Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
1
Nr 88.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad hjdelse av 4 § lagen den 22 april 1938
(nr 121) om hittegods; given Stockholms slott den 12
februari 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den
22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt 4 § hittegodslagen gäller för närvarande att hittegods skall tillfalla
upphittaren, om ägaren till godset ej blir känd inom ett år från det
fyndet anmäldes till polismyndighet. I propositionen föreslås att denna frist
skall avkortas till sex månader.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 88.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Pö r s 1 a g
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 april 1938 om hittegods skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
4
(Nuvarande lydelse.)
Varder ägare till hittegods ej känd
inom ett år från det fyndet anmäldes
hos polismyndighet, eller kommer
ägaren ej inom tre månader från det
han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren eljest anses
hava uppgivit sin rätt, tillfälle
godset upphittaren; dock vare denne
skyldig gälda polismyndighets kostnader
i anledning av fyndet. Är godset
i polismyndighets vård, och underlåter
upphittaren att inom tre månader
efter anmaning gälda polismyndighetens
kostnader, eller kan
han eljest anses hava uppgivit sin
rätt, skall godset, efter avdrag av
nämnda kostnader, tillfalla kronan.
angives.
§•
(Föreslagen lydelse.)
Varder ägare till hittegods ej känd
inom sex månader från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom tre månader
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin rätt,
tillfälle godset upphittaren; dock vare
denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av fyndet.
Är godset i polismyndighets vård, och
underlåter upphittaren att inom tre
månader efter anmaning gälda polismyndighetens
kostnader, eller kan
han eljest anses hava uppgivit sin
rätt, skall godset, efter avdrag av
nämnda kostnader, tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1954; dock skall hittegods, varom
anmälan gjorts hos polismyndighet under tiden den 1 juli—den 31 december
1953, icke förrän den 1 juli 1954 tillfalla upphittaren på den grund att
ägaren till godset ej varder känd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
förkortning av gällande tider för förvaring av hittegods och anför därvid
följande.
I 1 § lagen den 22 april 1938 om hittegods stadgas att den som hittat något
skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet men att upphittaren,
om ägaren till hittegodset är känd, i stället må underrätta honom
om fyndet. Enligt 2 § åligger det upphittaren att väl vårda godset; vill upphittaren
hellre överlämna godset till polismyndighet, har han dock rätt därtill
och polismyndighet må ock eljest, där så finnes påkallat, omhändertaga
godset. Vidare stadgas i lagens 4 § att hittegods skall tillfalla upphittaren
bland annat i de fall, att ägaren till godset ej blir känd inom ett år från det
fyndet anmäldes till polismyndighet eller att ägaren ej ger sig till känna
inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats om fyndet.
Enligt samma lagrum gäller vidare att upphittat gods, som är i polismyndighets
vård, skall tillfalla kronan, om upphittaren underlåter att inom tre
månader efter anmaning gälda polismyndighetens kostnader.
I skrivelse till Konungen den 5 november 1948 har länsstyrelsen i Malmöhus
län hemställt, att en utredning snarast måtte verkställas om och på vilket
sätt behovet av förvaringsutrymmen för hittegods skall kunna begränsas.
Till grund för denna framställning låg en den 11 augusti 1948 dagtecknad
skrivelse från poliskammaren i Malmö, vari poliskammaren hävdade
att de i 4 § hittegodslagen angivna förvaringstiderna borde förkortas från
ett år till sex månader beträffande okänd ägare och från tre månader till en
månad i fråga om upphittare. Poliskammaren anförde till stöd härför följande.
På grund av den mängd hittegods, som numera inlämnas till polisen, har
den föreskrivna långa förvaringstiden vållat svårigheter beträffande bland
annat anskaffandet av erforderliga lokalutrymmen. Detta gäller i all synnerhet
upphittade cyklar. I polishuset i Malmö disponeras för närvarande ut
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
rymmen för förvaring av omkring 900 upphittade cyklar, men detta utrymme
är icke tillräckligt utan lokaler måste anskaffas för ytterligare omkring
400 cyklar. Som provisorium har cyklar måst ställas i polishusets källargångar
och tidvis även på polishusets gård. Icke minst ur kostnadssynpunkt
är lokalfrågan mycket betungande, enär polisdistriktet icke får tillgodoräkna
sig ersättning för de lokalutrymmen, som erfordras för förvaring av
hittegods. Enbart för förvaring av cyklar torde hyreskostnaden kunna beräknas
till omkring 8 000 kronor per år. För att minska lokalbehovet vore det
önskvärt, att den föreskrivna förvaringstiden minskades till sex månader
och att den för upphittare bestämda respittiden fastställdes till en månad.
