Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
1
Nr 76.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september 1939 (nr
608) om enskilda vägar, m. m.; given Stockholms
slott den 29 januari 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; samt
2) lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385).
GUSTAF ADOLF.
Hjälmar Nilson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt bestämmelser i 3 kap. lagen om enskilda vägar äger länsstyrelse
med avseende å ort, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan förväntas,
efter verkställd utredning förordna om bildande av särskild sammanslutning,
kallad vägförening, för omhänderhavande av väghållningen, ävensom
meddela föreskrifter angående vägarnas sträckning, bredd, byggnadssätt
m. m. För att förenkla förfarandet vid vägförenings tillkomst föreslås nu,
att vägföreningsärenden i allmänhet skall handläggas vid förrättning under
ledning av särskilt förordnad förrättningsman, och framlägges förslag till
närmare föreskrifter om förfarandet.
Vidare föreslås ändringar i lagen om enskilda vägar, innebärande rätt för
vägförening att ombesörja vägbelysning, utvidgning av möjligheterna att
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt Nr 76.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 76.
förbjuda hållande av grind eller led å enskild väg, utvidgning av rätten för
vissa nyttjanderättshavare att föra talan i vägärenden samt införande av
möjlighet i vissa fall att utse tillsyningsmän för att öva uppsikt å byggande
av väg.
Slutligen föreslås bestämmelser, som möjliggör för länsstyrelse att i särskilda
fall förhindra åtgärder, vilka kan hota trafiksäkerheten på enskild
väg, såsom uppförande av byggnad eller stängsel, som skymmer sikten längs
vägen, e. d. liksom ock att föranstalta om rättelse av redan vidtagen dylik
åtgärd. För skada, som uppstår till följd av sådant ingripande, skall enligt
förslaget ersättning utgå av statsmedel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
3
Förslag
till
Lag
angående
ändring i lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar.
Härigenom förordnas, att 1, 4, 14, 16, 18, 31, 48, 49, 58 och 63 §§ samt
3 kap. lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar1 ävensom övergångsbestämmelserna
till samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att till lagen skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 5 kap., av
nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse)
1 §■
(Föreslagen lydelse)
Denna lag
Vad i--
--eller eljest.
till grunden.
Denna lag äger icke tillämpning,
såvitt angår område, för vilket stadsplan
fastställts; dock skall, där ej
med stöd av stadgandena i 65 §, 71 §
andra stycket eller 85 § annorledes i
laga ordning beslutes, fastställelse av
stadsplan för område icke medföra
att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts
rörande fastigheter eller vägar
inom området upphör att gälla.
Denna lag
Bestämmelserna i 2—4 kap. äga
icke tillämpning, såvitt angår område,
för vilket stadsplan fastställts;
dock skall, där ej med stöd av stadgandena
i 65 eller 85 § annorledes i
laga ordning beslutes, fastställelse
av stadsplan för område icke medföra,
att vad tidigare jämlikt denna
lag bestämts rörande fastigheter eller
vägar inom området upphör att gälla.
Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga
tillämpning i fråga om bebyggande
av område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.
annans ägor.
4 §•
Väg skall----—--— för annan.
Ej må väg så byggas att plan eller
bestämmelser, som enligt vad därom
är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse
i strid mot planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest
markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må väg byggas i
strid mot vad jämlikt 84 eller 85 §
4 Ändrad lydelse av 1, 4, 71, 86 och 91 §§,
Ej må väg så byggas att plan eller
bestämmelser, som enligt vad därom
är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse
i strid mot planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest
markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må väg byggas i
strid mot vad jämlikt 3 kap. före
!
1947: 387.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
föreskrivits. Inom område, för vilket
regionplan finnes fastställd, skall
denna plan tjäna till ledning vid utförande
av vägföretag.
Vägunderhåll och--—- — — —
Vid väghållning-------
14
I fall då vid förrättning eller genom
dom enligt detta kapitel bestämts
att väg må för fastighet byggas
eller begagnas, må till förmån för
fastigheten, där det kan ske utan
märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,
att grind eller led ej får
bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes
än i ägogräns, i korsning
av järnväg, spårväg eller vattenväg
eller där det erfordras för fullgörande
av stadgad stängselskyldighet. Vid
meddelande av dylik föreskrift må
dess tillämpning i övrigt begränsas
efter ty skäligt prövas.
För intrånget---—• -—-----
skrivits. Inom område, för vilket regionplan
finnes fastställd, skall denna
plan tjäna till ledning vid utförande
av vägföretag.
— — ändamål fordrar.
— -—- särskilt stadgat.
§•
I fall då vid förrättning eller genom
dom enligt detta kapitel bestämts
att väg må för fastighet byggas
eller begagnas, må till förmån för
fastigheten, där det kan ske utan
märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,
att grind eller led ej får
bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes
än i korsning av järnväg,
spårväg eller vattenväg. Vid meddelande
av dylik föreskrift må dess tilllämpning
i övrigt begränsas efter ty
skäligt prövas.
— en gång.
16 §.
Rätt att påkalla förrättning enligt
detta kapitel och att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet,
som saken förmenas angå, dess ägare
ävensom innehavaren, där denne
jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet
av fastighetens väghållningsskyldighet.
Väckes sålunda fråga, som i 6—
14 §§ avses, må härutinnan talan för
fastighet vid förrättningen föras jämväl
av innehavare av nyttjande- eller
servitutsrätt, i den mån frågan rörer
hans rätt.
Rätt att påkalla förrättning enligt
detta kapitel och att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet,
som saken förmenas angå, dess ägare
ävensom innehavaren, där denne
jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet
av fastighetens väghållningsskyldighet.
Samma befogenhet, dock
ej i fråga om byggande av väg, tillkomme
nyttjanderättshavare, vilken
enligt avtal har att fullgöra väghållningsskyldighet
för fastigheten.
Väckes sålunda fråga, som i 6—
14 §§ avses, må härutinnan talan för
fastighet vid förrättningen städse föras
av innehavare av nyttjande- eller
servitutsrätt, i den män frågan rörer
hans rätt.
Har efter —--------eller godkänt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
5
(Gällande lydelse)
18
Ansökning om —---—----
I ansökningen--------
Finner länsstyrelsen den äskade
förrättningen endast avse fråga, som
bör vinna sin lösning i den i 3 kap.
stadgade ordning, äge länsstyrelsen
avslå ansökningen eller, där förordnande
för förrättningsman redan utfärdats
men förrättningen ännu icke
avslutats, förordna om dess inställande.
År frågan om dylikt beslut beroende
på utredning, som länsstyrelsen
låter verkställa, må med utseende av
förrättningsman tills vidare anstå eller
länsstyrelsen föreskriva att förrättningen
skall vila, intill dess länsstyrelsen
annorledes förordnar.
31
Förrättningsmannen skall---
I protokollet-------—---
I protokollet--— — — —--
Protokollet skall avfattas i sammanhängande
paragraf följd för hela
förrättningen och inom åtta dagar efter
varje sammanträde å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med underskrift
av förrättningsmannen och gode
männen, om han av sådana biträdes,
samt jämväl undertecknas av de
sakägare, som närvarit vid sammanträdet,
dock att där närvarande sakägare
äro flera än tio eller de eljest
därom besluta, protokollet skall å deras
vägnar undertecknas av två personer,
vilka sakägarna därtill utsett.
Den är utsedd, som erhållit de flesta
rösterna; mellan lika röstetal skilje
lotten. Vägrar sakägare sin underskrift
eller förekommer anmärkning
mot protokollet, skall anteckning därom
ävensom om beslut, som i anledning
av framställd anmärkning meddelas,
i protokollet verkställas.
(Föreslagen lydelse)
§•
- -— hos länsstyrelsen.
- och hemvist.
Finner länsstyrelsen den äskade
förrättningen endast avse fråga, som
bör vinna sin lösning i den i 3 kap.
stadgade ordning, äge länsstyrelsen
avslå ansökningen eller, där förordnande
för förrättningsman redan utfärdats
men förrättningen ännu icke
avslutats, förordna om dess inställande.
Är frågan om dylikt beslut beroende
på utredning, må med utseende
av förrättningsman tills vidare anstå
eller länsstyrelsen föreskriva att
förrättningen skall vila, intill dess
länsstyrelsen annorledes förordnar.
§•
------vid förrättningen.
- dem åsatta.
- för desamma.
Protokollet skall avfattas i sammanhängande
paragraf följd för hela
förrättningen. Innan sammanträde
avslutas, skall protokollet för detsamma
erhålla slutlig avfattning. Meddelat
beslut skall uppläsas. Förrättningsmannen
skall underteckna protokollet
och därå anteckna dagen, då
det är uppsatt.
6
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
48
För övervakande av underhållet
och vinterväghållningen i fråga om
väg, som gjorts till föremål för vägdelning,
skall, där någon av vägloltshavarna
det fordrar, anställas särskild
o jävig tillsyningsman. Bliva
väglottshavarna ej ense om valet av
tillsyningsman, skall sådan på anmälan
utses av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen bestämme —---
Tillsyningsmannen entledigas--
terna.
Vad ovan i första och tredje styckena
stadgats om väglottshavare
skall, där fastighets väghållningsskyldighet
jämlikt 5 § skall fullgöras av
innehavaren, tillämpas ej blott å denne
ntan även å fastighetens ägare.
49
Försummar väglottshavare att vederbörligen
underhålla sin väglott eller
fullgöra vinterväghållning därå
och bättrar han ej ofördröj ligen efter
tillsägelse, skall tillsyningsman, som
i 48 § omförmäles, hålla syn genom
två ojävige män, av vilka den ene
skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteri-
eller mätningsförrättningar.
Varder vid synen, till vilken den försumlige
skall i god tid kallas, bristen
vitsordad, uppskatte synemännen i
penningar kostnaden för dess botande.
Därefter äge tillsyningsmannen
erhålla utmätning hos den försumlige
för det uppskattade beloppet jämte
synekostnaderna samt vare pliktig
att, i den mån medel sålunda för ändamålet
tillhandahållits honom, oför
-
(Föreslagen lydelse)
§•
För att övervaka byggandet av
samt underhållet och vinterväghållningen
i fråga om väg, som gjorts
till föremål för vägdelning, skall, där
någon av väglottshavarna det fordrar,
anställas särskild ojävig tillsyningsman.
Bliva väglottshavarna ej
ense om valet av tillsyningsman,
skall sådan på anmälan utses av
länsstyrelsen.
------ skäligt prövas.
---— —■ — efter omständighe
Vad
ovan i första och tredje styckena
stadgats om väglottshavare
skail, där fastighets väghållningsskyldighet
jämlikt 5 § eller på grund
av nyttjanderättsavtal skall fullgöras
av annan än fastighetens ägare, tilllämpas
såväl å ägaren som å den
skyldigheten åligger.
§•
Försummar väglottshavare att vederbörligen
bygga eller underhålla
sin väglott eller fullgöra vinterväghållning
därå och bättrar han ej ofördröj
ligen efter tillsägelse, skall tillsyningsman,
som i 48 § omförmäles,
hålla syn genom två ojävige män,
av vilka den ene skall vara nämndeman,
ägodelningsnämndeman eller
god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.
Varder vid synen,
till vilken den försumlige skall i god
tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte
synemännen i penningar kostnaden
för dess botande. Därefter äge
tillsyningsmannen erhålla utmätning
hos den försumlige för det uppskattade
beloppet jämte synekostnaderna
samt vare pliktig att, i den mån medel
sålunda för ändamålet tillhanda
-
Kungl. Majrts proposition nr 76.
i
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
dröj ligen ombesörja utförande av det
eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren
åt synen eller honom påförda
synekostnader, instämme sitt
klander till allmän underrätt i orten
inom tre månader efter utmätningen
eller vare sin talan kvitt.
hållits honom, ofördröj ligen ombesörja
utförande av det eftersatta arbetet.
Nöjes ej väglottshavaren åt synen
eller honom påförda synekostnader,
instämme sitt klander till allmän
underrätt i orten inom tre månader
efter utmätningen eller vare
sin talan kvitt.
Vad i---- — —---laggillt skick.
58
Menar medlem-------- —
Talan, som-----—• — sitt
Dylik talan må, i fall då rösträtt å
sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av
denne än även av fastighetens ägare.
§•
- — annorlunda förordnar,
säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å
sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av
denne än även av fastighetens ägare.
Samma befogenhet tillkomme nyttjanderättshavare,
vilken enligt avtal
har att fullgöra ägares förpliktelser
mot samfålligheten.
63
Uttaxering skall — —- — — ----
Förmenar väghållningsskyldig, att
den i längden verkställda uttaxeringen
eller fördelningen ej är med lag
överensstämmande, äge han genom
stämning å styrelsen inom trettio dagar
efter sammanträdet påfordra rättelse
i den gjorda debiteringen. Talan,
som nu nämnts, skall anhängiggöras
hos allmän underrätt i den ort,
där styrelsen har sitt säte. Ändå att
dylik klandertalan väckes, vare väghållningsskyldig
pliktig att å tid, som
av styrelsen bestämts, inbetala å honom
uttaxerat bidrag vid äventyr att,
där ej rätten annorlunda förordnar,
beloppet må utsökas i enahanda ordning
som om betalningsskyldighet
vore genom lagakraftägande dom
ålagd.
Är fastighet, — — — — —--
§•
--för inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig eller
sådan nyttjanderättshavare, som
omförmäles i 58 § tredje stycket, att
den i längden verkställda uttaxeringen
eller fördelningen ej är med lag
överensstämmande, äge han genom
stämning å styrelsen inom trettio dagar
efter sammanträdet påfordra rättelse
i den gjorda debiteringen. Talan,
som nu nämnts, skall anhängiggöras
hos allmän underrätt i den ort,
där styrelsen har sitt säte. Uttaxerat
belopp skall, ändå att klandertalan
väckts, inbetalas å tid, som av styrelsen
bestämts, vid äventyr att, där ej
rätten annorlunda förordnar, beloppet
må utsökas i enahanda ordning
som om betalningsskyldighet vore genom
lagakraftägande dom ålagd,
är sagt.
8
Iiungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 KAP.
Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.
71 § (första stycket).
Beträffande område på landet eller
i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära
förestående tid uppkomma, må
länsstyrelsen förordna, att de fastigheter,
som i sin helhet eller till någon
del äro belägna inom området, skola
utgöra en samfällighet (vägförening)
för väghållning i fråga om
de vägar, som i den ordning nedan
sägs förklarats skola anses såsom
föreningens vägar; och skola i ty fall
rörande dessa vägar, förutom vad i
i kap. finnes föreskrivet, de nedan i
detta kapitel meddelade särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse.
73 § (första stycket).
Vägförening har att ombesörja och
bekosta väghållningen i fråga om föreningens
vägar samt handhava de i
föreningen ingående fastigheternas
gemensamma angelägenheter i övrigt
rörande dessa vägar.
Allmänna bestämmelser.
71 §.
Beträffande område på landet eller
i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära
förestående tid uppkomma, må i
den ordning nedan sägs förordnas, att
de fastigheter, som i sin helhet eller
till någon del äro belägna inom området,
skola utgöra en samfällighet
(vägförening) med ändamål
att ombesörja och bekosta väghållning
i fråga om de vägar, vilka förklaras
skola anses såsom föreningens
vägar, samt att handhava de i
föreningen ingående fastigheternas
gemensamma angelägenheter i övrigt
rörande dessa vägar.
71 § (fjärde stycket).
Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till
annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl
iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om
väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.
73 § (andra stycket).
Ej må föreningen utöva verksam- Ej må föreningen utöva verksamhet,
som är främmande för dess så- het, som är främmande för dess nu
lunda angivna ändamål. angivna ändamål, föreningen dock
obetaget att ombesörja vågbelysning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
9
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
72 § (andra stycket).
I vägförening skall icke ingå fastighet,
vars inom området belägna del
utgöres av allenast kanal, järnväg,
spårväg, väg eller gata, så framt ej
till sådan anläggning hörer inom området
belägen byggnads-, lastage- eller
upplagsplats eller dylikt samt
länsstyrelsen fördenskull i den ordning,
som i första stycket sägs, prövar
fastigheten skola deltaga i föreningens
väghållning.
72 §.
I vägförening skall icke ingå fastighet,
vars inom föreningens område
belägna del utgöres av allenast väg,
gata, järnväg, spårväg eller kanal, så
framt ej till sådan anläggning hörer
inom området belägen byggnads-, lastage-
eller upplagsplats eller dylikt
samt fastigheten fördenskull prövas
skola deltaga i föreningens väghållning.
82 §.
Till vägförenings vägar, varom i
71 § förmäles, skola efter prövning,
som nedan sägs, hänföras erforderliga
vägar för utfart från området eller
för samfärdseln mellan olika delar
av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig
för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för
en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig
vikt för området och ej kan anläggas
eller upplåtas till begagnande för de
i föreningen ingående fastigheterna
utan märkligt men för fastighet, vartill
vägmärken eller vägen hörer.
Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägartills
vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna
under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga
ordnande och bebyggande försvåras.
73 §.
Till vägförenings vägar skola efter
prövning, som nedan sägs, hänföras
erforderliga vägar för utfart från området
eller för samfärdseln mellan
olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig
för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för
en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig
vikt för området och ej kan anläggas
eller upplåtas till begagnande för de
i föreningen ingående fastigheterna
utan märkligt men för fastighet, vartill
vägmärken eller vägen hörer.
83 §. 7It §.
Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom
förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen
till föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna
tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel
föreskrivet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
87 § (första stycket).
Då slutligen avgjorts att väg skall
byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äge föreningen mot
ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för
ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen.
87 § (andra stycket).
Medför vägens anläggning eller
övertagande till väghållning av föreningen
jämväl nytta för den till ersättning
berättigade, skall hänsyn
därtill tagas vid ersättningens bestämmande.
För föreningens rätt att
begagna befintlig väg skall ej, med
mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas
ersättning till fastighet, som ingår
i föreningen.
87 § (nionde stycket).
Skall väg byggas så att den korsar
spårväg, kanal eller flottled, äge vad i
90 § (första punkten).
Tarvas för vägförening rätt, som i
13 § avses, skall under där stadgade
villkor och i den ordning, som i 2
kap. omförmäles, dylik rätt för föreningen
upplåtas.
8b § (tredje stycket andra punkten).
Länsstyrelsen bestämme ock i vad
mån och på vilka villkor grind eller
led må finnas å dylik väg.
76 § (första stycket).
De i vägförening ingående fastigheterna
skola, där ej nedan annor
-
(Föreslagen lydelse)
75 §.
Då slutligen avgjorts att väg skall
byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äge föreningen mot
ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för
ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen. Medför vägens
anläggning eller övertagande till väghållning
jämväl nytta för den till ersättning
berättigade, skall hänsyn
därtill tagas vid ersättningens bestämmande.
För föreningens rätt att
begagna befintlig väg skall ej, med
mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas
ersättning till fastighet, som ingår
i föreningen. Att mark jämväl i
vissa andra fall må tagas i anspråk
utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.
eller eljest berör allmän väg, järnväg,
41 § stadgats motsvarande tillämpning.
Tarvas för vägförening rätt, som i
13 § avses, skall under där stadgade
villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.
Över vägförenings väg må grind
eller led ej bibehållas eller uppsättas
med mindre därtill givits tillstånd i
den ordning nedan sägs.
76 §.
De i vägförening ingående fastigheterna
skola, där ej nedan annorle
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
ledes stadgas, bidraga till föreningens
utgifter i förhållande till fastigheternas
senast fastställda taxeringsvärden;
och äge i ty fall, om sådant värde
ej åsatts fastighet, länsstyrelsen på
ansökan och efter verkställd utredning
bestämma särskilt värde att, intill
dess taxering skett, ligga till grund
för beräkningen av fastighetens andelstal.
76 § (andra stycket).
Skulle länsstyrelsen i visst fall finna
att, med hänsyn till fastigheternas
nytta av vägarna samt fastigheternas
förmåga att bära kostnader för väghållningen,
den i första stycket angivna
allmänna grunden för delaktigheten
måste medföra mindre lämplig
fördelning av väghållningsbördan än
viss annan sådan grund, äge länsstyrelsen,
sedan tillfälle beretts vägföreningens
medlemmar att yttra sig i
ärendet, fastställa sistnämnda grund
att tillämpas i stället för taxeringsvärdena.
Vid bedömande av lämplighetsfrågan
skall iakttagas bland annat,
att reglerna för delaktigheten
skola vara av beskaffenhet att kunna
utan avsevärd svårighet omedelbart
tillämpas av vägföreningen även under
växlande förhållanden med avseende
å fastighetsindelningen och bebyggelsen
inom området.
(Föreslagen lydelse)
des stadgas, bidraga till föreningens
utgifter i förhållande till fastigheternas
senast fastställda taxeringsvärden;
och skall i ty fall, om sådant
värde ej åsatts fastighet, bestämmas
särskilt värde att, intill dess taxering
skett, ligga till grund för beräkningen
av fastighetens andelstal.
Skulle i visst fall befinnas att, med
hänsyn till fastigheternas nytta av
vägarna samt fastigheternas förmåga
att bära kostnader för väghållningen,
den i första stycket angivna allmänna
grunden för delaktigheten måste
medföra mindre lämplig fördelning
av väghållningsbördan än viss annan
sådan grund, må sistnämnda grund
fastställas att tillämpas i stället för
taxeringsvärdena. Vid bedömande av
lämplighetsfrågan skall iakttagas
bland annat, att reglerna för delaktigheten
skola vara av beskaffenhet
att kunna utan avsevärd svårighet
omedelbart tillämpas av vägföreningen
även under växlande förhållanden
med avseende å fastighetsindelningen
och bebyggelsen inom området.
76 § (tredje stycket).
Då särskilda omständigheter därtill Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, såsom att viss i föreningen föranleda, såsom att viss i föreningen
ingående fastighet till betydande del ingående fastighet till betydande del
av ägovidden faller utom föreningens av ägovidden faller utom föreningens
område eller eljest drager jämförelse- område eller eljest drager jämförelsevis
ringa nytta av den väghållning, vis ringa nytta av den väghållning,
föreningen har att ombesörja, eller föreningen har att ombesörja, eller
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 76,
(Gällande lydelse)
att den för fastighetens räkning å föreningens
vägar bedrivna trafiken i
särskilt hög grad föranleder ökning av
väghållningskostnaderna, må länsstyrelsen
på ansökan åsätta fastigheten
visst lägre eller högre andelstal
än vad som skulle följa av den allmänna
grund för delaktigheten, som
i första stycket stadgas eller med stöd
av bestämmelserna i andra stycket
fastställts att gälla beträffande föreningen.
76 §(fjärde stycket).
Verkställes inom området från fastighet
avstyckning av ett flertal lägenheter
till försäljning, må länsstyrelsen
på ansökan efter ty skäligt prövas
förordna att denna fastighet så
ock annan i föreningen ingående fastighet,
som har samme ägare, skola i
fråga om kostnaderna för byggande
av viss eller vissa av föreningens vägar
deltaga efter visst högre andelstal
än det, som för sagda fastighets
eller fastigheters delaktighet i övrigt
är gällande. I fall, som i detta stycke
avses, må länsstyrelsen föreskriva
att i vägbyggnadskostnad skall inräknas
jämväl ersättning enligt 87 §.
76 § (femte stycket).
Ansökning, som i denna paragraf
sägs, må göras antingen av väg föreningen
eller av den, som å föreningssammanträde
äger föra talan för fastighet,
vars särskilda andelstal är i
fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens
ägare och innehavare så ock föreningen
att yttra sig över ansökningen,
i den mån de ej själva framställt
eller biträtt densamma.
(Föreslagen lydelse)
att den för fastighetens räkning å föreningens
vägar bedrivna trafiken i
särskilt hög grad föranleder ökning
av väghållningskostnaderna, må för
fastigheten bestämmas visst lägre eller
högre andelstal än vad som skulle
följa av den allmänna grund för delaktigheten,
som i första stycket stadgas
eller med stöd av bestämmelserna
i andra stycket fastställts att gälla beträffande
föreningen.
Verkställes inom föreningens område
från fastighet avstyckning av ett
flertal lägenheter till försäljning, må,
där så befinnes skäligt, förordnas att
denna fastighet så ock annan i föreningen
ingående fastighet, som har
samme ägare, skola i fråga om kostnaderna
för byggande av viss eller
vissa av föreningens vägar deltaga efter
visst högre andelstal än det, som
för sagda fastighets eller fastigheters
delaktighet i övrigt är gällande. I ty
fall må jämväl föreskrivas att i vägbyggnadskostnad
skall inräknas ersättning
enligt 75 § första stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
13
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
89 § (första stycket). 77 §.
Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit
till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl
annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet
att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för
fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk,
innan avgiften för samma år blivit gulden.
71 § (tredje stycket).
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande
eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen
låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt
i ärendet höra byggnadsnämnden, där
fråga är om stad eller annan ort, varest
skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, ävensom bereda ägare
och innehavare av fastigheter inom
området tillfälle att å sammanträde
inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig i ärendet.
Kungörelse om sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut upplåsas i
kyrkan för vederbörande församling
eller församlingar och införas i ortstidning.
Kommun, inom vilken området
i sin helhet eller till någon del är
beläget, varde av länsstyrelsen kallad
att genom ombud närvara vid sammanträdet.
Därest fastighet, som står
under allmän myndighets vård och
inseende, ingår eller skall ingå i vägf
öreningen, tillställe länsstyrelsen
den myndighet särskild underrättelse
om sammanträdet.
Om förrättning och dess prövning i
länsstyrelsen.
78 §.
Finner länsstyrelse anledning till
antagande att förhållandena å viss ort
inom länet påkalla bildande av vägförening,
skall frågan företagas till
handläggning vid förrättning i den
ordning nedan omförmäles.
Rätt att föra talan vid förrättningen
tillkommer ägare och i 5 § avsedd
innehavare av fastighet, som saken
förmenas angå, samt innehavare av
nyttjande- eller servitutsrätt med avseende
å fastigheten, envar i vad frågan
rör hans rätt.
