Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
1
Nr 9.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg; given
Stockholms slott den 4 december 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om
särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
1 Bihang till riksdagens protokoll i954. 1 samt. Nr 9.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Avyttrar rederiaktiebolag ett rörelsen tillhörigt fartyg, upptages försäljningssumman
såsom skattepliktig intäkt och medges avdrag för vad som
återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden. Är säljaren fysisk person —
härmed jämställes t. ex. partrederi — utgör vad som motsvarar återvunna
värdeminskningsavdrag skattepliktig intäkt av rörelse, medan beträffande
övrig vinst realisationsvinstbestämmelserna gäller.
Av det sagda framgår, att vad som erhålles vid försäljning av fartyg skall
helt eller delvis redovisas till beskattning. Detta medför i åtskilliga fall att
ersättningsanskaffningen försvåras. Vad angår aktiebolag sammanhänger
dessa svårigheter med de långa leveranstiderna för fartyg, innebärande att
nytt fartyg merendels icke kan erhållas samma beskattningsår som det då
det gamla fartyget försäljes.
I propositionen föreslås, med hänsyn till de för rederinäringen föreliggande
speciella förhållandena, att skattefri avsättning till särskild investeringsfond
skall få göras med belopp motsvarande det varmed den skattepliktiga
nettointäkten av rörelse i anledning av fartygsförsäljning eljest skulle ha
ökat. Sådan fond är avsedd att användas vid framtida ersättningsanskaffning
av fartyg. Då ersättningsanskaffningen sker, anses det nya fartyget i
beskattningsavseende avskrivet med belopp motsvarande de ianspråktagna
fondmedlen. Ersättningsanskaffningen skall göras inom sex år. Eljest återföres
fondavsättningen, jämte på visst sätt beräknad ränta, till beskattning.
För att förhindra att de föreslagna bestämmelserna skall kunna utnyttjas
i skatteundandragande syfte eller eljest åsamka det allmänna skatteförluster
fordras, att den skattskyldige ställer bankgaranti för det skattebelopp,
beräknat efter schematiska regler, som debiteras om någon ersättningsanskaffning
inte kommer till stånd.
Propositionen bygger på förslag från företagsbeskattningskommittén. I
avvaktan på att kommittén fullföljt sitt egentliga utredningsuppdrag och
ställning tagits till dess förslag, bör — såsom kommittén även förordat —
bestämmelserna ges allenast provisorisk karaktär. Avsättning till särskild
investeringsfond för fartyg föreslås sålunda skola medges för beskattningsåren
1953—1955.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
3
Förslag
till
förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första instans åren 1954
—1956, må avdrag åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
för belopp, som avsatts till särskild investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg. Den, som enligt lag är bokföringsskyldig, skall därvid av
årsvinsten ha gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret.
2 §.
Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga vare sig dubbla
det belopp, för vilket ställts garanti som i nästföljande stycke sägs, eller
det belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg, som utgjort tillgång för
stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen
för beskattningsåret.
Såsom förutsättning för att avdrag enligt denna förordning må åtnjutas
skall gälla, att den skattskyldige till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxeras till statlig inkomstskatt, överlämnat av svensk bank utfärdad
garantiförbindelse enligt vilken banken förklarat sig intill angivet
belopp svara för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den skattskyldige
må ha att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel, vilka
icke använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. År fråga om
handels- eller kommanditbolag, skall garantiförbindelsen avse den kvarstående
eller tillkommande skatt, som envar delägare i bolaget må ha att
erlägga för beskattningsår som nyss sagts. Förbindelsen skall i sådant fall
överlämnas till länsstyrelsen i det län, inom vilket någon delägare i bolaget
taxeras till statlig inkomstskatt.
Det åligger länsstyrelse som i nästföregående stycke sägs att utfärda intyg
om överlämnad garantiförbindelse att av den skattskyldige bifogas allmän
självdeklaration för det beskattningsår, under vilket avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning verkställts.
Garantiförbindelse skall gälla till utgången av sjunde taxeringsåret efter
det, då avdrag för avsättning som i 1 § sägs ägt rum. Förbindelsen skall vara
utfärdad enligt formulär, som det ankommer på riksskattenämnden att fastställa.
4
Iiungl. Maj. ts proposition nr 9.
3 §•
Har avdrag medgivits för avsättning till investeringsfond enligt denna
förordning, må avdrag för nedskrivning å värdet av rättighet till leverans
av fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt åtnjutas allenast om och i den
mån avdrag för sådan nedskrivning enligt kommunalskattelagens bestämmelser
kunnat medgivas med belopp överstigande beloppet av fondavsättningen
vid beskattningsårets utgång.
4 §.
Investeringsfond enligt denna förordning må tagas i anspråk för avskrivning
å under beskattningsåret anskaffat fartyg.
Har under beskattningsår, då försäljning av fartyg skett, annat fartyg
anskaffats, må medel, som enligt bestämmelserna i denna förordning kunnat
avsättas till investeringsfond, i första hand tagas i anspråk för avskrivning
å sådant fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till investeringsfond
verkställts, varefter medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt
ändamål; garantiförbindelse som i 2 § sägs erfordras icke i dylikt fall.
5 §■
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i
4 § första stycket avsedd avskrivning med belopp svarande mot fondens
minskning ej ske, men skall så anses, som om den ifrågavarande tillgången
i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.
6 §.
Ha till investeringsfond avsatta medel kunnat, helt eller delvis, tagas i
anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det beskattningsår
då avsättning skett eller under senare beskattningsår, men har så ej
skett, skola till fonden avsatta medel till den del de kunnat utnyttjas för
avskrivning å nyanskaffat fartyg återföras till beskattning. Till beloppet
skall därvid läggas ränta, beräknad efter två procent om året för det antal
taxeringsår som förflutit efter det, då avdraget för avsättningen skett, till
och med det, då beloppet taxeras.
Ha till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt
rum, skola å investeringsfonden kvarstående medel upptagas såsom skattepliktig
intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår. Till beloppet skall därvid
läggas ränta, beräknad enligt i föregående stycke angivna grunder.
7 §■
Har investeringsfond tagits i anspråk i annan ordning än i 4 § sägs eller
har den som verkställt fondavsättning trätt i likvidation, skola till fonden
avsatta medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder fonden
tagits i anspråk eller beslutet om likvidation fattats.
Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond
hos det förra bolaget, därest den icke enligt tredje stycket övertagits
av det senare bolaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.
Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må
moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest ga
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
5
rantiförbindelse avseende dotterbolaget ändras att avse moderbolaget. Därvid
skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget under det beskattningsår,
då avsättningen skett hos dotterbolaget.
Har oskiftat dödsbo fondavsättning enligt denna förordning, skola fondmedlen
återföras till beskattning senast det beskattningsår, under vilket
dödsboet skiftas.
Då till investeringsfond avsatta medel återföras till beskattning enligt
bestämmelserna i denna paragraf, skall till beloppet läggas ränta, beräknad
enligt i 6 § första stycket angivna grunder.
8 §•
Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av
den förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning
återförda fondavsättningen jämte ränta därå enligt bestämmelserna i 6 eller
7 §.
9 §.
Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond
enligt denna förordning avsatta medel anses ha tagits i anspråk före senare
avsättningar.
10 §.
Det åligger taxeringsnämndens ordförande inom det taxeringsdistrikt,
där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta
särskild förteckning enligt av riksskattenämnden fastställt formulär över
dem, vilka under beskattningsåret avsatt medel till eller övertagit investeringsfond
eller tagit sådan fond i anspråk. I förteckningen skola för envar
anmärkas dels de belopp, för vilka avdrag medgivits vid taxeringen, för avsättning
till investeringsfond enligt denna förordning, och de belopp, som
enligt 2 § andra stycket lämnade garantiförbindelser avse, dels ock storleken
av belopp, som tagits i anspråk jämlikt 4 § första stycket, eller som återförts
till beskattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
11 §■
Det åligger ordföranden i taxeringsnämnd som i 10 § avses att lämna
ordföranden i annan taxeringsnämnd de underrättelser, som för tillämpningen
av bestämmelserna i denna förordning kunna i det särskilda fallet
erfordras vid taxeringen inom sist angiven nämnd.
12 §.
Länsstyrelsen skall upprätta förteckning över investeringsfonder enligt
denna förordning, därvid för kontrollen erforderliga uppgifter, såsom rörande
medgivna fondavsättningar, ianspråktagna eller till beskattning återförda
fondmedel och överlämnade garantiförbindelser, skola antecknas.
Ha till investeringsfond avsatta medel helt eller delvis tagits i anspråk
för sitt ändamål, skall underrättelse härom av länsstyrelsen tillställas den
bank, som utfärdat garantiförbindelse, varom i 2 § andra stycket stadgas.
Har fond allenast delvis tagits i anspråk, skall uppgift tillika lämnas å det
garantibelopp, som därefter erfordras.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Ha till investeringsfond avsatta medel delvis tagits i anspråk för sitt
ändamål eller erfordras av annan orsak garantiförbindelse allenast å ett
mindre belopp än tidigare, skall, därest garantiförbindelse å detta lägre
belopp överlämnas, den ursprungliga förbindelsen återställas till den som
överlämnat densamma. Har fondavsättningen i sin helhet tagits i anspråk
för sitt ändamål, skall garantiförbindelsen återställas.
Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, att
tillse att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad.
När garantiförbindelsen icke längre erfordras, skall densamma återställas.
13 §.
Den, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig att vid
självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, och för varje påföljande beskattningsår, intill dess de avsatta eller
övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av riksskattenämnden
fastställt formulär rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling ävensom beloppet av enligt 2 § andra stycket
lämnad garanti.
14 §.
För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1954.
I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas.
Har av den, som enligt lag är bokföringsskyldig, avsättning av medel till
investeringsfond enligt denna förordning icke skett i balansräkningen för
det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1954, må såsom fondavsättning
godkännas förklaring, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande
beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond
skall göras av vinstmedel för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för
det ändamål, vartill fonden jämlikt 4 § första stycket må tagas i anspråk.
Förklaring som nu sagts jämte intyg enligt 2 § andra stycket må avgivas
till taxeringsnämnd, innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller till
prövningsnämnd i samband med besvär inom den i 119 § taxeringsförordningen
angivna tiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet fråga om rätt för skattskyldig,
som avyttrat fartyg, att genom avsättning till särskild investeringsfond
erhålla anstånd med beskattningen av vid fartygsförsäljningen framkommen
vinst i avvaktan på att ersättningsanskaffning hinner verkställas,
samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Försäljes ett fartyg, som utgjort anläggningstillgång i rörelse, gäller olika
beskattningsregler beroende på om den skattskyldige är ett aktiebolag eller
en ekonomisk förening eller om fråga är om en fysisk person, varmed i förevarande
sammanhang jämställes handelsbolag, kommanditbolag och partrederi.
Aktiebolag och ekonomisk förening skall — såsom framgår av punkt 3 d
första stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen — upptaga
hela det belopp, vilket erhållits vid avyttringen, såsom intäkt av rörelse. Avdrag
får samtidigt ske för vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet.
Fysisk person och därmed jämställd skattskyldig, som försäljer fartyg,
skall såsom intäkt av rörelse upptaga endast genom försäljningen återvunna
värdeminskningsavdrag. I den mån försäljningssumman överskjuter
den ursprungliga anskaffningskostnaden för fartyget kan det överskjutande
beloppet bli förmål för realisationsvinstbeskattning, nämligen om
fartyget försäljes inom fem år från det fartyget anskaffades. — Det nu sagda
framgår av andra stycket i nyssnämnda anvisningspunkt.
Vad angår avdrag vid taxeringen för avskrivning å levererat fartyg, gäller
att aktiebolag och ekonomisk förening har rätt till fri avskrivning, vilken
rätt för närvarande dock är på visst sätt begränsad, medan övriga skattskyldiga
äger åtnjuta allenast årligt värdeminskningsavdrag, som utmätes med
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
hänsyn till tillgångens beräknade varaktighetstid. •— För båda kategorierna
skattskyldiga finns vissa möjligheter till nedskrivning för prisfall eller prisfallsrisk
beträffande beställda men inte levererade fartyg (s. k. nedskrivning
på leveranskontrakt). Enligt riksskattenämndens anvisningar till 1953
års taxering kan sådan nedskrivning under vissa förutsättningar erhållas
med 10—20 procent av det kontraherade priset.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om vissa speciella bestämmelser.
Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen får ersättning, som uppburits
vid förlust av fartyg, av den skattskyldige fritt fördelas till beskattning på
högst tre år. I förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier
och lagertillgångar medges skattskyldig rätt att avsätta försäkringsersättningen
skattefritt till särskild fond, där medlen får innestå i sex
år, under vilka ersättningsanskaffning avses skola ske (de s. k. eldsvådefonderna).
De senaste antydda bestämmelserna medger alltså visst rådrum med beskattningen
av ersättning i anledning av förlisning e. likn. Någon motsvarande
möjlighet finnes emellertid icke när fråga är om ersättning vid försäljning
av fartyg.
Sistnämnda fråga har även vid åtskilliga tillfällen gjorts till föremål för
uppmärksamhet. Här må blott erinras om att Sveriges redareförening i skrivelse
den 2 december 1952 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen
förslag till bestämmelser om rätt för rederier att fördela köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954, på fem år. Föreningen
framhöll därvid bl. a. följande. Efter det senaste världskriget hade många
förväntat, att leveranstiderna för nya fartyg skulle komma att förkortas
samt att priserna å nytt tonnage skulle sjunka. Så hade ej blivit fallet. Leveranstiderna
för nybeställda fartyg var nu längre än tidigare och anskaffningspriset
för nytt tonnage avsevärt högre än vid krigsslutet. Ett rederi,
som avyttrat ett fartyg, kunde i dagens läge i regel ej erhålla ett ersättningsfartyg
inom tre år. I skrivelsen framhölls vidare, att särskilt de mindre
och medelstora rederierna var i stort behov av att utrangera äldre och ur
driftsynpunkt oekonomiskt tonnage. Av anförda skäl var det ej möjligt för
nämnda rederier att med nu gällande skattebestämmelser vidtaga sådana
ur såväl allmän som privatekonomisk synpunkt nödvändiga rationaliseringsåtgärder.
över denna framställning avgavs, efter remiss, yttranden av kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län ävensom av allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden. De två förstnämnda remissinstanserna avstyrkte
av principiella skäl framställningen. I övriga remissyttranden underströks
behovet av tonnageförnyelse och svårigheterna att åstadkomma
sådan med skattereglernas nuvarande utformning.
Redareföreningens framställning jämte remissyttrandena överlämnades
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
9
den 27 februari 1953 till företagsbeskattningskommittén att tagas i övervägande
av kommittén vid dess utredningsarbete.
Vidare må erinras om att bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 18 till
innevarande års riksdag, i anledning av väckta motioner i ämnet, hänvisat
till att spörsmålet om ändrade beskattningsregler vid fartygsförsäljningar
var under prövning hos företagsbeskattningskommittén, vars utredning borde
avvaktas. Samtidigt framhölls att utskottet förutsatte att, därest behov
kunde anses föreligga av omedelbara åtgärder i ärendet, detta måtte beaktas
av kommittén.
Företagsbeskattningskommittén har den 29 september 1953 till finansdepartementet
ingivit skrivelse med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
Det av kommittén utarbetade författningsförslaget torde få såsom Bihang
fogas vid detta protokoll.
Över kommitténs förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium, bank- och fondinspektionen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom Sveriges redareförening,
Sveriges segelfartygsförening, Stockholms, Smålands och Blekinge
samt Skånes handelskamrar, handelskamrarna i Göteborg och Gävle, Sveriges
fiskares riksförbund (med överlämnande av yttrande från Västkustfiskarnas
centralförbund), Svenska bankföreningen samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
II. Företagsbeskattningskommittén.
Kommittén har inledningsvis redogjort för av kommittén införskaffade
uppgifter beträffande viss del av fartygsbeståndet, m. m. Därav framgår
bl. a. att inom det mindre och medelstora tonnaget utvecklingen under de
senaste decennierna inneburit en avsevärd förskjutning till högre åldersgrupper.
Ersättningsanskaffningen har med andra ord varit otillfredsställande
och man synes ha att räkna med en betydande utrangering av fartyg
av nu ifrågavarande storleksordning under de närmaste åren.
Vad kommittén i förevarande hänseende anfört sammanfaller i det väsentliga
med de uppgifter, som av chefen för handelsdepartementet lämnats
i propositionerna nr 51/1951 angående ökade lånemöjligheter för den mindre
skeppsfarten m. m. och nr 191/1953 angående vissa frågor om det mindre
och medelstora handelstonnaget. Med hänsyn härtill torde det inte vara
erforderligt att nu närmare än som skett referera kommitténs framställning
i denna del.
Kommittén anför härefter, att enligt erhållna uppgifter flertalet fartyg
över 500 bruttoton innehades av rederier, som drevs såsom aktiebolag eller
ekonomiska föreningar. Å fartyg av sådan storleksordning åtnjöts sålunda
i regel fri avskrivning. För att den fria avskrivningen eller, så länge de till
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
fälliga inskränkningarna i den fria avskrivningsrätten gällde, den s. k.
nettometoden skulle kunna utnyttjas, erfordrades att avyttring och nyanskaffning
skedde samma beskattningsår. Vad beträffade år 1953 och de
närmast följande åren syntes denna möjlighet merendels vara utesluten på
grund av de långa leveranstiderna för nytt tonnage. Genom den starka ansvällningen
av fartygsbeställningar åren 1947 och 1948 samt 1951 och 1952
kunde de större varven icke leverera nu gjorda beställningar förrän tidigast
år 1957. De mindre varven uppgavs kunna leverera fartyg om 2 000
bruttoton inom två år och fartyg om 3 000 bruttoton inom tre år. För större
fartyg blev leveranstiderna än längre. Situationen var följaktligen den, att
om ett rederi något av de närmaste åren avyttrade ett fartyg, ersättningstonnage
kunde — bortsett från möjligheten att köpa secondhandtonnage -—
eidiållas först ett antal år senare. I nu antytt läge hade alltså det rederi,
som avyttrade ett fartyg, inte något annat val än att, så långt beskattningsreglerna
det krävde, redovisa köpeskillingen till beskattning. Endast om
andra avskrivningsobjekt fanns, kunde beskattningsuppskov erhållas. Så
var inte fallet beträffande de s. k. enbåtsrederierna eller rederier som huvudsakligen
redan hade avskrivit sin flotta.
Kommittén tillfogar, att för de större rederierna förhållandena kunde te
sig annorlunda. Sådana rederier hade vanligen successiv nyanskaffning av
fartyg och hade sålunda i regel större avskrivningsmöjligheter.
Därefter anföres att de flesta mindre fraktfartyg drevs av partrederier
eller innehades av fysiska personer. I fråga om motorseglare om högst 500
bruttoton kunde detta sägas vara regel. Detsamma var förhållandet med
fiskebåtar. Med avseende å nu berörda fartyg åtnjöts, som förut framhållits,
inte fri avskrivning vid inkomsttaxeringen. Detta hade till följd att — även
om ersättningstonnage kunde erhållas samma beskattningsår som avyttringen
skedde — större delen av den skattemässiga vinsten vid avyttringen
togs till beskattning, eftersom avdrag för värdeminskning av de nya fartygen
endast fick åtnjutas enligt reglerna för hunden avskrivning.
Sammanfattningsvis framhåller kommittén att av det nu återgivna framgick
att i många fall ett rederi skulle vid fartygsförsäljning i dagens läge
tvingas att såsom intäkt av rörelse upptaga försäljningssumman (eller vederbörlig
del därav) utan att kunna göra motsvarande avskrivning på ett
nyanskaffat fartyg. Hade rederiet icke heller andra avskrivningsobjekt, kom
rederiet härigenom att i form av skatt få avstå en så betydande del av köpeskillingen,
att senare anskaffning av erforderligt ersättningstonnage försvårades.
En genom en sådan beskattning inträffad minskning av rederiets
kapital syntes i förening med nu gällande kreditrestriktioner och den kraftiga
prisstegringen å nytt tonnage — priserna torde ha ungefär femdubblats
sedan mitten av 1930-talet — i många fall omöjliggöra en nyanskaffning.
Det kunde därför befaras att många fartygsförsäljningar, som eljest
skulle ha kunnat bilda den ekonomiska grundvalen för nyanskaffning av
fartyg, med hänsyn till nu anförda konsekvens inte kom till stånd. Framför
allt kunde detta bli fallet då det gällde fartyg som ägdes av enbåtsrede
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
11
rier drivna i aktiebolagsform och fartyg som ägdes av partrederier och fysiska
personer. Det gällde här främst mindre och medelstora fartyg, d. v. s.
sådant tonnage som i hög grad var i behov av förnyelse. Att möjligheterna
till en föryngring av tonnaget icke i full utsträckning kunde tillvaratagas i
dagens läge, då goda priser kunde erhållas vid försäljning av äldre tonnage
till utlandet, syntes kommittén otillfredsställande inte minst med hänsyn
till det allmänna intresset av att ifrågavarande tonnagegrupper vidmakthölls.
Kommittén tillägger, att i förevarande sammanhang kunde erinras om
att statsmakterna i nuvarande läge ansett det nödvändigt att åstadkomma
en begränsning av vissa investeringar. I tider då investeringsbegränsande
åtgärder var nödvändiga borde en sådan ändring av skattereglerna att rederier,
som avyttrat fartyg, inte av skattemässiga skäl tvingades att redan
samma år anskaffa ersättningstonnage, vara av värde.
Kommittén uttalar därefter som sin mening, att med hänsyn till det nu
återgivna kommittén fann att en ändring i beskattningsreglerna i vad avsåg
beskattning av köpeskillingar för avyttrade fartyg ur vissa synpunkter
tedde sig önskvärd. Visserligen innebar en lagstiftning av antydd innebörd
ett avsteg från beskattningsprinciperna, men kommittén påpekar att liknande
avsteg just beträffande fartyg gjorts redan tidigare och att tillräckliga
skäl torde finnas för en fortsatt särbehandling av rederinäringen. Kommittén
ansåg sig därför böra förorda en lagstiftning, som undanröjde de
påtagliga olägenheterna av nuvarande beskattningsregler. I avvaktan på att
kommittén hann fullfölja sitt egentliga utredningsuppdrag, syntes eventuella
bestämmelser böra givas allenast provisorisk karaktär och förslagsvis
gälla de beskattningsår för vilka taxering verkställdes åren 1954—1956.
Det har synts kommittén naturligt, att en dylik lagstiftning konstruerades
såsom en rätt för skattskyldiga att vid avyttring av fartyg avsätta den genom
försäljningen framkomna vinsten till en provisorisk investeringsfond
för framtida anskaffning av ersättningstonnage. I samband därmed erinras
om att rätt till fondavsättning i likartade fall öppnats genom 1951 års
lagstiftning om de s. k. eldsvådefonderna.
Kommittén anför därefter följande.
De större rederierna har genom friare avskrivningsregler och successiv
anskaffning av nya fartyg inte samma behov av en lättnad i beskattningen
som partrederier och fysiska personer. Då samma principiella beskattningsproblem
i samband med fartygsförsäljningar föreligger för nämnda rederier
som för övriga utövare av sjöfartsnäringen, synes det likväl inte sakligt
motiverat att utesluta de större rederierna från rätten till fondavsättning.
Det torde vara förenat med stora praktiska svårigheter att begränsa
avsättningsrätten ävensom rätten att använda fondmedlen till viss typ av
tonnage eller till viss tonnagestorlek. Kommittén förordar sålunda att den
nya lagstiftningen ges en generell avfattning.
Vid försäljning av fartyg, som tillhör fysisk person, kan — som tidigare
berörts — i vissa fall en del av intäkten bli föremål för realisationsvinstbeskattning.
Då förutsättning härför bl. a. är, att försäljningen ägt rum
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
inom fem år från det fartyget anskaffats, torde en dylik beskattning ytterst
sällan inträffa. Även av praktiska skäl synes önskvärt, att avdragsrätten
begränsas till att avse den del av försäljningsvinsten som redovisas såsom
intäkt av rörelse.
Kommittén framhåller därefter, att en förutsättning för de ifrågasatta
reglerna borde vara, att det allmänna erhöll garantier mot förluster i sådana
fall, då de medel som genom skatteuppskovet ställdes till företagens
förfogande icke användes til! avsett ändamål. Det syntes med andra ord
icke godtagbart med regler, som lät sig utnyttjas på sådant sätt att beskattningen
endast sköts framåt i tiden och till en tidpunkt då medel till skattens
erläggande saknades. Garantier av antytt slag syntes kunna tillskapas
på olika sätt.
Härom anföres följande.
Till en början torde få erinras om att frågan om skyldighet att i riksbanken
insätta till de vanliga investeringsfonderna avsatta medel eller å
avsättningen belöpande skatt varit föremål för överväganden vid 1942, 1947
och 1948 års lagstiftning om investeringsfonder. Därvid ansågs någon sådan
skyldighet inte böra åläggas de skattskyldiga med hänsyn till de administrativa
svårigheter som skulle föranledas därav. Vid tillkomsten av 1947
års lagstiftning åberopades därjämte såsom skäl mot införandet av en dylik
skyldighet det förhållandet, att en föreskrift därom säkerligen skulle verka
i hög grad hämmande på bildandet av investeringsfonder. Vid 1948 års lagstiftning
om eldsvådefonder anfördes såsom ytterligare skäl mot att föreskriva
dylik insättningsskyldighet att medel, som avsatts till de då inrättade
fonderna, skulle få tagas i anspråk när helst den skattskyldige så önskade
under loppet av en sexårsperiod.
Även om de administrativa svårigheterna med en spärrning av medel på
sätt nu angivits skulle bli av allenast mindre omfattning i avseende å den
förordade nya lagstiftningen med hänsyn till det begränsade antal skattskyldiga,
varom här kan bli fråga, har det synts kommittén innebära en
smidigare och enklare anordning om såsom förutsättning för rätten till avsättning
kräves, att den skattskyldige ställer en bankgaranti motsvarande
halva det avsatta beloppet. Bankgarantiens syfte skall vara att gentemot det
allmänna garantera den skatt, som — då ersättningsanskaffning icke göres
— följer av att fondmedlen återförs till beskattning. Tekniskt får detta utföras
så att garantien skall avse den kvarstående eller tillkommande skatt,
som den skattskyldige kan ha att erlägga för beskattningsår, under vilket
fondmedel återföres till beskattning utan att ha disponerats för sitt ändamål.
Bankgarantien skulle likväl enligt vad ovan nämnts vara maximerad till
fondavsättningens halva belopp.
I de fall försäljningen sker på kredit torde den skattskyldige under vissa
omständigheter ha möjlighet erhålla erforderlig garanti med fordringsbeloppet
som säkerhet.
Genom garantiförfarandet möjliggör man på ett smidigare sätt för den
skattskyldige att frigöra medel för erläggande av dellikvider för fartyg under
byggnad. I själva verket ligger just häri en av de väsentliga fördelarna
med bankgaranti framför spärrkontoinsättning i riksbanken.
Kommittén anmärker, att en bankgaranti medförde vissa kostnader för
den skattskyldige, nämligen en procent av garantibeloppet för år räknat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
13
Denna kostnad skulle innebära en mindre förlust än om ett belopp svarande
mot bankgarantin innestod utan ränta å spärrkonto i riksbanken. Om
medel som svarade mot garantin innestod å spärrad räkning hos den bank,
som lämnat garantin, skulle medlen ge den skattskyldige en nettoavkastning,
efter avdrag för garantikostnaden, av ca 1,5 procent. Fann sig banken
kunna godtaga annan säkerhet och kunde medlen i stället användas i den
skattskyldiges rörelse, torde nettoavkastningen bli än större.
Angående bankgarantin anför kommittén vidare.
Enligt vad kommittén inhämtat är det brukligt att en bankgaranti är
tidsbegränsad och att den i regel icke avser längre tidsperiod än två år. Även
om bankerna i vissa fall lämnar garantier gällande för längre tid är dock
den tidpunkt när garantiförbindelsen upphör att gälla i allmänhet fixerad.
De garantiförbindelser det nu är fråga om måste gälla till den tidpunkt, då
den kvarstående eller tillkommande skatt, som är föranledd av taxering för
del beskattningsår, då icke utnyttjade fondmedel senast måste återföras till
beskattning, förfaller till betalning. Som av det följande framgår skall enligt
kommitténs förslag fondmedel, som icke använts för sitt ändamål,
återföras till beskattning senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum. Detta innebär att om en bank år 1954 utfärdar en garanti, som
den skattskyldige utnyttjar för att erhålla avdrag för fondavsättning vid
samma års taxering, denna garanti måste gälla t. o. m. år 1961 under vilket
år kvarstående skatt på grund av 1960 års taxering förfaller till betalning.
Om den skattskyldige verkställer omläggning av räkenskapsår, kan garantien
komma att gälla för något längre tid. Garantitiden kan även utsträckas
på grund av skatteprocess.
Kommittén framhåller, att den övervägt huruvida man borde godtaga
garantier avseende en begränsad tid, fyra, fem eller sex år. Detta skulle
emellertid innebära, att beskattningsnämnderna med ledning av garantitiden
skulle avgöra under vilket beskattningsår fondmedlen senast måste återföras
till beskattning, för att garantin skulle kunna utnyttjas för sitt ändamål.
Det skulle emellertid icke vara möjligt att med säkerhet avgöra när fondmedlen
senast måste återföras till beskattning, enär den skattskyldige genom
omläggning av räkenskapsår kunde undvika taxering för det beskattningsår,
då medlen, om dylik omläggning icke skett, bort återföras till beskattning.
En sålunda tidsbegränsad garanti skulle aktualisera krav på förlängning
av beskattningsuppskovet inom ramen för angiven maximitid,
nämligen då fartygsleveransen försenats. Detta skulle väsentligt komplicera
lagstiftningens tillämpning. En på detta sätt tidsbegränsad garanti torde
därför enligt kommitténs mening icke böra komma i fråga.
För att i någon mån begränsa den tid garantin kunde komma att avse på
grund av skatteprocess hade emellertid kommittén, efter vad därefter framhålles,
funnit skäligt föreslå att garantin i intet fall skulle gälla längre än till
och med utgången av sjunde taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
ägt rum. En sådan bestämmelse förutsatte, att taxeringsintendenten, i de
fall fondmedel för viss skattskyldig återfördes till beskattning under det beskattningsår,
för vilket taxering skedde sjätte taxeringsåret efter det då av
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
drag för fondavsättning ägt rum, så snart ske kunde granskade den åsatta
taxeringen så att eventuellt ändringsförslag i god tid kunde föreläggas prövningsnämnden.
Denna begränsning av garantitiden torde komma att få mycket
liten praktisk betydelse, då fondmedlens återförande till beskattning ytterst
sällan torde föranleda skatteprocess. Med den nu föreslagna begränsningen
skulle garantitiden endast i undantagsfall — d. v. s. vid omläggning av
räkenskapsår — komma att överstiga åtta år. Då de skattskyldiga i regel
snarast möjligt kunde antagas komma att anskaffa nytt fartyg och utnyttja
fondmedlen för avskrivning av detta fartyg, kunde bankerna räkna med att
garantitiden i praktiken i regel blev avsevärt kortare än åtta år.
Kommittén framhåller härefter att man måste utgå från att bankerna, när
det gällde en garanti som teoretiskt kunde komma att avse åtta år och
eventuellt längre lid, skulle komma att kräva mycket goda säkerheter, t. ex.
insättning av garantibeloppet å spärrat konto hos banken. I regel borde den
skattskyldige kunna ställa tillfredsställande säkerhet, enär det belopp garantin
avsåg, hade — därest avdrag för fondavsättningen icke medgivits
vid taxeringen — fått erläggas i skatt. För att underlätta för den skattskyldige
att få erforderlig bankgaranti hade kommittén övervägt att föreslå, att
banken, därest den vid en senare tidpunkt skulle finna den lämnade säkerheten
otillfredsställande och den skattskyldige icke kunde ställa ytterligare
säkerhet, skulle äga uppsäga garantin. Uppsägningen skulle medföra att
fondmedlen omedelbart återfördes till beskattning. Garantiförbindelsen kvarstod
dock i dylikt fall som säkerhet för den kvarstående skatt, som kunde
komma att påföras för det år återföringen skedde. Att banken på detta sätt
kunde snabbare frigöra sig från sin förpliktelse skulle möjligen kunna medföra,
att banken var villig att lämna garanti även med annan säkerhet än
spärrkontoinsättning. Kommittén var emellertid icke övertygad om att en
dylik rätt till uppsägning skulle i sådan utsträckning öka de skattskyldigas
möjligheter att erhålla erforderliga garantier att det kunde vara motiverat
att komplicera lagstiftningens tillämpning genom att införa bestämmelser
av sådan innebörd.
Angående garantibeloppets storlek anför kommittén följande.
Garantibeloppet föreslås, såsom tidigare nämnts, skola motsvara halva avsättningen.
För aktiebolag och även för ekonomiska föreningar motsvarar
detta i stort sett det skattebelopp, som eljest skulle ha erlagts. För fysiska
personer kan ifrågavarande skattebelopp självfallet icke oväsentligt övereller
understiga halva fondavsättningen. Av praktiska skäl är det emellertid
nödvändigt att välja eu enhetlig beräkningsgrund och kommittén vill då
förorda densamma som för bolag och föreningar. Genom att kräva en garanti
motsvarande halva avsättningen torde man även vinna, att avsättningarna
då det gäller fysiska personer icke kommer att avse alltför små
belopp. Härav följer att man då kan underlåta föreskriva visst minimibelopp
för avsättningen, vilket i annat fall torde ha varit nödvändigt. Det bör framhållas
att möjligheterna till avsättning enligt dessa bestämmelser är öppna
även t. ex. för delägare i fiskelag vid försäljning av fiskelagets båt. Den
andel i försäljningsvinsten, som belöper på viss delägare, kan därvid vara
ganska obetydlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
15
Därefter framhålles att den garanti, som den skattskyldige skulle förete,
borde såsom kommittén förut framhållit gälla den kvarstående eller tillkommande
skatt, som kunde komma att påföras den skattskyldige för det
beskattningsår, under vilket fondmedel, som icke använts för sitt ändamål,
återfördes till beskattning. Om endast en del av fondavsättningen återfördes
till beskattning, kunde allenast en så stor del av garantibeloppet, som
motsvarade halva det till beskattning återförda beloppet, utnyttjas för att
erhålla täckning för skatt. Behövde garantiförbindelsen icke vid sådan delvis
återföring tagas i anspråk, reducerades ändock garantibeloppet med ett
belopp motsvarande halva den återförda fondavsättningen. Resterande del av
garantibeloppet fick utnyttjas, då den återstående fondavsättningen återfördes
till beskattning. Då det gällde fysisk person, aktiebolag eller ekonomisk
förening, var det utan vidare klart att garantin skulle avse den fysiska personens,
bolagets eller föreningens kvarstående skatt. Då det gällde ett handelsbolag
eller kommanditbolag, borde garantin avse den skatt, som då
fondavsättningen återfördes kom att påföras bolagets dåvarande delägare.
Garantin fick därvid anses hänförlig till de olika delägarna med belopp
svarande mot vederbörandes andel i bolagets vinst för nämnda beskattningsår.
Det kunde här vara fråga om andra personer än de, som vid garantins
iklädande var delägare i bolaget.
Då det gällde ett enkelt bolag — partrederi eller fiskelag — tillkom rätten
till avskrivning av fartyg vid inkomsttaxeringen de delägare i bolaget,
som ägde del i bolagets båt, varvid var och en ägde avskriva å sin andel i
båten. För delägare i enkelt bolag borde garantin avse viss delägares kvarstående
skatt. Delägaren borde äga rätt till avdrag för avsättning med belopp
motsvarande hans andel av försäljningsvinsten och äga rätt att utnyttja
fondavsättningen för avskrivning av fartyg, som förvärvades av honom
ensam, eller för avskrivning av del av fartyg, som han anskaffade tillsammans
med annan, därvid endast enkelt bolagsförhållande förelåg.
Det nu återgivna innefattar en mera allmän redogörelse för kommitténs
förslag och den härför lämnade huvudsakliga motiveringen. Kommittén
har därjämte gjort särskilda uttalanden i anslutning till de olika paragraferna
i det författningsförslag, som av kommittén utarbetats och som fogats
vid framställningen i ämnet. I ett senare sammanhang återkommer jag till
kommitténs redogörelse och motivering för de speciella föreskrifterna.
III. Remissyttrandena.
I samtliga över företagsbeskattningskommitténs förslag avgivna remissyttranden
tillstyrkes förslaget eller lämnas detsamma utan erinran. Dock
har i detaljhänseenden framställts yrkanden om vissa ändringar.
I det följande lämnas en redogörelse för vad remissinstanserna i huvudsak
anfört. Jag hänvisar emellertid även till vad jag kommer att återge från
remissyttrandena i samband med specialmotiveringen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Sedan kammarrätten erinrat om att utvecklingen beträffande den mindre
och medelstora skeppsfarten (fartyg t. o. m. 2 000 bruttoregisterton) sedan
åtskilliga år karakteriserades av ett alltmer föråldrat fartygsbestånd, anföres
följande.
I yttrande över ett av kommerskollegium i skrivelse den 7 februari 1953
framlagt förslag om räntefria lån och förstärkning av lånefonden för den
mindre skeppsfarten har chefen för marinen framhållit, att angivna utvecklingstendenser
beträffande småtonnaget vore helt oantagbara ur försvarsoch
krigsförsörjningssynpunkt. En sannolik krigsutveckling kunde bedömas
leda till att sjöfart inom Sverige angränsande farvatten kan komma att upprätthållas
endast med småtonnage.
Över samma förslag har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
yttrat bland annat, att sjötransporter i krig längs kusten och på de stora insjöarna
vore oundgängligen nödvändiga. Det tonnage, som man därvid hade
att räkna med, utgjordes av det s. k. kusttonnaget, d. v. s. fartyg under 2 500
ton dödvikt (cirka 1 750 bruttoregisterton). Tillgången på kusttonnage vore
knapp och situationen försvårades ytterligare genom de uttagningar för
krigsmaktens räkning, som måste verkställas. Förluster i krig och andra beskärningar
i fartygsbeståndet måste man också räkna med. Detta gjorde,
att riksnämnden med stor oro såg den nedgång, som ägt rum i fartygsbeståndet
för särskilt den mindre skeppsfarten.
Kammarrätten tillägger, att enligt kammarrättens mening det vore ett betydande
allmänt intresse att erforderliga transportmedel under krig kunde
ställas till förfogande för att fylla krigsmaktens behov och upprätthålla rikets
försörjning. Möjligheterna härtill kunde komma att inom en nära framtid
väsentligt minska, därest omedelbara åtgärder icke vidtogs för att underlätta
återanskaffning av fartyg av mindre och medelstort tonnage. Med hänsyn
till nämnda förhållanden fann kammarrätten särskild lagstiftning i ämnet
vara motiverad.
Sedan kammarrätten förklarat att kammarrätten icke hade något att invända
mot att den föreslagna lagstiftningen gavs en generell avfattning, tilllägges
att med hänsyn till de ur försvarspolitisk synpunkt allvarliga följderna
av en fortsatt nedgång i fartygsbeståndet inom det mindre och medelstora
tonnaget, kammarrätten ville ifrågasätta, huruvida icke särskilda bestämmelser
rörande skattemässiga avskrivningar borde meddelas för denna del
av fartygsbeståndet. Kammarrätten hänvisar i detta hänseende till en vid
remissyttrandet fogad promemoria, upprättad vid ärendets föredragning i
kammarrätten, i vilken promemoria ifrågasatts vissa åtgärder ägnade att
stimulera anskaffning av fartyg om högst 2 000 bruttoregisterton.
Riksskattenämnden erinrar om att nämnden tidigare yttrat sig över den
framställning från Sveriges redareförening, som givit anledning till företagsbeskattningskommitténs
förslag. Nämnden ansåg då, att tillräckligt påtagliga
skäl icke anförts för en speciallagstiftning av det slag, varom här
var fråga. Därvid framhölls dock, att nämnden bedömt frågan huvudsakligen
ur de synpunkter nämnden i första hand företrädde, nämligen de skattetekniska.
I vad mån näringspolitiska synpunkter kunde tala för bifall till
framställningen ansåg sig nämnden icke kunna taga ställning till.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
17
Därefter anföres att med hänsyn dels till den utredning, som nu förelåg
om behovet av en lagstiftning av ifrågasatt slag, och dels den utformning,
som förslaget erhållit, nämnden ansåg sig icke vidare böra motsätta sig ett
genomförande av den tilltänkta lagstiftningen. Nämnden hade sålunda i
princip icke någon erinran att göra mot förslaget. Det föreslagna förfarandet,
varigenom den uppskjutna beskattningen skulle säkerställas genom en
bankgaranti, syntes utgöra en god uppläggning av detta spörsmål och torde
— om förfarandet ur banksynpunkt lät sig genomföras — innebära en rationell
lösning av fondavsättningsfrågorna.
Kommerskollegium gör det uttalandet, att ehuru kollegium ansåg önskvärt,
att författningen utformades enklare och utan alltför vittgående kontroll-
och säkerhetsföreskrifter, enär sådana måste verka betungande särskilt
för de mindre rederierna för vilkas skull förslaget främst tillkommit,
kollegium ville — med hänsyn till den synnerliga angelägenheten av snara
åtgärder till motverkande av den fortgående minskningen av den mindre och
medelstora skeppsfartens tonnagebestånd — icke motsätta sig att författningen
godtogs i dess föreslagna provisoriska form. Kollegium ville emellertid
uttala den förhoppningen, att företagsbeskattningskommittén i fortsättningen
skulle finna möjligt att vid utformningen av definitiva förslag i ämnet
förenkla formerna och minska kraven på garantier. I anslutning härtill
framhåller kollegium, att även om fartygsbeställningarna hos varven skulle
nedgå och leveranstiderna på den grund kunde förkortas, det i allt fall borde
undvikas att genom beskattningsregler tvinga rederierna att på kort tid
söka anskaffa ersättningstonnage, enär detta icke kunde undgå att påverka
prissättningen. Kollegium ansåg sålunda, att den princip som kommit till
uttryck i förslaget borde erhålla stadigvarande tillämpning, och ville till
sist understryka, att de speciella förhållanden varunder sjöfartsnäringen arbetade
krävde beaktande jämväl vid utformningen av beskattningsregler och
sålunda i förevarande fall väl motiverade särbestämmelser för tillgodoseende
av de krav på en mot nyanskaffningsmöjligheterna svarande behandling
i beskattningshänseende av köpeskillingslikviderna vid försäljning av fartyg
Bank-
och fondinspektionen framhåller, att även om t. ex. intresset av att
upprätthålla enhetliga regler för företagsbeskattningen talade emot förslaget,
detta onekligen uppbars av speciella motiv som föreföll synnerligen beaktansvärda.
Beträffande den ifrågasatta bankgarantin anför inspektionen följande.
Den föreslagna garantin skulle få en varaktighet av högst åtta år — vid
räkenskapsomläggning möjligen ytterligare något halvår — vilket innebär
en avsevärd förlängning av den tid, varunder utfästelser av förevarande slag
hittills plägat givas; såsom kommittén påpekat har sistnämnda tid regelmässigt
utgjort två år. Något legalt hinder mot den föreslagna garantin föreligger
dock icke och bolagsordningarna för bankerna innehålla ej heller
något förbud häremot. Det är emellertid uppenbart att en utfästelse som är
avsedd att kunna sträcka sig över en så betydande tidrymd och därtill vara
ouppsägbar innefattar avsevärda riskmoment, och det är på grund härav an2
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 9.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
geläget att säkerhetskravet blir mycket väl tillgodosett. Kommitténs uttalande
härutinnan vill inspektionen följaktligen understryka och därjämte framhålla,
att den naturliga formen för säkerställande av garantin bör vara insättning
på spärrat konto av ett mot garantin svarande belopp, en anordning
som för övrigt i regel är väl anpassad icke blott till vad som är praktiskt
möjligt utan även lämplig med hänsyn till ändamålet med uppskjutandet
av skattefrågans definitiva prövning, d. v. s. finansierande av det
nya fartygsförvärvet. Det synes följaktligen i princip mindre tilltalande att
ifrågavarande medel för annat syfte ingå i den skattskyldiges rörelse, som
därigenom skulle kunna expandera på basis av en skattekredit. Å andra sidan
bör man här icke gå längre än som betingas av statens och bankens
säkerhetskrav: kan sålunda den skattskyldige ställa annan säkerhet som
även tillsynsmyndigheten måste anse godtagbar, t. ex. guldkantade obligationer
(till gällande belåningskurs) bör detta stå honom fritt. Att vid kreditförsäljning
av fartyg köpeskillingsfordringen ensam skulle få utgöra säkerhet
för garantin synes däremot icke tillfyllest; i sådant fall bör även fordringen
säkerställas av bankgaranti.
Med de sålunda gjorda reservationerna kan inspektionen, såvitt angår
solvenssynpunkten, godtaga den förordade bankgarantin.
Garantins tidslängd är sådan att man möjligen även ur likviditetssynpunkt
kunde anmäla vissa betänkligheter mot densamma. Om emellertid
garantin säkerställes på sätt i det föregående förordats, bortfalla dessa betänkligheter,
och förslaget torde därför böra accepteras även ur sistangivna
synpunkt.
I det av länsstyrelsen i Kalmar län avgivna remissyttrandet framhålles,
att såvitt länsstyrelsen kunde bedöma med utgångspunkt från de erfarenheter,
länsstyrelsen vunnit rörande med rederirörelse sammanhängande problem
inom Kalmar län, denna näringsgren otvivelaktigt hade vissa svårigheter
att brottas med i nuvarande läge. Det måste för den skull enligt länsstyrelsens
mening hälsas med tillfredsställelse, att företagsbeskattningskommittén
till närmare omprövning upptagit frågan om en viss uppmjukning
av beskattningsreglerna i vad avsåg köpeskillingar för avyttrade fartyg.
Självfallet kunde betänkligheter av principiell innebörd resas mot att avsteg
från gällande beskattningsbestämmelser skulle göras för viss näringsgren.
Det syntes länsstyrelsen icke uteslutet, att jämväl andra näringsidkare
skulle med visst berättigande kunna åberopa rådande förhållanden
för att komma i åtnjutande av skattelättnad i en eller annan form. Länsstyrelsen
saknade anledning att i detta sammanhang ingå på denna fråga, men
länsstyrelsen ville dock fästa uppmärksamheten vid att de starkt ökade anskaffningskostnaderna
beträffande olika slag av rörelseinventarier, exempelvis
inom lastbilstransportväsendet, mången gång torde medföra svårigheter
för vederbörande näringsutövare att driva sin rörelse med skälig lönsamhet.
Länsstyrelsen, som erinrat om att kommittén i sitt nu framlagda förslag
upptagit en anordning med bankgaranti i syfte att säkerställa det allmänna
mot skatteförluster, uttalar som sin mening att det kunde ifrågasättas huruvida
icke svårigheter i vissa fall skulle kunna uppstå för de skattskyldiga,
när det gällde att anskaffa av bank godtagbar säkerhet för en dylik garanti.
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
19
Med hänsyn till de av kommittén till stöd för förslaget på denna punkt anförda
skäl ansåg sig länsstyrelsen emellertid icke böra motsätta sig detsamma
.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de föreslagna provisoriska
bestämmelserna syntes erbjuda tillräckliga garantier för att uppskovet med
beskattningen av vinster, uppkomna vid fartygsförsäljningar, icke föranledde
någon skatteförlust för det allmänna. Förslaget om bankgaranti innebar
en nyhet inom skattelagstiftningen. Anordningen torde icke föranleda
praktiska svårigheter under förutsättning att lämplig form för garantins utfärdande
avtalades med affärsbankerna.
Sedan Sveriges redareförening uttryckt sin tillfredsställelse över att kommittén
framlagt förslag till lösning av denna för den svenska sjöfartsnäringen
i dess helhet och särskilt för de mindre och medelstora rederierna
betydelsefulla fråga, anför föreningen bl. a. följande. Syftet med den ifrågasatta
garantiförbindelsen var, att det allmänna skulle erhålla garantier mot
skatteförluster i sådana fall, då de medel, som genom skatteuppskovet ställdes
till den skattskyldiges förfogande, icke användes för avsett ändamål.
I sak hade föreningen ej något att erinra häremot. Uppmärksammas borde
emellertid att en dylik bankgaranti, såsom kommittén även påpekat, komme
att åsamka den skattskyldige för år räknat en extra kostnad av en procent
av garantibeloppet. Denna merutgift kunde i många fall bli ganska
kännbar för den skattskyldige och medförde i varje fall, att den skattskyldige
fick till sitt förfogande ett mindre belopp för anskaffning av ett ersättningsfartyg.
Med nuvarande höga fartygspriser och rådande kreditrestriktioner
var det för den skattskyldige angeläget att med egna medel kunna
finansiera så stor del som möjligt av anskaffningskostnaden för det nya
fartyget. Enligt föreningens mening borde det allmänna kunna erhålla en
lika god säkerhet för det ifrågavarande skattebeloppet, om den skattskyldige
medgavs rätt att förfara på följande sätt. Nämnda belopp insattes å ett
i svensk bank spärrat konto. Till banken skulle den skattskyldige giva den
uttryckliga förklaringen, att beloppet ej fick användas för annat ändamål
än det nu avsedda. Bankens bevis om insättning på det spärrade kontot enligt
formulär godkänt av riksskattenämnden tillställdes samma myndighet
som garantiförbindelsen och med detta bevis förfors på samma sätt som
med nämnda förbindelse. Med en dylik anordning besparades den skattskyldige
merkostnaden för bankgarantin och kunde i följd härav använda
hela räntan av de insatta medlen för det avsedda ändamålet. En avsättning
av medlen på nu antytt sätt borde icke utgöra hinder för den skattskyldige
att, liksom då bankgaranti lämnats, frigöra medel från spärrkontot för erläggande
av dellikvider för fartyg under byggnad eller för anskaffning av
nytt fartyg. Då den skattskyldige bäst kunde bedöma, vilkendera av nämnda
metoder som var för honom mest lämplig, borde den skattskyldige äga välja
mellan att som säkerhet för det ifrågavarande skattebeloppet lämna av
svensk bank utfärdad garantiförbindelse eller av sådan bank utfärdat bevis
om insättning å spärrkontot.
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
I det av Skånes handelskammare avgivna remissyttrandet framhålles, att
även om det föreslagna kravet på bankgarantiförbindelse, motsvarande halva
det avsedda beloppet, medförde vissa kostnader för företagen, ep sådan
anordning syntes ur de skattskyldigas synpunkt vara att föredraga framför
det andra tänkbara alternativet, d. v. s. ett åläggande att låta det mot garantin
svarande beloppet innestå å spärrkonto i riksbanken. Handelskammaren
ifrågasatte, huruvida icke den skattskyldige borde kunna medgivas
att i stället för bankgaranti ställa annan säkerhet, som kunde av vederbörande
länsstyrelse godtagas, exempelvis statsobligationer, fastighetsinteckning
eller fartygsinteckning.
Handelskammaren i Gävle anser sig böra understryka vikten av att de
föreslagna bestämmelserna utan onödigt dröjsmål genomfördes. Särskilt vad
de s. k. enbåtsrederierna beträffade, var det önskvärt att omoderna och
oräntabla fartyg kunde försäljas till utlandet, innan priserna på gammalt
tonnage nedgått alltför mycket, så att en ekonomisk grundval skapades för
vederbörande rederiers ersättningsanskaffning av nytt räntabelt tonnage.
En förnyelse av tonnaget i så snabb takt, som förhållandena medgav, framstod
som oavvislig med hänsyn till den överhandtagande konkurrensen i
östersjö- och nordsjöfart från särskilt tysk och nederländsk sida, vad det
mindre och medelstora tonnaget beträffade. Genom de föreslagna bestämmelserna
torde ersättningsanskaffningen komma att stimuleras i högre
grad än vad som skulle bli fallet om de till investeringsfonder avsatta medlen
insatts på spärrkonto i riksbanken. Fördelarna för den skattskyldige
skulle bli ännu mera framträdande i de fall, då en bank fann sig kunna
godtaga annan säkerhet för sin garantiutfästelse än köpeskillingen, enär
köpeskillingen i så fall skulle kunna användas i den skattskyldiges rörelse
med därav följande möjligheter till ökad nettoavkastning.
Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att enligt förslaget
ägde skattskyldig njuta avdrag med belopp, som av årsvinsten avsatts till
särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Enligt handelskammarens
uppfattning borde emellertid till investeringsfond avsatta belopp
kunna disponeras icke blott för ersättande av fartyg utan även för omoch
tillbyggnad av sådana fartyg, som den skattskyldige redan ägde. Flertalet
av de mindre och medelstora rederiernas fartyg var gamla och omoderna.
Därest ett fartyg avyttrades, kunde det ofta vara fördelaktigt att icke
ersätta detsamma genom nyanskaffning utan i stället till- eller ombygga
och i samband därmed modernisera något eller några av de äldre fartygen.
Genom ett sådant förfarande syntes lika goda möjligheter förefinnas att bibehålla
eller t. o. in. utöka ett rederis kapacitet som genom anskaffande
av ett helt nytt fartyg.
I anledning av den ifrågasatta garantiförbindelsen av svensk bank, enligt
vilken banken förklarar sig svara för den kvarstående eller tillkommande
skatt, som den skattskyldige kan ha att erlägga för beskattningsår då
fondmedel återföres till beskattning, framhåller handelskammaren att anordningen
medförde en ny förmånsrättsställning för skatteskuld, till vilken
handelskammaren ställde sig mycket tveksam.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Sveriges fiskares riksförbund uttalar som sin mening, att kommitténs förslag
syntes förbundet väl motiverat och innebära lättnader som kunde bli
av betydelse för fiskets framtida utveckling och rationalisering. Riksförbundet
hemställde dock att förslaget kompletterades med en bestämmelse
om att den yrkesfiskare, som på grund av ålder eller annat godtagbart skäl
överlät sitt fartyg eller sin del däri och samtidigt upphörde med sitt yrkesmässiga
fiske, skulle äga rätt att successivt uttaga sina innestående medel
under en tidrymd av exempelvis fem år. Detta förslag kunde motiveras med
att ifrågavarande medel vanligtvis utgjorde vederbörande fiskares besparingar
och därför kunde betraktas såsom en form av pensionsförsäkring.
Riksförbundet hänvisar även till det yttrande, som avlämnats av Svenska
västkust fiskarnas centralförbund. I detta yttrande framhålles, att kommittéförslaget
var betydelsefullt icke minst med hänsyn till att investeringsfond
fick användas för inköp av begagnat fartyg. Det var nämligen ett normalt
förhållande att fiskebåtar vid stigande ålder överflyttades till mindre krävande
fiskegrenar eller avyttrades till andra fiskedistrikt. I samband därmed
framhålles följande.
Såsom har framgått av det ovanstående sker i samband med ett fiskelags
övertagande av begagnad båt ofta att ny motor insättes. Även om båten
övertagits från ett fiskelag och motorn köpts från tillverkare eller varv, rör
det sig ju här om en anskaffning av båt med motor. Vi finna det rimligt, att
i sådant fall en investeringsfond får tagas i anspråk icke endast för själva
båten utan också för den i samband med båtbytet företagna motorinstallationen.
Slutligen må här omnämnas att Svenska bankföreningen i avgivet remissyttrande
framhållit att föreningen särskilt prövat förslaget i vad avsåg bankgarantier
såsom säkerhet för skatteinbetalning och att föreningen icke hade
någon erinran att göra mot kommitténs förslag.
IV. Departementschefen.
Det kan självfallet, såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, resas
invändningar mot regler, som innebär att en viss näringsgren i beskattningshänseende
behandlas enligt speciella regler. Det kan icke bestridas, att företagsbeskattningskommitténs
ifrågavarande förslag i viss mån innebär detta.
Såsom kommittén framhållit har emellertid redan tidigare i lagstiftningen
vissa avsteg från beskattningsprinciperna gjorts beträffande rederinäringen,
nämligen med hänsyn till de speciella förhållanden som i vissa avseenden
föreligger för denna näringsgren. Förutom en stark konjunkturkänslighet
gäller otvivelaktigt, att rederierna arbetar med, relativt sett, särskilt
kapitalkrävande inventarier och så gott som genomgående utan sådana
tillgångar av varulagers natur, varå konsolideringsnedskrivningar kan
göias. Kommittén har lämnat ett exempel på särregler inom beskattningsområdet
som gäller fartyg. Det kan även erinras om att statsmakterna under
det senaste kriget genom särskild tidsbegränsad lagstiftning medgav anstånd
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
ända upp till tio år med beskattningen av vinst vid fartygsförsäljning för att
därigenom underlätta ersättningsanskaffning.
Såsom av det förut sagda framgår är läget vidare det, att det mindre och
medelstora tonnaget under senare år minskats och starkt föråldrats. Det
föreligger ett uppenbart behov av förnyelse samtidigt som de nuvarande
skattereglerna, i förening med de långa leveranstiderna för nybeställda fartyg,
är ägnade att i viss omfattning försvåra ersättningsanskaffningar. Enligt
lämnade uppgifter råder f. n. även en viss speciell efterfrågan från utlandet
på secondhandtonnage. Ett utnyttjande av den avyttringsmöjlighet
som sålunda öppnas bör befrämjas från det allmännas sida eftersom förutsättningar
därigenom skapas för de önskvärda ersättningsanskaffningarna.
Det bör i detta sammanhang även erinras om det starka intresse för det
mindre och medelstora tonnagets bevarande och förnyelse, för vilket —
såsom kammarrätten erinrat om — militära myndigheter och riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap i tidigare sammanhang givit uttryck.
Bedömes kommitténs förslag ur rent skattemässig synpunkt, bör även understrykas
att förslaget till sin egentliga natur icke innebär skattelindring,
utan allenast en möjlighet att bevara obeskattade vinstmedel för en omedelbar
avskrivning någon tid senare å ett nyanskaffat fartyg. Rederiet får
framdeles ett motsvarande mindre avskrivningsunderlag, vilket visar att
den förmån, varom här är tal, inskränker sig till ett avsteg från principen
om beskattningsårets slutenhet.
Samtliga remissinstanser har givit förslaget sin anslutning. Av skäl jag
nyss anfört anser jag mig även för egen del kunna biträda detsamma.
Kommittén har förordat en generell utformning av bestämmelserna. Med
hänsyn till det speciella intresset av att det mindre och medelstora tonnaget
vidmakthålles och förnyas skulle kunna göras gällande, att reglerna borde
så utformas att allenast anskaffningen av sådant tonnage skattemässigt
underlättades. Regler av dylik innebörd skulle emellertid komplicera tilllämpningen.
Därtill kommer, såsom kommittén påpekat, att samma principiella
beskattningsproblem föreligger för hela sjöfartsnäringen, varför
det icke vore sakligt motiverat med en sådan begränsning. Kammarrätten,
som ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet, har även förordat en generell
avfattning av bestämmelserna. Kammarrätten har emellertid, utan
att framlägga något förslag i ämnet, därjämte antytt att av försvarspolitiska
skäl ytterligare uppmjukningar i skattereglerna i syfte att stimulera anskaffning
av mindre och medelstort tonnage kunde övervägas.
För egen del biträder jag förslaget om de föreslagna bestämmelsernas generella
avfattning. Frågan om främjande speciellt av anskaffningen av mindre
och medelstort tonnage synes knappast vara av natur att böra lösas genom
åtgärder på beskattningsplanet. Denna fråga är f. ö. under utredning genom
sakkunniga inom handelsdepartementet.
Vad jag i det föregående återgivit från kommitténs framställning föranleder
icke några erinringar från min sida. I anledning av vissa remissinstansers
uttalanden får jag emellertid anföra följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
23
En bestämd förutsättning för förslagets genomförande är att garantier
erhålles för att den skatt verkligen erlägges, som påföres fysisk eller juridisk
person vilken verkställt fondavsättning men icke anskaffar något nytt fartyg
inom anståndstiden. Reglerna får inte så utformas att de kan användas för
manipulationer i syfte att uppnå obehöriga skattelättnader. Kommittén har
löst frågan genom kravet på bankgaranti. Detta innebär en intressant nyhet
i skattelagstiftningen, ägnad att på ett ur de skattskyldigas synpunkt smidigt
sätt tillgodose det allmännas säkerhetskrav. Gentemot vad kommerskollegium
härutinnan anfört vill jag som min mening uttala, att kravet på en
bankgaranti ingalunda kan anses som en betungande föreskrift varken i och
för sig eller, än mindre, i förhållande till den förmån som här erbjuds. Även
i ett annat remissyttrande har ifrågasatts huruvida icke svårigheter i vissa
fall kunde uppstå för de skattskyldiga, när det gällde att anskaffa av bank
godtagbar säkerhet för en dylik garanti. I anledning härav vill jag framhålla,
att om försäljningen utgör ett led i nyanskaffningen av fartyg — och
det är endast dessa fall som avses med lagstiftningen — hinder icke bör
finnas att, därest annan av banken godtagbar säkerhet saknas, säkerhet
för garantiförbindelsen lämnas banken sålunda att på av banken spärrat
konto insättes hälften av den del av köpeskillingen, som fondavsättningen
avser.
Redareföreningen, som icke har något i sak att invända mot att säkerhet
ställes för ett eventuellt skattekrav, har — med tanke på att en bankgaranti
åsamkade den skattskyldige viss kostnad, en procent för år av garantibeloppet
— ifrågasatt, om den skattskyldige icke kunde få alternativt insätta
ett mot skatten svarande belopp på spärrat konto i bank. Den skattskyldige
skulle gentemot banken förplikta sig att beloppet skulle användas för erläggande
av den eventuella skatten, varefter banken skulle utfärda bevis
härom. Detta skulle då ersätta den av kommittén förordade bankgarantin.
Med en sådan anordning skulle kostnaden för bankgaranti undvikas.
Förutom att det av redareföreningen föreslagna alternativet skulle komplicera
bestämmelserna bl. a. med hänsyn till de regler som behövde uppställas
för det fall då fysisk person gjort fondavsättning och avlider eller går i
konkurs under anståndstiden, kan framför allt följande anföras mot förslaget.
Redareföreningen har förutsatt, att jämväl i detta fall möjlighet
skulle föreligga att successivt uttaga de »spärrade» medlen för erläggande
av del likvider; utan sådan möjlighet blev anordningen i huvudsak utan
större värde för de skattskyldiga. Man frågar sig då huruvida banken skulle
åläggas skyldighet kontrollera att uttagen verkligen användes för detta ändamål
och samtidigt, för skattemyndigheternas räkning, infordra annan med
»spärrkontoinsättningen» likvärdig säkerhet. En sådan skyldighet skulle
svårligen kunna föreskrivas. På sin höjd kunde krävas att banken ålades
meddela taxeringsmyndigheterna, när uttag gjordes. I sådant läge fick sedan
ankomma på myndigheterna, att antingen införskaffa annan säkerhet för
det uttagna beloppet eller ock göra en motsvarande återföring till beskattning.
Därvid hade dock garantin för detta skattebelopps erläggande försvunnit.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Det sagda visar, att den av redareföreningen förordade anordningen icke
är godtagbar. Härtill kommer, att med kommitténs förslag den skattskyldige
skulle under hela anståndstiden berättigas räntefritt disponera det belopp,
som eljest skolat inbetalas som skatt. Denna förmån måste anses mer än
väl uppväga kostnaden för bankgarantin. Till räntespörsmålet återkommer
jag emellertid i ett senare sammanhang.
Skånes handelskammare har för sin del ifrågasatt, huruvida icke i stället
för bankgaranti kunde få ställas säkerhet i form av exempelvis statsobligationer,
fastighetsinteckning eller fartygsinteckning. Detta förslag ter sig visserligen
mer genomförbart än redareföreningens, men möter även det vissa
invändningar. Man skulle här ålägga taxeringsmyndigheterna att pröva värdet
av erbjudna säkerheter. Detta skulle innebära en ökad arbetsbelastning
och därjämte en uppgift av bankmässig karaktär, som ligger helt utanför
ifrågavarande myndigheters erfarenheter. Ej heller vore det gärna möjligt
att medge nedsättning i säkerheten allteftersom denna behövde tagas i anspråk
för dellikvider.
Jag kan följaktligen icke heller biträda handelskammarens förslag.
Bank- och fondinspektionen har förklarat att något legalt hinder icke
föreligger mot bankgarantier av den varaktighet, varom här kan bli fråga.
Men jag vill understryka den av inspektionen samtidigt framhållna synpunkten,
att bankerna bör förskaffa sig betryggande säkerheter.
I anledning av Smålands och Blekinge handelskammares yrkande om att
till investeringsfond för fartyg avsatta medel borde få användas jämväl för
till- eller ombyggnad av fartyg och icke enbart för nyanskaffning får jag
anföra. Med ifrågavarande lagstiftning avses i första hand att undanröja föreliggande
hinder på beskattningsplanet mot ersättningsanskaffning av fartyg.
Det är från denna utgångspunkt kommittén utarbetat sitt förslag. Visserligen
kan tänkas att en till- eller ombyggnad av ett äldre fartyg medför
kostnader jämförbara med en ersättningsanskaffning och att en sådan tilleller
ombyggnad även ur samhällets synpunkt framstår som till angelägenhetsgraden
likvärdig med en ersättningsanskaffning. Men det torde kunna antagas
att nyssnämnda båda förutsättningar endast mer undantagsvis samtidigt
föreligger. En utvidgning av bestämmelserna på sätt handelskammaren
ifrågasatt är vidare ägnad att i flera hänseenden komplicera bestämmelserna.
Det bör nämligen icke ifrågakomma att medge fondmedlens användande
jämväl för att täcka reparationskostnader. Då, vid klassning av fartyg
eller eljest, reparationer måste antagas mången gång ske samtidigt med
att en till- eller ombyggnad verkställes, uppkommer lätt problem om kostnadernas
fördelning i olika hänseenden, vilka i sin tur kan föranleda skatteprocesser.
Med hänsyn till konstruktionen med en bankgaranti som måste
ges en i tiden något så när klar begränsning — jag hänvisar till vad bl. a.
bank- och fondinspektionen anfört härom — bör alla sådana bestämmelser
undvikas, vilka kan förutses föranleda meningsmotsättningar vid tillämp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 25
Av det sagda framgår att jag icke anser mig böra biträda handelskammarens
förslag.
I samband härmed får jag beröra det i fiskeriorganisationernas remissyttranden
framförda önskemålet, att investeringsfond skulle få användas för
köp av ny motor i samband med förvärv av begagnad båt. Denna fråga ligger
annorlunda till än det nyss berörda spörsmålet om möjlighet att använda
investeringsfond för till- och ombyggnadsarbeten å fartyg. I nu förevarande
fall sker en egentlig ersättningsanskaffning, i det en ny om än i andra hand
förvärvad båt inköpes. Ersättningsanskaffningen synes, om den nya motorn
förvärvas samtidigt med båten eller i allt fall under samma beskattningsår,
omfatta jämväl förvärvet av motor. Detta får anses vara innebörden av de
föreslagna bestämmelserna och behöver inte särskilt anges i författningstexten.
Av det sagda framgår emellertid även, att om motor utbytes utan att
detta äger samband med att båten byter ägare, investeringsfonden icke kan
användas för avskrivning av den nya motorn.
Vad angår det av samma organisationer uttalade önskemålet, att nu ifrågavarande
bestämmelser skulle tjäna jämväl det ändamålet att den, som avyttrade
fiskebåt eller andel däri, ägde fördela den skattepliktiga vinsten av
båtförsäljning på sådant sätt att lindring i den progressiva beskattningen
erhölls, får jag framhålla, att reglerna icke bör utformas från denna synpunkt.
För dessa fall får hänvisas till de nyligen utfärdade bestämmelserna
om inkomstberäkning vid s. k. ackumulerad inkomst.
Slutligen må här något beröras det av Smålands och Blekinge handelskammare
upptagna spörsmålet om kommittéförslagets samband med gällande
bestämmelser om förmånsrätt för skatt.
Återföres fondavsättningen till beskattning, medför detta en häremot svarande
ökning av den skattskyldiges inkomstskatt. I princip gäller beträffande
denna som i fråga om all annan skatt, att densamma bör erläggas preliminärt
under det beskattningsår då återföringen sker. I den mån så sker
blir icke aktuellt att göra garantiförbindelsen gällande. Skulle den slcattskyldige
i dylikt fall gå i konkurs, är läget icke annorlunda än det då vilken som
helst skattskyldig, som gjort inbetalning av preliminär skatt, försätts i konkurs.
Har skatten, helt eller delvis, icke inbetalts preliminärt, påföres den
skattskyldige kvarstående skatt i vanlig ordning. Det är först om denna icke
erlägges i behörig ordning, som garantiförbindelsen skall göras gällande.
Tages garantiförbindelsen i anspråk, uppkommer en bankens fordran gentemot
den skattskyldige. Med vilken förmånsrätt en sådan fordran kan i
konkurs göras gällande, sammanhänger med den form för säkerhet som
banken betingat sig. Har den skattskyldige ställt pant för bankgarantin i
samband med att denna erhölls, alltså 7 å 8 år tidigare då fartygsförsäljningen
skedde, kan detta icke rimligen motivera varken att bankens eventuella
förmånsrätt skulle följa särskilda regler eller att staten eftergav sitt
krav på garantins infriande. Det är ju just för att säkerställa det allmännas
skattekrav, vilket genom anståndstiden blivit mer riskfyllt, som kravet på
garanti måste upprätthållas.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
V. Specialmotivering till författningsförslaget och
departementschefens hemställan.
Kommitténs förslag till författning i ämnet har fogats såsom Bihang till
detta statsrådsprotokoll. Det författningsförslag, som jag avser förorda att
riksdagen underställes, bygger i allt väsentligt på kommitténs förslag, men
vissa överarbetningar har ägt rum inom finansdepartementet.
Kommittén har gjort vissa uttalanden i anslutning till de olika av kommittén
föreslagna stadgandena. Jag skall nu behandla dessa och remissinstansernas
därav föranledda påpekanden.
1 §■
Kommittén. Kommittén har förordat, att avdrag för avsättning enligt de
nya bestämmelserna skulle få ske vid taxeringarna åren 1954—1956. Att
bestämmelserna föreslagits gälla allenast dessa år beror dels, såsom även
tidigare nämnts, därpå att det synts kommittén lämpligt att innan kommittén
föreslog eventuellt permanenta bestämmelser i hithörande hänseenden
avvakta vad kommittén vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag i jämförliga
frågor kunde komma att föreslå, dels ock därpå att bestämmelserna
rörande de s. k. eldsvådefonderna, som bl. a. avsåg att reglera likartade
spörsmål vid förlust av fartyg, för närvarande gällde för samma tidsperiod.
Över huvud taget hade kommittén strävat efter att den nya lagstiftningen
i sina detaljer i största möjliga utsträckning skulle överensstämma med
motsvarande bestämmelser i förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med
provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar (de s. k. eldsvådefonderna).
Remissyttrandena. Riksskattenämnden har påpekat att bestämmelserna
var avsedda att tillämpas såväl i bokföringspliktig som i icke bokföringspliktig
verksamhet; i sistnämnda avseende var det framför allt fiskare som
kom i fråga. Någon avsättning i räkenskaperna till särskild investeringsfond
kunde icke påfordras för deras del. I stället syntes fondavsättning
för dem få anses verkställd i och med att de vid självdeklarationen fogat
föreskriven uppgift, som visade att förutsättningar fanns för bestämmelsernas
tillämpning. Riksskattenämnden ifrågasatte om icke för tydlighetens
skull — och bl. a. med hänsyn till innehållet i övergångsbestämmelserna —
detta förhållande borde angivas i 1 § av författningstexten, varvid sålunda
borde fastslås att fondavsättningen skulle göras i räkenskaperna men att
beträffande icke bokföringsskyldig rörelseidkare avsättningen fick anses
verkställd genom avlämnande av uppgift jämlikt 13 § i författningen, övergångsbestämmelserna
borde avse allenast rörelseidkare, som var bokföringsskyldiga.
För icke bokföringsskyldiga rörelseidkare skulle däremot icke
erfordras mera än ett yrkande om avdrag med bifogande av uppgift enligt
13 § samt vederbörlig garantiförbindelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 27
Liknande uttalanden har gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län.
Departementschefen. Vad kommittén anfört föranleder icke någon erinran
från min sida. — Remissinstansernas påpekanden synes böra på så sätt
iakttagas, att i 1 § stadgas en rätt till avdrag för verkställd avsättning, varefter
tillägges att bokföringspliktig skattskyldig skall ha gjort en motsvarande
avsättning i räkenskaperna. Detta innebär, att den icke bolcföringsskyldige
allenast behöver framställa ett avdragsyrkande. Båda kategorierna
skattskyldiga är, som framgår av 13 §, pliktiga vidfoga självdeklarationen
i sistnämnda paragraf angiven uppgift.
Jag får i detta sammanhang tillägga följande.
Det skulle kunna övervägas att i förordningen intaga en bestämmelse om
att fondavsättning icke får göras i det fall, då fartyget avyttrats till någon
med vilken säljaren varit i intressegemenskap och då det kan antagas att
avyttringen ägt rum i syfte att ernå en icke avsedd skattelättnad. En dylik
regel skulle bli tillämplig i exempelvis det fallet, då ett fartyg sålts från ett
bolag till ett annat inom samma koncern. Det säljande bolagets vinst skulle
då öka med försäljningssumman, men en motsvarande fondavsättning kunde
samtidigt göras. Det köpande bolaget erhöll emellertid ett ökat avskrivningsunderlag.
Transaktioner av sådan art synes dock föga troliga med
tanke på kravet på garantiförbindelse, för vilken ju måste ställas en motsvarande
säkerhet. Kommittén eller remissmyndigheterna har inte väckt
något förslag om ett dylikt prohibitivt stadgande. Även enligt min mening
synes man kunna avstå från detsamma. När fråga till äventyrs uppkommer
om en förlängning av den föreslagna, till tre år begränsade lagstiftningen,
kan emellertid finnas anledning undersöka om något icke avsett utnyttjande
av anståndsbestämmelserna förekommit.
2 §.
Kommittén. Kommittén har framhållit önskvärdheten av att garantiförbindelserna
utfärdades å formulär, som fastställdes av riksskattenämnden efter
samråd måhända lämpligast med Svenska bankföreningen. Något särskilt
stadgande hade dock inte intagits i den föreslagna författningstexten.
Remissyttrandena. Riksskattenämnden har föreslagit, att i författningen
skulle uttryckligen anges att dylikt formulär skulle fastställas av nämnden.
Det syntes nämligen icke vara lämpligt att varje länsstyrelse för sig prövade
frågan om hur garantiförbindelserna borde vara avfattade för att kunna godtagas.
Vidare syntes det i tillämpningsföreskrifter o. dyl. vara av värde att
kunna hänvisa till lagstadgat formulär.
Överståthållarämbetet har i sitt remissyttrande påpekat, att avsättning
till investeringsfond borde begränsas till den skattepliktiga vinst, som uppkommit
genom avyttring av fartyget. Detta syntes även vara kommitténs
ståndpunkt, enligt vad som framgick av utredningen. Formuleringen av 2 §
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
första stycket i författningsförslaget syntes emellertid kunna föranleda en
felaktig tolkning, då däri stadgades att avdrag icke fick överstiga »det belopp,
varmed ersättning för avyttrat fartyg som utgjort tillgång för stadigvarande
bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen för
beskattningsåret». Ersättning för försålda inventarier utgjorde enligt anvisningarna
till 28 § kommunalskattelagen i sin helhet intäkt av rörelse, på
samma sätt som försäljningssumman för varor etc. i sin helhet utgjorde
intäkt av rörelse. Det var sålunda icke nettobeloppet (försäljningspris •/. i
beskattningshänseende kvarstående värde), som avsågs. Endast för andra
skattskyldiga än aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank skulle enligt undantagsbestämmelse i anvisningarna
till 28 § kommunalskattelagen vid försäljning av fartyg såsom intäkt av
rörelse upptagas ett annat belopp än den erhållna ersättningen. Med föreslagen
lydelse av 2 § kunde sålunda, formellt sett, en skattskyldig tillhörande
gruppen aktiebolag in. fl., göra gällande, att avdrag för avsättning till
investeringsfond borde medgivas med hela den vid försäljningen avtalade
ersättningen, vilket skulle leda till ett materiellt felaktigt resultat. Paragrafen
syntes i nämnda avseende böra omformuleras så, att av ordalydelsen
traingick, att avsättningen icke fick överstiga den vid beräkning av rörelse
skattepliktiga vinst, som uppkommit vid försäljningen. Till jämförelse kunde
erinras om stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
avseende ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg. Om
denna ersättning stadgades bl. a., att det stod »den skattskyldige fritt att
upptaga densamma, i den mån den överstiger värdet av det förlorade fartyget
sådant detta värde befanns efter vederbörliga avskrivningar, såsom
intäkt under det beskattningsår, då den influtit . . .». Eu liknande begränsning
syntes böra införas i den nu föreslagna lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som varit inne på likartade tankegångar,
har anfört följande. Enligt 2 § första stycket i förslaget var uppskovsrätten
begränsad till de belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg
ingick i den skattepliktiga intäkten av rörelse för beskattningsåret. Stadgandet
syntes något otydligt och kunde ge anledning till missförstånd. Länsstyrelsen
ansåg, att det bäst skulle överensstämma med 28 § 2 mom. kommunalskattelagen
om avdragsrätten för avsättning till särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg maximerades till det belopp, varmed
den skattepliktiga vinsten å försäljningen ingick i nettointäkten av rörelsen.
Det saknades nämligen anledning att ge skattskyldig bättre uppskovsmöjligheter
vid frivillig försäljning av fartyg än då fartyg gått förlorat.
Länsstyrelsen förordade alltså en omformulering av stadgandet. För aktiebolag
och ekonomiska föreningar med bunden avskrivning borde enligt länsstyrelsens
mening belopp, som fick avsättas till särskild investeringsfond,
motsvara högst skillnaden mellan försäljningssumman och det taxeringsmässiga
restvärdet å fartyget. För enskilda skattskyldiga med bunden avskrivning
borde, i enlighet med vad kommittén hävdade, beloppet inskränkas
till de återvunna värdeminskningsavdragen. För skattskyldiga med fri
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
29
avskrivning blev avdragsrätten enligt länsstyrelsens förslag i princip beroende
av hur stor del av ersättningen som vid bokslutet tillfördes vinst- och
förlustkontot. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt att här icke
öppnades möjlighet för vederbörande att utnyttja uppskovsrätten i icke
lämplig utsträckning. Ett rederi med fri avskrivning skulle kunna boka hela
försäljningssumman såsom vinst utan att föra vederbörlig del därav till avskrivningsfonden.
Rederiets bokföring av vinsten på försäljningen skulle då
kunna medföra att icke någon omedelbar skattskyldighet inträdde. Med
andra ord uttryckt skulle vinstens framtagande med förhöjt belopp föranleda
uppskovsrätt för en motsvarande större avsättning samt rätt att framdeles
nedskriva ersättningsfartygets värde med det större beloppet. En sådan
tillämpning ansåg sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka. Lämpligen borde
därför företag, som åtnjöt fri avskrivning, fä avdrag för avsättning till investeringsfond
för fartyg, icke för hela »ersättningen» utan endast för vad
därav kunde betraktas som taxeringsmässig vinst, vilket förutsatte att dels
utredning förebringades om det avgångna fartygets taxeringsmässiga restvärde,
dels ock i bokföringen detta värde avräknades mot den uppburna
försälj ningssumman.
Departementschefen. Vad först angår formuläret till garantiförbindelse, delar
jag riksskattenämndens mening att i författningstexten bör angivas, att
detta skall fastställas av nämnden. Härigenom blir formulärets användande
en obligatorisk förutsättning för avdragsrätt och säkerhet vinnes för en
önskvärd likformighet. På riksskattenämnden får då ankomma att tillse, att
formuläret erhåller en ur skilda synpunkter ändamålsenlig och juridiskt
oantastlig utformning.
Ett stadgande om att riksskattenämnden har att fastställa formuläret synes
alltså böra intagas i författningen. Att nämnden vid fullgörande av
denna sin uppgift bör samråda med bankföreningen och eventuellt med annan
sakkunskap ligger i sakens natur och behöver icke särskilt lagfästas.
Innebörden av det utav kommittén föreslagna stadgandet i 2 § första
stycket, såvitt detsamma särskilt uppmärksammats av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, är den, att aktiebolags och
därmed jämställd skattskyldigs fondavsättning maximeras till hela försäljningssumman,
alltså utan hänsyn till hur mycket av anskaffningskostnaden
som kvarstår oavskriven, medan fysisk person och därmed i beskattningshänseende
likställd icke äger göra fondavsättning med mer än som
motsvarar återvunna värdeminskningsavdrag. De nämnda myndigheterna
har båda givit uttryck för den meningen, att när det gällde aktiebolag etc.
avdraget borde maximeras till den taxeringsmässiga vinsten på försäljningen.
Därvid har hänvisning gjorts till stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen.
Kommitténs ståndpunkt är att se mot bakgrunden av uttalandet, att ifrågavarande
bestämmelser ansetts böra i princip erhålla samma avfattning
som de därmed jämförbara bestämmelserna i förordningen den 11 maj 1951,
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
nr 230, om de s. k. eldsvådefonderna. För kommitténs förslag talar jämväl
praktiska skäl. Företag med fri avskrivningsrätt har icke haft någon skyldighet
att individualisera gjorda avskrivningar till sina olika tillgångar.
För ett sådant företag med mer än ett fartyg får man alltså räkna med att
den situationen föreligger, att den skattemässiga vinsten på försäljningen
av ett fartyg merendels icke går att fastställa. Ett påstående från företagets
sida, att på just det sålda fartyget belöpte under tidigare år gjorda avskrivningar
skulle därför få godtagas, därest man icke införde i tillämpningen
komplicerade bestämmelser om någon speciell form av fördelning i efterhand
av under gångna år gjorda avskrivningar. Då fråga blott är om ett
klart tidsbegränsat skatteanstånd, anser jag mig böra biträda kommitténs
förslag. En konsekvens härav blir dock, som påpekats, att aktiebolagen under
vissa omständigheter kan erhålla något större möjligheter till fondavsättning
än fysiska personer.
3 §.
Kommittén. Kommittén har uttalat, att en fondavsättning enligt 1 § var
att anse som ett motkonto mot fartyg, som den skattskyldige hade under
byggnad. Avdrag för nedskrivning å fartygskontrakt syntes därför icke böra
medgivas med mindre en nedskrivning som kunde godkännas översteg fondavsättningen
och då endast med överskjutande belopp. Kommittén hade övervägt
bestämmelser av innebörd att fondmedel skulle få användas för nedskrivning
av fartygskontrakt men hade icke funnit sig böra förorda dylika
bestämmelser, vilka skulle komplicera tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.
Remissyttrandena. Redareföreningen har påpekat, att i kommitténs motivering
till 3 § anförts, att den fondavsättning, som gjordes enligt 1 §, var
att anse som ett motkonto mot fartyg, som den skattskyldige »har under
byggnad». I författningsbestämmelsen däremot talades om »leverans av
fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt». Dessa båda uttryckssätt korresponderade
ej mot varandra. Fartyg under byggnad innebar, att arbetet med
detsamma var igångsatt; ett leveranskontrakt om ett nytt fartyg kunde vara
tecknat utan att själva bygget ännu kommit i gång. Det kunde även förhålla
sig så, att ett redan färdigt fartyg inköptes såsom ersättning för det avyttrade,
medan anskaffningen av det förstnämnda fartyget ägt rum först under
ett senare år än då försäljningen gjordes. I nu berörda avseende erfordrades
ett förtydligande rörande stadgandets rätta innebörd.
Även i ett annat avseende tarvades en närmare förklaring till 3 §. Ordalydelsen
i paragrafen syntes ge vid handen att om en skattskyldig redan före
avyttringen av ett fartyg tecknat leveranskontrakt om ett nytt fartyg och
efter avyttringen tecknat ytterligare ett sådant kontrakt, den skattskyldige
ej skulle äga rätt att göra avdrag för nedskrivning å någotdera kontraktet.
Detsamma syntes bli fallet, om såväl ett nybyggnadskontrakt tecknats som
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
31
ett secondhandfartyg inköpts. Föreningen ansåg det ej vara rimligt, att en
skattskyldig, som gjort fondavsättning av ifrågavarande natur, skulle försättas
i ett sämre läge än om sådan avsättning ej gjorts i fråga om avdrag
för nedskrivning å ett leveranskontrakt, som tecknats utan samband med
avyttring av ett fartyg. I nu berörda avseende fann föreningen en sådan ändring
böra vidtagas i 3 §, att skattskyldig, även om denne gjort fondavsättning
för vinst å ett avyttrat fartyg, förklarades berättigad göra avdrag för
nedskrivning å leveranskontrakt angående annat fartyg än det, som tecknats
för ersättande av det avyttrade fartyget.
Departementschefen. Den tanke, som ligger bakom kommitténs föreslagna
stadgande i 3 §, är att avdrag icke skall på en gång medges för avsättning
till investeringsfond för fartyg och för nedskrivning på kontrakt rörande
beställning av ett ersättningsfartyg. Denna principiella uppfattning synes
väl grundad.
I 6 § har upptagits ett stadgande av innehåll, att återföring av fondmedel
till beskattning skall ske om fartyg anskaffats under det år då avsättningen
gjordes eller senare utan att fonden tagits i anspråk. Jag återkommer
senare till motiven för detta stadgande och vill nu blott konstatera, att
regeln alltså bör vara att till fartygsfond avsatta medel skall användas för
avskrivning av fartyg som anskaffats under försäljningsåret eller av det
första fartyg som därefter anskaffats. I den mån detta underlåtits bör en
tvångsvis återföring till beskattning av fondmedlen eller vederbörlig del
därav ske. Följaktligen bör skattemässigt icke få göras gällande, att först
en till senare tidpunkt planerad anskaffning skall anses som den egentliga
ersättningsanskaffningen vid vilken fartygsfonden skall användas.
Har ett rederi tidigare gjort vissa nedskrivningar på leveranskontrakt,
inverkar — sådant kommittéförslaget utformats — detta icke på storleken
av fondavsättningen. Men har väl en fondavsättning gjorts, får så länge
densamma består ytterligare avdrag för kontraktsnedskrivningar ej göras,
förrän sammanlagda beloppet av dylika avdrag som för ett visst beskattningsår
kan medgivas överstiger den förhandenvarande fondavsättningen.
När så inträffar, kan avdrag för kontraktsnedskrivning medges men blott
med det överskjutande beloppet.
Denna regel är konsekvensen av en även enligt min mening riktig princip.
Härav följer visserligen att de större rederier, som huvudsakligen beröres
av regeln, får en i viss mån reducerad nytta av de nya anståndsmöjligheterna.
För dem kan alltså i vissa extrema fall det läget uppstå, att de
har att välja mellan avdrag för fondavsättning och ytterligare kontraktsavdrag.
Det må erinras om att ersättningsanskaffningen för dessa större
rederier ingalunda är ur beskattningssynpunkt samma problem som för de
mindre rederierna; det är främst hänsynen till de sistnämnda som motiverat
ifrågavarande lagstiftningsförslag.
Jag finner sålunda icke att vad redareföreningen anfört bör föranleda
någon ändring i 3 § av författningsförslaget.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
4 §■
Kommittén. Beträffande det i första stycket av 4 § upptagna stadgandet
framhåller kommittén, att man med hänsyn till önskemålet att föryngra
tonnaget möjligen kunde ifrågasätta att stadga, att fondmedlen endast fick
användas för avskrivning å ett nybyggt fartyg. Kommittén hade emellertid
icke ansett sig böra föreslå sådana bestämmelser.
Kommittén anför vidare, att i andra stycket av 4 § hade föreskrivits, att
om skattskyldig under det år, då försäljning skedde, anskaffat annat fartyg
— oavsett om detta skedde före eller efter försäljningen — vinsten skulle i
första hand användas för avskrivning av sådant fartyg. Endast om försäljningssumman
översteg köpeskillingen för det nyanskaffade fartyget fick avsättning
till investeringsfond enligt denna förordning ske med belopp motsvarande
överskjutande del av vinsten (jämför även 6 § första stycket). Denna
bestämmelse hade betydelse för skattskyldiga, vilka icke medgivits rätt till
fri avskrivning, och den innebar att även dylika skattskyldiga fick lagstadgad
rätt att i förevarande sammanhang tillämpa den s. k. nettometoden,
d. v. s. vinster å försålda fartyg fick användas för avskrivning av under
samma år anskaffade fartyg. Bestämmelsen innebar även, att om ett partrederi
eller annat enkelt bolag försålde ett fartyg, en viss delägare fick utnyttja
sin andel av vinsten för avskrivning å annat av honom förvärvat
fartyg. Lagstiftningen i fråga åsyftade främst att förhindra att försäljningsvinsten
å ett fartyg framtogs till beskattning på grund av att den skattskyldige
saknade avskrivningsunderlag. Om ett nytt fartyg anskaffades,
saknades anledning medge rätt till fondavsättning; den skattskyldiges fartygsbestånd
hade i sådant fall icke minskat under året.
Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött erinringar
i remissyttrandena. Ej heller har jag för egen del något att invända
mot det anförda.
5 och 6 §§.
Kommittén. Beträffande 5 § framhåller kommittén, att bestämmelsen där
innebar att den skattskyldige det år, då fondmedlen användes för avskrivning
av nyanskaffat fartyg, icke skulle vid taxeringen åtnjuta avdrag för
denna avskrivning. Avdraget erhölls redan det år fondavsättningen gjordes.
Tillgången skulle dock anses avskriven i beskattningsavseende.
Vad härefter angår bestämmelserna i 6 § första stycket framhålles, att
dessa innebar att den skattskyldige skulle taga fonden i anspråk för sitt
ändamål så snart ett nytt fartyg anskaffats. Därest så icke skedde, skulle
den del av fondavsättningen, som svarade mot köpeskillingen för det nyanskaffade
fartyget, återföras till beskattning.
I andra stycket stadgades, att om nytt fartyg icke anskaffades, fondmedlen
skulle återföras till beskattning efter sex år. Denna tidsrymd hade satts
för att få överensstämmelse med bestämmelserna rörande de s. k. eldsvådefonderna
och med hänsyn till att de längsta kontraktstiderna för fartyg
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
f. n. torde uppgå till 5 å 6 år. Vilken gräns som än sattes måste sådana
fall inträffa, då fartyg levererades efter den tidpunkt när fondmedel kunnat
användas för avskrivning av detsamma. Kommittén hade övervägt att
öppna möjlighet till dispens i sådana fall, där fartygsleveranser fördröjts
av orsaker, varöver den skattskyldige icke kunnat råda. Med hänsyn till
svårigheterna att avgöra när dylika fall förelåg och med hänsyn till att den
skattskyldige, därest han i tid planerade fartygsanskaffningen, hade möjlighet
erhålla fartyget inom sex år, hade något förslag till dispensförfarande
icke framlagts. För det mindre och medelstora tonnaget var tidsfristen mer
än tillräcklig.
I detta sammanhang må erinras om ett av kommittén tidigare gjort uttalande,
enligt vilket det skulle ur flera synpunkter kunna göras gällande
att den skattskyldige, i de fall då fondavsättning återfördes till beskattning,
skulle ha att erlägga även en viss å fondavsättningen beräknad ränta. För
att icke komplicera lagstiftningens tillämpning hade kommittén emellertid
ansett sig kunna avstå från en dylik ränteföreskrift.
Remissyttrandena. I avseende å det av kommittén föreslagna stadgandet
i 6 § har Smålands och Blekinge handelskammare anfört, att förslaget, som
innebar att till investeringsfond avsatta medel måste disponeras vid första
nyanskaffning, stred mot de bestämmelser, som hittills gällt för ianspråktagande
av investeringsfonder. Den skattskyldige hade — då fråga var om
andra investeringsfonder — haft frihet att inom ett i förväg bestämt antal
år välja det år, som han funnit lämpligast för ianspråktagande av fonden.
Enligt handelskammarens uppfattning borde ur såväl beskattnings- som
taxeringssynpunkter enhetlighet eftersträvas i fråga om reglerna angående
investeringsfonders ianspråktagande.
Frågan om behövligheten av en ränteklausul har uppmärksammats i ett
par remissyttranden. Sålunda anför riksskattenämnden, under omnämnande
att kommittén icke föreslagit någon ränteberäkning i samband med återföring
till beskattning av avsatta medel, följande. Om en ytterligare utvidgning
av lagstiftningen om investeringsfonder nu skulle ske, syntes de principer
som förut gällt på detta område, alltjämt böra följas, om icke särskilda skäl
fanns för att frångå dem. Ränteberäkning i samband med återföring av fondmedel
till beskattning hade varit en genomgående regel i bestämmelserna
om investeringsfonder och gällde t. o. m. beträffande de s. k. eldsvådefonderna.
Det fanns då icke något skäl att utelämna en sådan regel här. Riksskattenämnden
föreslog därför, att bestämmelserna i 6 och 7 §§ kompletterades
med en föreskrift att till det återförda beloppet skulle läggas ränta,
beräknad för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget för
avsättningen skett, till och med det då beloppet taxerades. Med hänsyn till
att den skattskyldige haft att vidkännas avgift för bankgarantin med en
procent av garantibeloppet, torde räntesatsen i dessa fall böra bestämmas
förslagsvis till 2 procent.
Jämväl överståthållarämhetet och länsstyrelsen i Stockholms län har som
sin mening uttalat, att en räntebestämmelse borde intagas i författningen.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 9.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
Departementschefen. Vad kommittén anfört beträffande det i 5 § upptagna
stadgandet, innefattar allenast en redogörelse för en bestämmelse som självfallet
bör intagas i förordningen.
Beträffande bestämmelserna i 6 § får jag anföra följande.
I andra stycket återfinns huvudregeln om när fartygsfond skall återföras
till beskattning. Regeln innebär en längsta anståndstid av sex år. Det är
samma tidsrymd som angivits i den jämförbara förordningen om de s. k.
eldsvådefonderna. Det synes, som kommittén funnit, med hänsyn härtill
och till gällande leveranstider för fartyg försvarligt, att även i förevarande
sammanhang medge en så lång anståndstid som sex år.
Vid en lagstiftning sådan som den nu ifrågavarande, vilken innebär att
en viss näringsgren tillerkännes speciella förmåner, ter det sig särskilt angeläget
förebygga, att bestämmelserna så utformas att de kan utnyttjas för
icke avsedda skattelättnader. För företag, som kontinuerligt avyttrar äldre
och mindre ändamålsenliga fartyg samt anskaffar nytt tonnage, skulle ifrågavarande
bestämmelser — om man underlät föreskriva att fondmedel
skulle, vid risk av beskattning, användas så snart nytt tonnage tillförts rederiet
— kunna utnyttjas så att nya fondavsättningar ständigt gjordes samtidigt
som de vid olika tider avsatta fondmedlen utnyttjades först vid respektive
anståndstiders slut. Det är detta som ligger bakom kommitténs i 6 §
första stycket upptagna regel, som t. o. m. föreskriver att fond skall användas
för avskrivning å fartyg, som anskaffats före försäljningen men under
samma beskattningsår.
Kommitténs förslag i denna del bör enligt min mening godtagas. Det sagda
innebär att det av Smålands och Blekinge handelskammare framställda
önskemålet icke kan efterkommas.
Jag kan däremot icke dela kommitténs mening, att man med hänsyn till
önskemålet att icke komplicera lagstiftningens tillämpning bör underlåta
att ge en föreskrift om ränteberäkning vid återföring till beskattning. Utan
en sådan föreskrift fick man räkna med att fondavsättningar gjordes jämväl
av den, som icke ens vid försäljningstillfället hade någon som helst avsikt
att göra någon ersättningsanskaffning. Vederbörande skulle då räntefritt
kunna tillgodogöra sig en sjuårig skattekredit utan annan kostnad än
den för bankgarantin.
En räntebestämmelse synes böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande regler i övrig investeringsfondslagstiftning. Detta
innebär, att någon ränta ej ifrågakommer när fonden användes för fartygsanskaffning
inom anståndstiden. Återföres däremot medel till beskattning
enligt bestämmelsen i 6 eller 7 §, skall till det återförda beloppet läggas en
beräknad ränta. Den verkliga ränta, som den skattskyldige sålunda får att
betala, blir den merskatt som föranledes av tillägget. Teoretiskt borde räntetillägget
beräknas blott på den hälft av fondbeloppet, som i förevarande
sammanhang antages motsvara skatten. Riksskattenämnden har föreslagit,
att tillägget skall beräknas efter två procent för år å hela fondavsättningen;
detta motsvarar alltså fyra procent på skattebeloppet. Om sedan skatten på
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
35
tillägget antages motsvara 50 procent, blir den effektiva räntan två procent
på skattebeloppet. Att riksskattenämnden stannat vid den nyssnämnda
procentsatsen, sammanhänger med att bankgarantin kräver en kostnad av
en procent för år å garantibeloppet.
Den av riksskattenämnden föreslagna beräkningen av räntetillägget synes
godtagbar. Jag förordar alltså, att 6 och 7 §§ kompletteras i enlighet
härmed.
7 §.
Kommittén. Kommittén framhåller, att bestämmelsen i första stycket av
7 § avsåg, såsom tidigare framhållits, även handels- och kommanditbolag.
Om dylika bolag upplöstes, skulle fondmedlen återföras till beskattning.
Upplöstes bolaget därför att lotter eller andelar samlats på en hand, borde
den siste andelsägaren, därest han fortsatte bolagets rörelse, kunna övertaga
bolagets fondavsättning. Garantibeviset skulle då omskrivas att avse den
fysiska personen. Uttryckliga lagbestämmelser härom syntes knappast erforderliga.
Om ett enkelt bolagsförhållande upplöstes, förelåg ingen skyldighet
att återföra fondavsättning, enär det var delägarna och icke bolaget
som gjort avsättningen.
Om en fysisk person, som gjort fondavsättning, avled, övergick fondavsättningen
och de förpliktelser, som följde med densamma, automatiskt på
dödsboet, enligt vad kommittén därefter framhållit. Detsamma syntes gälla i
fråga om garantin. Fondmedlen borde emellertid återföras till beskattning
senast det år dödsboet skiftades. Särskilda bestämmelser härom hade intagits
i fjärde stycket av 7 §.
Remissyttrandena. Riksskattenämnden har beträffande fondavsättningar,
som gjorts av fysiska personer, som sin mening uttalat att nämnden fann
det lämpligt att en återföring till beskattning skedde senast under det beskattningsår,
varunder dödsboet efter den skattskyldige skiftats. Bestämmelsen
torde dock få anses åsyfta endast definitiva skiften, icke partiella
sådana. Bankgarantin borde tydligen gälla även beträffande den skatteskuld,
som i detta sammanhang kunde komma att åvila den skattskyldiges dödsbo
och detta oavsett om dödsboet skiftats eller ej. En bestämmelse härom borde
intagas i det formulär till garantiförbindelse, som avsågs skola fastställas
av riksskattenämnden.
Departementschefen. Kommittén har i ett tidigare sammanhang anfört —
jag har tidigare återgivit detta uttalande — att då det gällde fysisk person,
aktiebolag eller ekonomisk förening, det var utan vidare klart att bankgarantin
skulle avse den fysiska personens, bolagets eller föreningens skatt.
Kommittén har nu ytterligare framhållit, att om den fysiska personen avled,
hans dödsbo automatiskt inträdde i den avlidnes ställe på så sätt att
fondavsättningen övergick på och garantiförbindelsen gällde för dödsboet.
Detta synes även enligt min mening vara riktigt; någon uttrycklig bestäm
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
melse härom i förordningen torde icke vara erforderlig. Det synes emellertid
lämpligt, att i det formulär till garantiförbindelse, som riksskattenämnden
skulle fastställa, en erinran om bestämmelsernas innebörd intages.
Likaså synes böra godtagas kommitténs förslag om att återföring till beskattning
skall ske under det beskattningsår, då dödsbo skiftas. Därvid bör
avses det slutliga skiftet. Dessa fall får särskilt observeras av taxeringsmyndigheterna.
Enligt kommittén skulle vidare, då fondavsättning göres av handels- eller
kommanditbolag, den av bolaget överlämnade bankgarantin gälla bolagets
delägare vid den tidpunkt, då återföring till beskattning sker. Även detta
måste anses vara en riktig konstruktion av bestämmelserna. I formuläret till
garantiförbindelse bör nämnda förhållande klart anges. Hos den garantilämnande
banken får handels- eller kommanditbolaget alltså ställa en säkerhet,
som gäller även för det fall, då bolagets delägare vid garantiförbindelsens
eventuella infriande är andra personer än de som var delägare då
bankgarantin erhölls.
Bestämmelserna i 7 § första stycket skall självfallet, som kommittén framhållit,
även gälla handels- och kommanditbolag. En viss omredigering av
stadgandet bör med tanke härpå göras.
Att även i 7 § en bestämmelse om ränteberäkning vid återföring till beskattning
av fondmedel bör införas, framgår av vad jag förut framhållit.
Övergångsbestämmelserna.
Beträffande övergångsbestämmelserna må här understx-ykas, att desamma
av kommittén föreslagits så utformade att förordningen blir tillämplig redan
vid 1954 års taxering. Kommittén uttalar i anslutning härtill att en särskild
anledning till att kommittéförslaget nu framlagts var de möjligheter,
som enligt uppgift i dagens läge fanns i fråga om försäljning till utlandet
av äldre tonnage. Det syntes kommittén angeläget att dessa möjligheter
kunde utnyttjas jämväl under beskattningsåret 1953.
Det framgår av vad jag tidigare anfört, att jag biträder förslaget om bestämmelsernas
tillämplighet jämväl på förhållandena under beskattningsåret
1953. Vad i övergångsbestämmelserna säges om godkännande av förklaring
av den skattskyldige om fondöverföring skall gälla allenast bokföringsskyldiga
rörelseidkare. Såsom av riksskattenämndens förut återgivna uttalande
framgår, skall av icke bokföringsskyldiga rörelseidkare ej krävas mer än
ett yrkande om avdrag med bifogande av uppgift enligt 13 § samt vederbörlig
garantiförbindelse.
Det kan tilläggas, att konsekvensen av övergångsbestämmelserna i jämförelse
med stadgandet i 4 § blir, att om fartyg försålts och nytt fartyg anskaffats
under år 1953, den s. k. nettometoden blir i förevarande hänseende
tillämplig för skattskyldiga utan fri avskrivningsrätt även under beskattningsåret
1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
37
Slutligen må här nämnas, att en del jämkningar av i huvudsak formell
natur gjorts i det av kommittén framlagda författningsförslaget.
Några beräkningar av den inverkan på skatteunderlaget, som skulle följa
av ett genomförande av kommitténs förslag, har icke verkställts. Det ligger
emellertid i sakens natur, att denna inverkan av olika skäl icke kan bli särskilt
betydande. Till en början torde antalet fall, då försäljning av fartyg
sker, vara ganska begränsat. Vidare kan antagas att flertalet av de försäljningar,
som under förordningens tillämplighetstid kan komma att göras
och som föranleder fondavsättningar, icke skulle ha kommit till stånd, därest
ifrågavarande lagstiftning ej genomförts.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas 1954 års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ulf Thorselius.
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 9.
Bihang.
Företagsbeskattningskommitténs förslag
till
förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt koimmunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första instans åren 1954
—1956, äger skattskyldig njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna i
denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg.
2 §•
Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga vare sig
dubbla det belopp, för vilket den skattskyldige ställt garanti som i nästföljande
stycke sägs, eller det belopp varmed ersättning för avyttrat fartyg,
som utgjort tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga
intäkten av rörelsen för beskattningsåret.
Såsom förutsättning för att avdrag enligt denna förordning må åtnjutas
skall gälla, att den skattskyldige till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxeras till statlig inkomstskatt, överlämnat av svensk bank utfärdad
garantiförbindelse enligt vilken banken förklarat sig intill angivet belopp
svara för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den skattskyldige
må hava att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel, vilka icke
använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. År fråga om handelseller
kommanditbolag, skall garantiförbindelsen avse den kvarstående eller
tillkommande skatt, som envar delägare må hava att erlägga för beskattningsår
som nyss sagts. Förbindelsen skall i sådant fall överlämnas till
länsstyrelsen i det län, inom vilket någon delägare i bolaget taxeras till
statlig inkomstskatt. Det åligger länsstyrelse som nu sagts att utfärda intyg
om överlämnad garantiförbindelse att av den skattskyldige bifogas
allmän självdeklaration för det beskattningsår, under vilket avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning verkställts.
Garantiförbindelse varom i föregående stycke stadgas skall gälla till
utgången av sjunde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättning som i
1 § sägs ägt rum.
3 §•
Skattskyldig, som erhållit avdrag enligt 1 §, må åtnjuta avdrag för nedskrivning
å värdet av rättighet till leverans av fartyg enligt ej fullgjorda
köpekontrakt allenast om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning
enligt kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp
överstigande beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets utgång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
39
4 §.
Investeringsfond enligt denna förordning må tagas i anspråk för avskrivning
å under beskattningsåret anskaffat fartyg.
Har skattskyldig under beskattningsår, då försäljning av fartyg skett,
anskaffat annat fartyg, må medel, som enligt bestämmelserna i 1 och 2 §§
kunnat avsättas till investeringsfond, i första hand tagas i anspråk för avskrivning
å sådant fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till
investeringsfond verkställts, varefter medlen omedelbart tagits i anspråk
för sitt ändamål.
5 §•
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 4 §
första stycket avsedd avskrivning med belopp svarande mot fondens minskning
ej ske, men skall så anses, som om den ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende
avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.
6 §•
Har skattskyldig kunnat, helt eller delvis, taga till investeringsfond avsatta
medel i anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det
beskattningsår då avsättning skett, eller under senare beskattningsår, men
underlåtit att göra detta, skola till fonden avsatta medel till den del de kunnat
utnyttjas för avskrivning å nyanskaffat fartyg återföras till beskattning.
Hava till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola å investeringsfonden kvarstående medel upptagas såsom
skattepliktig intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår.
7 §•
Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i
4 § första stycket sägs, eller har skattskyldig trätt i likvidation, skola till
fonden avsatta medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder
fonden tagits i anspråk eller beslutet om likvidation fattats.
Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond
hos det förra bolaget, därest den icke enligt tredje stycket övertagits
av det senare bolaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.
Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må
moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest garantiförbindelse
avseende dotterbolaget ändras att avse moderbolaget. Därvid
skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget under det beskattningsår,
då avsättningen skett hos dotterbolaget.
Har oskiftat dödsbo fondavsättning enligt denna förordning, skola fondmedlen
återföras till beskattning senast under det beskattningsår, under
vilket dödsboet skiftas.
8 §•
Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av
den förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning
återförda fondavsättningen.
9 §•
Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond
avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
10 §.
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt av riksskattenämnden fastställt formulär å skattskyldiga, vilka
under beskattningsåret avsatt medel till eller övertagit investeringsfond
eller tagit sådan fond i anspråk. I förteckningen skola för envar skattskyldig
anmärkas dels de belopp för vilka avdrag enligt 1 § medgivits vid taxeringen
och de belopp, som enligt 2 § andra stycket lämnade garantier avser,
dels ock storleken av belopp, som tagits i anspråk jämlikt 4 § första
stycket, eller som återförts till beskattning enligt bestämmelserna i 6 och
V §§•
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 §
1 mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
11 §•
Taxeringsnämndens ordförande, som i 10 § första stycket avses, skall
i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena i de övriga taxeringsdislrikt,
där taxering bör äga rum, erforderliga meddelanden till ledning
vid taxeringen inom dessa distrikt.
12 §.
Länsstyrelserna skola upprätta förteckningar över investeringsfonder enligt
denna förordning, upptagande den skattskyldiges namn, hemvist och
bostadsadress ävensom för envar skattskyldig fullständiga uppgifter dels
om avsättning av medel till investeringsfond samt fondens ianspråktagande
eller återförande till beskattning, dels ock beträffande överlämnade garantier.
Har av skattskyldig gjord avsättning helt eller delvis tagits i anspråk för
sitt ändamål, skall underrättelse härom av länsstyrelsen tillställas den
bank, som utfärdat garantiförbindelse, varom i 2 § andra stycket stadgas.
I förekommande fall skall uppgift lämnas å det garantibelopp, som i det
följande är erforderligt.
Den skattskyldige äger återfå tidigare överlämnad garantiförbindelse,
därest garanti avseende det erforderliga beloppet samtidigt överlämnas. Har
hela fondavsättningen tagits i anspråk för sitt ändamål, skall garantiförbindelsen
återställas till den skattskyldige.
Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, tillse
att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad. När garantiförbindelsen
icke längre erfordras, skall densamma återställas till den
skattskyldige.
13 §.
Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig
att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller
övertagandet ägt rum och för varje påföljande beskattningsår, intill dess
de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av
riksskattenämnden fastställt formulär rörande avsättning av medel till
fonden samt fondens användning och avveckling ävensom beloppet av enligt
2 § andra stycket lämnad garanti.
14 §.
För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
41
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas:
Har
avsättning av medel till investeringsfond enligt denna förordning icke
skett i balansräkningen för det beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1954, må såsom fondavsättning godkännas förklaring av den
skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande beskattningsår
följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras av vinstmedel
för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för det ändamål, vartill
fonden jämlikt 4 § första stycket må tagas i anspråk. Förklaring som
nu sagts jämte intyg enligt 2 § andra stycket må avgivas till taxeringsnämnd,
innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller till prövningsnämnd
i samband med besvär inom den i 119 § taxeringsförordningen angivna
tiden.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 9.