Några olägenheter härav skulle knappast uppstå, enär det endast undantagsvis
torde förekomma, att ägare till hittegods blir känd efter sex månader.
Ej heller brukar det förekomma, att upphittare avhämtar honom tillerkänt
hittegods under andra eller tredje månaden efter det han erhållit föreskriven
anmaning. Därest ifrågavarande respittid sättes till en månad och upphittare
vid anmaningen erhåller besked inom vilken tid han har att göra sina
anspråk gällande, torde rimliga krav på rättsskyddet för upphittaren vara
fyllda. Som jämförelse kan nämnas, att förvaringstiden för tillvarataget resgods
enligt § 38 järnvägsstadgan den 12 juni 1925 (ändrad genom kungörelse
den 20 oktober i939; SFS 1939: 751) utgör tre månader och att samma förvaringstid
gäller beträffande kvarglömda eller borttappade föremål å spårvagnar
och omnibusar enligt kungörelsen den 19 februari 1953 (nr 58) angående
tillämpning vid spårvägar och omnibuslinjer av järnvägstrafikstadgans
föreskrifter beträffande kvarglömda och borttappade föremål in. m.
Sedan länsstyrelsens i Malmöhus län skrivelse remitterats till överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Örebro samt Jämtlands län, statskontoret och föreningen Sveriges
landsfiskaler, avgav remissinstanserna yttranden i ärendet, därvid överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser bifogade yttranden från olika
polismyndigheter. I samtliga remissyttrandena tillstyrktes att den av länsstyrelsen
i Malmöhus län begärda utredningen snarast komine till stånd.
Flera av remissinstanserna framhöll dock, att utredningen borde avse en
fullständig översyn av hittegodslagen ävensom av övriga bestämmelser om
hittegods. Förslaget att förkorta de i lagens 4 § angivna förvaringstiderna
ansågs av så gott som samtliga remissinstanser välgrundat. Av yttrandena
framgick att polismyndigheterna på många håll i landet, framför allt i städerna
men även i många köpingar och vissa landsfiskalsdistrikt, hade stora
svårigheter att anskaffa tillräckliga och lämpligt belägna lokaler för förvaring
av hittegods och att bristen på förvaringsutrymmen vore särskilt framträdande
beträffande grövre gods. Sålunda uppgav förvaltaren för polisens
hittegodsmagasin i Stockholm (uppgifterna lämnade i januari 1949), att omkring
1 500 cyklar ständigt förvarades i magasinets cykellokal och att ungefär
lika många stode uppställda under bar himmel på polishusets gård i avvaktan
på att plats skulle kunna beredas i magasinet. Vidare uppgav förvaltaren,
att det stora antal båtar och kanoter som mottoges till förvaring
ställde stora krav på utrymmen. Poliskammaren i Linköping uppgav, att anhopningen
av hittegods, bl. a. närmare 300 cyklar, vore så stor att de tämligen
rymliga förvaringslokaler, som inretts i stadens år 1945 uppförda
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
5
polishus, redan i början av 1949 blivit otillräckliga på grund av gällande
långa förvaringstider, med påföljd att en stor del av cyklarna måst inrymmas
i luftskyddsrummet, i garaget och i en del korridorer. Landsfiskalsföreningen
underströk, att de påvisade lokalsvårigheterna vore en följd dels av
den i lagen föreskrivna långa förvaringstiden och dels av den särskilt under
senare år inträdda ökningen av mängden till polisen inlämnat hittegods.
Dessa svårigheter skulle enligt föreningens mening bli avsevärt mindre, därest
de i 4 § hittegodslagen stadgade förvaringstiderna minskades på föreslaget
sätt. Ur rättssäkerhetssynpunkt ansåg remissinstanserna över lag, att
en förkortning av dessa tider icke skulle innebära några olägenheter. Sålunda
framhöll överståthållarämbetet, att endasDen ringa del av hittegodset
utlämnats under senare hälften av förvaringsåret samt att utlämningen varit
påtagligt koncentrerad till de tre första månaderna av nämnda år. Enligt
polismästaren i Uppsala hade en granskning av hittegodsjournalen givit vid
handen, att det ytterst sällan inträffade att ägare gåve sig till känna först
sex månader efter det att godset upphittats. Poliskammaren i Örebro uppgav
i detta avseende, att 91 % av allt det hittegods som ägarna avhämtat under
1946 hade utkvitterats under de sex första månaderna och att endast
9 % återställts efter denna tid samt att motsvarande siffror beträffande
upphittare utgjorde 78 % för dem, soin återhämtat godset under första månaden
efter erhållen anmaning, medan 22 % begagnat sig av denna rätt under
andra eller tredje månaden därefter. Den gällande långa tidsfristen hade
enligt poliskammaren i flera fall utnyttjats maximalt och då särskilt under
vintermånaderna, d. v. s. en viss tendens hade märkts att utnyttja hittegodslokalerna
såsom privata förvaringslokaler. Stadsfiskalen i Östersund uppgav,
att det under senare år icke inträffat, att en ägare till upphittat gods
blivit känd så pass lång tid efter fyndtillfället som sex månader. I regel anträffades
ägaren inom tämligen kort tid eller också icke alls. Upphittare,
som gjorde anspråk på hittegods, avhämtade detta så gott som omedelbart
efter erhållen anmaning, och i intet fall hade hänt, att godset för upphittarens
räkning behövt förvaras längre tid än en månad.
I skrivelse till Konungen den 30 april 1953 har överståthållarämbetet under
åberopande av en inom ämbetet upprättad promemoria hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om översyn av hittegodslagen. Promemorian
bygger på ett förslag till vissa ändringar i nämnda lag, vilket i slutet av december
1951 framlades av en utav ämbetet och Stockholms stadskollegium
tillkallad kommitté, vars uppgift var att verkställa en organisationsundersökning
rörande vissa avdelningar inom huvudstadens polisverk. Denna
kommitté föreslog, att de i 4 § hittegodslagen stadgade preklusionstiderna
skulle avkortas från ett år till tre månader för okänd ägare, från tre till två
månader för känd ägare samt likaledes från tre till två månader för upphittare.
Därjämte föreslog kommittén, att möjlighet skulle beredas att på ett
så tidigt stadium som möjligt utgallra gods av intet eller ringa värde (högst
3 kronor) samt beträffande detta tillämpa en mera summarisk behandling.
Som motivering anfördes att gällande tider medförde en synnerligen kost
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
nadskrävande hittegodsvård, vilket tedde sig särskilt otillfredsställande, om
kostnaderna ställdes i relation till de värden, som under längre tid kvarliggande
hittegodsposter representerade.
Från det av kommittén förebragta materialet kan anföras (siffrorna gäller
år 1949) att totalantalet hittegodsposter utgjorde ca 35 000, att ägare avhämtade
ca 30 % och upphittare ca 20 % av hittegodset samt att ca 50 %
därav försåldes på stadsauktion. Beträffande det gods som blev avhämtat
av ägare framgår att 87 % av de ägare, som ej var kända vid registreringen,
avhämtade sitt gods inom en månad, 93 % inom två månader och 96,5 %
inom tre månader från registreringen. Av polismyndigheten kända ägare avhämtade
sitt gods till 95,4 % inom en månad, till 98 % inom två månader
och till 99,3 % inom tre månader efter erhållen anmaning. Upphittare avhämtade
dem tillfallande gods till 84,9 % inom en månad, till 95 % inom
två månader och till 99,2 % inom tre månader från erhållen anmaning. Medelvärdet
av samtliga 17 567 år 1948 försålda poster utgjorde 2 kronor 77
öre. Därav hade 11 512 ett medelvärde av allenast 30 öre. Stockholms stads
kostnader för samtliga under etl år inlämnade hittegodsposter uppgår till
ca 2 kronor 40 öre per post. För de poster (ca hälften), som måste förvaras
femton månader, blir kostnaden omkring 3 kronor per post.
