Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
1
Nr 84.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom.
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken; given Stockholms slott den 29 januari
1954.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sven Andersson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås dels att maximibeloppet för eu och samma persons
tillgodohavande i postsparbanken skall höjas från nuvarande 10 000
kr. till 20 000 kr. och dels att den i postsparbanksförordningen medgivna
längsta uppsägningstiden för tillgodohavanden i postsparbanken skall förlängas
från en till tre månader. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 84.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
2 §.
Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
20 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
3 §•
Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna utbekommas
vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning,
äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras längre
uppsägningstid än tre månader, räknat från den dag, uppsägningen skett.
Generalpoststyrelsen äger---behörighet härtill.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954. 1
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1946: 218.
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 januari 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.
Enligt 2 § 1 inom. andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken
ej ökas utöver 10 000 kr. eller, där fråga är om tillgodohavande
enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kr. annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
Postsparbankens inlåningsrätt har alltsedan bankens inrättande varit begränsad
till visst belopp. Enligt 1883 års postsparbanksförordning gottgjordes
ursprungligen icke på en och samma motbok ränta för högre belopp än
1 000 kr. Detta belopp höjdes sedermera den 15 maj 1891 till 2 000 kr. och
den 17 december 1920 till 5 000 kr. Vid den omorganisation av postsparbanken,
som beslutades av 1922 års riksdag, bibehölls insättningsmaximum
vid 5 000 kr. men samtidigt medgavs att, oavsett denna gräns, insättningsbeloppet
fick ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Den nuvarande
maximigränsen, 10 000 kr., fastställdes genom förordning den 24
maj 1946 (nr 218).
I skrivelse den 3 mars 1953 har generalpoststyrelsen hemställt om sådan
ändring av postsparbanksförordningen, att dels en och samma persons tillgodohavande
hos postsparbanken får uppgå till högst 30 000 kr., upplupna
räntor här icke inräknade, och att dels den i förordningen medgivna längsta
uppsägningstiden för tillgodohavanden ökas från en månad till tre månader.
Till belysning av postsparbanksrörelsens utveckling, sedan insättningsmaximum
senast (år 1946) höjdes, har styrelsen lämnat följande uppgifter.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
Vid ut- |
Totala |
Totala |
Medel- |
Antal |
Behåll- |
Antal |
Behåll- |
gången |
antalet |
behåll- |
behåll- |
konton |
ning på |
konton |
ning på |
av är |
konton |
ningen |
ningen |
5 000- |
dessa |
över |
dessa |
milj. kr |
per konto, |
10 000 |
konton |
10 000 |
konton |
||
kr |
kr |
milj. kr |
kr |
milj. kr |
|||
1945 |
3 924 000 |
1422 |
362 |
50 000 |
277 |
5001 |
10 |
1951 |
4 599 000 |
2 325 |
505 |
77 295 |
485 |
9 860 |
103 |
Styrelsen anför, att, såsom sammanställningen visar, insättarbehållningen
i postsparbanken mellan åren 1945 och 1951 ökat högst avsevärt eller
med ej mindre än 903 milj. kr. Då den procentuella ökningen av behållningen
varit betydligt större än den samtidiga ökningen av antalet konton
— 63,5 % mot 17,2 % — har resultatet blivit en betydande stegring av
medelbehållningen per konto. Även om denna gynnsamma utveckling till
viss grad får sättas i samband med penningvärdets fall, visar jämförelsen
dock, att den senaste höjningen av insättningsmaximum haft åsyftad verkan
på medelkontobehållningen i postsparbanken. Som följd härav har också
relationen mellan postsparbankens omkostnader och det samlade sparkapitalet,
trots betydande utgiftsökningar, förbättrats. Den nuvarande, jämförelsevis
låga omkostnadsprocenten — ca 0,64 % år 1951 — får dock till en
del tillskrivas den för några år sedan genomförda övergången till hålkortsmaskinbokföring
i postsparbanken, vilken möjliggjorde en avsevärd personalbesparing.
De nyss återgivna uppgifterna visar emellertid också, att den senast
vidtagna höjningen av insättningsmaximum även ur spararnas synpunkt
var synnerligen välbefogad. Antalet konton med behållning över 5 000 kr.
ökade sålunda mellan åren 1945 och 1951 från ca 50 000 till ca 87 000, dvs.
med ej mindre än 74 % och den sammanlagda behållningen på dessa konton
från 287 milj. till 588 milj. kr. Sistnämnda belopp representerade dryga
25 % av hela det i postsparbanken vid utgången av år 1951 insatta kapitalet.
Betecknande är även, att den nya maximigränsen, 10 000 kr., efter
att ha gällt endast fem och ett halvt år, redan nåtts av i det närmaste 10 000
sparare. Den snabba tillväxten av tillgodohavanden på belopp över 5 000 kr.
har med all säkerhet fortsatt. Sannolikt har antalet konton med dylika tillgodohavanden
nu nått 100 000.
