Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955
1
Nr 27
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:142 av herr Fritiof Karlsson in. fl. och 11:156 av herr Jansson
i Benestad m. fl. har hemställts, att riksdagen i enlighet med motionernas
syfte måtte besluta, att ortsavdraget skall vara enhetligt över hela riket,
samt fastställa detsamma till 4 000 kronor vid den statliga inkomstbeskattningen
och till 2 000 kronor vid den kommunala inkomstbeskattningen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen 11:156.
Enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen indelas samtliga orter i riket
med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper (ortsgrupp
j—ortsgrupp V) eller det lägre antal, som fastställes genom särskild författning.
Enligt förordningen den 5 juni 1953 utgör antalet ortsgrupper tillsvidare
fyra (II—V). Denna indelning — den s. k. skattegrupperingen —
gäller enligt lagen för en tid av fem år i sänder.
Gällande skattegruppering återfinnes i kungörelsen den 9 oktober 1953
(nr 624) ändrad genom kungörelsen den 19 november 1954 (nr 675). Lönegrupperingen
för statens tjänstemän m. fl. överensstämmer med skattegrupperingen.
Indelningen i ortsgrupper är av betydelse när det gäller att bestämma det
ortsavdrag, som vid den kommunala och statliga inkomsttaxeringen tillkommer
fysisk person. Ortsavdragens belopp varierar nämligen med hänsyn
till vilken ortsgrupp den skattskyldiges hemortskommun tillhör. Ortsavdragen
är lägst i ortsgrupp I och högst i ortsgrupp V.
Ortsavdragens belopp för helt år framgår, såvitt avser gifta och därmed
likställda skattskyldiga och ogifta skattskyldiga (ensamstående), av nedanstående
tabell.
Nyssnämnda belopp har såvitt avser kommunala ortsavdrag fastställts
genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) och tillämpats från och med 1953 års
taxering. De statliga ortsavdragens belopp har fastställts genom förordning
den 6 juni 1952 (nr 406) och gäller från och med 1954 års taxering.
llihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 27
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955
Gift skattskyldig |
Ensamstående skattskyldig |
||||
Statligt |
Kommunalt |
Statligt |
Kommunalt |
||
ortsavdrag |
ortsavdrag |
ortsavdrag |
ortsavdrag |
||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
||
Ortsgrupp |
I |
3 360 |
1 680 |
1 680 |
1 180 |
» |
II |
3 520 |
1 760 |
1 760 |
1 230 |
III |
3 680 |
1 840 |
1 840 |
1 290 |
|
» |
IV |
3 840 |
1 920 |
1 920 |
1 340 |
V |
4 000 |
2 000 |
2 000 |
1 400 |
Vid fastställande av dessa belopp för ortsavdragen utgick man ifrån att
spännvidden i skattegrupperingen skulle liksom i lönegrupperingen vara
16 procent och att skillnaden mellan ortsavdragen för två intill varandra
liggande ortsgrupper sålunda skulle motsvara 4 procent av ortsavdraget i
högsta dyrort. Genom att numera endast fyra ortsgrupper utnyttjas har
spännvidden minskat från 16 till 12 procent.
Spörsmålet om löne- och skattegrupperingens utformning har tidigare vid
olika tillfällen sedan år 1948 varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
i anledning av till statsutskottet hänvisade motioner (jfr statsutskottets
uti. nr 220/1948, 183/1949, 98/1950, 132/1951 och 54/1954). I dessa motioner
har yrkats, att dyrortsgrupperingen borde revideras och i vissa fall
även att den borde helt avskaffas. Här må allenast nämnas, att vid 1949
års riksdag väckta motioner om avskaffande av dyrortssystemet m. in. samt
om slopande av lägsta dyrortsgruppen upptogs till behandling av statsutskottet
i dess utlåtande nr 183. Utskottet anförde bl. a., att utskottet med
hänsyn till att betydande olikheter i levnadskostnaderna på olika orter alltjämt
förelåge icke kunde tillstyrka förslaget om utredning syftande till
dyrortssystemets avskaffande. Ej heller kunde utskottet dela uppfattningen
att ortsgrupp 1 borde slopas och att ortsgrupperna 1 och 2 då borde sammanslås,
även om den gällande indelningen i de lägsta dyrorterna måhända
gåve upphov till en del ojämnheter. Den förestående kommunindelningsreformen
komme att medföra genomgripande förändringar beträffande rikets
landsbygd, vilka förändringar även komme att återspeglas i dyrortsindelningen.
