Nr 126—127
Statsutskottets utlåtande nr 126 år 1955
1
Nr 126
Utlåtande i anledning av dels riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen avser tillämpningen av
gällande pensionsålderssystem, dels ock väckta motioner
om utsträckning av vissa pensionerings perioder
för statstjänstemän.
(5:e avd.)
Statsutskottet får härmed dels underställa riksdagens prövning riksdagens
år 1954 församlade revisorers berättelse, i vad den avser tillämpningen av
gällande pensionsålderssystem, jämte i anledning därav till Kungl. Maj :t
avgivna utlåtanden, dels ock avge utlåtande angående vissa i ämnet föreliggande
motioner.
Under civildepartementet, § 34, har revisorerna upptagit frågan om tilllämpningen
av gällande pensionsålderssystem med pensioneringsperioder
för olika grupper av befattningshavare (del I, s. 283—298; reservation s. 298
—300).
Revisorerna har till en början redogjort för tillkomsten av gällande bestämmelser
på förevarande område och därefter redovisat resultatet av en
undersökning, huru systemet med pensioneringsperioder utfallit i praktiken
(s. 283—294).
I sitt uttalande (s. 294—298) anför revisorerna avslutningsvis bl. a. följande.
När 1951 års riksdag på förslag av Kungl. Maj :t beslöt införa de nya
grunderna för ålderspensioneringen förväntades, att anställningshavarna
i allmänhet skulle kvarbliva i tjänst kortare eller längre tid, sedan respektive
pensioneringsperiods nedre gräns, d. v. s. i allmänhet den tidigare
fixerade pensionsåldern, uppnåtts. Härigenom skulle i verkligheten en höjning
av pensionsåldern inträda. De numera vunna erfarenheterna torde
emellertid få anses giva vid handen, att den med reformen avsedda höjningen
av avgångsåldern kommit till stånd allenast i ringa utsträckning.
Ehuru endast en relativt kort tid förflutit, sedan riksdagen fattat beslut i
frågan, anse sig revisorerna med hänsyn till angivna förhållanden böra
fästa uppmärksamheten på denna. Revisorerna avse härmed icke att förorda,
att systemet med pensioneringsperioder skall övergivas. Erinras må
att 1954 års riksdag icke bifallit en motion om upphävande av detta och
om återgång till fasta pensionsåldrar. Revisorerna anse emellertid, att åtgärder
böra vidtagas för tillvaratagandet av den äldre arbetskraften. Vad
som härvid torde kunna komma i fråga är att förutsättningslöst ompröva
tjänsternas inplacering i de olika perioderna. En i varje fall måttlig höjning
av den nedre gränsen för period I, 60 år, torde även höra övervägas. Därest
1 It i haag till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 126—127
2
Statsutskottets utlåtande nr 126 år 1955
med hänsyn till arbetsuppgifternas art en sådan höjning icke anses böra
genomföras för vissa befattningar, böra dessa hänföras till period IV.
I avgiven reservation har herr Hällgren på anförda skäl förklarat sig anse,
att revisorerna saknat tillräcklig anledning att på sätt som skett avlåla
skrivelse i förevarande ärende.
Utlåtanden har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens
pensionsanstalt, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänarkartellen
(del II, s. 278—292).
I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Karl Persson m. fl.
(I: 242) och den andra inom andra kammaren av herr Rubbestad m. fl.
(11:425), i vilka hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om vidtagande av sådan ändring i tjänstepensionsreglementet, att pensioneringsperioderna
I och III utsträckes till 65 resp. 67 år.
Beträffande motiveringen för detta förslag hänvisar utskottet till motionen
II: 425.
Utskottet. På grundval av ett utav 1948 års pensionsålderskommitté framlagt
förslag ersattes från och med den 20 juni 1951 de för de civila statstjänstemännen
dittills gällande fixa pensionsåldrarna av ett system med
pensioneringsperioder. Karakteristiskt för detta system är att det under pensioneringsperioden
i allmänhet är befattningshavarens ensak att bestämma
den närmare tidpunkten för sin avgång. Hans rätt att avgå före pensioneringsperiodens
övre gräns motsvaras emellertid av en möjlighet för vederbörande
myndighet att tillse, att tjänstgöringen inte fortgår längre än han
kan tillfredsställande fullgöra sin tjänst. Myndigheten har vidare möjlighet
att motsätta sig fortsatt tjänstgöring under perioden, då avgång från tjänsten
betingas av organisatoriska eller liknande förhållanden.
Systemet med pensioneringsperioder inom den civila statsförvaltningen —
vars införande och närmare utformning grundade sig på en förhandlingsöverenskommelse
med vederbörande personalorganisationer — har sålunda
nu ägt tillämpning under endast inemot fyra år. Riksdagens revisorer, som
ägnat frågan om tillämpningen av pensionsålderssystemet en ingående belysning,
har emellertid för sin del funnit, att den med reformen avsedda
höjningen av avgångsåldrarna icke i avsedd utsträckning kommit till stånd.
Av denna anledning har revisorerna uttalat sig till förmån för en förutsättningslös
omprövning av tjänsternas placering i de olika perioderna i förening
med övervägande av en »måttlig» höjning av den nedre gränsen för
period I, allt i syfte att skapa ökade förutsättningar för tillvaratagande av
den äldre arbetskraften. Revisorernas uttalanden har dock inte vunnit någon
allmän anslutning från de hörda myndigheternas och organisationernas sida.
Arbetsmarknadsstyrelsen har med hänvisning till hittills gjorda erfarenheter
förklarat sig tveksam, huruvida för arbetsmarknadsverkets del en höjning
Statsutskottets utlåtande nr 126 år 1955
3
av den nedre gränsen för befattningshavare i pensioneringsperiod I bör
genomföras; förslaget att med huvudsaklig utgångspunkt från förhållandena
vid kommunikationsverken höja sagda gräns bör enligt styrelsens mening
icke ges generell tillämpning utan bör prövas med hänsyn till förhållandena
inom varje verk. Statskontoret — som hl. a. riktat den anmärkningen
mot den av revisorerna redovisade undersökningen, att materialet i alltför
stor utsträckning hämtats från kommunikationsverken —- har ej kunnat
finna utredningens resultat nedslående i vart fall beträffande till perioderna
II och III hänförlig personal, helst som utredningen visar en stigande tendens
att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. Statskontoret påpekar
även att utredningen visat att myndigheterna i stort sett är positivt inställda
till systemet i fråga. Statskontoret anser att periodsystemet tillämpats alltför
kort tid för att medge några säkra slutsatser beträffande systemets verkningar.
Oavsett det värde som bör tillmätas resultatet av den av revisorerna
verkställda utredningen bör emellertid enligt statskontorets mening en omprövning
av i allt fall de lägre pensionsåldrarna vara sakligt väl motiverad.
Av personalorganisationerna har Tjänstemännens centralorganisation bl. a.
erinrat att införandet år 1951 av systemet i fråga och detsammas utformning
grundat sig på en förhandlingsöverenskommelse samt att denna åtgärd bedömts
kunna föranleda konsekvenser även i andra hänseenden, vilken fråga
emellertid hänskjutits till prövning av 1951 års pensionsutredning. Tjänstemännens
centralorganisation förutsätter vidare, att de förslag som i sinom
tid kommer att framläggas av nämnda utredning även kommer att leda
till förhandlingar med organisationerna. Dessa förhållanden är enligt Centralorganisationens
mening i och för sig tillfyllest för den slutsatsen, alt
revisorernas synpunkter och uttalanden icke f. n. bör föranleda någon åtgärd.
Statstjänstemännens riksförbund har icke kunnat finna, att anledning
f. n. föreligger till en omprövning eller revision av gällande pensionsålderssystem.
Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker den föreslagna
omprövningen. Statstjänarkartellen slutligen kan med hänsyn till
den korta tid som förflutit, sedan pensionsåldersfrågan senast övervägdes,
icke dela revisorernas uppfattning om att det nu är anledning överväga
någon höjning av den för den lägsta pensioneringsperioden gällande undre
gränsen samt erinrar om den år 1951 igångsatta utredningen om det statliga
pensionssystemet över huvud taget.
De synpunkter på den av revisorerna väckta frågan, åt vilka de hörda
myndigheterna och organisationerna givit uttryck, förtjänar enligt utskottets
mening beaktande. Jämväl utskottet hyser den uppfattningen att den tidrymd,
som förflutit sedan statsmakterna beslutade om en övergång från
fixa pensionsåldrar till ett system med pensioneringsperioder, är alltför kort
för att tillåta säkra slutsatser rörande verkningarna på längre sikt av detta
system. I förevarande sammanhang bör inte heller bortses från den högkonjunktur,
som under de senaste åren varit rådande på den allmänna arbetsmarknaden.
Denna omständighet, liksom andra i remissyttrandena berörda
speciella faktorer, t. ex. rationaliseringsåtgärder inom statsförvalt
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 126 år 1955
ningen, gör det enligt utskottets mening särskilt vanskligt att på basis av
det utav revisorerna förebragta utredningsmaterialet fälla något bestämt omdöme
i den ena eller den andra riktningen rörande utfallet av systemet med
rörliga pensionsåldrar.
Vid angivna förhållanden och då vidare hela problemkomplexet rörande
det statliga pensionsväsendet för närvarande är under omprövning inom 1951
års pensionsutredning, synes några särskilda åtgärder härutöver i anledning
av den av revisorerna väckta frågan inte i förhandenvarande läge påkallade.
Av det sagda följer, att utskottet icke tillstyrker det i motionerna I: 242
och 11:425 framförda yrkandet i fråga om utsträckning av pensioneringsperioderna
I och III.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
I. att den av riksdagens år 1954 församlade revisorer upptagna
frågan om tillämpningen av gällande pensionsålderssystem
ej må föranleda någon riksdagens åtgärd;
II. att motionerna I: 242 och II: 425 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 maj 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Leander, fröken Andersson, herrar Näsström, Pålsson, Hesselbom, Sundelin,
Gustaf Andersson, Einar Persson, Birger Andersson, Ragnar Persson, Nils
Theodor Larsson och Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Lindholm, Svensson i Ljungskile,
Åkerström, Staxäng, fröken Elmén, herrar Johansson i Mysinge, Thapper,
Onsjö, Nihlfors, Svensson i Alingsås och Almgren.