Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

1

Nr 119

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverket m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1954 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Av militär trupp utförda vägarbeten. Under försvarsdepartementet,
§ 2, ha revisorerna yrkat på en snar omprövning av reglerna rörande ersättning
till statsverket för vägarbeten, utförda av militär trupp (Del I, s.
7—14).

Revisorerna, som inledningsvis relaterat de närmare omständigheterna
kring en av Svea ingenjörkår för en privat byggnadsfirma utförd brosprängning,
har vidare lämnat vissa av dem inhämtade uppgifter rörande den av
ingenjörtrupperna bedrivna vägbyggnadsverksamheten, i anslutning vartill
även redogjorts för gällande bestämmelser rörande trupps ianspråktagande
för vägarbeten (s. 7—11). Efter att slutligen ha berört omständigheterna
kring ett av Svea ingenjörkår utfört vägarbete vid Sigtuna (s. 11 och 12),
ha revisorerna anfört följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förekommer vid ingenjörtrupperna
viss vägbyggnadsverksamhet. Denna verksamhet utgör ett normalt
led i utbildningen och betingas närmast av kravet på verklighetstrogna
övningar, varmed åsyftas sådana övningar under vilka tekniska arbeten
kunna utföras i full utsträckning. Särskilt för utbildningen av maskinskötare
och traktorförare anses brytande och byggande av väg i terräng av olika
svårighetsgrad vara nödvändig. Genom övergången till nu gällande krigsorganisation,
vilken medfört en betydande utökning av antalet traktor- och
inaskinförband vid ingenjörtrupperna, har enligt vad ingenjörinspektören
framhållit behovet av lämpliga övningsobjekt blivit allt större.

Vid planläggningen av ifrågavarande verksamhet sker som regel icke
något samarbete med vederbörande vägförvaltning. Anledningen härtill har
angivits vara, att de vägar som utföras av ingenjörtrupperna äro av väsentligen
annan karaktär än de väg- och vattenbyggnadsverket har att
svara för. I viss män förhåller det sig även på detta sätt, speciellt då fråga

1 Diliang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 119

2

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

är om byggande av allmänna vägar. Å andra sidan måste hållas i minnet,
att vägförvaltningarna i icke ringa omfattning ha att taga befattning även
med frågor rörande den enskilda väghållningen, närmast de s. k. byvägarna.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat skulle det vara vägförvaltningarna
till stort gagn, om vid byggandet av dylika vägar militär trupp
i förekommande fall kunde få disponeras för s. k. grovbrytning. Beaktas
må vidare att vägförvaltningarna äga viss kännedom om behovet av jämväl
sådana enskilda vägar som exempelvis skogsvägar, d. v. s. den vägtyp som
ingenjörtruppernas vägar närmast skulle motsvara. Genom det samråd
som i hithörande angelägenheter sker med både skogsvårdsstyrelser och revirförvaltare
torde vägförvaltningarna f. ö. utan svårighet kunna införskaffa
de kompletterande upplysningar om förhållandena på förevarande
område som må befinnas erforderliga. Vägförvaltningarna böra därför, såvitt
revisorerna kunna bedöma, ha goda möjligheter att lämna ingenjörtrupperna
anvisningar om lämpliga övningsobjekt.

Såsom tidigare framhållits är behovet av sådana objekt i stigande. Av de
uppgifter som tillställts revisorerna vill det även synas, som om åtminstone
vid vissa tillfällen svårigheter skulle föreligga att tillgodose detta behov.
Det torde då icke alltid kunna undvikas, att de vägarbeten som trots allt
komma till utförande icke förberedas så noggrant eller bli till den allmänna
nytta som eljest skulle ha varit fallet. Ett konkret exempel på det nu sagda
utgör enligt revisorernas uppfattning det vägarbete vid Sigtuna som i det
föregående närmare berörts. Revisorerna ha sålunda icke kunnat finna
annat än att såväl planläggning som utförande av detta företag skett på
ett sätt som ger anledning till klander. Likaväl som icke sådana arbetsobjekt
böra tillgripas som sakna egentligt utbildningsvärde, bör det nämligen
med hänsyn till det omfattande vägbehovet såvitt möjligt undvikas,
att vägföretag utan större social eller produktionsekonomisk betydelse
igångsättas. Uppenbart är emellertid att ju flera arbetsobjekt som kunna
erbjudas ingenjörtrupperna, desto större bli möjligheterna att träffa ett val
under tillbörligt beaktande av såväl militära utbildnings- som civila behovssynpunkter.
För vederbörande ingenjörkår bör det därför vara till stort
gagn att få ta del av den erfarenhet rörande förhållandena på förevarande
område som finnes samlad hos vägförvaltningarna. Enligt revisorernas
mening bör också ett fastare samarbete i hithörande frågor etableras
mellan nämnda myndigheter och ingenjörtrupperna.

En angelägenhet av vikt är vidare på vad sätt ersättningsfrågan lämpligen
bör regleras. Frågans betydelse ur principiell synpunkt framgår bl. a.
därav, att statsbidrag kan utgå för vägarbete av nu avsett slag. Såsom de
i det föregående lämnade uppgifterna ge vid handen, tillämpas emellertid
vid ersättningens bestämmande något växlande praxis. Vid en av ingenjörkårerna
ingås sålunda alltid avtal enligt visst standardformulär, medan de
båda övriga träffa överenskommelser från fall till fall alltefter omständigheterna.
Att resultatet därvid icke alltid blir så gynnsamt för kronan visas
av den i det föregående återgivna redogörelsen för viss brosprängning. Detta
företag, vilket ingick som ett led i ett större av vederbörande vägförvaltning
utlagt entreprenadarbete, utfördes sålunda av militär trupp utan att särskild
ersättning erlades av den privata entreprenörfirman, som ju av vägförvaltningen
uppburit gottgörelse för ifrågavarande arbete. Samtidigt fick
kronan vidkännas betydande skadeståndskostnader. Att brosprängningen
som sådan var av stort militärt värde anse sig revisorerna icke ha anledning
att betvivla. Med hänsyn till företagets omfattning synes emellertid före avtalets
ingående samråd ha bort ske såväl med vederbörande vägförvaltning

Statsutskottets utlåtande nr J19 år 1955

3

som med advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning, så att garantier
skapats för att avtalsvillkoren utformats på ett ur ekonomisk och juridisk
synpunkt betryggande sätt.

En huvudanledning till den osäkerhet som råder på förevarande område
torde vara avsaknaden av entydiga och tidsenliga ersättningsregler. De
grundläggande bestämmelserna i ämnet utfärdades sålunda redan år 1912
och framstå numera i vissa avseenden såsom starkt föråldrade, bl. a. till
följd av den sedan nämnda år inträdda förändringen i penningvärdet. Storleken
av vissa ersättningsbelopp är nämligen fixerad i författningstexten.
I en framställning för över två och ett halvt år sedan underströk också försvarets
civilförvaltning angelägenheten av att 1912 års kungörelse gjordes
till föremål för översyn. Denna framställning har, såvitt revisorerna kunnat
utröna, ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Mot bakgrunden av
de i det föregående berörda omständigheterna anse emellertid revisorerna
behovet av en dylik översyn vara klart ådagalagt. Enligt revisorernas mening
bör därför nu avsedda spörsmål snarast upptagas till omprövning. Med
hänsyn till att avtalad ersättning f. n. i vissa fall kommer även lägerkassan
vid vederbörande ingenjörkår till godo synes därvid bl. a. böra övervägas, i
vad mån det kan anses befogat att för framtiden medgiva en ersättningsform
av denna karaktär.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén, försvarets civilförvaltning,
väg- och vattenbyggnadsstgrelsen samt skogsstyrelsen (Del II, s. 6—11), vilka
samtliga remissmyndigheter i stort sett tillstyrkt revisorernas förslag.

Utskottet. I likhet med revisorerna anser utskottet det vara av stort värde,
om ett fastare samarbete kunde åvägabringas mellan vederbörande vägmyndigheter
och ingenjör trupperna i vad avser planläggningen av den av de
sistnämnda bedrivna vägbyggnadsverksamheten. Anvisningar av denna innebörd
synas därför böra utfärdas av chefen för armén efter samråd med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen. Av vad revisorerna
och remissmyndigheterna anfört har utskottet även funnit behovet av en
översyn av de på förevarande område gällande ersättningsbestämmelserna
väl styrkt. Huruvida en sådan översyn bör ske genom särskilda sakkunniga,
såsom försvarets civilförvaltning föreslagit, eller genom försorg av
civilförvaltningen själv, såsom arméchefen föreslagit, undandrager sig dock
utskottets bedömande. Härutinnan torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
besluta om lämpligaste tillvägagångssätt.

Undcp åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna
syftet.

2:o) Upphandling av mjölk inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 3, ha revisorerna yrkat på att det avtal som träffats mellan de militära
myndigheterna och Svenska mejeriernas riksförening rörande leverans av
mjölk, grädde och smör till försvarsförbanden uppsäges samt att förhand -

4

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

lingar snarast upptagas i syfte att uppnå erforderlig jämkning av avtalsvillkoren
(Del I, s. 14—20).

Revisorerna, som först erinrat om tillkomsten och innebörden av nu gällande
avtal på förevarande område, ha vidare återgivit vissa av dem inhämtade
uppgifter rörande inom den allmänna handeln rådande pris- och försälj
ningsförhållanden beträffande mejerivaror (s. 14—17). Efter att vidare
ha lämnat några uppgifter rörande storleken av de ungefärliga kvantiteter
mjölk in. m. som i genomsnitt per dag levereras till förband och motsvarande
militära enheter (s. 17—18) ha revisorerna gjort följande uttalande.

I en av statens priskontrollnämnd i början av år 1953 slutförd undersökning
rörande prissättningen på mjölk och grädde konstaterades bl. a.,
att vid försäljning av dessa varor till näringsställen och allmänna institutioner
vanligtvis tillämpades priser, betydligt överstigande de för återförsäljare
gällande, trots att många av dessa storförbrukare regelmässigt
gjorde större inköp per gång än en mjölkbutik av genomsnittlig storlek.
Då detta icke ansågs vara ur kostnadssynpunkt motiverat, hemställde priskontrollnämnden
att genom statens jordbruksnämnds försorg förhandlingar
måtte upptagas med vederbörande mejeriföretag i avsikt att få rättelse
till stånd. Jordbruksnämnden anförde med anledning härav, att nämnden
vid olika tillfällen framhållit för Svenska mejeriernas riksförening, att
mejerierna vid leverans av konsumtionsmjölk och grädde till s. k. storförbrukare
som regel borde tillämpa gällande normalpriser å respektive
varor med avdrag av dctaljhandelsmarginalen. Från riksföreningens sida
hade därvid uttalats, att föreningen vore införstådd med denna uppfattning
och beredd att verka för att en dylik prissättning tillämpades vid
mejerierna. Jordbruksnämnden upplyste vidare om att för det dåvarande
förhandlingar påginge i frågan mellan riksföreningen och försvarets vederbörande
myndigheter samt att nämnden i skrivelse till riksföreningen
understrukit angelägenheten av att mejerierna snarast träffade överenskommelser
om tillämpning av återförsäljarpriser även vid övriga s. k. storförbrukares
inköp från mejeri av mjölk och mejeriprodukter.

De av jordbruksnämnden åberopade förhandlingarna resulterade i ett
mellan vederbörande försvarsgrensförvaltningar och riksföreningen den 18
mars 1953 ingånget avtal, vilket alltjämt är normerande för leveranserna
av mjölk grädde och smör till militära förband och motsvarande enheter.
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, ha
emellertid vid detta avtals tillkomst icke i erforderlig mån beaktats de
synpunkter åt vilka priskontrollnämnden och jordbruksnämnden givit
uttryck i sina förberörda skrivelser och vilka jämväl riksföreningen förklarat
sig omfatta. Den prisrabatt som beviljats de militära förbanden är
sålunda, i vad avser mjölk och grädde, icke oväsentligt lägre än motsvarande
i den allmänna handeln förekommande detaljistmarginal. Skillnaden,
beräknad på den genomsnittliga marginalen för hela riket, uppgår till 2,6
öre för standardiserad mjölk, till 16,4 öre för tunn grädde och till 27,8 öre
för tjock grädde, allt per liter. Härvid är ändock att märka, alt de mängder
mjölk som i medeltal per dag och förband inköpas inom försvaret vida
överstiga motsvarande leveranser till mjölkbutikerna. I förra fallet uppgår
sålunda den genomsnittliga kvantiteten till ca 480 liter och i senare fallet
till 250 å 275 liter.

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

5

Genom det överpris som försvarets myndigheter i jämförelse med detaljhandeln
få betala för mjölk och grädde åsamkas kronan självfallet vissa
merkostnader. Att exakt angiva storleken därav lärer icke vara möjligt
utan tidsödande bearbetningar av vederbörande räkenskaper. Med ledning
av det siffermaterial som ställts till revisorernas förfogande synes emellertid
ifrågavarande belopp approximativt kunna uppskattas till ca 350 0Ö0
kronor per år. För de statliga sinnessjukhusen, vilkas inköp av mjölk och
grädde regleras genom ett avtal motsvarande det inom försvaret gällande,
synes merutgiften uppgå till inemot 230 000 kronor. Inköp av mjölk i större
kvantiteter förekommer även vid vissa andra här icke särskilt berörda
statsinstitutioner, t. ex. fångvårdsanstalterna. De sammanlagda merkostnader
som i förevarande avseende drabba staten måste sålunda under alla
omständigheter betecknas såsom relativt betydande.

Med hänsyn till omfattningen av de inköp av mjölk som verkställas avmilitära
förband och därmed jämförliga institutioner föreligger enligt revisorernas
uppfattning icke något sakligt skäl, varför icke de statliga myndigheterna
skulle tillerkännas samma prisförmåner som vederbörande återförsäljare.
Vad både priskontrollnämnden och jordbruksnämnden härutinnan
anfört synes därför revisorerna äga full giltighet. På grund härav
och då de avtal som träffats på förevarande område visat sig leda till ur
statsfinansiell synpunkt mycket ofördelaktiga resultat, anse revisorerna att
dessa avtal böra uppsägas och förhandlingar snarast upptagas i syfte att
uppnå erforderlig jämkning i nu gällande villkor.

Utlåtanden ha avgivits av arméintendenturförvaltningen gemensamt med
marin- och flygförvaltningarna samt av statens jordbruksnämnd och statens
priskontrollnämnd (Del II, s. 11—23).

De tre försvarsgrensförvaliningarna meddela i sitt yttrande att avtalet
numera i enlighet med revisorernas rekommendation uppsagts att gälla
fr. o. in. den 1 juli 1955 och att hemställan gjorts hos SMR om upptagande
av förhandlingar om nytt avtal att gälla fr. o. in. samma dag.

Jordbruksnämnden och priskontrollnämnden ha i ärendet intagit samma
ståndpunkt som revisorerna.

Utskottet. Av försvarsgrensförvaltningarnas gemensamt avgivna remissutlåtande
framgår, att det med Svenska mejeriernas riksförbund den 18 mars
1953 ingångna avtalet rörande leverans av mjölk, grädde och smör till försvarets
lokalmyndigheter numera i enlighet med revisorernas rekommendation
uppsagts och att hemställan gjorts om upptagande av förhandlingar
om nytt avtal. Då det torde kunna förutsättas, att vid dessa förhandlingar
de av revisorerna anförda synpunkterna komma att vederbörligen beaktas,
har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Mässpenningar m. m. Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna
föreslagit ett avskaffande av de till vissa personalkategorier nu utgående
s. k. mässpenningarna (Del I, s. 20—31).

6

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

Jämlikt 7 § resereglenientet för försvaret (TS A nr 24/1953) utgå särskilda
mäss penningar för den personal som under sjötjänstgöring å fartyg eller
båt med inmönstrad besättning bespisas i mäss. Mässpenningarna bestå dels
av en rörlig del, motsvarande det för vederbörligt fartyg eller båt gällande
penningvärdet av skeppsportion, dels av ett fast tillägg.

Efter att ha erinrat härom ha revisorerna redogjort för innebörden och
tillämpningen av gällande bestämmelser angående mässordningen ombord
samt vissa detalj föreskrifter rörande mässpenningarna, i samband varmed
överlämnats vissa uppgifter rörande den förplägnadsstandard som kan hållas
för manskapet genom nuvarande skeppsportionspris (s. 20—25). Revisorerna,
som vidare omnämnt vissa andra vid sjötjänstgöring utgående tilllägg
såsom sjötillägg in. in., ha vidare framhållit att frågan om mässordningen
ombord tidigare varit föremål för särskilt övervägande samt i samband
härmed återgivit vissa av dem inhämtade upplysningar beträffande
frågan om antalet kök vid flottans fartyg (s. 25—29). Härefter ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Mathållningen omhord på flottans fartyg ulmärkes av en vittgående uppdelning
av förefintliga utspisningsanordningar på olika bcfälskategorier.
Varje sådan personalgrupp har sålunda sin egen mäss, vilken betjänas av
särskild personal och understundom även är utrustad med särskilt kök.
I vissa fall har uppdelningen drivits så långt att vederbörande fartygschef
'' håller eget bord, avskilt från officersmässen i övrigt. Mässen bildar en ekonomisk
enhet, som har till huvuduppgift att svara för medlemmarnas dagliga
förplägnad. För detta ändamål utgå statsmedel i form av s. k. mässpenningar,
bestående av dels ett mot den vanliga skeppsportionen svarande
penningvärde och dels ett fast tillägg. Av mässpenningarna föranledda
kostnader, vilka bestridas från marinens mathållningsanslag, uppgingo under
sistförflutna budgetår till närmare 2,2 miljoner kronor.

För ett tiotal år sedan var frågan om mässordningen ombord föremål
för särskild utredning inom marinförvaltningen. På grundval av utredningens
resultat fastställde Kungl. Maj:t sedermera vissa riktlinjer beträffande
det antal kök å flottans fartyg som vid nybyggnad borde anordnas.
Därmed avsågs att få till stånd eu ökad koncentration av förplägnadstjänsten
ombord. Sålunda skall som regel ett och samma fartyg innehålla högst
två kök. Under senare år ha emellertid, såsom av de i det föregående lämnade
uppgifterna framgår, vissa avsteg gjorts från denna allmänna regel.
Även om detta på grund av föreliggande omständigheter må ha varit befogat,
önska revisorerna likväl understryka angelägenheten av att de nyssberörda
riktlinjerna beträffande antalet kök å flottans fartyg i görligaste mån efterföljas.

Marinförvaltningens ovannämnda utredning föranledde icke någon omläggning
av själva mässindelningen ombord. Ehuru vissa förenklingar kunna
synas motiverade, ha ej heller revisorerna funnit sig böra framlägga förslag
till ändring härutinnan. Däremot vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för ett bibehållande av det system med särskilda
mässpenningar som ligger till grund för bespisningen av befälspersonalen
å flottans fartyg. Dessa mässpenningar äro konstruerade på sådant
sätt, att vederbörande mäss därigenom beredes möjlighet att hålla en högre
förplägnadsstandard än den vanliga skeppsportionen medger. Såvitt revisorerna
på grundval av tillgängliga handlingar kunna bedöma, måste

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

7

emellertid skeppsportionen anses fylla alla rimliga anspråk i nu berörda
avseende. Någon saklig anledning för kronan att ställa medel till förfogande
för särskild kostförbättring utöver nämnda portion torde därför icke
föreligga annat än i undantagsfall. Det sätt varpå mässpenningarna faktiskt
disponeras ger även vid handen, att vederbörande personal själv synes
anse behovet av en sådan portionsförstärlcning i allmänhet vara ringa.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat utnyttjas sålunda det i mässpenningarna
ingående fasta tillägget endast i begränsad omfattning — understundom
inte alls — för att höja förplägnadsstandarden. Ifrågavarande
tillägg användes i stället för andra ändamål eller kommer mässmedlemmarna
till godo i form av överskott å mässrörelsen. Till föijd härav ha
mässpenningarna mer eller mindre fått karaktären av en skattefri inkomst
vid sidan av den kontanta lönen.

I detta sammanhang må vidare beaktas, att under sjötjänstgöring nu
avsedda personal jämväl äger uppbära s. k. sjötillägg. Denna särskilda löneförmån
har motiverats huvudsakligen med hänsyn till dels det ökade ansvar
och den skärpning i arbetsuppgifterna som åtfölja tjänsten ombord,
dels den större bundenhet i tjänsten som sammanhänger med sjötjänstgöringens
natur, dels ock de olägenheter av personlig och i någon mån även
ekonomisk art som åsamkats personalen genom sjökommenderingen. Under
sjötjänstgöring utgå vidare vissa andra tillägg, av vilka representationspenningarna
här särskilt må nämnas. Genom dessa speciella löneförmåner
kan vederbörande personal sägas komma i åtnjutande av ekonomisk kompensation
för de avvikelser från den normala livsföringen som tjänsten
ombord medför.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter anse revisorerna starka
skäl tala för att de nuvarande mässpenningarna avskaffas och att i stället
samtliga personalkategorier berättigas att under sjötjänstgöring utbekomma
skeppsportion av för manskapet avsett slag. I samband med en dylik
omläggning synes marinförvaltningen böra tillerkännas befogenhet att för
speciella tillfällen, då den vanliga skeppsportionen icke anses vara till
fyllest för att möjliggöra önskvärd standard å mathållningen, besluta om
erforderlig portionsförstärkning.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för marinen, marinförvaltningen, försvarets
civilförvaltning och statskontoret (Del II, s. 23—33).

Chefen för marinen samt marinförvaltningen ha i sina yttranden intagit
en gentemot revisorernas förslag starkt avvisande hållning, medan försvarets
civilförvaltning framhåller att ett ställningstagande till revisorernas förslag
knappast kan komma i fråga annat än i samband med en principiell
omprövning av såväl ifrågavarande som vissa andra traktamentsförmåner.
Statskontoret slutligen anser en utredning om mässpenningarnas avskaffande
erforderlig och föreslår att i avvaktan på en dylik utredning det i mässpenningarna
ingående fasta tillägget reduceras till hälften.

Utskottet. De för viss personal inom marinen utgående mässpenningarna
äro otvivelaktigt, såsom i remissutlåtandena framhållits, eu förmån av
traktamentes natur och kunna följaktligen icke utan vidare jämföras med
lönetillägg av olika slag. Vid en bedömning av frågan om det reella värdet
av de samlade förmåner som under sjötjänstgöring tillkomma nyssnämnda

8

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

personal få emellertid enligt utskottets mening mässpenningarna icke utelämnas
ur bilden. Utskottet vill samtidigt erinra om att chefen för marinen
i underdånig skrivelse den 25 mars 1955 hemställt om en översyn av beräkningsgrunderna
för sjötillägget i syfte att få till stånd en bättre kompensation
för sjötjänstens olägenheter. Då de ekonomiska spörsmål som sammanhänga
med sjötjänstgöringen sålunda redan bragts under Kungl. Maj:ts
prövning, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Understöd åt privatflyget. Under försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna
förordat en snar omprövning av privatflygets ställning i statsbidragshänseende
(Del I, s. 31—45).

Revisorerna, som först redogjort för de förhållanden och överväganden
som föranlett statligt stöd till privatflyget, ha vidare redovisat kostnaderna
för nämnda bidragsverksamhet samt omfattningen av den därmed bedrivna
utbildningsverksamheten (s. 31—38). Vissa uppgifter, ägnade att belysa
effekten i fråga om flygvapnets rekrytering in. in. av den sålunda bedrivna
verksamheten, har också lämnats, varjämte berörts frågan om den statsunderstödda
motorlösa privatflygningen (s. 38—43). Slutligen ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Alltsedan budgetåret 1943/44 finnes på riksstatens fjärde huvudtitel uppfört
ett särskilt anslag för understöd åt privatflyget. Anslaget, som står till
luftfartsstyrelsens förfogande, disponeras för den av Svenska aeroklubben
bedrivna segel- och modellflygverksamheten enligt vissa av 1942 års fboutredning
uppdragna och sedermera av riksdagen godkända riktlinjer. Anledningen
till statens medverkan vid finansieringen av nyssnämnda verksamhet
är den stora betydelse som privatflyget anses äga för det militära försvaret,
speciellt då flygvapnet. Denna betydelse skulle främst ligga i att priyatflyget
skapar ett allmänt intresse för flygning över huvud taget, vilket
indirekt kommer flygvapnet till nytta genom att dess rekryteringsmöjligheter
förbättras. Genomgången segelflygutbildning skulle vidare avsevärt
höja vederbörande elevers förmåga att''tillgodogöra sig den grundläggande
flygutbildningen vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Vid de överväganden som
töregingo 1943 års riksdagsbeslut i frågan fästes även betydande vikt vid
det motorlösa flygets tilltänkta roll såsom grundstomme i en kommande
militär transportflvgorganisation.

De förväntningar som i sist berörda avseende på sin tid knötos till privatflyget
synas ha haft sin grund i vissa vid tiden för det nuvarande bidragssystemets
tillkomst aktuella krigshändelser. Den flygtekniska utvecklingen
har emellertid blivit en annan än man då räknade med, och någon transportflygorganisation
av nyss antytt slag har därför aldrig inrättats. Det
torde också numera vara en allmänt omfattad mening, att behov av speciella
glid- och segelflygplan ej föreligger inom en modernt uppbyggd
krigsmakt.

Det vill emellertid synas revisorerna, som om privatflygets militära värde
även i andra än nu nämnda avseenden skulle ha överskattats. De av revisorerna
i det föregående återgivna sifferuppgifterna utvisa sålunda, att
antalet segelflygutbildade elever vid krigsflygskolan i stort sett befinner

Statsutskottets utlåtande nr 11!) år 1955

9

sig i oavbrutet sjunkande. Särskilt belysande är läget i fråga om faltflygare
med folkskolekompetens — d. v. s. den kategori vars flygintresse ansetts
röna speciell påverkan av Svenska aeroklubbens verksamhet. Medan de
segelflygutbildade elevernas andel av det totala antalet inryckande elevei
av denna kategori år 1946 uppgick till 55,1 procent, hade motsvarande
siffra för år 1953 sjunkit till allenast 9,7 procent. For samtliga kategorier
var den procentuella andelen 20,6 år 1951, 18,0 år 1952 och 12,5 år 19o3.
Det siffermaterial som ställts till revisorernas förfogande tyder sålunda narmast
på att privatflyget skulle få allt mindre betydelse för flygvapnet sasom
rekryteringsfrämjande faktor. Statsmakterna ha också vid fleia til
fällen under senare år sett sig nödsakade att till relativt betydande kostnader
pröva andra utvägar för att stimulera intresset för flygvapnet och
därmed underlätta rekryteringen. I detta sammanhang bör jämväl uppmärksammas
att Svenska aeroklubbens egen verksamhet, uttryckt i antalet
erövrade diplom och certifikat, kännetecknats av en icke oväsentlig tillbakagång
sedan det statliga bidragssystemets första år.

Vad härefter frågan om segelflygutbildningens betydelse ur gallringssynpunkt
angår ger den i det föregående lämnade redogörelsen vid handen,
att i genomsnitt 32,3 procent av krigsflygskolans segelflvgutbildade elever
utgallras medan motsvarande procentsiffra för de icke segelflvgutbildade
eleverna är 57,9. Även om resultatet icke ter sig fullt så gynnsamt för de
segelflygutbildades del som från både flygvapnets och aeroklubbens sula
°jorts gällande, synas siffrorna onekligen tala för en viss standardskillnad.
Med hänsyn till de små absoluta tal det här gäller få emellertid dessa sitfror
icke pressas för hårt. Man bör även hålla i minnet, att det i föie\arande
fall är fråga om grova genomsnittsvärden, omfattande fyra olika
kategorier under en tioårsperiod. Vid en detaljanalys av siffrorna finner
man sålunda, att bland de segelflygutbildade antalet utgallrade vissa år
överstiger antalet godkända; i några fall är också procenttalet utgalhadc
bland de segelflygutbildade högre än motsvarande procenttal för de icke
segelflygutbildade. En icke oväsentlig skillnad förefinnes vidare de olika
kategorierna emellan utan att någon rimlig anledning härtill kan angi\as.
I den mån segelflygutbildade elever kunna uppvisa låga gallringsvärden
synes det ej heller vara tillräckligt klarlagt, huruvida ett verkligt statistiskt
samband föreligger i dessa fall, så att siffrorna icke endast är o ett
uttryck för den omständigheten, att personer som på grund av naturlig
fallenhet ha lätt att vinna anställning vid flygvapnet gärna dessförinnan
förskaffa sig segelflygutbildning. Enligt revisorernas mening kunna därför
icke alltför vittgående slutsatser dragas rörande möjligheterna att genom
intensifierad segelflygutbildning nedbringa kostnaderna föi krigsfKgskoleutbildningen.
De beräkningar som verkställts inom flygstaben med anledning
av statskontorets i det föregående omnämnda remissutlåtande ge
också vid handen, att det förbättrade gallringsresullat som till äventyrs kan
uppnås genom eu anslagsförstärkning enligt luftfartysstyrelsens nu fianiförda
förslag ingalunda står i rimlig proportion till kostnaderna.

Mot bakgrunden av ovan anförda omständigheter kan det enligt revisorernas
mening starkt ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger
för slaten alt längre bidraga till finansieringen av segel- och modellflygverksamheten
på sätt nu sker över ett pa fjärde huvudtiteln uppfört anslag.
Vid bedömningen av denna fråga bör icke minst uppmärksammas, att eu
hel rad utgiftsändainål trängas om utrymmet på försvarshuvudtiteln, vilka
icke alla kunna tillgodoses. Del gäller därför alt få lill stånd en avvägning
och detta icke endast mellan olika försvarsgrenar utan även mellan vad

10

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

som är väsentligt och mindre väsentligt inom varje försvarsgren. Det förefaller
då naturligt, alt medelsbehov av nu behandlade slag få träda i bakgrunden.
Att förevarande anslag avföres från riksstatens fjärde huvudtitel
behöver dock icke betyda, att staten helt undandrager segel- och modellflygverksamheten
sitt stöd. I den mån denna verksamhet kan sägas vara av
fostrande och karaktärdanande natur, bör nämligen densamma kunna påräkna
att i konkurrens med andra likartade ändamål bliva delaktig av andra
anslagsmedel, exempelvis sådana som nu finnas anvisade för ungdomens
fritidsverksamhet eller friluftslivets främjande.

Revisorerna anse sålunda vägande skäl tala för att privatflygets ställning
i statsbidragshänseende snarast göres till föremål för omprövning

Utlåtanden ha avgivits av chefen för flygvapnet, luftfartsstyrelsen och
statskontoret (Del II, s. 33—37).

Chefen för flygvapnet understryker vad som tidigare vid olika tillfällen
sagts i fråga om privatflygets stora betydelse för flygvapnets rekryteringsaibete
och föreslår att understöd även i fortsättningen lämnas i form av
anslag under fjärde huvudtiteln. Även luftfartsstyrelsen uttalar som sin
mening att anslaget till understöd åt privatflyget fortfarande bör utgå enligt
nuvarande riktlinjer, medan statskontoret däremot i likhet med revisoi
ei na anser att fiågan snarast bör göras till föremål för omprövning.

I tskoltet. De förklaringar som lämnats av vederbörande remissmvndigheter
finner utskottet icke övertygande. Då emellertid vid den omdaning av
försvaret som nu synes förestå jämväl förevarande spörsmål torde komma
att upptagas till prövning, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Vissa för försvarsändamål inrättade fonder. Under försvarsdepartementet,
§§ 6—13, ha revisorerna föreslagit att följande fonder avvecklas,
nämligen invalidhusfonden, beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,
förenade mötespassevolanskassornas fond, Norrbottens hästjägarskvadrons
fond, arméns musikfond, lantförsvarets fonderade arrendemedel, fonden
för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle samt Palmqvistska
fonden till Stockholms befästande (Del I, s. 45--71).

Beträffande invalidhusfonden ha revisorerna gjort följande uttalande.

Sedan den vid 1812 års riksdag beslutade invalidinrättningen å Ulriksdal
ar 1847 blivit upplöst, sammanfördes de till inrättningen anslagna tillgångarna
till en särskild kapitalfond, den s. k. invalidhusfonden, vilken ställdes
under dåvarande krigskollegiets förvaltning. Huvudsyftet därmed var, såsom
framgår av förenämnda kungl. brev den 18 december 1849, att möjliggöra
for kronan att i händelse av krig utbetala de pensioner och understöd som då
bleve erforderliga. Emellertid har fonden aldrig behövt tagas i anspråk för
sitt egentliga ändamål utan i stället kommit att disponeras för att bestrida
utgifter av i huvudsak samma karaktär som de från Vadstena krigsmanshuskassa
utgående understöden. Under en lång följd av år har dessutom ett

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

11

icke obetydligt belopp av fondens medel regelbundet överförts till del numera
å riksstatens tolfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till nämnda
kassas verksamhet. Denna anordning har emellertid upphört i och med utgången
av budgetåret 1944/45, vilket resulterat i att fonden sedan dess vuxit
med ca 565 000 kronor och nu uppvisar en behållning av drygt 3,6 miljoner
kronor.

Såsom redan statskontoret framhöll i sin förberörda skrivelse den 2 juni
1943 med utlåtande och förslag angående ämbetsverkets förvaltning underställda
fonder in. in., har invalidhusfonden numera till följd av de genom
utvecklingens gång ändrade förhållandena kommit att helt förlora
sin ursprungliga betydelse. Uppenbart är också, att i dagens läge t ondens
tillgångar icke skulle förslå för att tillgodose det hjälpbehov, som komme
att uppstå, därest vårt land indroges i en väpnad konflikt. Ur krigsberedskapssvnpunkt
föreligger därför icke något skäl att längre bibehålla denna
fond. Det vill emellertid synas revisorerna, som om icke heller de ändamål,
för vilka medel ur fonden nu tagas i anspråk, skulle vara av den art, att
de ensamma kunde motivera dess fortbestånd. Den största utgiftsposten
utgöres f. n. av de pensioner som enligt vissa i det föregående berörda
regler tillerkännas innehavare av svärdstecknet och svärdsmedaljen. De
belopp varmed dessa pensioner utgå — 45 respektive 15 kronor för år
äro dock så ringa, att de numera torde sakna praktisk ekonomisk betydelse
för vederbörande mottagare. Det framstår därjämte såsom principiellt oriktigt
att militär personal, vars pensionsfråga sedan länge varit löst på ett
tidsenligt sätt, skall av statsmedel kunna utfå en extra pension av nu angivet
slag. Enligt revisorernas mening böra därför i fortsättningen icke
några nya svärdspensioner beviljas. De gratifikationer som utgöra fondens
andra mera betydande utgiftspost representera likaledes en numera helt
föråldrad understödsform. Då emellertid utbetalningen av gratifikationerna,
vilka enligt av vederbörande myndigheter tillämpade normer endast
tillkomma förutvarande indelt manskap och icke längre utsträckas till nya
understödstagare, av naturliga orsaker kommer alt alldeles upphöra inom
en icke alltför avlägsen framtid, torde några särskilda åtgärder för denna
understödsforms avveckling icke vara av nöden.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter och under beaktande
jämväl av de därmed förbundna administrativa olägenheterna finna revisorerna
det icke vara motiverat att invalidhusfonden bibehålies för framtiden.
Fonden svnes därför böra avvecklas.

Vad beträffar''formerna för denna avveckling torde här ånyo få bringas
i erinran, att under ett 60-tal år medel regelmässigt tagits i anspråk från
invalidhusfonden såsom bidrag till finansieringen av den på Vadstena krigsmanshuskassa
ankommande understödsverksamheten. Anledningen till att
denna anordning upphörde vid utgången av budgetåret 1944/45 var uppenbarligen,
att Kungi. Maj:t ansåg statskontorets merberörda förslag angående
statens fondförvaltning först böra prövas, innan något ytterligare
beslut om dispositionen av invalidhusfondens medel fattades. Ifrågavarande
förslag har dock ännu ej föranlett någon Kungl Maj :ts åtgärd. Enligt
revisorernas mening torde detta likväl icke behöva hindra, att den pa förevarande
område tidigare gällande ordningen nu återställes. Med hänsyn
till vad tidigare sagts om fondens framtida bestånd synes eu sådan återgång
böra ges den vidgade innebörden, att från invalidhusfonden årligen
överföres så stort belopp att de under vederbörande budgetår å förslagsanslaget
till Vadstena krigsmanshuskassa redovisade utgifterna därigenom
bliva täckta. Då dessa utgifter, ehuru i stadigt sjunkande, avsevärt överstiga
fondens inkomster, skulle detta medföra att även själva fondkapitalet

12

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

komme att successivt förbrukas. I detta sammanhang må erinras om att
den s. k. indelningsverkets besparingsfond kunnat avvecklas under budgelåret
1950/51, sedan fondens såväl avkastning som kapitaltillgångar under
en följd av år tagits i anspråk för det med ovannämnda anslag förbundna
ändamålet.

Såsom tidigare framhållits äro revisorerna av den uppfattningen, att
några nya svärdspensioner icke böra beviljas. Redan utgående pensioner
av detta slag böra dock självfallet bibehållas så länge vederbörande innehavare
äro i livet. Det synes å andra sidan lämpligt att såväl ifrågavarande
pensionskostnader som övriga av invalidhusfonden nu bestridda utgifter
— vilka likaledes äro av övergående natur — i fortsättningen, sedan beslut
fattats om fondens ianspråktagande för Vadstena krigsmanshuskassas behov,
få belasta nämnda anslag. Fondens karaktär av avvecklingsfond skulle
därmed starkare markeras samtidigt som en viss förenkling av det administrativa
bestyret bleve möjlig. I sistberörda syfte kunde måhända även
övervägas att överflytta utbetalningen av de till förutvarande manskap vid
marinen nu utgående gratifikationerna från statskontoret till försvarets
civilförvaltning.

Enligt revisorernas mening böra de ovan förordade åtgärderna kunna
genomföras redan fr. o. in. nästkommande budgetår. Det av försvarets
civilförvaltning för detta budgetår äskade anslaget till Vadstena krigsmanshuskassa
å 650 000 kronor skulle därigenom kunna nedsättas till ett allenast
formellt belopp av 100 kronor.

Beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, vilken bildades jämlikt
1860 års kungörelse angående den allmänna beväringen, hade under en lång
följd av år att ensam bära kostnaderna för viss militär personal tillerkänd
skadeersättning. Efter tillkomsten av 1909 års militärersättningsförordning
visade det sig emellertid nödvändigt att förstärka fonden genom årlig överföring
av särskilda anslagsmedel. Detta hindrade dock icke att vid flera tillfallen
under här avsedda period även själva fondkapitalet togs i anspråk
för att täcka föreliggande utgiftsbehov. Numera tillämpas sedan budgetåret
1928/29 den ordningen, att hithörande kostnader bestridas från ett under
fjärde huvudtiteln anvisat förslagsanslag, som tillgodoföres fondens årliga
inkomster efter avdrag för vissa speciella livräntor. Medan inkomsterna
starkt sjunkit sedan budgetåret 1928/29, har nyssnämnda riksstatsanslag
vuxit från 1,3 till 15,0 miljoner kronor.

Den nu i korthet berörda utvecklingen visar klart, att beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond efter hand fått allt mindre betvdelse. Fondens
andel i finansieringen av här ifrågavarande kostnader, vilken ännu
budgetåret 1928/29 utgjorde 21,3 procent, har således numera nedgått till
allenast 0,8 procent. Möjligheten att tillgodose det utgiftsbehov som föranledes
av bestämmelserna i gällande militärersättningsförordning är följaktligen
praktiskt taget helt beroende av att anslagsmedel i erforderlig omfattning
ställas till vederbörande myndighets förfogande. Med hänsyn härtill
anse revisorerna det icke vara sakligt motiverat, att förevarande fond bibehålies
för framtiden. Även ur rent formell synpunkt framstår det såsom
mindre tillfredsställande att utgifter av nu avsett slag skola, om ock till
obetydlig del, täckas av fondmedel.

Då revisorerna finna det angeläget, att det med fondförvaltningen förenade
administrativa arbetet snarast lättas i sådana fall då vederbörande fond

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

13

icke längre täcker ett faktiskt behov, bör enligt revisorernas mening avvecklingen
av beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond ske på så sätt,
att vid nästa budgetårsskifte förefintlig behållning i sin helhet tillgodoföres
förberörda anslag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Ifrågavarande anslag skulle därmed kunna nedräknas
för näsia budgetår med ca 4 miljoner kronor.

Såsom ovan framhållits utgå f. n. från beväringsmanskapets invalid- och
pensionsfond vissa speciella livräntor. Dessa komma efter hand att upphöra.
Intill så sker torde ifrågavarande kostnader, därest fonden på sätt
ovan förordats avvecklas, lämpligen kunna bestridas antingen från nyssnämnda
under fjärde huvudtiteln uppförda anslag eller ock från det under
tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m.

Beträffande förenade mötespassevolanskassornas fond ha revisorerna
gjort följande uttalande.

De tre kassor som år 1844 sammanfördes i förenade mötespassevolanskassornas
fond hade ursprungligen bildats genom vissa besparingar, uppkomna
å de avgifter som rust- och rotehållarna haft att erlägga såsom ersättning
för att kronan övertagit det indelta manskapets underhåll under
möten. Med fondens tillkomst är sålunda icke förbundet något bestämt syfte.
På grund av fondmedlens natur förutsattes dock i samband med mötespassevolansavgiftens
avskaffande, att fonden skulle tagas i anspråk för att tillgodose
behov som stode i samband med arméns vapenövningar. Så har likväl
ej kommit att ske i någon större omfattning, även om fonden under
första världskriget lämnade ett med hänsyn till sina resurser betydelsefullt
bidrag till krigsberedskapens stärkande. Numera synes fonden helt ha fallit
i glömska; några utgifter ha sålunda icke belastat densamma sedan budgetåret
1938/39. Till följd härav är fondbehållningen, som vid utgången av
nämnda budgetår hade nedgått till ca 9 400 kronor, ånyo i stigande och uppgick
per den 30 juni 1954 till ca 16 200 kronor.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att förenade mötespassevolanskassornas
fond icke kan sägas motsvara något faktiskt behov. Revisorerna
anse därför, att fonden snarast bör avvecklas. Med hänsyn till omständigheterna
kring fondens uppkomst synes detta böra ske på så sätt, att
kvarvarande behållning tillgodoföres arméns övningsanslag.

Beträffande Norrbottens hästjägarskvadrons fond ha revisorerna gjort följande
uttalande.

Tillkomsten av Norrbottens hästjägarskvadrons fond slär i direkt samband
med de förberedande åtgärder som vidtogos på 1820-talet i syfte att upprätta
ett särskilt kavalleriförband i nämnda landsända. Då vakanssattes
nämligen ett antal rotar vid dåvarande Västerbottens regemente, och avsikten
var alt de inflytande vakansavgifterna skulle användas för att bestrida
kostnaderna för det planerade nya förbandet. Någon hästjägarskvadron
uppsattes dock icke i Norrbotten, varför vakansavgifterna aldrig
konnno att disponeras på avsett sätt. Av dem bildades i stället en fond, som
sedermera tagits i anspråk för att täcka militära utgifter av växlande slag.

Redan 1903 års riksdagsrevisorer framhöllo, att fog syntes saknas för den
förevarande fondens bibehållande och förökande, eftersom den icke vore avsedd
till befrämjande av något visst ändamål. Även 1937 års revisorer gåvo
uttryck åt eu liknande uppfattning. Fonden består dock alltjämt och har

14

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

under senare tid till och med undergått en kraftig stegring, eftersom den
icke belastats med några utgifter sedan budgetåret 1923/24. Fondbehållningen
uppgår sålunda per den 30 juni 1954 till ca 226 000 kronor, innebärande
en tredubbling på 30 år.

Enligt revisorernas mening föreligger icke någon anledning att längre
bibehålla förevarande fond. Den synes därför snarast möjligt böra avvecklas.
Med hänsyn till omständigheterna kring dess tillkomst finna revisorerna
det rimligt, att tillgångarna därvid tagas i anspråk för något försvarsändamål.
Såsom ovan framhållits ha de utgifter som bestritts från fonden
varit av växlande slag. Under 1800-talet synes fonden i huvudsak ha disponerats
för att läcka kostnaderna för underhållet av vissa artilleriförhand,
avseende utgifter som numera belasta ett flertal olika anslag. Någon enhetlig,
av utgifternas karaktär bestämd princip har ej heller sedermera följts
vid dispositionen av fondmedlen. I fråga om sättet för fondens avveckling
kunna därför olika möjligheter tänkas. En utväg är självfallet att tillgångarna
tagas i anspråk för att tillgodose något aktuellt försvarsbehov
inom Norrbotten. Därest en sådan lösning icke anses böra komma i fråga,
ha revisorerna funnit vissa skäl tala för att fondkapitalet — på enahanda
sätt som i annat sammanhang förordats beträffande förenade mötespassevolanskassornas
fond — tillgodoföres arméns övningsanslag. Det för nästa
budgetår äskade anslagsbeloppet skulle därigenom kunna nedräknas med,
därest hänsyn tages till under innevarande budgetår upplöpande räntor, ca
250 000 kronor.

Beträffande arméns musikfond ha revisorerna gjort följande uttalande.

Redan 1937 års riksdagsrevisorer påtalade det principiellt oriktiga däri.
att arméns musikfond tages i anspråk för ändamål som normalt pläga tillgodoses
genom medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag. I den utredning
angående statens fondförvaltning som sedermera enligt riksdagens önskan
verkställdes av statskontoret föreslogs också, att fonden i fråga skulle avvecklas
och att på densamma ankommande utgifter framdeles skulle täckas
i sedvanlig ordning. Någon åtgärd med anledning härav har dock ännu ej
vidtagits. Visserligen ha alltsedan budgetåret 1944/45 särskilda anslagsmedel
årligen anvisats för anskaffning och underhåll av musikmateriel
vid armén, men samtidigt har även fondavkastningen på traditionellt sätt
disponerats för enahanda utgiftsändamål. Läget är sålunda f. n. det. att
kostnaderna för armémusiken bestridas från två olika inkomstkällor, nämligen
dels ett på riksstatens fjärde huvudtitel uppfört reservationsanslag
och dels en vid sidan av statsbudgeten förefintlig diversemedelsfond. Motsvarande
kostnader inom marinen och flygvapnet täckas däremot helt av
anslagsmedel.

Ifrågavarande dualism, som strider mot numera allmänt tillämpade principer
för den statliga finansförvaltningen, finna revisorerna vara mindre
tillfredsställande. Beslut synes därför utan ytterligare dröjsmål böra fattas
om avveckling av arméns musikfond.

I huvudsak tre utvägar stå därvid till buds. En möjlighet är sålunda att
låta vederbörande post under arméns inventarieanslag bestrida samtliga
kostnader för musikmaterielen och alt sedan vid varje budgetårs utgång
täcka dessa utgifter genom överföring av erforderliga fondmedel. Det
åsyftade målet skulle dock därigenom nås först efter avsevärd tid. En
något snabbare förbrukning av fondkapitalet skulle ske, om fonden finge
tagas i anspråk för att omföringsvis täcka jämväl marinens och flygvapnets
kostnader för militärmusiken. Men även med en sådan anordning

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

15

skulle takten i avvecklingen bliva tämligen långsam. Det tredje alternativet
däremot skulle medföra en omedelbar lösning av frågan. Detta alternativ
innebär nämligen att fondbehållningen i sin helhet tillgodoföres arméns
inventarieanslag, vilket borde vara möjligt redan under nästkommande
budgetår. Nyssnämnda anslag skulle därigenom för detta budgetår kunna
nedräknas med ca 1,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till önskvärdheten av att det med fondförvaltningen sammanhängande
administrativa bestyret snarast lättas ha revisorerna för sin
del kommit till den uppfattningen, att det ovan angivna tredje alternativet
för avveckling av arméns musikfond är att föredraga.

Beträffande lantförsvarets fonderade arrendemedel ha revisorerna gjort
följande uttalande.

Enligt de för lantförsvarets fonderade arrendemedel utfärdade bestämmelserna
avses denna fond, vilken inrättades år 1926, skola disponeras för
utlämnande av lån såväl till officers- och underofficerskårer vid arméns
truppförband för uppförande av mässbyggnader in. in. som ock för vederbörande
lägerkassors verksamhet. Fonden har emellertid i mycket ringa
utsträckning tagits i anspråk för detta sitt ändamål. Av den i det föregående
lämnade redogörelsen framgår sålunda, att från fonden utlämnats allenast
sex lån, av vilka samtliga voro slutbetalade redan år 1943. I stället
har fonden, utöver den skuldreglering som skedde genom anlitande av fondens
medel enligt beslut vid 1928 års riksdag, utnyttjats för att täcka kostnaderna
dels för viss pension och dels för en under 1930-talet verkställd utvidgning
av Skillingaryds skjutfält. Dessa utgifter ha sammanlagt varit så
stora, att därigenom huvuddelen av fondkapitalet kommit att förbrukas.
På senare tid har dock en viss återhämtning skett, beroende på att fonden
icke pålagts några utgifter sedan budgetåret 1937/38. Den å fonden per
den 30 juni 1954 redovisade behållningen uppgår till icke fullt 23 500 kronor.

Anledningen till att den från fonden bestridda låneverksamheten fått
så blygsam omfattning torde vara den, att något egentligt lånebehov icke
förefunnits. Såvitt nu kan bedömas torde man ej heller ha anledning att
för framtiden räkna med någon låneverksamhet. Sålunda må bl. a. erinras
om att kronan numera själv svarar för kostnaderna för uppförandet och
i viss mån även inredandet av vederbörande mäss- och marketenteribyggnader.
Av i det föregående återgivna uppgifter framgår vidare, att lägerkassorna
vid arméns truppförband disponera över egna tillgångar av jämförelsevis
betydande omfattning. Revisorerna kunna därför icke finna det
vara motiverat, att förevarande fond bibehålies.

Såsom tidigare omnämnts leder fonden sitt ursprung från vissa från
lantförsvarets fastigheter härrörande inkomster. Medel av detta slag redovisas
numera å staten för försvarets fastighetsfond. Med hänsyn härtill
anse revisorerna vägande skäl tala för att lantförsvarets fonderade arrendemedel
avvecklas på så sätt, att fondbehållningen tillgodoföres den på inkomstsidan
av nämnda stat uppförda titeln Diverse inkomster: Arméns
delfond.

Beträffande fonden för en minstation till skijddandc au inloppet till Gävle
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Fonden för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle leder sill
ursprung från det kontantbelopp av 20 000 kronor som Gävle stad enligt

16

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

en av 1892 års riksdag godkänd överenskommelse hade utgivit såsom vederlag
för den från kronan förvärvade holmen Fredriksskans. Med fondens
tillkomst åsyftades, såsom framgår av benämningen, att skapa finansiella
förutsättningar för vidtagandet av vissa försvarsanstalter vid inloppet till
Gävle hamn. Av skäl som torde sammanhänga med den marina stridsteknikens
utveckling kom emellertid aldrig fonden att tagas i anspråk för avsett
ändamål, vilket föranledde 1937 års riksdagsrevisorer att ifrågasätta,
huruvida icke densamma helt allmänt skulle kunna nyttiggöras för sjöförsvarets
behov. Tillgångarna hade då vuxit till ett belopp av inemot 120 000
kronor.

Något beslut i den av revisorerna angivna riktningen fattades ej. I princip
kom dock revisorernas önskemål att tillgodoses genom riksdagens år
1939 lämnade medgivande, att fonden finge'' tagas i anspråk för anskaffande
av för Gävle stads försvar avsedd luftvärnsmateriel. Fondens syfte
kan därmed sägas ha förverkligats, så långt detta med hänsyn till tidsomständigheterna
varit möjligt. Den i det föregående lämnade redogörelsen
ger också vid handen, att med 1939 års riksdagsbeslut avsågs eif totalt
utnyttjande av ifrågavarande fondmedel.

Vid utgången av vederbörande budgetår förefanns dock alltjämt en viss
behållning å fonden, uppgående till ca 14 800 kronor. I sin år 1943 avgivna
fondutredning föreslog statskontoret, att det å fonden kvarstående beloppet
borde tagas i anspråk för statens räkning. Någon åtgärd i anledning av
detta förslag har dock hittills icke vidtagits. Genom att fondmedlen förräntas
i vanlig ordning har därför behållningen på nytt börjat växa och
belöpte sig per den 30 juni 1954 till ett belopp av i runt tal 21 100 kronor.

Enligt revisorernas mening måste den fortsatta fondbildningen som här
sker betecknas såsom helt meningslös. Revisorerna äro därför av den uppfattningen,
att fonden för en minstation till skyddande av inloppet till
Gävle snarast bör avvecklas och å fonden förefintlig behållning tagas i
anspråk för statsverkets behov. Med hänsyn till den karaktär fonden numera
erhållit synes detta lämpligast kunna ske på så sätt, att medlen
i fråga tillgodoföras den på driftbudgeten uppförda inkomsttiteln Övriga
diverse inkomster.

Vad slutligen beträffar Palmqvistska fonden till Stockholms befästande
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Palmqvistska fonden till Stockholms befästande har uppstått genom en
donation, som år 1866 överlämnades till statsverket. Fonden började emellertid
tagas i anspråk för sitt ändamål först år 1902. Därefter har fonden
tämligen regelbundet disponerats för att bestrida kostnaderna för olika
fortifikatoriska arbeten och liknande. Under en lång följd av år voro
dock dessa utgifter tämligen begränsade, vilket hade till följd att fondkapitalet
undergick en kraftig tillväxt. Höjdpunkten nåddes under budgetåret
1932/33, vid vars utgång behållningen uppgick till närmare 864 000
kronor. Under den därpå följande åttaårsperioden belastades emellertid
fonden så kraftigt, att vid utgången av budgetåret 1940/41 ett kapitalbelopp
av allenast ca 9 600 kronor återstod.

Sedan sistnämnda budgetår har fonden icke pålagts några ytterligare
utgifter. Behållningen är därför ånyo i stigande och belöpte sig per ''den
30 juni 1954 till ca 15 800 kronor.

Såsom statskontoret framhöll redan år 1943, torde någon svårighet icke
förefinnas att utnyttja återstoden av fondmedlen för lämpligt försvarsträmjande
syfte i enlighet med i testamentet givna bestämmelser. Enligt

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

17

revisorernas mening bör också en sådan avveckling av fonden nu komma
till stånd. Enklast synes detta kunna ske på så sätt att vid nästa budgetårsskifte
kvarvarande behållning tillgodoföres den under investeringsstaten
för försvarets fastighetsfond upptagna inkomstposten Övriga kapitalmedel.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, chefen
för armén , arméintendenturförvaltningen och fortifikationsförvaltningen
(Del II, s. 37—51).

Statskontoret biträder revisorernas förslag att fonderna i fråga avvecklas
men anser att avvecklingen bör ske successivt under en period av förslagsvis
tre år samt har vidare en från revisorerna avvikande uppfattning i fråga
om bokföringen av återstående medel.

Övriga remissinstanser tillstyrka i stort sett revisorernas förslag, dock att
försvarets civilförvaltning anser att invalidhusfonden bör bibehållas.

Utskottet. Den av revisorerna verkställda undersökningen synes klart utvisa,
att något faktiskt behov av förevarande fonder icke längre är för handen.
I likhet med revisorerna och flertalet remissmyndigheter hyser utskottet
därför den åsikten att fonderna i fråga böra avvecklas.

Beträffande sättet för avvecklingen ha revisorerna föreslagit, att på något
undantag när fondmedlen skola tillgodoföras de anslag som numera närmast
ha att svara för de på respektive fonder ursprungligen ankommande
utgiftsändamålen, vilket förutsatts kunna ske redan under nästa budgetår.
Statskontoret har för sin del funnit lämpligare, att fondbehållningarna enhetligt
redovisas på en särskild post under inkomsttiteln Diverse inkomster,
varjämte ämbetsverket understrukit angelägenheten av att tiden för fondernas
likvidering icke alltför snävt begränsas. Enligt utskottets mening bör
förevarande spörsmål bedömas uteslutande ur rent praktiska synpunkter.
Med hänsyn härtill synes det utskottet vara mest ändamålsenligt, att åt
Kungl. Maj:t uppdrages att fatta beslut rörande själva formerna för fondavvecklingen.
Utskottet utgår därvid från att denna avveckling snarast skall
kunna påbörjas.

Vad slutligen angår den av försvarets civilförvaltning särskilt berörda frågan
om de s. k. svärdspensionerna vill utskottet framhålla, att utskottet
delar revisorernas uppfattning att dylika pensioner icke framdeles böra
beviljas.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj :t alt vidtaga de
åtgärder som erfordras för en avveckling av förevarandc
fonder snarast möjligt.

(>:o) Garnisonsskolans i Landskrona fond. Under försvarsdepartementet,
§ 14, ha revisorerna förordat en avveckling av garnisonsskolans i Landskrona
fond (Del I, s. 71—73).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. (i samt. Nr 119

18

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

Förevarande fond leder sitl ursprung från en summa av något över
4 000 riksdaler riksgäldssedlar, som på sin tid insamlades till en soldatbarnhemsinrättning
i Landskrona. I det reglemente som av Kungl. Maj:t
den 28 mars 1805 fastställdes för inrättningen föreskrev bl. a., att årliga
räntan av de insamlade medlen skulle användas till undervisning, underhåll
och kläder åt de till stadens garnison hörande underofficerarnas och
soldaternas barn.

Efter att ha erinrat härom samt om fondens förvaltning och nuvarande
storlek ha revisorerna gjort följande uttalande.

Tillkomsten av förevarande fond står, såsom redan av namnet framgår,
i direkt samband med Landskronas tidigare ställning såsom garnisonsstad.
Sedan åtskilliga år tillbaka äro emellertid icke några trupper förlagda
till nämnda stad, varför fonden numera icke kan utnyttjas för sitt ursprungliga
syfte.

Enligt revisorernas mening ger detta förhållande anledning till omprövning
av frågan om fondens framtida bestånd. Därvid bör ihågkommas,
att staten efter hand påtagit sig allt större kostnader för den allmänna folkundervisningen,
avseende jämväl skolsociala åtgärder av olika slag. Även
i andra avseenden har den moderna socialpolitiken tagit sikte på att förbättra
barnfamiljernas ställning. Det ändamål för vilket förevarande fond,
bortsett från dess lokala begränsning, ursprungligen avsetts tillgodoses
också numera till icke oväsentlig del genom statens försorg. Revisorerna
kunna heller icke finna alt staten har någon egentlig anledning att, på
sätt f. n. sker, pålägga sig det med fondens förvaltning sammanhängande
bestyret, i syfte allenast att barn till viss i Landskrona boende militär personal
skola tillförsäkras speciella förmåner.

Vad ovan anförts rörande de ändrade förutsättningarna för fondmedlens
disposition synes revisorerna närmast tala för att staten bör kunna fritt
förfoga över ifrågavarande medel. Skulle detta efter närmare prövning
visa sig vara fallet, torde fonden snarast böra avvecklas och dess tillgångar
tillgodoföras den på driftbudgeten uppförda inkomsttiteln Övriga diverse
inkomster. Anses staten däremot icke äga nämnda befogenhet, finna revisorerna
lämpligt att fonden överlämnas till exempelvis Landskrona stad.

Utlåtanden ha avgivits av justitiekanslersämbetet, försvarets civilförvaltning,
statskontoret och skolöverstyrelsen (Del II, s. 51—55).

Såväl statskontoret som skolöverstyrelsen förorda att fonden överföres till
Landskrona stad, medan försvarets civilförvaltning anser, att fondmedlen
även i fortsättningen böra tillgodokomma barn efter mililärpersoner och sålunda
icke få den användning därutöver, som statskontorets förslag skulle
föranleda. Justitiekanslersämbetet slutligen anser sig icke kunna tillstyrka
att fonden avvecklas och dess tillgångar tillgodoföras statskassan. Skulle emellertid
under remissbehandlingen eller eljest framkomma godtagbara skäl för
att det ur praktiska eller andra synpunkter är lämpligare att förvaltningen
överflyttas till kommunal myndighet i Landskrona, säger sig justitiekanslersämbetet
icke vilja motsätta sig bifall till revisorernas i andra hand
gjorda hemställan, varvid avkastningen av fonden anses böra komma till
användning för de i kungl. brevet den 0 oktober 1928 angivna ändamålen

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955 19

eller, därest så icke kan ske, ansökan om ändrad användning anses böra
göras.

Utskottet. Såvitt av remissyttrandena framgår saknar staten befogenhet
att fritt disponera över förevarande fondmedel. Anledning synes å andra
sidan icke föreligga för staten att, på sätt för närvarande sker, påtaga sig
det med fondens förvaltning sammanhängande bestyret. Utskottet anser sig
därför böra tillstyrka revisorernas alternativt framförda och av flertalet remissmyndigheter
biträdda förslag att fonden överlämnas till Landskrona
stad.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva att förevarande fond överlämnas
till Landskrona stad.

7:o) Icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap. Under socialdepartementet,
§ 15, ha revisorerna framhållit angelägenheten av en effektiviserad
handläggning av faderskapsärendena (Del I, s. 74—79).

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser rörande
fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, ha vidare lämnat
vissa statistiska uppgifter rörande antalet under senare år i skilda delar av
landet födda barn utom äktenskap samt antalet fall där fastställelse av faderskap
ej skett (s. 74 och 75). De vid särskilda undersökningar konstaterade
främsta anledningarna till att dylik fastställelse ej kommit till stånd
ha även redovisats, varjämte uppgifter lämnats rörande storleken av under
senare år utbetalade speciella barnbidrag till sådana barn vars fäder ej
äro kända (s. 75 och 76). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Särskilda barnbidrag kunna numera utgå till utomäktenskapliga barn, som
uppnått tre års ålder och vilkas fäder äro okända. Denna bidragsform torde
hittills, i varje fall på vissa håll i landet, vara mindre känd, men allteftersom
kunskapen härom ökas, är det sannolikt, att statens utgifter för detta
ändamål komma att stiga. Granskar man antalet barn, för vilka anteckning
om faderskapet i kyrkoböckerna saknas, bör emellertid beaktas, att det förhållandet
att anteckning om fader ej finnes införd i och för sig ej behöver
betyda, att barnets fader är okänd. De barn, vilkas börd ej fastställts och som
således äro berättigade till nämnda bidrag, torde dock vara långt flera än
vad de officiella siffrorna om antalet barnavårdsmannaskap ge vid handen.
Av både ekonomiska och familjesociala skäl är det fördenskull angeläget, att
sådana åtgärder vidtagas, att redan uppkomna brister på detta område i
möjligaste mån kunna elimineras och att faderskapsärendena för framtiden
handläggas mera effektivt än hittills.

Revisorerna äro visserligen medvetna om att det allmänna i icke obetydlig
omfattning torde få vidkännas kostnader för ifrågavarande barn, i
form av bidragsförskott, även om börden fastställes i större utsträckning
än vad nu sker. Men redan möjligheten att kunna göra gällande faderns
underhållsskyldighet i den ordning föräldrabalken anvisar är enligt revisorernas
mening tillräcklig anledning för att söka åstadkomma en bättre
ordning i förevarande avseenden.

20

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

Vad angår de åtgärder, som böra vidtagas i syfte att råda bot på förefintliga
brister, ha revisorerna inhämtat, att socialstyrelsen har för avsikt att
verka för att även i andra delar av landet liknande utredningar som de i
Malmöhus län skola komma till stånd. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten
av att dessa snarast möjligt slutföras.

Då det gäller att för framtiden skärpa ansträngningarna för att få faderskapen
fastställda är det av stor betydelse, att barnavårdsnämnderna med
största möjliga omsorg utse barnavårdsmän. Uppdraget bör icke anförtros
annan person än den som anses särskilt lämplig härför. Ytterst är det
emellertid barnavårdsnämnderna som ha ansvaret för stödet åt den ogifta
modern. Framhållas må även att statens socialvårdskonsulenter genom sin
tillsynsverksamhet böra vaka över att barnavårdsnämnderna och barnavårdsmännen
handha dessa ärenden på sådant sätt, att både barnens och
samhällets intressen tillvaratagas. Konsulenternas arbete härvidlag skulle
kunna effektiviseras, om pastor ålades att en gång årligen till vederbörande
konsulent rapportera de barn, för vilka det saknas anteckning i födelseoch
dopboken om fader. Härigenom skulle alla dylika barn bli kända, och
undersökning om anledning till att uppgift om barnens börd saknas skulle
kunna verkställas. Erinras må att föredragande departementschefen vid
anmälan av propositionen om ändring av lagen om de särskilda barnbidragen
uttalade angelägenheten av en skärpt tillsynsverksamhet.

Enligt vad revisorerna ha sig bekant, ha barnavårdsnämnderna i Malmöhus
län av socialvårdskonsulenten rekommenderats att varje år tillsammans
med vederbörande pastor kontrollera att i födelse- och dopboken
under nästföregående år införda utomäktenskapliga barn äro upptagna i
barnavårdsnämndens förteckning över barnavårdsmannaskap. Denna kollationering.
som företages per telefon och som ej är särskilt betungande,
har visat sig vara ur olika synpunkter värdefull, och den bör därför göras
obligatorisk. Vidare synes barnavårdsmännen böra åläggas att inför barnavårdsnämnden
med av pastor utfärdat intyg styrka, att anmälan gjorts till
vederbörande pastorsämbete om faderskapet för utomäktenskapligt barn
samt i förekommande fall barnets egenskap av trolovningsbarn m. m. Dylika
intyg, som enligt vad revisorerna inhämtat redan användas på vissa
håll i landet, skulle kunna bidraga till att underlätta barnavårdsnämndernas
tillsyn över barnavårdsmännen.

Icke så få mödrar äro obenägna att lämna sådana uppgifter, som kunna
bidraga till att identifiera fadern till deras barn. Detta torde bl. a. sammanhänga
med att sekretessbestämmelserna rörande barnavårdsnämndernas
verksamhet, särskilt på mindre orter, icke alltid torde iakttagas. Därest det
vore möjligt att få till stånd en bättre ordning härutinnan, synes det icke
uteslutet, att mödrarna i större utsträckning än vad nu är fallet skulle vilja
medverka till att få faderskapet fastställt.

Som tidigare framhållits bero de mindre tillfredsställande förhållandena
i detta hänseende till eu del på brister i kyrkobokföringen. Med anledning
härav vilja revisorerna erinra, att särskilda befattningar som kyrkobokföringsinspektörer
finnas inrättade. Dessa befattningshavare synas böra
ägna särskild uppmärksamhet åt att de bestämmelser, som i detta avseende
reglera de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning, noggrant iakttagas.
Även om de barn, för vilka anteckning i kyrkoböckerna om fader saknas
men för vilka faderskapet fastställts, med hänsyn till innehållet i lagen
om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn äro utestängda
från sådana bidrag, är det av bl. a. familjesociala skäl påkallat, att
kyrkobokföringen skötes omsorgsfullt. Därtill kommer att uraktlåtenheten

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955 21

alt anteckna faderskap kan medföra rättsförluster för barnet, t. ex. vid
arvsskiften.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna angeläget, att
faderskapsärendena för framtiden handläggas mera effektivt, därvid vad
i det föregående anförts torde kunna tjäna till ledning, då det gäller att
åstadkomma en bättre ordning på detta område. Men även andra åtgärder
än de här skisserade — t. ex. ett intensifierat samarbete mellan pensionsstyrelsen,
som handlägger ärenden rörande särskilda barnbidrag, och socialstyrelsen
— torde böra övervägas.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret
och statistiska centralbyrån, som i frågan inhämtat yttranden från kyrkobokföringsinspektörerna
(Del II, s. 55—68). Samtliga remissmyndigheter
förklara sig dela revisorernas uppfattning att de rådande förhållandena på
detta område äro otillfredsställande och att rättelse bör eftersträvas.

Utskottet. De förslag som revisorerna framlagt i syfte att få en effektivisering
av faderskapsärendenas handläggning till stånd ha i stort sett biträtts
av vederbörande remissmyndigheter. Både socialstyrelsen och pensionsstyrelsen
ha därvid förklarat sig skola ytterligare utveckla det samarbete i hithörande
frågor som redan sker dem emellan. Med hänsyn härtill och då utskottet
förutsätter, att de båda styrelserna även i övrigt komma att taga de
initiativ som må erfordras för att på nu avsedda område uppnå en mera tillfredsställande
ordning, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Iakttagelser i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.
Under socialdepartementet, § 16, ha revisorerna föreslagit att arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet i fortsättningen redovisas över en särskild
förrådsfond (Del I, s. 79—102).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 55 i sitt av
riksdagen numera godkända utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

9:o) Viss befrielse från hamnavgift i fiskehamnar. Under kommunikationsdepartementet,
§ 18, ha revisorerna förordat en omprövning av befrielsen
från hamnavgift i fiskehamnar för vissa båtar (Del I, s. 109—112).

Efter en redogörelse för tillkomsten och innebörden av den befrielse från
dylika avgifter som f. n. åtnjutes för båtar tillhörande vissa s. k. privilegierade
segel- och båtsällskap ha revisorerna lämnat vissa uppgifter rörande
tillämpningen av reglerna i skilda hamnar samt rörande fiskehamnarnas
ekonomi (s. 110—112). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt gällande bestämmelser åtnjuta sådana lustfartyg, som tillhöra vissa
angivna s. k. privilegierade segel- och båtsällskap, befrielse från sjöfartsav -

22

Statsutskottets utlåtande nr 119 är 1955

gifter vid angörandet av rikets hamnar. Förmånen, som ursprungligen grundar
sig på ett medgivande av år 1860 och alltsedan dess bibehållits i hamntaxorna,
har efter hand utvidgats till ett stort antal sammanslutningar.

Revisorerna ha undersökt verkningarna av ifrågavarande privilegium såvitt
gäller statens och statsunderstödda fiskehamnar. Uppgifter som inhämtats
från ett antal sådana hamnar synas utvisa, att befrielse från hamnaygifter
för nöjesbåtar tillämpas på ett högst varierande sätt och på många
håll utan överensstämmelse med gällande bestämmelser. I en mängd fiskehamnar
synes även trafiken av s. k. lustfartyg under vissa tider av året vara
stor, stundom så livlig att den orsakar olägenheter för fiskenäringen.

Det synes revisorerna kunna ifrågasättas, om tillräcklig anledning finnes
att i fiskehamnarna alltjämt behålla en förmån av detta slag. Avgiftsbefrielsen
blir till sina verkningar ojämn, eftersom den är beroende av anslutning
till ett privilegierat sällskap; avgift får däremot erläggas för andra
lustfartyg som icke tillhöra sådant sällskap, likaså skall avgift erläggas av
fiskare såväl för fiskebåtar som för nöjesbåtar. Att märka är även, att
inkomsterna vid fiskehamnarna sedan åtskilliga år icke på långt när förslagit
till täckande av utgifterna.

Revisorerna vilja föreslå att ifrågavarande avgiftsbefrielse upptages till
omprövning. Med hänsyn till att hamnavgifterna för nöjesbåtar enligt gällande
taxor äro synnerligen låga, synes det motiverat att därvid upptaga
även frågan om en lämplig avpassning av avgifternas belopp.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommers kollegiet,
Västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sgdkustfiskarnas centralförbund,
Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben samt Sveriges
motorbåts union och Kungl. motorbåtklubben (Del II, s. 78—90).

De två förstnämnda myndigheterna samt Västkustfiskarnas centralförbund
och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund ha väsentligen förklarat
sig dela revisorernas uppfattning, medan övriga remissinstanser avstyrka
revisorernas förslag.

Utskottet. Inledningsvis torde få erinras om att Kungl. Maj:t, med anledning
av vad utskottet under punkten 14 i sitt av fjolårets riksdag godkända
utlåtande nr 6 hemställt, uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
utreda frågan om underhållet av sådana fiskehamnar som uppförts med anlitande
av bidragsmedel från anslaget till byggande av fiskehamnar. Enligt
utskottets mening bör vid denna utredning jämväl den i förevarande sammanhang
aktualiserade frågan upptagas till övervägande. Då emellertid en
individuell avgiftsbeläggning av de av revisorerna åsyftade nöjesbåtarna synes
ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur både principiell och framför allt
praktisk synpunkt, torde därvid närmast böra prövas om icke vederbörande
huvudmän kunde genom en kollektiv överföring av automobilskattemedel
ekonomiskt gottgöras för de tjänster båtägarna åtnjuta i fiskehamnarna.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna sj^ftet.

Statsutskottets utlåtande nr It!) år 1!)öö

23

10 :o) Vissa mark- och förläggningsfrågor. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, ha revisorerna föreslagit att eu statens marknämnd snarast
tillsättes (Del I, s. 112—145).

Efter att inledningsvis lia erinrat om ett av Kungl. Maj:t för 1947 års
riksdag framlagt förslag till ny byggnadslagstiftning ha revisorerna lämnat
eu redogörelse för vissa av dem gjorda undersökningar på vad sätt statens
markinnehav kan ha påverkat uppläggningen och lösningen av planfrågorna
i ett antal städer (s. 112—130). Vidare ha revisorerna återgivit av
dem inhämtade uppgifter rörande planerade, påbörjade eller färdigställda
investeringsarbeten vid vissa militära förband samt i samband därmed erinrat
om den år 1954 inrättade försvarets fastighetsnämnd och dess uppgifter.
varjämte försvarets behov av mark för utbildningsändamål berörts (s.
130—137). Revisorerna ha slutligen erinrat om den av 1941 års riksdagsrevisorer
upptagna frågan om förvaltningen av viss kronans och därmed
jämförbar mark samt om tillkomsten av djurgårdsnämnden (s. 138—140).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Genom 1947 års byggnadslag kan staten sägas ha påtagit sig ett särskilt
ansvar för att bebyggelseplaneringen inom städer och andra tätorter sker
efter rationella principer. Enligt lagen skall också vid planläggningen på
ett helt annat sätt än tidigare hänsyn tagas till bl. a. samhällsekonomiska
och allmänt sociala synpunkter. En genomgående grundtanke är att för
bebyggelse lämpad mark icke bör få utnyttjas på sådant sätt, att därigenom
uppkomma sociala missförhållanden och onödiga kostnader för det
allmänna. I sistnämnda hänseende avses lagen skola hindra, att bebyggelsen
genom mindre ändamålsenlig spridning och utformning i övrigt verkar
fördyrande på gemensamhetsanläggningar av olika slag, sasom vattenoch
avloppsledningar, gator, trafikmedel in. in. De bestämmelser genom
vilka i enlighet med lagens syfte bebyggelsen regleras ha i betydande omfattning
karaktären av inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt till
marken. Uppenbart är emellertid att i princip icke andra synpunkter böra
anläggas på frågan om den i statens ägo befintliga markens utnyttjande än
på frågan om exploateringen av privatägd mark.

Redan 1941 års riksdagsrevisorer uttalade farhågor för att statens markinnehav
i vissa städer och stadsliknande samhällen kunde komma att ur
bebyggelsesynpunkt skapa allvarliga olägenheter. Den av årets revisorer
verkställda undersökningen, för vilken en redogörelse lämnats i det föregående,
utvisar klart att dessa farhågor icke voro överdrivna. I många fall
ii ar läget på grund av den snabba befolkningstillväxten tvärtom utvecklats
därhän, att de uppkomna svårigheterna icke utan särskilda åtgärder kunna
bemästras. Såsom exempel på vilka proportioner frågan understundom
lagit må här hänvisas till förhållandena i Uppsala. Två tredjedelar av den
inom nämnda stad befintliga marken innehas sålunda av olika statliga
myndigheter eller därmed jämförliga institutioner, medan den återstående
tredjedelen redan är bebyggd till ungefär hälften. Den statsägda marken,
vilken omfattar de för nybebyggelse mest lämpade områdena, ligger som
ett mäktigt bälte kring stadskärnan och förhindrar stadens naturliga utveckling.
För att kunna tillgodose det växande bostadsbehovet har bebyggelsen
därför nödgats söka sig till områden, vilka med hänsyn till belägenhet.
grundförhållanden, ledningsnät in. m. erbjuda mindre gynnsamma

24

Statsutskottets utlåtande nr 119 dr 1955

exploateringsmöjligheter. I princip samma problem föreligger i en rad
andra städer, såsom Göteborg, Västerås, Linköping, Karlstad, Umeå och
Östersund. Problemet torde emellertid icke inskränka sig till just de nu
nämnda orterna utan i högre eller lägre grad äga aktualitet även för åtskilliga
städer och stadsliknande samhällen som icke särskilt berörts av
den undersökning revisorerna verkställt. Härvidlag må exempelvis erinras
om föi hållandena inom Stor-Stockholms bebyggelseområde. I detta sammanhang
bör jämväl uppmärksammas, att genom bullerstörningarna från flygplan
och flyganläggningar skapats ytterligare svårigheter av nu angivet
slag, vilka torde komma att öka allteftersom reaktionsdriften vinner vtterligare
insteg inom flyget.

Förevarande spörsmål måste otvivelaktigt lösas på något sätt, därest icke
tätbebyggelsen i vissa fall skall komma att utformas på ett sätt som klart
slår i strid med de grundläggande principerna i 1947 års byggnadslag. Även
om det lent kommunala ansvaret härvidlag icke får undanskymmas, är det
a andra sidan uppenbart att eu tillfredsställande lösning icke gärna kan
ernås utan statens positiva medverkan. Såsom tidigare" framhållits kan
efter tillkomsten av nyssnämnda lag en ändamålsenlig samhällsplanering
anses vara ett direkt statsintresse; det förefaller då naturligt att staten, om
den genom sitt eget markinnehav förhindrar en rationell utbyggnad, i görligaste
mån a\ star sadan mark. Med hänsyn till omfattningen av de anslagsmedel
som numera disponeras för bostadsändamål synes det jämväl ur
statsfinansiell synpunkt vara till fördel, om produktionen av bostäder
förlägges till områden, så belägna och beskaffade att eljest ofrånkomliga
merkostnader kunna undvikas. Vidare må beaktas, såsom ock av den
tidigare redogörelsen framgår, att planer föreligga på mer eller mindre
omfattande investeringar vid åtskilliga av de statliga institutioner, vilkas
markinnehav utgör ett hinder för en naturlig bebyggelseutveckling. Detta
gällei säl skilt militära etablissement och övningsfält. Även om dessa anläggningar
fortfarande under ett antal år skulle kunna användas för sitt
syfte, får icke det framtidsperspektivet lämnas ur sikte, att anläggningarna
så småningom kunna bliva praktiskt taget helt obrukbara på grund av
den fortsatta samhällsbildningen. Åtskilliga förband ställas f. ö. redan nu
genom den växande civila bebyggelsen inför stora svårigheter att på ett
effektivt sätt bedriva utbildning och övningar. Här föreligger sålunda en
stor fara för felinvesteringar, vilka för staten måste bliva finansiellt betungande
samtidigt som de innebära eu misshushållning med samhällets
reala resurser.

Med det nu sagda avse revisorerna självfallet icke, att staten utan vederlag
skall avhända sig den mark som vederbörande kommuner kunna vara
i behov av. Även om staten sålunda icke bör försättas i principiellt sämre
ställning än varje annan markägare, synes likväl staten med hänsyn till
1 det föregående berörda omständigheter böra visa en särskild vilja att
söka nå fram till en jämväl ur bebyggelsesynpunkt godtagbar lösning av
foreyai ande spörsmål. Det gäller härvidlag en stundom mycket svår avvägning
mellan å ena sidan statens kortsiktiga intresse såsom markägare
och å andra sidan statens långsiktiga intresse såsom värnare och befrämjare
av vissa allmänna samhällsvärden. Uppgörelser i nu avsedda frågor
toide därför icke kunna komma till stånd utan omsorgsfull prövning och
utredning i varje särskilt fall. Vid det ingående studium revisorerna ägnat
den"a fråga ha revisorerna också redan tidigt bibragts den uppfattningen,
att för nyssnämnda uppgift erfordras ett statligt specialorgan, utrustat med
vederbörlig kompetens och sakkunskap.

Statsutskottets utlåtande nr It i) ur 195ä

25

Såsom ovan angivits har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1954
tillsatts eu särskild försvarets fastighetsnämnd. Tillkomsten av denna
nämnd har närmast föranletts av en önskan att få till stånd en instans för
behandling av frågan om det växande behovet av mark för försvarets räkning.
Även andra spörsmål skola emellertid upptagas till övervägande av
nämnden. Sålunda har av föredragande departementschefen bl. a. erinrats
om förhandenvaron av åtskilliga förläggningsfrågor, vilka borde prövas
med hänsyn till från kommunalt håll framställda önskemål om disposition
av försvaret tillhörig mark. Det behov av ett specialorgan på förevarande
område som revisorerna funnit föreligga kan därför i viss mån sägas ha
tillgodosetts genom Kungl. Maj :ts nyssberörda beslut.

Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas, huruvida
icke den nyinrättade nämnden fått ett alltför begränsat arbetsfält, då den
såsom namnet anger har att taga befattning enbart med försvarets hithörande
fastighetsfrågor. Visserligen disponera de militära förbanden eu
mycket betydande del av den statliga mark som utgör ett hinder för vissa
samhällens naturliga utveckling. Likväl kvarstår det faktum att i förevarande
avseende hänsyn måste tagas till även andra statsinstitutioners markinnehav,
något som klart framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen.
I Uppsala, för att ånyo nämna denna stad såsom exempel, förvaltas
sålunda den statliga marken av ett tiotal olika myndigheter. En
tillfredsställande lösning av frågan kan därför icke komma till stånd, om
icke all statlig mark av nu avsett slag inbegripes i de reglerande överenskommelser
som må komma att träffas med vederbörande kommuner. I och
för sig behöver detta självfallet icke utesluta, att en och samma kommun
ingår särskild delöverenskommelse med varje ifrågakommande statsmyndighet.
Av många skäl synes emellertid en samlad lösning böra eftersträvas,
icke minst med hänsyn till de merkostnader och den tidsspillan som den
nuvarande splittringen av de statliga markfrågorna på olika myndigheter
vållar. Önskvärt är även att enhetliga bedömningsnonner komma till tilllämpning
på förevarande område.

I detta sammanhang må vidare uppmärksammas, att det för försvarets
fastighetsnämnd icke är någon huvuduppgift att söka få till stånd ur plansynpunkt
riktiga lösningar av de svävande markfrågorna. Den undersökning
revisorerna verkställt i ämnet utvisar emellertid, att detta för vissa
städer är ett direkt livsintresse. Därav följer, att problemet i dessa fall måste
angripas ur vidare synpunkter än de för nämndens verksamhet vägledande.
Ett villkor härför är i sin tur, att vid de organisationsförändringar inom
försvarsmakten som kunna förväntas inom den närmaste framtiden frågan
om de militära förbandens förläggning bedömes jämväl ur synpunkten av
vederbörande kommuns behov av mark för den växande bebyggelsen. De
riktlinjer härutinnan som nyligen framlagts av försvarsledningen präglas
dock ej i någon högre grad av denna synpunkt. Visserligen synes hänsynen
till de ifrågavarande städernas utveckling ha haft viss betydelse för förslaget
om 1 8:s och A 2:s ersättande med signalförband, men detta förslag
torde närmast, såvitt nu är i fråga, ha föranletts av en strävan att söka
undvika de ytterligare markförvärv som eljest skulle ha blivit nödvändiga.
Av den militära mark som enligt arméchefens bedömande kan avstås vid
föreslagen omorganisation av armén äger endast det av Lv B nu disponerade
kascrnelablissement jämte tillhörande övningsfält egentligt intresse
i förevarande sammanhang. I flera fall förordas rent av en utbyggnad av
sådana förband som utgöra allvarliga hinder för en rationell bebyggelseplanering.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter ha revisorerna kommit

■2G

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

till den uppfattningen, att för regleringen av hithörande frågor lämpligen
hör inrättas ett samtliga statliga förvaltningsgrenar omspännande organ,
förslagsvis kallat statens marknämnd. Huvuduppgiften för denna nämnd
bör vara att i varje särskilt fall söka nå fram till en totaluppgörelse med
vederbörande kommun under tillbörligt beaktande av såväl statens ekonomiska
intressen i dess egenskap av markägare som kravet på rationell
bebyggelseplanering. Självfallet måste därvid i erforderlig mån hänsyn
tagas till även statens eget behov av mark för administrativa ändamål.
1 överensstämmelse med nu angivna uppgift bör marknämnden sålunda
huvudsakligen vara ett utredande, förhandlande och förslagsställande organ.
Detta innebär bl. a. att själva förvaltningen av statens mark fortfarande
bör tillkomma vederbörande fackmyndighet, med vilken självfallet
erforderlig kontakt i hithörande frågor måste hållas. Däremot synes marknämnden
böra träda i den förberörda militära fastighetsnämndens ställe,
i allt fall såvitt fråga är om dispositionen av kronan nu tillhörig mark för
bostadsbebyggelse eller annat civilt ändamål. Lämpligt torde även vara
att marknämnden övertager de på djurgårdsnämnden ankommande göromålen;
dock bör densamma icke bedriva någon exploateringsverksamhet.
För att enhetliga principer skola komma till tillämpning på förevarande
område synes marknämnden därjämte böra anförtros de arbetsuppgifter
som nu åvila kammarkollegiet i samband med försäljningen av ecklesiastik
jord för tätortsbebyggelse. Genom en dylik samordning torde handläggningen
av hithörande frågor kunna rationaliseras och statens kostnader
för verksamheten nedbringas.

Av särskild betydelse för uppläggningen av den nya marknämndens arbete
är att redan från början få klarlagt, vilka militära enheter som på
grund av den fortskridande stadsbebyggelsen anses böra erhålla ändrad
förläggning. Såsom tidigare framhållits kan en omorganisation av landets
försvarskrafter väntas inom en näraliggande framtid. I samband därmed
ha anmälts omfattande behov både av nya övningsfält och av upprustning
av befintliga kasernetablissement. Innan dessa behov tillgodoses måste
emellertid enligt revisorernas mening garantier ha skapats för att de föreslagna
investeringarna icke komma att ske i anläggningar och markområden
som på längre sikt icke kunna kvarbliva under militär förvaltning.
Utflyttning av ett förband till en helt ny förläggning innebär självfallet
många svårbemästrade problem, icke minst i ekonomiskt avseende. Det
torde emellertid kunna förutsättas att vederbörande kommun, om den för
sin utveckling har verkligt behov av viss mark, också är beredd att lämna
rimlig ersättning därför. Ett konsekvent och energiskt fullföljande av principen
att öka de militära utbildningsenheternas storlek, varigenom totala
antalet sådana enheter kan minskas, skulle måhända ytterligare underlätta
möjligheten att utan betungande merkostnader finansiera utflyttningen av
visst förband.

Såsom av det föregående framgår har frågan om inrättandet av ett statligt
markorgan tidigare i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Senast skedde detta år 1947 och då i den formen att
den nuvarande djurgårdsnämnden av särskild utredningsman föreslogs
skola anförtros uppgiften att tjänstgöra som remissmyndighet i alla frågor
berörande statens mark. I avvaktan på resultatet av dels den år 1935 tillsatta
utredningen av frågan om den rättsliga vården och förvaltningen av
kronans fasta egendom och dels 1946 års markutredning ansågs emellertid
detta förslag icke böra genomföras. Av de nämnda båda utredningarna har
den förra numera upphört utan att ha lett till något resultat, medan den
senare sedan flera år tillbaka är vilande. De uppdrag som på sin tid läm -

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

27

nades dessa utredningar kunna därför icke rimligen åberopas som skäl
mot tillskapandet av en marknämnd av nyss angiven karaktär.

Med hänsyn till de förevarande frågornas svårbemästrade och vittutseende
natur anse revisorerna, att en statens marknämnd med ovan antydda
uppgifter bör tillsättas utan dröjsmål.

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, bostadsstgrelsen,
byggnadsstyrelsen, djurgårdsnämnden, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas föi''bund (Del
II, s. 90—110).

Nämnda remissinstanser utom fortifikationsförvaltningen och kammarkollegiet
ha i princip tillstyrkt revisorernas förslag, dock att byggnadsstyrelsen
ifrågasätter om icke den föreslagna nämndens arbetsuppgifter böra
anknytas till redan befintligt verk och då i första hand styrelsen själv.

Utskottet. Enligt utskottets mening äro tungt vägande skäl förebragta för
revisorernas av flertalet remissinstanser biträdda förslag om inrättande av
en statens marknämnd. De allmänna riktlinjer som av revisorerna angivits
för nämndens verksamhet synas jämväl ändamålsenliga. Innan denna verksamhet
tar sin början, torde dock vissa i förevarande sammanhang betydelsefulla
organisationsspörsmål behöva närmare klarläggas. Utskottet åsyftar
härmed sådana frågor som avse exempelvis nämndens storlek och sammansättning,
personalbehov, arbetsformer och befogenheter samt förhållande
till de på området förefintliga fackmyndigheterna m. m. En utredning
härom synes därför böra ske under beaktande av även de i remissyttrandena
anförda synpunkterna. Med hänsyn till angelägenheten av att de
av revisorerna aktualiserade markproblemen snarast bringas till en lösning,
torde den sålunda, förordade organisationsutredningen böra bedriva
sitt arbete så skyndsamt, att därav föranledda förslag kunna föreläggas
redan nästa års riksdag.

Utskottet vill slutligen erinra om att jordbruksutskottet i sitt av innevarande
års riksdag godkända utlåtande nr 12 framhållit önskvärdheten av
att avgörande så snart som möjligt träffas av Kungl. Maj :t beträffande frågorna
om inrättande av en central fastighetsvärderingsnämnd, om formerna
för en samordning mellan statens prispolitik vid fastighetsförsäljningar och
den sociala bostadsbyggnadsverksamheten samt om prissättningen vid försäljning
av kyrklig jord.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning av de av
utskottet angivna spörsmålen.

11 :o) Odlingsföretaget Galgatmyren. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, ha revisorerna anfört vissa synpunkter beträffande odlingsföretaget
Galgatmyren samt i anslutning härtill ifrågasatt, huruvida icke framdeles
lantbruksstyrelsen och vederbörande lantbruksnämnd böra pröva fö -

28 Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

rekommande frågor om anskaffande av s. k. ersättningsjordbruk (Del I, s.
145—155).

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att vattenfallsstyrelsens pågående
utbyggnad av vattenkraften i Umeälvens flodområde föranlett att styrelsen
efter samråd med lantbruksdirektören i Norrbottens län samt Sorsele
kommun påbörjat en uppodling av den s. k. Galgatmyren, belägen i omedelbar
anslutning till Sorsele municipalsamhälle, i syfte att därstädes åstadkomma
ersättningsjordbruk för de jordbruk, som vid sjöregleringarna blivit
överdämda (s. 145—146). Redogörelse har vidare lämnats för planeringen
av förelaget samt hittills verkställda torrläggningsarbeten in. m. jämte
kostnaderna härför (s. 145—152). Slutligen ha revisorerna gjort följande
uttalande.

Vid skilda tillfällen har under senare år framhållits önskvärdheten av att
markägare, som i anledning av kraftverksbyggnader och vattenregleringar
gå förlustiga sina fastigheter, skola kunna erhålla ersättning härför i annan
form än i penningar, främst i mark eller kraft. Riksdagen har uttalat sig i
denna riktning, och frågan har även varit föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga.

I samband med den pågående utbyggnaden av vattenkraften i Ume älv
komma flera av de större sjöarna i älvens övre del att uppdämmas. Så är
fallet med sjöarna Storuman, Storjuktan och Gardiken i Västerbottens län.
Arbetet med regleringen ankommer i princip på fallägarna i älven, vilka för
ändamålet saminanslutit sig i Umeälvens regleringsförening. Enär staten
äger omkring hälften av fallhöjden i älven och även har att med samma
andel deltaga i kostnaderna för sjöregleringarna, har vattenfallsstyrelsen
åtagit sig att bedriva arbetet för regleringsintressenternas räkning.

Vid uppdämningen av de nämnda sjöarna kommer åtskillig jordbruksmark
att gå förlorad. Vattenfallsstyrelsen, som sökt att tillgodose det nyssnämnda
önskemålet om beredande av ersättning i mark, har i detta syfte
under sommaren 1953 igångsatt torrläggning av den s. k. Galgatmyren, ett
omkring 270 har vidsträckt område invid Sorsele municipalsamhälle. Enligt
undersökning, som under år 1946 utförts av svenska vall- och mosskulturföreningen,
har myrens mark — bortsett från ett ytlager av torv —
befunnits innehålla mineraljord och kärrtorv av sådan sammansättning, att
den efter avdikning kunde betecknas som odlingsvärd.

Vattenfallsstyrelsens plan innebär, att omkring 180 har av myren uppodlas
och att där nybildas 16 fastigheter, var och en med en areal av i genomsnitt
elva har odlad jord. Kostnaderna för torrläggning, odling, vägar,
byggnader samt vatten och avlopp beräknades tidigare till 1,7 miljoner kronor,
d. v. s. 106 000 kronor per fastighet. Jordbruken äro avsedda att erbjudas
de markägare, som i samband med sjöregleringarna — i första hand vid
den närbelägna Storjuktan — få sina gårdar överdämda.

I december 1953 inhämtade vattenfallsstyrelsen yttranden angående kolonisationen
från ett flertal berörda myndigheter, däribland lantbruksstyrelsen
och domänstyrelsen samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i länet.
De tre förstnämnda myndigheterna ställde sig starkt kritiska till förslaget.
Under innevarande år har emellertid torrläggningen fullföljts, och
tre av de planerade fastigheterna ha uppbyggts. De hittills nedlagda utgifterna
härför, som uppgå till 125 000 kronor per lägenhet, ge anledning an -

Statsutskottets utlåtande nr HD år t!)55

29

taga, att de slutliga kostnaderna komma att bli åtskilligt högre än de beräknade.

För ifrågavarande bygders bestånd är det angeläget, att de produktiva
krafter, som förstöras genom vattenkraftens utbyggnad, ersättas med andra.
Ur denna synpunkt är det alltså att hälsa med tillfredsställelse, att vattenfallsstyrelsen
sökt skapa möjligheter att erbjuda de skadelidande sakägarna
nya jordbruk i stället för de förlorade. 1 fråga om den lösning, som valts
för anordnandet av ersättningsmark, finna emellertid revisorerna anledning
till tveksamhet.

Det rör sig här om en bygd i övre delen av Västerbottens län, där förutsättningarna
för drivande av större jordbruk äro mera begränsade än på
andra håll inom länet. Av de omkring 800 enskilda jordbruksfastigheterna
i Sorsele socken har icke någon så stor åkerareal som de nu inrättade och
planerade jordbruken; 96 procent innehålla åkerarealer, som icke överstiga
fem har. Dit höra gårdarna vid Storjuktan och Gardiken. Det är således
uppenbart, att de gårdar som hotas av kommande sjöregleringar, äro jordbruk,
vilkas innehavare ha en väsentlig del av sin bärgning från skogen. Det
vill synas som om de ursprungligen planerade jordbruken blivit alltför stora
för att motsvara det ändamål, för vilket de tillkommit. Att detta betraktelsesätt
ej heller varit helt främmande för vattenfallsstyrelsen synes framgå
av en den 18 november 1954 dagtecknad till revisorerna inkommen promemoria,
enligt vilken man nu inriktar sig på att vid sidan av ett begränsat
antal för traktens förhållanden stora jordbruk kunna erbjuda även andra
alternativ, bl. a. gårdar med karaktär av stödjordbruk. Härigenom torde
syftet att kunna ersätta skadad mark med annan kunna tillgodoses i större
utsträckning än annars lärer blivit fallet, men det måste samtidigt framhållas,
att den ekonomiska kalkylen i sådant fall blir en annan.

Vad kostnadsfrågan i övrigt beträffar visa erfarenheterna från liknande
företag, alt svårigheter ofta föreligga att med rimliga investeringar genomföra
torrläggningar av denna natur. Även om kostnaderna per fastighet i
detta fall böra ses mot bakgrunden av att vattendomstolarna numera icke
sällan döma ut betydande belopp i ersättning för skadade jordbruksfastigheter,
måste dock kostnaderna för jordbruken på Galgatmyren betecknas
som höga. Man kan vid bedömandet av dessa investeringar icke heller helt
bortse från det framtidsvärde de i och för sig kunna äga. Att märka är
också att den ursprungliga ekonomiska kalkylen är grundad på förutsättningen
att alla eller flertalet av de planerade fastigheterna komma till stånd
och hållas i hävd. För varje fastighet, som icke kommer till utförande, bli
kostnaderna för de återstående proportionsvis ännu högre än nu beräknas,
enär vissa utgifter för dikning, vägar, vatten och avlopp m. m. äro gemensamma
för företaget. Härtill kommer att underhållet kan förväntas bli mera
betungande.

Revisorerna finna del även vara en påtaglig brist i företagets planering,
att utredning icke skett beträffande de önskemål och framtidsplaner, som
kunna föreligga hos den befolkning, som kan tänkas bli innehavare av jordbruken
på myren. Den aktuella personkretsen begränsar sig i huvudsak till
innehavare av de större gårdarna vid Storjuktan och Gardiken. Det har
uppgivits, alt åtminstone i Storjuktan fastighetsägarna i stor utsträckning
äro äldre personer, av vilka många knappast kunna väntas vara villiga att
nu övertaga ett jordbruk av den storleksordning, som hjudes på Galgatmyren.
Revisorerna finna även alt kontakten med övriga myndigheter upptagits
alltför sent — vid en tidpunkt då torrläggningsarbetena redan voro i
gång och möjligheterna för åstadkommande av eventuella jämkningar i pbl -

30

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

nerna alltså voro mycket begränsade. Sålunda torde exempelvis en tidigare
kontakt med domänverket måhända ha kunnat medföra, att frågan om fastigheternas
förseende med lämpligt belägna skogsskiften lättare kunnat lösas.

Arbetet med kolonisation av Galgatmyren är numera så långt framskridet,
att det knappast torde vara möjligt att utan försämring av det ekonomiska
utfallet söka andra vägar för tillgodoseende av det föreliggande
jordbehovet. Revisorerna förutsätta emellertid, att ytterligare jordbruk
icke uppbyggas på det torrlagda området, innan man vunnit praktisk erfarenhet
rörande markens lämplighet för jordbruksändamål, samråd ägt
rum med övriga berörda centrala myndigheter samt klarhet vunnits om
förutsättningarna för jordbrukens överlåtelse till enskilda brukare och om
hur överlåtelserna skola finansieras. För framdeles uppkommande projekt
av liknande karaktär vilja revisorerna framhålla möjligheten att det helt
eller delvis överlämnas till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i vederbörande
län att pröva frågan om anskaffande av ersättningsjordbruk.

Utlåtanden ha avgivits av vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Västerbottens län (Del II, s. 111—126).

V attenfallsstijrelsen framhåller i sitt yttrande att den vidare utbyggnaden
av bebyggelsen på Galgatmyren kommer att planeras i samråd med berörda
myndigheter och sakägare, sedan nödvändig erfarenhet av de tre försöksfastigheterna
vunnits.

Domänstyrclsen framhåller sammanfattningsvis att uppodlingen av Galgatmyren
bör begränsas till de tre lägenheter, som redan iordningställts, och
att, sedan önskemålen och framtidsplanerna hos den berörda befolkningen
närmare utretts, de åtgärder, som skola vidtagas för förflyttning av befolkningen,
planläggas i samråd med domänstyrelsen antingen man avser att
tillskapa nya jordbruk eller att på annat sätt ordna försörjningsfrågorna.

Lantbruksstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttrande från vederbörande
lantbruksnämnd, säger sig dela såväl de betänkligheter, som revisorerna anfört
beträffande projektet, som deras mening att ytterligare jordbruk icke
böra uppbyggas på Galgatmyren innan man vunnit praktisk erfarenhet rörande
markens lämplighet för jordbruksändamål samt klarhet vunnits dels
om förutsättningarna för jordbrukens överlåtelse till enskilda brukare och
dels om hur överlåtelserna skola finansieras. Likaså ansluter sig styrelsen
till vad revisorerna anfört om det sätt, på vilket framdeles uppkommande
projekt av liknande karaktär böra handläggas.

Lantbruksnämnden säger sig ha svårt att inse, varför man vill bedöma
detta vattenfallsstyrelsens i bygdens intresse gjorda försök, som samtidigt
otvetydigt säges vara en värdefull rationaliseringsåtgärd, som olämpligt.
Företaget bör enligt nämndens uppfattning fullföljas och fastigheterna tillskapas,
så att möjlighet till fullständiga jordbruk med rationell jordbruksproduktion
finnes.

Länsstyrelsen slutligen uttalar sin tillfredsställelse över statsrevisorernas
uttalande att under för handen varande förhållanden kolonisationen av
Galgatmyren bär fullföljas. Dock anser länsstyrelsen, att en förutsättning
för att kolonisationen skall lyckas är att fastigheterna förses med stödskog.

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

31

Om det av någon anledning skulle befinnas lämpligt att omedelbart bilda
endast en del av de planerade nya fastigheterna, finner länsstyrelsen det
ytterst önskvärt att i varje fall någon begränsning av torrläggningsplanen
icke sker. Maskiner och andra resurser av den storlek, som vattenfallsstyrelsen
förfogar över, anses näppeligen komma att senare stå till buds.

Utskottet. Av remissyttrandena framgår att delade meningar råda rörande
lämpligheten av det odlingsföretag som vattenfallsstyrelsen igångsatt på den
s. k. Galgatmyren. Då emellertid styrelsen förklarat sig ha för avsikt att
planlägga den fortsatta utbyggnaden i samråd med berörda myndigheter
och sakägare och då vidare detta uppgivits komma att ske först sedan nödig
erfarenhet av de tre redan uppförda fastigheterna vunnits, har utskottet
ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Ränta å restituerade utskylder. Under finansdepartementet, § 22, ha
revisorerna framhållit angelägenheten av att sådana åtgärder vidtagas, att
antalet balanserade skattemål kan väsentligt nedbringas (Del I, s. 167—
173).

Utskottet. Beträffande denna fråga kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

13:o) Förenkling av vissa skatterestitutioner. Under finansdepartementet,
§ 23, ha revisorerna föreslagit vissa förenklingar av bestämmelserna om
restitution av slutlig skatt m. m. i de fall, då ränta därå utgår (Del I, s.
174 och 175).

Revisorerna som inledningsvis erinrat om den rätt, som i vissa fall föreligger
att erhålla ränta med fem procent för år å restituerad, slutlig skatt
m. in. ha vidare återgivit vissa av dem inhämtade uppgifter, varav framgår
att antalet fall, där dylik ränta till ett belopp av mindre än fem kronor utbetalats
från länsstyrelserna, är betydande. Efter att vidare ha framhållit
att under senare år åtgärder i skilda hänseenden vidtagits i syfte att förenkla
arbetet med debitering och uppbörd av skatter av olika slag in. in.
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom framgår av det föregående ha olika åtgärder vidtagits i syfte att
förenkla de administrativa bestyren i samband med uträkning och uppbörd
av skatter av olika slag. Då arbetsbördan för de myndigheter, som handha
dessa göromål, det oaktat är betydande, böra om möjligt ytterligare förenklingar
genomföras. Vad som därvid bl. a. förtjänar övervägas är att ändra
bestämmelserna om restitution av slutlig skatt m. m. i de fall, då ränta
därå utgår. Som ovan visats är antalet fall då smärre belopp i ränta gottskrivas
de skattskyldiga betydande. Av samma skäl som en regel införts
att preliminär skatt, som ej uppgår till fem kronor, ej återbetalas, torde

32

Statsutskottets utlåtande nr 119 ur 1955

enligt revisorernas mening böra föreskrivas, att ränta, som ej utgöres av
visst minsta belopp, förslagsvis fem kronor, ej skall utgå. Räntebeloppen böra
vidare utbetalas i helt antal kronor, därvid öretal bör bortfalla.

Då bestämmelser av angivet innehåll — mot vilka några principiella skäl
knappast kunna anföras -— enligt de upplysningar revisorerna inhämtat
skulle medföra en viss arbetsbesparing, torde erforderliga författningsändringar
snarast möjligt böra vidtagas.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, överstathållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Västerbottens
län (Del II, s. 128—135), vilka samtliga tillstyrka revisorernas förslag.

Utskottet. Revisorernas förslag att ränta å efter besvär restituerade skattemedel
icke skall utgå, därest den understiger exempelvis fem kronor, liksom
att räntebeloppen vid ifrågavarande skatterestitutioner skola utbetalas endast
i hela krontal ha praktiskt taget helt tillstyrkts av de i ärendet hörda
remissmyndigheterna. Jämväl utskottet har funnit de nämnda förslagen välgrundade
och hemställer därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i den av revisorerna
angivna riktningen.

14:o) Vissa reservationsanslag under nionde huvudtiteln. Under jordbruksdepartementet,
§ 25, ha revisorerna anfört vissa synpunkter rörande de betydande
reservationerna å vissa anslag under nionde huvudtiteln samt rörande
formen för dessa anslag (Del I, s. 181—193).

Utskottet. Till detta ärende har riksdagen redan tagit ställning i samband
med behandlingen av jordbruksutskottets utlåtande nr 19, varom utskottet
velat här

erinra.

15:o) Lantbruksnämnderna i Kalmar län. Under jordbruksdepartementet,
§ 26, ha revisorerna uttalat att frågan om en sammanslagning av lantbruksnämnderna
i Kalmar län bör övervägas samt att en reglering av den administrativa
indelningen beträffande Aspelands härad synes påkallad (Del
1, s. 194—200).

Efter en redogörelse för tillkomsten och organisationen av förenämnda
båda lantbruksnämnder ha revisorerna lämnat vissa tabellariska uppgifter
rörande nämndernas verksamhet m. m. (s. 194—198). Härefter ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Vid tillkomsten år 1948 av lantbruksnämndsorganisationen inrättades en
lantbruksnämnd i varje län, dock att Kalmar län och Älvsborgs län uppdelades
på vartdera två lantbruksnämnder. Denna uppdelning erhåller sin förklaring
genom att lantbruksnämnderna framvuxit ur egnahemsnämnderna,
vilka i sin tur leda sitt ursprung från hushållningssällskapen. I vartdera av

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

33

nämnda båda län ha sedan länge funnits två hushållningssällskap. När frågan
om en sammanslagning av egnahemsnämnderna i de båda länen under
slutet av 1930-talet blev aktuell, bibehölls likväl den tidigare uppdelningen
under hänvisning till länens geografiska struktur och de stora avstånden
mellan olika länsdelar ävensom till önskvärdheten av samarbete mellan
egnahemsnämnder och hushållningssällskap.

Revisorerna ha sökt bilda sig en uppfattning om i vad mån uppdelningen
i fråga alltjämt kan anses vara motiverad av arbetsmängden och övriga
förhållanden. Såvitt gäller Älvsborgs län synas f. n. förutsättningar knappast
föreligga för en sammanslagning av de där verksamma lantbruksnämnderna.
Med över 14 000 brukningsenheter i storleksordningen 2—10
hektar är Älvsborgs län landets mest utpräglade småbrukarlän, och därtill
synes den sammanlagda verksamheten för såväl inre rationalisering som
ett flertal andra till nämnderna hörande grupper av ärenden betydligt
överstiga genomsnittet för landet i övrigt. Revisorerna anse sig fördenskull
icke böra framställa något yrkande rörande lantbruksnämnderna i detta län.

Av den i det föregående anförda utredningen synes framgå, att Kalmar
län varken i fråga om storlek eller i vad angår antal brukningsenheter kan
antagas ställa större krav på personal inom lantbruksnämndsorganisationen
än vad som genomsnittligt är fallet inom andra län. Den av lantbruksstyrelsen
för år 1953 framlagda verksamhetsstatistiken för lantbruksnämnderna
synes vidare utvisa, att de sammanlagda arbetsuppgifterna med inre
rationalisering — frånsett byggnader — inom Kalmar län visserligen överstiga
genomsnittet för samtliga län, men att å andra sidan åtskilliga län
i detta hänseende redovisa högre siffror än summan för Kalmar län. I fråga
om åtskilliga andra grupper av ärenden inom förvaltningsområdet, exempelvis
bidrag och lån till jordbrukets byggnader, ärenden rörande jordförvärv
och förköp, jordbruksegnahemslån och driftslån ävensom producentoch
kontantbidrag, synas Kalmar läns båda lantbruksnämnder tillsammans
icke nå upp till det för lantbruksnämnderna genomsnittliga antalet.

De geografiska betingelserna och kommunikationsförhållandena i Kalmar
län medföra ovedersägligen vissa svårigheter för de i norra delen av
länet boende att upprätthålla personlig kontakt med länsorganen i Kalmar.
Lika stora eller till och med större vägavstånd föreligga emellertid inom
ett flertal andra län, och även i fråga om kommunikationerna torde motsvarigheter
kunna påvisas på andra håll. Att märka är också, att åtskilliga
länsorgan, beträffande vilka någon uppdelning icke förekommer, redan
äro förlagda till Kalmar, t. ex. länsstyrelse, vägförvaltning, länsarkitektkontor,
lantmäterikontor, länsbostadsnämnd och lantbruksingenjörsavdelning,
samt att kommunikationssvårigheterna numera tendera att motvägas
av biltrafikens utveckling.

Med hänsyn till det nu anförda anse revisorerna, att frågan om en sammanslagning
av lantbruksnämnderna i Kalmar län bör övervägas. Revisorerna
utgå därvid från alt en gemensam nämnd förlägges till Kalmar. Därigenom
torde icke obetydliga besparingar kunna vinnas, i främsta rummet
beträffande personal men därjämte i fråga om utgifter för lokaler och
andra omkostnader, även om en viss ökning måste motses beträffande
resekostnaderna.

Om genom en dylik sammanslagning icke samma kontakt mellan länsdelarna
och icke samma ortskännedom inom nämnden skulle kunna upprätthållas,
torde dessa olägenheter kunna motverkas genom alt eu till
nämnden knuten lantbrukskonsulcnt stationeras i Västervik samt genom
god kontakt med ortsombuden.

Rörande Kalmar län må ytterligare framhållas, att eu tudelad organisa!£
JHIhiiuj Iill riksdagens protokoll 19.r>!t. 6 samt. Nr 119

34

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

tion föreligger icke blott beträffande lantbruksnämnder och hushållningssällskap
utan också i fråga om landsting och skogsvårdsstyrelser. Härvid
är att märka, att gränserna för de olika länsorganens verksamhetsområden
icke sammanfalla. Aspelands härad, beläget väster om Oskarshamn, tillhör
nämligen det norra landstinget och den norra skogsvårdsstyrelsen men den
södra lantbruksnämnden och det södra hushållningssällskapet. Detta förhållande
framstår som mindre rationellt, icke minst med tanke på att
landstingen i olika hänseenden understödja hushållningssällskapens verksamhet.
En reglering av den administrativa indelningen beträffande Aspelands
härad synes enligt revisorernas mening påkallad.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrelsen, som i ärendet inhämtat
yttranden från de båda förenämnda lantbruksnämnderna, och länsstyrelsen
i Kalmar län, som inhämtat yttranden från Kalmar läns norra hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelsen i länets södra landstingsområde, Kalmar läns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Kalmar läns södra hushållningssällskaps
gillesstyrelse, gillesombud och lantbruksombud i Aspelands
härad (Del II, s. 148—160).

Lantbruksstyrelsen, som anser skäl tala både för och mot en sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna, förordar sammanfattningsvis att
frågan närmare utredes samt att i samband därmed även upptages frågan
om en sammanslagning av de båda hushållningssällskapen i länet.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område avstyrker en omorganisation
men framhåller nödvändigheten av att Aspelands härad tillföres norra
hushållningssällskapet och därmed lantbruksnämndens område, så att detta
kommer att omfatta hela norra landstingets och skogsvårdsstyrelsens område.
Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område däremot tillstyrker
en utredning av hela frågekomplexet.

Länsstyrelsen avstyrker revisorernas förslag.

Kalmar läns norra hushållningssällskap uttalar sig för ett bibehållande
av båda lantbruksnämnderna medan lånets södra hushållningssällskap förordar
en utredning av frågan.

Sistnämnda hushållningssällskaps gillesstyrelse, gillesombud och lantbruksombud
i Aspelands härad slutligen förklara sig icke dela revisorernas
uppfattning att en reglering av den administrativa indelningen beträffande
Aspelands härad är påkallad.

Utskottet. För revisorernas förslag om en sammanslagning av de båda
lantbruksnämnderna i Kalmar län kunna onekligen flera skäl anföras. Innan
ett beslut av sådan innebörd fattas, synes emellertid enligt utskottets
mening frågan böra närmare utredas, varvid jämväl spörsmålet om de inom
nämnda län verksamma hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas
organisatoriska ställning bör upptagas till övervägande. Utskottet hemställer
därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

35

16:o) Lyckebyåns regleringsföretag. Under jordbruksdepartementet, § 28,
ha revisorerna uttalat angelägenheten av att kvarstående åtgärder av framför
allt rättslig natur beträffande Lyckebyåns regleringsföretag snarast slutföras
(Del I, s. 216—225).

Till bestridande av kostnader för torrläggning och kolonisation i samband
med reglering av Lyokebyån har under ett flertal år alltsedan budgetåret
1936/37 statsmedel ställts till förfogande till ett sammanlagt belopp av omkring
2,5 miljoner kronor. Efter att inledningsvis ha erinrat härom ha revisorerna
redogjort för de förhållanden som föranlett regleringsföretaget samt
planeringen och omfattningen av detsamma (s. 216—219). Revisorerna ha
vidare lämnat vissa uppgifter rörande det vid skilda tidpunkter beräknade
båtnadsvärdet av företaget samt detsammas bedrivande jämte sammanlagda
kostnader för själva torrläggningen (s. 219—221). Slutligen har en redogörelse
lämnats för den planerade nya fastighetsbildningen inom området
(s. 221—223), varefter revisorerna gjort följande uttalande.

I enlighet med riksdagens år 1936 fattade beslut har i statens regi och
med anlitande av statsmedel ett omkring 2 000 har vidsträckt område vid
Lyckebyåns övre lopp på gränsen mellan Blekinge och Kalmar län blivit
föremål för utdikning och torrläggning. Genomförandet av detta företag
har varit ett önskemål ända sedan början av förra århundradet; när planerna
under 1930-talet aktualiserades, sammanhängde detta i väsentlig grad
med behovet att skapa försörjningsmöjligheter inom vissa av arbetslöshet
då särskilt hemsökta landsdelar. Arbetet med utdikningen tog sin början
i augusti 1939 och omfattade uppgrävning av 17 km av åns huvudränna samt
67 km sidodiken för vattnets avrinning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har det ekonomiska resultatet
av lyckebyåföretaget icke blivit på långt när så gynnsamt, som man
från början förutsatte. Under planeringen räknade man med ett båtnadsvärde
av omkring 1,5 miljoner kronor, under det att kostnaderna väntades
understiga 1 miljon kronor. Enligt vattendomstolens beräkningar av år
1938 blev nettobåtnaden väsentligt reducerad, men en icke obetydlig vinst
syntes dock alltjämt kunna erhållas. När arbetet igångsattes mötte dock
redan från början svårigheter, bl. a. på grund av drivmedelsbristen under
krigsåren, och olika anledningar till förseningar uppträdde även i fortsättningen;
vilket medförde att arbetena icke blevo slutförda förrän år 1951.
Bl. a. på grund av den allmänna prisstegringen hade de sammanlagda
utgifterna då stigit till närmare 2 miljoner kronor. Enär delägarnas andelar
blivit på förhand maximerade till viss del av de ursprungligen beräknade
kostnaderna, eller till omkring 600 000 kronor, kom hela merkostnaden att
falla på statsverkets del.

