Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955
15
Kr 22
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående befrielse från nöjesskatt i vissa
fall.
(1 :a avd.)
I en den 21 januari 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 86, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva
l:o) att betalningsanspråk från statsverkets sida, härrörande från riksräkenskapsverkets
anmärkningar å nöjesskatt för visning av filmerna »Vi vill
ha ett barn» och »Kon-Tiki», måtte eftergivas samt att de belopp, som erlagts
till följd av sådana anmärkningar, måtte restitueras; samt
2:o) att Föreningen Barnens dag i Jönköping befrias från betalningsskyldighet
för staten tillkommande nöjesskatt för av föreningen anordnade barnensdagsfestligheter
i Jönköping under tiden den 24 maj—den 3 juni 1951
eller 9 245 kronor 53 öre.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
hänvisar utskottet, såvitt densamma ej framgår av nedan lämnade uppgifter,
till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
1 :o) Frågan om befrielse från nöjesskatt för vissa filmförevisningar
Sedan, i anledning av uppkommen fråga huruvida nöjesskatt skulle utgå
för biografföreställningar med visning av filmen »Vi vill ha ett barn», regeringsrätten
den 25 januari 1951 meddelat utslag av innebörd, att föreställningarna
icke skulle vara fria från nöjesskatt, enär de icke anordnats i undervisnings-
eller uppfostringssyfte, utställdes från riksräkenskapsverkets
revision några typanmärkningar. Anmärkningarna riktades, i fall då skatt
över huvud icke påförts, mot vederbörande biografägare och, när skatt väl
påförts och erlagts men efter beslut av länsstyrelse sedermera restituerats,
mot de för beslutet ansvariga länsstyrelsetjänstemännen. Revisionens talan
grundade sig i förra fallet på uppbördsförordningens bestämmelser om efterkrav
av skatt och i senare fallet på det så kallade redogöraransvaret. I dessa
typfall meddelade riksräkenskapsverket därefter beslut.
Beträffande först revisionens talan mot länsstyrelsetjänstemännen fann
riksräkenskapsverket densamma icke kunna bifallas, enär något redogöraransvar
icke förelåge i förevarande fall, där länsstyrelsen haft att avgöra ett
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955
besvärsmål och grunda sitt beslut på en skälighelsprövning. Efter besvär
över sistnämnda beslut visades målet av kammarrätten åter till riksräkenskapsverket
för förnyad behandling, enär länsstyrelsetjänstemännen måste
anses ansvariga för ifrågavarande utbetalningar. Genom beslut den 2 december
1954 fann emellertid regeringsrätten, med ändring av kammarrättens
utslag, skäligt fastställa riksräkenskapsverkets beslut.
I vad gäller den grupp av fall, då skatt överhuvud icke påförts, må följande
framhållas. Vid granskning av Uppsala läns uppbördsredogörelse för
februari 1950 framställdes anmärkning av revisionen hos riksräkensleapsverket.
Enligt Uppsala stads drätselkammares nöjesskatteredovisning för
januari 1950 och därvid fogad nöjesskattedeklaration från biografägaren
Inge Hellqvist såsom innehavare av biografen Lillan i Uppsala hade under
hänvisning till 14 § nöjesskatteförordningen nöjesskatt icke påförts för biografföreställningar
med visning av filmen »Vi vill ha ett barn», som Hellqvist
anordnat under liden den 23—den 29 januari 1950. Den enligt 7 §
nöjesskatteförordningen uträknade nöjesskatten för föreställningarna skulle
utgöra 2 106 kronor 25 öre. Då de ifrågavarande föreställningarna icke kunde
hänföras till sådana nöjestillställningar, som avsåges i 14 § nöjesskatteförordningen,
och då annan grund för skattebefrielse icke förelåge, hade
nöjesskatt bort utgå med nyssnämnda belopp, 2 106 kronor 25 öre. Enligt
2 § nämnda förordning skulle nöjesskatt, varom här vore fråga, fördelas
med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun.
