Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr i år 1955

1

Nr 1

Allmänna beredningsutskottets utlåtande över motion om befrielse
från radiolicensavgift för dövstumma föräldrar
med hörande, minderåriga barn.

I en inom andra kammaren väckt, till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 149, har herr Nilsson i Östersund yrkat, att riksdagen måtte
besluta hemställa till Kungl. Maj :t, att avgiftsbefrielse för radiolicens måtte
beviljas i sådana fall, där dövstumma föräldrar har hörande, minderåriga
barn i hemmet.

I motionen anföres bl. a., att barn till dövstumma föräldrar är handikappade
bl. a. i det avseendet att deras möjligheter under folkskoleåldern
och även senare att i hemmet utveckla sin språkfärdighet ofta är mindre än
andra barns. Radion har i dylika fall visat sig kunna fylla en stor uppgift,
och det synes befogat att hem med dövstumma föräldrar, som har minderåriga,
hörande barn, befrias från avgift för radiolicens. Motionären framhåller
att en annan handikappad grupp, nämligen de blinda, redan har en
sådan förmån.

Rätten att inneha radiomottagningsapparat är reglerad genom en kungl.
kungörelse den 17 juni 1943. Enligt 5 § av denna kungörelse må tillstånd
att utan licensavgift inneha radiomottagningsapparat utfärdas för obemedlade
blinda personer över skolåldern, under förutsättning att vederbörande
icke tillhör hushåll, där annan hushållsmedlem har förmåga att erlägga licensavgiften,
eller är varaktigt intagen å sjukhus, vårdanstalt, ålderdomshem
eller därmed jämförlig inrättning. Samtidigt gällande tillstånd av dylikt
slag må ej överstiga av Kungl. Maj:t fastställt antal. Befrielse från licensavgift
har redan före tillkomsten av förenämnda kungörelse, eller sedan
år 1927, kunnat beviljas blinda personer. Antalet utfärdade blindlicenser är
f. n. 1 470 och högsta av Kungl. Maj :l medgivna antal är 2 500.

Rundradioutredningen anförde i sitt år 1934 avgivna betänkande hl. a. följande: »Utredningen

anser vägande skäl föreligga att utsträcka förmånen av fria
licenser jämväl till andra invalidkategorier än de hlinda. Så har redan skett
i Danmark och Norge. Utredningen tänker i främsta rummet på sådana
kroniskt sjuka och vanföra, som äro medellösa och som ej på annat sätt
kunna få tillgång till radio, samt på åldringar, som i ekonomiskt avseende
äro i liknande situation. Det blir säkerligen svårt att genom bestämmelser
dra de rätta och nödvändiga gränserna för att utesluta missbruk, men detta
bör icke få hindra, att de verkligt behövande hjälpas.»

t Bihang till riksdagens protokoll lObo. II samt. A''r 1

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr i år 1955

I sitt yttrande över rundradioutredningens betänkande förklarade sig telestyrelsen
kunna ansluta sig till utredningsmännens tanke om utsträckning
av förmånen av fria licenser jämväl till behövande kroniskt sjuka och vanföra
samt åldringar. En särskild utredning i denna fråga borde dock enligt
styrelsens mening ske, och sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt styrelsen att i
samråd med aktiebolaget Radiotjänst verkställa sådan utredning avgav styrelsen
år 1943 till Kungl. Maj :t utlåtande med förslag till ny lydelse av
kungörelsen angående rätt att inneha radiomottagningsapparat. Styrelsen
erinrade i sitt yttrande bl. a. om tidigare förslag rörande avgiftsfria licenser
för olika grupper, bl. a. fattiga, gamla och sjuka personer samt vanföra,
och anförde, att rundradions ekonomi numera vore så säkrad, att man
kunde bortse från konsekvenserna av att införa fria radiolicenser för vissa
kategorier av radiolyssnare. I sitt förslag till kungörelse upptog telestyrelsen
avgiftsfrihet, förutom för blinda personer på sätt ovan sagts, jämväl för
personer som åtnjuter tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller
uppbär invalidunderstöd. Kungl. Maj :t fann emellertid avgiftsbefrielse endast
böra tillkomma de blinda. Spörsmålet om avgiftsbefrielse för nämnda
grupper av folkpensionärer återupptogs sedermera och ansågs böra lösas
med hänsynstagande till om den ifrågasatta höjningen av folkpensionerna
komme tillstånd eller icke. Sedan folkpensionerna år 1948 väsentligt höjts
torde frågan få anses ha mist sin aktualitet.

Frågan om avgiftsbefrielse för dövstumma synes icke tidigare ha prövats.

Utskottet. Utskottet finner det i motionen påtalade förhållandet, att hörande
barn till dövstumma föräldrar ofta är sämre ställda än andra barn,
när det gäller att i hemmet utveckla sin språkfärdighet, böra allvarligt beaktas.
Som motionären framhållit torde lyssnandet på radio vara ägnat att
motverka detta missförhållande.

Totala antalet familjer i landet med dövstumma föräldrar och hörande
barn i eller under skolåldern kan beräknas till något mindre än 400. Härav
kommer på Härnösands dövstumdistrikt, omfattande de fyra nordligaste länen,
omkring 145. I detta distrikt finnes även det övervägande antalet familjer
inom här ifrågavarande grupp, som kan betecknas såsom obemedlade, eller
omkring 43 stycken, medan i landet i övrigt endast lär förekomma enstaka
dylika fall. Antalet obemedlade familjer inom gruppen torde för hela riket
kunna uppskattas till omkring 60. Därest avgiftsfrihet skulle beviljas för
hela gruppen, utan behovsprövning, skulle det innebära ett bortfall av avgiftsintäkter
å maximalt något mindre än 6 000 kronor per år, räknat efter
nu gällande avgiftsbelopp. Om man däremot, liksom beträffande de blinda,
endast medgåve avgiftsfrihet för de obemedlade, bleve motsvarande siffra
omkring 900 kronor. Till jämförelse härmed må nämnas att de f. n. gällande,
avgiftsfria blindlicenserna representerar avgifter å tillhopa omkring 22 000
kronor per år och att den tidigare ifrågasatta avgiftsfriheten för vissa folkpensionärer
beräknades motsvara avgifter å sammanlagt omkring 1 miljon
kronor årligen.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr t år 1955

3

Eu fråga som utskottet funnit böra observeras i förevarande sammanhang
är, hur mycket avgiften för radiolicens betyder i förhållande till de totala
årliga driftkostnaderna för en radioapparat. En undersökning, som av telestyrelsen
verkställts för 1943 års rundradioutredning, utvisade, att de totala
årskostnaderna kunde beräknas till i genomsnitt 58 kronor. Licensavgiften
var då 10 kronor per år. Enligt vad utskottet erfarit kan man även i dagens
läge räkna med alt licensavgiften, 15 kronor, utgör i runt tal 1/6 av de
totala årliga omkostnaderna.

Av ovan framlagda sifferuppgifter framgår att förevarande spörsmål,
ekonomiskt sett, icke är av större betydelse vare sig avgiftsfrihet skulle
beviljas för samtliga fall eller endast efter behovsprövning. Slatsfinansiella
betänkligheter synes sålunda knappast kunna åberopas emot ett genomförande
av den föreslagna reformen. Det synes emellertid utskottet kunna
ifrågasättas, om åtgärden verkligen skulle effektivt främja det yttersta syftet
med motionen. Licenskostnaderna utgör ju endast 1/6 av de totala årliga
kostnaderna för driften av en radioapparat och det torde vara mycket tveksamt
om ett bidrag med så liten del av kostnaderna skulle i nämnvärd grad
stimulera de dövstumma till anskaffning av apparater. Härför fordras enligt
utskottets mening ett väsentligt starkare ekonomiskt stöd, och utskottet vill
understryka angelägenheten av att ett sådant stöd också lämnas. Detta synes
lämpligen kunna ske genom förstärkning av anslaget till föreningen
Hörselfrämjandet. Denna förening, som är en sammanslutning av de hörselskadades
organisationer, tillerkännes årligen under elfte huvudtiteln anslag
för sin verksamhet. Enligt vad utskottet inhämtat föreligger icke något
hinder för föreningen att av sina tillgångar utanordna medel för här ifrågavarande
ändamål. I årets statsverksproposition har under nyssnämnda huvudtitel,
punkt 93, såsom bidrag till Hörselfrämjandet upptagits ett beräknat
anslag å 65 000 kronor, d. v. s. samma belopp som för nu löpande budgetår.
Slutligt förslag kommer att föreläggas innevarande riksdag i samband med
särskild proposition angående hörselvårdens organisation m. in. I detta sammanhang
lärer frågan om förhöjt anslag till föreningen komma under prövning.

Av vad ovan anförts torde framgå, alt utskottet helt delar motionärens
uppfattning att barn till dövstumma föräldrar bör erhålla ökade möjligheter
att genom radiolyssning i hemmet utveckla sin språkfärdighet. Utskottet
har emellertid icke ansett sig kunna förorda motionärens förslag, enär utskottet
funnit kostnaderna för radiolicenser böra inrymmas i det mera
vittsvftande stöd som utskottet anser böra lämnas de dövstumma. Utskottet
får förty hemställa,

att motion II: 149 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 16 februari 1955

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

PATRIK SVENSSON

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1 år 1955

Närvarande:

från första kammaren: herrar Andersson, Lars*, Nilsson, Hjalmar,
Jonsson, John Wiktor, Andersson, Axel, fru Wallentheim*, herrar Persson,
Johan, Arrhén*, Persson, Karl, Lundström*, Strandler, Grönkvist och Svensson,
Rikard;

från andra kammaren: herr Svensson i Alingsås, fru Sjöstrand, fru
Svedberg, herrar Nordkvist i Kalmar, Jönsson i Rossbol, Bark, Hammar*,
Braconier, Andersson i Linköping, Adamsson och fru Ewerlöf.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K50458. Stockholm 1955. tsaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag