Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1955
Nr 17
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till
humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:139 av herr Weiland m. fl. och 11:427 av herr Carlsson
i Tibro m. fl. har hemställts, »att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
för belopp upp till en viss procent av den skattskyldiges inkomst, om den
skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen 11:427.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
icke ansetts kunna medgivas, såvida bidraget icke lämnats av rörelseidkare
till tekniskt-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÄ 1941 ref. nr 5 och RÄ 1941 Fi not. 534). Däremot
har vid beräkning av inkomst av rörelse avdrag medgivits rörelseidkare för
bidrag till välfärdsanordningar för i företaget anställda (se t. ex. RÄ 1946
Fi not. 135 och RÅ 1947 Fi not. 650).
I en vid 1950 års riksdag väckt motion 11:3/8 (av herr Håstad) hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt infördes för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning. Utgångspunkten för motionärens
yrkande vore den bestämda övertygelsen att staten, som numera så gott som
helt bure ansvaret för den vetenskapliga undervisningens och forskningens
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1955 9
utveckling och förkovran, i framtiden icke bleve i stånd att ensam sörja
därför. För att stimulera enskilda att stödja våra lärdomsanstalter i en mera
verksam skala torde det vara nödvändigt att i någon form lätta på reglerna
för dylika gåvor. I sitt i anledning av motionen avgivna av riksdagen godkända
betänkande nr 30 anförde 1950 års bevillningsutskott bland annat
följande:
»Frågan om avdragsrätt vid taxeringen för gåvor till allmännyttiga ändamål
har tidigare vid flera tillfällen varit under behandling i riksdagen. Utskottet
får i detta hänseende erinra om att enligt beslut vid 1938, 1939, 1941
och 1942 års riksdagar genom särskilda författningar föreskrivits, att skattskyldig
skulle äga rätt att vid taxering vissa år enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet,
luftskyddet, hemvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt upphörde med
utgången av det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1943.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t att
medgiva skattskyldig -— som under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes
år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva ej understigande visst
belopp till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen
i krigshärjade länder — avdrag vid taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt för sådan gåva.
De sålunda av riksdagen gjorda medgivandena i fråga om avdragsrätt för
gåvor ha föranletts av de vid den tid, då medgivandena lämnades, föreliggande
särskilda förhållande, och de ha, såsom framgår av vad nu nämnts,
varit till tiden begränsade. Av bevillningsutskottet har vid varje tillfälle, då
fråga om sådan avdragsrätt varit under bedömande, uttalats, att bestämmelser
av detta slag innebure en uppenbar avvikelse från de principer, som
låge till grund för gällande skattelagstiftning. Utskottet bär även vid upprepade
tillfällen framhållit angelägenheten av att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål icke skedde i form av lättnader
vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål
befunnes påkallat, detta stöd lämnades i form av anslag till det avsedda
ändamålet. Då 1943 års bevillningsutskott — under uttalande av
principiella betänkligheter av nu angiven art — tillstyrkte det ovannämnda
bemyndigandet för Kungl. Maj :t att medgiva avdragsrätt för gåvor till internationellt
hjälparbete, underströk utskottet starkt vikten av att ett medgivande
av denna avdragsrätt icke finge innebära ett återbeträdande av den
väg för anslagsbeviljande i form av skattelättnad, som riksdagen genom sitt
tidigare ställningstagande till hithörande spörsmål velat undvika.
Det lärer väl kunna antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som
den av motionären åsyftade skulle kunna stimulera till gåvor för vetenskaplig
undervisning och forskning. 1 nuvarande statsfinansiella läge, där statsmakterna
nödgas iakttaga stor återhållsamhet i fråga om beviljande av anslag
till kulturella intressen, skulle det måhända även kunna synas som
om vissa skäl talade för den av motionären ifrågasatta anordningen. Det
bör emellertid uppmärksammas, att i sådana fall, då en avdragsrätt kunde
bliva av betydelse, en avsevärd del av gåvan skulle motsvaras av därå belöpande
skatt. Ur principiell synpunkt måste det anses betänkligt att i skattelagstiftningen
införa en avdragsrätt, som icke är förenlig med de nu gällande
grunderna för denna lagstiftning. Därest motionärens önskemål be
-
to Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1955
träffande vetenskaplig undervisning och forskning skulle tillmötesgås, torde
det med tämligen stor visshet kunna förutses, att krav på en motsvarande
utsträckning av avdragsrätten till andra områden komme att framställas.
Vad som förekommit i samband med införandet av den under några år medgi\na
avdragsrätten iör gåvor till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet och
sjövärnskåren, i vilket hänseende här må erinras om de vid 1943 års riksdag
motionsvis framställda yrkandena om införande av avdragsrätt jämväl
för gåvor till ett flertal andra ändamål, manar enligt utskottets mening till
iakttagande av försiktighet vid bedömandet av frågan, huruvida skatteförmåner
av förevarande slag böra medgivas.
Utskottet anser sig fördenskull icke böra förorda, att ytterligare skattelättnader
för vetenskaplig undervisning och forskning än som redan nu äro
medgivna införas i vår skattelagstiftning. Det nu rådande statsfinansiella
läget kan enligt utskottets mening icke motivera ett frångående av den tidigare
från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga
ändamål icke bör ske genom lättnader vid beskattningen utan
att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,
detta stöd bör lämnas genom anslag. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
den ifrågavarande motionen.»
Vid 1951 års riksdag yrkades i motionen 11:363 (av herr Johnsson i Stockholm),
att riksdagen ville för sin del uttala sin anslutning till förslaget om
skattefrihet för gåvor till enskilda sociala hjälpinstitutioner intill en viss
gräns och hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag i ärendet.
Motionären framhöll, att vid sidan av och ofta i intimaste samarbete med
de av stat och kommun bedrivna verksamheterna för att hjälpa människor
i förekommande nödlägen arbetade i vårt land en stor mängd enskilda
hjälpinstitutioner i samma syfte. Dessa institutioner bedreve i betydande
utsträckning verksamhet, som vore av stor betydelse för samhället och enskilda
människor, men som helt vore beroende av enskildas gåvomedel. Det
skulle vara av en utomordentlig hjälp, om en bidragsgivare vid inkomsttaxeringen
kunde få avdrag för bidrag till enskild social institution för t. ex.
l!PP till fem procent av sin inkomst. På hemställan av 1951 års bevillningsutskott
i dess betänkande nr 8 lämnades motionen av riksdagen utan åtgärd.
Såsom motivering för sitt avslagsyrkande anförde utskottet i huvudsak
samma principiella synpunkter, som uttalats i förenämnda betänkande
nr 30 av 1950 års bevillningsutskott.
\ id 1953 års riksdag framfördes i motionen 1:271 (av herr Ohlon) samma
yrkande som i de nu förevarande motionerna. Till stöd för yrkandet hade
motionären framhållit den vikt gåvor till ifrågavarande ändamål hade för
landet, varjämte motionären hänvisat till den avdragsrätt, som i sådana
hänseenden förefunnes enligt vissa skattebestämmelser i Amerikas förenta
stater. Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionen i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 9, därvid utskottet anförde hl. a. följande:
I anledning av vad i den föreliggande motionen anförts får utskottet erinra
om att de ändamål, motionären avser att främja, redan enligt gällande lag
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1955 11
stiftning i viss utsträckning intager en förmånsställning i beskattningshänseende.
Från skattskyldighet till såväl arvsskatt som gåvoskatt är sålunda
befriad stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål
att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning, vård av
behövande ålderstigna, sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning
eller forskning. Motsvarande skattebefrielse föreligger jämväl enligt
förordningen om kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen är
stiftelse med sådant ändamål som nyss sagts befriad från skattskyldighet,
vid kommunalbeskattningen för annan inkomst än av fastighet och av rörelse
samt vid den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse.
Även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen, som
den i den förevarande motionen avsedda, skulle kunna medverka till en
ökad bidragsvillighet från enskilda donatorers sida, anser sig utskottet icke
kunna förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande
ändamål införes i vår skattelagstiftning. Vad motionären anfört
kan enligt utskottets förmenande icke motivera ett frångående av den tidigare
från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga
ändamål icke bör ske genom lättnader vid beskattningen utan att,
i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat, detta
stöd bör lämnas genom anslag. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionen.
Vid 1954 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1:219 (av herr
Lundqvist in. fl.) samt 11:438 (av herr Dickson och Lindberg) införande av
rätt till avdrag under vissa förutsättningar vid den statliga inkomstbeskattningen
för gåva utgiven till hemvärns- eller rusthållsorganisationer. Motionerna
avstyrktes av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända
betänkande nr 15, vari utskottet uttalade bl. a., att vad i motionerna
anförts icke kunde föranleda ett frångående av ovannämnda, från riksdagens
sida tidigare uttalade principiella uppfattning.
I de nu förevarande motionerna har inledningsvis erinrats om 1953 års
riksdags behandling av förevarande spörsmål i anledning av ovannämnda
motion. Enligt motionärernas mening hade 1953 års bevillningsutskott såsom
huvudskäl för sitt avstyrkande av motionen åberopat, att riksdagen
tidigare uttalat sig på sätt som skett. Utskottet hade däremot inte närmare
gatt in på själva sakfrågan. Enligt motionärernas uppfattning borde denna
bedömas på följande sätt. Om man antoge att en person till ett allmännyttigt
ändamål skänkte en summa av It) 000 kronor och att den lättnad
han beträffande inkomstskatten crhöllc genom denna gåva skulle uppgå
till 2 500 kronor skulle man kunna säga, att den enskilde avstode till ändamålet
7 500 kronor och staten (genom skattelättnaden) 2 500 kronor. Ändamålet
erhölle alltså fyra gånger så mycket pengar som om staten direkt
hade anslagit 2 500 kronor. Motionärerna ansåge att det samhälleliga livet
skulle kunna bli rikare och bättre, om staten genom skattelättnader uppmuntrade
den enskilde att skänka pengar till allmännyttiga ändamål. Utom
det att ifrågavarande institutioners och sammanslutningars verksamhet i
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1955
och för sig vore värdefull kunde även sägas, att de senare på ett för demokratiskt
samhällsliv utomordentligt gagnande sätt aktiviserade tusentals
enskilda medborgare, inte minst ungdomen, för betydelsefulla syften. Ej
minst värdefullt vore detta i dagens nykterhetspolitiska situation. Att en
lagstiftning kunde utformas så, att de allmännyttiga intressena finge vida
mera än nu av enskilda gåvogivare utan att statens skatteintäkter bringades
i fara, syntes uppenbart. Antalet donatorer torde över huvud icke vara sä
stort, att statens skatteintäkter skulle kunna bringas i fara genom skattelättnader
för allmännyttiga ändamål. Motionärerna trodde icke, att någon
fara skulle uppstå, om man läte skattelättnaden blott omfatta statlig inkomstskatt,
alltså icke kommunalskatt, och begränsade beloppet till exempelvis
10 procent av vederbörandes inkomst. Statens intresse av att i detalj
få bestämma vart en summa skulle gå, för vars beredande staten gjort en
uppoffring, syntes böra vika för det allmänna intresset av att ytterligare
medel tillfördes sociala, kulturella och religiösa ändamål. Motionärerna
ansåge därför, att den tanke, som legat till grund för 1953 års motion, på
nytt borde prövas. Avslutningsvis redogöres i motionerna för den senaste utvecklingen
i Amerikas förenta stater. Den gräns, upp till vilken avdrag numera
finge åtnjutas för allmänna ändamål, hade bestämts till 20 procent
i stället för till 15 procent av den skattskyldiges inkomst. Gränsen hade satts
så högt som till 30 procent då det gällde gåvor till en kyrka, ett kyrkligt
samfund, en från skatt befriad undervisningsorganisation eller ett från skatt
befriat sjukhus.
Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Motionärerna
förordar en begränsning av avdraget till en viss procent av den skattskyldiges
inkomst, exempelvis tio procent. Motionärerna anser, att det samhälleliga
livet skulle kunna bli rikare och bättre, om staten genom skattelättnader
uppmuntrade den enskilde att skänka pengar till allmännyttiga
ändamål. Enligt ett i motionerna utvecklat exempel skulle vid en gåva av
10 000 kronor den skaltskyldige avstå 7 500 kronor och staten genom skattelättnad
2 500 kronor. Ändamålet i fråga skulle sålunda erhålla fyra gånger
så stort bidrag, som om staten direkt anslagit 2 500 kronor. Det syntes motionärerna
uppenbart, att en lagstiftning skulle kunna utformas så, att de allmännyttiga
intressena finge vida mera än nu av enskilda gåvogivare utan att
statens skatteintäkter bringades i fara. Antalet donatorer torde över huvud
icke vara så stort, att någon sådan fara skulle kunna uppkomma.
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Enligt beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1955 13
sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast
vid 1943 års taxering. Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades
vidare Kungl. Maj:t medgiva, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt år 1944 och 1945 finge åtnjuta avdrag för
penninggåvor ej understigande visst belopp till internationellt hjälparbete
för lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. De sålunda
gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden och
varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt
varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att bestämmelser
av detta slag innebure en uppenbar avvikelse från de principer, som
låge till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse framhållit,
att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål
icke borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida. Då sedermera i motionsvis framställda
yrkanden liknande avdragsrätt begärts för gåvor till vetenskapliga
eller humanitära institutioner har dessa varje gång avvisats av riksdagen.
Sålunda yrkades i en vid 1950 års riksdag väckt motion, 11:378, utredning
i syfte att avdragsrätt för donationer till vetenskaplig undervisning och
forskning måtte införas. Samma års bevillningsutskott erinrade då i sitt i
anledning av motionen avgivna betänkande nr 30, vilket godkändes av riksdagen,
om riksdagens ovannämnda principiella uttalanden. Jämväl 1951
ars bevillningsutskott erinrade därom i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 8 i anledning av väckt motion, 11:363, vari åsyftades införandet av
skattefrihet för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.
I en vid 1953 års riksdag väckt motion, 1:271, framfördes samma yrkande
som i de nu förevarande motionerna. Motionerna avstyrktes av samma
års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 9, därvid
utskottet erinrade om att de ändamål motionärerna avsåge att främja
ledan enligt gällande lagstiftning i viss utsträckning intoge en förmånsställning
i beskattningshänseende. Från skattskyldighet till såväl arvsskatt
som gåvoskatt vore sålunda befriad stiftelse eller sammanslutning, som hade
till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och uppfostran
eller utbildning, vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta
eller att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Motsvarande
skattebefrielse förelåge jämväl enligt förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
1 fråga om inkomstbeskattningen vore stiftelse med sådant ändamål som
nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen för
annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid den statliga beskattningen
för annan inkomst än av rörelse. Utskottet anförde vidare, att även
om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen som den i motionen
avsedda skulle kunna medverka till en ökad bidragsvillighet från
14
Bevillninysutskottets betänkande nr 17 är 1955
enskilda donatorers sida, ansåge sig utskottet icke kunna förorda att ytterligare
skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande ändamål infördes
i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört kunde enligt utskottets
förmenande icke motivera ett frångående av ovannämnda tidigare
från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.
Utskottet finner att vad sålunda från 1953 års bevillningsutskotts sida
uttalats i denna fråga alltjämt äger giltighet. Utskottet vill därvid särskilt
fästa uppmärksamheten på vad som anförts därom att ifrågavarande ändamål
redan har i viss mån tillgodosetts i beskattningshänseende. Även om,
såsom i motionerna framhålles, en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna
angivna riktlinjerna skulle kunna medföra ett högre bidrag till ifrågavarande
ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket skulle
bliva fallet genom direkt anslag, kan dock utskottet icke finna att detta är
i och för sig ett argument för införande av en sådan avdragsrätt. Utskottet
vill härutinnan endast framhålla, att det icke låter sig på förhand bedöma,
vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att erhålla
ökade bidrag till sin verksamhet och icke heller hur stora de ökade kostnaderna
för statsverket skulle bliva. Vad motionärerna i övrigt anfört anser
utskottet ej heller böra föranleda utskottet att intaga annan ståndpunkt till
förevarande spörsmål än som intogs av 1953 års bevillningsutskott. Utskottet
anser sig följaktligen böra biträda den vid tidigare års riksdagar framförda
uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga ändamål icke bör ske
genom lättnader vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens
sida för något ändamål befinnes påkallat, detta stöd bör lämnas genom anslag.
Utskottet finner sig med hänsyn till det anförda icke kunna tillstyrka
de förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:139 av herr Weiland
in. fl. och 11:427 av herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt till
skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1955
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande: se under betänkandet nr 16.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1955
550278