I anledning av kommitténs förslag anföres i den nyssnämnda promemorian
:
överståthållarämbetet har tidigare haft tillfälle att yttra sig angående preldusionstiderna
i anledning av nådig remiss av en av länsstyrelsen i Malmöhus
län avgiven framställning om utredning huruvida och på vilket sätt behovet
av förvaringsutrymmen för hittegods skulle kunna begränsas.---
Den nu föreslagna avkortningen av preklusionstiderna är som synes mera
omfattande än den som förutsattes vid tiden för nämnda länsstyrelses framställning.
Den förebragta statistiken om de faktiska avhämtningstiderna utvisar
dock, att en ytterligare avkortning icke skulle medföra någon risk för
rättsförlust, som bör utgöra hinder för ifrågavarande ur kostnadssynpunkt
angelägna åtgärd. Med hänsyn till det ringa antal ägare — en eller ett par
procent — som anmäler sig efter de första tre månaderna, kan det knappast
anses rimligt att ombesörja förvaring under ytterligare nio månader, helst som
denna ytterligare förvaring måste avse omkring 70 % av antalet hittegodsposter.
Det må framhållas, att det obetydliga antal hittegodsposter, som
icke avhämtas av ägare inom den föreslagna kortare tiden, naturligen i regel
avser gods av ringa värde, vilket icke täcker lösesumman. Antagas kan
ock att en förkortning av tiden kominer att medföra tidigare anmälningar.
Tillräcklig anledning att förkorta preklusionstiden för känd ägare och för
upphittare från tre till två månader synes däremot icke föreligga. Den därav
följande avkortningen av förvaringstiden lärer ur kostnadssynpunkt vara
av tämligen underordnad betydelse. Å andra sidan synes en enhetlig preldusionstid
av tre månader för såväl okända ägare som kända ägare och
upphittare innebära en fördel.
Därest preklusionstiden för ägare avkortas enligt det föreliggande förslaget,
synes det visserligen icke finnas samma skäl att därutöver införa den
mera summariska behandling av gods av ringa eller intet värde, som enligt
förslaget skulle bestå i att gods med ett uppskattat värde av högst 3
kronor finge förstöras eller säljas efter 14 dagar. Fördelarna av en sådan
7
Kungl. Maj:ts proposition, nr 88.
anordning förefalla emellertid vara så betydande att förslaget jämväl i denna
del synes böra tillstyrkas. Ifrågasättas kan jämväl om icke värdegränsen
skulle kunna sättas till 5 kronor. Av den förebragta statistiken framgår att
ca 80 % av det gods, som blir av ägaren avhämtat, utkvitteras under de
första två veckorna. Införes här avsedd bestämmelse torde kunna påräknas
en ytterligare koncentration av avhämtningen till de första två veckorna.
I promemorian behandlas därjämte åtskilliga andra frågor rörande ändringar
i hittegodslagen.
I skrivelse till Konungen den 27 januari 1954 har överståtliållarämbetet
— under erinran om sin promemoria i ämnet — anfört, att situationen i
fråga om hittegodsförvaringen i Stockholm för närvarande vore bekymmersam
jämväl i fråga om de faktiska möjligheterna för polismyndigheten
att ombesörja förvaring. Detta gällde icke minst tillvaratagna cyklar, vilkas
antal befunne sig i ständigt stigande. Cyklar hade i betydande mängder
måst uppställas på polishusets gård. Utrymmet därstädes bleve emellertid
inom kort otillräckligt i och med att norra delen av gården måste tagas i
anspråk för rivnings- och ombyggnadsarbeten å vissa delar av polishuset.
Lokalsvårigheterna vore jämväl i övrigt avsevärda. — I det läge, som nu
föreligger, har överståthållarämbetet därför ansett sig böra hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte, i avbidan på den av ämbetet förordade allmänna översynen
av hittegodslagen, vidtaga åtgärd för en provisorisk avkortning av
den i 4 § angivna ettårsfristen.
Departementschefen.
Med hänsyn till den allt större mängden av hittegods och särskilt det stora
antalet cyklar som överlämnas till eller eljest omhändertages av polismyndigheterna
har det vid tillämpningen av hittegodslagen visat sig, att städer,
köpingar och andra större samhällen har stora svårigheter att anskaffa
tillräckliga och lämpligt belägna lokaler för förvaring av hittegodset. Uppenbarligen
skulle en förkortning av den i lagens 4 § beträffande okänd ägare
föreskrivna ettårsfristen medföra en betydande avlastning ur utrymmessynpunkt,
och en lagändring i detta avseende har också aktualiserats vid
flera tillfällen under senare år. Att gjorda framställningar i ämnet hittills
icke föranlett någon åtgärd har berott därpå, att en allmän översyn av hittegodslagstiftningen
ansetts påkallad men att en sådan fått stå tillbaka för
andra, såsom mera angelägna bedömda utredningsuppgifter. På den allra
senaste tiden har emellertid förhållandena framför allt i huvudstaden utvecklats
på ett sådant sätt, att cn viss avkortning av ettårsfristen ter sig
omedelbart påkallad. Ett dylikt provisorium i avbidan på en mera fullständig
revision av hittegodslagstiftningen kan icke anses medföra några olägenheter
ur rättssäkerhetssynpunkt. Av det i ärendet förebragta materialet framgår
nämligen att praktiskt taget allt sådant hittegods, till vilket någon förut
okänd ägare över huvud anmäler sig, brukar avhämtas redan inom tre och
i varje fall inom sex månader från det fyndet anmäldes hos polismyndighet.
Det må i detta sammanhang nämnas, att gods som kvarglömts eller
borttappats på järnväg, spårvagn eller omnibus får försäljas redan efter
8
Kungt. Maj:ts proposition nr 88.
tre månader från det godset tillvaratogs. Samma frist gäller för övrigt enligt
dansk rätt (lag den 23 april 1952) beträffande allt hittegods, medan
den norska hittegodslagen (av den 15 maj 1953) stadgar en frist å sex
månader. Med hänsyn till den ifrågasatta lagändringens provisoriska karaktär
synes det icke tillrådligt att nu avkorta ettårsfristen mer än till sex månader.
Icke heller synes det vare sig lämpligt eller erforderligt att i detta
sammanhang ändra övriga i 4 § hittegodslagen föreskrivna preklusionsfrister.
Beträffande det gods som vållar polismyndigheterna de största svårigheterna,
nämligen cyklarna, må härvid nämnas att det stora flertalet cyklar
omhändertages av polisen och ej av upphittare i egentlig mening, varför den
i fråga om upphittare föreskrivna tremånadersfristen ej har så stor praktisk
betydelse med avseende å detta gods.
Lagändringen torde höra träda i kraft så snart som möjligt, förslagsvis
den 1 april 1954. Ehuru det knappast kan anses föreligga några principiella
betänkligheter att tillämpa sexmånadersfristen jämväl å sådant hittegods,
beträffande vilket ettårsfristen nämnda dag löper, har det likväl befunnits
rimligt att ge en särskild övergångsbestämmelse med avseende å dylikt gods,
under förutsättning att fyndet anmälts under tiden den 1 juli — den 31
december 1953. Det föreslås sålunda, att gods som nu sagts icke förrän den
1 juli 1954 skall tillfalla upphittaren på den grund att ägaren till godset
ej varder känd. Den föreslagna övergångsbestämmelsen inkräktar givetvis
icke på polismyndighets rätt att försälja hittegods enligt 2 § andra stycket
i lagen.
I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr
121) om hittegods.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Jan-Chr. Montelius.
1 Bilagan, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 februari
19 54.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckereerg.
Enligt lagrådet den 10 februari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 5 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn S. Dennemark.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 88.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 195i.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 12 februari 1954 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 5 februari
1954 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av i § lagen den
22 april 1938 (nr 121) om hittegods samt hemställer, att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
540341