6

Bevillningsutskottets betänkande nr H år 1955

Nr 14

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna om beskattning
av traktamentsersättningar.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
67, av herr Nilsson i Östersund m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan lagändring, att traktamentsersättningar till anställda i kommunal
och enskild tjänst är skattefria upp till det belopp, som motsvaras av
de statliga traktamentenas storlek, samt att vederbörande utskott måtte utforma
erforderlig lagtext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.
icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag den förevarande
motionen närmast avser, må nämnas följande.

Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.
Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt
icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med
vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch
traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning
förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar
eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat
beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning
i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4
inom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar
skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses
i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1955 7

följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke
upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som
skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för
de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga.
Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt,
medan å andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån
de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall
den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som
skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.
Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får
bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om
det kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till
vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,
som skall därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade
ersättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan
att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt
32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed
får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad
angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av
sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,
som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger
rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den
ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av
vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt
sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete
på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke
till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader
medgives dock för det fall, att anställningen avser endast cn kortare tid eller
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen
kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där
arbetet skall utföras.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1955

Frågan om skogsarbetares och med dem jämställda arbetargruppers rätt
till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader har vid upprepade tillfällen
och senast år 1952 varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Vid 1952 års riksdag yrkades sålunda i de likalydande motionerna 1:40
och II: 42 skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om förslag till sådan
ändring i kommunalskattelagen att skogsarbetare och med dem jämställda
arbetargrupper tillförsäkrades rätt till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.
Samma års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 8
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt anförde
därvid bl. a. följande.

Utskottet vill i anledning av vad som anförts i de nu förevarande motionerna
först framhålla, att motionärernas önskemål icke kunna tillgodoses
genom ändrad lagstiftning, då spörsmålet om skogsarbetares avdrag för
fördyrade levnadskostnader vid arbete å annan ort än hemorten är en ren
tillämpningsfråga. Såsom understrukits vid frågans tidigare behandling
böra skäliga och enhetliga normer fastställas till ledning för taxering i ifrågavarande
avseende, därvid erforderligt utrymme bör lämnas för beaktande
av olikartade lokala förhållanden. För att uppnå likformighet vid tillämpningen
brukar i de anvisningar, som prövningsnämnderna årligen utfärda
till ledning för taxering, angivas bland annat visst avdragsbelopp för dag
vid bortovaro från hemmet till följd av skogsarbete och därmed jämförligt
arbete. Rörande vad som i detta hänseende förordas i anvisningar för innevarande
års taxering i vissa nordliga län får utskottet hänvisa till den ovan
gjorda sammanställningen. Riksskattenämnden, som har till uppgift att
verka för jämnhet och rättvisa i taxering, åligger numera att granska av
landskamrerarna upprättade förslag till sådana anvisningar. Enligt vad utskottet
inhämtat har riksskattenämnden för avsikt att efter hand låta verkställa
utredningar, som skola möjliggöra en mera ingående bedömning av
de i dylika anvisningar angivna grunderna för beräkning av vissa värden
och avdrag. Utskottet förutsätter, att även normer för nu ifrågavarande
avdrag komma att granskas efter sådan utredning. Riksskattenämndens
verksamhet kan sålunda förväntas medföra säkrare underlag för fastställandet
av dessa uppskattningsnormer ävensom större enhetlighet vid tilllämpningen
i de delar av landet, där likartade förhållanden förefinnas. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet ej böra förorda skrivelse till Kungl. Mai :t
i ämnet.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

Jämväl spörsmålet om ändrade grunder för beskattningen av resekostnads-
och traktamentsersättning, som utgivits till anställda i enskild tjänst,
har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes
vid 1952 års riksdag i motionen 11:5 yrkande om sådan ändring i
32 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar, att sådan
ersättning skulle hänföras till icke skattepliktig intäkt, även då ersättningen
anvisats av annan än staten. Motionen upptogs till behandling av samma års
bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 9, i vilket
utskottet avstyrkte motionen och därvid anförde bl. a. följande.