Denna utveckling av postsparbanksrörelsen ger vid handen, att postsparbankens
kunder i långt större utsträckning, än man kanske tidigare förmodat,
önskar anförtro även mera betydande sparbelopp åt banken. Det bör
framhållas, att även om en del av de större tillgodohavandena — över
5 000 kr. — utgöres av kortvariga depositioner, så är det i det långt övervägande
antalet fall fråga om verkliga och varaktiga besparingar.
Med hänsyn till den effekt, som den senaste höjningen av postsparbankens
insättningsmaximum sålunda haft på bankens inlåningsrörelse, har
styrelsen funnit anledning att ta upp frågan om bankens inlåningsrätt till
ny prövning. Att en ytterligare utvidgning av inlåningsrätten är erforderlig,
1 Huvudsakligen konton, som upplagts på grund av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
5
råder ingen tvekan om. De skäl som motiverade höjningen av insättningsmaximum
från 5 000 till 10 000 kr. — hänsynen till spararnas intressen och
omsorgen om postsparbankens ekonomi — kan åberopas även nu. Som ytterligare
skäl kan det sedan år 1946 starkt reducerade penningvärdet anföras.
Enbart detta motiverar en höjning av insättningsmaximum till inemot
15 000 kr. En dylik begränsad höjning skulle emellertid i realiteten endast
innebära ett återställande av det utrymme för insättningar i postsparbanken
som erhölls, när nuvarande insättningsmaximum fastställdes år 1946.
Behovet att ge banken möjlighet att i större utsträckning mottaga mera betydande
sparbelopp, skulle alltså icke tillgodoses. För att vinna detta
syfte måste en väsentligt kraftigare höjning av insättningsmaximum vidtagas.
Vid sina överväganden härom har styrelsen funnit, att skäl kan anföras
för en höjning av maximibeloppet upp till den för inlåning i sparbankerna
f. n. gällande maximigränsen, 50 000 kr. En sådan utvidgning av inlåningsrätten
är emellertid icke direkt påkallad av det nu aktuella behovet. Styrelsen
har därför ansett sig böra stanna vid att föreslå, att maximibeloppet för
insättning i postsparbanken höjes från nuvarande 10 000 kr. till 30 000 kr.
En höjning av insättningsmaximum i enlighet med detta förslag påkallar
en ändring av bestämmelserna rörande uppsägningstiden för lyftande av
medel, insatta i postsparbanken. Enligt 3 § 1 mom. postsparbanksförordningen
äger generalpoststyrelsen bestämma i vad mån innestående medel
må kunna utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig
uppsägning. I intet fall må dock fordras längre uppsägningstid än en
månad, räknat från den dag uppsägningen skett. Enligt av styrelsen i allmänna
poststadgan meddelad föreskrift bör uppsägning i allmänhet verkställas
för belopp av högst 5 000 kr. två veckor och för belopp överstigande
5 000 kr. en månad före den dag, då medlen skall lyftas. När så begäres,
medges dock i allmänhet tidigare utbetalning än nu sagts, om den kan ske
utan olägenhet.
Bestämmelsen om att längre uppsägningstid än en månad icke får fordras,
har gällt alltsedan år 1912. Maximibeloppet för tillgodohavande i postsparbanken
var då 2 000 kr. Oaktat insättningsmaximum sedermera successivt
höjts till nuvarande belopp, 10 000 kr., har någon utökning av uppsägningstiden
hittills icke ansetts erforderlig. Ur likviditetssynpunkt behövs
icke heller nu någon ändring härutinnan. En höjning av insättningsmaximum
till 30 000 kr. utan samtidig skärpning av uppsägningsvillkoren skulle
emellertid kunna få till följd, att större kortvariga spardepositioner i icke
önskvärd omfattning kom att tillföras postsparbanken. Styrelsen föreslår
därför, att den längsta medgivna uppsägningstiden utökas från en till tre
månader. Praktiska skäl torde dock göra det nödvändigt att kombinera uppsägningsvillkoren
med en regel om s. k. ränterabatt vid förtidsuttag, liknande
de bestämmelser, som i detta hänseende tillämpas av sparbanker och affärsbanker.
Styrelsen är emellertid icke nu beredd att föreslå en sådan regel.
Därest styrelsens hemställan om höjning av postsparbankens insättnings
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
maximum och ändring av bestämmelserna rörande uppsägningstiden bifalles
av statsmakterna, kommer styrelsen att ta upp frågan om ränterabattering
i en särskild framställning till Kungl. Maj :t.
I anslutning till redogörelsen för inlåningsverksamheten lämnar styrelsen
även en del uppgifter beträffande postsparbankens utlåning. Fördelningen
av utestående lån på olika låneobjekt vid utgången av åren 1945 och
1952 var följande.