Det syntes utskottet antagligt, att flertalet av de nuvarande
skiljaktigheterna mellan angränsande och strukturellt likartade kommuner
därvid skulle komma att elimineras. Enligt utskottets mening vore det
icke lämpligt att genom angivna åtgärd föregripa de resultat i nämnda
hänseende, som komme att föranledas av kommunindelningsreformen.
Först när denna genomförts, borde •—- om det då befunnes påkallat — frågan
tas upp till förnyad prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955
3
På grund av den förestående allmänna förändringen av kominunindelningen
befanns en ny dyrortsundersökning nödvändig som underlag för
en allmän omgruppering av orterna. Denna ansågs emellertid böra föregås
av en principutredning i dyrortsfrågan. De tillkallade sakkunniga, 1950
års dyrortsakkunniga, avlämnade den 10 januari 1951 betänkande angående
principerna för dyrortsgrupperingen (SOU 1951:7).
Sedan riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1951
anvisat medel till kostnader för en dyrortsundersökning uppdrog Kungl.
Maj:t den 18 maj 1951 åt socialstyrelsen att verkställa en sådan undersökning.
I skrivelse den 30 oktober 1952 redovisade socialstyrelsen resultaten
av undersökningen, och på grundval härav upprättades inom civildepartementet
en promemoria angående ändringar i gällande ortsgrupper.
I den inom civildepartementet upprättade promemorian erinrades till en
början, att skillnaden mellan dyraste och billigaste ort enligt 1951 års
dyrortsundersökning utgjorde cirka 14 procent. Det vore emellertid icke
möjligt att precisera hur spännvidden mellan dyraste och billigaste ort
förändrats mellan den närmast föregående dyrortsundersökningen, som
verkställdes år 1946, och 1951 års dyrortsundersökning, eftersom helt olika
metoder kommit till användning vid de båda undersökningarna. Själva
metoden för utförandet av 1951 års undersökning hade i hög grad bidragit
till att skillnaden i extremvärden minskat. I promemorian uttalades vidare,
att den omprövning som borde ske av då gällande ortsgrupperingar skulle
syfta till att åstadkomma skäliga relationer mellan de olika orterna på
grundval av den skillnad i dyrhet, som kunde föreligga. Däremot hade icke
avsetts, att de eventuella justeringar, som kunde visa sig erforderliga, skulle
innebära i fråga om skattegrupperingen en allmän skattesänkning. Vidare
framhölls i promemorian, att skattegrupperingen även i fortsättningen borde
utformas på samma sätt som lönegrupperingen. Härjämte anfördes
bl. a. följande.
Då skillnaden i dyrhet synes ha minskat, bör emellertid frågan om antalet
ortsgrupper och storleken av spännvidden mellan grupperna upptagas
till övervägande. Enligt nuvarande grupperingar är antalet ortsgrupper 5
och spännvidden mellan varje grupp är 4 procent. Den totala spännvidden
är således 16 procent. Då spännvidden i den enskilda arbetsmarknadens faktiska
löner i allmänhet är väsentligt högre — för industriens vuxna manliga
arbetare är spännvidden sålunda enligt den officiella statistiken genomsnittligt
27 procent —- framhöll departementschefen i förenämnda proposition,
att det synes vara tveksamt, om spännvidden i den statliga löneskalan
under alla förhållanden bör vara densamma som den vid en dyrortsundersökning
konstaterade spännvidden i levnadskostnader. Detta uttalande föranledde
ingen erinran från riksdagens sida.
Med hänsyn till denna frågas betydelse för arbetsmarknadens parter bär
överläggningar i ämnet inom civildepartementet ägt rum med företrädare
för Svenska arbetsgivarföreningen, Svenska landskommunernas förbund.
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955
i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation. Därvid har från vissa
organisationers sida framkommit stor tveksamhet mot någon minskning av
spännvidden i det statliga lönesystemet, enär därigenom ökade svårigheter
beträffande löneavvägningen skulle skapas. Om en minskning likväl skulle
ifrågakomma, borde den i allt fall icke leda till mindre spännvidd än 12
procent eller mindre antal ortsgrupper än 4. Spännvidden mellan varje
grupp skulle då alltjämt bli 4 procent.