Skälet till skattefriheten för av staten anvisad ersättning är det, att då
av staten anvisad ersättning torde vara utmätt med hänsyn till att just

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1955 9

täcka de merkostnader som kunna tänkas vara förenade med tjänsten, man
ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,
att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna
icke behöver ske. De presumeras alltid täcka varandra. Skattefriheten kan
sålunda sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande
traktamenten i kommunal och enskild tjänst utgå efter varierande grunder
anser utskottet, att beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och
prövning icke bör inskränkas i ifrågavarande avseende. En utsträckning av
skattefriheten till att omfatta traktamenten, som anvisas av annan än staten,
skulle även kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.

Motionären har anfört bland annat, att taxeringsmyndigheterna plägade
reducera avdragen för fördyrade levnadskostnader med ett schablonmässigt
beräknat mindre belopp, motsvarande den antagna besparingen i de normala
levnadskostnaderna i hemmet. En dylik tillämpning medförde enligt motionärens
mening en bristande jämlikhet de skattskyldiga emellan. Utskottet
vill i anslutning härtill anmärka, att avdrag enligt gällande skattelagstiftning
skall medgivas för den faktiska, av tjänsten föranledda ökningen av
levnadskostnaderna. Svårigheter kunna givetvis möta vid bedömandet av
storleken av denna merkostnad. I de fall, då ledning ej kan erhållas av de
ovan återgivna anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen samt fråga är
om större traktamenten och längre tids frånvaro från hemmet, kan den av
motionären omnämnda metoden vara den enda möjliga för beräkning av ett
skäligt avdrag. Utskottet, som icke kan finna att detta tillvägagångssätt, rätt
tillämpat, kan göras till föremål för någon berättigad erinran, förutsätter
emellertid, att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtager
åtgärder för att främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

Vid 1954 års riksdag framställdes ävenledes motionsyrkanden, vilka syftade
till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för omkostnader från
bruttointäkt av tjänst. I motionen 1:334 yrkades sålunda skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om en översyn inom riksskattenämnden av
reglerna för avdrag vid deklaration av inkomst. Nämnden borde få i uppdrag
att omarbeta avdragsbestämmelserna så, att bättre överensstämmelse
uppnåddes i avdragsnormerna mellan statligt och enskilt anställda. Spörsmålet
om överensstämmelse i fråga om avdragsnormerna mellan statlig och
enskild tjänst upptogs till behandling jämväl i motionen II: 434, vari yrkades
utredning om införande av ett schablonavdrag vid beskattningen av
dagtraktamenten för de privatanställda i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gällde för de statsanställda. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 34 avstyrkte 1954 års bevillningsutskott motionerna och anförde
därvid bl. a. följande.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad 1952 års bevillningsutskott sålunda
anförde, vill för sin del till en början erinra om stadgandet i punkt 4 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, alt avdrag med samma belopp
som den anvisade ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen
ej (iverstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Härigenom
har avseils alt ge viss vägledning för tillämpningen i praxis av ifrågavarande
bestämmelser. Vidare vill utskottet framhålla, all det åligger riksskattenämnden
att verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen samt att
bl. a. ur denna synpunkt årligen granska förslagen lill prövningsnämndernas
länsan visningar. Utskottet bar sig även bekant, att riksskattenämnden vid

2 llihang lill riksdagens protokoll ~l!).r>5. 7 samt. Xr 13—14

10

Bevillningsutskottets betänkande nr ti år 1955

denna granskning haft uppmärksamheten riktad på förevarande spörsmål
och därvid sökt åvägabringa enhetliga normer så långt detta varit praktiskt
möjligt till ledning för bestämmande av ifrågakommande avdrag. I detta
sammanhang må nämnas, att riksskattenämnden efter samråd med vissa
handelsresandeorganisationer i en promemoria till landskamrerarna förordat,
att enär svårigheter visat sig föreligga för åstadkommande av tillfredsställande
schabloner för bestämmande av handelsresandes avdrag, dessa i
stället på vissa blanketter dag för dag antecknar sina kostnader under
resor. Nämnden har även i övrigt haft kontakt med andra intresseorganisationer
för att komma fram till godtagbara lösningar av förevarande problem.