Vid utgången |
Obligationer m. in. |
Kommunlån (inkl. |
Lån mot inteckning |
Insättar- behållning |
|||
milj. kr |
i % av |
milj. kr |
i % av |
milj. kr |
i % av |
milj. kr |
|
1945 |
1017,2 |
72,0 |
301,9 |
21,4 |
92,9 |
6,6 |
1421,8 |
1952 |
1 214,5 |
45,4 |
1 032.3 |
38,7 |
424,1 |
15,9 |
2 632,7 |
Ökning 1945—1952 |
197,3 |
730,7 |
331,2 |
1 210,9 |
Av siffrorna framgår, att postsparbankens utlåning under de senaste
åren till huvudsaklig del inriktats på lån till kommuner och bostadsbyggande.
Styrelsen framhåller, att långivningen numera i väsentligt större
utsträckning än tidigare spritts över hela landet.
Över generalpoststyrelsens framställning har yttranden avgivits av bankoch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken,
svenska sparbanksföreningen och svenska bankföreningen.
Bank- och fondinspektionen anför, att en höjning av insättningsmaximum
till inemot 15 000 kr. är motiverad av den penningvärdesförsämring, som
inträffat sedan år 1946, och inspektionen har därför icke något att erinra
mot att det höjes till nämnda belopp. En höjning därutöver, särskilt om
den skulle bli så betydande som föreslås, skulle emellertid kunna få konsekvenser
för övriga kreditinrättningars möjlighet att draga till sig sparmedel
och därmed åstadkomma en förskjutning av dessa inrättningars arbetsuppgifter,
som kunde rubba balansen inom den nuvarande kreditorganisationen.
Till närmare utveckling av dessa synpunkter anför inspektionen
följande.
Om insättningsmaximum hos postsparbanken bestämmes till 30 000 kr.,
innebär detta, att banken — liksom andra sparbanker samt affärsbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit — kan fungera som förvaltare av
även det medelstora sparkapitalet. Den skillnad som i detta hänseende
hittills upprätthållits mellan postsparbanken och de övriga nyssnämnda
kreditinrättningarna, skulle sålunda försvinna. Måhända skulle detta till
en början, trots de fördelar i fråga om antalet kontor, öppethållande in. m.,
som postsparbanken kan bjuda sina kunder, icke i mera påtaglig grad påverka
sparmedelsströmmens inriktning, men efterhand som allmänheten
vande sig att betrakta postsparbanken såsom icke blott en inrättning för
hushållsräkningar och mindre sparkapital utan även som mottagare och
förvaltare av större insättningar, kunde läget bli annorlunda, allra helst
som man väl i detta senare läge med visst fog kunde överväga en höjning av
Kungl. Maj.ts proposition nr 84.
7
inlåningsräntan. Komme en sådan till stånd hos postsparbanken, finge man
säkerligen räkna med en betydande ökning av postsparbankens inlåning,
vilket måhända främst komme att gå ut över sparbankerna.
Gentemot det sålunda anförda kan visserligen invändas, fortsätter inspektionen,
att någon förändring i räntevillkoren för postsparbanken icke
i detta sammanhang förts på tal, och att det är Kungl. Maj :t, som har att
avgöra räntan å postsparbankens inlåning, vilket innebär viss garanti för
att tillräcklig hänsyn skall tagas till de allmänna verkningar för kreditorganisationen
i stort, som en ensidig förändring av postsparbankens inlåningsränta
skulle föra med sig. Vidare kan göras gällande, att utvecklingen av
postsparbankens inlåning efter den senaste höjningen av inlåningsmaximum
icke ger anledning till antagande, att man vid bifall till framställningen
skulle få emotse någon mera betydande eller snabb ökning av inlåningen
i större poster. Otvivelaktigt kommer dock inlåningen av detta slag
efter hand att stiga till icke oväsentliga belopp, varmed alltså postsparbankens
möjligheter — och givetvis även skyldigheter — att bidraga till kreditförsörjningen
i motsvarande mån ökas. Då de kreditanspråk, vilka postsparbanken
sedan länge varit inriktad på att tillmötesgå — främst statliga och
kommunala — kan antagas under ett antal år framåt mer än väl motsvara
den''väntade inlåningsökningen, torde denna icke behöva innebära, att
andra kreditinrättningar berövas medel, som eljest skolat användas för
behov, vilka dessa inrättningar traditionellt plägat tillgodose.
