Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955
3
Nr 10
Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckt
motion angående utredning av frågan om de sociala
konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap m. m.
I en inom första kammaren väckt, till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion 1:40 av herr Huss hemställes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om de sociala
konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap under en tioårsperiod, t. ex.
1940—1949, göres till föremål för en grundlig utredning i syfte att de
därvid erhållna resultaten måtte kunna tjäna till ledning för noggrannare
bestämning av de förutsättningar, enligt vilka dispens av här ifrågavarande
slag bör medges, samt att i skrivelsen därjämte hemställes, att om
utredningen därtill skulle komma att ge anledning, åtgärder föreslås för
lämnande av ett starkare stöd åt unga äktenskap än vad som f. n. är
fallet.
I motionen framhålles, att det här gäller en stor och betydelsefull social
fråga. Antalet inkomna dispensansökningar uppgick exempelvis år 1945
till 2 298. Av länsstyrelsen meddelat tillstånd till ingående av äktenskap
erfordras för man under 21 år och för kvinna under 18 år, och det är av
vikt att länsstyrelsernas praxis är någorlunda enhetlig och sådan, att
man uppnår bästa möjliga sociala effekt. Utredningarna i dispensärenden
bör vara grundligare.
Vidare anser motionären, att man vet för litet om dispensäktenskapens
förutsättningar och sociala följder och att det också är möjligt, att en
utredning skulle ge vid handen, att samhällets stöd för unga äktenskap
är otillräckligt.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs
län.
Socialstyrelsen säger sig sedan flera år ha haft uppmärksamheten riktad
på de s. k. dispensäktenskapen och tillstyrker i princip motionärens
framställning. Antalet dispensäktenskap under en tioårsperiod uppgår
emellertid till ca 20 000, varför en så vittgående undersökning skulle ställa
stora krav på såväl personella som ekonomiska resurser, och det torde
icke vara nödvändigt med ett så omfattande material. Ett tillfredsställande
resultat synes kunna nås även om undersökningen begränsas till
ett mindre antal äktenskap.
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955
Avslutningsvis framhåller socialstyrelen, att länsstyrelserna bör inhämta
yttrande från barnavårdsnämnden i sökandes hemortskommun,
innan dispensärende avgöres, och att bestämmelserna härom bör införas
utan att man avvaktar ytterligare utredning.
Överståthållarämbetet anför, att ämbetet följt de riktlinjer som genom
lagtillämpningen inom justitiedepartementet tidigare uppdragits, och fortsätter:
”Således har barnavårdsnämndens yttrande regelmässigt inhämtats
i de fall, där manlig sökande varit under aderton och kvinnlig sökande
under sexton år. Sistnämnda åldersgräns har sedermera höjts till
sjutton år. Barnavårdsnämnden har hörts även beträffande äldre sökande,
när omständigheterna givit anledning därtill. Numera inhämtas beträffande
samtliga sökande och deras medkontrahenter upplysningar från
polismyndigheten och socialregistret. Framkommer därvid något av betydelse
för dispensärendets prövning, remitteras ärendet till barnavårdsnämnden
för yttrande.
Utöver nu angiven utredning förekommer icke sällan, att föredraganden
tager personlig kontakt med sökanden ävensom telefonledes inhämtar
upplysningar från sökandens föräldrar och, då fråga är om manlig sökande,
hans arbetsgivare.
I skilda sammanhang framhålles det mycket ringa antalet avslagna
dispensansökningar. Härvid torde man dock icke helt få bortse från det
förhållandet, att ansökningar, beträffande vilka den verkställda utredningen
visat, att förutsättningar för bifall saknas, icke alltid föranleda
något formellt avslagsbeslut utan bliva återkallade eller av annan anledning
avskrivna från vidare handläggning. Likaså förekommer det, att
underåriga, som önska ingå äktenskap, hos ämbetet göra sig underrättade
om vilka principer, som gälla vid prövningen av dispensärenden, och
därefter avstå från att ingiva ansökan.
