Nr 23-24

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 är 1953

1

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta
motioner angående restitution av skatt å drivmedel för
vissa motordrivna fordon inom jordbruksnäringen och
trädgårdsskötseln.

(1: a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 176 av herr Velander samt II: 180 av
herrar Östlund och Agerberg, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om restitution med 325 kronor
om året, räknat fr. o. m. år 1955, av skatt för sådan motorbrännolja, som
förbrukas vid jordbruket till brännoljedrivna traktorer»;

2) de likalydande motionerna 1:357 av herrar Theodor Johansson och
Franzén samt II: 433 av herrar Svensson i Vä och Pettersson i Norregård,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att restitution med belopp,
som kan befinnas lämpligt, må beviljas av skatt för sådan bensin, som förbrukas
vid jordbruket till s. k. epatraktorer (dragbilar); samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet härmed förordna om restitution av sådan skatt»;
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 358 av herr Herbert Hermansson in. fl.
och II: 173 av herr Larsson i Luttra in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta om restitution av skatt på den bensin, som förbrukas Aid trädgårdsnäringen
till bensindrivna jordfräsar och andra mindre (enaxlade)
traktorer; samt bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om sådan restitution
och därvid fastställa ett schablonmässigt belopp av förslagsvis 75 kronor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den män redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 176, I: 357 och 1:358.

Enligt förordningen den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt, som
trätt i kraft den 1 januari 1955, skall sådan skatt erläggas av registrerad
ägare av sådant motorfordon som drives med brännolja. Skattskyldighet
föreligger för brännolja, som förbrukas vid drift av motorfordonet. Skatten
1—513 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 23—24

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1955

utgår med 32 öre för liter och erlägges -— i samband med deklaration rörande
förbrukningen av skattepliktig brännolja — kvartalsvis till kontrollstyrelsen.

Begreppet motorfordon i förordningen om brännoljeskatt har samma
innebörd som i vägtrafikförordningen. Under detta begrepp hänföres icke
traktor, varför skyldighet att erlägga brännoljeskatt således ej åvilar ägare
av traktor, såvitt avser brännolja som förbrukats för drift av traktorn.

Med traktor förstås enligt vägtrafikförordningen motordrivet fordon, som
är inrättat huvudsakligen såsom dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap
och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer
i timmen samt endast med svårighet kan ändras till högre hastighet. Under
denna beteckning hänföres de i jordbruksdrift allmänt använda traktorerna.

Till traktorer är jämlikt kungörelsen den 31 maj 1940, nr 440, jämväl
vissa till dragfordon ombyggda bilar att hänföra. Har sålunda bil ombyggts
för att användas såsom dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap
på sådant sätt, att bakaxeln icke är försedd med fjädringsanordning
som uppbär chassiet, att avståndet mellan de yttersta hjulaxlarna icke överstiger
225 cm samt att de drivande fordonshjulens varvtal icke överstiger
en tiondedel av motorns varvtal, skall enligt nämnda kungörelse fordonet,
s. År. epatraktor, anses såsom traktor, därest det med hänsyn till ombyggnaden
är uppenbart att fordonet icke vidare är avsett att självständigt nyttjas
för utförande av transporter.

Bestämmelser om skatt på bensin är upptagna i förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. Bensinskatten
utgår för till riket införd och här tillverkad bensin samt uppbäres vid importen
resp. vid tillverkningsstället. Skatten utgör — efter den vid 1954
års riksdag beslutade höjningen —- 32 öre för liter.

Rätten att åtnjuta restitution av erlagd bensinskatt regleras i 5 § nyssnämnda
förordning. Däri finnes icke upptagen någon bestämmelse om rätt
till restitution av skatt för bensin som användes till bensindrivna redskap
vid jordbruket eller inom trädgårdsnäringen.

Frågan om lättnader i beskattningen av bensin, som förbrukas inom jordbruket,
har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Av vad därvid förekommit må här framhållas, att 1948 års
riksdag — som beslöt en höjning av bensinskatten från 18 öre till 45 öre
per liter från och med den 1 april 1948 genom uttagandet av en tilläggsskatt
av 27 öre per liter -— bemyndigade Kungl. Maj :t att förordna om
restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948 — den 31
mars 1949. Sedermera har 1949 och 1950 års riksdagar lämnat liknande
bemyndiganden för tiden den 1 april 1949 — den 31 december 1950.