Om förordnande av förrättningsman,
biträde vid förrättningen av gode
män samt utseende av sakkunnigt
biträde åt förrättningsman gälle vad
i 19 § första stycket, 20 § och 22 §
första stycket första punkten sägs.
Beträffande förrättningen i övrigt
skola bestämmelserna i 23 §, 24- §
första stycket, 25 § och 27—31 §§
äga motsvarande tillämpning, dock
att underrättelse om tid och ställe
för sammanträde städse skall tillställas
byggnadsnämnden samt att anteckning
som omförmäles i 31 § andra
stycket må underlåtas.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
72 § (första stycket).
Prövning, huruvida vad i detta kapitel
stadgas rörande inom området
belägen fastighet skall tillämpas å sådan
byggnad eller anläggning, som i
1 § andra stycket sägs, skall verkställas
av länsstyrelsen i samband med
förordnande om vägförenings bildande
samt eljest på ansökning av vågföreningen
eller egendomens ägare.
Den sistnämnde och, där frågan uppkommer
sedan föreningen bildats,
föreningen skola höras i ärendet.
75 §.
Då förordnande enligt 71 § första
stycket meddelats, har länsstyrelsen
att kalla dem, som enligt 74 § äga utöva
rösträtt för de i vägföreningen
ingående fastigheterna, att å tid och
plats, som länsstyrelsen bestämmer,
sammanträda för antagande av stadgar
för föreningen och val av styrelse.
Kallelserna skola avsändas minst
fjorton dagar före sammanträdet.
84 § (första stycket).
Då stadgar för vägförening fastställts
och styrelse blivit utsedd, skall
länsstyrelsen till avgörande företaga
frågan vilka vägar som skola förklaras
vara föreningens. Har i samband
med den i 71 § omförmälda utredningen
eller eljest upprättats förslag
härutinnan, skall länsstyrelsen över
förslaget höra vägf öreningen. Vid
behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig
person att i samråd med föreningen
upprätta dylikt förslag. I förslaget
skall intagas noggrann uppgift
å de fastigheter, vilka de föreslagna
vägarna tillhöra eller å vilkas mark
(Föreslagen lydelse)
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
de skulle anläggas, ävensom å vederbörande
ägares och innehavares
namn och hemvist.
84 § (andra stycket).
Länsstyrelsen skall granska förslaget
samt låta verkställa de besiktningar
och undersökningar i övrigt,
som finnas erforderliga. Därefter
skall länsstyrelsen till envar ägare
och innehavare av de i vägföreningen
ingående fastigheterna och av övriga
fastigheter, vilka saken kan angå,
sända kallelse till sammanträde för
överläggning i ärendet inför länsstyrelsen
eller den länsstyrelsen förordnar.
8i § (tredje stycket första punkten).
Sedan dylikt sammanträde hållits
och den ytterligare utredning, länsstyrelsen
finner nödig, förebragts,
skall länsstyrelsen med ledning av
bestämmelserna i 82 och 83 §§ fastställa
vilka vägar, som skola vara föreningens,
samt beträffande varje sådan
väg angiva dess läge, sträckning
och bredd ävensom meddela de föreskrifter
i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet
den tid mark är bar och
vintertiden, vilka med hänsyn till
samfärdselns behov och trafiksäkerheten
må anses påkallade.
92 § (första stycket).
Äro för fullgörande av de uppgifter,
som enligt detta kapitel ankomma
på länsstyrelsen, särskilda undersökningar
eller utredningar erforderliga,
må länsstyrelsen därtill vid behov
anlita sakkunnigt biträde.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
92 § (andra och tredje styckena).
Finner länsstyrelsen att fråga, som
enligt detta kapitel väckts genom ansökan
av annan än vägförening, icke
kan avgöras utan sådan utredning,
vartill sakkunnigt biträde måste anlitas,
och är ej anledning att företaga
utredningen oavsett ansökningen, berede
länsstyrelsen sökanden tillfälle
att inom viss tid yttra sig, huruvida
han, änskönt ersättningsskyldighet
efter ty nedan sägs kan för honom
uppkomma, vill vidbliva ansökningen.
Har han ej inom den bestämda tiden
eller sedermera, innan kostnad
för arvode åt biträdet uppstått, återkallat
sin ansökan, äge länsstyrelsen,
därest vid den slutliga handläggningen
av ärendet så prövas skäligt, förplikta
sökanden att återgälda länsstyrelsen
nämnda kostnad eller viss
del därav. Länsstyrelsen må ock, innan
biträdet anlitas, avfordra sökanden
säkerhet för samma kostnad.
(Föreslagen lydelse)
Förrättningsmannen och hans biträden
samt gode männen vare berättigade
att erhålla tillträde till fastigheter
och byggnader samt att därvid
övergå ägor och anbringa märken
eller signaler i vad det finnes erforderligt
för uppdragets fullgörande,
varvid skall iakttagas att skada
å egendom såvitt möjligt undvikes.
Förrättningsmannen och sakkunnigt
biträde äge för uppdraget njuta
ersättning med belopp som, där ej
annorlunda är eller varder särskilt
stadgat, på ansökan bestämmes av
länsstyrelsen. Om ersättning åt god
man gälle vad som är eller varder
stadgat om gode män vid lantmåteriförrättningar.
Ersättning, som nu sagts, så ock
annan av förrättningen föranledd
kostnad skall gäldas av vägföreningen
eller, om vägförening ej kommer
till stånd, av kronan. Där kostnad
föranletts uteslutande av viss sakägares
yrkande eller bestridande, må
dock, om så prövas skäligt, sakågaren
förpliktas gälda sagda kostnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
17
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skall ej sökande, efter ty nu är
sagt, slutligen vidkännas utgifter för
sakkunnigt biträde, som i denna paragraf
avses, eller har länsstyrelsen
haft utgift för arvode åt sakkunnig,
som i § omförmäles, har vägföreningen
att ersätta samma utgifter.
79 §.
Förrättning smannen skall tillse, att
vid förrättningen förebringas sådan
utredning angående bebyggelsen och
förhållandena i övrigt inom det område,
förrättningen avser, att på
grund därav kan bedömas, huruvida
vägförening bör bildas för att ombesörja
väghållning inom området eller
del därav.
Finnes vägförening böra komma
till stånd, skall särskilt utredas:
huru föreningens område bör avgränsas;
huruvida
i föreningen bör ingå sådan
byggnad eller industriell anläggning,
som avses i 1 § andra stycket,
eller sådan fastighet, som sägs i 72 §;
vilka vägar som böra omfattas av
föreningens väghållning samt när
dessa vägar böra anläggas eller övertagas
till väghållning av föreningen;
huru dessa vägar böra utföras till
läge, sträckning, bredd, byggnadssätt
och anordning i övrigt;
huruvida anledning förekommer
att i enlighet med stadgandena i 76 §
fastställa annan grund än taxeringsvärdena
att gälla vid fördelning av
väghållning sbördan eller att bestämma
särskilt värde eller andelstal för
viss fastighet samt vad i sådant hänseende
bör föreskrivas;
2
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 76.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
86 §.
Där i ärende, som i 84- och 85 §§
avses, fråga är om väg i stad eller annan
ort, varest skyldighet föreligger
att söka byggnadslov samt frågan
kan äga betydelse för bebyggelsen eller
fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen
inhämta yttrande från byggnadsnämnden
samt, i viktigare fall,
vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd
i köping eller municipalnämnd.
vilka föreskrifter som med hänsyn
till samfärdselns behov och trafiksäkerheten
böra gälla rörande vägarnas
beskaffenhet den tid mark är bar och
vintertiden;
i vad mån och på vilka villkor det
bör vara medgivet att hålla grind eller
led över väg;
huruvida för ändamålsenliga fullgörandet
av väghållningsskyldighelen
erfordras rätt, som i 13 § omförmäles,
samt, därest sådan rätt finnes böra
upplåtas, på vilket eller vilka ställen,
i vilken omfattning och på vad sätt
rättigheten bör få utövas ävensom
huruvida sand-, grus-, jord- eller
stentäkt, som anses böra upplåtas,
må för sitt ändamål nyttjas av ägaren
eller eljest av annan än föreningen.
Förrättningsmannen skall i den utsträckning,
som kan anses erforderlig,
samråda med vågförvaltningen i
länet samt med övriga myndigheter,
lokala organ och sammanslutningar,
vilka hava ett väsentligt intresse av
sättet för vägfrågbrnas lösande.
Närmare anvisningar till ledning
för förrättningsmän vid handläggning
av förrättningar utfärdar Konungen
eller den Konungen förordnar.
80 §.
Sedan vid förrättningen tillfälle
beretts sakägarna att yttra sig samt
erforderlig utredning verkställts,
skall förrättningsmannen med gode
männen, där han av sådana biträdes,
upprätta skriftligt utlåtande angående
de i 79 § omförmälda frågorna. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
19
(Gällande lydelse)
84 § (fjärde stycket).
Föreningens vägar skola utmärkas
å karta.
(Föreslagen lydelse)
utlåtandet skall tillika angivas, huru
kostnaderna för förrättningen
skola gäldas.
Skall enligt utlåtandet vägförening
bildas, utmärke förrättningsmannen
å karta föreningens område och vägar.
Vid utlåtandet skola i ty fall fogas
dels förteckning över vägarna
med uppgift om de fastigheter, å vilka
vägarna äro belägna eller skola
anläggas, dels ock förteckning över
fastigheterna inom föreningens område
med uppgift för varje fastighet
om ägarens namn och hemvist jämte
andelstal. Förteckningarna skola innehålla
erforderliga hänvisningar till
kartan.
Utlåtandet skall innehålla besked,
huruvida underställning skall äga
rum enligt vad i 81 § första stycket
sägs, samt uppgift om vad den, som
vill anföra besvär över utlåtandet,
har att iakttaga.
Förrättningen skall avslutas med
att utlåtandet framlägges för sakägarna
å tid och plats som vid sammanträde
bestämts; och skall utlåtandet
därefter jämte övriga i andra
stycket omförmälda handlingar å sådan
plats vara utställt till granskning
under den tid, som efter ty i
81 § sägs gäller för anförande av
besvär över utlåtandet. Innan förrättningen
avslutas, skall kungörelse
om tiden och platsen, där utlåtandet
kommer att hållas tillgängligt, uppläsas
i kyrkan för den eller de församlingar,
där de av förrättningen
berörda fastigheterna äro belägna,
och införas i ortstidning samt översändas
till byggnadsnämnden.
Sedan förrättningen avslutats,
skall förrättningsmannen så snart
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ske kan till länsstyrelsen översända
samtliga till förrättningen hörande
handlingar jämte nödigt antal avskrifter
av desamma.
81 §.
Finner länsstyrelsen med hänsyn
till att samband råder mellan fråga,
som förekommer vid förrättningen,
och fråga, som handlägges av länsstyrelsen,
eller av annan orsak lämpligt
att utlåtandet underställes länsstyrelsens
prövning, äger länsstyrelsen
meddela föreskrift därom, såframt
förrättningen ännu ej avslutats.
Jämväl förrättning smannen äger
med gode männen, där han av sådana
biträdes, besluta att utlåtandet
skall underställas länsstyrelsens
prövning.
Sakägare så ock byggnadsnämnden
äga i händelse av missnöje med
utlåtandet föra talan däremot hos
länsstyrelsen genom besvär, som skola
vara dit inkomna inom trettio dagar
från den dag, då förrättningen
avslutats.
82 §.
Skall ej underställning av utlåtandet
ske och hava besvär ej anförts
inom föreskriven tid, skall vid utlåtandet
bero; och gånge detsamma i
verkställighet i den ordning nedan
stadgas.
83 §.
I ärende, som genom underställning
eller besvär bragts under länsstyrelsens
prövning, har länsstyrelsen
att föranstalta om den ytterligare utredning,
som må anses erforderlig.
Finnes utredningen icke böra äga
rum hos länsstyrelsen, äge länsstyrelsen
med undanröjande av utlåtan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
21
(Gällande lydelse)
91 § (fjärde stycket).
Kopia av karta över föreningens
vågar samt avskrift av besluten rörande
desamma skola av länsstyrelsen
överlämnas till länets lantmäterikontor
eller, där området är beläget
inom stad eller samhälle, för vilket
byggnadslagens bestämmelser angående
stad äga tillämpning, till stadens
eller samhällets byggnadsnämnd.
Rörer ärendet område av såväl
egentliga landsbygden som ock
stad eller samhälle som nyss nämnts,
vare kartkopian och avskrift av be
-
(Föreslagen lydelse)
det återförvisa ärendet till förråttningsmannen.
I annat fall skall länsstyrelsen,
om skäl därtill föreligger,
upprätta förslag till ändring av utlåtandet.
Ändringsförslaget skall jämte
avskrift av inkomna besvärsinlagor
utställas till granskning å den
plats, där utlåtandet varit utställt;
och har länsstyrelsen att bestämma
tid, inom vilken sakägare må till
länsstyrelsen inkomma med erinringar
mot förslaget. Utställandet skall
kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket
sägs, och skall i kungörelsen intagas
underrättelse om den tid, under vilken
erinringar må avgivas. Rör ändring
allenast viss eller vissa sakägares
rätt, må i stället för vad nu föreskrivits
avskrifter av ändringsförslaget
och besvärsinlagorna tillställas
dessa sakägare med tillkännagivande
att de äga inom viss tid inkomma
med erinringar.
Ej må, med mindre i nu stadgad
ordning tillfälle beretts sakägare att
yttra sig, ändring göras i utlåtandet,
såvitt angår hans rätt.
84 §.
Då slutligen avgjorts att vägförening
skall bildas samt förrättningskartan
i erforderlig mån kompletterats,
skola kopior av kartan samt avskrifter
av förrättningsutlåtandet
och i 80 § omförmälda förteckningar
jämte beslut, som må hava meddelats
över utlåtandet, av länsstyrelsen
överlämnas till vågföreningen ävensom
till länets lantmäterikontor eller,
där området är beläget inom stad
eller samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser angående stad
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 76,
<Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sluten tillställda både lantmäterikontoret
och byggnadsnämnden.
71 § (andra stycket).
Jämkning av de gränser för området,
vilka angivas vid förordnandets
meddelande, äge länsstyrelsen sedermera
besluta, där sådant av ändrade
förhållanden påkallas. Skulle, sedan
vägförening bildats, länsstyrelsen finna,
att behov av vägförhållandenas
ordnande i enlighet med föreskrifterna
i detta kapitel ej vidare föreligger,
äge länsstyrelsen besluta, att föreningen
skall upplösas.
76 § (sjätte stycket).
Beslut, som med stöd av stadgandena
i denna paragraf meddelats, äge
länsstyrelsen i enahanda ordning
upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,
som legat till grund för
beslutet, undergått ändring.
85 §.
Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden
därtill föranleda, skall
länsstyrelsen, efter vederbörlig utredning
och sedan tillfälle beretts vägföreningen
och annan, som saken rörer,
att yttra sig i ärendet, förordna,
att väg, som förut icke hänförts till
föreningens vägar, skall såsom sådan
väg av föreningen byggas eller till
väghållning övertagas eller att väg,
som är föreningens, icke vidare skall
såsom sådan anses, så ock vidtaga
ändring av vad eljest tidigare jämlikt
84 § tredje stycket beslutits.
äga tillämpning, till stadens eller
samhällets byggnadsnämnd. Rörer
ärendet område av såväl egentliga
landsbygden som ock stad eller samhälle,
som nu nämnts, skola kartkopia
och avskrift av handlingarna tillställas
både lantmäterikontoret och
byggnadsnämnden.
85 §.
Sedan beslut meddelats i fråga, som
avses i 79 §, må frågan, där sådant
påkallas av ändrade förhållanden,
upptagas till förnyad prövning. Har,
sedan vägförening bildats, behovet av
vägförhållandenas ordnande i enlighet
med föreskrifterna i detta kapitel
upphört, må föreningen upplösas.
Beträffande förfarandet i ärende,
som nu sagts, skall i tillämpliga delar
gälla vad i 78—84- §§ sägs. Där med
hänsyn till utredningens omfattning
ny förrättning finnes ej erforderlig,
äger dock länsstyrelsen företaga
ärendet till avgörande utan att förrättning
föregått. I ty fall skall länsstyrelsen
föranstalta om utredning i
ärendet samt bereda vägföreningen
och envar annan, vars rätt är i fråga,
tillfälle att yttra sig i ärendet. För
utredningen äger länsstyrelsen anlita
sakkunnigt biträde, och skall i fråga
om ersättning till denne vad i 78 §
femte och sjätte styckena sågs äga
motsvarande tillämpning.
Där vid handläggning av ärende,
som avses i denna paragraf, kallelse
eller annat meddelande skall delgivas
ägare eller innehavare av fastighet,
vilken ingår i vägförening, må
delgivningen ske med föreningens
styrelse, som har att ofördröjligen
underrätta den eller de medlemmar
av föreningen, vilka beröras av meddelandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
23
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
87 § (tredje stycket).
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan
icke träffas, skall föreningen
genom stämning hänskjuta
tvisten till domstols prövning.
90 § (andra punkten).
Rörande ersättningen för upplåtelsen
och annat intrång, som därav föraniedes,
gälle i tillämpliga delar vad
i 43—45 §§ finnes för motsvarande
fall föreskrivet.
87 § (fjärde stycket).
Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller
största delen av densamma är belägen. Rörande förfarandet i målet samt talan
mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad om jorddelningsmål,
som genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.
87 § (femte stycket).
Den, som fordrar ersättning, stånde
jämväl öppet att få frågan prövad
enligt vad ovan sagts, såframt ej föreningen
åtnjuter anstånd, som i SS §
omförmäles, med vägens byggande eller
övertagande till väghållning enligt
beslut, som meddelats innan ersättningskravet
genom stämning väckes.
87 § (sjätte stycket).
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader
å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna.
87 § (sjunde stycket).
På begäran av vägföreningen be- På begäran av vägföreningen bestämme
ägodelningsrätten, så snart stämrne ägodelningsrätten, så snart
Den, som fordrar ersättning, stände
jämväl öppet att få tvisten prövad
enligt vad nu sagts, dock ej då fråga
är om ersättning enligt 75 § första
stycket för markupplåtelse eller annat
intrång av väg samt föreningen
åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles,
med vägens byggande eller
övertagande till väghållning enligt beslut,
som meddelats innan ersättningskravet
genom stämning väckes.
Om behandlingen av ersättningsfrågor
m. m.
86 §.
Kan överenskommelse ej träffas
om sådan ersättning för upplåtelse
eller annat intrång, som avses i 75 §
första eller tredje stycket, skall vägföreningen
genom stämning hänskjuta
tvisten till domstols prövning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ske kan efter det målet där anhängiggjorts,
ett belopp, som föreningen må
nedsätta till säkerhet för fullgörande
av sin skyldighet att gälda ersättning
enligt första stycket.
87 § (åttonde stycket).
Sedan föreningen hos länsstyrelsen
nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
äge föreningen utan hinder av
att ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken eller
vägen i anspråk för avsett ändamål.
89 § (andra stycket).
Kan med föreningen ej träffas
överenskommelse om fastighetens
rätt att begagna vägen eller rörande
beloppet av den årliga avgiften, må
tvisten efter stämning hänskjutas till
ägodelnings rättens avgörande; och
gälle i ty fall vad i 87 § fjärde stycket
är stadgat. I enahanda ordning må
frågan upptagas till förnyad prövning,
där ändrade förhållanden inträtt,
som på frågan i synnerlig mån
inverka.
ske kan efter det målet där anhängiggjorts,
ett belopp, som föreningen må
nedsätta till säkerhet för fullgörande
av sin ersättningsskyldighet.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen
nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
äge föreningen utan hinder av
itt ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken, vägen
eller rättigheten i anspråk för avsett
ändamål.
Uppstår tvist om sådan rätt att begagna
våg, som avses i 77 §, eller
om beloppet av avgiften för begagnandet,
må tvisten efter stämning
hänskjutas till domstols prövning;
och gälle därom vad i andra stycket
sägs. I enahanda ordning må frågan
upptagas till förnyad prövning, där
ändrade förhållanden inträtt, som
i synnerlig mån inverka på frågan.
Om verkställighet.
88 §. 87 §.
Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av
föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,
där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock
på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen
men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom
vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna
varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.
Där i fall, som i första stycket av- Där i fall, som i första stycket avses,
på föreningen ankommande åt- ses, på föreningen ankommande åtgärd,
varav rätten att tillträda väg- gärd, varav rätten att tillträda vägmärken
eller vägen är beroende, icke marken eller vägen är beroende, icke
vidtagits av föreningen, må länssty- vidtagits av föreningen, må länssty
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
25
(Gällande lydelse)
relsen förelägga densamma viss tid
härför samt, om den tid försittes, förordna
den av länsstyrelsen utsedde ledamoten
i föreningens styrelse eller
annan syssloman att för föreningen
vidtaga nämnda åtgärd och att i styrelsens
ställe hos föreningsmedlemmarna
uttaga härför erforderliga bidrag.
Syssloman njute av föreningen
arvode, som bestämmes av länsstyrel
-
(Föreslagen lydelse)
relsen förelägga densamma viss tid
härför samt, om den tid försittes, förordna
syssloman att för föreningen
vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna
uttaga härför
erforderliga bidrag. Syssloman njute
av föreningen arvode, som bestämmes
av länsstyrelsen.
sen.
På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande
till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl
därtill äro.
Om vägförenings organisation och
förvaltning.
74 §. 88 §.
För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens
beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet
vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen
meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru
styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision
av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru
ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse
till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna
ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan
lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för
vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas
och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av
tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen
skall hava sitt säte inom den kommun,
där området i sin helhet eller
till största delen är beläget. En av
styrelsens ledamöter utses av länsstyrelsen
och må av föreningen åt
-
Föreningens styrelse skall bestå av
tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen
skall hava sitt säte inom den kommun,
där föreningens område i sin
helhet eller till största delen är beläget.
En av styrelsens ledamöter utses
av länsstyrelsen och må av för
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
njuta arvode med belopp, som, där eningen åtnjuta arvode med belopp,
överenskommelse ej kan träffas, be- som, där överenskommelse ej kan
stämmes av länsstyrelsen; de övriga träffas, bestämmes av länsstyrelsen;
väljas av föreningen. de övriga väljas av föreningen.
Där vid förrättning enligt 78 § vägförening
finnes böra komma till
stånd, skall förrättningsmannen söka
förmå sakägarna att ena sig om
antagande av stadgar och utseende
av ledamöter i styrelsen samt därvid
för sakägarna framlägga förslag
till stadgar. Hava, då beslut om bildande
av vägförening vinner laga
kraft, medlemmarna av föreningen ej
enat sig om antagande av stadgar
och utseende av ledamöter i styrelsen,
meddele länsstyrelsen nödiga föreskrifter
att gälla såsom stadgar intill
dess bristen avhjälpts samt förordne
den av länsstyrelsen utsedde
ledamoten av styrelsen att mot arvode,
som länsstyrelsen bestämmer,
såsom syssloman förvalta föreningens
angelägenheter och företräda föreningen
på sätt om styrelse finnes nedan
stadgat. Sysslomannen åligge att
ofördröjligen utlysa sammanträde
med föreningens medlemmar för antagande
av stadgar och val av ledamöter
i styrelsen.
Å föreningssammanträde må röst- Å föreningssammanträde må rösträtt
för fastighet, som ingår i för- rätt för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt eningen, utövas av den, som enligt
5 § har att svara för fullgörande av 5 § har att svara för fullgörande av
fastighetens bidragsskyldighet, efter fastighetens bidragsskyldighet, efter
det andelstal, som efter ty nedan i det andelstal, som efter ty i 76 § sägs
76 § sägs skall vara bestämmande för skall vara bestämmande för fastighefastighetens
delaktighet i väghåll- tens delaktighet i väghållningsskylningsskyldigheten.
digheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena
i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas
från sitt uppdrag.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
Menar medlem av vägförening, att
beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller
eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker
hans rätt såsom medlem av föreningen,
äge han hos länsstyrelsen
föra talan mot beslutet genom besvär,
som jämte det överklagade beslutet
skola ingivas inom trettio dagar från
beslutets dag, klaganden dock obetaget
att på eget äventyr med posten insända
besvärshandlingarna så tidigt
att de före sagda tids utgång komma
länsstyrelsen till handa. Försummas
det, vare rätt till talan mot beslutet
förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,
gånge det i verkställighet, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Talan, som nu nämnts, må i fall
då rösträtt å sammanträde för fastighet
utövas av dess innehavare, föras
ej mindre av denne än även av fastighetens
ägare.
(Föreslagen lydelse)
Menar medlem av vägförening, att
beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller
eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker
hans rätt såsom medlem av föreningen,
äge han hos länsstyrelsen
föra talan mot beslutet genom besvär,
som jämte det överklagade beslutet
skola vara dit inkomna inom trettio
dagar från beslutets dag. Försummas
det, vare rätt till talan mot beslutet
förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,
gånge det i verkställighet, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Talan, som nu nämnts, må i fall,
då rösträtt å sammanträde för fastighet
utövas av dess innehavare, föras
ej mindre av denne än även av fastighetens
ägare. Samma befogenhet
tillkomme nyttjanderättshavare, som
enligt avtal har att fullgöra ägares
förpliktelser mot föreningen.
77 §. 89 §.
Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i pen
-
ningar.
Beträffande uttaxering skall vad i
63 § första stycket finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. Förmenar
medlem av vägföreningen, att verkställd
uttaxering eller fördelning å
medlemmarna av uttaxerat belopp ej
är med lag överensstämmande, äge
han hos länsstyrelsen söka rättelse i
den gjorda debiteringen genom besvär,
som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden
skola ingivas inom
trettio dagar efter det sammanträde,
Beträffande uttaxering skall vad i
63 § första stycket finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. Förmenar
medlem av vägföreningen eller nyttjanderättshavare,
som omförmäles i
88 § sista stycket, att verkställd uttaxering
eller fördelning å medlemmarna
av uttaxerat belopp ej är med
lag överensstämmande, äge han hos
länsstyrelsen söka rättelse i den
gjorda debiteringen genom besvär,
som jämte styrkt avskrift av debite
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
å vilket längden varit framlagd för
granskning, klaganden dock obetaget
att på eget äventyr med posten insända
besvärshandlingarna så tidigt
att de före sagda tids utgång komma
länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär
sålunda anförts, skall å tid, som
av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat
bidrag inbetalas, vid äventyr
att, där ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, beloppet må utsökas i enahanda
ordning som om betalningsskyldighet
vore genom lagakraftägande
dom ålagd.
(Föreslagen lydelse)
ringslängden skola vara dit inkomna
inom trettio dagar efter det sammanträde,
å vilket längden varit framlagd
för granskning. Ändå att besvär sålunda
anförts, skall å tid, som av föreningens
styrelse bestämts, uttaxerat
bidrag inbetalas, vid äventyr att, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,
beloppet må utsökas i enahanda
ordning som om betalningsskyldighet
vore genom lagakraftägande dom
ålagd.
78 §. 90 §.
För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna
efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten.
Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad
mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande
endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning
söka denna.
År gälden klar och förfallen, skall
styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva
bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. För täckning
av gäld, som under visst år uppkommit
annorledes än genom sådan
upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,
har styrelsen att, om gälden
ej genast infrias, av inkomsterna under
året avsätta det belopp, som kan
beräknas åtgå till gäldens betalning.
Sålunda avsatta medel må ej användas
eller tagas i mät för annat ändamål.
Har länsstyrelsen förordnat, att
föreningen skall upplösas, vare lag
som i 64 § sägs.
Är gälden klar och förfallen, skall
styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva
bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. För täckning
av gäld, som under visst år uppkommit
annorledes än genom sådan
upplåning av medel, varom i 92 § förmäles,
har styrelsen att, om gälden ej
genast infrias, av inkomsterna under
året avsätta det belopp, som kan beräknas
åtgå till gäldens betalning. Sålunda
avsatta medel må ej användas
eller tagas i mät för annat ändamål.
Skall föreningen upplösas, vare lag
som i 64 § andra, tredje och fjärde
styckena sägs.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
29
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
79 §. 91 §.
För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag
därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse
å föreningssammanträde.
Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda
andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket
är föreskrivet motsvarande tillämpning.
80 §. 92 §.
Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta
nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla
bristen.
81 §.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,
för gäldande av ersättning
enligt 87 § eller för annat ändamål,
som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,
vinterväghållningen eller
förvaltningen under året, beräknas
bliva så betydande att de skäligen
böra fördelas å flera år, må föreningen
efter länsstyrelsens medgivande
för täckning av viss del av dessa utgifter
upptaga lån att återgäldas genom
årliga amorteringar under flera,
högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen
godkänd plan.
91 § (första—tredje styckena.)
Då länsstyrelsen meddelat beslut,
som i 71 § andra stycket, 72 § eller 76
§ första och andra styckena avses, eller
varigenom fastighet åsatts sådant
särskilt andelstal, som i.76 § sägs, eller
meddelat beslut enligt 8i § tredje
stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet
delgivas vägföreningen, vars styrelse
har att om beslutet skyndsamt under
-
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad,
för gäldande av ersättning
enligt 75 § eller för annat ändamål,
som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,
vinterväghållningen eller
förvaltningen under året, beräknas
bliva så betydande att de skäligen böra
fördelas å flera år, må föreningen
efter länsstyrelsens medgivande för
täckning av viss del av dessa utgifter
upptaga lån att återgäldas genom årliga
amorteringar under flera, högst
tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd
plan.
Om talan mot länsstyrelses beslut.
93 §.
Då länsstyrelse meddelat beslut i
ärende, som avses i detta kapitel,
skall, utom i fall som avses i tredje
stycket, underrättelse om beslutets
innehåll i vederbörliga delar genom
länsstyrelsens försorg antingen tillställas
envar, som beslutet rörer, eller
ock kungöras på sått i 80 § fjärde
stycket sägs.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
rätta föreningens medlemmar i den
ordning, som härför är i stadgarna
bestämd. Länsstyrelsen besörje ock
att beslutet i vederbörliga delar delgives
envar ägare och brukare av sådan
i föreningen icke ingående fastighet,
vilken beslutet angår.
Kungörelse om förordnande om
vägförenings bildande och av beslut,
som i 71 § andra stycket avses, skall
genom länsstyrelsens försorg införas
i länskungörelserna och ortstidning.
Uppgift å vilka vägar, som hänförts
till föreningens vägar, skall, när beslut
i frågan meddelats ävensom när
sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens
försorg, på sätt länsstyrelsen
finner lämpligt, allmänt kungöras i
orten.
93 §.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses,
gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de
till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas
till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,
där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
över beslut, varigenom länsstyrelse
förordnat förrättning sman eller
sakkunnigt biträde eller föreskrivit
underställning av utlåtande, må ej
klagas. Ej heller må talan föras mot
beslut, varigenom förrättning återförvisats
till förrättnings mannen. Att
talan ej må föras mot länsstyrelses
beslut i jävsfråga, följer av vad i 30
och 78 §§ är stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
31
(Gällande lydelse)
Bestämmelser till
(Föreslagen lydelse)
5 KAP.
främjande av trafiksäkerheten.
100 §.
Där det finnes påkallat för tillgodoseende
av trafiksäkerheten äger
länsstyrelse med avseende å viss enskild
väg inom länet eller del av sådan
väg förordna, att inom ett avstånd
av högst tolv meter från vägbanans
mitt ej må utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras byggnad, uppsättas
stängsel, som skymmer utsikten
över vägbanan, eller vidtagas annan
dylik för trafiksäkerheten menlig
anordning. Vid korsning i samma
plan mellan enskilda vägar eller
mellan enskild väg och järnväg eller
spårväg må förordnandet utvidgas
att avse ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter belägna
i vägarnas mittlinjer högst femtio
meter från korsningen.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande,
som avses i första stycket,
skall länsstyrelsen verkställa erforderlig
utredning samt därvid bereda
de väghållningsskyldiga eller för
dem utsedd styrelse, markägare och
andra, som hava ett väsentligt intresse
av frågan, tillfälle att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Om meddelat förordnande skall,
utöver den underrättelse angående
förordnandet som sker enligt allmänna
bestämmelser, meddelande intagas
i länskungörelserna och ortstidning.
101 §.
Finnes å markområde, beträffande
vilket meddelats förordnande varom
i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller
annan därmed jämförlig anordning,
som prövas medföra fara för trafi
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ken, må länsstyrelsen förelägga den
som har att svara för anordningen
att bortskaffa densamma eller vidtaga
sådan åtgärd med avseende därå,
att faran undanröjes. Vad i i00 §
andra stycket sägs skall därvid äga
motsvarande tillämpning.
Vid meddelande av föreläggande
enligt första stycket må vite utsättas.
102 §.
Har ansökan om tillstånd enligt
100 § första stycket att å fastighet
uppföra byggnad eller eljest vidtaga
i samma stycke omförmäld anordning
icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten eller del därav nyttjas
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens tidigare
värde, är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om
innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten,
som upplåtits innan förordnandet
meddelades.
Ersättning varom sägs i första stycket
skall bestämmas att utgå på en
gång; dock må ersättningen, om särskilda
skäl äro därtill, på begäran antingen
av kronan eller av fastighetsägaren
eller annan sakägare fastställas
att utgå med visst årligt belopp
med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade
att erhålla omprövning
vid ändrade förhållanden.
Vad i fråga om ersättning avtalats
eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare
skall gälla jämväl mot den som efter
det rätten till ersättning uppkom förvärvat
sakägarens rätt i avseende å
fastigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
33
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
103 §.
Är fastighetsägare jämlikt 102 §
tillkommande ersättning bestämd att
utgå på en gång och har fastigheten
genom inskränkningen i förfoganderätten
undergått sådan minskning i
värde att den kan antagas ej utgöra
full säkerhet för fordran, för vilken
fastigheten svarade då rätten till ersättning
uppkom, skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen; och skall
om fördelning och utbetalande av
nedsatt belopp samt verkan därav i
tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat för det fall att enligt lagen
om expropriation nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtes.
Har förlust å fordran som i första
stycket avses uppstått till följd av
att nedsättning ej skett, skall fordringens
innehavare njuta ersättning
av kronan för förlusten mot avskrivning
å fordring shandling en. Detsamma
gäller, där förlust tillskyndats
fordringens innehavare därigenom att
ersättning blivit för lågt beräknad
och densamma till följd av överenskommelse
mellan kronan och den ersättningsberättigade
eller av annan
anledning ej blivit prövad av domstol.
104 §.
Den som på grund av föreläggande
enligt 101 § bortskaffat eller ändrat
befintlig anordning vid väg är berättigad
till ersättning av kronan för sina
kostnader härför ävensom för den
skada i övrigt som genom åtgärden
må hava uppkommit för honom. Ersättningen
skall bestämmas att utgå
på en gång.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 76.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
105 §.
Den som vill göra anspråk på ersättning
enligt 102, 103 eller 10b §
skall göra framställning därom hos
länsstyrelsen.
Kan överenskommelse icke träffas
om ersättningen, har den som gjort
framställningen att instämma sin
talan till ägodelningsrätten i den ort,
där den av förordnandet eller föreläggandet
berörda marken är belägen.
Jämväl kronan äger påkalla prövning
av ersättningsfrågan enligt vad nu
sagts. Rörande förfarandet i målet
samt talan mot däri meddelade beslut
skall i tillämpliga delar gälla vad om
j or ddelnings mål, som genom stämning
anhängiggjorts, finnes stadgat.
Kronan skall vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader å målet, såframt
ej rätten med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda
förordna.
106 §.
Länsstyrelsen äger vid vite förelägga
den som uppfört byggnad eller
vidtagit annan åtgärd i strid mot
förbud enligt 100 § att undanröja eller
ändra det utförda. Överexekutor
äger ock meddela handräckning till
rättelse i vad olagligen skett. Ansökan
om handräckning må göras av
allmän åklagare, byggnadsnämnd
samt ägare eller innehavare av fastighet,
som äger begagna vägen. Beträffande
sådan handräckning gälla enahanda
bestämmelser som de vilka
åro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.
Efterkommes ej föreläggande, som
meddelats med stöd av 101 §, skall
på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden
vidtages.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
35
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Kostnad för handräckning enligt
första stycket, varom ansökan gjorts
av allmän åklagare, må på utmätningsmannens
begäran förskjutas av
allmänna medel.
107 §.
Över länsstyrelses beslut i fråga,
som avses i detta kapitel, må klagan
föras hos Konungen i vederbörande
statsdeparlement i den för ekonomimål
i allmänhet stadgade ordning. Beslutet
skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, där ej
Konungen annorlunda förordnar.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag -—- -Genom denna
Ändå att — —
- januari 1940.
—- enskilda vägar,
därefter företages.
Är rättighet eller skyldighet med
avseende å väg genom förrättning,
dom eller eljest bestämd enligt äldre
lag, skall, där annat ej följer av 83 §
i nya lagen eller av vad nedan föreskrives,
beträffande det sålunda uppkomna
rättsförhållandet fortfarande
tillämpas vad därom vid tiden för nya
lagens ikraftträdande finnes stadgat.
Har fastighet,---— —----—
Vad i----— —
Där skyldighet —--
Är rättighet eller skyldighet med
avseende å väg genom förrättning,
dom eller eljest bestämd enligt äldre
lag, skall, där annat ej följer av 74 §
i nya lagen eller av vad nedan föreskrives,
beträffande det sålunda uppkomna
rättsförhållandet fortfarande
tillämpas vad därom vid tiden för nya
lagens ikraftträdande finnes stadgat.
-----sistnämnda dag.
— juni 1926.
----till efterrättelse.
Den äldre -—
Stadgandet i
Har rätt--
Där i —--
— — ingåtts dessförinnan.
---—- äga tillämpning.
--- frågans återupptagande.
av väghållningsskyldigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954, dock att, där länsstyrelse före
nämnda dag meddelat beslut om bildande
av vägförening, ärendet skall
handläggas och prövas enligt hittills
gällande bestämmelser.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
till
Lag
om lindrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Härigenom förordnas, att 116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har i byggnadsplan bestämts att
mark skall användas till väg eller annan
allmän plats utan att skyldighet
att upplåta marken föreligger enligt
112 eller 113 §, och kan markens
ägare till följd av vad sålunda bestämts
nyttja marken allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, vare han
berättigad till ersättning för den skada
som han härigenom lider. Samma
lag vare om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits
innan byggnadsplanen fastställdes.
Skyldighet att svara för ersättningen
åligger i fråga om mark, som är
avsedd till allmän väg, kronan samt
beträffande annan mark vägförening,
inom vars område marken är belägen.
Finnes ej vägförening när fråga
uppkommer om ersättning i fall som
sist nämnts, skall länsstyrelsen förordna
om sådan förenings bildande.
Ersättningen skall
Frågan huruvida -
Har i byggnadsplan bestämts att
mark skall användas till väg eller annan
allmän plats utan att skyldighet
att upplåta marken föreligger enligt
112 eller 113 §, och kan markens
ägare till följd av vad sålunda bestämts
nyttj a marken allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, vare han
berättigad till ersättning för den skada
som han härigenom lider. Samma
lag vare om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits
innan byggnadsplanen fastställdes.
Skyldighet att svara för ersättningen
åligger i fråga om mark, som är
avsedd till allmän väg, kronan samt
beträffande annan mark vägförening,
inom vars område marken är belägen.
Finnes ej vägförening när fråga
uppkommer om ersättning i fall som
sist nämnts, skall länsstyrelsen föranstalta
om sådan förenings bildande.
— -—- — till marken.
--planens genomförande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
37
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i
statsrådet å Stockholms slott den 20 november 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om vissa ändringar
i lagen om enskilda vägar och byggnadslagen samt anför därvid följande.
Jämlikt bemyndigande den 26 augusti 1948 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet
åt dåvarande landshövdingen G. H. Andersson, lagmannen
A. Bexelius, nuvarande generaldirektören K. G. Hjort samt ledamöterna
av riksdagens första kammare K. H. Andersson och O. L. Tjällgren
att inom departementet biträda med utredning angående statens övertagande
av vinterväghållningen på vissa enskilda vägar. Åt landshövdingen
Andersson uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet.
De sakkunniga — vilka antog benämningen 1948 års vinterväghållningsutredning
— avlämnade den 14 december 1950 betänkande angående snöröjning
på enskilda vägar och fullgjorde därmed sitt nämnda uppdrag.
Genom särskilda beslut den 9 juni 1950 och den 11 januari 1952 uppdrog
Kungl. Maj :t åt vinterväghållningsutredningen att verkställa dels av
riksdagen genom skrivelse den 10 maj 1950, nr 198, begärd översyn av bestämmelserna
om vägföreningar i 1939 års lag om enskilda vägar, dels ock
av riksdagen genom skrivelse den 25 juni 1948, nr 350, begärd utredning angående
reglering av rätten att hålla grindar över enskild väg, till vilken
statsbidrag utgår. Till fullgörande av dessa två uppdrag har vinterväghållningsutredningen
med skrivelse den 10 oktober 1952 avgivit betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. (SOU
1952:26). ''
Över sistberörda förslag och betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Norrbottens län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
Sveriges lantbruksförbund, länsvägnämndernas förbund, svenska vägföreningen,
förbundet för enskild väghållning i Stockholms län, Sveriges
lantmätareförening och Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar.
Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden av samtliga
överlantmätare. Vid flertalet av länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden
av vägförvaltningen inom länet, varjämte envar av länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län bifogat
utlåtande av länsarkitekten i länet samt länsstyrelsen i Malmöhus län
därjämte vid sitt yttrande fogat utlåtanden av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och av byggnadsnämnden i Herrestads kommun.
Sedan de frågor, som behandlas i vinterväghållningsntredningens år 1952
avgivna betänkande, ytterligare beretts inom kommunikationsdepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga desamma.
1. Huvuddragen av gällande lagbestämmelser om enskilda vägar.
De grundläggande nu gällande bestämmelserna om enskild väghållning
är sammanförda i lagen den 3 september 7939 (nr 608) om enskilda vägar
med ändringar genom lagar den 16 maj 1947 (nr 183), den 30 juni 1947 (nr
387) och den 15 maj 1952 (nr 234). Lagen upptog i sin ursprungliga lydelse
tre kapitel, nämligen 1 kap. (1—5 §§), innehållande vissa begreppsbestämningar
och andra stadganden av allmän innebörd, 2 kap. (6—70 §§), innefattande
bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet, samt 3 kap. (71—93
§§), innehållande särskilda bestämmelser om vissa vägar inom områden
med tätare bebyggelse. Genom nyssnämnda lag den 15 maj 1952 har till lagen
fogats ett fjärde kapitel (94—99 §§), upptagande vissa speciella föreskrifter
rörande skogsvägar.
Lagen om enskilda vägar är tillämplig å såväl stad som landsbygd men
äger i princip ej tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts.
Fastställelse av stadsplan medför dock icke i och för sig, att tidigare avgöranden
rörande väghållningen annulleras, utan härför fordras uttryckligt
beslut. Under lagen inbegripes icke blott farväg utan även gångväg (1 §).
Till väg hänföres själva vägbanan och de områden därinvid, som stadigvarande
erfordras för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett,
dike och upplagsplats. Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, vägmärke
och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom
väg anses bro och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byggande
av väg (inklusive omläggning och förbättring av befintlig väg), vägunderhåll
(vartill hänföres alla åtgärder för vägens vidmakthållande i ett
tillfredsställande skick) samt vinterväghållning (omfattande åtgärder för
att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från snö och is, utmärkande av
vägbanan, där så tarvas, så ock åtgärder för vägbanans förbättrande genom
påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling
uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfatt
-
Kungl , Maj:ts proposition nr 76.
39
ning är till avsevärd olägenhet; 3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten
till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några fall
av dess innehavare. Med fastighet kan jämställas viss annan fast anläggning
(1 och 5 §§).
Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märkes
främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning
upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är
av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till
märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och 9 §§).
Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till
begagnande för annan fastighet (7 och 9 §§). Ägare av fastighet kan även
förpliktas tåla, att å fastigheten tages sand, grus, jord eller sten till väg,
att vid vägen växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att
snöskärm uppsättes å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan
meddelas mot bibehållande eller uppsättande av grind eller led å vägen
(14 §). Fastighetsägaren är även i dessa fall berättigad till ersättning av
väghållaren. Om väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli
av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda
fastighetens ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och
vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastigheter,
som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden (10 §).
Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras
antingen gemensamt eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan skall,
då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med hänsyn till
den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å
någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av
vägen (11 §).
Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall utföras
enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,
benämnd vägsamfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar, som
granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50 §). Väghållningsskyldigheten
tar formen av en förpliktelse att bidraga till samfällighetens
utgifter, och bidragsplikten regleras genom andelstal, som åsatts
fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans fördelning
(33 §). Samfällighetens styrelse är pliktig att hos de väghållningsskyldiga
uttaxera och indriva de bidrag, som erfordras (62 §). De bidrag i
penningar, som de väghållningspliktiga fastigheterna sålunda har att utgiva,
utgår med förmånsrätt före all i fastigheterna intecknad gäld (lag den 3
september 1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda
vägar). Vägsamfällighet får icke utöva verksamhet, som är främmande
för dess ändamål att handhava den gemensamma väghållningen och
därmed förenade angelägenheter (50 §).
Eventuella tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och
prövas vid särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av
länsstyrelsen, kan biträdas av gode män. Rätt att påkalla förrättning till
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
kommer ägare och i 5 § avsedd innehavare av fastighet, vilken saken förmenas
angå. Även frågor om ersättning för upplåtelse av mark eller annat intrång
upptages i förekommande fall till prövning vid förrättningen (15—
20 §§). Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen och gode männen,
där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande rörande de frågor, förrättningen
avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd med utlåtandet, äger
föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten (37 §). Föres ej talan mot
förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande dom
(40 §).
De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen givits för vissa vägar inom
områden med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen
samt iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom
område, där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära
förestående tid uppkomma, kan uppdragas åt en samfällighet av särskilt
slag, i lagen kallad vägförening. Initiativet till bildande av eu vägförening
tages av länsstyrelsen (71 §). Länsstyrelsen äger även principiellt beslutanderätt
i alla frågor rörande föreningens tillkomst. Förfarandet vid bildande
av vägförening kan sägas vara indelat i tre etapper. Innan förfarandet
nått den fullbordan, att föreningen kan påbörja sin verksamhet med att
ordna väghållningen, erfordras nämligen tre särskilda beslut av länsstyrelsen.
Den första etappen markeras av beslutet att vägföreningen skall komma
till stånd. Innan sådant beslut meddelas, skall länsstyrelsen ha låtit vidtaga
erforderlig förberedande utredning. Rör frågan stad eller annan ort,
där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall länsstyrelsen höra
byggnadsnämnden. Vidare skall länsstyrelsen hålla sammanträde med ägare
och innehavare av fastigheter inom det område, beslutet skall avse. Beslutas
inrättande av vägförening, angives i beslutet, vilket område föreningen
skall omfatta. I föreningen ingår de fastigheter, vilka i sin helhet eller till
någon del är belägna inom området (71 §), i allmänhet dock icke fastighet,
som utgör kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata (72 § andra stycket).
Sedan det sålunda blivit klarlagt, vilka som skall vara medlemmar i föreningen,
ankommer det på dessa att antaga stadgar och välja styrelse. För
detta ändamål skall länsstyrelsen utfärda kallelser till sammanträde med delägarna.
Det föreskrives däremot ej uttryckligen, att sammanträdet skall äga
rum inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna (75 §). Stadgarna skall
fastställas genom beslut av länsstyrelsen (andra etappen).
Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, vidtager
förfarandets tredje etapp, varunder länsstyrelsen skall till avgörande företaga
frågan, vilka vägar som skall förklaras vara föreningens. Förslag i
frågan upprättas av länsstyrelsen eller av särskilt förordnad sakkunnig person,
i båda fallen under medverkan av föreningen. Innan saken avgöres,
skall sammanträde med delägarna äga rum inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar. Är fråga om väg i stad eller annan ort, varest skyldighet
föreligger att söka byggnadslov, och kan frågan äga betydelse för be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
41
byggeisen eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande
från byggnadsnämnden samt i viktigare fall från stadsfullmäktige, kommunalnämnd
i köping eller municipalnämnd (86 §). Beslutet skall angiva läge,
sträckning och bredd av föreningens vägar ävensom meddela de föreskrifter
i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid marken är bar och vintertiden,
vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten må
anses påkallade. Vidare skall bestämmas, i vad mån och på vilka villkor
grindar får finnas å vägarna. Vägarna skall utmärkas å karta (84 §).
Samtliga de beslut, länsstyrelsen enligt det nu sagda har att meddela i
samband med bildande av vägförening, kan var för sig överklagas (93 §).
I motsats till vad fallet är beträffande förrättning enligt 2 kap. innehåller
bestämmelserna om vägförenings bildande icke några närmare föreskrifter
om sammanträdesordningen, om protokollföring o. d. Blott beträffande kallelser
till sammanträde och kungörande av fattade beslut ges något utförligare
bestämmelser.
Sedan slutligen avgjorts, att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och
annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen. Eventuell tvist om ersättning instämmes till ägodelningsrätt.
Marken eller vägen får emellertid tagas i anspråk, så snart föreningen
till säkerhet för ersättningen hos länsstyrelsen nedsatt ett belopp,
som ägodelningsrätten bestämmer (87 §).
Bätt att ta sand, grus, jord eller sten å annans fastighet kan tillerkännas
vägförening under samma villkor som annan vägsamfällighet (jfr 13 §).
Erfordras upplåtelse av sådan rätt, måste emellertid, om ej frivillig uppgörelse
träffas, förrättning äga rum i den ordning 2 kap. stadgar (90 §).
Beslut om ändring i vägförenings område meddelas i samma ordning som
beslut om bildande av sådan förening (71 § andra stycket och 91 § andra
stycket). Ändring i fråga om föreningens väghållningsskyldighet kan beslutas
av länsstyrelsen efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts
vägföreningen och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet. I övrigt
är någon viss procedur ej föreskriven (85 §).
För verkställande av de undersökningar, som kan vara erforderliga vid
vägförenings bildande eller för fullgörande av annan uppgift, som ankommer
på länsstyrelsen, äger länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde. Ersättning
till biträde som anlitats för att uppgöra förslag, vilka vägar som skall vara
föreningens, skall betalas av föreningen. Även eljest åligger det föreningen
att vidkännas kostnaden för särskild sakkunnig, för såvitt icke vid den
slutliga handläggningen av ärendet prövas skäligt att den betalas av enskild
sökande (92 §).
Bestämmelserna om stadgar och styrelse för vägförening överensstämmer
i de flesta hänseenden med vad som gäller för vägsamfälligheter enligt 2
kap. Den väsentligaste skillnaden består däri att en ledamot av föreningens
styrelse skall utses av länsstyrelsen. Föreningens styrelse skall bestå av antingen
tre eller fem ledamöter (medan det beträffande vägsamfälligheter
42 Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
enligt 2 kap. överlämnats åt delägarna att bestämma antalet; 74 § femte
stycket).
Liksom inom andra vägsamfälligheter bestämmes delägarnas rättigheter
och skyldigheter inom föreningen av andelstal. Såsom huvudregel gäller att
andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. För
fastigheter, vilka saknar taxeringsvärden, bestämmes särskilda andelstal
(76 § första stycket). Om speciella omständigheter föranleder att taxeringsvärdet
måste anses utgöra en mindre rättvis grund för bestämmande av viss
fastighets delaktighet, kan länsstyrelsen fastställa ett särskilt högre eller
lägre andelstal för denna fastighet (76 § tredje stycket). Skulle ett system
med andelstal, bestämda efter taxeringsvärdena, i visst fall medföra en
mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan, äger länsstyrelsen förordna
att annan grund skall tillämpas för fördelningen (76 § andra stycket).
Har bebyggelsen inom vägföreningens område tillkommit på det sättet, att
ett flertal bostadstomter försålts av en och samme markexploatör, ger lagen
möjlighet lör länsstyrelsen att bestämma andelstal för exploatörens egna
fastigheter högre än efter den eljest gällande grunden såvitt angår skyldigheten
att deltaga i byggandet (ej i underhållet) av viss eller vissa vägar (76 §
fjärde stycket).
Vägförening äger enligt den särskilda lagen om förmånsrätt för vissa
fordringar enligt lagen om enskilda vägar uttaga sina bidragsfordringar i
medlemsfastigheterna med rätt före intecknad gäld.
Vägföreningens uppgift är att ombesörja och bekosta väghållningen i
fråga om föreningens vägar samt att handhava de i föreningen ingående
fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Den får icke utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna
ändamål (73 §).
Det ankommer på länsstyrelsen att övervaka att vägförening fullgör sina
uPP§ifter med avseende å väghållningen. Vid försummelse från föreningens
sida att vederbörligen bygga eller underhålla någon av de vägar, som förklarats
vara föreningens, eller att fullgöra vinterväghållning därå kan länsstyrelsen
ingripa med föreläggande, vare sig sådant påkallas av någon rättsägare
eller icke. Där det finnes påkallat, äger länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller på viss tid med byggande av väg eller
övertagande av befintlig väg till väghållning. Sådant tillstånd kan när som
helst återkallas (88 §).
Rätt att begagna föreningens vägar tillkommer icke blott de fastigheter,
vilka ingår i föreningen, utan även övriga fastigheter, för vilka vägen är till
nytta. Sådan fastighet kan — liksom fallet är beträffande vägsamfälligheter
i allmänhet — förpliktas att utgiva slitageersättning. Tvist därom prövas av
ägodelningsrätt (89 §).
De i 4 kap. lagen om enskilda vägar meddelade särskilda bestämmelserna
rörande skogsvägar innefattar med avseende å dessa vägar vissa modifikationer
av principerna i 2 kap. Med avseende å sådana vägar kan den allmänna
normen för deltagande i väghållningsbördan jämkas, om det finnes
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
43
skäligt för främjande av god skogshushållning (95 §). Vidare kan det eljest
tillämpade systemet med andelstal för fördelning av väghållningsbördan i
viss omfattning ersättas av ett system med vägavgifter för transport av skogsprodukter
(96—99 §§).
Inom byggnadslagstiftningen finnes vissa stadganden, som direkt berör
väghållningen inom vägföreningsområdena. Enligt 107 § byggnadslagen skall
byggnadsplan utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och
andra allmänna platser. Däremot upptager byggnadslagstiftningen icke någon
bestämmelse angående skyldighet för markägare eller andra att bringa planen
i verkställighet. I stället har i 126 § byggnadsstadgan införts en bestämmelse
om att, när byggnadsplan fastställts för visst område och de av planen
omfattade fastigheterna icke redan ingår i vägförening, länsstyrelsen skall
taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för området.
I 112 § byggnadslagen finnes bestämmelse om skyldighet i vissa fall för
ägare av mark, som enligt fastställd byggnadsplan avsetts till väg eller annan
allmän plats, att utan ersättning låta marken tagas i anspråk och nyttjas
för det avsedda ändamålet. Förutsättningar för sådan skyldighet är ■—
utöver vad som framgår av det redan anförda — att nybyggnad ägt rum
inom byggnadsplaneområdet, att marken till följd av nybyggnaden erfordras
för samfärdseln inom området, att marken icke bebyggts samt att densamma
vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden
uppförts eller varifrån mark till byggnaden upplåtits, eller ock annan
fastighet med samma ägare. Vidare finnes i 113 § byggnadslagen en bestämmelse,
enligt vilken det i vissa fall kan åläggas ägare av markområden,
som lägges under byggnadsplan, att upplåta mark till vägar och allmänna
platser i större omfattning än som stadgas i 112 §. Förutsättningarna för
bestämmelsens tillämpning har angivits så, att byggnadsplan lägges över
område i en ägares hand samt att markupplåtelse prövas skälig med hänsyn
till den nytta, denne kan förväntas få av planens genomförande, och övriga
omständigheter.
Ytterligare bör omnämnas bestämmelsen i 116 § byggnadslagen, enligt
vilken ägare av samt i vissa fall även innehavare av nyttjanderätt o. d. till
mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats och som
till följd därav kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den skada
som han härigenom lider. Detta gäller dock ej om skyldighet att upplåta
marken föreligger enligt de nyss refererade bestämmelserna i 112 och 113
§§ samma lag. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark,
som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening,
inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening, när
fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen
förordna om sådan förenings bildande.
44
Knngl. Maj:ts proposition nr 76.
2. Allmänna synpunkter.
Utredningen. Utredningen har särskilt uppehållit sig vid förhållandena
inom områden, som enligt bestämmelserna i byggnadslagen lagts under byggnadsplan,
samt har påtalat, att generella bestämmelser saknades rörande
ansvaret för dessa planers genomförande. Inledningsvis har till behandling
upptagits frågan, av vilka rättssubjekt — staten, kommunerna, särskilt bildade
sammanslutningar eller enskilda personer — väghållningsbestyret lämpligast
borde ombesörjas. I detta hänseende har utredningen hänvisat till
bl. a. uttalanden i frågan, vilka gjorts av 1935 års vägsakkunniga i deras år
1938 avgivna betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m.
(SOU 1938: 23, s. 69—72) samt av chefen för justitiedepartementet i samband
med remiss till lagrådet av förslaget till nu gällande byggnadslag
(prop. nr 131/1947 s. 142), av vilka uttalanden framginge, att man tidigare
avböjt såväl tanken på att införa kommunalt ansvar för väghållningen i sådana
tättbebyggda orter, som avsåges med bestämmelserna om byggnadsplan,
som ock möjligheten att tillskapa särskilda sammanslutningar med uppgift
att sörja för tillgodoseende av alla de behov, till vilka tätbebyggelsen gåve
upphov, såsom väghållning, vägbelysning, vatten- och avloppsanläggningar
in. m. För genomförandet av byggnadsplan hade man därför alltjämt att lita
till strödda bestämmelser i skilda författningar, av vilka de viktigaste vore
enskilda väglagens stadganden om vägföreningar. Frågan om en reform på
detta område hade under utredningsarbetet aktualiserats bl. a. genom uttalanden
av vissa länsstyrelser m. fl. angående önskvärdheten av en sammanfattande
lagstiftning på området. -— Utredningen hade funnit sig icke böra
ingå på frågan om en mera genomgripande reform av vägföreningsinstitutet
utan hade ansett sin uppgift i förevarande hänseende begränsad till att söka
utforma regler beträffande främst förfarandet vid vägförenings bildande,
vilka på ett bättre sätt än de nuvarande tillgodosåge det praktiska livets
krav. Till närmare utveckling härav anförde utredningen:
De argument, som kunna anföras till stöd för åsikten, att vägföreningarna
icke utgöra någon lämplig form för väghållningen inom de mindre tätorterna,
äro av två slag, nämligen dels ekonomiska och dels organisatoriska.
För invånarna i sådana mindre tätorter, som icke lagts under stadsplan,
måste det givetvis framstå som ett önskemål, att väghållningsbördorna för
deras del lättas genom att slås ut på samtliga invånare i kommunen eller
övertagas av staten. Detta önskemål dela de emellertid med alla andra väghållare
i fråga om enskilda vägar, och problemet vidgas därigenom att avse
enskild väghållning överhuvud. Av bl. a. ekonomiska skäl är det åtminstone
för närvarande uteslutet, att staten eller kommunerna skulle kunna åtaga
sig all enskild väghållning. Fn begränsning av statens eller kommunens
engagemang att avse endast tätorterna skulle av glesbygdsinvånarna i många
fall anses som en uppenbar orättvisa, särskilt i betraktande av att väghållningsbördan
för tätorternas invånare ofta är mindre betungande än för invånarna
i glesbygden.
Ur organisatorisk synpunkt är det otvivelaktigt en svaghet, att det icke
finnes något rättssubjekt, som bär det samlade ansvaret för genomförandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
45
av en byggnadsplan och för att byggnadsplaneområdets vägproblem och
andra speciella tätortsfrågor bli lösta på ett tillfredsställande sätt. Att lägga
detta ansvar på kommunen är visserligen teoretiskt möjligt men möter även
— på sätt framgår av de nyss refererade uttalandena i samband med tillkomsten
av lagen om enskilda vägar och byggnadslagen — stora betänkligheter.
Tanken att för ändamålet tillskapa särskilda samhällsföreningar med
uppgift att ta sig an alla uppkommande tätortsproblem drabbas även av
allvarliga erinringar. Det kan sålunda icke utan vidare betraktas som givet,
att alla de gemensamhetsproblem, till vilka en tätortsbildning ger upphov, ur
organisatorisk synpunkt alltid böra lösas på samma sätt. Även om det i ett
givet fall synes klart, att kommunen eller samhällsföreningen bör omhänderhava
vägväsendet inom ett tätområde, är därmed ej sagt, att detsamma
är förhållandet med t. ex. vatten- och avloppsväsendet.
Vid sådant förhållande synes det ännu vara för tidigt att ta bestämd
ståndpunkt till frågan, i vilken omfattning och på vad sätt de nämnda verksamhetsgrenarna
böra samordnas. I allt fall fordrar frågan undersökningar
och överväganden av sådan art, att de näppeligen kunna komma till stånd
inom ramen för de uppdrag, som givits vinterväghållningsutredningen.
Remissyttrandena. Den begränsning, utredningen sålunda ålagt sig i fråga
om arbetets omfattning, har i de flesta yttrandena lämnats utan gensaga.
Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en annan mening. Dessa yttranden
har betonat bristen på bestämmelser om särskilda rättssubjekt för
byggnadsplanernas genomförande och framhållit, att ordnandet av vägförbindelser
utgjorde blott en sida av denna fråga. I enlighet härmed har förordats
en lagstiftning med vidare syftning, omfattande samordning av de
särskilda verksamhetsgrenar, främst väghållning samt ordnande av vattenförsörjning
och avlopp, till vilka tätortsbildningarna gåve upphov. Beträffande
sättet för åstadkommande av dylik samordning har i vissa yttranden
förordats kommunalisering av verksamheten, i andra yttranden åter bildandet
av samhällsföreningar med ändamål att tillgodose alla tätortsbehov.
Kraftigast har vägfrågornas samband med bebyggelseplaneringen betonats
av bostadsstijrelsen, vilken förklarat sig anse det angeläget, att samtliga
frågor, som rörde genomförandet av detaljplan, utreddes och bedömdes i
ett sammanhang och icke såsom hittills skett var för sig. Innan frågan om
ändrade bestämmelser rörande vägföreningar gjordes till föremål för lagstiftningsåtgärder,
borde därför övervägas att verkställa en utredning av
hela frågan om genomförandet av detaljplan. En sådan ny utredning syntes
lämpligen böra innefatta av styrelsen tidigare föreslagen översyn av vattenoch
avloppsakkunnigas förslag i vatten- och avloppsfrågan. Måhända borde
nämnda utredning även samordnas med 1951 års byggnadsutredning. Det
torde nämligen ligga nära till hands att i detta sammanhang undersöka i
vad mån åtgärder borde vidtagas i syfte att realisera byggnadslagens intentioner
i avseende å valet av planinstitut. Om nämligen stadsplan komme till
användning i samtliga fall utom där fråga vore om smärre samhällsbildningar,
skulle plangenomförandet i kommunal regi betydligt underlättas.
Även byggnadsstyrelsen — som i allt väsentligt tillstyrkt utredningens förslag
— har givit uttryck för liknande tankegångar samt har under hänvis
-
46
Kungl. Maj ds proposition nr 76.
ning till kommunernas dokumenterade intresse för vatten- och avloppsfrågorna
ansett skäl tala för ett mera aktivt kommunalt deltagande i genomförandet
av byggnadsplaner. Lantmäteristyrelsen har ■— i anslutning till
uttalanden av flera överlantmätare — framhållit, att det i praktiken ofta
visat sig'' svårt att genomföra byggnadsplaner på ett ändamålsenligt sätt.
Starka skäl talade för en samordning av de med genomförandet av byggnadsplan
förenade uppgifterna och då i första hand väg- samt vatten- och
avloppsanläggningar. Huruvida ansvaret för dessa uppgifter borde åvila kommunen
eller särskilda för ändamålet bildade samfälligheter, i vilka kommunen
tillförsäkrats inflytande, torde därvid vara förtjänt att övervägas.
Styrelsen ansåge tiden mogen för en närmare undersökning och utredning
av dessa frågor. Överlantmätaren i Västerbottens län har ansett det ligga
nära till hands att söka en lösning av vägfrågorna i tätorter efter samma linjer
som innefattades i 1946 års vatten- och avloppsakkunnigas förslag. Liknande
synpunkter har anlagts av öv er lantmätaren i Norrbottens län. Bland
dem, som uttalat sig för en närmare utredning rörande samordning av
frågorna om väghållning och om plangenomförandet i övrigt, märkes vidare
länsarkitekterna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, överlantmätarna
i Uppsala och Kronobergs län samt länsstyrelserna i Södermanlands och
Kalmar län. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län, överlantmätaren i Gotlands
län samt överlantmätaren i Skaraborgs län har med ingående motivering förordat
ett ökat kommunalt engagemang i tätorternas vägfrågor. I de yttranden,
vilka kan sägas företräda glesbygdsintressena, har frågan om väghållningens
egenskap av statlig, kommunal eller enskild blott berörts ur
den synpunkten, att ett vidsträckt förstatligande av väghållningen angivits
utgöra ett viktigt önskemål. I yttrandet från Sveriges lantbruksförbund har
sålunda gjorts gällande, att tiden vore inne för en allmän revision av lagen
om enskilda vägar med syfte att tillgodose de allmänna intressen av ekonomisk
natur samt de trafik- och säkerhetssynpunkter, vilka talade för att
väghållningen i stor omfattning överfördes på det allmänna.
I åtskilliga yttranden, vilka kraftigt framhäver betydelsen av det ovannämnda
samordningsproblemet, har dock därjämte betonats, att en blivande
utredning härom icke borde få hindra att proceduren vid vägförenings tillkomst
förenklades. Bland dylika yttranden är att nämna dem som avgivits
av länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs län.
Svenska vägföreningen har anfört att, även om det syntes rationellt att
samordna byggnadsplaneområdenas vägproblem och andra speciella tätortsfrågor,
så vore dock tiden sannolikt ännu icke mogen för en dylik samordning.
Även i åtskilliga andra hänseenden har i yttrandena framställts yrkanden
om ändringar i lagen om enskilda vägar utöver dem, vilka innefattas i utredningens
lagförslag. I sådant hänseende är att nämna följande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och vägförvaltningen i Örebro län har
ifrågasatt, huruvida icke länsstyrelse borde kunna utan ansökan av sakägare
förordna om förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar resp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
47
avslå en av sakägare gjord ansökan om sådan förrättning, när dylikt påkallades
av allmänna intressen.
Sveriges lantmätareförening har påkallat åtgärder för att åstadkomma
bättre samordning mellan de bestämmelser om vägservitut, som funnes meddelade
i lagen om delning av jord å landet, lagen om enskilda vägar samt
lagen om servitut.
Överlantmätaren i Hallands län har ansett önskvärt, att möjlighet generellt
bereddes att vid förrättning påföra fastighet väghållningsskyldighet såväl
genom andelstal som genom förpliktelse att erlägga slitageersättning.
Lantmäteristgrelsen, överlantmätaren i Malmöhus län samt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig anse de nuvarande bestämmelserna
om skyldighet för vägförening att utgiva ersättning vid ianspråktagande
av väg vara alltför restriktiva med avseende å enskild fastighetsägares
rätt till ersättning för kostnader, vilka nedlagts å byggande av väg.
Länsstyrelsen i Stockholms län och förbundet för enskild väghållning i
Stockholms län har påyrkat effektivare bestämmelser om förpliktande för
markexploatör att fullgöra försummad vägbyggnadsskyldighet.
Överlantmätaren i Örebro län och förbundet för enskild väghållning i
Stockholms län har i sina yttranden uppehållit sig vid de särskilda förhållandena
inom bebyggelse, som bestode delvis av sommarstugor och delvis av
permanenta bostäder, samt har påyrkat införande av särskilda bestämmelser
om skyldighet att bekosta vinterväghållning. Förbundet har därjämte
uttalat önskemål om en bestämmelse rörande minoritetsskydd vid omröstning
inom vägförening och betonat behovet ur praktisk synpunkt av en bestämmelse,
som medgåve röstning efter huvudtal å sammanträde med medlemmarna
i vägförening.
Föredraganden. De mindre tätorternas vägfrågor kan — på sätt skett
i åtskilliga av yttrandena över utredningens förslag — betraktas såsom delfrågor
i det större problemkomplex, vilket rör markens planläggning för bebyggelse
och planernas praktiska genomförande. Under denna synvinkel
framstår såsom ett önskemål att söka såvitt möjligt rationalisera plangenomförandet
genom att på en hand samla ansvaret för att de särskilda
tätorlsbehoven, främst väghållning samt utförande och drift av vatten- och
avloppsanläggningar, blir behörigen tillgodosedda.
På sätt utredningen visat möter emellertid en dylik samordning redan ur
organisatorisk synpunkt avsevärda svårigheter, vartill kommer, att frågan
intimt sammanhänger med ekonomiska spörsmål av delvis mycket stor
räckvidd. En separat behandling av förevarande samordningsfråga skulle
därför innebära, att denna brötes ut ur sitt naturliga sammanhang, och kunde
på ett mindre lämpligt sätt föregripa den kommande utvecklingen. Åtgärden
skulle dessutom falla helt utom ramen för den föreslagna lagstiftningen,
vilken blott har till ändamål att förenkla förfarandet vid vägförenings
tillkomst samt vissa andra av praktiska skäl påkallade men ur principiell
synpunkt mindre betydande jämkningar i lagen om enskilda vägar.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Av nu angivna skäl och då en utvidgning av förslaget att omfatta även
det förenämnda samordningsproblemet skulle medföra dröjsmål med genomförandet
av övriga föreslagna reformer, kan jag icke tillstyrka, att
nämnda problem upptages till behandling i detta sammanhang.
På liknande grunder torde det vara nödvändigt att även i övrigt begränsa
den aktuella lagstiftningsåtgärden till den ram, som angivits av utredningen.
De i vissa av yttrandena över utredningens förslag framkomna önskemålen
om ytterligare ändringar i lagen om enskilda vägar eller andra lagverk
har därför vid överarbetningen av utredningens förslag blott kunnat föranleda
sådana jämkningar i detta, som haft en nära anknytning till de av utredningen
föreslagna reformerna.
3. Förfarandet vid bildande av vägförening.
Utredningen. I utredningens betänkande har refererats vissa uttalanden,
som i remissyttrandena över 1942 års stadsplaneutrednings förslag till byggnadslag
(prop. nr 131/1947 s. 31) förekommit angående vägföreningsinstitutets
lämplighet såsom instrument för genomförandet av byggnadsplaner. I
dessa uttalanden har betonats den tungroddhet, som ansåges vidlåda vägföreningsinstitutet,
särskilt med hänsyn till att bestämmelserna om vägförenings
bildande vållade svårigheter, då det gällde att snabbt få utredning
verkställd i sådana ärenden. Utredningen har vidare hos samtliga länsstyrelser
förhört sig angående deras erfarenheter från tillämpningen av de
nuvarande bestämmelserna och rörande eventuella önskemål om en reform.
Härvid har flertalet länsstyrelser uttalat, att reglerna om förfarandet vid
bildande av vägföreningar icke vore tillfredsställande, samt har påyrkat
en reform i förenklande riktning. Flera av uttalandena är synnerligen kategoriska.
Proceduren vid vägförening har på flera håll betecknats som »tungrodd»,
»omständlig», »tidsödande», »otymplig», »mindre praktisk» etc. Endast
åtta länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Gotlands
län — där intet vägföreningsärende förekommit — samt länsstyrelserna
i Jönköpings, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Västerbottens och
Norrbottens län — av vilka ingen redovisat mer än fyra ärenden sedan
lagens tillkomst — har lämnat de nuvarande bestämmelserna utan erinran.
Betänkandet innehåller en sammanställning av uppgifter, som länsstyrelserna
lämnat angående den tid, bildandet av en vägförening brukade ta i
anspråk. Den kortaste tiden (knappt ett år) har redovisats för ett ärende
från Kopparbergs län och den längsta tiden (hittills 10 år; ärendet ej slutfört)
för ett ärende från Stockholms län. Normalt liölle sig de uppgivna
tiderna mellan 2 och 4 år. För de tre län, där de flesta vägföreningarna funnes,
nämligen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län,
angåves såsom genomsnittsvärden respektive 4, 1—2 och något över 3 år.
Liknande uppgifter förelåge från andra län. De fall, där de angivna normal
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
49
tiderna överskridits, vore emellertid talrika. Det vore sålunda icke ovanligt,
att bildandet av vägförening to ge en tid av 5—7 år i anspråk.
Fortsättningsvis har utredningen — vilken förklarat sig förutsätta att de
angivna förhållandena icke kunde betecknas som tillfredsställande — med
utgående från länsstyrelsernas uttalanden till diskussion upptagit två alternativa
linjer för en reform av förfarandet vid bildande av vägförening.
Det ena alternativet, vilket förordats av länsstyrelserna i Stockholms och
Kopparbergs län, innebure bibehållande i huvudsak av nuvarande ordning,
enligt vilken såväl utrednings- som beslutsförfarandet vore förlagt till länsstyrelsen,
men uppmjukning av de nuvarande kategoriska bestämmelserna
om visst antal sammanträden med sakägarna jämte liknande föreskrifter
av mera formell natur. Det andra alternativet, förordat av länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar län, ginge ut
på att beslutanderätten i frågor av väsentlig betydelse bibehölles hos länsstyrelsen
men att utredningsförfarandet förlädes till särskild, fristående
förrättning under ledning av därtill förordnad förrättningsman.
Beträffande det första alternativet har utredningen närmare angivit de
ändringar i 3 kap. lagen om enskilda vägar, vilka utredningen ansett kunna
komma i fråga. Av de uttalanden, utredningen i detta sammanhang gjort,
framgår, att utredningen för sin del icke ansett åtgärderna komma att medföra
någon mera betydande minskning i den sammanlagda handläggningstiden
eller andra väsentliga fördelar.
Vad åter angår det andra alternativet har utredningen till en början diskuterat
den tänkbara möjligheten att helt avkoppla länsstyrelsen från befattning
med vägföreningsärendena och förlägga icke blott utredningen utan
även beslutanderätten till särskilt förordnad förrättningsman. Emellertid har
utredningen för sin del funnit, att vägfrågornas nära samband med andra
bebyggelseproblem och stora betydelse ur allmän synpunkt gjorde det lämpligt,
att länsstyrelsen, som kunde sägas utgöra ett samlande organ för den
samhällsplanerande verksamheten i länet, finge det avgörande ordet i dessa
frågor. Utredningsmannen, som vore väl insatt i ärendet, borde emellertid
precisera sin ståndpunkt till detta i ett utlåtande, vilket borde framläggas
för sakägarna med rätt för dem att göra erinringar mot detsamma. Eftersom
en bestämd fatalietid vore i hög grad ägnad att åstadkomma ordning
och reda i det fortsatta förfarandet, borde denna rätt begränsas till viss
tid efter det att utlåtandet framlagts. Utlåtandet borde undergå obligatorisk
överprövning hos länsstyrelsen, som därvid borde äga icke blott i oförändrat
skick antaga eller helt förkasta utlåtandet utan även föreskriva sådana
ändringar i utlåtandet, som kunde befinnas påkallade. Den omständigheten
att erinran mot utlåtandet ej anförts borde icke utgöra hinder
för länsstyrelsen att avvika från vad förättningsmannen förordat. Hänsyn
till rättssäkerheten borde dock föranleda, att länsstyrelsen, om den funne
skäl till ändring i utlåtandet, utställde ändringsförslaget till granskning
på samma sätt som skett beträffande utlåtandet och därvid föreskreve viss
tid, inom vilken sakägarna hade att inkomma med eventuella erinringar
mot förslaget. Med en dylik anordning torde å andra sidan hinder ej böra
4 Bihang till riksdagens protokoll 195/f. 1 samt. Nr 76.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
möta mot att rätten att anföra besvär över länsstyrelsens beslut begränsades
till sakägare, vilken hos länsstyrelsen framställt erinran mot förrättningsmannens
utlåtande eller av länsstyrelsen utställt ändringsförslag och
vars sålunda förda talan lämnats utan bifall.
Utredningen ansåge, att en omläggning av förfarandet efter nu angivna
linjer vore ägnad att underlätta detsamma och därigenom verka i riktning
mot en minskning av den genomsnittliga handläggningstiden. Fördelarna
bestode framför allt däri, att arbetet i största möjliga utsträckning koncentrerades
på en hand i stället för att splittras på ett flertal tjänstemän
inom länsstyrelsen. Fördelarna låge emellertid även på ett annat plan. För
närvarande förutsatte lagen, att länsstyrelsens åtgärder inleddes med beslut
om bildande av vägförening och omfattningen av dess område. I det övervägande
antalet fall, då fråga vore om bildande av vägförening inom område,
som lades under byggnadsplan, bleve följden härav i regel den, att åtgärden
finge anstå till dess byggnadsplanen blivit fastställd. I de flesta fall
skulle det emellertid vara mera rationellt, om utredningen i vägföreningsärendet
bedreves samtidigt med uppgörandet av byggnadsplanen. I så fall
bleve det möjligt för länsstyrelsen att i ett sammanhang meddela beslut
såväl om fastställelse av byggnadsplanen som beträffande vägfrågorna. Vägföreningen
kunde då träda i funktion omedelbart sedan byggnadsplanen
blivit fastställd.
De fördelar, som sålunda vore förenade med ett förrättningsförfarande
i ärende om bildande av vägförening, vore enligt utredningens mening så
betydande, att utredningen funnit sig böra utforma sitt förslag i ämnet efter
denna linje.
Beträffande detaljerna i förslaget gällde, att detta med de skillnader, som
följde av det redan anförda, i det väsentligaste utformats efter mönster av
motsvarande bestämmelser i 2 kap. lagen om enskilda vägar. De därifrån avvikande
bestämmelserna hade i allmänhet förebilder i lagen den 30 juni
1943 om allmänna vägar och med stöd av nämnda lag utfärdade föreskrifter.
Remissyttrandena. Yttrandena över utredningens förslag innefattar i allmänhet
gillande uttalanden om den föreslagna reformen av vägföreningsförfarandet.
Speciellt har flertalet länsstyrelser funnit förslaget i detta hänseende
innefatta bestämda företräden framför nu gällande ordning.
Å andra sidan har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett, att de föreslagna
reglerna vore ägnade att komplicera lagstiftningen på området, vilken
redan nu tedde sig svåröverskådlig.
Länsstyrelsen i Hallands län har — i anslutning till ett tidigare uttalande
till utredningen — förklarat sig anse det lämpligast, att länsstyrelsen, innan
förrättningsman förordnades, hölle sammanträde med sakägarna och därvid
meddelade beslut om bildande av vägförening och om gränserna för dess
område. Såsom motivering härtill har exempel anförts på fall, då ställningstagandet
till dessa frågor vore vanskligt och då enligt länsstyrelsens mening
kunde befaras, att det av utredningen skisserade förfarandet skulle
leda till onödig tidsspillan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
51
Förslaget har vidare kritiserats i yttrandet från lantmåteristgrelsen. Styrelsen
har vitsordat, att det nuvarande förfarandet vid bildande av vägförening
i praktiken blivit alltför tillkrånglat och ansett en förenkling av förfarandet
behövlig. Emellertid har ifrågasatts, om icke förfarandet borde
kunna regleras i ännu närmare anslutning till vad som gällde enligt 2 kap.
enskilda väglagen, d. v. s. ske i form av en förrättning, som skulle utmynna
i ett utlåtande vilket, därest klander ej anfördes, vunne laga kraft.
Vad länsstyrelsen i egenskap av planmyndighet syntes ha intresse av, vore
att vägfrågorna och bebyggelseplaneringen samordnades. Under förutsättning
att erforderligt samråd skedde mellan förrättningsman och olika experter
och organ torde emellertid plansynpunkterna kunna bli behörigen
tillgodosedda utan särskild prövning av länsstyrelsen. Dessa synpunkter
kunde lämpligen bevakas av byggnadsnämnderna. Skulle förrättningsmannen
och de experter eller organ, med vilka han samrått, ha skilda meningar,
torde möjlighet böra finnas att inhämta länsstyrelsens uppfattning.
En annan fråga, som länsstyrelsen ur allmän synpunkt kunde ha intresse
av, vore hur vägarna borde byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt
och beskaffenhet i övrigt. Denna fråga vore emellertid ingen speciell
tätortsfråga utan gällde i stort sett samtliga enskilda vägar, och bedömningen
vore vid bildande av vägförening betydligt enklare än vid mången
förrättning enligt 2 kap. enskilda väglagen. Därest det nu skisserade förfarandet
ändock icke skulle anses ge länsstyrelsen tillräckliga möjligheter att
bevaka plansynpunkterna, kunde det genom särskilt stadgande åläggas förrättningsmannen
att underställningsvis inhämta länsstyrelsens mening i
mera betydelsefulla frågor, t. ex. huruvida vägförening borde bildas, huru
föreningens område borde avgränsas och vilka vägar som borde omfattas
av föreningens väghållning. Sedan länsstyrelsen på grundval av förslag från
förrättningsmannen beslutat i dessa frågor, torde alla återstående frågor
lämpligen böra lösas inom ramen för förrättningen. Liknande uttalanden har
gjorts av Sveriges lantmätareförening samt utav överlantmätarna i Uppsala,
Kristianstads och Örebro län. överlantmätaren i Västernorrlands lån har ansett,
att en mera omfattande granskning av förrättningsmannens utlåtande
bleve för betungande för länsstyrelsen och att det vore tillräckligt, om länsstyrelsen
prövade, att icke något allmänt intresse träddes för när genom
utlåtandet. Svenska stadsförbundet har ansett, att man icke borde göra sig
överdrivna föreställningar om betydelsen av sambandet mellan väg- och
bebyggelsefrågor eller av den expertis i dessa frågor, som representerades
av länsstyrelsernas tjänstemän, samt att det viktigaste vid bildandet av
vägföreningar vore att vägarnas betydelse för resp. fastigheter och för blivande
fastighetsindelning noggrant utreddes. Behovet av expertis torde bli
tillräckligt tillgodosett, om vederbörande förrättningsman vore lantmätare.
Det kunde därför ifrågasättas, om man icke borde ta steget fullt ut och
på samma sätt som gällde för vägsamfälligheter låta förrättningens slutförande
bli beroende på lagakraftvinnande med rätt för missnöjd sakägare
att föra talan mot förrättningen hos ägodelningsrätten. Svenska landskom
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
munernas förbund har framhållit, att utredningens förslag måste medföra
en förenkling av arbetet och stimulera utbredningen av vägföreningsinstitutet,
även om det icke läte sig med säkerhet bedömas, med vilken styrka
de nuvarande procedurreglerna verkat återhållande. Det torde enligt förbundets
mening ej heller möta några allvarliga betänkligheter, om länsstyrelserna
befriades från den föreslagna prövningen av förrättningsmannens
utlåtande.
Å andra sidan har från flera håll — speciellt av länsstyrelsen i Västernorrlands
lån och överlantmätaren i Skaraborgs län — kraftigt understrukits
betydelsen av att det samhällsplanerande länsorganet alltfort komme
att kvarstå som beslutande myndighet i väghållningsfrågor.
I några av remissyttrandena, bland andra det som avgivits av länsstyrelsen
och överlantmätaren i Uppsala län, har önskemål uttalats om bestämmelser,
som möjliggjorde, att förrättningsmannen kunde biträdas av gode män.
En fråga, som särskilt avhandlats i vissa yttranden, utgör ordningen för
bestämmande av de andelstal, efter vilka rättigheter och skyldigheter inom
vägförening fördelas. Överlantmätaren i Uppsala län har ansett att en fastighetsägare,
som vore missnöjd i fråga om andelstal, borde kunna draga
frågan härom under ägodelningsrätts prövning; denna del av proceduren
hörde ej hemma i ett administrativt förfarande. Sveriges lantmåtareförening
— som förordat ett förfarande i anslutning till bestämmelserna i 2
kap. — har härvid fogat anmärkningen att de olikheter, som borde gälla
i förhållande till nämnda bestämmelser, väsentligen avsåge andelstalens bestämmande.
En annan fråga, som väckt uppmärksamhet, är ordningen för behandling
av anspråk på ersättning för upplåtelse av mark till väg och annat intrång
till följd av väghållning. Överlantmätaren i Örebro län har framhållit, att
det för avgörande, huru en vägförenings område borde avgränsas och vilka
vägar som borde ankomma på dess väghållning, vore av betydelse huruvida
och till vilket belopp ersättning måste utgå för mark eller rättighet, som
toges i anspråk. Lantmäteristyrelsen, som anfört liknande synpunkter, har
förordat, att en kostnadsberäkning skedde under själva förrättningen. Prövningen
av ersättningsanspråk borde ske i judiciell ordning och i första hand
verkställas av förrättningsmannen. Länsstyrelsen i Södermanlands län har
funnit lämpligast, att ersättningsfrågor avgjordes av ägodelningsrätt, men
har likväl förordat att även förrättningsmannen gjorde en värdering av
uppkommande skador. Betydelsen härav låge närmast på det psykologiska
planet, såtillvida som värderingen komme att gynna frivilliga uppgörelser.
1 de fall, då uppgörelse ej kunde träffas, bleve uppskattningen till god hjälp
vid ägodelningsrättens prövning.
Med avseende å detaljerna i förrättningsförfarandet har lantmäteristyrelsen
framhållit, att förrättningsmannen icke i alltför liög grad borde bindas
vid ett schablonmässigt förfarande, och ansett, att utredningens förslag till
bestämmelser i ämnet borde uppmjukas. Med avseende å kallelse till förrättning
har styrelsen uttalat önskemålet, att kallelse å kronan, där denna
vore sakägare, städse — i motsats till vad utredningens förslag syntes inne
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
53
bära — borde få delgivas länsstyrelsen i länet. —- Överlantmätaren i Skaraborgs
län bar förordat slopande av förslagets bestämmelser om personliga
kallelser å sakägare. Överlantmätaren i Örebro län har påyrkat förtydligande
av förslagets bestämmelser om utfärdande av kungörelse, då utlåtande
utställdes till granskning. — Sveriges lantmätareförening har uttalat önskemål
om att förfarandet — speciellt i fråga om upprättande och justering
av protokoll — måtte utformas i närmare anslutning till vad som gällde
beträffande jorddelningsförrättningar. —- Länsstyrelsen i Norrbottens län
har framhållit betydelsen av att förrättningsmannen samrådde med experterna
inom det s. k. länsrådet samt har yrkat skärpning av förslagets bestämmelser
i denna del. — Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett
önskvärt, att i förslaget intoges en bestämmelse, som gjorde det möjligt
för förrättningsmannen att meddela utlåtande allenast beträffande viss eller
vissa vid förrättningen förekommande frågor samt låta förrättningen i övrigt
vila, till dess efter underställning dessa frågor avgjorts. — Länsstyrelsen
i Kalmar lön har påyrkat tydligare bestämmelse om förfarandet vid upplösning
av vägförening. — Samma länsstyrelse ävensom länsstyrelsen och överlantmätaren
i Örebro län har anfört kritik mot de av utredningen föreslagna
bestämmelserna om förfarandet i fall, då sakägarna ej kunde enas om antagande
av stadgar för vägförening och utseende av ledamöter i föreningens
styrelse. — Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett behov förefinnas
av taxeförslag till ledning för länsstyrelsernas prövning av vissa arvodesfrågor.
Föredraganden. Vad till en början angår frågan, huruvida utredningen
i vägföreningsärenden bör stå under länsstyrelsens direkta ledning
eller äga rum i form av särskild förrättning, hållen av därtill förordnad förrättningsman,
har utredningen förebragt goda skäl för att den senare ordningen
är att föredraga. Denna mening har även enhälligt omfattats i remissyttrandena.
Visserligen är de fördelar i form av tidsvinst och rationalisering
i övrigt, som ett förrättningsförfarande kan antagas medföra, till stor
del av beskaffenhet att framträda blott under förutsättning att de tillämpande
myndigheterna har sin uppmärksamhet riktad på att ta tillvara de erbjudna
möjligheterna. De uttalanden, som i skilda sammanhang gjorts om
bristerna i det nuvarande systemet, visar emellertid att behovet av förenkling
gjort sig allmänt påmint och ger förhoppningar om att praxis kommer
att utveckla sig i lämplig riktning. Jag ansluter mig därför i denna fråga
till utredningens förslag.
Beträffande förrättningsförfarandets närmare utformning leder betänkandet
och remissyttrandena till följande överväganden.
Bestämmelserna i 3 kap. lagen om enskilda vägar går bland annat ut på
att ge en form för planläggning av vägnätet i mindre tätorter. En bestämmelse
med samma syfte förekommer i 107 § byggnadslagen, som föreskriver
att byggnadsplan skall utmärka de för olika ändamål avsedda områden som
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser.
Enligt vad som framhölls vid tillkomsten av byggnadslagen är stadgandena
om byggnadsplan och stadgandena om vägföreningar avsedda för väsentligen
samma typer av bebyggelse, och det har förutsatts som normalt, att
stadgandena beträffande ett och samma bebyggelseområde tillämpas vid sidan
av varandra. Detta innebär att en planläggning, som ägt rum i det ena
hänseendet, i betydande utsträckning binder en senare planläggning i det
andra hänseendet. I princip är det icke möjligt att vid den senare planläggningen
frångå vad som bestämts vid den förra utan att samtidigt föranstalta
om ändring i denna.
Bland annat av nu anförda skäl kan tiden och sättet för lösandet av
vägfrågorna i en tätort icke på samma sätt som i glesbygd få bero på de enskilda
intressenterna. Åtminstone vad angår de grundläggande frågorna om
bildande av vägförening, omfattningen av dess område samt utformningen
av föreningens vägnät måste målet i första hand vara att uppnå en lösning,
som tillgodoser det allmänna intresset av planmässighet och planenlighet.
Däremot kan sägas, att åtskilliga andra frågor, t. ex. vägarnas byggnadssätt
och utförandestandard samt fördelningen av väghållningskostnaderna
mellan de väghållningspliktiga fastigheterna, icke berör allmänna intressen
i sådan mån, att ej en viss dispositionsfrihet för de enskilda intressenterna
skulle kunna beredas i vad angår dylika frågor. Gränsen mellan vad som
härutinnan kan och icke kan medgivas är emellertid ingalunda lätt att
draga. Dispositionsfrihet för de enskilda vägintressenterna i fråga om vägarnas
byggnadssätt och utförandestandard skulle i praktiken öppna möjlighet
för dessa att undandraga sig fullgörandet av ålagd skyldighet att ombesörja
väghållning å viss eller vissa vägar. I fråga om kostnadsfördelningen
skulle dispositionsfriheten bland annat kunna äventyra de intressen, vilka
ligger till grund för bestämmelserna om åsättande av särskilda andelstal
för s. k. exploateringsfastighet.
Behovet av uttrycklig bestämmelse om dispositionsfrihet lär för övrigt
icke vara särdeles framträdande. Frånvaron av en sådan bestämmelse betyder
ingalunda, att de enskilda intressenterna saknar inflytande på vägfrågorna.
Fastmera torde även de nuvarande bestämmelserna innebära, att
sakägarnas befogade önskemål skall tillgodoses i den mån ej annat föranledes
av ett i det särskilda fallet föreliggande allmänintresse, som kräver
beaktande.
Av nu angivna skäl anser jag icke lämpligt att 3 kap. lagen om enskilda
vägar utformas från utgångspunkten att dispositionsfrihet skall råda för de
enskilda vägintressenterna utan ansluter mig i denna fråga till den ståndpunkt,
som intages av gällande lag och utredningens förslag.
Den principiella skillnad, som således kommer att råda mellan 2 kap.
och 3 kap. lagen om enskilda vägar, måste uppenbarligen påverka även förrättningsförfarandet.
Det anförda leder dock icke med nödvändighet till att beslutanderätten
55
Kungl. Maj:Is proposition nr 76.
i de frågor, som uppkommer i samband med vägförenings bildande, måste
vara förbehållen länsstyrelsen. Uppgiften att bevaka de allmänna intressena
kan, på sätt framhållits i flera av remissyttrandena, även tänkas anförtrodd
åt förrättningsmannen. Den av utredningen föreslagna obligatoriska
överprövningen hos länsstyrelsen av förrättningsmannens utlåtande skulle
då bortfalla, varigenom skulle kunna vinnas en minskning av länsstyrelsernas
arbete och en förkortning av den tid, bildandet av vägförening tar
i anspråk.
Huruvida uppgiften att bevaka de allmänna intressena på detta sätt kan
anförtros förrättningsmannen, beror främst på kvalifikationerna hos den
personal, som finnes att tillgå för ändamålet. Tillgången på lämpliga utredningsmän
i vägföreningsärenden har, efter vad som uppgives i betänkandet,
hittills varit begränsad. Det är att förutse, att förhållandena i detta hänseende
även framdeles kommer att variera inom olika län och vid skilda
tider.
Även om det förutsättes att tillgång kommer att finnas på förrättningsmän
med förmåga att överblicka och göra lämpliga bedömningar i planeringsfrågor,
kan dock ett delegerande till dem av beslutanderätten i vägföreningsärenden
möta betänkligheter med hänsyn till sambandet med bvggnadsplaneärendena.
Byggnadsplan skall jämlikt 107 § byggnadslagen fastställas
av länsstyrelsen. En avvikande ordning för beslut i vägföreningsärenden kan
tänkas medföra risk för stridiga avgöranden i byggnadsplane- och vägföreningsärendena.
Risken bör likväl ej överbetonas. Där fråga är om att bilda
vägförening inom område, för vilket byggnadsplan fastställts, kan risken
sägas huvudsakligen bestå i möjligheten till rena misstag från förrättningsmannens
sida. En överprövning hos länsstyrelsen, vilken i dylika fall bleve
av huvudsakligen formell natur, skulle knappast i högre grad minska denna
möjlighet. Vad åter angår de fall, då upprättande av byggnadsplan och
utredning i vägföreningsärende bedrives jämsides — vilket förfarande i
betänkandet förutsatts som det normala — torde det ofta visa sig praktiskt
att göromålen omhänderhaves av samma personal. Är så ej fallet, ligger
dock i sakens natur att ett oavlåtligt samråd måste äga rum mellan byggnadsplaneförfattaren
och förrättningsmannen i vägföreningsärendet. Vissa
svårigheter kan måhända uppstå i de fall, då utredning i vägföreningsärende
bedrives utan att byggnadsplan föreligger eller är under utarbetande. Ett
delegerande till förrättningsmannen av beslutanderätten i vägföreningsärendet
ställer då mycket stora krav på personvalet och kanske framför allt på
länsstyrelsens förtroende till den, som utses för uppdraget. Dessa krav torde
emellertid allt oftare bli fyllda, därest — såsom antagligt är — uppgiften
att vara förrättningsman i vägföreningsärenden inom varje län anförtros
blott ett fåtal därtill skickade personer och dessa därigenom får tillfälle att
specialisera sig på uppgiften.
Jag finner med hänsyn till det anförda att förslaget att överföra beslutanderätten
i vägföreningsärenden till förrättningsmannen icke bör avvisas
men att å andra sidan en fastställelseprövning från länsstyrelsens sida i
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
vissa fall har en viktig uppgift att fylla. Lämpligast synes mig att frågan,
huruvida fastställelseprövning skall äga rum, blir beroende av länsstyrelsens
avgörande. Härigenom beredes länsstyrelsen möjlighet att i rutinärenden
förenkla förfarandet genom att avstå från överprövning av förrättningsmannens
utlåtande och att i övriga fall lämpa handläggningen efter ärendets
art. Eftersom länsstyrelsens prövning av frågan, huruvida underställning
av utlåtandet skall äga rum, med nödvändighet måste bli summarisk
och dessutom grundas på förhållanden, som kan undergå ändring under
förrättningen, bör länsstyrelsens befogenhet att påkalla underställning icke
vara begränsad till tidpunkten för förordnandet av förrättningsman utan
bör kunna utövas så länge förrättningen pågår.
Även ur förrättningsmannens synpunkt kan stundom underställning till
länsstyrelsen befinnas önskvärd. Ett givet skäl till underställning föreligger,
om tvekan råder i någon fråga, som är av väsentlig betydelse ur allmän
synpunkt. Anledning till underställning kan dessutom föreligga t. ex. i det
fallet, att vägförrättningen äger rum samtidigt med att byggnadsplan utarbetas
och tvekan råder i fråga om utformningen av byggnadsplanen. Måhända
kan stundom underställning befinnas lämplig enbart för att till tiden
samordna fastställandet av byggnadsplanen och beslutet i vägföreningsärendet.
Underställning bör därför kunna beslutas även vid förrättningen.
Vid förrättning enligt vissa andra författningar, t. ex. lagen om delning
av jord å landet, finnes möjlighet för förrättningsman att avgiva särskilt
utlåtande beträffande viss uppkommen fråga och alt i samband med underställning
av detta utlåtande förklara förrättningen i övrigt vilande i avbidan
på att frågan blir avgjord. I förevarande fall synes en dylik anordning
icke behövlig. Möjlighet att uppdela förfarandet på flera etapper kunde
också lätt leda till en praxis, som skulle föga överensstämma med reformens
syfte att förenkla och förkorta vägföreningsförfarandet. Det ändamål, en
bestämmelse med sådant innehåll skulle tjäna, kan i stället uppnås genom
att förrättningsmannen, såsom naturligt är, håller kontakt med de tjänstemän
i länet, vilka ingår i det s. k. länsrådet. Förrättningsutlåtandet bör
således innefatta fullständigt avgörande av saken, och underställning, där
sådan äger rum, bör avse utlåtandet i dess helhet.
Den ökade vikt, som vid en omarbetning av förslaget efter denna linje
tillkommer förrättningsförfarandet, aktualiserar även frågan om gode mäns
deltagande i förrättningen. Framför allt av det skälet att deltagande av gode
män enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta underlättar förrättningsmannens
arbete att söka utjämna förefintliga meningsmotsättningar, finner jag önskvärt,
att gode män kan tillkallas vid vägföreningsförrättning. Tillkallande av
gode män synes dock, liksom fallet är vid förrättning enligt 2 kap. lagen om
enskilda vägar, icke böra vara obligatoriskt utan bero på huruvida yrkande
därom framställes av sakägare eller förrättningsmannen finner deltagande
av gode män erforderligt. Även reglerna om jäv mot förrättningsman och
gode män samt rörande omröstning mellan förrättningsmannen och gode
Iiungl. May.ts proposition nr 76.
57
männen vid skiljaktiga meningar kan lämpligen utformas i anslutning till
motsvarande bestämmelser i nämnda kapitel.
Utredningen har lagt vikt vid att konstruera förfarandet så, att sakägarnas
ståndpunkter blir klargjorda redan innan ett ärende kommer under länsstyrelsens
prövning och i allt fall innan länsstyrelsen slutligt avgör ärendet,
samt har med hänsyn härtill föreslagit, att det vid förrättningen meddelade
utlåtandet skall utställas till granskning i särskild ordning och att
länsstyrelsen, om skäl till ändring i utlåtandet föreligger, har att på samma
sätt utställa förslag till ändringen. Med hänsyn till den sålunda föreliggande
möjligheten för sakägarna att framställa sina yrkanden på ett tidigt stadium
har utredningen ansett möjligt att inskränka rätten att klaga över
länsstyrelsens beslut till den, som hos länsstyrelsen framställt yrkande vilket
helt eller delvis lämnats utan bifall. — Jag biträder åsikten att utställande
av förrättningsutlåtandet och förslag till ändring i detta är till fördel
både för sakägarna och för de myndigheter, som har att pröva ärendet. Bestämmelserna
härom anser jag således böra bibehållas med blott den modifikationen,
att länsstyrelsen, där fråga är om allenast viss eller vissa sakägares
rätt, i stället skall kunna utställa ändringsförslaget till delgivning
med dessa sakägare. Vid ändringsförslag bör i förekommande fall fogas avskrifter
av sådana inlagor från sakägare, som föranlett ändringsförslaget
eller eljest har samband därmed. Däremot anser jag att de föreslagna inskränkningarna
i rätten att klaga äver länsstyrelsens beslut i förevarande
fall icke är behövliga och följaktligen ej bör införas.
Vad särskilt angår ordningen för behandling av anspråk på ersättning i
anledning av upplåtelse utav vägmark eller befintlig väg, överensstämmer
utredningens förslag med gällande rätt, vilket innebär att ersättningsfrågorna
i händelse av tvist skall prövas av ägodelningsrätt.
Otvivelaktigt skulle det innebära vissa fördelar, om avgörandet av såväl
upplåtelsefrågorna som ersättningsfrågorna träffades av samma myndigheter
och i ett sammanhang. Emellertid kan ur praktisk synpunkt anföras
starka argument för att bestämmandet av eventuella ersättningar icke bör
samordnas med vägföreningsförfarandet i övrigt. Stundom är planläggningen
av det vägnät, som skall hållas av en vägförening, mer eller mindre att
beteckna som ett långtidsprogram, vars fullständiga genomförande kan ta
många år i anspråk. Särskilt där fråga är om vägförening inom område,
vilket ännu icke utnyttjats för bebyggelse, är ofta förutsatt, att utbyggnaden
av vägnätet skall ske först i den mån bebyggelsen fortskrider. En
regel att skadevärdering skulle ske redan i samband med föreningens bildande
finge till följd, att värderingen icke kunde fa hänsyn till förhållandena
vid den tidpunkt, då marken faktiskt toges i anspråk och ersättningen
förfölle till betalning. Såväl i den skadelidandes som i vägföreningens intresse
bleve det därför nödvändigt att i dylika fal! bereda möjlighet till ny
värdering. En bestämmelse av denna innebörd skulle emellertid stå i motsats
till reformens syfte att förenkla och underlätta förfarandet i vägföreningsärenden.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
De nuvarande reglerna om ersättningsfrågor, enligt vilka dessa frågor
endast blir föremål för behandling om och när tvist uppkommer och i så
fall särskilt upptages vid ägodelningsrätt, torde väl tillgodose såväl kravet
på rättssäkerhet som kravet på enkelhet och snabbhet i vägföreningsförfarandet.
Att dessa regler bibehållits i utredningens förslag är därför lämpligt.
Visserligen bör förrättningsmannen utreda de kostnader som är iörenade
med olika alternativ i fråga om vägnätets utformning och standard
samt bör för bedömande av dessa kostnader stundom göra sig underrättad om
sakägarnas synpunkter på ersättningsfrågorna. Dessa hans uppgifter synes
dock icke vara så maktpåliggande, att de representerar något dubbelarbete
i förhållande till en senare prövning av ersättningsfrågorna vid ägodelningsrätt.
I allt fall är frågan icke av den betydelse, att den motiverar en sådan
tudelning av förfarandet, som skulle uppkomma, om besvär över förrättningen
skulle i skilda hänseenden kunna anföras hos såväl domstol som
länsstyrelse. Förrättningsmannens och gode männens erfarenhet kan för övrigt
nyttiggöras i den formen, att styrelsen för vägföreningen anlitar dessa
eller någon av dem att biträda vid uppgörelse om ersättningsfrågorna. I förevarande
fråga ansluter jag mig därför till utredningens förslag.
Den i några yttranden framkomna anmärkningen, att bestämmandet av
andelstal inom vägförening icke skulle lämpa sig för behandling i administrativ
ordning, riktar sig uppenbarligen icke mot det förhållandet, att
frågan enligt utredningens förslag skall komma under behandling vid förrättning,
utan endast mot att den slutliga bestämmanderätten avsetts skola
tillkomma länsstyrelsen. Anmärkningen synes befogad såtillvida, som bestämmandet
av andelstal har föga samband med de allmänna intressena
men i stället är av icke ringa betydelse med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.
Att frågan i gällande lag likväl ansetts böra ankomma på administrativ
myndighet, torde i första hand bero på att en bestämmelse om dess
hänskjutande till domstol skulle föranleda att alla eller åtminstone de flesta
vägföreningsärenden måste passera såväl domstol som administrativ
myndighet och därigenom i hög grad tynga och förlänga förfarandet. Bestämmelserna
om andelstal inom vägförening går dessutom snarare ut på
att erhålla en enkel och schematisk norm än på att åvägabringa en exakt
avvägning av den omfattning, vari fastigheterna begagnar föreningens vägar,
och deras nytta av vägarna; en sådan avvägning skulle nämligen ofta
i praktiken vara nära nog omöjlig och framstår som obehövlig av den anledningen,
att vägförbindelsernas ordnande genom vägförening i allt fall
innebär avsevärda kostnadsbesparingar för den enskilde. Bestämmelserna
om andelstal för s. k. exploateringsfastighet korresponderar för övrigt på
sådant sätt med den i 113 § byggnadslagen givna bestämmelsen om skyldighet
att upplåta mark för allmänt behov, att tillämpningen rimligen bör ankomma
på samma myndighet i båda fallen. Veterligen har några klagomål
icke försports över det sätt, varpå de administrativa myndigheterna hittills
handhaft sin ifrågavarande uppgift. Några starkare skäl synes därför icke
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 76t
föreligga att på denna punkt göra ändring i vad som hittills gällt, speciellt
som en sådan ändring skulle kunna äventyra syftet med reformen i övrigt.
Vad angår den närmare utformningen av bestämmelserna om förfarandet
i vägföreningsärenden leder de nu förordade jämkningarna i utredningens
förslag beträffande beslutanderätt för förrättningsmannen och gode
männen till åtskilliga, i huvudsak dock blott formella ändringar i flertalet
av förslagets paragrafer. I sådant hänseende bör särskilt nämnas, att det
som en följd av att förfarandet kommer att förete större likhet med vad
som gäller enligt 2 kap. blir möjligt att något förkorta texten genom hänvisningar
till nämnda kapitel.
Bestämmelserna om protokollföring och protokollsjustering, vilka enligt
min mening bör vara av samma huvudsakliga innehåll som motsvarande
föreskrifter i 3 kap. 6 § jorddelningslagen, kan lämpligen bringas i överensstämmelse
med den lydelse, nämnda lagrum numera har enligt lag den
1 juni 1951. Enär skälet för 1951 års ändring har giltighet jämväl med avseende
å förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar bör ändringen
införas i 2 kap. och genom hänvisning göras tillämplig jämväl å vägföreningsförrättning.
Vad angår sättet för utfärdande av kallelser till förrättning kan tvekan
ej råda om att personliga meddelanden till sakägarna är den effektivaste av
brukliga metoder. Den bör därför ej övergivas utan tvingande skäl. I allt
fall bör sakägare kunna påräkna åtminstone ett personligt meddelande. Jag
kan således ej tillstyrka att de personliga kallelserna helt slopas utan anser
dem böra bibehållas i samma utsträckning som gäller enligt 2 kap.,
därvid jag erinrar att detta innebär en icke obetydlig förenkling i förhållande
till nuvarande bestämmelser.
De i vissa av remissyttrandena gjorda erinringarna rörande kungörelse
om framläggande av utlåtande och rörande upplösning av vägförening anser
jag böra beaktas.
Enligt stadgande i 88 § tredje stycket lagen om enskilda vägar i nuvarande
lydelse äger länsstyrelsen meddela anstånd med verkställande av meddelat
beslut, att väg skall byggas eller övertagas till väghållning av vägförening.
Av min uppfattning om utformningen av förfarandet i vägföreningsärenden
följer, att redan vid förrättning bör kunna fastställas en tidsplan för verkställighet
av vad som bestämmes rörande föreningens vägnät. Det hittillsvarande
stadgandet om anstånd med verkställighet bör dock bibehållas som
ett komplement.
Det i ett yttrande anmälda behovet av förslag till taxor för prövning av
arvodesärenden synes i allt väsentligt redan fyllt genom gällande taxor för
lantmäteriet och andra därmed sammanhängande författningar.
Vad av mig föreslagits med avseende å verkan av utlåtande som meddelats
vid vägföreningsförrättning bör jämväl föranleda ändring av bestämmelsen
i 116 § byggnadslagen, enligt vilken länsstyrelsen i visst angivet
fall skall förordna om bildande av vägförening.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
4. Vägbelysning m. m.
Utredningen, De i 50 och 73 §§ lagen om enskilda vägar meddelade bestämmelser,
enligt vilka vägsamfällighet och vägförening hade till uppgift att
ombesörja och bekosta väghållning men förbjudits att bedriva verksamhet,
som vore främmande för deras sålunda angivna ändamål, hade i praxis fått
en restriktiv tillämpning. Bland annat hade genom ett år 1946 i högsta instans
träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31) fastslagits, att väghållning icke
kunde anses omfatta vägbelysning samt att vägförening följaktligen icke
finge anordna sådan.
För medlemmarna i vägföreningarna hade i många fall framstått som
ett önskemål att vägföreningarna måtte få omhändertaga även vissa uppgifter,
vilka icke direkt kunde sägas vara hänförliga till väghållning men
vilka likväl stode i visst ekonomiskt eller annat faktiskt samband med denna.
Särskilt hade frågan om vägbelysning tilldragit sig intresse. Redan år
1946 hade länsstyrelsen i Stockholms län hemställt om ändring i denna del
av lagen om enskilda vägar. Lantmäteristyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilka avgivit yttranden över framställningen, hade i princip
ställt sig positiva till densamma. Även i samband med förevarande utredning
hade från flera håll framställts önskemål om en sådan uppmjukning
av hithörande bestämmelser, att vägförening finge möjlighet att åtaga sig
vägbelysning.
För att kunna ta ställning till behovet av en lagändring på förevärande
punkt och storleken av de kostnader, som därigenom kunde förväntas uppkomma,
hade utredningen verkställt förfrågningar hos länsstyrelserna, hos
ett antal landskommuner samt hos vissa enskilda företag för distribution av
elektrisk kraft och 1''astighetsägareföreningar. Svaren på förfrågningarna
hade givit vid handen, att kommunerna flerstädes engagerat sig i frågan
dels genom hjälp i administrativt hänseende och dels i någon omfattning
genom ekonomiska bidrag. I några fall hade belysningsfrågan ordnats genom
större, i orten verksamma industriföretag. Vanligast vore, att vägbelysningen
ombesörjdes av fastighetsägareföreningar och andra liknande sammanslutningar.
Inom Stockholms län hade frågan — oavsett nyssberörda
prejudikat — i flera fall ordnats genom vägföreningarnas försorg. I åtskilliga
fall hade emellertid frågan icke erhållit någon tillfredsställande lösning.
— Anskaffningskostnaderna för vägbelysning syntes, uppskattade efter kostnadsläget
hösten 1951, normalt uppgå till högst några hundra kronor och
årskostnaden till ett eller annat tiotal kronor per en- eller tvåfamilj sfastighet.
Att belysningsfrågan vore av stort intresse för den därav berörda befolkningen,
framginge bl. a. av den omfattning, vari den vunnit sin lösning
genom frivilliga insatser av fastighetsägare och andra. Att helt lita till en
lösning på denna väg läte sig dock ej göra. Om i ett givet fall en eller flera
fastighetsägare vägrade sin medverkan, tvingades de övriga att svara för
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
61
hela kostnaden. Den, som vägrade sitt bistånd, hade med andra ord utsikt
att erhålla förmånen gratis, vilket uppenbarligen icke vore ägnat att stimulera
intresset för frågan. Om vägbelysning ordnades genom vederbörande
kommun eller genom enskilt belysningsföretag, förelåge visserligen ej
denna svårighet; vederbörande hade nämligen härvid till sitt förfogande
ett mycket effektivt påtryckningsmedel på fastighetsägarna, bestående i att
dessa kunde avstängas från all leverans av elektrisk kraft. Gentemot denna
metod kunde emellertid anföras, att fastighetsägarna bleve berövade det inflytande
på frågan, som skäligen borde vara förenat med deras skyldighet
att i första hand svara för kostnaderna.
Ur de nu anförda synpunkterna vore det otvivelaktigt lämpligt, att vägföreningarna
berättigades att ombesörja vägbelysning. Därigenom förhindrades,
att någon fastighetsägare undandroge sig att deltaga i kostnaderna och
såmedelst övervältrade denna på andra. Vägföreningarna vore därjämte
underkastade en administrativ kontroll, som försvårade missbruk av befogenheten.
Å andra sidan talade starka skäl för begränsning av vägföreningarnas befogenheter.
Ett sådant följde av principen om anslutningstvång; det borde
i lagen direkt utsägas, i vilka fall denna princip vore tillämplig. Vidare
borde ej främmande hänsyn få inverka på avgörandet av de frågor, i vilka
bestämmanderätten tillkomme föreningens medlemmar eller styrelse. Slutligen
kunde den vägföreningarna tillerkända förmånsrätten för medlemmarnas
oguldna bidrag medföra förlustrisker för innehavarna av inteckningar i
de anslutna fastigheterna, om bidragsskyldigheten ökades genom tillkomsten
av nya verksamhetsgrenar.
Anordnande av vägbelysning kunde likväl knappast anses såsom någon
från väghållningen artskild verksamhetsgren. Åtgärden hade stor betydelse
för trafiksäkerheten, främst vad anginge gång- och cykeltrafiken. Angelägenhetsgraden
vore dock mycket skiftande inom skilda vägföreningsområden.
Tillgängliga uppgifter om kostnaderna för vägbelysning gåve emellertid vid
handen, att dessa icke behövde ingiva betänkligheter i de fall, då belysningsfrågan
överhuvud vore ett intresse för orten.
Bland annat med hänsyn till frågans begränsade betydelse torde det icke
vara nödvändigt, att avgörandet, när och i vilken omfattning vägbelysning
skulle komma till utförande, förbehölles länsstyrelsen eller annan myndighet.
Den rimligaste lösningen vore, att föreningens medlemmar själva finge
bedöma, huruvida fördelarna vore värda den erforderliga ekonomiska insatsen.
Lämpligen borde frågan avgöras genom vanligt majoritetsbeslut på
samma sätt som föreningens övriga angelägenheter.
För sådan vägsamfällighet, som avsåges i 2 kap. lagen om enskilda vägar,
syntes frågan om vägbelysning knappast aktuell. Inom glesare bebyggelse
torde det redan av kostnadsskäl vara uteslutet att ordna belysning i någon
nämnvärd omfattning; i allt fall kunde det knappast ifrågakomma att
stadga tvångsdelaktighet i företag med ändamål att ordna sådan belysning.
Ytterbelysning inom dylika områden avsåge praktiskt taget alltid blott
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
ett mindre område i anslutning till en fastighets åbyggnader och borde i
princip bekostas av vederbörande fastighetsägare. Den omständigheten, att
vägföreningarna berättigades att ombesörja vägbelysning, borde därför icke
föranleda någon motsvarande lagändring beträffande vägsamfälligheter i
allmänhet.
Remissyttrandena. Förslaget att vägförening skall berättigas att omhänderhava
vägbelysning har genomgående tillstyrkts. I flera yttranden betecknas
frågan som angelägen. Sålunda har överlantmätaren i Stockholms län
förklarat, att belysningsfrågan i vissa fall varit en av huvudanledningarna
till att spörsmålet om bildande av vägförening överhuvud uppkommit. —•
Någon tvekan har dock gjort sig gällande i yttrandet från svenska väg föreningen,
vilken sagt sig icke vilja motsätta sig, att vägbelysning upptoges
bland de uppgifter, en vägförening skulle kunna åtaga sig, under förutsättning
att annat organ icke lämpligen kunde ombesörja belysningen.
I vissa yttranden har ifrågasatts, om icke de föreslagna bestämmelserna
rörande vägbelysning borde göras tillämpliga även å sådan vägsamfällighet,
som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. Uttalanden i denna riktning har
gjorts av lantmäteristyrelsen, svenska landskommunernas förbund, förbundet
för enskild väghållning i Stockholms län samt överlantmätaren i Uppsala
län. Den sistnämnde har som motivering för sin ståndpunkt anfört, att vägföreningsinstitutet
ganska sällan kommit till användning och att vägsamfälligheter
alltjämt vore en vanlig lösning för det stora flertalet av landsbygdens
tätorter.
Statens trafiksäkerhetsråd har framhållit, att det i sådana fall, då en
vägförenings område genomlöptes av allmän väg, ur trafiksäkerhetssynpunkt
vore mindre tillfredsställande, om väl de enskilda vägarna men icke
den allmänna vägen belystes. Rådet ifrågasatte därför, huruvida icke föreskrifter
borde meddelas om anordnande i nu berörda fall av belysning å
allmän väg. Huruvida skyldigheten skulle åvila vägförening, kommun eller
vägförvaltning, kunde givetvis diskuteras. Liknande uttalanden har gjorts
av överlantmätaren i Skaraborgs län samt av förbundet för enskild väghållning
i Stockholms län.
Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län har vidare ansett,
att den författningsmässiga utformningen av föreskrifterna i ämnet, vilken
innebure, att dessa influtit icke bland lagens inledande bestämmelser utan
blott gjorts till ett undantag från förbudet att bedriva verksamhet, som
vore främmande för väghållningsuppgiften, vore mindre lyckad. Förbudet
komme nämligen därigenom att te sig ännu strängare än förut. Även Sveriges
lantmätareförening har ansett, att de föreslagna bestämmelserna hade
sin plats bland de inledande stadgandena i lagen.
Föredraganden. Det bör ej möta några större betänkligheter att beträffande
de mindre tätområdena införa lagregler, enligt vilka ägare av där belägen
fastighet kan förpliktas att bidraga till kostnaderna för vägbelysning. Stan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 63
dardhöjningen avser ju främst de enskilda fastigheterna och påverkar värdet
å dessa.
Såsom utredningen framhållit har frågan om vägbelysning ett sådant
samband med väghållningsfrågorna, att uppgifterna lämpligen bör ankomma
på samma rättssubjekt. Däreimot vore det utan tvekan att gå för långt, om
ordnandet av vägbelysning jämställdes med väghållning och gjordes till en
obligatorisk uppgift för vägförening. Av de uppgifter, utredningen inhämtat,
framgår att åtskilliga vägföreningar bildats i områden med huvudsakligen
sommarbebyggelse och att även eljest vägföreningar finnes, där belysningsfrågan
icke kan sägas utgöra något mera framträdande intresse för medlemmarna
i gemen. Utredningens förslag att frågan om vägbelysning skall avgöras
av föreningens medlemmar genom vanligt majoritetsbeslut är enligt
min mening en godtagbar lösning. Om den befolkningsgrupp, som har intresse
av att vägbelysning kommer till stånd, är i minoritet, synes det icke
lämpligt, att vägföreningen anlitas för åtgärden; detta skulle i många fall
kunna leda till stridigheter angående skyldigheten att deltaga i kostnaderna
och normen för bidragsskyldighetens fördelning. I detta fall synes lämpligast,
att de fastighetsägare, som önskar vägbelysning, ordnar frågan på frivillighetens
grund i samarbete med vägföreningen.
Den nu föreslagna metoden att åvägabringa beslut i frågan kan visserligen
medföra, att enstaka fastighetsägare belastas med kostnader för belysning,
ehuru denna länder dem till ringa eller ingen nytta. Utgiften torde
dock sällan vara av den storleksordning, att merbelastningen blir i egentlig
mening kännbar. Skulle förhållandet i något enstaka fall bli av märkbar
ekonomisk betydelse, kan tillgripas utvägen att jämka andelstalen.
Ifrågasättas kan, huruvida den föreslagna befogenheten för vägförening
att omhänderhava vägbelysning behöver vara så snävt avgränsad som utredningen
förutsatt. Visserligen torde böra fasthållas, att vägförening i
princip icke bör få åtaga sig andra uppgifter än sådana, som direkt sammanhänger
med väghållningen, däri inbegripet iordningställande och underhåll
av allmänna platser inom vägföreningsområdet. Det bör sålunda icke få
förekomma, att vägförening åtager sig t. ex. ytterbelysning å enskilda fastigheter
eller andra dylika åtgärder, som huvudsakligen tjänar blott en eller
ett fåtal medlemmars intressen. Däremot synes icke några motsvarande skäl
tala för att vägförening betages möjlighet att undantagsvis ordna belysning
även å sådan sträcka av allmän väg, som genomlöper vägföreningsområdet.
Stundom ordnas dylik belysning genom vederbörande kommun, men
där så ej är fallet, förefaller det mindre lämpligt att vägföreningens befogenheter
skall sträcka sig till att låta belysa de mindre trafiklederna men
ej ett sådant större trafikstråk som en allmän väg. Eftersom förslaget blott
går ut på att vägförening skall ha rätt men icke att den någonsin skall ha
skyldighet att ombesörja vägbelysning, behöver kollision med annat rättssubjekts,
t. ex. kommuns, skyldigheter i detta hänseende icke befaras. Utredningens
förslag bör jämkas så, att den nu anförda synpunkten blir tillgodosedd.
64
Kungl. Maj. ts proposition nr 76.
Mera betänkligt synes det att, såsom i några yttranden föreslagits, inrymma
befogenhet att omhänderhava vägbelysning även åt andra vägsamfälligheter
än vägföreningarna. Åtskilliga vägsamfälligheter har till föremål vägar
av blygsam omfattning; mången gång omfattar de endast två eller tre
fastigheter. Med tanke på dylika fall synes det mindre lämpligt att införa
bestämmelser, med stöd av vilka en majoritet bland medlemmarna kan tvinga
andra att påtaga sig utgifter för vägbelysning. Åtgärdens i sådant fall ganska
stora ekonomiska betydelse synes fasthellre göra det lämpligt, att för dess
vidtagande fordras samtycke av alla dem, som avses skola bidraga till densamma.
Därmed bortfaller emellertid det väsentliga skälet att för ändamålet
anlita vägsamfälligheten.
De från några håll uttalade farhågorna för att den lagstiftningsmässiga
utformningen av bestämmelserna om vägbelysning ltomme att medföra en
alltför sträng tillämpning av lagens förbud för vägförening och annan vägsamfällighet
att driva annan verksamhet än väghållning synes — då ändamålet
med bestämmelserna tydligt framgår av såväl lagtexten som motiven
till denna — knappast kunna anses befogade.
5. Sändning av väg.
Utredningen. Utredningen har erinrat, hurusom redan i samband med remissbehandlingen
av 1935 års vägsakkunnigas förslag, vilket låge till grund
för lagen om enskilda vägar, anmärkningar framställts mot att enligt 3 §
icke till vinterväghållning räknades erforderlig sändning av väg, då isgata
bildats. Vederbörande departementschef hade i anledning av anmärkningarna
yttrat, att sändning ej påbjudits ens i fråga om de allmänna vägarna,
att om möjligt samma innehåll borde givas åt termen vinterväghållning i
allmänna och enskilda väglagarna samt att skyldighet att sanda isbelagd
vägbana väl skulle kunna ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall. Anmärkningen
hade i anledning härav ej föranlett någon ändring i förslaget.
Utredningen funne, att frågan nu kommit i ett annat läge genom att ökningen
av biltrafiken i många fall medfört ett oavvisligt behov av åtgärder
till förekommande av olycksfall som följd av halt väglag. I lagen den 30 juni
1943 om allmänna vägar hade influtit en bestämmelse (5 § tredje stycket)
om att underhåll av väg vintertid skulle omfatta bland annat sändning. Önskemål
om motsvarande ändring i lagen om enskilda vägar hade framställts
till utredningen i vissa av de skrivelser, vilka inkommit som svar på förfrågningar
angående lagens nuvarande tillämpning.
Skäl saknades likväl icke, vilka talade mot att i enskilda väglagen upptoges
en allmän bestämmelse om att vinterväghållning skulle omfatta sändning
av väg. Med hänsyn till den privaträttsliga karaktären av bestämmelserna
i enskilda väglagen skulle en sådan bestämmelse medföra, att varje
fastighetsägare, som hade rätt till enskild väg, skulle få anspråk på att vägen
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
65
sandades i all den omfattning, som svarade mot hans särskilda behov. Rimligen
borde dock frågan i varje särskilt fall avgöras med hänsyn till kostnaderna
för åtgärden i förhållande till nyttan av densamma. Vissa åtminstone
temporära svårigheter kunde uppstå, då det gällde att på ett rättvist sätt fördela
väghållningsbördan mellan flera väghållningsskyldiga. En bestämmelse
sådan som den ifrågasatta vore dessutom ägnad att påverka bedömningen
i fråga om skyldighet att ersätta skador, vilka uppkomme till följd
av halt väglag, och kunde därigenom föranleda betydande ekonomiska risker
för de väghållningsskyldiga. Utredningen ansåge att bestämmelser i ämnet
vore erforderliga blott såvitt anginge vägförenings och annan vägsamfällighets
rätt att åtaga sig sändning av väg till förekommande av halka vintertiden,
i vilket hänseende tvekan om lagens rätta innebörd syntes råda. Utredningen
inskränkte sig därför till att föreslå att i de stadganden, vilka bestämde
omfattningen av vägföreningars och andra vägsamfälligheters verksamhet,
nämligen 50 § första stycket och nuvarande 73 § andra stycket
lagen om enskilda vägar, skulle intagas föreskrifter om att medlemmarna i
dylik sammanslutning skulle äga bestämma, i vilken omfattning sändning
av väg skulle utföras genom sammanslutningens försorg.
Remissyttrandena. Utredningens förslag i denna del har tilldragit sig blott
ringa uppmärksamhet i yttrandena. De uttalanden i frågan, som förekommit,
har genomgående varit gillande; i yttrandet av överlantmätaren i Uppsala
län har den föreslagna reformen betecknats som länge efterlängtad.
Föredraganden. Jämlikt 5 § tredje stycket lagen om enskilda vägar åligger
det väghållare bland annat att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri
från hinder av snö och is. Ett tjänligt medel härför torde ofta vara att sanda
vägen. Lagens avfattning och vad som förekommit vid dess tillkomst synes
därför ej utgöra hinder för att sändning, i den mån sådan kommer till stånd
i nu nämnt syfte, inräknas bland åtgärder för vinterväghållning.
Enär medlemmarna av vägförening eller annan vägsamfällighet således i
allt fall torde äga ett icke ringa mått av valfrihet i fråga om den omfattning
vari sändning skall komma till stånd, synes mig utredningens förslag
i förevarande ämne icke uppbäras av något mera trängande praktiskt behov.
Av nu anförda skäl och då de nu gällande stadgandena åtminstone hittills
icke utgjort hinder för en ändamålsenlig utveckling, anser jag tillräckliga
skäl ej föreligga för en sådan lagändring, som de av utredningen föreslagna
bestämmelserna i ämnet skulle innebära.
6. Rätt att hålla grind eller led över väg.
Utredningen. I betänkandet har redogjorts för rättsutvecklingen på området,
varvid framhållits, att i äldre svensk rätt förekommande stadganden
rörande väg- och hägnadsfrågor icke innehölle någon bestämmelse om rätt
att uppsätta och bibehålla grind eller led över väg. Av gammalt hade anta
5
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 76.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
gits, att ägaren av fastighet, som vore belägen vid väg, hade rätt att hålla
grind eller led över vägen. Beträffande de allmänna vägarna hade denna
äldre princip sedermera genombrutits i lagstiftningen. Nu gällande lag om
allmänna vägar av den 30 juni 1943 innehölle i 32 § generellt förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd å allmän väg hålla grind eller annan anordning,
som beredde olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Med avseende å
de enskilda vägarna hade de äldre principerna utan inskränkningar varit rådande
intill tillkomsten av nu gällande lag om enskilda vägar. Beträffande
vägföreningarnas vägar stadgade denna i 84 § tredje stycket en högst betydande
inskränkning i rätten att uppsätta grind eller led, i det att frågan, i
vad mån och under vilka villkor grind eller led finge uppsättas, ankomme
på länsstyrelsens prövning. Med avseende å enskilda vägar i. allmänhet beredde
lagen enligt stadgande i 14 § möjlighet att i särskilda fall föreskriva
förbud mot uppsättande av grind eller led. Förutsättning för meddelande
av sådant förbud vore att märkligt men ej uppstode för den fastighet, varå
förbudet lades, samt att ersättning gäldades för intrång. Förbud kunde ej
meddelas mot uppsättande av grind eller led i ägogräns eller där anordningen
eljest erfordrades för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Ej heller
vore det möjligt att förbjuda uppsättande av grind där enskild väg korsade
järnväg, spårväg eller vattenväg.
Utredningen har framhållit, att en lagregel i förevarande ämne måste
grundas på avvägning mellan å ena sidan det trafikintresse, som påkallade
avlägsnandet av grindar och led över vägarna, och å andra sidan markägarnas
intresse att rationellt utnyttja marken för betesändamål och att med
minsta möjliga kostnad fullgöra den vårdnads- och hägnadsplikt, som ålåge
dem enligt ägofredslagen. Dessa intressen framträdde i skilda fall med högst
olika styrka. Vägtrafikanternas önskemål att antalet grindar och led måtte
inskränkas vore uppenbarligen icke lika beaktansvärt, då fråga vore om
obetydligt trafikerade vägar, som beträffande vägar, vilka i större utsträckning
förmedlade allmän trafik. På motsvarande sätt gällde, att borttagande
av en grind över en väg i vissa fall kunde vålla vederbörande jordägare stora
olägenheter och betydande kostnader men i andra fall medförde ringa eller
ingen olägenhet.