Den utredning, som överståthållarämbetet numera verkställer i dispensärendena,
torde enligt ämbetets uppfattning få anses tillfredsställa
de krav på fullständighet som böra uppställas. En ytterligare utbyggnad
av utredningsförfarandet skulle med hänsyn till det stora antalet ärenden
i Stockholm — i medeltal omkring trehundra om året — bliva både kostnadskrävande
och tidsödande. Från Stockholms stads barnavårdsnämnds
sida har sålunda vid tidigare överläggningar framhållits, att om yttrande
skulle inhämtas från barnavårdsnämnden över samtliga till överståthållarämbetet
ingivna ansökningar, en förstärkning av nämndens personal
vore oundgänglig. Det oaktat skulle remisstiden hos barnavårdsnämnden
bli inemot en månad.
Därest en ytterligare reglering av utredningsförfarandet genom centrala
föreskrifter skulle anses erforderlig, har överståthållarämbetet icke
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955 5
något att erinra däremot, under förutsättning, att föreskrifterna begränsas
till vissa allmänna riktlinjer och lämna möjlighet för den tillståndsgivande
myndigheten att inskränka utredningen till vad som i det särskilda
fallet framstår som nödvändigt.”
I fråga om själva tillståndsgivningen anser ämbetet emellertid, att
vissa allmänna riktlinjer kan ges men att de särskilda fallen måste individuellt
prövas. Därvid bör det vara av betydelse att känna till de sociala
konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap och vilka faktorer som
kan ha inverkat i ogynnsam riktning. Ämbetet finner därför, att den
föreslagna utredningen bör komma till stånd.
Länsstyrelsen i Malmöhus län redogör för tillvägagångssättet vid handläggningen
av dispensärenden och anför därom: ”Sedan länsstyrelsen börjat
handlägga dispensärendena uppstod inom kort tanken på att det vore
betänkligt om väsentliga skäl understundom kunde finnas, som bestämt
talade mot att dispens beviljades utan att länsstyrelsen fick kännedom
därom. Länsstyrelsen började därför att under hand förfråga sig hos
polisen beträffande manlig part och hos barnavårdsnämnden beträffande
kvinnlig part, om hon var under 18 år. Ganska snart efter det länsstyrelsen
börjat göra dylika förfrågningar framkom i ett ärende att den
manliga parten, som var 20 år gammal, nyligen gjort sig skyldig till försnillningsbrott
och att den kvinnliga parten, som var 18 år gammal, nyligen
försöksutskrivits från skyddshem. Hennes övervakare meddelade att
kvinnan nyligen fött ett barn, vartill en gift man var fader, och att hon
vidtagit förberedelser för att ingå äktenskap med en annan man. Länsstyrelsen
avslog framställningen. Om förfrågningar icke gjorts hos polis
och barnavårdsnämnd hade de angivna omständigheterna icke kommit
till länsstyrelsens kännedom. Då det ansågs angeläget att skäl som uppenbarligen
tala mot bifall till en dispensansökan bliva kända för länsstyrelsen,
började länsstyrelsen tillämpa följande praxis. Polismyndighet
tillfrågades per telefon angående manlig part, oberoende av dennes ålder,
och barnavårdsnämnd beträffande manlig och kvinnlig part, som ej fyllt
18 år. Ansökningshandlingarna översändas till barnavårdsnämnd med föreläggande
att efter verkställd utredning inkomma med skriftligt yttrande
beträffande manlig part under 18 år och kvinnlig part under 17 år men dessutom,
när särskilda omständigheter därtill föranleda. Om polisen lämnat
ofördelaktiga upplysningar beträffande manlig part såsom t. ex. att denne
gjort sig skyldig till brott av allvarlig beskaffenhet såsom egendomsbrott
eller misshandel i förening med fylleri remitteras som regel handlingarna
till polisen med begäran om utredning och yttrande. Har manlig
part dömts för fylleriförseelse kontaktas nykterhetsnämnden. Om omständigheterna
giva anledning därtill, göres förfrågan hos skyddskon
-
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955
sulent, övervakare eller tillsyningsman. Någon gång beredes manlig sökande
tillfälle att inför länsstyrelsen muntligen framlägga sina synpunktei.
Vid sådana tillfällen har det hänt att den kvinnliga parten också
inställt sig. Särskilda omständigheter kunna föranleda att länsstyrelsen
låter verkställa särskild utredning beträffande kvinnlig part genom länsstyrelsens
barnavårdsassistent, som gör personligt besök hos kvinnan.”
rjfter att vidare ha lämnat uppgift om antalet dispensärenden i länet
under ae senaste åren och redogjort för ett par särskilda ärenden slutar
länsstyrelsen med att tillstyrka förslaget om utredning. Utan att dylik
utredning avvaktas bör därjämte direktiv utfärdas för att ernå eu likformig
handläggning av dessa ärenden inom länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att i enlighet med den utsända
promemorian barnavårdsnämnds yttrande inhämtas och att polismyndighet
hörs, då anledning därtill finnes. Mera omfattande utredning verkställes
jämväl, när det finnes påkallat. Länsstyrelsen ifrågasätter, om ej
läkares intyg eller hörande borde vara obligatoriskt i dispensärendena.
Det synes dock länsstyrelsen tveksamt, om den begärda utredningen kan
anses behövlig, men länsstyrelsen vill dock icke motsätta sig att den
kommer till stånd.
Utskottet. I motionen åberopas bl. a. en av Allmänna barnhuset utförd
undersökning angående dispensäktenskap, vilken undersökning överlämnats
till chefen för justitiedepartementet. I denna undersökning har framlagts
statistiska uppgifter som utvisar bl. a. en betydligt högre skilsmässofrekvens
för de åldersgrupper, inom vilka endera eller båda makarna
erhållit åldersdispens, och i grupperna närmast intill dessa, än
för övriga åldersgrupper. Undersökningen avser skilsmässor under en
femårsperiod inom olika åldersgrupper av de äktenskap, som ingicks år
1945. Siffermaterialet synes för omfattande för att här böra närmare
redovisas, men utskottet vill framhålla, att utredningsmännen ansett sig
av detsamma kunna draga den slutsatsen, att skilsmässofrekvensen för
äktenskap, ingångna efter åldersdispens, efter fem år är omkring tre
gånger större än för övriga äktenskap. Vid jämförandet av siffrorna för
de olika åldersgrupperna bör enligt utskottets mening viss hänsyn tagas
till att kontrahenternas låga ålder vid dispensäktenskapens ingående innebär
ett extra riskmoment i vad gäller äktenskapens varaktighet. Man
torde m. a. o., därest man över huvud taget viil acceptera systemet
med dispensäktenskap, få anse det som en naturlig förteelse om skilsmässofrekvensen
för sådana äktenskap skulle ligga något högre än för
äktenskap, ingångna vid mognare ålder. De avvikelser från genomsnittstalen,
som skilsmässorna inom dispensäktenskapen företer, är dock, enligt
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955 7
utskottets uppfattning, så stora, att förhållandena på detta område bör
särskilt uppmärksammas.
När beslutanderätten i dispensärenden år 1948 överflyttades från
Kungl Maj:t till länsstyrelserna lämnades i en från justitiedepartementet
till länsstyrelserna utsänd promemoria uppgifter beträffande den
praxis departementet tillämpat vid handläggningen av dylika ärenden.
Denna promemoria, i vilken bl. a. angives de fall, då yttrande från barnavårdsnämnd
bör infordras, har utgjort grundval för länsstyrelsernas
handläggning. Enligt av Allmänna barnhuset inhämtade uppgifter, vilka
i tillämpliga delar överensstämmer med vad de av utskottet hörda länsstyrelserna
anfört, brukar flertalet länsstyrelser emellertid i nyss avsedda
fall jämväl infordra yttrande från polismyndighet. Även i andra än
dessa fall brukar vidare många länsstyrelser höra barnavårdsnämnd och
polismyndighet och, när omständigheterna ger anledning därtill, jämväl
andra myndigheter. Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län synes särskilt eftersträva mera grundliga utredningar än som
i promemorian förutsättes. Att antalet avslagna ansökningar i dessa län
är procentuellt betydligt högre än i de övriga torde kunna antagas sammanhänga
med nyssnämnda förhållande.
Den utredning som nu framlagts av Allmänna barnhuset'' gäller som
nämnts endast under år 1945 ingångna äktenskap. Den betraktas emellertid
av barnhuset endast som en första etapp i en betydligt längre syftande
undersökning. Barnhuset har beträffande planeringen av den fortsatta
undersökningen anfört bl. a. att man överväger att göra en ny,
mera ingående utredning av samma typ som den på 1945 års material
grundade men gällande något av de första åren efter det beslutanderätten
i dispensfrågor överflyttades på länsstyrelserna, t. ex. år 1950. Denna undersökning
torde dock kunna igångsättas tidigast under första halvåret
1956. Man planerar vidare en ytterligare undersökning för något senare
år.
Motionären har föreslagit en djuplodande social utredning i syfte att
möjliggöra noggrannare bestämning av de förutsättningar, enligt vilka
dispens av här ifrågavarande slag bör meddelas. Det är enligt motionären
av central betydelse att få svar på frågan, hur den mänskliga faktorn
skall bedömas i hithörande sammanhang. För en sådan utredning
fordras bl. a. medverkan av en psykolog, en ungdomspsykiater m. fl. Utredningen
har tänkts utformad som en undersökning av de sociala konsekvenserna
av ingångna dispensäktenskap under en tioårsperiod.
Allmänna barnhusets utredning bedrives icke efter sådana linjer, som
motionären i sitt förslag skisserat utan synes hittills ha varit upplagd
huvudsakligen som en statistisk undersökning av äktenskapens varaktig
-
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955
het. Härjämte har dock, som ovan nämnts, bl. a. länsstyrelsernas förfaringssätt
i dispensärenden undersökts. Det har icke varit möjligt att nu
få klarhet i frågan, huruvida barnhusets undersökning kan komma att
utvidgas därhän, att den skulle kunna anses ungefärligen motsvara vad
motionären avsett. Vad från barnhusets sida uttalats beträffande den
fortsatta utredningen synes dock innebära möjlighet att utredningen kan
komma att utsträckas till även andra frågor än äktenskapens varaktighet.
Ehuru utskottet funnit förevarande spörsmål förtjäna allvarligt beaktande,
har utskottet vid sina överväganden känt stor tveksamhet inför
att i nuvarande läge förorda en utredning av den omfattning, varom
här är fråga. Det av Allmänna barnhuset bearbetade materialet gäller
äktenskap, som ingåtts innan handläggningen av dispensärendena
övergick till länsstyrelserna. Det torde kunna ifrågasättas om icke den
ändring av praxis i riktning mot mera ingående prövning av dispensfallen,
som sedan dess ägt rum, bör ha gynnsamt påverkat skilsmässofrekvensen
i vad gäller senare ingångna dispensäktenskap. Genom den av Allmänna
barnhuset planerade utredningen om de år 1950 och något senare år ingångna
äktenskapen kommer denna fråga att bli belyst. Det synes icke
uteslutet att barnhusets utredningsverksamhet kan medföra resultat även
härutöver. Den av motionären föreslagna utredningen komme vidare
otvivelaktigt att draga stora kostnader, även om den modifierades på
sätt socialstyrelsen i sitt yttrande över motionen föreslagit. Nu anförda
omständigheter har synts utskottet utgöra tillräckliga skäl för att barnhusets
fortsatta utredning bör avvaktas, innan ytterligare utredningsåtgärder
överväges. Däremot vill utskottet ansluta sig till det i motionärens
motivering framlagda förslaget om åtgärder för ett förbättrat och
mera enhetligt utredningsförfarande i dispensärendena, varom även barnhuset
gjort framställning till chefen för justitiedepartementet. Vad länsstyrelserna
på eget initiativ åstadkommit i detta hänseende har synts utskottet
böra befästas och kompletteras genom av justitiedepartementet angivna
riktlinjer, syftande till att utredningarna i dispensfallen skall göras
mera fullständiga än som nu ofta sker. Under åberopande härav får utskottet
hemställa,
att riksdagen i anledning av motion 1: 40 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet ovan
anfört.
Stockholm den 15 mars 1955
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
PATRIK SVENSSON
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1955
9
Närvarande:
från första kammaren: herrar Andersson, Lars, Nilsson, Hjälmar,*
Jonsson, John Wiktor, fru Wallentheim* herrar Nyström, Jansson, Erik,
Persson, Karl, Lundström, Grönkvist och fru Hamrin-Thorell;
från andra kammaren: herr Svensson i Alingsås, fru Sjöstrand,*
fru Svedberg, herrar Nordkvist i Kalmar*, Andersson i Ronneby, Braconier,
Engkvist, Svensson i Krokstorp, Ekström*, fru Andrén* herrar
Lundqvist* och Börjesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.