Inspektionen har därför, om ock med viss tvekan, kommit till den uppfattningen,
att ämbetsverket icke bör motsätta sig att inlåningsmaximum
hos postsparbanken höjes till 30 000 kr. Härvid har emellertid inspektionen
ansett sig böra förutsätta, att postsparbanken icke går utanför den kreditgivning,
som inrättningen traditionellt sysslat med, d. v. s. placeringar i
obligationer, kommunlån och större fastighetskrediter; skulle en sådan omläggning
av riktlinjerna för postsparbankens kreditpolitik vara åsyftad eller
komma att längre fram aktualiseras, anser inspektionen, att frågan härom
bör bli föremål för en mera ingående och allsidig prövning.
Såsom generalpoststyrelsen framhållit torde, därest inlåningsmaximum
höjes, viss justering av bestämmelserna om uppsägningstiden böra ske. Mot
vad härutinnan föreslagits, har inspektionen icke något att erinra.
Sparbanksinspektionen sammanfattar inledningsvis generalpoststyrelsens
skäl för höjning av insättningsmaximum sålunda.
1. Antalet insättare som uppnått gällande maximum uppgick i det närmaste
till 10 000 stycken. Tillgodohavanden på belopp mellan 5 000 och
10 000 kr. befunne sig därjämte i snabb tillväxt. I den mån insättningsmaximum
nåddes, tvingades insättarna att för sitt fortsatta sparande anlita annan
sparinstitution, vilket medförde avsevärda svårigheter och olägenheter, särskilt
för dem som var bosatta på ort, som saknade annan sparbank.
2. ökningen av medelbehållningen å insättarnas konton vore till fördel
för postsparbankens ekonomi.
3. Sedan år 1946, då insättningsmaximum höjdes från 5 000 till 10 000 kr.,
hade penningvärdet starkt reducerats.
Den under 1. anförda motiveringen, uttalar inspektionen, är av den art
att den kan sägas rikta sig mot varje individuell begränsning av insättningsrätten
eller åtminstone mot varje verksam sådan begränsning. De angivna
verkningarna av gällande insättningsmaximum är nämligen ej andra än så
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
dana, som man alltifrån postsparbankens inrättande åsyftat med bestämmelsen.
Detta torde klart framgå av vad sammansatta stats-, banko- och lagutskottet
anförde i denna fråga i sitt utlåtande nr 1 till 1883 års riksdag,
vari bl. a. uttalades, all postsparbankens huvudsyfte vore att uppsamla och
göra fruktbara de små besparingarna samt, sedan de växt till avsevärt belopp,
förmedla en fördelaktigare placering till högre ränta än postsparbanken
kunde lämna. Därest man icke nu intager en principiellt annan ståndpunkt
till postsparbankens uppgift, torde det finnas anledning att iakttaga
försiktighet med höjning av insättningsmaximum allenast på under 1. anförda
skäl. De praktiska olägenheter som uppkommit vid nu tillämpad insättningsbegränsning,
synes närmast vara av mindre betydelse än tidigare,
då gränsen var lägre. Antalet konton som nått insättningsmaximum, är ännu
så länge blygsamt i förhållande till totala kontomängden. Vad svårigheterna
för innehavarna av förstnämnda konton beträffar är att märka, att de
även för sitt fortsatta sparande kan begagna sig av postsparbanken, sedan
de berett utrymme härför å motboken genom engångsöverföring av större
belopp till annan placering, vilket icke kan anses innebära nämnvärt besvär.
Beträffande det under 2. återgivna argumentet, framhåller inspektionen
till en början, att en betydande ökning i medelbehållningen även kan komma
till stånd inom ramen för nuvarande insättningsmaximum. Det är de
djupa ledens frammarsch, som är mest verkningsfull, inte de enstaka större
insättningarna. Detta visas i föreliggande fall bland annat därav, att tillgodohavandena
utöver 5 000 kr. endast ökat medelbehållningen med 33 kr.
Det torde därför vara rådligt att icke knyta så stora förhoppningar om en
gynnsam kostnadsutveckling vid enbart en höjning av insättningsmaximum.
Kostnadsutvecklingen är beroende av en mångfald faktorer och kan knappast
sägas stå i något enkelt direkt förhållande till förändringarna i medelbehållningen.
Generalpoststyrelsen påpekar själv, att den nuvarande jämförelsevis
låga omkostnadsprocenten till en del är att tillskriva rationalisering
av bokföringen. Sparbanksinspektionen vill härtill foga den reflexionen
att den konstaterade förbättringen av omkostnadsläget tydligen var genomförd
redan före sista höjningen av insättningsmaximum år 1946. Förvaltningskostnaderna
i procent av insättarbehållningen vid respektive års slut
uPPéPck nämligen år 1945 till 0,66, var åren 1947—1948 0,71 och har de två
sista åren uppgått till 0,61. Minskningen av omkostnaderna har således stannat
vid 0,05 procent under en sjuårsperiod, då ökningen av medelbehållningen
per konto samtidigt fortskridit från 362 till 564 kr. Det kan visserligen
häremot göras gällande, att därest denna ökning icke inträtt, omkostnadsprocenten
på grund av det skärpta kostnadsläget skulle utvisat eu
fortlöpande stegring. En sådan förklaring kan dock icke utan vidare anses uttömmande.