Numera funnes enskilda vägar, vilka förmedlade en trafik av större volym
än många allmänna vägar. Då trafikintresset beträffande de allmänna
vägarna ansetts motivera generellt förbud mot uppsättande av grind eller
led, syntes konsekvensen åtminstone kräva, att förbud mot hållande av grind
eller led å enskild väg skulle kunna meddelas, där sådant förbud i särskilt
fall funnes påkallat.
Ägofredsintresset torde, ehuru ofta betydande, icke motivera en sådan
privilegiering som de nuvarande reglerna innebure.
En lösning som på rimligt sätt tillgodosåge både trafik- och ägofredsintressena,
syntes vara att företrädet dem emellan finge avgöras med hänsyn
till deras betydelse i varje särskilt fall.
Emellertid vore det även nödvändigt att efterse, vilka svårigheter som kun -
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
de förmodas i praktiken möta vid tillämpningen av en sådan regel. Jämlikt
2 § andra stycket ägofredslagen gällde, att stängselskyldighet icke ägde rum
mellan ägor, vilka åtskildes av väg, å vilken grind eller led ej finge hållas.
Införande av grindförbud å en enskild väg medförde i enlighet härmed, att
all lagstadgad stängselskyldighet upphörde på den sträcka av vägen, förbudet
omfattade. Vederbörande djurägare vore likväl jämlikt 1 § samma lag pliktig
att hålla sådan vård över djuren, att de ej inkomme på annans ägor. Denna
skyldighet fullgjorde djurägaren i regel på det sättet, att han ensam hölle
hägnad längs vägen. Uppskattningen av den skada, envar jordägare lede
genom ett grindförbud, kunde därför ske genom jämförelse mellan kostnaderna
för fullgörande av den hägnadsskyldighet, som ålegat honom före
förbudets införande, och kostnaderna för de hägnader, som bleve erforderliga
efter förbudets införande. En dylik jämförelse torde i regel ej behöva
möta några större svårigheter. Mera komplicerade kunde förhållandena bli
inom sådana skogstrakter, där underlåtenhet att hålla ett område inhägnat
jämlikt 10 § lagen om ägofred kunde medföra att området skulle anses
upplåtet till gemensamt bete. De svårigheter, som på grund härav kunde möta
vid skadeuppskattningen, torde likväl ej vara alltför betydande. Med hänsyn
till innehållet i 1949 års ägofredsutrednings betänkande (SOU 1951:20)
kunde vidare förväntas, att den gemensamma betesrätten på oinhägnad
skogsmark i framtiden komme att i stor utsträckning bringas till upphörande
genom betesregleringar. I allt fall vore den ifrågasatta lagändringen
av godo såtillvida som den ökade möjligheterna att genom frivillig uppgörelse
nå en för båda parter godtagbar lösning av ersättningsfrågan.
Eftersom frågan om grindförbud främst vore av betydelse för sådana mera
trafikerade enskilda vägar, till vilkas underhåll bidrag utginge av statsmedel,
kunde det måhända göras gällande, att en lagändring vore obehövlig
och att frågan borde lösas enbart genom en ändring av statsbidragsreglerna.
Ett avgörande, som träffats i samband med beviljande av statsbidrag till väghållningen,
finge emellertid icke giltighet mot andra än väghållarna. Möjligheterna
att upprätthålla förbudet gentemot ägarna av de fastigheter, som
vore belägna vid vägen, bleve alltså beroende på frivilliga avtal mellan dessa
och väghållarna. Därest möjlighet saknades att genomdriva ett förbud mot
markägares bestridande, bleve väghållarna nödsakade att betala det pris,
markägaren fordrade för sin medverkan, vilket i många fall skulle komma
att leda till så höga ersättningar, att det önskade förbudet av denna anledning
ej skulle kunna genomföras.
Av nu angivna skäl föresloge utredningen sådan ändring i 14 § lagen om
enskilda vägar, att de nu stadgade inskränkningarna beträffande grind eller
led i ägogräns samt grind eller led, som eljest kunde anses erforderlig för
fullgörande av stadgad stängselskyldighet, komme att bortfalla. Däremot
saknades enligt utredningens mening skäl att bereda möjlighet till förbud
mot uppsättande eller bibehållande av grind där enskild väg korsade järnväg’
spårväg eller vattenväg. Beskaffenheten av de säkerhetsanordningar,
som i dylika fall kunde anses erforderliga, borde liksom hittills regleras
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
i administrativ ordning. Såsom förutsättning för grindförbud borde liksom
hittills gälla, att förbudet ej åsamkade märkligt men. Även bestämmelserna
om ersättning för intrång borde bibehållas oförändrade.
Remissyttrandena. Frågan om utökning av möjligheterna att belägga enskild
väg med grindförbud har tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga yttranden.
Den föreslagna lagändringen har genomgående förordats. Detta gäller
jämväl de yttranden, vilka kan sägas i första hand företräda jordbruks- och
hägnadsintressena. Sveriges lantbruksförbund har förklarat, att förslagets
bestämmelser om grindförbud visserligen kunde innebära vissa olägenheter
för markägare och nyttjanderättshavare, men då den trafiktekniska utvecklingen
väl syntes motivera ifrågavarande åtgärder och då man vid utformningen
av förslaget sökt i möjligaste mån begränsa skadeverkningarna för
den enskilde, hade förbundet ingen erinran mot bestämmelserna. Liknande
uttalanden har gjorts av bland andra lantbruksstgrelsen.
Föredraganden. Lika med utredningen finner jag, att förekomsten av grindar
och led på enskilda vägar kan utgöra hinder för utveckling av trafiken
på dessa vägar. Det må därför vara påkallat att lagstiftningsvägen söka råda
bot på förhållandet i den mån så kan ske utan större ingrepp på andra viktiga
intressen. Jag kan även ansluta mig till meningen, att de på området
nu gällande principerna, vilka går ut på att hägnadsintresset nästan genomgående
skall äga företräde framför trafikintressena, innebär en alltför stor
privilegiering av de förra och att en bestämmelse om att grindförbud ej får
vålla märkligt men i princip är tillräcklig för att skydda hägnadsintressena.
Det betydelsefullaste skyddet för dessa intressen är dock regeln att ersättning
skall givas för intrång. Det blir till följd av denna i första hand
vägintressenternas sak att bedöma, huruvida kostnaderna för ett grindförbud
i det särskilda fallet överstiger vad de är villiga att betala för att förbudet
skall komma till stånd. Förbudsmöjligheten torde därför icke komma
att utnyttjas i större omfattning än som är lämpligt ur allmän ekonomisk
synpunkt.
Möjligen kan mot utredningens förslag invändas, att förfarandet vid utverkande
av grindförbud — förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda
vägar — i vissa fall blir väl omständligt. Förfarandet är emellertid ej obligatoriskt
utan kan underlåtas i fall, då sakägarna enats om den ifrågasatta
åtgärden och beloppet av utgående ersättning. Giltigheten av dylik överenskommelse
gentemot framtida ägare och andra sakrättshavare med avseende
å de berörda fastigheterna kan i regel tryggas medelst servitutsinteckning.
I fall, då väghållningen redan reglerats genom förrättning eller dom enligt
gällande lag om enskilda vägar eller motsvarande äldre författningar, kan
förrättningsförfarandet begränsas att avse endast grindförbudet och synes
då utgöra den enklaste form för avgörande av tvistefrågor, som i detta fall
är möjlig.
Utredningens förslag i denna del lämnas således av mig utan erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
69
7. Förbud mot trafikfarliga anordningar.
Utredningen. I betänkandet har framhållits, att 1939 års lag om enskilda
vägar i likhet med sina föregångare innefattade en huvudsakligen privaträttslig
reglering av vägfrågorna och i enlighet härmed utginge från att
anläggande och underhåll av enskild väg vore en angelägenhet uteslutande
för ägarna och innehavarna av de fastigheter, för vilka vägen komme till
nytta, och av de fastigheter, över vilka vägen skulle framgå. Frågan om särskilda
åtgärder till främjande av trafiksäkerheten på enskild väg hade,
såsom fallande utanför den nämnda ramen för lagstiftningen, icke beaktats.
Visserligen funnes i 13 och 90 §§ bestämmelser, med stöd av vilka väghållningsskyldig
kunde förvärva vissa rättigheter även med avseende å annan
mark än den, som erfordrades för själva vägen. Bestämmelserna vore dock
föga omfattande. Vidare kunde hänvisas till möjligheten att belägga områden
invid enskild väg med utomplansbestämmelser enligt 2, 77—80, 88,
119 och 120 §§ byggnadslagen. Utomplansbestämmelser torde emellertid ej
vara avsedda att tillgripas enbart för att tillgodose ett så speciellt behov som
det, varom nu vore fråga. De innebure dessutom endast möjlighet att reglera
byggnadsverksamheten.
I skarp motsats häremot stode ordnings- och säkerhetsföreskrifterna i
32—40 §§ allmänna väglagen, vilka generellt förbjöde uppförande av byggnad
eller annan anordning, som kunde medföra men för trafiksäkerheten, inom
visst avstånd från allmän väg och jämväl i övrigt innefattade betydande
inskränkningar i markägarnas rätt att disponera över marken vid sidan av
vägen.
Denna skillnad i den legislativa behandlingen motsvarades numera icke
av någon skillnad i funktionellt hänseende mellan de allmänna och de enskilda
vägarna. Enskilda vägar funnes, vilka förmedlade en allmän trafik
av större omfattning än många allmänna vägar. Å sådana enskilda vägar
framginge trafiken ofta normalt med en hastighet av 60 kilometer i timmen
eller mera. Förekomsten invid vägarna av sikthindrande anordningar, såsom
byggnader m. in., medförde i dessa fall en högst betydande olycksrisk. Vanligt
vore även att ägare av fastighet vid väg uppförde garage så nära vägen,
att han vid utfart från garaget icke hade fri sikt över vägen, förrän han med
sin bil helt avspärrat denna. Att lagstiftningen icke gåve möjlighet att ingripa
mot tillkomsten av dylika och andra trafikfällor, måste betecknas som
synnerligen otillfredsställande. Det borde även beaktas, att bidrag av statsmedel
i stor omfattning utgått till de mera betydelsefulla enskilda vägarna
och att de bidragsbeviljande myndigheterna därvid ofta med hänsyn till
trafiksäkerhetens krav genomdrivit mera kostnadskrävande lösningar av vägfrågorna,
än de enskilda intressenterna tänkt sig. De nuvarande lagreglerna
gåve icke någon möjlighet att förhindra ens sådana arbeten invid vägen, som
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 76,
helt upphävde resultatet av ett vägbyggnadsarbete, vilket tillkommit med
särskild hänsyn till trafiksäkerheten.
Av nu anförda skäl föresloges införande i enskilda väglagen av en bestämmelse,
som medgåve länsstyrelse att efter prövning i varje särskilt fall
meddela förbud mot trafikfarliga anordningar vid enskild väg. Förbud
borde endast kunna komma i fråga beträffande väg, som i större omfattning
nyttjades för trafik med motorfordon, och blott där förbudet med hänsyn
till de lokala förhållandena kunde anses behövligt för att undanröja eller
förebygga trafikfara. Vidare föresloges, att i samband med meddelande av
förbud, som nu sagts, förordnande skulle kunna givas om borttagande eller
ändring av befintlig trafikfarlig anordning.
I viss anslutning till vad som gällde enligt allmänna väglagen borde förbudsmöjligheten
definieras så, att förbudet skulle kunna avse uppförande
av byggnad, uppsättande av stängsel eller vidtagande av annan för trafiksäkerheten
menlig anordning. Det område, förbudet skulle avse, borde bestämmas
i varje särskilt fall. Lagen borde dock upptaga en maximiräjong,
varvid ett avstånd av nio meter från vägbanans mitt torde vara tillräckligt.
Eftersom områden, som avsåges i 3 kap. enskilda väglagen, i regel vore lagda
under byggnadsplan och då bebyggelsen inom sådana områden i regel vore
av den karaktär, att stängsel utmed vägarna och andra liknande anordningar
endast vore till ringa olägenhet för trafiken, bleve en förbudsbestämmelse
beträffande dessa områden av ringa betydelse. Den föreslagna
bestämmelsens räckvidd borde därför lämpligen begränsas till sådana vägar,
som avsåges i 2 kap. enskilda väglagen. För det intrång, som genom förbud
av nu avsett slag vållades ägare eller annan rättsinnehavare i fråga om mark
vid vägen, borde denne i princip vara berättigad till ersättning i samma omfattning
som i fråga om allmän väg. Enär fråga vore om åtgärder, som vidtoges
nästan uteslutande i allmänt intresse, borde ersättningen gäldas av
kronan. Tvist om ersättningen borde — liksom fallet vore med ersättningar
enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar -— upptagas av ägodelningsrätt.
Mot förslaget i förevarande del har reservation anmälts av utredningens
ordförande och ytterligare en ledamot, vilka uttalat, att de icke ansåge
behov förefinnas av ingripanden genom förbud av nu avsett slag samt hänvisat
till möjligheten att reglera bebyggelsen genom byggnadsplan, stadsplan
eller utomplansbestämmelser eller att överföra väghållningen till den statliga
vägförvaltningen.
Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av bestämmelser till
skydd för trafiksäkerheten på de enskilda vägarna har i princip tillstyrkts i
de flesta yttranden. Åtskilliga yttranden har dock givit uttryck för en tveksam
inställning.
Domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län har
anslutit sig till den mening, som uttalats av reservanterna inom utredningen.
överlantmätaren i Skaraborgs län har ansett, att behovet
av bestämmelser i ämnet vore ytterst obetydligt. Sveriges lantmätare
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
71
förening har ansett att bestämmelser, som reglerade bebyggelsen utefter
enskild väg, icke vore behövliga. Övriga föreslagna inskränkningar
torde i erforderlig utsträckning kunna inarbetas bland de bestämmelser
i enskilda väglagen, som reglerade rätten för väghållarna att bortröja skymmande
föremål längs väg (13 §) och att hålla grind eller led över väg
(14 §). En viss betänksamhet har även kommit till uttryck i yttrandena
från lantbruksstijrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län, vilka dock förklarat
sig ej vilja motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har
visserligen funnit skäl tala för meningen att en väg, som vore så trafikerad,
att förbud mot trafikfarliga anordningar påkallades, lämpligen borde förändras
till allmän. Ur trafiksäkerhetssynpunkt vore emellertid ett snabbt
ingripande ofta önskvärt, och med hänsyn härtill tillstyrkte länsstyrelsen
förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län, som intagit en liknande ståndpunkt,
har särskilt uttalat farhågor för svårigheter vid avgörandet, vilka vägar, som
borde komma i fråga för byggnadsförbud, samt vid prövningen av dispensfrågor.
Överlantmätaren i Hallands län har framhållit, att den föreslagna
bestämmelsen måste tillämpas med försiktighet. Överlantmätaren i Stockholms
län, som i princip intet haft att erinra mot förslaget, har dock sagt
sig ha svårt att frigöra sig från en känsla av att de föreslagna bestämmelserna
kunde vara ägnade att åstadkomma kollision med reglerna för fastighetsbildning.
Om sålunda vissa yttranden förordar en restriktiv tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna, finnes å andra sidan en grupp yttranden, vilka uttrycker
den meningen, att förslaget icke gått tillräckligt långt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att den inställning, som
kommit till uttryck i motiven till de föreslagna bestämmelserna, syntes väl
restriktiv mot bakgrunden av vad styrelsen hade sig bekant om trafikförhållandena
på enskilda bilvägar och en förbudsbestämmelses betydelse för
väghållarna och befolkningen. De åtgärder, vilka det kunde vara angeläget
att förhindra, vore till stor del sådana, att ett förbud i allmänhet knappast
kunde medföra någon nämnvärd skada för markägare. Till belysning av styrelsens
uppfattning kunde framhållas, att nuvarande bestämmelser icke
utgjorde hinder för markägare att uppsätta t. ex. taggtrådsstängsel i själva
vägbanekanten, där dike eller slänt icke funnes. Speciellt för cykeltrafikanter
utgjorde ett vid vägkant placerat taggtrådsstängsel en uppenbar fara, främst
vid möte med motorfordon. Ett förbud mot sådant stängsel exempelvis inom
en eller annan meter från vägkant torde knappast lända markägaren till
nämnvärt men. Vidare vore det önskvärt, att praxis utvecklade sig på ett
sådant sätt, att utredningsarbetet ej bleve alltför tyngande; eljest kunde
det befaras, att de föreslagna bestämmelserna icke bleve tillämpade i en del
angelägna fall. Liknande uttalanden har gjorts på vissa andra håll, bl. a. av
vägförvaltningen i Kronobergs län. Vägförvaltningen i Södermanlands län
har ansett att handläggningen av frågor om borttagande av trafikfarliga
anordningar enligt förslaget bleve ganska komplicerad och tidsödande samt
har som en jämförelse anfört, att utredning av frågan om förbud att ansluta
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
enskild väg till rikshuvudväg nr 1 — hur angelägen denna fråga ur säkerhetssynpunkt
än vore —- hittills icke medhunnits med hänsyn till andra
brådskande arbetsuppgifter. Den föreslagna förbudsmöjligheten torde därför
blott komma att utnyttjas i undantagsfall. Vägförvaltningen föresloge införande
av en generell föreskrift om det minsta avstånd, inom vilket byggnad
eller därmed jämförlig anordning finge uppföras vid enskild väg. Även
länsstyrelsen i Södermanlands län har betonat de svårigheter, det komme
att möta för länsstyrelsen att följa utvecklingen av det enskilda vägnätet
och tillse, huruvida några farliga anordningar tillkomme. Några mera allvarliga
invändningar mot ett generellt förbud torde med hänsyn till anordningarnas
samhällsfarliga beskaffenhet icke kunna resas, därest förutsättningarna
för förbudet begränsades att omfatta endast genomfartsvägar av
någorlunda stor betydelse för motorfordonstrafiken. De av utredningen föreslagna
bestämmelserna i ämnet komme då att få karaktären av ett komplement
till det generella stadgandet. Vägförvaltningen i Stockholms län har
ansett att ett förbud mot byggnader utmed enskild väg borde vara generellt
beträffande vägar utanför planlagt område, vilka varit föremål för förrättning
enligt lagen om enskilda vägar. Erfarenheten tydde på att en sådan
bestämmelse ej skulle möta större motstånd från allmänhetens sida; ej heller
torde man behöva befara några större ersättningskrav till följd av ett sådant
förbud.
En mening, som på flera håll företrätts i yttrandena, är den, att det
föreslagna maximiavståndet för förbudsbestämmelsens tillämplighet, nämligen
9 meter från vägens mitt, borde ökas till 12 meter. Såsom skäl har
åberopats, att sistnämnda avstånd vore generellt gällande beträffande de
allmänna vägarna och att en likartad bestämmelse i fråga om enskilda vägar
vore ägnad att underlätta ett framtida överförande av väghållningen på det
allmänna. Dylika uttalanden har gjorts av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, vägförvaltningarna i Uppsala och Malmöhus
län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, svenska vägföreningen och länsvägnämndernas
förbund. ■— Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit,
att förbudsräjongen måtte utsträckas till 12 meter med rätt för länsstyrelsen
att öka detta avstånd med l1/2 gånger höjdskillnaden mellan vägbanan och
markens höjd vid byggnad.
För ett speciellt fall, nämligen vid korsning i plan mellan enskild väg
och järnväg eller spårväg, har på vissa håll framhållits, att särskilda åtgärder
vore behövliga. Sveriges lantbruksförbund har — närmast som skäl
för förstatligande av enskilda vägar — framhållit, att förhållandena vid de
cirka 35 000 förefintliga järnvägsövergångarna på enskilda vägar icke vore
tillfredsställande, till stor del på grund av att vägarna på ömse sidor om
järnvägsövergångarna vore dåligt avpassade efter banvallens upphöjda läge.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att vid järnvägskorsning
förelåge behov av ett större skyddsområde. I allmänna väglagen bestämdes
detta område av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer
50 meter från korsningspunkten. Styrelsen ansåge det angeläget att i en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
73
skilda väglagen infördes en bestämmelse, som gåve länsstyrelse möjlighet
att meddela enahanda förbud i fråga om enskild väg. Liknande önskemål
har — ehuru i mera allmänna ordalag — framställts av länsstyrelsen i
Västernorrlands län, statens trafiksäkerhetsråd och svenska vägföreningen.
En fråga, som behandlats i flera av yttrandena, är huruvida och i vilken
omfattning en blivande förbudsbestämmelse bör vara tillämplig även på vägföreningarnas
områden samt på sådana tätområden, där bebyggelsen regleras
av något i byggnadslagen omförmält planinstitut. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har ansett att den av utredningen föreslagna begränsningen av bestämmelserna
att avse endast 2 kap. lagen om enskilda vägar kunde medföra
komplikationer beträffande områden med tätare bebyggelse av huvudsakligen
jordbrukskaraktär, där bildande av vägförening kunde bli aktuellt men där
upprättande av byggnadsplan på grund av bebyggelsens art ej komme i fråga.
Överlantmäiaren i Uppsala län har ansett, att förbudsbestämmelsen borde
få samma räckvidd som 33 och 34 §§ i lagen om allmänna vägar och således
avse alla områden, vilka ej omfattades av fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan.
Vägförvaltningen i Örebro län har ansett förslaget böra utbyggas med en
föreskrift om att meddelat förbud automatiskt skulle upphävas vid fastställande
av utomplansbestämmelser, byggnadsplan eller dylikt. Även vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har till diskussion upptagit frågan, huruvida
icke väg inom planlagt område eller område, där utomplansbestämmelser
gällde, generellt borde vara undantagen från tillämpning av förbudsbestämmelserna.
Genom utomplansbestämmelser reglerades emellertid icke alla de
förhållanden, vilka påkallade uppmärksamhet i förevarande sammanhang.
Då länsstyrelsen enligt förslaget skulle erhålla rätt att helt eller delvis upphäva
förbud av ifrågavarande art, om behovet därav upphört, syntes enligt
styrelsens mening lämpligast att icke undantaga vägar inom planområde.
Även i fråga om ersättning för intrång har skilda meningar uttalats. Lantbruksstyrelsen
har ansett, att förslagets bestämmelser om ersättning för intrång
genom förbud mot trafikfarliga anordningar utformats alltför restriktivt.
Styrelsen vore av den bestämda meningen, att sakägare borde tillförsäkras
full ersättning för varje intrång. Endast under denna förutsättning
tillstyrkte styrelsen förslaget i övrigt. Däremot har vägförvaltningen i Örebro
län och svenska vägf öreningen förklarat sig över huvud vara tveksamt
inställda till frågan om ersättningar i samband med förbud mot trafikfarliga
anordningar. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett att skada,
som allenast vore av ringa beskaffenhet, icke borde ersättas ens i det fallet,
att fråga vore om borttagande eller ändring av befintlig anordning.
Föredraganden. Det torde numera framstå som ovedersägligt, att trafiksäkerheten
är ett för alla gemensamt intresse, som kan motivera icke blott
betydande ekonomiska insatser från det allmännas sida utan även sådana
inskränkningar i enskild rätt, som en begränsning av den fulla förfoganderätten
över marken vid vägarna innebär. I fråga om de allmänna vägarna är
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
detta betraktelsesätt sedan länge erkänt, och vittgående bestämmelser har
givits till skydd för trafiksäkerheten på dessa vägar. Behovet av dylika bestämmelser
kan dock icke i och för sig hänföras till den omständigheten, huruvida
väghållningen på en viss väg ombesörjes av staten eller av enskilda,
utan bör i stället bero på vägens beskaffenhet och karaktären av den trafik,
som förekommer på vägen. I de yttranden, som intagit en kritisk ståndpunkt
till utredningens förslag i förevarande del, har ej heller gjorts gällande, att
icke trafikintresset skulle kunna motivera förbudsbestämmelser sådana som
de av utredningen föreslagna. De invändningar, som förekommit, går i stället
ut på att behovet av reglerande föreskrifter skulle i stort sett vara täckt
redan genom nu existerande bestämmelser eller att de föreslagna stadgandena
kunde vålla svårigheter vid tillämpningen. Särskilt hänvisas till den av
reservanterna inom utredningen påvisade möjligheten att, om trafikförhållandena
på en väg framkallar behov av reglerande föreskrifter, vägen förklaras
för allmän och därigenom bestämmelserna i 32—40 §§ lagen om allmänna
vägar göres tillämpliga på densamma.
Den sålunda rekommenderade lösningen överensstämmer säkerligen med
vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om enskilda vägar och är även
enligt min mening i princip att föredraga framför att lagen utbygges med
alltför omfattande bestämmelser till skydd för allmänna intressen. Svårigheten
att uppdraga en bestämd gräns mellan de vägar, som bör vara allmänna,
och de vägar, som bör vara enskilda, medför dock att frågan om åtgärder
till tryggande av trafiksäkerheten på de enskilda vägarna icke kan
avfärdas såsom betydelselös.
Vad angår möjligheten att reglera bebyggelsen invid enskild väg genom
stadsplan eller byggnadsplan, är sistnämnda planinstitut avsett för bebyggelse
av i huvudsak samma art som den, vilken avses i 3 kap. enskilda väglagen;
det hör alltså till undantagsfallen, att detta planinstitut kan tillgripas
för reglering av bebyggelse invid sådan enskild väg, som avses i 2 kap.
samma lag. Stadsplaneinstitutet är avsett för mera omfattande tätbebyggelse.
Vad slutligen angår möjligheten att belägga marken invid enskild väg
med utomplansbestämmelser är det —- såsom utredningen framhållit — icke
möjligt att på detta sätt komma åt alla för trafiksäkerheten menliga företeelser.