I proposition nr 133 förelädes 1953 års riksdag förslaget om minskning
av antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen. Chefen för finansdepartementet
anförde därvid bl. a. följande.
I propositionen nr 132 har chefen för civildepartementet i fråga om lönegrupperingen
föreslagit att spännvidden skall — med bibehållen spännvidd
de olika grupperna emellan — från och med den 1 januari 1954 minskas
från 16 till 12 procent och således antalet ortsgrupper minskas från fem till
fyra. Tekniskt skall förslaget genomföras så att nu gällande Iöneplaner
bibehålies, men att ortsgrupp 1 i fortsättningen icke skall tillämpas i fråga
om statstjänstemännens löner.
Avgörande skäl talar för att, såsom i den inom civildepartementet upprättade
promemorian föreslagits, skattegrupperingen utformas på samma sätt
som lönegrupperingen. Följaktligen bör antalet ortsgrupper jämväl vid skattegrupperingen
minskas till fyra och den totala spännvidden mellan högsta
och lägsta ortsgrupp minskas från 16 till 12 procent. Likaledes bör spännvidden
mellan varje ortsgrupp även i fortsättningen vara 4 procent. Härav
följer att ortsavdragens belopp icke behöver ändras i följd av minskningen
av den totala spännvidden, utan ändringen bör genomföras så att endast
ortsavdragen för de fyra nuvarande högsta ortsgrupperna tillämpas.
Såsom förut nämnts skall i fråga om lönegrupperingen minskningen av
den totala spännvidden och av antalet ortsgrupper enligt det i propositionen
nr 132 framlagda förslaget genomföras så att nuvarande ortsgrupp 1 icke
tillämpas. Lägsta löneortsgrupp blir sålunda ortsgrupp 2. Enligt min uppfattning
bör man beträffande skattegrupperingen följa samma system. Det
bör icke ifrågakomma att skilda beteckningar användes för de olika ortsgrupperna
i löneavseende och skatteavseende.
Propositionen nr 133 lämnades av samma års bevillningsutskott utan
erinran i dess betänkande nr 47, vilket godkändes av riksdagen.
I de nu föreliggande motionerna har anförts bl. a., att det nu tillämpade
systemet innebure att medborgarna erlade skatt av olika storlek på samma
inkomst. Som exempel kunde nämnas att vid en uttagning av 100 procent
till statlig inkomstskatt en inkomsttagare med 6 000 kronors inkomst erlade
58 kronor mer i skatt i lägsta ortsgrupp än i högsta. Om man beaktade,
att man även hade en lönegruppering, som alla levnadskostnadsundersökningar
till trots vore gynnsammare för inkomsttagare i högsta ortsgrupp
än i den lägsta, framstode denna skattegruppering som en klar orättvisa
emot medborgarna i de lägsta ortsgrupperna, och den borde snarast möjligt
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955
5
undanröjas. Med konstaterande av det faktum, att det sedan länge påginge
en folkförflyttning i samhället, vilken kännetecknades av dels de tunga
yrkenas avfolkning, dels en utflyttning från landsbygden, där dock nyckelnäringarna
och råvarubaserna vore belägna, framstode det som nödvändigt,
att alla åtgärder vidtoges för att bromsa en för hela samhället på lång
sikt skadlig och ödesdiger utveckling. Givetvis kunde sägas, att ingen bytte
bostadsort för ett 480 kronor högre skatteavdrag, men tillsammans med
övriga faktorer hade ett sådant fastställande av olika stort existensminimum
en betydande inverkan. Människorna sökte sig givetvis dit, där förmånerna
vore störst. Påståendet att levnadsvillkoren skulle vara så vitt
skilda, att efter bostadsorten både olika löner och skatter skulle utgå för
samma arbetsprestation, hade aldrig varit med verkligheten överensstämmande.
Enhetliga och lika skatteavdrag, som normerade ett lika stort existensminimum,
oavsett bostadsort, vore därför en angelägen reform på
skatteområdet, som icke borde uppskjutas.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har framförts yrkande, som syftar
till ett upphävande av skattegrupperingen på det sätt att på alla orter
ortsavdrag vid inkomsttaxeringen skulle medgivas med belopp, som enligt
nu gällande bestämmelser tillämpas i ortsgrupp V, dvs. högsta ortsgrupp.
Enligt motionärernas förmenande hade det aldrig varit med verkligheten
överensstämmande att levnadsvillkoren skulle vara så vitt skilda, att efter
bostadsorten både olika löner och skatter skulle utgå för samma arbetsprestation.