Det är nämligen tydligt, att förvaltningskostnaderna oberoende
av medelbehållningen i hög grad påverkas av medlens rörlighet, uttryckt i
t. ex. antalet omsättningsposter per 100 konton under ett år. Uttryckt på
detta sätt är rörligheten av insatta medel ungefär dubbelt så stor i postsparbanken
som i de enskilda sparbankerna — 352 omsättningsposter mot 180
år 1951 — vilket torde vara en av förklaringarna till att de senares omkostnadsprocent,
trots deras mycket mera omfattande utlåning, är lägre än den
förras. Det ligger givetvis nära till hands att tolka de enskilda sparbankernas
lägre omsättningstal som ett utslag av deras större insättningsmaximum
och den större medelbehållningen per konto än i postsparbanken. Riktigheten
av en sådan enkel tolkning kan emellertid ifrågasättas. Det visar sig
nämligen, att de 88 minsta sparbankerna, varav ingen hade en insättarbehållning
överstigande två milj. kr., per den 31/12 1951 ej hade stort mer än
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
9
en tredjedel så många omsättningar per 100 konton som sparbankerna i
storleksordningen 50—100 milj. kr. Trots detta hade de förra genomgående
lägre insättningsmaximum och avsevärt mindre medelbehållning än
de sistnämnda. Förklaringen till de högre omsättningstalen i postsparbanken
torde få sökas däri, att de medel som insättes i densamma över huvud
taget är av rörligare karaktär än de medel, som går till de enskilda sparbankerna.
Detta framgår även därav, att den så kallade omloppshastigheten —
under året uttagna belopp i procent av medelsaldot — är för postsparbanken
46,2 och för de andra sparbankerna 27,1. Omloppshastigheten har för
den förras del varit tämligen oförändrad sedan år 1945 — 47,9 sistnämnda
år och 46,2 år 1952 — vilket tyder på att den ökade medelbehållningen icke
tillfört postsparbanken mera stadigvarande insättningar. Det torde dock
vara effekten i sistnämnda hänseende, som är mest betydelsefull ur förräntnings-
och omkostnadssynpunkt.
Vad slutligen gäller penningvärdesförsämringen som motiv för höjning av
insättningsmaximum framhåller inspektionen, att detta motiv för den tid
som här avses, har en ganska begränsad räckvidd och att det gäller i lika
mån för alla bankinrättningar, som bedriver inlåning å räkning med begränsad
insättningsrätt.
Av vad sålunda anförts anser inspektionen följa, att en så långt gående
höjning av postsparbankens insättningsmaximum, som i framställningen
begäres, icke kan anses vara tillräckligt motiverad. Utan förnyad prövning
av grunderna för postsparbankens ställning i nämnda hänseende — varvid
återverkningarna på de enskilda sparbankernas rörelse bör särskilt uppmärksammas
— synes enligt inspektionen höjningen av insättningsmaximum
för postsparbanken icke nu böra gå utöver 15 000 kr.
Inspektionen tillstyrker generalpoststyrelsens förslag beträffande förlängning
av uppsägningstiden.
Inspektionen framhåller vidare, att sedan insättningsmaximum för postsparbanken
höjts år 1946 ingav snart därefter även svenska sparbanksföreningen,
svenska bankföreningen och svenska jordbrukskreditkassan framställningar
till Kungl. Majom höjning även för av dem företrädda bankinrättningars
del av maxima för motboksräkning, resp. sparkasseräkning.
Höjningar kom i samtliga fall till stånd genom beslut av 1948 års riksdag.
Förevarande framställning från generalpoststyrelsen kan, om den bifalles,
vara ägnad att utlösa liknande reaktioner även denna gång från
nämnda sammanslutningar och centrala organ. Inspektionen ifrågasätter
därför om icke de bestämmelser om individuell insättningsbegränsning, som
införts för olika bankinrättningar, borde upptagas till behandling i ett sammanhang
och lämpligen i samband med den nya lagstiftning som förberedes
för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets kreditkassor.
Inspektionen erinrar slutligen om att den i utlåtande den 17 november
1945 över en liknande framställning från generalpoststyrelsen framhöll, att
därest ett förhöjt insättningsmaximum komme till stånd, borde de i 7 §
postsparbanksförordningen intagna bestämmelserna om efterlysning av förkommen
motbok överflyttas till 1927 års mortifikationslag och i enlighet
härmed erforderliga ändringar vidtagas i såväl 1 och 12 §§ sagda lag som
nyssnämnda paragraf i postsparbanksförordningen. De skäl, som på sin tid
i samband med de i anledning av den nya skuldebrevslagstiftningen företagna
ändringarna i mortifikationslagen (prop. 1936: 2 s. 54) anfördes för
bibehållandet av dödningsbestämmelserna i postsparbanksförordningen, fö
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
relåge nämligen ej längre, om insättningsmaximum höjdes. Liksom för
sparbanker och banker borde sålunda för postsparbanken i mortifikationshänseende
medgivas ett förenklat förfarande beträffande motböcker med
tillgodohavande ej överstigande 5 000 kr. Beträffande postsparbanksbok
med större belopp borde däremot den i mortifikationslagen för andra
fall anvisade strängare proceduren tillämpas. Inspektionens erinran föranledde
ingen åtgärd från statsmakternas sida. Då denna fråga genom den nu
föreliggande framställningen ånyo blivit aktuell, har inspektionen emellertid
ansett sig böra fästa uppmärksamheten på densamma.
Fullmäktige i riksbanken, som erinrar om att ny lagstiftning förberedes
beträffande affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen, anför, att
det har förutsatts, att frågan om gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens
verksamhetsområden härvid kommer att beaktas. Därmed aktualiseras
måhända spörsmålet, om den skillnad, som med avseende på kapitalanskaffningen
och verksamhetens ändamål förefinnes mellan olika kreditinstitut,
bör markeras genom bestämmelser om individuell begränsning av
inlåningen på sparkasse- eller motboksräkning. Fullmäktige vill icke föregripa
sitt ställningstagande till denna fråga utan antyder endast, att det
måhända kan ifrågasättas, om det numera finnes några rationella grunder
för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna
begränsa just inlåningen på sparkasse- eller motboksräkning, medan övrig
inlåning icke är underkastad begränsning i vad avser varje enskild insättare.
Enligt nu gällande bestämmelser är maximum för insättning i postsparbanken
10 000 kr. Insättningarna är garanterade av staten. Generalpoststyrelsen
äger placera i postsparbanken innestående medel på sätt Kungl.
Maj :t förordnat i särskilt reglemente. Vid sidan av dessa bestämmelser finnes
inga stadganden som begränsar den totala inlåningen i förhållande till
fonder och täckningsfria tillgångar som fallet är, när det gäller de enskilda
kreditinstituten. Oberoende av hur frågan om individuellt insättningsmaximum
för de sistnämnda löses, torde lösningen icke inverka på postsparbankens
status utan spörsmålet om begränsning av insättningsrätten i postsparbanken
får prövas för sig.
Med hänsyn till penningvärdets fall och postsparbankens utveckling får
nuvarande insättningsmaximum anses vara lågt. En höjning av detsamma
skulle väl heller icke kunna sägas innebära någon väsentlig förändring av
postsparbankens karaktär att huvudsakligen vara ett institut med uppgift
att uppsamla och nyttiggöra smärre besparingar. Redan vid nu gällande insättningsbegränsning
är antalet konton med maximiinsättningar ringa i
jämförelse med det totala antalet konton. Begreppet sparkapital har ju också
under årens lopp kommit att inrymma väsentligt större belopp än som
tidigare normalt hänfördes till dylika medel.
Mot en höjning av beloppet för högsta tillåtna insättning kunde möjligen
invändas, att den kunde medverka till en överflyttning av sparmedel från
andra kreditinstitut till postsparbanken. Fullmäktige vill häremot anföra,
att vilken funktion man än vill tilldela ifrågavarande regel, den dock icke
torde böra användas till att hindra spararna att placera sina medel på det
sätt, som de av olika anledningar finner lämpligast och bekvämast.
Fullmäktige har icke kunnat finna några skäl varför för postsparbanken
skulle gälla lägre insättningsmaximum än för sparbankerna. Fullmäktige
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
11
har därför intet att erinra emot att beloppet höjes till av generalpoststyrelsen
föreslagna 30 000 kr. För att höjningen icke skall få till följd att
stora och kortsiktiga insättningar tillföres postsparbanken, bör den icke
vidtagas utan att samtidigt uppsägningsvillkoren skärpes på sätt generalpoststyrelsen
föreslår.
Svenska sparbanksföreningen framhåller, att en ändring av postsparbankens
insättningsmaximum icke bör ske isolerat från de liknande spörsmål,
som gäller övriga sparinstitut. Så länge postsparbanken uteslutande verkade
såsom en institution för småsparande och dess verksamhet därmed kom att
ha mindre betydelse för de allmänna förhållandena på kapitalmarknaden, var
det kanske av mindre betydelse, hur dess verksamhet avgränsades. Numera,
när postsparbankens insättarbehållning nalkas 3 miljarder kr., är det uppenbart,
att den föreslagna tredubblingen av dess insättningsmaximum får
andra och mera svåröverskådliga verkningar på kapitalmarknaden, än man
hittills behövt räkna med. Föreningen hemställer därför, att förevarande
framställning upptages till prövning vid den allmänna och samtidiga omprövning
av lagstiftningen för övriga sparinstitut, som enligt uppgift är förestående.
Svenska Bankföreningen uttalar, att enligt dess mening kan viktiga principiella
skäl åberopas mot den föreslagna höjningen av maximigränsen.
Föreningen erinrar till en början om att syftet med inrättandet av postsparbanken
på sin tid angavs vara, att banken skulle uppsamla och fruktbargöra
de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något
mer avsevärda belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering
mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna. Detta syftemål åberopades
även vid tillkomsten av den nu gällande postsparbanksförordningen
(prop. 1922: 152 s. 3). Och vid behandlingen år 1946 av förslaget om en
höjning av insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kr. förklarade föredragande
departementschefen, att höjningen icke avsåge och ej heller kunde
anses innebära »någon ändring i postsparbankens karaktär av institution
för uppsamling och nyttiggörande huvudsakligen av smärre besparingar»
(prop. 1946: 102 s. 13).
Om det till nöds kan medgivas, att 1946 års höjning icke innebar någon
väsentlig ändring av postsparbankens karaktär som sparinstitution — från
åtskilliga håll gjordes dock med skärpa gällande, att så var fallet —- måste
det med bestämdhet hävdas, att den nu ifrågasatta höjningen — om den
skulle medföra den av generalpoststyrelsen åsyftade effekten — skulle på
ett väsentligt sätt förändra postsparbankens struktur och därmed dess roll i
systemet av sparinstitutioner i landet. Höjningen skulle med säkerhet medföra,
att medel i stor utsträckning komme att överföras till postsparbanken
från övriga sparinstitutioner, främst måhända från sparbankerna. Detta
skulle i sin tur få till följd en rubbning av den nuvarande gränsdragningen
mellan de olika slagen av kreditinstitut, som det icke kan vara försvarligt
att genomföra i denna ordning.
Frågan om denna gränsdragning har under senare år vid olika tillfällen
framhållits såsom betydelsefull. Redan 1945 års bankkommitté hade den på
sitt program, ehuru kommittén upplöstes innan frågan hann upptagas till
behandling. I direktiven för 1949 års banklagssakkunniga betecknades ock
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
så denna gränsdragning som synnerligen betydelsefull; den skulle emellertid
»i annan ordning göras till föremål för fortsatta undersökningar». Måhända
är avsikten, att dessa undersökningar skall upptagas i anslutning till
den förestående gemensamma prövningen av förslaget till ny banklag och
de blivande förslagen till lagstiftning om sparbanker och jordbrukskassor.
Mot bakgrunden härav anser föreningen det uteslutet att nu företaga en åtgärd,
som så väsentligt skulle kunna påverka den nämnda gränsdragningen
som ett genomförande av generalpoststyrelsens förslag.
Under åberopande av det anförda avstyrker föreningen för sin del bestämt
höjningen av insättningsmaximum hos postsparbanken. Även med den
höjning, som må anses betingad av penningvärdets fall, d. v. s. 15 000 kr.,
bör enligt föreningens mening anstå till dess motsvarande frågor för övriga
kreditinstituts del kan upptagas till prövning i ett sammanhang.
Departementschefen.
I förevarande framställning har generalpoststyrelsen hemställt om en höjning
av det för insättningar på motbok hos postsparbanken föreskrivna
maximibeloppet. Sedan år 1946 har detta utgjort 10 000 kr., och styrelsen
föreslår nu att det höjes till 30 000 kr. Som skäl härför anför styrelsen
bland annat den försämring av penningvärdet, som ägt rum, sedan maximibeloppet
senast höjdes och som medfört, att insättarnas behållningar hos
banken tenderat att öka parallellt med den allmänna penningomsättningen.
Detta har bl. a. lett till att konton med behållningar på över 5 000 kr. ökat
till inemot 100 000 st. och att därav ca 10 000 på grund av räntekrediteringar
m. m. överskridit det nu föreskrivna maximibeloppet. Enbart på
grund av penningvärdesförsämringen borde en höjning av insättningsmaximum
intill 15 000 kr. vidtagas, om icke innehavarna av dessa konton, i
högre grad än tidigare var fallet, skall tvingas att placera sitt sparande i
andra bankinrättningar.
Den ytterligare höjning till 30 000 kr., som styrelsen förordar, motiveras
med att de större insättarbehållningar, som däremot skulle bli möjlig,
skulle skapa ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens inkomster
och utgifter. Styrelsen räknar nämligen med, att administrationskostnaderna
för ett insättarkonto blir lägre i förhållande till insatt kapital och
ränteinkomsten på detta, ju större behållningen på kontot är. Räntabiliteten
skulle därför kunna förbättras bl. a. genom att de insättare som så önskar,
beredes tillfälle att placera större belopp i postsparbanken, än nuvarande
insättningsmaximum medger.
I sina yttranden över framställningen har svenska sparbanksföreningen
och svenska bankföreningen yrkat, att frågan om en höjning av postsparbankens
insättningsmaximum skall få anstå för att upptagas i samband
med andra frågor, som är aktuella på banklagstiftningens område. Sparbanksinspektionen
har i sitt yttrande, liksom svenska bankföreningen, erinrat
om de uttalanden, som vid postsparbankens inrättande och även senare
gjorts om att bankens uppgift vore att uppsamla och göra fruktbara de små
besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, för
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
medla en varaktigare placering till högre ränta, än postsparbanken kan ge.
Inspektionen anför, att en höjning av insättningsmaximum till mer än som
betingas av penningvärdesförsämringen eller ca 15 000 kr., icke bör företagas
utan en förnyad prövning av dessa grunder för postsparbankens ställning.
Inspektionen ifrågasätter därjämte hållbarheten av de skäl av kostnadsmässig
art, som postsparbanken anfört för en höjning utöver nämnda
belopp. Med hänsyn till de sannolika önskemål hos andra bankinrättningar
om motsvarande förändringar av för dem gällande insättningsmaxima, förordar
inspektionen slutligen, att ändringen av insättningsmaximum för
postsparbanken får anstå, för att prövas i samband med de ändringar i banklagstiftningen
i övrigt, som förberedes.
Bankofullmäktige och bank- och fondinspektionen tillstyrker i sina yttranden
en höjning av insättningsmaximum till 30 000 kr. Den senare myndigheten
gör det dock med en viss tvekan. Bankofullmäktige ifrågasätter i
sammanhanget, om det numera finns några rationella grunder för att vid
sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna begränsa just
inlåningen på sparkasse- och motboksräkningar och uttalar därjämte, att
fullmäktige icke kunnat finna skäl, varför för postsparbanken skall gälla
lägre insättningsmaximum än för sparbankerna för vilka motsvarande belopp
i princip uppgår till 50 000 kr.
Vid prövningen av generalpoststyrelsens framställning och de erinringar,
som anförts mot den, har jag i samråd med chefen för finansdepartementet
kommit till, att det förhållandet, att lagstiftningen för bl. a. affärsbanker och
sparbanker i en nära framtid kan bli föremål för en omprövning, icke kan
anses lägga hinder i vägen för att generalpoststyrelsens önskemål i viss utsträckning
tillmötesgås. Jag har även funnit det rimligt, att postsparbanken
redan nu medges en höjning av insättningsmaximum till 20 000 kr. Genom
denna höjning, som går utöver vad enbart penningvärdesförsämringen
motiverar, skapas bättre möjligheter att i framtiden bedöma, vilket intresse
för större insättningar i banken, som föreligger hos allmänheten och vilka
verkningar sådana kan få på bankrörelsens räntabilitet. Jag tillstyrker sålunda
en höjning av postsparbankens insättningsmaximum till 20 000 kr.
Generalpoststyrelsen har vidare föreslagit, att i samband med den ändring
av insättningsmaximum, som styrelsen förordat, den i postsparbanksförordningen
föreskrivna uppsägningstiden för tillgodohavanden i postsparbanken
skall utökas från en till tre månader. I denna fråga har bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen samt bankofullmäktige yttrat sig och
tillstyrkt förslaget. Även om jag icke anser mig nu böra acceptera hela den
höjning av insättningsmaximum, som styrelsen förordat, anser jag, att den
nu berörda ändringen bör vidtagas. Därigenom blir det möjligt att förhindra,
att de större insättningar, som höjningen av postsparbankens insättningsmaximum
kan medge, blir av alltför kortfristig karaktär. Jag förordar sålunda,
att 3 § postsparbanksförordningen ändras i enlighet med styrelsens
förslag.
Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande erinrat om, att inspektionen år
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
1945 vid den då föreslagna ändringen av postsparbankens insättningsmaximum
framhållit, att om en höjning av detta komrne till stånd, den specialbestämmelse
som gäller för postsparbanken beträffande efterlysning och
dödande av förkommen motbok icke längre vore motiverad. Motsvarande bestämmelser
i mortifikationslagen rörande motböcker hos andra bankinrättningar
borde i stället tillämpas. Förslaget föranledde ingen åtgärd, och inspektionen
har nu på nytt velat fästa uppmärksamheten på denna fråga.
En ändring i enlighet med inspektionens förslag torde böra vidtagas men
den synes utan olägenhet kunna anstå för att prövas i samband med vissa
andra ifrågasatta ändringar i 1927 års mortifikationslag, vilka, enligt vad
jag erfarit, är aktuella inom justitiedepartementet.
Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda anförts,
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § mom. 1
och 3 § mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
måtte genom proposition föreläggas riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Dagmar Bruno.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
540400