Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

7

Nr 30

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om skatteplikt beträffande familjebostads- och
bränslebidrag till egnahemsägare.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 353 av herrar Gustaf Elof sson och Herbert Hermansson samt
II: 169 av herr Persson i Norrby in. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att sådana statliga och kommunala bidrag för nedbringande av
bostadskostnaderna, som avses i Kungl. Maj :ts kungörelse nr 79/1953, vid
tillämpningen av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt
skall betraktas som skattepliktig inkomst».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 353.

Enligt den i motionerna avsedda förordningen den 13 mars 1953 om
skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader (SFS nr
79/1953) skall statliga bidrag, som utgått för nedbringande av hyra eller
annan årskostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet och som direkt
tillgodoförts hyresgäst genom hyresavdrag eller egnahemsägare genom
nedsättning av amortering, ränta eller annan kapitalkostnad eller tomträttsavgäld
eller ock bostadsrättsinnehavare genom nedsättning av årlig avgift till
bostadsrättsföreningen, vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt icke för hyresgästen, egnahemsägaren eller
bostadsrättsinnehavaren utgöra skattepliktig inkomst. Skattefriheten skall
gälla jämväl i fråga om kommunala bidrag, som utgått i samma syfte och
likartad form som nämnda statliga bidrag. I kungörelsen stadgas vidare att
den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill
omkostnad helt eller delvis guldits med sådana bidrag, som ovan sagts, icke
må föranleda att avdrag vägras för omkostnaden i fråga.

Beträffande de bostadsbidrag, som i förevarande sammanhang är av intresse,
lämnades en utförlig redogörelse i proposition nr 52 till 1953 års
riksdag. Här må endast nämnas följande. Bestämmelser om hyresavdrag infördes
första gången genom en kungörelse den 4 september 1935 (nr 512),
vilkens rubrik sedermera ändrats till kungörelse om lån och bidrag av statsmedel
för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika famil -

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

jer. Den 27 maj 1938 utfärdades en kungörelse (nr 247) med motsvarande
bestämmelser för beredande av bostäder i egnahem.

Vid 1947 års riksdag beslöts en omläggning av den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen. Genom omläggningen
ersattes bland annat det dittilisvarande familjebidraget med ett familj
ebostadsbidrag till familjer med minst två minderåriga barn och bosatta
i nyuppförda eller ombyggda hus. Detta bidrag utgår från nämnda anslag
till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer. Bestämmelser
om familjebostadsbidrag har meddelats i kungörelsen den 30 juni 1958 (nr
557) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag. Enligt kungörelsen utgår
dylika bidrag »för att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med
flera barn samt befordra en förbättring av bostadsstandarden». Familjebostadsbidrag,
som utgår för familj, bosatt i familjemedlem tillhörigt enfamiljs-
eller tvåfamiljshus skall jämte bränslebidrag tillgodoföras familjen
genom avdrag å lånekostnaderna (räntor, amorteringar och eventuell tomträttsavgift).
Familjebostadsbidrag och bränslebidrag för familj, bosatt i
fastighet av annat slag, skall, där så är möjligt, utanordnas genom avdrag
å hyra eller årlig avgift till bostadsrättsförening men må i särskilda fall
tillgodoföras familj på annat lämpligt sätt; det får dock icke utbetalas kontant
till familjen. Familjebostadsbidrag utgår numera med 150 kronor för
varje barn. För familjer med små inkomster må beviljas en förstärkning
med 210 kronor för familj och år. Bränslebidragets belopp är i båda fallen

beroende på i vilken del av landet bostaden är belägen och utgör 240_300

kronor i fråga om enfamiljshus och 150—210 kronor i fråga om annat hus.
Bidragen må tillhopa icke överstiga årshyra eller årlig avgift.

För att helt familjebostadsbidrag och bränslebidrag skall utgå, må mannens
och hustruns sammanlagda beskattningsbara inkomst icke överstiga
ett i förhållande till barnantalet bestämt belopp, överstiger den beskattningsbara
inkomsten detta belopp med högst 1 500 kronor kan bidrag utgå
med reducerat belopp.

Beträffande bränslebidrag må nämnas, att sådana enligt brev den 3 september
1948 och den 29 juni 1950 utgår även till familjer, som åtnjuter
formån av hyresavdrag eller familjebidrag enligt 1935 och 1938 års förenämnda
kungörelser eller enligt i dessa kungörelser angivna grunder. Bränslebidraget
tillgodoföres därvid familjen på motsvarande sätt som familjebidraget.