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 är 1955

3

Med stöd av dessa bemyndiganden har restitution beviljats med 27 öre
per liter under den tid bensinskatten utgått med 45 öre per liter. Restitutionerna
har handhafts av statens livsmedelskommission resp. statens jordbruksnämnd.

Sedan särskilda sakkunniga tillkallats för utredning av frågan om rätt
till restitution av skatt för bensin, som användes bl. a. vid jordbrukets drift,
avgav nämnda sakkunniga den 30 november 1949 förslag i ämnet. Enligt
förslaget skulle restitution beviljas jordbrukare av skatt för bensin, som
användes dels för motordrivna dragfordon eller andra motorer, nämligen
traktor, dragbil (epatraklor), biltraktor (jeep), jordfräs, självgående skördetröska
och täckdikningsmaskiner samt motor till skördetröska och mjölkningsmaskin
dels ock vid start av fotogentraktor eller dragbil. Vidare
framlades förslag om bl. a. rätt till restitution av skatt för bensin, som förbrukades
inom den yrkesmässiga trädgårdsskötseln under användandet av
motordrivna dragfordon eller andra motorer. Härjämte föreslog de sakkunniga
riktlinjer för restitutionsbeloppens beräkning. Sakkunnigförslaget,
som under remissbehandlingen rönte stark kritik med hänsyn till det invecklade
restitutionsförfarandet, har hittills icke föranlett vidare åtgärder.

Spörsmålet om restitution av skatt å bensin, som användes inom jordbruket,
upptogs sedermera av 1951 års utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken. Med skrivelse den 30 oktober 1952 överlämnade
utredningsmannen en promemoria med förslag till en provisorisk lösning
av frågan. Promemorian lades, efter remissbehandling, till grund för propositionen
nr 20 till 1953 års riksdag. Med bifall till denna proposition har
riksdagen bemyndigat Kungi. Maj:t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna grunder — förordna om restitution av skatt
för sådan bensin, som under åren 1953 och 1954 förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer. Den sålunda beslutade restitutionen avser schablonmässigt
fixerade belopp om 275 kronor för år 1953 och 300 kronor för
år 1954 samt utgår individuellt till ägare av bensindriven gummihjulstraktor
under förutsättning att traktorn till väsentlig del använts vid jordbruksdrift.
De sålunda medgivna restitutionsbeloppen har avvägts så, att de i
stort sett motsvarar fem sjättedelar av den bensinskatt, som beräknats
belöpa på den genomsnittliga bensinförbrukningen per år för en traktor,
använd på en brukningsdel av 10—20 hektar. Vid denna avvägning har
beaktats, att traktorerna borde beskattas för den bensin, som förbrukades
vid körning på väg. Genom beslut den 17 april 1953 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt statens jordbruksnämnd att ombesörja restitutionen.

Den nu nämnda restitutionen omfattar icke epatraktorer. I den förevarande
utredningspromemorian anföres härom följande:

Av de nu nämnda fordonskategorierna torde anledning saknas att i detta
sammanhang diskutera införandet av en restitutionsrätt i fråga om skatten
å bensin som förbrukas i jordbruksdrift vid körning med epatraktorer. Det

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 är 1955

belopp som ägaren till en epatraktor nödgas betala i skatt för bensin som
åtgår vid körning på åker är alltför obetydligt även ur den enskilde traktorägarens
synpunkt för att böra föranleda ett individuellt restitutionsförfarande
eller annan liknande åtgärd. Härtill kommer att just epatraktorerna
torde i större utsträckning än traktorer i egentlig mening användas vid jordbrukares
transporter och andra för jordbrukets räkning erforderliga körningar
på väg, varför beskattningen av bensinen till epatraktorerna framstår
såsom motiverad.

I sitt den 4 november 1953 dagtecknade betänkande med förslag till beskattning
av motorfordonstrafiken (SOU 1953: 34) behandlade utredningen
i ett särskilt avsnitt olika frågor om restitution av bensinskatt. Utredningen
föreslog, såvitt nu är i fråga, att den schablonmässiga restitutionen av skatt
för bensin till de bensindrivna traktorerna skulle tills vidare bibehållas,
dock med höjning av restitutionsbeloppet till 325 kronor. Förutom denna
restitution kunde utredningen icke förorda någon restitutionsrätt för skatten
å bensin, som använts vid jordbrukets drift. I fråga om bl. a. epatraktorerna
anförde utredningen följande:

Vad särskilt angår dragbilar och jeepar hyser utredningen den uppfattningen,
att dessa fordon även vid jordbruk i åtskilliga fall utnyttjas för
körning på väg i så stor utsträckning att någon särskild rätt till restitution
av skatten för bensin till desamma icke är sakligt berättigad. Den skatt
som för dessa fordon erlägges totalt såsom fordons- och drivmedelsskatt
torde sålunda icke i mera avsevärd grad överstiga vad efter vägtekniska
grunder bör erläggas i skatt för deras körning på väg. Även i detta hänseende
må erinras om att kompensation för skatten å bensin, som förbrukas
vid körning med nu berörda fordon, lämnas generellt via jordbrukskalkylen.

Vad angår restitutionsspörsmål berörande trädgårdsodlingen framhöll
utredningen följande:

Beträffande frågan om införandet av eu särskild restitutionsrätt för
bensin, som förbrukas inom den yrkesmässiga trädgårdsskötseln, är det
uppenbart — med hänsyn till de mycket olika betingelser under vilka den
yrkesmässiga trädgårdsskötseln utövas både lokalt sett och eljest — att
något schablonmässigt fastställt, enhetligt restitutionsbelopp, som fyller
rimliga anspråk på att vara rättvisande, icke kan framräknas. Vidare bör
framhållas att den årliga förbrukningen av bensin till bensindrivna redskap
inom trädgårdsskötseln i varje särskilt fall genomsnittligen är betydligt
lägre än årsförbrukningen för en bensindriven traktor som användes vid
jordbruket. Med hänsyn härtill och då 1948 års restitutionssakkunnigas
förslag om en individuell restitution icke ansetts genomförbart har utredningen
kommit till det resultatet, att -— trots den föreslagna höjningen av
bensinskatten — frågan om införandet av en restitutionsrätt i nu berörda
del ännu icke är möjlig att praktiskt lösa.

Vad utredningen föreslagit rörande den schablonmässiga restitutionen
av skatten för bensin, som användes inom jordbruket, upptogs i proposition

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 är 1955

a

nr 112 till 1954 års riksdag, som på hemställan av bevillningsutskottet i
betänkande nr 45 biföll propositionen i denna del. Beträffande övriga av
utredningen berörda restitutionsspörsmål uttalade departementschefen i
nämnda proposition, att han icke vore beredd att taga ställning i dessa
frågor, utan finge desamma ytterligare övervägas. I samband med behandlingen
av propositionen nr 112 hade riksdagen även att pröva ett motionsvis
framställt yrkande av innehåll, att vid en omprövning av ett vidgat restitutionsförfarande
beträffande bensinskattemedel även måtte beaktas trädgårdsnäringens
berättigade anspråk på restitution av sådan skatt för bensin,
som förbrukats vid drift av jordfräsar. Motionen föranledde ingen åtgärd
från riksdagens sida. I sitt ovannämnda av riksdagen godkända betänkande
nr 45 uttalade bevillningsutskottet, att utskottet för sin del intet hade att
erinra mot att den i motionen berörda frågan upptoges till övervägande vid
den fortsatta utredningen av restitutionsfrågorna inom hithörande område.

Det må här anmärkas, att genom rätten till restitution för jordbrukstraktorerna
enligt den schablonmässiga metod, som nu tillämpas, jordbruksnäringen
som sådan icke tillförts någon extra förmån. Anordningen innebär
endast, att man beträffande skatten å sådan bensin, som förbrukas vid
drift av jordbrukets bensindrivna traktorer, infört en individuell restitution
i stället för den återbäring av bensinskatt som beträffande den vid
jordbruket använda bensinen eljest sker kollektivt via jordbrukskalkylen.
Anledningen till denna övergång från kollektiv till individuell återbäring
av bensinskatt var, att man därigenom ville motverka en i och för sig icke
önskvärd utveckling av traktoranskaffningen inom jordbruket i riktning
mot minskat intresse för de bensindrivna — och effektivare — traktorerna.