I den nu förevarande motionen har anförts bl. a., att de i kommunal eller
enskild tjänst anställdas traktamenten — trots att de ofta inte överstege
de statsanställdas ersättningar — till viss del bleve föremål för beskattning.
De lokala taxeringsnämnderna syntes på detta område tillämpa mycket skiftande
avdragsregler. Personer bosatta inom samma stad eller kommun, som
tjänstgjorde på traktamente inom orter med samma dyrortsförhållanden
och uppbure ett skäligt traktamente för detta, kunde således få olika avdrag
för samma traktamentsbelopp, om de råkade deklarera i skilda taxeringsdistrikt.
I andra fall kunde uppenbart låga traktamenten — som väsentligt
understege de statliga — beskattas till viss del, trots att de icke täckte den
fördyring av levnadsomkostnaderna som uppstode vid tjänstgöring på andra
orter. Detta skapade helt naturligt missnöje och irritation bland berörda
grupper. Mera enhetliga och bestämda regler påfordrades till ledning för
taxeringsnämndernas arbete. Helt naturligt läte det sig icke göra att medgiva
generell avdragsrätt för dessa grupper. Detta kunde leda till en otillbörlig
skatteflykt, där man från arbetsgivarnas sida medgåve dolda löneförmåner
i form av onormalt höga traktamenten.

Utskottet. I den förevarande motionen har yrkats sådan ändring av gällande
bestämmelser alt traktamentsersättningar till anställda i kommunal
och enskild tjänst skulle bliva skattefria upp till det belopp, varmed de statliga
traktamentena utgår. Motionärerna har gjort gällande, att förstnämnda
traktamenten ofta beskattades till viss del, även om de icke översteg de statsanställdas
traktamenten. Detta skapade missnöje hos de därav berörda. Mera
enhetliga bestämmelser fordrades till ledning för taxeringsnämndernas arbete.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har detta spörsmål
vid upprepade tillfällen tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Från bevillningsutskottets sida har därvid framhållits, att skälet till
skattefrihet för av staten anvisad ersättning är, att av staten anvisad ersättning
torde vara utmätt med hänsyn till att just täcka de merkostnader,
som kunde tänkas vara förenade med tjänsten, och att man därför ansett
sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,
att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna icke behövde
ske. De presumerades alltid täcka varandra, och skattefriheten kunde sålunda
sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande
traktamenten i kommunal och enskild tjänst utginge efter varierande grunder
kunde emellertid beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och

Bevillningsutskottets betänkande nr ib år 1955

11

prövning icke inskränkas i ifrågavarande avseende. Vidare har erinrats om
stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, att avdrag
med samma belopp som den anvisade ersättningen i regel torde böra
medgivas i de fall, då ersättningen ej överstege vad som av staten i motsvarande
fall anvisades. Härjämte har framhållits riksskattenämndens åliggande
att verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen samt att bl. a. ur denna
synpunkt årligen granska förslagen till prövningsnämndernas Hinsanvisningar.
I detta hänseende uttalade föregående års bevillningsutskott även,
att utskottet hade sig bekant, att riksskattenämnden haft sin uppmärksamhet
riktad på förevarande spörsmål.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad sålunda från tidigare års bevillningsutskott
anförts i denna fråga, vill till en början understryka, att de beträffande
de statliga traktamentena gällande bestämmelserna givetvis icke
är att i och för sig betrakta såsom någon skattefrihet eller särskild förmån.
De statliga traktamentenas storlek prövas emellertid regelmässigt av riksdagen
vid antagandet av vederbörliga bestämmelser, och traktamentena har
därvid avpassats så, att de skall täcka de merkostnader som kan vara förenade
med tjänsten. Vidare prövas den enskilde tjänstemannens reseräkningar ytterst
noga av vederbörande chefsmyndighet och därefter av vederbörande
revisionsmyndighet. Med hänsyn till den ingående prövning, som sålunda de
statliga traktamentena är föremål för, har det ansetts att de kunde undantagas
från ytterligare prövning från statsmakternas sida vid taxeringen.
Därvid har man givetvis även fäst avseende vid den belastning en sådan prövning
skulle medföra såväl för taxeringsmyndigheterna som för de statliga
myndigheter, vilka skulle nödgas lämna uppgift å utbetalda traktamenten.
Beträffande de traktamenten, som utgår till i enskild och kommunal tjänst
anställda, har det emellertid icke ansetts möjligt att undantaga dem från
prövning vid beskattningen, då ju några av statsmakterna fastställda normer
för dessa traktamenten icke finnes. Utskottet vill emellertid understryka,
att taxeringsmyndigheterna vid denna prövning har att iakttaga den ovannämnda
bestämmelsen, att avdrag med samma belopp som den anvisade
ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger
vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Enligt utskottets mening
bör sålunda taxeringsmyndigheternas prövning i första hand avse en undersökning,
huruvida uppburna traktainents- och resekostnadsersättningar kan
anses överstiga vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Därest detta
med ledning av förefintliga uppgifter kan antagas icke vara fallet, torde som
regel någon ytterligare specifikation på kostnaderna icke behöva infordras.

Att såsom motionärerna ifrågasatt ändra förenämnda bestämmelse så, att
avdrag alltid skulle medgivas med lika stort belopp, som motsvarades av de
statliga traktamentena, synes emellertid icke görligt. Sålunda måste svårigheter
alltid möta när det gäller att fastställa motsvarande statliga traktamente,
då ju dessa traktamenten varierar i storlek beroende på vederbörandes
tjänsteställning. Även om denna detalj skulle vara möjlig att lösa
och alltså prövningen av traktamentenas storlek i och för sig bleve likvärdig
kvarstår dock en väsentlig olikhet. Som ovan anfördes prövas en statlig

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1955

befattningshavares rätt att erhålla traktamente ingående i det enskilda fallet.
För noggrannheten i denna prövning borgar bl. a. det s. k. redogöraransvaret,
d. v. s. om traktamente utgivits i strid mot gällande bestämmelser
blir den som beslutat utbetalningen återbetalningsskyldig till statsverket. Beträffande
de kommunala och enskilda traktamentena äger någon motsvarande
prövning från statsmakternas sida icke rum. Därest taxeringsmyndigheternas
möjligheter att granska det berättigade i avdrag för kostnader som
täckes av traktamenten skulle upphävas, kunde detta lätt leda till ökade krav
från de anställdas sida på traktamenten i stället för vanlig avlöning. En sådan
utveckling vore givetvis icke önskvärd.

Av det anförda torde framgå, att taxeringsmyndigheterna i vissa fall, såsom
t. ex. i fråga om det uppgivna antalet resdagar, måste äga rätt att begära
närmare uppgifter för kontroll av de skattskyldigas omkostnadsavdrag. Att
avdrag icke får medgivas med högre belopp än som motsvaras av de faktiska
merkostnaderna synes uppenbart.

Avslutningsvis må nämnas, att enligt vad utskottet under hand erfarit riksskattenämnden
för närvarande har under övervägande att framlägga anvisningar
till ledning för taxeringsarbetet på förevarande område. Utskottet
vill i anslutning härtill framhålla, att utskottet finner det angeläget att riksskattenämnden
i detta sammanhang söker åstadkomma bättre förutsättningar
för en tillämpning i praktiken av ovannämnda stadgande i anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen, varigenom tillika kraven på en rättvis och enhetlig
rättstillämpning inom detta område kan i möjligaste mån tillgodoses.

Med avseende å det anförda finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall
till den förevarande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionen II: 67 av herr Nilsson i Östersund m. fl. angående
viss ändring av bestämmelserna om beskattning av
traktamentsersättningar icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Eriksson, Söderquist, Velander, Niklasson och Snygg; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Henriksson, Anderson i Sundsvall
och Nilsson i Svalöv.

550524. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag