Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1955
11
Nr 7
Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner om beredande av arbetsmöjligheter för tidigare
straffade yersoner m. fl.
I de inom riksdagen väckta, till allmänna beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 210 av herr Magnusson m. fl. och II: 245 av herr Munktell
m. fl. hemställes, att riksdagen måtte uttala, att Kungl. Maj:t, då fråga
uppkommer om statsanställning av tidigare straffade eller från ungdomsanstalt,
alkoholistanstalt etc. utskrivna personer, måtte, i överensstämmelse
med till det enskilda näringslivet framförda önskemål, beakta betydelsen
av att denna kategori människor beredes arbetsmöjligheter.
I motionerna framhålles, att ett viktigt led i strävandena att återinpassa
personer, som varit föremål för anstaltsvård, i normalt samhällsliv är att
bereda dem arbetsmöjligheter. Myndigheterna har propagerat för att det
enskilda näringslivet härvid måtte visa förståelse, och många arbetsgivare
har också hörsammat önskemålen. Som arbetsgivare föregår emellertid
stat och kommun med dåligt föredöme i detta hänseende. När det gäller
anställning i statstjänst bör emellertid det begångna brottet icke i och
för sig påverka bedömningen av en persons lämplighet. Samhället bör
dessutom nu mer än förr genom sin vittomfattande och differentierade
verksamhet ha goda möjligheter att bereda åsyftade personer lämpligt
arbete.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen.
Socialstyrelsen hänvisar till en av strafflagberedningen till chefen för
justitiedepartementet gjord framställning angående omedelbara åtgärder
till förbättrande av eftervården efter frigivning och utskrivning från fångvårdsanstalt
och säger sig helt ställa sig bakom vad beredningen anfört
samt tillstyrker motionerna.
Arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar likadeles till nämnda framställning
och sitt tillstyrkande remissyttrande över denna. Styrelsen hade i yttrandet
framhållit, att utrymme bör ges till en lämplighetsprövning. Då fråga är om
personer, som vårdats å ungdomsvårds- eller alkoholistanstalt, torde icke
finnas några generella bestämmelser, vilka diskvalificerar för anställning i
statlig tjänst, men styrelsen anser icke uteslutet, att ett uttalande av riksdagen
skulle kunna medverka till en mera positiv anställningspolitik, när
det gäller detta kientel, icke blott från statens och kommunernas utan även
från det enskilda näringslivets sida.
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1955
Fångvårdsstyrelsen ansluter sig likaså till strafflagberedningens uttalanden
i ovannämnda utredning. Styrelsen påpekar vidare, att en viktig
detalj i frågan om statens inställning såsom arbetsgivare till kriminalvårdens
klientel är den registrering, som ligger till grund för de uppgifter
om straffdomar m. m., vilka beaktas då en person söker statlig anställning.
Frågan har varit föremål för utredning av strafflagberedningen, som
i sitt betänkande om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17) behandlat
frågan såvitt avser straffregistret. Utredningen i övrigt fortsätter. Styrelsen
tillstyrker motionerna.
I strafflagberedningens ovan omförmälda framställning lämnas en redogörelse
för de särskilda diskvalifikationsgrunder beträffande straffade personer,
som nu tillämpas vid ett antal statliga verk och inrättningar. Sålunda
gäller exempelvis beträffande militär personal att den som anställes
skall vara välfrejdad samt känd för laglydnad och medborgarsinne”. Intyg
om visad laglydnad skall åtfölja ansökan om anställning såsom underbefäl.
Inom polisväsendet har uppställts krav på att vederbörande skall
”vara känd för ett ordentligt levnadssätt och pålitlighet”. Inom postverket
torde straffade personer vara utestängda från anställning utom i vad gäller
verkets industrier. Enligt en försöksvis tillämpad rekryteringsstadga
föreskrives för vissa kategorier att sökanden i avgångsbetyg från folkskolan
skall ha högsta betyget i flit och uppförande. Det åligger vidare
postdirektören att undersöka om sökande är ärlig och har ett oförvitligt
föregående. Ytterligare bestämmelser av liknande art tillämpas inom postverket,
och här må ytterligare nämnas att strafflöshetsintyg från polismyndighet
torde erfordras för sökande som uppnått 24 års ålder och ej
tidigare varit anställd i verket. Av de vid statens järnvägar gällande bestämmelserna
kan erinras om att sökande kan åläggas att förete intyg
från polismyndighet att han ej förekommit i tidningen Polisunderrättelser
eller i hos polismyndigheten förda anteckningar. Ansökan om anställning
i tullverket skall bl. a. åtföljas av ”prästbevis angående ålder och frejd”.
Det bör i detta sammanhang framhållas att arbetare vid televerket, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statens vattenfallsverk och Statens skogsindustrier
samt flertalet inom landstingens verksamhetsområde sysselsatta
är anställda enligt kollektivavtal, som ej innehåller några diskvalifikationsgrunder
beträffande straffade personer. Vidare saknas sådana
diskvalifikationsbestämmelser för kollektivavtalsanställda i städernas och
landskommunernas tjänst. Däremot fordras exempelvis för anställning
som folkskollärare bl. a. att vara ”känd för hedrande vandel”. I Stockholm
och Göteborg fordras intyg om strafflöshet för anställning vid spårvägen.
Inom det enskilda näringslivet slutligen torde knappast finnas några uttryckliga
bestämmelser av här ifrågavarande art, men krav på strafflös
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1955
13
hetsintyg lär förekomma i enstaka fall, t. ex. vid vissa taxibolag och
vissa nattvaktsbolag.
Strafflagberedningen anför vidare att man inom stora delar av statsförvaltningen,
där särskilda diskvalifikationsgrunder ej är uttryckligen angivna
i reglementen och instruktioner, dock torde tillämpa restriktiva principer
vid anställandet av personer, som är straffade eller villkorligt dömda.
Beredningen finner de rådande förhållandena icke tillfredsställande.
De innebär bl. a. att staten genom sin anställningspolitik motverkar den
resocialisering som den moderna kriminalvården bl. a. syftar till. En ändrad
inställning skulle kunna medföra ökad beredvillighet även från det
enskilda näringslivets sida att anställa straffade personer. Beredningen
framhåller att det för åtskilliga statliga tjänster är befogat att ställa
särskilda krav på innehavarens redbarhet, pålitlighet och karaktärsstadga
men vill ifrågasätta lämpligheten av generellt verkande diskvalifikationsbestämmelser,
vilka icke medger hänsyn till brottets art och tiden för dess
begående. Utrymme borde finnas för en lämplighetsprövning med beaktande
jämväl av omständigheterna vid brottets begående, brottets betydelse
för sökandens lämplighet för arbetsuppgifterna i det särskilda fallet
samt sökandens livsföring och vandel efter brottet. Beredningen förordar
att frågan om undanröjande av de i författningar m. m. föreskrivna hindren
för anställande av straffade eller villkorligt dömda personer göres till
föremål för särskild utredning.
Härutöver fordras, enligt beredningen, en annan inställning över huvud
taget till den straffade och en ökad förståelse för hans problem och svårigheter,
om anställningspolitiken skall bli mindre restriktiv än hittills.
Hela statsförvaltningen borde bli genomsyrad av en mera positiv inställning
till straffade arbetssökande. Staten borde gå i spetsen för en utveckling
som i enlighet med den ändrade syn på brottslingen och brottet, vilken
ligger till grund för den moderna kriminalpolitiken, bör leda till en mindre
restriktiv anställningspolitik. Strafflagberedningen uttrycker den förhoppningen
att statsmakterna skall finna anledning uttala sig till förmån för
en mera positiv inställning och finner det vara av värde om innehållet
i ett sådant uttalande kunde genom en cirkulärskrivelse delgivas de statliga
organen.
Utskottet. Motionärernas förslag tillstyrkes av samtliga i ärendet hörda
ämbetsverk, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Yttrandena anknyter i allt väsentligt till de ovan refererade uttalandena
av strafflagberedningen. Utskottet vill för egen del helt ansluta
sig till den av strafflagberedningen deklarerade uppfattningen, att anställning
i statens tjänst av straffade eller villkorligt dömda bor kunna
14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1955
ske efter fri prövning från fall till fall och icke, såsom nu ofta är förhållandet,
vara förhindrad genom stela, automatiskt verkande diskvalifikationsregler.
En sådan prövning bör dock självfallet i enlighet med beredningens
utsago icke innebära avkall på de krav på sökandes oförvitlighet,
som det i särskilda fall kan vara befogat att ställa. Lika självfallet
ar att det förhållandet att en sökande är straffad eller villkorligt dömd
icke får giva honom företräde framför överlägsna eller jämbördiga konkurrenter.
Utskottet delar även beredningens uppfattning att åtgärder bör
vidtagas för att de statliga organ som handhar anställning av personal
skall bibringas en mera positiv inställning gentemot straffade eller villkorligt
dömda personer, som söker anställning. Lämpligt avfattade cirkulärskrivelser
torde kunna tjäna detta syfte.
Vad gäller motiven för utskottets ovan angivna ståndpunktstaganden
har det synts utskottet som om föga vore att tillägga utöver de argument
och synpunkter, som av strafflagberedningen anförts och som sålunda
redan delgivits Kungl. Maj:t. Utskottet vill endast särskilt understryka
att ett stadigvarande, ordnat arbete måste tillmätas ett mycket stort värde
så.som brottsförebyggande faktor. Erfarenheterna visar att brister i detta
hänseende mycket ofta varit den kanske avgörande orsaken till att brott
begåtts. Detta gäller både förstagångsbrott och, i kanske än högre grad,
aterfallsbrott. Det synes med hänsyn bl. a. härtill utskottet självklart, att
staten skall gå i spetsen när det gäller att skapa en humanare inställning
till straffade eller villkorligt dömda på arbetsmarknadens olika områden.
Beträffande de övriga i motionerna avsedda kategorierna, d. v. s. människor,
som varit intagna på ungdomsvårdsanstalt eller alkoholistanstalt
eller över huvud taget varit föremål för någon form av anstaltsvård, finnes
icke några direkta författningsbestämmelser e. d. som medför utestängning
från anställning i statens tjänst. Det torde dock på många håll
föreligga en viss förhandsinställning mot sådana personer, som gör det
svårt för dem att vinna anställning. Utskottet vill förorda att nu nämnda
kategorier inneslutes i de åtgärder som utskottet anser böra företagas för
skapande av en humanare inställning till straffade eller villkorligt dömda
arbetssökande.
Av vad ovan anförts torde framgå, att utskottet är helt införstått med
motionernas syfte. Förevarande frågor är emellertid genom den av strafflagberedningen
gjorda framställningen till sina väsentliga delar redan underställa
Kungl. Ma:ts prövning. Utskottet finner sig därför böra hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1955
15
I: 210 och II: 245 i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till
känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 3 mars 1955
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
PATRIK SVENSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Nilsson, Hjalmar, Jonsson, John Wiktor,
Jansson, Erik, Persson, Johan*, Holmqvist, Persson, Karl*, Lundström,
Strandler, Grönkvist och fru Nilsson;
från andra kammaren: herrar Svensson i Alingsås, Gustafsson i
Bogla, fru Sjöstrand, herrar Sehlstedt*, Bark, Hammar, Andersson i
Ronneby, Svensson i Krokstorp, Hansson i önnarp*, fru Andrén* och fru
Ewerlöf*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.