Ytterligare må nämnas, att 1951 års utredning rörande beskattning av
motorfordonstrafiken med skrivelse den 30 december 1953 till chefen för
finansdepartementet överlämnat en promemoria med förslag till förordning
om traktorskatt. I promemorian förordades införandet av en enhetlig fordonsskatt,
inkluderande brännoljeskatt, (traktorskatt) av 72 kronor per år
för brännolje- och fotogendrivna jordbrukstraktörer. Fordonsbeskattning
av jordbrukets bensindrivna traktorer kunde däremot icke förordas med
hänsyn till storleken av den skatt som genomsnittligt åvilade dessa fordon
för förbrukningen av bensin utöver den kvantitet som ej omfattades av
utgående bcnsinskatterestitution. Under remissbehandlingen av förslaget
riktades, såvitt nu är i fråga, från vissa håll kritik mot den föreslagna beskattningen
av jordbrukstraktorerna, varvid bl. a. hänvisades till att jordbrukarna
erlade en avsevärd skatt till vägändamål via den bensin, som användes
för drift av dragbilar, jeepar, skördctröskor in. in. samt för start
av fotogendrivna och brännoljedrivna traktorer och dragbilar. Utredningens
förslag, som redovisats i ovannämnda proposition nr 112 till 1954 års riksdag,
har hittills icke föranlett någon vidare åtgärd från statsmakternas sida.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1955

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här nämnas följande.

I de likalydande motionerna I: 357 och II: 433 har motionärerna
—- under erinran om nu tillämpade restitution för jordbrukstraktorerna —
uttalat, att det icke funnes något vägande skäl att undantaga epatraktorerna
från ifrågavarande restitution. Det hade som skäl för detta undantagande
anförts, att epatraktorerna i större utsträckning än andra traktorer användes
för körningar på väg. Enligt motionärernas mening vore detta icke
en riktig bedömning. Det stora flertalet epatraktorer användes i det mindre
jordbruket och torde då inte nyttjas för transporter å vägar i större utsträckning
än vad som gällde beträffande de egentliga traktorerna. Motionärerna
ville understryka, att epatraktorerna vore av allra största betydelse
för det mindre jordbruket, där man oftast klarade all körning på åker med
sådana traktorer. Epatraktorn hade där blivit en ersättare för hästen. Undantagande
av epatraktorerna från skatterestitution måste främst bli en
belastning för det mindre jordbruket.

Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 358 och II: 173
framförda yrkandet har motionärerna uttalat, att de nuvarande bestämmelserna
om restitution av skatt på bensin, som använts för annat ändamål
än vägtransporter, missgynnade företagen inom trädgårdsnäringen. Då
utvecklingen på trädgårdsodlingens område tenderade mot ökad maskinanvändning
och antalet småtraktorer vore i stigande, bleve orättvisan i
dessa traktorers undantagande från restitutionsrätt alltmer framträdande.
De ekonomiska förhållandena inom denna näring vore heller icke sådana,
att det kunde finnas något motiv att belasta dess produktion med en extraskatt,
något som nuvarande bestämmelser faktiskt innebure.

Med erinran om vad som förekommit i frågan vid 1954 års riksdag uttalar
motionärerna vidare, att starka skäl emellertid talade för att restitutionsfrågan
bleve föremål för avgörande beslut redan vid innevarande års
riksdag. För det första vore det närmast fråga om utvidgning av området
för tillämpning av en redan godtagen princip. För det andra befunne sig
den dominerande sektorn inom trädgårdsnäringen, de mindre och medelstora
företagsenheterna, i en krissituation som en följd av starkt avtagande
lönsamhet. För det tredje och slutligen avsåges med den av finansministern
i proposition nr 112/1954 omnämnda utredningen närmast att utröna
i vad mån något enklare eller mera rättvist system för individuell restitution
av bensinskatt beträffande jordbrukets bensindrivna traktorer än det
nu gällande skulle kunna utformas. En utvidgning av tillämpningsområdet
för nu gällande system att omfatta även trädgårdsnäringens mindre
traktorer kunde sålunda inte utgöra något hinder för den blivande utredningen
att pröva andra framkomstvägar för restitutionsprincipens tillämpning
inom jordbruket. Ej heller torde några administrativa svårigheter
möta mot att tillämpa det nu gällande systemet vid den ifrågasatta restitu -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 är 1955

7

tionen av bensinskatt för trädgårdsnäringens traktorer. Den genomsnittliga
förbrukningen av bensin för en jordfräs kunde uppskattas till omkring
200 liter per år, vilket vid en skatt av 32 öre skulle betyda ett restitutionsbehov
av 64 kronor. Denna bedömning torde dock ligga i underkant, och ett
belopp av 75 kronor syntes bättre svara mot den verkliga bensinförbrukningen.

