Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
1
Nr 93.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal
samfällighets utdebitering av skatt för år 1956,
m. m.; given Stockholms slott den 12 februari 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal
samfällighets utdebitering av skatt för år 1956;
2) lag om skyldighet för kommun att avsätta medel til! särskild skatteregleringsfond
i anledning av fastighetsskattens omläggning;
3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;
4) lag angående ändrad lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting;
5) förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 2 § förordningen
den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;
samt
6) förordning om ändring i förordningen den 17 december 1948 (nr 766)
angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. m.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framlägges vissa förslag, föranledda av det vid 1953 års
riksdag fattade beslutet om fastighetsskattens inarbetande i den kommunala
inkomstskatten.
I propositionen förutsättes att fastighetsskatten enligt 1954 års fastighetstaxering,
den sista fastighetsskatten enligt äldre bestämmelser, i vanlig ord
-
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 93.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
ning utbetalas till kommunerna under 1955. Några särskilda bestämmelser
föreslås icke beträffande beräkningen av kommunernas förskott från statsverket
under nämnda år. Härav följer att kommunerna 1955 erhåller sedvanliga
skatteinkomster. En ytterligare följd blir, att kommunerna 1957
erhåller dels på grund av gällande regler om avräkning mellan förskott och
verklig skatt ett belopp ungefärligen motsvarande ett års fastighetsskatt och
dels ett förskott från statsverket som inkluderar ett mot fastighetsskatten
svarande belopp. Den extra skatteinkomst, som kommunerna sålunda erhåller,
beror av att fastighetsskatten enligt äldre bestämmelser utbetalas i efterskott,
medan i fortsättningen den mot fastighetsskatten svarande högre inkomstskatten
utbetalas såsom förskott.
Utan särskilda bestämmelser skulle kommunerna under 1956 icke erhålla
vare sig fastighetsskatt i äldre mening eller förskott från statsverket som
innefattar den av fastighetsskattereformen föranledda högre inkomstskatten.
Däremot skulle kommunerna år 1958 erhålla en extra skatteinkomst, motsvarande
ett års fastighetsskatt. För att undanröja dessa olägenheter föreslås
särskilda bestämmelser av innebörd, att förskottet från statsverket
under 1956 skall uppräknas med ett belopp motsvarande ett års fastighetsskatt.
Härav följer då även att kommunerna under 1958 erhåller riktigt avvägda
skatteinkomster.
Den extra skatteinkomsten för kommunerna under 1957 är föranledd av
fastighetsbeskattningens omläggning. Denna omläggning motiverades som
ett led i fastighetsskattens avveckling; att denna skatteform icke fullständigt
avvecklades berodde främst på de ekonomiska svårigheter en sådan på
en gång genomförd avveckling skulle medföra för kommunerna. Då det har
synts naturligt, att kommunerna fonderar den extra skatteinkomsten 1957,
vilken kan beräknas uppgå till ca 300 milj. kronor, för att använda densamma
vid fastighetsskattens framtida fullständiga avveckling, föreslås i
propositionen bestämmelser, som förhindrar kommunerna att det år den
extra inkomsten inflyter, använda densamma för annat än fondering för
nyss antytt ändamål.
Slutligen föreslås en del jämkningar i vissa bestämmelser i kommunallagarna,
vilka jämkningar är av teknisk natur och föranledda av fastighetsskattereformen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
3
Förslag
till
lag med särskilda bestämmelser om kommuns ocli annan kommunal
samfällighets utdebitering av skatt för år 1956.
Härigenom förordnas som följer.
Där i lag eller annan allmän författning finnes stadgat, att kommuns eller
annan kommunal samfällighets medelsbehov skall, i den mån det ej fylles
genom andra inkomster, täckas genom utdebitering i förhållande till de
skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
vid senaste taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten
skattskyldiga, skola vid fastställande av utgifts- och inkomststat för år 1956
följande särskilda bestämmelser gälla.
Den utdebitering, som skall verkställas för att täcka medelsbehovet för år
1956, skall beräknas i förhållande til! det antal skattekronor och skatteören,
som svarar mot den vid 1955 års inkomsttaxering av taxeringsnämnd beräknade
sammanlagda beskattningsbara inkomsten, med tillägg av ett belopp
motsvarande fyra procent av det sammanlagda taxeringsvärdet år 1955 å
inom kommunen eller samfälligheten skattepliktig fastighet.
Kommunen eller samfälligheten äger av statsverket såsom förskott under
år 1956 uppbära vad som enligt denna lag beslutats till utdebitering för sistnämnda
år. Nämnda förskott skal! avräknas mot vad kommunen eller samfälligheten
äger uppbära på grundval av taxeringen för inkomst under året
efter det då förskottet utanordnats.
Det åligger länsstyrelse eller, efter länsstyrelses uppdrag, lokal skattemyndighet
att lämna kommun eller samfällighet de uppgifter, som kunna finnas
erforderliga för iakttagande av vad ovan stadgats.
Kungl. Maj :t äger utfärda de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga
för tillämpningen av denna lag.
Förslag
till
lag om skyldighet för kommun att avsätta medel till särskild skatteregleringsfond
i anledning av fastighetsskattens omläggning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Det åligger stad, köping, landskommun och landsting att verkställa avsättning
till särskild skatteregleringsfond i anledning av fastighetsskattens omläggning
med sådant belopp, att denna fond vid utgången av år 1957 uppgår
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 93.
till belopp ej understigande vad staden, köpingen, landskommunen eller
landstinget av statsverket under år 1955 uppburit på grundval av 1954 års
fastighetstaxering.
Avsättning, som nu sagts, må fördelas på åren 1955, 1956 och 1957 eller
ock göras under något eller några av dessa år.
2 §.
Vad om inskränkning i kommuns rätt att taga medel ur fond i anspråk
finnes stadgat, skall, såvitt avser tiden efter utgången av år 1957, icke gälla
fond varom i denna lag förmäles.
3 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda de närmare föreskrifter, som kunna finnas
erforderliga för tillämpning av denna lag.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 56 §* lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
56 §.
Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,
som ingår i slutlig skatt på grund av nästföljande års taxering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting.
Härigenom förordnas, att 45 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni 1924
om landsting1 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 Senaste lydelse se 1953:283.
2 Senaste lydelse av 45 § se 1953:286 och av 47 § se 1950:47.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
5
45 §.
2 mom. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,
som ingår i slutlig skatt på grund av nästföljande års taxering.
47 §.
Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall lokal skattemyndighet
varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till landstingets
förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända förteckning, som för
varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören,
som påförts enligt kommunalskattelagen. Förvaltningsutskottet låter däröver
upprätta sammandrag, upptagande summan för hela landstingsområdet,
samt huru mycket sig belöper å varje kommun.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 2 § förordningen
den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel.
Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. och 2 § förordningen den 31 december
1945 om utdebitering av tingshusmedel1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
1 §•
2 mom. Till ledning för tingshusmedlens bestämmande skall lokal skattemyndighet
varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till
tingshusbyggnadsskyldige genom länsstyrelsen insända förteckning, som för
varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören
som påförts enligt kommunalskattelagen.
2 §.
Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skola utgöras dels tingshusmedel, som ingå i preliminär skatt
för inkomst under detta år, dels ock tingshusmedel, som ingå i slutlig skatt
på grund av nästföljande års taxering.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
1 Senaste lydelse av 1 § 2 mom. och 2 § se 1953:287.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 17 december 1948 (nr 766)
angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal
eller ecklesiastik indelning, m. m.
Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ förordningen den 17 december
1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, in. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
samt att 5 § samma lag skall upphöra att gälla.
4 §.
Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän
kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på
grund av taxering verkställd under det år då indelningsändringen träder i
kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre, efter vilken
slutlig skatt påföres i förstnämnda kommun.
Fordran hos statsverket å allmän kommunalskatt samt landstingsmedel
och tingshusmedel, som påföras inom ifrågavarande område på grund av
taxering verkställd under året innan indelningsändringen träder i kraft eller
under det nästföljande året, tillkommer den kommun, det landsting eller det
tingslag, vartill området hör enligt den äldre indelningen.
8 §.
Vad ovan stadgats angående överföring av område från en kommun till
annan skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan sådan ändring
i kommunal indelning varom i 2 § sägs.
Likaledes skall —• ■—■ -— 2 § sägs.
Beträffande sådan — --angivna året.
9 §.
Bestämmelserna i----ecklesiastik indelning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, dock att 4 § andra
stycket i författningsrummets äldre lydelse ävensom 5 § andra stycket skola
äga tillämpning under år 1955.
Senaste lydelse av 4 § se 1953:289 och av 9 § se 1952:248.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari
195i.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena IJndén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Ling
man,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om särskilda
bestämmelser om utdebitering av allmän kommunalskatt för år 1956,
m. m. samt anför därvid följande.
Inledning.
Enligt 67 § lagen om kommunalstyrelse på landet skall kommuns medelsbehov,
i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas med
allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas i förhållande
till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i
kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.
Enligt 69 § nämnda lag skall med det belopp för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för ett år, utgöras dels sådan allmän
kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år,
dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt
på grund av nästföljande års taxering.
Debitering och uppbörd av kommunala skatter sker genom de statliga
debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Staten redovisar de kommunala
utskylderna till kommunerna i följande, i 72 § kommunalstyrelselagen för
landet föreskrivna ordning:
Kommun äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för visst år påföres de till kommunen
skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående år.
Kommun äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på
grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering'' för nästkommande år. Vad sålunda
beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos statsverket vid
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas
mot den allmänna kommunalskatt, som kommunen äger uppbära av statsverket
på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt
bestämmelserna i nästföregående stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år
utanordna till kommunalnämnderna med en sjättedel å åttonde dagen i var
och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november.
Bestämmelserna, motsvarande de nu återgivna, återfinnes i övriga kommunallagar.
Enligt beslut vid 1953 års riksdag (SFS nr 400/1953) skall fastighetsskatten
upphöra såsom självständig skatteform. I stället sker fastighetsbeskattning
i den formen, att vid taxering till kommunal inkomstskatt
förutom inkomst enligt nu gällande regler s. k. garantibelopp för fastighet
skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet. Garantibelopp beräknas vid taxeringen på grundval
av beskattningsårets taxeringsvärde.
Fastighetsskatt debiteras sista gången år 1954. Denna skatt skall erläggas
under uppbörd sterminerna i september och november 1954 samt januari
1955.
Garantibelopp för fastighet upptages såsom skattepliktig inkomst första
gången vid 1956 års inkomsttaxering.
I vad avser debitering av skatt och uppbörd är garantibelopp i princip
att likställa med annan inkomst. I uppbördshänseende är emellertid vissa
omständigheter att beakta.
För skattskyldig, vilken har att erlägga preliminär A-skatt, omfattar
skatteavdrag enligt tabell icke skatt, som hänför sig till garantibelopp, varför
sådan skatt medför påföring av kvarstående skatt, därest icke den skattskyldige
hos sin arbetsgivare gör anmälan att han önskar förhöjt skatteavdrag
med så stort belopp, att avdraget täcker skatt även för garantibelopp,
eller ock i annan ordning inbetalar preliminär skatt motsvarande den skatt
som kommer att belöpa på garantibeloppet. Om denna skatt icke erlägges
preliminärt, påföres alltså kvarstående skatt vilken inflyter först vid uppbördsterminer
i mars och maj månader under andra året efter det ifrågavarande
beskattningsåret. Garantibelopp skall sålunda första gången beräknas
för beskattningsåret 1955 vid 1956 års taxering, och skatt för sådant
garantibelopp kommer, om den ej erlagts preliminärt, att erläggas först
under mars och maj år 1957.
För skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt, skall i princip
vid skattens beräkning hänsyn tagas jämväl till skatt för garantibelopp.
Emellertid måste denna beräkning av tekniska skäl — i varje fall i väsentlig
omfattning — ske på grundval av den senast beräknade slutliga skatten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
9
Detta medför, att för två övergångsår — 1955 och 1956 — den preliminära
Il-skatten i flertalet fall kommer att beräknas med ledning av slutlig skatt,
vari skatt för garantibelopp icke ingår. I den mån den debiterade preliminära
B-skatten icke innefattar skatt för garantibelopp och den skattskyldige
icke i annan ordning frivilligt inbetalar ett motsvarande högre belopp,
kommer alltså skatt för garantibelopp att erläggas i form av kvarstående
skatt, vilken förfaller till betalning, i vad avser garantibelopp hänförligt
till beskattningsåret 1955, under uppbördsterminer i mars och maj år 1957
och i vad avser garantibelopp hänförligt till beskattningsåret 1956, under
uppbördsterminer i mars och maj år 1958.
Den preliminära B-skatt, som erlägges från och med år 1957, kommer
att vara beräknad å slutlig skatt, vari skatt för garantibelopp ingår, varför
från och med nämnda år skatt för garantibelopp kan beräknas komina att
regelbundet erläggas preliminärt av skattskyldiga med B-skatt.
För skattskyldig, vilkens slutliga skatt överstiger den preliminärt erlagda,
inträder i vissa fall påföljd, varom stadgas i 27 § 3 mom. i 1953 års uppbördsförordning.
Med hänsyn till denna påföljd ligger det beträffande
större skattebelopp i allmänhet i de skattskyldigas intresse att erlägga skatt
— även i vad den belöper å garantibelopp •— preliminärt. Där sådan påföljd
icke inträder, kommer preliminärt erläggande av skatt för garantibelopp
att vara beroende av de skattskyldigas frivilliga medverkan. Vissa åtgärder
kan övervägas i syfte att erinra fastighetsägare om att de -— för undvikande
av påföring av kvarstående skatt — bör tillse, alt den preliminära skatt
de erlägga innefattar jämväl skatt för garantibelopp. Denna fråga avser jag
emellertid att anmäla för slutligt avgörande vid ett senare tillfälle.
Av det nu återgivna framgår att fastighetsskattens inarbetande medför
vissa problemställningar i avseende å kommunernas skatteinkomster under
några övergångsår. Detta spörsmål berördes redan i proposition nr 186/1953,
däri riksdagen förelädes förslag till fastighetsskattereformen. I nämnda
proposition anförde jag bl. a. följande.
Den ifrågasatta inarbetningen av fastighetsskatten i inkomstskatten medför
vissa verkningar i avseende å kommunernas inkomstberäkningar under
några övergångsår. Godtages de av mig föreslagna övergångsbestämmelserna,
kan dessa verkningar anges på följande sätt.
Under år 1955 uppbär kommunerna av staten fastighetsskatt enligt 1954
års fastighetstaxering och förskott å inkomstskatt, beräknat å ett underlag
däri garantibelopp för fastighet icke ingår. Kommunernas inkomster av skatt
påverkas alltså detta år icke av omläggningen. Å andra sidan kommer staten,
i den mån skatt å garantibelopp betalas preliminärt, att erhålla större
intäkter än som utan en omläggning av fastighetsbeskattningen skulle ifrågakommit.
Under år 1956 erhåller kommunerna för första gången icke någon fastighetsskatt.
Förskott från staten å inkomstskatt beräknas å 1955 års skatteunderlag,
däri icke ingår garantibelopp för fastighet. — Kommunerna
*0 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
skulle alltså detta år få mindre skatteinkomster än som rätteligen bör
ifrågakomma.
Under år 1957 erhålles ett förskott, som beräknats på ett underlag däri
garantibelopp för fastighet ingår. Avräkning sker detta år mot förskottet
under ai 1955 och därvid tillföres kommunerna ett belopp, motsvarande
fastighetsskatten. — Detta år skulle kommunerna alltså få »dubbel» fastighetsskatt.
Under år 1958 inträder samma situation som under år 1957.
Fr. o. m. 1959 löper systemet normalt, d. v. s. förskott erhålles å ett skatteunderlag,
däri garantibelopp för fastighet ingår, och avräkning sker mot ett
tidigare erhållet förskott, som beräknats på ett skatteunderlag med inräknade
garantibelopp.
Av det nu sagda framgår, att kommunerna under år 1956 icke skulle få
vare sig fastighetsskatt eller förskott av staten som inkluderar fastighetsskatt.
Under åren 1957 och 1958 skulle kommunerna däremot få »dubbel»
fastighetsskatt. Att kommunerna under två år får »dubbel» fastighetsskatt
och allenast under ett år helt förlorar fastighetsskatt, sammanhänger med
att fastighetsskatten enligt gällande bestämmelser utbetalas ett år senare
än förskottet å inkomstskatt samt att fastighetsskatten enligt förslaget inarbetas
i inkomstskatten.
Genom särskilda övergångsbestämmelser synes böra föreskrivas, att förskottet
under år 1956 beräknas på sådant sätt att kommunerna detta år
blir bibehållna vid sedvanliga skatteinkomster, .lag anser emellertid att
denna fråga bör fa ansta med sitt avgörande till dess hela det ifrågavarande
problemkomplexet ytterligare övervägts. Det föreligger icke något behov av
att bestämmelser meddelas redan av 1953 års riksdag.
I en den 18 december 1953 dagtecknad P. M. med förslag till vissa övergångsbestämmelser
angående statens redovisning av fastighetsskatt till
kommunerna och fastställande av kommunal utdebitering in. m. i anledning
av fastighetsbeskattningens omläggning har 1950 års skattelagssakkunniga
upptagit ifrågavarande spörsmål till närmare behandling och framlagt
vissa förslag till lagstiftning i ämnet.
Över nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, överstathållarämbetet (med överlämnande
av särskilda yttranden från stadskollegiet i Stockholm och direktionen för
Stockholms stads uppbördsväsen), länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands
och Jämtlands län, länsstyrelsen i Värmlands län (med överlämnande
av särskilda yttranden från drätselkamrarna i Karlstad och Hagfors), Svenska
landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet.
