A''r 13—14 Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1955
1
Nr 13
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för biograf föreställningar
m. m.
(1 :a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 16 av herr Bengtson m. fl. och II: 21 av herr Larsson
i Luttra m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om en sådan ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar och liknande nöjestillställningar, som föreslagits i
motionerna, måtte bli föremål för prövning av 1954 års nöjesskatteutredning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 16.
Enligt 7 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 30 januari 1948
(nr 24), vilken trätt i kraft den 2 februari 1948, utgår nöjesskatten med
15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten; dock att för
biograf föreställning nöjesskatten utgår med 30 procent å bruttopriset för
varje biljett, om biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30
procent av en krona och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten
för biografföreställningar utgick före den 2 februari 1948 med 15
procent å biljettpriset, om detta icke översteg en krona, och eljest med 15
procent av en krona samt 30 procent av återstoden av biljettpriset. I samband
med nyssnämnda skatteskärpning infördes — med avvikelse från den
dittills gällande hälftendelningen mellan staten och kommunerna av nöjesskattemedlen
—■ i 2 § nöjesskatteförordningen den särskilda bestämmelsen,
att nöjesskatten för biograf föreställningar skall fördelas med tre fjärdedelar
till staten och med en fjärdedel till vederbörande kommun. Denna fördelningsgrund
medför att den genom skattehöjningen erhållna inkomstökningen
i stort sett tillfaller statsverket.
I nöjesskatteförordningen finnes utförliga regler om undantag eller befrielse
från nöjesskatten. Av dessa bestämmelser må här återgivas följande.
Enligt 14 § utgår nöjesskatt icke därest nöjestillställning med hänsyn
till sitt innehåll är ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte. För biografföreställningar gäller den
1 Ililiang till riksdagens protokoll 195!). 7 samt. Nr 13—11
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1955
särskilda regeln, att skatt icke utgår för föreställning med film, vars visning
enligt särskilt, före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked
av statens biografbyrå förklarats vara ägnad att tjäna sådant ändamål
eller syfte som nyss sagts.
I 15 § stadgas att organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja
religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra
därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål och som
under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,
åtnjuter befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 150 kronor. Såsom sådan organisation anses också
folketshusförening eller folkparksförening, så ock annan liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla samlingslokal, ändå att dess huvudsakliga
syfte icke är att främja nyss avsedda ändamål. Nämnda skattebefrielse
gäller dock icke för tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans eller
marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med visst undantag.
Förutom denna generella befrielse för vissa ideella organisationer må, enligt
16 §, i det fall att behållning av nöjestillställning skall användas uteslutande
för välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelse, efter hörande
av vederbörande kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten. Mot
kommunens avstyrkande kan befrielse dock icke medgivas från kommunal
nöjesskatt. Lämnar länsstyrelsen ej medgivande om befrielse eller är fråga
om nöjestillställning av annat slag än nyss sagts äger kommunen medgiva
befrielse från den kommunala nöjesskatten.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§ nöjesskatteförordningen har vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet inom riksdagen. Särskilt gäller
detta bl. a. den i 15 § gjorda gränsdragningen med avseende å de nöjestillställningar,
för vilka lindring i nöjesskatten kan ifrågakomma. Sålunda har
krav rests på att skattelindringen borde utsträckas jämväl till att omfatta
danstillställningar. Vidare har yrkanden framställts av innebörd att föreningar,
som ägde samlingslokaler, skulle erhålla skattelindring oavsett vilket
slag av tillställning som anordnades. Dessa önskemål har i huvudsak
motiverats med att de mindre föreningarna, särskilt på landsbygden, behövde
ökat stöd från det allmänna för sin verksamhet.
Med godkännande av bevillningsutskottets betänkande nr 18 begärde 1952
års riksdag utredning beträffande ett flertal i betänkandet berörda frågor
rörande nöjesbeskattningen. I betänkandet riktades främst uppmärksamheten
på bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen om skattelindring
för nöjestillställningar, som anordnas av ideella organisationer, och frågan
om den gjorda gränsdragningen mellan befrielsekvalificérande och andra
tillställningar när det gäller rätten att åtnjuta sådan skattelindring. I sammanhanget
erinrades jämväl om att 1949 års riksdag begärt utredning av
frågan om sänkning av skatten för biografföreställningar, som anordnades
av ägare till samlingslokaler. Därvid hade från riksdagens sida framhållits
de olägenheter i konkurrenshänseende, som vid en dylik nedsättning i no
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1955 3
jesbeskattningen skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering
av stöd åt föreningar som ägde samlingslokaler borde sökas. I betänkandet
förutsattes att även dessa synpunkter komme att övervägas vid
den förordade översynen.
De här berörda spörsmålen — jämte andra — har numera upptagits till
utredning genom särskilda sakkunniga, 195b års nöjesskatteutredning, tillkallade
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1954.
I de föreliggande motionerna framhåller motionärerna bl. a., att det måste
sägas vara av största betydelse att biografföreställningar och liknande nöjestillställningar
kunde äga rum på landsbygden och i dess små tätorter. Den
nuvarande utformningen av nöjesbeskattningen drabbade emellertid oftast
så hårt, att mycket stora ekonomiska svårigheter uppstode för föreningar
eller enskilda personer, som dreve verksamhet med underhållning av sådan
art på landsbygden. Om exempelvis priset på en biografbiljett vore 1 krona
80 öre, avginge 66 öre i nöjesskatt. Beräknade man sedan, att på återstående
1 krona 14 öre 40 procent skulle utgå i filmhyra, återstode 68,4 öre till
täckande av biografens övriga omkostnader. Småbiografer med en publik
på 100 å 200 personer hade inte möjlighet att på så sätt finansiera sin verksamhet.
