Statsutskottets utlåtande nr 110 år 1955
7
Nr 110
Utlåtande i anledning av väckta motioner om årlig livränta
åt f. d. lokomotiveldaren Axel Leonard Ekman.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Persson (1:249) och den andra inom andra kammaren av
herr Bengtsson i Halmstad m. fl. (II: 371), har hemställts, att riksdagen
måtte tillerkänna Axel Leonard Ekman, Halmstad, ett årligt belopp motsvarande
den summa som Ekman skulle erhållit i livränta om hans olycksfall
i tid hade anmälts.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 11:371 följande.
Den 12 maj 1914 inträffade på Oskarströms järnvägsstation en olyckshändelse
varvid dåvarande lokomotiveldaren Axel Leonard Ekman, född
den 1 januari 1886, vid vagnväxling blev så svårt skadad att vänstra armen
måste amputeras. Halmstad—Nässjö järnvägsaktiebolag, som vid tidpunkten
för olyckshändelsen var Ekmans arbetsgivare, tillsåg aldrig att Ekman
utfick den livränta som han borde vara berättigad till. Företaget var
vid denna tidpunkt anslutet till dåvarande Enskilda järnvägars försäkringsförening,
ett företag som senare övertogs av riksförsäkringsanstalten.
I och med att Enskilda järnvägars försäkringsförening övertogs av riksförsäkringsanstalten
övertog också denna anstalt utbetalningsansvaret för
från försäkringsföreningen utgående livräntor, men riksförsäkringsanstalten
har svarat Axel Ekman, att då hans fall aldrig blivit anmält ej heller
riksförsäkringsanstalten kan utbetala någon livränta.
Efter olyckshändelsen blev Ekman anställd som kontorist vid HNJ, och
denna anställning hade han även sedan SJ övertog företaget. Ekman pensionerades
1949.
Ekman har hela tiden levat i den föreställningen att livränta skulle, om
inte förr, utgå i samband med att han blev pensionerad. Denna uppfatttning
har naturligtvis varit felaktig, men den förklarar varför inte Ekman
tidigare påtalat missförhållandet. Resultatet har nu därför blivit, som
Ekman en smula drastiskt uttrycker det, »jag har mist min arm, fått ha
alla de olägenheter som invaliditeten medfört, aldrig kunnat nå den tjänsteplacering
som lokförare som jag annars skulle uppnått, och ändå bär jag
aldrig fått ett öres ersättning för mina lidanden».
Det är helt naturligt, som fallet nu ligger till, att det inte finns några
möjligheter att på rättslig väg vinna någon ändring. Enda möjligheten
synes vara att riksdagen beviljar Ekman ett årligt belopp under återstående
tiden av hans levnad, vilket motsvarar vad Ekman skulle ha erhållit
per år om olycksfallet hade blivit riktigt behandlat från början.
8
Statsutskottets utlåtande nr 110 År 1955
Ö\er förebärande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande och därvid anfört följande.
Ekman, som är född den 1 januari 1886, anställdes i tillfällig tjänst
\id föiutvarande Halmstad—Nässjö järnvägar (HNJ) den 1 december 1901.
Efter verkstads- och loktjänst befordrades han den 1 januari 1914 till
ordinarie lokeldare. I anledning av de skador, som åsamkats Ekman vid
olycksfallet den 12 maj sistnämnda år, överfördes han till expeditionstjänst
å HNJ förrådsavdelning i Halmstad, där han den 1 januari 1945 betordrades
till kontorist. Vid statens övertagande av den enskilda banan
den 1 juli 1945 övergick Ekman i statens järnvägars tjänst och kvarstod
där intill den 1 lebruari 1949, då han avgick med ålderspension.
Fr. o. in. januari 1953, under vilken månad Ekman uppnått 67 års ålder,
är pensionens grundbelopp 280 kronor per månad, varå för närvarande utgår
rörligt tillägg med 160 kronor 28 öre. Pensionsförmånerna utöver folkpension
utgöra alltså 440 kronor 28 öre per månad, d. v. s. 5 283 kronor
36 öre per år.
Med hänsyn till att riksförsäkringsanstalten, i fråga om ansvar för
olycksfall i arbete, den 1 januari 1945 övertog Enskilda järnvägars försäkringsanstalt
mot olycksfall, hos vilken HNJ hade sina anställda försäkrade,
och järnvägsföretaget först ett halvår senare införlivades med statens järnvägar,
anser järnvägsstyrelsen, att — därest riksdagen skulle finna skäligt
tillerkänna Ekman viss ersättning för de honom vid olycksfallet i fråga
åsamkade skadorna — denna ersättning dock icke bör utgå av statens järnvägars
medel.
Utskottet. Det i motionerna väckta förslaget avser, att riksdagen skulle
träda hjälpande emellan genom att bevilja förre lokeldaren Axel Leonard
Ekman —- vilken uppbär författningsenlig tjänstepension med, utöver folkpension,
för närvarande 5 283 kronor om året — särskild årlig ersättning
i anledning av ett olycksfall som drabbade honom år 1914. Detta olycksfall
har emellertid, enligt vad som i motionerna uppgivits, aldrig anmälts
till vederbörande försäkringsinrättning. Enligt utskottets mening kan det
av principiella skäl knappast ifrågakomma att nu genom särskilt riksdagsbeslut
bereda Ekman åsyftad gottgörelse. Utskottet håller för övrigt före
att frågan om en eventuell ersättning till Ekman i omhandlade hänseende
i första hand bör prövas av Kungl. Maj :t, något som — såvitt kunnat utrönas
— inte synes ha skett.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1:249 och 11:371 icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 29 april 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 108.