1950 års skattelagssakkunnigas promemoria och förslag.
De sakkunniga ifrågasätter, huruvida man borde meddela en föreskrift
av innebörd att beslut om kommunal utdebitering för år 1955 och 1956 skall
grundas på det skatteunderlag, som hade erhållits vid 1954 respektive 1955
års taxering, om därvid beräknats garantibelopp för fastighet enligt det nya
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
11
systemet. Med en sådan anordning skulle kommunerna redan från början
av det nya systemet kunna grunda utdebiteringen å ett skatteunderlag, som
motsvarade det verkliga. Garantibeloppen borde därvid beräknas till 4 procent
av 1954 respektive 1955 års skattepliktiga fastighetsvärden. Genom
bestämmelser av detta innehåll skulle kommunerna alltså under åren 1955
och 1956 erhålla förskott å den kommunala inkomstskatten jämväl i vad
denna avsåg skatt för garantibelopp.
De sakkunniga tillägger, att vid uppgörande av stat för 1957 och följande
år skulle kommunerna med regler av nyss antytt slag komma att erhålla
en i princip riktigt beräknad skatteinkomst.
Därefter anföres att i samband med fastighetsskattens upphörande uppkom
jämväl frågan om slutredovisning till kommunerna av fastighetsskatt,
som debiterats att erläggas till staten efter statens övertagande av kommunaluppbörden.
Härom anföres följande.
Uppbörden av kommunala utskylder övertogs av staten från och med år
1947, varför vid bedömande av förevarande fråga hänsyn behöver tagas
endast til! fastighetsskatt, som influtit från och med nämnda år. Fastighetsskatt
uppbars sålunda av staten första gången, såsom framgår av övergångsbestämmelserna
till 1945 års uppbördsförordning, vid tre uppbördsterminer
under år 1947. Denna fastighetsskatt hade debiterats på grundval
av 1946 års fastighetstaxering.
I fråga om den fastighetsskatt, som skulle utgå på grund av 1947 års
fastighetstaxering, medgavs befrielse beträffande två tredjedelar. Den tredjedel
därav, som skulle erläggas, förföll till betalning vid uppbördstermin i
mars månad år 1948.
Den befrielse, som medgavs från erläggandet av viss del av fastighetsskatt
på grund av 1947 års fastighetstaxering, sammanhängde med den omläggning
av uppbörden av fastighetsskatt, som skedde i samband med det
nya uppbördssystemets genomförande. Tidigare erlades fastighetsskatt under
året efter det, varunder fastighetstaxering skett. I enlighet därmed
erlades fastighetsskatt på grund av 1946 års fastighetstaxering — den sista
på grund varav fastighetsskatt debiterades enligt den äldre ordningen -—
under uppbördsterminer i mars, maj och juli månader år 1947. Från och
med år 1948 skulle fastighetsskatt erläggas vid uppbördsterminer i september
och november under taxeringsåret samt i januari året därpå. Sålunda
skulle fastighetsskatt på grund av 1948 års fastighetstaxering erläggas vid
uppbördsterminer i september och november år 1948 samt i januari år
1949. (Här bortses från de fall, då fastighetsskatt uppgår till så lågt belopp,
att detsamma fördelas på blott två uppbördsterminer eller skall i dess
helhet erläggas under en uppbördstermin.) Skulle den omnämnda befrielsen
icke ha meddelats, hade fastighetsägaren på grund av omläggningen
av uppbörden under år 1948 haft att erlägga såväl hel fastighetsskatt på
grund av 1947 års fastighetstaxering som två tredjedelar av fastighetsskatt
på grund av 1948 års fastighetstaxering.
Genom den medgivna befrielsen begränsades fastighetsägarnas skyldighet
att under år 1948 erlägga fastighetsskatt till att avse en tredjedel av
skatt på grund av 1947 års fastighetstaxering och två tredjedelar av fastighetsskatt
på grund av 1948 fastighetstaxering. Omläggningen var sålunda
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
av huvudsakligen formell natur. Fastighetsägarna hade såväl före som efter
omläggningen liksom under övergångsåret 1948 att under varje kalenderår
erlägga endast ett års fastighetsskatt.
I enlighet med detta betraktelsesätt ansågs att omläggningen och den
därmed förbundna befrielsen från skyldigheten att erlägga två tredjedelar
av fastighetsskatt på grund av 1947 års fastighetstaxering icke borde medföra,
att kommunerna något år finge mindre än ett års fastighetsskatt.
Härom anfördes i prop. nr 261/1946, sid. 79:
»Ehuru sålunda endast en tredjedel av fastighetsskatten på grund av 1947
års taxering debiteras, torde emellertid kommun, landsting och tingslag
likväl höra under år 1948 av statsverket uppbära fastighetsskatt med hela
det belopp, som skulle hava debiterats på grund av nämnda taxering om
efterskänkande icke ägt rum. Då under år 1948 liksom under åren 1947 och
1949 samt följande år fastighetsskatt inflyter under tre uppbördsterminer,
torde efterskänkandet för statsverket verka föga kännbart.»
Vad i propositionen sålunda anförts föranledde icke erinran från riksdagens
sida.
De sakkunniga framhåller så, att resultatet av å ena sidan debitering av
fastighetsskatt och a andra sidan redovisningen till kommunerna av sådan
skatt blev, om densamma bedömdes i ett sammanhang för hela den tid som
staten ombesörjt debiteringen och uppbörden, att en kommun vid utgången
av år 1954 hade att fordra den år 1954 debiterade fastighetsskatten med
avdrag av den del (två tredjedelar) av 1947 års fastighetsskatt, från vars
eiläggande de skattskyldiga befriats. Slutredovisningen till kommunerna
av fastighetsskatt var, fortsätter de sakkunniga, i viss mån beroende på
vilken innebörd 1946 års nyss återgivna beslut skulle anses äga. De sakkunniga
hade utgått från att vid övergången år 1948 till debitering av
fastighetsskatt under taxeringsåret i stället för, såsom tidigare, under året
efter taxeringsåret avsikten icke varit att av statsmedel till kommunerna
utbetala de två tredjedelar av 1947 års fastighetsskatt, som de skattskyldiga
befriades från att erlägga, utan att varje års redovisning av fastighetsskatt
borde anses till viss del avse den på grund av föregående års fastighetstaxeiing
debiterade skatten och till viss del den skatt, som debiterades på
grund av det löpande årets fastighetstaxering. Sålunda borde utbetalning
av fastighetsskatt under år 1948 — det första då debitering av fastighetsskatt
skedde redan under taxeringsåret — anses hänförlig till vad de skattskyldiga
hade att under samma år erlägga, således dels till 1947 års och
dels till 1948 års fastighetsskatt, även om avräkningen formellt grundade
sig på 1947 års fastighetstaxering.
De sakkunniga har, med angivande av att 1947 års fastighetsskatt uppgick
till omkring 165 milj. kronor, grundat sina förslag i ämnet på vad
nyss återgivits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
13
Remissyttrandena.
Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.
Statskontoret riktar erinringar mot de sakkunnigas förslag, i vad detta
innebar att till kommunerna skulle under år 1955 utbetalas en del av 1954
års fastighetsskatt. Enligt statskontorets mening borde en dylik utbetalning
av fastighetsskatt icke komma i fråga. Statskontoret erinrar om att kommunerna
vid utgången av år 1954 för varje år, som staten ombesörjt uppbörden
av kommunalutskylderna, tillfullo erhållit de fastighetsskattebelopp,
med vilka räknats vid fastställandet av kommunernas utgifts- och inkomststater
för respektive år. Därest — i viss överensstämmelse med vad som
skedde 1948 — staten såsom förordats tillsåg, att förskott fr. o. m. år 1955
komme att utgå även för det fastighetsskatten avlösande garantibeloppet
för fastighet, skulle kommunerna komma i samma ekonomiska läge som
om källskattereformen och omläggningen av fastighetsskatten sammanfallit
i tiden. Ett innehållande av den differens till statens förmån, som med
tillämpning av gällande, schabloniserade redovisningssätt uppstått mellan
vad kommunerna erhållit av staten och staten uppburit av de skattskyldiga
i form av fastighetsskatt, borde enligt statskontoret inge så mycket mindre
betänkligheter som, såvitt av promemorian framgick, avsevärd tid torde
förflyta, innan 1955 års skatt för garantibelopp kom att inbetalas av de
skattskyldiga. Statskontoret påpekar i detta sammanhang även, att kommunerna
haft förmånen av att icke behöva räkna med skatterestantier.
Statskontoret, som i enlighet med det återgivna anser att någon redovisning
för uppburna fastighetsskattebelopp utöver den som ägt rum, icke
bör åligga staten i förhållande till kommunerna, avstyrker följaktligen de
sakkunnigas förslag härutinnan. Kommunerna bör enligt statskontoret således
för år 1955 endast ha att räkna med förskott å fastighetsskatt enligt
det nya systemet.
Även riksräkenskapsverket uttalar som sin mening, att 1954 års fastighetsskatt
borde i sin helhet tillfalla statsverket. Vad som tidigare i hithörande
sammanhang förekommit borde enligt riksräkenskapsverkets mening
snarast ses som ett uttryck för att det ansågs ankomma på staten att sörja
för att statsmakternas ändringar i uppbördssystemet icke — utan att det
var åsyftat — skulle bli till finansiellt förfång för kommunerna. Likaväl
som man ansett att kommunerna icke borde bli lidande genom de av statsmakterna
1947 genomförda uppbördstekniska reformerna, kunde det hävdas
att det nu icke fanns anledning att låta kommunerna »oförtjänt» gynnas
av de förestående ändringarna beträffande uppbörden av skatt för fastighet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län, som icke riktat några erinringar
mot förslaget om uppräkning av underlaget för förskottsberäkningen för de
kommunala budgetåren 1955 och 1956, har beträffande de sakkunnigas för
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
slag att staten skulle innehålla viss del av 1954 års fastighetsskatt, framhållit
att länsstyrelsen — under förutsättning att rättsligt hinder icke ansågs
möta mot förslaget i denna del — funnit det resultat, vartill de sakkunniga
kommit, utgöra en skälig och rimlig lösning av frågan om vilket
helopp av fastighetsskatt som borde av kommun m. fl. uppbäras under år
1955.
Länsstyrelserna i Hallands, Värmlands och Jämtlands län har i allt väsentligt
ansett sig kunna godtaga det av de sakkunniga framlagda förslaget.
I de av landskommunernas förbund, stadsförbundet och landstingsförbundet
avgivna remissyttrandena godtages de sakkunnigas förslag till uppräkning
av underlaget för kommunernas förskottsberäkningar under åren
1955 och 1956. Däremot riktas bestämda erinringar mot förslaget att staten
skulle innehålla viss del av 1954 års fastighetsskatt.
Landskommunernas förbund anför sålunda följande.
Enligt 72 § lagen om kommunalstyrelse på landet äger kommun av statsverket
uppbära den allmänna kommunalskatt, som debiteras enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen. Den fastighetsskatt, som debiteras på
grund av 1954 års taxering, äga kommunerna alltså rätt att uppbära, och
denna skatt skall därför enligt förbundsstyrelsens mening oavkortad tillfalla
kommunerna. Denna rätt torde icke bortfalla vid den nya kommunallagens
ikraftträdande den 1/1 1955. Vad beträffar den fastighetsskatt, som
redovisades till kommunerna under år 1948, utgjorde denna till ingen del förskott,
som sedermera skulle avräknas mot kommunerna tillkommande skattemedel.
I proposition till riksdagen föreslogs att kommunerna skulle erhålla
hela den fastighetsskatt, som skulle ha debiterats på grund av 1947 års
taxering, om efterskänkande icke ägt rum. Däremot angavs i propositionen
ingenting om att vad som sålunda komme att utbetalas skulle anses till
viss del utgöra förskott. Efterskänkandet har alltså uppenbarligen ansetts
utgöra ett mellanhavande mellan statsverket och skattebetalarna. Riksdagen
lämnade utan erinran vad som anförts i propositionen och har alltså
godkänt, att utbetalningen av fastighetsskatt under år 1948 skedde slutgiltigt
och icke i form av förskott att avräknas mot kommunernas tillgodohavanden
någon gång i framtiden. Kommunerna kunna alltså icke anses ha
någon skuld till statsverket på grund av 1948 års skatteutbetalningar. Förbundsstyrelsen
motsätter sig därför bestämt att kommunerna nu i efterhand
skola vidkännas de ifrågasatta avdragen.
På ett i huvudsak likartat sätt uttalar sig stadsförbundet och landstingsförbundet.
I det av överståthållarämbetet avgivna remissyttrandet har, som tidigare
framhållits, fogats yttranden från stadskollegiet i Stockholm och direktionen
för Stockholms stads uppbördsväsen, i vilka yttranden ävenledes riktats
kritik mot förslaget att staten skulle innehålla viss del av 1954 års fastighetsskatt.
överståthållarämbetet framhåller, att vad de kommunala myndigheterna
därvid anfört hade synts ämbetet i och för sig riktigt. Ämbetet
tillägger emellertid, att till stöd för dé sakkunnigas förslag dock kunde med
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
15
visst fog åberopas det irrationella i att kommunerna bereddes viss skattevinst
som en följd av att statsmakterna fann skäligt verkställa omläggning
av systemet för redovisning av skatt.
Departementschefen.
Det framgår av vad nu återgivits, att fastighetsskattens inarbetande
medför en del problem beträffande kommunernas skatteinkomster under
vissa år, till vilka ställning bör tagas vid 1954 års riksdag.
Om några som helst bestämmelser icke meddelades, skulle följden bli
att kommunerna under 1956 erhöll en mindre skatteinkomst än som normalt
skulle ifrågakommit, medan kommunerna under 1957 och 1958 skulle
erhålla dels förskott beräknade på ett skatteunderlag däri garantibelopp
för fastighet ingår och dels, genom avräkning mellan tidigare erhållna
förskott och efter taxering konstaterade verkliga skatteinkomster, en extra
skatteinkomst i princip svarande mot fastighetsskatten. Att kommunerna
skulle få för litet under ett år och lika mycket mer under ett senare år
sammanhänger med den teknik som valts för kommunernas tillgodoförande
av sina skatteinkomster. Att kommunerna under ytterligare ett år skulle
få mer skatteinkomst än som eljest ifrågakommit beror av att fastighetsskatten
tidigare uppburits av staten inemot ett år innan den utbetalats till
kommunerna, medan efter fastighetsskattens inarbetande i inkomstskatten
läget blir det att förskottet från statsverket skall beräknas jämväl på garantibelopp
för fastighet.
Av det sagda framgår att i ett hänseende det framstår såsom särskilt
angeläget att bestämmelser meddelas, nämligen i syfte att tillse att kommunerna
under 1956 — då ingen fastighetsskatt i äldre mening utbetalas
till kommunerna och då förskottet samma år med gällande regler skulle
beräknas på ett underlag som ej innefattar garantibelopp — bibehålies vid
sedvanliga inkomster. De sakkunniga har härutinnan föreslagit, att ifrågavarande
förskott skall beräknas på det vid 1955 års taxering framkomna
inkomstskatteunderlaget ökat med fyra procent — repartitionstalet för fastighet
är ju fr. o. m. 1954 års taxering fyra — av 1955 års skattepliktiga
fastighetsvärden. Genomföres detta, följer härav automatiskt att kommunerna
även under 1958 får riktigt beräknade skatteinkomster.
Detta förslag har från alla håll tillstyrkts och bör genomföras.
Vilka bestämmelser, som man i övrigt kan finna skäl meddela, sammanhänger
med den ståndpunkt, som tages till frågan hur man skall förfara
med 1954 års fastighetsskatt. Jag får därför först behandla denna fråga.
Att delade meningar härutinnan föreligger framgår av min tidigare
lämnade redovisning för de sakkunnigas förslag och de däröver avgivna
remissyttrandena.
De sakkunniga har påvisat att läget vid utgången av år 1954 blir det, att
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
stalen — om här bortses från vissa mindre variationer i fastighetsskattens
storlek från år till år —- utbetalat till kommunerna lika mycket fastighetsskatt
som staten för kommunernas räkning uppburit av fastighetsägarna.
För kommunerna skulle allenast kvarstå en fordran på vad staten kominer
att uppbära i fastighetsskatt vid januariterminen 1955, d. v. s. ungefär en
tredjedel av 1954 års fastighetsskatt. De sakkunniga har med utgångspunkt
härifrån och med hänsyn till det efterskänkande gentemot fastighetsägarna
av två tredjedelar utav 1947 års fastighetsskatt, som på sin tid skedde, förordat
att staten skulle till kommunerna redovisa 1954 års fastighetsskatt
med avdrag lör två tredjedelar av 1947 års fastighetsskatt.
Statskontoret och riksräkenskapsverket har från delvis likartade utgångspunkter
kommit till det resultatet, att staten icke bör utbetala någon
del av 1954 års fastighetsskatt till kommunerna. Därvid understrykes att
statens uppgift bör vara att tillse, att en omläggning av skatte- och uppbördsreglerna
icke medför att kommunerna blir härav under något år lidande.
Men samtidigt framhålles att en dylik omläggning skäligen icke heller
bör medföra att kommunerna på statens bekostnad något år får väsenligt
högre skatteinkomster än som utan omläggningen ifrågakommit.
För egen del är jag icke beredd att godtaga vare sig de sakkunnigas eller
nyssnämnda myndigheters ståndpunkt. Det är visserligen riktigt, att år 1947
ett visst efterskänkande av fastighetsskatt ägde rum. För staten var detta i
dåvarande läge en föga kännbar sak; 1948 års fastighetsskatt började enligt
de då för första gången tillämpade reglerna inflyta under den tid, då utan
ett efterskänkande 1947 års fastighetsskatt eljest till övrig del hade betalats.
Något förbehåll att denna anordning skulle medföra en latent skattefordran
från statens sida gentemot kommunerna gjordes ej. Men även om så hade
skett, synes det mig mycket tveksamt om detta kunnat åberopas av staten
för att innehålla, helt eller delvis, ett senare års fastighetsskatt. Fastighetsskatten
är enligt kommunallagarna en rent kommunal skatt av repartitionskaraktär;
den erlägges av fastighetsägarna för att tillföras kommunerna,
och staten är endast en mellanhand med föreskriven redovisningsskyldighet.
Av det sagda framgår, att jag för egen del anser att staten icke kan hävda
någon rätt till 1954 års fastighetsskatt. Och det är enligt min mening icke
godtagbart att sammankoppla frågan om 1954 års fastighetsskatt med den
omständigheten, att staten — genom fastighetsskattereformen — nödgas
utbetala till kommunerna ett högre förskott på inkomstskatt, alltså inklusive
skatt på garantibelopp, än som med tidigare regler gällt. Jag förordar följaktligen,
att 1954 års fastighetsskatt utbetalas till kommunerna enligt gällande
bestämmelser, d. v. s. i sin helhet och under år 1955.
Godtages detta, erhåller kommunerna under sistnämnda år fastighetsskatt
på samma sätt som under tidigare år. Fråga uppkommer då huruvida
kommunerna under 1955 bör erhålla ett förskott av staten, som beräknas
på grundval jämväl av garantibelopp för fastighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
17
För en bestämmelse av sådan innebörd kan åberopas, att förskottet
därigenom blir i princip riktigt beräknat. Vid avräkningen mellan kommunerna
och statsverket under 1957 erhåller kommunerna då icke heller någon
onormal skatteinkomst, å andra sidan erhåller kommunerna en onormalt
stor inkomst under år 1955. Jag återkommer längre fram till frågan om
kommunernas disposition av denna extra skatteinkomst, men vill redan nu
förutskicka att det enligt min mening bör åläggas kommunerna att fondera
ett belopp motsvarande den opåräknade extra inkomsten. Sker detta blir det
för kommunerna i huvudsak likgiltigt om den »dubbla» fastighetsskatten
inflyter 1955 eller 1957. Denna fråga bör med andra ord kunna avgöras
under hänsynstagande främst till andra omständigheter.
Ofrånkomligt är att — såsom jag framhöll i 1953 års fastighetsskatteproposition
— fastighetsbeskattningsreformen i förhållande till nuvarande ordning
medför en för vissa övergångsår icke oväsentlig belastning för statsverket
i förhållande till kommunerna. Under dessa år skall statsverket —
utan att motsvarande inkomster inflyter — utbetala ca. 300 milj. kronor
mer till kommunerna än som ifrågakommit, därest reformen ej genomförts.
Följaktligen och då, som jag nyss framhöll, det för kommunerna är i huvudsak
likgiltigt under vilket av de ifrågakommande åren detta extra belopp
utbetalas, bör det utslagsgivande vara när det för statsverket kan anses
naturligast och lämpligast att verkställa denna utbetalning. Jag kommer nu
alltså över till de skäl, som talar mot förslaget att uppräkna underlaget för
statsverkets förskott till kommunerna under 1955.
I inkomstberäkningarna i årets statsverksproposition har icke räknats
med någon inbetalning under första halvåret 1955 av preliminär skatt för
garantibelopp för fastighet. För sådan inbetalning kräves frivillig medverkan
från de skattskyldigas sida ocK detta gäller i princip oavsett om fråga
är om skattskyldiga med preliminär A- eller B-skatt. Även om en viss upplysnings-
och propagandaverksamhet skulle bedrivas, torde icke böra ifrågakomma
att vid budgetberäkningarna kalkylera med att källskatt avseende
garantibelopp kommer att inbetalas under de två uppbördsterminer under
första halvåret 1955 varom fråga är. Först mot senare delen av 1955 och
främst såsom fyllnadsinbetalningar under 1956 kan räknas med att den del
av ifrågavarande skatt betalas, som överhuvud taget erlägges preliminärt.
Man måste räkna med att huvudparten av skatten för garantibelopp inflyter
som kvarstående skatt först under 1957. Detta år finnes vidare anledning
att därjämte räkna med vissa fyllnadsinbetalningar för inkomståret
1956, avseende skatt för garantibelopp. Slutligen är att märka, att källskatteuppbörden
fr. o. m. 1957 blir avsevärt effektivare i vad fråga är om skatt
på garantibelopp. Alla B-skattebetalare får då automatiskt erlägga sådan
källskatt; även beträffande A-skattebetalare gäller att de då blivit förtrogna
med det nya systemet och kan antagas ha anpassat sig efter detsamma.
Av det sagda framgår, att det för statsverket måste anses naturligast
3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. A:r 93.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
och minst belastande att göra den extra utbetalningen till kommunerna
år 1957, under vilket år statsverket från de skattskyldiga tillfälligt erhåller
större fastighetsskattebelopp än andra år. Denna omständighet bör därför
enligt min mening vara avgörande för frågans bedömande.
Det kan tilläggas, att detta alternativ närmast överensstämmer med vad
som anfördes i fastigbetsskattepropositionen 1953 och som av riksdagen
då lämnades utan erinran. Det har därjämte den fördelen att man undslipper
att för 1955 göra en omräkning av underlaget för förskottsberäkningen.
Godtages mitt förslag, behöver speciella sådana beräkningar alltså ske allenast
ett år, 1956. År 1957 tillföres kommunerna automatiskt och utan någon
komplicering av bestämmelserna den högre skatteinkomsten.
fc.n sammanfattning av vad jag i det föregående förordat innebär alltså
följande.
Några speciella föreskrifter i avseende å det kommunala budgetåret 1955
lämnas ej. Härav följer att kommunerna detta år gör sina inkomstberäkningar
enligt samma regler som tidigare gällt och erhåller samma inkomster
som om fastighetsskattereformen ej genomförts. En ytterligare följd blir att
kommunerna under 1957 får en extra inkomst, motsvarande ett års fastighetsskatt.
— Förskottsberäkningen för det kommunala budgetåret 1956
grundas, genom särskilda föreskrifter, på ett med garantibeloppet uppräknat
skatteunderlag. I följd härav blir det automatiskt riktiga kommunala skatteinkomster
under 1958.
Jag övergår så till frågan, huruvida föreskrifter bör meddelas rörande
kommunernas disposition av den extra skatteinkomst å ca. 300 milj. kronor
som tillföres kommunerna under 1957. Om denna inkomst gäller, att den
— med hänsyn till sin natur av engångsinkomst av speciellt slag — icke
bör år 1957 behandlas såsom annan kommunens skatteinkomst. Det kan
icke anses önskvärt att beloppet i fråga utnyttjas för en omedelbar och tillfällig
sänkning av utdebiteringen, som ett följande år skulle behöva höjas
motsvarande. Den extra inkomsten är föranledd av en reform på fastighetsbeskattningens
område, som betecknats som ett steg på väg mot fastighetsskattens
fullständiga avveckling. Att en sådan avveckling icke beslöts redan
1953 sammanhängde på ett avgörande sätt med de svårigheter detta skulle
medföra för kommunerna i form av minskat skatteunderlag. För att icke
framtvinga alltför stora utdebiteringshöjningar, främst i vissa kommuner,
stannade man alltså tills vidare för att sänka repartitionstalet samt bereda
möjligheter att i förekommande fall avräkna ortsavdrag och avdrag för
nedsatt skatteförmåga jämväl mot fastighetsskatten. Men det förutskickades
att framdeles en förnyad prövning borde göras beträffande möjligheterna
att genomföra den fullständiga avvecklingen.
Även om nu icke kan anges när en dylik avveckling blir möjlig att genomföra,
ter det sig mot angivna bakgrund naturligt om kommunerna fonderar
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
19
ifrågavarande engångsbelopp i syfte att använda detsamma för att lindra de
anpassningssvårigheter, som vid fastighetsskattens definitiva avveckling kan
uppkomma. För detta ändamål vilt jag förorda en föreskrift av innebörd,
att kommunerna ålägges att senast år 1957 upplägga en särskild fond, som
sistnämnda år uppgår till ett belopp motsvarande den extra skatteinkomsten.
Med en sådan anordning underlättas även avvecklingen av fastighetsskatten,
något som är till fördel för fastighetsägarna. Av praktiska skäl bör det lägsta
belopp, vartill denna fond sagda år skall uppbringas, bestämmas till vad
kommunerna under år 1955 uppburit av staten såsom fastighetsskatt enligt
1954 års fastighetstaxering; någon hänsyn till vad som efter år 1955 kan
utgå i fastighetsskatt respektive skall återbetalas av kommunerna i anledning
av efter besvär gjorda ändringar i 1954 års fastighetstaxering bör av
praktiska skäl ej tagas.
Med en sådan bestämmelse, som kan förutses i flertalet fall medföra att
fonderingen sker just 1957, förhindras kommunerna alltså att utnyttja den
extra skatteinkomsten det år denna inflyter för annat ändamål. Härmed
synes man även kunna stanna. Jag förordar alltså icke någon föreskrift att
det fonderade beloppet därefter skall kvarstå fonderat till dess fastighetsskatten
avvecklats. Det får ankomma på kommunerna att själva bestämma
härutinnan. Därvid bör kommunerna vara införstådda med att när framdeles
ett beslut kan komma att fattas om fastighetsbeskattningens slopande,
statsmakterna har anledning räkna med att dessa medel då finnes tillgängliga
för det ändamål, som föranlett deras fondering. Skulle fråga uppkomma
om bidrag från statens sida för att lindra övergångssvårigheterna, bör denna
fråga bedömas med beaktande jämväl av den extra inkomst som kommunerna
uppbär under 1957.
Jag vill begagna tillfället att i detta sammanhang anmäla ett par jämkningar
i vissa kommunallagar, som ävenledes betingas av fastighetsskattens
upphörande såsom självständig skatteform.
I 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet och
64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad i den
lydelse dessa paragrafer erhållit enligt den 5 juni 1953 (nris 281 och 282)
vidtagna författningsändringar meddelas föreskrifter om hur fastighetsskatt
skall utgöras. Dessa lagar upphäves — med vissa i förevarande sammanhang
betydelselösa undantag — genom att den vid 1953 års riksdag antagna nya
kommunallagen (S.F.S. nr 753/1953) träder i kraft den 1 januari 1955. I
sistnämnda lag, 69 §, har iakttagits, att fastighetsskatten från och med år
1955 upphör som självständig skatteform. I detta hänseende påkallas alltså
icke någon författningsändring.
Så är emellertid förhållandet beträffande vissa andra författningar av
kommunal natur, där uttrycket fastighetsskatt kvarstår. En jämkning är
erforderlig utav lydelsen av 56 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kom
-
20
Kungl. Maf:ts proposition nr 93.
munalstyrelse i Stockholm, 45 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting, 1 § 2 mom. och 2 § förordningen den 31 december
1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel samt av 4, 5, 8 och 9 §§
förordningen den 17 december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering
av skatt vid ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal
samfällighets utdebitering av skatt för år 1956;
2) lag om skyldighet för kommun att avsätta medel till särskild skatteregleringsfond
i anledning av fastighetsskattens omläggning;
3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;
k) lag angående ändrad lydelse av k5 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni
192k (nr 3k9) om landsting;
5) förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 2 § förordningen
den 31 december 19k5 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;
samt
6) förordning om ändring i förordningen den 17 december 19k8 (nr 766)
angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. m.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Harald Häggquist.
Emil Kifrlströms Tryekerf A,-B. Stockholm 1954