Anordnaren borde fördenskull inbetala 1 579 kronor 69 öre till statsverket.
Riksräkenskapsverket anmodade därefter den 19 juni 1951 länsstyrelsen i
Uppsala län att med anledning av anmärkningen låta anställa krav mot
Hellqvist jämlikt 91 § uppbördsförordningen. Sedan sådant krav anställts
och Hellqvist avgivit förklaring, fann enligt utslag den 17 september 1951
riksräkenskapsverket med gillande av anmärkningen skäligt föreskriva, att
1 579 kronor 69 öre skulle uttagas hos Hellqvist. I anledning av anförda
besvär fann kammarrätten icke skäl att göra ändring i riksräkenskapsverkets
utslag. Regeringsrätten, som fann riksräkenskapsverkets revision ha
ägt rätt att i förevarande ordning föra talan om utbekommande av nöjesskatt
för ifrågavarande tillställningar, lämnade genom utslag den 23 januari
1953 anförda besvär utan bifall.
I besvären hos Kungl. Maj :t har Hellqvist tillika anhållit att, därest besvären
icke skulle bifallas, Kungl. Maj:t ändock måtte befria honom från
skyldighet att erlägga ifrågavarande skattebelopp.
I ärendet har till stöd för ansökningen framhållits bl. a., att, därest skatt
ånyo skulle erläggas i enlighet med riksräkenskapsverkets yrkande, sökanden
skulle tvingas erlägga dubbel nöjesskatt: först till filmuthyraren och
därefter ånyo till det allmänna. Sökanden har vidare anfört att utsikterna
att inför allmän domstol med framgång föra talan för att från filmuthyraren
utfå till denne inlevererad nöjesskatt icke vore stora och i vart fall
skulle förorsaka alla parter betydande rättegångskostnader. Vid ansökning
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955
17
eu har fogats ett utlåtande av professor Phillips Hult, Uppsala, vari denne
sammanfattningsvis uttalat, att det icke kunde antagas föreligga någon
skyldighet för Aktiebolaget Wivefilm att till biografägare återbetala de
belopp, som dessa i överensstämmelse med uppbördsmyndighets eller länsstyrelses
beslut inbetalat till bolaget, i den mån dessa belopp av bolaget
sedermera redovisats till den danske filmägaren A/S Asa filmudlejning
ävensom att starka skäl talade för att icke heller i övrigt någon återbetalningsskyldighet
för bolaget i förhållande till biograf ägarna kunde antagas
föreligga.
Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande över den av Hellqvist
gjorda ansökningen framhållit, att på grund av regeringsrättens beslut den
23 januari 1953 i nu förevarande ärende ytterligare anmärkningar hade
framställts mot ett stort antal biografägare. Dessa anmärkningar vore sålunda
aktuella i nu förevarande sammanhang. Riksräkenskapsverket hade
meddelat utslag den 12 och 13 november 1954 i 51 mål, varvid fastställts
betalningsskyldighet till statsverket å ett belopp av sammanlagt 88 346 kronor
89 öre. I fyra fall hade biografägare redan efter anmärkningarnas framställande
erlagt den krävda skatten, tillhopa 699 kronor 11 öre. I en del
fall hade anmärkningarna enligt riksräkenskapsverkets mening icke blivit
delgivna inom stadgad tid, varför revisionens talan icke bifallits.