Av handlingar som tillhandahållits utskottet av statens jordbruksnämnd
framgår, att totala antalet jordfräsar kan på grundval av uppgifter, som
lämnats av vederbörande generalagenter, beräknas för närvarande utgöra
drygt 8 000, varav ca hälften vore byggda uteslutande för bensindrift. Av
flertalet märken tillverkades maskiner med varierande motorstyrka från
en å två upp till tio hästkrafter. Bränsleförbrukningen skiftade avsevärt
för de olika typerna från en knapp liter till ca tre liter per timme. De större
typerna från fem hästkrafter och uppåt vore de vanligast förekommande
inom den yrkesmässiga trädgårdsskötseln. Antalet driftstimmar per maskin
växlade beroende på företagens storlek och produktionsinriktning. Enligt
generalagenternas uppgifter torde bränsleförbrukningen kunna beräknas
variera mellan 100 och 800 liter per maskin och år. De medelstora och
större bensindrivna jordfräsar nas årsförbrukning torde genomsnittligt uppgå
till 300 å 400 liter bensin.

Utskottet. I de föreliggande motionerna bär upptagits frågor om restitution
av skatt å drivmedel, som användes för vissa motordrivna fordon inom
jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln. Sålunda yrkas i de likalydande
motionerna I: 176 och II: 180 restitution med 325 kronor årligen, räknat
från och med år 1955, av skatt för sådan motorbrännolja, som förbrukas
vid jordbruket till brännoljedrivna traktorer. I de likalydande motionerna
1:357 och 11:433 hemställes om restitution med lämpligt belopp av skatt
för sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till s. k. epatraktorer.
Slutligen yrkas i de likalydande motionerna 1:358 och 11:173 restitution
med ett schablonmässigt beräknat belopp av 75 kronor för år av skatt för
sådan bensin, som förbrukas vid trädgårdsnäringen till bensindrivna jordfräsar
och andra enaxlade traktorer. I samtliga fall föreslås, att riksdagen
bemyndigar Kungl. Maj :t att förordna om restitutionen.

Vad först angår det i de likalydande motionerna I: 176 och II: 180 framställda
yrkandet får utskottet erinra om att brännoljeskatt icke utgår för
den brännolja, som förbrukas vid drift av traktor. Vid sådant förhållande
föranleder motionerna ej vidare yttrande från utskottets sida.

Beträffande därefter den i de likalydande motionerna 1:357 och 11:433
väckta frågan om restitution av skatten för bensin, som förbrukas för drift
av s. k. epatraktorer, framgår av den ovan lämnade redogörelsen att dessa
fordon icke omfattas av den vid 1953 års riksdag beslutade bensinskatte -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 är 1955

i estitutionen för jordbrukstraktorerna. Som skäl för en sådan avgränsning
har åberopats, att det belopp, som ägaren till en epatraktor nödgas
betala i skatt för bensin som åtgår vid körning på åker, är alltför obetydligt
ur den enskilde traktorägarens synpunkt för att böra föranleda ett
individuellt lestitutionsförfarande samt att beskattningen av bensinen till
epatraktorerna framstår som motiverad med hänsyn till att dessa traktorer
i större utsträckning än traktorer i egentlig mening torde användas
för körning på väg. Utskottet vill härjämte erinra om att det huvudsakliga
skälet till 1953 års beslut om införandet av en individuell restitution av
skatten för traktorbensinen i stället för den då tillämpade kollektiva återbäiingen
\ia jordbrukskalkylen var, att en sådan anordning ansågs önskvärd
för att förhindra att jordbrukarna av kostnadsskäl avstod från att
anskaffa bensindrivna traktorer och på så sätt medverkade till en snedvridning
av jordbrukets traktoranskaffning. Detta skäl för en individuell
restitutionsrätt äger uppenbarligen icke giltighet i fråga om epatraktorerna.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser sig utskottet icke kunna
tillstyrka bifall till de likalydande motionerna I: 357 och II: 433. Vad särskilt
angår det i motionerna gjorda uttalandet, att undantagandet av epatraktorerna
från den nuvarande individuella skatterestitutionen utgjorde
en belastning för det mindre jordbruket, vill utskottet endast tillägga att,
i den mån begagnade traktorer av mindre typer kommer i handeln, antalet
epatraktorer torde komma att minska. Vidare må framhållas, att den nuvarande
restitutionen genom sin konstruktion i allmänhet framstår som
fördelaktig för ägare av mindre jordbruk med bensindriven traktor på den
grund, att restitutionsbeloppet schablonmässigt beräknats med hänsyn tagen
till en genomsnittligt större bensinförbrukning än som i allmänhet kan
antagas vara förenad med drift av traktor på de mindre brukningsdelarna.

Utskottet har slutligen att taga ställning till det i de likalydande motionerna
I: 358 och II: 173 framförda yrkandet om restitution av skatten för
bensin, som förbrukas inom trädgårdsnäringen för drift av jordfräsar
och liknande motorredskap. Beträffande dessa förekommer icke vare sig
kollektiv eller individuell restitution av bensinskatt. Såsom framgår av
den tidigare lämnade redogörelsen hade 1951 års bilskatteutredning vid
prövningen av frågan om restitutionsrätt för bensin, som förbrukades inom
den yrkesmässiga trädgårdsskötseln, kommit till det resultatet, att denna
fråga ännu icke vore möjlig att praktiskt lösa. Utredningen hade därvid
fäst särskilt avseende vid att denna näring utövades under mycket olika
betingelser, och att på denna grund något schablonmässigt fastställt, enhetligt
restitutionsbelopp, som fyllde rimliga anspråk på att vara rättvisande,
icke kunde framräknas.

För utskottet tillgängliga uppgifter bestyrker svårigheten att på förevarande
område införa en individuell restitutionsrätt, som fyller rimliga
krav på rättvisa och anpassning till administrativ lätthanterlighet. Sålunda

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1955

kan ifrågasättas om en restitutionsrätt skall omfatta jordfräsar av samtliga
storlekar eller om — av hänsyn till att restitution av alltför små belopp
skall undvikas — en begränsning måste ske till jordfräsar av viss minsta
storlek. I detta hänseende bör uppmärksammas de särskilda svårigheter
som ur kontrollsynpunkt uppkommer vid en avgränsning av restitutionen
på den grund att jordfräsarna icke är underkastade registrering, varför
kontrollmyndigheten hänvisas till sökandens egna uppgifter. Vidare torde
vissa svårigheter möta även när det gäller att bedöma vilka sökande, som
skall berättigas erhålla restitution. Med hänsyn till vad nu anförts kan utskottet
på föreliggande material icke förorda en restitutionsrätt i enlighet
med yrkandet i de likalydande motionerna I: 358 och II: 173. I likhet med
1954 års bevillningsutskott har utskottet dock ingen erinran mot att frågan
om restitution av skatt för bensin, som förbrukas inom trädgårdsnäringen
övcrväges vid den fortsatta utredningen av spörsmålen om restitution av
bensinskatt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:176 av herr Velander
samt II: 180 av herrar Östlund och Agerberg angående restitution
av skatt för motorbrännolja, som förbrukas vid jordbruket
till hrännoljedrivna traktorer, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 357 av herrar Theodor
Johansson och Franzén samt II: 433 av herrar Svensson i Vä
och Pettersson i Norregård om restitution av skatt för bensin,
som förbrukas vid jordbruket till s. k. epatraktorer (dragbilar),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom 3)

att de likalydande motionerna 1:358 av herr Herbert
Hermansson m. fl. och II: 173 av herr Larsson i Luttra in. fl.
om restitution av skatt på bensin, som förbrukas vid trädgårdsnäringen
till bensindrivna jordfräsar in. m., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADÖLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Eriksson,
Söderquist, Niklasson, Snygg, Kronstrand, Bengtson och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Sjölin, Brandt, Allard, Strandh, Henriksson, Jansson i Aspehoda
och Nilsson i Svalöv.