Oftast bleve resultatet ekonomiska förluster. Sådana förhållanden
förhindrade också att biograflokalerna utrustades på det sätt som vore önskvärt.
Filmen hade i våra dagar stor betydelse för folket som ett medel till
underhållning och förströelse. Oftast vore även spelfilmen av värde i upplysnings-
och uppfostringssyfte. Det måste då vara angeläget, att sådan
verksamhet under tillfredsställande villkor kunde bedrivas i bygden. Nödvändigt
vore därför, att sådana små biografer, som otvivelaktigt hade en
uppgift att fylla framför allt i landsbygdens kulturliv, finge bättre möjligheter
för sin verksamhet. Den närmast till hands liggande lösningen torde
vara en lindring i nöjesbeskattningen. Detta syfte kunde lämpligen uppnås,
om ett visst antal av de försålda biljetterna vid varje föreställning, förslagsvis
100, undantoges från nöjesbeskattning. Denna förmån borde givetvis
gälla även andra liknande nöjestillställningar som teaterföreställningar,
musik- och litteraturunderhållningar etc. Det kunde ifrågasättas om inte
det inkomstbortfall, som därigenom skulle uppstå för stat och kommuner,
måste kompenseras på annat sätt, exempelvis genom att nöjesskatten utginge
med högre procentsats för större antal försålda biljetter. Det syntes
motionärerna lämpligt, att dessa frågor bleve föremål för utredning, som
borde kunna uppdragas åt 1954 års nöjesskatteutredning.
Hos 1954 års nöjesskatteutredning har Sveriges biograf ägareförbund —
med understrykande av de mindre biografföretagens trängda ekonomiska
läge, speciellt på landsbygden — anhållit att utredningen måtte till övervägande
upptaga frågan om en generell skattelindring för biografbranschen.
En framställning av likartat innehåll har även tillställts utredningen från
företrädare för landsortsbiograferna.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1955
Nöjesskatteutredningen, som ansett frågan om skattelindring för biografbranschen
icke falla inom den nuvarande ramen för utredningens uppdrag,
har med skrivelse den 18 februari 1955 överlämnat berörda framställningar
till chefen för finansdepartementet.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran att vissa i motionerna berörda frågor om ändring
i nöjesskatteförordningen måtte prövas av 1954 års nöjesskatteutredning.
Motionärerna anser det önskvärt, att bättre ekonomiska betingelser skapas
för anordnandet på landsbygden och i mindre orter av biografföreställningar
och liknande nöjestillställningar såsom teaterföreställningar, musik- och
litteraturunderhållningar o. dyl. Som en lämplig anordning härvidlag har
motionärerna närmast tänkt sig stödåtgärder i form av lindring i nöjesbeskattningen,
genomförd på så sätt att ett visst antal biljetter för varje föreställning,
förslagsvis 100, skulle undantagas från nöjesskatt. Som kompensation
för det skattebortfall, som härigenom skulle uppkomma, kunde man
överväga att skärpa beskattningen av tillställningar med ett högre antal
sålda biljetter.
Vad angår andra i motionerna avsedda nöjestillställningar än biografföreställningar
torde syftet med motionerna vara i huvudsak tillgodosett med
gällande bestämmelser om rätt till befrielse från eller lindring i nöjesskatten.
Huvudsyftet med motionerna synes därför vara att åstadkomma en lättnad
i nöjesbeskattningen av de mindre biograferna.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har 1954 års nöjesskatteutredning
bl. a. att i enlighet med vissa av riksdagen uppdragna riktlinjer
verkställa en översyn av bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen
om rätt för ideella och därmed jämställda organisationer att åtnjuta lindring
i nöjesbeskattningen. Vad avser organisationer som äger samlingslokaler
har utredningen även att uppmärksamma en begäran av 1949 års riksdag
om utredning rörande frågan om sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar,
som anordnas av sådana organisationer, därvid dock lösningar
borde undvikas som skapade olägenheter ur konkurrenssynpunkt.
I utredningens uppdrag ingår däremot icke att överväga en generell skattelindring
för biografföreställningar. Såsom tidigare nämnts har emellertid
denna fråga aktualiserats hos Kungl. Maj :t genom särskilda framställningar
från företrädare för biografägarna. Utskottet förutsätter att vid ett ställningstagande
till dessa framställningar även uppmärksammas de synpunkter,
som framkommit i de föreliggande motionerna. Med hänvisning härtill
finner utskottet ej anledning tillstyrka särskild skrivelse i ämnet till Kungl.
Maj:t. Utskottet avstyrker sålunda motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 16 av herr Bengtson m. fl.
och II: 21 av herr Larsson i Luttra m. fl. om viss ändrine
O
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1955 5
av nöjesskatten för biografföreställningar m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1955
På bevillningsutskottets vagnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elof sson, Eriksson, Söderquist, Velander, Niklasson och Snygg; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Sjölin,
Brandt, Vigelsbo, Allard, Henriksson, Edström, Engkvist och Anderson
i Sundsvall.