Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

1

Nr 18

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 21 januari 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 59, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i beskattningsreglerna
ägnade att leda till förenklat deklarations- och taxeringsförfarande. Sålunda
föreslås, att löntagare och därmed i beskattningshänseende likställda
skall vid taxeringen erhålla ett minimiavdrag av 100 kronor. Detta avdrag
medges sålunda även om kostnaderna för inkomstens förvärvande uppgår
till lägre belopp eller om vederbörande icke haft några sådana kostnader.
Har dessa omkostnader överstigit 100 kronor, skall avdraget avrundas uppåt
till närmast högre 100-tal kronor. Vidare förordas, att inkomst av kapital
skall vara fri från skatt till ett belopp av för ensamstående skattskyldiga
100 kronor och för gifta skattskyldiga gemensamt 200 kronor. I fråga om
avdragsrätten för försäkringsavgifter för kapitalförsäkring och sjukförsäkring
föreslås, att avdrag skall få åtnjutas av ensamstående skattskyldiga
med minst 150 kronor och av äkta makar med gemensamt minst 300 kronor.
Maximibeloppen för detta avdrag, som nu är 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för gifta skattskyldiga gemensamt, föreslås samtidigt skola
höjas till 300 respektive 600 kronor. I propositionen föreslås vidare, att för

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 18

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

fysiska personer den beskattningsbara inkomsten vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt skall avrundas nedåt till närmast lägre hela 100-tal
kronor. Detta förslag innebär en förenkling vid debiteringen av skatten; bl. a.
vinnes att åtskilligt tabellmaterial, som användes av myndigheterna, kan
minskas i omfång.

De föreslagna ändringarna i beskattningsreglerna beräknas sammanlagt
komma att medföra ett bortfall av statlig inkomstskatt å 114 miljoner kronor.
Även för kommunernas del medför förslaget ett skattebortfall, som
under i övrigt oförändrade förhållanden skulle medföra att den kommunala
utdebiteringen behövde höjas med i genomsnitt 40 öre per skattekrona. Den
fortgående ökningen av skatteunderlaget till följd av stegrade inkomster och
andra omständigheter motverkar emellertid detta skattebortfall. Med hänsyn
härtill framhålles i propositionen, att någon höjning sannolikt i regel ej
behöver ske eller att höjningar i varje fall kan avsevärt begränsas.

Skattebortfallet på den statliga sidan kommer att motsvaras av en sänkning
av den statliga inkomstskatten för fysiska personer. Denna kommer att variera
i de enskilda fallen beroende på hur schablonavdragen etc. kan utnyttjas.
Allmänt sett torde emellertid åtgärderna vara ägnade att mera gynna mindre
inkomsttagare. Då såsom nyss angivits utdebiteringshöjningar i kommunerna
i stort sett tordé kunna undvikas, torde också kommunalskatten i regel bli
lägre för fysiska personer. Sänkningarna kommer även här att variera. Resultatet
blir en viss omfördelning av den kommunala skattebördan. Denna
omfördelning torde allmänt sett bli till fördel för mindre inkomsttagare.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1956. De kommer
sålunda att tillämpas första gången i avseende å 1956 års inkomster, för
vilka taxering sker år 1957.

De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

3

1) Förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 31 §, 33 §, 35 § 5 inom., 46 § 2 mom., 50 § 2 och
3 mom. samt 51 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom
anvisningarna till 62 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att till 39 § kommunalskattelagen skall fogas ett nytt moment,
betecknat 3 inom., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse:

31 §.

Till tjänst hänföres allmän
eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje annan
fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

31 §.

Till tjänst hänföres dels
allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje
annan fast eller tillfällig arbetsanställning
och dels tillfälligt bedriven
vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet,
tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag
att förrätta bouppteckning, arvskifte,
auktion, besiktning, värdering,
skogsräkning, ävensom annan därmed
jämförlig inkomstgivande verksamhet
av tillfällig natur.
avdrag därför.

(Se vidare anvisningarna.)

33 §. 33 §.

Från intäkt —- — — såsom intäkt. 1 m o m. Från intäkt---så som

intäkt.

Avdrag får------tjänstens fullgörande.

Har den-------gäld avdragas.

Den, som — —------ arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

1 andra fall än i nästföregående
stycke sägs skall avdrag beräknas på
sätt i 2 mom. angives.

2 mom. Skattskyldig, som haft
intäkt av tjänst, skall anses hava
haft utgifter, som i 1 mom. sägs, till
ett belopp av minst 100 kronor,
överstiger summan av de utgifter,

1 Senaste lydelse av 31 § se 1950: 308, av 33 § se 1954: 252, av 35 § 5 mom. se 1951: 761,
av 46 § 2 mom. se 1954: 204, av 50 § 2 mom. se 1951: 422, av 51 § se 1951: 328 samt av anvisningarna
till 62 § se 1950: 252.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Nuvarande lydelse:

35 §.

5 m o m. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas j ämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels intäkt genom tillfälligt bedriven
vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet,
intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom
uppdrag att förrätta bouppteckning,
arvskifte, auktion, besiktning,
värdering, skogsräkning, ävensom
intäkt av annan därmed jämförlig
inkomstgivande verksamhet av tillfällig
natur, dels ock intäkt genom
restitution, avkortning eller avskrivning
av sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
för vilken avdrag av den skattskyldige
åtnjutits vid tidigare års
taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

för vilka avdrag må ske, 100 kronor,
skall avdraget, därest nämnda summa
icke utgör helt hundratal kronor,
avrundas uppåt till det hela hundratal
kronor, som år närmast högre ån
summan av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall
icke gälla, om summan av utgifterna
uppgår till eller överstiger summan
av intäkterna, ej heller i den mån avdraget
genom tillämpning av nämnda
stycke skulle komma att överstiga
summan av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

35 §.

5 m o in. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av sådan
i slutlig eller tillkommande skatt
ingående pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering, för vilken avdrag
av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

39 §.

3 mom. Fysisk person, som
haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmåles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i
1 mom. avsedda kostnaderna, utöver
avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 100 kronor. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 200 kronor. I intet fall

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

må dock skattskyldig åtnjuta extra
avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 m o in. I hemortskommunen —

Därest skattskyldig--— ---

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 200
kronor; dock att om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken
ifrågavarande avdrag för dem båda
gemensamt må åtnjutas med högst
A00 kronor.

46 §.

--- •— — allmän sjukförsäkring.

— nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, skall beräknas till ett
belopp av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor.
Vidare skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600 kronor.

50 §.

2 m o m. För fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret,
utgöres såvitt angår hemortskommunen
den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad
med kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs---- — — —

Om skattskyldigs ---------—

Skattskyldig, vars---- ----

Vad härefter återstår avrundas
nedåt till jämna tiotal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 in o m. För skattskyldig, som i
2 mom. avses, såvitt angår annan
kommun än hemortskommunen, så
ock för annan skatlskyldig, utgör den

50 §.

2 mom. För fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret,
utgöres såvitt angår hemortskommunen
den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad
med kommunalt ortsavdrag. Den beskattningsbara
inkomsten skall angivas
i hela hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår
till helt hundratal kronor, bortfaller.

— —-3 000 kronor.

— ovan sägs.

--stycket förmäles.

Vad härefter återstår avrundas
nedåt till helt hundratal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För skattskyldig, som i
2 mom. avses, såvitt angår annan
kommun än hemortskommunen, så
ock för annan skattskyldig, utgör

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Nuvarande lydelse:

taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

51 §.

För fysisk person, som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret, inträder
skatteplikt till kommunal inkomstskatt i

hemortskommunen: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
där uppgår till minst 20 kronor;

i annan kommun: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten där
uppgår till minst 100 kronor.

För annan skattskyldig än i första
stycket sägs inträder skatteplikt, då
den beräknade beskattningsbara inkomsten
i kommunen uppgår till
minst 100 kronor.

Föreslagen lydelse:

den taxerade inkomsten tillika be^
skattningsbar inkomst. Denna skall
för fysisk person, oskift dödsbo och
familjestiftelse, varom förmäles i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, angivas i hela
hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till helt
hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

51 §.

Skatteplikt till kommunal inkomstskatt
inträder, då den beräknade beskattningsbara
inkomsten i kommunen
uppgår till minst 100 kronor.

Anvisningar

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av
bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1953 för beskattning därstädes uppgivit
en inkomst av 2 000 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 1954
upptäckes, att deklarationen varit
felaktig, i det att den skattskyldige
rätteligen bort uppgiva en inkomst av
2 800 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med tillämpning
av nyssnämnda lagrum år 1953
rätteligen bort vara 1 570 kronor, och
till eftertaxering år 1954 skall upptagas
ett belopp av 1 570 — 770 = 800
kronor. Detta belopp upptages — utan

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av
bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1957 för beskattning därstädes uppgivit
en inkomst av 2 000 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 700 kronor. År 1958
upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige rätteligen
bort uppgiva en inkomst av
2 800 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med tillämpning
av nyssnämnda lagrum år 1957
rätteligen bort vara 1 500 kronor, och
till eftertaxering år 1958 skall upptagas
ett belopp av 1 500 — 700 = 800
kronor. Detta belopp upptages — utan

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Nuvarande lydelse:

sammanblandning med den beskattningsbara
inkomst, som kan i vanlig
ordning fastställas — i 195b års taxeringslängd.

Föreslagen lydelse:

sammanblandning med den beskattningsbara
inkomst, som kan i vanlig
ordning fastställas — i 1958 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.

2) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 — 4 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2—4
om statlig inkomstskatt1 skola erhålla

Nuvarande lydelse:

9 §.

2 mom. För skattskyldig fysisk
person, som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgöres den beskattningsbara
inkomsten av den taxerade inkomsten
minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs-----

Vad härefter återstår av jämnas nedåt
till jämnt tiotal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar
inkomst.

3 m o in. För annan skattskyldig
än som i 2 mom. avses utgör den
taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst.

mom. förordningen den 26 juli 1947
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

9 §•

2 mom. För skattskyldig fysisk
person, som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgöres den beskattningsbara
inkomsten av den taxerade inkomsten
minskad med statligt ortsavdrag.
Den beskattningsbara inkomsten
skall angivas i hela hundratal
kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till helt hundratal
kronor, bortfaller.

-- 3 000 kronor.

Vad härefter återstår avrundas
nedåt till helt hundratal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig
än som i 2 mom. avses utgör den
taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst. Denna skall för
fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse,
varom förmåles i 10 §
1 mom., angivas i hela hundratal kronor,
så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till helt hundratal kronor,
bortfaller.

1 Senaste lydelse se 1952: 406.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Nuvarande lydelse:

4 in o m. Skatteplikt till statlig inkomstskatt
inträder
. för fysisk person, som varit hår i
riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.

Föreslagen lydelse:

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt
inträder, då den beräknade
beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 100 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

3) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
icke uppgår till minst 20 kronor, den
skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet inbegripes
i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

Föreslagen lydelse:

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
icke uppgår till minst 100 kronor, den
skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet inbegripes
i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1952: 407.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

9

4) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

4 §•

1 mom. Har lokal------

Skattetabellerna skola för olika
inkomstbelopp, beräknade för vecka
eller den längre tid som riksskattenämnden
bestämmer, angiva därå
belöpande preliminär skatt. Tabellerna
skola grundas på följande förutsättningar,
nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget
äro oförändrade under inkomståret,
att den skattskyldige icke kommer
att taxeras för annan inkomst
än som i tabellen angives, ej heller
för garantibelopp för fastighet eller
för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag,
dels därutöver ett belopp av etthundra
kronor, dels ock, såvitt angår
taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för skattekrona
och skatteöre det belopp, som
enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet
av de i vederbörlig tabell
angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär
skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst, under -

Föreslagen lydelse:

4 §.

- sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika
inkomstbelopp, beräknade för vecka
eller den längre tid som riksskattenämnden
bestämmer, angiva därå
belöpande preliminär skatt. Tabellerna
skola grundas på följande förutsättningar,
nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget
äro oförändrade under inkomståret,
att den skattskyldige icke kommer
att taxeras för annan inkomst
än som i tabellen angives, ej heller
för garantibelopp för fastighet eller
för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag,
dels därutöver ett belopp av fyrahundrafemtio
kronor för skattskyldig,
som avses i 2 mom. första stycket
2) här nedan, och trehundra kronor
för annan skattskyldig, dels ock,
såvitt angår taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för
skattekrona och skatteöre det belopp,
som enligt 3 mom. legat till
grund vid uträknandet av de i vederbörlig
tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär
skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst, under -

1 Senaste lydelse se 1954: 340.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Nuvarande lydelse:

stigande ettusentvåhundra kronor, eller
till sådan skatt beskattningsbar
inkomst understigande tjugu kronor.
Inkomstbelopp och skattebelopp skola
angivas i helt antal kronor.

Föreslagen lydelse:

stigande ettusentvåhundra kronor, eller
till sådan skatt beskattningsbar inkomst
understigande etthundra kronor.
Inkomstbelopp och skattebelopp
skola angivas i helt antal kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av skattetabeller för inkomståret

1956.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:396 av herr Lindblom m. fl. och 11:496
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,

»1) att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit i proposition
nr 59 måtte besluta

A. förhöja det i propositionen föreslagna schablonavdraget vid taxering
av inkomst av kapital till 200 kronor för ensamstående och 300 kronor för
äkta makar;

B. att införa ett schablonavdrag om 200 kronor vid taxering av inkomst
av ''annan fastighet’, d. v. s. i huvudsak bostadsfastighet;

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext»; II)

de likalydande motionerna I: 397 av herr Björnberg m. fl. och 11:495
av herr Dickson, vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 59 måtte besluta, att skattemässig avdragsrätt för inkomst
av kapital skall avse ett belopp av för ensamstående skattskyldiga
-200 kronor och för gifta skattskyldiga gemensamt 400 kronor»;

III) de likalydande motionerna I: 399 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 492
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga

1) det i proposition nr 59 framlagda förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med de ändringar att 33 §
bibehåller sin nuvarande lydelse, att till 25 § fogas ett nytt moment av nedanstående
lydelse samt att 39 och 46 §§ erhåller följande lydelse:

25 §.

4 mom. Fysisk person, som haft intäkt av annan fastighet i hemortskommunen,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av
de i 1 eller 3 mom. avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader
åtnjuta extra avdrag med 200 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan av de i 1 eller 3 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955
39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, må nu avsedda avdrag för
dem båda gemensamt åtnjutas med 400 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig----nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall medgivas, beträffande
skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, för dem båda gemensamt med ett belopp av minst
300 och högst 800 kronor, beträffande ogift skattskyldig (varmed i denna
paragraf jämställes änkling, änka, frånskild och sådan gift skattskyldig
som under beskattningsåret icke levt tillsammans med andra maken), vilken
haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
likaledes med ett belopp av minst 300 och högst 800 kronor, samt
beträffande annan skattskyldig fysisk person än ovan sagts med ett belopp
av minst 150 och högst 400 kronor.

2) förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) med den ändring som framgår
av följande lydelse:

4 §•

1 mom. Har lokal---sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller
den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande
preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen att

inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som
i tabellen angives, ej heller för garantibelopp för fastighet eller för förmögenhet,
samt

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels därutöver ett belopp av trehundrafemtio kronor
för skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) här nedan, och
tvåhundra kronor för annan skattskyldig, dels ock, såvitt angår taxeringen
till statlig inkomstskatt, för kommunala utskylder med belopp, motsvaran -

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

de för skattekrona och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat till
grund vid uträknandet av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola — antal kronor.»

IV) de likalydande motionerna I: 400 av herr Bergh samt II: 493 av herr
Lindberg och fröken Vinge, vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 59 måtte besluta, att vid beräkning av taxerad
inkomst i hemortskommunen enligt kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt skattskyldigs inkomst av annan fastighet
skall medräknas endast om och i den mån den skattskyldiges inkomst av
sådant slag överstiger 200 kronor, samt att vederbörande utskott måtte
låta utarbeta erforderlig lagtext»;

V) motionen I: 398 av herr Ewerlöf in. fl., vari hemställts,

»att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition
nr 59 måtte besluta

dels att maximibeloppet för det s. k. försäkringsavdraget (46 § 2 mom.
punkt 3 kommunalskattelagen) fastställes till 800 kronor för makar gemensamt
och för sådan ogift skattskyldig, som anges i 8 § 1 mom. tredje och
fjärde stycket förordningen om statlig inkomstskatt, samt till 400 kronor för
annan skattskyldig,

dels att författningsändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1956 och
tillämpas vid 1956 års taxering, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar»
;

VI) motionen II: 494 av herr Christenson i Malmö, vari hemställts, »att
riksdagen i samband med behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 59 med
förslag till ändring i kommunalskattelagen måtte besluta sådan ändring i
samma lag, att skattefrihet medges för resekostnads- och traktamentsersättning,
som anvisas i kommunal tjänst eller sådant statligt eller kommunalt
företag, vari staten eller kommunen ensam äger bestämmanderätt».

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 100 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 134 avherr
Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga följande -

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 24 § och 25 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt anvisningarna till 24 § punkt 2, till 25 § punkterna
1 4, till 29 § punkt 1 och till 36 § punkt 1 samma lag skola erhålla

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

13

ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att 25 § 3 mom. och anvisningarna
till 24 § punkt 6 samma lag skola upphöra att gälla.

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats
såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av---frälseränta.

Har fastighet---30 § 2 mom.

Förmån av — — — särskilt redovisas.

Där fastighet---såsom kapitaltillskott.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:

brandförsäkring, reparation — — — liknande avgäld.

Medlem av — ---såsom kapitaltillskott.

Har bostadsförening----såsom kapitaltillskott.

Anvisningar
till
24 §.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall ----av bostads värdet.

Om däremot---uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse---av rörelse.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om---fri bostad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning, som byggnad även med
normalt underhåll och aktsam vård är underkastad. Avdraget bör bestämmas
till viss procent av byggnadens värde, olika alltefter den tid en byggnad
av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Såsom
byggnads värde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning å maskiner och andra inventarier får ske
på sätt och i den ordning, som enligt punkt 3 a—c av anvisningarna till 29 §
gäller om avdrag för värdeminskning å dylika tillgångar i rörelse. Fasta
maskiner och andra inventarier, för vilka ej enligt punkt 5 av anvisningarna
till 10 § redovisats särskilt maskinvärde, skola dock inräknas i byggnadens
värde och således bliva föremål för avskrivning enligt punkt 2 här ovan,
med rätt för beskattningsnämnd att i samförstånd med den skattskyldige
bestämma, att värdeminskningsavdrag å tillgång, vars värde ej inräknas i

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

särskilt maskinvärde men tidigare varit inräknat i sådant värde, alltjämt
skall beräknas såsom för inventarier.

4. Därest brandförsäkring tagits för all framtid, må avdrag för under
året erlagd försäkringspremie ske med 5 procent av dennas belopp, om den
enligt försäkringsavtalet erlägges på en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet
erlägges under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, må för
vart och ett av dessa år avdrag ske med så många procent av under året
erlagd premie, som angives i nedanstående tabell:----40 %.

till 29 §.

1. Har annan —--av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling
eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon
dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av
honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall såsom av 21 och 24 §§
framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt
av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.
Detsamma gäller---särskild förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning---stämpelkostnader m. m. Har den---

annan förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

B) de likalydande motionerna I: 103 av herr Ohlon m. fl. och II: 136 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär skyndsam utredning och förslag till innevarande års riksdag om lättnaden
av den statliga inkomstskatten för de lägre inkomsttagarna, så att
beslut härom kan tillämpas från och med ingången av 1956 samtidigt med
en allmän skattesänkning»;

C) de likalydande motionerna I: 143 av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 182 av herrar Cassel och Munktell, vari hemställts, »att riksdagen
måtte antaga följande

1) Förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (370)

Härigenom förordnas, att 47 a § i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) måtte erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955
47 a §.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt
46 §, samt i 47 § omförmält garantibelopp, utgör skattskyldigs inom kommunen
taxerade inkomst. Vid beräkningen av den taxerade inkomsten skall
dock iakttagas att skattskyldigs inkomst av kapital, såvitt detta utgöres av
avkastning av aktie, skall medräknas endast om och i den mån densamma
överstiger 150 kronor för ensamstående och 300 kronor för skattskyldig,
som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra
maken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.

2) Förslag
till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 194-7 om statlig

inkomstskatt (nr 576)

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576) måtte erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §.

Sammanlagda beloppet av en skattskyldigs inkomster från olika förvärvskällor
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas utgör
taxerad inkomst. Vid beräkning av den taxerade inkomsten skall dock
iakttagas, att skattskyldigs inkomst av kapital skall medräknas endast om
och i den mån densamma överstiger 150 kronor för ensamstående och 300
kronor för skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering, samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.»

D) de likalydande motionerna I: 146 av herrar Spetz och Danmans samt
II: 158 av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att 24 § 2 mom. 1 stycket och 24 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) erhåller följande lydelse:

24 §.

2 mom. Är annan — — — helt år räknat två och en halv procent
— — — före taxeringsåret.

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Vad i--— använda fastighetsdelen.

Har fastighet---icke ske.

Vad i ---- — eller prästgård.

3 inom. Har fastighet---— helt år räknat två och en halv procent

—---före taxeringsåret.

Att inkomst---till 38 §.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 143, I: 397, I: 398, II: 134, II: 136, II: 158,
11:492—494 och 11:496.

Propositionen

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

1950 års skattelagssakkunniga har med skrivelse den 24 juli 1954 överlämnat
betänkande med förslag till förenkling av vissa beskattningsregler
(SOU 1954: 18). Vid betänkandet fogade författningsförslag har såsom Bihang
fogats vid statsrådsprotokollet.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska livförsäkringsbolags förening, Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges folkpensionärers
riksorganisation, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vid det av överståthållarämbetet avgivna yttrandet har fogats ett särskilt
yttrande av stadskollegiet i Stockholm. Vidare har vid vissa av länsstyrelsernas
utlåtanden fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter
och andra.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar vad delegerade
för dessa sammanslutningar samt för Stockholms handelskammare

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

17

och Svenska försäkringsbolags riksförbund (Näringslivets skattedelegation)
anfört i avgivet yttrande. Detta yttrande åberopar jämväl Svenska arbetsgivareföreningen
såsom sitt.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Allmänna synpunkter på möjligheterna att förenkla deklarations- och
taxeringsförfarandet, s. 12—37.

Schablonavdrag från intäkt av tjänst, s. 37—57.

Inkomst av annan fastighet och av kapital, s. 57—69.

Avdrag för försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter, s. 70—84.

Beskattningen av folkpensionsförmåner och avdraget för folkpensionsavgift,
s. 85—99.

Utskyldsavdraget, s. 99—114.

Avrundning av den beskattningsbara inkomsten, s. 114—117.

De ekonomiska verkningarna, s. 117—120.

Motionerna

Av innehållet i de väckta motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:100 och 11:134 har inledningsvis
uttalats att någon entydig och adekvat definition av inkomstbegreppet
icke förekomme i vår skattelagstiftning och icke heller torde vara möjlig
att utarbeta. En avgörande princip hade emellertid tidigare varit att inkomsten
— d. v. s. vad som återstått efter det vederbörliga avdrag för omkostnader
gjorts från intäkten — icke upptagits till högre belopp än den
verkliga. Från denna princip hade ett väsentligt avsteg gjorts genom beslutet
av 1953 års riksdag att intäkten av en- och tvåfamilj sfastigheter skulle beräknas
schablonmässigt. Avkastningen bestämdes numera till så stort belopp
som den enligt lagstiftarnas mening bort utgöra med hänsyn till villaägarens
i fastigheten investerade kapital. Att det därigenom uppkomme en
ojämnhet i beskattningen, som icke hade någon motsvarighet beträffande
övriga inkomstslag respektive beträffande inkomst av annan fastighet i övrigt,
torde vara obestridligt. Såsom motiv för införandet av schablontaxering
beträffande villafastigheter hade bl. a. anförts, att villaägaren icke borde
anses åtnjuta lägre inkomst från det av honom i fastigheten investerade
kapitalet än om han t. ex. hade insatt samma kapital i bank. Konsekvensen
av ett sådant resonemang måste bli ytterst betänklig. Hela inkomstbegreppet
bleve härigenom godtyckligt. Dess yttersta konsekvens kunde lättast
bedömas, om man tillämpade samma argumentation på den arbetsinsats
olika personer gjorde för att förvärva sin inkomst. Skattemyndigheterna
skulle för snart sagt varje skattskyldig kunna göra gällande, att han kunnat

•2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. AV 18

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

förskaffa sig en högre inkomst om han insatt sin arbetskraft på annat område
eller om han tagit sin prestationsförmåga i anspråk i större utsträckning
än han verkligen gjort. En utväg att förhindra uppkomsten av underskott
vid taxeringen av egnahem vore uppenbarligen att undantaga det egna
hemmet från vad som vore att räkna till förvärvskälla. Så länge detta icke
skett, borde samma principiella avdragsrätt gälla beträffande egnahem som
i fråga om övriga förvärvskällor.

I de likalydande motionerna 1:103 och 11:136 har bl. a. hänvisats
till de vid 1954 års riksdag väckta likalydande motionerna 1:214 och
II: 279. I sistnämnda motioner hade enligt motionärernas mening fastslagits,
att den sammanlagda inkomstskatten (den statliga jämte den kommunala)
fram till år 1954 för flertalet gifta skattebetalare stigit med mer än
tio procent och för flertalet ensamstående med mer än tretton procent
mätt i fast penningvärde. Nu angivna siffror vore alltjämt giltiga.
Under hänvisning till en i motionerna I: 103 och II: 136 intagen
tablå uttalar motionärerna att det reella skattetryckets stegring tedde sig
olika för olika inkomstskikt. Såsom framginge av tablån hade skattetrycket
i särskilt hög grad stegrats för de lägre inkomsttagarna. En allmän reducering
av skattetrycket vore mycket angelägen och även statsfinansiellt möjlig.
Motionärerna hade för avsikt att senare under årets riksdag återkomma
till denna fråga. Utöver en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten
vore emellertid särskilda åtgärder påkallade för att minska skattetrycket
för de lägre inkomsttagarna. Beslut härom borde fattas av årets riksdag, så
att såväl den allmänna sänkningen som de för de lägre inkomsttagarna särskilda
åtgärderna kunde träda i kraft fr. o. m. ingången av år 1956. Eu
reducering av skattetrycket för de lägre inkomsttagarna kunde nås på olika
sätt. Antingen kunde en höjning ske av de statliga ortsavdragen eller också
kunde en justering nedåt av skiktskalan göras i första hand för gruppen
med taxerade inkomster upp till 12 000 kronor för gifta och motsvarande
lägre inkomst för ensamstående. Även kombinationer av dessa två metoder
vore tänkbara. De utredningar om dessa problem, som måste föregå ett beslut,
borde kunna ske på så kort tid, att förslag kunde föreläggas innevarande
års riksdag.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:143 och
il : 1 82 har bl. a. anförts att det s. k. aktiesparande! hade stor betydelse
inte endast för den enskildes ekonomi utan även för hela samhällsekonomien
och i synnerhet för näringslivet. Genom att stimulera människorna att
placera åtminstone en del av sina hopsparade medel i aktier skulle man
åstadkomma en i och för sig önskvärd spridning av delägarskapet i landets
produktiva företag. Vidare skulle man möjliggöra för mindre sparare att
ernå den relativa trygghet mot inflation som investeringar i realvärden innebure.
En fortsatt expansion av landets näringsliv måste bygga på möjligheterna
att skapa riskvilligt kapital. Sådant kapital vore emellertid för närvarande
.särskilt svårt att erhålla därför att det vore underkastat dubbelbe -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

19

skattning. I dagens läge vore det vidare så mycket nödvändigare att koppla
in de små spararna på grund av att den hårda förmögenhetsskatten och
den starkt progressiva inkomstbeskattningen hölle på att förinta de större
kapitalen och därigenom hade minskat dessas möjligheter att ta de ekonomiska
risker, som vore förknippade med exploatering av nya idéer. I den
mån de pengar som företagen investerade eller som investerades i näringslivet
hade reell täckning i ett brett sparande bland allmänheten bortfölle
också till stor del de inflationistiska risker som vore förknippade med en
alltför kraftigt uppdriven investeringslust. Enligt motionärernas mening
borde ett ökat intresse bland allmänheten för aktiesparande åstadkommas
genom att en viss skattefrihet för avkastningen av aktier infördes. Motionärerna
förordade att avkastningen av aktier befriades från inkomstskatt
intill ett belopp för enskilda om 150 kronor och för äkta makar om 300
kronor.

I de likalydande motionerna I: 146 och II: 158 har framhållits
att det vore uppenbart att den beräkningsgrund, som gällde för schablontaxering
av villafastigheter, medförde att det egna kapitalet ibland komme
att uppskattas för högt, såsom i regel på äldre fastigheter, och ibland för
lågt, såsom på nybyggda fastigheter. Jämförelsevis sällan torde den egna
kapitalinsatsen helt svara mot det framräknade värdet. Redan av detta skäl
krävdes största försiktighet vid bestämmandet av det procenttal, som skulle
ligga till grund för inkomstberäkningen. Det framstode som obilligt att detta
tal bestämts till 3 procent så länge exempelvis postsparbanken icke erbjöde
högre ränta än 2 1/2 procent. Härtill komme att 1952 års fastighetstaxering
medförde en kraftig höjning av taxeringsvärdena å nu ifrågavarande
fastigheter. Avslutningsvis uttalar motionärerna, vilkas motioner väckts vid
riksdagens början, att därest Kungl. Maj :t i sin bebådade proposition om
förenklad taxering komme att upptaga 1950 års skattelagssakkunnigas förslag
om avdrag med 200 kronor från inkomst av egen fastighet, syftet med
motionerna i stort sett tillgodosetts.

Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna I: 396
och II: 49 6 har bl. a. framhållits, att ett stort antal skattskyldiga, som
erlade preliminär A-skatt, vid sidan av sin övriga inkomst hade smärre inkomster
av sådan fastighet, som av den skattskyldige utnyttjades som bostad
åt honom och hans familj. Skatten å dessa smärre inkomster uttoges
ofta först sedan taxering skett och slutlig skatt beräknats, varvid kvarstående
skatt uppkomme. En bättre överensstämmelse mellan preliminär och
slutlig skatt skulle erhållas om småinkomster av ifrågavarande slag fritoges
från beskattning. Samtidigt skulle deklarations- och taxeringsförfarandet
förenklas. Starka taxeringstekniska skäl talade sålunda för att ett
schablonavdrag infördes vid taxeringen av inkomst från ifrågavarande inkomstkälla.
Även önskvärdheten av att i möjligaste mån likställa sparandet
i eget hem med kontantsparande talade för att ett bottenavdrag infördes
vid taxering av inkomst av annan fastighet. Motionärerna föresloge att avdraget
bestämdes till 200 kronor. »Merkostnaderna» för sistnämnda avdrag

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

kunde uppskattas till ca 12 milj. kronor för staten. Vad beträffade inkomst
av kapital vore uppenbarligen ett bottenavdrag en sparstimulerande och
sparbelönande åtgärd, som ur teknisk synpunkt vore synnerligen enkel. Motionärerna
förordade, att avdraget bestämdes till något högre belopp än
vad som föreslagits i propositionen, nämligen till 200 kronor för ensamstående
och 300 kronor för äkta makar. Skattebortfallet skulle härigenom
i jämförelse med propositionsförslaget ökas med ca 10 miljoner kronor för
staten och ca 8 miljoner kronor för kommunerna.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:397 och
II: 495 har bl. a. anförts följande. En förutsättning för ökad nationalinkomst
vore ökade resurser för investering inom såväl den allmänna sektorn
som det enskilda näringslivet. Småsparandet bland löntagare och mindre
företagare in. fl. vore härvid ingalunda betydelselöst. Postsparbankens
och de lokala sparbankernas förvaltade kapital, tillhopa ca 13 miljarder
kronor, hade i stor utsträckning hopbragts genom dylikt småsparande och
utgjorde en väsentlig del av de finansiella resurser, som ställts till förfogande
för bostadsbyggandet, jordbruket och småindustrien. Samtidigt hade
småsparandet haft stor betydelse för de mindre inkomsttagarna, därigenom
att även ganska blygsamma sparmedel utgjort en personlig och alltid tillgänglig
trygghetsreserv. Genom den i propositionen föreslagna skattefriheten
för inkomst av kapital erhölles både en förenkling av beskattningsreglerna
och en viss sparfrämjande effekt. För att denna effekt ej skulle minskas
vore det emellertid angeläget, att bottenavdraget sattes till 200 kronor.
Starka skäl talade även för att avdraget för gifta skattskyldiga bestämdes
till 400 kronor gemensamt.

I de likalydande motionerna 1:399 och 11:492 har till en
början i fråga om avdrag från inkomst av kapital erinrats om att 1950
års skattelagssakkunniga föreslagit, att varje skattskyldig skulle få åtnjuta
skattefrihet upp till ett belopp av 200 kronor. Detta skulle emellertid ha
kunnat föranleda en uppdelning av äkta makars kapitalinkomst i syfte
att tillförsäkra vardera maken rätten till ett skattefritt belopp av 200 kronor.
Departementschefen hade velat eliminera behovet av en sådan uppdelning
— som skulle kräva två skilda deklarationer av makarna — och förordat
dubbelt så högt belopp för äkta makar som för ensamstående. I samband
därmed hade han emellertid föreslagit en sänkning för de ensamståendes
del till 100 kronor. Motionärerna ansåge angelägenheten av att stimulera
det enskilda sparandet vara så stor, att de tillstyrkte de sakkunnigas förslag
med den tekniska ändring som förordades i propositionen, alltså skattefrihet
för inkomst av kapital upp till 200 kronor för ensamstående och
400 kronor för äkta makar. Den kapitalinkomst som genom detta förslag
skulle kunna bli fri från inkomstskatt motsvarade för äkta makar ett
kapital på 10 000 å 15 000 kronor och för ensamstående hälften därav. Med
nuvarande inkomstförhållanden borde ett sparande under en följd av år
av sådan omfattning vara möjligt även för personer i relativt lågt inkomstläge.
Beträffande försäkringsavdraget uttalar motionärerna att de funne

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

21

det föreslagna maximibeloppet för lågt med hänsyn till den penningvärdeförsämring
som ägt rum och till att försäkringsavdraget numera skulle
innefatta även avgiften till den obligatoriska sjukförsäkringen. Även det
förhållandet att enligt propositionsförslaget ett schablonavdrag på 150 respektive
300 kronor skulle medges hade gjort att utrymmet för den del av avdraget
som stimulerade till försäkringstagande borde göras större. Motionärerna
föresloge därför att maximibeloppen höjdes till 400 respektive 800
kronor. I samband härmed förordades även att s. k. ensamstående med
minderåriga barn finge samma rätt till försäkringsavdrag som äkta makar.
Ingen torde kunna göra gällande att till exempel en gift person, som förlorade
sin make, hade mindre behov av försäkringsskydd efter dödsfallet
än tidigare. Rörande det av de sakkunniga föreslagna avdraget från inkomst
av s. k. annan fastighet framhåller motionärerna att de såge i detta förslag
närmast en åtgärd för att stimulera dem som ville spara. Åtgärden skulle
vidare vara ägnad att motverka den merbelastning på egnahemsägare som
den genomförda schablontaxeringen av villafastigheter medfört. De sakkunnigas
förslag i detta avseende borde enligt motionärernas mening genomföras.
De i motionerna föreslagna åtgärderna torde innebära ett skattebortfall
för helt år utöver vad som beräknats i propositionen med ca 10 milj.
kronor beträffande skattefriheten för kapitalinkomster, med ca 12 milj.
kronor beträffande skattefriheten för viss inkomst av annan fastighet och
med ca 8 milj. kronor för höjningen av försäkringsavdragets maximibelopp.
Totalt skulle härigenom uppkomma en ökning av det formella skattebortfallet
för staten med 30 milj. kronor. Då motionärerna härutöver vidhölle
sin vid flera tidigare tillfällen hävdade ståndpunkt att den första åtgärden i
skattesänkande riktning borde gå ut på en sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100 ville motionärerna med hänsyn till att den statliga budgeten
icke finge ens för tillfället försvagas föreslå att schablonavdraget från
tjänsteinkomster finge anstå. Ett stort antal av de sakkunniga remissmyndigheterna
hade givit bestämda uttryck för den uppfattningen att någon förenkling
av deklarations- och taxeringsförfarandet icke åstadkommes genom
detta avdrag. Enligt propositionen skulle schabloniseringen av avdraget för
omkostnader i förvärvskällan tjänst medföra ett skattebortfall för staten
på 35 milj. kronor. Beloppet överstege sålunda något det som i motionerna
beräknats för den ökning av avdragsmöjligheterna i fråga om inkomst av
annan fastighet, inkomst av kapital samt försäkringspremier som däri förordats.
I vad mån en lättnad kunde uppstå beträffande kommunalskatten
vore omöjligt att uttala sig om.

Som motivering för det i de likalydande motionerna I: 400 och
II: 4 9 3 framställda yrkandet har bl. a. anförts följande. Genom att landets
egnahemsägare, vilka uppginge till ett antal av över en halv miljon, vore
tyngda av en särbeskattning genom den kommunala fastighetsskatten, måste
de anses vara i större behov av ett skattefritt bottenbelopp än andra
skattskyldiga. Egnahemsägarna hade vidare alltsedan 1952 års allmänna
fastighetstaxering fått sin ställning i skatteavseende icke oväsentligt för -

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

sämrad. Detta hade även understrukits av de skattelagssakkunniga i deras
betänkande med förslag till omläggning av fastighetsskatten, i vilket de tänkt
sig, att denna skatt helt skulle avvecklas beträffande egnahemsägarna såsom
en kompensation just för den genom de nya inkomstskattereglerna inträdda
försämringen i skatteavseende. Då fastighetsskatten för dessa fortfarande
bestode, torde det nu vara desto större skäl att medgiva egnahemsägarna
det av de sakkunniga föreslagna bottenavdraget om 200 kronor. Den
sparsynpunkt som till en del varit motiverande för det skattefria kapitalinkomstavdraget,
torde med lika styrka kunna framföras beträffande fastighetsägarna.
Vad beträffade det statsfinansiella resultatet av ett genomförande
av de sakkunnigas förslag i förevarande del kunde noteras, att det här
blott rörde sig om ett skattebortfall för staten med 12 miljoner kronor och
intet för kommunerna. Det vore således avsevärt billigare än varje annan
åtgärd, som i detta sammanhang föreslagits av de sakkunniga.

Till stöd för yrkandena i motionen 1:308 har bl. a. anförts följande.
Den särskilda avdragsrätten för försäkringsavgifter innebure en fördel
inte enbart för försäkringstagarna och deras anhöriga. Även »icke-sparare>
hade fördel av att sparandet vore tillräckligt stort, så att angelägna investeringsbehov
kunde tillgodoses, produktiviteten förbättras och den fulla
sysselsättningen tryggas. Det låge i det allmännas intresse, att det totala
sparandet i samhället bleve större och att de enskilda medborgarna i större
utsträckning kunde reda sig själva vid familjeförsörjarens frånfälle, vid
sjukdom etc. utan att behöva ta i anspråk behovsprövade socialförmåner
av olika slag. I de sakkunnigas betänkande och i propositionen anfördes
vissa siffror till belysning av den omfattning, i vilken försäkringsavdraget
utnyttjades. Det gåves för vissa taxeringsdistrikt uppgifter om antalet skattskyldiga
som yrkat sådant avdrag och medeltalet av avdragsbeloppet samt
de skattskyldigas fördelning efter yrkat avdragsbelopp. Siffror av detta
slag utgjorde emellertid inte ett tillräckligt underlag för ett bedömande av
frågan. Det låge i sakens natur, att skattskyldiga som nått en hög ålder i
allmänhet redan hade slutbetalt sina försäkringar och därför inte alls hade
utgifter för försäkringspremier eller endast obetydliga sådana utgifter. Ungdomar,
som nyligen kommit ut i förvärvsarbetet, hade inte hunnit få behov
av eller inte hunnit bygga upp ett större försäkringsskydd, och försäkringsbehovet
vore naturligtvis mycket olika beroende på civilstånd, yrke, barnantal,
barnens ålder etc. Statistiken avsåge vidare 1952 års taxering, d. v. s.
försäkringsavgifter som erlagts under år 1951. Höjningen av försäkringsavdraget
för makar gemensamt till 400 kronor beslöts först vid slutet av 1950
års vårriksdag, och försäkringsbolagens fältorganisationer hade alltså endast
haft ett och ett halvt år på sig för att utnyttja de propagandamöjligheter,
som höjningen av försäkringsavdraget för makar medförde. Under
den ifrågavarande tiden hade det dessutom varit en stark penningvärdeförsämring,
som helt naturligt medförde minskad betalningsförmåga och ökat
köpmotstånd, när det gällde livförsäkring. Vid 1945 års folkräkning bearbetades
skattedeklarationernas uppgifter om allmänna avdrag; resultaten re -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 23

dovisades i del VIII: 1 av redogörelsen för denna folkräkning. Försäkringsavdraget
hade då varit maximerat till 200 kronor, men de olikheter, som vid
denna undersökning framkommit mellan olika kategorier efter kön, ålder,
yrke, civilstånd, barnantal och sammanräknad nettoinkomst, hade i detta
sammanhang ett betydande intresse. I motionen redovisas fortsättningsvis
vissa tablåer, vilka avsåges ge en summarisk belysning av förhållandena på
grundval av 1945 års folkräkning. Därefter anför motionärerna bl. a. följande.
För fysiska personer m. fl. utgjorde det år 1946 enligt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet 11,4 miljarder
kronor medan den år 1953 enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten utgjorde 23,8 miljarder kronor, vilket alltså innebure, att den
taxerade inkomsten mer än fördubblats under dessa sju år. Samtidigt med
den förändring av inkomstfördelningens struktur, som belystes av de i motionen
intagna tablåerna, hade det skett en betydande förändring av befolkningens
fördelning efter näringsgrenar med minskning av jordbruksbefolk-’
ningen och ökning av befolkningen inom övriga yrken. Vidare hade det under
de senaste decennierna förekommit stora förändringar i fråga om giftermåls-
och födelsetalen. Allt detta medförde, att behovet av försäkringsskydd
ökat väsentligt och att det numera för den stora massan av befolkningen
i aktiv ålder funnes betalningsförmåga, när det gällde att säkerställa
det erforderliga skyddet. Upprätthållandet av ett försäkringsskydd medförde
en minskad skattekraft. Ett tillräckligt stort försäkringsavdrag vid beskattningen
hade även den stora förtjänsten, att man ernådde en mera ändamålsenlig
avvägning av skattebelastningen efter försörjningsbörda och
ansvarskänsla. Det borde även observeras att 200 kronor i 1910 års penningvärde
torde motsvara 700 kronor i nuvarande penningvärde och att 200 kronor
i 1945 års penningvärde nu torde motsvara ca 300 kronor, övervägande
skäl talade för att försäkringsavdragets maximibelopp borde sättas högre
än vad som föreslagits i propositionen. Många av remissinstanserna hade uttalat
sig i denna riktning. I avvaktan på några års erfarenhet syntes beloppen
böra fastställas till 800 kronor för makar gemensamt och för sådan
ogift skattskyldig, som anges i 8 § 1 mom. tredje och fjärde stycket förordningen
om statlig inkomstskatt, samt till 400 kronor för annan skattskyldig.
Denna höjning av försäkringsavdragets maximibelopp kunde med de förutsättningar,
som använts för kostnadsberäkningen i propositionen, icke
rimligen medföra större skattebortfall utöver det i propositionen beräknade
än 10 ä 15 miljoner kronor, varav 6 å 8 miljoner för staten. Enligt motionärernas
mening förelåge emellertid, såsom närmare framginge av i motionen
lämnade sifferuppgifter in. m., en överskattning av skattebortfallet
i fråga om schablonavdraget för omkostnader i förvärvskällan tjänst.
Då denna överskattning kunde beräknas till 15 ä 20 miljoner kronor vore
det uppenbart, att den förordade höjningen av försäkringsavdragets maximibelopp
icke vore så stor, alt den i propositionen beräknade »skattebortfallsramen»
på 213 miljoner kronor komme att överskridas. Naturligtvis bleve
förhållandena annorlunda, om höjningen av maximibeloppen skulle med -

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

föra en mycket avsevärd ökning av allmänhetens intresse för liv- och olycksfallsförsäkring,
frivillig sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, men ett
av sådana omständigheter betingat ytterligare skattebortfall vore ju precis
vad man ytterst önskade att ernå med hjälp av försäkringsavdraget. Det förelåge
icke något hinder för att de förenklade beskattningsreglerna tillämpades
redan vid 1956 års taxering. De skattskyldiga erlade icke några avgifter
till de erkända sjukkassorna under år 1955 men avgifterna för sjukvårdsförsäkring,
grundsjukpenning och obligatorisk tilläggssjukpenning i den
allmänna sjukförsäkringen belastade de sjukförsäkrade i form av preliminär
skatt under år 1955. Dessa avgifter bleve emellertid icke avdragsgilla
under försäkringsavdraget vid 1956 års taxering; avgifterna för år 1955 påfördes
ju i debetsedeln å slutlig skatt enligt 1956 års taxering och bleve alltså
avdragsgilla först vid 1957 års taxering. Resultatet bleve en skatteskärpning
vid 1956 års taxering; under i alla avseenden oförändrade förhållanden
finge en skattskyldig vidkännas högre slutlig skatt vid 1956 års taxering än
vid 1957 och följande års taxeringar (förutsatt att han inte till fullo utnyttjade
försäkringsavdraget för frivilliga försäkringar av olika slag). Eftersom
de försäkrades avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen (vid påförandet
av slutlig skatt enligt 1956 års taxering) torde bli av storleksordningen
350 miljoner kronor, kunde skatteskärpningen förväntas bli av storleksordningen
100 miljoner kronor. Det vore ytterligare ett skäl för att man
borde låta den skattelindring, som förenklingsreformen medförde, slå igenom
redan vid 1956 års taxering.

I motionen II: 494 har bl. a. framhållits att den olikhet i beskattning
som genomförts beträffande statliga och icke statliga traktamentsersättningar
med åren väckt allt större missnöje. Denna orättvisa bleve så
mycket mer framträdande, om den skattskyldige råkade ut för beskattning
för inbesparade levnadskostnader på en ersättning, som redan vore tillmätt
i knappaste laget eller kanske rent av vore lägre än den kostnadsersättning
som skulle ha utgått för det fall att vederbörande varit statstjänsteman och
åtnjutit skattefri ersättning. Det av motionären framställda förslaget innebure
en förenkling av deklarations- och taxeringsarbetet.

Utskottets yttrande

I den föreliggande propositionen framlägges förslag om vissa förenklingar
i deklarations- och taxeringsförfarandet. I sådant hänseende föreslås att ett
minimiavdrag å 100 kronor medges sådana skattskyldiga med inkomst av
tjänst, vilkas kostnader för fullgörande av tjänsten uppgår till högst nämnda
belopp eller vilka icke haft några dylika kostnader. I de fall omkostnaderna
överstigit 100 kronor föreslås, att avdrag medges med ett till närmast
högre 100-tal kronor avjämnat belopp. Vidare förordas, att inkomst av kapital
skall vara fri från skatt till ett belopp av för ensamstående skattskyldi -

25

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

ga 100 kronor och för gifta skattskyldiga gemensamt 200 kronor. Härjämte
föreslås i propositionen, att avdrag för avgifter till kapital- och sjukförsäkringar
in. fl. försäkringar skall få åtnjutas av ensamstående skattskyldiga
med minst 150 kronor och av äkta makar med gemensamt minst 300 kronor.
Maximibeloppet för detta avdrag, som nu är 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för gifta skattskyldiga, föreslås samtidigt skola höjas till
300 respektive 600 kronor. Slutligen föreslås i propositionen, att för fysiska
personer den beskattningsbara inkomsten vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt skall avrundas nedåt till närmast lägre hela 100-tal
kronor.

Propositionsförslaget får ses mot bakgrunden av de önskemål om förenkling
av taxerings- och deklarationsförfarandet, som under senare år framförts
från olika håll och som i viss utsträckning redan lett till lagstiftning.
Förslaget, som grundar sig på ett av 1950 års skattelagssakkunniga avgivet
betänkande, tar i första hand sikte på skattskyldiga med relativt okomplicerade
inkomstförhållanden. De sakkunniga anser, att sådana åtgärder för förenklingar
av beskattningsreglerna, som ligger inom de aktuella möjligheternas
gräns, för att nå avsedd effekt i huvudsak måste inriktas på nämnda
kategori skattskyldiga, som till antalet är mycket betydande och av de sakkunniga
beräknas utgöra två tredjedelar av det till i runt tal fyra miljoner
uppgående totala antalet skattskyldiga.

I propositionen uttalas bl. a. att, ehuru gällande regler i princip förutsätter
en exakt beräkning av inkomster och utgifter, beskattningsmyndigheterna
likväl av praktiska hänsyn tvingats arbeta med schabloner, såsom i fråga om
inkomster av drickspengar, avdrag för resor till och från arbetsplatsen, verktygsslitage
m. in. Det ifrågasättes starkt, huruvida man med de nuvarande
bestämmelserna i verkligheten nått den rättvisa och likformighet i beskattningen,
som man med utformningen av gällande skattelagstiftning velat
eftersträva, och om det ens är möjligt att nå detta mål.

Utskottet delar den i propositionen uttalade kritiska inställningen till möjligheterna
att genom noggrant fixerade regler för beräkningen av de skattskyldigas
inkomster och utgifter ernå avsedd rättvisa vid beskattningen.
Den individuella skatteförmågan påverkas av så många olika faktorer, vartill
hänsyn icke rimligtvis kan tagas vid utformandet av beskattningsreglerna,
att man med en tillämpning av aldrig så noggrant avfattade regler ändå
icke uppnår en sådan avvägning som anses vara ett mått på skatteförmågan.
Även om ur här antydda synpunkter fog kan finnas för tämligen långt gående
förenklingskrav, bör det dock understrykas, att enligt sakens natur utrymmet
för genomförandet av mera schematiska regler på förevarande område
i praktiken är avsevärt begränsat. Det i propositionen redovisade förslaget
synes utgöra ett beaktansvärt steg på vägen att utnyttja de möjligheter
som finns att på detta område genomföra förenklingar. Sålunda är det utskottets
uppfattning att förslaget utan att några vitala intressen trädes för
nära, är ägnat att leda till en viss, i och för sig önskvärd förenkling av såväl
flertalet skattskyldigas bestyr med deklarationen som taxeringsmyndigheter -

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

nas arbete med taxeringen. En fördel anser utskottet vidare vara, att de föreslagna
reglerna måste anses främja en bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt för ett stort antal skattskyldiga. Alltsedan ikraftträdandet
av det nya uppbördssystemet har det framstått som ett önskemål att
för så många skattskyldiga som möjligt nå fram till en definitiv källskatt.
Så länge preliminär skatt uttages efter en starkt schabloniserad metod, medan
slutlig skatt påföres efter en i vissa hänseenden synnerligen noggrann
beräkning av inkomster och utgifter, har naturligt nog betydande avvikelser
mellan vad som inbetalats som preliminär skatt och debiterats i slutlig skatt
uppkommit i ett stort antal fall. Det föreliggande förslaget får även ur uppbördssynpunkt
på längre sikt ses som ett betydelsefullt första led inom ramen
för de åtgärder, som måste övervägas för att uppnå målet om en definitiv
källskatt. De erfarenheter som kan vinnas genom förslagets genomförande
får utvisa, om det är möjligt att gå vidare på denna väg. Utskottet vill
slutligen såsom en gynnsam effekt av propositionsförslaget framhålla, att
detsamma kan beräknas medföra en skattelättnad för fysiska personer, vilken
visserligen kommer att bli olika stor för olika skattskyldiga, beroende på
förhållandena i de enskilda fallen, men som särskilt kommer att få betydelse
för de mindre inkomsttagarna. Av det sagda framgår att utskottet i princip
tillstyrker propositionsförslaget.

Utskottet övergår härefter till att behandla de olika förslagen var för sig
och börjar därvid med det ovan berörda, i fråga om inkomst av tjänst förordade
avdraget. Utskottet har i detta sammanhang att beakta det i de likalydande
motionerna 1:399 och 11:492 framställda yrkandet om avslag på
propositionen i denna del. Till stöd för yrkandet har motionärerna anfört
bl. a. att någon nämnvärd förenkling icke vunnes med det föreslagna avdraget
samt att detsamma ej heller komme att leda till bättre överensstämmelse
mellan källskatt och slutlig skatt i något större antal fall.

Vad först angår vinsten i förenklingshänseende vill utskottet framhålla alt
det föreslagna avdraget innebär att taxeringsmyndigheterna icke längre behöver
närmare undersöka avdragsyrkanden upp till belopp om 100 kronor.
Detta betyder enligt den i propositionen redovisade undersökningen av visst
deklarationsmaterial, att avdragsprövningen bortfaller för drygt 600 000
skattskyldiga. Utöver denna lättnad synes även med avseende å skattskyldiga
med kostnader överstigande 100 kronor vinnas ett visst mått av förenkling
därigenom att taxeringsmyndigheternas kontrollåtgärder i många fall
kan inskränkas till ett övervägande av inom vilket 100-tal kronor vederbörande
skattskyldigs avdragsgilla kostnader skall inplaceras. De föreslagna
reglerna synes alltså medföra en icke oväsentlig lättnad i taxeringsmyndigheternas
arbetsbörda. Då avdragsrätten härjämte torde vara av betydelse ur
uppbördssynpunkt samt dessutom medför viss skattelättnad, anser sig utskottet
kunna tillstyrka propositionens förslag i förevarande del. Utskottet
avstyrker sålunda det i de likalydande motionerna I: 399 och II: 492 framställda
avslagsyrkandet i motsvarande punkt.

27

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 är 1955

I förevarande sammanhang har utskottet även att beakta motionen II: 494,
vari yrkats skattefrihet för resekostnads- och traktamentsersättning som anvisas
i kommunal tjänst eller i sådant företag, däri staten eller kommun
ensam äger bestämmanderätt. Utskottet får beträffande denna fråga erinra
om att utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 14 behandlat
den vid riksdagens början väckta motionen 11:67, vari yrkats sådan ändring
av gällande bestämmelser att traktamentsersättningar till anställda i
kommunal och enskild tjänst skulle bliva skattefria upp till det belopp, varmed
statliga traktamenten utgår. I betänkandet har utskottet avstyrkt motionen
II: 67, därvid utskottet underströk att taxeringsmyndigheterna hade
att iakttaga bestämmelsen i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,
att avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstigit vad som av
staten i motsvarande fall anvisats. Utskottet anser sig icke kunna tillstyrka
nu ifrågasatta ändringar av gällande beskattningsregler. Utskottet avstyrker
alltså motionen II: 494.

Utskottet övergår därefter till att behandla det under inkomst av kapital
föreslagna schablonavdraget. I propositionen förordas att detta avdrag bestämmes
till 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för gifta.

Avdraget motiveras främst av förenklingssyften och en strävan att uppnå
bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för sådana skattskyldiga
som vid sidan av annan inkomst har smärre inkomster av kapital.

I detta hänseende har åberopats att vissa undersökningar rörande förekomsten
i deklarationerna av smärre kapitalinkomster syntes utvisa, att omkring
469 000 skattskyldiga redovisade sådan inkomst till belopp av högst 100 kronor
och att 223 000 skattskyldiga hade kapitalinkomst mellan 100 och 200
kronor.

Mot bakgrunden av nyssnämnda i propositionen lämnade sifferuppgifter
anser utskottet uppenbart, att det föreslagna avdraget är väl ägnat att främja
en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för ett stort
antal skattskyldiga. Beträffande den helt övervägande delen skattskyldiga
med små inkomster av kapital torde nämligen preliminär skatt i allmänhet
uttagas utan hänsyn till denna inkomst. Undantages inkomster av sådant
slag från beskattning elimineras därigenom en av anledningarna till kvarstående
skatt för ifrågavarande skattskyldiga. Såsom en följdverkan av ett
schablonavdrag under inkomst av kapital ser utskottet även att avdraget kan
vara ägnat att få en viss sparfrämjande effekt. Införandet av ett sådant avdrag
skulle sålunda ligga i linje med de vid upprepade tillfällen framkomna
önskemålen om vidtagandet av åtgärder i syfte att främja sparandet.

I propositionen föreslås såsom ovan nämnts att ifrågavarande avdrag bestämmes
till 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för gifta. I de likalydande
motionerna 1:396 och 11:496 förordas avdrag med 200 kronor
för ensamstående och 300 kronor för gifta, medan motionärerna i de inbördes
likalydandc motionerna I: 397 och II: 495 samt I: 399 och 11:492 uttalat

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

sig för belopp å 200 kronor respektive 400 kronor. Till stöd för motionsyrkandena
anföres i huvudsak avdragets sparstimulerande verkan.

Enligt de i propositionen redovisade undersökningarna beräknas ca
469 000 inkomstberäkningar bortfalla med ett avdrag å 100 kronor och ytterligare
ca 223 000 med ett avdrag å 200 kronor, medan härutöver blott ca
134 000 torde komma att omfattas med ett avdrag å 300 kronor. Dessa uppgifter
utvisar såsom nyss anmärkts att en tungt vägande effekt ur förenklingssynpunkt
kan ernås genom ett fritagande av kapitalinkomster från beskattning
upp till ett belopp av 100—200 kronor. Även om denna effekt givetvis
blir än större om avdraget sättes högre, synes vinsten av en sådan åtgärd
ur förevarande synpunkt reduceras av den omständigheten, att en förhållandevis
stor del av skattskyldiga med inkomst av kapital till nu avsedda
högre belopp i övrigt torde ha sådana inkomstförhållanden, att ett undantagande
av deras kapitalinkomst ändå inte i nämnvärd grad kan antagas
medföra bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för
dem. Framför allt finner utskottet dock att den ifrågasatta ytterligare höjningen
av avdragsbeloppen i fråga om angelägenhetsgraden måste vägas mot
kostnaderna för en sådan höjning. Såsom belysande för det skattebortfall
som skulle bli följden av en höjning av avdragsbeloppen må framhållas, afl
det enligt de beräkningar som redovisas i propositionen kan antagas att ett
avdrag å 300 kronor föranleder ett skattebortfall av 34 miljoner kronor för
staten och 25 miljoner kronor för kommunerna. Härav framgår att redan en
höjning av schablonavdragens belopp till 200 kronor för ogifta och 300 kronor
för gifta skulle medföra ett avsevärt större skattebortfall än de i propositionen
föreslagna beloppen, vilka beräknas medföra ett till 16 respektive
12 miljoner kronor begränsat skattebortfall. Utskottet anser sig på grund
harav icke kunna biträda yrkandena om höjning av avdragsbeloppen. Då
utskottet anser propositionsförslaget innefatta en lämplig avvägning i förevarande
hänseende tillstyrker utskottet detsamma. Utskottet avstyrker i enlighet
härmed de förenämnda motionsyrkandena i denna del.

I de vid riksdagens början väckta, likalydande motionerna I: 143 och
II: 182 har yrkats skattefrihet för avkastning å aktier till ett belopp av 150
kronor för ensamstående och 300 kronor för gifta. Enligt utskottets mening
synes anledning icke föreligga att i förevarande avseende införa särregler
för vissa slag av kapitalinkomster. Till den del motionerna icke blivit tillgodosedda
genom det av utskottet tillstyrkta propositionsförslaget i fråga
om inkomst av kapital avstyrker utskottet desamma.

Ett schablonavdrag av samma typ som ovannämnda avdrag från inkomst
a\ kapital föreslogs av 1950 års skattelagssakkunniga jämväl i fråga om inkomst
av annan fastighet. De sakkunnigas förslag innebar att ett skattefritt
bottenavdrag å 200 kronor skulle införas. Huvudsyftet med förslaget var
att uppnå bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt samt
att åstadkomma viss förenkling av taxerings- och deklarationsförfarandet.

I propositionen har emellertid förslaget avvisats främst med hänsyn till att

29

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

någon större effekt icke ansetts kunna vinnas med det ifrågasatta bottenavdraget
så länge den särskilda beskattningen av fastighet i kommunalt hänseende
kvarstår.

I de inbördes likalydande motionerna I: 396 och II: 496, I: 399 och II: 492
samt 1: 400 och II: 493 har yrkats att de sakkunnigas förslag i nu angiven
del måtte genomföras. Som motivering för yrkandet har bl. a. anförts, att
ett skattefritt bottenavdrag vore ägnat att främja sparandet i fastighet och
att skattelättnad för sådant sparande vore motiverad i lika hög grad som den
skattelättnad, som genom schablonavdraget från inkomst av kapital föreslagits
tillkomma kontantsparande.

Vid övervägande av föreliggande fråga har även utskottet funnit att vissa
omständigheter talar mot ett genomförande i nuvarande läge av de sakkunnigas
förslag. Utskottet får härutinnan hänvisa till uttalandet i propositionen
att förslagets verkningar i förenklingshänseende skulle bli relativt begränsade
så länge den nuvarande fastighetsbeskattningen består. Inom utskottet
har framkastats tanken att för ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter, beträffande
vilka inkomstberäkningen icke sker såsom för förvärvskällor i
allmänhet utan på grundval av den beräknade avkastningen av ägarens i
fastigheten nedlagda egna kapital, införa ett schablonavdrag, exempelvis
i den formen att ägare av sådan fastighet finge rätt att välja mellan detta
avdrag och det av utskottet ovan tillstyrkta avdraget under inkomst av kapital.
Utskottet har dock icke ansett sig kunna framlägga förslag i denna
riktning. Med hänsyn till det nu anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
motionerna I: 396 och II: 496, I: 399 och II: 492 samt I: 400 och II:
493 i nu förevarande del.

I detta sammanhang bär utskottet jämväl upptagit till behandling de vid
riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 100 och II: 134 samt de
likalydande motionerna I: 146 och II: 158. I förstnämnda motioner hav
yrkats att schablontaxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter måtte avskaffas.
Yrkandet i de sistnämnda motionerna går ut på att procenttalet
för beräkning av intäkt av berörda fastigheter måtte sänkas från nu gällande
tre till två och en halv.

Utskottet erinrar härutinnan till en början om att motionsyrkanden av
samma innebörd som de nu framställda väcktes i anledning av proposition
nr 187 till 1953 års riksdag, vari framlades förslag om taxering av villafastighet
enligt den nu gällande schablonmetoden. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 50 avstyrkte 1953 års bevillningsutskott berörda motioner.
I nämnda betänkande underströk utskottet starkt värdet ur praktisk
synpunkt av den föreslagna förenklingen samt framhöll rörande de
invändningar av principiell innebörd som riktats mot de föreslagna reglerna
bl. a., att det med hänsyn till villafastigheternas särskilda beskaffenhet icke
kunde anses stridande mot kommunalskattelagens grundprinciper, att dessa
fastigheter undantoges från inkomstberäkning enligt de för annan fastighet
gällande grunderna. Beträffande valet av procenttal uttalade utskottet, att
i propositionen föreslagna 3 procent, såvitt gjorda undersökningar gåve vid

30 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

handen, innebure att nettointäkten genomsnittligen komme att motsvara
blott 2,4 procent av det egna kapitalet samt att en sänkning av procenttalet
till 2,5 skulle medföra att nettointäkten skulle motsvara i genomsnitt blott
1,23 procent av det egna kapitalet.

Motionsyrkanden av enahanda innebörd som de nu förevarande behandlades
även av 1954 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 17 avstyrkte 1954 års bevillningsutskott motionerna. Utskottet erinrade
bl. a. om nyssnämnda uttalanden av 1953 års bevillningsutskott samt tilläde
att bestämmelserna rörande beräkning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter
skulle tillämpas första gången vid 1955 års taxering. Någon erfarenhet
av de nya reglernas tillämpning i praktiken förelåge alltså icke i
annan mån än som framginge av ovannämnda vid frågans behandling år
1953 redovisade undersökningar.

Utskottet ansluter sig till vad respektive års bevillningsutskott sålunda
anfört i föreliggande fråga. Då några nya synpunkter sedan dess icke tillkommit
har utskottet icke anledning förorda ett frångående av den ståndpunkt
som i förevarande avseende intagits av 1953 och 1954 års riksdagar.
Utskottet avstyrker därför de likalydande motionerna I: 100 och II: 134 samt
de likalydande motionerna I: 146 och II: 158.

Utskottet övergår härefter till att behandla propositionsförslaget såvitt
avser det s. k. försäkringsavdraget. I detta hänseende förordas att ett
schablonavdrag skall få åtnjutas av alla skattskyldiga fysiska personer. Beloppen
föreslås till 150 kronor för ensamstående och 300 kronor för gifta.
Vidare föreslås att maximibeloppen för försäkringsavdraget höjs till 300
kronor för ensamstående och 600 kronor för gifta. Förslaget sammanhänger
med att avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen, vilka uttages fr. o. m.
år 1955, enligt beslut av 1954 års riksdag, skall avdragas inom försäkringsavdragets
ram. Avsikten med de föreslagna schablonavdragen är att så långt
möjligt undvika en detaljprövning av ett stort antal avdragsyrkanden. För
att icke avdragets försäkringsfrämjande effekt skall gå förlorad har förordats
att avdragens maximibelopp höjs från nuvarande 200 kronor för
ensamstående och 400 kronor för gifta till 300 respektive 600 kronor. Till
grund för propositionsförslaget ligger vissa undersökningar rörande storleken
av de skattskyldigas avdrag i nu ifrågavarande hänseende vid 1952
års inkomsttaxering. Av en i propositionen intagen sammanställning av
undersökningsresultatet framgår att 76 procent av antalet skattskyldiga i
de undersökta taxeringsdistrikten yrkat avdrag för försäkringspremier samt
att medeltalet av yrkade avdragsbelopp utgjorde 135 kronor. Det framhålles
i propositionen att nämnda undersökningar i likhet med vissa andra som
företagits i annat sammanhang utvisar att försäkringsavdraget utnyttjas i
förhållandevis ringa utsträckning.

I de likalydande motionerna I: 399 och II: 492 har yrkats att försäkringsavdragets
maximibelopp måtte höjas till 400 kronor för ensamstående och
800 kronor för gifta. Enahanda yrkande har framställts i motionen 1:398.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 31

Till stöd för dessa yrkanden har i huvudsak anförts att införandet av det föreslagna
schablonavdraget motiverade att utrymmet för den del av avdraget
som stimulerade till försäkringstagande gjordes större än som förordats i
propositionen. Även penningvärdeförsämringen motiverade en höjning. I
molionen 1:398 har härjämte riktats vissa anmärkningar mot de siffror,
som i propositionen redovisats till belysning av den omfattning, i vilken
försäkringsavdraget utnyttjades. Anmärkningarna går i huvudsak ut på
att siffrorna icke vore belysande för bedömande av förevarande fråga, enär
undersökningsmaterialet icke differentierats efter de skattskyldigas ålder,
civilstånd m. m.

Beloppen av det föreslagna schablonavdraget framstår enligt utskottets mening
såsom en lämplig avvägning mellan de två mot varandra stridande synpunkter
som vid sidan av kostnadsskälen måste bli avgörande för ståndpunktstagandet
i frågan: å ena sidan förenklingssynpunkten enligt vilken
det är ett önskemål att avdraget fastställes till så högt belopp som möjligt
för att minska antalet avdragsprövningar, å andra sidan den försäkringsfrämjande
synpunkten enligt vilken avdraget bör bestämmas till så lågt belopp som
möjligt för att bevara ett tillräckligt utrymme för frivilliga försäkringar.
Vad beträffar avdragets maximibelopp erinrar utskottet om att propositionsförslaget
på denna punkt utgår från den förutsättningen att det utrymme
som för närvarande finnes för frivilliga försäkringar i stort sett skulle bibehållas.
I propositionen beräknas att, sedan de obligatoriska avgifterna
till sjukförsäkringen inrymts under försäkringsavdraget, detsamma med
oförändrade maximibelopp lämnar utrymme för frivilliga försäkringar av i
genomsnitt endast omkring 75 kronor för ensamstående och 200 kronor för
gifta. Om maximibeloppen höjs till den i propositionen föreslagna nivån
skulle alltså nuvarande utrymme i stort sett bibehållas.

Det kan visserligen sägas — såsom skett i motionen I: 398 — att behovet
av försäkringsskydd växlar i olika åldrar och för människor med olika civilstånd
och att därför de i propositionen åberopade genomsnittssiffrorna icke
klart utvisar i vad mån hittillsvarande försäkringsavdrag utnyttjats av dem,
för vilka det i första hand är avsett. De mera differentierade siffror på
grundval av 1945 års folkräkning, som motionen redovisar, har emellertid
icke övertygat utskottet om att anledning föreligger att utöka utrymmet för
frivilliga försäkringar. År 1945, då försäkringsavdragets maximibelopp var
200 kronor för alla skattskyldiga, hade sålunda 76 procent av gifta män med
barn och 10 000 kronor eller mera i sammanräknad nettoinkomst yrkat
högsta tillåtna avdrag. Av gifta män med barn och 6 000—9 900 kronor sammanräknad
nettoinkomst hade blott 55 procent detta avdragsyrkande. Då i
motionen I: 398 göres gällande, att stegringen av inkomsterna sedan år 1945
och vissa förändringar i befolkningsfördelningen medfört, att behovet av försäkringsskydd
ökat väsentligt och att det numera funnes betalningsförmåga
för den stora massan av befolkningen i aktiv ålder, vill utskottet endast
framhålla att försäkringsavdragets maximum genom riksdagens beslut år
1950 förhöjdes till 400 kronor för gifta och att det föreliggande propositions -

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

förslaget innebär ett beaktande av detta beslut. Utskottet vill i detta sammanhang
även påpeka att man vid bedömande av frågan, vilket utrymme
som kommer att stå till förfogande för frivilliga försäkringar, har att beakta
att det premieavdrag, som tidigare i förekommande fall skett för avgift
till sjukförsäkring i erkänd sjukkassa, numera i allmänhet ersättes av
avdrag för obligatorisk avgift till den allmänna sjukförsäkringen. I sådana
fall torde ofta ett ökat utrymme för frivilliga försäkringar bliva följden av
propositionsförslaget.

Av det anförda framgår att utskottet i fråga om försäkringsavdragets
maximibelopp ansluter sig till propositionsförslaget samt att utskottet sålunda
avstyrker de yrkanden om förhöjning av nämnda belopp, som framställts
i de likalydande motionerna I: 399 och II: 492 samt i motionen I: 39S.
I berörda motioner bär emellertid härjämte beträffande försäkringsavdraget
rests i stort sett likartade yrkanden av annan innebörd. De likalydande motionerna
I: 399 och II: 492 innehåller sålunda yrkande, att ensamstående
skattskyldig med hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, skall likställas med gifta skattskyldiga i fråga om rätten till försäkringsavdrag.
I motionen I: 398 har yrkats, att det gifta malcar tillkommande
maximiavdraget jämväl måtte tillerkännas sådan ogift skattskyldig,
som avses i 8 § 1 mom. tredje och fjärde styckena förordningen om statlig
inkomstskatt, d. v. s. i huvudsak ensamstående skattskyldiga med vårdnadseller
underhållsplikt gentemot barnbidragsberättigat barn.

Utskottet delar motionärernas åsikt att behovet av försäkringsskydd för
ensamstående med barn i vissa fall kan vara lika stort som för äkta makar.
För att i sådana fall stimulera till försäkringstagande vill utskottet därför
tillst\rka en utvidgning av kretsen av skattskyldiga som omfattas av försäkringsavdragets
maximibelopp, 600 kronor. Däremot kan utskottet icke
finna anledning föreligga att jämväl låta det högre schablonbeloppet bli tilllämpligt
på dessa skattskyldiga, bl. a. av det skälet att deras avgifter till
den obligatoriska sjukförsäkringen i regel kommer att vara mindre än äkta
makars motsvarande avgifter. Såsom motionärerna framhållit bör den ifrågavarande
rättigheten anknytas till förekomsten av barnbidragsberättigat
barn. Då det icke kan anses rimligt att frånskilda makar, av vilka den enc
har ett makarnas barn i sin vårdnad och den andre bidrager till barnets underhåll,
erhåller avdrag med vardera 600 kronor, d. v. s. dubbelt så mycket
som när de var gifta, finner utskottet att rätten till maximiavdrag bör tillkomma
allenast sådan ensamstående skattskyldig, som har hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, vilket stått under
hans vårdnad. I enlighet härmed har utskottet utformat förslag till författningsbestämmelse.

Utskottet förbiser icke att införandet av en regel av nu antytt innehåll
innebär en viss komplicering av beskattningsreglerna. Men då en särskild
prövning av ifrågavarande avdragsrätt behöver ske endast i de, såsom får
antagas, mera undantagsvis förekommande fall, då avdrag yrkas med mer
än 300 kronor, bär utskottet ansett angivna komplicering icke utgöra ett

33

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 är 1955

så tungt vägande hinder mot förslaget att man på den grund bör avstå
från att genomföra detsamma. Utskottet vill särskilt understryka att det av
utskottet föreslagna tillägget i fråga om försäkringsavdragets maximibelopp
innebär att den rätt, som tillerkänts ensamstående med hemmavarande barn
att åtnjuta avdrag upp till maximibeloppet, 600 kronor, upphör då barnet
fyllt 16 år. Därefter kan avdrag medgivas endast efter de för ensamstående
i allmänhet gällande bestämmelserna d. v. s. med högst 300 kronor. Utskottet
vill understryka angelägenheten av att försäkringsbolagen i sin ackvisitionsverksamhet
gör försäkringstagarna uppmärksamma på nu nämnda förhållande.

Propositionsförslaget innebär att de nya bestämmelserna skall tillämpas
första gången vid 1957 års taxering. I motionen I: 398 har härutinnan yrkats,
att författningsändringarna skulle träda i kraft den 1 januari 1956
och tillämpas redan fr. o. m. 1956 års taxering. Till stöd härför har i huvudsak
anförts att avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen belastade
de sjukförsäkrade i form av preliminär skatt under år 1955. Genom att avgifterna
icke påfördes förrän i debetsedel å slutlig skatt enligt 1956 års taxering
kunde de avdragas först vid 1957 års taxering. Resultatet blev regelmässigt
en skatteskärpning vid 1956 års taxering. Under i alla avseenden
oförändrade förhållanden drabbades en skattskyldig av högre skatt vid 1956
än vid 1957 års taxering. Särskilt påtaglig blev denna skatteskärpning för
sådana skattskyldiga som i 1955 års deklaration gjort avdrag för avgift till
erkänd sjukkassa.

Utskottet får i denna fråga framhålla att det av motionärerna påtalade
förhållandet icke kan ses som en skatteskärpning i annan mening än som
förutsetts av statsmakterna då beslut fattades om att kostnaderna för sjukförsäkringen
till viss del skulle belasta de sjukförsäkrade. Att avdrag för
de år 1955 preliminärt erlagda avgifterna får åtnjutas först vid 1957 års
taxering är en konsekvens av riksdagens år 1954- fattade beslut, att avgifterna
skall påföras de avgiftspliktiga i debetsedel å slutlig skatt för det inkomstår,
under vilket de erlagts preliminärt. Förhållandet måste principiellt
sett anses helt överensstämmande med det som inträffar då en kommun beslutar
höja utdebiteringen av kommunalskatt. Det avdrag som omfattar
den förhöjda utdebiteringen får i sådant fall åtnjutas först vid taxering under
andra året efter det då skatten på grund av utdebiteringsbeslutet preliminärt
inbetalades.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet motionen I: 398 jämväl
i förevarande del.

Utskottet har slutligen att taga ställning till det i de likalydande motionerna
I: 103 och II: 136 framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om skyndsam utredning och förslag till innevarande års riksdag
om lättnader vid den statliga inkomstbeskattningen för de lägre inkomsttagarna.
I propositionen har förutskickats att chefen för finansdeparit
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 snml. Nr 18

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

tementet inom den närmaste tiden ämnade igångsätta en utredning med
uppgift att utreda frågan om en allmän skattesänkning. Numera har åtgärder
vidtagits för utredning i förevarande hänseende. Uppdraget har anförtrotts
åt 1950 års skattelagssakkunniga, vilka för ändamålet förstärkts med
två sakkunniga. I direktiven för utredningen anföres bl. a. att de olika möjligheterna
att genom ändring av skatteskalorna genomföra en skattesänkning
bör klarläggas. Utredningen bör avse allenast skatten för fysiska personer
och tyngdpunkten för skattesänkningen läggas på de mindre inkomsttagarna.

Av det anförda framgår att frågan om en allmän skattesänkning redan
är föremål för utredning. Anledning att förorda skrivelse till Kungl. Maj :t
i ämnet anser utskottet på grund härav icke föreligga. Utskottet avstyrker
därför de likalydande motionerna I: 103 och II: 136.

Det i propositionen framförda förslaget om avjämning av den beskattningsbara
inkomsten till närmast lägre hela 100-tal kronor anser utskottet
ligga väl i linje med de förenklingssträvanden som kännetecknar propositionen.
Utskottet tillstyrker sålunda förslaget i denna del. Ej heller övriga
i propositionen berörda frågor har givit anledning till erinran från utskottets
sida.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 59 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändring att 46 § 2 mom.
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse: -

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

46 §. 46 §.

2 m o in. I hemortskommunen---allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig--— nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kro -

Avdrag, som i första stycket 3) bär
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kro -

35

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

nor. Härjämte skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt
tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600
kronor. Avdrag med högst 600 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande
eller av den skattskyldige helt eller
delvis underhållet barn, som stått
under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; samt

4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 100 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 134 av herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 103 av herr Ohlon m. fl.
och II: 136 av herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 143 av herrar Magnusson
och Ebbe Ohlsson samt II: 182 av herrar Cassel och
Munktell,

4) de likalydande motionerna I: 146 av herrar Spetz och
Danmans samt II: 158 av herrar Sjölin och Strandh,

5) de likalydande motionerna I: 396 av herr Lindblom
m. fl. och II: 496 av herr Ohlin m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:397 av herr Björnberg
in. fl. och II: 495 av herr Dickson,

7) de likalydande motionerna I: 399 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 492 av herr Hjalmarson in. fl.,

nor. Vidare skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600
kronor.

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

8) de likalydande motionerna 1:400 av herr Bergh samt
II: 493 av herr Lindberg och fröken Vinge,

9) motionen I: 398 av herr Ewerlöf m. fl., ävensom

10) motionen II: 494 av herr Christenson i Malmö,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon, Eriksson*,
Söderquist, Velander*, Niklasson, Snygg och Bengtson*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Kärrlander, Anderson i Sundsvall
och Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationers

I) av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, vilka anfört:

I förevarande proposition nr 59 föreslås vissa ändringar i beskattningsreglerna,
avsedda att leda till ett förenklat deklarations- och taxeringsförfarande.
Även önskemålet om en närmare överensstämmelse mellan preliminär
skatt och slutlig skatt har anförts såsom motiv för de i propositionen
framlagda förslagen. Vissa av ändringsförslagen kan också betraktas såsom
ett gynnande av det enskilda sparandet. Vi vill ifrågasätta om icke propositionen
har sin väsentligaste betydelse därutinnan.

Såsom framhållits i de likalydande motionerna 1: 399 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 492 av herr Hjalmarson m. fl. finns i det läge som nu råder
ett trängande behov av att öka enskilt sparande. Härigenom skapas de naturliga
betingelserna för en ökad investeringsverksamhet, vilket i sin tur utgör
förutsättningen för fortsatt ekonomiskt framåtskridande och för höjd
levnadsstandard. Behovet av investeringar för rationaliseringar och därmed
kostnadssänkningar framträder särskilt med hänsyn till konkurrensen från
utlandet, såväl vad gäller den utländska som i fråga om den inhemska
marknaden. Det är därför nödvändigt att särskilda åtgärder vidtages för att

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

37

stimulera till ett ökat sparande, åtgärder som går vida utöver dem Kungl.
Maj :t föreslagit i den föreliggande propositionen. De i förevarande sammanhang
enligt vår mening erforderliga åtgärderna härutinnan beröres i
det följande.

Beskattningen av annan fastighet (egnahem)

I de nyss åberopade motionerna liksom ock i de likalydande motionerna
1: 400 av herr Bergh och II: 493 av herr Lindberg och fröken Vinge samt
de likalydande motionerna I: 396 av herr Lindblom m. fl. och II: 496 av herr
Ohlin m. fl. hemställes, att skattskyldigs inkomst av annan fastighet i hemortskommunen
skall medräknas vid taxeringen endast i den mån den överstiger
200 kronor. Motionärernas förslag överensstämmer med vad som föreslagits
av 1950 års skattelagssakkunniga (se SOU 1954: 18).

Motionärernas förslag i nu berört avseende framstår såsom starkt motiverat.
Alldeles särskilt gäller detta beträffande de egna hemmen. Vi förordar
därför, att ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter skall få åtnjuta skattefrihet
för inkomst av sådana fastigheter i hemortskommunen upp till ett
belopp av 200 kronor. Detta förslag föranleder införandet av ett nytt moment
i 25 § kommunalskattelagen.

I anslutning till propositionen har utskottet även upptagit till behandling
de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 100 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 134 av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställes, att
schablontaxeringen av en- och tvåfamilj sfastigheter skall upphöra och taxeringen
ske i enlighet med vad som gäller i fråga om övriga förvärvskällor.
Motionärerna framhåller bl. a., att det tidigare varit en grundläggande princip
för skattelagstiftningen att inkomsten icke skall upptagas till högre belopp
än den verkliga. Från denna princip hade ett väsentligt avsteg skett
genom beslutet av 1953 års riksdag att intäkten av en- och tvåfamilj sfastigheter
skulle beräknas schablonmässigt. Konsekvensen av det till stöd för
införandet av denna schablontaxering anförda argumentet — att villaägaren
icke borde anses åtnjuta lägre inkomst från det av honom i fastigheten
investerade kapitalet än om han exempelvis hade insatt samma kapital i
bank — innebure, att inkomstbegreppet bleve helt godtyckligt.

Vi delar de synpunkter som sålunda framförts. Vi vill även framhålla,
att genom schablontaxeringen uppkommer en stark ojämnhet i villaägarnas
beskattning samt en icke oväsentlig skatteskärpning. Vi tillstyrker sålunda
bifall till de nämnda motionerna. Detta föranleder ändringar i 24 §, 25 §

1 mom., 45 § och 46 § 1 mom. kommunalskattelagen samt i anvisningarna
till 19 §, 24 § punkterna 2 och 3, 25 §, 29 § punkt 1, 36 § punkt 1, 38 § punkt

2 och 54 § punkt 1. Vidare följer därav att 25 § 3 och 4 mom. samt anvisningarna
till 24 § punkt 6 och till 39 § punkt 3 skall upphöra att gälla.

Inkomst av kapital

I propositionen föreslås, att inkomst av kapital skall vara skattefri upp
till ett belopp av 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för äkta ma -

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

kar. De sakkunniga hade i sitt förenämnda betänkande föreslagit ett belopp
av 200 kronor för varje skattskyldig. Såsom framhållits i flera remissyttranden
liksom ock i propositionen, skulle ett enhetligt belopp kunna
föranleda äkta makar att uppdela sådan kapitalinkomst, som eljest brukat
deklareras gemensamt, i två deklarationer, för att makarna därigenom skulle
komma i åtnjutande av ett avdrag å sammanlagt upp till 400 kronor.
Den i propositionen vidtagna ändringen av sakkunnigförslaget, innebärande
att avdraget sättes dubbelt så högt för äkta makar som för ensamstående,
har sin grund i det antydda förhållandet. I de likalydande motionerna I: 397
av herr Björnberg in. fl. och II: 495 av herr Dickson samt de likalydande
motionerna 1:399 av herr Ewerlöf in. fl. och 11:492 av herr Hjalmarson
m. fl. har hemställts om höjning av det belopp, för vilket skattefrihet må
åtnjutas i fråga om inkomst av kapital, till 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för äkta makar. I de likalydande motionerna I: 396 av herr
Lindblom m. fl. och II: 496 av herr Ohlin m. fl. har föreslagits, att ifrågavarande
belopp skulle fastställas till resp. 200 och 300 kronor.

I likhet med motionärerna och jämväl de sakkunniga finner vi en höjning
av det skattefria beloppet upp till 200 kronor för ensamstående vara
väl motiverad. Detta leder emellertid till att motsvarande belopp för äkta
makar rimligen bör sättas till det dubbla, d. v. s. till 400 kronor. Vårt förslag
härom föranleder ändring av 39 § 3 inom. kommunalskattelagen.

I de likalydande motionerna I: 143 av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 182 av herrar Cassel och Munktell har hemställts om sådan
ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen, att avkastningen av aktier
blir fri från inkomstskatt intill ett belopp av 150 kronor för ensamstående
och 300 kronor för äkta makar. Motionärerna framhåller, att aktiesparandet
har stor betydelse inte endast för den enskildes ekonomi utan
även för hela samhällsekonomien och i synnerhet för näringslivet. Härigenom
åstadkommes en i och för sig önskvärd spridning av delägarskapet i
landets produktiva företag och samtidigt en större trygghet för mindre sparare
mot förluster på grund av inflation. I den mån investeringarna inom
näringslivet har reell täckning i ett brett sparande bland allmänheten, bortfaller
också till stor del de inflationistiska risker som kan vara förknippade
med en kraftigt uppdriven investeringsbenägenhet.

De sålunda anförda synpunkterna synes oss värda beaktande. Enligt vår
mening gäller desamma emellertid även beträffande det sparande, som sker
i form av förvärv av andelar i ekonomiska föreningar. Motionärernas förslag
torde därför icke böra genomföras, förrän det kompletterats i nu antytt
avseende. Då vi sålunda i princip delar motionärernas uppfattning och
då deras förslag, kompletterat på antytt sätt, måste förutsättas medföra
sparstimulerande verkningar i skilda hänseenden, finner vi oss böra föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att förslag i ämnet
måtte snarast möjligt föreläggas densamma.

39

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955
Avdrag för försäkringspremier och sjukkasseavgifter

I propositionen föreslås, dels att det s. k. försäkringsavdraget skall utgå
med minst 150 kronor för ensamstående och 300 kronor för äkta makar,
dels att maximibeloppet skall höjas från nuvarande 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för äkta makar till resp. 300 och 600 kronor. I de
likalydande motionerna 1:399 av herr Ewerlöf in. fl. och 11:492 av herr
Hjalmarson m. fl. samt i motionen I: 398 av herr Ewerlöf m. fl. föreslås, att
ifrågavarande maximibelopp bestämmes till resp. 400 och 800 kronor. Motionärerna
anser de i propositionen föreslagna maximibeloppen för lågt satta
med hänsyn till den penningvärdeförsämring som ägt rum samt till att
försäkringsavdraget numera skall omfatta även avgiften till den obligatoriska
sjukförsäkringen. Det förhållandet att enligt propositionsförslaget ett
schablonavdrag på resp. 150 och 300 kronor skall utgå medför ock, att ett
ökat utrymme erfordras för den del av avdraget, som är ägnat att stimulera
till försäkringstagande.

Vi delar denna uppfattning. Med hänsyn till att tecknande av försäkringar
innebär ett för längre tid bundet sparande, finner vi det angeläget att söka
åstadkomma en effektivare stimulans till försäkringstagande än propositionens
förslag synes innebära. Vi tillstyrker därför motionärernas förslag i
förevarande avseende.

I berörda motioner har jämväl framställts yrkande av i huvudsak den innebörden
att ensamstående med hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, skall likställas med gifta skattskyldiga i fråga
om rätten till försäkringsavdrag. Vi delar motionärernas åsikt att behovet
av försäkringsskydd för ensamstående med barn kan vara lika stort som för
äkta makar och tillstyrker därför ifrågavarande förslag.

Vad vi sålunda förordat beträffande försäkringsavdraget föranleder ändring
av den föreslagna lydelsen av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Schablonavdraget vid inkomst av tjänst

I propositionen föreslås, att från inkomst av tjänst alltid skall såsom avdrag
för inkomstens förvärvande få tillgodogöras ett belopp av minst 100 kronor
samt att omkostnadsavdrag överstigande 100 kronor skall avrundas
uppåt till närmast högre hundratal kronor. I de likalydande motionerna
1:399 av herr Ewerlöf in. fl. och 11:492 av herr Hjalmarson m. fl.
yrkas avslag å propositionen i detta avseende. Motionärerna framhåller,
att en avvägning måste göras mellan olika förslag, som medför skattesänkningar,
med hänsyn till deras angelägenhetsgrad. Den första åtgärden
i skattesänkande riktning borde gå ut på en allmän skattesänkning och få
formen av en sänkning av uttagningsprocenten från 110 till 100. För att
möjliggöra de av motionärerna i övrigt framförda förslagen till skattelättnader,
nämligen sådana som kunde stimulera till ökat enskilt sparande,
utan att ens för tillfället försvaga den statliga budgeten fann sig motionärerna
nödsakade att söka erhålla täckning för skattebortfallet genom att

40 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

låta något av de i propositionen framlagda förslagen tills vidare anstå. Då
förslaget om schablonavdrag från tjänsteinkomster icke skulle medföra någon
förenkling av nämnvärd betydelse och då tveksamhet yppats huruvida
detsamma skulle vara ägnat att i något större antal fall leda till en bättre
överensstämmelse mellan källskatten och den definitiva skatten, fann motionärerna
det motiverat att låta omkostnadsavdraget i förvärvskällan tjänst
anstå.

Vi ansluter oss till motionärernas förslag i denna del. Det synes oss icke
rimligt att plottra bort möjligheterna till en allmän skattesänkning genom

att använda ett så förhållandevis stort belopp som det här är fråga om _-

35 milj. kronor — till en så föga rationell åtgärd som det föreslagna schablonavdraget
innebär. En dylik anordning bör icke ifrågakomma, i varje fall icke
förrän frågan om att göra källskatten definitiv kan vara att betrakta som
aktuell. Vi tillstyrker sålunda motionärernas förslag i förevarande avseende.
Detta föranleder den ändringen i propositionens förslag att 33 § kommunalskattelagen
bibehåller sin nuvarande lydelse.

Avrundning av den beskattningsbara inkomsten

Propositionsförslaget går ut på att den beskattningsbara inkomsten skall
avrundas nedåt till hela hundratal kronor. Förslaget i denna del förefaller
minst sagt tveksamt. Någon förenkling i själva taxeringsförfarandet innebär
det sålunda icke. Ett genomförande därav beräknas vidare minska skatteintäkterna
med ej mindre än 26 milj. kronor. Emellertid medför avrundningen
av den beskattningsbara inkomsten otvivelaktigt vissa fördelar i uppbördshänseende.
I motsats till vad fallet är beträffande schablonavdraget
oeh avrundningen uppåt av omkostnadsavdraget vid inkomst av tjänst, kan
förslaget till avrundning nedåt av den beskattningsbara inkomsten sägas
gälla alla skattskyldiga, oavsett från vilken förvärvskälla inkomsten härrör.
Då slutligen inkomstbortfallet genom de av oss förordade förslagen helt täckes
av ett belopp, motsvarande den uteblivna inkomstminskningen för det
allmänna vid ett bifall till vårt yrkande att propositionens förslag om
schablonavdraget vid inkomst av tjänst icke måtte av riksdagen antagas, har
vi om än med tvekan icke ansett oss böra avstyrka bifall till propositionens
förslag på den förevarande punkten.

Övergångsbestämmelserna

Propositionsförslaget innebär, att de nya bestämmelserna skall tillämpas
första gången vid 1957 års taxering. I motionen I: 398 har härutinnan yrkats,
att författningsändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1956 och tilllämpas
redan fr. o. in. 1956 års taxering. Till stöd härför har i huvudsak
anförts, att avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen kommer att uttagas
fr. o. in. 1955 i samband med preliminärskatten men icke skall påföras
de sjukförsäkrade förrän i debetsedel å slutlig skatt enligt 1956 års taxering,
varför de kommer att få avdragas först vid 1957 års taxering. Resultatet blir
regelmässigt en skatteskärpning vid 1956 års taxering.

41

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Vi delar motionärernas uppfattning att övergången från frivillig till obligatorisk
sjukförsäkring icke bör föranleda en skatteskärpning och förordar
därför en sådan utformning av övergångsbestämmelserna, att avdrag skall
kunna medgivas även vid 1956 års taxering. Den lämpligaste formen synes
härvid vara, att vid nämnda års taxering avdrag medgives för sjukförsäkringspremier
med samma belopp som vid 1955 års taxering.

Med åberopande av vad ovan anförts hemställer vi

dels beträffande utskottets hemställan under punkten A 1)

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, alt 24 §, 25 § 1 mom., 31 §, 35 § 5 inom., 45 §, 46 §
1 och 2 mom., 50 § 2 och 3 mom. samt 51 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 ävensom anvisningarna till 19 §, till 24 § punkterna 2 och
3, till 25 §, till 29 § punkt 1, till 36 § punkt 1, till 38 § punkt 2, till 54 § punkt
1 samt till 62 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
att till 25 och 39 §§ kommunalskattelagen skola fogas nya moment av
nedanstående lydelse samt att 25 § 3 och 4 mom. ävensom anvisningarna till
24 § punkt 6 och till 39 § punkt 3 samma lag skola upphöra att gälla.

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats
såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av---frälseränta.

Har fastighet---30 § 2 mom.

Förmån av-----särskilt redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyresvärdet
för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem
av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen
eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas såsom
medlemmens eller delägarens intäkt av fastigheten. Såsom föreningens eller
bolagets intäkt av samma fastighet räknas vad som till föreningen eller bolaget
influtit från fastigheten ävensom avgifter eller andra inbetalningar, som
medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen eller
bolaget, till den del desamma icke äro att anse såsom kapitaltillskott.

(Se vidare anvisningarna.)

42

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:

brandförsäkring, reparation---till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta
avdrag för ovan angivna omkostnader, såvitt de bestritts direkt av honom
själv, ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen
eller bolaget, som icke äro att anse såsom kapitaltillskott.

Har bostadsförening eller bostadsaktiebolag lämnat sina medlemmar eller
delägare utdelning annorledes än å andelar eller aktier, äger föreningen eller
bolaget njuta avdrag för vad sålunda under beskattningsåret utdelats, dock
ej för större belopp av det utdelade än som motsvarar beloppet av de inbetalningar
från medlemmarna eller delägarna, vilka icke äro att anse såsom
kapitaltillskott.

5 mom. Fysisk person, som i hemortskommunen haft intäkt av annan fastighet,
inrättad till bostad åt en familj jämte personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet),
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. I intet fall må dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag
med högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

31 §.

Till tjänst hänföres dels allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning och dels
tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet, tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning,
arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom annan därmed
jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Med tjänst---avdrag därför.

(Se vidare anvisningarna.)

35 §.

5 mom. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning, dels ock intäkt
genom restitution, avkortning eller avskrivning av sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering,
för vilken avdrag av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 43

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, må nu avsedda avdrag för
dem båda gemensamt åtnjutas med 400 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

45 §.

Vid beräkning---motsvarande garantibeloppet.

Oaktat garantibelopp--— nämnda kostnad. Vidare äger medlem av

bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag, som med bostadsrätt eller
liknande besittningsrätt innehaft lägenhet i föreningen eller bolaget tillhörig
fastighet, tillgodonjuta den del av avdraget, som på lägenheten belöper.

46 §.

1 mom. Därest vid---samma kommun.

Avdrag är —-----av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen----allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig----nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt till
ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett avdrag
ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 400 kronor; dock att,
om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med
andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor må vidare åtnjutas om
skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka,
änkling eller frånskild) och haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

50 §.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen den
beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt
ortsavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i hela
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt
hundratal kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs —-- 3 000 kronor.

44

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

Om skattskyldigs---ovan sägs.

Skattskyldig, vars ---stycket förmäles.

Vad härefter återstår avrundas nedåt till helt hundratal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För skattskyldig, som i 2 inom. avses, såvitt angår annan kommun
än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig, utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. Denna skall för fysisk person,
oskift dödsbo och familjestiftelse, varom förmäles i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, angivas i hela hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

51 §.

Skatteplikt till kommunal inkomstskatt inträder, då den beräknade beskattningsbara
inkomsten i kommunen uppgår till minst 100 kronor.

Anvisningar
till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst.
Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än bostadsföreningar
influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

Bestämmelsen att---sistnämnda lag.

till 24 §.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall — — — av bostadsvärdet.

Om däremot —--uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse — ---av rörelse.

3. Med bostadsförening---eller bolaget.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag och såsom avdragsgill
utgift för medlem eller delägare räknas sådan inbetalning av medlem
eller delägare, som icke är att anse som kapitaltillskott. Inbetalning,
som är att anse såsom kapitaltillskott, räknas icke såsom intäkt för föreningen
eller bolaget och far ej av medlemmen eller delägaren avdragas.

Med kapitaltillskott menas dels medlems inbetalning å insats i föreningen
och delägares inbetalning å aktie dels ock sådan ytterligare inbetalning av
medlem eller delägare, som är avsedd att inom föreningen eller bolaget användas
för fondering såsom genom kapitalavbetalning å skuld eller genom
ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring av fastigheten
eller genom annan stadigvarande kapitalplacering. Där lägenhet är upplåten
med hyresrätt och således icke med bostadsrätt eller liknande besittningsrätt,
skall dock icke någon del av hyresavgiften anses såsom kapital -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 45

tillskott. Verkställes fondering inom förening eller bolag, utan att det framgår
vilka medel därför användas, skola i första hand anses för fondering
använda andra medel än medlemmarnas eller delägarnas inbetalningar under
beskattningsåret eller de under året influtna hyrorna för lägenheter,
som varit uthyrda till andra än medlemmar eller delägare i denna deras
egenskap. Vad härefter återstår av det till fondering använda beloppet skall
fördelas på nämnda inbetalningar och hyror efter deras inbördes storlek,
och skall vad därvid belöper på de inbetalningar, som verkställts för de
med bostadsrätt eller liknande besittningsrätt upplåtna lägenheterna, anses
såsom kapitaltillskott.

Utdelning från bostadsförening eller bostadsaktiebolag, som utgår i förhållande
till innehavda aktier eller andelar, räknas ej såsom intäkt av fastigheten
utan såsom intäkt av kapital (se 38 § och punkt 2 av anvisningarna
till nämnda paragraf) eller undantagsvis såsom intäkt av rörelse.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om —--fri bostad.

2. Avdrag medgives för —---under beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning —---- för inventarier.

4. Därest brandförsäkring tagits för all fmmtid, må avdrag för under
--— en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet
erlägges under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, må för
vart och ett av dessa år avdrag ske med---40 %.

5. För värdeminskning å bostadsförening eller bostadsaktiebolag tillhöriga
byggnader, maskiner och andra inventarier tillkommer avdraget föreningen
eller bolaget, och äger således medlem av föreningen eller delägare
i bolaget icke åtnjuta dylikt avdrag.

Angående medlems av bostadsförening och delägares i bostadsaktiebolag
rätt till avdrag för till föreningen eller bolaget gjorda inbetalningar hänvisas
till punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

till 29 §.

1. Har annan---av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller
förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess
binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av honom
brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår,
värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen. Detsamma
gäller —--särskild förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning---stämpelkostnader m. in. Har den —--annan

förvärvskälla.

46

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

till 38 §.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller
ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller andelar,
men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i
förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skattefri,
där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i annat
fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin beskaffenhet
är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av annan
fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande till
erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive rörelse
näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pristilllägg
å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för varor,
som han för sin näring inköpt av föreningen.

till 54 §.

1. Den befrielse---må njuta avdrag enligt 25 § 1 mom. sista styc ket

eller 29 § 2 mom.

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1957 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans
beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48
och 50 §§ 700 kronor. År 1958 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor.
Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda
lagrum år 1957 rätteligen bort vara 1 500 kronor, och till eftertaxering
år 1958 skall upptagas ett belopp av 1 500 — 700 = 800 kronor. Detta belopp
upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst,
som kan i vanlig ordning fastställas — i 1958 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 46 § 2 mom. skall beträffande taxeringsåret
1956 följande gälla.

Har skattskyldig, som vid 1955 års taxering varit berättigad till avdrag
för avgift för sjukförsäkring i erkänd sjukkassa, under beskattningsåret
1955 icke erlagt annan avgift enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring än sådan som ingår i preliminär skatt eller understiger av
honom enligt sagda lag erlagd avgift av nyss nämnt slag den avgift, för vilken
han varit berättigad till avdrag vid 1955 års taxering, äger den skattskyldige
vid 1956 års taxering åtnjuta avdrag för sjukförsäkringsavgift med
samma belopp, varmed han varit berättigad till avdrag vid 1955 års taxering.
Vad nu sagts må dock ej föranleda att skattskyldig vid 1956 års taxe -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 47

ring medges avdrag med sammanlagt högre belopp än som angives i 46 § 2
mom. tredje stycket.

dels ock beträffande utskottets hemställan under punkten B 3)

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville för riksdagen snarast framlägga förslag
till sådan ändring av kommunalskattelagen, att inkomst
av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar blir
skattefri, förslagsvis upp till ett sammanlagt belopp av 150
kronor för ensamstående och 300 kronor för äkta makar.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett

a) att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

I den---(= utskottet s. 24 rad 8 nedifrån—s. 28 rad 2 uppifrån)

---sparstimulerande verkan.

Enligt de i propositionen redovisade undersökningarna beräknas ca 469 000
inkomstberäkningar bortfalla med ett avdrag å 100 kronor och ytterligare
ca 223 000 med ett avdrag å 200 kronor, och därutöver 134 000 med ett avdrag
å 300 kronor. Dessa uppgifter utvisar enligt utskottets mening att en
tungt vägande effekt ur förenklingssynpunkt kan ernås genom ett fritagande
av kapitalinkomster från beskattning upp till ett belopp av 200 kronor
för ensamstående respektive 300 kronor för gifta. Utskottet anser förslaget
i de likalydande motionerna I: 396 och II: 496 innefatta en lämplig
avvägning i förevarande hänseende och tillstyrker detsamma. Utskottet avstyrker
i enlighet härmed yrkandena i de likalydande motionerna 1:399
och II: 492 i vad avser ett avdrag för gifta med 400 kronor.

I de -____(= utskottet s. 28 rad 14 nedifrån—s. 29 rad 10 uppifrån)

---tillkomma kontantsparande.

Enligt de skattelagssakkunnigas undersökning uppgår antalet skattskyldiga
med en inkomst upp till 200 kronor av annan fastighet till lägst
196 000. Antalet torde komma att icke oväsentligt öka sedan de nya bestämmelserna
om schablonberäkning av en- och tvåfamiljsfastigheter trätt i kraft
från och med innevarande års taxering. Förslaget medför därför att bättre
överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten skulle
ernås för elt avsevärt antal skattskyldiga. Vidare skulle sparande i eget hem
premieras på liknande sätt som kontantsparande. Utskottet tillstyrker därför
de inbördes likalydande motionerna I: 396 och II: 496, I: 399 och II: 492
samt I: 400 och II: 493 i nu förevarande del.

I detta sammanhang----— (= utskottet s. 29 rad 20- råd 14 ned ifrån)

— -— ■— två och en halv.

Utskottet erinrar härutinnan till en början om att riksdagen år 1953 i
förenklingssyfte beslutat införa ifrågavarande schablontaxering, att tilllämpas
från och med innevarande års taxering. En återgång till tidigare

48 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

förfarande vore att uppge den förenklingseffekt som eftersträvats. Utskottet
avstyrker därför de likalydande motionerna I: 100 och II: 134.

Utskottet delar däremot de i de likalydande motionerna I: 146 och II:
158 anförda synpunkterna och föreslår i enlighet härmed att procenttalet för
beräkning av intäkt av berörda fastigheter fastställes till två och en halv.

Utskottet övergår — ---( = utskottet s. 30 rad 20 uppifrån—s. 33

rad 9 uppifrån) — •— — nämnda förhållande.

Propositionsförslaget innebär att de nya bestämmelserna skall tillämpas
första gången vid 1957 års taxering. I motionen 1:398 har härutinnan yrkats
att författningsändringarna skulle träda i kraft den 1 januari 1956 och
tillämpas redan fr. o. m. 1956 års taxering. Till stöd härför har i huvudsak
anförts att avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen belastade de sjukförsäkrade
i form av preliminär skatt under år 1955. Genom att avgifterna
icke påfördes förrän i debetsedel å slutlig skatt enligt 1956 års taxering
kunde de avdragas först vid 1957 års taxering. Resultatet bleve regelmässigt
en skatteskärpning vid 1956 års taxering. Utskottet kan för sin del
bekräfta riktigheten av de här refererade synpunkterna. Utskottet vill därutöver
framhålla, att de regler som för närvarande gäller ifråga om rätt till
avdrag för avgift till allmän sjukförsäkring medför den konsekvensen
att skattskyldig, som tecknat sig för frivillig försäkring enligt lagen om
allmän sjukförsäkring och därför erlagt avgift under år 1955, får göra avdrag
för dessa avgifter redan vid 1956 års taxering, medan avdrag för alla
avgifter i övrigt till den allmänna sjukförsäkringen och då främst avgiften
för obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring, vilken alla med inkomst av
tjänst överstigande 1 800 kronor är skyldiga att erlägga, kan göras först
vid 1957 års taxering. De nu gällande reglerna skulle därför medföra en
skatteskärpning vid 1956 års taxering i särskilt hög grad för sistnämnda kategori,
d. v. s. praktiskt taget alla löntagare. Mot här förda resonemang kan
visserligen invändas att de avgifter, som erlagts bl. a. till den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen under år 1955, får i princip avdragas enligt
gällande regler, ehuru med ett års försening. Detta förhållande hindrar
emellertid inte att det blir en skatteskärpning under själva övergångsåret.
En sådan konsekvens bör enligt utskottet i möjligaste mån undvikas. Den
väg som anvisats i de nyssnämnda motionerna är emellertid inte framkomlig,
eftersom avdragsrätten för de obligatoriska avgifterna för den allmänna
sjukförsäkringen enligt nu gällande regler är formellt knuten till de i debetsedeln
för slutlig skatt påförda avgifterna, och denna debetsedel i vad
avser 1955 års avgifter icke har kommit de skattskyldiga tillhanda före tidpunkten
för avlämnandet av inkomstdeklarationen år 1956 eller 1956 års
taxering. För att i möjligaste mån undvika skatteskärpningen föreslår utskottet
en annan metod, nämligen att det i övergångsbestämmelserna till
det nu förevarande lagförslaget inskrives ett stadgande av innebörd att
skattskyldiga som under år 1955 varit försäkrade enligt lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring vid 1956 års taxering skall åtnjuta ett schablonavdrag,
som bestämmes till 100 kronor för ensamstående och 200 kro -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 49

nor för äkta makar. Då emellertid skattskyldig som erlagt avgift till frivillig
försäkring enligt sjukförsäkringslagen kan göra avdrag för denna
avgift inom ramen för det s. k. försäkringsavdraget enligt 46 § kommunalskattelagen,
bör här föreslagna schablonregel erhålla den begränsningen
att för det fall skattskyldig tillerkänts avdrag för avgift till här avsedd frivillig
försäkring, schablonavdraget skall minskas med motsvarande belopp.

Utskottet har slutligen att taga ställning till det i de likalydande motionerna
I: 103 och II: 136 framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om skyndsam utredning och förslag till innevarande års riksdag
om lättnader vid den statliga inkomstbeskattningen för de lägre inkomsttagarna.
Sedan motionerna avlämnades har utredning tillsatts med
uppgift att utreda frågan om en allmän skattesänkning för fysiska personer
och med tyngdpunkten förlagd till förmån för de mindre inkomsttagarna.
Detta uppdrag har anförtrotts 1950 års skattelagssakkunniga, vilka för ändamålet
förstärkts med två sakkunniga. Utskottet anser emellertid frågan
om en särskild skattesänkning för de lägre inkomsttagarna, för vilka — som
belysts i de ifrågavarande motionerna — skattetrycket skärpts i särskilt hög
grad, synnerligen angelägen, och utskottet föreslår därför att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till innevarande års riksdag
i här nämnt avseende att genomföras fr. o. m. den 1 januari 1956 och
att gälla som ett provisorium i avvaktan på den mera definitiva reglering
av frågan, som är avsedd att ske genom beslut vid nästa års riksdag. Denna
särskilda skattelättnad för de lägre inkomsttagarna bör alltså träda i kraft
samtidigt med den allmänna sänkning av den statliga inkomstskatten för
fysiska personer, som kan komma att beslutas vid innevarande års riksdag.

Det i propositionen framförda förslaget om avjämning av den beskattningsbara
inkomsten till närmast lägre hela 100-tal kronor anser utskottet
ligga väl i linje med de förenklingssträvanden som kännetecknar propositionen.
Utskottet tillstyrker sålunda förslaget i denna del. Ej heller övriga i
propositionen berörda frågor har givit anledning till erinran från utskottets
sida.

samt b) att utskottet bort hemställa

dels under punkten Al)

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 24 § 2 och 3 mom., 31 §, 33 § 1 och 2 inom., 35 §
5 inom., 46 § 2 inom., 50 § 2 och 3 mom. samt 51 § kominunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 62 § samma lag skola
4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr IS

50 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 25 § kommunalskattelagen
skall logas ett nytt moment, betecknat 5 mom. av nedan angivna lydelse,
samt att till 39 § samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat
3 mom., av följande lydelse.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista stycket,
skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande för
helt år räknat två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före
taxeringsåret, beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat
enligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst
före taxeringsåret.

Vad i nästföregående---- använda fastighetsdelen.

Har fastighet —--- icke ske.

Vad i detta ----publikt boställe.

3 mom. Har fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag och
bär fastigheten uteslutande eller huvudsakligen använts för beredande av
bostad åt föreningens medlemmar eller bolagets delägare, skall såsom intäkt
av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande för helt år räknat två och
en halv procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt de grunder,
som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

Att inkomst--- ■— till 38 §.

25 §.

5 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 24 § förmäles, äger, där
bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 25 § 1 och 3 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader i hemortskommunen
åtnjuta extra avdrag med 200 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1 och 3 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

31 §.

Till tjänst hänföres dels allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning och dels
tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet, tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning,
arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom annan därmed
jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Med tjänst----avdrag därför.

(Se vidare anvisningarna.)

Öl

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

33 §.

1 mom. Från intäkt---såsom intäkt.

Avdrag får---tjänstens fullgörande.

Har den---gäld avdragas.

Den, som---arvode utgått.

1 andra fall än i nästföregående stycke sägs skall avdrag beräknas på sätt
i 2 mom. angives.

2 mom. Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst, skall anses hava haft utgifter,
som i 1 mom. sägs, till ett belopp av minst 100 kronor, överstiger
summan av de utgifter, för vilka avdrag må ske, 100 kronor, skall avdraget,
därest nämnda summa icke utgör helt hundratal kronor, avrundas uppåt
till det hela hundratal kronor, som är närmast högre än summan av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om summan av utgifterna uppgår
till eller överstiger summan av intäkterna, ej heller i den mån avdraget
genom tillämpning av nämnda stycke skulle komma att överstiga summan
av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

35 §.

5 mom. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning, dels ock
intäkt genom restitution, avkortning eller avskrivning av sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering,
för vilken avdrag av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års
taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, må nu avsett avdrag för dem
båda gemensamt åtnjutas med 300 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig---nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas till ett
belopp av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret

52

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955

varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett avdrag
ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock
att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 600 kronor. Avdrag med högst 600 kronor må vidare åtnjutas
om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes
änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

50 §.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen den
beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt
ortsavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i hela
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt
hundratal kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs--— 3 000 kronor.

Om skattskyldigs---ovan sägs.

Skattskyldig, vars — -—- -— stycket förmäles.

Vad härefter återstår avrundas nedåt till helt hundratal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För skattskyldig, som i 2 mom. avses, såvitt angår annan kommun
än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig, utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. Denna skall för fysisk
person, oskift dödsbo och familjestiftelse, varom förmäles i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt, angivas i hela hundratal kronor, så
att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

51 §.

Skatteplikt till kommunal inkomstskatt inträder, då den beräknade beskattningsbara
inkomsten i kommunen uppgår till minst 100 kronor.

Anvisningar
till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1057 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans
beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48
och 50 §§ 700 kronor. År 1958 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1955 53

i det alt den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800
kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av
nyssnämnda lagrum år 1957 rätteligen bort vara 1 500 kronor, och till eftertaxering
år 1958 skall upptagas ett belopp av 1 500—700 = 800 kronor.
Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara
inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1958 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år. Vid tillämpning av bestämmelserna
i 46 § 2 mom. skall beträffande 1956 års taxering dock gällande följande.

Skattskyldig som under år 1955 varit försäkrad enligt lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring skall vid 1956 års taxering åtnjuta
avdrag för avgift till allmän sjukförsäkring med 100 kronor eller, om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra
maken, för dem båda gemensamt med ett belopp av 200 kronor.

Här ovan nämnt avdrag skall tillkomma skattskyldig utöver det avdrag
som jämlikt 46 § 2 mom. första stycket 3) må tillkomma honom för avgifter
till andra försäkringar; dock att om skattskyldig jämlikt sistnämnda
lagrum tillerkänts avdrag för år 1955 erlagd avgift till frivillig försäkring

enligt 47_54 §§ lagen om allmän sjukförsäkring i föregående stycke nämnt

avdrag skall minskas med motsvarande belopp.

dels ock under punkten B 2)

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag till innevarande års
riksdag om särskilda lättnader av den statliga inkomstskatten
för de lägre inkomsttagarna att tillämpas från och med
1 januari 1956 som ett provisorium i avvaktan på den reglering
av denna fråga, som är avsedd att beslutas vid 1956
års riksdag, och att alltså träda i kraft samtidigt med den
allmänna sänkning av den statliga inkomstskatten, som kan
komma att beslutas vid innevarande års riksdag.

III) av herr Snggg.

550572 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag