Statsutskottets utlåtande nr 112 år 1955

11

Nr 112

Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning till
parkettläggaren S. E. V. Jansson för skada uppkommen
under militärtjänstgöring.

I en inom andra kammaren av herr Lundberg väckt motion (II. 18) har
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att enligt de normer, som gäller
för ersättning från 1950 års militärersättningsförordning, till parkettläggaren
värnpliktige 285-47-38 Sune Evert Vilhelm Jansson, Lppsala, endera
från riksförsäkringsanstalten eller från det under tolfte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Diverse pensioner och understöd in. m. skall utbetalas
ersättning för skada uppkommen under militärtjänstgöring.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Under militärtjänst 24 augusti till 4 oktober 1952 ådrog sig parkettläggaren
vpl 285-47-38 Sune Evert Vilhelm Jansson, Uppsala, en svår ögonskada.
Trots att skadan uppenbarligen uppkommit under militärtjänst har
riksförsäkringsanstalten avslagit Janssons framställning om ersättning under
hans ca 12 månaders sjukdomstid, och försäkringsrådet har fastställt
detta beslut.

Vid inskrivningen till denna repetitionstjänst vädjade Jansson om uppskov,
då han under tiden 15 maj till 15 juni varit sjukskriven för legnbågshinneinflammation
och av sjukhusläkaren uppmanats till viss försiktighet.
Hans begäran avslogs av militärläkaren, som förklarade, att han var fullt
frisk. Efter en veckas påfrestande tjänstgöring, vari ingick transport å
öppet bilflak, etc., förnyades begäran om uppskov, och vid detta tillfälle
ställde Jansson till militärläkaren dr Kindstrand frågan: »Vad händer om
jag skulle bli oförmögen till tjänst och arbete på grund av eventuell ögonskada?»
Han fick då ett bryskt svar och en förklaring, att det behövde han
inte ängslas för, ty kronan lämnade ersättning med hänsyn till den civila
inkomsten — cirka 15 000 kr. 1951 — genom riksförsäkringsanstalten, och
läkaren förklarade, att Jansson var fullt frisk, men gav rådet att Jansson
å »Tempo» skulle kunna inköpa ett par solglasögon för 50 öre. Transporter
å öppna bilflak, cykelåkning i regn, tältslagning i mörker etc. ingick i
Janssons fortsatta tjänstgöring. Vid tältslagning i mörker den 19 september
1952 fick han ett slag av en grankvist mot högra ögat. När det återstod
ungefär en vecka av tjänstgöringen mörknade det för höger öga, och Jansson
fick remiss till akademiska sjukhuset, där han den 1 oktober 1952 intogs
å ögonkliniken för vård av näthinneavlossning i höger öga, och sjukdomstillståndet
varade fram till den 8 oktober 1953.

Skadan anmäldes till riksförsäkringsanstalten i oktober 19o2, och in
läkarutlåtande och intyg kan bl. a. anföras. Riksförsäkringsanstaltens läkare
docent Kornerup ställde i ett yttrande den 14 november 1952 diagnosen nät -

12

Statsutskottets utlåtande nr 112 år 1955

hinneavlossning i högra ögat och yttrade: »Det är ingalunda uteslutet, att
slaget mot höger öga den 19 september kan ha vållat avlossningen. Den har
med all sannolikhet intet med den tidigare iriten att göra.» I förnyat yttrande
den 21 november anses tillståndet efter militärtjänstgöringen vara
en följd av den första näthinneavlossningen. Professor Gunnar von Bahr
vid ögonkliniken i Uppsala anför bl. a. i ett intyg den 18 april 1953:

»Sjukdomstillståndet är sålunda till sin natur oklart och på grund av sin
ovanliga karaktär mycket svårbedömt.

Uppenbart är, att sjukdomen yppats under militärtjänst, då han vid undersökning
vid dennas början icke företett tecken på pågående ögonsjukdom.
Samband med det uppgivna, uppenbarligen mycket lindriga traumat
mot ogat den 19 september 1952 är icke sannolikt, då Jansson icke företer
för tiaumatisk a\lossning karakteristisk halbildning. För samband med den
tidigare regnbågshinneinflammationen i båda ögonen i maj—juni 1952
finnes intet be\is. Nämnvärd irisretning har senare icke förekommit i
ögonen. Även om det kan ifrågasättas, att såväl irisretning som exsudition
från åderhinnan kunna ha någon gemensam orsak, kan det enligt min
mening icke göras gällande, att sådan finnes, när ingen sådan kunnat påvisas.
L r

Militärtjänsten har för Jansson förorsakat för honom ovanliga fysiska
påfrestningar av olika slag. Andra förhållanden, som kunnat påverka hans
hälsotillstånd under tiden för denna, äro icke kända. Jag finner det därför
skäligt att Janssons ögonsjukdom, som yppats under militärtjänst, även
anses som sannolikt orsakad av denna.»"

Även docent Granström konstaterar, att näthinneavlossningen yppats under
militärtjänst och att »avlossningen kan vara en följd av den uppgivna
skadan den 19 september 1952».

Riksförsäkringsanstaltens beslut meddelades 25 november 1952 och löd:
»Riksförsäkringsanstalten har till prövning förehaft frågan, huruvida ersättning
skulle kunna tillerkännas Eder jämlikt bestämmelserna i 1950 års
militärersättningsförordning för näthinneavlossning i högra ögat.

Härvid har Riksförsäkringsanstalten funnit någon ersättning jämlikt omföl
mälda förordning icke kunnat tillerkännas Eder, enär skälig anledning
finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak
an Eder militärtjänstgöring och att denna icke väsentligen bidragit därtill.»

Vilken annan orsak (den måste väl ligga på det medicinska området och
undgått alla läkarna) som åsyftas lämnas ingen upplysning om; inte heller
delges den juridiska innebörden i uttrycket »väsentligen bidragit därtill».

Riksförsäkringsanstaltens beslut delgavs Jansson under tid då han vistades
å sjukhus, där han var ålagd absolut stillhet i sängläge och förbundna
ö8on> °ch verkställdes av polisman, som även avfattade ett överklagande till
försäkringsrådet, som i svar den 21 juni 1954 meddelade att »Försäkringsrådet
finner ej skäl göra ändring i överklagade beslutet», och därmed grusades
alla förväntningar om ersättning för sjukdom och förlorad arbetsförtjänst.

Janssons sjukdom varade från 1 oktober 1952 till 8 oktober 1953, och den
krävde vid olika tillfällen längre sjukhusvistelse. Under viss tid krävdes
absolut stillaliggande sängläge med förbundna ögon; han genomgick bl. a.
två operationer — diatermikoagulationer på ögats yta för att söka fastlöda
näthinnan; Jansson hade vård- och försörjningsplikt till två barn;
han fick själv söka anskaffa medel för sjukvård och övriga kostnader etc.

Statsutskottets utlåtande nr 112 år 1955

13

Även om socialvården måste anlitas medförde allt detta mycket stora psykiska
och fysiska lidanden och påfrestningar, orsakade av en skada som
yppats under militärtjänst, vilken påtvungits honom trots energiska försök
att få uppskov.

Enligt läkarnas samstämmiga yttrande var Jansson fullt frisk när han
påbörjade militärtjänstgöringen. På grund av den övervunna regnbågshinneinflammationen
före tjänstgöringen vädjade Jansson ändock till militärläkaren
om uppskov, för att ingen som helst risk för ett återfall skulle uppkomma.
Jansson blev då bryskt avvisad med att han var fullt frisk och att
riksförsäkringsanstalten skulle betala ersättning om sjukdom uppstod. Under
dessa förhållanden skulle Jansson möjligen ytterligare kunnat tillgripa
vägran att infinna sig till militärtjänst, men då både militärläkaren
och andra ansåg, att han var fullt frisk, torde väl eu sådan vägran medfört
straffpåföljd, enär en inkallelse till militärtjänst är tvingande. Konsekvenserna
av riksförsäkringsanstaltens tolkning av 1950 års författning skulle
då föra till att möjligheter för en inkallad att vägra inställa sig till tjänstgöring
skulle införas i lag och att denna vägran skulle kunna ske trots
läkares och myndighets utlåtande, såvida risk för hälsa och ekonomisk
skada förelåge. Vart konsekvenserna av en sådan uppmjukning skulle föra
är för lekmannen svårbedömt.

Då läkarna anser Janssons sjukdom vara mycket ovanlig och svårbedömd
men anser det fastslaget, att skadan yppats och ögonskadan sannolikt
orsakats under militärtjänstgöring, borde ändock detta vara avgörande vid
ett bedömande av skadeersättningen. Detta trots det juridiska bedömandet,
att det inte finns skälig anledning antaga att sjukdomen förorsakats av
militärtjänstgöring och att denna icke väsentligen bidragit därtill.

Starka skäl talar för att Jansson är berättigad till ersättning enligt bestämmelserna
i 1950 års militärersättningsförordning; i varje fall torde
detta vara överensstämmande med förordningens andemening. Riksdagen
borde därför söka lindra den ekonomiska och psykiska skada, som Jansson
utan eget förvållande åsamkats genom sin militärtjänstgöring. Om detta
efter ett riksdagsbeslut kan ske genom riksförsäkringsanstalten eller om
ersättning skall utgå från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
»Diverse pensioner och understöd in. in.» torde lämpligen prövas
av vederbörande riksdagsutskott, till vilket motionen remitteras.

Utskottet. Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas, att de läkare,
som utlåtit sig rörande den ögonsjukdom som yppats under Janssons militärtjänstgöring,
uttalat stor osäkerhet rörande sjukdomsorsaken. Riksförsäkringsanstaltens
vederbörande läkare, docenten T. G. Kornerup, har emellertid
funnit det ingalunda uteslutet, att det slag mot höger öga som inträffade
den 19 september 1952 kan ha vållat näthinneavlossningen; samme
läkare uttalar vidare att näthinneavlossningen med all sannolikhet
inte haft något samband med den ögonsjukdom, irit, varav Jansson före
inryckningen till militärtjänst lidit, men från vilken han vid tiden för inryckningen
varit återställd. Professor G. von Bahr vid ögonkliniken i Uppsala
har för sin del funnit skäligt att näthinneavlossningen, som yppats
under militärtjänstgöringen, även anses som sannolikt orsakad av denna.

14

Statsutskottets utlåtande nr 112 år 1955

Docenten K. O. Granström åter har i utlåtande till försäkringsrådet som
sin åsikt uttalat, att det vore osannolikt att sjukdomen orsakats av militärtjänsten,
men tillägger att fallet ifråga är egendomligt och svårbedömt
samt sjukdomens orsak helt okänd.

För egen del finner utskottet mot bakgrunden av vad i ärendet förekommit
det inte kunna med säkerhet uteslutas, att näthinneavlossningen vållats
av militärtjänstgöringen. Med hänsyn härtill finner utskottet skäligt,
att Jansson beredes ersättning som om 1950 års militärersättningsförordning
varit i förevarande fall tillämplig. Såvitt handlingarna utvisar, har
Jansson på grund av ifrågavarande sjukdom varit intagen för vård å ögonkliniken
i Uppsala följande tider, nämligen den 1—den 24 oktober samt
den 27 oktober—den 15 november 1952, den 5 januari—den 3 februari,
den 3—den 23 mars, den 9 juni—den 18 juli samt den 17 augusti—den 8
oktober 1953. Det vill förefalla, som om Jansson under de mellan sjukhusvistelserna
fallande perioderna varit arbetsoförmögen, i varje fall såvitt
rör tiden den 15 november 1952—den 5 januari 1953. Under tidsperioderna
den 23 mars—den 9 juni och den 18 juli—den 17 augusti 1953 har
Jansson varit ordinerad stillhet; under båda dessa perioder har han drabbats
av recidiv. Efter den 8 oktober 1953 synes Jansson ha varit återställd
från sin sjukdom.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 18, medgiva
att till Sune Evert Vilhelm Jansson i Uppsala må på grund
av i ärendet omnämnd sjukdom från anslaget till Diverse
pensioner och understöd in. m. utbetalas ersättning, som om
1950 års militärersättningsförordning varit tillämplig.

Stockholm den 29 april 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 108.

Sthlm 1955. K. L. Beckmjr.s Bokti.