Enhetliga och lika skatteavdrag, som normerade ett lika stort
existensminimum, oavsett bostadsort, vore därför en angelägen reform pa
skatteområdet vilken icke borde uppskjutas.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår utgjorde skillnaden
mellan dyraste och billigaste ort enligt 1951 års dyrortsundersökning cirka
14 procent. Då skillnaden i dyrhet syntes ha minskat i förhållande till närmast
föregående dyrortsundersökning, vilken verkställdes år 1946, ansågs
att med anledning därav frågan om antalet ortsgrupper och storleken av
spännvidden mellan grupperna borde upptagas till övervägande. Enligt tidigare
gällande grupperingar hade antalet ortsgrupper varit fem och spännvidden
mellan varje grupp 4 procent. Den totala spännvidden hade således varit
16 procent. Sedan överläggningar med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
ägt rum, föreslogs i propositionen nr 132 till 1953 års riksdag i fråga
om lönegrupperingen att spännvidden skulle — med bibehållen spännvidd
de olika grupperna emellan — minskas från 16 till 12 procent och således
antalet ortsgrupper minskas från fem till fyra. I proposition nr 133 till
samma års riksdag anfördes, att avgörande skäl talade töi att skattegrupperingen
utformades på samma sätt som lönegrupperingen. Följaktligen
borde antalet ortsgrupper jämväl vid skattegrupperingen minskas till fyra
och den totala spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp minskas
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955
från 16 till 12. Ändringen borde genomföras så att endast ortsavdragen för
de fyra högsta ortsgrupperna (II—V) tillämpades. Förslagen godkändes avriksdagen.
Skattegrupperingens uppgift är att differentiera skatten efter dyrort.
Denna differentiering sammanhänger med tanken, att genom ortsavdragen
ett visst existensminimum skall kunna undantagas från beskattning samt
att detta existensminimum måste anses vara olika stort på olika orter. Av
1951 års dyrortsundersökning framgick, att skillnaden i dyrhet visserligen
nedgått men att spännvidden mellan dyraste och billigaste ort alltjämt
måste uppskattas till 14 procent. Även om det kan finnas fog för det antagandet,
att en fortskridande utjämning av levnadskostnaderna sker, måste
dock antagas, att alltjämt betydande olikheter föreligger mellan olika orter.
Därest emellertid i väsentlig mån ändrade förhållanden skulle kunna på\isas,
upptages till omprövning. Detta synes dock böra ske i ett vidare sammanliang,
då detta spörsmål äger samband icke blott med lönegrupperingen
och det kommunala skatteunderlaget utan jämväl med de statliga inkomstskatteskalornas
utformning.
Utskottet finner sig sålunda icke kunna tillstyrka bifall till de föreliggande
motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:142 av herr Fritiof Karlsson
m. fl. och 11:156 av herr Jansson i Benestad m. fl. om
införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1955
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Niklasson, Snygg, Erik Jansson och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sundström. Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Kollberg och Nilsson i
Svalöv.
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955 7
Reservation
av herrar Gustaf Elof sson, Niklasson och Vigelsbo, vilka ansett, att tredje
stycket av utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:
»Skattegrupperingens uppgift är att differentiera skatten efter dyrort.
Denna differentiering sammanhänger med tanken, att genom ortsavdragen
ett visst existensminimum skall kunna undantagas från beskattning samt
att detta existensminimum måste anses vara olika stort på olika orter. Av
1951 års dyrortsundersökning framgick, att skillnaden i dyrhet visserligen
nedgått men att spännvidden mellan dyraste och billigaste ort alltjämt måste
uppskattas till 14 procent. Även om olika grunder för bedömande av frågan
om eventuella olikheter i levnadskostnader på olika orter kan anläggas, anser
sig dock utskottet icke utan vidare utredning kunna biträda motionärernas
förslag. Det synes nämligen utskottet icke uteslutet att en fortgående
utjämning skett i fråga om levnadskostnaderna vilket gör det sannolikt
att den vid 1953 års riksdag antagna spännvidden 14 procent nu är för
hög. Detta förhållande synes utskottet, utan avvaktande av en ytterligare
prövning av hela dyrortsgruppsfrågan, böra underkastas en särskild undersökning.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på det i motionerna berörda spörsmålet.»
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1965
660811