Riksräkenskapsverket har vidare uttalat att det läge, som enligt vad
tidigare anförts inträtt beträffande nöjesskatt i fråga om filmen »Vi vill
ha ett barn», även gällde filmen »Kon-Tiki». Den 25 juli 1950 hade riksräkenskapsverket
på förfrågan av länsstyrelsen i Blekinge län uttalat, att
filmen trots viss tveksamhet beträffande dess undervisande syfte närmast
vore att hänföra till sådan nöjestillställning som jämlikt 14 § nöjesskatteförordningen
kunde undantagas från nöjesskatt. Flertalet länsstyrelser hade
då redan beslutat sig för befrielse från nöjesskatt. Sedan regeringsrätten
genom utslag den 25 januari 1951 funnit filmen »Kon-Tiki» icke skola
befrias från nöjesskatt, hade anmärkningar framställts mot såväl biografägare,
vilka icke erlagt nöjesskatt, som länsstyrelsetjänstemän, vilkas beslut
föranlett restitution av sådan skatt. Anmärkningarna av det senare slaget,
avseende ett sammanlagt belopp av 106 365 kronor 92 öre förfölle på
grund av regeringsrättens förutnämnda utslag den 2 december 1954. Beträffande
de krav, som riktade sig mot biografägare, meddelades först utslag
i ett typfall, avseende 1 029 kronor 72 öre. Den av riksräkenskapsverket
ålagda betalningsskyldigheten fastställdes av kammarrätten genom
utslag den 6 februari 1952, vilket vann laga kraft, varefter beloppet inlevererades.
Den 13 november 1954 hade riksräkenskapsverket meddelat utslag
i 14 liknande anmärkningsmål, avseende ett belopp av tillhopa 6 052
kronor 77 öre. Vidare hade i tre fall det till betalning anmärkta beloppet,
tillhopa 1 060 kronor 35 öre, inlevererats utan att utslag meddelats.
Riksräkenskapsverket har beträffande båda filmerna sammanfattningsvis
konstaterat att i de fall då nöjesskattebefrielse från länsstyrelsens sida
tagit formen av restitution biografägarna icke kom me att stå risken att få
2 Iiiliang till riksdagens protokoll It).>5. 7 sand. Xr ‘JO - 22
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955
vidkännas några dubbla utbetalningar av nöjesskatt, medan detta däremot
på grund av anmärkningarna kunde bli fallet, då befrielsen haft formen
av ett godkännande av att skatt icke inlevererats till statsverket. Inom ett
och samma län kunde den kommunala uppbördsmyndigheten i en ort från
början ha vägrat befrielse från nöjesskatt, medan den i en annan ort
medgivit befrielse. Om vederbörande länsstyrelse haft den meningen, att
filmerna borde vara fria från nöjesskatt, bleve resultatet nu att biografägarna
i den förra orten sluppe betala i efterhand, medan däremot biografägare
i den senare orten måste betala. Detta syntes icke tillfredsställande.
Riksräkenskapsverket har med hänsyn härtill funnit skäl tala för att riksdagens
medgivande inhämtades till att betalningsanspråk från statsverkets
sida, härrörande från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt
för filmförevisningarna i fråga eftergåves och till att de belopp, som erlagts
till följd av sådana anmärkningar, restituerades. Riksräkenskapsverket har
hemställt att Kungl. Maj :t ville till riksdagen avlåta proposition av sådan
innebörd.
Departementschefen har till stöd för det i föreliggande proposition under
punkt 1 :o) framlagda förslaget anfört, att han med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter ansåge skäl tala för eftergift av statens nu ifrågavarande
betalningsanspråk samt för restitution i förevarande fall av erlagda
belopp.
2:o) Framställning av Föreningen Barnens dag i Jönköping om efterskänkande
av viss nöjesskatt
Enligt 18 § andra stycket nöjeskatteförordningen må befrielse från nöjesskatt
enligt 16 eller 17 § samma förordning icke meddelas i anledning
av ansökan som inkommit senare än tre månader efter det nöjestillställning
ägt rum.