En ytterligare anledning till att det ekonomiska utfallet icke motsvarat
förväntningarna utgör det förhållandet, att den mark, som ingick i företaget,
på grund av senare undersökningar och i viss mån på grund av ökade
krav på odlingsmarks beskaffenhet icke i beräknad omfattning befunnits
lämplig som åker eller bete utan ansetts med större fördel böra utnyttjas
som skogsmark. Hur stor förskjutning som föranledes härav, kan icke f. n.
angivas, emedan nya båtnadsvärden icke föreligga. Såvitt nu kan bedömas
torde emellertid den areal, som långsiktigt synes kunna brukas som åker,
stanna vid 800 1 000 har, vartill kommer 200 400 har, som anses kunna

36 Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

användas som bete. Omkring en fjärdedel av denna mark är ännu icke
uppodlad.

Ehuru såsom nämnts själva grävningsarbetena i huvudsak avslutades
under år 1951, har likväl den syneförrättning, som påkallas av vissa ändringar
i sidodikenas sträckning, ännu icke slutförts. Förrättningsman härför
förordnades av länsstyrelsen i Blekinge län i mars 1953. Innan denna
törrättning är avslutad, är det icke möjligt att fastställa delägarnas andelar
i företaget, vilket i sin tur har till följd att statsverket icke kan erhålla
täckning för de för delägarnas räkning förskjutna beloppen. Dröjsmålet
med förrättningen medför också vissa olägenheter beträffande kanalernas
underhåll. Då underhållsarbetena icke kunna uppskjutas utan risk för
igenslamning och skada på torrläggningen — en risk vars aktualitet revisorerna
vid besök på platsen funnit exempel på — ha lantbruksnämnderna
påbörjat underhållet i egen regi. De medel, som förskotterats för detta
ändamål för enskilda delägares räkning, ha i vissa fall icke kunnat uttagas
av dessa.

Lyckebyåföretaget omfattar vid sidan av torrläggningen även en fullständig
ombildning av ägoförhållandena inom området.'' Avsikten är att
genom omfördelning av mark, tillhörande ett stort antal ofullständiga
jordbruksfastigheter, samt genom tillskott av genom torrläggningen nyvunnen
mark skapa ett begränsat antal bärkraftiga jordbruk. För att underlätta
denna verksamhet — som kommer att bli eu rationaliseringsuppgift
på lång sikt för lantbruksnämnderna i de båda länen — har statsverket
efter hand inköpt avsevärda jordarealer inom området. Kostnaderna häriör
ha hittills uppgått till omkring 460 000 kronor. Även anläggandet av
vägar inom området torde till viss del kunna hänföras till sådana utgifter,
som statsverket haft att vidkännas för att fullfölja syftet att bereda goda
försörjningsmöjligheter inom lyckebyåområdet.

Liksom för torrläggningen ha även beträffande fastighetsbildningen
vissa svårigheter tillstött. Särskilt på den inom Kalmar län belägna delen
av området har det visat sig, att lagfart av olika anledningar icke kunnat
meddelas på fastighetsdelar, som överförts i statens hand. Detta sammanhänger
bl. a. med att avstyckningar skett från samfälld mark, att säljare
av inköpta fastigheter icke haft lagfart och att delägare i dylika fastigheter
icke kunnat anträffas samt att arealuppgifter i köpehandlingar icke
överensstämma med de verkliga arealerna. Dylika frågor måste givetvis
lösas, innan de nybildade fastigheterna kunna slutligt överföras i nya ägares
besittning.

Även om lyckebyåföretaget varken i fråga om odlingsvärdet av den torrlagda
marken eller såvitt gäller kostnadsutfallet kommit att motsvara beräkningarna,
är det enligt revisorernas mening uppenbart, att genom företaget
åtskillig värdefull mark förbättrats eller utvunnits för odling och att
förutsättningar erhållits för ökat välstånd i den tidigare synnerligen illa
lottade bygden. Lång tid har emellertid nu förflutit sedan företaget igångsattes,
och statsverket har investerat mycket avsevärda belopp däri. Ett
ytterligare dröjsmål med de rättsliga åtgärder, som äro avsedda att följa på
torrläggningen — i första hand syneförrättningen — är därför enligt revisorernas
mening icke godtagbart, varför dessa åtgärder nu snarast böra
slutföras. Så länge dessa frågor kvarstå olösta, är det risk för att underhållet
icke drives så effektivt som önskvärt är, varjämte de myndigheter,
som ha att ta befattning med företaget, nödgas binda en onödigt ''stor del av
sin arbetskraft vid administrativa och judiciella göromål i anslutning till
företaget. Det är även önskvärt, att statsverket genom en avveckling av

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

37

kvarstående åtgärder nu erhåller täckning för de medel, som förskottsvis
bestridits för enskilda delägares räkning.

Utlåtanden ha avgivits av länsstyrelsen i Blekinge län, lantbruksnämnderna
i Kalmar läns södra område och i Blekinge län samt lantbruksingenjören
i Växjö (Del II, s. 169— 175).

Länsstyrelsen i Blekinge län och lantbruksnämnden i samma län förklarä
sig dela revisorernas uppfattning att företaget snarast möjligt bör slutföras.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område, som förklarar sig icke
ha någon erinran mot den sakframställning som gjorts beträffande företagets
utveckling, framhåller att vad gäller de svårigheter som är förknippade
med fastighetsbildningen kan nämnden icke lämna besked om när dessa
slutligt skulle kunna vara undanröjda. Utredning säges dock pågå sedan
hösten 1954 under ledning av nämndens juridiska ombud och i samverkan
med lantmäteriet och inskrivningsdomaren i Södra Möre domsaga.

Lantbruksingenjören i Växjö slutligen framhåller beträffande syneförrättningen
att — såvitt nu kan bedömas — erforderliga undersökningar nu äro
verkställda samt att han inom den närmaste framtiden kommer att framlägga
förslag till utlåtande. Om invändningar — av beskaffenhet att desamma
måste medföra nya undersökningar och överväganden — ej göras
anses därför syneförrättningen kunna avslutas inom tämligen kort tid,

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, att
vissa rättsliga åtgärder ännu återstå att vidtaga, innan Lyckebyåns regleringsföretag
kan helt slutföras. Icke minst av statsfinansiella skäl. synes
det utskottet angeläget att så snarast sker. Av remissyttrandena framgår
emellertid, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan och att den syneförrättning som befunnits erforderlig för bl. a. framställning
av ny kostnadsfördelningslängd väntas kunna avslutas inom kort.
Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra begränsa sig till att vad
i ärendet förevarit för riksdagen

oinförmäla.

17:o) Grävmaskiner för torrläggningsverksamheten. Under jordbruksdepartementet,
§ 29, ha revisorerna förordat att den statliga verksamheten med
tillhandahållande av grävmaskiner för torrläggningsarbeten begränsas eller
avvecklas (Del I, s. 225—231).

Revisorerna, som inledningsvis erinrat om innebörden av statsmakternas
beslut år 1945 rörande principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande
med statsmedel och den statliga organisationen för denna verksamhet,
ha vidare lämnat vissa uppgifter rörande omfattningen av verksamheten
och kostnaderna för densamma samt dessas redovisning över vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förrådsfond (s. 225—230). Härefter ha revisorerna
gjort följande uttalande.

38

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

I samband med att 1945 års riksdag prövade grunderna för det statliga
stödet för torrläggningsverksamheten beslöts — i syfte att begränsa kostnaderna
för torrläggnings- och dikningsarbeten— viss statlig medverkan till en
vidgad användning av maskiner vid sådana arbetens utförande. Det var vid
denna tid icke möjligt att till rimliga priser i öppna marknaden förhyra maskiner
för torrläggningsändamål. Det allmännas medverkan skulle därför
lämnas i form av inköp av ett antal dylika maskiner, avsedda att till självkostnadspris
uthyras till de samfälligheter och mindre entreprenörer, vilka
åtagit sig att utföra arbetena.

För ifrågavarande ändamål ha på riksstaten anvisats sammanlagt 3 000 000
kronor, varav omkring 2 363 000 kronor tagits i anspråk för inköp av 31
grävmaskiner jämte ett mindre antal speciella redskap in. in. Omkring
637 000 kronor av de anvisade medlen kvarstå alltså såsom odisponerad behållning
på anslaget.

Inköpen samt handhavandet av maskinerna ha uppdragits åt väg- och
vattenbyggnadsverket, vilket med sina lokala organ, innefattande personal
och verkstäder in. in., ansetts särskilt lämpat att ombesörja driften. Kostnaderna
redovisas på verkets förrådsfond, vars uppgift i övrigt är att förse
vägväsendet med maskiner, fordon och materiel in. in.

Vid beslutet om att i statens regi anskaffa och driva ifrågavarande maskiner
framhölls särskilt att företagarna borde betala en maskinhyra motsvarande
självkostnaderna, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär
eller behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar
från statens sida. Detta villkor har emellertid i praktiken icke uppfyllts.
Enligt vad som framgår av redogörelsen i det föregående har verksamheten
under de sju år den pågått lämnat avsevärda underskott. Sedan de relativt
obetydliga överskotten under de två första verksamhetsåren frånräknats,
kan den sammanlagda förlusten uppskattas till omkring 400 000 kronor.
Enär driftkostnaderna på väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond äro
avsedda att på lång sikt uppvägas av inflytande inkomster, så att varken
överskott eller underskott uppkommer, måste sålunda den brist, som uppstår
på torrläggningsmaskinerna, täckas genom högre avgifter på andra
tjänster och nyttigheter, som förrådsfonden tillhandahåller vägväsendet,
främst hyror för fordon, maskiner och lokaler samt avgifter för grus, drivmedel,
redskap m. m. Principiellt innebär detta, att torrläggningsverksamheten
erhåller en dold subvention från anslagen till vägbyggnader och
vägunderhåll, d. v. s. i sista hand av automobilskattemedel.

Ifrågavarande maskiner torde med de mer än 150 000 arbetstimmar, varunder
de varit i verksamhet, ha kommit till god nytta för sitt ändamål.
Det torde även kunna antagas, att det statliga inskridandet på detta område
i viss mån bidragit till att hålla priserna för användningen av dylika
grävmaskiner nere. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, huruvida det
föreligger tillräcklig anledning att även i fortsättningen bedriva denna
verksamhet såsom en statlig uppgift. En av beredskapsskäl företagen inventering
av maskinbeståndet i landet visar att de enskilda företagen sedan
några år förfoga över ett betydande antal grävmaskiner. Härmed torde förutsättningar
ha skapats för sådan konkurrens på den allmänna marknaden,
att risk icke längre föreligger att maskinhyrorna skola stiga över
skälig nivå. Revisorerna, som förutsätta att ytterligare anskaffning av
dylika maskiner icke äger rum, få därför förorda, att frågan om verksamhetens
begränsning eller avveckling överväges. I den mån dessa maskiner
alltjämt komma att tillhandahållas torrläggningsföretagen synes det revisorerna
motiverat, att sådan ersättning uttages att verksamheten icke medför
ytterligare kostnader för statsverket.

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

39

Det må slutligen erinras om att enskilda kunna genom hushållningssällskapens
förmedling erhålla lån från jordbrukets maskinlånelond för inköp
av vissa jordbruksmaskiner, bl. a. maskiner för täckdikning. Frågan om i
vad mån det allmänna skulle kunna i denna form lämna sin medverkan
till att inom länen säkerställes tillgång till ett maskinbestånd, som lämpar
sig för såväl täckdikning som större torrläggningsarbeten, synes böra undersökas
i detta sammanhang.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen
(Del II, s. 175—181).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig dela revisorernas uppfattning
att tillgången på grävmaskiner på allmänna marknaden numera är
mycket god, varför enligt styrelsens uppfattning berörda verksamhet med
uthyrning av arbetsmaskiner till torrläggningsföretag bör kunna avvecklas.
Lantbruksstyrelsen däremot anser att några åtgärder för avveckling av verksamheten
i fråga icke böra vidtagas. Nyanskaffning av vanliga grävmaskiner
anses dock under rådande förhållanden icke böra ifrågakomma, medan det
å andra sidan säges inom en icke avlägsen framtid kunna bli påkallat att
anskaffa vissa specialmaskiner, varav behov föreligger inom torrläggningsverksamheten
och beträffande vilka man endast kan räkna med en begränssad
tillgång inom den privata sektorn.

Utskottet. Enligt vad revisorerna framhållit, vilket vitsordats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, är tillgången på grävmaskiner på den allmänna
marknaden numera mycket god. Med hänsyn härtill synes tillräcklig anledning
icke föreligga för staten att fortsätta den verksamhet med uthyrning avarbetsmaskiner
till torrläggningsföretag som för närvarande sker. Utskottet
finner därför lämpligt att denna verksamhet efter hand avvecklas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

18:o) Spannmålskreditfonden. Under jordbruksdepartementet, § 30, ha revisorerna
förordat att spannmålskreditfonden avvecklas samt att dess behållning
tillföres vederbörlig inkomsttitel (Del I, s. 232 och 233).

Efter en redogörelse för fondens tillkomst och verksamhet ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Spannmålskreditfonden inrättades år 1930 i syfte att genom statlig kreditgivning
åt lagerhusföreningar gynnsamt påverka prisbildningen för den
inhemska brödsäden. Under de senaste åtta åren har emellertid fonden ej
alls tagits i anspråk för sitt ändamål, och något lån från fonden utestår
ej heller hos låntagare. Anledningen härtill torde vara, att fondens syfte
numera genom statens förmedling tillgodoses på annat sätt, nämligen genom
anslaget till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Då fonden
icke längre synes ha någon uppgift att fylla, få revisorerna förorda att

40 Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

densamma avvecklas och att dess behållning återföres till vederbörlig inKomsttitel.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrelsen och Föreningen Sveriges
spannmåtsintressenter (Del II, s. 181 och 182), vilka båda remissinstanser
tillstyrka revisorernas förslag till avveckling av fonden.

Utskottet. I propositionen nr 180 har Kungl. Maj.-t numera föreslagit,
jämte annat, att spannmålskreditfonden skall upphöra med utgången av
innevarande budgetår. Då riksdagen sålunda får tillfälle att taga ställning
till förevarande spörsmål i samband med behandlingen av nyssnämnda
proposition, har utskottet ansett sig sakna anledning att göra särskilt uttalande
i ämnet, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

19 :o) Hessleby sanatorium. Under inrikesdepartementet, § 31, ha revisorerna
föreslagit att förhandlingar måtte upptagas med överstyrelsen för
Konung Oscar II :s jubileumsfond om den framtida dispositionen av Hessleby
sanatorium (Del I, s. 234—239).

Utskottet. Beträffande denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten
70 i sitt av riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet
velat här

erinra.

20 :o) De statliga avlöningsförfattningarna. Under civildepartementet, § 33,
ha revisorerna framhållit nödvändigheten av att åtgärder snarast vidtagas i
syfte att åstadkomma en förenkling av det statliga lönesystemet (Del I, s.
245—283).

Utskottet. Beträffande denna fråga har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 108, varom utskottet velat här

erinra.

21 :o) Tillämpningen av gällande pensionsålderssystem. Under civildepartementet,
§ 34, ha revisorerna anfört vissa synpunkter rörande tillämpningen
av gällande pensionsålderssystem (Del I, s. 283—300).

Utskottet. I detta spörsmål kommer utskottet framdeles att avgiva utlåtande,
vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

22 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara
av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

41

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen

anmäla.

23 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I skrivelse
nr 47 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 14 januari 1955, lämnat en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 27 mars samt den 8 och 12 maj 1954 (nr 5, nr 8 resp. nr 253) i anledning
av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
att vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt äro
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet förutsätter att dessa frågor
ägnas fortsatt uppmärksamhet samt att jämväl de av riksdagen härutinnan
uttalade önskemålen i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena
medgiva. Kungl. Maj :ts skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning
till särskilt uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 3 maj 1955.

På statsutskottets vägnar:
KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Iwar Anderson,
Näsgård, Leander, fröken Andersson, herrar Näsström, Pålsson, Hesselbom,
Gustaf Andersson, Thun, Erik Svedberg, Axel Andersson, Elfving och Jacobsson;
samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Bergström,
Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Åkerström,
Staxäng, fröken Elmén, herrar Jansson i Kalix, Birke, Gustafsson i Skellefteå
och Hansson i Skegrie.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 119