AV 16—17 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

1

Nr 16

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för kostnader
för anläggande av vattentäkt, m. m.

(2:a avd.)

• * ... . • 1

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:138 av herrar A Ivar Andersson och Karl Persson samt
11:172 av herr Ericsson i Näs in. fl. har hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta att i kommunalskattelagen §§ 22 och 25
införa en bestämmelse om att kostnader för anläggande av vattentäkt, som
ersätter förut befintlig sådan som inte längre kan utnyttjas, må vara att
anse som avdragsgill kostnad, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext;

2) att riksdagen måtte besluta om enhetligt avdrag för kostnader för
telefon, som utnyttjas för yrket, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningsbestämmelse».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i
det följande, hänvisa till motionen 11:172.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för allt, som är att hänföra till driftkostnader,
såsom bland annat kostnader för reparation och underhåll av byggnader,
stängsel och diken. Till avdragsgill underhållskostnad räknas jämlikt
punkt 7 av anvisningarna till 22 §, bland annat, även kostnad för iståndsättande
eller omläggning av förut anlagd täckdikning, varemot avdrag icke
lar ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning av täckdikning
på grund av användande av dyrbarare material än det förut befintliga
är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag ej ske för mer
än vad en omläggning med enahanda material som det gamla skulle kostat.
Knligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
avdrag icke göras för, bland annat, kostnad för grundförbättring å fastigheten,
såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

Jämlikt 25 § nämnda lag gäller regler av motsvarande innebörd vid beräkning
av inkomst av annan fastighet.

Beträffande rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för kostnader för
brunn må nämnas, att avdrag medgivits för kostnader för fördjupning av

Biliung till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 16—17

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1956

äldre brunn, vars vattentillgång från början varit tillfredsställande men vilken
sinat till följd av att t. ex. jordlagret blivit utsuget på vatten genom upptagande
av andra brunnar i grannskapet, genom täckdikning å angränsande
marker och liknande åtgärder, som påverkat grundvattnet (se t. ex. RÅ
1947 Fi not. 539 och 1 073 samt 1948 Fi not. 987). Sistnämnda utgifter har
därvid hänförts till avdragsgilla reparationskostnader. Däremot har avdrag
icke ansetts kunna medgivas för kostnader för iståndsättande av brunnar,
vilka icke från början givit tillräckligt med vatten (se t. ex. RÅ 1947 Fi not.
1 517 och 1949 Fi not. 895).

I ett par av regeringsrätten år 1950 avgjorda mål (RÅ 1950 Fi not. 616
och 1 036) har den frågan förelegat till bedömande, huruvida utgifter för
anläggning av ny brunn i stället för utsinad sådan vore avdragsgill kostnad.
1 båda fallen medgav regeringsrätten avdrag med viss del av kostnaden.
Omständigheterna i målen var i korthet följande. I det förstnämnda målet
hade den skattskyldige yrkat att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
erhålla avdrag med 2 887 kronor, motsvarande kostnaden för anläggandet
av ny brunn, vilken ersatt en äldre sinad brunn. Regeringsrätten
nedsatte den överklagade taxeringen, enär med hänsyn till i målet upplysta
omständigheter den skattskyldiges utgifter för brunnsborrning m. m. åtminstone
till ett belopp av 1 000 kronor måste anses som avdragsgill reparationskostnad.
1 det senare målet hade yrkats, att vid beräkning av inkomst
av annan fastighet måtte medgivas avdrag med 4 000 kronor, utgörande
kostnad för borrning av ny brunn till ersättning för brunn som sinat. Avdrag
medgavs i sådant hänseende med ett som skäligt ansett belopp av 2 000
kronor, motsvarande beräknad kostnad för reparation av den förut befintliga
brunnen. (Jfr även RÅ 1950 Fi not. 817 och 880.)

I en genom riksskattenämndens försorg innevarande år utgiven handledning
för arbetet i taxeringsnämnd, avsedd att distribueras till taxeringsfunktionärerna,
har i fråga om avdrag för brunnskostnader i förvärvskällan
jordbruksfastighet lämnats följande anvisningar.

Kostnad för anläggande av ny brunn å en fastighet, som tidigare saknat
sådan, är icke avdragsgill. Om däremot å fastigheten förut funnits brunn
med tillfredsställande vattentillgång men tillgången på vatten varaktigt
minskat, är avdrag i allmänhet medgivet för de kostnader, som måste nedläggas
för att återställa vattentäkten i dess ursprungliga skick. För att
åstadkomma samma vattenmängd som förut kan det bliva nödvändigt att
göra brunnen djupare och större eller till och med att bygga en ny brunn
på annan plats.

Har vattentillgången varaktigt minskat genom omständigheter, varöver
skattskyldig icke kan råda, ha de kostnader, vilka varit nödvändiga för att
återställa den ursprungliga vattentillgången, ansetts som underhållskostnader.
Avdrag har sålunda medgivits för kostnad för fördjupning av brunn,
då vattentillgången nedgått till följd av att nya brunnar upptagits i grannskapet
(R 1947 Fi 539) eller torrläggning skett av grannars mark (R 1950
Fi 34) eller sprängningsarbeten företagits (R 1948 Fi 987). Avdrag för borr -

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

3

ning av ny brunn har medgivits med belopp, motsvarande beräknad kostnad
för reparation av den gamla brunnen, då vattentillgången minskat på grund
av förändringar i marken (R 1950 Fi 616) eller av annan anledning utan
ägarens förvållande (R 1950 Fi 1 036). Avdrag för kostnad för fördjupning
av brunn genom bergborrning har medgivits till den del, som avsett återställande
av förutvarande vattentillgång, vilken nedgått på grund av naturförhållandena
(R 1951 Fi 626).

Har brunnen från början lämnat otillräckligt med vatten, därför att den
exempelvis haft för ringa djup, äro kostnaderna för att sätta den i gott stånd
icke avdragsgilla (R 1947 Fi 1 517, 1950 Fi 487). Då brunn sinat på grund
av torka, har avdrag icke medgivits för fördjupning av brunnen (R 1953
Fi 85).

Har vattnet i brunnen försämrats på grund av främmande påverkan, äro
de åtgärder, som skattskyldig vidtagit för att återgiva vattnet dess ursprungliga
kvalitet, att betrakta som avdragsgillt underhåll (R 1950 Fi 817). Avdrag
har medgivits för kostnad för en ny, med den äldre likvärdig brunn,
då vattnet blivit oanvändbart på grund av åtgöranden av annan än ägaren
(R 1953 Fi 1 960). Har skattskyldig däremot själv förorsakat att vattnet förorenats,
t. ex. genom att anlägga en gödselstad för nära brunnen, torde han
icke vara berättigad till avdrag.

Om genom vidtagna åtgärder vattentillgången eller vattnets kvalitet blivit
bättre än från början eller åtgärderna medfört förbättringar av annat slag,
äro de häremot svarande kostnaderna icke avdragsgilla. Anledningen till
åtgärderna kan t. ex. vara ökad vattenförbrukning till följd av att den skattskyldige
lagt om jordbruksdriften, skaffat sig maskinpumpnings- eller
mjölkkylningsanläggning, försett bostadsbyggnad med vattenledning, w.c.
och badrum, eller ökat antal kreatur. För härav föranledda kostnader beträffande
vattenförsörjningen kan avdrag ej beviljas.

Frågan om rätten till avdrag för telefonkostnader i förvärvskällorna
jordbruksfastighet eller annan fastighet synes däremot icke hava varit
föremål för avgörande i högsta instans. Avdrag torde emellertid av beskattningsnämnderna
som regel medgivas i förvärvskällan jordbruksfastighet
med åtminstone viss del av telefonkostnaden. I förenämnda handledning för
arbetet i taxeringsnämnd lämnas i detta hänseende följande anvisning.

Av abonnemangsavgift för telefon beräknas i allmänhet åtminstone hälften
av årskostnaden vara att hänföra till den skattskyldiges privata behov.
Vid bedömningen skall hänsyn tagas till jordbrukets omfattning och omständigheterna
i övrigt.

Förevarande spörsmål angående vattentäkt har tidigare varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes samma yrkande som i de
nu förevarande motionerna vid 1951 års riksdag i de likalydande motionerna
1:87 av herr Spetz och 11:80 av herr Persson i Svensköp. Samma års
bevillningsutskott upptog motionerna till behandling i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 21, vari anfördes bl. a. följande.

Det i motionerna berörda spörsmålet utgör allenast en del av den vidare
frågan om gränsdragningen emellan reparationskostnad och kostnad för
grundförbättring vid beskattning av inkomst från fastighet. Kommunal -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

skattelagens stadganden i detta avseende ha givits en allmän avfattning och
behandla icke särskilt kostnader för vattentäkt. Såsom ovan framhållits
har emellertid genom ett flertal utslag i högsta instans rätten till avdrag
för brunnskostnader numera blivit närmare klarlagd. Den reglering frågan
därvid fått synes i stort sett tillgodose de önskemål i fråga om avdragsrättens
omfattning, som framförts i de föreliggande motionerna. Med hänsyn
till att de förhållanden, som i det enskilda fallet grunda avdragsrätt,
kunna vara mycket olika, torde det emellertid vara synnerligen vanskligt
att utforma en generell författningsbestämmelse, som skulle täcka den
praxis, som utbildats på här förevarande område.

Då syftet med de föreliggande motionerna i första hand torde vara att
åstadkomma en enhetlig tillämpning i fråga om avdragsrätten för brunnskostnader,
får utskottet erinra om att innevarande års riksdag beslutat
inrättande av en riksskattenämnd med uppgift att verka för likformighet
vid taxeringen. Nämnden åligger därvid att utfärda allmänna anvisningar
till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor, där en oenhetlig tillämpning
av skattebestämmelserna de lokala taxeringsområdena emellan förmärkts
eller där eljest behov finnes föreligga av att klargöra bestämmelsernas
innebörd. Till fullgörande av sin uppgift i sistnämnda hänseende
skall nämnden hl. a. föra register över betydelsefulla rättsfall. Därest behov
föreligger av särskilda vägledande anvisningar för åstadkommande av en
enhetlig rättstillämpning i fråga om rätten till avdrag för brunnskostnader,
torde det sålunda kunna förväntas, att riksskattenämnden kommer att
ägna uppmärksamhet häråt och vidtaga de åtgärder, som i detta hänseende
kunna anses påkallade.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka
bifall till motionerna.

I de nu förevarande motionerna har bl. a. anförts att hos beskattningsnämnderna
icke syntes ha vunnits någon enhetlig tillämpning rörande medgivandet
av avdrag för vattentäkt. Genom grundvattensänkningen hade för
många fastigheter den situationen inträtt, att anlagda vattentäkter inte
längre kunde utnyttjas för tillgodogörande av grundvatten. Jordlagret kunde
ha blivit utsuget på vatten genom upptagande av andra brunnar i grannskapet,
genom täckdikning å angränsande marker och liknande åtgärder,
som påverkat grundvattnet. Av anförda anledningar hade det blivit alltmera
vanligt, att man måste förbättra vattentäkterna antingen genom fördjupning,
grävning av ny brunn eller genom djupborrning. Oftast hade det
i sådana fall varit omöjligt att iordningställa den gamla vattentäkten, varför
ny brunn hade måst grävas eller borras. Anläggande av sådan vattentäkt,
som endast vore ersättning för den gamla vattentäkten, som inte
längre kunde utnyttjas, kunde enligt motionärernas uppfattning inte vara
att betrakta som någon grundförbättring. De kostnader, som under sådana
förhållanden vore förenade med anläggandet av den nya vattentäkten, borde
vara avdragsgilla vid taxering Lill inkomstskatt. De syntes vara att anse
som driftkostnader. En sådan tillämpning syntes vara regeln hos vissa bcskattningsnämnder,
medan andra åter inte medgåve avdrag i annat fall än
då borrningarna skett i den gamla brunnen. Tillämpningen borde vara en -

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955 5

hetlig och grundvalen borde vara, alt avdrag medgåves, oberoende av om
borrningarna skett i den gamla vattentäkten eller helt ny vattentäkt måst
anläggas. För vinnande av en enhetlig tillämpning syntes det nödvändigt att
en bestämmelse infördes om att kostnader för anläggande av vattentäkt,
som ersatte förut befintlig sådan, som inte längre kunde utnyttjas, vore
att anse som avdragsgill driftkostnad.

Även beträffande avdrag för telefonkostnader syntes tillämpningen variera.
Enligt vad motionärerna hade sig bekant, medgåves i vissa taxeringsdistrikt
avdrag för telefonkostnader med ett belopp av SO kronor, medan i andra
distrikt hela ifrågavarande kostnad utom ett grundbelopp på 50 kronor
finge avdragas. Telefonkostnaderna borde, i den mån de vore att anse som
omkostnader i yrkesverksamheten, vara avdragsgilla vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt. En enhetlig tillämpning syntes även i detta
fall böra eftersträvas.

Utskottet. I de förevarande motionerna har framförts två yrkanden, vilka
närmast synes syfta till ett klargörande av gällande bestämmelser rörande
avdrag för driftkostnader i förvärvskällorna jordbruksfastighet och annan
fastighet. Sålunda yrkas, att riksdagen måtte besluta, att vid beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet och av annan fastighet måtte såsom avdragsgill
driftkostnad vara att anse kostnad för anläggande av vattentäkt, vilken
ersätter förut befintlig sådan som inte längre kan utnyttjas. Enligt motionärernas
mening hade det blivit alltmera vanligt, att gamla vattentäkter blivit
otillräckliga genom att i grannskapet upptagits andra brunnar, anlagts
täckdikning eller vidtagits annan liknande åtgärd som påverkat grundvattnet.
Någon enhetlig rättstillämpning hade icke vunnits hos beskattningsnämnderna,
varför vägledande bestämmelser vore erforderliga. Vidare vore
för motionärerna bekant, att icke heller beträffande avdrag för telefonkostnader
någon enhetlig praxis utbildats. Sistnämnda kostnader borde, i den
mån de vore att anse som omkostnader i yrkesverksamhet, vara avdragsgilla
vid inkomsttaxering. Motionärerna yrkade därför införandet av ett enhetligt
avdrag för kostnader för telefon, som utnyttjades för yrket.

Vad först angår det framförda yrkandet om avdragsrätt för kostnader för
anläggande av vattentäkt må anföras följande. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
— eller av annan fastighet — avdrag enligt kominunalskattelagen medgivet
för kostnader för reparation. Dylika kostnader bänföres sålunda till driftkostnader.
Avdrag är däremot icke medgivet för utgifter för ny-, till- eller
ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå. Vid tillämpningen
av dessa bestämmelser i fråga om avdragsrälten för brunnskostnader har
regeringsrätten utbildat en sådan praxis, att avdrag i princip synes medgivas,
då fullgod brunn tidigare funnits men varaktigt försämrats av bland
annat sådana anledningar, som i motionerna anföres. Avdrag synes dock

G Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

icke medgivas för större del av kostnaderna än som erfordrats för att återställa
vattentäkten i dess ursprungliga skick eller för att åstadkomma samma
vattenmängd som förut. Huruvida den ursprungliga brunnen fördjupats
eller ny brunn upptagits synes icke tillmätas betydelse. Avdrag medgives
sålunda i båda fallen.

Vid 1951 års riksdag framfördes i väckta motioner i huvudsak samma
yrkande som det nu förevarande. Motionerna upptogs till behandling av
nämnda års bevillningsutskott i dess betänkande nr 21, vari anfördes bl. a.,
att det i motionerna berörda spörsmålet utgjorde allenast en del av den
vidare frågan om gränsdragningen emellan reparationskostnad och kostnad
för grundförbättring vid beskattning av inkomst av fastighet. Kommunalskattelagens
stadganden behandlade icke särskilt kostnader för vattentäkt.
Kätten till avdrag för brunnskostnader hade emellertid blivit närmare
klarlagd, och den reglering frågan därvid fått syntes i stort sett tillgodose
de önskemål i fråga om avdragsrättens omfattning, som framförts i motionerna.
Det torde emellertid vara synnerligen vanskligt att utforma en generell
författningsbestämmelse, som skulle täcka denna praxis. Vidare erinrade
utskottet om att en riksskattenämnd inrättats med uppgift att verka
för likformighet vid taxeringen. Nämnden ålåge därvid att utfärda allmänna
anvisningar till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor, där en oenhetlig
tillämpning av skattebestämmelserna de lokala taxeringsområdena
emellan förmärkts eller där eljest behov funnes föreligga av att klargöra
bestämmelsernas innebörd. Därest särskilda vägledande anvisningar för
åstadkommande av en enhetlig rättstillämpning i fråga om rätten till avdrag
för brunnskostnader erfordrades torde det sålunda kunna förväntas,
att riksskattenämnden komme att ägna uppmärksamhet häråt och vidtaga
de åtgärder, som i detta hänseende kunde anses påkallade. Med hänsyn till
det anförda fann utskottet icke skäl att tillstyrka bifall till motionerna. Betänkandet
godkändes av'' riksdagen.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad 1951 års bevillningsutskott sålunda
uttalade, finner jämväl, att den praxis som utbildat sig på förevarande
område i huvudsak måste anses tillgodose de önskemål om frågans reglering,
som framförts i de föreliggande motionerna. Såsom nämnda års bevillningsutskott
antydde synes det knappast görligt att lagfästa denna reglering
av avdragsrätten för brunnskostnader. Syftet med förevarande motioner
synes liksom med de vid 1951 års riksdag väckta motionerna i första
hand vara att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning. I anledning härav
vill utskottet understryka betydelsen av riksskattenämndens verksamhet i
detta hänseende. Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har genom
nämndens försorg numera utgivits en handledning för arbetet i taxeringsnämnd,
vilken för närvarande torde vara under distribution till taxeringsfunktionärerna.
Det synes kunna förväntas, att de i denna handledning lämnade
anvisningarna till ledning vid tolkning av gällande praxis i fråga om

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

7

avdrag för brunnskostnader kommer att verksamt bidraga till en enhetlig
tillämpning på detta område.

Vidkommande härefter det framförda yrkandet om ett enhetligt avdrag
för kostnader för telefon, som utnyttjats för yrket, får utskottet framhålla,
att det enligt utskottets mening icke är tänkbart att tillskapa någon särskild
bestämmelse om rätt till avdrag för sådana kostnader. Avdragsrätten måste
nämligen i varje enskilt fall vara beroende av en prövning huruvida och i
vad mån sådana kostnader är att hänföra till avdragsgilla omkostnader i
förvärvskällan. Något avgörande i högsta instans i fråga om avdragsrätt för
telefonkostnader synes icke finnas såvitt angår förvärvskällan jordbruksfastighet.
I fråga om möjligheterna att beträffande ifrågavarande kostnader
ernå en enhetlig rättstillämpning vill utskottet endast framhålla, att i ovannämnda
handledning uttalas, att i förvärvskällan jordbruksfastighet av
abonnemangsavgift för telefon i allmänhet åtminstone hälften av årskostnaden
bör vara att hänföra till den skattskyldiges privata behov samt att
vid bedömningen hänsyn skall tagas till jordbrukets omfattning och omständigheterna
i övrigt. Jämväl av detta uttalande torde emellertid framgå,
att vid bedömande av rätten till avdrag för telefonkostnader hänsyn måste
tagas till förhållandena i det enskilda fallet och att några generella bestämmelser
sålunda icke kan ifrågakomma på detta område. Det sagda torde
äga giltighet även i fråga om övriga förvärvskällor, i vilka avdrag för telefonkostnader
kan ifrågakomma.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka
bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:138 av herrar Alvar Andersson
och Karl Persson samt 11:172 av herr Ericsson i Näs
m. fl. om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för kostnader
för anläggande av vattentäkt, in. in., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Eriksson,
Söderquist, Veländer, Niklasson, Snygg och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,
Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard och
Anderson i Sundsvall.