I en till länsstyrelsen i Jönköpings län den 13 september 1951 inkommen
ansökning anhöll Föreningen Barnens dag i Jönköping om befrielse
från nöjesskatt för barnensdagsfestligheter, som föreningen anordnat i
Jönköping den 24 maj—den 3 juni 1951 och vilkas behållning skulle användas
till barnkoloniverksamhet. Genom resolution den 6 oktober 1951
fann länsstyrelsen sig med hänsyn till förenämnda föreskrift i 18 § andra
stycket nöjesskatteförordningen förhindrad bifalla ansökningen. Sedan föreningen
hos Kungl. Maj :t fullföljt sin talan fann regeringsrätten genom
beslut den 12 mars 1954 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens resolution.
I besvären hos Kungl. Maj:t har föreningen tillika hemställt att, därest
besvären icke skulle kunna bifallas, föreningen ändock måtte befrias från
staten tillkommande nöjesskatt för festligheterna. Av handlingarna i ärendet
inhämtas att nöjesskatten uppgår till sammanlagt 18 491 kronor 6 öre,
varav statens andel utgör hälften eller 9 245 kronor 53 öre, vilket belopp
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955
19
icke är erlagt. Drätselkammaren i Jönköping har den 30 augusti 1951 medgivit
föreningen befrielse från den kommunala nöjesskatteandelen.
Departementschefen har till stöd för det i föreliggande proposition under
punkt 2:o) framlagda förslaget anfört följande.
»Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår torde
Föreningen Barnens dag i Jönköping vid ingivandet av sin ansökning om
befrielse från nöjesskatt till drätselkammaren i staden — med hänsyn till
länsstyrelsens tidigare handläggning av dylika ärenden —- haft visst fog
för att utgå från att ansökningen skulle av länsstyrelsen behandlas som
om den inkommit inom den i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen
angivna tidsfristen av tre månader efter det nöjestillställningen ägt rum.
Länsstyrelsen har emellertid sedermera i överensstämmelse med prejudikat
av regeringsrätten funnit angivna stadganden skola tolkas på det sätt att
befrielse från nöjesskatt icke må meddelas i anledning av ansökning, som
från kommunal myndighet inkommit till länsstyrelsen senare än tre månader
efter det nöjestillställning ägt rum. Med hänsyn till sålunda föreliggande
särskilda omständigheter samt till storleken av det nöjesskattebelopp föreningen
skulle nödgas utge till följd av att ansökningen icke inkommit till
länsstyrelsen inom föreskriven tid, anser jag mig böra föreslå, att föreningen
befrias från erläggande av staten tillkommande nöjesskatt för nu ifrågavarande
nöjestillställningar. Härför erfordras riksdagens samtycke.
I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att Kungl. Maj :t genom
beslut tidigare denna dag förordnat, att handlingarna i annat, med
förevarande — i fråga om underlåtenheten att iakttaga den stadgade tidsfristen
-— likartat ärende skulle överlämnas till 1954 års nöjesskatteutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Även om omständigheterna i övrigt i sistnämnda ärende icke varit sådana
att skäl ansetts föreligga för bifall, synes dock jämväl av detta ärende framgå,
att stadgandet i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen bör omprövas.
Utredningen har därför ansetts böra undersöka möjligheterna att undanröja
de nuvarande olägenheterna.»
Utskottets hemställan
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag,
får hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 86, såvitt angår punkten t:o), medgiva,
att betalningsanspråk från statsverkets sida, härrörande
från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt
för visning av filmerna »Vi vill ha ett barn» och »KonTiki»,
må eftergivas samt att de belopp, som erlagts till
följd av sådana anmärkningar, må restitueras; samt
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955
B) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 86, såvitt angår punkten 2:o), medgiva,
att Föreningen Barnens dag i Jönköping befrias från
betalningsskyldighet för staten tillkommande nöjesskatt för
av föreningen anordnade barnensdagsfestligheter i Jönköping
under tiden den 24 maj—den 3 juni 1951 eller 9 245
kronor 53 öre.
Stockholm den 15 mars 1955
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Niklasson, Snygg, Erik Jansson och Magnusson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Kollberg och Edström samt fru
Holmqvist.
550585. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag