JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBEKÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1954

STOCKHOLM 1954

IVAK HA5GGSTRÖMS BOKTHYCKKKI AKTIEBOLAG

632S10

>/ik/ ■: a, n

W ti T TÅ tf L-L tf 8 T 9L tf ll A

1 i t

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ *

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) e.o. stadsfiskalen O. Meijer för felaktigt förfarande vid förundersökning (ämbetsbe rättelsen

1953 s. 131).................................... 8

2) landsfiskalen E. Nordström för felaktigt beslut om meddelande av handräckning för
förflyttning av en å ålderdomshem intagen person m. m. (ämbetsberättelsen 1953

s. 180)............................................. 13

3) förste bilinspektören C. L. Engström i fråga om uttagande av för hög kostnadsersättning
för hållande av tjänstebil (ämbetsberättelsen 1953 s. 201)............ 17

4) länsnotarien F. Haglund för felaktigt förfarande vid sammanräkning av rösterna vid

val till riksdagens andra kammare............................. 17

5) landssekreteraren G. Wik för underlåtenhet att föranstalta om åtgärd för beivrande

av brott, som förövats av honom underställd befattningshavare vid länsstyrelsen . . 26

6) t.f. landssekreteraren F. Holmberg och landskanslisten R. Jahrulf för felaktigt förfarande
vid röstsammanräkning efter val till riksdagens andra kammare....... 33

7) notarius publicus C. L. Hasselgren för felaktigt förfarande vid handläggning av ärende

angående deposition..................................... 40

8) kommunalborgmästaren E. Persson såsom rättens ombudsman i konkurs för försummelse
att införskaffa och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt

för bristande tillsyn över konkursbos medelsförvaltning m. m.............. 58

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnda tjänstemän:

1) köksföreståndaren vid fångvårdsanstalten å Långholmen C. O. Jacobsson för olämpligt
uppträdande mot underställd personal och å anstalten intagna.......... 70

2) polismannen G. Hedén för felaktigt förfarande genom meddelande till obehörig att

person — som dömts villkorligt för brott — stod under övervakning........ 75

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Vattenfallsstyrelsen har i strid mot vattendomstols dom tagit i anspråk medgiven

rätt att reglera vattnet i en sjö, innan föreskriven röjning av stränderna blivit slutförd
.............................................. 79

2) Handläggning av rättegångsmål å alltför sen tidpunkt på dagen...........107

3) Fråga om tillämpningen av den taxeringsmyndigheterna tillkommande anmanings rätten

enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen....................112

4) Fråga om utmätningsmans befogenhet att medgiva anstånd med verkställighet av

vräkning............................................127

5) Anhållande utan nya häktningsskäl av person, om vilkens häktande framställning

redan förut gjorts men avslagits..............................139

Sid.

6) Felaktigt förfarande av polismyndighet genom att låta å sinnessjukhus intagen per son

till polisverket utbetala ersättning för transport av honom till annan ort för
undersökning rörande brott, vartill han erkänt sig skyldig...............144

7) Felaktig behandling av ärenden rörande införsel för underhållsbidrag.........151

8) Felaktig dom av rådhusrätt i fråga om preskription av åtal för brott mot 1 §

skattestrafflagen .......................................164

9) Fråga om förfarandet, då hittegods överlämnas till polismyndighet å annan plats

än i fyndorten........................................166

10) Försummelse att i saköreslängd göra anteckning om att bötfälld fullföljt talan mot

bötesdomen..........................................170

11) Dröjsmål vid handläggningen av mål angående betalningsföreläggande........172

12) Felaktigt förfarande vid kungörande av anmälningar till handelsregistret......175

13) Felaktig behandling i länsstyrelse av kvinnlig extra befattningshavares ansökan om

tjänstledighet för havandeskap, m. m............................179

14) Fråga om skyldighet för konkurssökande att lösa protokoll rörande avskrivning av

konkursmål, däri icke någon av parterna inställt sig..................188

15) I rättegång, vari föres talan mot samma person för flera brott, gäller förbudet att
höra målsägande som vittne jämväl i vad målet avser brott, som ej berör honom . . 191

16) Iakttagelser vid granskning av anhållningsmyndigheternas anteckningar rörande anhållna,
för brott misstänkta personer...........................197

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ersättning till C. Ericsson för inställelse såsom målsägande vid domstol .... 213

2) » viss ändring i 1 § sjölagen..............................217

3) » ersättning till Borensbergs kommun för kommunen rätteligen tillkommande

böter, vilka tilldömts kronan.............................222

4) tillämpningen i vissa fall av bestämmelserna i 36 § lagen den 28 maj 1937

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar . . . . . . . . 224

5) » ändring av bestämmelsen i 13 § förundersökningskungörelsen den 19 december

1947 angående översändande till riksdagens ombudsmän av anteckningar rörande
anhållna, för brott misstänkta personer. . . . . i i ........... 231

V. Inspektionsresor under år 1953 . . . ......................... 234

VI. Under år 1953 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........235

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1953 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll............ 238

II. Förteckning över de av 1953 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 240

1) Justitiedepartementet............. 240

2) Utrikesdepartementet ...................................246

3) Försvarsdepartementet . .................>................249

4) Socialdepartementet....................................252

	Std.
5) Kommunikationsdepartementet...............	...............255
6) Finansdepartementet.....................	...............257
7) Ecklesiastikdepartementet..................	...............265
8) Jordbruksdepartementet...................	...............269
9) Handelsdepartementet....................	...............273
10) Inrikesdepartementet....................	...............276
11) Civildepartementet.....................	...............281

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1953 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................

IV.

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1953 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1953: 289

1) Justitiedepartementet....................	...............289
2) Utrikesdepartementet....................	...............301
3) Försvarsdepartementet....................	...............302
4) Socialdepartementet.....................	...............302
5) Kommunikationsdepartementet...............	...............308
6) Finansdepartementet.....................	...............310
7) Ecklesiastikdepartementet..................	...............314
8) Jordbruksdepartementet...................	...............318
9) Handelsdepartementet....................	...............320
10) Inrikesdepartementet....................	...............327
11) Civildepartementet.....................	...............337

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1953 och vari under år 1953 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................339

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1953. Jag får därvid meddela, att jag begagnat
mig av semester under tiden den 4 maj—den 3 juni samt att under
nämnda tid min av riksdagen utsedde ställföreträdare lagmannen Alfred
Bexelius förestått ämbetet. Med stöd av 21 § andra stycket i instruktionen
har jag uppdragit åt Bexelius att under tiden den 16 september den 15
oktober förrätta å justitieombudsmansämbetet ankommande göromål med
undantag av vissa ärenden rörande anhållna, för brott misstänkta personel
och vissa i anledning av inspektion hos lantbruksstyrelsen upptagna ärenden,
vilka ärenden handlagts av mig.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehalla iedogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktigt förfarande vid förundersökning.

I 1953 års ämbetsberättelse (s. 131 o. f.) redogöres för ett av mig efter
klagomal av byraförestandaren vid Stockholms stadsmission pastorn
Karl-Erik Kejne anbefallt atal mot e. o. stadsfiskalen Otto Meijer för felaktigt
förfarande vid förundersökning, varvid i huvudsak förekommit
följande. Sedan predikanten Gösta Malmberg av Meijer ställts under åtal
för ärekränkning mot Kejne, bestående av tillvitelser om homosexualitet,
samt Malmberg den 7 september 1950 till kriminalpolisen i Stockholm
anmält, att han föregående dag sammanträffat med en yngling, sjömannen
Anders Hellstadius, som uppgivit sig ha haft homosexuellt umgänge med
Kejne, hade vid flera tillfällen hållits förhör med Hellstadius. Denne hade
därvid avgivit en berättelse av innehall att Kejne någon gång på våren
1950 skulle ha sexuellt förgripit sig mot honom, att förgripelsen skett i
Kejnes bostad samt att Hellstadius vid besöket där kvarlämnat, förutom
ett annat föremål, en fällkniv av visst utseende. Hellstadius hade tillika
uPPgivit, att han dittills icke avhämtat kniven. Mot bakgrunden av dessa
Hellstadius uppgifter hade Meijer den 9 september arrangerat ett under
kriminalpolisens medverkan företaget besök av Hellstadius i Kejnes bostad,
förutgånget av ett likaledes på Meijers order under poliskontroll utväxlat
telefonsamtal mellan Hellstadius och Kejne. Avsikten därmed hade varit
att söka utröna, huruvida Kejne innehade kniven. Om Meijers och polisens
medverkan vid telefonsamtalet och besöket hade Kejne hållits i okunnighet.
— Svea hovrätt hade i dom den 21 oktober 1952 på anförda skäl
förklarat, att hovrätten vid slutligt övervägande av samtliga förhållanden,
som inverkade på bedömandet av Meijers åtgöranden, ansåge att det påtalade
förfarandet — ehuru det varit ägnat att ingiva betänkligheter med
hänsyn till risken för skadeverkningar — likväl icke kunde betecknas såsom
oförsvarligt samt att hovrätten följaktligen funne, att Meijer genom
vad som lagts honom till last icke gjort sig skyldig till tjänstefel. På grund
darav hade hovrätten lämnat åklagarens talan utan bifall, varjämte hovrätten,
som tillerkänt advokaten Bure Malmström ersättning av allmänna
medel för försvaret av Meijer i hovrätten med fordrade 1 269 kronor 75 öre,
darav 1 250 kronor i arvode, förordnat, att nämnda ersättning liksom vad
av allmänna medel utgått till Hellstadius i ersättning för inställelse som
vittne i hovrätten skulle stanna å statsverket.

Mot hovrättens dom hade jag fullföljt talan under yrkande att högsta
domstolen måtte fälla Meijer till ansvar i målet ävensom förplikta honom
att återgälda statsverket av allmänna medel förskjuten vittnesersättning
och ersättning till Meijers försvarare.

Kungl. Maj:t har i dom den 9 oktober 1953 yttrat följande.

En spaningsåtgärd sådan som den i målet påtalade innebär ett allvarligt
ingrepp i den enskildes integritet. Stor återhållsamhet måste därför iakttagas
i fråga om användningen av dylika åtgärder.

Det stöd som Hellstadius’ berättelse gav åt misstanken att Kejne gjort
sig skyldig till brottsligt förfarande var icke starkt, och den brottslighet för
vilken Kejne kunde misstänkas var — ehuru, såsom hovrätten närmare
utvecklat, allvarlig — dock icke svårare än ämbetsbrott. Även med beaktande
av svårigheten att erhålla bevis för homosexuell otukt finner Kungl.
Maj :t, att fog ej fanns för att i anledning av berättelsen vidtaga åtgärden
och att Meijer genom det påtalade förfarandet överskridit gränsen för det
tillåtliga.

Vid övervägande huruvida Meijers förfarande bör föranleda ansvar är
till en början att märka, att Meijer icke genom förfarandet överträtt någon
uttrycklig bestämmelse eller klar praxis; frågan om åtgärdens tillåtlighet
beror av en avvägning mellan olika intressen som strida mot varandra.
Vanskligheten att träffa avgörande i sådana omdömesfrågor har belysts av
hovrätten. Såsom Meijer erinrat får ock åtgärden ses mot bakgrunden av
att kort förut i en offentlig utredning — föranledd av antydningar om bristande
effektivitet hos polismyndigheten vid bekämpande av kriminell homosexualitet
— uttalats en förväntan att polisen komme att utnyttja alla
förefintliga möjligheter att vinna klarhet i ärenden av förevarande slag.
Slutligen bör särskilt beaktas, att Meijer underställt förste stadsfiskalen och
tjänsteförrättande polismästaren frågan om åtgärdens lämplighet, därvid
dessa icke framställt någon erinran.

Vid anförda förhållanden och då i målet icke förekommit något som tyder
på att Meijer brustit i objektivitet finner Kungl. Maj:t, att Meijer icke
kan i målet ådömas ansvar för det felaktiga förfarande som han låtit komma
sig till last.

Kungl. Maj:t prövar förty lagligt fastställa hovrättens domslut.

För det biträde Malmström i egenskap av offentlig försvarare lämnat
Meijer vid målets fullföljd hos Kungl. Maj:t tillerkännes Malmström
arvode av allmänna medel med 900 kronor. Denna ersättning skall stanna
å statsverket.

Om detta beslut voro fyra av högsta domstolens ledamöter, justitieråden
Alsén, Sterzel, Walin och Gösta Lind, ense. Tre ledamöter, justitieråden
Santesson, Romanus och af Trolle, voro av skiljaktig mening i ansvarsfrågan
och förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna yttrande:

”Domskäl.

Vid bedömande av frågan huruvida en under utredning om brott tillämnad
åtgärd kan anses försvarlig bör — såsom ock framgår av hovrättens
allmänna uttalanden — en avvägning ske mellan å ena sidan det

offentliga intresset av brotts beivran och å andra sidan den enskildes intresse
av personlig okränkbarhet. Liksom vid användande av de i lag reglerade
tvångsmedlen bör, när fråga är om annan åtgärd för beivran av brott,
hänsyn tagas till såväl brottets svårhet och misstankens styrka som åtgärdens
art och det intrång för den enskilde som kan vara förenat därmed.
Beaktas måste även i vad mån åtgärden kan antagas komma att medföra
resultat av betydelse för utredningen. Liknande synpunkter göra sig gällande
beträffande verksamhet till förebyggande av brott. Tydligt är emellertid,
att härvid särskild försiktighet måste iakttagas när fråga är om vidtagande
av åtgärd, som icke är reglerad i lag.

Väl har Meijer icke saknat skäl att med anledning av Hellstadius’ berättelse
inleda förundersökning mot Kejne, och en utredning får anses hava
varit påkallad jämväl för att — om den framkomna misstanken visade sig
vara riktig — förebygga homosexuella handlingar av brottslig art från
Kejnes sida. Meijer hade således giltig grund att söka utreda, huruvida
Hellstadius’ berättelse var sann. Den av Meijer i detta syfte vidtagna åtgärden
att beordra ett under kriminalpolisens medverkan företaget besök
av Hellstadius i Kejnes bostad giver emellertid från de synpunkter som
förut berörts anledning till allvarliga erinringar. I detta hänseende må
framhållas följande.

Hellstadius’ berättelse innefattade i och för sig icke beskyllning mot
Kejne för svårare brott än tjänstefel. Även om detta brott med hänsyn till
Kejnes ställning och övriga omständigheter icke kunde anses obetydligt,
var likväl brottet icke så svårt att det påkallade spaningsåtgärd, som medförde
mera allvarligt intrång för den enskilde. Ej heller var sådan åtgärd
motiverad för att hindra Kejne att begå ytterligare brott.

De mot Kejne framkomna misstankarna voro svagt grundade. Under
utredningen hade Meijer tidigare erhållit vissa uppgifter om att Kejne
skulle vara homosexuell. Dessa uppgifter voro emellertid mycket obestämda
och även i övrigt av den art att deras värde måste anses ringa.
Hellstadius’ berättelse däremot innehöll en noggrann redogörelse för
homosexuella otuktshandlingar från Kejnes sida, och berättelsen utgjorde,
såsom redan anförts, tillräcklig grund för inledande av förundersökning
mot Kejne. Emellertid förelågo åtskilliga omständigheter, som gjorde att
Hellstadius’ uppgifter måste betraktas med misstro. Redan den omständigheten,
att polisen fått anvisning på Hellstadius av Malmberg, vilken
stod under åtal för, bland annat, ärekränkning mot Kejne, manade till
försiktighet. Hellstadius’ livsföring och personliga egenskaper talade i,
samma riktning. En sådan detalj i Hellstadius’ berättelse som hans redogörelse
för det sätt, varpå han och den person som uppgivit sig vara Kejne
färdats till den senares bostad, verkade i och för sig osannolik. Även Hellstadius’
påstående, att det hus, där han besökt Kejne, legat på vänster
sida av Engelbrektsgatan, räknat från Engelbrektsplan, under det att

Kejne bodde i ett hus på gatans högra sida, var ägnat att framkalla tvivel
om berättelsens sanning. Av särskild betydelse var att vallningen av Hellstadius
givit negativt resultat. Visserligen ägde Meijer vid ifrågavarande
tid icke kännedom om att Hellstadius, när han under vallningen besökt
det hus, där Kejne bodde, yttrat ’där var det absolut inte’, men Meijer
hade dock fått rapport om att Hellstadius under vallningen icke kunnat
igenkänna det hus, där han skulle hava besökt Kejne.

Meijer har hävdat, att hans order till polismännen inneburit att besöket
hos Kejne skulle göras endast om Kejne vid det av polismännen avlyssnade
telefonsamtalet vidgick bekantskap med Hellstadius samt att, då besöket
kom till stånd oaktat Kejne vid samtalet förklarat att han icke
kände Hellstadius, uppdraget icke utförts i enlighet med Meijers intentioner.
Att ordern skulle hava haft denna innebörd motsäges emellertid av
det vittnesmål som i hovrätten avgivits av kriminalöverkonstapeln Winberg.
Och även om ordern haft den påstådda innebörden och Meijer —
såsom han uppgivit — icke skulle hava latit besöket komma till stand, om
han känt till utfallet av telefonsamtalet, kan dock Meijer icke anses fritagen
från ansvarighet för besöket. Detta har Meijer ej heller sökt göra
gällande.

Besöket hos Kejne kunde, redan när Meijer hade att taga ställning till
detsamma, antagas komma att få ringa betydelse i bevisningshänseende.
Även om besöket skulle hava utfallit så, att Hellstadius vid återkomsten
hade en kniv med sig, hade därigenom icke blivit styrkt, att hans påstående
om otukt var riktigt. Ifall Kejne därefter förnekat, att kniven funnits
i hans bostad, eller han icke kunnat nöjaktigt förklara hur kniven kommit
dit, hade endast ett svagt indicium erhållits för att Hellstadius’ berättelse
i huvudsaken var sann. Och om Hellstadius återkommit utan kniv, hade
därav icke kunnat dragas någon slutsats i bevisningsavseende. Vad
Meijer anfört om att resultatet av besöket skulle hava kunnat vara till
gagn för Kejne förtjänar icke beaktande. Om Hellstadius vid återkomsten
icke innehaft någon kniv, skulle — med hänsyn till de olika förklaringar
som kunnat givas härtill — misstanken mot Kejne icke hava nämnvärt
försvagats.

Ä andra sidan var det tydligt, att det tilltänkta besöket kunde medföra
allvarliga skadeverkningar. Därest Kejne var oskyldig men Hellstadius
vid återkomsten innehaft kniven, vilket icke behövde utgöra något bevis
på Kejnes skuld, skulle Kejne genom det av polisen anordnade besöket
hava kommit i en svår belägenhet, om han ej kunde göra sannolikt, att
han icke mottagit kniven under de av Hellstadius uppgivna omständigheterna.
Någon fara förelåg knappast att besöket hos Kejne skulle föranleda
otuktshandlingar mellan denne och Hellstadius, men däremot fanns
viss risk att Hellstadius skulle utnyttja situationen till utpressning. Det
kunde hava varit en frestelse för honom att — under hänvisning till att

han skickats av polisen och att två polismän väntade utanför — söka mot
löfte att han skulle inför polisen förklara att han tagit miste på person
pressa sig till kontant ersättning eller andra förmåner. Oavsett om Kejne
tidigare haft sexuell förbindelse med Hellstadius eller icke, skulle Kejne
vid dylik påtryckning från Hellstadius hava kommit i en ömtålig ställning.
Det saknar härvid betydelse, om Hellstadius kunde tänkas komma
att på egen hand uppsöka Kejne för att återfordra sin kniv. Med hänsyn
till att Hellstadius ej tidigare gjort något för att återfå kniven och ej ens
tagit reda på Kejnes bostad, var det föga sannolikt, att Hellstadius skulle
komma att besöka Kejne. Och vid ett sådant besök skulle förutsättningarna
för utpressning varit avsevärt mindre ogynnsamma för Kejne än vid
det av polisen anordnade besöket.

Med hänsyn till den uppfattning Kejne hyste att utredningen rörande
de förföljelser, för vilka han skulle hava utsatts av homosexuella element,
av ovidkommande skäl icke bedrevs med tillbörlig kraft, borde det även
hava beaktats, att Kejne kunde komma att fatta Hellstadius’ besök såsom
bevis för att polisen motverkade honom. Det är visserligen möjligt,
att Meijer ansett att polisens medverkan vid besöket skulle hållas hemlig,
men även om Hellstadius icke skulle hava omtalat för Kejne, att Hellstadius
kommit på polisens tillskyndan, fanns det till följd av Hellstadius’
bekantskap med Malmberg grund till antagande, att polisens befattning
med besöket likväl förr eller senare skulle bliva känd. För varje person i
Kejnes ställning måste det framstå såsom en allvarlig kränkning att polisen
i hemlighet anordnar besök i hans hem av en man med Hellstadius’
karaktär och föregående.

På grund av det anförda kan — även med beaktande av att visst utrymme
måste lämnas myndigheterna vid bedömandet av tillåtligheten av
åtgärder under spaningsarbete — den nu påtalade åtgärden, vilken från
allmän medborgerlig synpunkt framstår såsom stötande, icke anses försvarlig.

Meijer hade, innan han definitivt bestämde sig för att låta anordna besöket
hos Kejne, tagit kontakt med förste stadsfiskalen och tjänsteförrättande
polismästaren. Samtalet med förste stadsfiskalen skulle dock — enligt
vad denne uppgivit — hava varit helt flyktigt. Varken denne eller
polismästaren hade framställt någon erinran mot den planerade åtgärden,
och förste stadsfiskalen skulle enligt Meijers uppgift hava godkänt densamma.
Det är emellertid tydligt, att förste stadsfiskalen icke avsett att
taga ansvaret för den sedermera vidtagna åtgärden, vilket Meijer ej heller
begärt. Ehuru Meijer otvivelaktigt erhållit ett visst stöd för uppfattningen
att åtgärden icke var olämplig, kan detta dock med hänsyn till vad i
övrigt förekommit icke fritaga honom från ansvar för den av honom beslutade
åtgärden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag, att Meijer genom att

under ifrågavarande omständigheter låta anordna Hellstadius’ besök i
Kejnes bostad gjort sig skyldig till sådant oförstånd i sin tjänst att han icke
kan undgå ansvar.

Domslut.

Jag prövar lagligt att, med ändring av hovrättens dom i ansvarsfrågan,
döma Meijer jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att utgiva 20
dagsböter å 20 kronor.’’

2. Felaktigt beslut av landsfiskal om meddelande av handräckning

för förflyttning av en å ålderdomshem intagen person. Fråga
om vid förrättningen använt våld varit försvarligt.

Av 1953 års berättelse (s. 180 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal
mot landsfiskalen Erik Nordström för det denne den 15 oktober 1951 på
begäran av ordföranden i förutvarande Stenkyrka kommuns fattigvårdsstyrelse
lämnat polishandräckning för förflyttning av förre stenarbetaren
Albert Andreasson från ålderdomshemmet i Stenkyrka, där denne var intagen,
till Rönnängs ålderdomshem ävensom för det han vid förrättningen,
vilken utförts med biträde av kontorspolisen Sven Jansson, brukat
våld som med hänsyn till omständigheterna ej kunde anses ha varit försvarligt.
I dom den 6 november 1952 hade Orusts och Tjörns domsagas
häradsrätt på anförda skäl ogillat åtalet ävensom av Andreasson i målet
förd skadeståndstalan. Häradsrätten hade tillerkänt advokaten Einar Hammar
för Andreasson jämlikt lagen om fri rättegång lämnat biträde ersättning
av allmänna medel med 475 kronor, därav 250 kronor utgjorde arvode.
Ingen av parterna hade i målet ålagts skyldighet att till statsverket återgälda
kostnaderna för Andreassons fria rättegång. Andreasson skulle själv
vidkännas sina kostnader å målet vid häradsrätten.

Mot häradsrättens dom hade jag låtit fullfölja talan under yrkande om
bifall till åtalet. Jämväl Andreasson hade fullföljt talan mot domen.

Hovrätten för Västra Sverige har i dom den 26 februari 1953 yttrat
följande.

Landsfogdeassistenten Gunnar Kragh har i hovrätten hörts såsom vittne
och har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina i
häradsrättens dom antecknade uppgifter. Kragh har därutöver anfört följande:
Under telefonsamtalet med Nordström hade Kragh kommit till det
resultatet att 72 § fattigvårdslagen ej vore tillämplig och trott sig förstå,
att Nordström delade Kraghs uppfattning härutinnan. Kragh hade därefter
fört landsfiskalsinstruktionen på tal. Anledningen härtill hade varit
att Kragh i likhet med Nordström ansett, att något borde göras för att
hjälpa fattigvårdsstyrelsen. Då Nordström sagt sig ämna resa till Siröd

och tala med Andreasson, hade Kragh tillstyrkt detta men framhållit, att
förflyttningen skulle ombestyras av fattigvårdsstyrelsen. Han hade tilllagt,
att Nordström kanske kunde hjälpa till genom att ”ta’ ett tag”, men
ej reflekterat över vad detta yttrande inneburit. Enligt vad Kragh numera
ansåge, hade yttrandet emellertid bort förstås så att Nordström
kunde ta’ ett tag i Andreassons arm och säga: ”Kom nu gubbe lilla, säl
gå vi.” Den omständigheten att Nordström vid ett tidigare tillfälle lyckats
förmå Andreasson att samtycka till förflyttning hade Kragh tillmätt
väsentlig betydelse. Kragh hade framhållit för Nordström, att denne måste
gå mycket försiktigt tillväga. Enligt Kraghs uppfattning skulle det
finnas möjlighet, att fattigvårdsstyrelsens ordförande med stöd av Nordströms
auktoritet kunde påverka Andreasson så att denne ginge med på
förflyttningen.

Hovrätten — som i likhet med häradsrätten anser stadgandet i 79 §
fattigvårdslagen icke utgöra hinder för domstol att pröva lagligheten av
den meddelade handräckningen — finner på de av häradsrätten anförda
skälen att Nordström icke ägt besluta om handräckning för förflyttning
av Andreasson till ålderdomshemmet i Rönnäng. Väl kan Nordström, med
hänsyn till vad genom Kraghs vittnesmål framkommit angående telefonsamtalet
mellan Nordström och Kragh, ha haft visst fog för antagande,
att Kragh varit av den meningen att den begärda handräckningen borde
av Nordström meddelas. Denna omständighet kan emellertid, då Kraghs
uttalande endast varit att fatta såsom råd till Nordström, icke fritaga
Nordström från ansvaret för den av honom felaktigt meddelade handräckningen.

Beträffande åtalet mot Nordström för det våld som vid handräckningen
brukats mot Andreasson har Nordström i hovrätten berättat i enlighet
med sina uppgifter vid häradsrätten, sådana dessa återgivits i häradsrättens
dom, samt har därutöver uppgivit följande: Nordström hade, efter
det han förgäves sökt övertala Andreasson att frivilligt följa med ned i
bilen, med handen tagit under Andreassons ena arm för att föra honom
med sig. Andreasson, som vore stor och kraftig och betydligt starkare än
Nordström, hade härvid fattat tag i denne och dragit honom ned mot
sängen, så att han varit nära att falla omkull, varvid Jansson ingripit och
tillsammans med Nordström sökt föra ut Andreasson ur rummet. Under
det därpå följande handgemänget, vilket varat ungefär 10 minuter, hade
Andreasson vid flera tillfällen befunnit sig på golvet och det vore möjligt
att Nordström utan att han lagt märke till det under tumultet råkat
sparka till eller trampa på Andreasson.

Enligt ett av provinsialläkaren Nils Lundström den 27 oktober 1951
avgivet läkarintyg har Andreasson vid undersökning den 15 oktober 1951
efter förflyttningen klagat över smärtor i höger knäled samt vid förnyad
undersökning nio dagar senare dels vid höger knäled haft en diffus an -

svallning med tecken på utgjutning i leden och dels något nedanför knäet
på insidan av vaden haft en svagt gulaktig missfärgning å ett mindre område.
Lundström, som betecknat skadan såsom relativt lindrig, har ansett
det svårt att med säkerhet avgöra om den orsakats av en stöt eller av en
vräkning av leden.

Jämlikt 35 kap. 14 § rättegångsbalken har Janssons under förundersökningen
upptagna berättelse föredragits i hovrätten. Jansson har i denna i
allt väsentligt vitsordat Nordströms uppgifter om händelseförloppet samt
tillagt: Sedan Jansson ingripit hade han och Nordström med förenade

krafter försökt få upp Andreasson ur sängen. Jansson hade i sådan avsikt
sökt koppla Andreassons vänstra arm, men greppet hade misslyckats. Då
Jansson därefter, genom att bända Andreassons arm, lyckats lyfta Andreasson
något hade denne glidit ned på golvet. Under försöken att lyfta
Andreasson från sängen hade Andreasson fattat tag i Janssons uniformskappa
och skadat ena ärmen, som fått två mer än decimeterlånga revor.
Under det Andreasson suttit på golvet hade han fortsatt att spjärna emot.
Nordström och Jansson hade försökt att bära ut Andreasson men ej lyckats
härmed, varför de dragit ut honom genom dörren ut i hallen utanför
Andreassons rum. Andreasson hade på allt sätt sökt hindra dem. De hade
likväl lyckats släpa honom fram till trappan. Här hade Andreasson fått
ett bra tag i staketet vid trappan och det hade varit omöjligt att få honom
vidare. Nordström och Jansson hade sökt rycka loss Andreassons
grepp i staketet men ej lyckats. De hade då släppt Andreasson, som gått
tillbaka till sitt rum. Efter att ha hämtat handkedjan hade Jansson visat
denna för Andreasson och frågat Andreasson om han ville följa med frivilligt.
Då Andreasson ej svarat härpå hade Jansson belagt Andreassons
högra hand med kedjan samt vridit om, dock ej hårt. Jansson hade därefter
burit Andreasson ned till bilen. Andreasson hade nu ej gjort nämnvärt
motstånd. Under bilfärden hade Andreasson förhållit sig lugn. Handkedjan
hade då ej varit åtdragen. Först vid avlämnandet av Andreasson
vid dörren till ålderdomshemmet i Rönnäng hade Jansson avlägsnat handkedjan.
— Under handgemänget inne i Andreassons rum hade Andreasson
med hänsyftning å Nordström yttrat att Andreasson blivit sparkad.
Jansson hade hört Nordström genmäla: ”Det kan väl hända att jag gjort
det under brottningen.” Jansson hade dock ej iakttagit att Andreasson erhållit
någon spark.

Med hänsyn till att långvarigt handgemäng förekommit före förflyttningen
av Andreasson framstår det såsom sannolikt, att de i läkarintyget
den 27 oktober 1951 angivna skadorna på insidan av Andreassons högra
ben, ovanför och nedanför knäleden, förorsakats genom det ifrågavarande
ingripandet, för vilket Nordström är ansvarig. Det är emellertid icke
styrkt, att Nordström genom att sparka Andreasson eller eljest uppsåtligen
tillfogat denne skadorna å benet. Janssons berättelse om händelse -

förloppet visar, att Andreasson ej endast hindrat förrättningen genom att
"hålla igen” utan fastmera att han varit den som först brukat avsevärt
våld och jämväl därefter handlat aggressivt. Andreasson, som enligt vad
häradsrätten antecknat i sin dom har en mycket kraftig kroppskonstitution,
är uppenbarligen trots sin ålder i besittning av betydande kroppskrafter.

På grund av det anförda finner hovrätten att, under förutsättning att
handräckning för Andreassons förflyttning lagligen fått meddelas, det våld
som använts mot Andreasson vid dennes förande från rummet på ålderdomshemmet
i Siröd till bilen icke varit oförsvarligt samt att det förhållandet
att Andreasson under bilfärden varit belagd med handkedja med
hänsyn till hans tidigare våldsamma uppträdande ej kan anses ha varit
otillbörligt. Det vid förrättningen mot Andreasson brukade våldet bör
därför icke i och för sig föranleda ansvar för Nordström.

Vidkommande Andreassons skadeståndstalan finner hovrätten att Nordström,
med hänsyn till att han såsom förut nämnts icke lagligen ägt meddela
handräckning för Andreassons förflyttning, är ansvarig för de skador
som vid förrättningen tillfogats Andreasson. Då kroppsskadorna emellertid
väsentligen få anses ha föranletts av det motstånd, som Andreasson
vid förflyttningen gjort, finner hovrätten Andreasson vara i lika mån som
Nordström ansvarig för dessa skador, varför till Andreasson i detta hänseende
utgående skadestånd bör jämkas till hälften av vad som anses utgöra
skälig ersättning.

Enligt ett av lasarettsläkaren Louis Andersson utfärdat den 15 september
1952 dagtecknat intyg har Andreasson under tiden den 8—den 11
samma månad varit intagen å kirurgiska avdelningen å lasarettet i Uddevalla
för undersökning av det skadade knäet. Av intyget framgår, att vid
skadetillfället den 15 oktober 1951 uppstått möjligen en liten benavslitning
på insidan av lårbenet strax ovanför knäleden samt att detta kunnat
förorsaka Andreasson en del smärtor och obehag.

Hovrätten finner, att ett belopp av 50 kronor utgör skälig gottgörelse
för sveda och värk samt att ersättning för psykiskt lidande i anledning
av frihetsberövandet bör utgå med nyss nämnt belopp.

Enär det för tillvaratagande av Andreassons rätt icke kan anses ha
varit erforderligt att Andreasson anlitat rättegångsbiträde i vidare mån
än för konsultation, finner hovrätten Nordström ha att av statsverkets
kostnad för Andreassons fria rättegång återgälda — förutom utgifterna
för läkarintyg — skäligt arvode härför.

På grund av vad sålunda upptagits prövar hovrätten lagligt på det sätt
bifalla talan mot Nordström i huvudsaken att hovrätten med ändring av
häradsrättens dom dels, jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen, dömer Nordström
för i tjänsten förövat rättsstridigt tvång att till kronan utgiva 10

dagsböter om 20 kronor, dels ock förpliktar Nordström att till Andreasson
utgiva skadestånd med 75 kronor.

Vad angår rättegångskostnaderna i häradsrätten prövar hovrätten rättvist
att, med ändring av häradsrättens domslut såvitt det nu är i fråga,
förplikta Nordström att dels ersätta Andreasson dennes kostnader å målet
i häradsrätten med begärda 35 kronor, dels ock av kostnaden för Andreassons
förmån av fri rättegång vid häradsrätten, tillhopa 475 kronor,
återgälda statsverket 65 kronor.

Hammar tillerkännes ersättning av allmänna medel för sitt åt Andreasson
i hovrätten jämlikt lagen om fri rättegång lämnade biträde med 189
kronor 75 öre, varav 100 kronor utgöra ombudsarvode.

Nordström förpliktas att av kostnaden för Andreassons fria rättegång
i hovrätten, 189 kronor 75 öre, återgälda statsverket 65 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Fråga om uttagande av för hög kostnadsersättning
för hållande av tjänstebil.

Såsom av 1953 års berättelse (s. 201 o. f.) framgår hade, sedan på föranstaltande
av mig åtal väckts mot förste bilinspektören Carl L. Engström
för tjänstefel genom uttagande av för hög kostnadsersättning för
hållande av tjänstebil, rådhusrätten i Göteborg i dom den 12 december
1952 lämnat åklagarens ansvarstalan utan bifall samt ogillat av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i målet framställda ersättningsyrkanden.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Felaktigt förfarande vid sammanräkning av rösterna
vid val till riksdagens andra kammare.

Den 21 september 1952 förrättades inom Kristianstads läns valkrets val
för utseende av åtta ledamöter i riksdagens andra kammare för en tid av
fyra år från och med den 1 januari 1953. Sammanräkning av de vid valet
avgivna rösterna verkställdes av länsstyrelsen i länet å landskansliet i
Kristianstad den 29 och den 30 september 1952 och fördelades därefter de
åtta riksdagsmannaplatserna mellan de olika partierna på sätt angives i
det vid sammanräkningen förda protokollet.

Över valet anförde kontoristen Hilding Andersson i Vittskövle besvär
under yrkande att, eniir vid röstsammanräkningen den 29 september 1952
gjorts avbrott i förrättningen under en tid av eu timme utan att föreskrit''-

2 — J ustiticombudsmanncns ärnbctsbcrättclsc till 1954 ars riksdag.

terna i 84 § lagen om val till riksdagen iakttagits, valet måtte upphävas.
Andersson framhöll, att sammanräkningslokalen under uppehåll för måltid
icke varit tillgänglig för allmänheten.

Med anledning av innehållet i besvärsskriften hölls inför länsstyrelsen,
för utrönande av huru vid sammanräkningen tillgått, förhör med däri deltagande
tjänstemän. Därvid förekom enligt av landssekreteraren G. Fjellman
upprättat protokoll följande.

Länsnotarien Folke Haglund, vilken i egenskap av föredragande verkställt
röstsammanräkningen, uppgav följande.

Röstsammanräkningen, i vilken utom Haglund deltagit 24 av länsstyrelsens
befattningshavare, hade tagit sin början måndagen den 29 september
1952 klockan 9.30 samt försiggått å länsstyrelsens sessionssal. På given
anledning hade Haglund någon gång efter klockan 13 nämnda dag tillkännagivit,
att de i sammanräkningen deltagande finge mellan klockan 17
och 18 lämna sammanräkningslokalen för intagande av måltid. Då Haglund
varit fullt medveten om att vid avbrott i sammanräkningsförrättningen
valsedlarna måste inläggas i omslag och förseglas men fruktat, att desamma
vid sådan åtgärd kunde komma i oordning och att det fortsatta
sammanräkningsarbetet därigenom skulle försvåras, hade Haglund vid sitt
ifrågavarande meddelande uttryckligen påpekat, att fråga icke vore om
avbrott i sammanräkningen. Samtidigt eller möjligen något senare hade
Haglund beordrat kontorsbiträdet Birgit Olsson, som dittills icke deltagit
i sammanräkningen, att under Haglunds och övrigas frånvaro från lokalen
kvarbliva därstädes och tillse, att valsedlarna och andra till valet hörande
handlingar icke av obehöriga vidrördes. Birgit Olsson hade också vid samma
tillfälle av Haglund tillsagts att icke heller själv under vakthållningen
taga någon som helst befattning med valmaterialet. Då Haglund lämnade
sammanräkningslokalen, vilket skett troligen omedelbart efter klockan 17,
hade Birgit Olsson uppehållit sig i sessionssalen. Troligen hade även andra
i sammanräkningen deltagande tjänstemän då funnits kvar i lokalen. Huruvida
även någon ombudsman eller allmänhet i övrigt då funnits tillstädes
i lokalen kunde Haglund icke med säkerhet erinra sig. Förste expeditionsvakten
å landskansliet Carl Ekelund hade av Haglund på morgonen samma
dag meddelats besked, att ytterdörren till landskansliets lokaler skulle under
hela den tid sammanräkning påginge hållas öppen för allmänheten.
Några särskilda förhållningsregler för expeditions vakten rörande dennes
tjänstgöring under dagen och utövande av kontroll över ytterdörrens öppethållande
hade Haglund icke meddelat. Då Haglund lämnat sammanräkningslokalen
strax efter klockan 17 för måltids intagande, hade landskansliets
ytterdörr stått uppslagen. Expeditionsvakten hade troligtvis vid denna
tidpunkt begivit sig hem för måltid. Omkring klockan 17.50 hade Haglund
återkommit till sammanräkningslokalen. Landskansliets ytterdörr hade
även då stått öppen och i sammanräkningslokalen hade befunnit sig — för -

utom Birgit Olsson som nu permitterades för måltid — tre av de i sammanräkningen
deltagande befattningshavarna, nämligen kontorsbiträdena Sonja
Gustavsson, Gudrun Hermansson och Ingrid Broddesson. Därefter hade
övriga i sammanräkningen deltagande befattningshavare anlänt före klockan
18. Landskansliets ytterdörr vore försedd med patentlås. Anledningen
till att denna dörr vid något tillfälle under Haglunds bortovaro möjligen
kunde ha varit låst torde enligt Haglunds mening vara, att någon person,
som passerat ut eller in, dragit igen dörren, med påföljd att denna, som
vore försedd med s. k. smäcklås, reglats. När i sa fall detta skett och undei
huru lång tid dörren varit stängd hade Haglund icke kunnat utreda.

Birgit Olsson uppgav: Troligen omkring klockan 16.45, då hon i något
ärende besökte sessionssalen, hade hon av Haglund blivit tillsagd att mellan
klockan 17 och 18 under måltidsavbrott för de i sammanräkningen deltagande
uppehålla sig i sessionssalen och halla vakt därstädes. Samtidigt
hade hon av Haglund tillsagts att under vakthållningen icke på något sätt
syssla med eller vidröra valhandlingarna. Haglund hade däremot icke
nämnt något om att landskansliets ytterdörr skulle under vakthållningen
hållas öppen eller beordrat henne att övervaka att så skedde. Birgit Olsson
hade icke på något sätt tagit befattning med dörren och hade heller icke
kännedom om att dörren enligt gällande föreskrifter skulle hållas öppen för
allmänheten. Hon hade tvärtom varit i den tron, att dörren varit stängd.
Sedan Birgit Olsson klockan 17 påbörjat vakthållningen, hade efter hand
samtliga i sammanräkningen deltagande avlägsnat sig, sist Gudrun Hermansson,
varefter Birgit Olsson ensam uppehållit sig i sessionssalen. Hon
hade icke hört att någon ringt på dörren, vilket hon bort uppfatta, trots
att hon under sin vakthållning varit sysselsatt med maskinskrivning. Under
den tid Birgit Olsson hållit vakt hade varken hon själv eller någon annan
person tagit någon som helst befattning med valmaterialet. Hon hade hela
tiden uppehållit sig i sessionssalen.

Landskanslisterna II. Wikström och E. Brinck uppgåvo samstämmigt, att
Haglund för de närvarande tillkännagivit, att sammanräkningen icke skulle
pågå mellan klockan 17 och 18, under vilken tid de närvarande finge lämna
lokalen för måltid. De hade också fått den bestämda uppfattningen, att
Haglund med sitt tillkännagivande icke avsåge ett avbrott i sammanräkningen.
Båda hade funnit Haglunds meddelande egendomligt, men då Haglund
samtidigt troligen sagt något om att en del av de i sammanräkningen
deltagande skulle kvarstanna under pausen, hade de icke framfört sina betänkligheter.
De hade därefter avlägsnat sig troligen strax före klockan 17.
Vid detta tillfälle hade funnits åtskilliga befattningshavare kvar i sessionssalen.
Några minuter före klockan 18 hade de återvänt dit. Huruvida andra
befattningshavare då återkommit till sessionssalen eller oj kunde Wikström
icke säkert erinra sig. Brinck däremot hade särskilt fäst sig vid att saväl
Haglund som ett par andra befattningshavare då befunnit sig där. Då

Brinck och Wikström lämnade sessionssalen, hade ytterdörren till landskansliet
stått öppen, likaså då de återvände dit. I övrigt hade de sig ej
bekant, huruvida dörren varit stängd eller öppen under måltidsrasten.

Sonja Gustavsson och Gudrun Hermansson uppgå vo att, då Haglund
tillkännagivit att sammanräkningen icke skulle pågå mellan klockan 17 och
18, hade han tillika meddelat, att fråga icke vore om avbrott i sammanräkningen.
Sonja Gustavsson hade lämnat sessionssalen klockan 17. Gudrun
Hermansson hade lämnat sessionssalen först omkring klockan 17.15. Då
Gudrun Hermansson lämnade sessionssalen, hade endast Birgit Olsson funnits
där. Såvitt Gudrun Hermansson och Sonja Gustavsson kunde erinra
sig hade landskansliets ytterdörr stått öppen, då de klockan 17.15 lämnat
länsstyrelsen. Någon gång mellan klockan 17.45 och 17.50 hade båda samtidigt
återvänt till sessionssalen. I denna hade då uppehållit sig Birgit Olsson
och Ingrid Broddesson. Någon annan hade icke varit tillstädes där.
Huruvida ytterdörren till landskansliet varit öppen eller stängd vid deras
återkomst till länsstyrelsen kunde de icke med säkerhet erinra sig. De ville
emellertid snarast hålla före, att dörren varit öppen, enär de eljest bort
ihågkomma vem av dem, som med egen nyckel öppnat dörren.

Förste expeditionsvakten Ekelund förklarade, att det vore riktigt, att
han av Haglund på morgonen erhållit besked, att ytterdörren till landskansliets
lokaler skulle under sammanräkningen hållas öppen. Några särskilda
förhållningsorder att kontrollera öppethållandet av ytterdörren hade
han icke fått. Då paus gjorts i sammanräkningen klockan 17, hade Ekelund
gått samtidigt med alla övriga med undantag av Birgit Olsson. Dörren
hade då stått öppen. Huruvida under sammanräkningen smäcklåset varit
uppriglat eller icke kunde Ekelund icke med säkerhet erinra sig. Omedelbart
före klockan 18 hade Ekelund återkommit till länsstyrelsen. Dörren
hade då stått på glänt.

Kanslibiträdet Elsa Nordlindh uppgav, att hon hört Haglunds meddelande
om uppehåll i förrättningen mellan klockan 17 och 18, men hon hade
däremot icke hört, att Haglund påpekat, att fråga icke vore om avbrott i
sammanräkningen. Elsa Nordlindh hade avlägsnat sig några minuter över
klockan 17. Flera befattningshavare hade då ännu uppehållit sig i sessionssalen.
Då Elsa Nordlindh avlägsnat sig, hade ytterdörren stått helt öppen.
Hon hade återvänt till sessionssalen några minuter före klockan 18. Dörren
hade även då stått öppen och i sessionssalen hade befunnit sig ett flertal
befattningshavare, bland andra Haglund.

T. f. kontoristen Agnes Mattsson upplyste, att hon lämnat sessionssalen
och återvänt dit samtidigt med Elsa Nordlindh, i vilkens berättelse hon
instämde.

Ingrid Broddesson uppgav: Hon hade samtidigt med övriga deltagare i
sammanräkningen lämnat sessionssalen troligen några minuter över klockan
17 samt begivit sig till sitt tjänsterum på länsstyrelsen, där hon uppehållit

sig ända till dess hon troligen mellan klockan 17.35 och 17.40 återvänt till
sessionssalen, där då endast Birgit Olsson uppehöll sig. Ingrid Broddesson
hade stannat i sessionssalen och samspråkat med Birgit Olsson. Därefter
hade övriga i sammanräkningen deltagande efterhand återvänt till sessionssalen.

I yttrande den 20 oktober 1952 över besvären anförde länsstyrelsen följande.

Vad till en början anginge frågan huruvida ytterdörren till landskansliet
varit på sätt klaganden uppgåve låst, så att allmänheten icke haft obehindrat
tillträde till vallokalen under den tid mellan klockan 17 och 18, då sammanräkningen
avbrutits för måltidspaus, hade icke i besvären visats, att
så verkligen varit fallet. Om dörren över huvud taget till synes varit
stängd, vilket icke kunde anses uteslutet, kunde den dock i verkligheten
till följd av låsanordningens beskaffenhet ha varit öppen och medgett fritt
tillträde till expeditionsvaktrummet och därifrån till sessionssalen. Kunde
klaganden däremot styrka, att dörren under den tid av 20 minuter, som i
besvären uppgåves, varit låst, kvarstode det faktum, att klaganden dock
icke begagnat ringledningen för att bereda sig eventuellt önskat tillträde
till sessionssalen. Hade han gjort detta, hade den vid tillfället vakthavande
befattningshavaren otvivelaktigt öppnat dörren. Beträffande därefter frågan
i vad mån den trygghet mot obehöriga åtgärder med valmaterialet, som
vore avsedd att vinnas genom de i vallagen därom meddelade föreskrifterna,
kunde anses kränkt genom den omständigheten att uppsikt över valmaterialet
under visst tidsmoment utövats av endast en därtill avdelad befattningshavare
förmenade länsstyrelsen, att så icke kunde anses ha varit
fallet. Av den verkställda undersökningen syntes framgå, att den tid, varunder
Birgit Olsson ensam uppehållit sig i sessionssalen, icke kunde ha
överstigit 25 minuter. Någon som helst anledning att misstänka, att Birgit
Olsson, för vilken länsstyrelsen hyste odelat förtroende, under denna tid
skulle ha tagit obehörig befattning med valsedlarna, förelåge icke. Klaganden
hade heller icke gjort gällande, att någon obehörig inverkan på valmaterialet
ägt rum. Länsstyrelsen ville därför hålla före, att varken det förhållandet
att ytterdörren till landskansliet eventuellt under någon kortare
tid varit låst eller den omständigheten att uppsikt över valsedlarna under
ett kort tidsmoment utövats av endast en av länsstyrelsens befattningshavare
kunde utgöra tillräcklig grund för valets upphävande.

Den 27 oktober 1952 ägde därefter på föranstaltande av länsstyrelsen
bevisupptagning rum i saken inför rådhusrätten i Kristianstad, varvid Birgit
Olsson, Sonja Gustavsson och Gudrun Hermansson hördes såsom vittnen.
De lämnade därvid i huvudsak samma uppgifter som vid förhöret
inför länsstyrelsen.

Genom utslag den 4 november 1952 på besvären yttrade Kungl. Maj:t
följande.

Av utredningen i målet framginge, att i förrättningen för sammanräkning
av rösterna skett avbrott samt att emellertid valsedlarna därunder icke,
på sätt för sådant fall funnes i 84 § lagen om val till riksdagen föreskrivet,
varit inlagda i förseglade omslag. Genom det sålunda vid förrättningen förelupna
felet hade — ehuru ett hos länsstyrelsen anställt kontorsbiträde under
tiden för avbrottet hållit vakt i lokalen, där valsedlarna förvarats, och
oavsett huruvida lokalen under större eller mindre del av nämnda tid varit
stängd för allmänheten — uppstått hinder mot vederbörlig kontroll över
förrättningen och mot vinnande av visshet i erforderlig grad rörande valets
verkliga utgång. Kungl. Maj:t prövade förty lagligt upphäva valet och förordna,
att i valkretsen nytt val av ledamöter i riksdagens andra kammare
skulle ofördröj ligen i laga ordning förrättas.

Sedan jag med anledning av det fel som förelupit vid röstsammanräkningen
anmodat länsstyrelsen i Kristianstads län att efter inhämtande av
yttrande från Haglund och annan, som kunde vara för felet ansvarig, avgiva
utlåtande, inkom länsstyrelsen med infordrade yttranden från t. f.
landssekreteraren G. Lundborg och Haglund ävensom med eget utlåtande.

Lundborg anförde i sitt yttrande följande.

På grund av landssekreteraren Fjellmans tjänstledighet för sjukdom den
29 september—den 1 oktober 1952 hade Lundborg vid sammanräkningsförrättningen
tjänstgjort såsom tillförordnad landssekreterare. Ett ärende
av nu ifrågavarande slag vore i huvudsak en teknisk förrättning, bestående
av sortering, hopsummering och protokollföring av de avgivna rösterna
samt till sist det egentliga sammanräkningsförfarandet. Det vore givetvis
av praktiska skäl icke möjligt för annan än den för sammanräkningen närmast
ansvarige att i detalj granska hela det föreliggande valsedelsmaterialet.
Av sammanräkningsarbetets natur följde, att avdelningschefen icke
brukade vara närvarande i förrättningslokalen hela den tid sammanräkningen
påginge. De juridiska avgöranden som måste träffas — i huvudsak
prövning av röstsedlars giltighet och ogiltighet — brukade ske med vissa
mellanrum, då avdelningschefen uppehölle sig i förrättningslokalen, eller i
ett sammanhang då själva det tekniska sammanräkningsförfarandet slutförts.
Därjämte tillkomme det givetvis avdelningschefen att kontrollera, att
platsfördelningen skedde på rätt sätt, och att granska protokollens riktighet.
För ett riktigt genomförande av en sammanräkningsförrättning fordrades
framför allt en god personalorganisation och stor noggrannhet. Vid flerfaldiga
besök i förrättningslokalen hade Lundborg haft tillfälle att konstatera,
att organisationen fungerade väl och att personalen föreföll fullt tillräcklig.
Beträffande Haglunds kompetens som sammanräkningsförrättare
hade Lundborg haft sig bekant, att han med snabbhet och skicklighet fullgjort
senaste sammanräkningen av kommunalvalen, vilket arbete som regel
kunde betraktas som svårare än den nu ifrågavarande sammanräkningen.

Lundborg hade därför icke haft någon som helst anledning betvivla, att icke
Haglund skulle gå i land jämväl med denna sammanräkning. Än mindre
hade Lundborg haft anledning befara, att föreskrivna åtgärder vid avbrott
i sammanräkningen ej vidtoges. I sistnämnda avseende vore att märka, att
enligt gammal praxis vid länsstyrelsen i Kristianstad avbrott icke plägade
äga rum i sammanräkning av riksdagsmannaval, utan arbetet hade alltid
pågått hela dagen, varvid personalen i olika omgångar beretts tillfälle att
intaga måltider. Om det beklagliga fel, som begåtts vid förrättningen, hade
Lundborg icke haft någon kännedom förrän besvären inkommit till länsstyrelsen.
Lundborg hade ej varit närvarande i sammanräkningslokalen, da
Haglund gav den ifrågavarande ordern om måltidsrast, och Lundborg hade
ej återkommit dit förrän sammanräkningen anyo pabörjats. Den av Haglund
vidtagna åtgärden vore för Lundborg oförståelig. Sasom Haglund själv
i sitt yttrande anfört hade han själv ursprungligen tänkt sig ett annat
arrangemang i likhet med förenämnda tidigare praxis vid länsstyrelsen, och
Lundborg hade icke haft någon som helst anledning antaga, att Haglund
skulle frångå denna praxis. Med Lundborgs mangariga kännedom om Haglunds
pålitlighet och noggrannhet ansåge Lundborg, att det skedda måste
ha orsakats av att Haglunds eljest goda omdöme tillfälligt slagit slint.
För sitt eget vidkommande ansåge Lundborg, att han icke kunde göras ansvarig
för det fel, som begåtts.

Haglund anförde följande.

Sammanräkningsförrättningen hade ägt rum under Haglunds omedelbara
ledning. Något avbrott i densamma vid den tidpunkt, varom fråga vore,
hade Haglund icke avsett, vilket han även i samband med bestämmandet
av tiden för måltidsrasten meddelat de närvarande. Haglunds avsikt hade
nämligen varit att för sammanräkningens fortsättande i minskad omfattning
under måltidsrasten kvarbeordra — förutom det av honom för uppsikt
över valsedelsmaterialet avdelade kontorsbiträdet ett mindre antal
av de i sammanräkningen deltagande. På grund av mellankommande omständigheter
hade emellertid dessa personer icke blivit utsedda i samband
med meddelandet av tiden för måltidsrasten och då Haglund därefter varit
hårt pressad av olika till sammanräkningsarbetet hörande, honom åvilande
uppgifter, hade han glömt att före måltidsrasten kvarbeordra någon personal
utöver det av honom redan avdelade kontorsbiträdet. Tyvärr hade
Haglund ej uppmärksammat detta förhallande, da han själv lämnade sammanräkningslokalen
för intagande av maltid, varför under Haglunds bortovaro
_ ungefär 40 minuter — ett faktiskt avbrott i sammanräkningsarbetet
uppstått. Haglund hemställde, att det förelupna felet icke måtte föranleda
någon JO:s vidare åtgärd.

I det avgivna utlåtandet anförde länsstyrelsen följande.

Händelseförloppet vid ifrågavarande sammanräkning syntes med full tydlighet
framgå av det förhörsprotokoll, som av Fjellman upprättats omedel -

bart efter det besvären inkommit till länsstyrelsen. För de vid sammanräkningen
begångna felaktigheterna syntes Haglund ensam böra bära ansvaret.
Lundborgs egenskap av vid tillfället tjänstgörande avdelningschef torde
enligt länsstyrelsens mening icke för honom kunna eller böra medföra ansvar
för sådana på sammanräkningsförrättaren ankommande åtgärder i avseende
å förfarandets formella sida, vilka icke underställts Lundborgs prövning
eller eljest skäligen krävt Lundborgs medverkan. Länsstyrelsen hade
icke haft nagon anledning att ifrågasätta Haglunds kompetens för förrättningen,
alldenstund Haglund utan anmärkning verkställt sammanräkning
av de vid 1950 års val av kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige och
kyrkofullmäktige avgivna rösterna, vilken sammanräkning pågått under
cirka en och en halv månads tid.

I en till landsfogden i Kristianstads län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 76—89 §§ lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen äro utförliga
föreskrifter meddelade om sammanräknande av avgivna röster vid val
till riksdagens andra kammare och valets avslutande. Åtskilliga av dessa
föreskrifter avse att garantera den största möjliga säkerhet för att medborgarnas
i valet uttalade mening icke förvanskas. Av sådan art är stadgandet
i 84 §, som avser avbrott i röstsammanräkning och har följande lydelse:
”Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder eljest nödigt
att densamma uppskjuta eller avbryta, skola alla valsedlar inläggas i omslag,
vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte
andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert förvar;
och må förrättningen ej ånyo företagas, innan de närvarande förvissat sig
om att de åsatta sigillen äro obrutna.”

Vallagens föreskrifter i ovanberörda hänseende måste sorgfälligt iakttagas.
För de befattningshavare, som ha att verkställa röstsammanräkning
vid riksdagsmannaval, torde det också i regel stå fullt klart, att avvikelse
från de givna formföreskrifterna under inga omständigheter får ske och att
ett handlande i strid mot dessa föreskrifter kan medföra risk för valets upphävande.

I förevarande fall är utrett, att länsstyrelsen vid sammanräkningen den
29 september 1952 av rösterna vid 1952 års riksdagsmannaval till andra
kammaren i förrättningen gjort ett uppehåll för att lämna de i förrättningen
deltagande tillfälle att intaga måltid samt att under detta uppehåll
valsedlar fått ligga framme å borden i sammanräkningslokalen under bevakning
allenast av ett kontorsbiträde. Länsstyrelsen har därvid ansett,
att måltidsuppehållet icke utgjort avbrott i förrättningen, och därför icke
på sätt föreskrives i 84 § vallagen låtit inlägga valsedlarna i förseglade kon -

volut och lägga dessa i säkert förvar. Härigenom ha uppenbarligen de i
sagda lagrum givna föreskrifterna åsidosatts, och det av länsstyrelsen vid
sammanräkningen tillämpade förfarandet har medfört, att det förrättade
valet av Kungl. Maj:t upphävts.

För den av länsstyrelsen verkställda sammanräkningen måste i princip
t. f. landssekreteraren Lundborg och föredraganden Haglund anses ansvariga.
Att ansvaret för den regelrätta gången av förrättningen åvilat, förutom
föredraganden Haglund, även Lundborg synes mig nämligen ofrånkomligt.
Lundborg har emellertid i förevarande fall med skäl kunnat utgå
ifrån att i förrättningen icke skulle ske ett sådant uppehåll, som vore att
betrakta såsom avbrott i densamma. Att Haglund, utan att Lundborg
erhållit kännedom därom, kunnat vidtaga sådana ändrade dispositioner
med avseende å måltidsuppehållet att detta fått karaktären av dylikt avbrott
torde vid sådant förhållande näppeligen kunna anses bero på någon
försumlighet i den Lundborg åvilande tillsynen över sammanräkningen.
Det vid sammanräkningen förelupna felet synes mig därför skäligen icke
böra föranleda något ingripande från min sida mot Lundborg. Vad däremot
angår Haglund finner jag — vid det förhållandet att han samtidigt med
att valsedlarna fått ligga tillgängliga i sammanräkningslokalen låtit samtliga
i sammanräkningen deltagande befattningshavare lämna lokalen och
överlämnat bevakningen av valsedlarna åt ett i förrättningen icke deltagande
kontorsbiträde — att Haglund i så anmärkningsvärd grad åsidosatt
den uttryckliga föreskriften om valsedlarnas inläggande i förseglade konvolut
och i säkert förvar vid avbrott i sammanräkning, att han därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel. Då vad Haglund till sitt försvar anfört icke
synes mig kunna lända honom till ursäkt samt det förelupna felet medfört
skada av betydande omfattning, finner jag Haglund icke kunna undgå åtal
för vad han sålunda låtit komma sig till last.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Haglund för
tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 §
strafflagen.

Rådhusrätten i Kristianstad, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den
28 maj 1953 följande.

Haglund har erkänt vad åklagaren lagt honom till last och uppgivit: Han
hade omkring fjorton dagar före röstsammanräkningen av landssekreteraren
erhållit muntligt uppdrag att handlägga denna i egenskap av föredragande
och han medgåve, att han vore ansvarig för förfarandet vid sammanräkningen.
Sedan Haglund utsett sina medhjälpare, ett tjugufemtal befattningshavare
vid länsstyrelsen, gav han dem instruktioner om sammanräkningen,
vilken ägde rum i länsstyrelsens sessionssal. Då det var önskvärt

att den första räkningen av valsedlarna, omkring 50 000 stycken, skulle
slutföras första dagen, meddelade han på förmiddagen personalen, att räkningen
skulle fortgå i ett sträck med måltidsuppehåll klockan 17—18, varunder
dock avbrott i räkningen ej skulle ske. Hans avsikt var att under
uppehållet räkningen skulle fortgå med reducerad arbetsstyrka. Räkningen
tillgick så, att varje valdistrikt räknades av två befattningshavare, vilka
efter fullbordad räkning lade sedlarna på ett stort bord. Haglund förde protokoll
över sammanräkningen och besvarade förfrågningar om ogilla valsedlar,
varmed han var jämnt sysselsatt under dagen; sammanlagt omkring
700 valsedlar ogiltigförklarades. I samband därmed att Haglund meddelat,
att sammanräkningen skulle fortgå i ett sträck med måltidsuppehåll,
tillsade han ett kvinnligt kontorsbiträde, som ej deltog i förrättningen, att
under uppehållet övervaka att obehöriga ej vidrörde de på det stora bordet
samlade sedlarna, vilket ej effektivt kunde ske av de räknande. Då Haglund
klockan 17 avlägsnade sig, sutto två befattningshavare kvar och räknade.
Haglund gick först för att uträtta ett ärende på sitt tjänsterum och
begav sig därefter till sin bostad. Han förbisåg därvid, att han ej tillsagt
några befattningshavare att sitta kvar och räkna under måltidsuppehållet.
Då han vid 18-tiden återkom, uppehöllo sig i sessionssalen det förut
omnämnda kontorsbiträdet och två befattningshavare, som räknade valsedlar.
Haglund medgåve, att avbrott skedde i sammanräkningen utan att
föreskrifterna i 84 § lagen om val till riksdagen iakttagits.

Rådhusrätten finner vad Haglund låtit komma sig till last vara att bedöma
som tjänstefel.

Rådhusrätten dömer Haglund jämlikt av åklagaren åberopat lagrum för
tjänstefel att till kronan böta 40 dagsböter envar om 15 kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Underlåtenhet av landssekreterare att föranstalta om åtgärd
för beivrande av brott, som förövats av honom underställd
befattningshavare vid länsstyrelsen.

I en den 29 september 1952 till mig inkommen klagoskrift anförde
advokaten Arvid Mjellander i Sölvesborg följande.

Den 16 januari 1951 hade förrättning enligt lagen den 18 juni 1925 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område (ensittarlagen) av distriktslantmätaren i Karlshamns distrikt
företagits hos fröken Pella Håkansson i Hörby, Lister-Mjällby. Dylika
förrättningar hade vidare av samme distriktslantmätare verkställts
i Siretorp, Sölveby, den 12 mars 1951 hos fru Jenny Lundgren och den 13
mars 1951 hos fröken Amanda Bolin. Mjellander hade i dessa ärenden bi -

trätt sökandena. Vid förrättningarna hade löseskillingen bestämts för det
av Pella Håkansson inlösta området till 1 200 kronor, för det av Jenny
Lundgren inlösta området till 500 kronor samt för det av Amanda Bolin
inlösta området till 250 kronor. Sedan sökandena till Mjellander inbetalt
löseskillingarna samt förrättningarna vunnit laga kraft, hade Mjellander
till länsstyrelsen i Blekinge län översänt förrättningshandlingarna, försedda
med lagakraftbevis, kopior av upprättade kartor och gravationsbevis
jämte löseskillingarna. Löseskillingarna hade översänts i checkar å Aktiebolaget
Skånska Bankens avdelningskontor i Sölvesborg, ställda till länsstyrelsen.
Handlingarna jämte löseskillingarna hade översänts i Pella Håkanssons
ärende den 20 mars 1951 samt i Jenny Lundgrens och Amanda
Bolins ärenden den 19 maj 1951. I skrivelse den 25 januari 1952 hade
distriktslantmätaren meddelat Mjellander, att ifrågavarande tre förrättningar
icke fastställts, enär löseskillingarna icke nedsatts hos länsstyrelsen.
Då Mjellander vid årsskiftet 1951/1952 kontrollerat att hans checkräkning
överensstämt med av honom utställda checkar, hade han blivit mycket
förvånad över meddelandet att löseskillingarna icke nedsatts. Hos bankens
avdelningskontor i Sölvesborg hade Mjellander även inhämtat, att checkarna
bokförts å hans checkräkning, nämligen checken å 1 200 kronor den 30
mars 1951 samt checkarna å 500 kronor och 250 kronor den 15 juni 1951.
Samma dag Mjellander erhållit meddelandet från distriktslantmätaren hade
Mjellander per telefon satt sig i förbindelse med landskamreraren i
länet, varvid Mjellander omtalat, när löseskillingarna av honom insänts.
Landskamreraren hade förklarat, att undersökning skulle ske. Ett par
dagar senare hade landssekreteraren i länet per telefon meddelat Mjellander,
att han bort hänvända sig till landskansliet. Landssekreteraren hade
samtidigt uppgivit, att inkomna medel bokfördes och ingivna handlingar
diariefördes samt att ifrågakomna handlingar icke vore diarieförda såsom
inkomna och de översända beloppen ej heller bokförda, varför länsstyrelsen
icke erhållit handlingarna och checkarna. För att få klarhet i saken
hade Mjellander hos bankens huvudkontor i Malmö begärt att få taga
del av de av honom utställda checkarna. Den 30 januari 1952 hade Mjellander
fått taga del av checkarna. Å baksidan av checkarna hade funnits
länsstyrelsens stämpel och namnteckningar av tva tjänstemän hos länsstyrelsen.
Å framsidan hade med stämpel varit angivna de dagar checkarna
inlämnats till banker i Karlskrona, vilket skett några dagar efter det
checkarna varit utställda. Vid jämförelser med namnteckningarna å baksidan
av checkarna och andra namnteckningar av samma tjänstemän hade
Mjellander blivit övertygad om att namnteckningarna voro äkta. Den 30
januari 1952 hade Mjellander per telefon meddelat landssekreteraren uppgift
om bankerna och de (lagar checkarna företctts för betalning. Den 31
januari hade landssekreteraren meddelat Mjellander, att ärendena vore
klara, enär löseskillingarna deponerats i rätt tid. Då Mjellander frågat

efter de samtidigt med checkarna översända handlingarna, hade landssekreteraren
uppgivit, att handlingarna nu kommit till rätta. Mjellander
förmodade, att landssekreteraren hos de uppgivna bankerna i Karlskrona
låtit kontrollera Mjellanders uppgifter och funnit dem riktiga. Den 31 juli
1952 hade Mjellander erhållit handlingar och karta i det ena ärendet. I de
båda andra ärendena hade handlingar och kartor erhållits den 5 september
1952. Förrättningarna vore fastställda. Samtliga handlingar vore påstämplade
att de inkommit till landskansliet den 2 februari 1952. Under
den långa tid, som förflutit sedan handlingarna insänts till länsstyrelsen,
hade sökandena vid ett flertal tillfällen förfrågat sig hos Mjellander, huruvida
förrättningarna fastställts. Jordägarna hade också gjort förfrågningar,
varför löseskillingarna icke erhållits. Gentemot sökandena hade Mjellander
varit ansvarig för de till honom inbetalda löseskillingarna. Det hade
även varit obehagligt för Mjellander att få meddelande om att han försummat
deponera löseskillingarna, varigenom sökandena förlorat sin lösningsrätt
till de innehavda områdena. Om Mjellander icke varit i stånd
att med stöd av checkarna styrka riktigheten av sina uppgifter, hade han
blivit nödsakad att ersätta sökandena 1 950 kronor samt hade möjligen
även blivit skadeståndsskyldig. Mjellander vore alltjämt förvånad över att
checkarna företetts i banker för betalning några dagar efter det checkarna
kommit länsstyrelsen tillhanda samt att landssekreteraren i slutet av
januari 1952 bestämt kunnat påstå, att löseskillingarna icke deponerats.
Varifrån hade de av Mjellander översända beloppen kommit, sedan han
omtalat var och när betalning erhållits för checkarna? Var hade handlingarna
befunnit sig under den avsevärda tid, som förflutit sedan de av Mjellander
insänts till länsstyrelsen och tills det antecknats att handlingarna
inkommit?

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag den 30 september
1952 länsstyrelsen i Blekinge län att inkomma med yttrande.

Den 1 oktober 1952 inkom en skrift från Mjellander, däri han — under
hänvisning till att landssekreteraren numera lämnat honom förklaring rörande
de i klagoskriften omtalade förhållandena — meddelade, att han
icke påfordrade någon utredning i saken eller önskade några åtgärder i
anledning av klagomålen.

1 iH svar å min remiss överlämnade och åberopade länsstyrelsen ett av
landssekreteraren i länet Gunnar Wik den 11 november 1952 avgivet yttrande
i ärendet, däri Wik anförde följande.

Någon dag i slutet av januari 1952 hade det meddelats Wik, att Mjellander
efterhört a länsstyrelsen, huruvida några ersättningsbelopp jämlikt
ensittarlagen, vilka han insänt till länsstyrelsen i check, kommit länsstyrelsen
tillhanda. Vid en första undersökning hade Wik konstaterat, att

beloppen icke bokförts hos länsstyrelsen och att några handlingar, avseende
ifrågavarande förrättningar, icke diarieförts. Wik hade därför tagit
för givet, att försändelserna aldrig ankommit till länsstyrelsen, och underrättat
Mjellander om det negativa resultatet av Wiks efterforskningar. Då
Wik senare erfarit, att checkarna inlösts i bank i Karlskrona, och omständigheterna
tytt på att de kvitterats i vederbörlig ordning, hade Wik företagit
ytterligare utredning, varvid e. o. landskanslisten Harry Notelius inför
Wik erkänt, att han tillägnat sig beloppen. Hur han gått tillväga framginge
av protokollet över den förundersökning, som ägt rum sedan länsstyrelsen
anmält saken till landsfogden i länet. När Wik då fått klarhet om medlens
försvinnande, hade Wik haft att taga ställning till vilka åtgärder, som
ytterligare påkallats från hans sida. Ett rättsligt förfarande mot Notelius
hade förefallit Wik i hög grad motbjudande med tanke på de följder detta
skulle få för Notelius’ familj — hustru och tre minderåriga barn. Dessutom
hade Wik ansett det sannolikt, att Notelius vid tiden för tillgreppen befunnit
sig i ett sådant psykiskt tillstånd att han knappast varit helt ansvarig
för sina handlingar. Det hade nämligen varit känt för Wik, att
Notelius’ ekonomi var utomordentligt trasslig. Enligt vad hans arbetskamrater
berättat hade han ideligen varit ansatt av fordringsägare. Han hade
under en längre tid visat sig höggradigt nervös. Ofta hade han efter arbetstidens
slut iakttagits onykter, och även under tjänstetiden hade
många gånger märkts att han använt spritdrycker. Genom samtal med
hans hustru hade Wik fått bekräftelse på sin uppfattning om hans sinnestillstånd
vid tiden för tillgreppen. De anförda omständigheterna hade gjort,
att Wik bestämt sig för att underlåta att beivra saken, sedan Notelius
inom förelagd frist av några dagar inbetalat beloppen jämte upplupen
ränta och tillrättaskaffat handlingarna i ärendena. Som villkor hade Wik
för Notelius föreskrivit absolut avhållsamhet från starka drycker. Självfallet
hade Wiks beslut åtföljts av allvarliga föreställningar i fråga om
Notelius’ livsföring både i tjänsten och i privatlivet. Därjämte hade Wik
utfärdat kompletterande bestämmelser om handhavandet av ankommande
post i syfte att förebygga liknande händelser i framtiden. Wik hade
hållit sig noggrant underrättad om Notelius’ uppförande och hade med
tillfredsställelse konstaterat, att han helt uppfyllt det uppställda villkoret
och i övrigt motsvarat Wiks förtroende. Det syntes icke ha undgått någon,
som iakttagit Notelius före och efter ifrågavarande tilldragelse, att han
undergått en märklig förändring. Både i tjänsten och i sitt enskilda liv hade
han alltsedan förskingringens uppdagande skött sig alldeles anmärkningsfritt.
Wik hade icke bringat saken till länsstyrelsens kännedom och vore
därför ensam ansvarig för underlåtenheten att ställa Notelius till ansvar
för vad han låtit komma sig till last. Vad Wik anfört torde göra hans1
handlingssätt förklarligt. Wik hade med det velat rycka upp en duglig
tjänsteman ur ett tillfälligt förfall och försökt rädda hans familj från van -

ära och ekonomisk misär. Den omständigheten att länsstyrelsen numera
icke vore åklagarmyndighet hade givetvis inverkat på Wiks ställningstagande
i denna fråga.

Vid yttrandet var fogat ett den 8 november 1952 upprättat förundersökningsprotokoll,
varav framgick följande.

Sedan länsstyrelsen i skrivelse den 23 oktober 1952 till landsfogden i
länet, undertecknad av t. f. landshövdingen Erik von Heland och Wik,
för vederbörlig åtgärd anmält vad Notelius i förevarande fall låtit komma
sig till last, verkställdes av landsfogden förundersökning i saken.

Notelius berättade vid förhör inför landsfogden, efter att ha redogjort
för sina personliga och ekonomiska förhållanden, följande: Den 21 mars
1951 hade Notelius måst betala 200 å 300 kronor. Han hade icke kunnat
anskaffa beloppet. Han hade då tjänstgjort på planeringsdetaljen i stället
för landskanslisten Gösta Althini, som hade semester. På denna detalj
handlades bland annat s. k. ensittarärenden. På den tiden hade all till länsstyrelsen
ankommande, icke rekommenderad post brutits av föreståndaren
för allmänna detaljen, landskanslisten Herman Håkansson. Håkansson
hade sedan delat ut posten på de olika detaljerna, som haft att diarieföra
den. I den post, som Notelius fått den 21 mars 1951, hade funnits ett ensittarärende
rörande Pella Håkanssons lösningsrätt till ett område å fastigheten
Hörby 1511. Handlingarna i ärendet hade utgjorts av en lantmäteriakt,
en skrivelse från Mjellander och en check på 1 200 kronor. Notelius
hade beslutit sig för att lyfta pengarna på checken och med dem betala
den förenämnda skulden på 200 å 300 kronor. Han hade därför icke diariefört
ärendet. Checken hade han lämnat till expeditionsvakten — troligen
E. G. A. Danielsson — som fått tillsägelse att skaffa kvittens å checken
och ordna, att checken bleve inlöst. Efter någon timma hade Notelius erhållit
de 1 200 kronorna. Notelius hade betalat sin förenämnda skuld. Resten
av pengarna hade han stoppat i sin plånbok. Handlingarna hade han låst
ned i sitt skrivbord. Han hade då väntat en inkomst på 400 ä 500 kronor —
slutredovisningen för en taxeringskalender, som han medverkat till. Hans
avsikt hade varit att, då han fått denna slutredovisning, ersätta beloppet
och ordna, att ärendet bleve i vederbörlig ordning diariefört och handlagt.
Han hade räknat med slutredovisning inom några veckor. Då Notelius
icke fått slutredovisning, hade han påmint sin huvudman, Skånes Kalender-
och Reklambyrå i Malmö, med begäran om pengar. Han hade då
fått en växel på 400 kronor. Växeln hade han själv fått acceptera. Dessa
400 kronor hade han emellertid fått betala ut med detsamma, varför han
icke kunnat använda dem för att täcka förskingringen. De 800 kronorna
hade han fortfarande haft kvar. I maj 1951 hade Notelius åter tjänstgjort
för landskanslisten Althini. Han mindes, att han då tillgripit två checkar
på tillhopa 750 kronor i två ensittarärenden, som insänts av Mjellander.
De närmare detaljerna kunde han icke erinra sig. Han hade vid tillfället

varit spritpåverkad. Han hade emellertid icke för att få ut checkarna
olovligen kvitterat dem i annans namn. När han verkställt tillgreppen, hade
det varit hans avsikt att begagna dessa pengar för redovisning av det
första ärendet. Av något skäl, som han nu icke kunde erinra sig, hade han
icke kunnat detta. Det troliga vore, att Althini kommit tillbaka i tjänst. I
några veckor framåt hade Notelius i plånboken burit på sig beloppen. Han
hade icke kunnat komma på någon utväg att redovisa det första beloppet
utan att tala om, vad han gjort. Det hade han icke velat. Handlingarna i
de sista ärendena hade han låst ned i sitt skrivbord. Så småningom hade
han börjat begagna pengarna. Hösten 1951 hade pengarna varit förbrukade.
Han hade bland annat fått begagna pengarna till att betala borgenärer,
som hotat med lagsökning. Han hade lämnat de sista två checkarna till
någon av expeditionsvakterna, som ombesörjt att checkarna blivit kvitterade
och inlösta. Pengarna hade han därefter fått av expeditions vakten.
Någon av de sista dagarna i januari 1952 hade det blivit känt, att Mjellander
förhört sig om ärendena ifråga. Efter ett par dagar hade Notelius
blivit inkallad till landssekreteraren. För denne hade han erkänt tillgreppen.
Förrättningsakterna hade Notelius haft nedlåsta i sitt skrivbord, till
dess han erkänt tillgreppen.

Vid ett senare förhör med Notelius påpekades för honom, att Mjellander
med genomslagskopior av skrivelser styrkt, att han den 19 maj 1951
översänt checkarna nr 6740 och 6741 till länsstyrelsen, men att checkarna
enligt stämpel å dessa icke inlösts förrän den 13 juni 1951. Notelius uppgav
då, att han erinrade sig, att han legat på checkarna i några veckor
innan han inlöst dem. Notelius delgavs vidare en uppgift av Althini, att
Althini icke haft semester under maj 1951. Notelius förklarade, att han
bestämt visste med sig, att han icke lagt beslag på checkarna och förrättningshandlingarna
hos någon annan tjänsteman. Det måste ha varit så,
att han tillfälligt tjänstgjort för Althini någon dag under maj 1951. Notelius
mindes, att han icke tjänstgjort för Althini när han löst ut checkarna.
Han vidhöll, att det vid tillgreppet av de två sista checkarna varit hans
avsikt att med medel på dessa checkar täcka den första förskingringen.

Sedan Wik av landsfogden beretts tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen
förekommit, uppgav Wik i en till landsfogden den 6 november
1952 inkommen skrivelse, att Notelius’ berättelse vid förundersökningen
överensstämde med den redogörelse, som han lämnat Wik i
januari 1952, såvitt Wik nu kunde minnas. På anförda skäl förordade Wik,
att Notelius måtte undslippa avsättning.

Sedan landsfogden därefter ställt Notelius under åtal vid rådhusrätten
i Karlskrona för omförmälda brott, dömde rådhusrätten genom dom den
16 december 1952 Notelius jämlikt 22 kap. 3 § och 25 kap. 5 och 7 §§
ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för grov förskingring i förening med

åsidosättande av tjänsteplikt till straffarbete fem månader, villkorlig dom,
samt till suspension under tre månader från hans tjänst som e. o. landskanslist.
Rådhusrätten ålade Notelius, som under prövotiden skulle stå
under övervakning, att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Rådhusrättens dom vann laga kraft.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Av utredningen i ärendet har framgått, att landssekreteraren Wik i slutet
av januari månad 1952 genom erkännande av e. o. landskanslisten
Notelius erhållit kännedom om att denne, under sin tjänstgöring å landskansliet
i Karlskrona, i mars och maj 1951 omhändertagit ovan omförmälda
tre akter i ensittarärenden jämte av Mjellander till löseskillingar
insända checkar samt att Notelius efter att ha fått checkarna vederbörligen
kvitterade låtit i banker lyfta checkbeloppen och använt dem för egen
del samt undandolt handlingarna. Wik har alltså redan i januari 1952 haft
full vetskap om att Notelius gjort sig skyldig till förskingring av tjänstemedel
till ett sammanlagt belopp av 1 950 kronor. Enligt 47 § landshövdinginstruktionen
den 19 november 1937 skall länsstyrelsen vid svårare
tjänstefel av icke-ordinarie befattningshavare låta ställa denne under åtal
vid vederbörande domstol. Med hänsyn härtill hade det alltså ålegat Wik
att inom länsstyrelsen upptaga frågan om beivrande av Notelius’ tjänstefel
och föranstalta om beslut av länsstyrelsen rörande anmälan i saken till
landsfogden i och för åtals anställande vid domstol. Wik har emellertid
icke vidtagit någon åtgärd för Notelius’ bestraffande förrän efter det de av
Mjellander hos mig anförda klagomålen remitterats till länsstyrelsen för
yttrande.

Vad Wik anfört till försvar för sin underlåtenhet i nyssberörda hänseende
synes mig, även om man vill medgiva att hans handlande dikterats
av rent mänskliga hänsyn och därför kan vara förståeligt, icke kunna lända
honom till ursäkt. Erinras må också att, även om länsstyrelsen numera
icke är åklagarmyndighet i länet, länsstyrelsen i allt fall enligt 6 § landshövdinginstruktionen
är länets högsta polismyndighet. Bortsett från
det i sakens natur liggande förhållandet att upptäckande hos länets högsta
polismyndighet av ett begånget brott bort föranleda utredningens överlämnande
till vederbörande åklagare, står Wiks handlande i förevarande fall i
uppenbar strid mot föreskrifterna i 47 § landshövdinginstruktionen.

På grund härav finner jag, att Wik genom att icke föranstalta om åtgärd
för beivrande av de brottsliga gärningar, som erkänts av Notelius redan
i januari 1952, gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke
kunna undgå åtal.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt riksåklagarämbetet
att vid hovrätten över Skåne och Blekinge väcka och utföra talan
mot Wik för tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt
25 kap. 4 § strafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i dom den 1 juni 19o3 följande.

-Med hänsyn till bestämmelserna i 47 § landshövdinginstruktionen har
det ålegat Wik i egenskap av Notelius’ förman att efter det Wik i januari
1952 erhållit vetskap om att Notelius gjort sig skyldig till förskingringsbrotten
utan dröjsmål föranstalta om åtgärd för beivrande av brotten.

Wik har vitsordat, att han icke vidtagit sådan åtgärd förrän efter det
JO:s remiss ankommit till länsstyrelsen den 2 oktober 1952.

Vad Wik anfört till sitt försvar är ej av beskaffenhet att befria honom
från ansvar för tjänstefel men bör beaktas vid straff mätningen.

Hovrätten dömer Wik jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att
bota 15 dagsböter om 25 kronor till kronan.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Felaktigt förfarande vid röstsammanräkning efter val
till riksdagens andra kammare.

Den 21 september 1952 förrättades inom Jämtlands läns valkrets val för
utseende av fem ledamöter i riksdagens andra kammare för en tid av fyra
år från och med den 1 januari 1953.

Sammanräkning av de avgivna rösterna verkställdes inför länsstyrelsen i
länet å landskansliet i Östersund under tiden den 30 september—den 6
oktober 1952. Sammanräkningen förrättades av t. f. landssekreteraren
Folke Holmberg samt landskanslisten R. Jahrulf såsom särskilt förordnad
föredragande i ärendet. Därvid fördelades de fem riksdagsmannaplatserna
mellan de olika partierna på sätt angives i det vid sammanräkningen förda
protokollet.

Över valet anförde hemmansägaren Karl Ericsson i Västnor besvär under
yrkande, att valet måtte förklaras ogiltigt och förordnande meddelas
om hållande av nytt val. Till stöd för besvären anförde klaganden följande:
Ledamöterna i valnämnderna inom Ovikens storkommun hade icke
blivit valda i laga ordning och hade således icke varit behöriga att tjänstgöra
vid valförrättningarna. Vidare hade vid den av länsstyrelsen verkställda
sammanräkningen ”befriade” poströster under måltidsuppehåll för
sammanräknarna icke förvarats i förseglade kärl. Poströsterna hade allt -

3 — Justitieombudsmannens ämbet»berättelse till 1954 års rdtsdag.

så kunnat vara åtkomliga för ovidkommande personer och därmed kunnat
påverka valutgången.

Över besvären avgav länsstyrelsen utlåtande och anförde däri bland
annat följande: Kommunalfullmäktige i Ovikens förutvarande kommun —■
vilken kommun tillsammans med annan kommun numera utgjorde Ovikens
storkommun — hade vid sammanträde den 12 maj 1951 genom beslut, som
icke överklagats, utsett ledamöter och suppleanter för tiden intill den 1
april 1952 i valnämnderna för Ovikens västra valdistrikt, Ovikens södra
valdistrikt och Ovikens östra valdistrikt. Rätteligen skulle tjänstgöringstiden
för valnämnderna i dessa valdistrikt, vilka numera i huvudsak motsvarade
Bölåsens, Hällne och Kyrkbygdens valdistrikt, ha räckt i fyra år.
— Vid länsstyrelsens sammanräkningsförrättning hade under sammanräkningsdagarna
samtliga de i förrättningen deltagande beretts tillfälle till
gemensam måltidsrast. Under dessa raster hade två av de tre till sammanräkningslokalen
ledande dörrarna varit låsta med nycklarna kvarsittande
på insidan. Den tredje dörren hade låsts på utsidan, och nyckeln hade omhänderhafts
under tjänstemannaansvar av förste expeditionsvakten, som
under rasterna vistats i sitt tjänsterum intill dörren. Därjämte hade ytterdörren
till länsstyrelsens lokaler under rasterna varit stängd medelst lås.
De från röstmottagarna inkomna ytterkuverten med poströsterna hade
undan för undan granskats och däri inlagda valkuvert m. m. uttagits, varjämte,
med ledning av ytterkuvertens påskrifter, anteckning om röstning
i förekommande fall skett i röstlängderna. De uttagna valkuverten hade
obrutna nedlagts i en särskild blecklåda, som vid sammanräkningens slut
varje dag förseglats med två olika sigill och inlåsts i länsstyrelsens kassavalv
till sammanräkningens början nästa dag. ”Befriandet” av poströsterna,
varmed väl finge förstås uttagandet av de hos röstmottagarna avlämnade
valsedlarna ur de dittills tillslutna valkuverten, hade efter verkställd kontrollräkning
påbörjats först på tredje sammanräkningsdagen omkring klockan
14, d. v. s. efter dagens måltidsrast, och slutförts utan avbrott under
en tid av omkring två timmar. Under måltidsrasterna, då bevakning av
sammanräkningslokalen skett på ovan angivet sätt, hade följaktligen inga
valsedlar (”befriade poströster”) legat framme, varför någon försegling med
sigill i förevarande fall icke behövt förekomma.

I utslag på besvären den 4 november 1952 yttrade Kungl. Maj:t följande.

Av utredningen i målet framginge, att vid förrättningen för sammanräkning
av rösterna valkuvert, som uttagits ur de från röstmottagare inkomna
ytterkuverten, under vissa avbrott i förrättningen icke, på sätt för sådant
fall funnes i 84 § lagen om val till riksdagen föreskrivet, varit inlagda i
förseglade omslag. Genom det sålunda vid förrättningen förelupna felet
hade, oaktat vidtagna bevakningsåtgärder, visshet icke kunnat vinnas om
valets verkliga utgång. Vidare måste anses av handlingarna i målet framgå,

att vissa av dem, som deltagit i valförrättningen såsom ledamöter av valnämnderna
i Bölåsens, Hällne och Kyrkbygdens valdistrikt, varit utsedda
till ledamöter allenast för tid, som utgått före dagen för valet. Valet i dessa
valdistrikt hade förty icke försiggått i laga ordning. På grund av sålunda
anmärkta förhållanden prövade Kungl. Maj:t lagligt upphäva valet och
förordna, att i valkretsen nytt val av ledamöter i riksdagens andra kammare
skulle ofördröj ligen i laga ordning förrättas.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag länsstyrelsen i
Jämtlands län att efter inhämtande av yttrande från dem, som voro ansvariga
för det vid röstsammanräkningen begångna felet, till mig inkomma
med utlåtande.

Till svar å remissen överlämnade länsstyrelsen, med förmälan att Holmberg
och Jahrulf enligt länsstyrelsens uppdrag förrättat ifrågakomna röstsammanräkning,
en av dem gemensamt avgiven förklaring, varjämte länsstyrelsen
avgav eget utlåtande.

Holmberg och Jahrulf anförde följande.

Röstsammanräkningen hade påbörjats den 30 september 1952 klockan 9
å länsstyrelsens sessionssal, som alltid användes vid dylika förrättningar,
och pågått till och med den 2 oktober 1952 klockan 17. Det vid sammanräkningen
förda protokollet hade upplästs och justerats den 6 oktober.
Under de tre dagar, som sammanräkningen pågått, hade samtliga de i förrättningen
deltagande tjänstemännen och tillfälligt anlitade biträdena beretts
gemensam måltidsrast mellan klockan 12 och klockan 13 eller under
samma tid, som länsstyrelsens lokaler varje dag hölles stängda för tjänstemännens
lunch. För att ingen obehörig skulle under Holmbergs och Jahrulfs
bortovaro kunna bereda sig tillträde till sessionssalen hade därvid två av
de till salen ledande tre dörrarna låsts inifrån med nycklarna kvarsittande
på insidan, varjämte den tredje dörren, som ledde direkt ut till expeditionsvakternas
tjänsterum, låsts på utsidan. Nyckeln till den sistnämnda dörren
hade överlämnats till och hela tiden förvarats av en av de ordinarie
expeditionsvakterna, som dagligen under länsstyrelsens lunchstängning
tjänstgjorde som jourhavande telefonvakt och därvid hade sin placering
cirka två meter från den sålunda låsta dörren. Under länsstyrelsens lunchstängning
vore ytterdörren till länsstyrelsens lokaler alltid låst. Expeditionsvakternas
tjänsterum vore försett med glasdörrar mot de till tjänstelokalerna
ledande korridorerna för att möjliggöra fullständig kontroll över
samtliga in- och utgående. Det förfarande hos länsstyrelsen, som påtalats
i de besvär vilka föranlett Kungl. Maj:t att upphäva valet, hade avsett
sammanräkningen av poströsterna. Vid denna sammanräkning hade undan
för undan granskats de från röstmottagarna inkomna ytterkuvertcn. De ur
de giltiga ytterkuvertcn uttagna valkuverten hade nedlagts obrutna i en
blecklåda, i samband varmed i röstlängden antecknats, att rösträtten ut -

övats. Denna blecklåda hade vid sammanräkningens slut för dagen förseglats
med två olika sigill. Blecklådan hade därefter förvarats i länsstyrelsens
kassavalv till sammanräkningens början nästa dag. Granskningen av ytterkuverten
hade pågått till klockan 14 den 2 oktober, då valkuverten i ett
sammanhang kontrollräknats och öppnats. Uttagandet av däri inlagda valsedlar,
uppsortering och uträkning av rösttalen för poströsterna hade slutförts
på en tid av omkring två timmar, varefter samtliga dessa valsedlar
inlagts i omslag och förseglats. Några ”befriade poströster” — varmed väl
måste förstås valsedlar, som uttagits ur de dittills tillslutna valkuverten —
hade icke legat synliga framme i sammanräkningslokalen under måltidsrasterna.
Genom de sålunda vidtagna bevakningsåtgärderna ansåge Holmberg
och Jahrulf det fullkomligt uteslutet, att någon obehörig skolat kunna bereda
sig tillträde till sammanräkningslokalen och vidtaga någon åtgärd med
poströsterna. Att Holmberg och Jahrulf under vissa avbrott i förrättningen
i visst hänseende förfarit felaktigt vore utsagt i Kungl. Maj:ts utslag den
4 november 1952. Sitt handlingssätt ansåge Holmberg och Jahrulf förklarligt
med hänsyn till den formulering, som 84 § lagen om val till riksdagen
hade trots tillkomsten av den allmänna poströstningen, varigenom länsstyrelserna
kommit att handhava jämväl ett ej ringa antal oöppnade valkuvert.
Nämnda paragraf omnämnde nämligen endast valsedlar och icke,
varom här vore fråga, oöppnade valkuvert (poströster). Såvitt framginge
av uppgifter i pressen, hade på sina håll vid måltidsavbrott i röstsammanräkningsförrättningar
förfarits på liknande sätt som nu skett. Då den tolkning,
som Holmberg och Jahrulf sålunda givit 84 § vallagen i ifrågavarande
hänseende, genom vad numera förekommit visat sig vara oriktig,
konime de givetvis att framdeles vid röstsammanräkningar förfara på sådant
sätt, som Kungl. Maj:ts utslag angå ve. Under åberopande av vad sålunda
anförts hemställde Holmberg och Jahrulf, att det vid röstsammanräkningen
av dem begångna felet icke måtte anses vara av sådan beskaffenhet,
att detsamma borde föranleda ansvar.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

De praktiska åtgärder, som av Holmberg och Jahrulf vidtagits till förhindrande
av obehörig påverkan av valresultatet, hade enligt länsstyrelsens
mening varit fullt betryggande. Det formella fel, som förelegat, måste ses
mot bakgrunden av det synnerligen pressande arbete, både psykiskt och
fysiskt, som under hösten åvilat tjänstemännen bland annat på grund av
reducering av landskansliets personal genom sjukdom, vilket förhållande
nödvändiggjort övertidsarbete, särskilt för Holmberg, i stor utsträckning.
På grund därav och med hänsyn till Holmbergs och Jahrulfs långvariga
tjänstgöring i länsstyrelsen och därvid ådagalagda synnerliga nit och noggrannhet,
hemställde länsstyrelsen, att den förelupna felaktigheten ej måtte
föranleda annan åtgärd än en erinran.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag, under hänvisning
till det ovan å s. 24 återgivna stadgandet i 84 § lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen, följande.

I förevarande fall är utrett, att vid de avbrott i här ifrågakomna röstsammanräkning,
som ägt rum för att bereda de i sammanräkningen deltagande
tillfälle att intaga måltid, valkuvert, som uttagits ur de från röstmottagare
inkomna ytterkuverten, fått ligga tillgängliga i sammanräkningslokalen
utan att vara inlagda i förseglade omslag. Härigenom ha
uppenbarligen föreskrifterna i 84 § vallagen åsidosatts. Även om lokalen
bevakats på sätt länsstyrelsen uppgivit, har den garanti för riktigheten av
röstsammanräkningen, som man avsett att giva genom de noggranna föreskrifterna
i lagrummet, blivit förringad. Den absoluta visshet om valutgången,
som man har anspråk på att få genom röstsammanräkningen, har
därför i förevarande fall icke kunnat uppnås. En följd därav har också blivit,
att det förrättade valet upphävts och förordnande om nytt val i hela
valkretsen meddelats. Förrättandet av nytt val har åsamkat det allmänna
och även enskilda stora kostnader och besvär.

För det vid röstsammanräkningen begångna felet äro Holmberg och
Jahrulf ansvariga. Då vad de till sitt försvar anfört icke synes mig vara av
beskaffenhet att kunna rättfärdiga det förelupna felet samt detta medfört
skada av betydande omfattning, finner jag Holmbergs och Jahrulfs förfarande
icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog alltså åt riksåklagarämbetet att vid hovrätten för Nedre
Norrland väcka och utföra talan om ansvar å Holmberg och Jahrulf för
tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 §
strafflagen.

Sedan åtal mot Holmberg och Jahrulf väckts vid nämnda hovrätt, anförde
Jahrulf i genmäle i hovrätten: Enligt den för länsstyrelsen vid ifrågavarande
tillfälle gällande arbetsordningen hade föredragningen i ärenden
rörande allmänna val ålegat länsassessorn å landskansliet med landssekreteraren
såsom beslutande. Vid den röstsammanräkning, varom nu vore
fråga, hade Holmberg varit beslutande i sin egenskap av t. f. landssekreterare.
Då någon av länsstyrelsens jurister vid ifrågavarande tillfälle icke
stått till buds för tjänstgöring som föredragande vid sammanräkningen,
hade åt Jahrulf uppdragits att tjänstgöra såsom föredragande och protokollförare.
Förrättningen hade påbörjats den 30 september 1952 klockan 9
och slutförts på tre dagar under personlig ledning av Holmberg. Då Jahrulf
förutsatt, att förrättningen i likhet med vad fallet varit vid sammanräkningarna
vid 1950 års kommunalfullmäktigeval, vilka sammanräkningar
jämväl verkställts av Holmberg som t. f. landssekreterare och Jahrulf såsom
föredragande och protokollförare, skulle fortgå utan avbrott till arbetstidens
slut klockan 17 och med växelvis lunchrast, hade Jahrulf någon

minut före kloekan 12 första dagen till Holmberg ställt frågan i vilken turordning
man skulle gå till lunch. Holmberg hade då bestämt, att lunchrast
skulle tagas samtidigt för alla i sammanräkningen deltagande, varpå samtliga
omedelbart lämnat sammanräkningslokalen, vars dörrar under Holmbergs
kontroll stängts och låsts på sätt, som tidigare beskrivits i den till
JO avgivna förklaringen i ärendet. Till diskuterande av frågan om lagligheten
eller lämpligheten av detta förfarande hade icke blivit tillfälle. För
egen del hade Jahrulf haft tankarna så helt in i det sista före stängningen
av lokalen upptagna med anteckningarna till protokollet, att han icke närmare
reflekterat över innebörden av det av Holmberg meddelade beslutet.
Då som redan nämnts Holmberg under hela den tid, förrättningen pågått,
varit närvarande och själv lett sammanräkningsarbetet, hade Jahrulfs uppdrag
såsom föredragande i praktiken inskränkt sig till protokollföringen och
utförandet av de arbetsuppgifter i övrigt, vartill Jahrulf av Holmberg beordrats.
Jahrulf hade sålunda ej ägnat särskild uppmärksamhet åt den
blecklåda, vari valkuverten från poströsterna nedlagts och vars lock på tillsägelse
av Holmberg tillslutits. Vid förandet av de anteckningar, som
skulle ligga till grund för protokollet, hade Jahrulf haft att noggrant skilja
mellan valsedlar och valkuvert och då 84 § vallagen talade om ”valsedlar”,
torde detta i viss mån ha bidragit till att Jahrulf icke tänkt på dessa
valkuvert såsom valsedlar och sättet för deras förvaring under uppehållet.
Mot den praxis, som sålunda tillämpats första sammanräkningsdagen, hade
Jahrulf i anseende till sin tjänsteställning ansett sig icke böra under de
två återstående förrättningsdagarna framställa någon anmärkning. Då
Jahrulf, som redan antytts, i sin egenskap av protokollförare haft att samvetsgrant
ägna sig åt detta uppdrag men icke åt ledningen av sammanräkningen
i övrigt, syntes Jahrulf det av honom begångna felet ha bestått
i underlåtenhet att fästa Holmbergs uppmärksamhet på bestämmelserna
i ovannämnda paragraf. Att så icke skett finge tillskrivas de av Jahrulf
åberopade omständigheterna. Denna underlåtenhet vore enligt Jahrulfs
mening icke av sådan beskaffenhet, att han därför skulle kunna dömas till
ansvar för tjänstefel. På grund därav yrkade Jahrulf, att det mot honom
väckta åtalet måtte ogillas.

Hovrätten för Nedre Norrland yttrade i dom den 13 juli 1953 följande.

I malet är utrett, att vid de avbrott i ifrågakomna röstsammanräkning
den 30 september samt den 1 och den 2 oktober 1952, som ägt rum för att
bereda de i sammanräkningen deltagande tillfälle att intaga måltid, oöppnade
valkuvert, vilka uttagits ur de från röstmottagare inkomna ytterkuverten,
fått ligga tillgängliga i sammanräkningslokalen utan att vara inlagda
i förseglade omslag på sätt 84 § vallagen stadgar.

Holmberg och Jahrulf, vilka förrättat röstsammanräkningen och båda
— Holmberg i egenskap av t. f. landssekreterare och Jahrulf såsom särskilt

förorclnad föredragande — äro ansvariga för förrättningen, ha härigenom
förfarit felaktigt. Förfarandet har lett till att nytt val i hela valkretsen
måst anställas.

Väl kan de tilltalades tolkning av ovan angivna lagrum, eller att detsamma
hade avseende icke å obrutna valkuvert utan endast a lösa valsedlar,
vara med hänsyn till lagrummets ordalydelse i viss mån förklarlig. Vid
närmare eftertanke borde det dock statt klart för dem att rimlig anledning
saknades till olika förfarande, beroende på huruvida valsedlarna vore inneslutna
i valkuvert eller icke.

Även om de bevakningsåtgärder, som de tilltalade vid måltidsavbrotten
vidtagit, varit ägnade att omöjliggöra allmänhetens tillträde till sammanräkningslokalen,
är det likväl uppenbart, att härigenom icke skapats den
garanti för att valutgången ej förvanskades, som vallagens föreskrifter
rörande tillvägagångssättet vid sammanräkningen syfta till.

Hovrätten finner vid angivna förhållanden Holmberg såsom beslutande
i ärendet vara förfallen till ansvar för tjänstefel. Omständigheterna måste
likväl anses mildrande.

Vad beträffar Jahrulf hade det ålegat denne i egenskap av föredragande
att göra Holmberg uppmärksam på felaktigheten i förfarandet. Genom sin
uraktlåtenhet härutinnan har jämväl Jahrulf gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten. Jahrulfs förseelse bör dock med hänsyn till av Jahrulf åberopade
omständigheter bedömas lindrigare än Holmbergs.

Hovrätten prövar alltså lagligt döma Holmberg och Jahrulf jämlikt 25
kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva Holmberg 20 dagsböter
å 25 kronor och Jahrulf 10 dagsböter å 10 kronor.

Om detta beslut voro presidenten och två av hovrättens ledamöter ense.
En ledamot yttrade följande:

”De tilltalade ha ursäktat sig bl. a, med att det före Kungl. Maj:ts ovannämnda
utslag den 4 november 1952 ej varit fullt klart att ordet \ alsedlar
i 84 § vallagen även innefattat obrutna valkuvert med innehåll.

Denna uppfattning är också i viss mån försvarlig. § 84 vallagen synes
nämligen vara det enda ställe, såväl i denna lag som i Kungl. Maj:ts formulär
till protokoll vid röstsammanräkning för val till riksdagens andra
kammare (SFS 287/1952) där ordet Valsedlar’ avser även obrutna valkuvert
med innehåll. Dessa benämnas i övrigt städse kuvert, valkuvert

o. s. v. och förutsättas f. ö. kunna vara tomma eller innehålla annat än
valsedlar. För en läsare av lagtexten bör det ej förefalla helt uteslutet att
antaga, att man ansett valsedlar utan kuvert eller i brutna kuvert i behov
av säkrare skydd än sådana obrutna valkuvert för poströster, om \ lika i
detta mål är fråga. Antalet av sådana kuvert skall nämligen vara känt
genom den i 75 § sista stycket vallagen nämnda förteckningen, och olovliga
manipulationer med kuverten under ett uppehåll i sammanräkningen böra

därför endast kunna avse utbyte av kuverten. Sådant utbyte är betydligt
svårare än utbyte av valsedlar utan kuvert, ty enligt 96 § tredje stycket
vallagen få valkuvert ej utlämnas till allmänheten i annan ordning än i 61
och 73 §§ samma lag sägs. Det bör också bemärkas att poströsterna enligt
75 § sista stycket vallagen före sammanräkningen ej behöva förvaras under
sigill utan endast under lås.

Jag finner därför, att även om den tolkning av lagen, som de tilltalade
hävdat som möjlig, är felaktig, så är den likväl ursäktlig. Att feltolkningen
legat nära till hands framgar även därav, att samma fel, som Holmberg och
Jahrulf nu åtalats för, enligt uppgifter i pressen begåtts även av flera andra
länsstyrelser.

Genom Kungl. Maj:ts ovannämnda utslag den 4 november 1952 är det
emellertid nu klart att genom det åtalade förfarandet föreskrifterna i 84 §
vallagen åsidosatts. Detta har lett till att nytt val i hela valkretsen fått anställas.

Det bör emellertid under alla omständigheter redan vid sammanräkningen
ha varit klart att den tolkning av 84 § vallagen, som nu befunnits vara
riktig, ej var osannolik. Då inga olägenheter kunnat föranledas av att man
vid sammanräkningen behandlat de i målet ifrågakomna oöppnade valkuverten
så som i 84 § vallagen föreskrives om valsedlar hade man bort
tillse att så skett.

Vad angår hovrättens domslut angående Holmberg är jag också ense med
flertalet.

Vad Jahrulf beträffar anser jag att han, som varit förordnad till föredragande
vid sammanräkningen, förfarit felaktigt genom att icke erinra Holmberg
om att man borde behandla valkuverten som valsedlar enligt 84 §
vallagen. I likhet med flertalet godtar jag Jahrulfs uppgift, att han första
sammanräkningsdagen ej varit inställd på att sammanräkningen skulle avbrytas
för lunch och överraskats av Holmbergs beslut härom någon minut
före klockan 12. Jag anser hans underlåtenhet att då erinra Holmberg ej
kunna tillräknas honom som försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Vad
beträffar förfarandet under lunchuppehållen följande sammanräkningsdagar
har givetvis intet statt att vinna genom att då förfara noggrannare än första
dagen. Jag ogillar förty åtalet mot Jahrulf.”

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

7. Felaktigt förfarande av notarius publicus vid handläggning
av ärende angående deposition.

Den 18 augusti 1947 utställde civilingenjören Sture Meyer till egen
order en den 1 december 1947 till betalning förfallande, å 25 000 kronor
lydande växel, varå tecknades godkännande av civilingenjören Karl Nord -

gård och överlåtelser av Meyer, ingenjören Berl Gutenberg och National
Trading Company Aktiebolag. På grund av utebliven betalning protesterades
växeln den 3 december 1947.

Efter stämning å Nordgård och Meyer yrkade bolaget vid Stockholms
rådhusrätt åläggande för dem att till bolaget såsom innehavare av växeln
utgiva växelbeloppet 25 000 kronor jämte ränta, växelprovision och ersättning
för protestkostnader.

Nordgård och Meyer invände emot bolagets talan vid rådhusrätten följande:
Den 18 augusti 1947 hade mellan Gutenberg, å ena, samt Nordgård
och Meyer, å andra sidan, träffats ett preliminärt skriftligt avtal om överlåtelse
från Gutenberg till Nordgård och Meyer av ensamförsäljningsrätten
för Sverige till transportmotorcyklar av visst engelskt fabrikat. I samband
därmed hade omstämda växeln jämte en växel å 75 000 kronor av Nordgård
och Meyer överlämnats till Gutenberg. Växlarna hade avsetts utgöra
allenast säkerhet för den i avtalet omnämnda, Gutenberg tillkommande
likviden. Den 21 augusti 1947 hade Nordgård och Meyer meddelat Gutenberg,
att de hävde avtalet bland annat på den grund, att Gutenberg underlåtit
att styrka sin behörighet att överlåta ifrågakomna ensamförsäljningsrätt.
Växeln å 25 000 kronor hade den 1 september 1947 av Gutenberg
överlämnats till bolaget. Detta hade skett pa grund av en sistnämnda
dag mellan Gutenberg och bolaget träffad överenskommelse, enligt vilken
Gutenberg till bolaget såsom säkerhet för Gutenbergs riktiga fullgörande
av viss betalningsskyldighet gentemot bolaget överlåtit — med visst undantag
— samtliga rättigheter, som tillförsäkrats Gutenberg i avtalet den
18 augusti 1947. Enär sagda överenskommelse inneburit en allmänt civilrättslig
överlåtelse å bolaget av Gutenbergs rätt enligt avtalet den 18 augusti
1947 och sålunda även av hans rätt på grund av växeln, kunde bolaget
icke på växeln grunda bättre rätt mot Nordgård och Meyer än som tillkommit
Gutenberg, och detta oavsett om bolaget vid förvärvet var i god
tro beträffande det till grund för växeln liggande förhållandet eller icke.
Gutenbergs rätt på grund av avtalet den 18 augusti 1947 vore tvistig och
VOre — sedan Nordgård och Meyer instämt Gutenberg till rådhusrättens
sjätte avdelning under yrkande att avtalet av den 18 augusti 1947 skulle
förklaras icke vara gällande — föremål för domstols prövning. Nordgård
och Meyer gjorde vidare gällande, att bolaget vid förvärvet av växeln var
i ond tro, i det att bolaget därvid dels kände till eller bort känna till, att
avtalets av den 18 augusti 1947 giltighet var föremål för tvist mellan Nordgård
och Meyer, å ena, samt Gutenberg, å andra sidan, och dels måste ha
insett, att Gutenbergs åtagande enligt sistnämnda avtal icke var fullgjort.
Nordgård och Meyer påstode slutligen, att bolaget vid växelns förvärvande
uppsåtligen handlat till Nordgårds och Meyers förfång och därför jäm -

likt stadgandet i 17 § växellagen icke vore berättigat att av Nordgård och
Meyer utbekomma växelbeloppet.

Rådhusrätten yttrade i dom den 27 januari 1948 bland annat följande:
Nordgård och Meyer liade icke förmått styrka vare sig att bolaget vid förvärvet
av växeln varit i ond tro i av dem uppgivet hänseende eller att bolaget
därvid uppsåtligen handlat till deras förfång. Ej heller eljest hade
Nordgård och Meyer ådagalagt något förhållande, på grund varav de
skulle kunna undgå betalningsskyldighet enligt växeln. Rådhusrätten prövade
förty rättvist förplikta Nordgård och Meyer att gemensamt eller vilkendera
gälda gitte till bolaget mot återbekommande av växeln med åtecknat
kvitto genast utgiva 25 000 kronor jämte ränta och ersättning för protestkostnader.
Tillika förpliktades Nordgård och Meyer att gemensamt
eller vilkendera gälda gitte ersätta bolagets kostnader å målet med 1 284
kronor 50 öre jämte protokollslösen.

Svea hovrätt, varest Nordgård och Meyer fullföljde talan mot rådhusrättens
dom, fann i dom den 22 april 1948 ej skäl att göra ändring i motvädjade
domen samt förpliktade Nordgård och Meyer att ersätta bolaget
för dess kostnader å målet i hovrätten.

Sedan Nordgård och Meyer sökt revision i högsta domstolen, fann
Kungl. Maj:t genom beslut den 19 oktober 1948 ej skäl att meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

Beträffande ovan omförmälda växel å 75 000 kronor fördes i särskilt
mål enahanda talan av bolaget. Nordgård och Meyer förpliktades i detta
mål genom rådhusrättens dom den 3 maj 1948 att till bolaget mot växelns
återbekommande utgiva växelbeloppet jämte ränta och protestkostnader
ävensom rättegångskostnader. Sedan Nordgård och Meyer i hovrätten fullföljt
talan mot denna dom, återkallade de, efter Kungl. Maj:ts ovanberörda
beslut den 19 oktober 1948, sin talan, varefter målet av hovrätten avskrevs.

För uppgörelse av rättsförhållandena mellan Karl Nordgård och Gutenberg
träffades mellan den förres son byggnadsingenjören Per Olov Nordgård
och Gutenberg med godkännande av Karl Nordgård den 18 januari
1950 ett avtal av följande lydelse:

”F örlikningsavtal.

Sedan Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt genom dom den 12 november
1948 förpliktat civilingenjörerna Karl Nordgård och Sture Meyer
att till direktören Berl Gutenberg utgiva antingen ett i fastigheten Porsgården
nr 2 i Arboga intecknat skuldebrev å 100 000: — kronor eller kontant
100 000: — kronor jämte rättegångskostnader, har Gutenberg låtit försätta
Nordgård i konkurs. Denna dag har mellan Nordgårds son, byggnadsingenjören
Per Olov Nordgård, å ena, samt Gutenberg, å andra sidan, träffats
följande avtal:

§1.

Per Olov Nordgård deponerar hos Notarius Publicus Trettontusensjuliundrafemtio
(13 750: —) kronor, vilka pengar skola genom Notarius Publicus''
försorg göras räntebärande.

§ 2.

Det i § 1 omförmälda beloppet jämte ränta skall utlämnas till Gutenberg
så snart han till Notarius Publicus överlämnar dels en utav Sture
Meyer utställd, av Karl Nordgård accepterad växel å 25 000: — kronor,
förfallande till betalning den 1 december 1947, dels en av Sture Meyer utställd,
av Karl Nordgård accepterad växel å 75 000: — kronor, förfallande
till betalning den 1 mars 1948, och dels en handling utvisande, att Gutenberg
förklarar sig icke ha någon ytterligare fordran av Karl Nordgård.

§ 3.

Därest National Trading Company Aktiebolag skulle till Notarius Publicus
överlämna de båda i § 2 omförmälda växlarna, skall — sedan National
Trading Company Aktiebolag visat sig äga rätt till växlarna ifråga — dels
ett belopp om Femtusenåttahundrasjuttiofem (5 875: —) kronor utbetalas
till National Trading Company Aktiebolag, under förutsättning att National
Trading Company Aktiebolag samtidigt avgiver skriftlig förklaring, att
bolaget förklarar sig icke ha någon ytterligare fordran av Karl Nordgård,
samt dels ett belopp om likaledes Femtusenåttahundrasjuttiofem
(5 875:—) kronor ävensom ytterligare Tvåtusen (2 000:—) kronor, vilket
senare belopp skall anses utgöra Gutenbergs kostnader för Nordgårds försättande
i konkurs m. m., utbetalas till Gutenberg, under förutsättning att
Gutenberg samtidigt avgiver skriftlig förklaring, att han icke har ytterligare
fordran av Karl Nordgård.

I denna paragraf omförmälda belopp skola dock endast utbetalas till
National Trading Company Aktiebolag och Gutenberg först sedan både
National Trading Company Aktiebolag och Gutenberg fullgjort sina ovannämnda
skyldigheter.

§4.

För den händelse Gutenberg och/eller National Trading Company Aktiebolag
fullgör vad som ovan stipulerats i § § 2 och 3 förklarar Karl Nordgård
härmed, att han icke heller har några ytterligare krav gentemot Gutenberg
eller National Trading Company Aktiebolag.

§5.

Gutenberg förbinder sig att — för den händelse han utbekommer något
av de deponerade medlen på sätt § 2 eller § 3 föreskriver — till Karl Nordgård
överlämna förklaring, varigenom Gutenberg å Karl Nordgård överlåter
sin rätt enligt avtal och dom mot Sture Meyer i vad avser det belopp
Gutenberg utbekommer av det sålunda deponerade beloppet.

§ 6.

Till dess en nu pågående rättegång mellan Gutenberg, å ena, samt National
Trading Company Aktiebolag, å andra sidan, angående rätten till
de här ifrågavarande växlarna är avgjord, samt Gutenberg och/eller National
Trading Company Aktiebolag fullgjort vad som ovan stipulerats i §§
2 och 3, eller Gutenberg skriftligen förklarar sig icke kunna fullgöra vad
som stipulerats i §§ 2 och 3, förbinder sig Gutenberg att icke vidtaga några
rättsliga åtgärder såsom utmätning, konkursansökan, polisanmälan e. d.
gentemot Karl Nordgård på grund av här ifrågavarande rättsförhållanden.
Redan vidtagna åtgärder skola snarast återkallas.

§ 7.

Därest Gutenberg oeh/eller National Trading Company Aktiebolag icke
skulle fullgöra vad som ovan stipulerats senast den 1 februari 1956 eller
Gutenberg dessförinnan skriftligen förklarat sig icke kunna göra detta,
skall Per Olov Nordgård äga rätt att hos Notarius Publicus återfå det deponerade
beloppet jämte ränta och förfaller då alla överenskommelser enligt
detta avtal.

Detta avtal, som upprättats i trenne likalydande exemplar, av vilka Per
Olov Nordgård, Gutenberg och Karl Nordgård erhållit var sitt, godkännes
av oss till alla delar. Stockholm den 18 januari 1950.

P. O. Nordgård Berl Gutenberg

Ingenjören Per Olov Nordgårds egenhändiga namnteckning bevittna:

Gunnar Wallberg S. Johansson

Direktören Berl Gutenbergs egenhändiga namnteckning bevittna:

Richard Zacharias Gunnar Wallberg

Detta avtal godkännes i den mån detsamma avser förpliktelser för mig.
Stockholm den 18 januari 1950.

Karl Nordgård

Civilingenjören Karl Nordgårds egenhändiga namnteckning bevittna:

Gunnar Wallberg S. Johansson.”

I anslutning till bestämmelsen i § 1 i detta förlikningsavtal deponerade
Per Olov Nordgård den 18 januari 1950 hos notarius publicus i Stockholm
C. Ludvig Hasselgren ett belopp av 13 750 kronor att av Hasselgren förvaltas
i enlighet med det ingångna avtalet, varav avskrift överlämnades
till Hasselgren.

Den 21 juni 1950 anhöll advokaten Richard Zacharias hos Hasselgren
att få deponera ovan omförmälda två växlar. I den skrivelse, varmed växlarna
överlämnades till Hasselgren, anförde Zacharias följande:

”Till Notarius Publicus.

I min egenskap av ombud för direktören Berl Gutenberg, Kungsholmsgatan
31, Stockholm, har jag på hösten 1948 ansökt om ingenjörerna Karl

Nordgårds och Sture Meyers försättande i konkurs på grund av en icke
lagakraftvunnen dom om 100 000 kronor.

Advokaten Sune Elmén i Göteborg har i sin egenskap av ombud för
ingenjören Olof Smith och National Trading Company Aktiebolag, Kronhusgatan
23, Göteborg, till mig i min egenskap av ombud för Gutenberg
vid ungefär samma tidpunkt översänt dels en lagakraftvunnen dom å Nordgård
och Mever om 100 000 kronor och dels i domen omförmälda tva
växlar accepterade av ingenjören Karl Nordgård, utställda av ingenjören
Sture Meyer och endosserade av direktören Bertil Gutenberg, den ena per
den 1 december 1947 å 25 000 kronor och den andra per den 1 mars 1948
å 75 000 kronor med uppdrag att jag på Gutenbergs bekostnad men för
parternas gemensamma räkning skulle med stöd av växlarna och domen
få Nordgård och Meyer försatta i konkurs.

Därefter har Gutenberg till mig framställt anspråk att utfå växlarna
ifråga, därvid han gjort gällande att han vore rätt ägare till desamma. Vid
ungefär samma tidpunkt har även Smiths nuvarande ombud, advokaten
Stig Königson i Göteborg, framställt anspråk att för Smiths räkning återfå
växlarna.

Enligt min mening har Gutenberg framfört sannolika skäl för att han
är rätt ägare till växlarna ifråga.

Då jag emellertid icke anser mig kunna själv avgöra, vem som skall utfå
växlarna — i all synnerhet som det för närvarande pågår rättegång om
äganderätten till desamma — får jag härmed deponera ifrågavarande växlar
under villkor, att desamma får utlämnas antingen till den av ingenjören
Olof Smith eller direktören Berl Gutenberg, som genom domstols lagakraftvunna
dom eller genom medgivande från andra parten visar sig vara berättigad
att utfå växlarna ifråga. Stockholm den 21 juni 1950

Richard Zacharias
Advokat

Regeringsgatan 4, Stockholm.”

I egenskap av ombud för Gutenberg ingav direktören Eugen Halldor den
28 april 1952 till Hasselgren en så lydande skrivelse:

”Herr Notarius Publicus C. Ludv. Hasselgren

Stockholm. Date 28.4.52

Den 18 januari 1950 har Ingenjören P. O. Nordgård till Eder överlämnat
ett depositionsbevis å kronor 13 750:— med uppdrag till Eder att förvalta
depositionen i enlighet med ett avtal av den 18 januari 1950 mellan
Nordgård och mig. Den 8 juni 1950 har Ni till Nordgård återbetalat kronor
1 128: — av de deponerade medlen, varför Ni således förvaltar ett belopp
av kronor 12 622: —.

Enligt avtalet av den 18 januari 1950 skulle de deponerade medlen jämte
ränta utbetalas till mig så snart jag till Eder överlämnar i § 2 av avtalet
omnämnda växlar å sammanlagt kronor 100 000: — jämte en handling ut -

visande att jag förklarar mig icke ha någon ytterligare fordran av civilingenjör
Karl Nordgård. Enligt § 5 i avtalet skulle jag vidare till civilingenjören
Karl Nordgård överlämna förklaring, varigenom jag å Karl
Nordgård överlåter min rätt enligt avtal och dom mot Sture Meyer i vad
avser det belopp Gutenberg utbekommer av det sålunda deponerade beloppet.

Med skrivelse av den 21 juni 1950 har advokaten Richard Zacharias hos
Eder deponerat de ovannämnda 2 st. växlarna å sammanlagt kronor
100 000: — under villkor att desamma få utlämnas antingen till den av
ingenjören Olof Smith eller undertecknad, som genom domstols lagakraftvunna
dom eller genom medgivande från andra parten visar sig vara berättigad
att utfå växlarna ifråga. Sedan den 21 april innevarande år förlikning
träffats med ingenjör Olof Smith och National Trading Company AB
har ingenjör Smith i en till Eder ställd skrivelse förklarat sig medgiva att
växlarna ifråga utlämnas till mig. Härigenom är jag således i tillfälle att
uppfylla även nämnda villkor i avtalet av den 18 januari 1950.

Jag bifogar följande handlingar:

1) Skrivelse till Eder från ingenjör Olof Smith av den 25 april 1952 rörande
växlarna å kronor 100 000: —.

2) Förklaring av mig angående att jag icke har någon ytterligare fordran
hos Karl Nordgård.

3) Transport från mig å Karl Nordgård av min rätt mot civilingenjören
Sture Meyer.

Under åberopande av dessa handlingar får jag härmed anhålla om utbekommande
av antingen depositionsbeviset eller efter av Eder verkställd
uppsägning de å depositionsbeviset kvarstående medlen jämte ränta. Direktören
Eugen Halldor befullmäktigas härmed att hos Eder utkvittera de
deponerade medlen ävensom att med för mig förbindande verkan underteckna
alla de handlingar, som kunna vara erforderliga för medlens bekommande.

Högaktningsfullt
Berl Gutenberg

Direktören Berl Gutenbergs egenhändiga namnteckning bevittna:

V. Ståhl Karl Svensson.”

Vid skrivelsen var fogad en så lydande handling:

”Herr Notarius Publicus C. Ludv. Hasselgren, Stockholm.

Den 22 juni 1950 deponerade Advokaten Richard Zacharias hos Eder
2 st. av Civilingenjören Karl Nordgård accepterade av Civilingenjören
Sture Meyer utställda och av Direktören Berl Gutenberg endosserade växlar,
den ena per den 1 december 1947 å kronor 25 000: — och den andra
per den 1 mars 1948 å kronor 75 000: —. Enligt depositionsvillkoren skulle
växlarna utlämnas antingen till Ingenjören Olof Smith eller Direktören
Berl Gutenberg, sedan genom domstols lagakraftvunna dom eller genom

medgivande från andra parten utretts vilken part som var berättigad att
utfå växlarna ifråga. Sedan numera genom ett förlikningsavtal överenskommits
att båda växlarna tillkomma Direktören Berl Gutenberg, får jag härmed
för egen och för National Trading Company AB:s räkning bekräfta
att jag icke har något att erinra emot att växlarna utlämnas till Direktör
Berl Gutenberg. Göteborg den 25 april 1952.

Olof Smith

Ingenjören Olof Smiths egenhändiga namnteckning bevittnas:
oläsl. namn oläsl. namn.''5

Enligt erkännande, tecknat å Gutenbergs skrivelse den 28 april 1952,
erhöll Halldor därefter i anledning av Gutenbergs framställning dels ett depositionsbevis
nr 56482 å ett i Skandinaviska Banken Aktiebolag nedsatt
belopp av 12 622 kronor och dels de två ifrågavarande växlarna.

Med skrivelse den 29 april 1952 överlämnade Hasselgren därefter till
Karl Nordgård — vilken den 30 januari 1950 av Per Olov Nordgård befullmäktigats
att i ärende angående deposition hos notarius publicus i alla
avseenden utöva Per Olov Nordgård tillkommande befogenheter samt
kvittera honom tillkommande medel m. m. — de båda av Gutenberg utfärdade
handlingarna av innehåll dels att Gutenberg icke vidare hade några
fordringar av Karl Nordgård och dels överlåtelse av Gutenbergs rätt enligt
avtal och dom mot Meyer.

Sistnämnda överlåtelsehandling hade följande lydelse:

”Härmed överlåter jag med full äganderätt å civilingenjör Karl Nordgård
min rätt enligt avtal och dom mot civilingenjören Sture Meyer, dock
endast i vad det avser det belopp å kronor 12 622: —, som jag utbekommit
av ett hos Notarius Publicus C. Ludv. Hasselgren deponerat belopp. Stockholm
den 26 april 1952.

Berl Gutenberg

Direktören Berl Gutenbergs egenhändiga namnteckning bevittnas:
oläsl. namn oläsl. namn.”

Sedan Karl Nordgård i skrivelse den 6 maj 1952 till Hasselgren anhållit,
att växlarna måtte genom Hasselgrens försorg överlämnas till Nordgård
eller ock makuleras, förklarade Hasselgren i svarsskrivelse den 7 maj 1952,
att i de till honom ”ställda handlingar” icke förekomme något uttalande,
att växlarna skulle utlämnas till Nordgård, samt att, om Nordgård ansåge
sig ha någon rätt till växlarna, denne hade att förhandla med Gutenberg
direkt.

Per Olov Nordgård påtalade sedermera hos Stockholms stads handelsoch
sjöfartsnämnd Hasselgrens förfarande att utlämna växlarna till Gutenberg,
och infordrades med anledning därav Hasselgrens förklaring i saken.
Per Olov Nordgård bemötte sedermera denna förklaring under framhållande,
bland annat, att Gutenberg, såvitt av handlingarna framginge, icke begärt

att utbekomma växlarna, vilka ju enligt § 2 i avtalet den 18 januari 1950
skulle överlämnas till notarius publieus.

Med skrivelse den 12 juni 1952 överlämnade handels- och sjöfartsnämnden
handlingarna i ärendet till mig under anhållan att den åtgärd, som
kunde anses påkallad, måtte vidtagas i saken.

Sedan jag med anledning därav anmodat Hasselgren att till mig inkomma
med yttrande, anförde Hasselgren följande.

Per Olov Nordgårds senaste skrivelse till handels- och sjöf artsnämnden
förändrade intet i Hasselgrens uppfattning i saken. I förlikningsavtalet talades
om att växlarna skulle överlämnas till Hasselgren utan angivande
av hur han skulle förfara med dem. Det kunde icke antagas, att de skulle
omhänderhavas av Hasselgren för all framtid. Hasselgren hade därför följt
föreskriften i depositionshandlingen av den 21 juni 1950, enligt vilken växlarna
efter Smiths medgivande skulle utlämnas till Gutenberg, varom också
Gutenberg muntligen gjort framställning. Att Gutenberg i första hand
skolat erhålla växlarna hade också berott därpå, att han skulle använda
dem i utmätningsförfarande mot Meyer. I sammanhang därmed hade Gutenberg
till Karl Nordgård överlämnat den i § 5 av förlikningsavtalet omförmälda
handling rörande tillhandahållande åt Nordgård av vad på honom
belöpte enligt samma avtal. Det hade sålunda förutsatts, att Gutenberg
skulle äga förfoga över växlarna. Att dessa därefter skulle tillhandahållas
Karl Nordgård syntes rimligt. Till bevis om att så komme att ske
åberopades en i avskrift närsluten förklaring av Gutenberg. Någon rätt för
Nordgård att omedelbart utbekomma växlarna hade icke förelegat. På
grund av vad ovan anförts hemställde Hasselgren, att framställningen måtte
lämnas utan avseende.

Vid yttrandet var i bestyrkt avskrift fogad en så lydande handling:

”Sedan jag av Notarius Publieus C. Ludv. Hasselgren emottagit de hos
denne tidigare deponerade, av Karl Nordgård utställda och av Sture Meyer
accepterade växlar å kr. 25 000: — och kr. 75 000: —, förfallande till betalning
den 1 december 1947, resp. den 1 mars 1948, förbinder jag mig härigenom
att till Hasselgren återställa växlarna efter det utmätningsförfarande
mot Meyer avslutats, och skall Hasselgren därefter överlämna växlarna
till Nordgård, mot vilken jag enligt tidigare förklaring icke har något fordringsanspråk.
Stockholm den 18 juni 1952.

Berl Gutenberg.”

Efter tagen del av Hasselgrens yttrande inkom handels- och sjöf artsnämndens
sekreterare med avskrifter av en till denne inkommen påminnelseskrift
från Karl Nordgård såsom ombud för Per Olov Nordgård och av
en promemoria angående den förres mellanhavanden med Gutenberg.

För vinnande av ytterligare utredning i saken blev Halldor den 23 oktober
1952 å min expedition hörd i ärendet. Halldor uppgav därvid följande.

I egenskap av ombud för Gutenberg hade Halldor den 28 april 1952 infunnit
sig hos Hasselgren för att utkvittera det av Per Olov Nordgård enligt
förlikningsavtalet med Gutenberg den 18 januari 1950 deponerade beloppet
mot överlämnande av därför erforderliga handlingar. Med stöd av
en av Smith den 25 april 1952 utfärdad förklaring att de två i ärendet omförmälda
växlarna å resp. 75 000 kronor och 25 000 kronor, vilka den 22
juni 1950 deponerats hos Hasselgren av Zacharias för Smiths eller Gutenbergs
räkning enligt särskilda villkor, finge utlämnas till Gutenberg, hade
Halldor först undertecknat kvitto rörande växlarnas utbekommande från
Zacharias’ deposition. I sammanhang därmed hade Halldor begärt att, i
enlighet med Gutenbergs samtidigt överlämnade skrivelse den 28 april 1952
till Hasselgren, få kvittera ut det av Nordgård deponerade beloppet eller
depositionsbeviset. Halldor hade därvid icke begärt att få ut de omförrnälda
växlarna, men han hade erhållit dem i alla fall och tagit emot dem
i tanke att de behövde användas för uttagande av Gutenbergs överskjutande
fordran enligt § 5 i avtalet den 18 januari 1950. Halldor hade vid tillfället
även haft i tankarna, att kostnader skulle åsamkas parterna genom
att växlarna skulle ligga kvar hos Hasselgren, och därför ansett det
bättre att omhändertaga dem. Halldor hade sedan överlämnat växlarna till
Gutenberg, vilken haft för avsikt att använda dem i utmätningsärende
mot utställaren av växlarna, Meyer. Denne hade dock ännu ej anträffats.
Växelrätten vore numera förfallen. Meyer och Karl Nordgård, vilka dragit
växlarna för att betala överlåtelsen till dem av Gutenbergs agentur för
transportmotorcyklar, hade i domar förpliktats att solidariskt utgiva växelbeloppen.
Halldor hade därför trott, att Karl Nordgård bara ville själv bli
befriad från sin ansvarighet för de utdömda beloppen samt att domarna
skulle kunna verkställas gentemot Meyer. Halldor hade sålunda tyckt det
vara bra att få växlarna, eftersom Gutenberg ej kunde erhålla verkställighet
av domarna utan tillgång till växlarna. Halldor trodde ej, att det förelåge
någon risk att Meyer, om betalning uttoges av honom på grund av
växlarna, i sin tur skulle kunna söka ut betalning av Karl Nordgård.

I ett därefter infordrat yttrande anförde Hasselgren, att Halldors uppgift
vid förhöret den 23 oktober 1952 att han icke av Hasselgren begärt få
utbekomma de båda växlarna vore osann. I verkligheten hade Halldor varit
mycket ivrig att till fullföljande av hans huvudman Gutenbergs till Ilasselgren
framställda yrkande erhålla växlarna och motiverat sin framställning
med att växlarna nödvändigt erfordrades för krav mot Meyer. Sedan
Gutenberg den 18 juni 1952 förbundit sig att till Hasselgren överlämna
växlarna efter det utmätningsförfarande mot Meyer avslutats, hade Ilasselgren
under hösten 1952 tid efter annan påfordrat växlarnas överläm -

4 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 19,r>'', ur a riksdan.

nande men fått till svar att ärendet ännu icke vore slutfört. I slutet av
november hade äntligen meddelats, att saken vore klar, men trots ideliga
påstötningar hade växlarna icke överlämnats. Det hade efter en tid framhållits,
att växlarna omhändertagits av en hos Gutenberg anställd kamrer,
vilken tillfälligtvis uppehöll sig i Skåne. Senare hade meddelats, att kamrern
skulle återkomma till Stockholm den 6 december, men efter ytterligare
förfrågningar hade förklarats, att han skulle anlända först den 8 och därefter
den 10, men syntes han ännu den 17 december ej ha avhörts. Det
hade också talats om en helt ny kamrer. Växlarna syntes på något sätt ha
kommit undan, men uppgåves, att undersökningar påginge för att söka tillrättaskaffa
dem.

Den 4 februari 1953 hördes Hasselgren av mig å mitt ämbetsrum, därvid
han på frågor uppgav följande.

I § 2 av förlikningsavtalet den 18 januari 1950 hade icke upptagits någon
föreskrift om hur notarius publicus skulle förfara med de båda i ärendet
omförmälda växlarna, sedan de av Gutenberg tillställts notarius
publicus till uppfyllande av villkoren för utbetalning till Gutenberg av det
belopp, som Per Olov Nordgård deponerat. Visserligen hade ej heller beträffande
den i samma paragraf i avtalet likaledes omnämnda förklaringen
från Gutenberg till Karl Nordgård funnits någon sådan föreskrift. Hasselgren
hade emellertid funnit det naturligt, att förklaringen — i motsats till
växlarna — genast skulle överlämnas till Karl Nordgård jämte den i avtalets
§ 5 omhandlade transporten. Anledningen till att Hasselgren icke
ansett det lika naturligt att omhändertaga och genast tillställa Karl Nordgård
växlarna hade varit den, att — enligt vad Halldor meddelat Hasselgren
i samband med lyftningen av Per Olov Nordgårds deposition — Gutenberg
varit i behov av växlarna för att kunna för Gutenbergs och Karl
Nordgårds gemensamma räkning driva in växelbeloppen hos Meyer. Halldor
hade uppgivit, att Gutenberg avsåge att till Karl Nordgård överlämna
så mycket av vad han kunde driva in på grund av växlarna, som svarade
mot det deponerade, till Gutenberg utlämnade beloppets storlek i förhållande
till sammanlagda växelsumman, 100 000 kronor. Hasselgren hade
funnit ett dylikt tillvägagångssätt naturligt, eftersom Karl Nordgård såsom
acceptant å växlarna icke syntes själv kunna på grund av desamma
framställa krav mot Meyer, som ju var utställare. Enligt Hasselgrens mening
måste bestämmelsen i förlikningsavtalets § 5 vid en förnuftig tolkning
antagas förutsätta en överenskommelse mellan Gutenberg och Karl Nordgård
av angivna innehåll. Hasselgren hade därför icke på grund av föreskrifterna
i förlikningsavtalet funnit något hinder möta mot att han på
sätt som skett — sedan han erhållit Gutenbergs kvitto å växlarnas mottagande
enligt Zacharias’ deposition och sålunda haft att disponera desamma
enligt förlikningsavtalet — omedelbart överlämnade växlarna till Halldor för
att användas på sätt nyss angivits. Ett sådant förfarande hade ju också, så -

som Hasselgren bedömt saken, endast kunnat vara till fördel för Karl Nordgård.
Hasselgren hade emellertid varit på det klara med att växlarna slutligen
skulle överlämnas till Karl Nordgård. Han hade därför överenskommit
med Halldor om att, sedan indrivning på grund av växlarna gjorts hos Meyer,
såväl vad av växelbeloppet tillkomme Karl Nordgård som ock — därest
hela växelsumman icke kunde uttagas av Meyer — växlarna skulle av Gutenberg
överlämnas till notarius publicus för att av honom tillställas Karl
Nordgård. Hasselgren hade vid tiden för växlarnas utlämnande icke känt
till innehållet i avtalet den 18 augusti 1947 och visste icke heller för närvarande
något därom. Gentemot vad Halldor uppgivit vid förhöret den 23
oktober 1952 ville Hasselgren framhålla, att växlarna utlämnats till Halldor
först sedan denne framställt begäran därom och redogjort för de förhållanden,
vilka Hasselgren enligt vad ovan anförts funnit utgöra tillräckliga
skäl för Gutenbergs rätt att utbekomma växlarna. Halldor hade därvid
sagt sig vara mycket förhoppningsfull beträffande möjligheten att få
ut ytterligare pengar på växlarna. Halldors vid förhöret lämnade uppgifter
vore oriktiga, i vad de strede mot vad Hasselgren nu anfört. Efter någon
tids förlopp hade Hasselgren vänt sig till Halldor med förfrågan om när
han kunde emotse växlarna åter. Halldor hade därvid förklarat, att utmätningsförfarandet
mot Meyer på grund av växlarna ännu icke avslutats och
att det därför skulle komma att dröja ytterligare någon tid, innan han
bleve i tillfälle att återställa dem. En vecka senare hade Hasselgren åter
trätt i förbindelse med Halldor angående växlarnas återlämnande. Hasselgren
hänvisade härutinnan och beträffande sina närmast därefter gjorda
ansträngningar att återfå växlarna till vad han anfört i sitt senaste yttrande
till JO. Den 2 januari 1953 hade Hasselgren ånyo haft ett telefonsamtal
med Halldor, vilken därvid lovat Hasselgren besked angående växlarna
den 5 i samma månad. Halldor hade emellertid icke hållit sitt löfte.
Hasselgren hade därefter nästan varje dag ringt till Halldor men endast
sällan lyckats få tala med honom.

Hasselgren förklarade sig slutligen vilja betona, att åtgärden att utlämna
växlarna till Gutenberg grundats på tolkning av förlikningsavtalet med beaktande
av vad av detta och omständigheterna i övrigt synts Hasselgren
framgå rörande Karl Nordgårds intresse och bästa sättet att tillgodose
detta. Hasselgren framhöll, att han handlat i bästa välmening.

Vid förhöret företedde Hassclgren en skriftväxling mellan honom och
Gutenberg, varav bland annat framgick, att fråga uppkommit om dödande
av växlarna. I ett den 27 januari 1953 dagtecknat brev till Hasselgren hade
Gutenberg härutinnan anfört följande: ”Direktör Halldor har erbjudit
sig att försöka medverka till växlarnas dödning, men då växlarna synes
hava utlämnats på grund av ett fel från Eder sida, synes det självklart att
icke jag utan Ni har att ombesörja och stå för kostnaderna för denna dödning.
”

I en hit ingiven skrift anförde Karl Nordgård därefter följande.

I ett den 5 februari 1953 dagtecknat brev hade Hasselgren meddelat
Karl Nordgård, att växlarna omedelbart komme att dödas, därvid Hasselgren
erinrat om att Nordgård i maj 1952 påfordrat att desamma skulle antingen
utlämnas till honom eller makuleras. Om nu Hasselgren skulle få
växlarna dödade, utgjorde den omständigheten att växlarna ej kunde företes
ej hinder för sökanden att göra gällande den rätt, som kunnat grundas
på desamma. Karl Nordgård och hans son hade således intet intresse av ett
dödande av växlarna. En offentlig efterlysning av dessa med ett noggrant
angivande av deras innehåll skulle däremot ha mycket betydande och oberäkneliga
verkningar för sonens stora byggnadsverksamhet. Karl Nordgård
finge därför anhålla, att JO ville förhindra ytterligare skadegörelse
mot dem från Hasselgrens sida.

Med skrivelse den 14 februari 1953 överlämnade Hasselgren till mig en
så lydande handling:

”Den 28 april 1952 utbekom jag från Notarius Publicus C. Ludv. Hasselgren
tvenne av mig endosserade och av Sture Meyer utställda samt av
Karl Nordgård accepterade växlar, den ena per den 1 december 1947 å kr.
25 000: — och den andra per den 1 mars 1948 å kr. 75 000: — för att användas
i utmätningsärende mot Meyer och därefter genom Hasselgren återställas
till Nordgård. Sedan utmätningsförfarandet avslutats utan att några
medel därvid erhöllos, hava växlarna på för mig oförklarligt sätt förkommit,
trots det energiska undersökningar företagits. Att växlarna skulle hava
hamnat hos obehöriga personer anser jag uteslutet. Förmodligen hava de,
då de ansetts värdelösa, blivit makulerade. Skulle växlarna komma till
rätta skall jag naturligtvis överlämna dem till Hasselgren för vidare befordran
till Nordgård. Stockholm den 12 februari 1953.

Berl Gutenberg
Bevittnas:

oläsl. namn Åke Bergman.”

Hasselgren anförde i sin skrivelse, att han vågade tro, att han förfarit
riktigt, samt att om Karl Nordgård skulle finna anledning framställa några
skadeståndsanspråk, de borde riktas icke mot Hasselgren utan mot Gutenberg,
genom vilkens oaktsamhet växlarna förkommit.

Såväl Karl Nordgård som Per Olov Nordgård avgav därefter påminnelser.

Karl Nordgård anförde, bland annat, följande.

Den 26 april 1952, då Hasselgrens påtalade åtgärder företagits, hade
Hasselgren haft i sin hand dels en kopia av förlikningsavtalet den 18 januari
1950 och dels ett depositionsavtal mellan Hasselgren och Zacharias
av den 21 juni 1950. I ingressen till det förra framhölles, att Gutenberg

låtit försätta Karl Nordgård och Meyer i konkurs på grund av Svea hovrätts
dom den 12 november 1948 angående en inteckningsfordran. I ingressen
till det senare framhölles, att Zacharias ansökt om Karl Nordgårds och
Meyers försättande i konkurs på grund av en icke lagakraftvunnen dom
på 100 000 kronor och med stöd av en lagakraftvunnen dom på 100 000
kronor på grund av två omförmälda växlar om sammanlagt 100 000 kronor.
Då man väl måste förutsätta, att Hasselgren noga tagit del av nämnda
handlingar, vore det oförklarligt, huru han kunde vidhålla sitt påstående
att Gutenberg måste äga tillgång till nämnda växlar för att kunna göra
utmätning hos Meyer. Gutenberg hade låtit göra utmätning hos dem båda
och Meyer hade även försatts i konkurs innan domen rörande nämnda inteckningsfordran
vunnit laga kraft och utan anlitande av växlarna. Denna
inteckningsfordran vore ej preskriberad och någon uppgörelse mellan Gutenberg
och Meyer hade icke ägt rum. Om emellertid Gutenberg trots sina
övriga möjligheter velat äga tillgång till växlarna för att göra utmätning
hos Meyer, hade han ju kunnat använda desamma så snart han genom
Smiths medgivande av den 25 april 1952 erhållit de hos Hasselgren deponerade
växlarna. De av Per Olov Nordgård deponerade medlen hade ju
sedermera kunnat erhållas, enär förlikningsavtalet gällt ända till den 1
februari 1956. Såsom skäl för utlämningen av växlarna till Gutenberg trots
att han redan utlämnat de deponerade medlen anförde Hasselgren, att
ingen föreskrift funnits huru med växlarna skulle förfaras. Karl Nordgård
förstode ej huru detta skulle kunna vara något problem. Gutenberg hade
genom avtalet med Per Olov Nordgård förbundit sig att överlämna växlarna
i gengäld mot det deponerade beloppet, och om växlarna överlämnats
till Karl Nordgård hade han såsom acceptant icke kunnat vända sig mot
Meyer eller endossenterna, vilket Hasselgren senare själv påpekat. Skulle
Hasselgren misstänkt, att växlarna skulle komma att användas på nagot
otillbörligt sätt, hade ju den enkla åtgärden återstått att makulera dem före
utlämnandet till Karl Nordgård. Preskriptionsavbrytande åtgärder mot
växlarna hade företagits dels genom stämning till domstol och dels genom
bevakning i Karl Nordgårds konkurs. Växelfordringen hade även åberopats
i samband med förlikningsavtalet. Huruvida växelrätten nu vore förlorad,
kunde Karl Nordgård icke avgöra; såsom även Hasselgren påpekat
kvarstode ju dock i varje fall betalningsskyldigheten enligt växlarna, betraktade
såsom vanliga fordringsbevis. Det vore således för Karl Nordgård
av största vikt att erhålla desamma. — I skrivelse den 28 januari 1953 till
Gutenberg hade Hasselgren anfört: ”Sedan jag för herr Nordgård meddelat,
att växlarna skulle hos Eder hava förkommit, har han av fruktan att växlarna
kunde komma i obehöriga händer och göras gällande mot honom,
bestämt påfordrat. växlarnas dödande.” Detta Hasselgrens påstående vore
endast delvis sant. Karl Nordgård hade icke haft någon kännedom om
att planer på växlarnas dödande förelegat förrän Hasselgren den 26 ja -

nUari T JUSt Som NordSård skolat resa till Arboga — per telefon meddelat
Nordgård detta. Då Nordgård icke genast vetat vad ett ”dödande” innebure,
hade han icke lämnat något tillstånd därtill utan i stället fordrat
att erhalla växlarna. Vid sin återkomst från Arboga den 7 februari hade
Nordgård erhållit ett den 5 februari dagtecknat brev från Hasselgren, vari
han meddelat, att växlarna skulle dödas. Han hade däri också erinrat om
att Nordgård den 6 maj 1952 påfordrat, att växlarna skulle utlämnas till
Nordgård eller makuleras, vilket Hasselgren tydligen tolkat som ett medgivande
till växlarnas dödande. I ett brev till Hasselgren av den 8 februari
hade Per Olov Nordgård på anförda skäl protesterat mot att växlarna
skulle dödas och förklarat, att han komme att göra Hasselgren ansvarig för
de olägenheter för honom som därigenom skulle uppstå. Karl Nordgård
och hans son hade intet intresse av att växlarna dödades. En offentlig}
efterlysning av växlarna med ett noggrant angivande av deras innehåll
skulle däremot ha mycket betydande och oberäkneliga skadeverkningar
för Per Olov Nordgårds stora byggnadsverksamhet.

Per Olov Nordgård instämde i vad Karl Nordgård anfört och framhöll
att, därest växlarna, mot vilkas dödande han inlade en bestämd gensaga,
icke återlämnades, han komme att göra Hasselgren ansvarig för de kostnader
och olägenheter Hasselgren vållat Per Olov Nordgård.

I en den 20 april 1953 hit inkommen skrift uppgav Gutenberg, som till
följd av sjukdom efter en bilolycka icke kunnat inställa sig hos mig, följande.

Gutenberg hade den 28 april 1952 genom Halldor från Hasselgren utbekommit
de två växlarna. Gutenbergs avsikt hade varit att använda desamma
mot Meyer och att därefter genom Hasselgren återställa dem till
Karl Nordgård. Emellertid hade några utmätningsåtgärder aldrig blivit
vidtagna mot Meyer, detta beroende på att Gutenberg erhållit sådana besked
att han ansett det meningslöst med en dylik åtgärd. Sedermera hade
det visat sig att växlarna på för Gutenberg oförklarligt sätt förkommit och
icke trots energiska undersökningar kunnat återfinnas. Att växlarna skulle
ha hamnat hos obehöriga personer ansåge Gutenberg uteslutet. I varje fall
hade Gutenberg icke på något sätt begagnat sig av växlarna, vilket för övrigt
skulle varit omöjligt, då växlarna måste anses helt värdelösa, i varje
fall i annan persons hand. Skulle växlarna komma till rätta, skulle Gutenberg
naturligtvis överlämna dem till Hasselgren för vidare befordran till
Nordgård.

Beredd tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet anförde Hasselgren slutligen
följande.

Hasselgren toge fasta på Gutenbergs förklaring, att han ansåge uteslutet,
att växlarna skulle ha hamnat hos obehöriga personer, och att han icke på

något sätt begagnat sig av de helt värdelösa växlarna. Per Olov Nordgårds
påstående att det skulle vara av största vikt, att växlarna överlämnades
till honom och hans fader i anledning av deras verksamhet i Stockholm,
syntes tämligen meningslöst. Karl Nordgårds påstående att Gutenberg icke
hade behov av växlarna för vidtagande av inkassoatgärder mot Meyer, da
han redan hade en lagakraftvunnen dom mot Meyer, vore felaktigt. Växlarna
måste ju företes. Vid besök hos Hasselgren den 6 maj 1952 hade
Karl Nordgård erhållit en saklig framställning om orsaken varför växlarna
lämnats till Gutenberg d. v. s. för att denne skulle av Meyer söka utfå vad
som var möjligt för senare fördelning mellan Gutenberg och Nordgård enligt
§ 5 i avtalet av den 18 januari 1950. Nordgård hade då förklarat sig
nöjd med Hasselgrens åtgärd och han hade mycket väl insett, att han som
acceptant å växlarna icke kunde själv vända sig mot utställaren Meyer.
Han hade hoppats att genom Gutenberg erhålla något belopp från Meyer.
Att han sedan i ett brev uttalat en annan uppfattning förvånade icke Hasselgren.
Att någon tidsfrist icke utsatts för Gutenbergs förbindelse att till
Nordgård överlämna växlarna syntes sakna betydelse. Påståendet att från
Karl Nordgårds sida icke medgivits, att åtgärder finge vidtagas för växlarnas
dödande, vore oriktigt. Enligt hans senare uttalade önskan hade
emellertid saken fått förfalla. Att en dödningsåtgärd skolat medföra sådana
besvärligheter för Karl Nordgård och Per Olov Nordgård som angivits
förefölle betydligt överdrivet. Den avstyrkta dödningsåtgärden hade i stället
skolat medföra vissa fördelar. Saken hade av Karl Nordgård och Per
Olov Nordgård givits alldeles orimliga proportioner. Någon som helst
skada hade dittills icke tillskyndats dem, och att någon skada fortsättningen
skulle för dem uppkomma syntes ytterst osannolikt. Då Hasselgren
ansåge sig ha efter omständigheterna förfarit riktigt, hemställde Hasselgren,
att angreppen mot honom matte tillbakavisas sasom obefogade.

I en till statsåklagaren i Stockholm avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I ärendet är upplyst, att Per Olov Nordgård den 18 januari 1950 hos
Hasselgren i egenskap av notarius publicus i Stockholm deponerat ett belopp
av 13 750 kronor, som enligt ett samma dag träffat avtal mellan Per
Olov Nordgård med godkännande av Karl Nordgård samt Gutenberg
skulle utlämnas till den sistnämnde så snart han till Hasselgren överlämnade
dels två i avtalet närmare angivna av Meyer utställda och av Karl
Nordgård accepterade växlar å respektive 25 000 kronor och 75 000 kronor,
endosserade av Meyer, Gutenberg och National Trading Company Aktiebolag,
och dels en handling innehållande förklaring från Gutenberg att
han icke hade någon ytterligare fordran av Karl Nordgård. Enligt avtalet,
som i avskrift tillställdes Hasselgren, hade Gutenberg vidare att vid utbe -

kommande av det deponerade beloppet till Karl Nordgård överlämna en
förklaring rörande överlåtelse till Nordgård av sin rätt enligt avtal och
dom mot Meyer i vad avsag den utbekomna depositionen.

Den 21 juni 1950 anhöll Zacharias, vilken i och för fullgörande av uppdrag
för Gutenbergs samt Smiths och bolagets gemensamma räkning erhållit
ifrågavarande två växlar, att få deponera dessa hos Hasselgren under
villkor att de finge utlämnas till den av Smith eller Gutenberg, som
genom laga kraftvunnen dom eller genom medgivande från andra parten
visade sig vara berättigad att utfå växlarna.

Sedan Smith i en den 25 april 1952 dagtecknad handling förklarat sig
icke ha nagot emot att växlarna utlämnades till Gutenberg, har den senare
genom Halldor hos Hasselgren den 28 april 1952 begärt att — då han alltså
med sagda handling samt överlämnande av de i avtalet den 18 januari
1950 föreskrivna förklaringarna kunde uppfylla villkoren för utbekommande
av det av Per Olov Nordgård deponerade beloppet — Hasselgren måtte
till Gutenberg utlämna det deponerade beloppet, som då, efter skedd återbetalning
av 1 128 kronor, uppgick till 12 622 kronor. Med anledning därav
har Hasselgren till Halldor överlämnat ett av bank utfärdat depositionsbevis
å sistnämnda belopp ävensom växlarna å 25 000 kronor och
75 000 kronor.

Det är tydligt, att Gutenberg vid sagda tillfälle med stöd av Smiths
förklaring ägt hos Hasselgren utbekomma växlarna från den deposition,
som verkställts av Zacharias den 21 juni 1950. Men för att erhålla det av
Per Olov Nordgård deponerade beloppet hade Gutenberg haft att ånyo
överlämna växlarna i Hasselgrens förvar tillika med förbindelserna. Den
skriftliga framställning, som av Halldor överlämnades till Hasselgren vid
tillfället i fråga, synes mig fullt klargöra, att Gutenberg för sin del avsåg
att genom en transaktion, innefattande dels en utkvittering av växlarna
från Zacharias’ deposition och dels inlämnande av desamma till uppfyllande
av villkoren i avtalet den 18 januari 1950, utbekomma det av Per Olov
Nordgård deponerade beloppet. Trots dessa för notarius publicus gjorda
påpekanden har Hasselgren till Halldor utlämnat såväl depositionsbeviset
som växlarna. Genom att således handla i rak strid mot de föreskrifter, som
lämnats vid Per Olov Nordgårds deposition av ifrågavarande penningar,
har Hasselgren uppenbarligen förfarit felaktigt.

Vad Hasselgren anfört till försvar för sitt handlande i förevarande fall
förtjänar icke avseende. Hur det skulle förfaras med växlarna, sedan de för
depositionens utbekommande överlämnats till Hasselgren, har ingen betydelse
vid bedömande av frågan, huruvida Hasselgren överskridit sin befogenhet
genom att utlämna de deponerade medlen utan att villkoren för
deras utlämnande uppfyllts. Om Hasselgren ej ansett sig kunna av avtalet
klart utläsa vem som skulle erhålla växlarna, hade han, när han en gång
utan invändning mottagit depositionen, måst själv förvara dem.

På grund av vad jag ovan anfört fann jag, att Hasselgren genom att
överlämna ovannämnda depositionsbevis till Gutenberg utan att omhändertaga
de av Gutenberg till förfogande ställda växlarna gjort sig skyldig
till tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Det syntes
ej heller uteslutet, att skada därigenom kunde ha tillskyndats Per Olov
Nordgård och Karl Nordgård. Jag uppdrog därför åt statsåklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Hasselgren
för tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25
kap. 4 § strafflagen. Tillfälle borde beredas Per Olov Nordgård och Karl
Nordgård att i målet föra talan.

Åtalet väcktes vid Stockholms rådhusrätt, varest Karl Nordgård och Per
Olov Nordgård — sedan upplysts att växlarna dåmera kommit till rätta och
överlämnats till dem — yrkade ersättning för sysslande i saken, Karl
Nordgård med 1 500 kronor och Per Olov Nordgård med 300 kronor, ävensom
ersättning för rättegångskostnad.

I dom den 14 oktober 1953 yttrade rådhusrätten, efter att ha framhållit
att Hasselgren vitsordat vissa av åklagaren lämnade sakuppgifter, följande.

Hasselgren har bestritt den mot honom förda ansvars- och skadeståndstalan
samt anfört: Enligt förlikningsavtalet av den 18 januari 1950 var
Hasselgren skyldig att påfordra, att växlarna utlämnades till honom samtidigt
som han utlämnade depositionsbeviset. Halldor utlämnade i egenskap
av ombud för Gutenberg växlarna till Hasselgren samtidigt som Halldor
erhöll depositionsbeviset. Omedelbart därefter återställde emellertid
Hasselgren växlarna till Halldor i dennes angivna egenskap för vidtagande
av indrivningsåtgärder mot Sture Meyer på sätt som förutsattes i § 5 i
förlikningsavtalet. Karl Nordgård hade i egenskap av acceptant å växlarna
icke möjlighet att vidtaga indrivningsåtgärder mot Meyer; och Hasselgren
var av den uppfattningen att utlämnandet för angivna ändamål var
i Karl Nordgårds intresse, enär denne skulle erhålla viss del av vad som
genom dylika åtgärder kunde komma att inflyta. — Någon grund för
skadeståndstalan finnes icke, i varje fall icke såvitt angår Per Olov Nordgård.
Denne har icke haft med saken att skaffa.

Rådhusrätten finner, att Hasselgren, sedan han i sin egenskap av notarius
publicus av Per Olov Nordgård mottagit depositionen, genom att
återställa växlarna till Gutenberg handlat i strid mot bestämmelser, som
meddelats för densamma; och Hasselgren har därigenom gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten och är förty för vunnen till ansvar för
tjänstefel.

Vid denna prövning är Hasselgren skyldig att utgiva skadestånd till både
Karl Nordgård och Per Olov Nordgård. Hasselgren har sagt sig icke ifråga -

sätta riktigheten av vad Karl Nordgård och Per Olov Nordgård uppgivit
angående av dem vidtagna åtgärder i saken.

För det arbete Karl Nordgård nedlagt å saken, må han anses skäligen
gottgjord med 800 kronor. Det av Per Olov Nordgård fordrade skadeståndet
kan icke anses oskäligt.

Rådhusrätten dömer Hasselgren jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen att för
tjänstefel till kronan utgiva 10 dagsböter å 27 kronor.

Hasselgren förpliktas att såsom skadestånd genast mot kvitto utgiva,
till Karl Nordgård 800 kronor och till Per Olov Nordgård 300 kronor.

Det åligger Hasselgren att ersätta Karl Nordgård och Per Olov Nordgård
gemensamt för deras rättegångskostnader med 500 kronor jämte vad
de visa sig hava erlagt för ett gemensamt exemplar av rådhusrättens dom
med åtecknat lagakraftbevis.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

8. Försummelse av rättens ombudsman i konkurs att införskaffa
och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser. Bristande
tillsyn över konkursbos medelsförvaltning m. m.

Den 15 juli 1949 blev tandläkaren Kurt Jonsson i Ivrylbo försatt i konkurs
vid Folkare tingslags häradsrätt. Till förvaltare jämlikt 43 § konkurslagen
förordnade samma dag konkursdomaren i Hedemora domsaga advokaten
Mats Ahlberg i Hedemora. Samtidigt förordnade konkursdomaren
kommunalborgmästaren Erik Persson i Avesta att vara rättens ombudsman
i konkursen.

Den 20 juli och den 9 augusti 1949 förrättades av Ahlberg bouppteckning
i konkursen, varvid tillgångarna i boet upptogos till ett värde av 14 251
kronor och skulder uppgåvos till ett sammanlagt belopp av 32 123 kronor
28 öre. Med hänsyn till att viss egendom av Jonsson förvärvats genom avbetalningsköp
och av säljaren återtogs, skedde sedermera ändring i dessa
poster.

Berättelse enligt 55 § konkurslagen avgavs den 11 augusti 1949, varefter
första borgenärssammanträde i konkursen hölls den 12 augusti. Ahlberg
förordnades därvid till förvaltare jämlikt 45 § konkurslagen.

Då såvitt konkursdagboken utvisade några berättelser enligt 56 § konkurslagen
icke avgivits, anmodade konkursdomaren den 20 mars 1952 Persson
såsom rättens ombudsman att meddela, när konkursen kunde väntas
bil avslutad och om berättelser enligt 56 § avgivits för tiden från konkursutbrottet
till årsskiftet 1951/1952.

Den 1 april 1952 infann sig Ahlberg hos landsfogden Axel Blomér och
erkände, att han vid handhavandet av vissa uppdrag gjort sig skyldig till

förskingring av omhänderhavda medel. Vid den utredning, som därpå följde,
förekom i fråga om Ahlbergs uppdrag som förvaltare i Jonssons konkurs
följande.

Enligt Ahlbergs uppgifter hade han för konkursboets räkning uppburit
8 940 kronor 98 öre. Därav hade efter lösöreauktion 4 551 kronor 50 öre
redovisats till Ahlberg den 13 december 1950. Tidigare hade influtit över
3 000 kronor. Konkursboet hade haft utgifter å 6 801 kronor 15 öre. Av
dessa hade såsom delarvoden till rättens ombudsman utbetalts 500 kronor
den 28 december 1951 och 400 kronor den 11 januari 1952. Sistnämnda
dag hade jämväl konkursförvaltaren erhållit arvode med 1 600 kronor.

Den 4 april 1952 försattes Ahlberg av konkursdomaren ur tjänstgöring
och förordnades advokaten Robert Melin i Falun att, till dess nytt förvaitarval
hållits, fullgöra förvaltarens åligganden.

Vid förhör den 10 april 1952 å landsfogdeexpeditionen inför överkonstapeln
Valfrid Eklind uppgav Ahlberg i fråga om Jonssons konkurs följande.

Ahlberg hade icke bokfört vare sig inkomster eller utgifter för konkursboet,
utan de uppgifter, som han därom lämnat, stödde han på verifikationer
och handlingar, som han hade i behåll. Något bankkonto hade icke
upplagts för konkursboets räkning såsom föreskrivet vore. Någon anledning
att lägga upp ett sådant konto hade Ahlberg emellertid icke ansett sig ha
haft förrän i december månad 1950 efter redovisningen av auktionen på
gäldenärens lösörebo. Dessförinnan hade inkomsterna för konkursboet motsvarats
av utgifter i ungefär lika grad, varför någon större kontantbehållning
icke förelegat då. Ahlberg hade emellertid icke heller i december 1950
lagt upp något bankkonto för konkursboet, utan de pengar, som redovisats
från auktionen, hade Ahlberg dels använt för betalning av hyra för konkursboets
räkning med 2 050 kronor och dels låtit gå in i sin egen rörelse,
där de förbrukats till hyror och amorteringar samt till privata utgifter.
Ahlberg ansåge sålunda, att förskingringarna i Jonssons konkursbo börjat
först i december 1950. Ahlberg kunde icke erinra sig några speciella utgifter
för sin rörelse, som reglerats med konkursboets medel, men han trodde
icke, att pengarna använts för reglerande av äldre redovisningsskulder. I
konkurslagen föreskrivna halvårsberättelser och kvartalsräkningar hade
aldrig av Ahlberg ingivits till rättens ombudsman beträffande Jonssons
konkurs. Någon anmaning att inkomma med dylika handlingar hade Ahlberg
icke erhållit av rättens ombudsman förrän i slutet av år 1951, då för
övrigt även konkursdomaren framställt krav att Ahlberg skulle prestera
hal vårsräkningar, vilket emellertid icke skett. I strid med vad 86 § konkurslagen
föreskreve hade Ahlberg själv uttagit arvode för sin förvaltning
med 1 600 kronor samt till rättens ombudsman utbetalt arvode med 900
kronor, trots att slutredovisning i konkursen ännu ej avgivits.

Ahlberg dömdes sedermera av Hedemora tingslags häradsrätt och Svea

hovrätt för grov förskingring av bland annat Jonssons konkursbo tillhörande
medel till frihetsstraff.

Vid borgenärssammanträde den 7 maj 1952 utsågs Melin till förvaltare,
varjämte advokaten Karl Gezehus i Falun förordnades till rättens ombudsman
i stället för Persson.

I en till mig den 10 oktober 1952 inkommen skrift anförde advokaten
Holger Forsgren i Ljusdal följande.

Forsgrens huvudman, tandsköterskan Kerstin Thorén i Bollnäs, hade
bevakat lönefordran i Jonssons konkurs. På grund av Ahlbergs förskingringar
funnes inga medel innestående för konkursboets räkning. Vid ett
telefonsamtal mellan Forsgren och Persson hade den senare medgivit, att
konkursen ”dragit ut på tiden”. Anledningen hade varit den, att Persson
”trodde, att Ahlberg skulle klara upp det”. Detta uttalande hade Forsgren
uppfattat så, att Persson medgivit, att han icke vidtagit erforderliga åtgärder
för kontroll av Ahlbergs medelsförvaltning i konkursen. Vid samma
telefonsamtal hade Persson uppgivit, att Ahlberg förskingrat de belopp,
som enligt förmånsrättsordningen rätteligen skulle ha tillfallit Kerstin Thorén.
Persson hade vidare uppgivit, att av hyresvärden bevakat belopp å
ogulden hyra likviderats av förvaltningen. Melin hade senare för Forsgren
uppgivit, att Persson förbundit sig att betala Kerstin Thoréns fordran.
Vid senare förfrågningar hos Melin hade denne uppgivit, att Persson ändrat
uppfattning och icke ansett sig skyldig att betala beloppet. Melin uppgåve,
att han hade för avsikt att uttaga stämning å Persson med yrkande, att
denne skulle förpliktas utgiva beloppet på grund av utfästelse och icke på
grund av skadeståndsskyldighet. Då det funnes anledning förmoda, att
Persson försummat sina åligganden som rättens ombudsman, främst med
avseende å kontrollen av medelsförvaltningen i boet, hemställde Forsgren,
att JO ville granska konkursärendet och vidtaga de åtgärder, vartill saken
kunde föranleda.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag konkursdomaren
i Hedemora domsaga att inhämta yttrande från Persson samt till mig inkomma
därmed ävensom med eget utlåtande.

I en den 22 oktober 1952 hit inkommen skrift anförde Forsgren, att han
genom Persson erhållit tillfredsställande förklaring i saken samt att hans
huvudmans ekonomiska intressen blivit tillgodosedda. På grund därav återkallade
Forsgren sina klagomål.

T. f. konkursdomaren L. G. Lindencrona inkom sedermera med infordrat
yttrande från Persson, varjämte Lindencrona avgav eget utlåtande.

Persson anförde i sitt yttrande följande.

Den 15 oktober 1952 hade Persson till Melin översänt ett belopp av

1 500 kronor till täckning av den genom Ahlbergs förskingring uppkomna
bristen i konkursboet. Som Forsgren i sin klagoskrift antytt, hade Melin
yrkat att Persson skulle inbetala ett belopp, motsvarande bristen i boet,
och han hade grundat detta krav på en utfästelse därom från Perssons sida
men icke på någon skadeståndsskyldighet. Melin åberopade därvid ett
samtal mellan honom och Persson å domarkansliet i Hedemora någon gång
under våren 1952 vid det tillfälle, då Persson begärt entledigande från sitt
uppdrag som rättens ombudsman i konkursen. Vid deras sammanträffande
hade Melin framkastat förslaget att Persson skulle betala in ifrågavarande
belopp och motiverat detta med att det vore enklaste sättet att få Jonssons
konkurs avslutad så fort som möjligt. Persson hade förklarat, att han vore
minst lika angelägen som Melin att få slut på konkursen, vilken vållat
Persson så mycket till synes fruktlöst arbete, och rätt ingående diskuterat
med Melin om därmed sammanhängande spörsmål. Innan Persson lämnat
kansliet, hade Persson haft tillfälle utbyta några ord med Ahlberg, som
var närvarande, och Persson hade frågat denne, om han tyckte, att det
vore riktigt att Persson skulle ekonomiskt lida för hans oredliga handlingssätt.
Persson mindes hans replik: ”Du har väl inget att förebrå Dig. Du
har väl gjort allt vad Du kunnat och mer därtill.” Det hade på något för
Persson okänt sätt snart sipprat ut i Avesta, att han skulle betala in pengar
på grund av Ahlbergs förskingring i bland annat Jonssons konkurs, vilket
väckt förvåning hos Perssons närmaste arbetskamrater och anhöriga, vilka
förklarat, att de själva bevittnat hurusom Persson vid telefonsamtal och
sammanträffanden med Ahlberg legat åt honom och försökt förmå honom
att fullgöra sina skyldigheter. Till och med ett par av borgenärerna hade
reagerat mycket starkt och förklarat, att de icke ville ha någon utdelning,
om det var Perssons pengar det var fråga om. Med hänsyn till ett flertal
omständigheter hade Persson ansett sig böra vänta i det längsta med beloppets
översändande. Persson hade dessutom haft anledning räkna med
att Melin skulle komma på andra tankar. Så hade emellertid icke blivit
fallet och då Forsgren gjort gemensam sak med Melin för att bevaka sin
klients intressen, hade Persson tillställt Melin ovannämnda belopp för att
få saken bragt ur världen, ehuru Persson funnit det vara tveksamt, huruvida
han hade någon laglig skyldighet därtill. Forsgren hade i telefonsamtal
och i sin klagoskrift framfört som sin åsikt, att konkursen dragit väl
långt ut på tiden. Persson hade tidigare endast kortfattat kunnat bemöta
detta hans påstående och ville därför nu förklara orsakerna till att konkursen
tagit längre tid i anspråk än åtminstone Persson, när han förordnats
till rättens ombudsman, haft anledning räkna med. Persson hade helst sett,
att konkursen avslutats så snabbt som möjligt. Det hade emellertid varit
lämpligt och önskvärt — på rekommendation av, bland andra, tandläkaren
och borgenären i konkursen Tage Östman i Avesta, som av förvaltaren anlitats
som sakkunnig och vilken under hela tiden nedlagt ett synnerligen

förtjänstfullt arbete i denna sin egenskap — att Jonsson tillsvidare fortsatte
verksamheten för konkursboets räkning. Jonsson hade tidigare känt
sig deprimerad en längre tid, saknat arbetslust och intresse för sitt yrke,
men nu hade han försäkrat, att han skulle lägga manken till och skaffa
konkursboet inkomster, så att åtminstone de löpande utgifterna — hyran
till Folkare sparbank, lönen till Kerstin Thorén och makarna Jonssons levnadskostnader
— bleve täckta. Jonsson hade över huvud taget gjort ett
gott intryck. Under våren 1950 hade han insjuknat ganska svårt och måst
söka vård på Avesta lasarett. Sedan det konstaterats, att han led av tuberkulos,
hade han måst omhändertagas på Solbackens sanatorium, där han
alltjämt vistades. Såsom framginge av redogörelsen rymdes det mycket av
mänsklig tragedi i konkursens historia. Icke heller nu hade konkursförvaltningen
tillråtts att realisera boets samtliga tillgångar, då en sådan åtgärd
med all sannolikhet skolat giva ett magert resultat. Under tiden hade
undersökts möjligheten att få rörelsen utarrenderad, varvid Östmans medverkan
varit av väsentlig betydelse. Under maj 1950 hade skrivits kontrakt
därom med en tandläkare Gerlin. Denne hade emellertid icke stannat så
länge i Krylbo, enär en mera lönande praktik yppat sig. Efter nya ansträngningar
hade förvaltningen lyckats träffa överenskommelse med en annan
tandläkare om arrendering av rörelsen. Efter många överläggningar, i vilka
Östman också deltagit som sakkunnig, hade konkursförvaltningen sedermera
funnit det vara klokast att helt upphöra med rörelsen, och avvecklingen
hade börjat. I bouppteckningen hade tandläkarpraktikens inredning
värderats till något över 10 000 kronor. Det hade senare visat sig, att inredningen
var köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll. Den vidlyftiga
korrespondensen mellan Ahlberg och Aktiebolaget Forssbergs dentaldepot
vittnade om den tidsödande, besvärliga procedur, som denna rättsliga
angelägenhet givit upphov till. Persson och Ahlberg hade haft många
kontroverser under förvaltningens gång och några hade berott på att Persson
för sin del ansett, att Ahlberg skulle skynda på med underhandlingarna
i denna sak. Även i fråga om lösöreboet hade uppstått en tidskrävande
tvist om äganderätten. Här hade förelegat ett avbetalningskontrakt med
Kilafors möbelaffär, men detta hade visat sig vara juridiskt ohållbart. Värdet
av boet hade till följd därav blivit större än vad bouppteckningen angåve.
Förvaltaren hade nedlagt ett förtjänstfullt arbete i detta sammanhang,
och om denna rättstvist dragit ut på tiden, torde icke konkursförvaltningen
böra lastas därför.

Jonssons konkurs — anförde Persson vidare — hade icke varit någon
stor konkurs, men den hade varit i hög grad komplicerad och förvaltningen
hade ställts inför ett flertal problem, delvis av personlig art, som icke varit
sa lättlösta. Under varen 1951 hade ett snabbt avslutande av konkursen
synts möjligt, och Persson hade varit angelägen om att få den avslutad
med det snaraste. Persson hade satt in all sin kraft för att nå detta mål.

Hans samtal med Ahlberg hade varit många och langa, och Persson hade
ideligen framhållit vikten av att slututdelningsförslag utarbetades och lädes
fram i konkursen. Persson hade icke försummat något tillfälle att komma
i kontakt med Ahlberg. Persson hade fonnligen förföljt Ahlberg med
sina uppmaningar. Het hade varit mycken tid Persson fått använda för
detta ändamål, men Persson hade icke givit sig. När Ahlberg varit anträffbar
i Avesta, hade Persson uppsökt honom på hans kontor. Till Hedemora
hade Persson telefonerat ett flertal gånger i saken, och var Persson än sett
Ahlberg hade han icke lämnat honom nagon ro. Persson hade föresatt sig
att få slut på konkursen i god tid före sin semester. Även denna förhoppning
hade gäckats. Innan Persson börjat semestern, hade han telefonerat
och skrivit till Ahlberg för att få honom att avveckla konkursen genom
att utnyttja sommarmånaderna, då hans advokatverksamhet var mindre
omfattande. Så till vida hade det blivit nagot resultat av Perssons ständiga
påtryckningar, att Ahlberg kommit sig för att framlägga en preliminär
redovisning i konkursen, dagtecknad den 31 juli 1951 och av Persson
mottagen vid hemkomsten från semestern. Då Persson vid granskningen
av den preliminära redovisningen, vilken enligt Ahlbergs försäkringar snart
skulle följas av en definitiv sådan, funnit, att konkursboets fordran hos
ovannämnda bolag alltjämt var utestående, hade Persson anmodat Ahlberg
att ofördröj ligen kräva bolaget på beloppet, 776 kronor 1 öre. Under september
månad 1951 hade bolaget fullgjort sin betalningsskyldighet. Sedan
arvodena till Ahlberg och Persson fastställts av häradsrätten under hösten
1951, hade Persson förnyat sina påtryckningar. Ahlbergs ständiga replik
hade varit: ”Jag är snart klar med utdelningsförslaget.” Persson hade lovat
hjälpa honom med arbetet för att påskynda konkursens avslutande. Vid
flera tillfällen hade Persson talat med häradshövdingen i domsagan Olof
Thulin om konkursen. Då Persson varit fast besluten att få utdelningsförslaget
framlagt av Ahlberg före årsskiftet, hade Persson strax före jul
uppsökt honom på kontoret, varvid ett hetsigt samtal ägt rum. Persson
hade krävt klart besked av honom, varför han dröjde med slutredovisningen,
och fått till svar: ”Du inbillar Dig visst, att jag förskingrat pengarna.
Men det skall jag säga Dig en gång för alla, att det har jag inte gjort.”
Någon farhåga att så skett hade Persson emellertid icke hyst. Persson kände
Ahlberg väl sedan år 1938. Andra omständigheter, som Persson tagit
hänsyn till vid bedömandet av Ahlbergs ekonomi, hade varit bland annat,
att Ahlbergs fader alltjämt ansetts vara förmögen samt att förhandlingar
redan sommaren 1951 inletts om överlåtelse av Ahlbergs filialrörelse i
Avesta till en jurist. I egenskap av förmedlare hade Persson kunnat följa
dessa förhandlingar på nära håll, och Persson hade vetat, att Ahlberg
skulle få bra betalt för verksamheten. På grund av juristens betalningssvårigheter
hade saken dragit ut pa tiden längre än beräknat. Den ständiga
pressen och de oavlatliga påtryckningarna Iran konkursdomaren och rät -

tens ombudsmän i de konkurser, i vilka Ahlberg var förvaltare, hade gjort,
att Ahlberg funnit ställningen ohallbar, och tvungit honom avlägga sin
bekännelse inför Blomér. In i det sista hade Persson varit verksam för
att få Ahlberg att redovisa behållningen i Jonssons konkurs, då Persson
på goda grunder ansett honom vara solvent för beloppet. Beträffande förvaltningen
av denna konkurs torde böra framhållas, att någon behållning
i den praktiskt taget icke förekommit förrän under december 1950, då medel
influtit från lösöreauktionen. Vad som dessförinnan uppburits av förvaltaren
som inkomst av rörelsen och vid försäljning av två hundar, vilka
ingått i konkursboets tillgångar, hade endast räckt till att likvidera de
löpande utgifterna, av vilka hyran till Folkare sparbank utgjort den största
posten. Av auktionsbeloppet hade Ahlberg använt 2 050 kronor den 13 december
1950 till erläggande av förfallen hyra och 165 kronor för betalningav
ljusräkning. På bank hade insatts omkring 1 500 kronor. Några ytterligare
inkomster hade icke influtit till konkursförvaltningen förrän ovannämnda
bolag i september 1951 betalat sin skuld å 776 kronor 1 öre. Vad
därefter influtit hade varit ytterst obetydligt. Enligt Ahlbergs preliminära
redovisning av den 31 juli 1951 hade behållningen utgjort 4 337 kronor 2
öre. Minskade man detta belopp med de arvoden till förvaltaren och rättens
ombudsman, som av rätten fastställts under hösten 1951 å 2 500 kronor,
aterstode 1 837 kronor 2 öre, vilket belopp vore den ekonomiska skada,
som åsamkats borgenärerna i konkursen på grund av Ahlbergs förskingringsbrott.
Som Persson tidigare meddelat, hade Persson av beloppet ersatt
1 500 kronor.

Lindencrona anförde följande.

Lindencrona hade tjänstgjort som tingsdomare i Hedemora domsaga
sedan den 1 augusti 1952 och under tjänstgöringen haft förordnande som
konkursdomare. Eftersom den tid Persson varit rättens ombudsman i Jonssons
konkurs låge före den 1 augusti 1952, hade Lindencrona i saken samrått
med häradshövdingen Thulin. Perssons uppgifter att han gjort enträgna
framställningar till Ahlberg om konkursens påskyndande kunde
vitsordas. Även om Persson i något hänseende finge anses ha brustit i de
kontrollfunktioner, som jämlikt konkurslagen ålåge rättens ombudsman,
hade han genom att inbetala beloppet 1 500 kronor till nuvarande förvaltaren
i konkursen visat sin beredvillighet att gottgöra den skada, som uppstått.
Med hänsyn därtill och då Forsgren återtagit sin anmälan till JO,
hemställde Lindencrona, att Forsgrens klagoskrift icke måtte föranleda
någon vidare åtgärd.

På anmodan av mig inkom Persson därefter med nya yttranden, dels den
17 januari 1953 angående den försummade tillsynen över avgivandet av
berättelser enligt 56 § konkurslagen m. m. och dels den 26 mars 1953 ro -

rande det förhållandet att han uppburit arvode såsom rättens ombudsman
innan han jämlikt 86 § konkurslagen varit därtill berättigad.

Persson anförde i förstberörda yttrande följande: Persson hade uppenbarligen
gjort sig skyldig till försummelse i fråga om den honom åliggande
uppsikten av förvaltningen i Jonssons konkurs. Persson ville emellertid med
skärpa framhålla, att hans underlåtenhet därutinnan icke finge tolkas så,
att han saknat intresse och förståelse för de kontrollerande funktioner som
ålåge rättens ombudsman. Persson hade tidigare innehaft förordnande som
rättens ombudsman i ett flertal konkurser — företrädesvis under sin notarietjänstgöring
— och dessa uppdrag hade fullgjorts pa ett oklanderligt
sätt. Även i fråga om Jonssons konkurs hade Persson tillträtt sitt ombudsmannaskap
med den föresatsen att noggrant följa konkurslagens föreskrifter.
Persson hade haft all anledning hysa den förhoppningen att en ledamot
av Sveriges advokatsamfund, vilken dessutom tidigare varit förvaltare i
konkurs, skulle vara minst lika angelägen att iakttaga givna lagbestämmelser.
Förvaltaren hade vid Perssons ständiga förfrågningar muntligen
lämnat Persson klara och utförliga besked om konkursens förlopp och ingående
med Persson diskuterat de rättstvister, vilka fördröjt konkursens
avslutande. Därmed hade Persson icke sagt, att han icke vore medveten
om att berättelse enligt 56 § konkurslagen vore avsedd icke endast för rättens
ombudsman utan även för konkursdomaren och de enskilda sakägarna.
Det borde anmärkas, att de två borgenärer, vilka kunnat påräkna utdelning
i konkursen, nämligen Kerstin Thorén — Jonssons svägerska
och hyresvärden, Folkare sparbank, pa nära hall kunnat följa händelseutvecklingen
och dessutom av förvaltaren hållits ä jour om gjorda eller
förestående dispositioner. En rättens ombudsman hade icke befogenhet att
skilja förvaltaren från hans befattning. Han hade däremot skyldighet att
— om han icke själv kunnat vinna rättelse — anmäla en förvaltares försumlighet
hos konkursdomaren och anhålla om vidtagande av nämnda åtgärd.
Någon dylik formlig anmälan hade Persson icke gjort av flera skäl.
Ahlberg hade själv vid ett par tillfällen försäkrat, att han skulle tala med
konkursdomaren om saken när han besökte domarkansliet i Hedemora, men
detta löfte hade han tydligen icke infriat, efter vad Persson nu förstode. —
Persson, som från början föresatt sig att övervaka att konkursförfarandet
icke i onödan droge ut på tiden, hade, sedan lösöreauktionen ägt rum i
december 1950, ansett tiden vara inne att få konkursen avslutad.
Men Persson hade mött liksom ett envist, tyst motstånd från olika håll.
Dels hade det varit rättstvisten med bolaget, som tenderat att aldrig kunna
lösas, och dels hade Ahlberg kommit med allehanda invändningar. Alltid
hade det varit någon annan brådskande angelägenhet, som först måst klaras
av, innan han kunnat ägna sig åt konkursens avslutande. Den aktivitet,
som Persson vid och efter denna tid utvecklat för att nå sitt mål, kunde
utan överdrift betecknas som energisk. Att den icke blivit effektiv vore

5 — Justitieombudsmannens timbet»berättelse till 1954 urs riknduy.

Persson den förste att beklaga. Det vore för Persson en psykologisk gåta,
att den press och den förföljelse, som han utsatt Ahlberg för, icke haft
åsyftad verkan. Ingen av Perssons föregående konkurser hade vållat honom
så mycket bekymmer och besvärligheter och krävt ett sådant intensivt ingripande
mot förvaltaren som Jonssons. Alla Perssons ansträngningar hade
emellertid som synts lämnat ett klent resultat. Det vore förklarligt, om
den tanken icke varit Persson främmande att under detta stadium anhålla
om sitt entledigande som rättens ombudsman. Persson hade, som han tidigare
meddelat, översänt 1 500 kronor till nuvarande konkursförvaltaren.
Därmed hade Persson försökt gottgöra vad han brustit vid utövandet avsitt
uppdrag.

I det andra yttrandet anförde Persson följande: Den i förundersökningsprotokollet
intagna uppgiften, att Persson såsom rättens ombudsman i
Jonssons konkurs uppburit delarvoden den 28 december 1951 med 500
kronor och den 11 januari 1952 med 400 kronor, vore fullt riktig. Sedan
häradsrätten den 9 oktober 1951 fastställt Ahlbergs och Perssons arvoden
i konkursen och beslutet vunnit laga kraft, hade Ahlberg meddelat Persson,
att han vore beredd utbetala Perssons arvode när denne så önskade. Några
ekonomiska svårigheter hade Ahlberg vid dessa två tillfällen icke haft att
utbetala beloppen. Han hade överlämnat checkar, vilka inlösts av Aktiebolaget
Svenska handelsbankens avdelningskontor i staden. Persson hade
icke gärna kunnat få något annat intryck än att Ahlbergs ekonomi vid denna
tid var god. Persson hade vid dessa tillfällen hyst den bestämda uppfattningen,
att han var i sin fulla rätt att uppbära sitt arvode som rättens
ombudsman, vilket han med hänsyn till allt sitt arbete i konkursen ansett
sig ha mer än väl förtjänat. Ahlberg hade den 31 juli 1951 avgivit sin slutredovisning
— visserligen med beteckningen ”preliminär”, men i sak hade
det icke funnits något att erinra emot den — och denna hade översänts till
konkursdomaren. En fullständig arbetsredogörelse hade av Ahlberg lämnats
i samband med rättens prövning av arvodena. Persson hade under
sommaren och hösten 1951 dessutom gjort många och ihärdiga försök att
förmå Ahlberg att framlägga förslag till slututdelning och få konkursen
avslutad, men Ahlberg hade förhållit sig passiv trots alla påtryckningar.
Persson beklagade, att han tidigare icke fått kännedom om innehållet i
förundersökningsprotokollet, då han därigenom skolat kunna bemöta några
av Ahlbergs uppgifter vid förhören, vilka nu komme att stå oemotsagda.
Dessutom hade Persson då varit i tillfälle att lämna en mera allsidig redogörelse
för konkursens förlopp och av Persson vidtagna åtgärder. Persson
hade en känsla av att det funnes mycket mera att tillägga i denna sak.
Ahlberg hade tidigare varit förordnad som förvaltare i konkurser och därvid
visat samma likgiltighet för konkurslagens bestämmelser i fråga om
berättelsers avgivande som han till en början ådagalagt i den nu förevarande,
utan att detta påtalats, och denna omständighet hade väsentligt bidra -

git till ett dåligt utgångsläge vid kontrollfunktionernas utövande. Persson
hade förmånen att vara rättens ombudsman i två pågående konkurser,
och Persson hade därvid liksom under tidigare år tyvärr kunnat konstatera
obenägenheten hos advokater som förvaltare att följa givna föreskrifter
i dessa avseenden. Man betraktade rättens ombudsmans påminnelser som
uttryck för en småaktig formalism och kitslighet. Persson såge emellertid
till att förvaltarna fullgjorde sina åligganden. På grund av vad han i ärendet
anfört hemställde Persson, att JO ville låta bero vid vad i saken förevarit.

I en till landsfogden i Kopparbergs län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Sedan förvaltaren enligt 55 § konkurslagen efter konkursens inträde avgivit
berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd
m. m., åligger det enligt 56 § förvaltaren att, om konkursen icke är
avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet infallande
juni eller december månad, inom fjorton dagar därefter till rättens
ombudsman avlämna berättelse, vari alla de åtgärder, som vidtagits för
förvaltningens bringande till slut, skola noggrant angivas. Det åligger vidare
förvaltaren att sedermera under konkursens fortgång för varje halvår
inom fjorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då
berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet om egendomsavträde
meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning
om orsakerna till att konkursen icke avslutats. Berättelsen skall av
ombudsmannen granskas och inom två veckor från mottagandet ingivas
till konkursdomaren jämte de anmärkningar, till vilka ombudsmannen må
ha funnit fog.

Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola enligt
58 §, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter,
av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets räkning
mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes. Till bestridande
av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen
medgives. Försummar förvaltaren att inom nämnda tid insätta influtna
medel, är han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga
ränta efter åtta för hundra om året.

Så länge konkursen pågår skall enligt sistnämnda lagrum förvaltaren
inom en vecka från utgången av mars, juni, september och december månader
varje år till ombudsmannen avlämna räkning över boets inkomster
och utgifter i penningar under det gångna kvartalet. Om under någon del
av kvartalet penningar innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken
till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar„
som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombuds -

mannen granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Rättens ombudsman åligger enligt 59 § att göra sig noga underrättad
om boets tillstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
Om förvaltare visar motvilja, oskicklighet eller försummelse
vid fullgörandet av sitt uppdrag, har ombudsmannen enligt 80 § att hos
konkursdomaren göra anmälan om förhållandet. Göres sådan anmälan eller
finner konkursdomaren eljest anledning till anmärkning mot förvaltare,
äger konkursdomaren efter omständigheterna tillhålla honom att fullgöra
sina åligganden eller skilja honom från befattningen.

I 86 § stadgas, att rättens ombudsman ej äger uppbära arvode förrän
slutredovisning avgivits i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår,
samt att arvode ej må uppbäras av förvaltare förrän han avgivit slutredovisning
för sin förvaltning.

För att rättens ombudsman och konkursdomaren skola kunna utöva
tillsyn över förvaltningen är det givetvis synnerligen angeläget att föreskrifterna
i 56 och 58 §§ konkurslagen noggrant iakttagas. Av vikt är
icke blott en fortlöpande kontroll över själva handhavandet av konkursboets
angelägenheter, placeringen av konkursboets medel däri inbegripen,
utan även övervakning av att konkursförfarandet icke i onödan drager ut
på tiden. Utan tillgång till föreskrivna halvårsberättelser ställer det sig särskilt
för konkursdomaren svårt att utöva nämnda övervakning.

I förevarande fall är upplyst, att förvaltaren Ahlberg, sedan berättelse
enligt 55 § konkurslagen avgivits i augusti 1949, icke till Persson såsom
rättens ombudsman inkommit med någon berättelse enligt 56 § konkurslagen
rörande Jonssons konkurs för tiden intill utgången av år 1951. Även
om Persson vid olika tillfällen muntligen påmint Ahlberg om hans skyldighet
att inkomma med sådana berättelser, är det i allt fall tydligt, att Persson
icke gentemot honom vidtagit några effektiva åtgärder för att framtvinga
berättelsernas avgivande. Genom att icke utnyttja de möjligheter
som därutinnan förefunnits har Persson gjort sig skyldig till försummelse
i utövningen av sitt uppdrag som rättens ombudsman.

Vidare är utrett, att Persson försummat att tillse att kvartalsräkningar
och bankbesked enligt 58 § konkurslagen avlämnats. Härigenom har Ahlberg
kommit i tillfälle att underlåta att ha konkursboets medel insatta i
bank å särskild räkning för konkursboet. Tydligt är, att åtminstone efter
den 13 december 1950, då auktionssumman redovisats till Ahlberg, penningar
funnits tillgängliga till väsentligt större belopp än som erfordrats
för boets utgifter, utan att Ahlberg insatt dessa medel å sådan bankräkning.
Till följd härav har också Ahlberg haft möjlighet att använda konkursboets
medel för egen del. Genom sin underlåtenhet att infordra kvartalsräkningar
och vaka över användningen av konkursboets tillgängliga

medel har Persson i anmärkningsvärd grad eftersatt sin plikt som rättens
ombudsman.

Slutligen har i ärendet framkommit, att i Jonssons konkurs såväl förvaltaren
Ahlberg som Persson i klar strid mot bestämmelsen i 86 § konkurslagen
uppburit arvode innan slutredovisning avgivits. Den omständigheten
att Persson vid lyftande av sitt arvode, med hänsyn till att en preliminär
slutredovisning upprättats, räknat med att slutredovisningen snart skulle
avgivas, kan väl anses som en mildrande omständighet, men förfarandet
kan likväl ej lämnas utan anmärkning. Vid bedömandet av vilken påföljd
det skall medföra bör förhållandet ses i sammanhang med de övriga tjänstefel,
vartill Persson enligt vad jag ovan utvecklat gjort sig skyldig.

Vad Persson enligt det ovan anförda låtit komma sig till last syntes mig
— även om hänsyn toges till Perssons visade vilja att gottgöra konkursboet
större delen av den skada, som genom Ahlbergs brottslighet tillskyndats
boet — vara av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Jag uppdrog
därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka
och utföra åtal mot Persson såsom rättens ombudsman för tjänstefel i ovan
anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Folkare tingslags häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den 1
december 1953 följande.

Persson har erkänt åtalade gärningarna. Erkännandet styrkes av omständigheterna.
Beträffande underlåtenheten att tillse att halvarsberättelser
avgåvos har Persson framhållit, att han i juli 1951 i samband med ingivande
av arvodesräkningar i konkursen ingivit en preliminär redovisning
i konkursen och meddelat domstolen, att konkursen var färdig att avslutas.
Denna redogörelse ersatte till större delen halvårsredogörelsen. Beträffande
underlåtenheten att införskaffa bankbesked har Persson anfört, att Ahlberg
aldrig haft något större belopp att förvalta i konkursen. Det förskingrade
beloppet utgjorde endast 2 117 kronor. Han hade anmodat Ahlberg inkomma
med bankbesked, men Ahlberg hade varit känd för att dröja med
redovisningar. Persson hade ej haft anledning misstänka, att Ahlberg var
insolvent. Hans fader ansågs vara förmögen och vidare var han ledamot
av Sveriges advokatsamfund, vilket bort utgöra en garanti för vederhäftighet.
Vad slutligen angår lyftandet av arvodet, har Persson åberopat, att
konkursen, när han lyfte arvodet, länge varit färdig att avslutas och att
endast återstod upprättandet av slutredovisning. Som förmildrande omständighet
ville Persson slutligen åberopa, att han inbetalat 1 500 kronor
till konkursboet, sedan han blivit anmäld för JO av en ledamot av advokatsamfundet
såsom ombud för en fordringsägare i konkursen.

1 JO:s skrivelse till landsfogden, däri åt denne uppdrogs att väcka åtal
mot Persson, anföres, att den omständigheten att Persson vid lyftande av

sitt arvode, med hänsyn till att en preliminär slutredovisning upprättats,
iäknat med att slutredovisningen snart skulle avgivas, kan anses som en
förmildrande omständighet.

Rätten finner att Persson i av åklagaren anmärkta hänseenden ådagalagt
försummelser, för vilka han ej kan undgå ansvar. De av Persson åberopade
omständigheterna böra emellertid beaktas.

Häradsrätten dömer Persson enligt 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen att för tjänstefel till kronan böta 20 dagsböter å 20 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Olämpligt uppträdande av tjänsteman vid fångvårdsanstalt
mot underställd personal och å anstalten intagna.

Med skrivelse den 14 november 1952 överlämnade styresmannen vid
fång vårdsanstalten å Långholmen till mig en klagoskrift, däri tretton å
anstalten intagna personer, vilka samtliga utförde handräckning i anstaltens
kök, anmälde, att köksföreståndaren Carl Oscar Jacobsson skulle ha
utsatt honom underställd personal, både tjänstemän och intagna, för psykisk
press och tilltalat dem med kränkande uttryck. Enligt de intagnas
uPPgifter brukade Jacobsson mot dem bruka tillmålen såsom tjuvdjävlar,
idioter, dumhuvuden och liknande. I fråga om bevakningspersonalen kunde
han om konstaplar inför de intagna använda sådana uttryck som: ”Var
fan är den djävla förbannade idioten Svensson?”

Vid styresmannens skrivelse voro fogade protokoll över förhör, som med
anledning av klagoskriften av styresmannen den 7 och den 11 november
1952 hållits med såväl intagna som befattningshavare vid anstalten.

Enligt protokollen hördes inför styresmannen dels Jacobsson, uppsyningsmannen
P. A. Granberg, biträdande köksföreståndaren Helge Svensson,
extra vaktkonstapeln Gunnar Yngve Strömberg, vaktkonstapeln Hilding
Teodor Öjerstrand, överkonstapeln Sivert Ragnar Järnebeck samt
vaktkonstaplarna Erik Valfrid Mattsson och Ernst Arne Johnsson och dels
tio av de å anstalten intagna, vilka undertecknat klagoskriften.

Jacobsson bestred vid förhöret allt som tillvitats honom i klagoskriften
och uppgav: Jacobsson hade aldrig sagt något otillbörligt eller använt

några svordomar åt någon intagen. Han hade alltid uppträtt just både

mot personal och intagna. Han hade dock städse strävat efter att halla
god ordning i köket, och det vore då klart, att han mången gång haft anledning
att göra anmärkningar mot honom underställd personal. Vid
dessa tillfällen hade han dock alltid varit lugn och behärskad, aldrig nervös,
så att han förivrat sig. Vad biträdande köksföreståndaren Svensson
beträffade hade Jacobsson grava anmärkningar att göra beträffande dennes
sätt att sköta sin tjänst. Då Svensson först börjat tjänstgöra i köket,
hade Jacobsson fått den uppfattningen att han skulle bli en bra kökskonstapel;
detta hade varit för ett par år sedan. Sedan dess hade Jacobsson
emellertid måst revidera sin uppfattning, då Svensson blivit alltmer slarvig
och ointresserad av sitt arbete. Jacobsson ville beteckna honom som smutsaktig
och alldeles oduglig att arbeta på en sådan arbetsplats som ett kök.
Svensson hade heller ingen hand med de intagna och kunde icke hålla
disciplin; det hade varit de intagna, som själva fått bestämma. Jacobsson
hade flera gånger varnat Svensson och sagt till honom, att han skulle
bättra sig. Jacobsson bestrede, att han tilltalat Svensson med eller använt
sådana uttryck om honom som i klagoskriften angaves. Han vidginge
dock, att han någon gång i de intagnas närvaro givit Svensson vissa förmaningar,
och det kunde ju hända, att orden kanske icke alltid val it sa väl
valda. Ibland hade Jacobsson varit så trött på att ständigt behöva gå
och tjata på sin medhjälpare, att tålamodet kanske trutit.

Jacobsson redogjorde därefter för händelseförloppet vid ett intermezzo
i köket den 21 oktober 1952, då Jacobsson hade avskedat en av de till
handräckning anlitade intagna på grund av att denne uppträtt uppstudsigt
samt den övriga köksliandräckningen solidariserat sig med den avskedade
och hotat med strejk, därest denne icke finge återgå till köksarbetet.
Vid detta tillfälle hade Svensson, enligt Jacobssons uppfattning,
uppträtt mycket besynnerligt. Jacobsson hade i ett tjänsteärende måst
lämna anstalten och överlämna befälet i köket till Svensson. Denne hade
icke varit situationen vuxen utan i sin nervositet ”nästan framprovocerat
myteristämning” bland köksliandräckningen. Enligt Jacobssons uppfattning
hade han ”nästan uppmanat dem att strejka”.

Granberg uppgav vid förhöret, att Jacobsson vid ett par tillfällen pa
sistone klagat över att Svensson icke skötte sitt arbete i köket på ett tillfredsställande
sätt. Granberg hade av denna anledning någon tid hållit
Svensson under särskild observation. Något direkt anmärkningsvärt hade
Granberg emellertid därvid cj iakttagit beträffande Svenssons sätt att
sköta sin tjänst, möjligen hade han verkat litet tafatt. Några intermezzon
i köket hade Granberg ej varit vittne till. Däremot hade det varit en del
”besvär” vid matutdelningen inne i anstalten. Granberg hade därvid ofta
förvånat sig över att Jacobsson så sällan gatt in i anstalten vid dessa tillfällen
för att övervaka ”matutbackningcn” utan i stället alltid överlåtit
ansvaret för denna ej oviktiga detalj åt sina medhjälpare bland tjånste -

männen, främst då Svensson. Granberg hade det intrycket att Jacobsson
vore känd för att ha ett häftigt humör. Nagon direkt anmärkning mot
Jacobssons sätt att sköta sin tjänst hade Granberg däremot icke.

Svensson, vilken den 29 oktober 1952 slutat sin tjänstgöring i anstaltens
kök och nu var placerad i bevakningstjänst, förklarade på fråga om han
kunde verifiera uppgifterna i de intagnas klagoskrift, att han i stort sett
kunde göra detta, även om skriften innehölle en hel del överdrifter. Svensson
hade t. ex. aldrig hört, att Jacobsson till de intagna använt ett så starkt
uttryck som exempelvis tjuvdjävlar eller tilltalat dem med något liknande
tillmäle. Däremot hade Jacobsson ofta använt ordet slöfockar. Beträffande
Jacobssons sätt att uppträda mot Svensson själv hade Svensson grava
anmärkningar att framställa. Jacobsson hade behandlat Svensson så illa.
att denne till sist fått ett nervöst sammanbrott och den 29 oktober 1952
måst på egen begäran sluta sin tjänstgöring i köket. Jacobsson hade använt
en hel del kränkande uttryck gentemot Svensson och bland annat
kallat honom djävla dumhuvud . Detta hade dock icke skett i närvaro av
interner. Vid flera tillfällen hade däremot Jacobsson, då intagna varit närvarande,
kallat Svensson för idiot. Det spända förhållandet mellan Svensson
och Jacobsson hade uppstått under det sista halvåret eller de tre senaste
manaderna. Tidigare hade samarbetet varit gott och Svensson hade
trivts bra med sitt arbete i köket.

Strömberg, som tjänstgjort i anstaltens kök sammanlagt omkring tre
månader under sommaren och hösten 1952, uppgav, att han hade den
uppfattningen att klagoskriften innehölle en hel del överdrifter. Strömberg
hade aldrig hört Jacobsson använda några kränkande uttryck om och vid
samtal med de intagna. Själv hade Strömberg blivit fullt korrekt behandlad
av Jacobsson och hade icke haft svårt att samarbeta med denne. Däremot
hade han hört hur Jacobsson hade ”skällt ut” Svensson, ibland fullständigt
utan anledning. Strömberg hade det intrycket, att Jacobsson haft
ett gott öga till Svensson och ofta blivit irriterad över dennes sätt att sköta
sin tjänst. Jacobsson hade ofta varit på dåligt humör och då låtit detta
gå ut över Svensson och ibland även över de intagna. Mot de intagna hade
Jacobsson emellertid ej använt svordomar.

På förhörsledarens fråga sade sig Strömberg anse, att Jacobsson ej behandlat
Svensson riktigt rättvist. Ibland hade han ju haft anledning till
sina ingripanden mot Svensson, särskilt då denne ibland skojat och nojsat
med de intagna. Vid de tillfällen då Strömberg och Svensson arbetat
tillsammans i köket — Strömberg hade bland annat tjänstgjort under Jacobssons
semester sommaren 1952 — hade allt gått friktionsfritt och lugnt
och samarbetet dem emellan hade varit utmärkt.

Öjerstrand berättade, att han blott några få dagar tjänstgjort i köket
såsom ersättare för Svensson. Han hade alltså aldrig varit i tjänst, då
Jacobsson och Svensson på en gång uppehållit sig i kökslokalerna. Mot

Öjerstrand hade Jacobsson städse uppträtt fullt korrekt. För sin del ansåge
Öjerstrand klagoskriften vara helt oberättigad. Beträffande Svensson ansåge
Öjerstrand denne vara alldeles för ung för en sådan syssla som arbetsledare
i ett stort anstaltskök. Han hade varken förmåga att hålla disciplin
eller kunskaper att rätt leda köksarbetet. Dessutom ansage Öjerstrand
Svensson vara en smula smutsaktig, bland annat hade denne ofta
uppträtt i smutsiga rockar under arbetet, vilket måste betecknas som
olämpligt.

Järnebeck, vilken handhade anstaltens livsmedelsförråd och därvid dagligen
samarbetade med kökspersonalen, sade sig ha märkt, att stämningen
i köket sista tiden varit mycket irriterad. Jacobsson hade ofta beklagat sig
över Svensson och Järnebeck hade också hört, hur han utfarit mot Svensson
med olämpliga tillmälen även i de intagnas närvaro. Däremot hade
Järnebeck icke hört, att Jacobsson använt kränkande ord om och
till de intagna. De uttryck, som Jacobsson fällt till och om Svensson, hade
dock ej varit så grova som i klagoskriften angåves. Järnebeck hade vid
flera tillfällen sagt till Jacobsson att ej tillrättavisa Svensson i de intagnas
närvaro. Han hade även uppmanat Svensson att karska upp sig och ej
finna sig i Jacobssons kränkande behandling. Svensson hade sista tiden
blivit påfallande glömsk och slö, och detta hade säkerligen bidragit att
öka Jacobssons irritation. Kökslokalerna hade under september och oktober
månader 1952 varit föremål för en genomgripande reparation, och
under den tid denna reparation pågått hade köksarbetet måst utföras under
synnerligen svåra och primitiva förhållanden. Det vore tydligt, att
denna omständighet medverkat att öka irritationen för kökspersonalen
och göra läget ännu mer komplicerat. Järnebeck ville alltså framhålla, att
det skedda även måste ses mot denna bakgrund. Järnebeck hade den uppfattningen
att Svensson i det långa loppet måste anses mindre lämplig alt
leda arbete i anstaltens kök.

Mattsson uppgav, att han då och då tjänstgjort som vikarie för Järnebeck
och i detta sammanhang kommit i kontakt med kökspersonalen. Han
hade ej hört, att Jacobsson vid något tillfälle använt några kränkande tillmälen
om och mot de intagna eller Svensson. Mattsson hade fått den uppfattningen
att Svensson nog visat sig ointresserad av sitt arbete i köket.

Johnsson, som närmast haft kontakt med anstaltsköket och personalen
där i egenskap av arbetsledare vid de nyligen avslutade reparationsarbetena
i köket, sade sig ha märkt, att samarbetet mellan Jacobsson och
Svensson icke varit det bästa. Samtalstonen dem emellan hade ej heller
hållits på så högt plan. Johnsson hade vid ett par tillfällen hört Jacobsson
fälla uttryck om Svensson, som icke varit så lämpliga. Däremot hade han
ej hört, att Jacobsson skulle ha utfarit mot internerna och kallat dem tjuvdjävlar
och dylikt. Jacobsson hade däremot ofta ”ryat åt dem”. Johnsson
hade den uppfattningen att Jacobsson vore tjatig och att han, om han

uppträdde lugnare, skulle vinna bra mycket bättre resultat. Johnsson ville
till sist framhålla, att man måste förstå, att Jacobsson hade en mycket svår
uppgift i köket och att han ständigt vore jäktad.

Av de tio klagandena, som därefter hördes, vidhöllo nio i huvudsak sina
uppgifter i klagoskriften. En av klagandena sade sig endast kort tid ha
tjänstgjort i köket och skrivit under klagoskriften mest för att vara solidarisk
med kamraterna.

På anmodan av mig inkom fångvårdsstyrelsen med yttrande från styresmannen
vid fångvårdsanstalten Gunnar Rudstedt ävensom med eget
utlåtande.

Rudstedt anförde följande.

Jacobsson uppträdde artigt och uppmärksamt mot Rudstedt och dennes
närmaste medarbetare ävensom i regel även mot övriga tjänstemän vid
anstalten. Vid Rudstedts inspektioner av köksavdelningen hade han icke
funnit något att anmärka mot vare sig Jacobsson eller ordningen i köket.
Då och då hade emellertid muntliga anmärkningar framförts till Rudstedt
eller till någon assistent med anledning av påstått bryskt uppträdande
från Jacobssons sida mot intagna och underställd personal och på
grund av att Jacobsson icke alltid passat arbetstiden på morgnarna. Mera
preciserade anmärkningar återfunnes i protokollen över förhören den 7 och
den 11 november 1952. Av yttranden i förhörsprotokollet den 7 november
framginge sålunda, att Jacobsson utfarit mot underställd personal med
olämpliga tillmälen i intagnas närvaro. Jacobsson vore nervös och hans
påtalade olämpliga uppträdande torde till stor del kunna sökas däri. Rudstedt
vore emellertid icke beredd att enbart på grundval av föreliggande
anmälan mot Jacobsson förklara honom helt olämplig. Enligt vad Rudstedt
erfarit hade arbetet i köket på sistone löpt friktionsfritt och Jacobsson
hade passat arbetstiden. Det ville synas som om han bemödade sig
om att nu taga sig till vara och vinnlägga sig om att iakttaga ett för hans
tjänst och ställning mera lämpligt och värdigt uppträdande. Som en påminnelse
och ett observandum syntes dock Jacobsson för vad som anförts
mot honom böra tilldelas varning.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Av den verkställda utredningen framginge, att Jacobsson uppträtt
olämpligt mot såväl honom underställd personal som mot intagna, som
arbetat i anstaltens kök. Styrelsen komme därför att till prövning upptaga
frågan om disciplinär bestraffning av Jacobsson. På grund därav hemställde
styrelsen, att efter JO:s prövning av ärendet samtliga handlingar
däri måtte överlämnas till styrelsen.

Efter att ha tagit del av handlingarna i ärendet avgav Jacobsson yttrande,
däri han anförde följande.

Jacobsson vidhölle de av honom vid förhöret inför styresmannen lämnade
uppgifterna. Det kunde många gånger uppstå svårigheter och komplikationer
i köket, enär det vore ytterst svårt att få lämplig personal
bland de intagna till kökstjänsten. Det hade emellertid åter blivit lugn
och ordning i köket, sedan Svensson avkopplats från tjänstgöringen. Beträffande
olämpligt uppträdande mot Svensson bestrede Jacobsson, att
han uppträtt på sådant sätt som angåves i klagoskriften. Jacobsson ansåge
anmälan helt oberättigad och hemställde därför, att denna måtte lämnas
utan avseende.

Vad i ärendet förekommit gav enligt min mening vid handen, att Jacobsson,
på sätt fångvårdsstyrelsen uttalat, gjort sig skyldig till olämpligt
uppträdande i tjänsten mot såväl honom underställd personal som intagna,
vilka arbetat i anstaltens kök. Vad Jacobsson låtit komma sig till last
syntes mig emellertid icke vara av svårare beskaffenhet än att det därigenom
begångna tjänstefelet kunde bestraffas i disciplinär ordning. Med
hänsyn därtill överlämnade jag handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen
för den åtgärd, vartill styrelsen jämlikt 54 § instruktionen den 21 juni
1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna kunde finna berörda
tjänstefel föranleda.

Fångvårdsstyrelsen yttrade i beslut den 27 februari 1953 följande.

Fångvårdsstyrelsen finner i ärendet utrett, att Jacobsson gjort sig skyldig
till olämpligt uppträdande i tjänsten mot såväl honom underställd
personal som mot intagna, vilka arbetat i anstaltens kök. Pa grund härav
tilldelar styrelsen jämlikt 54 § 2. Kungl. Maj:ts instruktion den 21 juni
1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna Jacobsson härför
varning.

Fångvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

2. Felaktigt förfarande av polisman genom meddelande till
obehörig att person — som dömts villkorligt för brott —
stod under övervakning.

I en hit inkommen klagoskrift anförde textilarbetaren Knut Johansson,
Stampgatan 62 i Göteborg, klagomål mot polismannen Gösta Hedén i
Hökerum för det denne, till svar å en av Arvid Dahlgren i Borås hos Hedén
gjord förfrågan rörande klagandens personliga förhållanden, till Dahlgren
avlåtit en skrivelse av följande lydelse:

”Till Arvid Dahlgren, Klippgatan 11, Borås.

I anledning av Edert brev med begärda om Knut Seth Gottfrid Johansson -

Andrén, från Liden i Murunis socken får jag härmed meddela att han står
under övervakning med polisman Harald Samuelsson, Gullestorp, såsom
övervakare, alltsedan oktober månad 1952.

Beträffande Johanssons förfarande får jag meddela, att han lätt blir förälskad
i det kvinnliga könet, och lär ha vart förlovad flera gånger som brustit
när det vart en tid. Johansson har vart gift och har ett barn i det äktenskapet.
I övrigt kan Ni inhämta upplysningar hos övervakaren polisman
H. Samuelsson som har telefon Borås 76027. Edert brev har översänts till
Samuelsson, varför Ni kan ringa och tala med honom.

Hökerum den 22/5 1953.

Gösta Hedén
Polisman.”

I klagoskriften uppgav klaganden, att Dahlgren, som varit intagen å
sinnessjukhus längre tid och nu vore försöksutskriven, visat Hedéns skrivelse
för ett flertal personer i Borås och slutligen nedlagt densamma i en
brevlåda, vars innehavare överlämnat den till klaganden. Vad som rörde
klagandens personliga förhållanden borde ej av myndighet meddelas annan.
Utspridandet av uppgifterna i Hedéns skrivelse hade vållat klaganden obehag,
och klaganden fordrade därför skadestånd av Hedén.

På anmodan inkom landsfiskalen i Ås distrikt Axel Lindh med yttrande
från Hedén ävensom med eget utlåtande i ärendet.

Hedén anförde följande.

I ett den 20 maj 1953 dagtecknat brev hade Dahlgren av Hedén begärt
vissa upplysningar beträffande klaganden, som enligt brevet tidigare vistats
i Dahlgrens hem. Av brevet hade vidare framgått, att klaganden genom
sin närvaro i Dahlgrens hem sökt åstadkomma splittring i Dahlgrens äktenskap,
vilket syntes stå inför sin upplösning. Hedén ägde ingen kännedom
om att Dahlgren skulle vara sinnessjuk. Av brevet att döma syntes detta
vara avfattat av en fullt normal person. Den 30 september 1952 hade Hedén
enligt tjänsteorder förpassat klaganden från Rångedala till Stockholms
rådhusrätt, dit klaganden var instämd för stöld av en damväska, innehållande
300 kronor. Vid målets handläggning och domens avkunnande hade
Hedén varit närvarande. Målet hade handlagts offentligt. För brottet hade
klaganden dömts till fängelse, villkorlig dom. Till övervakare hade sedermera
vederbörande vårdnadsdomstol förordnat Samuelsson. Hedén kunde
icke finna, att han i något avseende gjort sig skyldig till tjänstefel eller oförstånd
i tjänsten genom att till Dahlgren meddela, att klaganden stode under
övervakning. I sin skrivelse hade Hedén försiktigt nog icke angivit vad
som legat till grund för övervakningen. Han hade sålunda icke yppat, att
klaganden dömts för brott. Hedén hade sig bekant, att klaganden tidigare
vid upprepade tillfällen inlett intima förbindelser med såväl ogifta som gifta
kvinnor, vilket mestadels haft till följd att antingen klaganden eller kvin -

norna polisanmält förhållandet. Huruvida någon rättslig åtgärd därvidlag
följt kände Hedén dock icke till. På grund av det anförda hemställde
Hedén, att ärendet ej måtte föranleda någon åtgärd. Hedén bestrede givetvis
klagandens yrkande om skadestånd.

Vid Hedéns yttrande var fogad en bestyrkt avskrift av Dahlgrens ovanberörda
brev till Hedén. Brevet hade följande lydelse:

”Till Polisman Herr Gösta Hedén, Hökerum.

I anledning av ett brev jag erhållit från kommunalordförande A. Johansson,
Murum, på en förfrågan på en person som heter Knut Johansson alder
omkr. 36 år och för tillfället om han är kvar arbetar hos Algots i Borås.
Detta tycks vara en s. k. sol- och vårman — som tränger sej in i vart hem
— med påföljd — att mina pojkar fått skaffa sig annan bostad. Ej nog
med det, han lär ha övertalat min hustru eller f. d. hustru, att köpa ringar
efter en veckas bekantskap — för att han skulle vara ständig gäst i hemmet
— och lär ha så gott som haft mat gratis. Jag har viss tid varit från
hemmet, genom troligen hämnd av annan person — som jag nu söker vidare
få en juridisk utredning på — under tiden tog hustrun ut skillsmässa —
utan att jag ens fick ett meddelande härom — vilket jag anser olagligt —.
En person har nu erkänt för mig att han har viss skuld i det o nu hamnat å
nervhem.

Jag har sökt tala reson med denne Knut Johansson hur det är men han
var endast otidig. Min hustru som korta perioder tidigare vårdats för nerverna
och anser bekantskapen med denne K. Johansson är mycke olämpligt
emedan den K. J. fordrar passning som ett barn och varje söndag och lördag
em. går han från hemmet utan att laga mat till barnen o. s. v. Enligt
vad ordf. upplyser har K. J. fosterföräldrar i Murum som han kört upp
på pengar — har varit gift o kanske är än. Har 1 eller 2 barn —? Har varit
förlovad flera gånger — som han har hobby på o. s. v. K. J. borde vara
där han hör hemma.

Borås 20/5 - 53
Arvid Dahlgren
Klippgt 11 - Borås.”

Lindli anförde i det avgivna utlåtandet följande.

Iledén, som vore fullt medveten om sin skyldighet att icke yppa något
som han vore pliktig hemlighålla, hade genom ifrågavarande skrivelse den
22 maj 1953 till Dahlgren icke ansett sig ha gjort sig skyldig till tjänstefel
eller oförstånd i tjänsten. De meddelanden Hedén lämnat Dahlgren i skrivelsen
vore emellertid, enligt Lindhs förmenande, av sådan art, att Hedén
icke skolat delgiva Dahlgren desamma. Då det måste antagas, att Hedén
lämnat uppgifterna av ren obetänksamhet, samt detta med säkerhet skett
utan något som helst uppsåt och liknande tjänstefel icke komme att upprepas,
hemställde Lindh, att ärendet icke måtte föranleda någon JO:s åtgärd.
Därest emellertid JO icke ansåge sig kunna lämna ärendet utan vidare

åtgärd, hemställde Lindh, att Hedén endast måtte tilldelas varning för vad
han sålunda låtit komma sig till last.

Klaganden avgav påminnelser, däri han bland annat påtalade, att Hedén
i sitt nu avgivna yttrande fällt kränkande uttalanden om klaganden, för
vilka klaganden fordrade ytterligare skadestånd.

Vid påminnelserna voro fogade två särskilda skrifter, däri klaganden och
fru Gerda Dahlgren, vilken enligt egen uppgift sedan två år tillbaka var
lagligen skild från Arvid Dahlgren, var för sig bemötte vissa av Dahlgrens
uppgifter i brevet till Hedén.

I en till polischefen i Ås landsfiskalsdistrikt avlåten skrivelse anförde jag
följande.

I ärendet är upplyst, att Hedén den 30 september 1952 på begäran av
Stockholms rådhusrätt införpassat klaganden till huvudförhandlingen i ett
mot klaganden där handlagt brottmål och efter klagandens överlämnande
till rätten åhört handläggningen av målet och domen däri, enligt vilken klaganden
dömts till frihetsstraff men erhållit villkorlig dom med övervakning.
Sedan Dahlgren med anledning av att klaganden efter inflyttning till Borås
synts vara gäst hos Dahlgrens frånskilda hustru tillskrivit Hedén såsom
polisman i klagandens egentliga hemort med vissa upplysningar om klaganden,
har Hedén i svarsskrivelse till Dahlgren underrättat denne om att
klaganden stode under övervakning av viss person och att Hedén översänt
Dahlgrens brev till denne samt i övrigt hänvisat Dahlgren till övervakaren.
I samband härmed har Hedén gjort vissa uttalanden om klagandens
person. Även om Hedéns kännedom om det klaganden ådömda straffet härrört
från det offentliga avkunnandet av domen vid Stockholms rådhusrätt,
synes mig stadgandet i 9 § allmänna polisinstruktionen att polisman icke
får för obehörig yppa något varom han i tjänsten erhållit kunskap och som
ej bör komma till allmänhetens kännedom ha bort avhålla Hedén från att
lämna Dahlgren ovannämnda upplysning. Med hänsyn till vikten av att
villkorligt dömd person icke utsättes för obehörigas uppmärksamhet bör
hans ställning såsom villkorligt dömd icke röjas för grannar, arbetskamrater
eller andra obehöriga. Polisman får därför ej för obehöriga lämna
upplysning om att en person står under övervakning. Då Dahlgrens brev
snarare inneburit ett meddelande rörande klaganden till polisen i klagandens
hemort än en förfrågan om klaganden, hade Hedén bort åtnöja sig
med att vidarebefordra brevet till övervakaren, utan meddelande till Dahlgren.
Beträffande de i Hedéns skrivelse gjorda uttalandena om klagandens
person finner jag, att Hedén genom desamma, även om de ej skulle kunna
anses innebära ärekränkning mot klaganden, gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten.

Vidkommande Hedéns uttalanden om klaganden i det över klagomålen
avgivna yttrandet finner jag desamma icke föranleda något ingripande mot
Hedén.

På grund av vad jag ovan anfört fann jag, att Hedén i anmärkta hänseenden
förfarit felaktigt i sin tjänst som polisman. Då det begångna felet
syntes mig icke kunna lämnas obeivrat men det torde vara till fyllest, att
detsamma utan anställande av åtal vid domstol bestraffades i disciplinär
väg, överlämnade jag under åberopande av innehållet i 31 § första stycket
och 33 § polisreglementet den 4 juni 1948 handlingarna i ärendet till polischefen
för den åtgärd mot Hedén, som kunde finnas påkallad.

Polischefen i Ås landsfiskalsdistrikt yttrade i beslut den 2 oktober 1953
följande.

Enär Hedén i sin egenskap av polisman i Ås polisdistrikt till obehörig
lämnat sådana upplysningar, som av honom icke bort yppas, och då han
härigenom gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, meddelas Hedén
varning för ifrågavarande tjänstefel jämlikt 31 och 33 §§ polisreglementet
den 4 juni 1948.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1953 behandlade ärenden.

1. Vattenfallsstyrelsen har i strid mot vattendomstols dom tagit
i anspråk medgiven rätt att reglera vattnet i en sjö, innan
föreskriven röjning av stränderna blivit slutförd.

Den 18 oktober 1949 innehöll Stockholmstidningen en artikel med rubrik
”Vattendomstolen är bister mot Vattenfallsstyrelsen”, i vilken uppgavs
bland annat: Vattenfallsstyrelsen hade i olika av vattendomstol meddelade
deldomar erhållit rätt att reglera vattenavrinningen ur sjön Storsjouten,
en av Fjiillsjöälvens källsjöar. I samband därmed hade styrelsen ålagts att
ombesörja avverkning och avröjning av stränderna kring sjön, vilka vid

högvatten skulle översvämmas, samt tillse, att kvarlämnade stubbar ej
bleve för höga och att ris och grenar ej medföljde vattnet ut i sjön vid sjunkande
vattenstånd, allt för att förhindra skador på fisket, som befolkningen
i hög grad vore beroende av. Vattendomstolens fiskerisakkunnige hade vid
en inspektion år 1948 funnit, att domstolens föreskrifter i ett flertal fall
följts ytterst bristfälligt. Obrända rishögar hade flutit omkring på vattnet,
ja, hela oavverkade holmar hade stått under vatten, vilket i synnerligen
hög grad försvårat nätfisket. Efter behandling av dessa frågor hade Mellanbygdens
vattendomstol i en nyligen avkunnad dom konstaterat, att vattenfallsstyrelsen
på ett anmärkningsvärt sätt försummat att fullgöra sina
skyldigheter i fråga om avverkning och avröjning samt att styrelsen alltså
brutit mot ett av villkoren för regleringsmedgivandet. För att styrelsen
fortfarande skulle få utöva regleringsrätten hade styrelsen att utan onödigt
dröjsmål verkställa de återstående avverknings- och avröjningsarbetena,
och sjön finge år 1950 icke höjas över det tidigare normala vattenståndet
förrän arbetena blivit besiktigade och godkända av domstolens ombud.

Sedan jag i anledning av denna tidningsartikel anmodat vattenfallsstyrelsen
att efter vederbörandes hörande inkomma med yttrande i saken, avgav
styrelsen yttrande under åberopande tillika av en av föreståndaren för
vattenbyggnadstekniska byråns regleringsavdelning förste byrådirektören
Tore Nilsson, numera överingenjör och chef för nämnda byrå, den 10 november
1949 upprättad promemoria. Styrelsen anförde därvid följande: Av
promemorian framginge, att bristfälligheter, om än troligen av rätt obetydlig
omfattning, förelegat och tydligen alltjämt förelåge med avseende
på avröjningen av stränderna vid Storsjouten. Likaledes framginge dels att
vattenfallsstyrelsen åtagit sig att under år 1950 icke taga dämningsrätten
i sjön i bruk förrän efter det en av vattendomstolen förordnad sakkunnig
verkställt kontroll av röjningen, dels ock att vattenfallsstyrelsen för framtiden,
innan dämningstillstånd för andra sjöar begagnades, komme att begära
avsyning av dämningsområdena genom opartisk sakkunnig. Genom
vattenfallsstyrelsens försorg komme samtliga de vattenfallsstyrelsens befattningshavare,
som ansvarade för sjöregleringars och uppdämningsåtgärders
utförande, att uppmärksamgöras på nödvändigheten av att noggrant
aktgiva på att vattendomstolarnas föreskrifter om röjningsarbetens verkställande
vore uppfyllda, innan dämningsåtgärder vidtoges. Med hänsyn
därtill och till den kontroll av röjningsarbeten genom opartisk sakkunnig,
som hädanefter av vattenfallsstyrelsen komme att begäras till förebyggande
av meningsskiljaktigheter om röjningsskyldighets omfattning, hemställde
vattenfallsstyrelsen, att vid den avgivna förklaringen finge bero.

Härefter anhöll jag, att fiskeristyrelsen måtte efter verkställd utredning
inkomma med utlåtande i ärendet. Uti det i anledning därav avgivna yttrandet
åberopade fiskeristyrelsen ett utlåtande den 30 september 1950 av

fiskeriintendenten i nedre norra distriktet, filosofie doktorn Sten E. Berg,
åt vilken fiskeristyrelsen uppdragit att verkställa besiktning vid sjön till
utredande av huru och i vad män rensning vid sjön utförts. Fiskeristyrelsen
förklarade sig vilja på det kraftigaste understryka det uttalande, som vattendomstolen
gjort i deldom den 14 oktober 1949 i målet angående Stoisjouten,
nämligen att ”vattenfallsstyrelsen på ett anmärkningsvärt sätt
försummat att fullgöra sina skyldigheter i avseende på avverkningen och
avröjningen av sjöns stränder”.

I anledning av innehållet i dessa handlingar anhöll jag, att vattenfallsstyrelsen
måtte efter vederbörandes hörande och i övrigt verkställd utredning
inkomma med förnyat yttrande. Sadant yttrande inkom, och åberopades
däri en av f. d. vattenrättsdomaren Fabian Appelberg på uppdrag av
vattenfallsstyrelsen verkställd utredning, innefattad uti en av Appelberg
i september 1951 upprättad promemoria. I denna redogjordes bland annat
för förhör med de tjänstemän vid styrelsen, som närmast tagit befattning
med genomförandet av regleringen av Storsjouten, nämligen Nilsson samt
föreståndaren för den under regleringsavdelningen sorterande vattenbyggnadsavdelningen
i Stockholm, arbetschefen Bo Sandegren, och t. f. avdelningsingenjören
Nils Karlsson, som varit platschef för regleringsarbetena
vid sjön. Vattenfallsstyrelsen hemställde, att vid vad i saken förekommit
måtte få bero.

Sedan jag därpå anhållit om yttranden i ärendet av Nilsson, Sandegren
och Karlsson, inkommo de med yttranden, varefter höllos muntliga förhör
å min expedition den 18 juni 1952 med Nilsson och Sandegren samt den
9 juli 1952 med Karlsson.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår följande.

Vattenfallsstyrelsen anhöll i januari 1946 hos Norrbygdens vattendomstol
om tillstånd att — för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften
i kronan tillhöriga strömfall i Fjällsjöälven och Ångermanälven
— reglera vattnets avrinning ur sjön Storsjouten inom Frostvikens och
Ströms socknar i Jämtlands län. Regleringen skulle äga rum mellan höjden
—j— 15,5 m (dämningsgräns) och höjden +4,5 m (sänkningsgräns) i visst
höjdsystem. Genom reglering inom dessa gränser skulle sjön höjas 6,44 m
över det normala högvattenståndet och sänkas 2,62 m under det normala
lågvattenståndet.

Största delen av stränderna vid sjön, vilken har en längd av cirka 12 km
och största bredd av inemot 4 km, äges av kronan och av Kramfors Aktiebolag.
Den kronan tillhöriga marken förvaltas av domänverket och är anslagen
till renbetesmark. Endast mindre markområden vid sjön ägas av
enskilda personer. Den bofasta befolkningen omkring sjön torde uppgå
till 85—loo personer. T sjön bedrives, huvudsakligen med nät, fiske efter
röding och laxöring. Vattendomstolens sakkunnige i fiskefrågor, filosofie

0 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 195/f ars riksdag.

doktorn Sven Runnström, har beräknat, att år 1945 i sjön fiskats 5 000—
6 000 kg sådan fisk.

Vattendomstolen lämnade genom deldom den 20 maj 1946 vattenfallsstyrelsen
tillstånd att för den tillämnade regleringen av sjön i dess utlopp
uppföra en dammbyggnad och utföra en sänkningskanal. I domen förklarades,
att under tiden för byggnadsarbetena sjöns vattenyta icke utan vattendomstolens
medgivande finge uppdämmas högre än till höjden +10,0 in
eller avsänkas till lägre höjd än som skulle ha inträffat under oreglerade
förhållanden. Tillika lämnades i domen följande föreskrifter: ”För att möjliggöra
ett ändamålsenligt bedrivande av flottning och fiske efter regleringens
genomförande är det erforderligt, att skogbevuxna områden, som
vid en blivande dämning till höjden +15,5 m bli satta under vatten, avverkas
och avröjas. Med hänsyn till erosionsrisken bör avverkning och avröjning
ske även inom området närmast ovanför dämningsgränsen, och vattendomstolen
har funnit lämpligt bestämma höjdläget av den övre gränsen
härför till +15,9 m, dock att avverkning och röjning icke i något fall
må äga rum på område, som ligger på större avstånd än 5 m från dämningsgränsen.
” — Sedan därefter vattenfallsstyrelsen ålagts att i enlighet med
vad nu sagts verkställa avverkning och avröjning på de fastigheter, där
icke ägarna själva senast den 31 december 1946 (i visst angivet fall före
den 1 mars 1947) ombesörjt arbetet därmed, föreskrevs i domen vidare:
”Avverkningen och röjningen skola ske med omsorg och noggrannhet. Särskilt
skall tillses, att kvarlämnade stubbar ej bli för höga samt att röjningen
verkställes på sådant sätt, att ris och kvistar ej komma att medfölja
vattnet ut i sjön vid sjunkande vattenstånd.”

Genom en ny deldom den 7 juli 1947 lämnade vattendomstolen tillstånd
åt vattenfallsstyrelsen att inom de i ansökningen föreslagna gränserna
reglera vattnets avrinning ur sjön på vissa därefter i domen angivna villkor.
Sedan vid redogörelsen för dessa villkor i domen framhållits, att, enligt
vad Runnström i ett avgivet yttrande anfört, svårigheterna vid utövandet
av fisket i sjön syntes komma att bestå i att allt nätfiske förorsakades
olägenheter genom att fiskredskapen kunde fastna i och förstöras av stubbar,
rötter och dylikt på de överdämda, med skog tidigare bevuxna områdena,
yttrades i domen vidare: ”Vattendomstolen vill i anledning härav
erinra sökanden om de sökanden i deldomen den 20 maj 1946 ålagda skyldigheterna
i avseende på röjning av skogsområdena. I anslutning till sistnämnda
bestämmelser vill vattendomstolen ytterligare föreskriva, att kvistar
och ris skola hopsamlas och brännas samt större grenar dragas upp
ovanför högsta högvattennivån. Stubbar skola göras så låga som möjligt.”

I domen föreskrevs tillika, att de till skydd mot skada och intrång föreskrivna
arbetena skulle — där ej annat särskilt angivits eller vattendomstolen
annorledes förordnade — vara fullbordade innan de åtgärder, som
föranledde skadan, finge utföras.

Röjningen — varmed här avses såväl avverkning som avröjning — pågick,
innan regleringsrätten började tagas i anspråk, huvudsakligen under
åren 1946 och 1947 men var, då regleringen togs i bruk, ännu ej fullbordad.
Detta framgår av Nilssons promemoria av den 10 november 1949, vilken
är författad och kontrasignerad av Sandegren. Uti promemorian uppgavs
angående röjningen och regleringen under 1946—1949, bland annat, följande:
Det markområde, som skulle avröjas, upptoge en areal av 1 146
hektar, huvudsakligen bestående av skogsmark. Röjningsarbetet hade tillgått
så, att dämningsområdet uppdelats på ett stort antal mindre röjningsskiften,
vilka bortsatts på entreprenad till ett flertal röjarlag. Upp till cirka
120 man hade deltagit i röjningsarbetet. Bortsättning och kontroll av
arbetena hade skötts av fyra röjningsförmän med någon skoglig utbildning,
av vilka i regel två samtidigt varit i arbete vid sjön. Röjningsförmännen
hade varit underställda platschefen men på grund av arbetets natur
relativt självständiga. Röjningen hade påbörjats i juni 1946 med huggning
av sådana träd och buskar, som ej kunde hänföras till gagnvirke. Då arbetet
vid vinterns inbrott avbrutits, hade huggningen utförts på cirka 80
procent av dämningsområdet, varvid riset hopdragits och upplagts i högar,
medan däremot ingen bränning skett. Så snart snöförhållandena på våren

1947 det medgivit, hade röjningsarbetet återupptagits med bränning av
det huggna riset samt huggning och bränning på den resterande delen av
dämningsområdet. Arbetet hade inriktats på att röjningen i första hand
skulle göras färdig under höjden +12,0 in. Därvid hade de mera lättåtkomliga
och bebyggda partierna kring sjön, främst vid Inviken, sparats till sist.
Då röjningen måst avbrytas vid vinterns inträde, hade praktiskt taget all
huggning på dämningsområdet utförts och riset hopdragits i högar, medan
cirka 20 procent av bränningsarbetet återstått. Med stöd av 1947 års deldom
hade under hösten samma år skett en mindre dämning till höjden
+10,45 m. Några olägenheter därav hade icke försports. Under den påföljande
vintern hade sjön avsänkts, så att vattenståndet i mitten av april

1948 sjunkit till höjden +5,8 m. För att dämningsrätten skulle kunna helt
utnyttjas under år 1948 hade det varit angeläget att fullborda röjningen
så snabbt som möjligt. Redan i början av mars hade därför en röjningsförman
skickats upp för att förbereda de återstående röjningsarbetena.
Bortsättningen av resterande röjningar hade gått bra, varför någon risk
icke synts föreligga för att arbetet ej skulle bli färdigt efter hand som vattnet
väntades komma att stiga under vårfloden. I mitten av april hade
dammens utskov stängts, varefter vattenståndet börjat stiga. Eniir de egentliga
byggnadsarbetena nu varit avslutade och, förutom röjningsarbetena,
endast mindre eftcrarbeten å dammen återstått, hade ingen ingenjör varit
stationerad vid arbetsplatsen. Strax före och under pingsthelgen i mitten
av maj hade inträtt en oförutsedd snabb stegring av vattenståndet till i
närheten av höjden +12,0 m. Röjningsförmiinnen hade bedömt situatio -

nen så, att man genom att arbeta även under pingsthelgen skulle medhinna
röjningen i erforderlig omfattning. Emellertid hade detta varit en felbedömning,
och trots ansträngningar hade en del ris i närheten av Inviken
kommit i vattnet. Meddelande därom hade från arbetsplatsen omedelbart
efter helgen kommit till Karlsson, som då befunnit sig i Stockholm. Order
hade då givits, att utskovet ofördröjligen skulle öppnas, vilket även skett.
Därigenom hade stegringen upphört, och vattenståndet hade börjat långsamt
sjunka. Något meddelande om svårigheter att medhinna röjningen
efter hand som vattnet stigit hade icke lämnats av röjningsförmännen. Om
så skett, skulle utskovet ha öppnats tidigare, så att ris icke kommit i vattnet.
Stora ansträngningar hade under de närmaste månaderna gjorts att
draga in till stranden och bärga det ris, som kommit i vattnet. Upp till
90 man hade varit sysselsatta därmed. I mitten av juli hade det emellertid
fortfarande funnits ris kvar i vattnet, men vid denna tidpunkt hade platsbefälet
fått den uppfattningen att ortsborna ansågo, att riset kunde få
kvarligga till nästa period av lågt vattenstånd. Arbetet med risbärgningen
hade därför avbrutits, sedan det kvarvarande riset förankrats, så att det ej
skulle kunna flyta ut. På de återstående, högre belägna områdena hade röjningen
och bränningen fortsatts och avslutats under hösten 1948. Successiv
dämning hade skett under denna tid, och dämningsgränsen hade uppnåtts
i slutet av oktober. Sedan arbetet för året avslutats, hade en av röjningsförmännen
gjort en inventering av de återstående arbetena. Då enligt avlämnad
rapport därför beräknats åtgå endast cirka 60 dagsverken, hade det
synts högst sannolikt, att arbetet i sin helhet skulle kunna färdigställas
påföljande vår. Under vintern hade sjön avtappats så, att vattenståndet cirka
+7,5 m uppnåtts i slutet av april 1949. Först något senare, då isen och
snön på stränderna börjat smälta undan, hade arbetet med tillvaratagandet
och bränningen av det återstående riset kunnat påbörjas. För att erhålla
ett särskilt välgjort arbete hade nu endast en mindre del av röjningen
bortsatts på entreprenad, medan det huvudsakliga arbetet utförts av ortsborna
själva mot timpenning. Sedan dessa arbeten avslutats, hade något
kringflytande ris icke kunnat observeras vid de inspektionsresor, som företagits
av arbetsbefälet. Enligt de uppgifter, som erhållits från platsbefälet
och röjningsförmännen, skulle röjningen då ha varit praktiskt taget
färdig.

Karlsson, vilken såsom platschef närmast haft hand om röjningens verkställande,
lämnade vid Appelbergs utredning följande uppgifter om röjningen
under åren 1946 och 1947: Sedan avverkningen slutförts och snön
gått bort, hade röjningen påbörjats. Under hela år 1946 hade röjningen
skett så, att all björk och efter avverkningen kvarvarande träd fällts och
lagts upp i högar för att senare kunna brännas. Till en början hade ej
fällts träd med mindre diameter än U/2 tum i brösthöjd, enär det ansetts,
att dessa träd ändå skulle kunna brännas upp i samband med bränning

av det övriga. Snart hade man dock övergått till att fälla alla träd. Entreprenadkontrakten
hade blivit giltiga först sedan de godkänts av Karlsson
eller av den ingenjör, som var stationerad på platsen. De olika röjningsskiftena
hade numrerats och lagts in på kartblad, allteftersom bortsättningen
fortskridit. I slutet av år 1946 hade största delen av arealen varit huggen.
Våren 1947 hade röjningsarbetena fortsatts, och nu hade även påbörjats
bränning av de redan huggna områdena. Såväl huggningen som bränningen
hade i första hand skett på de mer svåråtkomliga platserna, och därstädes
upp till full höjd. Vid Inviken samt längs Västra och Östra Baksjön (två
större vikar i Storsjouten) — vilka områden fått komma i andra hand, enär
de på grund av sin lättillgänglighet ansetts skola bli lättare att röja — hade
på de områden, där marken var mycket långsluttande, gjorts en begränsning,
så att röjningen i första hand skulle ske till höjden +12,0 m; detta
med tanke på den tillfälliga dämning, som eventuellt skulle ske till hösten.
Arbetet med röjningen hade under sommaren 1947 gått relativt bra men
fram mot hösten sämre på grund av dålig väderlek samt hade måst avbrytas
tidigare än som beräknats och innan hela röjningen varit färdig. Några
farhågor att röjningen icke skulle hinna bli färdig i tid hade man dock
icke ansett sig behöva hysa, om blott röjningen återupptoges så snart snön
gått bort på våren.

Rörande den utflytning av ris i sjön, som skedde i maj 1948, uppgav
Karlsson vid förhöret den 9 juli 1952 följande: Han hade den 18 maj 1948,
då han befunnit sig hos vattenfallsstyrelsen i Stockholm, fått ett telefonsamtal
från Storsjouten. Därvid hade han fått reda på att vattnet stigit
hastigt och att ris kommit i vattnet samt att man sökt komma i kontakt
med honom. Karlsson hade fått den uppfattningen, att det varit under
pingstaftonen (den 15 maj) eller pingstdagen, som riset nåtts av vattnet.
Det ris, som först nåtts av vattnet, hade nog legat ungefär på höjden
+10,o m. Enligt den uppfattning han fått hade det ris, som kommit i
vattnet, omfattat omkring 20 högar, ungefär 1,2—1,3 m höga och knappt
3 m i diameter. Aled ordet ris avsåges i detta fall icke blott buskar, kvistar
och grenar, utan även stammar kunde nog ha förekommit. Karlsson förmodade,
att order givits om dammens öppnande samt att dammen jämväl
öppnats samma dag han fått meddelandet om att riset flutit ut i sjön.
Han trodde, att dammen öppnats helt så snabbt som det gått att taga
bort sättarna i sättavstängningen, men han hade också ett minne av att
det erbjudit vissa svårigheter att få upp sättarna.

Från tillgängliga diagram över vattenstånden i sjön och avrinningen därifrån
under 1948 och 1949 inhämtades följande: Sedan dammens utskov
stängts i mitten av april 1948 vid vattenståndet å höjden +5,8 m, hade
vattenståndet under den därpå inträffande vårfloden överskridit höjden
+10,o m den 14 maj samt stigit till höjden +11,o in den 16 maj, +11,70 m
den 18 maj och +12,15 in den 22 maj. Om utskovet öppnats den 18 maj,

hade sålunda vattenståndet, det oaktat, därefter ytterligare stigit 45 cm.
Från den 22 maj hade vattenståndet sjunkit till omkring den 20 juni, då
det nedgått till höjden +11,2 m och dammen ånyo stängts. Vattenståndet
hade sedan så småningom stigit till dämningsgränsen +15,5 m, som nåtts
omkring den 20 oktober, och därefter stått å höjder mellan +15,0 och
+15,5 m till omkring den 10 januari 1949, då magasinet börjat uttappas.
Sedan vattenståndet därvid sjunkit till höjden +7,25 m i senare delen av
april, hade vattenståndet därefter under vårfloden stigit till höjden
+14,9 in, som nåtts omkring den 10 juni. Vattenståndet hade sedan hållit
sig å höjder mellan +14,5 och +15,0 m tills i början av oktober, då magasinet
börjat uttappas, så att vattenståndet vid årets slut nedgått till höjden
+7,3 m. — Reglering i avsedd omfattning hade sålunda pågått under
1948 och 1949, därvid uppdämning över höjden +10,0 m börjats den 14
maj 1948. Regeringsrätten syntes dock vara tagen i anspråk redan i oktober
1947, då vattenståndet, enligt vattenståndsdiagram för detta år, under
cirka 15 dagar översteg sistnämnda höjd och därunder steg till höjden
+10,45 m för att omedelbart därpå sjunka till utgångsläget.

Klagomål över skador å nätfisket till följd av det sätt, varpå röjningen
utförts, gåvo sig snart till känna, sedan riset flutit ut i sjön. Sålunda inkom
till vattendomstolen från Runnström en av fotografier åtföljd skrivelse
av den 13 juli 1948, kontrasignerad av filosofie magistern Eric Fabricius,
däri anfördes: Då regleringen av Storsjouten komme att tagas i bruk
under 1948, såge sig Runnström och Fabricius föranlåtna att fästa vattendomstolens
uppmärksamhet på det sätt, varpå röjningen av den överdämda
skogsmarken utförts. Under besök vid sjön den 10—den 18 juni 1948 hade
kunnat konstateras, att vattendomstolens föreskrifter i 1946 och 1947 års
deldomar i ett flertal fall hade följts ytterst bristfälligt. Särskilt gällde detta
den sydöstra delen av sjön, inklusive Östra Baksjön. På de överdämda markerna
hade träd flerstädes stått kvar, och obrända rishögar hade flutit omkring.
Vid cn stor ö mitt i sjön hade några nu fullständigt överdämda små
skogbevuxna holmar lämnats helt oavverkade. I nordvästra delen av sjön
hade röjningen däremot utförts med betydligt större omsorg. Den bristfälligt
utförda röjningen hade i synnerligen hög grad försvårat nätfisket. Vid
utförda provfisken hade sålunda uppstått svåra skador å ett flertal nät såväl
genom kvarlämnade höga och spetsiga stubbar som genom kringflytande
obrända kvistar och ris.

Den 30 januari 1949 avgav Runnström till vattendomstolen ett av
Fabricius kontrasignerat yttrande, däri anfördes: I anledning av de genom
regleringen förorsakade svårigheterna för fisket i sjön, som påtalats i skrivelsen
den 13 juli 1948, hade Runnström och Fabricius erhållit ett flertal
skrivelser från fiskare vid sjön, vilka klagade över de nämnda svårigheterna
och krävde ersättning för därigenom förorsakade förluster. Vid provfisken
i oktober 1948 hade uppkommit svåra skador på ett flertal nät till följd

av kvarliggande kvistar m. m., och en inventering av samtliga kring sjön
boende fiskares nätredskap hade givit vid handen, att praktiskt taget alla
nät blivit mer eller mindre söndertrasade under sommarens och höstens
fiske. Runnström och Fabricius ansåge det därför motiverat, att de fiskande
vid sjön erhölle ersättning för ökat slitage å nätredskap samt för ökat
arbete med nätens rensning. — I yttrandet föreslogs, att en årlig ersättning
skulle förskottsvis, i avräkning å det slutliga ersättningsbeloppet för av
regleringen förorsakad skada å fiske och fiskredskap, utgå till 11 fiskare
med 12 kronor per nät eller tillhopa 3 060 kronor.

Jämväl direkt från de fiskande inkommo under 1948 och 1949 framställningar
till vattendomstolen om ersättning för skador a fiske och fiskredskap
till följd av brister i röjningen.

Den 24 september 1949 sammanträdde Mellanbygdens vattendomstol,
dit målet överförts den 1 juli 1949, i Hovde vid sjöns utlopp för behandling
av vissa frågor, bland dem fragan om avröjningen av stränderna. Därvid
anförde Nilsson: Av Runnströms skrivelse den 13 juli 1948 finge man
den uppfattningen att ganska litet gjorts åt avröjningen. Emellertid hade
vattenfallsstyrelsen faktiskt lagt ned mycket arbete på röjningen. För att
få en uppfattning om storleksordningen ville Nilsson nämna, att röjningarna
kostat 360 000 kronor före besiktningen i juni 1948. Sedermera hade
man gjort vad man kunnat för att samla in det ris, som kommit i vatten
vid uppdämningen. En stor del av detta ris hade av vinden drivits samman
till vissa ställen, där det samlats upp. Enligt vad man kunde bedöma, skulle
röjningen nu vara fullständigt utförd. Hur fullständig den vore, vore
givetvis svårt att avgöra, förrän sjön bleve avsänkt. Nu vore sjön full, men
den komme att bliva tom i slutet av april.

Sedan från fiskerättsägares sida framställts yrkande att vattenståndet i
sjön under sommaren 1950 skulle hallas avsänkt, till dess man gatt igenom
hela området och kunnat konstatera att röjningen blivit gjord enligt vattendomstolens
föreskrifter, anförde Nilsson vidare: Vattenfallsstyrelsen
hade naturligtvis intet emot att det förordnades någon man från vattendomstolen,
som kontrollerade rensningen. Man räknade med, att vattenståndet
skulle vara avsänkt till i närheten av sänkningsgränsen i april månad,
och då skulle omedelbart sedan snön gått bort erforderliga kompletteringsarbeten
sättas i gång så snabbt som möjligt. Styrelsen vore intresserad
av att det lämnades sådana föreskrifter till den sakkunnige, att denne
kunde följa arbetena successivt för att vinna tid.

Den 14 oktober 1949 meddelade vattendomstolen en ny deldom, avseende,
bland annat, avverkning och avröjning av överdåmd mark. Därutinnan
anfördes i domen, efter redogörelse för föreskrifterna i 1946 och 1947
års deldomar samt för innehållet i Runnströms skrivelse den 13 juli 1948:
Utredningen i målet samt de iakttagelser vattendomstolen själv haft tillfälle
att göra gåve vid handen, att vattenfallsstyrelsen på ett anmärknings -

värt sätt försummat att fullgöra sina skyldigheter i avseende på avverkningen
och avröjningen av sjöns stränder. Styrelsen hade därigenom brutit
mot ett av vattendomstolen för regleringstillståndet stadgat villkor. För
att styrelsen fortfarande skulle äga utöva regleringsrätten måste därför styrelsen
utan onödigt dröjsmål verkställa de återstående avverknings- och
avröjningsarbetena. På grund av vattenståndet i sjön kunde emellertid
dessa arbeten ej omedelbart utföras utan borde komma till stånd successivt
under loppet av den kommande vintern och våren. Styrelsen hade
därför att utföra de återstående arbetena i enlighet med vad nu sagts.
Sjön finge under år 1950 icke höjas över det vattenstånd, som skulle ha
rått under naturliga förhållanden, förrän arbetena blivit besiktigade och
godkända på följande sätt. Vattendomstolen förordnade skogschefen G.
Brandelius i Bispfors att vid lämplig tidpunkt under våren 1950 verkställa
besiktning av de utförda röjningsarbetena samt till vattendomstolen
inkomma med utlåtande i anledning av besiktningen. Därest besiktningsmannen
i sitt utlåtande förordade godkännande av arbetena, finge dämningsrätten
i sjön åter utövas enligt vattendomstolens dom den 7 juli 1947.
I annat fall komme domstolen att meddela vidare besked i frågan så snart
utlåtandet inkommit.

Enligt en av Sandegren till Appelberg lämnad uppgift hade kostnaden
för röjningen till och med år 1949 uppgått till cirka 410 000 kronor. Däri
inginge 35 000—50 000 kronor för bärgning av ris m. m., som borde betraktas
som en merkostnad i anledning av brister i arbetena.

Den 3—den 12 juni 1950 företog Brandelius besiktning av den utförda
röjningen. Dessförinnan hade sjön uttappats till sänkningsgränsen +4,5 m,
men vid besiktningen pågick vårfloden, varför vattenståndet under besiktningen
var stigande från höjden +8,20 m till höjden +9,65 m och från den
10 juni sjunkande till höjden +9,05 m. Vattenfallsstyrelsen hade, enligt vad
Brandelius uppgav i sitt besiktningsprotokoll, efter snösmältningen på
våren 1950 påbörjat kompletterande arbeten (nyröjning) på en del ställen,
varå röjning tidigare utförts, samt hade begärt, att besiktning av dessa
arbeten skulle ske fortast möjligt efter pingsthelgen. Från första dagens
synegång, som ägde rum söderut från Inviksån på dels äldre ställen och
dels några spridda mindre nyröjda områden ovanför rådande vattenstånd,
hade Brandelius antecknat, att å den äldre röjningen de flesta stubbarna
vore för höga, att ris och bråte kvarlåge, att å de nyröjda områdena fortfarande
för höga stubbar vore kvarstående och att videsnår, dvärgbjörk
och enbuskar å myrarna ej vore avröjda. Samma anmärkningar gjorde
Brandelius mot röjningen å det område, som besiktigades andra dagen, då
synegången fortsattes söderut mot regleringsdammen samt vidare å sjöns
södra sida cirka 2V2 km norrut. Övriga dagar besiktigades återstående
röjningsområden, därvid Brandelius i sällskap med röjningsförmän besökte
arbetande röjningslag och påvisade, hur röjningen skulle utföras för att vid

slutavsyning kunna godkännas. Enligt vad Brandelius från synegangen
dessa dagar antecknat, förekom ej något ställe, varå röjningen enligt av
vattendomstolen i deldomarna givna direktiv fullständigt utförts, varför
något godkännande givetvis ej kunde ifrågakomma. Besiktningsprotokollet
slutade med följande anmärkningar: Angående den tidigare utförda röjningen
ovan rådande vattenstånd hade konstaterats, att på ett flertal platser
runt sjön funnits hela dungar av björk i ved- och timmerdimensioner,
som avhuggits en meter till manshöjd från marken, och att björk i nämnda
dimensioner, bestående av nedhuggna träd, okvistade flutit omkring och
fastnat i stora brötar. Tyvärr hade vattnet i sjön varit i starkt stigande
från den 3 till och med den 10 juni, varvid vattenståndet blivit i det närmaste
+10 in. Därigenom hade redan för bränning hoplagda rishögar kommit
under vatten och en del raserats och flutit bort. Å det överdämda området
hade likväl kunnat iakttagas, att även där funnos platser med dungar
av höga björkstubbar samt sjunkna brötar av nedhuggna okvistade björkstammar.
Som slutomdöme om den tidigare gjorda röjningen kunde framhållas,
att röjningen — där röjning över huvud företagits — vore synnerligen
bristfälligt utförd. Brandelius skulle enligt överenskommelse med vattenfallsstyrelsen
med lämpliga mellanrum resa upp och följa röjningsarbetet
under dess fortgång.

Vid samma tid företog fiskeriintendenten Berg den 10—den 12 juni 1950
på grund av fiskeristyrelsens förutnämnda uppdrag besiktning av röjningen.
Uti sitt yttrande till fiskeristyrelsen i anledning av besiktningen anförde
Berg: De områden, som enligt Brandelius’ anvisningar rensats i början
av juni och besiktigats av denne, hade varit utan anmärkning. Stubbarna
hade varit avtagna så lågt som möjligt. Ris och grenar hade varit omsorgsfullt
uppbrända eller bortforslade. Mindre sådana områden hade funnits
vid östra och norra stranden av Östra Baksjön, vid Västra Baksjön och
vid Sjoutnäset. Arealen på dessa områden hade emellertid varit obetydlig
i förhållande till hela det område, som skolat rensas. I stort sett hade detta
område haft följande utseende. Stubbarna hade med några få procents
undantag icke varit avtagna så lågt som möjligt. Stubbhöjder på över en
halv meter hade förekommit talrikt. Ris och buskar hade här och där stått
kvar oavverkade. Grenar, ris och hela träd hade legat kvar i svackor och
vikar, där vågsvallet icke haft möjlighet att skölja ut dem. Längs högsta
dämningsgränsen hade legat trädstammar, som drivit dit eller lagts upp.
Zonen å 40 cm ovanför högsta dämningsgränsen hade i regel icke synts vara
rensad. Ute i sjön hade på vissa platser träd och buskar stuckit upp. Rishögar,
som lagts ihop för bränning, hade flerstädes kommit ut i vattnet
på grund av att detta stigit kraftigt omkring månadsskiftet maj—juni.

Till bestyrkande av gjorda iakttagelser åtföljdes Bergs yttrande av ett
stort antal fotografier.

Under sommaren 1950 lät vattenfallsstyrelsen i enlighet med anvisningar

av Brandelius utföra ett mycket omfattande röjningsarbete. Efter besiktningar
av Brandelius i september och oktober 1950 blev röjningen av denne
godkänd, varefter vattenfallsstyrelsen åter kunde taga regleringsrätten i
anspråk i full omfattning.

Enligt uppgift av Sandegren hade den kompletterande röjningen sommaren
1950 kostat cirka 445 000 kronor, vadan röjningen i dess helhet skulle
ha dragit en kostnad av cirka 855 000 kronor.

Riksdagens år 1950 församlade revisorer berörde i sin berättelse frågan
om röjningsarbetena vid Storsjouten och anmärkte, att de funnit relationen
mellan fiskets värde och de i huvudsak för fiskets bevarande nedlagda
kostnaderna för röjningen icke vara rimlig. I ett i anledning därav den
13 januari 1951 avgivet yttrande anförde vattenfallsstyrelsen bland annat:
Styrelsen hade av vattendomstolen ålagts att ombesörja röjningsåtgärderna
i enlighet med lämnade anvisningar. Vattendomstolens beslut hade
styrelsen haft att efterfölja, och detta hade till en början skett på i huvudsak
samma sätt som vid tidigare avröjningar av andra sjöars dämningsområden.
Sedermera hade styrelsen nödgats fullständiga avröjningen i överensstämmelse
med anvisningar, som lämnats av en av vattendomstolen
för ändamålet förordnad sakkunnig. Därvid hade uppställts fordringar, som
inneburit väsentligt ökade kostnader. Styrelsens representant hade framhållit,
att de påfordrade åtgärderna skulle medföra stora kostnader, som
icke vore motiverade av den obetydliga nytta de gjorde. Styrelsen hade
emellertid av praktiska skäl icke kunnat överklaga föreskrifterna utan hade
därför endast haft att utföra de föreskrivna åtgärderna.

Sandegren gjorde gällande, att endast en mindre del av beloppet å cirka
445 000 kronor åtgått för avhjälpande av brister i den tidigare utförda röjningen.
Han anförde sålunda vid Appelbergs utredning följande: Av Bergs
yttrande finge man den uppfattningen att röjningen runt hela sjön varit
mycket ofullständigt utförd. Det hade emellertid egentligen endast varit
i området kring Östra Baksjön, där byn Inviken vore belägen, som röjningen
varit ofullständigt utförd, om man utginge från den norm som vattenfallsstyrelsen
funnit rimlig för en sjö av Storsjoutens karaktär. Inom Inviksområdet
hade kvarlegat en hel del ris och bråte, som icke hunnit brännas
före den häftiga stegringen av vattenståndet under våren 1948 och som
man icke heller lyckats tillvarataga under sommaren 1949. I övrigt hade
röjningsområdet i stort sett varit acceptabelt avröjt enligt vattenfallsstyrelsens
uppfattning, bortsett från att enstaka höga stubbar och buskar
kvarstått. Att det vid den av Brandelius sommaren 1950 företagna besiktningen
uppställts betydligt skärpta krav på röjningens noggrannhet torde
till stor del ha berott på att stubbar och smärre buskar fått ett mycket
mera framträdande utseende, sedan regleringen varit i bruk något år, jämfört
med utseendet vid tidpunkten för den första röjningens utförande. På
grund av vågerosionen hade nämligen matjord, mossa och dylikt till störs -

ta delen sköljts bort. Den noggrannhet, som nu uppnåtts, torde överhuvudtaget
knappast ha kunnat åstadkommas före uppdämningen. Enligt
Sandegrens uppfattning hade Brandelius haft mycket stränga fordringar på
avverkningen och röjningen. Han hade ansett, att träden enligt ''vattendomstolens
föreskrifter skolat avverkas till och med längre ned än som i legel
gällde i fråga om omsorgsfull avverkning, 3 tum över översta rotgrenen.
Möjligen hade han mot slutet släppt efter på detta krav. Av beloppet å
445 000 kronor kunde allenast cirka 50 000 kronor anses såsom merkostnad
till följd av brister i de från början utförda röjningsarbetena. Därav
belöpte cirka 40 000 kronor på kvarliggande ris i Inviksområdet och cirka
10 000 kronor på kvarstående större buskar och stubbar kring sjön. Återstående
kostnad å cirka 395 000 kronor hade föranletts av skärpta noggrannhetskrav
och hade hänfört sig till de av Brandelius vid besiktningen
givna föreskrifterna om kapning av ett mycket stort antal smärre stubbar
och bortskaffning av sådana mindre buskar, som av vattenfallsstyrelsen
icke tillmätts någon betydelse. Kapningen av stubbarna torde ha dragit
något över hälften och bortskaffningen av buskarna ej fullt hälften av
beloppet. I de fall, då stubbarna härrört från gagnvirkesavverkning, torde
de i allmänhet ha kvarstått från äldre avverkningar. Genom bortsköljningen
av mossa och jord hade stubbarna förlängts, varjämte nytt ris vuxit
upp efter den första röjningen. Dessa omständigheter hade föranlett förnyad
röjning.

Utredning ägde rum rörande vad som från arbetsledningens sida åtgjorts
i fråga om föreskrifter angående sättet för röjningens verkställande och kontrollen
å den utförda röjningen samt rörande orsakerna till bristerna i röjningen.
Det framkom därvid, att någon ingenjör ej varit placerad vid
Storsjouten under den kritiska tiden, då regleringen under våren 1948 i
större omfattning togs i bruk, i det att platschefen Karlsson, som under
tiden för röjningen samtidigt haft hand om arbetena för reglering av Storsjouten,
Flåsjön och Tåsjön, ej varit stationerad eller bosatt vid Storsjouten
samt att den biträdande platschef, som tidigare varit stationerad och bosatt
vid sjön, förflyttats därifrån i början av februari 1948.

Det upplystes, att Karlsson var stationerad i Iloting (vid Tåsjöns utlopp,
ungefär 11 mil från Storsjouten) till den 30 september 1948. Under tiden
mars—-juni 1948 tjänstgjorde han vid styrelsen i Stockholm den 9—den 19
mars, den 26 april—den 7 maj, den 18 maj—den 3 juni samt den 11 den
29 juni; övrig tid tillbragte han på arbetsplatserna vid Ångermanälven, därav
vid Storsjouten den 24 mars, den 24 april samt den 6 och den 7 juni.
— Karlsson förklarade, att han varit att anse sasom platschef vid Storsjouten
och känt sig ansvarig för arbetena på platsen, även då han tjänstgjorde
i Stockholm.

Karlsson anförde vid Appelbergs utredning: Fn verklig kontroll av utförandet
av de på entreprenad bortsatta arbetena borde kanske ha skett vid

avsyningen av dessa arbeten, men då ju allt virke och ris legat kvar och
det mycket lätt kunnat konstateras av röjningsförmännen, om det stått
några träd kvar, hade sådan kontroll blivit eftersatt till förmån för andra
arbeten. Någon egentlig besiktning av utfört arbete hade icke utförts av
Karlsson. Däremot hade han för röjningsförmännen, av vilka två haft mycket
goda betyg från skogs- och sågverksskola, framhållit såsom viktigt, att
intet arbete godkändes, förrän det var utfört i enlighet med entreprenadkontraktet.
Några bristfälligheter på röjda områden hade vid båtturer på
sjön ej kunnat upptäckas, och han vore övertygad om att röjningen på de
områden, som då varit röjda, hade utförts på sådant sätt som vid den tidpunkten
var normalt för röjningar. Att han icke själv närmare besiktigat
avröjda områden ansåge han helt ha berott på bristande tid till följd av
stor arbetsbörda. Förutom arbetena vid Storsjouten hade kring Flåsjön
funnits en mängd tekniska problem i samband med flottnings- och
skadeförebyggande åtgärder. Vissa arbeten med sänkningskanalen vid Flåsjön
hade även pågått. Vid Tåsjön hade arbetena med utskov och damm
måst forceras, och även där hade förefunnits flera tekniska problem kring
sjön. Slutligen hade han även haft uppgifter för planering av kommande
arbetsplats vid Vojmsjön och bedömande av tekniska skador vid andra
regleringssjöar. Huvudparten av uppkommande problem hade fått lösas
på kontoret, då tiden i regel icke medgivit närmare inspektion på platsen.
Han hade märkt, att arbetena blivit lidande därpå, och hade, när frågan
om Vojmsjöns reglering kom upp, framfört såsom sin åsikt, att det för arbetets
bästa ej vore lämpligt, att han finge hand om ytterligare en arbetsplats.

Sandegren anförde: Sedan 1940 och 1947 års deldomar meddelats, hade
domarna översänts till arbetsplatsen för att föreskrivna åtgärder skulle
utföras. På huvudkontoret i Stockholm hade det icke ansetts nödvändigt
att lämna några anvisningar angående röjningsarbetets utförande utöver
vad som framgatt av föreskrifterna i domarna. Det hade nämligen icke
framkommit klagomål vid tidigare utförda röjningsarbeten för reglering av
Holmsjön och Flåsjön, och det hade förutsatts, att röjningen vid Storsjouten
skulle komma att ske på samma sätt. Frågan om noggrannhetsgraden
vid röjningen hade sålunda icke ansetts vara något större problem. Enär
röjningsförmännen haft erfarenhet av tidigare utförda arbeten av liknande
slag, hade platschefen icke haft anledning betvivla, att arbetet utfördes i
överensstämmelse med domarnas föreskrifter. Bedömandet av noggrannhetsgraden
hade emellertid därigenom kommit att i praktiken huvudsakligen
ligga hos röjningsförmännen. Den omständigheten att bebyggelsen
kring sjön var mycket obetydlig hade möjligen kunnat föranleda dessa att
godtaga en något mindre fullständig röjning än som kunde betraktas såsom
normalt vid en sjö med tätare bebyggelse. Därtill hade även kunnat bidraga

vetskapen om att de skador på fiskredskap, som kunde uppstå på grund
av bristfällig röjning, betalades av vattenfallsstyrelsen.

Nilsson anförde i promemorian den 10 november 1949: Den rådande
knappheten på arbetskraft, van vid skogsarbeten, hade tidvis gjort det svårt
att erhålla röjningsmanskap i den utsträckning, som varit önskvärd.
Ogynnsamma väderleksförhållanden under kritiska perioder hade försvarat
arbetet ytterligare. Därtill hade kommit, att den oväntat snabba stegringen
av vattenståndet på våren 1948, som förorsakat den oavsiktliga överdämningen
av ännu ej fullt färdigröjda områden, inträffat just vid en tidpunkt,
då rapportgivningen till arbetsledningen varit försvårad. Forceringen
av röjningsarbetet och underskattandet av svårigheterna därmed borde
ses mot bakgrunden av arbetsledningens naturliga ambition att under en
för landets kraftförsörjning bekymmersam tid söka efter förmåga bidraga
till att lösa kraftförsörjningsproblemen. Något medvetet åsidosättande av
vattendomstolens föreskrifter hade ej förekommit från den ansvariga arbetsledningens
sida.

Appelberg gjorde med anledning av den av honom verkställda utredningen
följande uttalanden.

Uppenbart vore och av vattenfallsstyrelsen hade icke heller bestritts, att
brister i fråga om röjningen förelegat, då vattnet i sjön i mitten av maj
1948 steg till något över +12,0 m. Från de befattningshavares sida, som
handhaft regleringens genomförande, hade framhållits, att de anmärkta
bristerna berott på felbedömning av röjningsförmännen, att platschefen, då
röjningsförmännen haft erfarenheter av tidigare utförda arbeten av liknande
slag, icke haft anledning betvivla att arbetet utförts i överensstämmelse
med de givna föreskrifterna, vilka varit för dem kända, att det på huvudkontoret
i Stockholm icke ansetts nödvändigt att lämna några anvisningar
utöver vad som framgått av dessa föreskrifter samt att, ehuru några fullt
entydiga bestämmelser om kravet på noggrannhet icke blivit meddelade i
deldomarna, man på grund av tidigare erfarenhet icke haft anledning tänka
sig att frågan om noggrannhetsgraden vid röjningarna skulle vara något
problem. Det torde vara ostridigt, att det i första hand ankommit på platschefen
Karlsson att ägna uppmärksamhet åt det sätt varpå avverkning och
röjning bedrivits. Särskilt i början av arbetena hade det varit av vikt, att
han besökt avverknings- och röjningsplatserna samt utövat kontroll över
arbetet och lämnat erforderliga anvisningar rörande detsamma. I stället
hade han överlämnat ledningen och kontrollen över arbetet åt röjningsförmännen,
helt i förlitande på deras omdöme och noggrannhet. Vid personlig
ledning av platschefen redan från början syntes man på ett tidigt stadium
ha kunnat bilda sig en uppfattning om graden av den omsorg, som bort
anses som norm för arbetenas bedrivande, en fråga som först sedermera
till följd av det då inträffade blivit aktuell. Med den röjning, som föreskrivits
av vattendomstolen, hade tydligen avsetts, ehuru cj direkt utsagt, att

även stubbar efter tidigare fällda träd skulle kapas så nära marken som
möjligt samt att buskar och snår, såväl i skog som å lågmarker, skulle
avlägsnas. Det förefölle som om röjningsförmännen icke uppfattat föreskrifterna
på detta sätt. Ett klarläggande därav alltifrån början av arbetena
skulle givetvis ha varit värdefullt. I anslutning till dessa i efterhand fällda
omdömen finge emellertid framhållas, att avverkning och röjning, som förut
ägt rum vid sjöar, ej föranlett klagomål, att Karlsson syntes ha haft visst
stöd för sin tilltro till röjningsförmännen samt att helt säkert en mycket
stor arbetsbörda åvilat honom. Dessutom kunde det måhända anses naturligt,
att hans uppmärksamhet i främsta rummet kom att rikta sig på de
vatt enby ggnadstekniska frågorna. Vad nu sagts om uraktlåten kontroll och
ledning av platschefen Karlsson gällde även, ehuru i något mindre grad,
beträffande hans överordnade Sandegren och Nilsson. Det måste nämligen
anses tämligen förklarligt, att dessa rörande ifrågavarande arbeten förlitat
sig på platschefen. Men redan en närmare förfrågan vid inspektion eller
eljest huru det förhållit sig med dessa arbeten syntes ha givit platschefen
anledning att ägna större uppmärksamhet däråt. Måhända hade man också,
om frågan blivit föremål för diskussion, kommit till klarhet angående
det närmare sättet för arbetenas bedrivande.

Vid bedömning av nu förevarande fråga — anförde Appelberg vidare —
kunde man emellertid icke bortse från att ett genomförande på ett fullt
anmärkningsfritt sätt av en avverkning och röjning av den omfattning och
art, varom nu vore fråga, måste anses ha varit förenat med mycket stora
svårigheter och — efter vad förevarande fall visade — orimligt höga kostnader.
Det låge därför i sakens natur, att olika uppfattningar måst råda
angående måttet av den noggrannhet, varmed arbetena bort bedrivas. Då
det ansvar som åvilade vederbörande befattningshavare borde bedömas
med hänsyn därtill, ville Appelberg framhålla följande. Enligt vad som
uppgivits uppginge kostnaderna för ifrågavarande arbeten till sammanlagt
855 000 kronor, därav för arbeten till och med år 1949 till 410 000 kronor och
för den kompletterande röjningen under 1950 till 445 000 kronor. Sandegren
ansåge, att 35 000—50 000 kronor av beloppet å 410 000 kronor och 50 000
kronor av beloppet å 445 000 kronor kunde anses såsom merkostnad på
grund av bristfälligheter med avseende å röjningsarbetena. Om i runt tal
100 000 kronor avdroges från ovannämnda totalkostnad 855 000 kronor,
skulle alltså på varje hektar av de 1 146 hektar, som röjningen uppgivits
ha avsett, belöpa ungefär 660 kronor. Enligt den fiskesakkunniges värdering
av årsavkastningen av fisket i sjön och kapitalisering därav efter 4
procent uppginge fiskets engångsvärde till omkring 260 000 kronor. Visserligen
hade nu nämnda värdering av en del sakägare ansetts vara för låg,
och finge också Sandegrens uppskattning av sagda merkostnad mer eller
mindre uppfattas som ett uttryck för hans personliga omdöme men, även
om de två belopp, som därvidlag skulle jämföras med varandra — fiskets

värde och kostnaderna för de skadeförebyggande åtgärderna — kunde göras
till föremål för diskussion, framstode dock, på sätt iiven riksdagens revisorer
anmärkt, kostnadssidan såsom orimligt hög, låt vara att arbetena till
någon del även företagits i flottningens intresse. Vid vattendomstolens sammanträde
den 24 september 1949, då frågan om skogsröjningen behandlades,
hade uppgivits, att kostnaderna för detta arbete till i juni 1948 uppgått
till icke mindre än 360 000 kronor. Dessa kostnader hade sannolikt
redan vid denna tid betänkligt närmat sig gränsen för det ekonomiskt tilllåtliga,
såframt denna gräns icke redan då var nådd. Därvid bortsåges icke
från det mycket beaktansvärda intresset av att fisket i möjlig mån bevarades
för befolkningen vid sjön. Den av riksdagens revisorer föreslagna utvägen
med kompensation i någon form syntes av praktiska skäl näppeligen
stått öppen. I stället syntes ett övervägande ha bort äga rum mellan summarisk
röjning, noggrann röjning inom vissa för nätfiske lämpliga områden
— såsom föreslagits i den tekniska beskrivningen rörande regleringsföretaget
— och ekonomisk kompensation eller också en kombination mellan
dessa tre former. Det nu framhållna kunde emellertid lätt sägas i efterhand.
Vid tiden för deldomarna 1946 och 1947, då föreskrifterna om avverknings-
och röjningsarbetena gåvos, syntes ingen vattendomstol ännu ha
funnit anledning att närmare ingå på överväganden rörande det spörsmål,
varom nu vore fråga. Att emellertid vattendomstolen i förevaran de mål
skulle ha avsett, att avverknings- och röjningsarbetena skulle utföras med
en noggrannhet som ens tillnärmelsevis svarade mot de uppkomna kostnaderna,
vore icke sannolikt, och om de befattningshavare, som handhaft
regleringsarbetena, torde med skäl kunna sägas, att de icke haft anledning
antaga detta. Därjämte kunde icke beräknas, att skogsröjningen överhuvudtaget
kunde utföras på ett så effektivt sätt, att ersättningar för besvär
och olägenhet vid fiskets utövande kunde undgås. Det hade således
gällt att röja mera och ersätta mindre eller tvärtom.

Appelberg anförde vidare: Vad anginge den omständigheten att vattnet
i mitten av maj 1948 genom dämning fått stiga, ehuru röjnings- och rensningsarbetena
ej varit fullbordade, kunde detta visserligen ha berott på
att röjningsförmännen misstagit sig om flödets häftighet och möjligheten
att slutföra arbetena. Dock hade flödet icke varit större och icke inträffat
tidigare än som kunde anses normalt för årstiden, varjämte de återstående
arbetena uppenbarligen varit alltför betydande för att kunna medhinnas
på några få dagar. Den yttersta orsaken till det inträffade syntes emellertid
ha varit att sakkunnigt befäl icke funnits vid regleringsdammen under ifrågavarande
kritiska tid eller att kontakten mellan den, som skulle handha
dammskötseln, och vederbörande befattningshavare vid styrelsen i Stockholm
icke varit tillräckligt effektiv. — Enligt den för vattenfallsstyrelsen
gällande arbetsordningen av den 18 december 1947 skulle ärenden angående
handhavandet av vattenregleringen, innan anläggning därför överlämnats

till vederbörande driftavdelning, handläggas inom regleringsavdelningen.
I sin promemoria av den 10 november 1949 hade Nilsson också uppgivit,
att tappningen från regleringssjöarna under byggnadstiden bestämdes av
regleringsavdelningens föreståndare i samråd med byggnadsavdelningens
arbetschef och vattenfallsstyrelsens driftbyrå. Omsorgen för att sakkunnigt
befäl funnits vid regleringsdammen eller att erforderlig förbindelse blivit
anordnad mellan dammen och regleringsavdelningen i Stockholm syntes
alltså ha åvilat Nilsson såsom föreståndare för avdelningen. — Ingen anledning
funnes att antaga, att någon av de omförmälda befattningshavarna
Nilsson, Sandegren och Karlsson medvetet åsidosatt de föreskrifter, vilkas
iakttagande enligt vattendomstolens deldomar den 20 maj 1946 och den
7 juli 1947 uppställts såsom villkor för regleringstillståndet. På grund därav
torde laga förutsättning saknas för tillämpning av 13 kap. 13 § vattenlagen
— som stadgade straff för den, som bröte mot av domstol i laga ordning
meddelade bestämmelser — eller annan ansvarsbestämmelse i samma
lag. I anslutning därtill uppstode emellertid frågan, huruvida anledning
kunde anses föreligga för tillämpning av den generella ansvarsbestämmelsen
i 25 kap. 4 § strafflagen om ämbetsmans åsidosättande av hans tjänsteplikt.
Förut hade uttalats, att ett genomförande på fullt anmärkningsfritt
sätt av en avverkning och röjning av den omfattning och art, varom nu
vore fråga, måste anses ha varit förenat med mycket stora svårigheter.
Vidare syntes erfarenheter från tidigare arbeten av enahanda slag icke ha
givit nämnda befattningshavare anledning att ägna frågan någon särskild
uppmärksamhet. Påvisade brister hade, såvitt man kunde finna, avhjälpts
så snart som möjligt och all påvisbar skada för fiskerättsägarna, som icke
redan gottgjorts, komme enligt vattendomstolens prövning i det ännu icke
avgjorda målet att ersättas. Nu anförda omständigheter kunde måhända
giva JO anledning att låta bero vid vad som förekommit i ärendet.

Slutligen upplyste Appelberg, att vattenrättsingenjörerna Per Emil
Svensson och Sverker Nilsson tagit del av Appelbergs utredning samt att
Appelberg med dem rådgjort rörande avfattningen av sina ovan gjorda
uttalanden, vilka innefattade hans och vattenrättsingenjörernas samstämmiga
mening.

Vid de inför JO hållna förhören med överingenjören Nilsson, arbetschefen
Sandegren och platschefen Karlsson voro särskilt förhållandena vid
tiden för dämningen i maj 1948 föremål för utredning.

Härutinnan uppgav Nilsson: Det tillkomme regleringsavdelningen att
handha en vattenreglering, innan anläggningarna överlämnades till vederbörande
driftavdelning. Regleringen av Storsjouten hade under tiden för
röjningsarbetena utövats av regleringsavdelningen, och avdelningen lämnade
fortfarande direktiv för tappningen från sjön. Det kunde nog sägas,
att regleringsrätten tagits i anspråk redan genom den uppdämning till höjden
+10,45 m, som ägt rum på hösten 1947. Man hade inom vattenfalls -

styrelsen varit av den uppfattningen, att dämning enligt 1947 års deldom
fick äga rum upp till viss höjd under dämningsgränsen, om röjningen var
färdig upp till denna höjd. Så hade skett vid tidigare tillfällen, och man
hade fått ett visst stöd för denna uppfattning genom samtal med ledamöter
i vattendomstolen. Det hade varit avgjort redan under hösten 1947, att
dammen på våren 1948 skulle stängas för innehållande av vårfloden. Nilsson
hade på hösten fått uppgift av Sandegren om att röjningen gått bra
— dock icke så bra som man velat — att det bara vore litet röjning kvar
och att man säkert hunne med denna, innan dammen skulle stängas.
Sandegren hade väl i sin tur fått denna uppgift av Karlsson. Någon klar
uppfattning om storleken av den återstående röjningen hade Nilsson ej
haft. Någon avsyning av den utförda röjningen före dammens stängning
i mitten av april hade icke skett; det skulle varit mycket omständligt att
göra en sådan. Man hade räknat med att arbetsbefälet såge till att allt
bleve färdigt. Nilsson skulle tro, att han vetat, att röjningen icke var klar,
när dammen stängdes; han vore dock icke säker på detta. Det hade ingått
i Sandegrens arbetsuppgifter att ombesörja röjningens utförande inom erforderlig
tid, och man hade den ordningen inom styrelsen att, när nagon
fått ett uppdrag, man kunde lita på att det bleve utfört. Det hade tillkommit
Nilsson såsom chef för regleringsavdelningen att besluta om dammens
stängning. Beslutet skulle träffas efter samråd med driftbyrån, enär man
finge se till att dammen ej stängdes på så tidigt stadium, att man minskade
vattenföringen i de under drift varande kraftverken. Det låge i sakens
natur, att samråd även ägde rum med arbetschefen. Det vore icke alltid
Nilsson, som toge initiativet till stängandet av en damm, utan det kanske
ibland hade varit så, att Sandegren — sedan han efter telefonkontakt med
sina män uppe på platsen låtit stänga dammen — sagt till Nilsson: ”Nu har
vi kunnat stänga dammen.” I sådant fall hade det ankommit på Nilsson
att godkänna åtgärden. Hur beslutet om stängningen i april 1948 gått till,
kunde Nilsson omöjligt erinra sig. Det hade varit angeläget att stänga
dammen vid den tidpunkt, då stängningen skedde, ty vårfloden hade varit
i full gång nere vid kraftverken i Nämforsen och Forsmo, så att verken
haft överskottsvatten och därför ingen olägenhet av att dammen stängdes.
Uppe vid Storsjouten hade däremot vårfloden ännu icke kommit i gång,
utan stängningen hade skett kort innan vårfloden kom. Man hade varit
inställd på att det kunde bli ett lågvattenår, ty 1947 hade varit ett ytterligt
vattenfattigt år, och lågvattenår hade benägenhet att följa två på varandra.
På hösten 1947 hade kraftläget varit ytterligt ansträngt, och det
hade gällt att upprätthålla produktionen. Det hade varit tal om mycket
långtgående ransoneringar, men situationen hade räddats genom att det
kommit regn. När vårfloden 1948 sedan kommit, torde det ha varit eu
normal vårflod, men detta vore en sak, som man ej kunnat bedöma i förväg.
Då dammen stängdes, hade man nog ytterst strävat till att få hela

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 19f>/f ars riksdag.

magasinet fyllt under sommarens lopp, men en självklar förutsättning hade
varit, att röjningen skulle vara färdig innan vattnet steg så, att vattnet
alltid kom upp på mark, där röjningen var utförd. Man hade inriktat sig
på att röjningen först skulle göras färdig under höjden +12,0 m, men man
hade ämnat dämma högre, i den mån röjningen var klar. Man hade i styrelsen
varit övertygad om att röjningen skulle hinnas med, ty besked hade
ingått att det endast återstått att bränna vissa högar. Att några högar
funnits under höjden +12,0 m hade Nilsson ej haft någon uppfattning om.
Några åtgärder hade icke i samband med dammens stängning vidtagits
för att hålla ledningen i Stockholm underrättad om hur röjningen fortskridit,
enär man i ledningen ej varit medveten om att det förelegat någon
risk. Huruvida röjningsförmännen fått uppdrag att till Karlsson, då denne
var i Stockholm, lämna uppgifter och hålla denne underrättad om förhållandena
vid sjön, kände Nilsson ej till; han hade icke lagt sig i Sandegrens
sätt att sköta anläggningen eller hans förhållande till sina underordnade.
Ej heller visste Nilsson, om dammskötaren — en schaktmästare vid namn
Ahlqvist, som då haft hand om avslutningsarbetena vid dammen — fått
instruktion om att dammen skulle öppnas till förekommande av att vattnet
stege upp i röjningsvirket. Själv hade Nilsson icke lämnat någon sådan
instruktion. Han hade icke under tiden för vattenståndets stigning tillfrågat
Karlsson, hur röjningen förlöpte; han hade icke hyst några farhågor för
röjningen. Ej heller hade han haft någon tanke på att vattnet skulle stiga
så snabbt som det gjort. Man hade vetat, att flottningen, som brukade ske
på högsta vårfloden, skulle kräva mycket vatten, ungefär 50 m3 per sekund,
och att vattenståndet under flottningstiden kanske komme att sjunka.
Flottningen hade också kommit i gång strax efter det dammen öppnats.
Vattenståndsrapporter hade nog, då vårfloden satte in, kommit varje dag
till huvudkontoret i Stockholm. Vattenstånden hade undan för undan
ritats in på ett diagram, och detta hade Nilsson tittat på ibland, men han
hade ej kunnat följa det dagligen; ibland hade han varit borta på tjänsteresor.
Nilsson visste icke, om dammen öppnats helt efter meddelandet till
Stockholm den 18 maj att vattnet gått upp i riset, men han skulle tro det.
Att vattnet ändock stigit under några dagar efter öppnandet kunde ha
berott på att tillrinningen överstigit avrinningen vid öppen damm. Nilsson
medgåve, att det ej varit riktigt bra ordnat. Vad som brustit hade, enligt
hans uppfattning, egentligen varit kontakten mellan röjningsförmännen
och Karlsson. Röjningsförmännen hade icke hållit Karlsson tillräckligt underrättad
om röjningen. Karlsson, som haft ansvaret för röjningen även
då han tjänstgjort i Stockholm, hade icke haft någon underordnad mellan
sig och röjningsförmännen. Ahlqvist, som haft en begränsad uppgift, hade
troligen icke haft någon kontakt med röjningsförmännen, och man hade
icke kunnat ålägga honom att lämna rapporter till Karlsson om röjningen.
Placeringen av Karlsson i Stockholm hade sannolikt Sandegren och Nils -

son ordnat gemensamt. Det hade varit ytterligt ont om ingenjörer och fullt
av arbetsuppgifter på andra håll, varför man ej kunnat stå till svars med
att placera en ingenjör där uppe på de små arbeten, som voro kvar, men
givetvis hade Sandegren bort ordna kontrollen. Man hade kunnat skicka
upp en ingenjör, som besiktigat arbetena, och det hade i så fall ålegat arbetschefen
att sköta om detta. I anledning av det inträffade hade uppmärksamheten
från vattenfallsstyrelsens sida skärpts i fråga om utförandet av
röjningar, och styrelsen begärde nu alltid, att vattendomstolen måtte förordna
en särskild besiktningsman, som besiktigade röjningen, innan uppdämning
skedde.

Sandegren uppgav: Vid 1947 års slut hade han på grund av uppgifter
från Karlsson varit i den tron, att röjningen var praktiskt taget klar och
att det var mycket litet arbete som återstod. Uppgiften i Nilssons promemoria
att återstoden utgjordes av cirka 20 procent av bränningsarbetet
måste Sandegren ha fått av Karlsson senare i samband med uppsättandet
av promemorian, vilken skrivits av Sandegren i samråd med Karlsson.
Redan under hösten 1947 hade man inom vattenfallsstyrelsen räknat med
att 1948 års vårflod skulle kunna innehållas. Sedan Sandegren på våren
1948 talat med Karlsson om att röjningen skulle fortsättas, hade han hört,
att den kommit i gång samt att Karlsson hade kontakt med röjningsförmännen
på ett eller annat sätt. Sandegren skulle gissa, att röjningsarbetet
igångsatts i början av april. Han hade räknat med att det tidigare blivit
färdigröjt upp till höjden -fl2,o m, och det hade uppgivits för honom, att
röjningen över denna höjd skulle hinnas med. Denna uppgift måste han ha
fått av Karlsson, ty han hade själv icke talat med röjningsförmännen. Dammens
stängning syntes enligt diagram över vattenföringen ha skett den 13
april. Det hade ankommit på chefen för regleringsavdelningen att besluta
om stängningen efter samråd med arbetschefen och driftbyrån. Det vore en
självklar sak, att stängningen av en regleringsdamm för innehållande av
vatten skedde, när det vore överskott på vatten vid kraftverken. Beslutet
om stängningen hade troligen ej tillgått på annat sätt än att det vid samtal
mellan Nilsson och Sandegren sagts, att vattenföringen vid Nämforsen nu
var så stor, att de skulle stänga vid Storsjouten. Det hade troligen varit
Sandegren, som därefter givit order om stängningen till platsbefälet, schaktmästaren
Ahlqvist; Sandegren kunde ej tänka sig, att det gått till på annat
sätt. Det hade varit meningen, att man skulle söka innehålla hela vårfloden,
men man hade icke tänkt sig annat än att» vattnet endast skulle få
gå så högt som den utförda röjningen medgivit; om röjningen varit färdig
över höjden +12,0 m, hade de väl fortsatt att dämma så högt som vattentillgången
medgivit. Såvitt Sandegren mindes, hade några uppgifter ej inhämtats
om hur stor floden kunde väntas bli. Man hade riiknat med att
vattnet ej skulle stiga så mycket. Sandegren hade känt till att röjning
fortfarande pågick efter dammens stängning, men han hade icke närmare

100

följt med, på vilka höjder arbetet ägde rum. Karlsson hade haft reda på
att dammen stängts. Några direkta order om att röjningsförmännen skulle
hålla Karlsson och huvudkontoret underrättade om hur röjningen fortskred,
hade Sandegren icke givit; han hade tänkt, att Karlsson visste, hur
domen skulle följas, och att han instruerat sina underordnade, hur de skulle
göra. Det vore möjligt, att röjningsförmännen varit tillsagda, att dammen
skulle öppnas, om vattnet stege upp till röjningsvirket. Själva hade de visserligen
ej ägt öppna dammen, men Ahlqvist hade möjligen kunnat göra det
i hotande fall. Sandegren hade räknat med att, om han icke hörde någonting
från sjön, allt var som sig borde, och då hunne man undan för vattnet
med röjningen. Att han talat med Karlsson om saken vore klart, men hur
ingående detta skett mindes han ej; han hade kanske frågat: "Går det bra?”
samt fått till svar: ”Ja, det går bra.” Sandegren hade nog nöjt sig med
de uppgifter, som han fått av Karlsson, och hade icke frågat Karlsson, hur
denne förvissat sig om röjningens läge, enär Sandegren varit av den uppfattningen
att endast litet återstått att röja. Hur kontakten varit ordnad
mellan Karlsson och röjningsförmännen, visste Sandegren ej. Det hade,
innan dammen den 18 maj öppnades på grund av att vattnet stigit upp i
rishögarna, icke kommit till hans kännedom något, som tytt på fara för
en sådan händelse. Under tiden för stigningen hade Sandegren fått vattenståndsrapporter
från dammen dels veckovis med posten och dels telefonledes;
om sistnämnda rapporter kommit varje, varannan eller var tredje
dag, hade han ej nu kunnat utforska. Vattenstånden hade förts in i en
tabell, varjämte en kurva över dem ritats upp. Han hade nog rätt ofta
sett på vattenstånden, men om det skett dagligen, kunde han ej säga. Vårfloden
1948 hade nog kommit ganska tidigt. Stigningen av vattenståndet
hade ej gått så särskilt fort i början, men sedan hade vattenståndet på
några dagar plötsligt rusat upp; en exceptionellt stark stigning hade det
dock kanske ej varit. Dammen hade öppnats omedelbart efter det Karlsson
meddelat, att vattnet gått upp i riset. Huruvida den öppnats helt eller
blott delvis, kunde Sandegren ej säga. Det hade varit mycket ris, som flutit
ut i sjön. Det förefölle egendomligt, att man tänkt sig kunna hinna med
röjningen, när det sedan visat sig, att det krävts så mycket arbete att uppsamla
riset. Röjningsförmännen hade tydligen bedömt saken för optimistiskt
och på grund därav hade man varit felunderrättad i styrelsen. Det
utflutna riset hade, av vattenståndet under pingsthelgen att döma, legat
mellan höjderna +11,0 och 12,0 m. Röjningen hade sålunda icke, såsom
förutsatts, varit färdig under höjden +12,0 m. Man hade givetvis kunnat
vid något tillfälle skicka upp Karlsson eller någon annan ingenjör till sjön
för att undersöka, hur det förhölle sig med röjningen och om vattnet började
stiga för högt. Att så ej skett hade för Sandegrens del berott på att
han levat i den tron, att man i styrelsen skulle få besked från röjningsförmännen,
om vattnet stege så mycket, att man icke hunne undan med röj -

101

ningen. Det hade ju funnits telefon på kontoret vid sjön. Eftersom olyckan
med riset kunnat hända, kunde man kanske säga, att det brustit i organisationen.
I varje instans hade kunnat sättas in en skarpare kontroll. Karlsson,
som haft hand om regleringsarbetena på tre olika arbetsplatser, hade
haft mycket att göra, och Sandegren hade också själv haft mycket arbete
vid den tiden. Att Karlsson, som varit underställd Sandegren och ej direkt
lytt under Nilsson, tidvis uppehållit sig i Stockholm, därom Sandegren
givit honom order, hade ej varit idealiskt med hänsyn till hans kontroll
över röjningen, men man hade ej kunnat ha en ingenjör placerad där uppe
för de relativt små arbeten, som återstått. Även då Karlsson varit i Stockholm
hade han förestått arbetena vid Storsjouten, och genom att han varit
stationerad i Hoting måste han ha varit att betrakta såsom platschef vid
sjön. Han hade haft att gå efter föreskrifterna i domen att skadeförebyggande
åtgärder, till vilka också röjningen räknades, skulle vara utförda,
innan dämning skedde. Det kunde nu efteråt synas rätt naturligt, att
Karlsson med kännedom om att dämning ägde rum bort förvissa sig om
vad som var gjort med röjningen. Röjningsförmännen hade också bort säga
till, att de ej hunne med röjningen, ehuru någon order därom icke givits.
Numera avsynades röjning av besiktningsmän, och även för egen del kontrollerade
Sandegren att intet oförutsett inträffade.

Karlsson anförde: Han trodde, att han, när röjningen under 1947 avslutats
för året, diskuterat med en av röjningsförmännen och därvid fått
den uppfattningen att det icke skulle bereda någon svårighet att på våren
hinna med den resterande röjningen. Det vore mycket möjligt, att den
uppgift om att vid sagda tid cirka 20 procent av bränningsarbetet återstått,
vilken Sandegren sagt sig ha fått av Karlsson vid uppsättandet av
Nilssons promemoria, lämnats av Karlsson, och uppgiften måste grunda sig
på en, sannolikt av Karlsson, gjord sammanställning från uppgifter, hämtade
från kartblad å vilka de på entreprenad bortsatta arealerna hade
markerats. Uppgifternas riktighet hade icke kontrollerats genom av Karlsson
företagen besiktning. Karlsson kunde icke yttra sig om antalet högar,
som skolat brännas under våren 1948, eller om de höjder, på vilka högarna
legat. Han trodde dock, att de flesta legat över höjden +12,0 m, ty man
hade tidigare ansträngt sig för att röja upp till denna höjd. Det vore mycket
troligt, att Karlsson bibragt Sandegren uppfattningen att så litet var
kvar av röjningen, att uppdämning (iver höjden +10,0 in kunde ske utan
risk för att röjningen ej skulle bliva färdig efter hand som vattnet steg,
och Karlsson ville tro, att detta skett någon gång vid jultiden 1947 under
ett samtal, som han vid ett besök i Stockholm haft med Sandegren om den
röjning, som då återstått. Det vore troligt, att det då också blivit nämnt,
att röjningen skulle återupptagas så snabbt som möjligt på våren. Karlsson
hade med säkerhet icke vid tillfället blivit uppmanad att närmare
redogöra för röjningens läge och det hade nog ej heller varit tal om vid -

102

tagandet av åtgärder till förekommande av att vattnet vid den blivande
dämningen stege upp till röjnings virket, kanske delvis på grund av att
Karlsson ej ansett, att fara härför förelåg. Den 24 mars 1948 hade Karlsson
tillsammans med Sandegren besökt Storsjouten. Det hade då varit
för tidigt på året för att göra något som helst åt röjningen, och Karlsson
trodde icke, att röjningen då varit på tal. Tiden för början av de därefter
under våren företagna röjningsarbetena kunde Karlsson ej uppgiva, men
arbetena hade börjat så snart det varit möjligt. Hur många man som varit
sysselsatta med arbetet, kunde han ej yttra sig om. Övervakningen av röjningsarbetena
under våren hade varit så ordnad, att kontrakt för de röjningar,
som då bortsatts, skickats ned till Karlsson vid Tåsjön, där kontroll
av arealer och priser skett samt kontrakten godkänts. Karlsson trodde
icke, att kommunikationen mellan röjningsförmännen och ledningen i
Stockholm någon gång skett annat än genom honom. Ungefär samtidigt
som dammen stängdes hade Karlsson nog fått vetskap om stängningen.
I anledning av dammens stängning hade Karlsson icke, förrän han i Stockholm
efter pingsten fått meddelande om att ris kommit i vattnet, vidtagit
några åtgärder för att dammen skulle öppnas vid fara för att ris skulle
komma i vattnet. Ej heller hade röjningsförmännen av Karlsson fått order
att till honom rapportera, hur röjningen fortskred och hur det gick att
hålla undan för vattnet. Om det i alla fall kommit någon rapport därom,
hade den icke varit oroväckande. Den 24 april hade Karlsson besökt Storsjouten
för att se på några broar, och han förutsatte, att han då träffat röjningsförmännen.
Han borde vid tillfället ha sett åtminstone områdena närmast
broarna, men om han då nämnt något angående röjningen, kunde
han ej erinra sig. Ej heller komme han ihåg, om han sett, huruvida det
varit mycket kvar av röjningen. Han hade vid tillfället icke givit röjningsförmännen
några instruktioner. Under de tider då han icke vistats på kontoret
vid Tåsjön — vilket han icke gjort under pingsthelgen 1948 — hade
röjningsförmännen nog ej känt till var de kunde träffa honom. Karlsson
trodde, att han under tiden, då dammen varit stängd, haft tillfälle att taga
del av rapporter om vattenståndet i sjön, men han hade intet minne av
om det varit någon speciell stegring av vattenståndet, innan han den 17
maj rest till Stockholm. Han kunde ej erinra sig, att han under den tid, då
dammen var stängd, blivit av Sandegren eller Nilsson tillfrågad, hur det
gick med röjningen.

I en till vattenfallsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att vattenfallsstyrelsen
i strid mot vattendomstolens deldom den 7 juli 1947 tagit i anspråk
rätten att reglera vattnet i sjön Storsjouten, innan föreskriven röjning av

103

stränderna blivit slutförd. Sålunda är upplyst, att vid dämning av sjön i
maj 1948 till höjden +12,15 m en betydande mängd lcvarliggande röjningsvirke
nåtts av vattnet och flutit ut i sjön, med påföljd att under åren 1948
—1950 arbete med bärgning av virket måst vidtagas till en kostnad av
minst 75 000 kronor. Därutöver har, efter det regleringen tagits i bruk,
andra röjningsarbeten utförts, huvudsakligen under år 1950, då kostnaden
för dessa arbeten uppgått till över 400 000 kronor.

Den omständigheten att röjningsarbeten i så betydande utsträckning
verkställts kan icke utan vidare åberopas såsom bevis för att styrelsen i
motsvarande mån eftersatt sin skyldighet att verkställa föreskriven röjning,
innan regleringen togs i bruk. Olika meningar ha nämligen rått och
med skäl också kunnat råda beträffande de grunder, efter vilka röjningen
enligt vattendomstolens föreskrifter rätteligen bort utföras, särskilt i fråga
om höjden på stubbar efter nedhuggna träd samt skyldigheten att kapa
stubbar efter äldre avverkningar och att borttaga buskar. Deldomarna
lämna i viss mån skiljaktiga besked beträffande stubbhöjden, i det att enligt
1946 års deldom stubbarna ej fingo bli ”för höga”, under det att enligt
1947 års deldom stubbarna skulle göras ”så låga som möjligt”. Den senare
föreskriften är tydligen strängare och mindre obestämd än den förra, som i
viss mån överlämnar åt avverkarens bedömande att bestämma stubbhöjden.
Enligt uppgift ha de flesta träden fällts före meddelandet av 1947 års
deldom, och någon skyldighet att därefter kapa stubbarna efter denna tidigare
avverkning kan icke anses ha förelegat i sadana fall, da det varit tveksamt,
om stubbens höjd överstigit vad som föreskrivits i 1946 års deldom.
Underlåtenheten att kapa stubbar, som kvarstått från äldre gagnvirkesavverkningar
på röjningsområdet kan icke anses stå i strid mot del domarnas
föreskrifter, vilka måste antagas ha gällt allenast stubbar, som kvar]ämnades
vid den av vattendomstolen föreskrivna huggningen. Någon skyldighet
kan ej heller ha ålegat vattenfallsstyrelsen att kapa sadana stubbar,
som varit av behörig höjd vid regleringens tagande i bruk men sedermera
förlängts till följd av erodering. Dämningsområdet bestod huvudsakligen
av skogsmark men dessutom till stor del av myrmark, slattermyr och buskmark.
Huruvida eller i vilken mån borttagandet av buskar å skogsmarken
samt på myrar och buskmark skulle ingå i röjningsskyldigheten, är tveksamt.
Å ena sidan förefaller det naturligt, att buskarna bort undanskaffas,
om syftet med röjningen helt skulle vinnas. Men a andra sidan talas i 1946
års deldom endast om avverkning och avröjning å ”skogbevuxna områden ,
och i 1947 års deldom erinras styrelsen om den i den förra deldomen ålagda
skyldigheten ”i avseende å röjning av skogsområdena”. Styrelsens tjänstemän
synas ha varit villrådiga beträffande skyldigheten att borttaga buskar,
i det att i de tidigare upprättade entreprenadkontrakten röjningen endast
gällt träd, under det att från våren 1947 kontrakten avsett både träd
och buskar.

104

Vilken än vattendomstolens mening må ha varit i fråga om röjningens
grundlighet, synes det icke skäligen kunna läggas vattenfallsstyrelsen till
last, att styrelsen vid utförandet av röjningen utgått från den för styrelsen
fördelaktigare tolkningen av föreskrifterna i deldomarna. Det må dock
framhållas, att styrelsen lämpligen bort förskaffa sig närmare kännedom
om innebörden av röjningsföreskrifterna och icke nöja sig med att — utan
några närmare anvisningar om hur röjningen skulle utföras — översända
deldomarna till arbetsplatsen för verkställighet. En närmare granskning av
deldomarna skulle ha klarlagt, att dylika anvisningar varit av nöden, och
borde ha föranlett en framställning till vattendomstolen om kompletterande
föreskrifter i de tveksamma punkterna.

Vattenfallsstyrelsen har emellertid icke ens enligt de grunder, som enligt
styrelsens mening gällt för röjningens utförande, slutfört röjningsarbetet
i dess helhet, innan regleringen togs i bruk. Sålunda hade ett stort antal
träd icke blivit nedhuggna, för höga stubbar hade i viss omfattning kvarstått
och ris i betydande mängd hade ej blivit bränt eller bortfört, vilket haft
till följd att riset vid dämningen i maj 1948 flutit ut i sjön. Av dessa brister
är underlåtenheten i fråga om riset otvivelaktigt den svåraste. Till följd av
densamma ha stora skador uppstått för fisket i sjön samt statsverket åsamkats
avsevärda utgifter. Ansvaret härför åvilar de tjänstemän hos styrelsen,
som beslutat om dämningen och som, sedan dämning skett, haft att tillse,
att dammen öppnades i tid för vårfloden.

Av vad i ärendet förekommit framgår, att de tjänstemän, som tagit befattning
med regleringsåtgärderna, haft sig bekant, att röjningsarbetet ej
varit slutfört, då dämningen företogs. Vattenfallsstyrelsen har nämligen utgått
från den uppfattningen att dämning enligt 1947 års deldom varit tilllåten
upp till viss lägre höjd än dämningsgränsen, så snart röjningen under
samma höjd blivit fullbordad och oavsett att å ovanliggande del av röjningsområdet
arbetet med röjningen alltjämt pågick. I enlighet med denna
uppfattning hade arbetet under år 1947 inriktats på att röjningen i första
hand skulle göras färdig upp till höjden —j— 12,0 m för utförande av partiell
dämning under hösten samma ar. En sådan tolkning av domen synes mig
böra godtagas, i synnerhet om dämningen begränsats till så kort tid, innan
röjningen i dess helhet slutförts, att någon erosionszon ej varit behövlig.
Det var tydligen styrelsens avsikt att uppdämningen i maj 1948 skulle
verkställas sa, att vattnet endast steg upp på de färdigröjda områdena.
Av betydelse blir då vad de för dämningen ansvariga tjänstemännen haft
sig bekant om det utförda röjningsarbetets omfattning samt om möjligheten
att hinna undan med röjningen efter hand som vattenståndet steg. Då
risken för att röjningen ej skulle bli färdig i tid lätteligen kunnat elimineras
genom att dammen åter öppnades, när vattnet hotade att stiga upp i
röjningsvirket, maste avgörande vikt tillmätas frågan huruvida tjänstemän -

105

nen försummat att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt röjningsarbetets utförande
och vattenståndets stigning efter dämningen.

Övervakningen på platsen ålåg Karlsson såsom platschef. Karlsson synes
av röjningsförmännen ha fått den upplysningen att endast en liten del av
röjningen återstått att fullborda på våren 1948. Denna upplysning har
Karlsson vidarebefordrat till arbetschefen Sandegren och man hade därför
i styrelsen bibragts den uppfattningen att det ej skulle bereda någon svårighet
att medhinna resterande röjning, så att uppdämning över höjden
+10,0 m kunde ske utan risk. Karlsson får således antagas ha blivit vilseledd
av röjningsförmännen, men uppenbart är, att han såsom röjningsförmännens
närmaste överordnade haft skyldighet att på ett eller annat sätt
förvissa sig om det verkliga förhållandet. I all synnerhet måste en sådan
skyldighet anses ha åvilat Karlsson, sedan dammen stängts. Karlsson måste
nämligen ha känt till att beslutet om dammens stängning varit grundat på
uppgift från honom om möjligheten att i tid medhinna röjningen. Det oaktat
har Karlsson icke efter stängningen av dammen tagit närmare kännedom
om hur röjningen fortskred och han har icke ens instruerat röjningsförmännen
att rapportera, om fara hotade att röjnings virket skulle nås av
det stigande vattnet. Ej heller har han ordnat så, att röjningsförmännen
kunnat anträffa honom med rapport per telefon under de tider, då han icke
vistades på kontoret vid Tåsjön.

Jag finner följaktligen, att Karlsson allvarligt brustit i fullgörandet av
sina åligganden. Till hans ursäkt må dock framhållas, att det med fog bort
kunna förväntas, att röjningsförmännen, vilka måste ha känt till att dammen
var stängd under vårfloden, av eget initiativ lämnat rapport till Karlsson
— eller, om denne ej kunnat anträffas, till styrelsen — att vattnet kommit
i farlig närhet av område, som ej var färdigröjt. Den stora faran för
att löst röjningsvirke skulle flyta ut i sjön måste nämligen ha stått klar
för röjningsförmännen. En rapport har också från dem kommit till Karlsson
då han befann sig hos styrelsen i Stockholm, ehuru först den 18 maj
och sålunda flera dagar för sent, sedan röjningsvirket redan flutit ut i sjön.
Det vill synas som om röjningsförmännen i det längsta trott sig kunna bemästra
situationen genom forcering av röjningen och därigenom kommit
att dröja med avgivande av rapport om det beträngda läget. Möjligen ha
de därvid underskattat den hastighet, varmed vattnet steg de sista dagarna
— cirka en halv meter om dagen under tiden den 14—-den 17 maj. När det
sedan visat sig omöjligt att hålla undan för vattnet, inträdde pingsthelgen,
vilken lade hinder i vägen för röjningsförmännen att nå Karlsson med telefonrapport,
särskilt som Karlsson den 17 maj rest från Tåsjön till Stockholm.
— Vidare må till förmån för Karlsson erinras om vissa omständigheter,
som försvårat fullgörandet av hans övervakningsskyldighet. Härutinnan
är att framhålla, att Karlsson hade eu tyngande arbetsbörda såsom platschef
vid tre olika regleringsföretag, att hans stationsort i Hot ing låg ungefär

106

11 mil från Storsjouten och att han blivit beordrad till tjänstgöring vid styrelsen
i Stockholm under tiden den 26 april—den 7 maj samt från och med
den 18 maj.

Enligt vattenfallsstyrelsens arbetsordning tillkommer det regleringsavdelningen
att handha vattenreglering, innan anläggningen överlämnats till
vederbörande drif ta vdelning. Det var därför Nilsson, vilken hade att såsom
chef för regleringsavdelningen besluta om stängningen av dammen vid
Storsjouten. Beslutet träffades också av Nilsson efter samråd med Sandegren.
På grund av de upplysningar, som Sandegren erhållit av Karlsson och
vilka han vidarebefordrat till Nilsson, utgingo därvid Nilsson och Sandegren
från den uppfattningen att risk ej förelåg för att röjningen ej skulle
medhinnas, allteftersom vattnet steg. Såsom arbetschef för regleringsföretaget
måste Sandegren göras i första hand ansvarig för såväl att Nilsson
icke erhöll fullständiga och riktiga upplysningar om röjningarna som ock
att dammen icke blev öppnad i tid. Det hade uppenbarligen ålegat Sandegren
att kontrollera Karlssons övervakning genom infordrande av rapporter
från denne hur röjningen fortskred. Sandegren har emellertid helt underlåtit
att, sedan dämningen skett, begära rapporter från Karlsson. Han
har således icke förvissat sig om röjningens läge på olika stadier av uppdämningen.
Med hänsyn till att Sandegren måste ha varit medveten om
de för övervakningen otjänliga förhållanden, under vilka Karlsson haft att
fullgöra sin övervakningsskyldighet, synes för övrigt det riktiga ha varit,
att Sandegren efter dammens stängning hade förordnat ett särskilt platsbefäl
vid Storsjouten, som övertagit övervakningsskyldigheten.

Jämväl Sandegren synes mig följaktligen ha gjort sig skyldig till försummelse
av vad honom ålegat.

Vad Nilsson beträffar har — såsom Appelberg framhållit — omsorgen om
att sakkunnigt befäl funnits vid regleringsdammen eller att erforderlig förbindelse
anordnats mellan dammen och regleringsavdelningen åvilat Nilsson
såsom föreståndare för avdelningen. I avseende å de brister, som enligt
vad förut sagts förelegat i ledning och kontroll av arbetena, måste därför
Nilsson dela ansvaret med Sandegren.

De anmärkta omständigheterna att uppdämningen skett så, att en stor
mängd röjningsvirke flutit i sjön, och att röjningen därefter i mycket stor
omfattning kompletterats kunna lätt föranleda den uppfattningen, att vattenfallsstyrelsen
brustit i tillbörlig hänsyn såväl till enskild rätt som till de
av vattendomstolen för skydd av sådan rätt meddelade föreskrifterna. Det
antagandet ligger nära till hands, att styrelsens tjänstemän av bekymmer
för kraftförsörjningen åsidosatt dessa hänsyn i medvetande av att risk förelegat
för att röjningen icke skulle medhinnas. Om så varit fallet, hade det
varit så mycket mera betänkligt, som man med fog kunnat utgå från att
styrelsen, vars verksamhet utgör offentlig förvaltning, alldeles särskilt bort
vinnlägga sig om att efterkomma domstolens föreskrifter. Under utredning -

107

en har emellertid icke framkommit något, som giver stöd för ett sådant
antagande. Man kan därför utgå från att samtliga tjänstemän, som haft
med saken att göra, varit i den tron att någon risk av antydd beskaffenhet
ej förefunnits. Av vad jag ovan anfört framgår i stället, att orsaken till de
uppkomna missförhållandena är att söka — förutom i en viss tveksamhet
om innebörden av vattendomstolens föreskrifter — däri att övervakningen
av röjningsarbetet ej varit tillräckligt effektiv. Vattenfallsstyrelsen har
emellertid numera fäst sina tjänstemäns uppmärksamhet på nödvändigheten
av ett noggrant aktgivande på vattendomstolarnas föreskrifter och
har därjämte åtagit sig att låta dämningsområdena avsynas av opartisk sakkunnig,
innan dämningstillstånd för andra sjöar begagnas. Det bör därför
kunna förväntas, att vad som vid dämningen av Storsjouten förekommit
icke skall upprepas. Härtill kommer, att de skador, som i förevarande fall
åsamkats fiskerättsägarna, ersatts eller komma att bliva ersatta enligt bestämmelserna
i vattenlagen.

På grund härav har jag vid prövning av ärendet funnit mig kunna låta
bero vid vad däri förevarit och vid mina ovan gjorda uttalanden.

Med denna skrivelse, om vilkens innehåll Nilsson, Sandegren och Karlsson
skulle genom vattenfallsstyrelsens försorg underrättas, var ärendet av
mig slutbehandlat.

2. Handläggning av rättegångsmål å alltför sen tidpunkt

på dagen.

I december 1952 förekom i tidningspressen uppgift att handläggningen
å ting med Tveta, Vista och Mo domsagas häradsrätt den 16 nämnda månad
avslutats först klockan 3 natten till följande dag.

Sedan jag med anledning härav infordrat yttrande från häradshövdingen
i domsagan, överlämnade häradshövdingen Erik Ekstedt — enär den
i tidningsnotisen berörda handläggningen ägt rum under ordförandeskap
av tingsdomaren Bertil Adéll — yttrande i ärendet från denne. Adéll anförde
däri huvudsakligen följande.

Häradsrätten hade under år 1952 haft en sådan tingsordning, att mål
och ärenden från Mo landsfiskalsdistrikt handlagts å tingsstället i Jönköping
varannan tisdag, i regel mellan klockan 10 och 13, under ordförandeskap
av häradshövdingen Ekstedt samt mål och ärenden från Gränna
landsfiskalsdistrikt samma tisdagar, i regel mellan klockan 14 och 17, under
Adclls ordförandeskap. Mellan klockan 13 och 14 hade rättens ledamöter
ätit lunch. Antalet mål och ärenden från dessa delar av domsagan
hade under år 1952 icke varit större än att den i 1 kap. 15 § rättegångsbalken
angivna normaltiden endast undantagsvis behövt överskridas. Till
tinget den 16 december 1952, vilket var årets sista ordinarie ting för nyss -

108

nämnda delar av domsagan, hade mål och ärenden av sådan art utsatts,
att Adell före den 10 december förstått, att den för Gränna-distriktet avsedda
handläggningstiden, vilken var avsedd att börja klockan 14, skulle
komma att väl utnyttjas. Sistnämnda dag hade landsfiskalen i Gränna
distrikt telefonerat till Adell och omtalat, att han den 25 november 1952
beslagtagit 30 röding- och siknät, tillhöriga en yrkesfiskare Holger Gustafsson
på Visingsö, att näten hade ett värde av sammanlagt 1 000 kronor
samt att Gustafsson dittills förlorat ytterligare 1 000 kronor genom förlust
av näten. Landsfiskalen hade framhållit, att han önskade få målet mot
Gustafsson för olaga fiske utsatt till det sista tinget under år 1952, eftersom
stora värden stått på spel för Gustafsson. Av telefonsamtalet hade
Adell fått klart för sig, att målet var brådskande, och han hade därför gått
med på att målet skulle upptagas av häradsrätten på tinget den 16 december.
För att vinna tid hade han givit landsfiskalen i uppdrag att utfärda
stämning och kalla sju vittnen, som han omnämnt under telefonsamtalet.
Fiskemålet hade utsatts till klockan 17.15, en tid som passat bra med bussförbindelserna
från Gränna. Tinget den 16 december hade blivit så långvarigt,
att handläggningen av det sista målet (fiskemålet) icke avslutats
förrän den 17 december klockan 2.10 på natten. Efter handläggningens slut
hade häradsrätten haft enskild överläggning i ungefär 10 minuter, varvid
i korthet diskuterats det ärende och de mål, som handlagts under Adells
ordförandeskap. Häradsrätten hade därvid beslutat att hålla fortsatt överläggning
i ärendet och målen tisdagen den 23 december. — Sedan fiskemålet
anhängiggjorts, hade Adell visserligen förstått, att den vanliga handläggningstiden
skulle komma att överskridas, men han hade icke på förhand
beräknat, att tinget skulle bli så långvarigt som det i verkligheten
blev. De mål, förutom fiskemålet, som handlagts under Adells ordförandeskap,
hade utgjorts av ett tvistemål om skadestånd på grund av vårdslös
bilkörning (fyra vittnen), ett mål om fordran på grund av borgen (ett
vittne), ett mål om ansvar för vårdslös bilkörning (ett vittne) samt därjämte
ett ärende om tillstånd för boutredningsman att sälja ett dödsbos fasta
egendom. Flera samverkande omständigheter hade lett till den sena handläggningstiden,
först och främst fiskemålet. Vidare hade redan från början
inträtt en viss förskjutning av handläggningstiden därigenom att målen
från Mo landsfiskalsdistrikt krävt längre tid än man från början haft anledning
räkna med och att domar i sistnämnda mål efter slutförd handläggning
kunnat avkunnas först klockan 15.30. Slutligen hade borgensmålet
visat sig vara ytterst tidsödande. Rättens ledamöter, vilka ätit en ordentlig
jullunch mellan klockan 13.15 och 14.15, hade druckit kaffe mellan
klockan 19 och 19.30. Vid klockan 21.30 hade häradsrätten tagit 10 minuters
rökpaus. Adell hade då trott, att borgensmålet var i det närmaste slutfört.
Men när partsombuden efter pausen fortfarande haft en hel del frågor
att framställa, hade Adell vid klockan 22 eller 22.30 tagit en enskild

109

överläggning med nämnden och frågat nämndemännen, om de kunde
komma tillbaka följande dag och då fortsätta tinget. Alla nämndemän
hade icke kunnat detta, och särskilt beklagligt hade varit, att domsagans
ende nämndeman från Visingsö var upptagen den 17 december. Gustafssons
ombud, som därefter tillfrågats, hade uppgivit, att Gustafsson ville
ha målet handlagt samma kväll. Jämväl åklagaren hade förklarat sig vara
beredd att utan uppskov fortsätta handläggningen. När Adéll gjort denna
förfrågan hade han hoppats, att de sju vittnena hade ordnat rum för natten
åt sig i Jönköping, eftersom trafikförbindelserna mellan Jönköping å
ena samt Gränna och Visingsö å andra sidan vore dåliga på kvällar och
nattetid. Vittnena hade emellertid uppgivit, att de icke hade beställt rum
för sig i Jönköping utan skulle fara med bil tillbaka till Gränna, varifrån
de fem Visingsö-borna och vittnet från Hästholmen skulle fortsätta med
egen båt till Visingsö. Jämväl vittnena hade velat ha fiskemålet handlagt
samma kväll. Sedan nämnden hört dessa förhållanden, hade samtliga
nämndemän uttalat sig för att handläggningen skulle fortsättas. Detta
hade också blivit Adélls beslut. Därvid hade Adéll påverkats, förutom av
ovannämnda förhållanden, av medvetandet att fiskemålet var av ovanlig art
och därför måste väcka särskilt intresse hos nämndemän, parter och vittnen
samt att det tveksamma i målet var en faktisk fråga och icke något invecklat
juridiskt spörsmål. Adéll ville dessutom anmärka, att han vid beslutets
fattande ej förutsett, att fiskemålets handläggning skulle kräva så
lång tid som det sedan gjort. Handläggningen av fiskemålet hade påbörjats
något över klockan 23. Vid ett par tillfällen hade Adéll iakttagit
nämndemän, parter och vittnen för att se, om han kunde spåra drag av
trötthet hos dem. Han hade icke kunnat finna några sådana drag utom hos
det först hörda vittnet, sedan han avgivit sitt vittnesmål och satt och lyssnade
i rättssalen. Övriga hade med spänd uppmärksamhet följt målets
handläggning. Det borde kanske nämnas, att vittnesutsagorna såväl i
fiskemålet som i tidigare under dagen under Adélls ordförandeskap handlagda
mål upptagits med ljudupptagningsapparat, varför tröttande upprepningar
undvikits.

Adéll upplyste vidare, att han ett par dagar efter den 16 december —
sedan han samrått med åklagaren och Gustafssons ombud — beslutat att
häradsrätten skulle hålla fortsatt huvudförhandling den 23 december i
fiskemålet för att höra vissa sakkunniga. Den enskilda överläggning, som
häradsrätten hållit efter handläggningens slut natten till den 17 december,
hade visserligen varit mycket kortvarig, men Adéll ansåge sig kunna
nämna — utan att svika sin tystnadsplikt enligt domareden — att de domar,
som häradsrätten avkunnat den 23 december i skadeståndsmålet,
borgensmålet och målet om trafikförseelse stode i fidl överensstämmelse
med det preliminära överiäggningsresultatet natten till den 17 december.
— Det vore olämpligt och stridande mot 1 kap. 15 S rättegångsbalken

att hålla på med ett ting till klockan 2.10—2.20 på natten. Hade Adéll på
förhand insett, att risk förelåg för att tinget skulle bli så långvarigt, hade
han säkerligen icke ansett sig böra gå med på att upptaga fiskemålet vid
tinget den 16 december trots de värden, som stodo på spel för Gustafsson.
Att sätta ut fiskemålet till den 17 december hade från början icke legat
nära till hands, eftersom häradsrätten den dagen skulle hålla ting under
häradshövdingen Ekstedts ordförandeskap med en annan besättning av
nämnden för handläggning av mål och ärenden från Huskvarna landsfiskalsdistrikt
och man haft anledning räkna med — vilket också visat sig
vara fallet — att de till den 17 december utsatta målen skulle taga hela
dagen i anspråk. När Adéll gått med på fiskemålets upptagande på tinget
den 16 december, hade han haft anledning antaga, att överskridandet av
den normala handläggningstiden icke skulle röra sig om mer än ett par
timmar. Målets art hade måst anses utgöra synnerliga skäl för ett så begränsat
överskridande av normaltiden. Under tinget den 16 december
hade Adéll så småningom blivit försatt i en brydsam situation. När han
till slut beslutat att fortsätta tinget tills alla utsatta mål handlagts, hade
han främst tagit hänsyn till parters och vittnens önskemål och intressen.
Hans skildring här torde ha visat, att trots den sena handläggningstiden
vid det första rättegångstillfället den i fiskemålet tveksamma frågan utretts
på ett ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande sätt. Tinget den
16 december vore en engångsföreteelse och komme icke att upprepas.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalanden.

I 1 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat, att till huvudförhandling ej
må utan synnerliga skäl å samma dag utsättas flera mål än att de kunna
beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar, och att, om ett måls
handläggning kräver mera än en dag, sammanträdet skall pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd. Anledningen till detta stadgande är,
såsom processlagberedningen framhållit, att en för lång arbetstid lätt leder
till att ledamöternas uppmärksamhet avtrubbas och deras iakttagelseförmåga
minskas samt att handläggningen ej blir tillräckligt ingående.
Domstolsledamöters och parters önskemål måste härvidlag vika för kravet
på rättssäkerhet.

Utredningen i ärendet ger vid handen att — då huvudförhandling i fiskemålet
utsattes av Adéll — redan förut så många mål utsatts att förekomma
å tinget den 16 december 1952, att enbart handläggningen av dessa
mål kunde på förhand beräknas taga i anspråk en tid av minst sex timmar.
Ytterligare mål kunde följaktligen på grund av stadgandet i nyssnämnda
lagrum icke ”utan synnerliga skäl” utsättas till handläggning
samma dag. Adéll har gjort gällande, att sådana skäl förelegat.

Det är visserligen uppenbart, att fiskemålet var av den beskaffenhet
att det av skälig hänsyn till den tilltalades intresse krävde en skyndsam
handläggning. Härav följer dock icke, att målet bort utsättas att förekomma
å tinget den 16 december 1952, det sista ordinarie för året. Kravet
på en skyndsam handläggning hade kunnat likaväl tillgodoses genom målets
handläggning å extra ting. Av vad Adell själv anfört om den fortsatta
huvudförhandlingen den 23 i samma månad framgår, att möjlighet till
extra ting funnits. Som handläggningen av fiskemålet redan vid dess utsättande
kunde, särskilt med tanke på att åklagaren påkallade vittnesförhör
med sju personer, beräknas bli långvarig, hade målet — för att den
sammanlagda handläggningstiden å tinget den 16 december 1952 icke
skulle alltför mycket överskrida vad som i 1 kap. 15 § rättegångsbalken
förutsättes såsom normal sessionstid — icke bort utsättas till handläggning
å sistnämnda ting utan i stället upptagas å extra ting, vartill möjlighet
på sätt nyss nämnts funnits. Enligt min mening har Adell därför förfarit
felaktigt genom målets utsättande till handläggning å det ordinarie
tinget den 16 december 1952.

Av Adélls yttrande framgår vidare, att handläggningen av övriga å
tinget utsatta mål pågått från klockan 10 på morgonen till klockan 23 på
kvällen med avbrott allenast för lunch mellan klockan 13.15 och 14.15, för
kaffedrickning mellan klockan 19 och 19.30 och för rökning 10 minuter omkring
klockan 21.30. När handläggningen av fiskemålet började något över
klockan 23, hade den sammanlagda handläggningen av övriga mål alltså
pågått mera än elva timmar, pauser däri icke inräknade. Vad som är att
anse såsom normal sessionstid hade salunda vida överskridits redan da
fiskemålet påropades.

När det gäller att bedöma, huruvida det kunde anses försvarligt att det
oaktat och så sent på kvällen påbörja handläggningen av ett mål, som
kunde förutsättas bli tidskrävande, är det visserligen tydligt, att samtliga
nämndemän, den tilltalade och hans ombud samt vittnena önskade, att
målet handlades på sätt som skedde, samt att åklagaren icke hade något
att erinra häremot. Det är även klart, att ett inställande av huvudförhandlingen
och målets utsättande till handläggning å annan dag skulle,
sedan parter och vittnen kommit tillstädes, ha medfört icke blott besvär
för alla i huvudförhandlingen deltagande utan även kostnader för den tilltalade
och för statsverket.

Å andra sidan måste det ha stått klart för Adell, att en handläggning
av fiskemålet efter en så lång session och vid en så sen tidpunkt på kvällen
måste bli lidande av den trötthet, som efter all erfarenhet måste ha
gjort sig gällande icke blott hos rättens ledamöter utan även hos parter,
ombud och vittnen. Utredningen kunde följaktligen icke bli lika tillfredsställande
som om målet handlagts under normala förhållanden. Ur rättssäkerhetssynpunkt
måste intresset av en bättre och säkrare handläggning

112

väga väsentligt tyngre än de av Adéll åberopade skälen för målets företagande
till huvudförhandling på sätt som skedde. Med hänsyn härtill
hade huvudförhandlingen i fiskemålet bort inställas, så snart det blivit
klart att dess handläggning eljest skulle komma att taga en betydande
del av natten i anspråk.

Jag anser därför, att Adéll förfarit felaktigt jämväl genom att på sätt
som skett i strid mot grunderna för stadgandet i 1 kap. 15 § rättegångsbalken
företaga fiskemålet till handläggning efter en så lång session och
vid en så sen tidpunkt.

Det är emellertid uppenbart, att Adells handlingssätt uteslutande betingats
av en i och för sig erkännansvärd strävan att tillmötesgå parters
och vittnens önskemål. Jag anser mig därför kunna låta bero vid mina nu
gjorda uttalanden och en erinran om vikten av att förhandlingarna under
en rättegångsdag icke utsträckas längre än som förutsättes i rättegångsbalken.

De gjorda uttalandena upptogos i en till Adéll avlåten skrivelse, och
var ärendet därmed av JO slutbehandlat.

3. Fråga om tillämpningen av den taxeringsmyndigheterna
tillkommande anmaningsrätten enligt 32 § 2 mom.
taxeringsförordningen.

I en i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning under rubriken ”Privatcirkus
i Vänersborg” den 23 april 1952 införd artikel påtalades, att taxeringsmyndigheterna
i Älvsborgs län och Örebro län till olika företag utsänt
särskilda frågeformulär att i samband med deklaration till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt ifyllas och insändas till vederbörande taxeringsmyndighet.
I artikeln gjordes gällande, att formulären begagnats i sådan
utsträckning att de i verkligheten fått karaktär av deklarationsblanketter.
Vidare framhölls, att uppgifterna infordrats redan vid en tidpunkt, då
företagen i allmänhet icke hunnit avlämna sina deklarationer. Slutligen
riktades anmärkningar även mot formulärens innehåll, som skolat avse
uppgifter, vilka i vissa fall vore onödiga eller närgångna. Tillika påtalades
innehållet i en skrivelse, som åtföljt de blanketter som tillställts aktiebolagen
i Örebro stad.

Blanketterna, som hit införskaffades, hade färdigställts av länsstyrelserna
och voro för de båda länen av i stort sett samma lydelse samt av två
slag, nämligen en för uppgifter från aktiebolag till ledning för den årliga
värderingen av icke börsnoterade aktier samt en för upplysningar angående
rörelseidkares omkostnader m. m. De i Älvsborgs län använda blanketterna
hade följande lydelse:

Taxeringsdistrikt:

Den skattskyldiges namn:

113

''Bilaga till 19 års dekl.

Räkenskapsåret omfattar tiden / 19 — / 19

1. Uppgifter, som äro ägnade att belysa den av bolaget bedrivna verksamheten:

a) Bedriver bolaget fabriksrörelse eller enbart handelsrörelse etc.?

Svar:........................................................................................................................................................................

b) Vilka varor eller varuslag (eller i förekommande fall tjänster) tillverkas eller försäljas av
bolaget?

Svar:........................................................................................................................................................................

2. Uppgift om aktiekapitalets storlek vid räkenskapsårets utgång:

Stamaktiekapital . ........................................................ kr.

Preferensaktiekapital ...................................................... „

Summa aktiekapital ....................................................... „

Under räkenskapsåret har aktiekapitalet ökats med............kr., varav genom gratisemission

.............. kr. och genom nyemission..............kr.

För kostnader i anledning av nyteckning eller ökning av aktiekapitalet har rörelsen belastats
med kr.

3. Nominella värdet per aktie utgör.................... kr.

4. Uppgift om senast kända försäljningspris å bolagets aktier med angivande av namn å köpare
och säljare samt tidpunkt för försäljningen (eller avskrift av avräkningsnota):

Svar: ............................................................................................................................................................................

5. Uppgift om utdelning, som beslutats och varit tillgänglig för lyftning under de senaste fem åren,

ä procent å aktiekapitalet:

Kalenderår:	19	19	19	19	19
Å stamaktiekapitalet ............
Å preferensaktiekapitalet .........

Med utdelning likställes bonus eller annan liknande gottgörelse, som utgått till aktieägarna i
förhållande till deras aktieinnehav, och skall följaktligen sådan förekommande gottgörelse medräknas.

6. Redogörelse för bolagets mellanhavande med aktieägare och dem närstående personer:

Bolagets fordringar å nämnda personer utgjorde vid räkenskapsårets j^g^g j^. .....................

intrång kr*

Bolagets skulder till nämnda personer utgjorde vid räkenskapsårets u^ng j,r

I ränta å nämnda fordringar har under räkenskapsåret uppburits kr............ som beräknats

efter en räntesats av........ % per år.

Ifrågavarande skulder hava under räkenskapsåret förräntats med kr............ som beräknats

efter en räntesats av........ % per år.

Därest någon del av ifrågavarande fordringar avskrivits såsom osäker, lämnas uppgift om nedskrivningens
storlek och orsaken till densamma.

Svar:..............................................................................................................................................................................

Ls nr 23 b.

8 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1054 “r8 riksdag.

7. Uppgift angående aktieägare den 31 december föregående år (om antalet aktieägare är stort, behöver uppgiften endast innefatta de 10 största):

Fullständigt namn, titel och adress	Antal aktier	Löner m. m., som utgått från bolaget under föregående år	Summa under året därförut
stam	pref.	Lön, arvode	Tantiem	Repr.-ers.	Annan ers.	Summa
1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

8. Antalet aktieägare bosatta i annat län utgör (endast ungefärliga antalet behöver angivas).

Att förestående uppgifter äro i alla delar riktiga försäkras härmed
..................................................................................den...................................................... 19

115

”Bilaga till 19 års dekl. Taxeringsdistrikt:............................................................................................................................Nr........................... Den skattskyldiges namn:............................................................................................................................................. Bransch: ...............................

Spörsmål att besvara	Kronor
Räkenskapsåret omfattar tiden / 19 — / 19 1. a) Under räkenskapsåret har rörelsen belastats för gåvor och bidrag med ett belopp
b) Under räkenskapsåret har rörelsen belastats för föreningsavgifter med ett belopp
Anm.: Om den skattskyldige gör gällande, att gåvor, bidrag och föreningsavgifter, vilka ingå i ovan uppgivna belopp, helt eller delvis äro avdragsgilla vid taxeringen, bör speci-fikation lämnas å särskild bilaga c) För nedskrivning å värdepapper har rörelsen belastats med .................. 2. Inventarier och maskiner ha under räkenskapsåret inköpts för .................. Av detta belopp har å maskiners och inventariers e. d. konto bokförts) .......... Resterande belopp har bokförts å följande konton: *)

3. För ny-, till- eller ombyggnad samt reparation och underhåll av fastigheter har

under räkenskapsåret bokförts sammanlagt ....................................

Härav bär av den skattskyldige såsom ny-, till- eller ombyggnad ansetts*) ......

som bokförts å följande konton:**)


som bokförts å följande konton:**)

Anm.: Avdrag för överpris å byggnader medgives endast i undantagsfall. För att avdrag skall kunna påräknas bör därför närmare utredning och motivering lämnas. Resterande belopp har bokförts å följande konton:**)

Anm.: Då kostnaderna för reparation och underhåll äro mera betydande, bör specifi-kation lämnas, utvisande utförda arbeten och kostnaderna för desamma. Om repara-tion av byggnader skett i samband med ny-, till- eller ombyggnad, bör utredning lämnas, utvisande de grunder, efter vilka kostnaderna fördelats. 4. Rörelsen har under räkenskapsåret belastats för
b) kostnader i samband med inköp av värdepapper (stämpel, courtage m. m.) med c) kostnader av engångsnatur, t. ex. ersättning för goodwill eller hyresrätt, engångs-
Anm.: Specifikation och närmare upplysningar böra lämnas å särskild bilaga.

*) nettobeloppet.

**) jämväl det å resp. konto bokförda beloppet antecknas.

Ls nr 23 a.

116

Spörsmål att besvara	Belopp i kronor vid räkenskapsårets
ingång	utgång
5. Varulagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde ................

Skillnad

6. Summan — före eventuell nedskrivning — av bokförda skuldförbindel-ser enligt ingångna leveranskontrakt uppgår till ....................
Rättigheten till leverans enligt dessa kontrakt har bokförts till ......		....................
Skillnad
Anm.: Uppgift bör lämnas, huru den totala nedskrivningen fördelar sig å kon-trakt för varor, för maskiner och inventarier samt för byggnader. 7. Det nominella beloppet av utestående fordringar utgör ..............
Fordringarna hava bokförts till.................................... Skillnad

8. Obligationers och aktiers kursvärde (spec. bör bifogas) ..............
-»- bokförda värde ..........................
Skillnad
9. Maskiners och inventariers restvärde vid normal planenlig avskrivning
Maskiners och inventariers bokförda värde*) ........................ Skillnad

10. Fastigheternas taxeringsvärde .....................................
» bokförda värde ..................................... Skillnad

11. Övriga tillgångar**) ...........................................
Bokfört värde .........................................
Skillnad
12. Öppna reserver, som icke direkt framgå av balansräkningarna, t. ex del-crederefond, skattefond, reserv för garantiförbindelser eller skadestånd

Att förestående uppgifter äro i alla delar riktiga försäkras härmed.

..........................................................................den.......................................................19

*) Därest s. k. indirekt avskrivning tillämpas, skall här upptagas det å balansräkningens aktivsida för tillgången
redovisade värdet med avdrag för det å passivsidan uppsamlade beloppet. Skulle avskrivningskontot
hänföra sig till såväl fastigheter som maskiner och inventarier samt det av bokföringen icke skulle direkt
framgå, huru stor del av fonden, som hänför sig till resp. tillgångskonto, får en skälig uppdelning göras.

**) Användes endast, då nedskrivning skett å tillgångar, vilka icke kunna inordnas under tidigare angivna
rubriker.

117

Den påtalade missivskrivelsen till aktiebolagen i Örebro stad hade utsänts
av ordföranden i länets första aktiebolagstaxeringsdistrikt. I skrivelsen,
varav likaledes exemplar hit överlämnats, hade bland annat intagits en
erinran om att till deklarationen skulle fogas vederbörligen ifyllda värdeminskningsplaner,
vilket gällde även bolag som medgivits rätt till fri avskrivning
å maskiner och inventarier.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrade jag yttranden
från länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län.

Länsstyrelserna åberopade såsom egna yttranden förklaringar, som av
dem inhämtats från vederbörande taxeringsintendenter.

Taxeringsintendenten i Älvsborgs län Gunnar Hjorth anförde i huvudsak
följande.

Sedan ett 20-tal år hade hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i och för förmögenhetstaxeringen skett förhandsvärdering av icke börsnoterade
aktier, utmynnande i värdeförslag vilka sedan sammanställts inom
överståthållarämbetet och tillhandahållits taxeringsnämnderna. Detta
hade skett till befordrande av likformighet i taxeringen. Såsom ett förberedande
led i värderingsarbetet utsändes under hösten före taxeringsåret
till aktiebolag av ifrågavarande art frågeformulär, upptagande spörsmål
av för aktievärderingen relevant innebörd. Formulären hade ursprungligen
hämtats från överståthållarämbetet, där metoden först torde ha tillämpats.
Efter hand hade dessa formulär omarbetats och aktualiserats. —
Emellertid hade från bolagshåll inom länet uttalats missnöje med att förfrågningarna
rörande aktievärderingen tillställdes bolagen vid sådan tid,
att det material, varå senast fastställda bokslut grundats, icke längre vore
aktuellt. Förfrågningarnas besvarande föranledde förty avsevärt merarbete
för bolagen. Ofta vore dessa vid ifrågavarande tidpunkt sysselsatta
med förarbete för nästa bokslut. Åtskilliga bolag hade därför anhållit att
bli satta i tillfälle att redan i samband med självdeklarationens upprättande
för visst räkenskapsår avlämna de för bolagets egen taxering och för
aktievärderingen nödiga särskilda uppgifterna. — Vid rörelseidkares taxering
hade det vidare i allt större utsträckning visat sig, att företagens omkostnadskonton
belastats med utgifter av vid beskattningen icke avdragsgill
natur. Sådant förhållande kunde emellertid icke konstateras vid
granskning av rörelseidkarnas självdeklarationer med tillhörande i lag föreskrivna
bilagor utan först vid bokföringsgranskningar eller vid sticlcprovsvis
gjorda förfrågningar. För underlättande av detta arbete hade det tett
sig naturligt, att länsstyrelserna tillhandahölle blanketter för ändamålet,
att användas redan på taxeringsnämndsstadiet. Länsstyrelsen hade därför
beslutat att — med tillämpning från och med 1948 års taxering — tillhandahålla
taxeringsnämnderna i länet formulär med tillhörande missiv
för inhämtande av uppgifter i samband med självdeklarationen dels för

118

rörelseidkares egen taxering och dels för aktie värderingen. Uppgiftsformulären
hade av lämplighetsskäl uppdelats på två blanketter. När det gällde
andra rörelseidkare än aktiebolag, hade av vederbörande taxeringsnämnds
ordförande eller av taxeringskonsulent det för rörelseidkares taxering
avsedda formuläret endast stickprovsvis utsänts till ett begränsat antal
rörelseidkare, beträffande vilka skäl därtill ansetts föreligga. Däremot
hade båda formulären utsänts mera generellt till aktiebolagen. — Hjorth
ville såsom sin åsikt framhålla, att samtliga de i formulären upptagna uppgifterna
hade betydelse för ett riktigt bedömande av företagets egen taxering.
Sålunda hade exempelvis uppgifterna angående försäljningspris å
aktier samt aktieägarnas namn å formuläret för aktievärderingen betydelse
för frågan om taxering för förtäckt utdelning till aktieägare.

Förutvarande taxeringsintendenten i Örebro län Helmer Norell anförde
bland annat följande.

Genom användningen av de påtalade formulären, innefattande ett flertal
punkter rörande vanligen förekommande frågor, åstadkommes arbetsbesparing
för taxeringsnämnderna, minskades besväret med skriftväxlingen
för de skattskyldiga samt befordrades rättvisa och likformighet. Åtgärden
att bereda aktiebolagen tillfälle att redan i samband med deklarationsupprättandet
lämna för den årliga aktievärderingen erforderliga uppgifter
hade vidtagits sedan från några bolagsledningar uttalats missnöje med
att långt efter det deklarationen avlämnats ånyo nödgas gripa sig an med
sifferuppgifter, vilka vid deklarationstiden kunnat lämnas med betydligt
mindre omak. Blanketter enligt i stort sett likartade formulär som de av
länsstyrelsen upprättade användes inom flertalet län.

Länsstyrelsen i Örebro län insände jämväl en av länsstyrelsen från ordföranden
i Örebro läns första aktiebolagstaxeringsdistrikt Gustaf Löfgren
infordrad förklaring. Löfgren anförde däri, att det i ovannämnda missivskrivelse
intagna påpekandet angående skyldigheten för aktiebolagen att
inkomma med värdeminskningsplaner tillkommit därför att en del bolag,
som medgivits fri avskrivning å maskiner och inventarier, icke alls lämnade
några värdeminskningsbilagor. Påpekandet hade sålunda icke avsett
att innebära mera än en erinran om den begränsade uppgiftsskyldighet,
som därutinnan ålåge sådant bolag.

På begäran av mig avgav därefter riksskattenämnden utlåtande i ärendena
och anförde däri följande.

Enligt riksskattenämndens mening borde diskussionen om vad som förekommit
i ärendena kunna i huvudsak begränsas till frågan om den omfattning,
vari blanketterna använts. Att uppgifterna infordrats redan i samband
med deklarationernas avgivande vore nämligen en lämplighetsåtgärd,
som i och för sig icke kunde giva anledning till någon erinran. Förfarandet
hade valts främst i företagens intresse. Om uppgifterna befunnes

119

vara erforderliga för taxeringen, vållade det givetvis mindre besvär att
lämna dem omedelbart i samband med deklarationen än vid en senare tidpunkt,
då deklarationsmaterialet vore mindre aktuellt för de skattskyldiga.
Även för taxeringsarbetet vore det till fördel att så skedde. I de taxeringsdistrikt,
där nämnderna hade att taxera uteslutande enskilda rörelseidkare
och aktiebolag, avlämnades deklarationerna i allmänhet först i slutet av
mars och ibland senare, om taxeringsintendenten medgivit särskilt anstånd.
Den tid, som stode taxeringsnämnderna till buds för eventuell korrespondens
med de skattskyldiga, bleve därigenom ytterst knapp. Det kunde därför
vara lämpligt att vid mera omfattande kontroll infordra uppgifter redan
på deklarationsstadiet. Ett dylikt förfarande finge anses vedertaget
och kunde även sägas ha visst stöd i ett interpellationssvar vid 1945 års
riksdag av dåvarande chefen för finansdepartementet (första kammarens
protokoll år 1945 nr 15 s. 12 o. f.). Departementschefen hade därvid yttrat
bland annat: ”Bestämmelsen i 32 § 2 mom. taxeringsförordningen torde ha
tillkommit för att möjliggöra för taxeringsmyndigheterna att infordra kompletterande
eller i kontrollsyfte eljest erforderliga upplysningar i sådana
fall, då vederbörandes självdeklaration ger anledning därtill eller då anledning
till en sådan åtgärd beträffande viss skattskyldig eljest föreligger.
En mera generell tillämpning av anmaningsrätten för visst eller vissa ar
torde emellertid också kunna ifrågakomma, därest förhållandena inom ett
län göra ett sådant förfaringssätt motiverat; om dylika mera omfattande
kontrollåtgärder anses böra vidtagas torde det — även om taxeringsförordningen
icke utgår från att ett dylikt förfaringssätt skall tillämpas — kunna
vara till fördel, ej minst för de uppgiftspliktiga själva, om uppgifterna lämnas
redan i samband med självdeklarationen.” Interpellationssvaret hade
icke föranlett någon erinran från interpellantens eller kammarens sida. —
Icke heller ansåge riksskattenämnden, att någon befogad anmärkning kunde
göras mot blanketternas avfattning. Deras innehåll finge givetvis bedömas
i belysning av de ändamål, de vore avsedda att tjäna, och under förutsättning
att de användes på det sätt, som varit meningen med dem. Blanketten
för inhämtande av uppgifter enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen
vore tydligen avsedd att täcka ett mycket brett fält av sådana
spörsmål, som vanligen uppkoinme vid granskning av företagens deklarationer.
I särskilda delar kunde därför blanketten komma att sakna tilllämpning
för en viss skattskyldig och såtillvida innehålla onödiga frågor.
Denna generella karaktär hos blanketten syntes emellertid stå klar för
mottagarna och framhölles ju även i missivskrivelsen. Samtliga frågor låge
inom området för vad som kunde vara sakligt motiverat att undersöka vid
taxeringen. Icke heller kunde ur saklig synpunkt någon befogad anmärkning
göras mot de uppgifter, som begärdes i aktievärderingsblanketten.
Även denna blankett vore uppgjord med tanke att man på en gång skulle
erhålla allt det material, som kunde behövas för ändamålet, och frågorna

120

ginge i intet fall utöver syftet med blanketten. Vid sidan av spörsmålet om
blanketternas innehall kunde emellertid anmärkas, att den missi vskri velse,
som i Örebro läns första aktiebolagsdistrikt åtföljt blanketterna, fått en
olycklig formulering, när däri angåves, att även bolag, vilka medgivits rätt
till s.k. fri avskrivning, skulle lämna vederbörligen ifyllda värdeminskningsplaner.
Den kategoriska formuleringen i missivskrivelsen vore ägnad
att bibringa företagen den uppfattningen att de även vid fri avskrivning
skulle vara skyldiga att lämna fullständiga värdeminskningsplaner. Av
tidningsartikeln framginge också, att skrivelsen vållat missförstånd i detta
avseende. Påpekandet hade därför bort givas en mera tydlig form, så att
det framgatt, att ifragavarande bolag behövde ifylla deklarationsformuläret
8 b endast i begränsad utsträckning.

Beträffande frågan om den omfattning, vari blanketterna utnyttjats i de
bada länen, anförde riksskattenämnden följande: Bestämmelsen i 32 § 2
mom. taxeringsförordningen om skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter
för taxeringen innehölle efter ordalagen icke annan begränsning i
fråga om utnyttjandet av frågerätten än att uppgifterna skulle vara "erforderliga
för den tillfrågades taxering för inkomst eller förmögenhet.
Emellertid hade det ansetts, att bestämmelsen borde tolkas förhållandevis
restriktivt. Utnyttjandet av frågerätten bleve därigenom i sista hand en
omdömesfraga. Det borde då till en början beaktas, att behovet av upplysningar
utöver dem, som framginge av deklarationsformuläret, vore mycket
växlande för olika grupper av skattskyldiga, För vissa grupper, exempelvis
handelsresande och fiskare, kunde förhållandena vara sådana, att
det i praktiken icke vore möjligt att åstadkomma en tillfredsställande taxering
utan tillgång till uppgifter och specifikationer, vilka icke framginge
av den allmänna självdeklarationen. Frågeinstitutet finge därigenom för
dessa grupper en mer eller mindre permanent karaktär genom användande
av särskilda blanketter vid sidan av självdeklarationen. Även eljest kunde
emellanåt beträffande någon grupp av skattskyldiga uppkomma behov av
en mera generell taxeringskontroll. Vissa spörsmål, som kanske icke tidigare
ägnats särskild uppmärksamhet, kunde på grund av skiftande tidsförhållanden
eller förskjutningar i rättstillämpningen komma i förgrunden
och ge anledning till mera omfattande undersökningar i syfte att vinna en
riktig och likformig taxering. Detta vore särskilt fallet inom företagaregruppen,
där taxeringen saknade det fasta underlag, som arbetsgivarnas
löneuppgifter bildade vid taxering av inkomst av tjänst. Om det befunnes,
att bland företagen i allmänhet en tendens utbildats att i deklarationerna
icke återföra kostnader eller avsättningar av visst slag, för vilka avdrag
vid taxeringen icke vore tillåtna, kunde det för ett eller annat år vara
lämpligt, att taxeringsnämnderna ingrepe genom mera generella förfrågningar.
Ett sådant förfarande hade också stöd i det citerade interpellationssvaret.
På grund av dessa förhållanden syntes det vara tydligt, att

121

32 § 2 mom. taxeringsförordningen — även om paragrafen i allmänhet ansåges
böra tolkas restriktivt — medgåve taxeringsorganen en viss rörelsefrihet,
när särskilda förhållanden så påkallade. Man kunde därvidlag icke
enbart hänvisa till att behovet av uppgifter för taxeringen borde tillgodoses
genom de i författningsenlig ordning fastställda deklarationsblanketterna.
Dessa deklarationsformulär kunde icke lämpligen tyngas med olika
detaljuppgifter, vilka kanske hade betydelse endast för någon grupp av
skattskyldiga eller vilkas aktualitet kunde vara av mer eller mindre övergående
natur. Icke heller kunde serien av deklarationsformulär utan
olägenhet utökas med nya blanketter, avsedda för någon särskild kategori
av skattskyldiga. Bland annat mötte svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt avgränsa en dylik kategori, så att uppgiftsskyldigheten verkligen
komme att åligga de deklaranter, för vilka den hade betydelse. Om
uppgiftsskyldigheten skulle väl ansluta sig till de skiftande behoven, syntes
det sålunda alltid bli nödvändigt att i viss utsträckning anlita frågerätten,
varav även torde följa, att denna rätt icke borde göras för snäv
utan tillåta en viss elasticitet.

I fråga om den av länsstyrelserna använda blanketten för inhämtande
av uppgifter från rörelseidkare angående deras omkostnader anförde riksskattenämnden
vidare: Blanketten hade tillkommit i anledning av särskilda
förhållanden, vilka motiverat en mera ingående undersökning av
företagens deklarationer. Åtskilliga spörsmål om reservbildningen inom
företagen och icke minst om deras rätt att vid taxeringen göra avdrag för
gåvor och bidrag samt medlemsavgifter av olika slag hade under krigsåren
fått en helt ny aktualitet, som lett till en mera omfattande kontroll
av deklarationerna i sådana frågor som berördes i blanketten. Att denna
kontroll genomförts på ett tämligen generellt sätt under vissa år hade
enligt riksskattenämndens mening varit motiverat av förhållandena. Däremot
kunde riksskattenämnden icke finna det lämpligt, att en undersökning
av detta slag förlänades permanent karaktär genom att upprepas år
efter år i full utsträckning. I enstaka fall kunde det visserligen vara erforderligt
att årligen ha tillgång till uppgifter liknande dem som här infordrats.
För den stora mängden av företag borde emellertid en sådan kontroll
— sedan den en gång genomförts på ett generellt sätt — kunna tillsvidare
inskränkas och ske mera stickprovs vis. Av handlingarna syntes
framgå, att blanketten i Älvsborgs och Örebro län begagnats i större utsträckning
än som överensstämde med riksskattenämndens sålunda uttalade
uppfattning. Blanketten hade gjorts obligatorisk på ett sätt, som icke
överensstämde med dess syfte. En bidragande orsak därtill syntes ha
varit att blanketten sammankopplats med de uppgifter, som årligen infordrats
för värdering av icke börsnoterade aktier.

Beträffande aktievärderingsblanketten anförde riksskattenämnden följande:
Det låge i sakens natur, att vid omprövning av aktievärdena en

122

viss kommunikation måste äga rum med företagen i frågor, som fölle utanför
den vanliga deklarationsblanketten. Infordrandet av sådana upplysningar
vore emellertid icke någon taxeringsnämndernas sak. Att så skett
i förevarande fall hade motiverats av praktiska skäl. I en skrivelse, som
i mars 1949 tillställts aktiebolagen i Örebro län, hade taxeringsintendenten
klargjort förhållandet för bolagen och hänskjutit till dem att, om de
skulle finna ett sådant tillvägagångssätt lämpligt, bifoga uppgifterna redan
vid deklarationen. Enligt riksskattenämndens mening kunde någon
anmärkning mot detta tillvägagångssätt icke göras. Det kunde emellertid
— trots att förfarandet valts i bolagens intresse och att vissa av uppgifterna
kunde vara av betydelse även för bolagens inkomsttaxering — ifrågasättas
om taxeringsnämnderna lämpligen bort inkopplas i detta sammanhang,
detta särskilt med hänsyn till att det på ett så tidigt stadium
kunde vara svårt att bedöma, i vilken utsträckning en allmän omprövning
av aktievärdena senare kunde hinna utföras och vilka uppgifter som
då i de särskilda fallen kunde visa sig behövliga.

Pa grund av vad sålunda anförts förklarade sig riksskattenämnden på
vissa punkter icke kunna dela den uppfattning, som hävdats i de i ärendet
avgivna yttrandena, men fann dock — med hänsyn till att olika tolkningar
kunde göras gällande beträffande ifrågavarande paragraf i taxeringsförordningen
och i belysning av erfarenheterna från taxeringarna under
senare år — de påtalade åtgärderna förklarliga. Nämnden, som upplyste
att den hade sin uppmärksamhet fäst på hithörande förhållanden,
ansåg på grund därav, att ärendet icke borde föranleda någon JO:s vidare
åtgärd.

I en till riksskattenämnden avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius följande.

Vad först angår infordrandet av uppgifter från aktiebolag för bestämmande
av de värden, till vilka aktierna i bolagen skola upptagas vid taxering
till förmögenhetsskatt, vill jag till en början erinra, att några föreskrifter
om skyldighet för bolag att lämna särskilda uppgifter för nämnda
ändamål icke meddelats. Fråga om införande av obligatorisk uppgiftsskyldighet
för bolag i berörda hänseende har nyligen varit föremål för
statsmakternas prövning, därvid frågan ansågs böra tillsvidare lämnas
öppen (se prop. 64/1951 s. 74). Till stöd för detta ståndpunktstagande har
bland annat åberopats, att bolagen vore betungade med skyldighet att
lämna uppgifter av mångahanda slag och att det därför syntes ur bolagens
synpunkt vara önskvärt, att de icke ytterligare belastades i detta hänseende,
utan att sådant vore oundgängligen erforderligt, vilket icke ansågs
vara fallet (se SOU 1949: 62 s. 71). Den omständigheten att uppgiftsskyldighet
i förevarande hänseende icke föreskrivits torde emellertid icke

123

utgöra något hinder för vederbörande myndighet att påkalla bolagens frivilliga
medverkan vid aktievärderingen. Att erforderliga uppgifter för en
riktig värdering av aktie i bolag lämnas av detta är nämligen ingalunda
blott ett fiskaliskt utan minst lika mycket ett bolagets och dess aktieägares
intresse. Det ligger därför i sakens natur att tillfälle bör beredas bolagen
att — på sätt vanligen brukar ske — yttra sig över preliminärt
åsatta värden och att i samband därmed lämna de kompletterande upplysningar,
som kunna finnas erforderliga för en riktig värdering. I likhet
med riksskattenämnden kan jag icke finna, att anmärkning kan riktas
mot en begäran att erforderliga uppgifter lämnas redan i samband med
bolagens deklarationsarbete. Ett sådant förfarande ligger snarast i bolagens
eget intresse. Icke heller kan jag finna nagon berättigad erinran
kunna göras mot de av länsstyrelserna för detta ändamal använda blanketterna.

Vad därefter angår den i artikeln framförda kritiken av infordrandet
av uppgifter till ledning för rörelseidkares taxering har taxeringsintendenten
i Älvsborgs län framhållit, att det i allt större utsträckning visat sig,
att företagens omkostnadskonton belastades med utgifter av vid beskattning
icke avdragsgill natur. Som ett sådant förhållande icke alltid kan
konstateras vid granskning av företagens självdeklarationer med tillhörande
bilagor, är ett inhämtande av upplysningar härutinnan från vederbörande
företagare ofta behövligt.

Av utredningen framgår, att inom Älvsborgs län uppgifter i berörda
hänseende med anlitande av den i ärendet omnämnda blanketten årligen
inhämtas från nästan alla aktiebolag samt från övriga rörelseidkare stickprovsvis
i begränsad utsträckning. Även inom Örebro län synes det enligt
utredningen vara brukligt att årligen infordra dylika uppgifter från
aktiebolagen.

När det gäller att bedöma, huruvida ett dylikt infordrande av uppgifter
från en mycket stor grupp av skattskyldiga utöver de uppgifter som skola
lämnas i deklarationerna kan anses försvarligt, vill jag inledningsvis betona,
att det är ett betydelsefullt intresse att taxeringen blir riktig och
likformig. Detta intresse kan icke tillgodoses utan att den enskilde i viss
utsträckning ålägges skyldighet att lämna uppgifter till ledning för taxeringen.
Det ligger å ena sidan i öppen dag att ju mera omfattande denna
uppgiftsskyldighet göres, desto större bli utsikterna att vinna ett tillfredsställande
resultat av taxeringsarbetet. Ä andra sidan måste hänsyn
tagas till den enskildes befogade anspråk pa att icke bli över hövan betungad
med skyldighet att lämna varjehanda uppgifter.

Det föreligger alltså här två mot varandra stridande intressen. Ur rättssäkerhetssynpunkt
har det icke ansetts möjligt att lata lokala taxeringsmyndigheter
fritt bestämma om uppgiftspliktens omfattning. Avvägning -

124

en av nämnda två intressen är en uppgift, som ankommer på lagstiftaren,
och har därför reglerats i den av Kungl. Maj:t med riksdagen utfärdade
taxeringsförordningen. I denna författning lämnas sålunda ingående bestämmelser
om den enskildes skyldighet att avgiva deklaration eller andra
uppgifter. Författningen lämnar Nungl. Maj:t eller riksskattenämnden bemyndigande
att fastställa blanketter till självdeklaration och andra uppgifter
samt att i vissa hänseenden infordra uppgifter från banker och
andra till ledning vid taxeringen. De lokala taxeringsmyndigheternas kompetens
att infordra uppgifter är begränsad till vissa uttryckligt angivna
fall. Någon befogenhet för lokala taxeringsmyndigheter att härutöver
ålägga den enskilde skyldighet att lämna uppgifter finnes icke.

Till stöd för infordrandet av upplysningar till ledning vid kontroll av
företags avdragsgilla omkostnader har åberopats stadgandet i 32 § 2 inom.
taxeringsförordningen, däri föreskrives bland annat att envar är efter anmaning
skyldig att i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela
för egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar
utöver dem som föranledas av deklarationsformuläret.

I en den 29 juli 1949 avlåten skrivelse till länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län (ämb.-ber. 1950 s. 109 o. f.) uttalade jag i en fråga av förevarande
beskaffenhet den meningen, att den av 32 § 2 mom. taxeringsförordningen
följande befogenheten för taxeringsmyndighet att genom anmaning
infordra uppgifter av skattskyldiga vore begränsad samt att i enlighet
härmed de undersökningar, som kunde göras med stöd av stadgandet,
salunda borde asyfta införskaffande av ytterligare utredning i särskilda
fall, i vilka sådan utredning funnes behövlig, eller ock ha karaktären
av stickprovskontroll. Till stöd härför åberopade jag vissa uttalanden
som gjorts vid förarbetena till taxeringsförordningens bestämmelser på
ifrågavarande område.

Det kan enligt min mening icke råda något tvivel om att stadgandet

på sätt jämväl framhölls av chefen för finansdepartementet i det av
riksskattenämnden återgivna interpellationssvaret vid 1945 års riksdag —
tillkommit för att möjliggöra för taxeringsmyndigheterna att infordra
kompletterande eller i kontrollsyfte eljest erforderliga upplysningar i sådana
fall, då vederbörandes självdeklaration ger anledning därtill eller då
anledning till en sådan åtgärd beträffande viss skattskyldig eljest föreligger.
Utvecklingen har senare med stöd av vissa departementschefs- och
utskottsuttalanden lett till en mera vidsträckt tillämpning av rätten att
infordra uppgifter i kontrollsyfte. Huru långt denna rätt att med stöd av
stadgandet i 32 § 2 mom. taxeringsförordningen anmana skattskyldig att
lämna uppgifter ma utnyttjas i kontrollsyfte kan icke klart angivas för
alla fall utan är en avvägningsfråga, som med ledning av de angivna grunderna
för taxeringsförordningens reglering av hithörande spörsmål får av -

125

göras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det ursprungliga
syftet med stadgandet liksom den omständigheten, att uppgifter som
infordrats med stöd av stadgandet i allmänhet kunna avgivas muntligen,
talar för en förhållandevis restriktiv tillämpning av anmaningsrätten.
Härför talar jämväl den varsamhet, som statsmakterna visat när det gällt
att pålägga den enskilde skyldighet att lämna uppgifter till kontroll av
taxering, ävensom åtskilliga uttalanden av departementschef och utskott
i samband med ändringar i taxeringsförordningen (se prop. 210/1927 s.
107, 214/1928 s. 103 och 148/1935 s. 25 samt bevillningsutskottets uti.
nr 37 år 1935 s. 33).

Mot vad jag nu anfört till stöd för en förhållandevis restriktiv tillämpning
av den anmaningsrätt, som grundas på stadgandet i 32 § 2 mom.
taxeringsförordningen, torde icke strida att, på sätt som skett sedan åtskilliga
år tillbaka, upplysningar redan före deklarationernas avlämnande
begäras av vissa mindre grupper av skattskyldiga om sådana förhållanden,
om vilka man på förhand måste räkna med att ej erhålla tillräckliga
uppgifter i självdeklarationerna. Såsom exempel härpå kunna anföras de
uppgifter, som bruka infordras från handelsresande och fiskare.

Stadgandet anses i praxis, som vinner stöd av det av riksskattenämnden
åberopade interpellationssvaret, därjämte medgiva en mera generell
tillämpning av anmaningsrätten för visst eller vissa år, därest detta påkallas
av särskilda förhållanden. Denna praxis, som är långvarig och som
fyller ett uppenbart behov, går visserligen vida utöver det ursprungliga
syftet med stadgandet men kan icke anses oförenlig med dettas avfattning
och torde därför böra godtagas. Förfarandet får dock med hänsyn
till grunderna för taxeringsförordningens reglering av uppgiftsskyldigheten
ej utsträckas så, att en större kategori av skattskyldiga i vissa län utan
att detta påkallas av särskilda förhållanden årligen få sig ålagt att lämna
uppgifter å blanketter vid sidan av de för de skattskyldiga i gemen fastställda.

Jag finner mig sålunda kunna i allt väsentligt instämma i de principiella
uttalanden, som av riksskattenämnden gjorts rörande omfattningen
av den å stadgandet i 32 § 2 mom. taxeringsförordningen grundade anmaningsrätten.
Det måste emellertid med skärpa betonas, att den befogenhet
att tillämpa anmaningsrätten på ett mera vidsträckt sätt, som sålunda
under vissa förhållanden kan tillkomma lokala taxeringsmyndigheter,
måste utövas med omdöme och urskillning och endast då särskilda
skäl föranleda därtill. Hänsyn måste städse tagas till att de skattskyldiga
icke i onödan betungas.

Riksskattenämnden har uttalat, att genom anlitande av de i ärendet
omförmälda blanketterna anmaningsrätten inom Älvsborgs och Örebro
län begagnats i större utsträckning än vad som överensstämde med riks -

126

skattenämndens här återgivna principiella uppfattning och att nämnden
icke funne det lämpligt, att undersökningar av nu ifrågakomna slag upprepades
år efter år i full utsträckning. Av vad jag förut anfört framgår
också, att anmaningsrätten i de båda länen även enligt min mening begagnats
i större utsträckning än som kan anses förenlig med den i 32 §
2 mom. taxeringsförordningen föreskrivna uppgiftsskyldighetens innebörd
och utformning samt att en dylik permanent användning i kontrollsyfte
av anmaningsrätten gentemot en så stor grupp av skattskyldiga som flertalet
aktiebolag alltså saknar författningsenligt stöd. Jag finner därför, att
vederbörande taxeringsmyndigheter i de båda länen genom att använda
anmaningsrätten i den utsträckning som skett överskridit den befogenhet,
som tillkommer dem enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen.

Jag vill emellertid betona, att åtminstone vissa av de i blanketten beträffande
näringsidkares omkostnader upptagna frågorna äro av den natur,
att ett årligt inhämtande av upplysningar härom i kontrollsyfte kan
vara ägnat att främja en jämn och riktig taxering. Med hänsyn härtill
kan det måhända vara förtjänt att övervägas, huruvida icke frågor, som
äro av denna natur, borde upptagas i de centralt fastställda deklarationsformulären.
Om en sådan lösning icke finnes framkomlig, bör — därest ett
årligt inhämtande av uppgifter i berört hänseende från stora grupper av
skattskyldiga anses nödvändigt — åt vederbörande lokala myndigheter
genom författningsändring givas de befogenheter, som prövas erforderliga.
Det kan nämligen icke vara riktigt, att man i hänseenden, vilka äro likartade
för hela riket, inom några län utan uttryckligt stöd av författningsbestämmelser
beträffande en mycket stor grupp av skattskyldiga permanent
kompletterar de centralt fastställda deklarationsblanketterna med
lokalt fastställda sådana. Dessa spörsmål äro emellertid enligt vad jag
under hand erfarit föremål för uppmärksamhet inom riksskattenämnden
och hos 1950 års skattelagssakkunniga.

I fråga om den i artikeln framförda kritiken mot att uppgifterna infordrats
vid en tidpunkt, som skulle vara olämplig, kan jag helt ansluta
mig till vad riksskattenämnden i sitt utlåtande anfört. Vad som i de olika
yttrandena uttalats till stöd för att redan före deklarationstidens utgång
begära upplysningar i erforderliga hänseenden är uppenbarligen förtjänt
av beaktande.

Av de skäl, som riksskattenämnden anfört i sitt utlåtande, lärer någon
befogad anmärkning icke kunna göras mot avfattningen av blanketten för
inhämtande av uppgifter enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen. Såsom
jämväl nämnden funnit har däremot den missivskrivelse, som i Örebro
läns första aktiebolagsdistrikt åtföljt blanketterna, fått en formulering,
vilken varit ägnad att bibringa företagen en felaktig uppfattning om skyldigheten
i vissa fall att lämna fullständiga värdeminskningsplaner.

127

Vid prövning av ärendena har jag funnit mig kunna låta bero vid att
giva länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län del av mina ovan gjorda
uttalanden.

Med denna skrivelse, varav avskrifter tillställdes länsstyrelserna i Älvsborgs
och Örebro län, voro ärendena av JO slutbehandlade.

4. Fråga om utmätningsmans befogenhet att medgiva anstånd
med verkställighet av vräkning.

Handlingarna i ett genom klagomål av direktören Carl Gustaf Olsson i
Stockholm hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande.

Den 11 december 1952 inlämnade Stockholms fastighetsägareförening
såsom ombud för klaganden till förste stadsfogden i Stockholm för verkställighet
ett av ÖÄ dagen förut meddelat utslag, varigenom Stig Billgren
på talan av klaganden förpliktats att genast avflytta från en av honom i
fastigheten Lidköpingsvägen 13 i Stockholm förhyrd lägenhet, vid äventyr
att eljest bliva avhyst på egen bekostnad. Utslaget överlämnades den 12
december 1952 av förste stadsfogden Olof Beck-Friis till stadsfogdeassistenten
Nils Nilsson i dennes egenskap av domsverkställare med order att
verkställa avhysningen. Samtidigt översändes med posten underrättelse
till Billgren om den sökta åtgärden med begäran om erkännande av mottagandet.
Något sådant erkännande erhölls emellertid icke.

Sedan klagandens ombud den 17 december skriftligen anhållit om anstånd
i ärendet till den 27 december samt Nilsson med anledning därav
återredovisat detsamma till Beck-Friis, överlämnade denne den 29 december
ärendet ånyo till Nilsson för verkställighet. Påföljande dag underrättades
Billgrens hustru i bostaden om den sökta åtgärden.

Den 10 januari 1953 inställde sig Billgren personligen hos Nilsson och
begärde längsta möjliga anstånd med vräkningen under framhållande att
hans familj bestode av hustrun, som väntade ett barn i mars, samt tre
minderåriga barn och att bostadsförmedlingen ställt i utsikt att anskaffa
annan bostad. Nilsson förklarade med anledning därav, att verkställigheten
skulle ske först den 16 januari. Den 15 januari meddelade Billgren,
att bostadsdelegerade föregående dag beslutat, att han skulle erhålla bostad
senast den 1 april 1953. Vidare uppgav Billgren, att hans hustru på
grund av vräkningshotet och den väntade nedkomsten blivit sjuk och
skulle undersökas av läkare. På Billgrens begäran om ytterligare anstånd
uppsköt Nilsson verkställigheten till den 20 januari.

Sistnämnda dag uppsökte Billgren Beck-Friis och överlämnade ett den
19 januari utfärdat intyg av konsulterande läkaren vid Stockholms stads
rådgivningsbyrå Åke Lagergren. I intyget förklarade Lagergren, att Bill -

128

grens hustru, som upprepade gånger konsulterat Lagergren i samband med
pågående graviditet och väntades föda sitt barn den 15 april 1953, under
graviditeten företett så utpräglade psykiska besvär, att medicinering varit
indicerad, ävensom att en avhysning med stor säkerhet skulle inverka mycket
menligt på hennes psykiska hälsa, varför makarna Billgren borde få
bo kvar i lägenheten, tills bostadsförmedlingen lyckats ordna med ny bostad,
vilket enligt uppgift kunde ske före den 1 april 1953. Beck-Friis medgav
anstånd med avhysningen till den 1 februari 1953.

I en den 20 januari 1953 hit inkommen skrift anförde klaganden, att
sedan han medgivit uppskov med avhysningen av Billgren till den 27 december
1952 för att denne ej skulle mista sin bostad under julhelgen, verkställighet
ännu ej trots upprepade påstötningar ägt rum, varför klaganden
anhölle om undersökning och vidtagande av de åtgärder mot den försumlige,
som jag funne lämpliga.

På anmodan av mig inkom Beck-Friis med yttrande, vid vilket var fogad
en av Nilsson upprättad promemoria.

I yttrandet upplystes, att — sedan Beck-Friis den 30 januari 1953 avslagit
en framställning av Billgren om ytterligare uppskov samt ÖÄ samma
dag lämnat av Billgren däröver anförda besvär utan bifall — Nilsson
den 2 februari 1953 inställt sig i lägenheten för att verkställa vräkningen,
varvid befunnits att Billgren avflyttat.

Nilsson uppgav i promemorian, att han den 10 januari 1953 meddelat
anstånd till den 16 i samma månad, enär andra utmätnings-, handräcknings-
och avhysningsärenden på grund av de många helgdagarna även
fordrat snabb verkställighet och att en avhysning av Billgren skolat taga
lång tid på grund av att social- och barnavårdsnämnderna borde anlitas.

Beck-Friis anförde i sitt yttrande följande.

Därest klaganden icke den 17 december 1952 lämnat anstånd med avhysningen,
hade Billgren skolat delgivas underrättelse om den sökta verkställigheten.
För meddelande av sådan underrättelse hade stämningsman
måst anlitas, eftersom försök att genom postförsändelse bevisligen delgiva
Billgren underrättelsen misslyckats. Med hänsyn till det stora antal mål,
som varje domsverkställare hade att handlägga, och till de särskilda i lagen
angivna fatalietider, som måste passas i utmätningsmålen och som
måste föranleda ett noggrant iakttagande av varje dags förskjutning i
domsverkställarens arbetsprogram, hade det blivit nödvändigt att tillämpa
den praxis i fråga om anstånd, som lämnades av sökande, att anståndet,
om det icke vore förenat med någon uttrycklig inskränkning, gåves den
innebörden att alla åtgärder i målet finge inställas under anståndstiden
och att sökanden i fråga om de fortsatta åtgärdernas vidtagande i förhållande
till sökandena i övriga mål finge räkna tur först från den dag an -

129

ståndet utginge. I enlighet med denna praxis hade beträffande ifrågavarande
avhysningsmål ansetts, att även delgivandet av underrättelsen skulle
anstå, varför målet av Nilsson återredovisats till Beck-Friis samma dag
anståndet lämnades. Sedan anståndstiden utgått lördagen den 27 december
1952, hade målet måndagen den 29 december åter utlämnats till Nilsson,
som påföljande dag låtit delgiva Billgren underrättelse om den sökta verkställigheten.
Enligt 193 § utsökningslagen finge avhysning icke verkställas
förrän fyra dagar efter det underrättelse om att verkställighet sökts delgivits
den som ansökningen avsåge. Där förhållandena därtill föranledde,
ägde utmätningsmannen medgiva skäligt anstånd med vräkningen, dock
högst sex dagar utöver nyssnämnda tid. Någon viss bestämd tid, inom
vilken utmätningsmannen efter anståndstidens utgång vore skyldig att
verkställa avhysningen vid äventyr att eljest anses försumlig, funnes ej
angiven i lagen utan torde därom endast gälla, att avhysning skulle ske
snarast möjligt, d. v. s. så snart andra arbetsuppgifter, vilka måste gå i
förhand, icke lade hinder i vägen. Då det gällde att bedöma i vilken ordning
arbetsuppgifterna skulle utföras, syntes rimligt, att viss hänsyn toges
till det särskilda ansvar utmätningsman ådroge sig, om han försutte de
fatalietider, som beträffande utmätningsmålen funnes angivna i 162 § och
följande paragrafer i utsökningslagen, och till att vid beräknandet av dessa
fatalietider de förseningar, som uppkomme genom att ett flertal helgdagar
hopade sig under en månadsperiod, i praxis icke ansetts kunna godtagas
som laga förfall. Om vidare beaktades vad ovan anförts angående turordningen,
då sökanden utan särskild inskränkning lämnade anstånd till viss
dag, syntes Nilssons beslut att verkställa avhysningen först den 16 januari
icke innebära något obehörigt förhalande av målets handläggning. Den 15
januari hade Billgren anhållit om ytterligare uppskov. Eftersom fullgörandet
av andra brådskande uppgifter icke längre utgjort hinder för Nilsson
att verkställa avhysningen och mer än tio dagar förflutit från delgivningen
av underrättelsen, hade Nilsson, om 193 § tolkats strängt efter
ordalydelsen, icke varit berättigad att bifalla Billgrens anhållan. Nilssons
beslut att lämna Billgren anstånd till den 20 januari finge emellertid icke
bedömas enbart med hänsyn till stadgandena i nyssnämnda lagrum. Utsökningslagen
innehölle icke några som helst bestämmelser, vare sig hur
en avhysning skulle tillgå eller i vilken mån utmätningsmannen skulle
vara verksam för att den som skulle avhysas lede minsta möjliga skada.
I nuvarande tidsläge, då skriande bostadsbrist rådde och varje tvångsåtgärd
från utmätningsmannens sida, vare sig det vore fråga om avhysning
eller annan exekution, i allt vidare kretsar betraktades som ett tecken på
inhumana och föråldrade metoder, kunde det icke anses försvarbart av utmätningsmannen
att under alla omständigheter verkställa avhysningar på
det sätt att han, så snart bestämmelserna i 193 § utsökningslagen eller
sysslandet med andra uppgifter cj lade hinder i vägen, med anlitande av

9 — Justitieombudsmannens ämbet sberätt elsc till 195/f ars riksdag.

130

låssmed och stadsbud verkställde vräkning i detta ords bokstavliga bemärkelse
och helt överlämnade åt polis och sociala myndigheter att svara för
att den avhyste finge den hjälp, som samhällets välfärdsorganisation kunde
bjuda. Om utmätningsmannen i något fall, där tvångsåtgärder syntes
förenade med risker för skada å person, märkte att samhällets krafter
vore i rörelse eller hölle på att sättas igång för att söka få så ordnat, att
avflyttning kunde ske utan att vräkning behövde tillgripas, borde han
ha möjlighet att åtminstone några dagar uppskjuta sin förrättning i syfte
att om möjligt undvika tvångsåtgärder. Avgörandet huruvida förhållandena
vore sådana, att ett uppskov av dylik anledning kunde anses rimligt,
vore en ömtålig uppgift, som ställde stora krav på utmätningsmannen.
Det vore mänskligt, om utmätningsmannen i tveksamma fall toge större
hänsyn till angelägenheten av att söka undvika tvångsåtgärder än till kravet
på snabb exekution. Vad det föreliggande fallet beträffade, framstode
det som rimligt, att Nilsson med anledning av de uppgifter gäldenären
lämnat uppskjutit verkställigheten till den 20 januari.

Rörande sin egen del i saken anförde Beck-Friis följande: Någon dag
— troligen den 9 januari — hade Beck-Friis blivit uppringd av ombudsmannen
i Stockholms fastighetsägareförening B. Lannerstedt, som meddelat
att klaganden visat sig mycket angelägen om skyndsam avhysning,
varför Lannerstedt bett Beck-Friis påskynda målets handläggning. Någon
dag senare — troligen den 14 januari — hade sekreteraren hos Stockholms
stads bostadsdelegerade ringt och bett Beck-Friis undersöka möjligheterna
att uppskjuta verkställigheten. Genom dessa påringningar hade Beck-Friis
fått anledning att hålla sig personligen underrättad om målets gång. Han
hade därvid icke funnit skäl giva några direktiv till Nilsson. På kvällen
den 19 januari hade Beck-Friis vidare blivit uppringd av Lagergren, som
därvid lämnat närmare upplysningar om fru Billgrens tillstånd och förklarat,
att risk förelåge att hon skulle taga skada, om vräkning måste ske.
Den 20 januari hade Beck-Friis fått besök av Billgren, som överlämnat det
av Lagergren utfärdade intyget. Beck-Friis hade meddelat Billgren, att
Beck-Friis beklagade, att Billgren först på detta stadium anskaffat läkarintyget.
Hade intyget förelegat tidigare, hade det måhända varit möjligt
att snabbare få annan bostad ordnad åt honom. Nu hade avhysningsmålet
redan varit så fördröjt, att det synts Beck-Friis tveksamt, om han kunde
uppskjuta verkställigheten ytterligare utan att riskera anmärkning i någon
form. Billgren hade förklarat, att han med hänsyn till arten av hustruns
psykiska besvär i det längsta försökt reda ut situationen utan att draga
in henne i händelserna. Det vore alltid vanskligt att i exekutiva mål avgöra,
i vilken grad hänsyn borde tagas till läkarintyg, vari angåves att
risker förelåge för någons psykiska hälsa. Med beaktande av dels den uppfattning
Beck-Friis fått av fallet vid samtalet med Lagergren och dels det
förhållandet att Beck-Friis personligen fått erfara, vilka allvarliga påfölj -

131

der som kunde inträda om tillräcklig hänsyn icke toges till psykiska rubbningar
i samband med havandeskap, hade Beck-Friis funnit, att han icke
kunde lämna Lagergrens intyg utan avseende. Han hade beslutat, att verkställigheten
skulle ytterligare uppskjutas någon kortare tid, så att det
skulle finnas möjlighet i första hand för vederbörande bostadsförmedlande
organ att med stöd av läkarintyget söka snarast anskaffa bostad åt Billgren
eller, om detta icke kunde lyckas, i andra hand för Billgren att på
annat sätt ordna för hustrun och barnen. Beck-Friis hade vidare beslutat
att, innan han bestämde tidsfristens längd, söka kontakt med verkställande
direktören i Stockholms fastighetsägareförening G. Holmin för att
känna sig för, hur han såge på saken. Anledningen till att Beck-Friis vänt
sig till Holmin hade varit dels att fastighetsägareföreningen var ombud
för sökanden i målet, dels att Billgren uppgivit sig ha sökt hjälp hos Holmin
och hade för avsikt att till denne överlämna en avskrift av läkarintyget,
dels ock att Holmin var ledamot av bostadsdelegerade. Först påföljande
dag eller den 21 januari på morgonen hade Beck-Friis lyckats per
telefon anträffa Holmin. Sedan Holmin upplyst, att han vore väl insatt
i målet och hade en avskrift av läkarintyget framför sig, hade Beck-Friis
förklarat, att det självfallet icke kunde komma i fråga att Billgren med
anledning av hustruns tillstånd skulle få bo kvar så länge som till den 1
april utan att endast ett kortare anstånd kunde ifrågakomma. Beck-Friis
hade sagt, att det naturligtvis kunde vara tveksamt, hur långt anstånd
som borde givas, men att Beck-Friis tänkt sig, att han skulle meddela
beslut att avhysning icke skulle ske före den 1 februari. Holmin hade svarat,
att han för sin del funne denna lösning rimlig. Beck-Friis hade vidare
sagt, att han vore beredd att omedelbart till stadshuset skicka skriftligt
beslut av förenämnt innehåll, så att det kunde vara Holmin tillhanda vid
bostadsdelegerades sammanträde klockan 11 samma dag. Holmin hade
funnit detta lämpligt, då saken därigenom kunde tas upp vid sammanträdet.
Beck-Friis hade icke betraktat Holmins uttalanden såsom innefattande
ett av sökandens ombud lämnat anstånd med avhysningen.

Beck-Friis ingav avskrift av det beslut han tillställt Holmin, vilket —
efter återgivande av Lagergrens intyg — hade följande lydelse: ”Med anledning
av innehållet i detta läkarintyg anser jag mig förhindrad att verkställa
utslaget före den 1 februari 1953. Jag förutsätter, att det före nämnda
dag så ordnats för Billgren, att någon avhysning icke behöver tillgripas.
”

I sitt yttrande till mig upplyste Beck-Friis, att sista meningen i beslutet
varit avsedd som en påtryckning på de bostadsdelegerade.

Sedan klaganden inkommit med påminnelser, anförde Beck-Friis i ytterligare
en till mig ingiven skrivelse följande.

I sitt tidigare yttrande hade Beck-Friis framhållit, att det blivit nöd -

132

vändigt att tillämpa den praxis i fråga om anstånd, som lämnades av sökanden,
att anståndet, om det icke vore förenat med någon uttrycklig
inskränkning, gåves den innebörden att alla åtgärder i målet finge inställas
under anståndstiden och att sökande i fråga om de fortsatta åtgärdernas
vidtagande i förhållande till sökandena i övriga mål finge räkna tur
först från den dag anståndet utginge. Att denna praxis torde vara känd av
flertalet advokater, inkassobyråer och andra yrkesmässigt verksamma ombud,
som inlämnade mål för verkställighet, bestyrktes av det förhållandet
att anstånd ofta vore förenat med någon uttrycklig inskränkning, exempelvis:
”Anstånd medgives till den 15 dennes. Förberedande åtgärder skola
dock vidtagas, så att verkställighet sker senast nämnda dag.” eller ”Anstånd
medgives under förutsättning att avhysning sker senast den 15 dennes.
” Av klagomålen framginge, att klaganden, då han den 17 december
lämnade anstånd till den 27 i samma månad, för sin del räknat med att
verkställighet skulle ske omedelbart efter anståndstidens utgång. Genom
klagomålen hade Beck-Friis fått sin uppmärksamhet fäst å det förhållandet
att sålunda tillämpad praxis i fråga om tolkningen av anståndens
innebörd vore förenad med risk för skada för sökande, som icke hade vetskap
om ifrågavarande praxis och kanske icke heller kände till utsökningslagens
bestämmelser om underrättelse vid avhysning. Beck-Friis hade därför
beslutat, att — i den mån omständigheterna i det särskilda fallet ej
gåve vid handen att så vore överflödigt — sökande, som i avhysningsmål
lämnade anstånd till viss dag eller under viss tid, skulle omedelbart på
lämpligt sätt kontaktas, så att mellan sökanden och vederbörande tjänsteman
full klarhet vunnes om vilka konsekvenser det lämnade anståndet
skulle medföra. Därest sådant kontaktande med klaganden personligen
i nu ifrågavarande mål skett redan den 17 december 1952, hade troligen
de särskilda överväganden, som föranletts av Billgrens svårigheter, kunnat
företagas på ett långt tidigare stadium och händelserna därigenom
måhända utvecklats på ett sådant sätt, att klaganden ej funnit anledning
till klagomål. För att belysa, vilka situationer som kunde uppstå vid verkställigheten
i exekutiva mål, ville Beck-Friis meddela, att i Stockholm under
årens gång i flera mål inträffat, att gäldenären begått självmord under
sådana förhållanden, att det framstått som sannolikt att underrättelsen om
den stundande exekutionen varit den omständighet, som utlöst den förtvivlade
gärningen. Ett av dessa mål hade handlagts av Nilsson. Då Nilsson
och hans biträde vid ett tillfälle skolat avhämta utmätt gods, hade de
upptäckt, att gäldenären hängt sig i en undanskymd del av lokalen. Det
syntes naturligt, att denna Nilssons upplevelse inpräntat sig i hans minne
och varit ägnad att mana honom till särskild försiktighet vid handläggningen
av mål, där han på grund av intrycken vid personligt sammanträffande
funnit anledning räkna med möjligheten av att någon medmänniska,
som skulle beröras av verkställigheten, befunnit sig i svår nöd.

133

På begäran avgav ÖÄ utlåtande i ärendet. Ämbetet anförde däri följande.

Utsökningslagen innehölle icke några direkta bestämmelser om den tid,
inom vilken utmätningsman skulle ha att verkställa vräkning. Vissa tidsbestämmelser
i anslutning till vräkningsförfarandet funnes emellertid angivna
i 193 § av lagen. Enligt dessa finge vräkning från fast egendom eller
ur hus ej verkställas, med mindre underrättelse därom, att verkställighet
sökts, blivit genom utmätningsman meddelad den, som ansökningen avsåge,
sist fyra dagar före vräkningen. Utmätningsmannen ägde, där förhållandena
därtill föranledde, medgiva skäligt anstånd med vräkningen,
dock högst sex dagar utöver nämnda fyradagarstid. Några föreskrifter,
inom vilken tid underrättelse om vräkning skulle meddelas den sökte, funnes
icke i lagen. Ej heller gåves någon ledning därvidlag av den likartade
underrättelsen vid sökt utmätning, varom talades i 59 och 60 §§ utsökningslagen;
och i 162 § stadgades endast, att om utmätning ej ägt rum
inom viss tid efter det utmätningsmannen mottagit exekutionstiteln för
verkställighet, denne hade att själv svara för fordringsbeloppet. Bestämmelserna
om underrättelse och anstånd vid vräkning hade införts i utsökningslagen
genom lagstiftning år 1925. Tidigare hade dessa frågor icke
varit reglerade genom lag, ehuru förfaringssättet i praktiken vunnit en
allmän om än på olika orter växlande tillämpning. Förarbetena till nämnda
lagstiftning kunde ge en viss belysning utöver själva lagtextens innehall
åt de i nu föreliggande ärende aktuella spörsmålen. Kungl. Maj:t hade till
lagrådet för yttrande remitterat ett förslag till en särskild lag angående
meddelande av underrättelse rörande sökt verkställighet av vräkning, innebärande
att vräkning ej finge äga rum förrän fyra dagar förflutit efter
meddelandet av underrättelse till den sökte. Enligt ett av chefen för justitiedepartementet
i anslutning till förslaget avgivet yttrande borde emellertid
uppmärksammas, att den föreslagna tiden av fyra dagar endast vore
en minimitid och att, därest förhållandena därtill föranledde och det kunde
ske utan väsentlig olägenhet för sökanden, utmätningsmannen således vore
oförhindrad att lämna längre anstånd. Lagrådet hade anmärkt, att det
föreslagna lagstadgandet, sett i belysning av en utmätningsmans allmänna
tjänsteplikt, finge anses innebära, att sökanden utöver nämnda fyradagarstid
icke borde uppehållas i sin rätt, med mindre andra tjänsteåligganden
måste föranleda uppskov med den begärda förrättningen; befogenhet att
medgiva ett moratorium på grund av ömmande omständigheter syntes
utmätningsmannen så mycket mindre kunna hämta ur ett stadgande av
den föreslagna lydelsen som stadgandet icke satt någon som helst tidsbegränsning
för det anstånd, som enligt, denna tolkning skulle kunna av honom
beviljas. Lagrådet hade därför föreslagit, att stadgandet borde kompletteras
med en uttrycklig föreskrift att utmätningsmannen skulle äga
att, där förhållandena därtill föranledde, medgiva skäligt anstånd med

134

verkställigheten, dock högst atta dagar. Därjämte hade lagrådet föreslagit,
att bestämmelserna ifråga skulle införas i utsökningslagen. Kungl. Maj:t
hade därefter avlåtit proposition till riksdagen med förslag till nu gällande
lydelse av 193 § utsökningslagen med den avvikelsen att utmätningsmannens
befogenhet att medgiva anstånd icke tidsbegränsats utan angivits så,
att utmätningsmannen ägde, där förhållandena därtill föranledde, medgiva
skäligt anstånd med vräkningen. Departementschefen hade därvid anfört,
att det med hänsyn till de växlande förhållandena torde vara svårt att
fastsla en viss absolut maximitid och att några klagomål över missbruk
av det ganska allmänt förekommande bruket att vid ömmande fall medgiva
anstånd icke syntes ha förekommit. Om utmätningsmannen lämnade
för långt anstånd, bleve det tjänstefel från hans sida. Första lagutskottet
hade hemställt om bifall till propositionen. I avgiven reservation hade yrkats,
att utmätningsmans rätt att medgiva anstånd skulle avse högst fyra
dagar. Sedan kamrarna stannat i olika beslut, hade riksdagen antagit en
av lagutskottet föreslagen sammanjämkning, innebärande att rätten att
medgiva anstånd bestämdes till sex dagar. I den exekutionsrättsliga litteraturen
hade icke kunnat återfinnas något annat uttalande om utmätningsmans
möjligheter att i speciella fall utsträcka verkställighetstiden för
vräkning utöver den i lagen angivna maximala anståndstiden än att Alarik
Lundberg i ''''Handledning för exekutorer och stämningsmän” framhölle,
att nämnda tid i praktiken kunde komma att utsträckas, om utmätningsmannen
vore så överhopad med andra göromål, att han icke hunne utföra
vräkningen omedelbart. Något fall, då frågan varit föremål för behandling
i rättspraxis, syntes icke föreligga.

Lagen uppställde således — yttrade ÖÄ vidare — absoluta regler för
den längsta tid en utmätningsman ägde medgiva anstånd med verkställandet
av vräkning. Däremot föreskreves, som ovan framhållits, icke någon
minimitid, inom vilken vräkningen ovillkorligen skulle vara verkställd. Av
denna lagens konstruktion följde otvivelaktigt, att anståndstiderna icke
lade hmder i vägen för utmätningsmannen att uppskjuta verkställigheten,
då andra trängande tjänsteförrättningar, varom ansökningar inkommit före
det aktuella vräkningsärendet, förhindrade honom att genast taga befattning
med vräkningen eller då denna med hänsyn till sin karaktär krävde
vidtagande av särskilda åtgärder av sociala skäl. Av dylika anledningar
betingat uppskov vore icke att anse som ett sådant anstånd, varom lagen
talade. Lmellertid maste ett mträffat nödläge av sadan allvarlig natur,
att en omedelbart företagen tvångsvräkning skulle ur humanitär synpunkt
strida mot allmänt erkända rättsgrundsatser, tvivelsutan även kunna utgöra
anledning till ett uppskov med vräknmgen utöver den lagliga anståndstiden.
Ett av en sådan fullgiltig anledning av utmätningsman beslutat
uppskjutande av en till en bestämd dag utsatt vräkningsförrättning
borde nämligen ej heller hänföras till ett anstånd i lagens mening utan

135

närmast rubriceras som ett laga hinder för utmätningsmannen att tillsvidare
eller förrän å en närmare angiven dag verkställa vräkningen, även
om utmätningsmannen i sitt beslut därom kunde ha använt beteckningen
anstånd. Förefintligheten av den absoluta anståndsbegränsningen i lagen
syntes dock göra det klart, att här måste föreligga synnerligen starka skäl
för ett uppskov; de fall som kunde ifrågakomma borde kunna inrymmas i
vad som finge betecknas som nödsituationer. Att blotta avsaknaden av
annan bostad icke finge förhindra vräkningen syntes uppenbart. Här ägde
vederbörande endast möjlighet att åberopa den i lagen angivna anståndstiden,
och samhällets sociala institutioner finge vid behov träda emellan,
ett krigstillstånd eller en inträffad naturkatastrof kunde ju dock därutinnan
tänkas förändra rättsläget. I Stockholm brukade även domsverkställarna,
då en vräkning kunde förväntas inbegripa barn, åldringar och
sjuka, i förväg underrätta vederbörande sociala myndighet för att denna
skulle komma i tillfälle att lämna erforderligt skydd och i första hand
skaffa de nödställda tak över huvudet. De nödfall, som vore av beskaffenhet
att för tillfället förhindra vräkning, torde så gott som uteslutande vara
betingade av medicinska skäl. Förekomsten av ett intyg av läkare att en
tvångsförflyttning av en person med all sannolikhet skulle för honom innebära
allvarlig fara för hans liv eller hälsa maste otvivelaktigt i manga fall
ej endast berättiga utan även förplikta utmätningsmannen att uppskjuta
verkställigheten av en vräkning. Varje sådant fall måste emellertid givetvis
underkastas en omsorgsfull och kritisk granskning. Utmätningsmannen hade
därvidlag — som i många andra fall — att träffa ett svårt och ömtåligt
avgörande mellan olika intressen. Ej minst svårbedömbara syntes de fall
vara, då det — som i nu förevarande ärende — förelåge till bedömande ett
av läkare avgivet utlåtande om allvarlig fara för psykiska skadeverkningar,
för den händelse vederbörande bleve utsatt för en tvångs vräkning. Ett
sådant hinder för en vräkning, varom nu talats, kunde emellertid ej tilllåtas
bliva av alltför långvarig beskaffenhet med hänsyn till bland annat
de ekonomiska konsekvenserna för sökanden, vilken i många fall ej kunde
under tiden påräkna någon hyra. Det torde dock icke behöva befaras, att
så bleve fallet; åtminstone en tillfällig bostad borde av den sökte, eller
genom de sociala myndigheternas försorg kunna anskaffas inom rimlig tid
och en vräkning därigenom undvikas. Skulle i nagot sällsynt undantagsfall
_det syntes här närmast kunna röra sig om en svårt kroppssjuk per son,

som under inga förhållanden finge förflyttas — hindret bliva av mera
varaktig natur, syntes det ÖÄ icke obilligt, att sökanden kunde av allmänna
medel hållas skadeslös för en eventuellt utebliven hyra. Detta erfordrade
dock en särskild lagstiftning, vartill förhållandena emellertid icke
för närvarande torde giva anledning.

Beträffande förevarande vräkningsärende anförde ÖÄ: Av vad som förekommit
syntes otvivelaktigt framga, att nagon anmärkning icke kunde

136

framställas mot ärendets handläggning fram till den 30 december 1952, då
Billgren delgavs underrättelse, utom möjligen därutinnan att, sedan klaganden
beviljat anstånd med vräkningen, underrättelse om verkställighet
uppskjutits till anståndstidens utgång. Härom ville ÖÄ återkomma i det
följande. För det uppskov, som förekommit med verkställigheten efter det
fyra dagar förflutit från underrättelsen till den 16 januari 1953, torde enligt
ÖÄ:s mening kunna åberopas sådana av tjänstens utövande betingade
skal, varom ovan talats. Några sådana hade däremot enligt vad Beck-Friis
uPPgivit icke därefter varit för handen. Uppskovet efter sistnämnda dag
hänförde sig till två särskilda beslut, det första omfattande tiden den 16—
den 20 januari och det andra tiden därefter till den 1 februari. Det första
beslutet hade meddelats av Nilsson den 15 januari 1953, sedan Billgren
uppgivit,^ att han beräknade erhålla bostad till den 1 april och att hans
hustru på grund av sitt tillstånd blivit sjuk inför vräkningshotet och skulle
undersökas av läkare. Beck-Friis, som vid denna tid varit väl insatt i ärendet,
hade uppgivit, att han troligen dagen efter beslutets meddelande godkant
detsamma och att han ansåge sig ansvarig för anståndet. Omständigheterna
syntes vid denna tidpunkt knappast ha varit sådana, att enligt av
ÖÄ förut anförda principer hinder förelegat för vräkningens omedelbara
genomförande. Uppskovet hade emellertid varit kort och syntes i första
band ha dikterats av en förståelig önskan att taga del av läkarutlåtandet
rörande fru Billgren, innan tvångsåtgärder företogos. Därvidlag borde även
tagas i beräkning av Beck-Friis framhållna personliga erfarenheter om vådan
av att icke taga tillräcklig hänsyn till faran för psykiska rubbningar
i samband med havandeskap. Vid beviljandet av det andra uppskovet finge
skälen för ett fördröjande av verkställigheten anses starkare än i första
fallet, enär då förelegat ett av tjänsteläkare avgivet utlåtande att en vräkning
med stor säkerhet skulle inverka mycket menligt på fru Billgrens psykiska
hälsa. Beck-Friis hade ansett sig på grund av läkarintyget skyldig
att söka undvika tvångsåtgärder genom ett kortare uppskov för att därigenom
bereda Billgren möjlighet att anskaffa annan bostad eller på annat
satt ordna för familjen. Därvid torde Beck-Friis, som själv stått i livlig
kontakt med bostadsdelegerade och fastighetsägareföreningens verkställande
direktör, ha räknat med att en bostad med hänsyn till nödläget trots
allt skulle kunna beredas familjen Billgren. Det borde framhållas, att det
avgörande för Beck-Friis’ beslut att skjuta på verkställigheten icke varit
Billgrens avsaknad av bostad i och för sig utan den av Beck-Friis icke utan
fog befarade risken för fru Billgren av en tvångsvis genomförd vräkning.
ÖÄ hade under beredningen av detta ärende haft under övervägande, om
anledning kunde anses föreligga att i lagen införa föreskrifter om befogenhet
för utmätningsman att vid nödfallssituationer medgiva anstånd med
vräkning utöver den i 193 § utsökningslagen angivna tiden. Därest den av
ämbetet hävdade meningen om utmätningsmannens rätt att utan hinder

137

av den lagstadgade maximala anståndstiden uppskjuta verkställigheten av
vräkning vid ett inträffat nödläge kunde anses bärande, torde emellertid
något behov av en sådan lagstiftning icke förefinnas. Erinras kunde för övrigt,
att genom en lagföreskrift i sådant hänseende — vilken näppeligen
skulle kunna stanna vid en utsträckning av den maximala anståndstiden —
utmätningsmannen ofta skulle bliva försatt i en svår situation; laglig möjlighet
att, utöver viss bestämd tid, medgiva anstånd annat än i nödlägen,
sådana dessa ovan angivits, skulle för visso framkalla en mångfald ansökningar,
vilkas diskretionära prövning och avgörande nödvändigtvis måste
medföra stark ojämnhet i praktiken.

ÖÄ ingick slutligen på den förut antydda frågan angående delgivning av
underrättelse om vräkning, då sökanden meddelat anstånd med verkställigheten,
samt anförde härutinnan följande: Billgren hade ännu ej bevisligen
erhållit del av underrättelse om den sökta verkställigheten, då klaganden
den 17 december 1952 beviljade anstånd till den 27 i samma månad.
I enlighet med gammal praxis hos förste stadsfogden tillämpades vid
en sådan situation den principen, att ett av sökanden meddelat anstånd,
som icke vore förenat med ett uttryckligt förbehåll om annat, medförde
att alla åtgärder inställdes under anståndstiden och att sökanden i fråga
om de fortsatta åtgärdernas vidtagande i förhållande till sökandena i övriga
ärenden finge räkna tur först från den dag anståndet utginge. Klaganden
syntes ha framställt anmärkning mot att underrättelseförfarandet i enlighet
därmed inställts. Riktigheten av det av förste stadsfogden därvidlag
tillämpade förfaringssättet syntes kunna ifrågasättas. Sökanden kunde med
fog sägas ha skäl antaga, att de formella förberedande åtgärderna — i
första hand underrättelse till den sökte, därest sådan icke redan verkställts
— skulle fortgå utan hinder av anståndet, så att vräkningen kunde äga
rum omedelbart efter anståndstidens utgång. Ärendet kunde annars komma
att avsevärt fördröjas efter denna tid — först för delgivning av underrättelse,
därefter lagstadgad tid om fyra dagar och därefter eventuellt ytterligare
sex dagar, om skäl till anstånd med hänsyn till den sökte ansåges
föreligga — och sökanden, som i regel torde ha beviljat anståndet av humanitära
skäl, lida ekonomisk förlust på grund av sin visade välvilja.
Ytterligare tidsutdräkt föranleddes även av den försämrade turordningen
i förhållande till andra senare inkomna ansökningar. De arbetstekniska
skäl Beck-Friis åberopat till stöd för det av honom tillämpade förfaringssättet
syntes ÖÄ icke bärande, i all synnerhet som Beck-Friis ansåge sig
skyldig att iakttaga annan ordning i de fall, då en sökande förklarade
sig önska, att de förberedande åtgärderna skulle fortgå oavsett anståndet.
Emellertid hade Beck-Friis meddelat, att han numera beslutat, att — i
den mån omständigheterna i det särskilda fallet ej gåve vid handen att så
vore överflödigt — sökande, som lämnade tidsbestämt anstånd, skulle omedelbart
på lämpligt sätt underrättas om de konsekvenser det lämnade

138

anståndet i nämnda hänseende komme att medföra. Därigenom bleve sökanden
i tillfälle att särskilt begära, att anståndet icke måtte påverka
ärendets förberedande gång eller dess turordning, räknad från anhängiggörandet.

I ärendet är upplyst, att — sedan klaganden den 11 december 1952 till
förste stadsfogden för verkställighet ingivit utslag å vräkning av Billgren
samt därefter medgivit anstånd med verkställigheten till den 27 i samma
månad — vederbörande domsverkställare, Nilsson, icke förrän den 2
februari 1953 inställt sig i Billgrens lägenhet för att genomföra vräkningen.
Det dröjsmål med verkställigheten, som sålunda ägt rum, har föranletts
av dels att stadsfogden tillämpat den praxis då sökande medgiver anstånd,
att alla åtgärder i regel inställas under anståndstiden och att sökanden
efter dagen för utgången av nämnda tid får räkna tur först från sagda dag,
dels ock att Nilsson och Beck-Friis på Billgrens begäran upprepade gånger
uppskjutit verkställigheten.

På skäl som av ÖÄ anförts synes mig stadsfogdens omförmälda praxis
icke vara riktig och den förefaller ej heller vara nödvändig ur arbetsteknisk
synpunkt. Beck-Friis har också med anledning av vad i förevarande ärende
förekommit modifierat denna praxis i så måtto, att sökanden — om
så ej finnes vara överflödigt — beredes tillfälle framställa särskild begäran
om att anståndet icke måtte medföra inställande av de förberedande verkställighetsåtgärdema
eller ändra ärendets ursprungliga turordning. Men
även med en sådan modifikation torde förfarandet icke kunna gå fritt från
invändningar. Sökanden lärer väl i övervägande antal fall önska, att verkställighet
skall ske omedelbart efter anståndstidens utgång. En hänvändelse
till honom med förfrågan om innebörden av hans anståndsmedgivande
synes mig därför kunna medföra onödig omgång och lätt leda till missuppfattning
hos sökanden om syftet med hänvändelsen. Risk kan också
finnas för att en sökande på grund av okunnighet om gällande bestämmelser
i utsökningslagen icke inser följderna av det svar han lämnar. En
ovillkorlig förutsättning för att förfarandet skall kunna fungera friktionsfritt
är följaktligen, att personalen på utsökningsavdelningen erhåller synnerligen
noggranna instruktioner till undvikande av att sökandena missförstå
de framställda förfrågningarna.

Beträffande de i förevarande fall meddelade uppskovsbesluten finner jag
mig kunna instämma i vad ÖÄ därutinnan anfört. Arbetsförhållandena ha
tydligen utgjort godtagbart skäl för anstånd under tiden till den 16 januari
1953. Däremot torde de obestyrkta uppgifter om hustruns hälsotillstånd,
som Billgren den 15 januari lämnade Nilsson och vilka föranledde denne
att medgiva anstånd till den 20 januari, icke ha utgjort hinder för vräkningens
omedelbara verkställande. Nilssons uppskovsbeslut kan emellertid

139

med hänsyn till omständigheterna icke enligt min mening betecknas såsom
tjänsteförsummelse, och än mindre kan så anses vara fallet med BeckFriis’
åtgärd att ytterligare uppskjuta verkställigheten till den 1 februari
1953.

Vid prövning av klagomålen lät jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden,
vilka jag upptog i en till ÖÄ avlåten skrivelse och jämväl delgav
Beck-Friis.

5. Anhållande utan nya häktningsskäl av person, om vilkens
häktande framställning redan förut gjorts men avslagits.

Vid en av mig den 11 mars 1952 företagen inspektion av rådhusrätten
och magistraten i Lidköping fann jag anledning till anmärkning mot ett av
rådhusrätten den 27 februari 1951 meddelat beslut i fråga om häktning av
maskinformaren Sten Andreasson. Av handlingar, som jag i anledning
därav införskaffade, framgick följande.

Sedan stadsfiskalen i Lidköping Anders Vanäs den 17 februari 1951 anhållit
Andreasson såsom skäligen misstänkt för stöld i Lidköping av en
portmonnä, innehållande något över 35 kronor, erkände Andreasson vid
förhör den 18 februari, att han gjort sig skyldig till koppleri i Lidköping.
Under de fortsatta förhören med Andreasson erkände denne vidare, att
han i Jönköping tillgripit dels två pantsedlar, avseende en dammsugare och
en klocka till ett värde av tillhopa 195 kronor, dels ock en väggbonad och
en kudde, värda sammanlagt 73 kronor. Den 22 februari gjorde Vanäs
framställning att Andreasson måtte häktas såsom skäligen misstänkt för
koppleri i Lidköping och stölder i Jönköping, vilken framställning inkom
till rådhusrätten den 23 februari. Andreasson erkände sedermera, att han
därjämte i Jönköping gjort sig skyldig till förskingring av 10 kronor. Under
utredningen framkom vidare, att Andreasson i Lidköping skulle ha sålt
två kaffekort.

Häktningsförhandling hölls den 27 februari 1951 inför borgmästaren
Robert Eldh. Andreasson vidhöll därvid, att han förövat stölderna i Jönköping
och att han sålt kaffekorten i Lidköping, varemot han nu bestred,
att han förövat de övriga gärningar, för vilka han misstänktes. Vanäs uppgav,
att han var beredd att väcka åtal senast den 3 mars.

Rådhusrätten meddelade därefter följande

”Beslut.

De uppgifter, Andreasson nu lämnat, gör att han icke på sannolika skäl
kan misstänkas för koppleri.

För försäljningen av kaffekort kan det antagas, att Andreasson ej ådömes
högre straff än böter.

140

Under sådana omständigheter finner rådhusrätten sig icke böra föreskriva
häktning för de i Jönköping begångna gärningarna.

Med ogillande av häktningsyrkandet förordnar rådhusrätten därför, att
Andreasson omedelbart skall försättas på fri fot.”

Den 27 februari 1951 inkom till Vanäs från stadsfiskalen i Jönköping
telegrafisk begäran att Andreasson skulle gripas och transporteras till kriminalpolisen
i Jönköping. Den 28 februari avskrev Vanäs ärendena angående
koppleri och stöld av en portmonnä i Lidköping, enär det ej gått att
leda i bevis att Andreasson gjort sig skyldig till dessa gärningar. Ärendet
rörande försäljningen av kaffekorten överlämnades för eventuell åtgärd till
stadsfiskalen i Jönköping. Sedan Andreasson överförts till Jönköping, avlät
stadsfiskalen G. Bergdahl den 3 mars till rådhusrätten i Jönköping framställning
att Andreasson måtte häktas för de brott, som han erkänt sig ha
begått därstädes. Vid förhandling den 5 mars förklarades Andreasson häktad
såsom misstänkt för stöld m. m. Vid huvudförhandling den 13 mars
dömdes sedan Andreasson jämlikt 4 kap. 1, 2 och 14 §§, 20 kap. 1 och 4 §§
samt 22 kap. 1, 2 och 3 §§ strafflagen för stöld av pantsedlarna, förskingring
av väggbonaden och kudden samt undandräkt av 10 kronor att hållas
till straffarbete tre månader.

I det över inspektionen förda protokollet antecknades, att rådhusrätten
i Lidköping underlåtit att i beslutet den 27 februari 1951 angiva de skäl,
som föranlett rätten att icke häkta Andreasson för de i Jönköping begångna
brotten, ävensom att målet syntes ha blivit genom sagda beslut felaktigt
behandlat.

Sedan jag i anledning av vad sålunda förekommit anmodat Eldh att till
mig inkomma med yttrande, anförde Eldh i avgiven förklaring följande.

Formuleringen av 24 kap. 16 § rättegångsbalken gåve anledning till tvekan,
huruvida ett beslut att häktning icke skulle ske behövde motiveras.
Lagrummet innehölle ju den bestämmelsen, att beslut om häktning bland
annat skulle kort angiva grunden för häktningen. Beslutades ej häktning,
stadgades endast, att förordnande skulle ske om den anhållnes frigivning.
En sammanställning av 30 kap. 5 och 10 §§ rättegångsbalken syntes å
andra sidan giva vid handen, att skäl för beslutet borde angivas. Vid prövning
av vad i målet förekommit hade Eldh faktiskt också övervägt, huruvida
de i Jönköping begångna brotten kunde vara häktningsanledning. Utredningen
om dessa brott hade, såvitt han kunde erinra sig, varit synnerligen
knapphändig, och brotten hade icke synts vara av allvarligare art.
Vid förhandlingen hade ej heller varit fråga om att återfallsbrott förelegat.
Det hade uppgivits, att Andreasson lovats arbete i Lidköping och att han
hade möjlighet att få bostad där. Det hade därför icke skäligen kunnat
befaras, att han skulle avvika, eller eljest antagas, att förutsättning för
häktning förelåg. Någon skyldighet att häkta Andreasson för de i Jön -

141

köping begångna brotten hade alltså enligt Eldhs uppfattning ej förelegat.
Andreasson hade själv vid förhandlingen yrkat att bli försatt pa fri fot,
och Eldh hade omöjligen kunnat förutse, att Andreasson redan samma dag
skulle gripas och åter anhållas för de i Jönköping begångna brotten. Eldh
bestrede, att Andreasson genom ifrågavarande beslut tillfogats någon skada
eller att eljest skada uppkommit.

I infordrat yttrande anförde Bergdahl därefter följande.

I skrivelse den 24 februari 1951 till stadsfiskalen i Lidköping hade Bergdahl
hemställt, att Andreasson — som, enligt vad Bergdahl genom telefonsamtal
med Vanäs försport, anhållits i Lidköping såsom skäligen misstänkt
för koppleri — måtte åtalas ”för ett i Jönköping begånget förskingringsbrott”.
Den 27 februari hade Vanäs telefonledes meddelat, att Andreasson
vid häktningsförhandling inför rådhusrätten i Lidköping samma dag försatts
på fri fot och att Vanäs på grund av gällande forumbestämmelser icke
i Lidköping kunde föra talan mot Andreasson för de av honom i Jönköping
begångna brotten, enär åtal på grund av bristande bevisning icke komme
att äga rum mot Andreasson i Lidköping för de förmenta brott, som legat
till grund för Vanäs’ anhållningsbeslut. I anledning därav och då flera av
häktningsgrunderna enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken kunnat åberopas
för ett anhållande av Andreasson för de i Jönköping begångna brotten, hade
Bergdahl telegrafiskt begärt, att Andreasson skulle transporteras till Jönköping.
Enär det gällt att fatta ett snabbt beslut om åtgärd mot Andreasson,
som ju befunnit sig på fri fot, och då uppenbarligen bland annat flyktfara
förelegat, hade Bergdahl låtit beröva Andreasson friheten med tillämpning
av 24 kap. 5 § rättegångsbalken. Först efteråt hade Bergdahl funnit,
att han kanske i stället hade bort tillämpa 17 § i samma kapitel genom att
avlåta en häktningsframställning till rådhusrätten i Jönköping. Han vore
emellertid alltfortfarande tveksam därutinnan med hänsyn till att det ju
dock gällt att tillse, att Andreasson, som endast tillfälligtvis uppehållit sig i
Lidköping och varit i avsaknad av fast bostad och arbete, icke hunne avvika.
Anledning syntes med skäl kunna förefinnas för antagande att ett
häktningsbeslut av rådhusrätten i Jönköping i Andreassons frånvaro icke
hade kunnat verkställas utan svårigheter.

Aled anledning av vad sålunda förekommit inhämtade jag yttrande jämväl
av Vanäs.

Vanäs anförde: Då Vanäs inställde sig till häktningsförhandlingen hade
han varit övertygad om att Andreasson skulle komma att häktas, i all synnerhet
som Andreasson dagen förut vitsordat sina uppgifter under sista
polisförhören och försäkrat, att han skulle vidhalla dem till döddagar .
Vanäs hade därför blivit mycket överraskad, när Andreasson vid häktningsförhandlingen
återtog sina medgivanden beträffande koppleri. Trots

142

detta hade Vanäs dock trott, att Andreasson med hänsyn till brotten i Jönköping
och sin allmänna opålitlighet skulle komma att häktas. Någon tvekan
om häktningsskälen hade Vanäs icke ansett förefinnas. Häktningsyrkandet
hade emellertid ogillats, och Vanäs hade fått den uppfattningen
att beslutet grundat sig endast på den brottslighet Andreasson låtit komma
sig till last i Lidköping. Med anledning därav och då Vanäs räknat med att
det skulle bli mycket svårt för jönköpingspolisen att ånyo få tåg i Andreasson,
hade Vanäs ringt upp Bergdahl och underrättat honom om vad som
förekommit. Vad som sagts under detta telefonsamtal komme Vanäs icke
ihåg, men säkerligen hade Bergdahl blivit fullt orienterad. På telegrafisk
framställning från Bergdahl hade Andreasson senare samma dag gripits på
ett ölkafé i Lidköping. Huruvida Bergdahl haft ytterligare skäl för denna
framställning eller om den endast grundat sig på Vanäs’ uppgifter, kände
Vanäs icke till, men utöver Bergdahls och Vanäs’ telefonsamtal hade kriminalavdelningarna
i Lidköping och Jönköping varit i kontakt med varandra.
Av Eldhs yttrande förefölle som om Vanäs måste ha missuppfattat
Eldhs ställningstagande till jönköpingsbrotten, men Vanäs hade uppfattat
beslutet så som tidigare relaterats. Ett överklagande av häktningsbeslutet
hade under rådande förhållanden varit meningslöst.

Har domstol beslutat avslå häktningsframställning och förordnat om den
misstänktes frigivande, äger självfallet anhållningsmyndighet icke ånyo
skrida till anhållande av den misstänkte för brott, som avsetts med häktmngsframställningen,
med mindre nya omständigheter tillkommit, som påkalla
en sådan åtgärd.

I förevarande fall har rådhusrätten i Lidköping i beslut den 27 februari
1951 ogillat Vanäs’ yrkande om häktning av Andreasson för i Lidköping
och Jönköping begångna brott. Det oaktat har Bergdahl, utan att några
nya häktningsskäl kunnat åberopas, redan samma dag låtit anhålla
Andreasson för brotten i Jönköping.

Bergdahls ifrågavarande förfarande synes mig endast kunna förklaras av
att han av Vanäs erhållit vilseledande eller oriktiga upplysningar om vad
rättens beslut innehållit. Vanäs hade nämligen, enligt vad han uppgivit,
fått den uppfattningen att beslutet grundat sig endast på den brottslighet,’
som Andreasson latit komma sig till last i Lidköping.

Att en sådan missuppfattning kunnat uppstå beror tydligen av det sätt,
pa vilket rätten i sitt beslut i häktningsfrågan uttalat sig om brotten i Jönköping.
Medan rätten lämnat en klarläggande motivering av sitt beslut att
ej häkta Andreasson för brott, som han skulle förövat i Lidköping, säges
beträffande brotten i Jönköping endast, att rätten ”under sådana omständigheter”
— d. v. s. att häktningsskäl ej förelågo för de förstnämnda brot -

143

ten — funne sig ”icke böra föreskriva” häktning för de i Jönköping förövade
gärningarna. Detta uttalande synes mig lätt kunna mge den föreställningen,
att rätten — då den misstänkte ej borde häktas för brott i Lidköping
— ansett sig lämpligen icke böra till prövning upptaga frågan om
häktning för de utom domkretsen förövade brotten.

I sitt yttrande till mig har Eldh uttalat tvekan huruvida ett beslut, varigenom
häktningsyrkande ogillas, skall motiveras. Eldh har därvid hänvisat
till 24 kap. 16 § rättegångsbalken, där det stadgas, att beslut om häktning
skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser och kort angiva grunden
för häktningen, medan lagrummet, för det fall att häktning ej beslutas,
endast innehåller föreskrift att rätten skall förordna, att den anhållne omedelbart
skall frigivas. De allmänna bestämmelserna om innehållet av beslut
i brottmål återfinnas emellertid i 30 kap. 10 § rättegångsbalken, varav
framgår, att domskälen skola angivas''i beslutet, om frågans beskaffenhet
fordrar det. Det torde vara uppenbart, att rätten i beslut om avslag å en
häktningsframställning bör angiva, vilken av de åberopade häktningsgrunderna
som finnes vara obestyrkt eller varför häktning eljest ej anses böra
ifrågakomma. Så har i förevarande fall också skett beträffande de i Lidköping
förövade gärningarna, och det torde — såsom framgar av vad jag
ovan anfört — vara Eldhs underlåtenhet att förfara på samma sätt i fråga
om brotten i Jönköping, som varit den ursprungliga anledningen till den
oriktiga behandling, som Andreasson underkastats. Vad angår den av Eldh
åberopade bestämmelsen i 24 kap. 16 § rättegångsbalken, lärer densamma
endast ha tillkommit för att förebygga, att rätten vid angivande av skälen
för häktning ingår i någon närmare redogörelse för de omständigheter, på
grund av vilka misstanke om brottet och de speciella häktningsförutsättningarna
anses föreligga.

I det ifrågavarande beslutet har emellertid klart utsagts, att rätten ogillade
häktningsyrkandet, vilket ju grundade sig jämväl på de brott, som
Andreasson begått i Jönköping. Bergdahl och Vanäs ha därför förfarit felaktigt
genom att icke taga noggrann del av beslutet och förvissa sig om
innebörden av detsamma, innan åtgärder vidtogos för förnyat anhållande
av Andreasson.

Med hänsyn till omständigheterna fann jag mig emellertid kunna låta i
ärendet bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till
Bergdahl avlåten skrivelse och även delgav Vanäs och Eldh.

144

6. Felaktigt förfarande av polismyndighet genom att låta å sinnessjukhus
intagen person till polisverket utbetala ersättning
för transport av honom till annan ort för undersökning
rörande brott, vartill han erkänt sig skyldig.

Av handlingarna i ett genom klagomål av reparatören Mårten Allan
Karlsson härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Sedan klaganden ställts under åtal vid Åse, Viste, Barne och Laske domsagas
häradsrätt för uppsåtligt anläggande av eld samt häradsrätten förordnat
om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet, avgav överläkaren
Torsten Sondén den 27 januari 1940 det utlåtandet, att klaganden vid brottens
begående på grund av schizofren sinnessjukdom varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 5 § strafflagen sägs, samt att han var i behov av
vård å sinnessjukhus. I utslag den 5 februari 1940 förklarade häradsrätten
klaganden straffri jämlikt nämnda lagrum, varefter han intogs på sinnessjukhus.
Sedan dess har klaganden vårdats å sinnessjukhus med undantag
för kortare tider, då han avvikit eller varit försöksutskriven, sista gången
den 8 januari—den 1 april 1951.

Den 5 september 1952 inkom till kriminalpolisen i Sundsvall ett brev
från klaganden, som då var intagen å Sidsjöns sjukhus därstädes. I brevet
uppgav klaganden, att han i början av år 1951 i Göteborg för försäljning
mottagit ur till ett värde av 5 000 kronor av en försöksutskriven kriminalpatient,
som sedermera befunnits skyldig till stöld av uren i Alingsås. Klaganden
förklarade vidare, att han önskade bli häktad och underkastad förnyad
sinnesundersökning.

Vid förhör, som kriminalpolisen i Sundsvall med anledning därav företog
med klaganden, lämnade han en ingående redogörelse för hur han mottagit
uren och hur han förfarit med dem. Han uppgav därvid, att han i Malmö
sålt fyra ur till för honom okända danskar och att han nedgrävt återstoden
av de stulna uren vid ett båtupplag i Malmö. Klaganden förklarade
sig villig att utpeka platsen, där han gömt urpartiet, och sade sig vara fullkomligt
övertygad om att han skulle kunna återfinna den.

Sedan rapport om vad sålunda förevarit av sundsvallspolisen översänts
till stadsfiskalen i Alingsås H. Hellsvik, beslöt denne, att klaganden skulle
föras till Alingsås för att senare vallas i Malmö. Den 11 november 1952
hämtades klaganden i bil i Sundsvall och fördes till Alingsås, dit han anlände
följande dag. Den 14 november fördes han till Malmö, där han vallades
för att anvisa den plats, varest urpartiet undangömts.

Vid vallningen utpekade klaganden platsen, där han skulle ha grävt ner
uren. Dessa anträffades dock icke och det visade sig, att den uppgivna
platsen var cementerad med endast ett tunt lager av sand och annan fyllning
ovanpå cementen, varför det var otänkbart att uren nedgrävts där.
Klaganden återfördes därför till Alingsås och på vägen dit medgav han,

145

att han talat osanning och att uren icke förvarades å den plats han uppgivit.

Den 17 november 1952 lämnade klaganden till förhörsledaren, kriminalkonstapeln
Allan Lund, en skriftlig redogörelse över hur han erhållit uren
och hur han förfarit med dem. Redogörelsen, som innehöll nya och ändrade
uppgifter om händelseförloppet, slutade med ett tillägg av följande lydelse:
”Till detta brev känner jag mig även manad att göra följande tillägg, vilket
består i, att beder Herr Stadsfiskalen, och Er om förlåtelse, för mitt
mot Eder, minst sagt lumpna beteende. Det anser jag på sin plats, ehuru
jag inte hade annat val, än att, delvist med lögnen, som hjälp, försöka få
till stånd ett utlämnande av min person, som jag, om jag hållit mig till
sanningen i varje punkt, tror då helt hade uteblivit. Ty Ni vet lika bra, som
jag, vilken svårighet det är att få en kriminalpatient utlämnad från ett sådant
där ställe — det är pricis som om dom ansåg sig förlora en inte så ringa
del, eller möjlighet till sin försörjning — pricis som om de kände denna
hotad, som det är någon god människa, som vill hjälpa en patient ut från
ett sådant ställe. Det fick ju redan, då jag var i Växjö Stadsfiskalen här
erfara, då han vid detta tillfälle, liksom nu, ville vara hygglig att hjälpa
mig ur min svåra belägenhet — då lyckades det ej, nu lyckades det, tack
vare att jag delvist tog lögnen som hjälp, och tack vare att den läkare,
som tillfälligt tjänstgör där uppe å Sidsjön, är mera tillmötesgående än den
ordinarie D:r Beander. I den mån jag kan, lovar jag gottgöra de extra utlägg
jag åsamkat Herr Stadsfiskalen, då han av välvilja velat hjälpa mig,
låt Herr Stadsfiskalen även få del härav.”

Enär tilltro icke längre ansågs kunna sättas till klagandens uppgifter,
återsändes han till Sidsjöns sjukhus med tåg från Alingsås den 18 november.
Dessförinnan hade han till Hellsvik överlämnat en så lydande förbindelse: ”Undertecknad,

reparatören Mårten Allan Karlsson, förbinder sig härigenom
att till polisverket i Alingsås utbetala kronor trehundrafemtio
(350), utgörande del av kostnader som uppstått i samband med min transport
från Sundsvall till Alingsås och vidare till Malmö, vilken transport
verkställts på grund av de osanna uppgifter jag lämnat till polisen rörande
ett genom brott åtkommet urparti.

Beloppet avstås fullständigt frivilligt av mig och torde utbetalas genom
läkaren vid Sidsjöns sjukhus, Sundsvall.

Alingsås den 18 november 1952.

Allan Karlsson.

Ovanstående namnteckning bevittnas:

Allan Lund L. Ljungberg.”

Vid ankomsten till sjukhuset utbetalades av klagandens tillgodohavande
därstädes 350 kronor till polismannen L. Ljungberg, som medföljt klaganden
vid transporten till sjukhuset.

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1054 urs riksdag.

146

I en den 28 november 1952 hit inkommen skrift anförde klaganden i
huvudsak följande.

Klaganden bestrede, att han lämnat några oriktiga uppgifter. Han kunde
bevisa sin delaktighet i stölden av uren. Alingsåspolisen hade därför gjort
sig skyldig till tjänstefel genom sin underlåtenhet att verkställa en grundlig
och opartisk utredning i saken. Klaganden hade av Hellsvik fått löfte
om att han skulle häktas och att ny undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
skulle verkställas. Han fordrade nu uppfyllande av detta löfte. Hellsvik
hade förfarit egenmäktigt genom att föreslå och under hot om återtransport
till sjukhuset kräva ersättning för transportkostnaderna. Klaganden
yrkade därför återbekomma det av honom erlagda beloppet, 350 kronor.
Enär klaganden vore fullt frisk och undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
icke skett sedan år 1940, hemställde klaganden vidare, att JO
måtte förhjälpa honom att bli häktad för det begångna häleribrottet och
underkastad förnyad sinnesundersökning.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Hellsvik
att inkomma med yttrande, anförde denne följande.

När rapport om klagandens till sundsvallspolisen lämnade uppgifter kommit
Hellsvik till handa, hade han telefonledes satt sig i förbindelse med
kriminalpolisen i Sundsvall och tjänstgörande överläkaren vid Sidsjöns
sjukhus Nils Warstedt för att få klarlagt, huruvida klagandens uppgifter
kunde vara trovärdiga. Då de tillfrågade ansett så vara fallet och sedan tillstånd
till transporterande av klaganden till Alingsås meddelats, hade Hellsvik
själv i sällskap med två kriminalpolismän hämtat klaganden med bil i
Sundsvall. Före avresan från Sundsvall hade Hellsvik talat allvarligt med
klaganden och särskilt framhållit för honom, att han icke kunde ha någon
som helst möjlighet att bli åtalad och häktad för det uppgivna häleribrottet,
därest han icke återskaffade urpartiet. Klaganden hade därvid på
det bestämdaste vidhållit, att han lämnat fullt sanningsenliga uppgifter
till polisen i Sundsvall och att han utan vidare skulle taga fram klockorna
i Malmö, när han kom dit. Det hade emellertid visat sig, att klaganden
ljugit allt vad han sagt, troligen i avsikt att få en möjlighet att rymma
under transporten. Han hade nämligen mycket väl förstått, att det icke
kunde bli något åtal mot honom, om icke klockorna anträffades. När klaganden
återkommit från Malmö till Alingsås, hade han beklagat, att han
dukat upp hela historien, samt framhållit, att han gjort detta endast för
att han önskade ny sinnesundersökning, enär han icke undergått någon
sådan sedan år 1940 och ansåge sig vara olagligt inspärrad på sinnessjukhus.
Hellsvik hade då beklagat, att klaganden satt igång detta, och framhållit,
att det kanske kunde komma att gå så långt, att Hellsvik själv i
sista hand kunde komma att få stå för transportkostnaderna. Klaganden

147

hade då svarat, att han, i den mån han hade medel, vore villig att satsa
dessa som ett bidrag till kostnaderna. Klaganden hade därefter undertecknat
förbindelsen att till polisverket i Alingsås betala 350 kronor. Hellsvik
hade emellertid vägrat att mottaga pengarna, varför desamma medförts
till sjukhuset i Sundsvall, när klaganden återfördes dit. Å sjukhuset hade
pengarna av en tjänsteman därstädes överlämnats till de polismän, som
medföljt klaganden till sjukhuset. Sedan polismännen vid hemkomsten uppgjort
kostnaderna för resan, hade beloppet överlämnats till Hellsvik. Han
hade sedan deponerat pengarna i stadskassan i Alingsås i avvaktan på
eventuellt beslut med anledning av klagandens anmälan mot honom. Transportkostnaderna
och övriga utgifter för klaganden hade uppgått till omkring
1 000 kronor. Med stöd av vad han sålunda anfört bestrede Hellsvik
klagomålen till alla delar och hemställde, att de icke måtte föranleda
någon som helst åtgärd från JO:s sida.

Sedan jag därefter anhållit om yttrande av länsstyrelsen i Älvsborgs
län, inkom länsstyrelsen med utlåtande jämte därvid fogat yttrande av
landsfogden i länet Curt d Orchimont.

I sitt yttrande anförde d’Orchimont följande.

Den verkställda utredningen hade icke givit tillräckligt stöd för något
åtal mot klaganden för brottsligt förfarande med ifrågavarande klockor.
Någon ytterligare utredning i ärendet syntes icke för närvarande böra
verkställas. Klagandens påstående att han innehaft och försålt vissa av
uren i Malmö hade visat sig lika otillförlitligt som vad han i övrigt haft
att förmäla. Uppenbart torde vara, att de oriktiga uppgifterna om klockorna
enbart syftat till att klaganden på grund av dessa skulle bli åtalad
på nytt och efter förnyad sinnesundersökning förklaras icke längre vara i
behov av vård å sinnessjukhus. Klaganden hade erbjudit sig att ersätta
de extra utlägg, han vållat för transporten Sundsvall—Alingsås—Malmö—
Alingsås—Sundsvall. Förslaget hade kommit från klaganden och enligt
vad Lund på förfrågan meddelat, hade Lund icke övat någon som helst
påtryckning, när klaganden undertecknade förbindelsen att utbetala 350
kronor såsom bidrag till transportkostnaderna. I 31 kap. 4 § rättegångsbalken
stadgades, att tilltalad vore skyldig ersätta kostnad, som vållats
statsverket genom bland annat påstående, som han insett sakna fog. Enligt
8 § samma kapitel skulle bestämmelsen äga motsvarande tillämpning
i fråga om kostnad under förundersökning. Dessa stadganden kunde enligt
d’Orchimonts mening tillämpas på ifrågavarande fall, där den misstänkte
genom sina vilseledande uppgifter vållat mycket stora kostnader.
Att dessa i förevarande fall drabbat polisdistriktet och icke statsverket
kunde väl icke rimligen i detta sammanhang ha någon betydelse. En annan
sak vore, om det varit riktigt att emottaga medel .av en otillräknelig.
Klagandens sinnessjukdom syntes dock icke vara av den art, att han icke

148

kunnat bedöma handlingens innebörd, och viss garanti finge väl anses ha
legat däri, att medlen utbetalats av en tjänsteman vid sjukhuset. Huruvida
denne var läkare framginge icke av handlingarna, men därest så icke
varit fallet, torde väl samråd ha ägt rum med en sådan. På grund av vad
sålunda anförts syntes någon anmärkning icke med fog kunna riktas mot
Hellsviks handläggning av ifrågavarande ärende.

Länsstyrelsen åberopade i sitt utlåtande vad d’Orchimont anfört och
vad handlingarna utvisade samt hemställde, att de mot Hellsvik riktade
klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

För utrönande av de närmare omständigheterna vid den ifrågavarande
utbetalningen vid Sidsjöns sjukhus anhöll jag därefter om upplysningar av
sjukhuschefen vid sjukhuset.

Med anledning därav anförde sjukvårdsläkaren H. Beander följande.

Vid tillfället i fråga hade Beander haft semester, varför han delvis måste
stödja sig på upplysningar från sin dåvarande vikarie, Warstedt. Denne
hade sagt sig minnas, att han under november 1952 uppringts av polisen i
Alingsås, som velat ha klaganden med på en vallning, enär klaganden tillskrivit
polisen och förklarat sig ämna visa, var de år 1951 stulna uren
funnes. Sedan klaganden avhämtats, hade polisen telefonerat från Alingsås
och meddelat, att vid vallning av klaganden inga klockor påträffats
men att klaganden vore villig betala en viss summa som bidrag till de
med hans resa förknippade kostnaderna. Warstedt hade då bett om ett
uttalande från poliskommissariens sida, huruvida detta juridiskt sett läte
sig göra. Då positivt svar därpå givits, hade Warstedt intet haft att erinra
mot att utbetalningen skedde, detta så mycket mindre som klaganden
då redan undertecknat en förbindelse att han gjorde utbetalningen
helt frivilligt. Något ytterligare hade Warstedt sagt sig ej minnas i ärendet.
Då polisen sedan återfört klaganden till sjukhuset, hade av klagandens
där förvarade penningmedel 350 kronor utbetalats till de eskorterande
polismännen av en uppsyningsman vid sjukhuset. Vid samtal påstode
klaganden bestämt, att han haft uren med sig till Malmö vid avvikning
från en arbetsplats i Göteborg 1951. Såsom anledning till att han ville
komma till Malmö för vallning uppgåve han sin önskan om åtal och förnyad
sinnesundersökning. Enligt vid sjukhuset förefintliga anteckningar
stode klaganden icke under förmyndare.

De kostnader för genomförande av en straffprocess, vilka äro förenade
med polis- och åklagarverksamheten, utgå i likhet med domstolskostnaderna
omedelbart ur för detta ändamål anslagna statsmedel. Tilltalad eller

149

annan är icke i andra fall än lag och författning stadgar pliktig att till
statsverket återgälda sådana kostnader. I stad, som utgör eget polisdistrikt,
utgå åtskilliga av de kostnader för upptäckande och beivrande
av brott, för vilka statsverket eljest svarar, av stadens medel. Skall i sådant
fall återbäring äga rum, skall beloppet återgäldas till stadens kassa.

Bestämmelserna om skyldighet för tilltalad att till statsverket återgälda
rättegångskostnad återfinnas i 31 kap. rättegångsbalken.

Enligt 1 § i nämnda kapitel kan tilltalad, som dömes för brottet eller
straffriförklaras, förpliktas till statsverket återgälda vad enligt rättens
beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest för
bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i arvode och
ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande
till rätten. I 2 § stadgas rätt för tilltalad att under vissa omständigheter
erhålla ersättning av allmänna medel för rättegångskostnad och i 3 § föreskrives
skyldighet i vissa fall för åklagare eller målsägande att ersätta
statsverkets kostnad, som avses i 1 eller 2 §§.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva
från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom
påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller
annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet
eller eljest vållat kostnad för statsverket, är han enligt 4 § första stycket
skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än
skall bäras. I andra stycket av samma paragraf stadgas, att vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning, om åklagaren, målsäganden eller offentlig
försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för
statsverket eller den tilltalade.

I sin motivering till 4 § anförde processlagberedningen, bland annat,
följande (SOU 1938:43 s. 348): ”Liksom i tvistemål bör i mål angående
allmänt åtal part, som genom vårdslös eller försumlig processföring vållar
särskilda kostnader, vara skyldig att i viss utsträckning ersätta dessa, oavsett
hnr i övrigt förordnas angående rättegångskostnaderna. Vad angår
tilltalad har föreskrift härom betydelse endast för det fall, att han frikännes.
Därest han dömes för brottet, är han enligt 1 § skyldig att svara
för alla i nämnda paragraf avsedda kostnader och sålunda även för kostnad,
som vållats genom hans försummelse. I de fall, då han frikännes,
synes såsom processkommissionen anfört, skyldighet böra kunna åläggas
honom att ersätta genom hans vårdslöshet eller försummelse förorsakade

kostnader.---Den ersättningsskyldighet, som kan åläggas enligt

förevarande paragraf, omfattar endast kostnader av den art, som avses i
1 och 2 §§. Är fråga om crsiittning till statsverket, kan denna gälla såväl
kostnader enligt 1 § som vad statsverket enligt 2 § förpliktats att utgiva
till den tilltalade. Gottgörelse till den tilltalade omfattar kostnader, som
angivas i 2 §.”

150

Av detta uttalande framgår, att arten av de ersättningsgilla kostnaderna
fastslagits i 1 och 2 §§ samt att i 4 § endast föreskrives, att den del av
dessa kostnader, som kan ha föranletts av försumlig processföring, skall
bäras av den försumlige, utan hinder av vad eljest är stadgat om rättegångskostnadernas
fördelning.

Även om förundersökning nedlagts eller åtal eljest ej följt å förundersökningen,
kan den misstänkte åläggas återbetalningsskyldighet till statsverket.
I 8 § föreskrives nämligen, att i sådant fall vad i, bland annat, 4 §
är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad under
förundersökningen. Med hänsyn till vad ovan sagts rörande ersättningsskyldighetens
omfattning enligt 4 § avses uppenbarligen med kostnad, som
enligt 8 § skall gäldas av den misstänkte, endast kostnad av den art, som
angives i 1 §.

I förevarande fall har Hellsvik av klaganden mottagit 350 kronor såsom
ersättning för kostnad, vilken Alingsås stads polisdistrikt fått vidkännas för
transport av klaganden vid förundersökning i anledning av vissa osanna
uppgifter av honom rörande brott, som han påstått sig ha begått. Enligt vad
ovan sagts är emellertid denna kostnad icke sådan, som avses i 31 kap. 1 §
rättegångsbalken, och klaganden har därför icke kunnat på grund av stadgandena
i nämnda balk förpliktas att till polisdistriktet återgälda densamma.
Ej heller eljest finnes i lag eller författning något stadgande, på grund
varav sådan återbetalningsskyldighet kunnat åläggas klaganden. Erinras
må tillika, att jämlikt 31 kap. 9 § rättegångsbalken prövning av domstol
lcräves för fastställande av ersättningsskyldighet, då fråga är om kostnader
under förundersökning, som ej lett till åtal. Oavsett om Hellsviks förfarande
varit lagenligt eller icke, måste det enligt min mening vara synnerligen
olämpligt att träffa överenskommelse av förevarande slag med en
person, som är intagen för vård å sinnessjukhus, och detta även om han ej
omyndigförklarats.

På grund av vad jag ovan anfört fann jag Hellsvik ha förfarit felaktigt
genom att låta klaganden gälda den ifrågavarande ersättningen. Innan jag
slutligen avgjorde ärendet ansåg jag mig böra lämna Hellsvik tillfälle att
föranstalta om rättelse genom återbetalning till klaganden av det i stadskassan
i Alingsås deponerade beloppet, 350 kronor. Med anledning därav
upptog jag det anförda i en till Hellsvik avlåten skrivelse och beredde honom
tillfälle att till mig inkomma med bevis att beloppet översänts till
klaganden.

Sedan Hellsvik till mig inkommit med bevis att Alingsås stads drätselkammare
den 7 augusti 1953 genom postgiroförsändelse till Sidsjöns sjukhus
tillställt klaganden de deponerade medlen, 350 kronor, lät jag vid
prövning av klagomålen i denna del bero vid vad i ärendet förevarit.
Klagomålen i övrigt föranledde icke någon min vidare åtgärd.

151

7. Felaktig behandling av ärenden rörande införsel
för underhållsbidrag.

Av handlingarna i ett genom klagomål av barnavårdsmannen Signe Olsson
i Sundbyberg härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom dom den 13 juli 1949 dömde Sollentuna och Färentuna domsagas
häradsrätt till äktenskapsskillnad mellan Sven Bertil Werme i Göteborg
och Gunhild Erika Werme i Sundbyberg samt förordnade, att den senare
skulle ha vårdnaden om makarnas två barn, födda det ena år 1933 och det
andra år 1934. Samtidigt förpliktades mannen att såsom bidrag till barnens
underhåll förskottsvis för kalendermånad utgiva 75 kronor i månaden för
ett vart av barnen, till dess det fyllt 21 år.

Den 5 april 1951 förordnade barnavårdsnämnden i Sundbyberg klaganden
till barnavårdsman för de båda barnen.

Vid en av klaganden påkallad, i april 1952 verkställd polisutredning rörande
Wermes ekonomiska förhållanden uppgav denne bland annat, att
han endast i begränsad mån fullgjort honom enligt domen åvilande underhållsskyldighet,
att han ingått nytt äktenskap, att han tillsammans med
sin nya hustru bosatt sig i Mora samt att han i februari 1952 erhållit anställning
såsom bokförsäljare vid Aktiebolaget Svensk Litteraturs avdelningskontor
i Domnarvet; och utgjordes hans avlöning av provision å upptagna
order, vilken provision han i allmänhet uttoge direkt ur lämnad
handpenning.

I en den 18 april 1952 till utmätningsmannen i Borlänge distrikt inkommen
ansökan anhöll klaganden om införsel i Wermes avlöning hos
nyssnämnda bolag.

Den 21 april 1952 utfärdade t. f. landsfiskalen Gunnar Bengtlars, vilken
vid denna tidpunkt tjänstgjorde som utmätningsman under ordinarie
landsfiskalens tjänstledighet, skriftlig anmaning till bolaget såsom Wermes
arbetsgivare att inkomma med upplysningar angående Wermes anställnings-
och avlöningsförhållanden. Bolaget svarade härå den 26 i samma
månad.

Sedan landsfiskalen i distriktet Sixten Breitholtz den 30 april 1952 återinträtt
i tjänst, översände denne någon av de första dagarna i maj till landsfiskalen
i Mora distrikt för delgivning med Werme underrättelse om den
sökta införseln med föreläggande för Werme att inom fyra dagar efter mottagandet
avgiva yttrande. Underrättelsen delgavs Werme den 14 maj.

Den 17 juni 1952 meddelade därefter Breitholtz beslut om införsel i Wermes
avlöning, varvid föreskrevs, att av avlöningen skulle varje månad innehållas
150 kronor, dock att innehållande finge ske endast i den mån avlöningen
överstege 300 kronor. Beslutet delgavs bolaget den 19 i samma
månad.

I brev till Breitholtz den 3 juli 1952 meddelade bolaget, att Werme slu -

152

tat sin anställning den 30 juni 1952 samt att Wermes inkomster varit så
ringa, att något belopp icke kunnat innehållas.

Breitholtz återställde därefter med skrivelse den 4 juli 1952 handlingarna
i införselärendet till klaganden under förmälan, att Werme slutat sin anställning
och ”flyttat till Mora”.

Sedan klaganden i skrivelse den 9 juli 1952 hos landsfiskalen i Mora distrikt
begärt utredning angående Wermes anställningsförhållanden och som
svar därå erhållit ett den 19 i samma månad dagtecknat besked att Werme
icke kunnat anträffas i Mora men att han enligt uppgift vistades i Östersund,
anhöll klaganden i brev den 25 juli 1952 hos stadsfiskalen i Östersund
om utredning angående Wermes anställningsförhållanden.

Vid ett i anledning därav med Werme den 26 juli 1952 hållet förhör inför
polisen i Östersund uppgav denne, bland annat, att hans vistelse i
Östersund vore endast tillfällig, att han vore kyrkoskriven i Mora, där
hans hustru vore bosatt, att han reste såsom försäljare för Aktiebolaget
Svensk Litteratur, att han tidigare statt för kontraktet med nämnda firma
men att detta från den 25 juni 1952 överförts på hustrun, att denna erhölle
uppkommande provisioner, att han av hustrun erhölle medel till
resekostnader och uppehälle samt att hustrun vore sjuklig.

I en den 29 juli 1952 dagtecknad ansökan anhöll därefter klaganden hos
utmätningsmannen i Mora distrikt om införsel i Werme tillkommande avlöning
hos hustrun.

Genom beslut den 11 augusti 1952 beviljade landsfiskalen i Mora distrikt
Olof Bergman införsel i Wermes veckovis utgående avlöning från
hustrun, varvid föreskrevs, att vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas
40 kronor, dock att innehallande finge ske endast i den mån avlöningen
överstege 75 kronor.

I skrivelse till klaganden den 13 augusti 1952 hemställde Bergman, att
klaganden måtte återkalla införselärendet, enär det meddelade beslutet syntes
bli verkningslöst. Bergman åberopade därvid, att Werme, som reste såsom
försäljare på sin hustrus kontrakt, av hustrun endast erhölle medel
för omkostnader och således vore i avsaknad av direkt avlöning.

Klaganden uttalade därefter i brev till Bergman den 15 september 1952,
att kontraktets överförande på Wermes hustru syntes uppenbarligen vara
ett skenavtal, som tillkommit för att skydda Wermes inkomst från införsel.
Klaganden anhöll därför, att genom införsel ett belopp av minst 50
kronor i veckan måtte uttagas av den inkomst, som från bolaget tillfölle
båda eller endera av makarna Werme. Därest detta icke kunde bifallas, anhöll
klaganden om beslut i ärendet, enär hon i sådant fall hade för avsikt
att föra detsamma vidare.

I anledning av klagandens sistnämnda skrivelse meddelade Bergman den
19 september 1952 införselbeslut av samma innehåll som det av honom tidigare
meddelade beslutet.

153

Med skrivelse den 2 oktober 1952 återställde slutligen Bergman handlingarna
i ärendet till klaganden med förmälan, att Werme inkallats till
militärtjänstgöring under en månad från och med den 6 oktober 1952 och
enligt uppgift ämnade söka annan anställning efter militärtjänstgöringens
slut, varjämte Bergman meddelade, att något belopp icke influtit i anledning
av införselbesluten.

I en den 29 oktober 1952 till länsstyrelsen i Kopparbergs län inkommen
skrift hemställde klaganden om länsstyrelsens ingripande i anledning av
det sätt, varpå införselärendet angående Werme handlagts. Klaganden anmärkte
därvid dels att handläggningen av ärendet fördröjts och dels att
anställningskontraktets överlåtelse på Wermes hustru icke bort utgöra hinder
mot att införsel beviljats i den från bolaget utgående ersättningen till
hustrun.

Sedan Breitholtz och Bergman var för sig förklarat sig, anförde klaganden
i påminnelser till länsstyrelsen den 11 december 1952 bland annat följande:
Enligt 12 § införsellagen ålåge det utmätningsman att i ärende angående
införsel skyndsamt vidtaga på honom ankommande åtgärder. Beslut
om införsel hade emellertid i föreliggande ärende meddelats av utmätningsmannen
i Borlänge först omkring två månader efter det ansökan därom
gjorts. Det hade vidare icke funnits anledning att sända ärendet
till annan utmätningsman, enär Werme i själva verket hela tiden varit anställd
hos samma arbetsgivare. Ett avtal med bolaget, att lönen för Wermes
oförändrade arbete skulle utbetalas till Wermes hustru, hade icke någon
rättslig betydelse. Hade ärendet vederbörligen handlagts, borde införselbeslut
ha meddelats omkring den 20 april 1952 och införsel fortfarande pågå.
Som ett införselbelopp å 50 kronor i veckan syntes skäligt, ägde klaganden
rätt till skadestånd med 1 600 kronor. Klaganden hemställde därför, att
länsstyrelsen jämlikt 207 § utsökningslagen måtte förhjälpa klaganden till
hennes rätt till skadestånd samt till ärendets fortsatta handläggning.

I anledning av klagandens påminnelser avgav Breitholtz ytterligare förklaring.
I sina i ärendet avgivna förklaringar anförde Breitholtz bland annat
följande: När han efter sitt återinträde i tjänst den 30 april 1952 tagit
befattning med införselärendet, hade han varit av den uppfattningen att
Werme, som uttoge ersättningen för sitt arbete direkt ur de till honom lämnade
handpenningarna, icke uppbure införselbar avlöning. Sedan han numera
tagit del av gällande rättspraxis på området, insåge han, att denna
hans uppfattning varit felaktig. Han hade i varje fall översänt underrättelse
om den sökta införseln för delgivning med Werme. Sedan delgivning
skett den 14 maj 1952, hade Werme telefonerat till Breitholtz och förklarat,
att Werme icke hade möjlighet att gälda bidragen men att han skulle sätta
sig i förbindelse med klaganden för att söka åstadkomma en uppgörelse.
Breitholtz hade redan då haft fullt klart för sig, att införsel under inga förhållanden
skulle leda till något resultat. Han hade emellertid ansett det

154

ligga i klagandens intresse att få en överenskommelse med Werme till
stånd och hade därför beslutat avvakta någon tid för att Werme skulle frivilligt
inbetala åtminstone någon del av bidragen. Werme hade därefter
vid åtminstone två tillfällen telefonerat till Breitholtz. Då något resultat
emellertid icke avhörts, hade Breitholtz den 17 juni 1952 meddelat införselbeslut,
ehuru han varit fullt övertygad om att beslutet skulle bli verkningslöst.
Ett visst dröjsmål med beslutets meddelande hade således förekommit.
Det torde emellertid icke kunna läggas en utmätningsman till
last, att han i sådana fall, där han bedömde såsom utsiktslöst att genom
införselåtgärd uttaga underhållsbidrag, genom någon tids anstånd med beslutets
meddelande sökte åstadkomma en uppgörelse mellan parterna. Breitholtz
hade i det föreliggande ärendet hela tiden handlat med klagandens
bästa för ögonen. Han hade från början varit fast övertygad om att Werme
omedelbart skulle sluta sin anställning, när införselbeslutet meddelades.
Utvecklingen av ärendet hade även visat, att hans bedömande varit riktigt.
Hade han meddelat införselbeslut omedelbart efter förklaringstidens
utgång eller således den 19 eller den 20 maj 1952, skulle resultatet utan
tvivel ha blivit detsamma. Genom det i klagandens intresse tillkomna
dröjsmålet med införselbeslutets meddelande kunde därför någon skada
icke ha uppkommit. Breitholtz hade hos bolaget numera inhämtat, att
Werme någon eller några dagar före beslutets delgivning den 19 juni 1952
meddelat bolaget, att Werme icke ansåge sig kunna behålla anställningen,
om införselbeslut meddelades, samt att Werme därefter icke vidare arbetat
hos bolaget, ehuru den skriftliga uppsägningen inkommit först i början av
juli månad. När Breitholtz erhållit besked från bolaget att Werme slutat
sin anställning, hade Breitholtz helt naturligt redovisat ärendet till klaganden,
eftersom han icke hade sig bekant, att Werme på annan ort uppbure
införselbar inkomst. Breitholtz hade givetvis icke något ansvar för den vidare
handläggningen av införselärendet, som på klagandens egen begäran
ägt rum hos annan utmätningsman. Han bestrede såväl att han gjort sig
skyldig till tjänsteförsummelse vid sin handläggning av ärendet som att han
ådragit sig ekonomisk ansvarighet. Skulle emellertid någon felaktighet anses
ha blivit begången, kunde under inga förhållanden högre skadeståndsanspråk
göras gällande mot honom än med belopp, beräknat efter 150 kronor
i månaden för tiden den 20 maj—den 17 juni 1952.

Genom resolution den 13 januari 1953 förklarade länsstyrelsen, att, enär
länsstyrelsen icke funne klagandens rätt uppenbar, målet icke föranledde
någon annan åtgärd än att klaganden jämlikt 207 § utsökningslagen hänvisades
att utföra sin talan efter stämning vid domstol.

Sedan klaganden hos Svea hovrätt anfört besvär över länsstyrelsens resolution,
fann hovrätten genom beslut den 4 maj 1953 ej skäl att göra ändring
i resolutionen.

155

I en den 23 maj 1953 hit inkommen skrift påtalade klaganden, att utmätningsmannen
i Borlänge förfarit felaktigt vid handläggningen av ärendet
dels genom att under omkring två månaders tid dröja med ärendets
handläggning och dels genom att avskriva ärendet. Klaganden framhöll i
skriften det starka sociala intresse, som uppbure föreskriften om att införselärenden
skulle ägnas skyndsam handläggning, samt gjorde gällande, att
utmätningsmannens åtgärder i ärendet uppenbarligen medfört skada för
de underhållsberättigade.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande i anledning av klagoskriften
samt översände därvid ett från Breitholtz infordrat yttrande.

Breitholtz åberopade i sitt yttrande vad han tidigare hos länsstyrelsen
anfört samt tilläde bland annat följande: Redan da Werme första gången
telefonerade till Breitholtz hade Werme förklarat, att han icke kunde behålla
anställningen, därest införselbeslut komme att meddelas. Detta uttalande,
jämfört med hans tidigare ådagalagda bristande vilja att göra rätt
för sig gentemot barnen i det upplösta äktenskapet, hade givit Breitholtz
fullt fog för antagandet att Werme skulle sätta sin avsikt i verket, ett antagande
som även visat sig vara riktigt. Breitholtz kunde icke inse, att han
på något sätt brustit i sina ämbetsplikter vid handläggningen av ärendet.

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen i fråga om det påstådda dröjsmålet
med ärendets handläggning följande: Det vore uppenbart, att ett införselärende
måste handläggas med den allra största skyndsamhet samt att sådana
dröjsmål, som förevarit i det nu aktuella ärendet, normalt icke finge
förekomma. Av Breitholtz’ yttranden framginge emellertid, att denne varit
övertygad om att ett införselbeslut med hänsyn till omständigheterna under
inga förhållanden skulle ha lett till något resultat samt att Breitholtz
med hänsyn därtill ansett det förmånligare för klaganden att medgiva
Werme visst anstånd för att denne skulle få tillfälle att själv träffa uppgörelse
med klaganden om erläggandet av underhållsbidraget. Länsstyrelsen
ansåge, att handlingarna i ärendet styrkte Breitholtz’ uppfattning att
ett införselbeslut, även om det meddelats tidigare än nu skett, genom
Wermes egna åtgärder skulle ha blivit utan verkan. Länsstyrelsen funne
därför, att Breitholtz’ förfarande att på sätt skett lämna visst anstånd, innan
införselbeslut meddelades, kunde anses försvarligt. Med hänsyn därtill
och då Breitholtz’ uppgift, att han handlat helt för att på bästa sätt tillgodose
klagandens intresse, finge anses bestyrkt av omständigheterna i
ärendet, kunde länsstyrelsen icke finna, att Breitholtz genom det av klaganden
påtalade dröjsmålet med ärendets handläggning skulle ha gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Beträffande Breitholtz’ förfarande att avskriva ärendet anförde länsstyrelsen:
Av handlingarna i ärendet framginge, att Werme sedan februari månad
1952 varit anställd som bokförsäljare mot provision hos Aktiebolaget

156

Svensk Litteratur i Borlänge, att anställningskontraktet den 25 juni 1952
överförts på Wermes i Mora bosatta hustru samt att Werme av hustrun
erhölle medel till resekostnader och uppehälle. Av Breitholtz’ yttrande framginge,
att han den 4 juli 1952 avskrivit ärendet från vidare handläggning,
sedan han samma dag erhållit besked om att Werme slutat sin anställning.
Liksom klaganden ansåge länsstyrelsen, att det ändrade anställningsförhållandet
uppenbarligen tillkommit i avsikt att förhindra att införsel
meddelades i Wermes lön hos arbetsgivaren. Denna omständighet torde
dock icke medföra, att det mellan bolaget och Wermes hustru träffade
anställningsavtalet skulle anses som en nullitet. Då Werme alltså icke uppburit
lön från bolaget, hade skäl icke förelegat att bibehålla införselbeslutet.
Breitholtz’ åtgärd att avskriva ärendet från vidare handläggning på
grund av de upplysningar han erhållit om upphörandet av Wermes anställning
kunde därför enligt länsstyrelsens mening icke innebära, att han
gjort sig skyldig till tjänstefel.

I avgivna påminnelser anförde klaganden därefter bland annat följande:
Klaganden kunde icke dela länsstyrelsens uppfattning att en utmätningsman
ägde möjlighet lämna anstånd med införselbesluts meddelande för att
försöka driva in medel utan exekution. Utmätningsmannen finge uppenbarligen
icke betrakta ett införselärende som något inkassouppdrag, som medförde
befogenhet för honom att på egen hand söka uppnå överenskommelse
med gäldenären. Genom ett sådant tillvägagångssätt komme sökanden att
betagas sin rätt att föra talan mot det beslut, som rätteligen skulle ha
meddelats. Ett hot från gäldenären att sluta sin anställning — något som
ofta förekomme — finge givetvis icke förhindra verkställighetsåtgärd. Beträffande
Breitholtz’ åtgärd att avskriva ärendet ville klaganden framhålla,
att det vore alltför formalistiskt att anse, att hinder mot fortsatt införsel
skulle föreligga på grund av det uppenbara skenavtal som träffats.
Att klaganden — som givetvis måst förutsätta att Breitholtz rätteligen
förfarit — genom dennes åtgöranden föranletts att upptaga ärendet hos
annan myndighet kunde icke fritaga Breitholtz från ansvar. Klaganden
ville slutligen tillägga, att införselärendet angående Werme syntes i sin helhet
upprörande nonchalant handlagt, varvid klaganden bland annat erinrade
om de två av Bergman den 11 augusti respektive den 19 september
1952 meddelade införselbesluten, av vilka det sistnämnda avskurit rätten
till uttagande av bidrag för september månad 1951. Skulle en dylik handläggning
av ett införselärende få passera opåtalt, kunde barnavårdsmännens
arbete komma att i hög grad försvåras.

Bengtlars och Bergman avgåvo därefter var för sig yttranden beträffande
de av dem vidtagna åtgärderna i införselärendet. Bengtlars anförde därvid
bland annat följande: Sedan införselansökningen inkommit fredagen

157

den 18 april 1952, hade han påföljande måndag expedierat anmaning
till arbetsgivaren att inkomma med närmare uppgifter angående Wermes
anställningsvillkor. Anledningen till att underrättelse till Werme om den
sökta införseln icke expedierats samtidigt med anmaningen — något som
eljest vore regel — hade i första hand varit, att Bengtlars, enligt vad han
ville minnas, först velat utröna Wermes vistelseort för att därigenom underlätta
underrättelsens delgivning med Werme. Det hade nämligen förefallit
antagligt, att Werme varit ute på försälj ningsresa och således icke
kunnat anträffas i bostaden i Mora. Bengtlars hade därför per telefon satt
sig i förbindelse med bolaget och förfrågat sig i saken. Hos bolaget hade
man emellertid icke känt till, var Werme för tillfället befunnit sig, men
man hade lovat underrätta Bengtlars, så snart besked därom kunde lämnas.
Något meddelande hade emellertid icke kommit inom de närmaste
dagarna. Bengtlars hade då ändock utfärdat underrättelse, dagtecknad den
29 april, i avsikt att få denna genom polisens försorg delgiven med Werme
i Mora, där denne också anträffats och delgivits. En bidragande orsak till
att underrättelsen icke expedierats samtidigt med anmaningen hade varit,
att det förefallit Bengtlars högst ovisst, huruvida Werme uppbure lön av
beskaffenhet att kunna beläggas med införsel. För att icke i onödan besvära
annan polismyndighet med delgivning av underrättelsen hade Bengtlars
därför ansett sig böra först invänta arbetsgivarens uppgifter angående
Wermes avlöningsförhållanden. Anledningen till att delgivningsärendet inkommit
till landsfiskalen i Mora distrikt först den 6 maj kunde Bengtlars
icke uttala sig om. Möjligen kunde ärendets avsändande ha fördröjts någon
dag i anledning av ombytet å landsfiskalstjänsten den 30 april. Bengtlars
kunde icke finna, att ärendet genom av honom vidtagna åtgärder blivit
otillbörligt fördröjt. I varje fall bestrede han, att hans handläggning kunde
ha tillfogat klaganden någon rättsförlust.

Bergman anförde i sitt yttrande bland annat följande: Klagandens påstående,
att avtalet mellan fru Werme och bolaget vore ett skenavtal, kunde
icke utan vidare tagas för gott, även om det förefölle sannolikt. Att verkställa
bindande rättsprövning av sådant spörsmål torde dock icke kunna ankomma
på en utmätningsman. Bergman bestrede, att han begått någon felaktighet
vid ärendets handläggning.

I en till länsstyrelsen i Kopparbergs län avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

Innan jag närmare ingår på de olika utmätningsmännens åtgärder i ärendet
samt därav aktualiserade särskilda spörsmål rörande införselärendens
handläggning vill jag erinra om följande.

Genom tillkomsten av lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,

158

pension eller livränta realiserades tidigare i olika sammanhang framförda
krav på ändamålsenliga bestämmelser för uttagande hos försörj ningspliktiga
av oguldna underhållsbidrag. En väsentlig förutsättning för det nya
institutets effektivitet angavs därvid vara snabbhet i fråga om exekutionens
genomförande. I enlighet härmed intogs i lagens 12 § stadgande, att
i ärende angående införsel utmätningsman skall skyndsamt vidtaga de åtgärder,
som åligga honom. I motiven till lagen anförde lagberedningen i
denna fråga följande: Då underhållsbidrag i regel skulle tillgodose oavvisliga
levnadsbehov, vore det av största betydelse, att den underhållsberättigade
utan dröjsmål utbekomme detsamma. Det hade därför ansetts lämpligt
att genom en uttrycklig lagbestämmelse inskärpa utmätningsmannens
skyldighet att skyndsamt vidtaga på honom ankommande åtgärder i ärende
angående införsel. Genom försummelse därutinnan kunde utmätningsmannen
ådraga sig, förutom ansvar för tjänstefel, skadeståndsskyldighet
enligt allmänna regler. Att stadga någon viss tid, inom vilken utmätningsmannens
åtgärder skulle vara vidtagna, såsom i 162 § utsökningslagen
skett beträffande utmätning, vore däremot uppenbarligen icke ändamålsenligt.
Ej heller syntes det påkallat att i överensstämmelse med sistnämnda
lagrum ålägga utmätningsmannen strängare ansvarighet än vanlig skadeståndsplikt.

Av det anförda framgår, att utmätningsman, hos vilken ansökan göres
om införsel för uttagande av underhållsbidrag, har att utan dröjsmål vidtaga
alla på honom ankommande åtgärder för att bringa ärendet i det
skick, att beslut över ansökningen skall kunna meddelas så skyndsamt som
möjligt. Såsom ytterligare skäl härför må framhållas, att enligt 6 § införsellagen
införsel ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som såvitt
nu är i fråga förfallit till betalning tidigare än ett år före beslutets meddelande.

Efter dessa uttalanden om den synnerliga vikten av skyndsamhet vid
handläggningen av införselärenden övergår jag till utmätningsmännens åtgöranden
i ärendet och upptager därvid först till prövning den handläggning
Bengtlars ägnat den från klaganden inkomna ansökningen.

Härvid må till en början erinras, att det enligt 3 § införsellagen åligger
utmätningsman, hos vilken ansökan om införsel göres, att skriftligen delgiva
den underhållsskyldige underrättelse om ansökningen med föreläggande
att inom viss kort tid avgiva yttrande. Enligt 4 § skall utmätningsmannen
vidare hos arbetsgivare eller myndighet söka inhämta upplysning angående
de omständigheter, som kunna vara av betydelse för prövning av
ansökningen. I motiven till sistnämnda stadgande har lagberedningen
framhållit, att utmätningsmannen med hänsyn till kravet på skyndsam
handläggning borde vid inhämtandet av dessa upplysningar förfara på
det mest enkla och praktiska sätt, t. ex., där så lämpligen kunde ske, använda
telefon, samt att han icke borde dröja med infordrandet av upp -

159

lysningarna till utgången av den tid, som förelagts den underhållsskvldige
för avgivande av yttrande.

Av den förut lämnade redogörelsen för ärendets handläggning framgår, att
Bengtlars i anledning av klagandens den 18 april 1952 inkomna ansökning
den 21 april avsänt anmaning till Wermes arbetsgivare att inkomma med
upplysningar men däremot underlåtit att avsända underrättelse till
Werme. Såsom förklaring till att underrättelse — på sätt Bengtlars regelmässigt
brukade förfara — icke genast avsändes till Werme har Bengtlars
anfört, att han först velat hos bolaget inhämta upplysning om Wermes
vistelseort. En sådan förfrågan finner jag visserligen i och för sig
motiverad. När emellertid Bengtlars vid telefonsamtal med bolaget fick
besked, att detta icke hade sig bekant var Werme för tillfället uppehölle
sig, borde Bengtlars uppenbarligen icke ha dröjt i avbidan å ett senare
besked från bolaget utan i stället omedelbart ha översänt underrättelsen
till landsfiskalen i Mora distrikt för delgivning med Werme å dennes enda
kända adress. Såsom en ”bidragande orsak” till ifrågavarande underlåtenhet
har Bengtlars anfört, att han med hänsyn till den enligt hans mening
föreliggande ovissheten, huruvida Werme uppbure sådan lön att införsel
däri kunde meddelas, först velat invänta bolagets svar på den skriftliga
anmaningen. Bengtlars’ bedömande av möjligheten att med införsel åtkomma
Wermes inkomst såsom kringresande bokförsäljare har uppenbarligen
berott på att Bengtlars icke känt till, att det vid beslut om införsel
i provisionsinkomst, som uppbäres direkt av kunderna, enligt gällande
praxis åligger arbetsgivare att föranstalta om sådan ändring av
ordningen för provisionens utbekommande, att beslutet kan effektueras
(NJA 1948 s. 440 samt därvid anmärkta rättsfall; jfr även JO:s ämbetsberättelse
år 1943 s. 88 o. f.). Även om Bengtlars haft fog för sin uppfattning
att närmare besked från bolaget om Wermes avlöningsförhållanden
erfordrades, innan ytterligare åtgärd i ärendet vidtogs, hade han
lämpligen kunnat och bort, i enlighet med vad lagberedningen rekommenderat,
inhämta sådant besked vid det telefonsamtal, som han hade med
bolaget för att utröna Wermes vistelseort. Som av Bengtlars’ förklaring
framgår, att han icke från början ansåg uteslutet att införselbeslut skulle
kunna meddelas, hade det i allt fall ålegat honom att snarast möjligt
efter det ansökningen inkom efterhöra Wermes vistelseort och därefter
expediera föreskriven underrättelse till denne. Att vänta härmed till dess
arbetsgivarens skriftliga svar å den gjorda anmaningen inkom står uppenbarligen
icke i överensstämmelse med stadgandet i 12 § om skyndsamhet
vid införselärendens handläggning. Jag finner följaktligen Bengtlars ha
förfarit felaktigt genom att utan bärande skäl på sätt som skett dröja
med avsändandet av underrättelsen till Werme.

Vad härefter angår Breitholtz’ befattning med ärendet upptager jag
först till prövning frågan om behörigheten av Breitholtz’ åtgärd att dröja

160

med införselbeslutets meddelande för att lämna Werme tillfälle till uppgörelse
med klaganden. Frågan huruvida det avgörande för hans handlingssätt
härutinnan varit hans felaktiga uppfattning om möjligheten att
bevilja införsel i Wermes provisionsinkomst eller hans antagande, att ett
införselbeslut skulle bli praktiskt verkningslöst, synes mig härvid kunna
lämnas därhän. Någon befogenhet för en utmätningsman, hos vilken införselansökan
gjorts, att utan sökandens hörande bevilja gäldenären anstånd
med ärendets avgörande finnes nämligen icke. Utmätningsmannen
har att på tjänstens vägnar skyndsamt handlägga ärendet på sätt lagen
anvisar. Någon dispositionsrätt över förfarandet tillkommer honom icke.
När ärendet kommit i det skick, att det kan avgöras, äger således utmätningsmannen
icke — vilka skäl som än enligt hans uppfattning må tala
därför — att själv ingå på förhandlingar med gäldenären i avsikt att få
det aktuella anspråket i annan ordning uppfyllt, utan det åligger honom,
såvida icke anstånd medgivits av sökanden, att utan obehörigt dröjsmål
fatta beslut i anledning av ansökningen. Det nu sagda utesluter givetvis
icke, att utmätningsmannen, därest en gäldenär i anledning av erhållen
underrättelse om sökt införsel begär anstånd för att frivilligt verkställa
inbetalning, kan dröja med ärendets avgörande den korta tid, som i allmänhet
åtgår för att inhämta sökandens mening härom. Något hinder
föreligger givetvis icke heller för utmätningsmannen att, om han av särskild
anledning finner meddelande i vederbörlig ordning av införselbeslut
icke vara förenligt med sökandens intressen, själv taga kontakt med sökanden
och föreslå annat tillvägagångssätt. I förevarande fall har emellertid
Breitholtz, utan att inhämta klagandens medgivande eller att ens
förvissa sig om huruvida Werme satt sig i förbindelse med klaganden, beviljat
Werme anstånd med ärendets avgörande under omkring en månads
tid. Breitholtz har härigenom förfarit klart felaktigt. Det är emellertid
uppenbart, att Breitholtz, då han dröjde med ärendets avgörande, därvid
handlade i enlighet med vad han ansåg vara för klaganden förmånligast.

Mot Breitholtz har vidare anmärkts, att han den 4 juli 1952 avskrivit
införselärendet, sedan han fått besked från bolaget att Werme slutat sin
anställning. Klagandens påstående att Breitholtz’ åtgärd grundats på en
felaktig bedömning av det mellan bolaget och Wermes hustru träffade
avtalet, vilket enligt klaganden tillkommit för skens skull, saknar uppenbarligen
grund, eftersom Breitholtz vid nämnda tidpunkt överhuvudtaget
icke hade vetskap om avtalets existens. Fråga är däremot
om det icke ålegat Breitholtz att, innan han skilde sig från ärendet,
söka inhämta närmare upplysningar om Wermes nya anställningsförhållanden.
För bedömande av denna fråga, som således avser spörsmålet om
utmätningsmans skyldighet att, då underhållsskyldig lämnat sin anställning,
av egen drift göra efterforskningar angående vederbörandes nya förhållanden,
må framhållas följande.

161

I 4 § andra stycket införsellagen stadgas att, därest det i anledning av
gjord ansökan om införsel upplyses att den underhållsskyldige tagit
anställning å annan ort, utmätningsmannen skall översända handlingarna
i ärendet till behörig utmätningsman, som har att därmed vidare förfara.
I det fall förordnande om införsel redan meddelats och utmätningsmannen
erhåller upplysning att den underhållsskyldige lämnat den anställning
förordnandet avser och blivit anställd hos annan arbetsgivare,
skall utmätningsmannen enligt 9 § första stycket efter inhämtande av
erforderliga uppgifter, där hinder ej möter, meddela beslut om införsel i
avlöningen för den nya tjänsten. Har den underhållsskyldige tagit anställning
å annan ort och är den förste utmätningsmannen till följd därav
icke behörig, skola handlingarna i ärendet jämte underrättelse om
vad för övrigt förekommit enligt 9 § andra stycket översändas till behörig
utmätningsman, som har att meddela beslut i ärendet.

Nu ifrågavarande bestämmelser ha tillkommit för att förebygga, att
införsel förhindras eller försvåras därigenom att den underhållsskyldige,
måhända i avsikt att undandraga sig införsel, byter anställning. I sådana
fall har icke ansetts nödigt att fordra ny ansökan från borgenären
eller att lämna gäldenären tillfälle yttra sig. Frågan om utmätningsmannens
skyldighet att förskaffa sig kännedom om gäldenärens nya anställning
är emellertid icke uttryckligen berörd i lagtexten. Beträffande denna
fråga anförde lagberedningen i anslutning till de föreslagna bestämmelserna
i 4 § följande: ”Då den underhållsskyldige lämnat sin gamla anställning,
bör utmätningsmannen, såsom av paragrafens sammanhang torde
framgå, själv förskaffa sig upplysning om hans nya vistelseort och anställning,
där detta kan ske utan alltför stort besvär. På grund av svårigheten
att angiva, hur långt utmätningsmannens skyldighet i detta hänseende
skäligen skall anses sträcka sig, har något uttryckligt stadgande
om denna skyldighet icke intagits i förslaget. Det ankommer naturligtvis
i sista hand på den underhållsberättigade att skaffa ifrågavarande
upplysningar och meddela dem åt utmätningsmannen.”

I Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, del IV, uttalar
f. d. justitierådet Nils Alexanderson, att det är utmätningsmannens skyldighet
att, därest införselgäldenärens anställning upphör, utan påstötning
efterforska om gäldenären tagit ny anställning. I den av stadsfogden
It. Eilard utgivna kommentaren till införsellagen framhålles slutligen
att utmätningsmannen i angivet fall bör genom förfrågningar å arbetsplatsen
och i gäldenärens bostad söka utröna dennes nya arbetsförhållanden.

För att syftemålet med föreskrifterna om en förenklad handläggningsprocedur
i de fall införselgäldenären byter anställning skall kunna vinnas,
erfordras givetvis en viss aktivitet från utmätningsmannens sida i fråga
om införskaffande av uppgifter om vederbörandes nya anställningsför -

11 — J ustiticombudsmanucns ämbct sberättelse till 105/f urs riksdan.

162

hållanden. Skulle den uppfattningen vinna insteg, att införselärende kunde
avskrivas, så snart från arbetsgivaren inkommit uppgift, att gäldenären
slutat sin anställning, och något spontant besked om dennes nya förhållanden
icke samtidigt erhölles, skulle de berörda föreskrifterna uppenbarligen
komma att i stort sett bli praktiskt betydelselösa. Jag finner det
därför synnerligen angeläget, att utmätningsmannen i angivet fall, i enlighet
med vad lagberedningen framhållit, själv söker skaffa sig upplysning
om gäldenärens nya arbetsförhållanden. Att generellt angiva vad som
i detta hänseende skäligen kan krävas av honom låter sig svårligen göra.
Det torde få ankomma på utmätningsmannen att, med den kännedom
han äger om förhållandena å platsen, i varje särskilt fall bedöma vilka
upplysningskällor, som lämpligen böra utnyttjas. Att förfrågan sker å gäldenärens
förutvarande arbetsplats samt i hans bostad, därest denna är
belägen inom utmätningsmannens kompetensområde, synes mig dock härvid
som regel böra vara ett minimum.

I enlighet med det ovan anförda finner jag, att Breitholtz i det föreliggande
fallet bort hos bolaget förfråga sig, huruvida man där hade sig något
bekant om Wermes nya arbetsförhållanden. Då, såvitt av utredningen
framgår, Wermes kontrakt med bolaget redan vid denna tidpunkt överförts
på hans hustru och det uppenbarligen icke kunnat vara för bolaget
okänt, att Werme komme att vara sin hustru behjälplig i försäljnings verksamheten,
torde Breitholtz vid en sådan förfrågan ha kunnat bli upplyst
om förhållandena. Därest så skett och Breitholtz, i enlighet med vad klaganden
hävdat, ansett sig kunna betrakta kontraktsöverlåtelsen såsom
ett skenavtal — en fråga vartill jag i det följande närmare återkommer —
hade han haft att låta införselbeslutet stå fast för att, därest bolaget vägrade
efterkomma detsamma, verkställa utmätning hos bolaget med stöd
av 14 § införsellagen. Om Breitholtz åter funnit sig icke kunna betrakta
kontraktsöverlåtelsen såsom ett skenavtal, hade det ålegat honom att
överlämna handlingarna till landsfiskalen i Mora distrikt för vidare åtgärd.
Breitholtz har följaktligen enligt min mening förfarit felaktigt, när han i
anledning av meddelandet, att Wermes anställning hos bolaget upphört,
utan att efterforska Wermes nya arbetsförhållanden avskrev ärendet
från vidare åtgärd. Som Breitholtz’ förfaringssätt icke står i strid mot
klar lagbestämmelse, måste felet anses ursäktligt.

Vad härefter angår Bergmans befattning med ärendet finner jag någon
anmärkning icke kunna riktas mot det av Bergman den 11 augusti 1952
meddelade införselbeslutet, enligt vilket införsel beviljats på sätt klaganden
i sin ansökning hemställt. Alternativet för Bergman hade varit att,
såsom klaganden sedermera gjort gällande, betrakta anställningskontraktets
överlåtelse på Wermes hustru såsom ett skenavtal, i vilket fall han
haft att översända ärendet till Breitholtz för eventuellt beslut om införsel
i den från bolaget utgående avlöningen. Bortsett från att ett sådant för -

163

farande icke stod i överensstämmelse med klagandens i ansökningen den
29 juli 1952 hos Bergman framställda yrkande är det dock uppenbart, att
frågan, huruvida skenavtal förelåg, vid nämnda tidpunkt icke var så klar,
att Bergman bort handla på angivet sätt. Det förefaller mig visserligen
otvetydigt, att kontraktsöverlåtelsen tillkommit i avsikt att förhindra eller
försvåra införsel i Wermes inkomst. Härmed är dock icke utan vidare givet,
att avtalet var att anse såsom tillkommet för skens skull. Att en närmare
utredning av omständigheterna kring avtalets tillkomst och innebörd
möjligen skulle ha givit vid handen, att avtalet vore att anse såsom
en nullitet, finner jag visserligen icke uteslutet. Det kan emellertid med
hänsyn till svårigheten att i ett införselärende bedöma en så ytterligt
vansklig fråga icke i någon mån läggas Bergman till last, att han icke betraktade
avtalet mellan bolaget och fru Werme såsom en nullitet utan i
stället handlade efter avtalets formella innehåll. Därest klaganden varit
missnöjd med Bergmans beslut, hade det stått henne fritt att besvärsvägen
få spörsmålet prövat av vederbörande högre instanser.

Mot Bergman har vidare anmärkts, att han den 19 september 1952 meddelat
införselbeslut av samma innehåll som det redan utfärdade. Denna
Bergmans åtgärd torde få ses mot bakgrunden av klagandens i skrivelsen
till Bergman av den 15 i samma månad framställda begäran att, därest
Bergman icke ansåge sig kunna ändra det tidigare beslutet på sätt i skrivelsen
yrkats, beslut ändock måtte meddelas, enär klaganden hade för avsikt
att föra ärendet vidare. När Bergman vid prövningen av denna klagandens
framställning fann sig icke ha anledning ändra ståndpunkt i införselfrågan
— mot vilket bedömande anmärkning i och för sig icke kan
riktas — hade han emellertid rätteligen bort förklara, att framställningen
icke föranledde någon hans vidare åtgärd. Som införsel enligt 6 § införsellagen
ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som såvitt nu är i
fråga förfallit till betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas, innebar
meddelandet av nytt beslut av samma innehåll som det föregående,
såsom klaganden påpekat, att rätten att genom införsel uttaga tidigare till
betalning förfallna bidragsbelopp kom att avskäras med en månad. Jag
finner således Bergman härutinnan ha förfarit felaktigt.

Såsom av det anförda framgår har jag funnit vissa felaktigheter kunna
läggas de olika utmätningsmännen till last vid handläggningen av införselärendet.
Beträffande spörsmålet huruvida skada härigenom tillskyndats
de underhållsberättigade vill jag först framhålla att, därest Bengtlars och
Breitholtz rätteligen förfarit, införselbeslut synes mig ha bort kunna meddelas
någon gång i början av maj månad eller således mer än en månad
tidigare än som skett. Av omständigheterna i ärendet torde emellertid
framgå, att ett vid angiven tidpunkt meddelat införselbeslut kommit att
framkalla samma effekt som det nu meddelade. Den frågan uppställer sig
då, huruvida den tidsvinst, som sålunda skulle ha uppkommit för klagan -

164

den, kunnat vara av betydelse för möjligheten att genom införsel uttaga
något belopp efter det anställningskontraktet överlåtits på gäldenärens
hustru. Även om man antager, att den av klaganden hävdade uppfattningen
om avtalets karaktär i sådant fall kunnat bli prövad besvärsvägen, kan
icke med fog påstås, att en sådan prövning skolat komma att utfalla i enlighet
med klagandens yrkande. Huruvida sedan gäldenären, därest införsel
beviljats på sätt klaganden hävdat, skulle ha bibehållit sitt arbete, är
tvivelaktigt. Det kan därför icke anses utrett, att skada uppkommit genom
Bengtlars’ och Breitholtz’ åtgöranden i ärendet. Beträffande det av
Bergman meddelade felaktiga beslutet har åtminstone hittills någon skada
därav uppenbarligen icke följt. På grund av vad jag sålunda anfört och
med beaktande jämväl av omständigheterna i övrigt finner jag mig kunna
låta bero vid mina här gjorda uttalanden.

I detta sammanhang vill jag även — med anledning av vad som framkommit
angående bristande kännedom hos Bengtlars och Breitholtz om
rättspraxis’ ståndpunkt i visst hänseende, ett förhållande som uppenbarligen
inverkat på deras åtgöranden i ärendet — framhålla önskvärdheten
av att länsstyrelsen, som jämlikt 10 § utsökningslagen har att såsom överexekutor
noga tillse huru underlydande utmätningsmän förrätta sina
tjänsteåligganden, i samband med sina inspektioner eller på annat lämpligt
sätt förvissar sig om att utmätningsmännen äga kännedom om nyare
rättsfall av betydelse för deras tjänsteutövning.

Med dessa uttalanden, vilka jämväl delgåvos Bergman, Bengtlars och
Breitholtz, var ärendet av JO slutbehandlat.

8. Felaktig dom av rådhusrätt i fråga om preskription
av åtal för brott mot 1 § skattestrafflagen.

Sedan landsfiskalen Olof Ekstedt till rådhusrätten i Enköping instämt
sjukgymnasten Alf Zettergren och hans hustru Birgit Zettergren med påstående
om ansvar å dem jämlikt 1 § skattestrafflagen den 11 juni 1943
för falskdeklaration åren 1949—1951, lämnade rådhusrätten i dom den 7
maj 1953 Ekstedts talan utan bifall. Såsom domskäl anförde rådhusrätten
därvid bland annat: ”Omstämda förfarande kan enligt rådhusrättens
bedömande--— icke anses utgöra falskdeklaration under synner ligen

försvårande omständigheter, i följd varav enligt av åklagaren
åberopad lag i målet icke kan ifrågakomma högre straff än fängelse.
Av deklarationerna har ingen avlämnats senare än den 20 mars 1951. De
tilltalade hava delgivits stämningen i målet den 10 april 1953. Enär de tilltalade
sålunda erhållit del av åtalet först sedan mer än två år förflutit

165

efter det deklarationerna avlämnats, är straff för de brottsliga förfaranden,
som de tilltalade må hava gjort sig skyldiga till, förfallna enligt 5 kap. 14 §
strafflagen.”

I en den 10 juni 1953 hit inkommen klagoskrift anförde Alf Zettergren
i huvudsak följande.

Vid huvudförhandlingen i målet hade Ekstedt på fråga av makarna Zettergrens
försvarare förklarat, att han icke gjorde gällande, att de påstådda
deklarationsbrotten begåtts under synnerligen försvårande omständigheter.
Sedan försvararen invänt, att straff för brotten då vore förfallet, hade Ekstedt
med anledning därav velat göra gällande, att dylika omständigheter
förelåge med därav följande förlängning av preskriptionstiden. Ekstedts
handlingssätt vore synnerligen anmärkningsvärt. Han borde — i vart fall
då han erhöll kallelse till huvudförhandlingen — ha insett, att preskription
förelegat. Fråga vore om icke Ekstedt genom att, på sätt som skett, vid
huvudförhandlingen ändra sin talan gjort sig skyldig till tjänstefel. På
grund av Ekstedts åtgörande hade makarna Zettergren åsamkats, förutom
personligt obehag, utgifter för anlitande av juridiskt biträde.

I ett över klagoskriften avgivet yttrande anförde Ekstedt följande.

Innan målet anhängiggjorts hade det ingående diskuterats av Ekstedt
och biträdande landsfiskalen i distriktet, som uppsatt stämningsansökan.
Därvid hade de på anförda skäl funnit, att synnerligen försvårande omständigheter
förelågo. Att detta varit Ekstedts uppfattning styrktes av att
han räknat med fem års åtalspreskription. Vid huvudförhandlingens början
hade Ekstedt varit inbegripen i ett ivrigt samtal med vederbörande taxeringsrevisor.
Försvararen hade då frågat, om Ekstedt ansåge synnerligen
försvårande omständigheter föreligga, vilket Ekstedt i ren distraktion förklarat
icke vara fallet. Det vore fullständigt felaktigt, att Ekstedt sedan
på grund av att straffen för de påstådda brotten eljest vore förfallna velat
göra gällande, att brotten begåtts under synnerligen försvårande omständigheter
med därav följande förlängning av preskriptionstiden. Ekstedt
hade allenast yttrat, att han med ändring av sin nyss angivna ståndpunkt
ansåge synnerligen försvårande omständigheter föreligga. Vad emot domen
hade Ekstedt icke anfört, enär han efter diskussion med taxeringsrevisorn
funnit, att domstolens uppfattning att synnerligen försvårande omständigheter
icke förelåge kunde accepteras.

Sedan jag med anledning av innehållet i rådhusrättens dom anmodat
jämväl rådhusrätten att till mig inkomma med yttrande, anförde t. f. borgmästaren
Folke Björck å rådhusrättens vägnar i avgivet yttrande, att råd -

166

husrätten vid bedömande av frågan, huruvida straff för de åtalade gärningarna
vore att anse såsom förfallna, av kommentarer till 5 kap. 14 §
strafflagen att döma, tydligen utgått från felaktig förutsättning.

I en till rådhusrätten i Enköping avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt 1 § skattestrafflagen skall för falskdeklaration dömas till böter
eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till
straffarbete i högst två år. Brottet är således belagt med svårare straff
än fängelse och straff för detsamma är därför jämlikt 5 kap. 14 § strafflagen
förfallet först efter fem år från det den misstänkte erhållit del av
åtalet. Det saknar härvid betydelse, huruvida omständigheterna i det särskilda
fallet av rätten bedömas såsom synnerligen försvårande eller ej.
Uppenbart är också, att preskriptionsfrågan icke röner inverkan av vilken
uppfattning åklagaren hyser om brottets svårhetsgrad eller hur ansvarsyrkandet
i detta hänseende avfattas.

Rådhusrätten har således förfarit felaktigt genom att i förevarande fall
lämna åklagarens talan utan bifall på grund av att de åtalade ej erhållit
del av åtalet inom två år från det brotten skulle ha förövats. Då emellertid
någon skada icke tillskyndats enskild person på grund av det begångna
felet, finner jag — med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt —
mig kunna i denna del av ärendet låta bero, under förhoppning att rådhusrätten
i framtida fall av liknande beskaffenhet noggrant beaktar innebörden
av gällande bestämmelser om åtalspreskription.

Vad angår Alf Zettergrens klagomål mot Ekstedt finner jag desamma ej
föranleda någon min vidare åtgärd.

Med denna skrivelse, varav avskrift tillställdes Ekstedt, var ärendet av
mig slutbehandlat.

9. Fråga om förfarandet, då hittegods överlämnas till
polismyndighet å annan plats än i fyndorten.

I en den 11 augusti 1953 hit inkommen skrift anförde sekreteraren Elisabeth
Mellin i Stockholm klagomål däröver, att en valcthavande polisman
å polisstationen i Mariestad vägrat mottaga en klaganden tillhörig kappa,
som upphittats utanför stadsgränsen och som upphittaren en dag i juli
1953 medfört till polisstationen. Klaganden påtalade därjämte, att stadsfiskalen
Hans Odelmark vid en därpå av klaganden gjord förfrågan förklarat,
att skyldighet för polisen i Mariestad att mottaga kappan icke förelegat.

167

På anmodan inkom Odelmark med infordrat yttrande från poliskonstapeln
Sven Quist ävensom med eget yttrande.

Quist anförde i sitt yttrande följande.

Quist hade haft vakttjänstgöring å polisstationen, då en yngling kommit
in på stationen med ifrågavarande jacka. Som vanligt hade Quist först
frågat upphittaren, var han funnit jaekan. Denne hade upplyst, att han
hittat jackan på allmänna landsvägen inom Hasslerörs kommun. Quist
hade då sagt, att det mest praktiska vore att jackan överlämnades till polismannen
Ekeman i Hasslerör, enär den vore upphittad inom dennes
distrikt, men tillagt, att den mycket väl kunde tagas emot å polisstationen
och därifrån översändas till Ekeman. Quist hade känt igen ynglingen såsom
varande från Hasslerör. Detta hade denne också uppgivit samt vidare sagt,
att han just stode i begrepp att åka hem och hade sin väg alldeles förbi
Ekemans bostad, varför han lika gärna själv kunde lämna in jackan hos
denne. Då även Quist ansett detta vara det enklaste och lämpligaste förfaringssättet,
hade han föreslagit, att ynglingen skulle göra så. Man hade
ju också haft ganska stora skäl att antaga, att det varit någon person från
Hasslerör, som tappat jackan. Någon vägran från Quists sida att taga emot
jackan hade aldrig förekommit. Hade upphittaren varit från staden eller
varit fullständigt okänd för Quist, hade jackan tagits emot som vanligt
hittegods och senare översänts per post till landsfiskalen i Hasslerörs distrikt,
vilket skett så många gånger tidigare. I det här fallet hade Quist
dock ansett detta vara ett onödigt förfaringssätt. Senare hade en dam
ringt till polisstationen och anmält, att hon tappat en jacka. Hon hade då
blivit upplyst om att en sådan upphittats i Hasslerör och inlämnats till
polisen där, till vilken hon därför hänvisats. Efter en stund hade damen
ånyo ringt och talat om, att enligt vad hon fått veta Ekeman hade semester.
Damen hade verkat bekymrad över hur hon skulle få tillbaka sin jacka,
då hon endast var på tillfälligt besök på orten. Hon hade dock fått besked
om att hon bara kunde uppge sin adress, så skulle polisen i Mariestad ordna
om att jackan bleve översänd till henne, så fort Ekeman kommit i tjänst.
En undersökning hade givit vid handen, att Ekeman endast hade omkring
en veckas semester. Quist hade senare erfarit, att jackan inlämnats till
Ekeman redan första dagen han var i tjänst efter sin semester och att lian
omedelbart personligen överlämnat jackan till ägaren i hennes tillfälliga
bostad i Mariestad. Quist ville till sist understryka, att han känt igen ynglingen
och att icke den minsta misstanke förelegat, att denne skulle uraktlåta
att lämna in jackan till Ekeman. Detta hade Quist också framhållit
för damen, då hon ringt till polisstationen.

För egen del anförde Odelmark följande.

Odelmark erinrade sig, att han någon dag i slutet av juli 1953 erhållit
en telefonförfrågan från klaganden rörande ovannämnda hittegods. Någon
kännedom om saken hade Odelmark då icke haft. På klagandens fråga

168

hade Odelmark meddelat, att han icke ansåge att polisen i Mariestad hade
någon skyldighet att till förvaring mottaga gods, som upphittats inom annat
polisdistrikt. Detta Odelmarks uttalande överensstämde visserligen
icke med lagens bokstav, men det syntes vara praktiskt lämpligt att gods,
som hittats inom annat polisdistrikt, översändes till polismyndigheten i
sistnämnda distrikt, da man i första hand kunde antaga, att godsets ägare
vore bosatt inom det polisdistrikt där godset hittats. Så länge Odelmark
mindes hade i Mariestad tillämpats den regeln att gods, som upphittats
inom annat distrikt, mottoges och därefter så snart ske kunde översändes
till polismyndigheten i det distrikt, där godset hittats. I detta fall hade
Quist, vilken först haft att handlägga ärendet, icke handlat efter sålunda
vedertagen princip, men Odelmark ansåge dock, att Quist med hänsyn till
omständigheterna, särskilt upphittarens önskan att själv överlämna hittegodset
till Ekeman, haft fog för sitt handlande.

Sedan klaganden avgivit påminnelser i ärendet, inkom Odelmark med
ett tillägg till sitt förut avgivna yttrande och anförde däri följande.

Enligt 6 § andra stycket kungörelsen den 2 december 1938 med vissa
föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods skulle, där
fyndorten låge inom annan polismyndighets område än den där fyndet
anmäldes, förstnämnda polismyndighet underrättas. Regelmässigt inlämnade
upphittaren samtidigt med anmälan hittegodset till den polismyndighet,
där anmälan gjordes. I nämnda stadgande utsädes icke något om hur
med godset skulle förfaras. Därav hade Odelmark dragit den slutsatsen,
att lagstiftaren avsett, att godset i avbidan på meddelande från polismyndigheten
i fyndorten skulle förvaras av den polismyndighet, där anmälan
om och inlämnandet av hittegodset skett. Odelmark hade sålunda
velat skilja mellan mottagande av hittegods och förvaring av
sådant gods. Vad Odelmark åsyftat att giva uttryck åt vid klagandens
förfrågan hade varit, att polisen i Mariestad icke haft någon skyldighet att
till förvaring mottaga gods, som upphittats inom annan polismyndighets
område.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalanden.

Av handlingarna framgår, att Quist vid det ifrågavarande tillfället, sedan
han inhämtat att kappan upphittats utanför stadens område, framhållit
för upphittaren att kappan visserligen kunde mottagas å polisstationen
för att därefter översändas till vederbörande polisman i den kommun, där
kappan hittats, men att det mest praktiska vore, att upphittaren själv
överlämnade kappan till ifrågavarande polisman, något som upphittaren
även förklarat sig villig att göra.

Quist kan genom sitt åtgörande i saken icke anses hava förfarit felaktigt,

169

i följd varav jag finner klagomålen i denna del icke föranleda någon min
vidare åtgärd.

Vad härefter angår klagomålen i vad de rikta sig mot Odelmark, bär
denne i sitt första yttrande uppgivit, att han vid samtalet med klaganden
förklarat som sin uppfattning, att en polismyndighet icke hade skyldighet
att till förvaring mottaga gods, som upphittats inom annat polisdistrikt.
I nämnda yttrande har Odelmark vidare framhållit, att hans sålunda gjorda
uttalande visserligen icke överensstämde med lagens bokstav men att det
torde vara praktiskt lämpligt, att gods, som hittats inom annat polisdistrikt,
översändes till polismyndigheten därstädes. Med vad Odelmark sålunda
anfört har han, enligt vad som framgår av hans kompletterande yttrande i
ärendet, avsett uttala, att en polismyndighet väl vore skyldig mottaga
gods, som upphittats inom annat polisdistrikt, men att förvaringen av godset,
ehuru den enligt författningstexten syntes åligga nämnda polismyndighet
i avbidan på meddelande från polismyndigheten å fyndorten, likväl
borde ankomma på sistnämnda myndighet, dit godset följaktligen omedelbart
borde översändas.

Vad Odelmark sålunda uttalat giver mig anledning framhålla följande.

Jämlikt 2 § lagen den 22 april 1938 om hittegods föreligger skyldighet
för polismyndighet att vårda till myndigheten överlämnat hittegods. Huruvida
godset upphittats inom eller utom myndighetens kompetensområde
saknar härvidlag betydelse. Jämlikt 6 § andra stycket kungörelsen den 2
december 1938 med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning
med hittegods åligger det polismyndighet, till vilken överlämnats gods, som
upphittats inom annat polisdistrikt, att, där ägaren ej är känd, lämna underrättelse
till polismyndigheten å fyndorten, vilken senare myndighet har
att kungöra fyndet. I sådana fall torde understundom vara ändamålsenligt
att jämväl översända godset till polismyndigheten å fyndorten. För ett
sådant tillvägagångssätt, mot vilket i och för sig något författningsenligt
hinder icke föreligger, kan bland annat den omständigheten tala, att godsets
ägare eller rättsinnehavare i många fall kan antagas vara bosatt å
eller i närheten av fyndorten. I vissa fall kan emellertid befinnas mindre
lämpligt att på angivet sätt översända godset. Så kan t. ex. vara fallet där
fråga är om gods, som kräver relativt hög transportkostnad. Jag kan därför
icke odelat ansluta mig till den av Odelmark uttalade uppfattningen i fråga
om översändande av hittegods till polismyndigheten å fyndorten. Frågan
måste enligt min mening avgöras med hänsyn till vad som i varje särskilt
fall kan anses vara mest praktiskt och ändamålsenligt. Att härvid som regel
samråd bör tagas med polismyndigheten å fyndorten synes mig självfallet.

Med dessa uttalanden, vilka upptogos i cn till Odelmark avlåten skrivelse,
var ärendet av JO slutbehandlat.

170

10. Försummelse att i saköreslängd göra anteckning om
att bötfälld fullföljt talan mot bötesdomen.

På talan av biträdande landsfiskalen i Nässjö distrikt Roland Starck
dömde Tveta, Vista och Mo domsagas häradsrätt den 17 mars 1953 lantbrukaren
Knut Emil Gunnar Franzén, Stuntamålen, Nässjö, jämlikt
4 kap. 9 § 1 mom. och 7 kap. 2 § kungl. förordningen den 18 juni 1937
angående försäljning av rusdrycker för det han den 19 maj 1951 låtit sin
motbok användas av förre banarbetaren Rupert Engberg till inköp av rusdrycker
för dennes räkning att böta 10 dagsböter om 6 kronor.

Franzén fullföljde talan mot domen i Göta hovrätt.

I en den 11 maj 1953 hit inkommen klagoskrift anförde Franzén därefter
i huvudsak följande.

Klaganden hade under hot eller tvång från Engbergs sida förmåtts utlämna
motboken till denne. Klaganden hade emellertid förbjudit Engberg
att begagna motboken för uttag för egen räkning. Engberg hade likväl
med biträde av annan person förfalskat en av klaganden underskriven
rekvisition i motboken och därigenom berett sig möjlighet att uttaga tre
liter brännvin. Med anledning därav och för att i fortsättningen undgå
Engbergs ofta återkommande framställningar om att få låna motboken
hade klaganden återställt denna till systembolaget. I förargelse däröver
hade Engberg upprepade gånger brutit klagandens hemfrid. Om vad sålunda
förekommit hade klaganden gjort anmälan till polismyndigheten.
Den utredning, som med anledning därav företagits, hade emellertid varit
mycket ensidig, och det hade icke varit klaganden möjligt att få till stånd
åtal mot de verkligt skyldiga. Klaganden funne det underligt, att han
under föreliggande omständigheter blivit åtalad och dömd på sätt som
skett.

Över klagomålen avgav Starck infordrat yttrande och fogade därvid
handlingar rörande i saken verkställda förundersökningar. I yttrandet upplyste
Starck, att Engberg på åtal av Starck den 17 mars 1953 av häradsrätten
fällts till ansvar för av klaganden anmälda hemfridsbrott.

Klaganden inkom därefter med påminnelser, vari han — utom annat —
meddelade, att han i skrivelse den 18 maj 1953 blivit av vederbörande
utmätningsman anmodad att inom 8 dagar till denne inbetala ovannämnda
honom av häradsrätten ådömda böter, vid äventyr att de eljest kunde
uttagas genom utmätning eller införsel. Då målet vid denna tidpunkt alltjämt
varit beroende på hovrättens prövning och således lagakraftägande
dom mot klaganden icke förelegat, syntes det klaganden som om utmätningsmannen
förfarit felaktigt genom indrivningsåtgärden.

Med anledning av innehållet i klagandens påminnelser inkom Starck

171

med nytt yttrande jämte viss utredning. Vidkommande påståendet om
felaktig indrivningsåtgärd uppgav Starck därvid, att i det till utmätningsmannen
överlämnade utdraget av häradsrättens saköreslängd icke antecknats,
att klaganden fullföljt talan i målet, ävensom att — sedan klaganden
i samband med indrivningsförsöket påpekat förhållandet — någon vidare
åtgärd för indrivning av böterna icke vidtagits.

Sedan jag på grund av vad sålunda förekommit infordrat yttrande från
häradshövdingen i domsagan, i vad klagomålen avsågo fel vid upprättande
av ifrågakomna saköreslängd, avgav tingsnotarien Sven Törnlund i egenskap
av t. f. domhavande och tillika den för upprättandet av saköreslängden
ansvarige yttrande i ärendet. Törnlund vidgick, att av förbiseende författningsenlig
anteckning icke skett i längden om den av klaganden fullföljda
talan. Vidare uppgav Törnlund, att till förebyggande av liknande försummelser
i framtiden notarierna i domsagan instruerats att vid justering av
saköreslängden i brevboken, vari missivskrivelser till hovrätten vid översändande
av fullföljda mål infördes, kontrollera vilka mål som under den
aktuella tiden fullföljts.

I en till häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Enligt § 4 mom. 6 första stycket lcungl. förordningen den 14 december
1917 angående indrivning och redovisning av böter må saköreslängd ej
expedieras innan tiden för fullföljd av talan utgått beträffande samtliga
i längden upptagna bötesbeslut. Har talan i laga ordning fullföljts mot
visst i längden upptaget bötesbeslut, skall enligt samma författningsrum
detta anmärkas vid beslutet. Såvitt avser bötesbeslut, beträffande vilka
dylik anmärkning icke gjorts, fungerar alltså längden såsom lagakraftbevis.

Av utredningen i ärendet framgår, att i förevarande fall Törnlund försummat,
att i saköreslängden göra anteckning därom, att klaganden fullföljt
talan mot ifrågakomna i längden upptagna dom. Försummelsen har
haft till följd att åtgärder vidtagits för indrivning av de klaganden i domen
ålagda böterna, oaktat domen sålunda ej vunnit laga kraft mot klaganden.
Upplyst är emellertid, att — sedan klaganden fäst indrivningsmyndighetens
uppmärksamhet på överklagandet — indrivningen icke fullföljts. Klaganden
synes följaktligen icke ha lidit skada genom felaktigheten i saköreslängden.
Fördenskull och med beaktande av omständigheterna i övrigt låter
jag i denna del bero vid en erinran om vikten av att upprättande och expediering
av saköreslängd sker i sådan ordning, att betryggande säkerhet
vinnes för att fullföljd talan mot bötesbeslut, som upptagas i längden, uppmärksammas
och blir däri anmärkt. Det av Törnlund angivna förfarings -

172

sättet att vid justering av saköreslängden i brevboken undersöka förekomsten
av missivskrivelser, med vilka akter i överklagade mål översänts till
hovrätten, torde knappast vara av beskaffenhet att skänka erforderlig
trygghet härutinnan. Lämpligare och säkrare synes mig vara, att — såsom
mångenstädes brukas — en särskild minnesbok föres över domar och beslut,
vari talan fullföljts i fråga om utdömda böter, viten, förbrutet gods, straffskatt
och allmänna avgifter, som skola redovisas i saköreslängden, samt att
denna minnesbok anlitas innan saköreslängden expedieras.

Klagomålen i övrigt föranledde icke någon min vidare åtgärd.

11. Dröjsmål vid handläggningen av mål angående
betalningsföreläggande.

I en den 14 juli 1953 hit inkommen klagoskrift anförde f. d. landsfiskalen
Carl Lindell i Söderköping i huvudsak följande.

Den 10 juni 1953 hade klaganden såsom ombud för annan person till
rådhusrätten i Borås insänt en ansökan om betalningsföreläggande. Först
den 4 juli 1953 hade klaganden erhållit underrättelse om att gäldenären
bestritt kravet i dess helhet. I ansökningen hade klaganden anhållit, att
ett eventuellt bestridande från gäldenären måtte in extenso tillställas klaganden
”tjänstevägen”, vilken anhållan klaganden upprepat i en den 4 juli
avsänd inlaga till rätten. Rådhusrätten hade emellertid den 7 juli 1953
expedierat avskrift av jävsskriften mot postförskott å 3 kronor. Klaganden
ansåge sig berättigad att utan kostnad erhålla underrättelse, ej blott därom
att gäldenären bestritt kravet, utan även om innehållet i bestridandet.
Vidare hade klaganden redan i ansökningen om betalningsföreläggande
begärt att, om kravet helt eller delvis bestredes, saken måtte hänskjutas
till rättegång. Det oaktat hade rådhusrätten förelagt klaganden att inom
viss tid yrka målets hänskjutande till rättegång, vid äventyr att målet
eljest vore förfallet.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat rådhusrätten
att inkomma med yttrande, anförde assessorn Bertil Lindeblad på
rådhusrättens vägnar följande.

Den ifrågavarande ansökningen, som vore dagtecknad den 10 juni 1953,
hade enligt densamma åsatt datumstämpel inkommit till rådhusrätten den
12 juni. Enligt av gäldenären åberopade avskrifter hade skulden betalats
innan ansökningen om betalningsföreläggande inkommit till rådhusrätten.
Målets förekomst vid rådhusrätten kunde sålunda icke ha påverkat gäldenären
att betala skulden. Föreläggandet för gäldenären att svara å ansökningen
vore dagtecknat den 12 juni, sålunda samma dag som ansökningen
inkommit till rådhusrätten. Handlingarna hade delgivits gäldenären genom
posten den 22 juni, varom bevis inkommit till rådhusrätten den 24 juni.

173

Den 23 juni hade inkommit bestridande från giildenären. Sedan förklaringstiden
åtta dagar utgått, hade klaganden underrättats om att bestridande
skett samt att yrkande om målets hänskjutande till rättegång skulle ske
senast viss dag. Underrättelsen vore dagtecknad den 1 juli och hade delgivits
klaganden den 4 juli. I skrivelse den 4 juli hade klaganden begärt
att få en avskrift av bestridandet med tjänstebrev. En sådan avskrift hade
expedierats till klaganden mot postförskott å kostnaden den 7 juli. Lindeblad
tillbakavisade påståendet att dröjsmål förekommit med handläggningen
av målet. Det vore möjligt, att tiden för handläggningen kunnat
nedbringas med en eller annan dag. Emellertid vore det praktiskt ogenomförbart
att ägna viss tid varje dag åt handläggning av mål om betalningsföreläggande.
Med hänsyn till andra arbetsuppgifter måste hithörande arbete
koncentreras till vissa dagar, därest icke något mål erfordrade särskilt
skyndsam handläggning. Även om tiden sålunda kunnat nedbringas något,
hade en sådan tidsvinst icke kunnat ha någon som helst betydelse för klaganden.
Klaganden hade anmärkt på att avskrift av bestridandet icke tillställts
honom avgiftsfritt. Någon sådan rätt hade emellertid klaganden
icke haft. Bestämmelserna i 33 kap. 2 § rättegångsbalken vore icke tilllämpliga
i mål om betalningsföreläggande. Gäldenären vore icke skyldig
att vid bestridande foga särskilt exemplar därav för borgenären. Det ålåge
endast rätten att, då bestridandet anmäldes, genast avsända underrättelse
därom till borgenären. Därest borgenären ville ha en avskrift av bestridandet,
finge han i vanlig ordning betala därför. Klagandens begäran om
att erhålla avskriften genom tjänsteförsändelse hade villfarits. Emellertid
kunde ifrågasättas, huruvida ett sådant översändande skulle ske i tjänsteförsändelse
eller genom kommissionär. Lindeblad ansåge, att en sådan
enkel åtgärd som översändandet av en handling borde kunna ske tjänstevägen.
Lindeblad hänvisade därvid till uttalanden i en av 1951 års rättegångskommitté
utarbetad promemoria den 13 oktober 1952 angående kommissionärsväsendet
vid domstolarna m. m. Det syntes ej heller föreligga
hinder att skicka försändelsen genom tjänstepostförskott, oaktat en del
av det inkasserade beloppet icke tillfölle statsverket. Uttalanden därom
funnes i berörda promemoria. Vidare hänvisades till 7 § 1 mom. sista
stycket i generalpoststyrelsens kungörelse angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten
m. in. den 21 mars 1947 (SFS 1947 nr 123). Klaganden hade
slutligen anmärkt på att han förelagts att inom viss tid yrka målets hänskjutande
till rättegång vid äventyr, att målet eljest vore förfallet. Klaganden
hade därvid påpekat, att han redan i ansökningen om betalningsföreläggande
yrkat, att målet skulle hänskjutas till rättegång, därest gäldenären
bestrede kravet. Lindeblad ansåge, att ett sådant tidigt framställt
yrkande icke hade någon betydelse. Det vore uppenbart, att borgenären
skulle taga ställning till en eventuell rättegång först sedan han fått del av
gäldenärens bestridande.

174

Under åberopande av det sålunda anförda hemställde Lindeblad — som
uppgav att för tiden till och med den 21 juni 1953 juris kandidaten Gunnar
Melin vore ansvarig för målets handläggning samt Lindeblad själv för
tiden därefter — att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

På därom gjord förfrågan upplyste Lindeblad därefter, att det av rådhusrätten
den 12 juni 1953 utfärdade föreläggandet för gäldenären att
svara å ansökningen expedierats från rådhusrätten den 17 juni.

I en till rådhusrätten i Borås avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I ärendet är upplyst, att klagandens ifrågavarande ansökan inkom till
rådhusrätten den 12 juni 1953, att föreläggande för gäldenären att inom
åtta dagar svara å ansökningen expedierades från rådhusrätten genom delgivningsförsändelse
den 17 juni, att gäldenären delgavs föreläggandet den
22 juni, att han påföljande dag inkom till rådhusrätten med bestridande
samt att underrättelse därom, dagtecknad den 1 juli, kom klaganden tillhanda
den 4 i samma månad.

Såsom förklaring till att föreläggandet för gäldenären att svara å kravet
ej expedierats förrän fem dagar efter det klagandens ansökan inkommit
till rätten har rådhusrätten anfört, att det vore praktiskt ogenomförbart
att ägna viss tid varje dag åt handläggning av mål om betalningsföreläggande
och att sådant arbete måste med hänsyn till andra arbetsuppgifter
koncentreras till vissa dagar. Denna uppfattning anser jag mig icke kunna
biträda. Med hänsyn till vikten för borgenären av förfarandets snabbhet
och då arbetet med utfärdande och expedierande av föreläggandet är av
enklaste beskaffenhet, bör en ansökan om betalningsföreläggande företagas
till behandling, så snart arbetsförhållandena det medgiva och helst omedelbart
efter det ansökningen inkommit. Att dröja med behandlingen av
betalningsföreläggandena till vissa dagar, då arbetet kan koncentreras på
sådana mål, synes mig fördenskull vara oriktigt.

Av rådhusrättens yttrande framgår vidare, att rådhusrätten, sedan gäldenären
den 23 juni inkommit med bestridande, avvaktat förklaringstidens
utgång, innan underrättelse om bestridandet expedierades till klaganden.
Jämlikt 26 § andra stycket lagsökningslagen åligger det emellertid rätten
att, då bestridandet anmäles, genast avsända underrättelse till borgenären.
Rådhusrätten hade därför bort redan den 23 juni eller omedelbart därefter
expediera underrättelsen.

Av det anförda framgår, att rådhusrätten enligt min mening låtit dröjsmål
komma sig till last vid handläggningen av det ifrågavarande målet.
Med hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid i denna del bero vid
mina nu gjorda uttalanden.

175

Beträffande klagomålen i övrigt finner jag desamma såsom obefogade
icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

12. Felaktigt förfarande vid kungörande av anmälningar
till handelsregistret.

I en den 21 januari 1953 hit inkommen klagoskrift anförde Köpmansbyrån
i Göteborg Aktiebolag följande.

Enligt lagen angående handelsregister, firma och prokura förelåge skyldighet
för den myndighet, hos vilken handelsregister fördes, att ofördröjligen
låta på visst sätt kungöra innehållet av anmälan, som intagits i registret.
Av bestämmelserna framginge fullt tydligt, att kungörandet, vilket
medförde viss rättsverkan gentemot tredje man, skulle omfatta, bland
annat, firmainnehavarens fullständiga namn och hemvist samt rörelsens
allmänna beskaffenhet. Vid genomgång av den såsom bilaga till Post- och
Inrikes Tidningar utgivna samlingen av anmälningar till aktiebolags-, försäkrings-,
förenings- och handelsregistren för den 12 december 1952 hade
klaganden — vilkens verksamhet innefattade, bland annat, att lämna kreditupplysningar
och som för detta ändamål i sitt arkiv införde samtliga firmaanmälningar
i landet — iakttagit, att två av kommunalborgmästaren i
Katrineholm utfärdade kungörelser icke innehölle uppgift om firmainnehavarnas
fullständiga namn och rörelsernas allmänna beskaffenhet. Med
anledning därav hade klaganden i skrivelse till kommunalborgmästaren
fäst uppmärksamheten på kungörelsernas ofullständiga innehåll i och för
komplettering av desamma. Till svar härå hade kommunalborgmästaren
Hilding Hjelmberg lämnat klaganden det beskedet, att kungörande av firmaanmälningar
icke gjordes på annat sätt än vad som skett beträffande de
ifrågavarande firmorna samt att klaganden, därest klaganden önskade
ytterligare upplysningar om dessa, borde begära firmabevis. Under hänvisning
till vad sålunda förekommit hemställde klaganden om prövning av
frågan huruvida Hjelmberg på rätt sätt ställt sig till efterrättelse bestämmelserna
i förenämnda lag.

De i klagoskriften omförmälda kungörelserna voro av följande lydelse:

”1 handelsregistret för Katrineholms stad har denna dag inregistrerats
firmorna Agro Produkter, Ballin; och Varutjänst, Gösta Söderlund.

Katrineholm den 15 november 1952.

Kommunalborgmästaren.”

”1 handelsregistret för Katrineholms stad har denna dag inregistrerats
firman Wellex-Fabriken, Eskil Ilolm & Co.

Katrineholm den 19 november 1952.

Kommunalborgmästaren.”

17G

Sedan jag anmodat Hjelmberg att inkomma med yttrande i anledning
av klagoskriften, anlorde denne följande.

Från och med ingången av år 1951 hade Hjelmberg tillämpat den form
för kungörande av anmälningar till handelsregistret, mot vilken anmärkning
nu riktats. Tidigare hade Hjelmberg låtit kungörelserna vara mera
fullständiga. Anledningen till att han vidtagit ändringen hade varit, att
handelsregistret under senare år på grund av ökade annonskostnader gått
med förlust. Så t. ex. hade förlusten för år 1950 uppgått till 135 kronor
29 öre. I registreringsavgifter hade nämligen influtit 575 kronor under det
att utgifterna för annonser i Post- och Inrikes Tidningar och en ortstidning
uppgått till 710 kronor 29 öre. Då det icke finge förekomma, att staden
belastades med extra utgifter för handelsregistret, hade enda möjligheten
att åstadkomma en ändring varit att minska annonstexten. Efter
genomförandet av begränsningen i uppgifternas kungörande hade handelsregistret
även lämnat visst överskott, vilket för år 1952 utgjort 291 kronor
5 öre. Då alla avgifter inlevererades till stadens kassa, som även betalade
annonskostnaderna, hade Hjelmberg själv icke något ekonomiskt intresse
i saken. Han kunde icke finna, att skada kunde uppkomma för någon
genom det av honom tillämpade förfarandet. Detta syntes honom icke
heller strida mot föreskrifterna i firmalagen. På grund därav hemställde
Hjelmberg, att klagoskriften måtte lämnas utan avseende.

Efter anmodan översände Hjelmberg — som i fråga om kungörandet av
de efter den 9 januari 1953 i handelsregistret intagna firmaanmälningarna
återgått till tidigare tillämpad ordning med fullständigare kungörelser —
en förteckning över de firmor, som under tiden den 1 januari 1951 — den
9 januari 1953 intagits i registret. Enligt förteckningen utgjorde antalet anmälningar
83, varav 8 avsågo handelsbolag och de övriga enskilda näringsidkare.

Enligt 8 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura åligger det — med vissa i paragrafen angivna undantag — envar,
som vill idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet
att föra handelsböcker, att till införande i handelsregistret anmäla firma.
Rätt att införas i handelsregistret föreligger för enkelt bolag, om vilket i
sådant fall gäller vad i lagen föreskrives angående handelsbolag.

I 17 och 18 §§ lämnas föreskrifter om vad sådan anmälan skall innehålla.
Av föreskrifterna framgår, att i anmälan skall, utom firman, uppgivas:

1) enskild näringsidkares respektive samtliga bolagsmäns i handelsbolag
fullständiga namn och hemvist; 2) rörelsens allmänna beskaffenhet; 3) kommunen,
där rörelsens huvudkontor, eller, om anmälan avser avdelningskontor,
detta är beläget; 4) huvudkontorets eller, om anmälan avser av -

177

delningskontor, dettas postadress; samt — därest i handelsbolag var bolagsman
för sig icke skall ha rätt att teckna firman — 5) vilken eller vilka
bland dem sådan rätt tillkommer samt huruvida rättigheten endast kan
utövas av flera i förening. I fråga om kommanditbolag skall anmälan därjämte
innehålla uppgift om vissa ytterligare förhållanden.

Därest hinder icke finnes möta mot registrering, skall anteckning om
anmälans innehåll göras i handelsregistret i enlighet med de närmare föreskrifter
därom, som finnas givna i kungl. kungörelsen den 4 november
1887 om handelsregistrens förande m. m. Av 2 § i nämnda kungörelse följer,
att samtliga de uppgifter, som en anmälan enligt 17 och 18 §§ firmalagen
skall innehålla, skola införas i registret. I de fall prokura anmäles
skall anteckning därom även göras.

I fråga om kungörandet av sålunda registrerad anmälan gäller enligt 4 §
firmalagen, att registreringsmyndigheten ofördröjligen skall låta såväl i
allmänna tidningarna som i viss ortstidning låta kungöra ”innehållet av
anmälan, som i registret intages”. Ytterligare bestämmelser om vad kungörelserna
skola innehålla återfinnas i 5 § ovannämnda kungl. kungörelse
den 4 november 1887, vari stadgas, att kungörelserna skola — förutom
uppgift om dagen för anmälans intagande, åsyftad firma samt vederbörande
kommun — i övrigt upptaga ”den i handelsregistret införda anteckning om
anmälans innehåll”.

Av författningstexten framgår sålunda otvetydigt, att tidningskungörelserna
skola innehålla uppgift om, bland annat, samtliga de förhållanden,
som enligt 17 och 18 §§ firmalagen skola innefattas i anmälan till handelsregistret.
Det av Hjelmberg tillämpade förfaringssättet att ur kungörelserna
utesluta vissa av dessa uppgifter finner jag alltså stå i strid mot
tydlig lag.

Yad angår frågan huruvida den av Hjelmberg praktiserade formen för
kungörandet kan för någon medföra skada — något som Hjelmberg förklarat
sig icke kunna inse — får jag framhålla följande.

Av förarbetena till firmalagen (jfr NJA II 1887, artikel nr 3) framgår, att
registreringen i handelsregistret och det därtill knutna offentliggörandet i
tidningarna har till uppgift, förutom att bereda firmaskydd, att lämna
allmänheten upplysningar om förhållanden, som äro av särskild vikt lör
knytande av affärsförbindelser. Att upplysning i angiven ordning gives
utgör uppenbarligen ett intresse icke endast för firmainnehavaren och den,
som önskar träda i direkt förbindelse med firman, utan även för den, som
önskar publicera uppgifter om olika handelsrörelser eller, i likhet med klaganden,
har att i sin verksamhet tillhandagå med kreditupplysningar.

Offentliggörandet avser emellertid icke blott att tjäna en dylik rent praktisk
uppgift inom affärslivet. Dess betydelse är vida större och består däri,
att vissa rättsverkningar knutits till offentliggörandet. I 7 § första stycket
firmalagen stadgas således, att det som i enlighet med samma lag blivit

12 — Juxtiticombudsmarwcns ämbctsbcrältclsc till 196/t urs riksdan.

178

infört i handelsregistret och kungjort i ortstidningen skall anses ha kommit
till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han
varken haft eller bort ha kunskap därom. Här uttalas således den bevisregeln,
att vad som på angivet sätt offentliggjorts presumeras vara känt
av envar och att den som till sitt fredande vill åberopa okunnighet om
visst förhållande måste göra sannolikt, att han varit ur stånd att få vetskap
därom. Har däremot kungörande icke skett av förhållande, som blivit
eller bort bliva anmält, kan enligt andra stycket i samma paragraf förhållandet
icke med laga verkan åberopas mot annan än den, som visas ha
haft vetskap om förhållandet. Bevisbördan omkastas således i detta fall på
så sätt, att det blir firmainnehavaren som har att styrka, att tredje man
haft kännedom om förhållandet, oaktat detsamma icke blivit kungjort;
firmainnehavaren kan då icke heller stödja sig på att tredje man bort ha
ägt kunskap om förhållandet.

Anledningen till att man i lagtexten utgått från tidpunkten för kungörandet
i ortstidningen är, att denna tidning som regel utkommer först.
Skulle emellertid av särskilda skäl kungörandet i ortstidningen icke utan
vidare kunna göras gällande mot tredje man, kan kungörandet i Post- och
Inrikes Tidningar ha bevisvärde.

Frågan huruvida ett kungörande skett i stadgad ordning eller icke kan
således ha rättslig verkan i en mellan firmainnehavaren och tredje man
uppkommen tvist rörande giltigheten av ett avtal. Så kan t. ex. uppgiften
om firmainnehavarens fullständiga namn och hemvist vara av betydelse i
det fall att tredje man, som slutit avtal med behörig företrädare för firman,
förväxlat firmainnehavaren med annan person och på denna grund icke
vill vidbliva avtalet. Uppgiften om rörelsens allmänna beskaffenhet kan få
betydelse, om en firmatecknare i ett handelsbolag vidtagit åtgärd, som är
för bolagets ändamål främmande och som således icke utan vidare är bindande
för bolaget (jfr 5 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag).

Jag finner sålunda, att Hjelmbergs förfarande att ur kungörelserna utesluta
de ifrågavarande uppgifterna kan ha lett till skada för enskild därigenom,
att de inom affärslivet av uppgifterna intresserade icke erhållit
kännedom om uppgifterna på det lättillgängliga sätt lagstiftningen åsyftat,
samt att genom förfarandet rättsförlust kan drabba vederbörande firmainnehavare.
Att som skäl för en begränsning av kungörelsernas sakinnehåll
åberopa, att handelsregistret eljest på grund av ökade annonskostnader
skulle gå med förlust, kan självfallet icke godtagas. Med anledning av vad
Hjelmberg därutinnan anfört vill jag endast erinra, att frågan om höjning
av nuvarande avgifter för registrering av anmälningar till handels- och
föreningsregistren varit föremål för statsmakternas prövning i anledningav
vad riksdagens revisorer därom anfört i sin år 1949 avgivna berättelse
(jfr statsutskottets utlåtande nr 177/1950 samt riksdagens skrivelse nr

179

319/1950). Någon höjning av avgifterna, såvitt avser handelsregistret,
har emellertid icke ansetts böra genomföras (jfr ämbetsberättelsen 1952
s. 363).

Innan jag företog ärendet till slutligt avgörande, ville jag bereda Hjelmberg
tillfälle att vidtaga rättelse av de begångna felen i fråga om kungörandet
av de under tiden den 1 januari 1951—den 9 januari 1953 i handelsregistret
införda anmälningarna genom att snarast möjligt lata i Post- och
Inrikes Tidningar samt vederbörande ortstidning införa fullständiga kungörelser
om anmälningarnas innehall, i den man uppgifterna fortfarande
ägde aktualitet. Med anledning därav upptog jag i en till Hjelmberg avlåten
skrivelse vad jag ovan anfört och beredde honom tillfälle att inkomma
med bevis att sådan rättelse skett.

Sedan Hjelmberg i en till mig inkommen skrivelse meddelat, att rättelse
i anmärkta hänseende skett genom nytt kungörande av firmaanmälningarna,
fann jag ärendet icke föranleda någon min vidare åtgärd.

13. Felaktig behandling i länsstyrelse av kvinnlig extra
befattningshavares ansökan om tjänstledighet för
havandeskap, m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av fru Myrtel Geijer härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Klaganden, som är född år 1928, innehade under tiden den 1 januari 1946
—den 14 juli 1951 anställningar vid olika statliga myndigheter, från och
med den 7 augusti 1950 såsom tekniskt biträde i lönegrad Ce 8 vid Blekinge
flygflottilj med placering från och med den 1 juli 1951 i löneklass 9. Sedan
klaganden den 14 juli 1951 slutat sistnämnda anställning och i samband
med ingående av äktenskap flyttat till Linköping, beslöt länsstyrelsen i
Östergötlands län enligt protokoll den 27 oktober 1951 antaga klaganden
att, räknat från och med den 5 oktober 1951, tillsvidare vara extra tjänsteman
vid länsstyrelsen med placering i lönegrad Cg 6. Enligt protokoll den
24 januari 1952 beslöt därefter länsstyrelsen, att klaganden skulle, räknat
från och med den 1 januari 1952, tillsvidare vara placerad i lönegrad Cg 8.
Klaganden placerades i respektive lönegraders lägsta löneklass.

I en den 19 april 1952 till länsstyrelsen inkommen skrivelse anhöll klaganden
att på grund av havandeskap — med väntad nedkomst i början
av juni — erhålla vederbörlig tjänstledighet från och med den 1 maj 1952
samt att därvid åtnjuta lön med A-avdrag.

Med resolution den 22 april 1952 återställde länsstyrelsen skrivelsen till
klaganden under åberopande av en av dåvarande landssekreteraren i liinet
Algot Pehardt upprättad promemoria.

180

I promemorian anförde Pehardt huvudsakligen följande: Klaganden,
som hade anställts för tjänstgöring vid landskansliets bilavdelning, hade av
Pehardt erhållit besked att denne icke ville binda sig för någon stadigvarande
anställningsform, förrän klaganden efter provtjänstgöring under
omkring tre månader visat sin lämplighet för den ifrågavarande tjänsten.
Då frågan om klagandens fortsatta anställningsförhållanden i januari 1952
skulle upptagas till prövning, hade klaganden vid samtal med Pehardt
meddelat, att hon väntade barn på försommaren. Pehardt, som ansåge att
det under sådana förhållanden icke kunde stå i överensstämmelse med
verkets intressen att vid denna tidpunkt stadigvarande anställa klaganden,
hade frågat klaganden, huruvida hon hade klart för sig, att hennes anställning
vore av så tillfällig art att hon icke kunde påräkna avlöning under
tiden för barnsbörden, något som klaganden även förklarat sig inse. Därefter
hade Pehardt meddelat klaganden, att Pehardt med hänsyn till klagandens
tidigare anställning i statstjänst vore beredd att förorda en uppflyttning
av klaganden till lönegrad Cg 8 från och med den 1 januari 1952
såsom en kompensation i viss mån för utebliven avlöning under tiden för
barnsbörden. Länsstyrelsen hade även beslutat sådan placering, vilken eljest
icke torde ha kommit i fråga vid denna tidpunkt. I protokollet hade emellertid
den höjda avlöningen angivits skola utgå tillsvidare, då den exakta
slutdagen av naturliga skäl icke kunnat preciseras. Pehardt hade samtidigt
meddelat klaganden, som vid tillfället utan tvivel måste ha förstått att
hennes anställning formellt skulle upphöra under våren, att klaganden,
om det funnes plats fram emot hösten, antagligen skulle få återkomma till
landskansliet, särskilt som Pehardt erfarit att klaganden vore en mycket
duglig befattningshavare. Vid ett samtal med klaganden i mars 1952 hade
Pehardt erfarit, att klaganden, som sade sig ha uppfattat sin löneuppflyttning
såsom ersättning för att hon ej blivit antagen till extra ordinarie befattningshavare,
avsåge att begära tjänstledighet under tiden för barnsbörden.
Pehardt hade därvid sökt klargöra för klaganden, att löneuppflyttningen
endast varit avsedd att i någon mån kompensera lönebortfallet
under havandeskapet. Pehardt hade erinrat klaganden, att han noggrant
angivit detta skäl vid samtalet i januari, men klaganden hade vidhållit
sin mening. På grund av vad Pehardt sålunda anfört ansåge Pehardt,
att den tidpunkt klaganden angivit i sin skrivelse borde betraktas såsom
dagen för hennes frånträdande av tjänsten. Något länsstyrelsens beslut i
anledning av skrivelsen syntes därför obehövligt.

I en den 8 maj 1952 hit inkommen skrift ifrågasatte klaganden lagligheten
av länsstyrelsens förfarande att utan verklig prövning avvisa klagandens
tjänstledighetsansökan. Klaganden framhöll i skriften bland annat,
att det vore fullkomligt uteslutet att hon vid samtalen med Pehardt i
januari och mars skulle ha avsett att eftergiva sin rätt enligt avlönings -

181

reglementet, något som Pehardt även borde ha förstått. Av Pehardts promemoria
framginge oförtydbart, att det vore klagandens graviditet som
föranlett länsstyrelsen att anse henne skild från tjänsten. Ett sådant betraktelsesätt
stode emellertid i rak strid mot avlöningsreglementets syfte
att bistå befattningshavare, som kommit i graviditet. Det vore klagandens
förhoppning att länsstyrelsen skulle upptaga saken till realbehandling och
meddela beslut, som i förekommande fall angåve vilket eller vilka av avlöningsreglementets
villkor, som icke ansåges uppfyllda.

I ett över klagoskriften infordrat yttrande framhöll länsstyrelsen att,
med hänsyn till de förhållanden under vilka klaganden anställts, anledning
att meddela beslut i annan form än som skett icke funnits. Beträffande
själva sakfrågan hänvisade länsstyrelsen till Pehardts promemoria samt
tilläde, att länsstyrelsen, med hänsyn till vad som enligt promemorian avtalats
mellan Pehardt och klaganden, ansåge klaganden icke ha behandlats
på sätt som avveke från bestämmelserna i avlöningsreglementet.

I avgivna påminnelser anförde klaganden: Klaganden bestrede, att ett
avtal av den innebörd länsstyrelsen åberopade kunnat träffas med laga
verkan, varvid klaganden hänvisade till bestämmelserna i lagen den 21
december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskap eller havandeskap m. m. Klaganden hade för övrigt, såsom hon
förut framhållit, icke gjort några eftergifter av sin rätt. I avlöningsreglementet
funnes bestämmelser om gravid kvinnas rätt till tjänstledighet med
viss bibehållen lön. Arbetsgivaren ägde icke godtyckligt utbyta tjänstledigheten
mot avsked. Enligt 1945 års lag, jämförd med avlöningsreglementets
bestämmelser, syntes länsstyrelsen ha förfarit uppenbart felaktigt
genom att behandla klaganden såsom avskedad.

Sedan handlingarna därefter överlämnats till statens lönenämnd för utlåtande,
anförde lönenämnden bland annat följande: Lönenämnden syntes
icke ha att taga ställning till spörsmålet huruvida 1945 års lag — som i
princip även gällde statstjänstemän — kunde anses förhindra klagandens
skiljande från tjänsten i förevarande fall. Lönenämnden ville emellertid
framhålla, att nämnda lag icke innehölle någon föreskrift, som tillförsäkrade
arbetstagaren lön under tiden för ledigheten. Enligt 28 § i avlöningsreglementet
hade däremot tjänsteman, tillhörande avdragsgrupp 3, rätt till
lön med A-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från
förlossningen. En statstjänsteman vore således under havandeskap eller
vid barnsbörd i detta hänseende tillförsäkrad en vidare rätt, än som stadgades
i 1945 års lag. Avlöningsreglementet innehölle emellertid icke några
tvingande bestämmelser om uppsägningstid för extra tjänstemän. — Med
hänsyn till vad som anförts i Pehardts promemoria ville det synas löne -

182

nämnden som om havandeskapet skulle ha utgjort den egentliga orsaken
till att klagandens anställningsförhållande bringats att upphöra. Lönenämnden
finge erinra, att klaganden uppenbarligen på grund av sitt giftermål
slutat sin tidigare innehavda extra ordinarie statsanställning. Avbrottet i
statstjänsten och förändringen av anställningsform påverkade i detta fall
dock ej inplaceringen i avdragsgrupp och därmed ej heller rätten till sociala
förmåner. Med beaktande därav och övriga på ärendet inverkande omständigheter
finge lönenämnden som sin uppfattning uttala, att klagandens
tjänstledighetsansökan hade bort bifallas av länsstyrelsen.

I fråga om klagandens löneklassplacering yttrade lönenämnden att, såvitt
av handlingarna framginge, klaganden jämlikt 22 § i avlöningsreglementet
med tillhörande tilläggsbestämmelser haft författningsenlig rätt till placering
i 7 respektive 9 löneklassen under tiden för förordnandet i Cg 6 respektive
Cg 8.

Sedan jag därefter anmodat länsstyrelsen att inkomma med nytt yttrande
i ärendet, överlämnade och åberopade länsstyrelsen såsom eget utlåtande
en från Pehardt inkommen skrivelse, däri Pehardt anförde: Klaganden
hade icke avskedats utan i stället — i likhet med många andra
tillfälliga biträden — frånträtt sitt arbete på avtalad tid. Att slutdagen
för klagandens anställning ej på förhand definitivt bestämts hade uteslutande
berott på att Pehardt givit klaganden förmånen att själv bestämma
dagen. Muntlig överenskommelse angående slutdagen för tillfällig personals
anställning vid landskansliet hade överhuvudtaget varit regel utan att dittills
några komplikationer föranletts därav. Vid behov av tillfällig personal
skulle i de flesta fall vara ogörligt att förfara på annat sätt.

I förnyade påminnelser anförde klaganden: Den formella behörigheten
att utan uppsägning avskeda en extra tjänsteman finge icke missbrukas
till att avskeda vederbörande utan varje rimligt och godtagbart skäl. Om
länsstyrelsen hade den uppfattningen att icke graviditeten utan ”avtalet”
mellan Pehardt och klaganden utgjort anledningen till att klagandens anställning
skulle upphöra, förbisåge länsstyrelsen att ”avtalet” uppenbarligen
tillkommit just för att avlöningsreglementets regler om tjänstledighet
icke skulle bli tillämpliga, varför det ändå ytterst bleve graviditeten som
utgjort den verkliga orsaken. Ett sådant avtal vore, såsom klaganden tidigare
framhållit, olagligt. Även om viss slutdag blivit angiven i länsstyrelsens
protokoll, skulle ett sådant tillvägagångssätt ha kommit i strid med
avlöningsreglementet, därest ingen utanför graviditeten liggande rimlig
orsak kunnat åberopas. — Klaganden ville slutligen meddela, att klaganden
hade för avsikt att hos länsstyrelsen göra ny framställning i saken.

I en den 27 november 1952 till länsstyrelsen inkommen skrift hemställde
klaganden, att länsstyrelsen måtte förklara, att det skulle så anses som om

183

klaganden åtnjutit tjänstledighet på grund av havandeskap under 120
dagar från och med den 1 maj 1952.

Genom beslut den 29 november 1952 fann länsstyrelsen med hänsyn till
länsstyrelsens tidigare intagna ståndpunkt i anställningsfrågan ej skäl bifalla
ansökningen.

Över beslutet anförde klaganden besvär hos Kungl. Maj:t. Genom beslut
den 24 april 1953 fann Kungl. Maj:t — enär med hänsyn till vad i målet
förekommit klaganden bort beviljas tjänstledighet på grund av havandeskap,
men länsstyrelsen med sin ståndpunkt icke ingått i prövning av
klagandens därom gjorda ansökan — skäligt att med undanröjande av
överklagade beslutet visa målet åter till länsstyrelsen för ny behandling.

Länsstyrelsen beviljade därefter den 22 maj 1953 den av klaganden begärda
tjänstledigheten för havandeskap under 120 dagar räknat från och
med den 1 maj 1952 samt biföll av klaganden den 26 november samma år
gjord framställning om utbekommande dels av de avlöningsförmåner, som
belöpte å tjänstledighetstiden, beräknade efter avdragsgrupp 3 och lönegrad
Cg 8 löneklass 9, dels ock av skillnaden i avlöning mellan löneklass 7
och löneklass 6 under tiden den 5 oktober — den 31 december 1951 samt
mellan löneklass 9 och löneklass 8 under tiden den 1 januari den 30 april
1952, i följd varav till klaganden skulle, utöver redan utbetald avlöning,
utbetalas ytterligare 2 171 kronor 15 öre.

I en efter besvärsmålets avgörande till mig inkommen skrift anförde
klaganden: Därest länsstyrelsen i anledning av målets återförvisning komme
att bifalla hennes tjänstledighetsansökan, hade klaganden intet skadeståndsanspråk.
Den uppfattning, som länsstyrelsen givit till känna, syntes
emellertid lätt kunna leda till rättsförluster för befattningshavare, som icke
förmådde försvara sina intressen. Det vore av värde om det bleve klarlagt,
att avlöningsreglementet icke finge, pa sätt länsstyrelsen i förevarande fall
ansett, ändras genom avtal med den anställde. I Kungl. Maj:ts beslut angåves
icke anledningen till att tjänstledighetsansökningen ansetts böra
beviljas.

I en till länsstyrelsen i Östergötlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Till de förmåner, som enligt statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 1948 äro förenade med anställning i lönegradsplacerad tjänst, hör
rätten att under vissa förutsättningar och i viss omfattning åtnjuta lön
vid tjänstledighet. Härvid kan tjänstemannen äga uppbära antingen oavkortad
lön eller lön med s. k. A-avdrag eller B-avdrag. A-avdraget, som är
progressivt och dyrortsgrupperat, representerar det minsta avdraget och
motsvarar i genomsnitt omkring 20 procent av lönen, under det B-avdraget

184

är dubbelt så stort som A-avdraget. I fråga om löneavdragen ha tjänstemännen
indelats i tre avdragsgrupper, varom stadgas i reglementets 27 §.
Till grupp 1, för vilken lön vid tjänstledighet i allmänhet icke utgår, hänföras
aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader,
till grupp 2 förenämnda befattningshavare med minst 6 men mindre
än 36 anställningsmånader och till grupp 3, för vilken högsta förmåner
utgå, övriga tjänstemän. Såsom anställningsmånad räknas enligt 15 §
1 mom. i kungl. kungörelsen den 30 juni 1948 med tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet sådan kalendermånad, under vilken vissa i momentet
angivna förutsättningar äro uppfyllda. I 2 mom. samma paragraf
stadgas dock, att vid bestämmande av avdragsgrupp hänsyn icke må tagas
till sådan kalendermånad, efter vilken förekommit 36 kalendermånader i
följd, beträffande vilka de i 1 mom. nämnda förutsättningarna ej föreligga.

Rätt att i viss omfattning bibehålla lön kan enligt 28 § A. I i avlöningsreglementet
föreligga vid tjänstledighet på grund av, bland annat, havandeskap
eller barnsbörd. Sådan rätt tillkommer emellertid icke tjänsteman
hänförlig till avdragsgrupp 1. Tjänsteman tillhörande grupp 2 äger däremot
åtnjuta lön med B-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter
120:e dagen från förlossningen, och tjänsteman tillhörande grupp 3 äger
under samma tid åtnjuta lön med A-avdrag.

Den speciella förmån, som avlöningsreglementet sålunda tillförsäkrar
kvinnliga tjänstemän och som motiverats av befolkningspolitiska skäl, tillkommer
i princip, såsom av det anförda framgår, även tjänstemän med
extra anställning. I förhållande till ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän
föreligger emellertid för extra tjänstemän full likställighet i föreliggande
hänseende endast beträffande dem, som kunna åberopa minst 36
anställningsmånader. Härvid äger tjänstemän, som efter viss tids avbrott
i statstjänst åter erhåller sådan anställning, tillgodoräkna sig den tidigare
anställningstiden i enlighet med vad som framgår av ovan berörda stadgande
i 15 § i tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet.

För extra tjänstemän följer emellertid av anställningens egen natur en
viss begränsning av möjligheten att av nu berörda orsak åtnjuta tjänstledighet
med viss bibehållen lön under den i avlöningsreglementet stadgade
tiden. Det må härvid erinras, att extra anställning — som är avsedd allenast
såsom en subsidiär anställningsform till de såsom huvudanställningsformer
betecknade ordinarie anställning, extra ordinarie anställning och
aspirantanställning — enligt uttalande av 1945 års lönekommitté bör
kunna användas för, bland andra, kortvarigt anställda — både tjänstemän,
som kortvarigt anställas för en stadigvarande arbetsuppgift, och tjänstemän
anställda för tillfällig arbetsuppgift — och för anställningar av säsongbetonad
eller intermittent karaktär.

Om tjänstemannen förordnats på viss tid, upphör anställningen omedelbart
vid tidens utgång. Någon uppsägningstid gäller enligt 15 § i avlö -

185

ningsreglementet därvid icke. Är vid nämnda tidpunkt tjänstledighet av
angiven orsak aktuell för den anställde, kan denne således icke för tiden
därefter — såvida anledning ej finnes att meddela fortsatt förordnande —
komma i åtnjutande av berörda förmån.

Har förordnande givits tillsvidare, kan likaledes anställningen bringas
till upphörande vid en tidpunkt, då tjänstledighetsfrågan för den anställde
är aktuell. Någon tvingande föreskrift om att viss uppsägningstid för extra
tjänsteman därvid skall gälla finnes icke. Enligt 15 § avlöningsreglementet
äger dock myndigheten antingen själv besluta eller ock med den anställde
överenskomma om viss ordning för uppsägning. Entledigande av den anställde
— med eller utan iakttagande av viss uppsägningstid — får emellertid,
i enlighet med allmänna rättsgrundsatser rörande offentlig myndighets
handlande, icke ske godtyckligt utan måste grundas på objektivt godtagbara
skäl. Såsom sådant skäl kan t. ex. åberopas, att behov av den anställdes
arbetskraft icke längre föreligger eller att denne visat sig icke vara
lämplig för tjänsten.

Fråga om entledigande kan även uppkomma av den anledningen, att
vederbörande blivit gravid och således, om anställningen skulle fortfara,
inom en snar framtid måste beviljas tjänstledighet med viss lön. Vid bedömandet
av denna fråga må till en början erinras, att enligt 2 § lagen
den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av äktenskap eller havandeskap m. in. — vilken lag ersatt en motsvarande
lag av år 1939 — kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande
anställning hos arbetsgivaren, icke må skiljas från anställningen
på den grund att hon blivit havande eller fött barn. Av förarbetena till
lagstiftningen — som i princip äger tillämplighet jämväl å statliga anställningsförhållanden
— framgår, att motivet för den angivna karenstiden i
främsta rummet är att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande
av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande
de rättigheter lagen tillförsäkrar henne. Av uttrycket "stadigvarande
anställning” — vilken formulering vid 1939 års lagstiftning tillkom på
förslag av lagrådet — följer dock, att i karenstiden icke må inräknas tiden
för en rent tillfällig verksamhet i arbetsgivarens tjänst. I de fall då 1945 års
lag är tillämplig på tjänsteman med icke-ordinarie anställning föreligger
således förbud att entlediga vederbörande uteslutande av den anledningen
att hon blivit havande. Detta förbud kan icke kringgås genom att avtal
av annat innehåll träffas. Enligt 4 § i lagen är nämligen sådant avtal icke
bindande.

Vad härefter angår sådana fall, där tjänstemannen icke sedan minst ett
år haft stadigvarande anställning och där 1945 års lag således icke är tilllämplig,
lärer myndigheten få anses oförhindrad att entlediga tjänstemannen,
därest av omständigheterna framgår att tjänstemannen sökt anställningen
huvudsakligen för att komma i åtnjutande av de förmåner, som

186

må vara förenade med tjänstledighet på grund av havandeskap. Om däremot
havandeskapet inträder först under tjänstgöringstiden, kan det vara
mera tveksamt hur myndigheten bör förfara. Förhållandet kan t. ex. vara
sådant, att det arbete, för vilket tjänstemannen anställts, måste vara fullgjort
inom viss tid samt att myndigheten, som icke har behov av tjänstemannens
arbetskraft efter uppgiftens slutförande, icke disponerar tillräckliga
medel för att anställa ersättare för den tillfälligt anställda. I sådana
och likartade fall torde vägande skäl kunna anföras för den ståndpunkten,
att tjänstemannen med hänsyn till de intressen, som myndigheten har att
tillvarataga, måste entledigas. I andra fall åter kan bedömandet böra utfalla
annorlunda. Någon generell anvisning om hur dylika frågor böra avgöras
kan uppenbarligen icke givas. Myndighetens intresse av att effektivt
kunna utnyttja till förfogande stående anslag för tillfällig personal måste,
med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall, vägas mot vad
skälig hänsyn till den anställda kräver. Att den sammanlagda tiden för
tjänstemannens anställning i statens tjänst vid denna intresseavvägning
bör tilläggas betydelse synes uppenbart.

Beträffande länsstyrelsens förfarande i det förevarande fallet och vad
då först angår frågan, huruvida klagandens graviditet kunnat med hänsyn
till bestämmelserna i 1945 års lag utgöra giltig anledning att entlediga
klaganden från hennes anställning såsom extra tjänsteman, må framhållas,
att klaganden visserligen före sitt tillträde av anställningen hos länsstyrelsen
varit anställd i statstjänst under flera års tid, senast såsom extra ordinarie
tjänsteman. Denna tjänstgöring hade emellertid klaganden slutat i
samband med att hon ingått äktenskap och flyttat till Linköping. Först
mer än två och en halv månad efter nämnda tjänstgörings upphörande hade
klaganden anställts vid länsstyrelsen. Med hänsyn till det avbrott i klagandens
innehav av statstjänst, som sålunda förekommit, lärer den för
tillämpligheten av 1945 års lag stadgade förutsättningen, att arbetstagaren
sedan minst ett år skall ha haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,
icke kunna anses ha varit för handen. Något förbud jämlikt 1945 års
lag att entlediga klaganden förelåg således icke.

Vidkommande härefter frågan, huruvida med hänsyn till omständigheterna
tillräckliga skäl förelegat för klagandens entledigande, framgår av
handlingarna, att sådan åtgärd icke kunnat motiveras av arbetsbrist hos
länsstyrelsen eller med att klaganden visat sig mindre lämplig för tjänsten.
Om graviditeten icke mellankommit, hade klaganden uppenbarligen fått
fortsätta sin tjänstgöring. I ärendet har icke heller framkommit, att den
omständigheten att klaganden måste beviljas viss tids tjänstledighet i och
för sig skulle ha varit förenad med sådana olägenheter ur länsstyrelsens
synpunkt, som kunnat avgörande inverka på bedömandet av föreliggande
fråga. På grund härav och med hänsyn jämväl till klagandens tidigare rela -

187

tivt långvariga statstjänst ha enligt min mening godtagbara skäl att entlediga
klaganden icke förelegat.

Länsstyrelsen har emellertid icke formellt entledigat klaganden från hennes
anställning. I stället har länsstyrelsen — med stöd av den av Pehardt
lämnade redogörelsen om vad som tilldragit sig vid samtalet i januari månad
mellan Pehardt och klaganden, vilket samtal skulle ha utmynnat i ett
avtal av innehåll att klaganden skulle frånträda sin tjänst, då hon på grund
av havandeskapet icke längre kunde tjänstgöra — intagit den ståndpunkten
att klagandens tillsvidareförordnande blivit tidsbegränsat i enlighet med
vad Pehardt och klaganden sålunda skulle ha avtalat. Länsstyrelsen har på
grund därav ansett obehövligt att i anledning av klagandens tjänstledighetsansökan
ingå på egen prövning av frågan, hur klagandens anställningsförhållande
borde regleras.

Att länsstyrelsen ansett frågan om klagandens fortsatta anställning ha
blivit slutligt avgjord allenast på grund av det påstådda avtalet är anmärkningsvärt
redan av den anledningen att klaganden i mars 1952 och
sedermera genom sin ansökning till länsstyrelsen tillkännagivit en annan
uppfattning än Pehardt om innebörden av deras samtal i januari månad.
Ur principiell synpunkt är emellertid mera betänkligt, att länsstyrelsen —
även om länsstyrelsen ansett Pehardts uppgifter om vad som förekommit
vid samtalet förtjäna större tilltro än klagandens — funnit sig med anledning
av Pehardts uppgifter sakna anledning att själv taga ställning till
det genom klagandens tjänstledighetsansökan aktualiserade spörsmålet om
hennes fortsatta anställning hos länsstyrelsen. Frågan huruvida visst inträffat
förhållande utgör giltig anledning att, omedelbart eller efter viss
tid, skilja en tjänsteman från dennes anställning måste givetvis prövas av
vederbörande myndighet i föreskriven ordning. Denna prövning får icke
ersättas med ett förfarande, enligt vilket någon den anställdes förman,
under utvecklande av sin uppfattning att den anställde måste frånträda
tjänsten, söker utverka dennes samtycke därtill, varefter den anställde
skulle vara bunden av ett till äventyrs lämnat sådant samtycke. Därest ett
dylikt tillvägagångssätt skulle vinna insteg, skulle uppenbarligen allvarlig
osäkerhet kunna uppkomma för de anställda.

I enlighet med det nu anförda finner jag länsstyrelsen ha förfarit felaktigt
genom att vid sitt ställningstagande till klagandens tjänstledighetsansökan
icke ingå i egen prövning av frågan huruvida giltig anledning att
skilja klaganden från tjänsten förelåg. Vid mitt bedömande av länsstyrelsens
förfarande härutinnan har jag emellertid ansett mig kunna utgå från
att länsstyrelsen — ehuru länsstyrelsen icke tillkännagivit sin uppfattning
därom — delade den av Pehardt uppenbarligen hysta meningen att giltiga
skäl i och för sig förelågo för klagandens entledigande. Såsom jag förut
utvecklat måste emellertid en sådan uppfattning anses oriktig.

Det må vidare anmärkas, att länsstyrelsen, även med den ståndpunkt i

188

frågan länsstyrelsen intog, bort i vederbörlig ordning meddela beslut i anledning
av klagandens tjänstledighetsansökan och icke, på sätt som skett,
allenast återställa ansökningen till klaganden under åberopande av den av
Pehardt upprättade promemorian.

Länsstyrelsen har slutligen förfarit felaktigt genom att, såsom lönenämnden
funnit, placera klaganden i för låga löneklasser.

Då klaganden numera av länsstyrelsen beviljats begärd tjänstledighet
för havandeskap samt tillerkänts felande avlöningsförmåner, finner jag
mig, med hänsyn tagen jämväl till omständigheterna i övrigt, kunna låta
därvid ävensom vid mina härovan gjorda uttalanden bero.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

14. Fråga om skyldighet för konkurssökande att lösa protokoll
rörande avskrivning av konkursmål, däri icke någon
av parterna inställt sig.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ombudsmannen Eric Jonsson
i Alvesta härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 3 oktober 1952 inkom till konkursdomaren i Östra Värends domsaga
från klaganden såsom ombud för köpmannen Anders Johansson i Moheda
en ansökan att Gunnar Gunnskog och hans hustru Ella Gunnskog
måtte försättas i konkurs. Sedan konkursdomaren förelagt makarna Gunnskog
att avgiva förklaring över ansökningen men någon förklaring icke inkommit,
hänsköt konkursdomaren ansökningen till prövning av häradsrätten.
Vid målets företagande å utsatt tid den 14 oktober 1952 inför häradsrätten
under ordförandeskap av tingsnotarien Lennart Heldin inställde
sig icke någon av parterna, i följd varav målet avskrevs. Avskrivningsbeslutet
upptogs i protokoll. En med stämpel till ett belopp av 13 kronor
belagd utskrift av protokollet blev genom domsagans kommissionär tillställd
klaganden mot postförskott å stämpelbeloppet jämte kommissionärsavgift
och portokostnader, tillhopa 15 kronor 5 öre.

I en den 22 oktober 1952 hit inkommen skrift anförde klaganden, att
han icke ansåge sig skyldig att lösa protokollet, samt anhöll om JO:s uttalande
härutinnan.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Heldin
följande.

Regeln i § 12 andra stycket expeditionslösenförordningen om frihet från
skyldighet att utlösa protokoll eller slutligt beslut i sak, där kärande, klagande
eller sökande låtit sin talan förfalla, syntes icke vara tillämplig i det

189

ifrågavarande fallet, enär målet måste anses ha förekommit till ”handläggning”,
åtminstone med den tolkning av begreppet som gåves i den av
Gärde in. fl. utgivna kommentaren till rättegångsbalken. I JO:s år 1950
avgivna ämbetsberättelse (s. 232) hade uttalats, att lösenskyldigheten i
allmänhet skulle begränsas till fall, då målet avskreves efter det ”förhandling”
ägt rum. Ej heller en sådan begränsning av lösenskyldigheten torde
i förevarande mål ha kunnat befria sökanden från att lösa avskrivningsbeslut,
enär målet avskrivits vid sammanträde för förhandling. Då förefintliga
bestämmelser och anvisningar i frågan ej vore fullt entydiga, kunde
det vara motiverat att till grund för en tolkning lägga den i expeditionslösenförordningen
tillämpade principen, att lösen skulle utgå i stort sett i
förhållande till det besvär och den kostnad, som förorsakades den expedierande
myndigheten. De kostnader och det arbete, som förorsakades genom
rättens prövning av bland annat till rättegång hänskjutna konkursmål,
vore icke obetydliga. Den stämpelbeläggning, som i det förevarande fallet
skett, torde icke vara stridande mot gällande bestämmelser och syntes väl
tillgodose praktiska krav.

Sedan med anledning av vad sålunda förekommit häradshövdingen i domsagan
Bertil Öhlin anmodats att avgiva utlåtande i ärendet, anförde denne
bland annat följande.

Enligt 6 kap. 1 § rättegångsbalken erfordrades ej protokoll vid måls avskrivning,
som ej skedde i samband med förhandling. I förenämnda kommentar
uttalades, att då i tvistemål båda parterna utebleve från första
inställelse eller sammanträde för huvudförhandling protokoll ej vore erforderligt.
Något förbud att upprätta protokoll torde ej föreligga, dock
borde uppenbarligen, därest protokoll fördes, något särskilt skäl därför
förekomma. Något sådant skäl hade ej förelegat i det av Heldin handlagda
målet. Protokoll i målet hade således enligt Öhlins mening ej bort
uppsättas. — I förordningen om expeditionslösen stadgades i § 12, att
skyldighet att hos underrätt utlösa protokoll eller slutligt beslut icke ägde
rum i sak, där kärande, klagande eller sökande läte sin talan förfalla innan
den förekommit till handläggning. — I 6 kap. 1 § rättegångsbalken talades
om ”förhandling”, under det att i expeditionslösenförordningen användes
uttrycket ”handläggning”. Sistnämnda uttryck, som jämväl förekomme
i rättegångsbalken, t. ex. 1 kap. 4 §, vore enligt rättegångsbalkens terminologi
mera omfattande än uttrycket förhandling. Det av Heldin handlagda
målet hade enligt rättegångsbalkens terminologi uppenbarligen förekommit
till handläggning redan i och med utfärdandet av konkursdomarens
kommunikationsresolution. Vidare hade målet enligt samma terminologi
förekommit till handläggning vid dess avskrivande. Som emellertid
enligt expeditionslösenförordningen förutsättningen för att skyldighet för
kärande m. fl. att lösa protokoll eller beslut icke skulle föreligga vore, att

190

målet icke förekommit till handläggning, måste uttrycket handläggning enligt
expeditionslösenförordningen, som tillkommit före nya rättegångsbalken,
tolkas på annat sätt än samma uttryck i rättegångsbalken. — Med
hänsyn till innehållet i stadgandet syntes uttrycket handläggning böra givas
samma innebörd som uttrycket förhandling enligt rättegångsbalken.
Enligt Öhlins förmenande kunde förhandling ej sägas ha kommit till stånd,
förrän åtminstone en av parterna kommit tillstädes.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalanden, vilka upptogos i en till Heldin avlåten skrivelse.

Enligt § 10 första stycket förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen föreligger skyldighet för kärande, klagande eller sökande
vid domstol att med den inskränkning § 12 samma förordning innehåller
utlösa dom och slutligt beslut samt protokoll i vad det innefattar sådant
beslut. I § 12 andra stycket stadgas, utom annat, att hos vissa myndigheter,
däribland domstol, lösenskyldighet icke föreligger i fråga om protokoll
eller slutligt beslut i sak, där kärande, klagande eller sökande antingen icke
tillställt vederparten stämning eller kommunikationsresolution eller ock låtit
sin talan förfalla, innan den förekommit till handläggning, om än anmälan
sker hos myndigheten rörande sakens förfallande.

Under den äldre rättegångsordningen tillämpades sistnämnda stadgande
enligt fast praxis så, att lösenskyldighet icke ansågs föreligga beträffande
protokoll innehållande allenast beslut om måls avskrivning på grund av
båda parternas utevaro vid första rättegångstillfället.

Det har emellertid, enligt vad som framkommit vid inspektioner av domstolar
och eljest, av flera domare ifrågasatts, huruvida icke nyssnämnda
stadgande efter rättegångsreformen fått en annan innebörd än tidigare.
Till stöd härför har särskilt anförts, att uttrycket "handläggning” i nya
rättegångsbalken har en annan innebörd än tidigare. Enligt den av Gärde
m. fl. utgivna kommentaren (s. 15) användes uttrycket ”handläggning” i
nya rättegångsbalken i betydelsen av ”varje åtgärd som ankommer på rätten,
vare sig den vidtages vid förhandling, såsom vid muntlig förberedelse,
eller i annan ordning, t. ex. under skriftväxlingen”. Uttrycket utgör med
andra ord, såsom på annat ställe i kommentaren uttalas (s. 47), en ”gemensam
beteckning för den processuella verksamheten”.

Det är emellertid enligt min mening uppenbart, att åt ordet ”handläggning”
i expeditionslösenförordningens nyssnämnda stadgande, vilket avfattats
under hänsynstagande till bestämmelserna i gamla rättegångsbalken,
icke kan ges den vidsträckta innebörd, i vilken ordet användes i nya
rättegångsbalken. Redan stadgandets föreskrift om frihet från lösensky]-

191

dighet för part, som icke tillställt vederparten stämning eller kommunikationsresolution,
ger ju vid handen, att åtgärder sådana som utfärdande och
delgivning av stämning m. m. icke omfattas av vad som i expeditionslösenförordningen
avses med handläggning, ehuru de utan tvivel innebära handläggning
i den mening, vari uttrycket användes i rättegångsbalken.

För bedömande av den i ärendet föreliggande frågan torde icke vara erforderligt
att närmare än som skett ingå på förhållandet mellan förordningens
och rättegångsbalkens handläggningsbegrepp. Av det redan sagda följer
nämligen, att sådana till handläggning i nya rättegångsbalkens mening hänförliga
åtgärder, som allenast innefatta utsättande av mål, kallelse av parter
och vittnen och dylikt, numera lika litet som under den äldre rättegångsordningen
innebära handläggning av beskaffenhet att skola beaktas
vid avgörande av fråga om lösenskyldigheten. I förevarande mål ha inga
andra åtgärder vidtagits än sådana som nu nämnts. Någon förhandling
har icke förekommit i målet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har skyldighet för sökanden att
lösa rättens beslut om målets avskrivning icke uppkommit.

Jag finner alltså att Heldin genom att låta sökanden lösa beslutet om
målets avskrivning förfarit felaktigt. Som ifrågavarande stadgande i expeditionslösenförordningen
är svårtolkat, låter jag bero vid mina nu gjorda
uttalanden.

Ärendet var därmed av JO slutbehandlat.

15. I rättegång, vari föres talan mot samma person för flera brott,
gäller förbudet att höra målsägande som vittne jämväl
i vad målet avser brott, som ej berör honom.

Den 17 november 1951 greps rörarbetaren Bengt Roland Ivock av två
poliskonstaplar i vestibulen till stadshotellet i Motala, där han kort förut
varit i handgemäng med annan person. Kock fördes till polisstationen, där
han, som befanns vara berusad, avvisiterades och insattes i förvaringsarrest,
vilken han fick lämna påföljande dag. Vid därefter verkställd förundersökning
erkände Kock, att han vid handgemänget misshandlat den
andra personen, men bestred att han varit berusad. I saken hördes, bland
andra, de två poliskonstaplar som gripit Ivock samt ytterligare två polismän,
som uppehållit sig å polisstationen då Kock infördes dit. Samtliga
dessa polismän uppgåvo, att Kock vid tillfället var berusad. Tre av dem
uppgåvo därjämte, att Kock å polisstationen utfarit i otidigheter mot polismännen.
Angående vad som i sistnämnda hänseende förekommit anställdes
icke särskilt förhör med Kock vid förundersökningen.

Stadsfiskalen Torsten Skoog väckte vid rådhusrätten i Motala åtal mot

192

Kock för fylleri, misshandel samt missfirmelse mot polismän i tjänsteutövning.
I stämningsansökningen åberopade Skoog såsom bevisning till styrkande
av åtalet dels Kocks erkännande av misshandeln och dels vittnesmål
av två av de vid förundersökningen hörda polismännen. Vad Skoog
avsåg att styrka med vittnesmålen angavs ej särskilt i ansökningen.

Rådhusrätten utfärdade kallelser å de båda polismännen för att höras
såsom vittnen i målet och lät vid huvudförhandlingen den 1 september
1952 — sedan Kock därvid erkänt misshandeln men bestritt, att han gjort
sig skyldig till fylleri, samt förklarat sig icke komma ihåg, huruvida han
fällt några kränkande uttalanden till de tjänstgörande polismännen —
höra de båda polismännen såsom vittnen. Vid vittnesförhören, vilka höllos
av parterna, uttalade sig vittnena på frågor av Skoog såväl om de berusningssymtom,
som de vid tillfället iakttagit hos Kock, som om de yttranden
denne fällt till polismännen.

Rådhusrätten — som genom polismännens vittnesmål fann styrkt, att
Kock vid tillfället uppträtt så berusad av starka drycker, att det framgått
av hans åtbörder och tal, ävensom att han förgripit sig med kränkande
tillmålen mot de tjänstgörande polismännen — dömde Kock jämlikt 10
kap. 5 §, 11 kap. 10 § och 14 kap. 13 §, allt strafflagen, för missfirmelse
mot tjänsteman, fylleri och uppsåtlig misshandel, varav allenast ringa
skada följt, att böta 40 dagsböter om 3 kronor.

Vid en av mig den 29 juni 1953 företagen inspektion av rådhusrätten anmärkte
jag, att de båda polismännen hörts såsom vittnen, oaktat de på
grund av den mot dem riktade missfirmelsen intagit ställning som målsägande
i målet. Sedan jag med överlämnande av det vid inspektionen
förda protokollet anmodat Skoog att till mig inkomma med yttrande över
den gjorda anmärkningen, anförde denne följande.

Avsikten med Skoogs åberopande av polismännen såsom vittnen hade
varit att därigenom styrka fylleriförseelsen, som utgjort den enda gärning
Kock icke velat medgiva. Skoog hade varit av den uppfattningen att polismännen
— som i sina vittnesmål givetvis icke kunnat avhålla sig från
att omnämna Kocks nedsättande yttranden om dem — i fråga om fylleriförseelsen
icke hade något eget rättsligt intresse att bevaka. Då emellertid
i samma mål talan om ansvar riktats mot Kock jämväl för missfirmelse
av polismän, kunde fråga uppkomma om lämpligheten av polismännens
hörande. Därest Skoog förfarit oriktigt genom att påkalla vittnesförhör
med polismännen för styrkande av fylleriförseelsen, hade detta berott på
att Skoog icke rätt tolkat bestämmelserna om part vid kumulation av
mål i en rättegång. Bestämmelserna därom vore väl icke heller fullt klart
utformade. Då rådhusrätten haft att pröva värdet av vittnesmålen i förevarande
del, torde någon skada för Kock icke ha uppkommit.

193

I infordrat yttrande anförde därefter rådhusrätten: De båda såsom vittnen
inkallade polismännen hade av förbiseende hörts, oaktat de icke —
i vart fall såvitt anginge missfirmelsen — bort höras såsom vittnen. Även
om de hörts såsom målsägande, syntes utgången av målet icke ha blivit
annan. På grund av vad sålunda anförts och då rådhusrätten för framtiden
koimne att ägna berörda bestämmelser särskild uppmärksamhet, hemställde
rådhusrätten, att vad i saken förekommit icke måtte föranleda vidare
åtgärd.

I en till rådhusrätten i Motala avlåten skrivelse anförde jag följande.

Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken må envar, som icke är part i målet,
höras som vittne; i brottmål må dock målsäganden icke vittna, även om
han ej för talan.

I 11 § promulgationslagen till rättegångsbalken föreskrives, att vad i
äldre lag eller författning är stadgat om vittnesmål av den, som förordnats
att förrätta offentligt tjänsteärende, skall upphöra att gälla.

Frågan huruvida målsägande — varmed enligt 6 kap. 8 § strafflagen
avses den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada — skulle tillåtas vittna i målet var under förarbetena till
nya rättegångsbalken föremål för ingående överväganden. Processkommissionen
intog den ståndpunkten, att målsägande icke borde få höras som
vittne, oavsett om han förde talan i målet eller icke. Kommissionen uttalade
vidare, att anledning icke förelåge att behålla undantagsbestämmelsen
i 17 kap. It § äldre rättegångsbalken, enligt vilket stadgande gällde —
med avvikelse från vissa bestämmelser om vittnesjäv — att vakter och de,
som rättens eller KB:s bud och ärenden ginge, kunde själva edligen vittna
om det, som dem i ty fall hände, så ock om det de uträttat, där ej andra
vittnen vore till. Enligt föreskrifter i särskilda författningar gällde nämnda
stadgande även åtskilliga andra personer i utövning av offentligt tjänsteuppdrag,
såsom fångvaktare, kronolotsar, tulltjänstemän m. fl. Ifrågavarande
s. k. polisvittnen borde enligt kommissionens mening, då de vore
målsägande, höras i samma ordning som andra målsägande. Processlagberedningen,
vars förslag i denna del överensstämde med nu gällande lagtext,
anslöt sig till kommissionens ståndpunkt, varvid beredningen erinrade,
bland annat, att målsäganden framstode som den tilltalades naturliga motpart,
och att, då man icke ville, att den tilltalade skulle höras som vittne,
det vore oegentligt att låta målsäganden avlägga vittnesmål. Därest man
tilläte honom att avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet,
som följde med vittnesmålet, skulle han i förhållande till den tilltalade
få en alltför gynnad ställning. Från lagrådets sida uttalades, att det föreslagna
förbudet för målsägande att vittna icke borde gälla utan undantag,

13 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1064 urs riksdag.

194

varvid bragtes i erinran stadgandet om polis vittnena. Chefen för justitiedepartementet
anslöt sig emellertid till processlagberedningens förslag, vilket
även blev riksdagens beslut. Någon undantagsbestämmelse för polisvittnena
ansågs sålunda icke påkallad.

Spörsmålet om polisvittnenas ställning upptogs ånyo i samband med
utfärdandet av promulgationslagen till nya rättegångsbalken. Processlagberedningen
hade i sitt förslag till nämnda lag intagit bestämmelse, som
medgav, att sådan förrättningsman, även om han intog ställning såsom
målsägande, under vissa förutsättningar alltjämt kunde höras som vittne.
Lagrådets majoritet, vilken fann tillräckliga skäl icke föreligga att i detta
sammanhang lagfästa en undantagsbestämmelse som vid tillkomsten av
nya rättegångsbalken ansågs icke böra införas, avstyrkte processlagberedningens
förslag i denna del. Förslaget upptogs emellertid i den till 1946
års riksdag avlåtna propositionen nr 262 med något ändrad avfattning.
Såsom motivering för den föreslagna undantagsbestämmelsen framhöll
departementschefen, bland annat, att ett ovillkorligt upprätthållande av
vittnesförbudet för målsägande syntes kunna leda till otillfredsställande
resultat därigenom, att möjligheten till vittnesförhör i vissa fall komme
att bero på omfattningen av åklagarens ansvarstalan.

Departementschefen fortsatte: ”Om en person åtalas för våldsamt motstånd
vid anhållande, föreligger enligt nya rättegångsbalken icke hinder att
höra den polisman, som verkställt anhållandet, såsom vittne. Skulle den
anhållne vid tillfället ha gjort sig skyldig till misshandel mot polismannen,
är denne däremot såsom målsägande hindrad att vittna i målet. På samma
sätt skulle en tulltjänsteman väl kunna vittna mot den som ertappats
med smuggling, men om den ertappade satt sig till motstånd och därvid
rest livsfarligt vapen, skulle hinder föreligga för vittnesmål. En sådan
ordning kan knappast anses tillfredsställande.”

Vid propositionens behandling i riksdagen stannade kamrarna i denna
del i olika beslut. Sedan frågan inom första lagutskottet varit föremål för
sammanjämkning, biföllo båda kamrarna utskottets med gällande lagtext
överensstämmande förslag till avfattning av promulgationslagens It §.
Polismän ansågos således icke böra intaga någon särställning i vittneshänseende.

Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken jämförd med It § promulgationslagen
gäller sålunda undantagslöst förbud mot målsägandens hörande såsom
vittne i brottmål. I förhållande till den före rättegångsbalkens ikraftträdande
gällande ordningen föreligger härutinnan den skillnad, att enligt
den äldre rättegångsordningen målsägande kunde höras såsom vittne under
förutsättning att han icke var part i målet och icke drabbades av något
av de särskilda vittnesjäven. Såsom härovan berörts gällde i sistnämnda
hänseende en undantagsställning för de s. k. polisvittnena jämlikt stad -

195

gandet i 17 kap. 11 § äldre rättegångsbalken. Enligt nu gällande ordning
är däremot frågan om målsägandens mer eller mindre framträdande intresse
av målets utgång utan betydelse i förevarande hänseende. Icke ens
sådan i formell målsägandeställning stående person, som saknar befogenhet
att själv föra ansvarstalan och vars rätt till skadestånd är oberoende
av målets utgång, t. ex. den som vid trafik med motorfordon skadats och
som erhållit fullt skadestånd av vederbörande trafikförsäkringsanstalt, är
undantagen från vittnesförbudet.

Huru långt det i 36 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade vittnesförbudet
för målsägande sträcker sig i det fall att i samma rättegång gemensam
handläggning förekommer av anspråk på grund av flera brott och målsägandeställningen
allenast grundas på något av brotten, finnes i lagtexten
icke särskilt reglerat. Den frågan uppställer sig således, huruvida i dylikt
fall målsägandeställningen utgör hinder för vederbörande att överhuvudtaget
vittna i målet eller huruvida hinder föreligger allenast i förhållande
till viss part eller visst brott.

I den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till nya rättegångsbalken
(s. 495) uttalas i anslutning till nu ifrågavarande stadgande följande: Vid
kumulation av mål i en rättegång torde i allmänhet sambandet mellan
målen vara sådant, att hinder för vittnesmål förelåge för envar av parterna;
vore de olika anspråk, varom vore fråga, beträffande grunden helt oberoende
av varandra, torde dock icke vara uteslutet att, ehuru handläggningen
vore gemensam, vittnesförhör kunde äga rum med den som i den
ifrågavarande delen icke hade något rättsligt intresse att bevaka; att så
kunde äga rum, därest anspråken uppdelades på skilda rättegångar, torde
vara tydligt.

Vad i kommentaren sålunda uttalas gäller vittnesförhör med part och
har avseende å förfarandet i såväl civilprocess som straff process. Någon
omedelbar ledning vid bedömandet av den uppställda frågan giver kommentaren
således icke. I motiven till rättegångsbalken och dess promulgationslag
har spörsmålet ej heller särskilt berörts utöver vad som följer av
departementschefens härovan återgivna uttalande i samband med förslaget
i promulgationslagen om viss undantagsbestämmelse för de s. k. polisvittnena.
Av detta uttalande synes mig framgå, att departementschefen förutsatt,
att stadgandet om vittnesförbud för målsägande måste så tolkas att,
därest gemensam handläggning sker av åtal mot samma person på grund
av flera brott, av vilka blott något är målsägandebrott, målsäganden måste
vara förhindrad vittna jämväl beträffande de övriga brotten. Att stadgandet
icke heller kan tolkas annorlunda lärer vara uppenbart. Det mer eller
mindre framträdande motsatsförhållande, som vid målsägandebrott uppkommer
mellan den tilltalade och målsäganden och som utgjort motiveringen
till införandet av vittnesförbudet för målsägande, kan i det fall, där

196

i samma rättegång åtal yrkas mot den tilltalade jämväl på grund av andra
brott, naturligen icke isoleras till det speciella målsägandebrottet. Motsatsförhållandet
är av personlig natur och äger avseende å samtliga de förhållanden,
som i rättegången beröra den tilltalade. Jämlikt grunderna för stadgandet
i 36 kap. 1 § rättegångsbalken måste således vittnesförbud för målsäganden
föreligga icke endast i förhållande till målsägandebrottet utan
jämväl i förhållande till de övriga brott, på grund varav talan i samma
rättegång föres mot en och samma tilltalad.

Däremot bör, i fall då åtal mot flera för delaktighet i samma brott handläggas
gemensamt med åtal för brott som de var för sig förövat, den person
som i förhållande till en av de tilltalade intager målsägandeställning kunna
i viss del, som icke berör denne, höras såsom vittne.

I enlighet med vad här ovan anförts finner jag således, att i det förevarande
målet de båda polismännen, som på grund av den mot dem riktade
missfirmelsen intagit ställning såsom målsägande, icke kunnat höras
som vittnen beträffande vare sig missfirmelsen eller fylleri förseelsen. Skoog
har således förfarit felaktigt genom att påkalla polismännens hörande som
vittnen och rådhusrätten genom att tillåta det begärda vittnesförhöret.

I sitt till mig avgivna yttrande har Skoog gjort gällande, att hans avsikt
med vittnesförhöret varit att därmed styrka allenast fylleriförseelseu,
vilken enligt Skoog skulle ha utgjort den enda av de åtalade gärningarna
som Kock icke medgivit. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
för målet har emellertid Kock varken vid förundersökningen eller vid
huvudförhandlingen vidgått, att han gjort sig skyldig till missfirmelse. Polismännens
hörande i denna del har därför varit ofrånkomligt för bifall till
åtalet. Vad Skoog i sitt yttrande till mig påstått om sin avsikt med vittnesförhöret
saknar således grund i de faktiska förhållandena. Påståendet
får förutsättas ha grundat sig på rent minnesfel hos Skoog, som vid yttrandets
avgivande uppenbarligen icke — såsom ske bort — närmare kontrollerat
vad i målet verkligen förevarit.

Det må slutligen anmärkas, att Skoog jämlikt stadgandet i 45 kap. 4 §
rättegångsbalken bort i stämningsansökningen uttryckligen angiva de gärningar,
han ville styrka med polismännens hörande.

Därest polismännen hörts icke som vittnen utan som målsägande, synes
förevarande mål icke ha fått annan utgång. På grund härav och med hänsyn
jämväl till omständigheterna i övrigt låter jag bero vid vad i ärendet
förekommit.

Med denna skrivelse, varav avskrift tillställdes Skoog, var ärendet av
mig slutbehandlat.

197

16. Iakttagelser vid granskning av anhållningsmyndigheternas

anteckningar rörande anhållna, för brott misstänkta personer.

Stadgandena om anhållande av för brott misstänkta personer och om
förfarandet i samband med anhållande återfinnas i 24 kap. 5—12 §§ rättegångsbalken.
Speciella bestämmelser äro därvid meddelade i 6—8 §§ för
de fall, då den misstänkte gripes för verkställighet av ett i hans frånvaro
meddelat anhållningsbeslut eller då annan än behörig anhållningsmyndighet
griper den misstänkte i avbidan på anhållningsmyndighetens beslut om
hans anhållande. Dessa bestämmelser avse att garantera, att ansvaret för
frihetsberövandet snarast möjligt övertages av anhållningsmyndigheten
samt att denna myndighet utan dröjsmål prövar och avgör frågan, huruvida
frihetsberövandet skall bestå eller den misstänkte frigivas. Det föreskrives
därför skyldighet för den som verkställt frihetsberövandet att bringa
detta till anhållningsmyndighetens kännedom och för anhållningsmyndigheten
att genom förhör med den misstänkte förvissa sig om huruvida förutsättningar
för ett fortsatt frihetsberövande äro för handen. Vikten av
att den misstänkte icke obefogat berövas sin frihet ligger till grund såväl
för reglerna i 24 kap. 6—8 §§ om gripande, anmälan därom, förhör med
den misstänkte och beslut i anhållningsfrågan som för de motsvarande
bestämmelserna i 5 och 12—17 §§ samma kapitel om anhållande såsom
ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning, häktningsframställning,
häktningsförhandling och rättens beslut i häktningsfrågan.

I 6 § första stycket stadgas, att om den, vilkens anhållande beslutats,
avvikit eller eljest ej är tillstädes, då beslutet meddelas, skall, så snart
beslutet verkställts, anmälan därom göras hos anhållningsmyndigheten.

Enligt 7 § första stycket må, när mot någon skäl till anhållande förekomma
men beslut därom icke utan fara kan avvaktas, polisman även utan
sådant beslut gripa honom. Då någon gripits, skall enligt paragrafens tredje
stycke anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten, vilken
har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om den gripne
skall anhållas eller frigivas.

I 8 § föreskrives, att den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 §
skall, så snart ske kan, för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller
för polisman, åt vilken uppdragits att hålla förhöret.

Därjämte äro i 6 och 7 §§ bestämmelser meddelade om efterlysning av
misstänkt och om rätt för envar att i vissa fall gripa en misstänkt person.

För att erforderlig kontroll skall vinnas över frihetsberövandena i samband
med anhållande har i 13 § förundersökningskungörelsen den 19 december
1947 föreskrivits, att anhållningsmyndighet skall föra noggranna
anteckningar om de tidpunkter, då anhållen, för brott misstänkt person
gripits, inställts till förhör jämlikt 24 kap. 8 § rättegångsbalken och anhållits
ävensom den tidpunkt, då häktningsframställning avlåtits eller den

198

misstänkte frigivits. Inom en månad efter utgången av varje kvartal skall
myndigheten till JO eller, såvitt angår anhållande för brott som är av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål,
till MO insända avskrift av anteckningarna för kvartalet.

Redan omedelbart efter ikraftträdandet av den nu gällande rättegångsbalken
uppstodo svårigheter vid tillämpningen av ovan omförmälda bestämmelser
och vid förandet av anteckningarna rörande anhållna, för brott
misstänkta personer. I anledning därav intog jag i min till 1949 års riksdag
avgivna ämbetsberättelse (s. 249 o. f.) en del erinringar om bestämmelserna
och om anteckningarnas förande. Vid min fortsatta granskning
av de till mig insända utdragen av anhållningsliggarna har det emellertid
befunnits, att mina sålunda gjorda erinringar icke varit tillfyllest. De hithörande
lagstadgandena äro delvis svårtolkade och ha ställt myndigheterna
inför frågor, som icke berörts i omförmälda ämbetsberättelse. Detta har
medfört, att anteckningarna i anhållningsliggarna ofta blivit ofullständiga
och därför nödvändiggjort utredningar i de särskilda fallen. I betydande
omfattning har därvid uppdagats, att myndigheterna förfarit felaktigt vid
behandlingen av de misstänkta eller i liggarna redovisat vidtagna åtgärder
missvisande eller felaktigt.

I det följande lämnas här en närmare redogörelse för en del frågor i ämnet,
rörande vilka vid granskningen härstädes iakttagits oriktiga förfaranden
i nämnda hänseenden från polis- och åklagarmyndigheternas sida.

Anhållnin g smyndigliet.

Anhållningsmyndighet är polismyndigheten eller åklagaren i den ort, där
brottet förövats eller där åtal för brottet eljest kan äga rum. På grund av
stadgandet i 23 kap. 3 § rättegångsbalken att åklagaren skall, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet, övertaga ledningen av förundersökningen,
har i praktiken åklagare i regel fungerat som anhållningsmyndighet.

Har förundersökning rörande ett brott upptagits, är förundersökningsledaren
ensam behörig att besluta om den misstänktes anhållande för brottet.
Gripes den misstänkte å annan ort, kan åklagaren därstädes icke anhålla
den misstänkte utan har han att överlämna avgörandet i anhållningsfragan
till förundersökningsledaren. Skulle flera polis- eller åklagarmyndigheter
ha upptagit förundersökning rörande brott, som av en misstänkt
förövats inom olika åklagardistrikt, bliva med hänsyn till bestämmelserna
om alternativa fora i brottmål samtliga dessa myndigheter behöriga att
anhålla den misstänkte. Jag har uppmärksammat flera fall, då en åklagare
redan vid erhållande av underrättelse om att en misstänkt gripits satt sig
i förbindelse med annan åklagare, som också upptagit förundersökning rörande
den misstänkte, för samråd om vem av dem, som lämpligen borde

199

handha saken, samt under tiden låtit frågan om förhör med den misstänkte
och om hans anhållande anstå. Ett sådant förfarande är felaktigt. Då en
behörig åklagare erhållit meddelande om att en misstänkt person gripits,
skall han anställa förhör med den misstänkte och utan dröjsmål för sm
del fatta beslut i anhållningsfrågan. Finner han sig icke böra anhålla den
misstänkte, har den som verkställt gripandet att avvakta de övriga undersökningsledarnas
beslut.

Vad nu sagts äger tillämpning också för det fall att någon förundersökning
ännu ej upptagits rörande det brott, för vilket den misstänkte gripits.
Det händer ofta, att kännedom om att brottet blivit begånget erhålles först
i samband med gripandet. Behörig anhållningsmyndighet är då varje åklagare,
som kan väcka åtal för brottet, således i regel åklagaren i den ort,
där brottet skett. Är det ovisst var brottet förövats, är åklagaren i den
ort, där den misstänkte gripits, behörig anhållningsmyndighet, och beslut
i anhållningsfrågan får då icke uppskjutas för efterforskande av gärningsorten.
Detta gäller även om det är ovisst, inom vilket av flera bestämda
åklagardistrikt brottet förövats, t. ex. om det skett under en järnvägsresa.

Då misstänkt gripits för sådant brott, att åtal för detsamma skall, enligt
4 § landsfogdeinstruktionen, utföras av landsfogden, har det hänt, att underåklagaren
verkställt förhör med den gripne men i övrigt icke vidtagit
annan åtgärd än att söka kontakt med landsfogden för erhållande av dennes
beslut i anhållningsfrågan. Den misstänkte har då kvarhållits av underåklagaren
tills landsfogden anträffats, vilket kunnat dröja avsevärd tid.
Beslut om den gripnes anhållande eller frigivande får dock icke uppehållas
på detta sätt. Jämlikt 10 § 2 mom. landsfiskalsinstruktionen och 8 § stadsfiskalsinstruktionen
skall underåklagare ofördröj ligen vidtaga alla för beivrande
av sådant brott erforderliga åtgärder, till dess landsfogden övertagit
förundersökningen. Dessförinnan är underaklagaren förundersökningsledare
och har således också att besluta i anhållningsfrågan. Sedan landsfogden
meddelat, att han övertagit förundersökningen, äger däremot underåklagaren
befatta sig med saken endast i sin egenskap av polisman.

Anhållningsmyndigheten äger icke åt polisman överlåta rätten att besluta
om anhållande. Det är således oriktigt att, såsom stundom skett,
åklagaren vid meddelande av uppdrag åt polisman att hålla förhör enligt
24 kap. 8 § rättegångsbalken förklarar, att den misstänkte skall anhållas,
om han erkänner brottet. En dylik förklaring innebär nämligen, att
prövningen av om den misstänkte kan anses ha erkänt brottet och anhållande
därför skall ske, överlämnas åt polismannen.

Beslut om anhållande.

Beslut om den misstänktes anhållande kan av anhållningsmyndigheten
meddelas närhelst myndigheten finner förutsättningar för anhållande löreligga,
således såväl innan någon förundersökning inletts som under for -

200

undersökningen och även efter det åtal väckts. Likaså kan anhållningsbeslut
meddelas, vare sig den misstänkte är tillstädes eller icke.

Är den misstänkte tillstädes, när anhållningsbeslutet meddelas, går beslutet
omedelbart i verkställighet. I motsatt fall sker verkställigheten genom
den misstänktes gripande.

Bestämmelserna i 6 § äga uppenbarligen tillämpning endast för det fall
att^ den misstänkte vid anhållningsbeslutets meddelande befinner sig på
fri fot och särskild verkställighetsåtgärd därför är erforderlig. En misstänkt,
som gripits enligt 7 §, är däremot tillgänglig vid anhållningsbeslutets meddelande
och beslutet går således i detta fall i omedelbar verkställighet,
även om den misstänkte tagits i förvar å annan ort än den, där undersökningsledaren
befinner sig. En sådan misstänkt måste således anses vara
tillstädes, då beslutet meddelas.

Ett anhallningsbeslut, som innefattar omedelbar verkställighet, behöver
icke meddelas den misstänkte av förundersökningsledaren själv, utan detta
kan göras av annan, t. ex. av polisman som förordnats att hålla förhör
enligt 8 §.

När anhållningsmyndigheten vidtager åtgärd, varigenom en misstänkt
berövas eller skall berövas sin frihet, måste myndigheten städse göra klart
för sig vad åtgärden innebär. Som regel föreligger då ett anhållande, såvida
åtgärden icke avser den misstänktes medtagande eller hämtande till förhör
eller hans kvarhållande för förhör. Om förundersökningsledaren själv förklarar
en person ”gripen” eller under förutsättningar i övrigt, som ornförmälas
i 7 §, tager en misstänkt i förvar, innebär detta ett anhållande.
Nämnda paragraf avser ju endast sådant gripande, som sker av annan än
behörig anhållningsmyndighet. Ett beslut om anhållande måste också anses
föreligga, om undersökningsledaren hos annan åklagare eller hos polisman
begär eller ger order om att en misstänkt skall gripas. Förordnar undersökningsledaren,
att den misstänkte skall ”kvarstanna över natten” eller
”kvarhållas tills vidare” eller ”i avbidan på vidare utredning ej få lösgivas”,
föreligger jämväl ett anhallningsbeslut, där det icke är fråga om kvarstannande
för förhör i enlighet med därom givna bestämmelser i 23 kap. 9 §
rättegångsbalken. Det är av vikt, att anhållningsmyndigheten i dessa och
liknande fall icke nyttjar uttryck, som äro felaktiga eller kunna missförstås,
utan klart utsäger vilken art av frihetsberövande som avses. Såväl
den misstänkte som de polismän, vilka ha att taga vård om den misstänkte,
måste äga full kännedom om frihetsberövandets innebörd. Av 24 kap.

9 § framgår, att den misstänkte skall vid anhållandet erhålla besked om
att han är anhållen.

Av vad nu anförts följer, att en efterlysning av namngiven person med
begäran att han måtte gripas såsom misstänkt för brott måste förutsätta,
att beslut meddelats om hans anhållande. Enligt 24 kap. 6 § andra stycket
skola skäl till anhållande föreligga för att efterlysning enligt detta lagrum

201

skall kunna ske, och sedan en till namnet känd person gripits på grund
av efterlysning gälla bestämmelserna i paragrafens första stycke om verkställighet
av anhållningsbeslut. Något nytt beslut om anhållande erfordras
därför icke och tiden för avlåtande av häktningsframställning räknas från
det den misstänkte inställes till förhör enligt 8 §. Däremot föreligger icke
något anhållningsbeslut, då efterlysningen avser person, som är okänd men
beträffande vilken signalement föreligger.

En efterlysning enligt 24 kap. 6 § kan ske endast på order av behörig
anhållningsmyndighet. Den som begär efterlysning bör noga beakta vilka
i lagen medgivna åtgärder, som han avser skola vidtagas mot den misstänkte.
Numera skall också vid efterlysning av för brott misstänkt känd
person på efterspaningssedeln angivas om efterlysningen skall ske enligt
24 kap. 6 § eller ej.

Ett anhållningsbeslut har omedelbar verkan och kan följaktligen ej träda
i kraft först vid en framtida tidpunkt. Det har emellertid förekommit, att
åklagaren förklarat, att en gripen person skulle anhållas å ett visst klockslag
påföljande dag. I ett av dessa fall har åklagaren upplyst, att han meddelat
en sådan bestämmelse med hänsyn till att den misstänkte var så
onykter, att underrättelse om anhållandet och om det brott, för vilket han
misstänktes, ej kunde meddelas honom. En sådan omständighet utgör hinder
mot förhör med den misstänkte, och åklagaren hade naturligtvis i detta
fall bort avvakta resultatet av förhöret och först därefter besluta i anhållningsf
rågan.

Befinner sig den misstänkte å annan ort än den, där anhållningsmvndigheten
uppehåller sig, brukar anhållningsbeslutet merendels meddelas i
telefon till en polisman eller åklagaren på uppehållsorten med begäran att
den misstänkte skall underrättas om beslutet. Det är ej så sällsynt, att
ett sådant telefonmeddelande missuppfattas av mottagaren. Lämpligt är
därför, att anhållningsmyndigheten omedelbart bekräftar telefonmeddelandet
i telegram. I regel böra även andra i telefon givna beslut, order
eller meddelanden, som äro av synnerlig betydelse i anhållningsfrågor, följas
av telegrambekräftelse.

Gripande.

Den misstänktes gripande kan antingen innebära verkställighet av ett
tidigare meddelat anhållningsbeslut eller utgöra ett provisoriskt frihetsberövande
i avvaktan på beslut i anhållningsfrågan av den därtill behöriga
anhållningsmyndigheten.

Envar äger gripa den som är efterlyst för brott, vare sig anhallningsbeslut
är meddelat eller icke. Gripande kan också verkställas av envar, om
den misstänkte begått brott, varå frihetsstraff kan följa, och han träffas
å bär gärning eller flyende fot. Enskild person, som gripit den misstänkte,
skall skyndsamt överlämna honom till närmaste polisman. I och med att

202

så sker har polismannen övertagit ansvaret för gripandet, och reglerna om
förfarandet då den misstänkte gripits av polisman bliva därmed tillämpliga.
Naturligtvis kan överlämnandet av den misstänkte ske också direkt
till anhållningsmyndigheten.

Med polisman jämställes i fråga om gripande polis- eller åklagarmyndighet,
som icke är behörig att anhålla den misstänkte för det ifrågavarande
brottet.

Det förekommer ej sällan, att en polisman, som handhar utredningen av
ett brott, hänvänder sig till en annan polisman och begär, att denne skall
gripa en misstänkt. Ansvaret för gripandet åvilar då den som verkställer
åtgärden, såvida denne icke är i tjänsten underställd den som beordrat
gripandet.

Det är mycket vanligt, att en person, sedan han omhändertagits för fylleri
eller rymning från anstalt eller eljest av annan anledning än misstanke
om brott, för vilket han bör anhållas, kvarhålles på grund av att misstanke
uppstått om att han förövat sådant brott eller med anledning av att beslut
om hans anhållande befinnes vara meddelat. Omhändertagandet har då
övergått i ett gripande för brottet. Såsom tidpunkt för gripandet skall då
anses tiden, då hans kvarhållande beslutades, och icke tiden för det ursprungliga
omhändertagandet. Detsamma gäller också om övriga fall av
”gripande vid skrivbordet”, såsom då den misstänkte gripes efter förhör,
till vilket han kallats, hämtats eller medtagits. En polisman, som berövar
en person hans frihet, måste ha fullt klart för sig, vilken art av frihetsberövande
som vid varje tidpunkt föreligger. Härutinnan synas förhållandena
mången gång icke ha varit tillfredsställande.

Ett ganska vanligt fall är, att en person gripes och förhöres för ett visst
brott, varefter han kvarhålles på grund av misstanke att han förövat brott
å annan ort. Åtgärderna för de olika brotten böra då noga särskiljas. Finnes
han således böra frigivas för det förstnämnda brottet, innebär hans
kvarhållande ett gripande för det andra brottet. På samma sätt kan en
för ett brott anhållen person frigivas för detta brott men samtidigt anhållas
för en då uppkommen misstanke om att han förövat ett helt annat
brott. Uppenbart är emellertid, att frihetsberövandet genom ett sådant
förfarande icke får onödigt utsträckas genom att en rad brott behandlas
efter varandra av samma anhållningsmyndighet utan att häktningsframställning
avlåtes.

Om undersökningsledaren i den misstänktes frånvaro meddelat beslut
om hans anhållande för visst brott utan att ha erhållit kännedom om att
den misstänkte redan gripits för detta eller annat brott, måste, sedan undersökningsledaren
underrättats om gripandet, så anses som hade gripandet
skett till verkställighet av anhållningsbeslutet. Stadgandena i 24 kap.
6 § första stycket och 8 § skola då iakttagas.

En förutsättning för att polisman skall äga gripa en misstänkt är, att

203

anhållningsmyndighetens beslut icke utan fara kan avvaktas. Denna inskränkning
i polismannens befogenhet har icke alltid uppmärksammats.
Det har sålunda förekommit fall, då en polisman efterspanat den misstänkte
i avsikt att gripa honom, oaktat undersökningsledarens mening i
saken lätt kunnat inhämtas, eller då den misstänkte gripits av polismannen
efter ett förhör, ehuru han behövt kvarhållas endast en kortare stund
för att undersökningsledaren själv skulle kunna beredas tillfälle att förhöra
honom.

Bestämmelserna i 23 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarstannande för
förhör gälla icke beträffande gripen person, som kvarhålles i avbidan på
att anhållningsmyndigheten skall anträffas med underrättelse om gripandet
och att den misstänkte skall inställas till förhör enligt 24 kap. 8 §.
Sedan han inställts till sådant förhör, träda däremot sagda bestämmelser
i tillämpning, och han får således icke kvarhållas för förhöret under längre
tid än högst 12 timmar efter inställelsen.

Anmälan om gripande.

För att frågan om frihetsberövandet skall komma under behandling av
behörig anhållningsmyndighet måste anmälan om att den misstänkte gripits
göras hos myndigheten. Detta gäller såväl då den misstänkte gripits
för verkställande av ett anhållningsbeslut som ock då gripandet skett såsom
provisoriskt anhållande. I och med mottagandet av denna anmälan
övertager anhållningsmyndigheten allt ansvar för det fortsatta frihetsberövandet.

Anmälan skall ske utan dröjsmål. I 24 kap. 6 § rättegångsbalken föreskrives,
att anmälan skall ske så snart anhållningsbeslutet verkställts, och
i 7 § stadgas för där omförmälda fall, att anmälan skall göras skyndsamt.
En vanlig anmärkning mot polismännen är, att de dröja alltför länge med
anmälan, tydligen på grund av en önskan att, då anmälan göres, kunna
lämna anhållningsmyndigheten möjligast fullständiga uppgifter i saken.
Polismannen skall emellertid, då han verkställer ett gripande med stöd av
7 §, ha funnit skäl till anhållande föreligga, och det är endast dessa skäl
lian behöver meddela anhållningsmyndigheten vid underrättelsen om gripandet.
Det är därför felaktigt av polismannen att, innan anmälan sker,
på egen hand efter gripandet verkställa förundersökning genom att hålla
förhör med den misstänkte, målsäganden eller andra personer eller genom
att företaga undersökning av brottsplatsen o. dvl. Sådana åtgärder ankomma
på förundersökningsledaren. Endast om anhållningsmyndigheten ej kan
anträffas med underrättelse om gripandet, får polismannen göra utredning
i saken.

Misstänkes en gripen person för att ha begått brott inom flera åklagardistrikt
och kan behörig anhållningsmyndighet icke genast anträffas, skall
anmälan om gripandet utan dröjsmål även göras hos samtliga de övriga

204

anhållningsmyndigheter, som upptagit eller kunna upptaga förundersökning
i saken.

Sker gripandet till verkställighet av ett anhållningsbeslut, måste polismannen
i den mån det finnes erforderligt förvissa sig om den gripnes identitet.
Men även i sådana fall bör anmälan om gripandet göras så snart
som möjligt.

Det har inträffat, att polisman uppskjutit att göra anmälan om gripandet,
enär den misstänkte var berusad. Det tillkommer emellertid icke polismannen
att pröva, huruvida förhör lämpligen kan anställas med den
misstänkte. Ej heller får anmälan, såsom någon gång skett, uppehållas av
utredning huruvida eventuellt anhållningsmyndighet å annan ort lämpligen
bör handha förundersökningen.

Av vad nu anförts följer, att anhållningsmvndigheten vid mottagande
av anmälan om gripande icke äger fordra annat av anmälaren än en redogörelse
för vad som föranlett gripandet.

En åklagare behöver icke å annan tid än tjänstetid hålla sig beredd att
mottaga anmälan om gripande av misstänkta. Det är därför av särskild
vikt för den som verkställt ett gripande att icke dröja med sin anmälan
så länge, att han riskerar att åklagaren ej anträffas.

Anmälan till anhållningsmyndigheten om misstänkt persons gripande
på annan ort brukar göras i telefon. Den anmälande bör då i första hand
försöka komma i förbindelse med anhållningsmyndigheten själv. Om så av
någon anledning icke sker utan meddelandet lämnas till polisman för vidarebefordran
till anhållningsmyndigheten, är det av vikt att den som
lämnar meddelandet förvissar sig om att meddelandet blivit riktigt uppfattat
av mottagaren. Den polisman, som mottager meddelandet, måste
också för sin del sätta sig in i vad saken gäller. Missförstånd härutinnan
har mången gång uppstått, vilket medfört, att anhållningsmyndigheten blivit
underrättad senare än vederbort. Låter anhållningsmyndigheten icke
höra av sig inom rimlig tid efter det anmälan skett, bör därför förnyad
anmälan göras, om så kan anses erforderligt genom telegram till myndigheten.

Förhör enligt 2 It kaj). 8 § rättegångsbalken.

Vad i det föregående anförts om gripande och anhållande överensstämmer
i stort sett med vad som gällde under den äldre rättegångsordningens
tid. En genom rättegångsbalken införd nyhet är däremot bestämmelsen i
24 kap. 8 § att den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall,
så snart ske kan, för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för
polisman, åt vilken uppdragits att hålla förhöret. Det har visat sig, att
denna, bestämmelse vållat synnerliga svårigheter i tillämpningen.

Förhöret blir av olika natur för det fall att gripandet innebär verkställighet
av ett tidigare, i den misstänktes frånvaro meddelat anhållnings -

205

beslut och för det fall att sådant beslut icke föreligger. I förra fallet har ju
anhållningsmyndigheten redan funnit förutsättningar för anhållande vara
för handen, och ändamålet med förhöret blir då endast att konstatera, att
den gripne är identisk med den, vilkens anhållande beslutats. Har däremot
något anhållningsbeslut icke föregått gripandet, gäller det att genom förhöret
utröna icke blott vem den gripne är utan också om förutsättningar
för hans anhållande förefinnas. I senare fallet måste därför förhöret bliva
mer ingående och omfatta såväl den brottsliga gärningen som de speciella
liäktningsförutsättningarna.

En för brott gripen person bör, såvitt möjligt, inställas inför undersökningsledaren
för att denne själv skall kunna halla förhöret. Sa kan dock
icke alltid ske. Förhållandena kunna vara sådana, att en misstänkt, som
gripits å annan ort än den där förundersökningen upptagits, bör efter ett
eventuellt anhållande kvarstanna där han gripits eller transporteras till
annan plats än den, där undersökningsledaren uppehåller sig, eller också
kan frågan om hans anhållande vara sa tveksam, att han icke skäligen bör
transporteras till undersökningsledaren, innan förhör med honom hållits.
I sådana fall äger undersökningsledaren uppdraga åt polisman att hålla
förhöret. Även om den gripne finnes på samma plats som undersökningsledaren,
kan det stundom vara lämpligt eller nödvändigt, att förhöret uppdrages
åt en polisman, t. ex. om det av undersökningsledaren inledda förhöret
drager ut på tiden och andra göromål hindra denne från att själv
fortsätta hörandet av den misstänkte.

Med polisman avses i nu ifrågavarande hänseenden naturligtvis också
åklagare, som ej är behörig att anhålla den misstänkte. Ett uppdrag till
polisman att hålla förhör enligt 8 § kan icke lämnas generellt utan måste
givas för varje särskilt fall, som anmäles till anhållningsmyndigheten.

Den misstänkte skall inställas till förhör enligt 8 § så snart ske kan efter
det anmälan om gripandet gjorts. I 13 § förundersökningskungörelsen föreskrives,
att om minst 12 timmar förflutit mellan gripandet och inställandet
till förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken, skall anledningen till dröjsmålet
särskilt angivas i anhållningsliggaren. Denna bestämmelse har stundom
missuppfattats och givits den innebörden, att fråga här är om en frist
samt att någon anmärkning mot tiden för inställelsen icke kan göras annat
än om fristen överskridits. Tiden 12 timmar är emellertid bestämd endast
med hänsyn till uppgifternas granskning; närmare kontroll har ej ansetts
behövlig i andra fall än då inställelsen till förhör blivit fördröjd utöver
12 timmar.

Den misstänktes inställande till förhör får ej uppskjutas i avbidan på
annan utredning rörande brottet, exempelvis förhör med andra personer,
brottsplatsundersökning, undersökning om den misstänkte bör underkastas
behandling å sjukhus eller ställas under övervakning i stället för att anhållas,
överenskommelse om att förundersökningen skall övertagas av an -

206

nan åklagare o. dyl. Såsom exempel på skäl, som berättiga ett uppskjutande
av den misstänktes inställande till förhör, må anföras att undersökningsledaren
icke skäligen bör betungas med förhöret under sin fritid eller att
han är upptagen av andra göromål, som ej kunna läggas åsido, att den
misstänkte skall transporteras till förhörsplatsen, att den misstänkte är
sjuk eller berusad eller bör åtnjuta nödig vila eller intaga måltid eller att
tolk vid förhöret ej genast kan anskaffas. Rätten att uppskjuta förhöret
är i viss mån beroende av hur långt förhöret antages komma att bliva.
Större skäl föreligga naturligtvis att uppskjuta ett förhör med vidlyftiga
sakfrågor, där den misstänkte nekar till brottet, än om fråga endast är att
fastställa den misstänktes indentitet eller om det gäller ett brott, som den
misstänkte erkänner sig ha förövat. Så kan t. ex., om den misstänkte gripits
å annan ort och icke lämpligen bör för förhöret transporteras till undersökningsledaren,
vara nödvändigt att uppskjuta förhöret för översändande
till den utsedde förhörsledaren av förundersökningshandlingama i
saken.

Den misstänkte måste anses vara inställd till förhör enligt 8 § vid den
tidpunkt, då han blivit tillgänglig för förhör och undersökningsledaren eller
den, åt vilken denne uppdragit att hålla förhöret, kommit i tillfälle att
börja detsamma. Med hänsyn till att förhöret ej får utan godtagbart skäl
uppskjutas, bör tidpunkten för inställelsen till förhöret sammanfalla med
tiden för förhörets påbörjande.

I min ovan omförmälda, i 1949 års ämbetsberättelse intagna redogörelse
behandlade jag (s. 252) ett visst fall, då hållande av förhör enligt 8 § framstod
som en skäligen onödig formalitet. Om den polisman, åt vilken åklagaren
brukade anförtro att hålla förhör enligt 8 §, kommit i tillfälle att,
innan åklagaren hunnit underrättas om den misstänktes gripande, underkasta
den misstänkte ett fullständigt förhör, hände det nämligen att åklagaren
fattade beslut i anhållningsfrågan allenast efter en av polismannen
vid meddelandet av underrättelsen gjord föredragning av ärendet. Jag
framhöll, att förfarandet att på detta sätt anhålla en gripen person utan
föregående förhör enligt 8 § vore vanligt framför allt i de största städerna,
där disproportionen mellan antalet gripna och antalet befattningshavare,
som kunde meddela anhållningsbeslut, gjorde att möjligheten att bringa
tillämpningen av rättegångsbalken i full överensstämmelse med lagstiftningens
anda och mening främst vore beroende av hur polis- och åklagarmyndigheterna
vore organiserade.

Det nu antydda förfarandet har vunnit en utbredning, som näppeligen
kunnat förutses. Icke blott i storstäderna utan även på vissa andra håll
synes denna ordning ha kommit till flitig användning. Uppenbart är, att
förfarandet icke är tillfredsställande, och det kan — såsom av mitt nyss
berörda yttrande framgår — försvaras endast av rådande organisationsförhållanden.
Det är därför av vikt, att erforderlig ändring av polis- och

207

åklagarmyndigheternas organisation kommer till stånd på de orter, där
förfarandet alltjämt tillämpas. Vad som i detta hänseende kunde medgivas
vid tiden för rättegångsbalkens ikraftträdande bör numera icke godtagas.
Ordningen bör vara den, att den misstänkte efter polismannens föredragning
av hans sak inställes inför åklagaren, som genom några till den misstänkte
ställda frågor skaffar sig bekräftelse på att föredragningen varit
riktig och att förutsättningar för anhållande föreligga.

Frågan om ett formligt förhör enligt 8 § får underlåtas kan däremot
vara tveksam i det fall, då den misstänkte gripits på annan ort än den,
där anhållningsmyndigheten befinner sig. Det kan då inträffa, att den polisman,
som verkställt gripandet, hunnit hålla förhör med den misstänkte,
innan polismannen lyckats komma i telefonförbindelse med anhållningsmyndigheten
för anmälan om gripandet. Kan polismannen därför vid telefonsamtalet
lämna anhållningsmyndigheten en så fullständig redogörelse
om förhörsresultatet, att anhållningsmyndigheten finner sig vara i stånd
att utan vidare fatta beslut i anhållningsfrågan, synes mig ett sådant
beslut kunna meddelas utan ytterligare förhör med den misstänkte. Det
kan ju icke gärna komma i fråga, att anhållningsmyndigheten skulle vara
nödsakad att beordra polismannen att hålla förhör enligt 8 § med den
misstänkte och att polismannen därefter vid ett nytt telefonsamtal skulle
ånyo redogöra för förhörsresultatet. I dylika fall måste enligt min mening
förhöret enligt 8 § kunna anses ersatt med det av polismannen hållna förhöret
med den gripne och hans vid anmälan om gripandet lämnade redogörelse
för förhörsresultatet. En förutsättning härför är emellertid, att polismannen
fört erforderliga anteckningar vid sitt förhör och att riktigheten
av dessa anteckningar vitsordats av den misstänkte, som också måste ha
underrättats om misstanken. Förfarandet torde icke behöva tillämpas annat
än i undantagsfall. Skall nämligen den misstänkte transporteras till
ort, där förundersökning mot honom upptagits eller skall upptagas, bör
naturligtvis förhöret enligt 8 § och därmed också anhållningsbeslutet uppskjutas,
tills den misstänkte anlänt dit. Det måste därför anses oriktigt,
att — såsom ofta skett — anhållningsmyndigheten vid erhållande av underrättelsen
om gripandet och resultatet av polismannens därförut hållna
förhör förklarar den misstänkte anhållen och samtidigt ger order om hans
transporterande till platsen för förundersökningen.

Vad nu sagts om möjligheten att i undantagsfall underlåta att anställa
förhör enligt 8 § gäller endast om gripandet skett enligt 7 §. Innebär gripandet
verkställighet av ett i den misstänktes frånvaro meddelat anhållningsbeslut
enligt G §, måste förhör enligt 8 § alltid hållas efter gripandet,
och detta även om gripandet skett av undersökningsledaren själv eller denne
eljest icke finner någon tvekan råda om den misstänktes identitet. Tiden
för avlåtande av häktningsframställning räknas ju i sådant fall från
tidpunkten för den anhållnes inställande till förhöret, och denna tidpunkt

208

måste kunna klart fastställas. Då den, rörande vilken beslut om anhållande
meddelats, gripes å annan ort än den, där förundersökningen upptagits,
torde han så gott som undantagslöst komma att transporteras till sistnämnda
ort och förhöret bör då hållas därstädes.

Ett förhör, som hålles då ett anhållningsbeslut enligt 6 § verkställts och
som därför har till ändamål att fastställa den misstänktes identitet, kan
övergå till ett förhör rörande brottet. I sådant fall blir det fortsatta förhöret
ett vanligt förundersökningsförhör, som icke regleras i 24 kap. rättegångsbalken.
Förhöret enligt 8 § avser endast frihetsberövandet och sedan
detta avgjorts har undersökningsledaren, om den misstänkte ej frigives, att
fortsätta brottsutredningen och därvid hålla erforderliga förhör med den
misstänkte.

Uppmärksammas bör det fall, som stundom inträffat, att mot en person,
som höres av en polisman, misstanke uppkommer att han förövat brott
på annan ort samt att polismannen med anledning därav, utan att förklara
den misstänkte gripen, i telefon underrättar åklagaren å nämnda ort om
vad som förekommit. Beslutar då åklagaren att anhålla den misstänkte,
komma bestämmelserna i 6—8 §§ icke i tillämpning. Den misstänkte kan
ju då icke anses vara anhållen i sin frånvaro och något gripande har icke
förekommit. Givet är emellertid, att åklagaren i dylikt fall har att iakttaga
tillbörlig omsorg och därför, så snart sig göra låter, hålla förhör med den
misstänkte. Meddelas icke anhållningsbeslut, kan den misstänkte icke för
förhör transporteras till åklagaren under andra förutsättningar än i 23 kap.
7 § första och andra styckena rättegångsbalken sägs.

Har förhör enligt 24 kap. 8 § med misstänkt, som gripits enligt 7 §, uppdragits
åt polisman, skall denne efter förhörets avslutande genast lämna
undersökningsledaren meddelande om förhörsresultatet. Undersökningsledaren
är skyldig att hålla sig beredd att mottaga detta meddelande. Skulle
polismannen icke låta sig avhöra inom rimlig tid, åligger det undersökningsledaren
att själv göra sig underrättad om resultatet av förhöret. Uppdrages
åt polisman att hålla förhör med den som anhållits enligt 6 §, ankommer
det på undersökningsledaren att vid uppdragets meddelande underrätta
polismannen om vad denne har att iakttaga vid förhöret — t. ex.
lämna den misstänkte underrättelse om anhållningsbeslutet och om det
brott, för vilket han misstänkes — och vilka åtgärder polismannen skall
vidtaga efter förhörets avslutande, t. ex. verkställa transport av den misstänkte,
översända förhörsprotokollet till undersökningsledaren eller i telefon
underrätta honom om förhörsresultatet. Råder den minsta tvekan om
den misstänktes identitet, är det givet, att undersökningsledaren genast
bör underrättas om vad som förekommit vid förhöret.

Sedan förhör enligt 8 § med misstänkt, som ej redan är anhållen, avslutats,
har undersökningsledaren att omedelbart besluta om den misstänkte
skall anhållas eller frigivas. Har erforderligt förhör med den misstänkte

209

exempelvis avslutats på kvällen, får undersökningsledaren icke dröja med
beslutet till påföljande morgon. Beslutet måste under alla förhållanden
meddelas före utgången av den tid, varunder den misstänkte enligt 23 kap.
9 § rättegångsbalken är skyldig att kvarstanna för fortsatt förhör. Har
förhöret avslutats utan att ytterligare förhör med den misstänkte för bedömande
av anhållningsfrågan är erforderligt, får beslutet icke uppskjutas
i avvaktan på annan utredning, t. ex. för undersökning om den misstänkte
bör intagas på sinnessjukhus eller för samråd med interneringsnämnden
eller annan myndighet rörande den fortsatta behandlingen av den misstänkte.

Häktning sframställning och frigivande.

Enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken skall häktningsframställning avlåtas,
om den anhållne var tillstädes vid anhållningsbeslutets meddelande,
sist dagen efter den, då beslutet meddelades, och i annat fall sist dagen
efter det den anhållne inställdes till förhör enligt 8 §. Finnes emellertid för
prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, kan med
framställningen anstå, dock skall den avlåtas så snart ske kan. Anståndet
kan icke under några förhållanden utsträckas längre än till femte dagen
efter anhållningsbeslutet eller inställandet till förhör. Vid beräkningen av
nu angivna tider är den tidpunkt på dagen, då anhållandet ägde rum eller
inställandet till förhör skedde, utan betydelse. Tiden räknas här i kalenderdygn.
Göres ej häktningsf ramställning, skall den anhållne omedelbart frigivas.

Rörande frågan om tid för avlåtande av häktningsframställning hänvisas
till de uttalanden jag därom gjort i min till 1953 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse s. 325 o. f., vilka uttalanden genom riksåklagarämbetets
försorg delgivits åklagarna.

Självklart är, att den som är ansvarig för en persons gripande eller anhållande
— polisman, innan anmälan om gripandet gjorts, eller undersökningsledaren
— icke blott är befogad utan även skyldig att frigiva den
misstänkte, så snart skäl till anhållande icke längre förekomma, liksom
ock då skäl till antagande att den, som gripits för verkställighet av ett
anhållningsbeslut enligt 6 §, är identisk med den anhållne icke vidare äro
för handen.

Protokollering.

Åklagaren bör föra ett eget protokoll över förundersökningen, till vilket
förhörsprotokoll och andra handlingar, som ligga till grund för åtalsbeslutet,
fogas såsom bilagor (jfr 1949 års ämbetsberättelse s. 230 samt Maths
Heuman och Bengt Lassen: Brottets beivrande, s. 109). I sådant stomprotokoll
bruka underrättelser till den misstänkte och hans försvarare samt
anhållningsbeslutet m. m. antecknas. Det synes mig klart, att däri också

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1054 drs riksdan.

210

böra inflyta uppgifter om tid och plats för gripande och vem som verkställt
detsamma, tid för anmälan om gripande och inställande till förhör
enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken, meddelat uppdrag att hålla förhöret,
order om transport av den misstänkte, tid för avlåtande av häktningsframställning
och övriga förhållanden i samband med gripandet och anhållandet.
Har underrättelse, order eller beslut meddelats i telefon eller bekräftats
med telegram, bör även detta framgå av stomprotokollet. Protokoll över
förhör enligt 8 § bör fogas till stomprotokollet, och att det gäller ett sådant
förhör bör uttryckligen angivas.

Förandet av liggaren över anhållna, för brott misstänkta personer.

Anhållningsmyndighet skall redovisa varje åtgärd — förhör enligt 8 §,
anhållningsbeslut, häktningsframställning eller lösgivande — för vilken
myndigheten är ansvarig. Den som fört anteckning om förhör skall också
anteckna tidpunkten för gripandet. Om således en åklagare hos annan
åklagare ”begär”, att den misstänkte skall anhållas, är den senares åtgärd
att gripa den misstänkte endast en verkställighetsåtgärd, och anteckning
om anhållandet göres endast hos den förstnämnde åklagaren. Har förundersökningen
efter anhållandet övertagits av annan åklagare, skall denne
föra de fortsatta anteckningarna. I dessa fall bör i anmärkningskolumnen
göras anteckning om vilken åklagare som tidigare handhaft eller senare
övertagit förundersökningen jämte tidpunkten då detta skedde.

I liggaren skall uppgivas det eller de brott, som föranlett anhållandet.
Det är således oriktigt att, om en person misstänkts för exempelvis olovligt
innehav av vapen, olaga älgjakt och stöld, endast anteckna de förstnämnda
brotten, ehuru icke de utan tillgreppsbrottet lett till anhållandet. Det har
ej sällan inträffat, att ofullständiga anteckningar i detta hänseende föranlett
en eljest onödig undersökning, huruvida anhållandet varit befogat.

Endast person, som misstänkes för brott, skall redovisas i anhållningsliggaren
och således icke den, som omhändertagits för fylleri eller enligt utlänningslagen,
sinnessjuklagen eller alkoholistlagen, och ej heller den, som
tagits i förvar för verkställighet av straff, förvaring eller av domstol meddelat
beslut om hämtning eller som fasttagits efter rymning från ungdomsvårdsskola,
fångvårdsanstalt eller annan anstalt. Icke heller skall anteckning
göras rörande personer, som gripits efter avvikande under det de varit
häktade eller i övrigt för verkställighet av häktningsbeslut. Om däremot
anhållen avviker, skall detta antecknas liksom naturligtvis också uppgifter
i anledning av hans förnyade gripande.

Om gripande icke följts av den misstänktes anhållande, behöva åtgärderna
icke redovisas i anhållningsliggaren. Rörande i den misstänktes frånvaro
meddelat anhållningsbeslut skall anteckning ske först då beslutet
verkställts.

211

Anteckning om gripande, som skett för verkställighet av ett i den misstänktes
frånvaro meddelat anhållningsbeslut, skall alltid göras, således även
om gripandet skett av undersökningsledaren själv. I de allmänt gängse
blanketterna till utdrag av anhållningsliggare hänvisas visserligen under
rubriken ”gripen” endast till 24 kap. 7 § rättegångsbalken, men uppenbart
är, att även det frihetsberövande, som sker på grund av anhållningsbeslut
enligt 6 §, måste redovisas under denna rubrik. ”Griper” däremot undersökningsledaren
själv en person, rörande vilken beslut om anhållande icke
förut meddelats, innebär detta, såsom förut framhållits, icke något gripande
enligt 6 eller 7 § utan ett anhållande, som omedelbart verkställes. I liggarens
kolumner om gripande och förhör skall någon anteckning då icke
göras.

När enskild person gripit misstänkt, bör anteckning göras i anmärkningskolumnen
om att så skett samt om tidpunkten, då den misstänkte
överlämnades till polisman.

Då den misstänkte gripits å annan ort än den, där anhållningsmyndigheten
befinner sig, bör — såsom jag förut framhållit — förhöret enligt 8 §
kunna i undantagsfall anses ersatt av ett tidigare förhör av den polisman,
som verkställt gripandet, jämte en av polismannen vid meddelande om gripandet
lämnad redogörelse om förhörsresultatet. I 1949 års ämbetsberättelse
(s. 252) rekommenderade jag för de fall, då formligt förhör enligt 8 §
skulle kunna underlåtas, att i anhållningsliggaren samma tid antecknades
för inställandet till förhöret och anhållningsbeslutet. Emellertid synes det
ha bjudit åklagarna emot att på så sätt verkställa fiktiva anteckningar i
liggarna. Det torde därför vara lämpligare att i dessa fall underlåta att
göra någon anteckning i kolumnen för förhör enligt 8 § och i stället i anmärkningskolumnen
angiva, att förhöret ersatts av tidigare förhör samt av
redogörelse om förhörsresultatet. Under inga förhållanden kan — såsom
ofta skett — i liggarens kolumn om tiden för inställande till förhör antecknas
en tidpunkt, som ligger före den då anmälan om gripandet gjordes hos
anhållningsmyndigheten. Förhöret enligt 8 § hålles ju på anhållningsmyndighetens
initiativ med anledning av att myndigheten fått kännedom om
gripandet. Ej heller kan såsom tid för inställande till förhör antecknas en
tidpunkt, som ligger efter ett anhållningsbeslut som meddelats i anledning
av gripande enligt 7 §. Anhållningsbeslutet måste nämligen vara grundat
på vad som förekommit vid förhöret.

I liggarens kolumn om tiden för anhållandet skall antecknas den tidpunkt
då anhållningsbeslutet meddelades, vare sig beslutet fattades utan att den
misstänkte var tillstädes eller det omedelbart verkställdes. Vid sådan efterlysning,
som innebär ett anhållningsbeslut, skall således såsom tidpunkt för
beslutet antecknas tiden då efterlysningen beslutades.

Liggarens kolumn om frigivande skall alltid ifyllas, då den misstänkte
icke längre skall vara anhållen för brott som avses med förundersökningen,

212

således även om han av annan anledning icke lösgives, t. ex. på grund av
omhändertagande enligt utlänningslagen eller för överförande till sjukhus
eller anstalt. Frigives den misstänkte för ett brott och gripes eller anhålles
han samtidigt för annan brottslighet, böra i liggaren göras erforderliga
hänvisningar till det tidigare och det senare anhållandet, så att hela det
sammanlagda frihetsberövandet kan kontrolleras.

Till undvikande av onödiga undersökningar är det av vikt, att klara
och fullständiga upplysningar lämnas i anhållningsliggarna. Angelägenheten
av att uppgifterna fullständigas genom anteckningar i anmärkningskolumnen
förbises ofta. Skyldigheten att upplysa om orsaken till att den
misstänkte inställts till förhör först efter det 12 timmar förflutit från gripandet
bör noggrant iakttagas.

Dröjsmål med att till JO insända utdrag av anhållningsliggaren eller
meddela, att någon anteckning under kvartalet icke skett i liggaren, har
förekommit i stor utsträckning. Sålunda har för vissa kvartal anmaning
att inkomma med utdrag måst sändas till mer än 50 åklagare.

De av mig i förestående redogörelse gjorda anmärkningarna och vad
jag i övrigt i förevarande hänseenden anfört syntes mig vara av beskaffenhet
att kunna tjäna till ledning för åklagar- och polismyndigheterna i landet
vid tillämpningen av bestämmelserna på hithörande område. För ernående
av riktigast möjliga behandling av gripna och anhållna, för brott
misstänkta personer samt till underlättande av anhållningsmyndigheternas
arbete med förandet av liggare över sådana personer samt av kontrollen
av dessa liggare fann jag sålunda önskvärt, att nämnda myndigheter erhölle
kännedom om redogörelsen och mina uttalanden.

Jag upptog därför vad jag ovan anfört i en till riksåklagarämbetet den
21 december 1953 avlåten skrivelse och anhöll, att ämbetet ville bringa
innehållet i skrivelsen till allmän kännedom bland åklagarna, av vilka de
som tillika äro polischefer kunde förväntas vidarebefordra innehållet till
dem underlydande polismän.

Polismästarna och dem underställd personal skulle genom min försorg
erhålla underrättelse om innehållet i skrivelsen.

213

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ersättning till C. Ericsson för
inställelse såsom målsägande vid domstol.

Den 30 maj 1953 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius
till Konungen följande skrivelse:

Landsfiskalen i Borgholms distrikt Karl Botesgård anhöll den 16 november
1950 om stämning till Ölands domsagas häradsrätt å möbelsnickaren
Nils Ove Rydenberg i Borgholm med yrkande om ansvar å honom
jämlikt 1, 2 och 3 §§ lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid
förande av motorfordon, 30 § första stycket motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936, jämfört med 24 § 1 och 2 mom. och 39 § vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. Enligt åklagarens
uppgifter hade Rydenberg, som saknade körkort, den 3 november 1950
vid 23-tiden, efter att ha förtärt minst 15 centiliter spritdrycker, från
Köpingsvik söderut mot Borgholm framfört lastbilen H 5823 med en hastighet
av åtminstone 65 kilometer i timmen. Då Rydenberg vid trafikdelartavlan
å Hållstugubacken skolat svänga till höger för att fortsätta
västerut mot staden, hade han förlorat herraväldet över bilen. Denna hade
gått söderut över cykelbanan och nedför dikesslänten på vägens högra
sida, varefter bilen fortsatt cirka 40 meter i diket. Vid vägkanten hade
två grova stenstolpar vräkts omkull. Bilen och en i densamma som passagerare
medföljande person, elektrikern Conny Ericsson, hade skadats.

Sedan stämning av häradsrätten utfärdats å Rydenberg med kallelse till
huvudförhandling å tingshuset i Borgholm tisdagen den 30 januari 1951
kl. 10, utfärdades å Ericsson såsom målsägande en kallelse av i hithörande
delar följande lydelse:

”Kallelse

å elektrikern Conny Ericsson, Östra Kyrkogatan 17, Borgholm.

För att höras såsom målsägande i anledning av landsfiskalens i Borgholms
distrikt talan mot möbelsnickaren Nils Ove Rydenberg, Borgholm,
om ansvar för rattfylleri m. m. kallas Ni till huvudförhandling inför
Ölands domsagas häradsrätt å tingshuset i Borgholm tisdagen den 30
januari 1951 kl.

Ni skall då inställa Eder personligen vid vite av femtio kronor.

Är Ni förhindrad att inställa Eder, skall anmälan därom omedelbart
göras till rättens kansli.

214

Ersättning till Eder skall, efter Eder inställelse vid rätten, utbetalas av
allmänna medel------------------

Borgholm den 11 december 1950.

I tjänsten:

Ulf Fornander.”

Vid huvudförhandlingen i målet, vilken hölls under ordförandeskap av
häradshövdingen i domsagan G. Lindencrona, inställde sig Ericsson, vilken
i protokollet antecknades såsom boende Östra Kyrkogatan 17 i Borgholm.

Enligt protokollet hade Ericsson såsom målsägande inga yrkanden.
Ericsson hördes emellertid i anledning av åklagarens talan och avgav därvid
en i protokollet intagen berättelse rörande händelseförloppet vid bilolyckan
och vad i samband därmed förekommit.

I målet hördes tre personer, hemmahörande i Borgholm, såsom vittnen.
Av dessa vittnen tillerkändes på begäran två ersättning för tidsspillan med
respektive 10 och 15 kronor att utgå av allmänna medel.

I samma dag meddelad dom ogillade häradsrätten åklagarens mot Rydenberg
förda talan om ansvar för rattfylleri men dömde Rydenberg för
överskridande av medgiven hastighet i förening med grov vårdslöshet vid
förande av bil, varvid visats uppenbar likgiltighet för andra människors
liv och egendom, obehörigt avlägsnande från olycksplats samt förande
av bil utan att vara därtill berättigad att hållas i fängelse två månader.
Häradsrätten förpliktade Rydenberg att ersätta statsverket kostnaden för
de två ovan åsyftade vittnenas inställelse vid rätten.

Häradsrättens dom vann laga kraft.

I en den 6 oktober 1952 hit inkommen skrift anförde Ericsson, nu boende
Södra Långgatan 18 i Borgholm, genom förre polismannen J. W. Johnsson
i Borgholm följande.

Ericsson hade erhållit den ovan intagna kallelsen till huvudförhandling
någon dag i december 1950 i Borgholm. Den 10 januari 1951 hade Ericsson
börjat en elektrisk skolkurs i Stockholm. Han hade fått avbryta denna
under de dagar som åtgått för resan till Borgholm. När Ericsson hörts i
målet, hade han, oerfaren som han var, icke nämnt något om reseersättning
och dagtraktamente innan målet var slutbehandlat, utan han hade
haft den uppfattningen att ersättning skulle utbetalas av domstolen helt
automatiskt. Dagen efter tinget hade Ericsson varit tvungen att återvända
till Stockholm. Dessförinnan hade Ericsson uppdragit åt Johnsson att å
domsagans kansli utkvittera Ericsson tillkommande ersättning för resan
Stockholm—Borgholm och åter med 67 kronor 50 öre jämte 3 dagtraktamenten
å 8 kronor per dag, tillsammans 91 kronor 50 öre. Johnsson hade
efter framställd begäran om ersättning fått besked att sådan icke utbetalades
på grund av att Ericsson ej under rättegången gjort någon framställning
därom. Ericsson ansåge, att domaren haft en viss skyldighet att, när
målet var slutbehandlat, fråga Ericsson, vad han begärde i ersättning för

215

sin inställelse. Ericsson hade med lånade medel företagit resan till Borgholm
endast för denna sak. På grund av det anförda hemställde Ericsson, att
JO måtte föranstalta därom, att Ericsson erhölle rese- och traktamentsersättning
för inställelsen i omförmälda mål.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Lindencrona
följande.

Vid huvudförhandlingen den 30 januari 1951 hade Ericsson hörts såsom
målsägande. Enligt protokollet, som förts av dåvarande tingsnotarien Maj
Billjer, hade Ericsson samt ett av de tre hörda vittnena icke begärt någon
ersättning under det att två av vittnena begärt och tillerkänts dylik. Vad
som förekommit vid häradsrätten i ersättningsfrågorna hade Lindencrona
numera intet minne av. Maj Billjer befunne sig på en halvarslång resa i
Afrika, varför Lindencrona icke genom henne kunnat få någon ledning för
minnet. Ericsson vore bosatt i Borgholm och i protokollet vore han upptagen
med adress Östra Kyrkogatan 17 därstädes. Lindencrona vore övertygad,
att det vid rätten icke förekommit något tal om att Ericsson rest
från Stockholm. Lindencrona hade för vana att alltid, efter det förhör avslutats,
tillfråga ersättningsberättigade personer: ”Begär Ni ersättning för
det Ni kommit hit?”, och Lindencrona hade ingen anledning tro, att han
icke skulle tillfrågat Ericsson detsamma. Lindencrona hölle för ytterst sannolikt,
att Ericsson med hänsyn till omständigheterna icke ville begära någon
ersättning, som han visste skulle i sista hand drabba hans vän Rydenberg.
Lindencrona erinrade sig emellertid väl, att någon dag efter domens
meddelande å domarkansliet inkommit en person, som Lindencrona då
icke visste vem det var. Personen hade samtalat med Maj Billjer och krävt
att få hämta ersättning, som skulle ha tillerkänts Ericsson. Då Maj Billjer
upplyst, att Ericsson icke tillerkänts någon ersättning, hade personen blivit
mycket förtörnad och avlägsnat sig från kansliet. På grund av den besökandes
synnerligen egendomliga uppträdande hade Lindencrona frågat
Maj Billjer, vem det var, och då upplysts om att det var en förtidspensionerad
polisman i Borgholm, Johnsson. Något ytterligare i denna sak
hade Lindencrona sig icke bekant. Givetvis vore Lindencrona icke villig
att till Ericsson utgiva någon som helst ersättning.

1 avgivna påminnelser bestred Ericsson, att han vid inställelsen i malet
blivit tillfrågad om han yrkade ersättning för densamma.

På därom gjord förfrågan har Botesgård uppgivit, att Ericsson under
januari månad 1951 bevistat en yrkesskola i Stockholm, varför tilltro
borde skänkas uppgiften att han för inställelsen i målet mot Rydenberg
måst resa därifrån till Borgholm. Beträffande den av Ericsson begärda ersättningen
hade kostnaden för III klass järnvägsbiljett Stockholm—Borgholm
tur och retur i januari 1951 uppgått till G2 kronor 50 öre jämte tillägg
för snälltåg 5 kronor. Den begärda traktamentsersättningen måste anses
skälig. Enligt å landsfiskalskontoret förd restlängdsdagbok hade ltyden -

216

berg den 13 juni 1951 till statsverket återgäldat vittnesersättning å 15
kronor enligt domen den 30 januari 1951. Den vittnesersättning å 10 kronor,
som Rydenberg ytterligare förpliktats att återgälda till statsverket,
hade emellertid icke kunnat uttagas, då Rydenberg saknade utmätningsbara
tillgångar. Beloppet hade avskrivits den 25 juli 1952.

I förevarande fall är upplyst, att Ericsson av Ölands domsagas häradsrätt
kallats att sasom målsägande inställa sig vid huvudförhandling den
30 januari 1951 i det av allmän åklagare vid häradsrätten anhängiggjorda
målet mot Rydenberg. Ericsson, som enligt vad utredningen får anses giva
vid handen vid sagda tid vistades i Stockholm, har inställt sig å tingsstället
i Borgholm å utsatt dag. I målet har Ericsson själv icke fört någon
målsägandetalan, men på åklagarens begäran har han hörts däri. Såvitt
framgår av protokollet har Ericsson icke vid häradsrätten framställt yrkande
om ersättning för inställelsen. Gottgörelse härför har icke heller
tillerkänts honom. På grund av kallelsens avfattning torde Ericsson icke
själv ha förstått, att framställning om ersättning skolat göras hos rätten
under huvudförhandlingen. I kallelsen hade sålunda ersättningsfrågan berörts
på följande sätt: ”Ersättning till Eder skall, efter Eder inställelse
vid rätten, utbetalas av allmänna medel.” Dessa ordalag ha otvivelaktigt
kunnat verka vilseledande för den som icke har rättegångsvana, och det
kan vara fullt förståeligt, om Ericsson antagit att något rättens beslut i
ersättningsfrågan icke var erforderligt för ersättningens utbekommande. I
regel torde väl domstolens ordförande tillfråga en i rättegång inkallad, ersättningsberättigad
person, om han yrkar ersättning för inställelsen. Enligt
vad Lindencrona uppgivit brukar också han alltid framställa frågor
därom, och han har förklarat sig antaga, att så skett även i förevarande
fall, något som vinner visst stöd av protokollets avfattning. Ericsson har
emellertid förklarat, att han icke blivit tillfrågad därutinnan under målets
handläggning.

Den i ärendet förebragta utredningen har icke givit full klarhet om vad
i nyssnämnda hänseende förekommit. Med hänsyn härtill kan någon försummelse
därutinnan icke läggas Lindencrona till last. Jag har därför
funnit klagomålen icke kunna föranleda någon min vidare åtgärd mot Lindencrona
eller annan befattningshavare vid domstolen.

Då emellertid Ericsson på kallelse infunnit sig vid rätten och därför
mast företaga den resa, för vilken han nu begärt ersättning, synes billighetsskäl
tala för att ersättning beredes Ericsson i särskild ordning. Det
torde vara uppenbart, att Ericsson, därest han begärt ifrågavarande ersättning
vid rätten, skulle ha tillerkänts densamma av allmänna medel, då
beloppet enligt vad åklagaren i målet nu uppgivit måste anses skäligt och

217

icke överstiger vad han varit berättigad till. I sådant fall torde väl ocksä
Rydenberg i domen ha ålagts att gottgöra statsverket den Ericsson tillerkända
ersättningen i likhet med vad som skett beträffande de utdömda
vittnesersättningarna. Då emellertid enligt vad upplyst blivit Rydenberg
saknat medel till gäldande av den ena vittnesersättningen, 10 kronor,
måste det antagas såsom visst, att Rydenberg — om Ericsson av häradsrätten
tillerkänts ersättning för inställelsen av allmänna medel — ej heller
kunnat till statsverket återgälda denna. Ersättningen skulle alltså även i
sådant fall kommit att i sista hand stanna å statsverket. Med hänsyn härtill
kan det icke anses opåkallat, att statsverket under förhandenvarande
omständigheter vidkännes kostnaden för Ericssons inställelse.

På grund av vad sålunda anförts får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes tillerkänna Ericsson ersättning med tillhopa
91 kronor 50 öre för ifrågavarande inställelse såsom målsägande vid huvudförhandlingen
den 30 januari 1951 i ovannämnda åklagarmål.

Genom beslut den 24 juli 1953 har Kungl. Maj:t, med hänsyn till förekomna
omständigheter, tillerkänt Ericsson ersättning i omförmälda hänseende
med 91 kronor 50 öre.

2. Framställning angående viss ändring i 1 § sjölagen.

Den 11 november 1953 avlät jag till Konungen en så lydande framställning: I

1 § sjölagen stadgas, att fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen
till minst två tredjedelar äges av svenska undersåtar eller ock tillhör
ett aktiebolag, vars styrelse har sitt säte här i riket och består av aktieägare,
de där äro svenska undersåtar.

Enligt 2 § samma lag skall över alla svenska fartyg, vilka äro avsedda
att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en dräktighet
av 20 registerton eller därutöver, föras register, innehållande för
varje sådant fartyg de uppgifter, som prövas nödiga för fartygets säkra
urskiljande, så ock upplysning angående äganderätten till fartyget, beskaffenheten
av inskriven ägares fång samt tiden då fartyget i registret
införts eller förändring i äganderätten inskrivits.

I kungl. förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av
svenska fartyg meddelas närmare bestämmelser om förande hos kommerskollegium
av fartygsregistret och om den anmälningsskyldighet, som åvilar
fartygs ägare eller den honom företräder. I fråga om aktiebolag såsom
ägare av fartyg skall i fartygsregistret antecknas, förutom firmanamnet,
den ort varest bolagets styrelse har sitt säte, envar styrelseledamots fullständiga
namn, yrke, hemvist och nationalitet samt huruvida han är aktie -

218

ägare i bolaget, ävensom bolagets firmatecknare. Sker förändring i äganderätten
till registrerat fartyg, utan att fartyget därigenom upphör att
vara svenskt, skall, enligt § 13 i förordningen, anmälan om förändringen
göras till kommerskollegium inom viss tid av den, vilken anmälningsskyldighet
i allmänhet åligger. I §§ 16 samt 19—22 äro föreskrifter meddelade
om anmälan till registret av vissa särskilt angivna förändringar i förhållanden,
som antecknats i registret. I § 23 stadgas att, om i något till registret
anmält förhållande timat annan förändring än i §§ 13, 16, 19, 20, 21
och 22 är sagt, utan att dock fartyget därigenom upphör att vara svenskt,
skall om förändringen göras anmälan till registret inom fjorton dagar, efter
det förändringen blev den anmälningsskyldige kunnig; skolande om förändringen,
därest den angår något förhållande, varom certifikatet innehåller
uppgift, anteckning ske å certifikatet.

I en till mig inkommen skrift har Rederiaktiebolaget Transatlantic under
hänvisning till anförda bestämmelser i sjölagen framhållit, att dessa utgjorde
hinder för fusion mellan rederiaktiebolag. Till utveckling härav har
bolaget anfört följande.

Genom den aktiebolagslag, som trätt i kraft den 1 januari 1948, hade
införts ett förenklat förfarande för ett aktiebolags uppgående i ett annat.
Två aktiebolag kunde således numera sammanslås genom fusion. Bestämmelserna
därom, som i första hand avsåge fusion av helägt dotterbolag
med moderbolaget, återfunnes i 174 § 1 mom. aktiebolagslagen. Detta
lagrum vore tillämpligt endast i det fall, att moderbolaget ägde samtliga
aktier i dotterbolaget. Det ankomme på registreringsmyndigheten och,
i andra hand, rätten att pröva, att förutsättning för fusion enligt detta
lagrum förelåge. För ett underlättande av fusion i de fall, där moderbolaget
ägde mer än nio tiondedelar av aktierna i dotterbolaget, stadgades
i 2 mom. av 174 § rätt för moderbolaget att av övriga aktieägare i dotterbolaget
inlösa återstående aktier. De återgivna bestämmelserna syntes innebära
tillräckliga förutsättningar för fusion av helägt dotterbolag med moderbolaget.
Lagstiftaren hade gått ut ifrån att det alltid funnes möjlighet
för ett moderbolag, som ägde mer än nio tiondedelar av aktierna i dotterbolaget,
att förvärva de återstående aktierna. Så vore likväl icke fallet.
Lagstiftaren hade uppenbarligen förbisett, att en uttrycklig lagbestämmelse
lade hinder i vägen för förvärv av samtliga aktier i aktiebolag av visst
slag, nämligen sådana aktiebolag, som ägde svenskt fartyg. Då i 1 § sjölagen
stadgades, att ledamot av styrelsen för sådant aktiebolag skulle vara
aktieägare i bolaget, vore ett moderbolag förhindrat att förvärva, genom
inlösen eller på annat sätt, de aktier, som ägdes av styrelsen för ett dotterbolag
av ifrågavarande slag. I fråga om fusion mellan moderbolag och ett
dotterbolag, som ägde svenskt fartyg, strede sålunda fusionsbestämmelserna
i aktiebolagslagen mot berörda stadgande i sjölagen. Fusion mellan
rederiaktiebolag kunde alltså lagligen icke komma till stånd. Antingen

219

måste bolagen avstå från fusion eller också handla i strid mot 1 § sjölagen
med de konsekvenser det kunde medföra. Vid sådant förhållande vore det
tydligt, att bestämmelserna om fusion icke svarade mot det därmed avsedda
syftet, såvida icke rederiaktiebolag skulle vara uteslutna från möjlighet
till fusion. Under åberopande av det anförda hemställde Rederiaktiebolaget
Transatlantic, att åtgärd måtte vidtagas för åstadkommande
av sådan lagändring, att fusion mellan rederiaktiebolag skulle kunna genomföras
på fullt lagligt sätt.

Över bolagets hemställan har kommerskollegium avgivit yttrande och
däri anfört följande.

Redan vid utfärdandet av 1901 års förordning angående registrering av
svenska fartyg hade uppenbarligen förutsatts att, förutom fysiska personer
och aktiebolag, jämväl handelsbolag, ehuru icke nämnda i 1 § sjölagen,
skulle kunna registreras såsom ägare av svenska fartyg; detta framginge
av förordningens § 3 punkt 6 och § 4. Förutsättning för registrering hade
ansetts föreligga också under vissa andra äganderättsförhållanden, om vilka
uttryckliga bestämmelser saknades såväl i 1 § sjölagen som i registreringsförordningen.
Sålunda hade av stat och kommun ägda fartyg sedan gammalt
blivit registrerade, och registrering hade ansetts kunna ske även av
fartyg som ägdes av aktiebolag, vars samtliga aktier ägdes av staten eller
kommun. Sedan ett par år tillbaka hade även, efter prövning in casu,
fartyg som tillhörde ekonomisk förening kunnat vinna registrering. Ivollegii
principbeslut därutinnan, vilket föregåtts av närmare undersökning av de
formella förutsättningarna, hade fattats sedan det blivit klarlagt, att man
även på annat ansvarigt håll funnit en sådan praxis godtagbar utan ändring
i sjölagen eller i annan författning. Beträffande fartyg som ägdes av aktiebolag
(dotterbolag), vars samtliga aktier innehades av ett annat aktiebolag
(moderbolag), hade kommerskollegium i förekommet fall ansett sig kunna
tillåta registrering, då styrelsen för det helägda dotterbolaget haft sitt säte
här i riket och bestått av svenska undersåtar, vilka varit aktieägare i moderbolaget.
Jämlikt grunderna för detta kommerskollegii ståndpunktstagande
skulle sålunda hinder för fusion som i framställningen avsåges icke
behöva anses föreligga och åtgärd för ändring av 1 § sjölagen följaktligen
icke vara erforderlig. I sammanhanget torde fa anmärkas, att fusion nyligen
ägt rum mellan Rederiaktiebolaget Transatlantic och ett dess dotterbolag,
Rederiaktiebolaget Transpacific, enligt beslut varav vederbörlig registrering
skett den 15 augusti 1952. Kollegium ville slutligen nämna, att
en kommitté nyligen tillsatts i Danmark för bland annat översyn av reglerna
rörande fartygs registrering. De danska bestämmelserna i detta ämne
överensstämde i huvudsak med de svenska, men i Danmark tillämpades en
mera restriktiv tolkning av 1 § sjölagen än här. Därest det danska utredningsinitiativet,
vilket avsåge jämväl andra bestämmelser i sjölagen, skulle

220

föranleda nordiskt lagsamarbete, torde föreliggande spörsmål komma att
ägnas ytterligare uppmärksamhet även å svensk sida.

I avgivna påminnelser har bolaget anfört följande.

I kommerskollegii yttrande hade anmärkts, att fusion ägt rum mellan
bolaget och dess dotterbolag Transpacific. Med anledning därav ville bolaget
framhålla, att det vore denna fusion, som föranlett bolagets hänvändelse
till JO. Bolaget funne det därför angeläget att redogöra för gången
av denna fusion. Av de tvåtusen aktierna i Transpacific hade bolaget ägt
alla utom åtta, som ägts av Transpacifics styrelse i enlighet med bestämmelsen
i 1 § sjölagen. I april 1951 hade avtal träffats mellan bolagen om
fusion enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen. Sedan avtalet blivit registrerat,
hade bolagens styrelser hos rådhusrätten i Göteborg sökt tillstånd
att bringa fusionsavtalet till verkställighet. Innan ansökningen upptagits
till prövning av rätten, hade under hand meddelats, att ansökningen icke
komme att bifallas med mindre moderbolaget ägde alla aktier i dotterbolaget.
Den omständigheten att ett rederiaktiebolags styrelse enligt lag
skulle utgöras av aktieägare i bolaget hade i detta sammanhang saknat
betydelse. Kravet, att moderbolaget enligt fusionsbestämmelsen skulle äga
samtliga aktier i dotterbolaget, kunde enligt rådhusrättens mening icke
eftergivas. För bolaget hade därför icke funnits annan utväg än att förvärva
de utestående åtta aktierna. Bolaget hade ansett sig kunna förvärva
aktierna mot förbudet i 1 § sjölagen, emedan dotterbolaget under tiden
till dess rättens slutliga beslut om tillstånd förelåg antagits icke behöva
göra anmälan till fartygsregistret av beskaffenhet att skola innehålla uppgift
om att dess styrelse utgjordes av aktieägare i bolaget. Först efter förvärvet
av alla aktierna i strid mot uttrycklig lagbestämmelse hade fusionen
kunnat genomföras. I detta fall, då anmälan till fartygsregistret icke varit
påkallad, hade resterande aktier kunnat förvärvas utan vidare. Om dylik
anmälan däremot hade behövt göras, måste det framstå såsom ovisst,
huruvida köpet kunnat komma till stånd och därmed också fusionen. Av
kommerskollegii yttrande framginge, att registrering kunde ske under viss
förutsättning även i sådant fall då fartyg tillhörde aktiebolag, vars samtliga
aktier ägdes av annat aktiebolag. Detta förhållande hade icke varit känt.
Fråga huruvida fusion mellan rederiaktiebolag kunde komma till stånd
med gällande bestämmelser berodde således på huruvida registrering av
fartyg kunde ske i varje särskilt fall. Ordalagen i kollegii yttrande gåve
vid handen, att tveksamhet rått därom. Det hette nämligen, att kollegium
i förekommet fall ansett sig kunna tillåta registrering”. På ett annat ställe
i yttrandet hette det återigen, att ”förutsättning för registrering har ansetts
föreligga också under vissa andra äganderättsförhållanden, om vilka
uttryckliga lagbestämmelser saknas såväl i 1 § sjölagen som i registreringsförordningen”.
Gällande författningar lämnade följaktligen icke ledning för
bedömande, huruvida för fusion erforderlig registrering av fartyg kunde

221

äga rum. Fusion mellan rederiaktiebolag vore alltså beroende av regler,
vilkas verkan icke kunde på förhand avgöras. Förhållandet vore således
det, att det vore ovisst, huruvida fusion mellan rederiaktiebolag för närvarande
vore möjlig enligt gällande rätt. Att detta förhållande icke vore
tillfredsställande syntes vara uppenbart.

Då genom lagen den 14 september 1944 om aktiebolag i svensk rätt
införts särskilda bestämmelser för underlättande av ett aktiebolags uppgående
i ett annat utan likvidation av det övertagna bolaget, d. v. s. genom
fusion, har uppenbarligen icke avsetts annat än att även aktiebolag,
som driva rederirörelse, skulle kunna vara föremål för fusion. För undantagande
av rederiaktiebolag från rätten att genom fusion övertaga ett dotterbolag,
som bedriver sjöfart med egna fartyg, torde några särskilda skäl
ej heller kunna anföras. Man kan alltså utgå ifrån att aktiebolagslagens
bestämmelser om fusion i full utsträckning äro tillämpliga på rederiaktiebolag.
Såsom av det ovan anförda framgår kunna emellertid vissa svårigheter
uppstå vid genomförandet av en fusion mellan två rederiaktiebolag
med hänsyn till det förhållandet, att enligt 1 § sjölagen ledamöterna i styrelsen
för ett bolag, som äger fartyg, skola för att fartyget skall kunna
vara registrerat såsom svenskt vara aktieägare i bolaget och att anmälan
rörande förändring av styrelsen skall göras till fartygsregistret. Därest
moderbolaget för fusionen skall förvärva de aktier, som tillhöra styrelseledamöterna
i dotterbolaget, torde de senare efter aktiernas överlåtande
formellt sett icke längre vara behöriga att fullgöra sina uppdrag som ledamöter
av styrelsen och samtidigt uppfylla de i 1 § sjölagen uppställda betingelserna
för registreringen av bolagets fartyg såsom svenskt. De kunna
sålunda, bland annat, icke med laga verkan fullgöra anmälningsskyldigheten
enligt § 23 i registreringsförordningen. Även om, på sätt kommerskollegium
anfört, en fusion i allt fall skulle låta sig genomföras, synes det
mig icke kunna bestridas, att möjligheten härtill bör kunna grundas på
bestämmelser, tillgängliga för alla som vilja förskaffa sig kännedom om
betingelserna för genomförandet av en fusion mellan rederiaktiebolag.

För att en fusion i sådant fall skall kunna ske i enlighet med gällande
föreskrifter synes det mig kunna ifrågasättas, om icke, då ett moderbolag
förvärvat samtliga aktier i ett rederiaktiebolag med undantag av styrelseledamöternas
aktier samt åtgärder för en fusion vidtagits, ett sådant undantag
från föreskriften i 1 § sjölagen skulle kunna medgivas, att för styrelseledamöternas
behörighet med avseende å fartygets registrering icke erfordras,
att dessa äro aktieägare i dotterbolaget. Att på framställning av
dotterbolaget för den kortare tid, som kan beräknas åtgå för genomförandet
av en fusion, bevilja eu dispens från ifrågakomna föreskrift i 1 § sjö -

222

lagen synes mig utan olägenhet kunna överlämnas åt kommerskollegium.
Härigenom skulle bolagsstyrelsens åligganden med avseende å anmälningsskyldighet
till fartygsregistret kunna i stadgad ordning fullgöras och över
huvud bättre möjligheter skapas för bolagsstyrelsen att noggrant följa de
i fartygsregistreringsförordningen givna föreskrifterna.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Framställningen har remitterats till kommerskollegium för avgivande av
yttrande.

3. Framställning angående ersättning till Borensbergs kommun
för kommunen rätteligen tillkommande böter,
vilka tilldömts kronan.

Den 23 november 1953 skrev jag till Konungen följande:

Vid en av mig den 30 juni 1953 verkställd inspektion av Aska, Dals och
Bobergs domsaga fann jag anledning till anmärkning i fråga om en vid domsagans
häradsrätt den 27 maj 1952 meddelad dom i mål mellan landsfiskalen
i Borensbergs distrikt A. Leffler, å tjänstens vägnar, å ena, samt
köpmannen Weine Julius Hult, Boiro i Borensberg, å andra sidan, angående
förseelse mot hälsovårdsstadgan.

Genom domen hade häradsrätten under ordförandeskap av häradshövdingen
Otto Schell dömt Hult jämlikt 46 § 2 och 3 mom. samt 52 § hälsovårdsstadgan
ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för förseelser mot
nämnda stadga att till kronan böta 100 dagsböter, envar å 7 kronor.

Jag anmärkte vid inspektionen, att jämlikt 61 § hälsovårdsstadgan böterna
skolat tillfalla vederbörande kommun.

I ett sedermera med anledning av remiss avgivet yttrande har Schell
medgivit, att häradsrätten förfarit felaktigt genom att tilldöma kronan
ifrågavarande böter i stället för att förordna, att böterna skulle tillfalla
kommunen, ävensom förklarat, att det begångna felet berott på ett beklagligt
förbiseende från hans sida.

Sedan kommunalnämnden i Borensbergs kommun därefter beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet, har nämnden i en till mig inkommen skrivelse
framställt anspråk på det utdömda bötesbeloppet.

Från länsstyrelsen i Östergötlands län har jag på förfrågan erhållit besked
att ifrågavarande bötesbelopp av landsfiskalen i Borensbergs distrikt
redovisats i månadsräkning för augusti månad 1952 såsom kontant inbetalt.

223

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 innehåller, såvitt angår allmänna
hälsovården på landet, i 52 § bestämmelser om ansvar för förseelser mot
stadgan och för underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift, som
hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av vissa paragrafer i stadgan. Bland
de förseelser, som enligt paragrafens lydelse före den 1 juli 1952 voro belagda
med straff, återfunnos vissa närmare angivna förseelser mot bestämmelserna
i 46 § 2 och 3 mom. Straffet för dessa brott var dagsböter, där
ej strängare straff enligt allmän lag eller författning borde följa.

I 61 § stadgan förordnas, att böter och viten, som ådömas på grund
av stadgan eller de i enlighet med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla
kommunen; dock att vite, som må hava ådömts kommun, skall tillfalla
kronan.

Av vad ovan anförts framgår, att de böter, som Aska, Dals och Bobergs
domsagas häradsrätt i domen den 27 maj 1952 ådömt Hult för förseelser
mot då gällande bestämmelser i 46 § 2 och 3 mom. hälsovårdsstadgan,
100 dagsböter å 7 kronor, rätteligen skolat förklaras tillfalla Borensbergs
kommun. Genom att, på sätt som skett, tilldöma kronan ifrågavarande
böter har häradsrätten alltså förfarit oriktigt, och kommunen har gått
miste om ett densamma eljest tillfallande belopp av 700 kronor. Bötesbeloppet
har guldits av Hult och i sin helhet kommit statsverket till godo.

Då kommunen genom häradsrättens felaktiga beslut rörande böterna
lidit en mot bötesbeloppet svarande förlust, bör kommunen erhålla ersättning
för denna skada. I första hand skulle väl Schell såsom ansvarig för
häradsrättens beslut vara skyldig att gottgöra kommunen skadan. Med
hänsyn till omständigheterna synes mig emellertid skadestånd i detta fall
skäligen icke böra utkrävas av Schell. Då bötesbeloppet inbetalts till statsverket
men rätteligen icke skolat tillkomma detta, synes det mig icke mer
än rimligt, att rättelse i förevarande fall åvägabringas genom att bötesbeloppet
av kronan överlåtes å kommunen.

På grund av vad jag ovan anfört får jag alltså i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t ville tillerkänna Borensbergs kommun ersättning
för ovanberörda, kommunen rätteligen tillkommande men till statsverket
erlagda bötesbelopp med 700 kronor.

I ett över framställningen avgivet utlåtande har statskontoret förklarat
sig icke ha något att erinra mot att Borensbergs kommun erhåller ersättning
av statsmedel för det bötesbelopp, varom kommunen gått miste genom
den anmärkta felaktigheten i domslutet.

224

4. Framställning angående tillämpningen i vissa fall av bestämmelserna
i 36 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I detta ämne avlät jag den 21 december 1953 till Konungen en så lydande
skrivelse:

1 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att till främjande av ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning varje svensk medborgare
skall äga fri tillgång till allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast
sådana inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet
och dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets
verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts
förekommande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets
helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet. De fall, då enligt
dessa grunder allmänna handlingar skola hållas hemliga, angivas i lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Av de undantag från offentlighetsprincipen, som i nämnda lag stadgas
till skydd för privatlivets helgd eller personlig säkerhet, må här som exempel
nämnas föreskrifterna rörande hemlighållande av uppgifter och anteckningar
som tillhöra vissa straffregister, hos myndighet vid fångvårdsanstalt
eller tvångsarbetsanstalt upprättade handlingar rörande intagen person,
handlingar vilka av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller
styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos
domstol, handlingar i ärenden rörande barnavårdsnämnds, barnavårdsmäns
och nykterhetsnämnds verksamhet, handlingar rörande kontroll av utlänningar,
i vad de angå enskilds personliga förhållanden, samt till myndighet
avlämnade uppgifter till ledning för taxering eller eljest för beräknande av
skatt.

Vad angår handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller åklagares
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott samt handlingar
rörande användning av tvångsmedel i brottmål föreskrives i 10 §,
att sådana handlingar ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att
utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning
eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets
säkerhet eller för enskild person; dock må handling ej i något fall hemlighållas
längre tid än sjuttio år från dess datum, och vare Konungen obetaget
att, där särskilda omständigheter det påkalla, medgiva utlämnande utan
hinder av vad sålunda är stadgat.

Det skydd, som genom dessa och övriga under 1—34 §§ sekretesslagen
upptagna bestämmelser givits en del allmänna handlingar, kan emellertid

225

under vissa förhållanden hävas genom att en handling företes i rättegång
vid domstol.

I 36 § första stycket sekretesslagen stadgas, att om förhandling i mål
vid domstol hållits inom stängda dörrar, må protokoll över sådan förhandling
jämte annan dylik uppteckning samt därvid företedda handlingar icke
utan domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning.
Domstolen äger ock i avbidan på sådan förhandling besluta att
handlingar, som inkomma i målet, icke utan dess tillstånd må utlämnas;
har förhandling hållits inom stängda dörrar, må sådant beslut meddelas
beträffande handlingar, som därefter inkomma.

I andra stycket samma paragraf heter det vidare:

Förekommer, då domstolen skiljer målet från sig, handling som enligt
första stycket ej må utlämnas, äger domstolen förordna att handling som
nu sagts så ock dom eller beslut, som avkunnats inom stängda dörrar, ej
må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan viss tid förflutit, i intet fall
längre än sjuttio år från dagen för förordnandet. Är handlingen sådan att
den enligt bestämmelse i 1—34 §§ eller föreskrift, som meddelats med stöd
därav, ej må utlämnas till envar, må domstolens förordnande innehålla att
vad sålunda är stadgat om handlingens utlämnande skall äga tillämpning.

I 36 § tredje stycket stadgas, att om talan fullföljes i mål, vari förordnande
enligt andra stycket gäller, må ej heller handlingar, som därefter
inkomma eller hos högre rätt upprättas i målet, utan rättens tillstånd utlämnas,
innan förhandling i målet hållits eller, då förhandling ej äger rum,
rätten skilt målet från sig. På högre rätt ankommer, då rätten skiljer målet
från sig, ej mindre att pröva förordnande som lägre rätt meddelat än
även, om anledning därtill finnes, att med avseende å den högre rättens
handlingar i målet meddela förordnande enligt andra stycket.

Femte stycket samma lagrum innehåller en allmän föreskrift att protokoll
över förhandling jämte annan dylik uppteckning i mål vid domstol
samt handlingar, som företetts vid förhandlingen, så ock beslut och dom i
målet ej må hemlighållas i vidare mån än som följer av samma paragraf.
Vad sålunda gäller om mål äger motsvarande tillämpning beträffande ärenden.

Ifrågavarande bestämmelser i 36 § sekretesslagen ha erhållit sin nuvarande
utformning under år 1947 och med tanke på ikraftträdandet av den
nya rättegångsordningen. Vid tillämpningen av dem torde emellertid i vissa
fall tvekan om deras rätta innebörd kunna yppa sig, nämligen då det gäller
frågan om tillhandahållandet av handlingar, som ingivits till domstol medan
den gamla rättegångsbalken ännu gällde. Såsom exempel härpå må
anföras ett fall, som dragits under min prövning och vari handlingarna utvisa
följande.

Den 18 februari 1942 anhölls i Stockholm tyske medborgaren Herbert
Richard Wchner såsom misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet och

15 — Justitieombudsmannens ämbctsbcriittclsc till 1954 års riksdag.

226

förseelse mot utlänningslagen. Wehner förklarades häktad den 2 april samma
år och blev genom utslag av Stockholms rådhusrätt den 29 samma månad
dömd för brotten till fängelse ett år. För delaktighet i Wehners olovliga
underrättelseverksamhet dömde rådhusrätten samtidigt Solveig Hansson
till fängelse sex månader. På talan av åklagaren bestämde Svea hovrätt
i utslag den 6 november 1942, med ändring av rådhusrättens utslag,
straffet för Wehner till straffarbete ett år och för Solveig Hansson till
fängelse nio månader. Hovrättens utslag fastställdes av Kungl. Maj:t genom
utslag den 27 januari 1943.

I sitt ovannämnda utslag förordnade rådhusrätten jämlikt 36 § sekretesslagen,
att protokollen i målet och däri ingivna handlingar skulle hållas
hemliga intill dess tjugofem år förflutit från utslagets dag. Hovrätten lämnade
rådhusrättens förordnande om protokolls och ingivna handlingars
hemlighållande orubbat utom såtillvida, att det icke skulle gälla andra
protokoll och handlingar än som avsåge handläggning vid rådhusrätten
inom stängda dörrar. Därjämte förordnade hovrätten, att till hovrätten
ingivna samt där upprättade handlingar i målet — protokollet över ett
muntligt förhör dock allenast såvitt handläggning skett inom stängda dörrar
— ej finge utlämnas förrän tjugofem år förflutit från den 29 april
1942. Kungl. Maj:t, som i sitt utslag icke gjorde ändring därutinnan, förordnade,
att ej heller hos nedre justitierevisionen ingivna samt där och
hos högsta domstolen upprättade handlingar finge utlämnas förrän tjugofem
år förflutit från sistnämnda dag.

Den 10 maj 1946 förordnade Kungl. Maj:t med stöd av 37 § sekretesslagen,
att protokoll och ingivna handlingar samt vid hovrätten och nedre
justitierevisionen upprättade handlingar i bland annat förevarande mål
finge utlämnas utan hinder av däri jämlikt 36 § nämnda lag meddelade
förordnanden.

Under polisutredningen i nämnda mål hade misstanke uppkommit, att
ytterligare en person, sekreteraren Paul Söderman i Stockholm, gjort sig
skyldig till delaktighet i Wehners brott. Söderman hade anhållits den 16
mars 1942 och av polismyndigheten kvarhållits till den 30 samma månad,
då han försatts på fri fot. Något åtal anställdes icke mot Söderman.

Bland de under polisutredningen rörande Söderman upprättade handlingarna
finnas vissa av polisen framställda och, enligt uppgift, vid muntligt
förhör i hovrätten ingivna fotografier av Söderman, uppsatta å ett ark
tillsammans med fotografier av Wehner och Solveig Hansson och förvarade
hos nedre justitierevisionen i akten i målet mot Wehner och Solveig
Hansson.

I en hit inkommen klagoskrift har Söderman anfört följande.

I en år 1952 å Lindfors förlag utgiven bok av Per Meurling, betitlad
”Spionage och sabotage i Sverige”, förekomme de fotografier av Söderman,
som tagits under polisutredningen i målet mot Wehner och Solveig Hans -

227

son. Deras karaktär av polisfotografier framträdde tydligt genom förekomsten
därå av det för sådana fotografier speciella metallstativ, mot vilket
Södermans huvud placerats, samt genom polisens registernummer å korten.
Fotografierna återfunnes jämväl i ett reklamtryck för boken, vilket
distribuerats i stor upplaga. Genom att fotografierna utlämnats till bokens
författare hade skada åsamkats Söderman. Såsom särskilt stötande framstode
utlämnandet i betraktande av att skäl ej ansetts föreligga för åtal
mot Söderman för brott, varför han misstänkts, då fotografierna tagits.
Söderman hemställde fördenskull om utredning till fastställande av ansvaret
för fotografiernas utlämnande samt om de åtgärder, vartill förhållandena
kunde föranleda.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anhållit, att nedre
justitierevisionen måtte — efter verkställd utredning rörande det sätt på
vilket handlingarna i målet mot Wehner m. fl. i sekretesshänseende behandlats
inom revisionen — avgiva yttrande i ärendet, inkom nedre justitierevisionen
med yttrande, däri till en början uppgavs följande.

Under vintern 1951—1952 samt våren och sommaren sistnämnda år hade
Meurling jämte biträden till honom i stor utsträckning begärt att i revisionens
arkiv få taga del av akter i avgjorda mål om spioneri, speciellt
sådana som tidigare på grund av domstols förordnande icke varit offentliga
men genom beslut av Kungl. Maj:t blivit tillgängliga. Sannolikt hade
härunder även akten i det wehnerska målet utlämnats. I fall som det föreliggande,
då mål genom Kungl. Maj:ts förordnande ”frisläppts”, hade anledning
icke ansetts föreligga att från utlämnande undantaga någon i akten
ingående handling, såvida icke förbehåll om handlingens fortsatta
hemlighållande gjorts i förordnandet.

Beträffande Södermans klagomål anförde nedre justitierevisionen följande.

Enligt 36 § sekretesslagen finge handling, som företetts vid domstolsförhandling,
ej hemlighållas annat än med stöd av 35 och 36 §§ nämnda
lag. Lagrummet hade erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 10 juli
1947, vilken trätt i kraft den 1 januari 1948. I avsaknad av övergångsbestämmelse
syntes det vara tillämpligt även på handlingar i tidigare avgjorda
mål. Det bleve därför av betydelse att utröna, huruvida ifrågavarande
fotografier företetts vid förhandling inför domstol. Full klarhet i detta
avseende hade icke stått att vinna. Då de inkommit till nedre justitierevisionen
tillsammans med hovrättsakten och förvarats i ett kuvert, försett
med påtryck ”Svea hovrätt”, tillsammans med annat fotografi, vilket av
åklagaren ingivits vid muntligt förhör i hovrätten den 24 september 1942,
syntes det emellertid sannolikt, att även fotografierna av Söderman i detta
sammanhang bilagts akten. Därest fotografierna bifogats akten på annat
sätt än vid domstolsförhandling, skulle — under förutsättning att ett fotografi
över huvud taget vore att betrakta som en handling enligt ovan

228

nämnda lag — 10 § sekretesslagen kunna bliva tillämplig på frågan, huruvida
de finge utlämnas. Den bestämmelse i lagrummet, som i så fall skulle
komma i fråga, stadgade, att utlämnande ej finge ske om det skäligen
kunde befaras, att det skulle vara menligt för enskild person. Bestämmelsen
vore grundad på stadgandet i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, som
anginge förutsättningarna för inskränkning i allmänna handlingars offentlighet.
Den förutsättning, som i nu förevarande avseende skulle kunna
åberopas, avsåge hänsyn till privatlivets helgd och personlig säkerhet. Nedre
justitierevisionen kunde icke finna, att det ur nu angivna synpunkter
förelåge anledning att från utlämnande undantaga de fotografier av Söderman,
som inginge i den ifrågavarande akten. Vad Söderman ansett vara
för sig menligt syntes vara, att av fotografierna indirekt skulle framgå,
att han av polisen varit misstänkt för brott. Det faktum att Söderman
varit anhållen av polisen såsom misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet
framginge emellertid ännu tydligare av innehållet i den polisrapport,
som intagits i protokollen i målet och som obestridligen icke finge
undantagas från utlämnande. På grund av det anförda ansåge sig nedre
justitierevisionen icke vara befogad att vägra utlämnande av ifrågavarande
handling.

Söderman inkom med påminnelser.

Såsom jag ovan berört erhöll 36 § lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar sin nuvarande lydelse genom lag den 10
juli 1947, som trädde i kraft den 1 januari 1948. Dessförinnan hade lagrummet
följande lydelse:

”Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom
stängda dörrar, eller har förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt,
må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen ingivna
handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från
domstolens handläggning. När domstolen skiljer målet från sig, äger den
förordna, att dylika protokoll och ingivna handlingar ej heller därefter
må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit från
dagen för förordnandet; därvid må dock, om det med hänsyn till målets
beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas, att utlämnande före den sålunda
bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål, i vilket underrätt meddelat förordnande som
i första stycket sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar
i målet icke utan hovrättens tillstånd utlämnas, innan målet blivit
skilt från dess handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens
avslutande ej mindre pröva det av underrätten meddelade för -

229

ordnandet än även, om anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande
med avseende å hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål, däri förordnande som ovan sagts gäller,
må till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen
upprättade handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas,
innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på
domstolen att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts
och hovrätts ifrågavarande förordnanden än även, om anledning därtill
finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens
och högsta domstolens handlingar i målet.

Över förordnande, som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats,
må ej föras särskild klagan.

Protokoll i mål vid domstol, som i denna paragraf sägs, må ej hemlighållas
på grund av andra stadganden i denna lag i vidare mån än som
följer av 35 §.”

I 35 §, som upphört att gälla med utgången av år 1949, meddelades bestämmelser
om den tidpunkt, vid vilken handlingar innefattande domstols
beslut samt protokoll och anteckningar, som förts vid fattande av sådant
beslut, tidigast fingo utlämnas.

Enligt vad sålunda gällde voro under den gamla rättegångsordningens
tid alla handlingar, som intagits i domstolsprotokoll i offentligt handlagda
mål och ärenden, liksom protokollet offentliga, så att envar ägde taga del
av dem. I den mån handlingar eljest ingivits i sådant mål eller ärende, var
utlämnandet av dem — bortsett från parts rätt att med vissa undantag få
del av alla handlingar — föremål för den begränsning, vartill stadgandena
i 1—34 §§ sekretesslagen gå vo anledning. En handling av beskaffenhet
att jämlikt 10 § skola hemlighållas blev följaktligen icke offentlig därigenom
att den ingavs till domstol och, utan intagande i protokoll, lades i
förvar bland s. k. inneliggande handlingar. I sekretessbevarande syfte brukade
man därför också stundom förfara så, att handlingar, beträffande
vilka 1—34 §§ sekretesslagen ägde tillämpning, i stället för att intagas i
protokollet lades till de inneliggande handlingarna i målet. Protokollet innehöll
då endast en uppgift om att handlingen ingivits eller också ett referat
av handlingen i de delar, som ej ansågos böra hemlighållas (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1944 s. 87).

Hade handläggning av ett mål skett inom lvckta dörrar, gällde de ovan
återgivna bestämmelserna i 36 §. Med stöd av dessa kunde eljest offentliga
handlingar erhålla sekretesskydd. Med avseende på redan förut hemliga,
i protokoll ej intagna handlingar behövde uppenbarligen reglerna i
36 § icke tillgripas för deras hemlighållande och, om rätten underlät att
förordna om fortsatt hemlighållande, kunde detta icke medföra, att sådana
handlingar, som på grund av sitt innehåll skulle vara hemliga, blevo offentliga.

230

Enligt 37 § sekretesslagen, däri ändring icke vidtagits sedan lagens tillkomst,
äger Kungl. Maj:t en allmän rätt att, utan hinder av beslut av
underlydande statsmyndigheter rörande hemlighållande, förordna om allmänna
handlingars utlämnande. Med stöd av detta stadgande har Kungl.
Maj:t den 10 maj 1946 förordnat om upphävande av det beslut om hemlighållande
under viss tid av handlingarna i det ovan omförmälda målet
mot Wehner m. fl., som av domstolarna tidigare meddelats enligt 36 §
sekretesslagen i dess lydelse före den 1 januari 1948. I enlighet med vad
jag ovan anfört innebar Kungl. Maj:ts beslut, att då det särskilda förordnandet
om hemlighållande enligt 36 § icke vidare skulle gälla, handlingarna
kunde utlämnas till envar, därest hinder mot utlämnande icke förelåg på
grund av andra bestämmelser i sekretesslagen. Om en handling i målet, som
icke intagits i domstolsprotokoll, var av den beskaffenhet i och för sig att
den skulle hållas hemlig, exempelvis på grund av de ovanberörda föreskrifterna
i 10 § sekretesslagen, måste därför oberoende av Kungl. Maj:ts
beslut hinder mot utlämnande av densamma ha förelegat. De fotografier
av Söderman, som förvarades i hovrättsakten i målet, måste utan tvivel
anses vara av beskaffenhet att såsom polishandlingar i sekretesshänseende
åtnjuta skydd enligt nämnda paragraf. Att utlämnande och reproduktion
av fotografierna kunde lända Söderman till men torde icke kunna frånkommas.
Med hänsyn härtill synes det mig uppenbart, att fotografierna
under angivna tid voro att betrakta som hemliga handlingar.

Genom ikraftträdandet den 1 januari 1948 av den år 1947 beslutade
ändringen av 36 § sekretesslagen synes emellertid med avseende å hemlighållandet
av ifrågavarande fotografier situationen ha ändrats såtillvida,
att deras egenskap av hemliga polishandlingar icke mot de nu gällande
bestämmelserna i nämnda lagrum kan utgöra hinder mot utlämnande.
Såsom ingivna vid förhandling i rättegång äro alltså de i hovrättsakten
och numera i nedre justitierevisionens akt förvarade fotografierna av Söderman
att anse som offentliga handlingar, av vilka envar äger taga del. Mot
utlämnandet i nedre justitierevisionen av desamma för fotografering vid
något tillfälle under åren 1951 eller 1952 kan därför icke riktas någon anmärkning.
Med hänsyn härtill har jag funnit Södermans klagomål icke påkalla
åtgärd från min sida mot någon tjänsteman.

Vad i ärendet förevarit har emellertid visat, att den avfattning 36 §
sekretesslagen erhållit i samband med genomförandet av den nya rättegångsordningen
knutits så nära tillämpningen av denna, att lagrummets
ordalydelse kan medföra svårigheter vid tillämpningen på handlingar i mål,
som handlagts enligt den äldre rättegångsbalken. Under uttrycket förhandling
i 36 § sekretesslagen torde icke kunna hänföras allt som tidigare avsetts
med begreppet handläggning. För att icke i alla mål och ärenden, som
anhängiggjorts före år 1948, handlingarna i sekretesshänseende skola bedömas
med hänsyn till bestämmelser, som ha avseende allenast å nya rätte -

231

gångsordningen, synes mig ett klarläggande böra ske, sa att icke handlingar,
som ansetts böra skyddas genom stadganden i 1—34 §§ sekretesslagen,
utlämnas till vem som helst.

Den ifrågavarande ändringen i 36 § sekretesslagen har också medfört
en icke önskvärd skärpning av sekretessen. Under den gamla rättegångsordningen
voro domstolsprotokoll i alla mal, som icke handlagts inom
lyckta dörrar och medfört beslut om hemlighållande av protokollen, offentliga,
Av vad som influtit i sådant protokoll ägde vem som helst taga del.
Genom de nya bestämmelserna i 36 § sekretesslagen bliva emellertid de
handlingar, som ingivits till domstol utan att ha företetts vid förhandling,
underkastade sekretessbestämmelserna i 1—34 §§ oberoende av om de
intagits i protokoll eller icke. Da i mänga fall mal eller ärende tidigare
handlagts utan förhandling, kan det därför icke sällan inträffa, att en i
protokoll intagen, till sin natur hemlig handling, i stället för att tidigare
ha varit tillgänglig för läsning av envar, numera bör behandlas såsom hemlig.
Det synes mig oegentligt, att domstolsprotokoll, som kanske under
lång tid varit offentliga, utan bärande skäl undandragas den insyn, som
städse ansetts garanterad genom den i tryckfrihetsförordningen till allmänt
uttryck komna offentlighetsprincipen. Enligt min mening torde en ändring
av bestämmelserna i sagda hänseende vara erforderlig.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

5. Framställning angående ändring av bestämmelsen i 13 § förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947 angående
översändande till riksdagens ombudsmän av anteckningar
rörande anhållna, för brott misstänkta personer.

Den 22 december 1953 avlät jag till Konungen följande framställning:

I ett den 9 juni 1933 utfärdat cirkulär anbefallde Kungl. Maj:t — i anledning
av lagen den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall — länsstyrelserna att erinra underlydande häktningsmyndigheter
om att noggranna anteckningar skulle föras angående
personer, som kvarhalhts sasom misstänkta för brott, med angivande av
tidpunkten då sådan person blivit berövad sin frihet och då anmälan därom
inkommit till häktningsmyndigheten samt av beslut, som häktningsmyndigheten
fattat angående den kvarhållne, och tidpunkten härför.

I en den 21 september 1933 till Kungl. Maj:t avlåten framställning anförde
dåvarande JO, att JO visserligen under sina inspektionsresor erhölle

232

tillfälle att utöva en allmän tillsyn över kvarhållandeinstitutets tillämpning
men att det emellertid syntes honom angeläget, att JO särskilt under den
närmaste tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kunde följa och
övervaka rättstillämpningen på detta område på ett mera ingående sätt än
som stode till buds genom inspektioner. Då till grund för sådan övervakning
lämpligen kunde läggas de anteckningar, som häktningsmyndigheterna
i ovanberörda cirkulär ålagts att föra, syntes det önskvärt, att JO
regelbundet erhölle tillgång till dessa anteckningar. JO hemställde därför,
att Kungl. Maj:t måtte anbefalla häktningsmyndigheterna att inom en
månad efter utgången av varje kvartal till vederbörande länsstyrelse insända
avskrift av de enligt nämnda cirkulär förda anteckningarna ävensom
alägga länsstyrelserna att snarast efter utgången av sagda tid översända
avskrifterna till JO.

Med anledning av JO:s framställning anbefallde Kungl. Maj:t genom cirkulär
den 12 oktober 1933 (SFS nr 574) länsstyrelserna underlydande häktningsmyndigheter
att inom en månad efter utgången av varje kvartal till
vederbörande länsstyrelse insända avskrift av de kvartalet avseende anteckningarna
av omförmälda slag, varjämte länsstyrelserna ålades att översända
avskrifterna till JO.

Genom nya rättegångsbalken har beslutanderätten i fråga om häktande
av för brott misstänkt person överlämnats åt domstol. Under förundersökningen
äger dock undersökningsledaren, vanligen vederbörande åklagare,
besluta om anhållande av misstänkt, och polisman må provisoriskt beröva
den misstänkte friheten genom att i avbidan på sådant beslut gripa honom.

IS ärmare föreskrifter om undersökningsledarens verksamhet samt om protokoll
och anteckningar vid förundersökning ha med stöd av 23 kap. 24 §
rättegångsbalken meddelats av Kungl. Maj:t i förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947. De ovan omförmälda föreskrifterna i cirkulären den
9 juni och den 12 oktober 1933 motsvaras nu av bestämmelserna i kungörelsens
13 §, som efter ändring den 19 november 1948 har följande lydelse:

”Myndighet som äger meddela beslut om anhållande för brott skall föra
noggranna anteckningar angaende de personer vilka av dem anhållits såsom
misstänkta för brott. Av dessa anteckningar skall framgå:

tidpunkten då sådan person blivit gripen,

tidpunkten då den misstänkte blivit inställd till förhör jämlikt 24 kap.
8 § rättegångsbalken,

tidpunkten då han blivit anhållen samt

tidpunkten då häktningsframställning avlåtits eller den misstänkte av
anhållningsmyndigheten frigivits.

Hava minst tolv timmar förflutit mellan gripandet och inställandet till
förhör som nyss nämnts, skall anledningen till dröjsmålet särskilt angivas.
Har beslut om anhållande ej kunnat verkställas omedelbart eller har den
gripne eller anhållne avvikit, skola erforderliga uppgifter lämnas därom.

233

Myndigheterna skall inom en månad efter utgången av varje kvartal till
riksdagens justitieombudsman eller, såvitt angår anhållande för brott som
är av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt
mål, till riksdagens militieombudsman insända avskrift av anteckningarna
för kvartalet.”

Vad i denna paragraf stadgas om skyldighet att insända avskrift av de
förda anteckningarna till riksdagens ombudsmän torde numera icke vara
av beskaffenhet att tjäna ett praktiskt behov. Redan i 1933 års framställning
från JO åberopades, att det vore särskilt under den närmaste tiden
efter tillkomsten av det dåvarande kvarhållningsinstitutet som en central
övervakning av rättstillämpningen på detta område tarvades. Då nya rättegångsbalkens
bestämmelser nu varit i tillämpning under fem år, torde, även
om i en del fall svårigheter kunna uppstå vid tolkningen av bestämmelserna
om gripande och anhållande, tillsyn över tillämpningen av dem kunna
utövas på ett mera ändamålsenligt sätt än genom riksdagens ombudsmän.
Jag vill då först erinra om att jag i en till riksåklagarämbetet den 21 december
1953 avlåten skrivelse — vilkens innehåll är avsett att bringas till
åklagar- och polismyndigheternas kännedom — lämnat en tämligen uttömmande
redogörelse för huru bestämmelserna enligt min mening böra tilllämpas
i sådana fall, då tveksamhet därutinnan uppkommit. Sedan denna
redogörelse, som även kommer att intagas i min ämbetsberättelse till 1954
års riksdag15, bragts till förundersökningsledarnas och polismännens kännedom,
torde med skäl kunna förväntas, att en stadgad praxis på hithörande
område skall vinna insteg. Vid sådant förhållande synes mig den närmaste
tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad kunna med tillförsikt anförtros
statsåklagarna. Dessa ha redan en allmän tillsyn över distriktsåklagarna
och ha nära kontakt med såväl landsfiskaler som stadsfiskaler. Det ligger ju
också närmast till hands, att statsåklagarna, som var i sitt län eller åklagardistrikt
ha ledningen av åklagarväsendet, utöva den övervakning, som föranledes
av föreskrifterna i 13 § förundersökningskungörelsen. Granskningen
av anteckningarna om gripande och anhållande kan givetvis också ske snabbare
och mera kontinuerligt hos en statsåklagare med ett mindre antal underställda
distriktsåklagare än hos en central myndighet, som kvartalsvis
på en gång får till sig överlämnade utdrag från samtliga åklagardistrikt i
riket — över 400 — och uppenbarligen icke kan granska dessa utdrag annorledes
än stickprovsvis och därtill först efter det lång tid förflutit. Därtill
kommer, att granskningen av dessa utdrag bör verkställas av en överordnad
chefsmyndighet, som har möjlighet att genom anvisningar och råd
handleda den som förfar oriktigt eller olämpligt. Statsåklagarna skulle visserligen
härigenom komma att öva tillsyn över polismännens verksamhet i
nu ifrågavarande hänseende även i stad där polischefen lyder omedelbart
under länsstyrelsen, men denna omständighet synes mig icke böra utgöra

'') Se s. 197 o. f.

234

hinder för genomförandet av den ifrågasatta anordningen. Skulle statsåklagaren
finna anledning till anmärkning mot polisman i sådan stad, bör han
doek — om skäl till antagande att polismannen gjort sig skyldig till tjänstefel
icke föreligga — inskränka sig till att giva vederbörande polischef del
av vad som uppmärksammats. Någon granskning av andra anteckningar
än dem som föras av distriktsåklagarna synes mig icke vara av nöden.

När från JO:s sida år 1933 gjordes en hemställan att avskrifter av anteckningarna
om gripande m. m. skulle tillställas JO, var det icke meningen annat
än att JO skulle få tillfälle att genom stickprovsgranskning följa tilllämpningen
av bestämmelserna på området och i fall av behov göra de
uttalanden eller vidtaga annan åtgärd, som föranleddes av granskningen.
En övervakning av sådant slag kan ske genom den allmänna tillsyn, som
utövas av riksdagens ombudsmän genom inspektioner och annorledes. Härutinnan
vill jag särskilt erinra, att JO vid sina inspektioner numera plägar
besöka icke blott polis- utan även åklagarmyndigheterna, alltså de i förundersökningskungörelsen
avsedda anhållningsmyndigheterna.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke sista
stycket av 13 § förundersökningskungörelsen bör ändras sålunda, att avskrift
av de hos distriktsåklagarna förda anteckningarna skall inom en månad
efter utgången av varje kvartal insändas till vederbörande statsåklagare,
som det skall åligga att granska anteckningarna.

V. Inspektionsresor under år 1953.

Under mina ämbetsresor år 1953 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Östergötlands, Kalmar, Gotlands och Västmanlands
län. Därjämte har jag förrättat inspektion av lantbruksstyrelsen och
vissa lantbruksnämnder.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius har företagit inspektionsresa
i Västmanlands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de därunder
förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande lagutskott.

235

VI. Under år 1953 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1953 diarieförda ärenden har uppgått till
629.

Vid 1953 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
...................................................... 59

Under år 1953 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av............ 482

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid ämbetsresa eller annor ledes,

ett antal av ............................................ jjj Summa

balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 652

Av berörda 652 ärenden ha under år 1953:

1) såsom återkallade avskrivits.............................. 3

2) till annan myndighet överlämnats ......................... 7

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla .................. 246

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits.............. 88

5) utan åtgärd avskrivits ................................... 118

6) till åtal hänvisats ...................................... 9

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning ................ 2

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7.................... 99

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................... 3

och äro vid 1953 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande........................................ 62

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande ...... 8

12) på prövning beroende.................................... 7

Summa 652

Under år 1953 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 9 ärenden
beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i .................................. 4

av annan anledning i ................................ 5

Summa

236

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) landssekreterare för underlåtenhet att föranstalta om åtgärd för beivrande
av brott, som förövats av honom underställd befattningshavare
vid länsstyrelsen (s. 26 o. f.);

2) t. f. landssekreterare och landskanslist för felaktigt förfarande vid
röstsammanräkning (s. 33 o. f.);

3) länsnotarie för felaktigt förfarande vid röstsammanräkning (s. IT

o. f.);

4) byråchef för brott mot tystnadsplikt;

5) notarius publicus för felaktigt förfarande vid handläggning av ärende
angående deposition (s. 40 o. f.);

6) rättens ombudsman i konkurs för försummelse att införskaffa och
till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt för bristande
tillsyn över konkursbos medelsförvaltning m. m. (s. 58 o. f.);

7) t. f. konkursdomare för försumlighet i utövningen av konkursdomarämbetet;
samt

8) ordförande i fastighetstaxeringsnämnd för påtryckning å klagande
i taxeringsmål att återkalla sina besvär.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

9) tjänsteman vid fångvårdsanstalt för olämpligt uppträdande mot underställd
personal och å anstalten intagna (s. 70 o. f.); samt

10) polisman för felaktigt förfarande genom meddelande till obehörig
att person — som dömts villkorligt för brott — stod under övervakning
(s. 75 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1953 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsfonnen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar ha
från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1953 års riksdags skrivelser, dels ock —
beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl.
Maj :t anhängiggjorda ärenden som vid 1953 års början voro i sin helhet

237

eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit
vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1953,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1953 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1953 och vari under år 1953 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1954.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

238

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1953 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	1	41	Ju 16	71		'')	112	E	3	153	Jo	18	187	S	17
2	Ju	23		Fi	7	72		l)	113	Ju	31	154	I	11		Fi	34
	Fi	11	42	Ju 17	73		l)	114	s	10	155	Ju	35	188	Fi	35
3	U	3		Fö	3	74		l)	115	i	6	156	s	12	189	U	11
4	Fö	8		S	2	75		l)	116	Ju	32	157	s	13		Fi	36
&	S	8		K	1	76		)	117	K	9	158	H	14	190	Fi	37
6	K	13		Fi	8	77		)	118	K	10	159	H	15	191	Fi	38
7	Fi	13		E	2	78	Fi	12	119	K	11	160	S	14	192	H	18
8	E	4		Jo	2	79	s	4	120	Fi	24	161	I	12	193	E	9
9	Jo	5		I	3	80	K	5	121	C	5	162	I	13		I	20
10	H	9		C	1	81	S	5	122	Fö	10	163	u	8	194	Fi	39
11	1	7	43	U	2		Fi	14	123	Fi	22	164	u	9		E	10
12	Fö	5	44	H	1	82	Fi	15		Jo	9	165	Fö	14		I	21
	C	3	45	Fö	4	83	Fi	16	124	U	6	166	H	17	195	Ju	37
13	u	1	46	Ju 18	84	Fi	17	125	U	7	167	E	5	196	8	18
14	E	1	47	Ju 19	85	Fi	18	126	H	8	168	E	6		Fi	40
15	Ju	1	48	I	4	86	Ju	27	127	K	12	169	E	7	197	S	19
16	Ju	2	49	Ju 20	87	I	5	128	Fö	11	170	I	16	198	K	15
17	Ju	3		K	2	88	s	6	129	S	11	171	Ju	36	199	Jo	25
18	Ju	4	50	Fi	9	89	s	7	130	Fi	25		u	10	200	Jo	26
19	Ju	5	51	K	3	90	Jo	6	131	Jo	10		Fö	15	201	Fi	44
20	Ju	6	52	Jo	3	91	Jo	7	132	Fi	26		S	16		Jo	27
21	Ju	7	53	Fi 10	92	Jo	8	133	Fö	12		E	8	202	Jo	28
22	Ju	8	54	K	4	93	Fö	6	134	H	10		Jo	19	203	Jo	29
23	Ju	9	55	Ju 21	94	H	4	135	H	11		I	17	204	Fö	18
24	Ju	10	56	Ju 22	95	Fö	7	136	H	12		C	6	205	H	19
25	Ju	11	57	Ju 24	96	Fi	19	137	I	8	172	Fö	16	206	I	22
26	Fi	2	58	Ju 25	97	Fi	20	138	I	9	173	Fö	17	207	I	23
27	Fi	3	59	C	2	98	Fi	21	139	Fi	27	174	I	18	208	U	12
28	Ju	12	60	H	2	99	Ju	28	140	Fi	28	175	I	19		Fö	19
29	I	1	61	Ju 26	100	s	9	141	Ju	33	176	H	16		S	20
30	Ju	13		U	5	101	K	6	142	Jo	11	177	Fi	30		Fi	41
31	s	1		H	3	102	K	7	143	Jo	12	178	Fi	31		E	11
32	I	2	62	S	3	103	Fö	9	144	Jo	13	179	Fi	32		Jo	20
33	Fi	4	63	C	4	104	H	5	145	Ju	34	180	K	14		I	24
34	Fi	5	64	Jo	4	105	H	6	146	I	10	181	E	13		C	7
35	Fi	6	65	U	4	106	H	7	147	H	13	182	Jo	22
36	Fö	1	66	4)		107	K	8	148	Jo	14	183	I	14	209	E	12
37	Ju	14	67	4)		108	Ju	29	149	Jo	15	184	Fö	13		Jo	21
38	Fö	2	68	4)		109	Ju	30	150	Jo	16	185	S	15		H	20
39	Jo	1	69	4)		no		’)	151	Fi	29	186	Fi	33		I	25
40	Ju	15	70	4)		in	Fi	23	152	Jo	17		I	15		C	8

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
•) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

239

210	I	26	241	K	19	280	I	39	320	Fi 69	360	4)	400	H	31
	C	9	242	K	20	281	I	40	321	Fi 70	361	4)	401	Fö	28
211	I	27	243	K	21	282	I	41	322	Ju 49	362	4)	402	Fö	29
212	Ju	38	244	S	28	283	Fi	52	323	Jo 34	363	4)	403	Fö	30
	E	14	245	Fö	21	284	Fi	57	324	E 28	364	4)	404	E	29
	I	28	246	H	23	285	Fi	58	325	Ju 50	365	4)	405	C	16
213	U	14	247	Ju	41	286	Fi	59	326	Ju 52	366	4)	406	u	19
214	s	21	248	I	34	287	Fi	60	327	Ju 53	367	4)	406	Fi	77
215	Ju	39	249	I	35		Jo	32		H 30	368	4)	407	U	20
216	Ju	40	250	Fi	47	288	Fi	61	328	Fi 63	369	4)		Fi	78
217	i	29	251	Fi	48	289	Jo	33	329	Fi 64	370	4)	408	E	30
218	Jo	23	252		)	290	Ju	44	330	U 15	371	4)	409	E	31
219	S	22	253	Fö	22	291	E	24	331	U 16	372	4)	410	E	32
220	u	13		Fi	49	292	E	25	332	U 17	373	4)	411	I	45
	s	23	254	Fö	23	293	E	26	333	Ju 51	374	S 34	412	K	25
221	E	15	255	Fö	24	294	E	27	334	Jo 39	375	Jo 43	413	I	46
222	E	16	256	H	24	295	S	31	335	Fi 65	376	S 35	414	E	33
223	I	30	257	H	25	296	S	32	336	Jo 40	377	Fi 71		I	47
224	1	31	258	Fö	25	297	Fi	53	337	Fi 66	378	4)	415	Fi	76
225	Fi	42	259	Ju	42	298	Fi	54	338	Jo 41	379	4)	416		)
226	S	24		s	29	299	K	23	339	Fi 67	380	4)	417		)
	K	16	260	s	30	300	Jo	35	340	Jo 42	381	4)	418	S	36
	I	32	261	Ju	43	301	I	42	341	Ju 54	382	Fi 72	419	Ju	69
227	Fö	20	262	i	36	302	Ju	45	342	4)	383	4)		i	48
	S	25	263	Fi	50	303	Ju	46	343	4)	384	4)	420	Fi	79
	Fi	43	264	Fi	51	304	Ju	47	344	4)	385	4)	421	Ju	58
	Jo	24	265	C	12	305	Ju	48	345	4)	386	4)	422	Fö	33
	C	10	266	C	13	306	s	33	346	4)	387	Fi 73	423	Jo	45
228	K	17	267	0	14	307	Jo	36	347	4)	388	4)	424	Jo	46
229	K	18	268	c	15	308	Jo	37	348	4)	389	4)	425	Fi	81
230	H	21	269		‘)	309	Jo	38	349	4)	390	4)	426	U	21
231	H	22	270	Jo	30	310	Fi	55	350	4)	391	4)		Fi	80
232	C	11	271	Jo	31	311	Fö	27	351	4)	392	Jo 44	427	U	22
233	Fi	45	272	K	22	312	H	26	352	4)	393	I 44	428	Ju	60
234	E	17	273	Fö	26	313	H	27	353	4)	394	Ju 55	429	K	26
235	E	18	274	E	20	314	H	28	354	4)		Fi 74	430	Fö	31
236	E	19	275	E	21	315	I	43	355	4)	395	Fi 75	431	Fö	32
237	I	33	276	E	22	316	H	29	356	4)	396	Ju 56	432	I	49
238	S	26	277	E	23	317	Fi	62	357	4)	397	U 18	433	C	17
239	S	27	278	I	37	318	Fi	56	358	4)	398	Ju 57	434	I	50
240	Fi	46	279	I	38	319	Fi	68	359	4)	399	K 24	435	Fi	82

240

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1953 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1953, angående ändrad lydelse av § 9 riksdagsordningen.
(15.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den 17
april 1953 (SFS nr 127).

2. samma dag, angående ändrad lydelse av § 7 mom. 2 riksdagsordningen.
(16.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den 17
april 1953 (SFS nr 128).

3. samma dag, angående ändrad lydelse av § 53 regeringsformen samt § 36
mom. 1—2, § 44, § 55 mom. 2 samt §§ 59 och 63 i riksdagsordningen. (17.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 129).

4. samma dag, angående ändrad lydelse av § 70 mom. 1—2 riksdagsordningen.
(18.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 130).

5. samma dag, angående ändrad lydelse av dels §§ 4, 5 och 28 regeringsformen,
dels ock 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. (19.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 131).

6. samma dag, angående ändrad lydelse av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.
(20.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 132).

7. samma dag, angående ändrad lydelse av § 53 riksdagsordningen. (21.)
Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den 17
april 1953 (SFS nr 133).

8. samma dag, angående ändrad lydelse av § 13 och § 15 mom. 2—3 riksdagsordningen.
(22.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 134).

241

9. samma dag, angående ändrad lydelse av § 30 mom. 6 riksdagsordningen.
(23.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 135).

10. samma dag, angående ändrad lydelse av § 55 mom. 1 riksdagsordningen.
(24.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
17 april 1953 (SFS nr 136).

11. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. (25.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 februari 1953 (SFS nr 59—62).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål, m. m. (28.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 april 1953 (SFS nr 137 och 138).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (30.)

Den 27 februari 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

14. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen. (37.)

Lag utfärdad den 27 februari 1953 (SFS nr 63).

15. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad
lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges
tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.
(40.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 februari 1953 (SFS nr 57 och 58).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 17 kap. handelsbalken. (41.)

Lag utfärdad den 6 mars 1953 (SFS nr 74).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (42.)

Skrivelsen har, i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde, anmälts
den 22 maj och den 5 juni 1953. Kungl. Maj:t har därvid meddelat föreskrifter
i fråga om lönegradsplaceringen av vissa tjänster och i samband därmed
vidtagit ändring i personalförteckningen m. in. för justitiedepartementet. (Jfr
ärendena under punkterna 23 och 36 här nedan.)

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m. (46.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1953 (SFS nr 51).

16 — Justitieombudsmannens ämbctabcrättclsc till 1954 urs rikadag.

242

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl. samt till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. (47.)

Lagar i ämnet samt kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 10
juli 1947 (nr 642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol
utfärdade den 13 mars 1953 (SFS nr 75—77).

20. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet m. m. (49.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 mars 1953 (SFS nr 54 och 55).

21. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. (55.)

Lag utfärdad den 13 mars 1953 (SFS nr 78).

22. den 3 mars, angående verkställd omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter. (56.)

Den 24 april 1953 anmäld och lagd till handlingarna.

23. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (2.)

Den 22 maj, den 5 och den 30 juni 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de
av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande. (Jfr ärendet under
punkten 17 här ovan.) Skrivelsen har, såvitt avser den av riksdagen gjorda hemställan
om förslag till 1954 års riksdag angående tjänstebilar åt regeringen, överlämnats
till finansdepartementet för handläggning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr 781) om
kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (57.)

Lag utfärdad den 13 mars 1953 (SFS nr 82).

25. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3 maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. (58.)

Förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare
av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten, utfärdad den 13 mars
1953 (SFS nr 89).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av konvention för skydd av den industriella äganderätten,
m. m. (61.)

Lagar i ämnet utfärdade den 20 mars 1953 (SFS nr 85—87).

27. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt 7 och 11 §§ förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent. (86.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1953 (SFS nr 103).

243

28. den 28 mars, i anledning av väckt motion angående åtgärder för underlättande
av svenskars röstning utomlands. (99.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp,
m. m. (108.)

Den 17 april 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande
nr 16 beslutat (SFS nr 152—154).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m. (109.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 april 1953 (SFS nr 155—159).

31. den 11 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (113.)

Den 30 juni 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen beviljade
anslagen till vederbörandes förfogande samt meddelat föreskrifter i fråga om disposition
av anslagen.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (116.)

Den 30 april 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t medgivit, att behållningarna å
de i riksstaten för budgetåret 1948/49 uppförda reservationsanslagen till Kostnader
för inrättande av nya hovrätter m. m. samt till Inventarier m. m. för hovrättsbyggnaden
i Malmö ävensom behållningen å det i riksstaten för budgetåret
1949/50 uppförda reservationsanslaget till Inventarier in. m. för hovrättsbyggnaden
i Umeå må efter Kungl. Majrts närmare bestämmande disponeras för de
med anslagen avsedda ändamålen jämväl under budgetåret 1953/54.

33. den 18 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän. (141.)

Lag utfärdad den 30 april 1953 (SFS nr 174).

34. den 22 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (145.)

Den 24 april 1953 anmäld, därvid Kungl. Majrt ställt det av riksdagen anvisade
reservationsanslaget till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga till
statskontorets förfogande, att disponeras för därmed avsett ändamål i enlighet
med föreskrifter, som Kungl. Maj it komme att meddela för varje särskilt fall.

35. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående
tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten.
(155.)

Den 8 maj 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t förordnat att såväl §§ 2 och 3
kungörelsen den 12 september 1919 angående understöd av statsmedel till offentliga
rättshjälpsanstalter som kungörelsen den 20 september 1946 angående understöd
av statsmedel för utomprocessucll rättshjälp annorledes än genom offentlig
rättshjälpsanstalt skola erhålla ändrad lydelse. I överensstämmelse härmed ha
kungörelser utfärdats samma dag (SFS nr 199 och 200).

244

36. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Den 5 och den 30 juni 1953 anmäld, i vad skrivelsen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, därvid Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i fråga om
lönegradsplaceringen av vissa tjänster och i samband därmed vidtagit ändring i
personalförteckningarna för fångvårdsstyrelsen, fångvårdsanstalterna och skyddskonsulentorganisationen.
(Jfr ärendena under punkterna 17 här ovan och 46 här
nedan.)

37. den 8 maj, i anledning av väckt motion om utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten, m. m. (195.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till riksdagen, m. m. (212.)

Lag utfärdad den 22 maj 1953 (SFS nr 294).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till behandling av lagutskott. (215.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 maj 1953 (SFS nr 206—208).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m. (216.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 maj 1953 (SFS nr 210 och 211).

41. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1953/54 till kostnader för genomförande av en behovsprövning
på bostadsmarknaden. (259.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 maj 1953 tillkallades samma dag
eu sakkunnig för att upptaga förhandlingar med organisationer på fastighetsmarknaden
för genomförande av en behovsprövning vid fördelningen av lediga
bostadslägenheter. Sedan förhandlingar hållits och överenskommelse om sådan
behovsprövning träffats, förordnade Kungl. Maj:t på fastighetsägarorganisationernas
hemställan den 24 juli 1953 ordförande och suppleant för denne i ett av
organisationerna inrättat centralråd för bostadsfördelning. Ärendet är därmed
slutbehandlat för justitiedepartementets del. (Jfr punkten 29 under socialdepartementet.
)

43. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret 1953/54 till maskin- och
verktygsutrustning m. m. för fångvårdsanstalterna. (261.)

Den 30 juni 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

44. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av
en den 26 mars 1953 träffad överenskommelse angående ändrad lydelse
av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt privat -

245

rättsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, m. m.
(290.)

Ärendet vilar i avbidan pa deposition av vederbörliga ratifikationshandlingar.

45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (302.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1953 (SFS nr 385).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1953/54 till fångvården m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (303.)

Den 30 juni 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels ställt de av riksdagen beviljade
anslagen till vederbörandes förfogande, dels vidtagit ändring i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna och dels godkänt avtalsbestämmelser om
förvärv av egendomen Åby. (Jfr ärendet under punkten 36 här ovan.)

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.
(304.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1953 (SFS nr 379).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385). (305.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1953 (SFS nr 329).

49. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (322.)

Den 5 juni 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 26 beslutat (SFS nr 415—424).

50. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken,
dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Den 5 juni 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lag i ämnet i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande
nr 41 beslutat (SFS nr 352).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse till riksdagen angående
val av ombud jämte suppleanter till Nordiska rådet. (333.)

Den 5 juni 1953 anmäld och lagd till handlingarna.

52. den 28 maj, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 57
i bilaga IV.)

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m. (327.)

Efter det skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet för handläggning, har
Kungl. Majd den 25 september 1953 låtit utfärda lag angående ändrad lydelse
av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (SFS nr 604). (Jfr punkten 30 under handelsdepartementet.)

246

54. den 29 maj, angående val av ombud och suppleanter i Nordiska rådet.
(341.)

Anmäld den 5 juni 1953 och lagd till handlingarna.

55. den 25 november, i anledning av väckta motioner om ändring av 17 kap.
9 § handelsbalken. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m. (398.)

Den 30 december 1953 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i
överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess
utlåtande nr 44 beslutat.

58. den 9 december, i anledning av väckt motion om viss ändring i expropriationslagen.
(421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunallag m. m. (419.)

Efter det skrivelsen i viss del överlämnats till justitiedepartementet för handläggning,
har Kungl. Maj:t den 18 december 1953 låtit utfärda lag angående
ändrad lydelse av 33 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen.
(Jfr punkten 48 under inrikesdepartementet.)

60. samma dag, i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgifterna.
(428.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 januari 1953, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 6 februari 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (43.)

Anmäld den 6 mars 1953, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (3.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 14 mars, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (65.)

Anmäld den 17 april 1953, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

247

5. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av konvention för skydd av den industriella äganderätten, m. m.
(61.)

Anmäld den 20 mars 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att Sverige skulle med
verkan från och med den 1 juli 1953 ansluta sig till i skrivelsen nämnda konventioner.

6. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ratifikation av
tilläggsprotokoll till Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (124.)

Anmäld den 17 april 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del —
med förbehåll beträffande tilläggsprotokollets artikel 2 av den innebörd, som angivits
i utrikesutskottets utlåtande — ratificera ifrågavarande tilläggsprotokoll.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av tilläggsprotokoll till den allmänna överenskommelsen rörande
Europarådets privilegier och immunitet. (125.)

Anmäld den 17 april 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande tilläggsprotokoll.

8. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för utrikesrepresentationen
m. m. (163.)

Anmäld den 22 maj 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa investeringsanslag
till byggnadsstyrelsens förfogande att disponeras för därmed avsedda ändamål.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (164.)

Anmäld den 22 maj 1953, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

11. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet. (189.)

Anmäld den 4 december 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal.

12. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

13. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde
fattade beslut. (220.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konventioner.

14. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över förslag till stadga angående protokollföring i
utrikesnämnden. (213.)

248

Anmäld den 6 juni 1953, varvid Kungl. Maj:t med upphävande av föreskrifterna
av den 27 september 1940 beträffande protokollföringen vid utrikesnämndens
sammantraden forordnade, att stadga angående sådan protokollföring skulle utiardas.

15. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående tyska
utlandsskulder. (330.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifragavarande överenskommelse.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland undertecknad överenskommelse
rörande tillägg till konventionen den 29 januari 1926 angående fredligt
avgörande av tvister. (331.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifragavarande överenskommelse.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1952 vid dess fjärde ordinarie möte samt år 1953 vid dess extraordinarie
möte fattade beslut. (332.)

Anmäld den 23 juli 1953, varvid Kungl. Majrt förordnade, att vad riksdagen
salunda tillkännagivit sasom sin mening skulle delgivas Europarådets generalsekreterare.

18. den 25 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av Genéve-konventionerna den 12 augusti 1949 angående skvdd
för krigets offer. (397.)

Anmäld den 4 december 1953, varvid Kungl. Majrt beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande konventioner.

19. den 2 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt angående
handräckning i skatteärenden, m. m. (406.)

Anmäld den 11 december 1953, varvid Kungl. Majrt beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda avtal.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (407.)

Anmäld den 11 december 1953, varvid Kungl. Majrt beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda avtal.

21. den 9 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 4 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (426.)

Anmäld den 18 december 1953, varvid Kungi. Maj :t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande tilläggsprotokoll.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition om godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående Österrikes utländska
offentliga förkrigslån. (427.)

Anmäld den 18 december 1953, varvid Kungl. Majrt bemyndigade beskickningschefen
i Rom att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutnirm
till överenskommelsen.

249

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (36.)

Anmäld den 20 februari och den 8 maj 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen den 29 mars 1946
(nr 99). (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1953, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 38).

3. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (42.)

Anmäld den 8 maj och den 5 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på försvarsdepartementet ankommer.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser staten för försvarets fastighetsfond. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1953.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa
överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och
slutbehandlad den 29 maj 1953.

6. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till V. G. G. Andersson m. fl. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

8. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 8 maj samt den 5, 12 och 30 juni 1953, varvid den 5 juni en kungörelse
(SFS nr 509) utfärdades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1953/54 under försvarets
fonder. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

10. den 11 april, i anledning av väckta motioner om ersättning åt S. T.
Magnusson för skada, ådragen under värnpliktstjänstgöring. (122.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

250

11. samma dag, i anledning av väckt motion om ställande av vissa kronan
tillhöriga båtar under kontroll av inspektionsmyndighet. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 oktober 1953.

12. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1953/54. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

13. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261) m. m. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid tre förordningar utfärdades
(SFS nr 256—258).

14. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (165.)

Anmäld den 22 maj och den 30 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld den 5 juni och den 13 november 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat,
såvitt på försvarsdepartementet ankommer.

16. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning till K. E. Engström
för sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret m. m. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1953.

18. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörlig kredit
för örlogsvarvens marinverkstäder. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1953.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

20. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjandet av förutvarande Skånska
kavalleriregementets kasernetablissement) och 8 (värnpliktslånen) överlämnats
till försvarsdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

21. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till C. A. V. Hagström m. fl. (245.)

Anmäld den 29 maj och den 5 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1953/54. (253.)

Skrivelsen har den 27 maj 1953 överlämnats till finansdepartementet.

251

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1953.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad ammunition.
(255.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

25. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga områden. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1953.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1953/54 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (273.)

Anmäld den 5 juni och den 20 november 1953. Förstnämnda dag utfärdades en
kungörelse (SFS nr 481). Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom såvitt angår
frågan om ytterligare instruktörsarvoden till hemvärnsofficerare, hemvämsunderofficerare
och ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber. I angivna del är
skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1953/54 till Armén: Remontering
jämte i ämnet väckta motioner. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

28. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående flyttning
av Stockholms örlogsbas. (402.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckt motion om inläggande av vatten- och
avloppsledningar i vissa fastigheter i gamla Djurgårdsstaden. (403.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

31. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 149, i vad
propositionen avser centralsjukhus för Bodens garnison m. m. (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1953.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckning
av kostnaderna för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning samt vid
repatriering av krigsfångar i Korea. (431.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1953.

33. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i värnpliktslagen. (422.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1953, varvid lag i ämnet utfärdades.

252

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1953.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1953, i vad på socialdepartementet beror.

3. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om höjning av folkpensioner m. m. (62.)

Anmäld den 20 mars och den 8 maj 1953. Författning utfärdad den 20 mars
1953 (SFS nr 104). Ärendet är slutbehandlat.

4. den 14 mars, i^ anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1937
(nr 339) om mödrahjälp, m. m. (79.)

Anmäld den 20 mars och den 8 maj 1953. Författning utfärdad den 20 mars
1953 (SFS nr 107). Ärendet är slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382), m. m. (88.)

Anmäld den 27 mars och den 8 maj 1953. Författning utfärdad den 27 mars
1953 (SFS nr 106). Ärendet är slutbehandlat.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn. (89.)

Anmäld den 27 mars och den 8 maj 1953. Författning utfärdad den 27 mars 1953
(SFS nr 105). Ärendet är slutbehandlat.

8. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 10 och den 17 april, den 22 maj och den 5 juni 1953. Författningar
utfärdade den 22 maj 1953 (SFS nr 204 och 205). Ärendet är slutbehandlat.

9. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) samt om
fortsatt giltighet av samma lag. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 151).

10. den 11 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (114.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1953.

253

11. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

12. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till statens bosättningslånefond m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 330).

13. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning till linfabriksarbetaren
J. A. Söderlund för olycksfall i arbete. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1953.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1953.

15. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring
av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
U85.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 323 och 324).

16. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953, i vad på socialdepartementet beror.

17. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS nr 292). Ärendet
är slutbehandlat, i vad på socialdepartementet beror.

18. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 291).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tilllägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.
(197.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 251—255).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, i vad på socialdepartementet beror.

254

21. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS

nr 229).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS

nr 228).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde
fattade beslut. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

25. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1953/54 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

29. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1953/54 till kostnader för genomförande av en behovsprövning
på bostadsmarknaden. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

30. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete m. m. samt till statsverket åliggande, av andra medel
ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

31. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS

nr 326 och 339).

255

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (296.)

Anmäld den 5 och den 12 juni 1953. Författningar utfärdade den 5 juni 1953

(SFS nr 487—492). Ärendet är slutbehandlat.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uttagande
av en avgift för främjande av forskning och rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens nämnd för byggnadsforskning.
(306.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953. Författning utfärdad samma dag

(SFS nr 269).

34. den 29 maj, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (376.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS

nr 569).

36. den 9 december, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten. För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

2. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet m. m. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1953, varvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 56).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1953, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr HD.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj
1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran, m. m. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 91 och 92).

256

5. den 14 mars, i anledning av väckta motioner om utredning angående åtgärder
till trafiksäkerhetens främjande m. m. (80.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 25 september 1953 givna bemyndigande har
landshövdingen E. Mossberg tillkallats för att utarbeta förslag till åtgärder för
åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet.

6. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (101.)

Anmäld den 24 april och den 5 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1953/54 av underskottet
för luftfartsfonden. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1953.

9. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
Stornorrfors kraftstation m. m. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och översyn
av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 5 juni 1953 givna bemyndigande ha utredningsmän
tillkallats för översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.

13. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

14. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående portofrihet
i den inrikes posttjänsten för försändelser från och till krigsfångar
och civilinternerade. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

15. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648). (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid förordning utfärdades (SFS
nr 300).

257

16. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av vissa fastigheter i Trollhättan. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

19. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående fortsatt
understöd till viss skärgårdstrafik. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1953.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående understöd
åt inrikes lufttrafik. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

22. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till byggande av fiskehamnar, jämte i ämnet väckta motioner.
(272.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

23. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående överlåtelse
av tomt för uppförande av en byggnad för italienska institutet i
Stockholm. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

24. den 1 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
införande av högertrafik i Sverige. (399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

25. den 9 december, i anledning av väckt motion om genomförande av eu
allmän regionplanering över hela landet in. m. (412.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

26. den 10 december, i anledning av väckta motioner angående skydd för de
norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av vattenkraften,
m. m. (429.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1953, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under första huvudtiteln, avseende anslagen till hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1953.

17 — J ustiticombudsmanncns ämbctsberättelse till 1064 urs riksdag.

258

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 11 maj 1951 (nr
230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för
ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 50).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 22 april 1949 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 100).

4. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1953/54 till oförutsedda
utgifter. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1953.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1953/54 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1953.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1953/54. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1953.

7. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i 17 kap. handelsbalken. (41.)

Skrivelsen har den 28 februari 1953 överlämnats till justitiedepartementet.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (42.)

Anmäld den 24 april, den 8 maj och den 5 juni 1953. Ärendet är därmed så vitt
angår finansdepartementet slutbehandlat.

9. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469). (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 93).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 12 maj 1950 (nr 164)
angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumpingoch
utjämningstullar. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 101).

11. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj.is i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (2.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

259

12. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader.
(78.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 79).

13. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 24 april, den 8 maj och den 5 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (81.)

Skrivelsen har den 27 mars 1953 överlämnats till socialdepartementet.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1953.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

17. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om
skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, m. m. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 108—110).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa fall av
skatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1953, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt
statens jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga åtgärder för ifrågavarande restitution.

19. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1953.

20. den 25 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 56) med förslag
till förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshvpoteksföreningar, m. m. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 95 och 97).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 67) med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21, s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank in. m. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 119).

260

22. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1953 skall
utgå. (123.)

Skrivelsen har den 11 april 1953 överlämnats till jordbruksdepartementet.

23. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från betalningsskyldighet för viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran på grund av borgen. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

25. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953, varvid även författningar utfärdades
(SFS nr 169 och 170).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 49) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).
(132.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 171).

27. den 18 april, i anledning av väckt motion om utredning av redogöraransvaret.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.
(140.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 183—186).

29. den 29 april, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig fastighet. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 216, 217 och 220).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i visst fall från nöjesskatt. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1953.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker, m. m. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 188 och 189).

261

33. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse på
landet, m. m. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 436).

34. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS nr 272—278, 280,
289, 290 och 293). Såvitt angår riksdagens hemställan om omprövning av frågan
om en definitiv sjömansskatt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om
riksdagens medgivande att överenskommelse må träffas med Amerikas
förenta stater angående biträde och handräckning för indrivning av vissa
skatter å utdelning å aktier. (188.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet. (189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 24 oktober 1951 (nr 660) om
skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m. samt om fortsatt
giltighet av samma förordning. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 259).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten i maltdrycker
av andra klassen m. m. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 198).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 287 och 288).

40. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott. (196.)

Skrivelsen har den 11 maj 1953 överlämnats till socialdepartementet.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld och för finansdepartementets del slutbehandlad den 5 juni 1953.

42. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 m. m. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 oktober 1953.

262

43. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1953 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 102 för behandling i angivna delar överlämnats
till försvarsdepartementet (punkterna 4, 6, 7 och 8, viss specialutbildning inom
försvaret; beläggningen på förbandssjukhusen; utnyttjandet av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernetablissement; värnpliktslånen), socialdepartementet
(punkten 10, decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt
24 § arbetarskyddslagen), jordbruksdepartementet (punkterna 15, 16, 17 och 18,
lantbruksstyrelsens byråorganisation; renbetesfjällens revir; jordbrukets lagerhusfond;
kommunskogslånefonden) samt civildepartementet (punkterna 23 och 24,
iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen kost vid vissa statliga anstalter
m. m.; sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen). Ärendet är
därmed såvitt angår finansdepartementet slutbehandlat.

44. den 13 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid bl. a. cirkulär utfärdats (SFS
nr 477).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt, m. m. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 247 och 248).

46. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1953/54. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

47. den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, dels ock väckta
motioner angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 309).

48. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 302).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1953/54. (253.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlösning av avgälder från de till skatte försålda
s. k. halländska kyrkohemmanen. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1953.

263

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

53. den 23 maj, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53.
(297.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående mottagande
av den till staten testamenterade egendomen Harpsund. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

55. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 48) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv m. m. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 307 och 310).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition (nr 141) med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
(318)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 308).

57. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 76 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 407—411).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m. (285.) .

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (Sila

nr 399—403).

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 404).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utform ningen

av det tekniska systemet för stödet av den inhemska smörproduktionen
m. m. (287.) .

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (Sb b

nr 396 och 397).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 357—359).

264

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)
(317.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 304).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition med förslag till lag
om ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 405 och 406).

64. den 28 maj, angående beräkning av bevillningarna förbudgetåret 1953/54,
m. m. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 440).

65. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (335.)

Anmäld den 9 och den 16 oktober samt den 13 november 1953. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

66. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 oktober 1953.

67. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1953/54 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (339.)

Anmäld den 5 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror.

68. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1953/54 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

69. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1953/54. (320.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

70. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1953/54. (321.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

71. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter
(377.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1953.

72. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(382.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1953.

73. samma dag, angående val av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
och suppleanter för dem. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1953.

74. den 25 november, i anledning av väckta motioner om ändring av 17 kan.
9 § handelsbalken. (394.)

Skrivelsen har den 27 november 1953 överlämnats till justitiedepartementet.

265

75. samma dag, angående proposition med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 691).

76. den 28 november, angående val av ledamot i riksdagsbibliotekets styrelse
med suppleant. (415.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 december 1953.

77. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt
angående handräckning i skatteärenden, m. m. (406.)

Anmäld den 11 december 1953, varvid författning utfärdades (SFS nr 709)
samt den 30 december samma år, varvid ytterligare författningar utfärdades.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1953, varvid författning utfärdades.

79. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående upphävande av förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.
(420.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 698 och 699).

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 4 till överenskommelsen den 19 september 1950
angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (426.)

Skrivelsen har den 12 december 1953 överlämnats till utrikesdepartementet.

81. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 704).

82. den 12 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1953/54. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1953.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (14.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1953.

266

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (42.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953. (Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

3. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(112.)

Anmäld den 8 och den 22 maj samt den 5 juni 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 22 maj, den 5 och den 30 juni samt den 9 oktober 1953. Beslutet av
den 5 juni innefattade bland annat 6 kungörelser (SFS nr 314, 383, 392, 466, 528
och 530). I vad avser den av riksdagen under punkten 294 begärda utredningen
angående vissa utbildningsfrågor inom det husliga området har skrivelsen anmälts
den 9 oktober 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för fortsatt utredning rörande organisationen av lärarinneutbildningen
på det husliga området och därmed sammanhängande utbildnings-
och lokalfrågor. Utredningsarbetet pågår.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
deltagande i europeiskt samarbete på kärnforskningens område. (167.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(169.)

Anmäld den 22 maj och den 5 juni 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953. (Jfr punkten 6 under civildepartementet.)

9. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m.
(193.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 22 maj 1953, varvid två författningar utfärdades (SFS nr 266 och
268). (Jfr punkten 20 under inrikesdepartementet.)

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (194.)

267

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953, varvid två författningar utfärdades (SFS nr 284 och
285). (Jfr punkten 38 under finansdepartementet.)

11. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953. (Jfr punkten 7 under civildepartementet.)

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa arvoden m. m. (209.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953. (Jfr punkten 8 under civildepartementet.)

13. den 12 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till riksdagen, m. m. (212.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 22 maj 1953, varvid en författning utfärdades (SFS nr 297). (Jfr
punkten 38 under justitiedepartementet.)

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till riksarkivet jämte i ämnet väckt motion.

(221.) . .
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid bland annat instruktion utfärdades
för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd (SFS
nr 529).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen m. m. (222.)

Anmäld den 22 maj och den 5 juni 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar vid universitetet i Lund. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till anordnande av skolmåltider m. m. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. (236.)

Anmäld den 5 juni 1953. Ärendet är i vad avser upprättande av försöksgymnasier
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan i Göteborg och
Göteborgs högskola m. m. (274.)

Anmäld den 5 juni 1953. Ärendet är i vad avser medicinska högskolans i
Göteborg framtida förhållande till Göteborgs högskola alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

268

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till Stockholms högskola. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
frågor rörande statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m. (276.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS nr
530). Ånyo anmäld den 30 juni 1953. Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret
1953/54 till understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckt motion. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid bland annat en kungörelse
utfärdades (SFS nr 382).

24. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de tekniska högskolorna jämte i ämnet väckta
motioner. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ombesörjande
i vissa fall av den undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 341 och 342).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar vid blind- och dövskolorna. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (294.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS nr
530). Ärendet är i vissa delar — upprättande av ett läroverk för vuxna samt
inrättande av kompletteringsgymnasier — alltjämt beroende på Kungl. Majrts
prövning.

28. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Majrts prövning.

29. den 1 december, i anledning av väckta motioner angående tryckning och
utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas förklaring om de mänskliga
rättigheterna. (404.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

30. den 9 december, i anledning av väckt motion om ökat utrymme för undervisning
i barnavård inom olika skolformer. (408.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

269

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av en professur
i näringslära. (409.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av kulturhistoriska
filmer. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående de
s. k. folksjukdomarna. (414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1953.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet.

3. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1953.

4. den 7 mars, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till stödlån till jordbrukare, m. m., jämte i ämnet väckt motion. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953.

5. den 25 mars, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkten 109 har meddelats i skrivelsen nr 200 redovisad
under punkt 20 här nedan, i fråga om punkten 150 i skrivelsen nr 203 redovisad
under punkt 29 här nedan samt i fråga om punkten 201 i skrivelsen nr
152 redovisad under punkt 17 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade
punkter ha anmälts och slutbehandlats den 17, 24 och 30 april, den 8 och den 22
maj samt den 5 och den 30 juni 1953. Besluten den 17 och den 24 april innefattade
bland annat utfärdandet av fyra kungörelser (SFS nr 245, 246, 249 och
250).

6. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1953/54 jämte i ämnet väckt
motion. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

270

7. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

9. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1953
skall utgå. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1953, därvid förordning utfärdades (SFS
nr 123).

10. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 4*4) med förslag
till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 30 maj 1952
(nr 325) med särskilda bestämmelser om in- och upplåning vid centralkassa
för jordbrukskredit. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953, därvid förordning utfärdades (SFS
nr 165).

11. den 21 april, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet väckta
motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt, på
vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen avvaktas.

12. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Jordbrukets lagerhusfond jämte i
ämnet väckta motioner. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1953.

13. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet
väckta motioner. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1953, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 240).

14. den 29 april, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till vissa naturskyddsändamål. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

15. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande Sveriges
anslutning till Europeiska växtskyddsorganisationen m. m. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

16. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska
laboratorier. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953, därvid reglemente utfärdades (SFS
nr 506).

17. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

271

18. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. (153.)

Skrivelsen anmäld den 8 maj 1953 och överlämnad till skogsstyrelsen för verkställande
av den av riksdagen begärda översynen av arbetsmarknadsstyrelsens
promemoria angående yrkesutbildning för skogsarbetare. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 och den 30 juni samt den 18 december 1953,
såvitt angår jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

20. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, i vad rör jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa arvoden m. m. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1953, i vad rör jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

22. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, därvid lag och kungörelse utfärdades
(SFS nr 344 och 345).

23. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring av 15 §
jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen. (218.)

Skrivelsen anmäld den 5 juni 1953 och överlämnad till 1949 års jaktutredning
för översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstånd till jakt å älg.
Resultatet av översynen avvaktas.

24. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation), 16 (renbetesfjällens revir), 17 (jordbrukets lagerhusfond) samt
18 (kommunskogslånefonden), pågår i fråga om förstnämnda ärende utredning
inom lantbruksstyrelsen, medan övriga ärenden äro föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

25. den 13 maj, med anledning av väckta motioner om ersättning åt arrendatorn
C. Elm för vattenskador å 1951 års skörd. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

26. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till statens jordbruksnämnd och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet jämte i ämnet väckt motion.
(200.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

27. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (201.)

Skrivelsen överlämnad till finansdepartementet.

272

28. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

29. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten, m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 242).

30. den 20 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna för budgetåret 1953/54
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953,

31. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till statens hingstdepåer och stuteri
jämte i ämnet väckt motion. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

32. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utformningen
av det tekniska systemet för stödet av den inhemska smörproduktionen
m. m. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, därvid en förordning och tre kungörelser
utfärdades (SFS nr 395, 577—579).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, därvid förordning utfärdades (SFS
nr 361).

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt vid
laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län
(den s. k. dalalagen). (323.)

Anmäld den 25 september 1953, därvid uppdrogs åt lantmäteristyrelsen att verkställa
utredning rörande vidgad inlösningsrätt enligt lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län (dalalagen). Utredningen avvaktas.

35. den 28 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

36. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 412 och 413).

37. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens försöksgårdar för budgetåret 1953/54 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

273

38. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det
fortsatta stödet åt hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(309.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

39. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(334.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

40. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(336.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

41. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1953/54, m. m., jämte i ämnet
väckt motion. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, därvid tre förordningar utfärdades

(SFS nr 372—374).

42. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, därvid författningar utfärdades

(SFS nr 346 samt 375—378).

43. den 29 maj, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 20 oktober, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 10 december, i anledning av väckt motion angående tryggande av
skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronoegendomen Åraslöv 15’ i Kristianstads län. (424.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1953, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1953.

2. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
in. m. (60.)

Anmäld den 27 mars 1953, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 102).

18 — Juxtitieombudxmanncns ävibctxberättclsc till 1054 <1™ riksdufj.

274

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av konvention för skydd av den industriella äganderätten, m. m.
(61.)

Skrivelsen har i vad avser förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den
9 oktober 1914 (nr 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med
oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor överlämnats
från justitiedepartementet för handläggning. Den är i nämnda avseende
anmäld den 20 mars 1953, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 88).

4. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1953.

5. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till utrustning för vindtunnelanläggning m. m. vid flygtekniska
försöksanstalten och till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (104.)

Anmäld den 24 april och den 22 maj 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1953/54 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dispositionen
av överskottsmedel i vissa clearingkassor. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

8. den 11 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg. (126.)

Anmäld den 24 april 1953, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 150).

9. den 18 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld den 22 maj 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande
punkten 77, i vad avser medgiven disposition av försäkringsinspektionens fond.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten. (134.)

Anmäld den 22 maj 1953, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr 368).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förlängning
av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser av Husaby
aktiebolag. (135.)

Anmäld den 5 juni och den 30 oktober 1953. Ärendet är i viss del alltjämt beroende
på Kungl. Majrts prövning.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
Sveriges geologiska undersökning. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

275

13. den 25 april, i anledning av väckta motioner om upphävande av regleringen
av rundvirkesexporten. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 oktober 1953.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53 till uppförande av
byggnader för institutet för konserveringsforskning. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående Sveriges
övergång till ett på engelsk mätningsmetod byggt skeppsmätningssystem
m. m. (159.)

Anmäld den 22 maj 1953. Ärendet är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (176.)

Anmäld den 22 maj 1953, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 230).

17. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

18. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293), m. m. (192.)

Anmäld den 22 maj 1953, varvid lag och förordningar i ämnet utfärdades (SFS
nr 237—239).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling
av statens bränslekommission. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 328).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa arvoden m. m. (209.)

Skrivelsen är i vad den avser arvoden m. m. inom handelsdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 5 juni och den 11 september 1953 samt därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande.

21. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1953/54 till bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. m. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid utfärdades kungörelse angående
ändring i vissa delar av reglementet den 4 februari 1944 (nr 42) för handelsflottans
pensionsanstalt (SFS nr 505).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag
till åtgärder för krigsförsörjningen. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

23. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg, in. m. (246.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majds prövning.

276

24. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till turistpropaganda i Amerikas förenta stater. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

25. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
frågor om det mindre och medelstora handelstonnaget jämte i ämnet väckt
motion. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid kungörelse om ändrad
lydelse av 13 § kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten utfärdades
(SFS nr 261).

26. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar om anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till handelshögskolorna i Stockholm och
Göteborg m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1953/54 till statens priskontrollnämnd.
(313.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till kommerskollegium m. m. (314.)

Anmäld den 5 juni och den 25 september 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

29. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till
lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner. (316.)

Anmäld den 30 juni samt den 25 september 1953, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 603), ävensom den 11 december 1953.

30. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m. (327.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning.

31. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av en fastighet i Västerbottens län. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1953, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321). (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 67).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (32.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1953.

277

3. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (42.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953. (Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

4. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443). (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 430).

5. den 21 mars, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (115.)

Anmäld den 24 april samt den 5 och den 30 juni 1953. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

7. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under elfte huvudtiteln, avseend^ anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (11.)

Anmäld den 8 och den 22 maj samt den 5 och den 30 juni 1953. Författningar
utfärdades den 5 juni (SFS nr 450—463, 473 och 474). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms
sjukhus i Lund. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av medicinsk undervisning vid vissa Stockholms stad tillhöriga
sjukhus. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

10. den 25 april, i anledning av väckt motion om viss ändring av 42 § sinnessjuklagen.
(146.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 340).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
åtgärder till stöd åt de icke statliga alkoholistanstaltcrna. (154.)

Anmäld den 5 juni och den 18 september 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1953.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1953.

278

14. den 4 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937
(nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, dels ock i ämnet väckta motioner. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 270).

15. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet, m. m. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 433—435). (Jfr punkten 33 under finansdepartementet.)

16. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka m. m. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1953.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld den 5 och den 30 juni samt den 25 september 1953. Författning utfärdad
den 5 juni (SFS nr 449) och den 25 september (SFS nr 601). I vad på inrikesdepartementet
ankommer är ärendet slutbehandlat. (Jfr punkten 6 under civildepartementet.
)

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
driften av anstalter för psykopatiska och nervösa barn m. m. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande
av riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

20. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad, m. m. (193.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 22 maj 1953, varvid författningar utfärdades (SFS nr 264, 265 och 267).
(Jfr punkten 9 under ecklesiastikdepartementet.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (194.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS nr 281—283 och 286).
(Jfr punkten 39 under finansdepartementet och punkten 10 under ecklesiastikdepartementet.
)

22. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående vissa anslag
till barnmorskeläroanstalterna. (206.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1953. Författning utfärdad den 30 juni (SFS nr
472). Ärendet är slutbehandlat.

279

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
och statens alkoholistanstalt därstädes. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad i vad
på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr punkten 7 under civildepartementet.)

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa arvoden in. m. (209.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer anmäld och slutbehandlad den 5 juni
1953. (Jfr punkten 8 under civildepartementet.)

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376), m. m. (210.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer anmäld och slutbehandlad den 22 maj
1953. (Jfr punkten 9 under civildepartementet.)

27. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om anstånd i visst fall med beslut angående landstingsområdes indelning
i valkretsar m. m. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 271).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till riksdagen, m. m. (212.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 22 maj 1953, varvid författningar utfärdades (SFS nr 295 och 296).
(Jfr punkten 38 under justitiedepartementet och punkten 14 under ecklesiastikdepartementet.
)

29. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om en utredning angående
vissa frågor rörande brandväsendet, dels ock om viss ändring i
brandlagen. (217.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
föreningen Röingcgården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten m. m.
jämte i ämnet väckt motion. (223.)

Anmäld den 30 juni och den 2 oktober 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1953/54 till statens sjuksköterskeskolor. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m. (226.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är ärendet anmält och slutbehandlat
den 30 juni 1953. (Jfr punkten 24 under socialdepartementet.)

33. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

280

34. den 16 maj, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 442 och 443).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående vissa
anslag till polisväsendet för budgetåret 1953/54 m. m. (249.)

Anmäld den 5 juni, den 13 november och den 18 december 1953, varvid författningar
utfärdades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

36. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen m. m. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till civilförsvaret m. m. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 482).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majds framställningar angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen m. m. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna m. fl. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1953.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående överförande
till Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående den framtida
verksamheten vid Solhems sjukhus. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953.

42. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning
till polisman för skada å kläder. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 444).

43. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om
utrymningshjälp. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 371).

44. den 18 november, med förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig
och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag). (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 november 1953, varvid författning utfärdades
(SFS nr 688).

45. den 9 december, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

281

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av
den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående de
s. k. folksjukdomarna. (414.)

Skrivelsen har den 11 december 1953 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

48. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunallag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1953, varvid författningar utfärdades.
(Jfr punkten 59 under justitiedepartementet.)

49. den 11 december, i anledning av väckta motioner om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika anstalter. (432.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953
jämte i ämnet väckta motioner. (434.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1953, varvid författning utfärdades.

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (42.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 6 mars, den 30 april och den 5 juni
1953. Den 30 april utfärdades författning och cirkulär (SFS nr 191 och 192) och
den 5 juni författningar (SFS nr 299, 465 samt 512—514). Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 6 här nedan.)

2. den 4 mars, i anledning av väckta motioner om tjänste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn och bokhållaren S. V. Zacco. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1953.

3. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1953/54
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1953.

5. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1953 m. in. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953.

282

C. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (171.)
Anmäld såvitt angår civildepartementet den 8 maj och den 5 juni 1953. Sistnämnda
dag utfärdades författningar (SFS nr 299, 4G5 och 512—514). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

7. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal. (208.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 22 maj 1953.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa arvoden m. m. (209.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 22 maj 1953.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning den
30 juni 1947 (nr 376), m. m. (210.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 22 maj 1953,
varvid författningar utfärdades (SFS nr 213—215).

10. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet under punkten 30 (iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen
kost vid vissa anstalter) har anmälts den 12 augusti 1953, därvid Kungl. Maj:t
uppdragit åt statens sakrevision att utföra av riksdagen begärd undersökning
och att till Kungl. Maj:t inkomma därmed ävensom med de förslag, vartill undersökningen
kunde giva anledning. Beträffande ärendet under punkten 31 (sommartidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen) har chefen för civildepartementet
den 16 oktober 1953 bemyndigats tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa
av riksdagen begärd utredning.

11. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörligt
tillägg under år 1953 på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän
m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 193).

12. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 347, 348, 355, 386—391, 394, 464, 467 och 468).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 331, 332, 335—338 och 517).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. (267.)

Anmäld den 9 oktober 1953, varvid författningar utfärdades (SFS nr 624 och
625). Ånyo anmäld och slutbehandlad den 27 november 1953.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt
i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid författning utfärdades (SFS
nr 517).

283

16. den 1 december, i anledning av väckta motioner om förbättring av pensionerna
åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet. (405.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 11 december, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

284

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av ar 1953 ännu voro i sin helhet
eller till nagon del pa Hungl. Maj:ts provning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

28. den 28 mars 1953, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
underlättande av svenskars röstning utomlands. (99.)

3f. den 8 maj, i anledning av väckt motion om utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten, m. in. (195.)

41. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

44. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av en den 26 mars 1953 träffad överenskommelse angående ändrad lydelse
av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. m. (290.)

52. den 28 maj, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

55. den 25 november, i anledning av väckta motioner om ändring av 17 kap.
9 § handelsbalken. (394.)

56. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

58. den 9 december, i anledning av väckt motion om viss ändring i expropriationslagen.
(421.)

60. den 10 december, i anledning av väckta motioner om förhöjning av sjöregleringsavgifterna.
(428.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

20. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

285

26. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1953/54 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (273.)

29. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
flyttning av Stockholms örlogsbas. (402.)

30. samma dag, i anledning av väckt motion om inläggande av vatten- och
avloppsledningar i vissa fastigheter i gamla Djurgårdsstaden. (403.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 14 mars 1953, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

25. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

34. den 29 maj, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)

36. den 9 december, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(418.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 14 mars 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m. (80.)

12. den 11 april, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och översyn
av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

24. den 1 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
införande av högertrafik i Sverige. (399.)

25. den 9 december, i anledning av väckt motion om genomförande av en
allmän regionplanering över hela landet in. m. (412.)

26. den 10 december, i anledning av väckta motioner angående skydd för de
norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av vattenkraften,
m. m. (429.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 4 mars 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. in. (2.)

27. den 18 april, i anledning av väckt motion om utredning av redogöraransvaret.
(139.)

286

34. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

49. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1953/54. (253.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
deltagande i europeiskt samarbete på kärnforskningens område. (167.)

19. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. (236.)

20. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan i Göteborg och
Göteborgs högskola m. m. (274.)

27. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (294.)

28. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

29. den 1 december, i anledning av väckta motioner angående tryckning
och utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas förklaring om de
mänskliga rättigheterna. (404.)

30. den 9 december, i anledning av väckt motion om ökat utrymme för undervisning
i barnavård inom olika skolformer. (408.)

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av en professur
i näringslära. (409.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av kulturhistoriska
filmer. (410.)

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående de
s. k. folksjukdomarna. (414.)

287

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (142.)

18. den 29 april, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m.
(153.)

23. den 12 maj, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring av 15 §
jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen. (218.)

24. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

34. den 27 maj, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

43. den 29 maj, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

44. den 20 oktober, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

45. den 10 december, i anledning av väckt motion angående tryggande av
skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronoegendoimen Åraslöv 151 i Kristianstads län. (424.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 18 april 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser av Husaby
aktiebolag. (135.)

15. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
övergång till ett på engelsk mätningsmetod byggt skeppsmätningssystem
in. m. (159.)

23. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg, m. m. (246.)

288

9. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 21 mars 1953, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

29. den 12 maj, i anledning av väckta motioner dels om en utredning angående
vissa frågor rörande brandväsendet, dels ock om viss ändring i
brandlagen. (217.)

45. den 9 december, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av
den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

49. den 11 december, i anledning av väckta motioner om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika anstalter. (432.)

10. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

16. den 1 december, i anledning av väckta motioner om förbättring av pensionerna
åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet. (405.)

17. den 11 december, i anledning av väckt motion om inrättande av ett riksdagens
löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

289

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1953 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1953.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274, 1940
s. 301 och 1953 s. 422. Utredningen av frågan om fideikommissens avskaffande
pågår.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938 s.
281, 1939 s. 279, 1940 s. 302, 1951 s. 344 och 1953 s. 422. Sakkunnigutredningen
rörande revision av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk av
motorfordon pågår. (Jfr ärendet under punkten 6 här nedan.)

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den It juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och
1940 s. 303. Sedan fastighetsbildningssakkunnigas verksamhet upphört, har skrivelsen
överlämnats till de sakkunniga, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 oktober 1953 tillkallats för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål. (Jfr ärendet under punkten
19 här nedan.)

19 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 195/f års riksdag.

290

5. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsbcrättelserna
1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336, 1947 s. 305, 1948 s. 283 och
1953 s. 423. I proposition nr 3 till 1953 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp
in. fl. lagförslag. Sedan riksdagen antagit de sålunda framlagda lagförslagen med
viss ändring i enlighet med vad första lagutskottet i utlåtande nr 16 föreslagit,
har Kungl. Maj:t den 17 april 1953 låtit utfärda lagar i ämnet (SFS nr 152—154).
(Jfr ärendet under punkten 29 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. in. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939 s.
282, 1940 s. 304, 1951 s. 345 och 1953 s. 344. Sakkunnigutredningen rörande revision
av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon
pågår. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

7. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1952 s.
321 och 1953 s. 423. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj ds prövning.

8. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943 s.
223, 1947 s. 306 och 1953 s. 423. I en den 8 april 1953 dagtecknad proposition,
nr 210, har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen förslag till kommunallag m. m., behandlande
bl. a. viss del av den i riksdagens skrivelse berörda frågan. Ärendet är
i övriga delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
23 här nedan.)

9. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942 s.
254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas arbete på förslag till ärvdabalk har
ännu icke slutförts.

10. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Sedan
fastighetsbildningssakkunnigas verksamhet upphört, har skrivelsen överlämnats
till de sakkunniga, som enligt Kungl. Maj ds bemyndigande den 16 oktober 1953
tillkallats för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed
sammanhängande spörsmål. (Jfr ärendet under punkten 19 här nedan.)

11. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1934—30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande ärendet under punkten 6 i
skrivelsen (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna), se ämbetsberättelserna
1952 s. 372 och 1953 s. 474. Sedan 1949 års tjänsteförteckningskommittés
verksamhet upphört med utgången av juni 1953 samt skrivelsen i

291

angivna del överlämnats från civildepartementet till justitiedepartementet, har
spörsmålet berörts i en av statens organisationsnämnd den 25 augusti 1953 avgiven
Rapport I angående undersökning rörande administrativa verksamhetsformer
vid de statliga domstolarna, vilken rapport efter remissbehandling är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt in. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna

1939 s. 284 och 298, 1940 s. 306, 1950 s. 284, 1951 s. 346 samt 1952 s. 322. Den 27
november 1953 beslöt Kungl. Maj:t, att skrivelsen ej skulle föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

13. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 306. Sedan
fastighetsbildningssakkunnigas verksamhet upphört, har skrivelsen överlämnats
till de sakkunniga, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1953
tillkallats för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed
sammanhängande spörsmål. (Jfr ärendet under punkten 19 här nedan.)

14. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. in. (356.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 284 och 1952 s. 322. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för utarbetande
av ny jordabalk fortsätter.

16. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna
för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och

1940 s. 308.

17. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar av
17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323.

18. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 47 här nedan.)

19. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308 och 1948 s. 286. Sedan fastighetsbildningssakkunnigas

292

verksamhet upphört, har skrivelsen överlämnats till de sakkunniga, som enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallats för utredning av
frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål.
(Jfr ärendena under punkterna 4, 10 och 13 här ovan och 48 här nedan.)

20. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 56 här nedan.)

21. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet
att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och
därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

22. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

23. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 258 och
1953 s. 426. I en den 8 april 1953 dagtecknad proposition, nr 210, har Kungl.
Maj:t förelagt riksdagen förslag till kommunallag m. m., behandlande bl. a. den
i riksdagens skrivelse berörda frågan. (Jfr ärendet under punkten 8 här ovan.)

24. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235 och 1950
s. 286. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan hur kriminalstatistiken bör vara ordnad ha
ännu icke slutfört sitt uppdrag.

25. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

26. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt.
(236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286 samt 1951 s. 348.
Besvärssakkunniga, som i viss omfattning upptagit frågan om förenhetligande av
besvärstiden i administrativa mål till särskild behandling, ha den 28 augusti
1953 avgivit betänkande i denna del (SOU 1953:30). Över detta betänkande ha
utlåtanden infordrats genom remiss den 19 oktober 1953. Besvärssakkunniga
fortsätta utredningen rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor i övrigt. (Jfr ärendet under punkten 54 här nedan.)

293

27. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och 259,
1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288 samt 1951 s. 348. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 44 här nedan.)

29. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och

1950 s. 287. Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juli 1949 tillsatta
varumärkes- och firmautredningen har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

31. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas
bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m. (322.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 321 och 1950 s. 287. Skrivelsen har sedermera
handlagts inom finansdepartementet, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att den
skulle läggas till handlingarna. (Jfr ämbetsberättelsen 1951 s. 372.)

32. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga om
riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk ansvarsförsäkring
för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

33. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946 s.
343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

34. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233 och

1951 s. 349. Straffrättskommittén har med framläggande den 27 april 1953 av
betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) slutfört sitt uppdrag.
Sedan infordrade utlåtanden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

294

35. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236, 1950 s. 288 och
1953 s. 427. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

36. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och

1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning beträffande
frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

38. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 och

1948 s. 291. 1945 års vattenlagssakkunniga ha i skrivelse till chefen för justitiedepartementet
den 1 april 1953 anmält, att de sakkunniga vid övervägande av
frågan funnit behov av lagstiftning i ämnet ej föreligga. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.
Strafflagberedningens arbete fortsätter.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens
markområden. (405.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och
1953 s. 428. I en den 27 februari 1953 dagtecknad proposition, nr *177, föreläde
Kungl. Maj:t riksdagen förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom samt flera därmed sammanhängande
lagförslag. Sedan riksdagen antagit de sålunda framlagda lagförslagen med
vissa ändringar i enlighet med vad tredje lagutskottet i utlåtande nr 26 föreslagit,
har Kungl. Maj:t den 5 juni 1953 låtit utfärda lagar i ämnet i överensstämmelse
med riksdagens beslut (SFS nr 415—424). (Jfr ärendet under punkten 49 i bilaga

II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

295

42. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949 s.
324 och 325 samt 1950 s. 290. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351 och 1953 s. 428.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 28
här ovan.)

45. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351 och 1953 s. 429.
Sakkunnigutredningen av fragan om stats och kommuns skadeståndsansvar
pågår.

46. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944 — den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 293 och
1950 s. 291. Ärendet är föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

47. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan viss förberedande utredning verkställts,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 18
här ovan.)

48. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. Sedan fastighetsbildningssakkunnigas verksamhet
upphört, har skrivelsen överlämnats till de sakkunniga, som enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallats för utredning av frågan om
ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. (Jfr
ärendet under punkten 19 här ovan.)

49. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska, is ländska

och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.) .

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326 och 1953 s. 429. Sedan Kungl. Maj:t i skrivelse
den 23 januari 1953 begärt Nordiska Rådets utlåtande angående nordiska
medborgares rättsställning i annat nordiskt land än hemlandet, har Rådet den 21
februari 1953 beslutat dels avgiva viss rekommendation, dels ock uppskjuta
ärendet till Rådets nästa session. I anledning av rekommendationen är ärendet
föremål för vidare beredning inom Kungl. Maj:ts kansli.

50. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

296

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 327 och
1953 s. 429. Genom kungörelse den 5 december 1952 (SFS nr 733) har Kungl.
Maj :t förordnat, att kungörelsen den 20 oktober 1939 med förordnande jämlikt
1 § lagen samma dag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
skall upphöra att gälla med utgången av december månad 1952. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

51. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om
full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226, 1951
s. 352 och 1953 s. 429 och 430. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majrts
prövning.

52. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 227 och 1953 s. 430.
Straffrättskommittén har med framläggande den 27 april 1953 av betänkande
med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) slutfört sitt uppdrag. Sedan infordrade
utlåtanden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

53. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 328 och
1953 s.^430. På grundval av hyresregleringskommitténs betänkande den 9 oktober
1952 (SOU 1952:37) äskade Kungl. Maj:t genom proposition till 1953 års
riksdag, nr 151, anslag för genomförande försöksvis av en behovsprövning vid
fördelningen av lediga bostadslägenheter genom frivilliga överenskommelser med
fastighetsägarorganisationerna. Sedan riksdagen beviljat det begärda anslaget,
har överenskommelse träffats med fastighetsägarorganisationerna om sådan behovsprövning
att tillämpas, om så finnes påkallat, till och med den 30 juni 1956.
(Jfi ärendet under punkten 42 i bilaga II.) Det genom riksdagens ifrågavarande
skrivelse väckta spörsmålet får anses härigenom slutbehandlat.

54. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. Besvärssakkunnigas utredning rörande det
administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor fortgår.
(Jfr ärendet under punkten 26 här ovan.)

55. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 260, 1950 s. 293,
1952 s. 328 samt 1953 s. 430. Den 17 juni 1953 har ifrågavarande riksdagsskrivelse
samt det med anledning därav utarbetade betänkandet (SOU 1951:52)
jämte däröver avgivna yttranden överlämnats till kommunikationsdepartementet
för handläggning. Ärendet är därmed slutbehandlat för justitiedepartementets
del.

56. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
20 här ovan.)

297

57. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 353 och
1953 s. 430. Den 15 oktober 1953 ha utlåtanden över det förslag till lag om allmän
folkomröstning, som finnes upptaget å s. 14—17 i 1950 års folkomröstningsoch
valsättsutrednings betänkande II Allmän folkomröstning, före den 15 december
1953 infordrats från vissa myndigheter. Över samma utrednings betänkande
III Kommunal folkomröstning ha utlåtanden från olika myndigheter och sammanslutningar
den 15 oktober 1953 infordrats före den 1 april 1954.

58. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Sedan fastighetsbildningssakkunnigas verksamhet
upphört, har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953
en särskild utredningsman tillkallats för att verkställa utredning angående
myrslogarna inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län jämte därmed sammanhängande frågor.

59. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Strafflagberedningen
har i ett den 15 maj 1953 avgivet betänkande (SOU 1953: 17) framlagt
förslag om enhetligt frihetsstraff m. m. Sedan genom remiss den 16 juni 1953
infordrade utlåtanden över nämnda betänkande avgivits, är däri behandlade
frågor beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen in. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

61. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om val av borgmästare och rådman. (109.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 244. Utredning om
ändrad valmetod vid borgmästar- och rådmansval pågår inom justitiedepartementet.

62. den 30 april 1949, i anledning av Kungl. Maj ds framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till understöd för utomprocessuell rättshjälp jämte
i ämnet väckta motioner m. m. (160.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 245 och
1952 s. 329.1 en den 27 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 106, hemställde
Kungl. Majd om riksdagens bifall till förslag angående grunderna för tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten att tilllämpas
tillsvidare. Riksdagen godkände förslaget, varefter Kungl. Majd den 8
maj 1953 förordnade, att såväl §§ 2 och 3 kungörelsen den 12 september 1919
angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter som kungörelsen
den 20 september 1946 angående understöd av statsmedel för utomprocessuell
rättshjälp annorledes än genom offentlig rättshjälpsanstalt skulle erhålla
ändrad lydelse. Kungörelser i överensstämmelse härmed utfärdades samma dag
(SFS nr 199 och 200). (Jfr ärendet under punkten 35 i bilaga II.) Ärendet är i
övrigt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

298

63. den 7 maj 1949, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
gällande bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 354. 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning har den 30 december 1952 avlämnat betänkande
Del IV angående valkretsar vid fullmäktigval i kommunerna (SOU 1953:1). Betänkandet
har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning. Ärendet
är därmed slutbehandlat för justitiedepartementets del.

64. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna. (208.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 355 och
1953 s. 431. Sedan 1953 års riksdag slutligt antagit de av 1952 års riksdag såsom
vilande antagna ändringarna av §§ 13 och 15 riksdagsordningen, har Kungl.
Maj:t den 17 april 1953 låtit utfärda kungörelse om den sålunda beslutade
grundlagsändringen (SFS nr 134). (Jfr ärendet under punkten 8 i bilaga II.) I
den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 70 och 83 här nedan.)

65. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

66. samma dag, om åtgärder för underlättande av orienteringen i lagar och
författningar. (251.)

Den 27 november 1953 beslöt Kungl. Maj:t, att skrivelsen ej skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

67. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947
— den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga om den av riksdagen begärda översynen av
lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän in. fl., se ämbetsberättelsen 1953 s.
432. Utredningen om stats och kommuns skadeståndsansvar pågår.

68. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s. 355.
Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna utredningen,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
”lagen om förmynderskap” i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 294 och 1953 s. 432. Frågan angående föreskrifter
om inspektion genom rätten av överförmyndares verksamhet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Den särskilda utredningsmannen har ännu icke avslutat
utredningen av frågan om en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm.

70. den 11 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid val
inom landsting, å kommunalstämma in. m. (61.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 294. 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning har den 23 juli 1953 avgivit betänkande Del V angå -

299

ende det proportionella valsättet vid landstingsval (SOU 1953:25). Betänkandet
har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning. Ärendet är därmed
slutbehandlat för justitiedepartementets del. (Jfr ärendena under punkterna 64
och 83.)

71. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 330. Jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 december 1952 har en särskild utredningsman
tillkallats för att, i anslutning till ifrågavarande riksdagsskrivelse, inom
justitiedepartementet verkställa en förberedande undersökning av fragan om
möjligheterna att förenkla aktiebolagslagen.

72. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

73. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. 1951 års rättegångskommitté har avgivit, den
14 oktober 1952 promemoria angående ändrade bestämmelser om mellandom
(stencilerad), den 27 november 1952 promemoria angående forum för genkäromål
i äktenskapsmål (stencilerad) samt den 10 augusti 1953 betänkande med förslag
till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. (SOU 1953:26). Sedan genom remisser
infordrade utlåtanden över såväl promemoriorna som betänkandet avgivits,
äro däri behandlade frågor beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I övrigt fortgår
kommitténs arbete med översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande
lagstiftning.

75. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 296 och
1953 s. 433. Ärendet under punkten 3 rörande översyn av vattendomstolsavgifterna
är beroende på Kungl. ÄJaj.ts prövning.

76. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna
att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller för
vissa yrkesgrupper. (51.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsen 1953 s. 433. Skrivelsen
är i övrigt föremål för övervägande av Kungl. Maj:t.

300

78. den 23 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (280.)

Se ämbetsberättelserna 1952 s. 276 och 1953 s. 434. Sedan 1953 års riksdag slutligt
antagit de av 1951 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna av §§ 4, 5
och 28 regeringsformen samt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, har Kungl.
Maj:t den 17 april 1953 låtit utfärda kungörelse om de sålunda beslutade grundlagsändringarna
(SFS nr 131) ävensom samma dag låtit utfärda författningar
berörande behörigheten för lärartjänst, som medför skyldighet att undervisa i
kristendomskunskap (SFS nr 139—149). (Jfr ärendet under punkten 5 i bilaga
II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

79. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1953 har en särskild utredningsman
tillkallats med uppgift att utreda frågan om ett förbättrat djurskydd, varvid
även de i riksdagens skrivelse ifrågasatta åtgärderna mot missförhållanden
vid slakt av renar m. m. skola upptagas till behandling.

80. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av
gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1953 ha sakkunniga
tillkallats för utredning av frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa
frihetsberövanden och därmed sammanhängande spörsmål.

81. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av lagstiftningen
om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av frågan om
vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras såsom äktenskapshinder,
m. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 375. Sedan 1953 års
riksdag slutligt antagit de av 1952 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen, har Kungl. Maj:t den 17 april 1953 låtit
utfärda kungörelse om den sålunda beslutade grundlagsändringen (SFS nr 134).
(Jfr ärendet under punkten 8 i bilaga II.) 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning
har ännu icke slutfört utredningen av frågan om sammanslagning av
Älvsborgs läns valkretsar vid val till riksdagens andra kammare. (Jfr ärendena
under punkterna 64 och 70 här ovan.)

84. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 375. Sedan straffrätts -

301

kommittén den 27 april 1953 avgivit betänkande med förslag till brottsbalk
(SOU 1953:14) utan att den i skrivelsen omförmälda frågan upptagits till slutgiltig
behandling, är frågan beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 28 maj 1952, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
ägogränsbestämning å landsbygden. (364.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 376.1 en den 20 februari
1953 dagtecknad proposition, nr 63, framlade Kungl. Maj:t förslag till, bland
annat, lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet. Sedan riksdagen antagit det sålunda framlagda lagförslaget, har Kungl.
Maj:t den 17 april 1953 låtit utfärda lag i ämnet (SFS nr 155). (Jfr ärendet
under punkten 30 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 12, 31, 41, 50, 53, 55, 63, 66, 70,
78 och 85 omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Skrivelsen anmäldes den 16 januari 1948. Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna
1949 s. 327, 1950 s. 294, 1951 s. 355, 1952 s. 331 och 1953 s. 434.
Kungl. Maj:t har den 20 mars 1953 avlåtit proposition med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till stadga rörande protokollföring i utrikesnämnden.
(Jfr ärendet under punkten 14 i bilaga II.) Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

2. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m.m. (293.)

Anmäld den 30 december 1953, i vad avser punkten om utrikesförvaltningens
rese- och flyttningskostnader, varvid skrivelsen i denna del lades till handlingarna.

3. den 25 november 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som
utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet. (416.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att kungörelse om
eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet,
skulle utfärdas.

4. den 10 december 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (446.)

Anmäld den 6 februari 1953, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande tilläggsprotokoll.

Samtliga dessa ärenden äro alltså av Kungl. Maj:t inom utrikesdepartementet
slutligen behandlade.

302

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Skrivelsen har såvitt angår punkten 2 (det militära byggnadsväsendets organisation)
överlämnats till försvarsdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

3. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande av
ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande ärendet under punkten 4 har Kungl. Maj:t den 18 juni 1953 meddelat
föreskrifter angående tillgodoräknande såsom värnpliktstjänstgöring i vissa
fall av förordnande såsom underläkare å kirurgisk avdelning av sjukhus m. m.
Skrivelsen är därmed i denna del slutbehandlad. Ärendena under punkterna
2 och 5 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Samtliga dessa ärenden äro alltså på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 435 med hänvisning.
Proposition har förelagts 1953 års riksdag med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m.m. I vad
avser ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 356 med hänvisning.
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

303

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 333 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 4, 5, 9 och 12.)

4. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 357 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 5, 9 och 12.)

5. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m.m. (185.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

6. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

7. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.
(Jfr ärendet under punkten 17.)

8. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m.m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 14.)

9. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m.m. (57.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

10. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

12. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

13. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Ärendet är föremål för övervägande av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

14. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet
och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 8 här ovan.

304

15. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Ärendet
är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning (punkten 57 angående
statsbidrag till anordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande gemensamt
ålderdomshem i Gäddede).

17. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen. (Jfr ärendet
under punkten 7.)

18. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från preskription
av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 1.)

19. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

20. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m.m. (461.)
Se ärendet under punkten 19 här ovan.

21. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 438 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. (314.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

23. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Utredningsarbetet
inom bostadskollektiva kommittén pågår.

24. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 360 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 336 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

305

27. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under
punkten 38 under inrikesdepartementet.)

28. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 439. Ärendet
är slutbehandlat, i vad på socialdepartementet beror, genom proposition nr 178
med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m. till 1953 års riksdag. (Jfr ärendet under punkten 40 under
inrikesdepartementet.)

29. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Utredningsarbetet inom barnavårdskommittén pågår.

30. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 440. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Ärendet
är beroende på Kungl. Majrts prövning i vad avser punkten 7 (allmänna
arvsfonden).

32. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 440 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

Se ärendet under punkten 33.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Se ärendet under punkten 33.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(178.)

Se ärendet under punkten 33.

20 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1964 urs riksdag■

306

37. den 7 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 363. Chefen
för socialdepartementet har den 2 oktober 1953 tillkallat särskilda utredningsmän
för översyn av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation
och verksamhet. Åt nämnda utredningsmän har uppdragits att upptaga
förslaget om partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt till förnyad behandling.

39. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946—
den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från
barnhusfond) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning av
folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 338. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 23 maj 1949, angående en översyn av socialvården. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 23 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels om riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. Ungdomsvårdsskoleutredningen
har den 18 september 1953 avgivit betänkande angående
vården vid ungdomsvårdsskolorna. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 31 maj 1950, angående vidgade möjligheter till semester. (362.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 januari 1953 (V ht p. 35).

44. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (61.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

45. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

307

46. den 30 april 1951, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. (163.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 442. Ärendet
är anmält och slutbehandlat genom proposition nr 166 den 13 mars 1953 angående
förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

47. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vetenskaplig forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 284. Ärendet
är i viss del föremål för utredning inom arbetstidsutredningen.

49. den 17 april 1952, i anledning av väckta motioner om framläggande för
innevarande års riksdag av förslag om provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
enligt olycksfallsförsäkringslagen, m. m. (131.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 147 den 13 mars 1953.

50. samma dag, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m. (133.)

Beträffande av riksdagen begärd utredning av frågan om utsträckning av försäkringsskyddet
enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar till att omfatta
jämväl hemvårdarinnor och därmed jämförbara yrkesgrupper är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 13 maj 1952, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården
m. m. (213.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 383. 1952 års
åldringsvårdsutrednings betänkande med förslag till statsbidrag till anordnande
av ålderdomshem har förelagts 1953 års riksdag genom proposition nr 69. Åldringsvårdsutredningens
arbete fortgår.

53. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande punkten 8 (lån från statens bosättningslånefond) har ärendet anmälts
den 6 februari 1953 (prop. 53) och beträffande punkten 9 (vissa iakttagelser
angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar m. m.) den
2 januari 1953 (V ht p. 88). Ärendet är slutbehandlat, i vad på socialdepartementet
beror.

Av dessa ärenden äro alltså de under 28, 43, 46, 49 och 53 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

308

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

2. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

3. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332. Sedan den tillkallade
sakkunnige slutfört sitt uppdrag den 3 december 1953, är ärendet föremål
för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet.

4. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

8. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

9. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 304.

10. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

11. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340.

12. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 365.

13. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 430. Skrivelsen har

309

den 18 juni 1953 överlämnats från justitiedepartementet till kommunikationsdepartementet
för slutlig handläggning.

14. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 443.

15. den 25 juni 1948, i anledning av väckt motion angående reglering av
rätten att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår.
(350.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

16. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

17. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 341.

18. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

19. den 10 maj 1950, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. (198.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

20. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i städer och stadsliknande samhällen.
(430.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län. (431.)

Genom beslut den 20 november 1953 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skulle överlämnas till 1953 års trafikutredning för att tagas i övervägande vid
fullgörande av utredningens uppdrag.

22. den 10 december 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 388. Anmäld
och slutbehandlad den 23 januari 1953.

23. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning
rörande förstatligande av Askersund-Skyllberg-Lerbäcks järnväg m. m.
(436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anordnande av en
direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.
(437.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 22 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlat samt de (ivriga på prövning
beroende.

310

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för
jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond. De
sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över betänkandet
ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet har den 28 augusti 1953 överlämnats till 1948 års sparbankssakkunniga
och är därmed slutbehandlat.

3. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 8 (jndrivning av vissa
kronans fordringar), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till uppbördsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (609.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 445. Sedan
för riksdagen i en den 20 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 100, bl. a.
framlagts förslag till förordning om särskild sjömansskatt och förslaget av riksdagen
antagits, har författning i ämnet utfärdats den 5 juni 1953 (SFS nr 293).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944 — den 30 juni 1945. (212.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 11 (vissa
befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag), som är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den 11
juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

311

9. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945 — den 30 juni 1946. (329.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 446 med hänvisning.
I ärendet under punkten 11 (anställningsregistret) ha 1949 års uppbördssakkunniga
avgivit förslag i ämnet (SOU 1952:1). Sedan för riksdagen i en den
20 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 100, bl. a. framlagts förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 30 april 1943 (nr 218)
om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning och förslaget av riksdagen
antagits, har författning i ämnet utfärdats den 5 juni 1953 (SFS nr 290).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

I ärendet ha vissa utredningar verkställts. Angående villkorlig inrymning i åborätten
till vissa bruksåbohemman, se Gävleborgs läns allmänna kungörelser nr 1
— 6 år 1952. Ärendet är i återstående del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.
(486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan. Den sakkunnige har avgivit en den
30 januari 1949 dagtecknad utredning med förslag angående rätt för kommun att
träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

13. den 26 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående inrättande av
investeringsfonder för jordbruk m. m. (231.)

Inom finansdepartementets rättsavdelning har upprättats en promemoria med
förslag till införande av permanent lagstiftning om rätt att vid taxering för
intäkt av skogsbruk åtnjuta avdrag för frivilliga insättningar å särskilt bankkonto,
vilken promemoria varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946 — den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I ärendet under punkten 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar)
har riksräkenskapsverket efter erhållet uppdrag avgivit förslag i ämnet den 9
januari 1950. Över detta förslag har utlåtande avgivits av kammarkollegiet den

II maj 1950. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för olovlig varuutförsel, in. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författning utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

312

16. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

Anmäld den 31 mars 1950, därvid förordnades, att Sverige skulle anslutas till
allmänna tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet.
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 23 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning
av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt motion. (310.)

Genom beslut den 29 juni 1950 har Kungl. Maj.-t förordnat, att vad riksdagen i
förevarande. skrivelse beslutat skulle meddelas fullmäktige i riksbanken till
kännedom. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
bestämmelserna för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (3-miljonersfonden). (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

19. den 12 december 1950, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
särskilda berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor
i samband med proviantering av flottans fartyg. (414.)

I skrivelse till Konungen den 4 december 1951 har MO berört frågan om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och skattepliktiga
varor. I ärendet har chefen för marinen den 28 september 1953 avgivit yttrande.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 12 april 1951, i anledning av väckta motioner om befrielse från skyldigheten
att utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift vid byte av
fastigheter i vissa fall. (108.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 7 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (168.)

Anmäld den 23 maj och den 12 december 1952. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 295. I vad
gäller ärendet under punkten 13 (tull- och skattefrihet för till skeppsproviant
hänförliga varor för fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och
Norge) har chefen för finansdepartementet i propositionen nr 244 till 1952 års
riksdag med förslag till ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen uttalat, att
han hade för avsikt att undersöka möjligheterna för förhandlingar med de andra
nordiska länderna beträffande bl. a. de nuvarande bestämmelserna om rätt att
utföra obeskattade varor såsom skeppsproviant. Frågan har därefter tagits upp
till behandling vid ett möte mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter i
Köpenhamn i september 1953. Ärendena under punkten 14 (tullverkets kostnader
för provianteringsfrilagerrörelsen) och punkten 15 (beskattning av svensk
medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning
m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

313

23. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

Anmäld den 30 november 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till bestämmelser angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vid avyttring av skog utan samband med
avyttring av marken är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 28 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (360.)

Anmäld den 7 december 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår riksdagens
hemställan om utredning rörande frågan om avdrag vid inkomsttaxering
för värdeminskning av driftbyggnader å jordbruksfastighet är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
rörande de statliga företagsformerna. (365.)

Genom beslut den 30 juni 1953 har Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning rörande de statliga företagsformerna. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

26. den 8 mars 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 6 och den 30 juni 1952. Ånyo anmäld den 27 februari 1953. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

27. den 19 mars 1952, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i förordningen om nöjesskatt. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 27 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1952/53. (286.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1953.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 februari 1953, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 46—48).

30. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 449. Beträffande
ärendet under punkten 12 (stämpelbeläggning av statsmyndigheternas
expeditioner) har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 juni 1953 anbefallt utredningsmannen
med uppdrag att verkställa en översyn av lösen- och stämpelförordningarna
att vid fullgörande av utredningsuppdraget taga under beaktande
vad statsutskottet i sitt utlåtande nr 145/1952 anfört i fråga om stämpelbelägg -

314

ning av statsmyndigheternas expeditioner. Ärendet är därmed slutbehandlat. —
Ärendet under punkten 16 (kostnader för pensionering av befattningshavare vid
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen)
har behandlats beträffande försäkringsinspektionen i 1953 års statsverksproposition
bil. 12: Tionde huvudtiteln, punkt 82 samt beträffande sparbanksinspektionen
genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1953. Vad angår bank- och
fondinspektionen har Kungl. Maj:t den 27 november 1953 beslutat dels avlåta
proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 239 § lagen
om bankrörelse, dels ändring i visst hänseende av gällande bestämmelser angående
inbetalning av bankaktiebolags m. fl. bidrag till bestridande av kostnaderna
för bank- och fondinspektionen. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
vidare prövning.

31. den 25 november 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall eftergiva kronan tillerkänd
förmånsrätt beträffande genom löneavdrag innehållen skatt till förmån för
anställdas lönefordringar. (422.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1953.

32. den 10 december 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelse den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (446.)

Skrivelsen har den 28 januari 1953 överlämnats till utrikesdepartementet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 10, 17, 21, 25, 26, 28, 29, 31
och 32 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
prövning.

2. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande punkten 8 (tryckeriernas leveranser
till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken), se ämbetsberättelsen
1952 s. 350. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen. De sakkunniga
ha den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:36), vilket varit föremål
för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

315

4. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 350. Utredningsarbetet
inom handelsutbildningskommittén pågår.

5. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 310 och
1950 s. 381. I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen
angående mellaninstanserna i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad
därmed står i samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs
åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr även
SFS 1946 nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande
i ämnet (SOU 1948:28), vilket varit föremål för remissbehandling. Frågan om
mellaninstansernas organisation m. m. skall ytterligare övervägas av 1951 års
skolstyrelseutredning.

7. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. H. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige har den 14 oktober
1947 avgivit betänkande (SOU 1947:56). Efter avslutad remissbehandling
har betänkandet anmälts den 27 mars 1953 i propositionen nr 205 till 1953 års
riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950:48). Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 10 april 1946, angående en översyn av riksheraldikerämbetet. (179.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för översyn av riksheraldikerämbetets former för
organisation och finansiering. Den sakkunnige har i maj 1952 avgivit betänkande
rörande riksheraldikerämbetets organisation och finansiering (stencilerat). Efter
avslutad remissbehandling har betänkandet anmälts den 20 februari 1953 i propositionen
nr 75 till 1953 års riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn (SOU 1949:55) samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning an -

316

gående tillsyn över privatskolor för yrkesutbildning. Sedan utredningen jämte
förslaget varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

It. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)
Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951 inkommit
med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord, vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj ds prövning.

12. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Efter avslutad remissbehandling har skrivelsen den 24 juni 1953 överlämnats till
sakkunniga för översyn av gällande församlingsstyrelselagstiftning. Ärendet är
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ånyo anmäld den 30 januari
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla
sakkunniga för utredning rörande landsantikvarieorganisationen. Utredningsarbetet
pågår.

14. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950 har
statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

15. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas
ställning och villkor. De sakkunniga ha den 17 juni 1952 avgivit betänkande i
ämnet (SOU 1952:23). Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 18
här nedan.)

16. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen 11:287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Anmäld den 23 juli 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande ändrade grunder för val av
biskop m. m. Utredningsarbetet pågår.

317

18. den 23 maj 1949, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)
Anmäld den 3 juli 1949, därvid skrivelsen överlämnades till bokutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. De sakkunniga ha i
sitt den 17 juni 1952 avgivna betänkande (SOU 1952:23) behandlat i skrivelsen
angivna fråga. Betänkandet, som varit föremål för remissbehandling, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)

19. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 354. Beträffande
den av riksdagen under punkten 214 begärda utredningen angående
ändring av gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av skolmåltider
samt den av riksdagen under punkten 229 begärda utredningen angående
statsbidragsformerna för skollokaler m. m. har chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1952 tillkallat särskilda
sakkunniga för omprövning av grunderna för vissa statsbidrag på folkskoleväsendets
område. De sakkunniga ha den 24 januari 1953 inkommit med
ett stencilerat betänkande med förslag till ökade statsbidrag åt skoldistrikt, vilka
bedriva försök med nioårig enhetsskola. Efter remissbehandling har ifrågavarande
betänkande anmälts den 27 februari 1953 i propositionen nr 126 till
1953 års riksdag. Utredningsarbetet pågår alltjämt.

20. den 29 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (321.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 455. Ånyo
anmäld den 16 januari 1953. Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj ds
prövning.

21. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Skrivelsen, som den 8 juni 1951 anmälts på finansdepartementets föredragning,
varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 457—459), har den 13 september
1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet. I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

22. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Majds proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende på
Kungl. Maj ds prövning.

23. den 13 maj 1952, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 15 och den 23 maj samt den 6 och den 30 juni 1952. Besluten av den
6 och den 30 juni innefattade bland annat fjorton kungörelser (SFS nr 404, 486,
571, 575, 595—603 och 605). De av riksdagen begärda utredningarna, nämligen

318

under punkten 211 med avseende å utbildningen av lärare i manlig slöjd, under
punkten 229 angående översyn av gällande statsbidragsbestämmelser för skolskjutsar
samt under punkten 267 angående de problem, som stå i samband med
yrkesutbildningens centrala ledning, äro alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

24. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 25 november 1952, i anledning av väckta motioner angående skärpt
tuberkuloskontroll av skolpersonal. (419.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

26. den 15 december 1952, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
studiehjälpsverksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1953, varvid fem kungörelser utfärdades
(SFS nr 530—534).

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande statligt
stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion. (433.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

Anmäld den 8 maj 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande psykologutbildningen. Utredningsarbetet
pågår.

Av dessa ärenden äro alltså de under 7, 9 och 26 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

2. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning, såvitt
rör förvaltningen av vissa lägenheter i Jämtlands län.

3. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953, s. 456. Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök har den 1 juni 1953 inkommit med anbefalld
utredning. Tillika har remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

319

4. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 456. Sedan kungörelse
i ämnet utfärdats den 22 september 1953 (SFS nr 589), är ärendet slutbehandlat.

6. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 456. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946
— den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 457. Sedan den
2 oktober 1953 två kungörelser utfärdats samt cirkulärskrivelse avlåtits till
fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök och länsstyrelserna i riket (SFS nr 620
—622), är ärendet slutbehandlat.

8. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenheterna är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 457. Trädgårdsutredningen
har den 13 januari 1953 avgivit betänkande, varöver remissutlåtanden
avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Skrivelsen har anmälts den 16 oktober 1953, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigats tillkalla fem utredningsmän för att verkställa den av riksdagen
begärda översynen av gällande grunder för statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen
jämte därmed sammanhängande frågor. Utredningen avvaktas.

12. den 29 april 1952, i anledning av väckta motioner om utredning angående
särskilda lagstiftningsåtgärder för att tillgodose de till Smålands Taberg
knutna naturskyddsintressena. (161.)

Anmäld den 23 maj 1952, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla två sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Sedan de sakkunniga inkommit med utredning den 4 november 1953,
har ärendet remitterats till ett flertal myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

320

13. den 6 maj 1952, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)
Skrivelsen har anmälts den 25 september 1953, därvid uppdragits åt veterinärstyrelsen
att företaga översyn av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av epizooti. Utredningen avvaktas.

14. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.

Anmäld den 9 januari 1953, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade föredragande
statsrådet att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa utredning om
effektiva åtgärder till motverkande av förorening av våra sjöar och vattendrag.
Utredningen avvaktas.

15. den 24 maj 1952, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 404. Elkraftutredningen
har den 26 januari 1953 inkommit med den av riksdagen begärda
utredningen. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels
Statens lånefond för hästavelns befrämjande jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 404. Sedan skrivelsen
anmälts den 12 december 1952, är ärendet slutbehandlat.

17. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 22 (statens jordbruksdomäner)
och 24 (nyttjanderätten till gruvskogarna), är ärendet föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Punkten 23 (enskilda hemmans utsyningsförmån på
Böda kronopark) har anmälts den 23 januari 1953 och är därmed slutbehandlad.

18. den 19 november 1952, i anledning av väckta motioner om ändring i 3 §
lagen om rätt till fiske m. m. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 7 och 16 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för han -

321

delsflottan och vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga).
De sakkunniga ha den 30 april 1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU
1947:31). Anmäld den 3 januari 1949 (X ht s. 27), den 4 januari 1950 (X ht s.
29 och 32), den 3 januari 1951 (X ht s. 16) samt den 2 januari 1953 (X ht
s. 12).

2. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Ärendet har överlämnats från justitiedepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938 s. 284, 1939 s. 282 och 1940
s. 304. Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst.
Den 28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den
21 september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950:33). Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november
1951 har chefen för handelsdepartementet den 5 december samma år tillkallat
nio sakkunniga för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Utredningsarbetet pågår. Skrivelsen är anmäld och slutbehandlad den 30 januari
1953.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.
Utredningsarbetet pågår.

4. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 3
här ovan.)

5. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Den
28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den 21
september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950:33). Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november
1951 har chefen för handelsdepartementet den 5 december samma år tillkallat
nio sakkunniga för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.) Skrivelsen är
anmäld och slutbehandlad den 30 januari 1953.

6. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

21 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1054 urs riksdag.

322

Angående tidigare vidtagna åtgärder se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och 1946
s. 395. Beträffande punkten 44. i vad densamma avser vissa av riksdagen begärda
utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj 1946
avgivit betänkanden i ämnet (SOU 1946:22 och 40). Med utgångspunkt från
vissa i nämnda betänkanden framlagda förslag har inom handelsdepartementet
utarbetats en promemoria angående åtgärder ägnade att främja utvecklingen
inom hantverk och småindustri. Ärendet är alltjämt, såvitt avser punkten 44, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945, den
17 maj och den 15 november 1946 samt den 23 juli, den 10 september och den 15
oktober 1948. Beslutet den 22 september 1944 innefattade bland annat uppdrag
åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd utredning av frågan
om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten. Norrlandskommittén
har den 17 juni 1948 avgivit betänkande med förslag angående isbrytningens
ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948:31). Med överlämnande av
bland annat nyssnämnda betänkande uppdrog Kungl. Maj:t den 23 juli 1948 åt
kommerskollegium att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
åtgärder för främjande av landets isbrytarverksamhet. — Ärendet är i vad det
avser anskaffande av ytterligare en statsisbrytare slutbehandlat genom beslutet
den 15 oktober 1948 (prop. nr 303, bil. 6 p. 3). Kommerskollegium har i skrivelse
den 8 september 1950 framlagt vissa förslag rörande isbrytarverksamhetens
främjande. Ärendet är i dessa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda.

9. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och avgiva
förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna. De sakkunniga
(1946 års stenindustriutredning) ha den 22 september 1949 avgivit betänkande
med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och kantstensindustrien
(SOU 1949:44). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Sedan kommerskollegium, efter uppdrag, den 18 april 1950 inkommit med utredning
i ämnet, har Kungl. Maj:t den 26 maj 1950 förordnat, att utredningen skulle
överlämnas till nyetableringssakkunniga att av de sakkunniga tagas i beaktande
vid fullgörande av dem meddelat uppdrag. De sakkunniga ha den 20 september

323

1951 avgivit betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
(SOU 1951:27 och 28). Anmäld i propositionen nr 103 till
1953 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare m. m. (468.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953.

12. den 30 juni 1945, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande skooch
garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och effektivitetsproblem.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års skoutredning)
ha den 28 augusti 1951 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1951:38). Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om centralisering
och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års försäkringsutredning)
ha den 15 juni 1949 avgivit dels ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet
och dels ett betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. (SOU
1949:25 och 26). Anmäld i propositionen nr 220 den 6 april 1950. Skrivelsen är
anmäld och slutbehandlad den 30 januari 1953.

14. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets föredragning
tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari 1947
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet är efter avslutad remissbehandling
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I vad skrivelsen avser
utredning på vad sätt handeln med kol och koks bör framdeles organiseras är
densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 14 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen borde organiseras.
Den 29 juni 1946 tillkallade utredningsmän (1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning) ha den 19 maj 1949 avgivit betänkande
angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning (SOU 1949:18). Anmäld
den 3 januari 1951 (X ht s. 77—81). Ärendet är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

324

17. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953.

18. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953.

19. den 26 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

Skrivelsen har den 9 maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd
utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed
sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade utredningsmän (1947 års sjömanspensionsutredning)
ha den 17 januari 1948 avgivit betänkande angående
förbättrad pensionering för sjömän (stencilerat). Kungl. Maj:t uppdrog den 6
juni 1952 åt direktionen över handelsflottans pensionsanstalt att avge förslag till
sådan förbättring av sjömanspensioneringen, som kunde ernås med anlitande av
till anstaltens förfogande stående medel. Direktionen har den 17 november 1952
avgivit dylikt förslag. Anmäld i propositionen nr 89 till 1953 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

20. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14 augusti
1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande av
en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka lotterimedel,
som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om formerna
för medlens fördelning. Utredningsmän tillkallades den 17 juli 1948 (1948 års
utredning om en statens kulturfond). Utredningen har under år 1953 icke kunnat
fullfölja sitt uppdrag, då den avvaktat resultatet av vissa andra utredningar.

21. den 18 juni 1947, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1953.

22. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m.
i Skåne. (401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947, den 20 augusti och den 1 oktober
1948, den 9 september 1949, den 18 augusti och den 15 december 1950 samt den

325

23 januari, den 17 juli och den 20 november 1953. Ärendet är i viss del alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 30 juni 1947, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Kock att tillkalla
högst tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag i
frågan om elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden. Den
15 augusti 1947 tillkallade utredningsmän (1947 års elbranschkommitté) ha den
22 februari 1950 avgivit betänkande angående den svenska elbranschens kapacitet
och konkurrensförhållanden (SOU 1950:10). Skrivelsen är anmäld och slutbehandlad
den 30 januari 1953.

24. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga åtgärder
ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka tillkallades den 12 november 1948 (utredning angående Sveriges
handelsavtalsförhandlingar), ha den 1 november 1949 och den 24 januari
1950 avgivit betänkanden angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m.
(Del I SOU 1949:57 och Del II SOU 1950:9). Anmäld i propositionen nr 152 till
1950 års riksdag (jfr X ht 1950 s. 133). Utredningsarbetet har nedlagts för att
tills vidare vila.

25. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare, inom folkhushållningsdepartementet vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelsen 1949 s. 307. Skrivelsen är anmäld och slutbehandlad den 30
januari 1953.

27. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO).
(90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder för effektivisering
av kustbevakningen. (110.)

Anmäld i propositionen nr 145 till 1952 års riksdag samt den 27 november 1953.
Skrivelsen kr därmed slutbehandlad.

29. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

En förberedande utredning i ämnet har anförtrotts ingenjörsvetenskapsakademien.
Utredningsarbetet fortgår.

326

30. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)

Anmäld den 22 juni 1950 på folkhushållningsdepartementets föredragning, varvid
skrivelsen överlämnades till Södra Sveriges skogsindustriutredning för att av
utredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningsarbetet
pågår.

31. den 7 april 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1951/52 under statens
allmänna fastighetsfond, statens utlåningsfonder och diverse kapitalfonder,
i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(82.)

Anmäld den 27 april, den 12 oktober och den 14 december 1951 samt den 27
februari 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

32. den 9 maj 1951, i anledning av väckta motioner angående avveckling av
s. k. clearingkassor m. m. (171.)

Den 30 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla en utredningsman med uppdrag att utreda frågan om den
slutliga dispositionen av överskottsmedlen i sådana clearingkassor, vilkas verksamhet
upphört, de till statens jordbruksnämnds verksamhetsområde hörande
kassorna dock undantagna. Den 6 december 1951 tillkallad utredningsman har
den 28 juni 1952 avgivit förslag i ämnet (stencilerat). Anmäld i propositionen nr
39 till 1953 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

33. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock en
i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om beloppet
av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 uppdragit åt
kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med
den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium den 14 januari 1953 avgivit
utlåtande i ämnet. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj ds prövning.

34. den 15 mars 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1952/53 under
statens allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (82.)

Anmäld den 28 mars 1952 samt den 27 februari 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Ärendet (punkten 20, i vad den avser pensionskostnader för befattningshavare
vid försäkringsinspektionen) har anmälts och slutbehandlats den 2 januari 1953
(X ht s. 137).

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 10, 11, 13, 17—19, 21, 23, 26, 28, 31,
32, 34 och 35 omförmälda av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

327

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med hänvisning.
1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:34),
vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953 bemyndigades
chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän för
översyn av 1946 års läkemedelsutrednings betänkande och av apotekarorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års läkemedelskommitté).
(Jfr ärendet under punkten 33.)

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
är föremål för övervägande inom statens folkbadsutredning. (Jfr ärendet under
punkten 36.)

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 317 och
1950 s. 334. Lönekommittén för kust- och gränsbevakningen har den 14 juni
1950 avgivit betänkande med förslag angående löneställningen för kust- och
gränsbevakningspersonalen vid tullverket, vilket betänkande sedermera överlämnats
till 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Kungl. Maj:t har den 14 mars
1953 på grundval av tjänsteförteckningskommitténs förslag avlåtit proposition
(nr 107) till riksdagen angående lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. I
vad på inrikesdepartementet ankommer får ärendet därmed anses slutbehandlat.

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Frågan har övervägts av 1946 års kommunallagskommitté, som den 4 februari
1952 avgivit betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:
14). Kungl. Maj:t har den 8 april 1953 avlåtit proposition (nr 210) till riksdagen
med förslag till kommunallag in. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Fragan
om kostnaderna för sinnesslövården har behandlats av 1951 års sinnesslövårds -

328

utredning i ett den 15 februari 1952 framlagt betänkande (stencilerat) med förslag-
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna m. m. Kungl.
Maj:t har den 18 december 1953 beslutat proposition till riksdagen med förslag
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 350 med
hänvisning och 1952 s. 466. Kungl. Maj:t har på grundval av 1948 års polisutrednings
betänkande avlåtit två propositioner till riksdagen, dels den 13 mars 1953
(nr 168) med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. m. och dels den 8 april 1953 (nr 202) med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning
till polisman för skada å kläder. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohvran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Frågan
har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober 1953
avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31),
■vilket betänkande är föremal för remissbehandling. (Jfr ärendena under punkterna
21 och 46.)

9. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22
september 1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets
städer m. m. (Jfr ärendet under punkten 17.)

10. den 28 april 1937, angaende sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtanden.
Sedan utlåtanden inkommit, har ärendet överlämnats till de sakkunniga för anstaltsvårdades
rätt till folkpension m. m., som numera avgivit betänkande (SOU
1951:47). Detta betänkande är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Frågan har övervägts av 1946 års kommunallagskommitté, som den 4 februari
1952 avgivit betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:14).
Kungl. Maj:t har den 8 april 1953 avlåtit proposition (nr 210) till riksdagen
med förslag till kommunallag m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan om
de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Ånyo anmäld
den 4 december 1953, varvid beslutades att utredningen skulle upphöra.

329

13. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari

1952 avgivet betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:14).
Kungl. Maj:t har den 8 april 1953 avlåtit proposition (nr 210) till riksdagen med
förslag till kommunallag m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Medicinalstyrelsen
har den 29 september 1947 avgivit utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948:14), vilken remissbehandlats. Anmäld den 11 december
1953 och lagd till handlingarna.

15. den 25 maj 1938, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 355 och

1953 s. 467. Kungl. Maj:t har på grundval av 1948 års polisutrednings betänkande
avlåtit två propositioner till riksdagen, dels den 13 mars 1953 (nr 168)
med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m. och dels den 8 april 1953 (nr 202) med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till
polisman för skada å kläder. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
om statspolisens ställning har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30
december 1950 avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation
(SOU 1951:8). Kungl. Maj:t har avlåtit två propositioner till riksdagen,
dels den 13 mars 1953 (nr 168) med förslag till lag angående ändring i lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m. och dels den 8 april 1953 (nr
202) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925
(nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder. Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 september
1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan. (Jfr ärendet under
punkten 9.)

18. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Redogörelse
för hittills uppnådda resultat av där angiven försöksverksamhet rörande
sambandet mellan kost och tandsjukdomar har lämnats i 1951 och 1952 års statsverkspropositioner
(XI ht s. 253—257 resp. 230—233) samt i propositionen nr
74/1953. Vidare har medicinalstyrelsen den 27 maj 1953 överlämnat en publika -

330

tion över undersökningar angående sambandet mellan tandkaries och kolhydrater
m. m. Styrelsen har samtidigt föreslagit vissa kariesförebyggande åtgärder.
Förslaget är föremål för remissbehandling. Den 4 juni 1948 uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att i samråd med lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
fullfölja utredningen rörande inrättande av ett statens odontologiska laboratorium
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Medicinalstyrelsen
har den 30 oktober 1951 avgivit begärd utredning.

19. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. I vad avser
utredning rörande evalvering av vissa, läkare tillkommande ersättningar är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338 och 1952
s. 367. Frågan är föremål för övervägande inom 1951 års vanförevårdsutredning.
(Jfr ärendet under punkten 38.)

21. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med hänvisning.
1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit
betänkande med förslag i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26), vilket betänkande
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vissa frågor om kontroll av
vattenledningsvatten ha behandlats av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som
den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m.
(SOU 1953:31), vilket betänkande är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendena
under punkterna 8 och 46.)

22. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946 års
statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948 avgivit
betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

23. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av socialvårdskommittén i
ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

24. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 469. Frågan
har behandlats i ett av utredningsmannen rörande införande av avgiftsfria eller
rabatterade läkemedel m. m. den 21 december 1953 avgivet förslag, vilket är
föremål för remissbehandling.

331

25. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt. (351.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari
1952 avgivet betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:14).
Kungl. Maj:t har den 8 april 1953 avlåtit proposition (nr 210) till riksdagen med
förslag till kommunallag m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för
sammanträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

27. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av
suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari

28. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj :t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Styrelsen
har den 23 december 1949 avgivit förslag i ämnet. Kungl. Maj:t har den 27 mars

1953 avlåtit proposition (nr 178) till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m. Ärendet
får därmed anses slutbehandlat.

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 371. De sakkunniga
för fria sjukhusvården ha den 7 mars 1951 avgivit betänkande angående
fri sjukhusvård (stencil). Kungl. Maj:t har den 27 mars 1953 avlåtit proposition
(nr 178) till riksdagen med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 40.)

30. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23), vilket betänkande
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Frågan har härefter prövats i
anslutning till 1944 års nykterhetskommittés Principbetänkande (SOU 1952:53)
och dess betänkande angående Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU
1952:54), vilka betänkanden efter remissbehandling äro föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 39 och 41.)

31. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Kungl. Maj:t har dels den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till riksdagen
angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund in. m.

332

och dels den 26 maj 1950 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning
rörande lokaler m. m. för en rättsläkarstation i Göteborg. I övrigt är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS
nr 566—570). Kungl. Maj:t har den 12 juli 1946 uppdragit åt socialvårdskommittén
att verkställa utredning om understöd åt hemmavarande anhöriga till
den som internerats på alkoholistanstalt. Socialvårdskommittén har i april 1950
avgivit betänkande med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m.
(SOU 1950:11), vilket betänkande har varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Frågan har härefter prövats i anslutning till 1944 års nykterhetskommittés
Principbetänkande (SOU 1952:53) och dess betänkande angående Rusdrycksförsäljning
och nykterhetsvård (SOU 1952:54), vilka betänkanden efter remissbehandling
äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:34), vilket
betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953 bemyndigades
chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän för
översyn av 1946 års läkemedelsutrednings betänkande och av apoteksorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års läkemedelskommitté).
(Jfr ärendet under punkten 1.)

34. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949 s.
373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. 1947 års psykopatvårdsutredning har den 1
december 1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m., vilket betänkande
— i vad det avser förevarande frågor — efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 42.)

35. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen har den 31 december 1947 avgivit
betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
(SOU 1948:17), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
På grundval av ett inom inrikesdepartementet i anslutning till komnuttéförslaget
i oktober 1950 utarbetat förslag till vissa administrativa bestämmelser
angående sjuksköterskeutbildningen har den 22 juni 1951 utfärdats kungörelse
om ändrad lydelse av kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 431) med bestämmelser
angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor (SFS nr 506). Betänkandet
har anmälts för riksdagen dels den 3 januari 1949 (XI ht) och dels i
Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen den 6 mars 1953 (nr 109) angående
vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna och den 13 mars 1953 (nr 152) angående
anslag till en statens sjuksköterskeskola i Göteborg. Vidare har medicinalstyrelsen
den 11 november 1952 utfärdat cirkulär med föreskrifter och anvisningar
rörande undervisningen vid godkända sjuksköterskeskolor. Betänkandet
är därmed slutbehandlat. Kommittén har den 9 augusti 1949 avgivit betänkande
angående högre utbildning av sjuksköterskor m. m„ vilket betänkande efter re -

333

missbehandling anmälts den 3 januari 1951 (XI ht s. 212). Betänkandet är därmed
slutbehandlat. Vidare har kommittén den 12 oktober 1951 överlämnat betänkande
angående specialutbildning av sjuksköterskor (SOU 1951:33), vilket
betänkande efter remissbehandling är beroende på Kungl. Majrts prövning.

36. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

Ärendet är föremål för övervägande av statens folkbadsutredning. (Jfr ärendet
under punkten 3.)

37. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans
med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december 1950
avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU
1951:8). Kungl. Maj:t har avlåtit två propositioner till riksdagen, dels den 13
mars 1953 (nr 168) med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket, m. m. och dels den 8 april 1953 (nr 202) med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om
ersättning till polisman för skada å kläder. Ärendet är därmed slutbehandlat.

38. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 20 härovan samt punkten 27
under socialdepartementet.)

39. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag
till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23), vilket betänkande har varit
föremål för sedvanlig remissbehandling. Frågan har härefter prövats i anslutning
till 1944 års nykterhetskommittés Principbetänkande (SOU 1952:53) och dess
betänkande angående Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU 1952:54),
vilka betänkanden efter remissbehandling äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 30 och 41.)

40. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Ärendet har övervägts av de sakkunniga för fria sjukhusvården, vilka den 7 mars
1951 avgivit betänkande angående fri sjukhusvård (stencil). Kungl. Maj:t har
den 27 mars 1953 avlåtit proposition (nr 178) till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
ni. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 29
härovan samt punkten 28 under socialdepartementet.)

41. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den 14
februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.
(SOU 1948:23), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Frågan har härefter prövats i anslutning till 1944 års nykterhetskommittés
Principbetänkande (SOU 1952: 53) och dess betänkande angående Rusdrycksförsäljning
och nykterhetsvård (SOU 1952:54), vilka betänkanden efter remissbe -

334

handling äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
30 och 39.)

42. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. Betänkandet har —
i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling överlämnats till
statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av frågan
hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas. (Jfr ärendet under
punkten 34.)

43. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Utredningsarbetet
pågår.

44. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om utredning angående
avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Anmäld den 17 november 1950, varvid uppdrogs åt häradshövdingen Gunnar
Carlesjö att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet
pågår.

45. den 13 maj 1948, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m. (194).

Ärendet är under behandling inom inrikesdepartementet.

46. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet har varit föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga
m. m. (SOU 1953:31). Detta betänkande är föremål för remissbehandling.
(Jfr ärendena under punkterna 8 och 21.)

47. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 305, 1950
s. 341 och 1953 s. 473. Punkten 13 i vad avser vissa inkomster å anslaget för allmänna
val är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 7 maj 1949, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
gällande bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

Sedan det av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning den 30 december
1952 avgivna betänkandet Del IV angående valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna
(SOU 1953:1) överlämnats från justitiedepartementet till inrikesdepartementet
för handläggning, har ärendet anmälts och slutbehandlats den 18 december
1953, därvid kommunallag utfärdats. (Jfr ärendet under punkten 63
under justitiedepartementet.)

49. den 11 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid val
inom landsting, å kommunalstämma m. m. (61.)

Sedan det av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning den 23 juli 1953 av -

335

givna betänkandet Del V angående det proportionella valsättet vid landstingsval
(SOU 1953:25) överlämnats från justitiedepartementet till inrikesdepartementet
för handläggning, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 70 under justitiedepartementet.)

50. den 31 maj 1950, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m.
(358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde. (378.)

Anmäld den 11 december 1953 och lagd till handlingarna.

52. den 7 december 1950, i anledning av väckt motion angående överlåtelse
till Salabygdens fornminnesförening av vissa Salberga sjukhus tillhöriga
områden vid Väsby kungsgård. (407.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 372. Skrivelsen
har anmälts den 17 oktober 1952, varvid statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande anbefalldes att avgiva utlåtande över skrivelsen. Begärt utlåtande
har avgivits. Kungl. Maj:t har den 13 mars 1953 avlåtit proposition (nr 124)
till riksdagen angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ytterligare åtgärder
för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets glest bebodda
nordliga trakter. (408.)

Anmäld den 16 februari 1951, varvid uppdrogs åt flygförvaltningen att verkställa
utredning rörande möjligheterna att använda helikopterflyg för att vid behov
bispringa befolkningen i landets glest bebodda nordliga trakter. Flygförvaltningen
har den 20 augusti 1952 avgivit begärd utredning. Den 30 december
1952 anmodades flygförvaltningen att i samråd med luftfartsstyrelsen verkställa
viss ytterligare utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för anlitande av Östermans Aero Aktiebolag i en helikopterflvgtjänst av
större omfattning. Flygförvaltningen har den 11 september 1953 avgivit begärd
utredning, vilken efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet
pågår.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

56. den 30 maj, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
in. in. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
9 under jordbruksdepartementet.)

57. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för folktandvården i Stockholms stad. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

336

58. den 5 december 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner. (369.)

Anmäld den 21 december 1951, varvid författningar utfärdades. Den 23 juli 1953
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en utredningsman
jämte sakkunniga för att utreda frågan om obligatorisk läkarundersökning av
vissa grupper av livsmedelsarbetare. Utredningsarbetet pågår.

59. den 13 mars 1952, i anledning av väckta motioner om kungörande av val
av kommunal- och stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet av val
av landstingsmän. (71.)

Kungl. Maj:t har den 8 april 1953 avlåtit proposition (nr 210) till riksdagen
med förslag till kommunallag m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

60. den 3 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor i samband med omläggning av föreningen Styrsö kustsanatoriums
verksamhet m. m. (181.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 411. Den 5
juni 1953 har Kungl. Maj:t förordnat om tillämpning av SPA-reglementet den
29 december 1949 (nr 726) å vissa befattningshavare vid skol- och vårdhemmet
Stretered. Den 30 juni 1953 har Kungl. Maj:t godkänt avtal mellan styrelserna
för föreningen Styrsö kustsanatorium och för skol- och vårdhemmet
Stretered rörande upplåtelse av föreningen tillhöriga fastigheter å Styrsö m. m.
I vad avser den framtida användningen av föreningen tillhöriga donationsmedel
är skrivelsen fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 7 maj 1952, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. (198.)

Anmäld den 30 december 1952 och den 6 februari 1953, varvid chefen för inrikesdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga för översyn av lagstiftningen
om kommunalförbund m. m. Sakkunniga ha tillkallats den 9 mars 1953.

62. den 10 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser, såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott. (226.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 412. Anmäld
den 24 april 1953, varvid författning utfärdades (SFS nr 222). Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 63.)

63. den 27 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser, i vad
propositionen avser sättet för bestridande av uppkommande kostnader.
(308.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1953. (Jfr ärendet under punkten 62.)

64. den 6 december 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universitetssjukhusen m. in., i vad propositionen avser
uppförande av centralblock vid lasarettet i Lund. (428.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4—7, 11, 13—16, 25—29, 37, 40, 48,
Öl, 52, 59, 62 och 63 omförmälda av Kungl. Mairt inom inrikesdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

337

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
— 30 juni 1935. (339.)

Beträffande ärendet under punkten 6 (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna
vid hovrätterna) har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté
att taga under övervägande frågan om en avveckling av anmärkningsarvodet
till advokatfiskalerna vid hovrätterna. Sedan tjänsteförteckningskommitténs
verksamhet upphört med utgången av juni månad 1953, har skrivelsen
överlämnats till justitiedepartementet för handläggning. (Jfr ärendet under
punkten 11 under justitiedepartementet.)

2. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

3. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m.m. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

4. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Utredningsarbetet inom 1951 års pensionsutredning pågår.

5. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare inom finansdepartementet vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen
1952 s. 374. Likalönskommittén har den 18 maj 1953 avgivit betänkande om
Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet (SOU 1953:18), vilket
betänkande är föremål för remissbehandling.

6. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid generalpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

7. den 26 april 1952, i anledning av väckta motioner om cn snabbutredning
rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden.
(156.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 415. Arbetet
pågår inom utredningen rörande de statsanställdas sjukvårdsförmåner.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1054 urs riksdag.

338

8. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av motioner om beredande av vissa förmåner åt
sockersjuka personer. (163.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 416. Arbetet
inom 1952 års tjänstebostadsutredning pågår.

Av dessa ärenden är alltså det under 1 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
civildepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

339

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1953 och
vari under år 1953 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Kungl. Maj:t, som den 5 juni 1953 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla en utredningsman med uppdrag att verkställa en översyn av lösenoch
stämpelförordningarna, har samma dag förordnat, att framställningen
skulle överlämnas till utredningsmannen för att tagas i beaktande vid fullgörande
av utredningsuppdraget. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Finansdepartementet.
)

2. 1939 den 30 december (nr 7))), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

3. 19)0 den 27 december (nr 7)0), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

4. 19)2 den 30 november (nr 688/19)1), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

5. 19)2 den 30 december (nr )66/19)l), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

So ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

340

6. 1943 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller
ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

7. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399 och
1953 s. 477. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

8. 1945 den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att till
kontrollstyrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts villkorligt,
att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Kungl. Maj :t — som den 21 januari 1949 uppdragit åt strafflagberedningen att
verkställa utredning samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande ändring
i bestämmelserna om registrering av brott och förseelser — har den 23 januari
1953 förordnat, att framställningen skulle överlämnas till strafflagberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens utredningsuppdrag.
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Finansdepartementet.)

9. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 377 och
1953 s. 477. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

10. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

11. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

12. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Strafflagberedningens arbete har ännu icke slutförts. (Justitiedepartementet.
)

341

13. 19/7 den 31 oktober (nr 219/191(5), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 19/8 den 18 september (nr /52 och 637), angående ytterligare åtgärder
för ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden rörande
häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 345, 1951
s. 407 samt 1953 s. 478. Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 november
1952 tillsatta utredningen angående sinnesundersökning i brottmål har
den 30 juni 1953 avlämnat promemoria med förslag till vissa åtgärder för att
nedbringa väntetiden vid sinnesundersökning i brottmål (SOU 1953:21). Sedan
genom remiss infordrade utlåtanden häröver avgivits av vissa myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

15. 19/8 den 29 oktober (nr 36//19/6), angående enhetliga bestämmelser
rörande de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Ärendet är föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

16. 19/9 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951, s. 407. De sakkunniga
för översyn av gällande bestämmelser om tidningen Polisunderrättelser
in. m. ha delvis redovisat sitt uppdrag genom ett den 10 september 1952 avlämnat
betänkande. (Inrikesdepartementet.)

17. 19/9 den 11 november (nr 553/19/8), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Sedan skrivelsen varit på remiss till 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och
biblioteksfilmning, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

18. 19/9 den 12 december (nr 692/19/7), angående åtgärder för åstadkommande
av snabbare behandling och avgörande av vissa taxeringsmål.

Skrivelsen har den 5 december 1952 överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga.
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Finansdepartementet.)

19. 1950 den 30 oktober (nr 173/19/9), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av
ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

20. 1950 den 30 november (nr 12/), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling inför
domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 478. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

342

21. 1951 den 1/ april (nr 377/19/9), angående ändring av § 4 stadgan den
8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med ett av 1948 års
utredning angående turisttrafiken från utlandet framlagt förslag till förordning
om hotell- och pensionatrörelse (SOU 1951: 49). (Inrikesdepartementet.)

22. 1951 den 18 september (nr 366/1950), angående förtydligande av 20 §
lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 479. Kungl. Maj:t har den 24 april 1953 utfärdat
lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg
(SFS nr 150). (Handelsdepartementet.)

23. 1951 den 22 oktober (nr 300/1950), angående skyldighet för fångvårdsmyndighet
att i fall, då häktad person efter häktningen börjat undergå
honom tidigare ådömt frihetsstraff, därom underrätta häktningsdomstolen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 479. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

24. 1952 den 15 december (nr 571/1951), angående reglering av vissa förhållanden,
som sammanhänga med tillämpningen av lagen den 17 juni 1948
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Se proposition den 6 mars 1953 nr 97 med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
I samband med utfärdandet av författningar i ämnet har Kungl.
Maj:t den 5 juni 1953 förordnat, att avskrifter av JO:s framställning och däröver
av lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen avgivna yttranden skulle överlämnas
till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning och till fastighetsbildningssakkunniga
för kännedom och övervägande. (Jordbruksdepartementet.)

25. 1952 den 31 januari (nr 32/1951), angående förtydligande bestämmelse i
24 kap. 12 § rättegångsbalken om tid för avlåtande av häktningsframställning.

Skrivelsen har överlämnats till 1951 års rättegångskommitté, vilken ännu icke
slutfört sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande
lagstiftning och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)