Att märka är att familjebidrag enligt 1935 och 1938 års kungörelser i
vissa fall fortfarande utgår. I många fall utbytes redan beviljade familjebidrag
mot familjebostadsbidrag; såvitt avser familjebidrag i flerfamiljshus,
kan antagas att samtliga inom de närmaste åren kommer att ha utbytts
mot familjebostadsbidrag.

I några städer förekommer helt kommunala bostadsbidrag.

Rörande beskattningen av bostadsbidrag före ikraftträdandet av förenämnda
i motionerna åberopade förordning den 13 mars 1953 må nämnas, att

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

bestämmelser rörande den skatterättsliga behandlingen av dessa bidrag återfanns
endast i förordningen den 15 juni 1935 (nr 319) angående skattefrihet
för viss förmån av hgresavdrag. Enligt dessa bestämmelser skulle förmån,
vilken såsom hyresavdrag tillgodokom mindre bemedlad, barnrik familj
från å riksstaten uppfört anslag för främjande av bostadsförsörjning för dylika
familjer, vid tillämpning av kommunalskaltclagen och förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (sedermera förordningen om statlig
inkomstskatt) ej utgöra skattepliktig inkomst. Enligt ordalagen var förordningen
endast tillämplig å bidrag, som utgick till mindre bemedlade, barnrika
familjer i hyreshus; vid tiden för förordningens tillkomst var detta den
enda bidragsform som fanns på detta område. Förordningen skulle således
enligt ordalydelsen ej vara tillämplig å bidrag till familjer i egnahem och ej
heller å bidrag till sådana i hyreshus bosatta familjer, som ej enligt gällande
bidragsbestämmelser betecknas såsom barnrika. Slutligen skulle bidrag till
ogifta utan barn falla utanför förordningens tillämplighetsområde. Av de i
det föregående omnämnda bidragen skulle alltså i enlighet härmed endast
förmån av hyresavdrag enligt 1935 års kungörelse och familjebostadsbidrag
eller bränslebidrag till familjer i flerfamiljshus vara att hänföra under förordningens
bestämmelser.

På grund av dessa förhållanden uppkom i vissa fall tveksamhet angående
skatteplikten för bidrag av hithörande slag. Främst gällde detta de bidrag,
som tillkom egnahemsägare. Tveksamheten tog sig bl. a. uttryck däri, att
beskattningsnämnderna i sin praxis på detta område kom till olika resultat.
I syfte att få denna olägenhet undanröjd gjordes hos Kungl. Maj :t vissa
framställningar om reglering av nämnda beskattningsfrågor.

Frågan om uttrycklig skattefrihet för familjebidrag enligt 1938 års kungörelse
bragtes vidare under riksdagens prövning genom motionen 11:305
(av herr Johansson i Stockholm in. fl.) vid 1948 års riksdag. I anledning
av motionen anförde bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 50 bl. a. följande.

Det tillkommer givetvis icke utskottet att taga ställning till denna^ tolkningsfråga,
vilken, såvitt utskottet har sig bekant, icke varit föremål för
skattedomstolarnas prövning. Då emellertid olika uppfattningar i detta hänseende
kommit till uttryck vid tillämpningen, finner utskottet önskvärt, att
den oklarhet, som här råder, genom införande av tydligare bestämmelser
undanröjes. Utskottet vill härvid påpeka, att förmånen av hyresavdrag enligt
1935 års kungörelse och familjebidraget enligt 1938 års kungörelse utgå
från ett och samma anslag å riksstaten, vilket anslag från och med budgetåret
1944/45 benämnes »Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer».
Även om de båda bidragsformerna i så måtto äro olika, att hyresavdraget
enligt 1935 års kungörelse utgår för en förhyrd bostad, medan däremot
familjebidraget enligt 1938 års kungörelse gäller en bostad, som innehaves
med äganderätt, är dock syftet med dessa förmåner detsamma. I båda
fallen avses att bereda hjälp åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Bägge
bidragsformerna ha sålunda tillkommit i barnens intresse. På grund bärav
och då hyresavdraget enligt 1935 års kungörelse är undantaget från skatteplikt,
synas utskottet vissa skäl kunna anföras för alt även familjebidraget
enligt 1938 års kungörelse bör vara fritaget från beskattning.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

Emellertid anser sig utskottet icke böra, såsom i motionen yrkats, föreslå
skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag i ämnet. 1946 års riksdag
har på förslag av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställt om en översyn av reglerna om skattefrihet för vissa slag
av intäkter i syfte att åvägabringa en samordning mellan dessa regler och
de sociala förmånerna. Denna översyn har visserligen ännu icke kommit
till stånd, men utskottet förutsätter, att så kommer att ske så snart tillfälle
därtill gives. Enligt utskottets mening bör spörsmålet om den skatterättsliga
behandlingen av de ifrågavarande familjebidragen därvid tagas under övervägande.
Vid denna omprövning bör uppmärksamhet ägnas även åt de bidragsformer,
som vid den år 1947 beslutade omläggningen av den statliga
låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen ersatt
familjebidragen, liksom även åt andra därmed jämförliga bidragsformer.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det i den förevarande motionen framställda
yrkandet.

Till fullgörande av ett den 2 februari 1952 till 1951 års bostadsutredning
under hand lämnat uppdrag att till socialdepartementet inkomma med en
utredning rörande beskattningen av familjebidrag, familjebostadsbidrag och
bränslebidrag överlämnade bostadsutredningen till chefen för socialdepartementet
en av utredningens expert, taxeringsinspektören Herman Malmer,
utarbetad och av bostadsutredningen godkänd promemoria, i vilken anfördes
bl. a. följande.

Skäl kunna anföras för att frågan om skatteplikt för ifrågavarande bostadsbidrag
löses i samband med en utredning om skatteplikten för sociala
bidrag över huvud eller åtminstone för alla sociala bidrag, vilka äro avsedda
att komma barn till godo eller för vilkas åtnjutande barnförsörjningskostnaderna
äro bestämmande. Av anledningar som ovan berörts synes emellertid
en dylik allmän utredning icke kunna avvaktas, utan torde förordningen
nr 319/1935 böra ersättas med ny författning. Denna författning
synes böra givas det innehåll, att barnfamilj — jämväl ensamstående med
barn — tillgodokommande förmån av hyresavdrag, familjebidrag, familjebostadsbidrag
och bränslebidrag enligt kungörelserna nr 512/1935, 247/
1938 eller 547/1948 eller enligt bestämmelser, utfärdade i anslutning till
dessa kungörelser, ävensom av kommunalt bidrag i liknande form och
med likartat syfte ej skall vid tillämpning av kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt utgöra skattepliktig inkomst.

För det fall att en bestämmelse av detta innehåll gives, förutsättes, att
egnahemsägare vid beräkning av inkomst av fastighet blir berättigad till avdrag
för de totala utgifterna för räntor och tomträttsavgäld även till den del
dessa kunna beräknas ha guldits genom att bidrag av här avsett slag tillgodoförts
ägaren i form av avdrag å lånekostnaderna. En motsatt ståndpunkt
skulle innebära, att bidraget i realiteten icke i sin helhet bleve skattefritt,
och nödvändiggöra särskilda regler om proportionering av bidraget
mellan ränta, amortering och eventuell tomträttsavgäld.

Frågan blev ånyo föremål för riksdagens uppmärksamhet genom en motion
till 1952 års riksdag (11:376 av herrar Lager och Dahlgren). Samma
års bevillningsutskott avstyrkte i sitt betänkande nr 26 motionen, därvid
utskottet anförde bl. a., att då bostadsutredningens förenämnda promemoria
vore föremål för överväganden inom social- och finansdepartementen sak -

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955 11

nades anledning att förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i äinnet. Betänkandet
godkändes av riksdagen.

Genom proposition nr 52 förelädes 1953 års riksdag förslag till den i motionerna
åberopade förordningen om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader. Till stöd för förslaget anförde departementschefen
bl. a. följande.

Bostadsutredningen har vid sitt ställningstagande till skattefrågan utgått
från att i beskattningsavseende enahanda regler bör gälla beträffande förmån
av hyresavdrag enligt förenämnda 1935 års kungörelse, familjebidrag
enligt 1938 års kungörelse samt familj ebostadsbidrag och bränslebidrag,
vilka samtliga utgår från anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Till denna ståndpunkt kan jag för min del ansluta mig.
Syftet med bidragen är ju att främja sådana familjers bostadsförsörjning,
oavsett huruvida de är bosatta i hyreshus eller egnahem. Den omständigheten
att det i det senare fallet blir fråga om inkomst av förvärvskällan annan
fastighet bör i detta sammanhang ej tillmätas avgörande betydelse. Skillnaden
mellan bidrag till egnahemsägare och bidrag till hyresgäster är särskilt
i fråga om familj ebostadsbidragen obetydlig. Bidragen utgår med ungefär
samma belopp till hyresgäster och egnahemsägare och förutsättningarna
för bidragens erhållande är i stort sett desamma.

Enligt min mening bör det icke ifrågakomma att nu taga bort den skattefrihet
som gäller i fråga om de bidragsformer, på vilka 1935 års skatteförordning
anses tillämplig. Följden av den nyss förda argumenteringen blir
då att beskattningsfrågan bör lösas så att samtliga nu ifrågavarande bidrag

__hyresavdrag, familjebidrag, familj ebostadsbidrag, bränslebidrag och tre kronorsbidrag

— undantages från skatteplikt. Denna lösning har även i allmänhet
förordats i de tidigare nämnda framställningarna och remissyttrandena.
Med hänsyn till att flertalet bidrag i praxis icke beskattas torde genomförandet
av denna skattefrihet medföra ett relativt begränsat skattebortfall.

Ett särskilt skäl för sådan skattefrihet utgör det förhållandet att bidragen
i huvudsak är avsedda att utgå till familjer med barn och alltså att anse
såsom en samhällets hjälp till familjen för bestridande av kostnaderna för
barnen. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att familjebostadsbidragens
storlek i huvudsak ej växlar med bostadens storlek utan i princip är beroende
på barnantalet.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att bestämmelser införes om
skattefrihet för samtliga nu ifrågavarande bidrag.

Beträffande de kommunala bidragen till främjande av bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade, barnrika familjer och för ensamstående mödrar
med barn har bostadsutredningen uttalat att det vore önskvärt att dessa bidrag
förklarades skattefria. Någon invändning mot att de kommunala bidragen
behandlas på samma sätt som motsvarande statliga har ej gjorts i remissutlåtandena.
För egen del har jag ej heller något att erinra häremot.
Jag vill emellertid understryka att det i detta sammanhang endast är fråga
om direkta motsvarigheter till de statliga familjebidragen och familjebostadsbidragen.
I den mån kommunerna lämnar bidrag av annan art till bostadskostnader
— exempelvis bostadstillägg inom folkpensionslagstiftningens
ram — bör de bär föreslagna bestämmelserna om skattefrihet icke vara tilllämpliga;
för folkpension gäller som förut nämnts särskilda beskattningsregler.

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

Till genomförande av förslaget om skattefrihet för bidrag till egnahemsägare
(bostadsrättsinnehavare) har bostadsutredningen förutsatt, att egnahermsägaren
vid beräkning av nettointäkten av fastigheten skulle äga åtnjuta
avdrag för den del av räntan å lånat kapital liksom för den del av
tomträttsavgälden som erlagts medelst bostadsbidraget. Häremot har av
vissa remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands
län, gensagor rests. En sådan avdragsrätt är emellertid nödvändig för att få
full likställighet i beskattningshänseende mellan bidragen till hyresgäster
och bidragen till egnahemsägare. Den omständigheten att bidraget av olika
skäl icke utbetalas kontant till egnahemsägaren utan användes för gäldande
av ränta och amortering avseende lån å fastigheten bör icke föranleda
till att räntekostnaden skall anses ha gulditiä av annan än den skattskyldige.
Som riksskattenämnden och kammarrätten påpekat är emellertid en klarläggande
bestämmelse måhända erforderlig för att avdrag skall kunna medges.
Jag förordar därför att en särskild föreskrift meddelas att den omständigheten,
att en vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill omkostnad
helt eller delvis guldifes med bidrag i enlighet med vad nyss nämnts,
icke må föranleda att avdrag vägras för omkostnaden i fråga.

Propositionen tillstyrktes av 1953 års bevillningsutskott i dess betänkande
nr 22, därvid utskottet bl. a. anförde.

Beträffande egnahemsägare har den rådande oklarheten hänfört sig ej
endast till frågan om bidragen vore skattepliktiga utan jämväl till spörsmålet
huruvida sådan skattskyldig vid beräkning av nettointäkt av fastighet
vore berättigad till avdrag för ränta och tomträttsavgäld i den mån dessa
kostnader erlagts medelst bostadsbidraget. Liknande spörsmål har även förelegat
beträffande bostadsrättsinnehavare. I denna fråga intar propositionsförslaget
den ståndpunkten att avdrag skall medgivas.

De beskattningsfrågor, som beröres av förevarande förslag, utgör en del
av den större frågan om förhållandet mellan beskattning och sociala förmåner
över huvud taget. Utskottet finner därför, att det skulle varit mest följdriktigt
att föreliggande spörsmål fått prövas i samband med den utredning,
som begärts av 1946 års riksdag rörande översyn av reglerna om skattefrihet
för vissa slag av intäkter i syfte att åvägabringa en samordning mellan
dessa regler och de sociala förmånerna. Å andra sidan kan icke förnekas, att
frågan om bostadsbidragens skatterättsliga behandling fått en sådan aktualitet,
att tillräckliga skäl kan anses föreligga att på sätt som skett genom
förevarande förslag utbryta detta problem ur det större sammanhanget och
ge detsamma en provisorisk lösning. Utskottet kan med hänsyn till det
sist anförda tillstyrka en sådan lösning, och utskottet har ej heller funnit
anledning till erinran mot det föreliggande författningsförslaget.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

I de nu förevarande motionerna anföres bl. a. att ifrågavarande bostadsförmåner
vore mycket förmånliga och bleve än förmånligare därigenom att
de nämnda bidragen vore helt fria från beskattning. Tack vare familjebostads-
och bränslebidragen kunde egnahemsägare få sina årskostnader för
bostaden helt eller delvis betalda av det allmänna och dessutom i sin inkomstdeklaration
få draga av dessa omkostnader. För egnahemsägare med
många barn kunde familjebostads- och bränslebidragen överskjuta de årliga
kapitalkostnaderna för bostaden, och då finge vederbörande tillgodo -

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

räkna sig överskottet för avbetalning av egnahemslånet eller, om sådant
lån icke beviljats, motsvarande lån i enskilda kreditinrättningar. Även om
här vore fråga om familjer i små ekonomiska omständigheter, som väl behövde
hjälp från det allmänna för att skaffa sig en fullvärdig bostad, måste
man dock fråga sig, om det vore rimligt att de erhölle fullständig skattefrihet
för de bidrag de erhölle från det allmänna. Det borde väl vara en
riktig princip att de summor de erhölle i bidrag från det allmänna för att
nedbringa hyran eller bostadskostnaderna för egnahem räknades som inkomst,
som skulle beskattas i vanlig ordning. Det kunde erinras om att folkpensionen
ingalunda vore fri från beskattning. Beträffande familjebostadsoch
bränslebidrag kunde vidare framhållas, att en familj under en viss tid
kunde få behålla dessa bidrag, även om inkomsten stigit över den gräns,
över vilken familjen inte vore berättigad till dessa bidrag. Det föreskrevs
nämligen i vederbörande författning, att beslut om indragning eller nedsättning
av bidragen skulle fattas först när det två år i råd konstaterats, att vederbörande
familjs inkomst låge över gränsen för bidragsberättigande.

Utskottet. Familjebostadsbidrag och bränslebidrag utgår till mindre bemedlade,
barnrika familjer jämlikt ett flertal författningar, bl. a. kungörelsen
den 30 juni 1948 (nr 547), varjämte vissa kommunala bidrag av
liknande art förekommer. I förordningen den 13 mars 1953 (nr 79) stadgas,
att ifrågavarande bidrag icke skall utgöra skattepliktig inkomst, samt
att om en i och för sig avdragsgill omkostnad guldits med sådant bidrag,
detta icke skall föranleda att omkostnaden blir icke avdragsgill.

I de föreliggande motionerna har yrkats, att de bidrag, som avses i
sistnämnda förordning, skall utgöra skattepliktig inkomst. Enligt motionärernas
mening vore det icke rimligt, att fullständig skattefrihet erhölles
för dessa bidrag och att egnahemsägare dessutom finge verkställa avdrag
för räntor som erlagts med bidraget. Vidare framhålles, att en familj kunde
få behålla bidraget, även om inkomsten stigit över gränsen för bidragsberättigandet.
Beslut om nedsättning eller indragning av bidragen skulle
nämligen fattas först när vederbörandes inkomst två år i rad legat över
nämnda gräns.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att skattefrihet för bidrag
av ifrågavarande slag infördes redan genom förordningen den 15 juni 1935
(nr 319). Denna förordning var emellertid enligt ordalydelsen endast tilllämplig
å bidrag, som utgick till mindre bemedlade, barnrika familjer i
hyreshus enligt kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512). Sedan emellertid
ytterligare ett flertal bestämmelser om bostadsbidrag tillkommit, uppkom
oklarhet beträffande den skatterättsliga behandlingen av dessa, vilket
i olika sammanhang påtalades. Då det icke ansågs böra ifrågakomma att
borttaga den skattefrihet, som gällde i fråga om de bidragsformer, på vilka
1935 års skatteförordning var tillämplig, framstod det såsom följdriktigt
att samtliga ifrågavarande bidrag undantogs från skatteplikt.

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955

Utskottet vill till en början erinra om att åtskilliga invändningar riktats
mot en beskattning av ifrågavarande bidrag, bl. a. på grund av de praktiska
svårigheter, som därvid skulle uppkomma. Sålunda har framhållits,
att om förmånerna beskattades, kunde inkomstspärren icke bibehållas vid
en viss beskattningsbar inkomst. En familj, vars beskattningsbara inkomst
låge omedelbart under inkomstgränsen, bleve då berättigad till avdrag, men
samtidigt skulle den beskattningsbara inkomsten genom bidraget stiga över
gränsen och sålunda bidragsrätten gå förlorad. Tydligen måste därför inkomstspärren
konstrueras på annat sätt, exempelvis så att den för senare
år än det då bidraget beviljades bestämdes till viss beskattningsbar inkomst
minskad med förmånens, eventuellt även andra sociala förmåners
belopp. Då vidare bidragen icke passerade den bidragsberättigade, torde
han icke alltid ha en klar uppfattning av beloppet. Både på grund härav
och på grund av den bristande förståelse, som torde komma att möta en
beskattning av detta slag, kunde det befaras att beloppen bleve ofullständigt
deklarerade. Av stor betydelse syntes även vara, att något avdrag för källskatt
icke gärna kunde ifrågakomma vid utbetalning av ifrågavarande bidrag.
Beskattning av bidraget skulle sålunda i allmänhet resultera i kvarstående
skatt.

Beträffande den i motionerna berörda frågan, att egnahemsägare kan
erhålla avdrag för omkostnader, vilka erlagts med bostadsbidrag, får utskottet
endast hänvisa till uttalandet i proposition nr 52 till 1953 års riksdag,
att en sådan avdragsrätt är nödvändig för att få full likställighet i
beskattningshänseende mellan bidragen till hyresgäster och bidragen till
egnahemsägare.

Såsom av 1953 års bevillningsutskott uttalades utgör emellertid det nu
föreliggande spörsmålet endast en del av den större frågan om förhållandet
mellan beskattning och sociala förmåner överhuvud taget. Frågan om bostadsbidragens
beskattning hade emellertid fått en sådan aktualitet, att
tillräckliga skäl kunde anses föreligga att utbryta problemet ur det större
sammanhanget och ge det en provisorisk lösning. Med hänsyn till vad sålunda
förekommit kan utskottet icke förorda någon ändring i den år 1953
fastställda regleringen av denna fråga. I anledning av vad i motionerna
anförts därom, att folkpensionsförmånerna utgjorde skattepliktig inkomst»
vill utskottet erinra om att vid den utredning om en sänkning av den
statliga inkomstskatten, som 1950 års skattelagssakkunniga har att verkställa,
jämväl skall undersökas möjligheterna att fritaga folkpensionsförmånerna
från beskattning. Utskottet anser sig med avseende å det anförda
icke kunna tillstyrka bifall till de föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:353 av herrar Gustaf
Elofsson och Herbert Hermansson samt II: 169 av herr
Persson i Norrby m. fl. om skatteplikt beträffande familje -

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1955 15

bostads- och bränslebidrag till egnahemsägare icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon,
Söderquist, Velander, Niklasson och Snygg, fröken Ranmark samt herr
Bengtson; ävensom

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sjölin, Brandt, Vigelsbo,
Allard, Kärrlander, Strandh, Henriksson, Anderson i Sundsvall och
Nilsson i Svalöv.