Enligt 135 § byggnadsstadgan fordras visserligen byggnadslov för
t. ex. anordnande av upplag inom område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser;
men däremot omnämner byggnadsstadgan icke sådana åtgärder
som uppsättande vid vägen av anslagstavlor, vilka avleder de vägfarandes
uppmärksamhet från vägen, eller anordningar, vilka kan förväxlas
med vägmärken och trafiksignaler. Ej heller kan föreläggande meddelas att
borttaga eller ändra en före bestämmelsernas fastställande befintlig trafikvådlig
anordning ens om åtgärden kan ske utan kostnad eller olägenhet för
ägaren. Utomplansbestämmelser är därför ganska ineffektiva medel, då det
gäller att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om trafiksäkerheten. Att
i större omfattning använda utomplansbestämmelser uteslutande av trafiksäkerhetsskäl
skulle dessutom innebära, att man ginge utom den tänkta
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
75
ramen för detta institut, vilket vore desto mera betänkligt, som stadgandena
i ämnet icke innehåller några ersättningsbestämmelser.
Vissa av yttrandena över utredningens förslag uppehåller sig vid de praktiska
svårigheter, som möter, då det gäller att i det särskilda fallet avgöra,
huruvida trafikintresset motiverar ett ingripande med förbud av den
art, som avses i förslaget. Kritiken i detta hänseende synes utgå från att
förslaget åsyftar en fullständig inventering av vägbeståndet och en kategoriklyvning
av vägarna med hänsyn till frågan, huruvida dylikt förbud är
behövligt eller icke. En så vidsträckt tillämpning av förslagets bestämmelser
anser jag dock ej kunna komma i fråga. Av uttalandena i betänkandet
synes snarast framgå, att utredningen ansett generella förbud mot uppförande
av byggnader m. in. skola förekomma blott i undantagsfall och då
beträffande vägar, vilka i fråga om trafikmängd och trafikbeskaffenhet
kan i stort sett jämställas med de allmänna vägarna samt där bristen på
reglerande föreskrifter förorsakat eller kan väntas förorsaka påtagliga olägenheter.
I övrigt torde förbudsmöjligheten vara avsedd att stå till förfogande
för sådana speciella fall, då frågan aktualiserats genom vidtagna
eller planerade åtgärder från utomståendes sida, vilka på ett mera markant
sätt hotar trafiksäkerheten, inträffade olyckstillbud eller annan sådan orsak.
Om ingripandena begränsas till de fall, då de i enlighet med det sagda
förestavas av ett påtagligt allmänintresse, lärer tillämpningen icke behöva
bjuda några alltför stora svårigheter.
De svårigheter, en förbudsbestämmelse kan komma att vålla i fastighetsbildningshänseende,
lär näppeligen bli mera framträdande än vad fallet är
i fråga om de allmänna vägarna. Erfarenheterna från detta område ger
icke vid handen, att de behöver vålla betänkligheter vad angår fastighetsbildning
inom glesbygd. De särskilda förhållandena inom områden, som planlagts
för tätbebyggelse, kommer jag att beröra i det följande.
Av det anförda framgår, att jag i fråga om behovet av bestämmelser till
främjande av trafiksäkerheten på enskilda vägar och den huvudsakliga karaktären
av dessa bestämmelser ansluter mig till utredningens förslag. Beträffande
bestämmelsernas närmare utformning finner jag däremot att de
anförda anmärkningarna i vissa hänseenden bör föranleda jämkningar i
förslaget.
En påtaglig svaghet hos förslaget är, att dess bestämmelser företer stora
avvikelser från motsvarande föreskrifter beträffande de allmänna vägarna.
Jag kan visserligen — på sätt framgår redan av det anförda -— icke förorda
införande av en generell bestämmelse om förbud mot uppförande av
byggnad eller vidtagande av annan trafikfarlig anordning på visst avstånd
från enskild väg. Särskilt med tanke på de fall, då en enskild väg kan förutsättas
inom en nära framtid komma att förvandlas till allmän, synes
emellertid lagen böra ge möjlighet att fastställa förbud mot trafikfarliga anordningar
med i stort sett samma utformning, som förbuden beträffande allmän
väg erhållit. En dylik utvidgning av bestämmelsen kan, om den tillämpas
med nödig försiktighet, knappast sägas vålla markägarna större intrång
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
än fallet skulle bli enligt utredningens förslag. För många markägare torde
det snarare vara en fördel, att ett förbud genast får slutlig utformning och
icke tid efter annan undergår utvidgningar med hänsyn till senare inträffade
förhållanden. Förslaget har därför jämkats så, att skyddsområdet kan
utsträckas lika långt som för normala fall är stadgat beträffande allmän
väg eller till tolv meter från vägbanans mitt samt, vid korsning mellan två
eller flera enskilda vägar eller mellan sådan väg och järnväg eller spårväg,
så långt att fri sikt längs vardera trafikleden erhålles på ett avstånd av 50
meter från korsningen. Beträffande den i ett remissyttrande gjorda anmärkningen
rörande taggtrådsstängsel, som anbringas alltför nära vägbanan, finner
jag redan de av utredningen föreslagna bestämmelserna ge vissa möjligheter
till ingripande i fall, då stängslet vållar verklig olägenhet. En sådan
utformning av lagstiftningen, som kan leda till att förbud i detta särskilda
hänseende ålägges i väsentligt större utsträckning än förbud enligt övriga
hithörande stadganden, kan jag däremot icke förorda.
Vad angår de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på vägföreningsvägar,
har utredningen anfört skäl för att en förbudsbestämmelse här vore
överflödig. Till de av utredningen anförda skälen kan läggas det förhållandet,
att länsstyrelsen, därest fråga väckts om upprättande av byggnadsplan,
enligt 108 § byggnadslagen har möjlighet att göra all bebyggelse beroende
av dispens. Det oaktat kan bestämmelserna i vissa fall säkerligen ha en uppgift
att fylla även beträffande de vägar, vilka omhänderhaves av vägföreningar.
Särskilt bör erinras om att till vägförenings vägar kan hänföras ej
blott vägar inom vägföreningsområdet utan även vägar för utfart från detta
område. Jag har med hänsyn härtill låtit jämka förslaget så, att dess ifrågavarande
bestämmelser göres tillämpliga även å vägföreningsvägar.
Vidkommande frågan, huruvida meddelat förbud mot trafikfarliga anordningar
bör upphöra att gälla, då bebyggelsen å det område, förbudet
avser, reglerats genom fastställd plan, kan till stöd för ett jakande svar åberopas
vad som gäller beträffande de allmänna vägarna. Enligt 35 § lagen om
allmänna vägar äger de i 33 och 34 §§ samma lag givna förbudsbestämmelserna
icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Tillämpningsområdet för
de föreslagna nya bestämmelserna bör enligt min uppfattning avgränsas på
samma sätt.
Att förslagets ersättningsregler i det väsentliga utformats lika med motsvarande
bestämmelser i lagen om allmänna vägar och strandlagen, vilka
reglerar likartade förhållanden, synes mig ändamålsenligt. Den föreslagna
ordningen för prövning av ersättningsanspråk föranleder ej heller någon
erinran från min sida.
Den omständigheten att de föreslagna nya bestämmelserna i princip göres
tillämpliga på samtliga enskilda vägar anser jag motivera, att desamma överföres
till slutet av lagen och får bilda ett särskilt kapitel, betecknat 5 kap.
Till stöd för åtgärden kan jämväl åberopas, att bestämmelserna till sitt innehåll
har blott ringa samband med lagen i övrigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
77
8. Rätt att föra talan för fastighet i mål och ärenden
enligt lagen om enskilda vägar.
Utredningen. I betänkandet har ett avsnitt ägnats huvudsakligen åt frågan
•om arrendatorers och andra nyttjanderättshavares ställning till de rättigheter
och skyldigheter, som enligt enskilda väglagen tillkommer ägare och
innehavare av fastighet. Härvid har framhållits, att rätt att ta initiativ till
förrättning enligt 2 kap. samt att föra talan å sammanträde med medlemmarna
i vägsainfällighet tillkomme allenast fastighetsägaren med undantag
blott för de fall, då fastigheten upplåtits under sådana mera permanenta
nyttjanderätter, som avsåges i 5 § tredje stycket. I fall av vanligt jordbruksarrende
vore däremot arrendatorn — oaktat han praktiskt taget alltid enligt
arrendeavtalet hade att fullgöra väghållningsskyldigheten — i stort sett avskuren
från möjlighet att öva inflytande på vägfrågorna. Detta medförde i
vissa fall ett mindre skäligt resultat. Fastighetsägaren hade i regel ej något
intresse av att motsätta sig att nyttj anderättshavaren förde talan i vägfrågor.
En alldeles obegränsad talerätt kunde dock ej tillkännas arrendatorn;
sålunda vore en dylik rätt mindre lämplig för det fallet, att en arrendator,
som inom kort skulle frånträda sitt arrende, ville påkalla förrättning för utförande
av omfattande vägföretag.
I utredningens förslag har frågan lösts på det sättet, att nyttjanderättshavare,
som i denna sin egenskap fullgör väghållningsskyldighet, visserligen
icke generellt tillerkänts samma ställning som fastighetsägare men enligt
särskild bestämmelse föreslagits få befogenhet att i fall av väsentligt ändrade
förhållanden yrka omreglering av väghållningsbördan. Vidare bar
föreslagits införande av rätt för nyttj anderättshavare att fordra anställande
av tillsyningsman, som omförmäles i 48 och 49 §§, samt att överklaga
beslut, som fattas å sammanträde med medlemmarna i vägförening eller
annan vägsamfällighet, ävensom beslut om uttaxering av bidrag i penningar
till sådan samfällighet.
Remissyttrandena. Utredningens förslag i förevarande ämne har icke blivit
föremål för erinran.
Föredraganden. I princip biträder jag uppfattningen, att den, till vilken fastighet
upplåtits med nyttjanderätt på sådana villkor, att han gentemot ägaren
har att svara för fullgörande av fastighetens väghållningsskyldighet, bör
ha inflytande på vägfrågorna. Erinras kan, att detta var fallet enligt 1926
års lag om enskilda vägar, vilken intog den ståndpunkten, att nyttj anderättshavare,
som nu avses, även gentemot övriga vägintressenter var att anse
som väghållningsskyldig för fastigheten, såvitt angick vägunderhållet. Den
nuvarande konstruktionen har visserligen i andra avseenden företräde framför
den äldre men bör ej få medföra, att nyttjanderättshavarens i sak befogade
anspråk på medbestämmanderätt åsidosättes.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Utredningens förslag, enligt vilket nyttjanderättshavaren får rätt att ta
initiativ till omreglering av väghållningsfråga, som tidigare avgjorts i laga
ordning, men däremot icke till att en förut oreglerad fråga bringas under
prövning, kan emellertid icke sägas innebära någon tillfredsställande lösning.
Mera ändamålsenligt är enligt min mening att nyttjanderättshavarens
initiativrätt — i viss anslutning till vad som gällde enligt 1926 års lag —-får avse alla frågor med undantag av fråga om byggande av väg.
I övrigt har jag icke någon saklig erinran mot utredningens förslag i förevarande
del.
9. Tillsyningsmän för väghållning.
Utredningen. Utredningen har ansett, att de nuvarande bestämmelserna
om verkställighet, av utlåtande, som vid förrättning enligt 2 kap. lagen om
enskilda vägar meddelats angående byggande av väg, icke vore tillfredsställande
i fall, då väghållningen förklarats skola utföras efter vägdelning
och de väghållningsskyldiga sålunda hade att svara för byggande av var
sin väglott. Bestämmelserna innehölle blott hänvisning till verkställighet i
vanlig exekutiv ordning. I praktiken hade det visat sig svårt att på denna
väg komma till rätta med mindre brister i utförandet. Framför allt vore det
ofta omöjligt att få vägen i hela dess sträckning utförd på enhetligt sätt. I
48 och 49 §§ lagen om enskilda vägar funnes bestämmelser om utseende av
tillsyningsmän för övervakande av vägunderhåll och vinterväghållning. Sådan
tillsyningsman hade befogenhet att i händelse av brist i arbetets utförande
låta vid särskild syneförrättning uppskatta bristen, att låta hos den
försumlige utmäta det belopp, till vilket bristen skattats, samt att ombesörja
utförande av det eftersatta arbetet. Utredningen föresloge, att dessa bestämmelser
skulle göras tillämpliga jämväl å byggande av väg.
Remissyttrandena. Erinran har icke framställts mot förslaget i förevarande
del.
Föredraganden. Utredningens förslag i denna del anser jag böra godtagas.
10. Förslagens detaljutformning.
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar samt till
lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen. Förstnämnda lagförslag grundas
i väsentliga delar på utredningens förslag till lag i samma ämne. Med
hänsyn härtill torde ej vara erforderligt att jag i fortsättningen annat än
undantagsvis uppehåller mig vid andra punkter än sådana, beträffande vilka
jag ej kan ansluta mig till utredningen. Vad jag vidare har att anföra torde
lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena i lagförslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
79
A. Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar.
1 §.
Vad jag tidigare under 7. anfört angående tillämpningsområdet för de
föreslagna bestämmelserna om trafikfarliga anordningar anser jag böra redan
i förevarande paragraf komma till uttryck genom att 5 kap., i vilket
bestämmelserna inrymts, generellt förklaras icke äga tillämpning i fråga
om bebyggande av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan. Formuleringen, vilken väsentligen överensstämmer
med 35 § lagen om allmänna vägar, ger vid handen, att förbud eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 5 kap., förlorar sin giltighet med avseende
å område, för vilket fastställes sådan plan som nu sagts.
I tredje stycket förordas en ändring av redaktionell natur.
4 §•
Den i andra stycket givna hänvisningen till vissa paragrafer i 3 kap.
har — enär dessa saknar direkta motsvarigheter i förslaget —- ändrats att
avse 3 kap. i dess helhet. Någon saklig ändring avses icke.
14 §.
Jag hänvisar till vad jag anfört under 6.
16 §.
Den sakliga ändring, förslagets nu föreliggande text innefattar i förhållande
till gällande lag och utredningens förslag, har jag motiverat under 8.
här förut. I formellt hänseende har, jämfört med utredningens förslag,
vunnits, att bestämmelserna om nyttjanderättshavares förrättningsvitsord
kunnat sammanföras i förevarande paragraf i stället för att uppdelas på
denna och 65 §.
18 §.
Vad jag under 3. anfört om att förrättning i vägföreningsärende bör kunna
utan överprövning utmynna i verkställbart beslut har nödvändiggjort en
formell jämkning i tredje stycket andra punkten av denna paragraf.
31 §.
Jag har förut under 3. motiverat ändringen i denna paragraf.
48 och 49 §§.
Beträffande dessa paragrafer, vilka i sak överensstämmer med utredningens
förslag, hänvisar jag till vad jag anfört under 8. och 9.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
58 §.
Här har blott vidtagits en formell jämkning i utredningens förslag. Jag
hänvisar i övrigt till vad jag anfört under 8.
63 §.
Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med utredningens förslag,
hänvisar jag till vad jag anfört under 8.
Jag har övervägt att låta den av utredningen föreslagna ändringen i
andra stycket tredje punkten utgå. Enär emellertid ändringen — vilken
är av uteslutande formell natur — bringar stadgandets ordalydelse i närmare
överensstämmelse med dess motsvarighet i 89 § av förslaget, föredrager
jag förslagets avfattning framför bestämmelsens lydelse i gällande
lag.
71 och 72 §§.
I 71 § första stycket och 72 § har jag låtit vidtaga vissa formella ändringar
i utredningens förslag. Ändringarna motiveras av den ståndpunkt
jag tidigare under 3. tagit till frågan om beslutanderätten i vägföreningsärenden.
Beträffande 71 § tredje stycket hänvisar jag till vad jag anfört under 4.
och 5.
73 och 74 §§.
Dessa paragrafer överensstämmer helt med utredningens förslag och —
bortsett från en redaktionell jämkning i 73 § första stycket — även med
82 och 83 §§ i gällande lag.
75 §.
Den i första stycket fjärde punkten gjorda hänvisningen till byggnadslagen
saknar motsvarighet i gällande lag. Hänvisningen, vilken närmast
syftar på 112 och 113 §§ byggnadslagen, förekommer i utredningens förslag
och har, såsom ägnad att fylla ett praktiskt behov, med en formell
jämkning överförts till det omarbetade förslaget.
Jämlikt 84 § tredje stycket andra punkten lagen om enskilda vägar
äger länsstyrelsen bestämma i vad mån och på vilka villkor grind eller
led må finnas å vägförenings väg. Den närmaste motsvarigheten härtill
i utredningens förslag utgöres av en i 75 § tredje stycket andra punkten
intagen bestämmelse att över väg, som hålles av vägförening, ej må uppsättas
grind, led eller annan sådan anordning utan tillstånd av länsstyrelsen.
Bestämmelsens lydelse inbjuder — särskilt vid jämförelse med
14 § — till den tolkningen att bestämmelsen icke skulle vara tillämplig
i fråga om redan befintliga grindar och led å vägar, som övertages till väghållning
av vägförening. Utredningens motivering ger emellertid icke vid
handen, att bestämmelsen skulle syfta till saklig ändring i vad som nu
gäller. Jag anser ej heller att fog finnes för sådan ändring. I anledning
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
81
härav har bestämmelsens ordalydelse jämkats till närmare överensstämmelse
med 14 §. Bestämmelsen har därjämte fått bilda ett särskilt stycke
i 75 §. Jag hänvisar vidare till vad jag anfört under 6.
Ett i utredningens förslag såsom sista stycke i paragrafen upptaget stadgande
om giltigheten av överenskommelse rörande ersättning för markupplåtelse
in. in. har jag ansett kunna utgå, sedan förslagets bestämmelser
om trafikfarliga anordningar överförts till 5 kap.
76 §.
Paragrafen överensstämmer med 76 § i gällande lydelse utom därutinnan,
att nuvarande bestämmelser om förfarandet vid värdering av fastighet
och bestämmande av andelstal fått utgå.
77 §.
Denna paragraf överensstämmer med 89 § första stycket i gällande lag
samt med utredningens förslag.
78 §.
På sätt jag förut anfört under 3. har jag ansett att bestämmelserna om
förrättning, till den del de i sak överensstämmer med motsvarande stadganden
i 2 kap., kan ta form av hänvisningar till nämnda kapitel. Härigenom
har i förevarande paragraf, vilken inleder förslagets bestämmelser
om vägföreningsförrättning, kunnat inrymmas huvudparten av bestämmelserna
om förrättningsman, gode män, jäv och andra för förfarandet grundläggande
frågor.
I nuvarande 3 kap. finnes icke något stadgande, som uttryckligen reglerar
frågan, huruvida länsstyrelses beslut om bildande av vägförening kan
utsträckas att avse bebyggelse utom länet. Visserligen följer av allmänna
principer att så ej är fallet; men då beslutanderätten i dylik fråga nu
avses i vissa fall skola tillkomma annan än länsstyrelsen och med hänsyn
till att i 70 § ges en avvikande regel med avseende å förordnande att hålla
förrättning enligt 2 kap., har jag funnit lämpligt att förhållandet antydes i
själva lagen genom inskjutande i första stycket av orden »inom länet».
Utredningen har icke föreslagit någon uttrycklig bestämmelse angående
rätt att föra talan vid vägföreningsförrättning. Med hänsyn till att sakägarna
i princip icke äger dispositionsfrihet i de frågor, förrättningen avser,
leder frånvaron av en sådan bestämmelse visserligen icke till alltför
påtagliga olägenheter. Jag anser dock att ett stadgande i ämnet har en
uppgift att fylla såsom ägnat att ge en fastare grund för såväl förrättningssom
fullföljdsförfarandet och har därför föranstaltat att sådant stadgande
— i tillämpliga delar överensstämmande med 16 § — influtit såsom andra
stycke i förevarande paragraf.
Fjärde, femte och sjätte styckena har överförts från utredningens förslag
med de mindre tillägg och ändringar, som föranletts av att gode män
i vissa fall skall deltaga i förrättningen.
6 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt Nr 76.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
79 §.
I enlighet med vad jag anfört under 3. har i paragrafen intagits föreskrift
att vid förrättning skall utredas, vid vilka särskilda tidpunkter vägförenings
vägar bör anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen.
Med hänsyn till den i lagen brukade terminologien har jag ansett i förevarande
paragraf böra, i samband med vad där sägs om åsättande av andelsI
al, även utmärkas att i vägföreningsärende skall upptagas fråga om åsättande
av särskilt uppskattningsvärde i fall, då sådant erfordras. Paragrafen
har även i övrigt undergått viss ändring i förtydligande syfte.
Sista stycket i paragrafen, vilket saknar motsvarighet i utredningens
förslag, har tillagts såsom en parallell till bestämmelsen i 39 § fjärde stycket
andra punkten.
80 §.
De sakliga ändringarna i utredningens förslag inskränker sig till att i
paragrafen intagits sådana föreskrifter om underställning och besvär m. in.,
som blivit en följd av mitt ställningstagande under 3.
81—84 §§.
Jag hänvisar till vad jag anfört under 3.
I 87 § sista stycket av utredningens förslag har influtit en bestämmelse
om att åtgärd, för vars vidtagande fordrades offentlig myndighets tillstånd,
ej finge beslutas, med mindre dylikt tillstånd inhämtats. Bestämmelsen har
i det omarbetade förslaget fått utgå med hänsyn till de svårigheter, dess
iakttagande torde vålla i fråga om t. ex. tillfälliga föreskrifter i arbetsmarknadsreglerande
syfte.
85 §.
I anledning av att i ett av remissyttrandena över utredningens förslag
anmärkts att fråga om upplösning av vägförening borde regleras genom uttrycklig
bestämmelse, har jag låtit så omarbeta första stycket i förevarande
paragraf, att synpunkten blivit tillgodosedd.
Eftersom 80 § ger vid handen, att förrättningsman, som handlägger
ärende angående bildande av vägförening, har att därvid upptaga alla de
i 79 § uppräknade frågorna, kommer utlåtande, som meddelas vid sådan
förrättning, i princip att innefatta avgörande av dessa frågor. Särskild bestämmelse
rörande fråga, som icke förut varit föremål för prövning, är
därför överflödig. Även vad angår vägförening, som tillkommit enligt nu
gällande bestämmelser, torde utan särskilt stadgande stå klart, att nya
föreskrifter kan meddelas i den omfattning förslaget eljest medgiver.
86 §.
I utredningens förslag har sista stycket i motsvarande paragraf (91 §)
erhållit en sådan utformning, att detsamma enligt sin ordalydelse avser
blott tvist om ersättning för sådan rätt att begagna väg, som avses i 77 §,
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
83
men icke tvist om själva rättigheten och sättet för dess utövande. I likhet
med vad nu är fallet bör lagen innehålla föreskrift om sistberörda frågor.
Sådan föreskrift har därför infogats i förslaget.
87 §.
Paragrafen innefattar blott en mindre, formell ändring i förhållande till
motsvarigheten i gällande lag.
88—92 §§.
Jag hänvisar beträffande 88 § åttonde stycket och 89 § andra stycket
till vad jag anfört under 8. samt beträffande 90 § fjärde stycket till vad
jag anfört under 3.
I övrigt överensstämmer förslaget — bortsett från en redaktionell jämkning
— med motsvarande bestämmelser i nuvarande 3 kap. utom därutinnan,
att gjorda hänvisningar lämpats till förslagets paragrafindelning.
Jag har icke funnit skäl att bibehålla någon motsvarighet till bestämmelsen
i 93 a § av utredningens förslag (88 § i det omarbetade förslaget)
angående förfarandet i fall, då sakägarna vid vägförrättning ej kunna enas
om antagande av stadgar för vägförening och utseende av ledamöter i dess
styrelse. Även utan sådan bestämmelse torde länsstyrelsen på grund av den
i paragrafen förekommande hänvisningen till 52 § äga utse syssloman med
befogenhet att i styrelsens ställe handhava föreningens angelägenheter och
behörighet att företräda föreningen. Eventuell underlåtenhet av sakägarna
att antaga stadgar för föreningen synes ej påverka dess funktionsduglighet
på sådant sätt, att särskild föreskrift för detta fall kan anses behövlig.
93 §.
Utredningen har i sitt förslag upptagit bestämmelser av innehåll, bland
annat, att länsstyrelsens beslut i ärende enligt förevarande kapitel skall
meddelas efter anslag. Tiden för anförande av besvär över länsstyrelsens
beslut har i utredningens förslag angivits till en månad från den dag, då
beslutet meddelats.
Med hänsyn till att förslag nu föreligger till åtgärder för förenhetligande
av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953: 30) finner jag icke lämpligt,
att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter om besvärslid,
som avviker från den allmänt tillämpade, med mindre avvikelsen förestavas
av starka skäl.
Jag anser, lika med utredningen, att de nuvarande bestämmelserna i 91 §
om delgivning och kungörande av länsstyrelsens beslut bör förenklas. Intagande
i länskungörelserna av vissa beslut i vägföreningsärenden bör sålunda
kunna underlåtas. I övrigt anser jag, att större krav icke bör ställas
på kungörandet av länsstyrelsens beslut än på kungörandet av utlåtande,
som meddelas vid förrättning. I enlighet härmed har jag låtit jämka förslaget
så, att kungörandet skall kunna ske antingen genom personliga under
-
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
rättelser till sakägarna eller ock i den ordning, som i 80 § föreskrives för
kungörande av utlåtande, meddelat vid förrättning.
Bestämmelserna om tid och sätt för klagan över länsstyrelsens beslut har
oförändrade överförts från nuvarande 93 §. Utan särskild bestämmelse torde
framgå att i fall, då kungörande skett enligt föreskrifterna i 80 §, besvärstiden
är att räkna från det de föreskrivna åtgärderna fullgjorts.
Till förevarande paragraf har överförts de av utredningen föreslagna bestämmelserna
om förbud mot fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut
om förordnande av förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde samt
beslut om återförvisning. En motsvarande bestämmelse erfordras enligt
min mening även i fråga om beslut, varigenom länsstyrelsen föreskriver underställning
av förrättningsmans utlåtande. Sådan bestämmelse har därtör
fogats till stadgandet. Härjämte har i stadgandet införts erinran om att den
i 30 § med avseende å förrättning enligt 2 kap. givna bestämmelsen om förbud
att fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut i jävsfråga på grund av
hänvisning i 78 § gäller även förrättning enligt 3 kap.
100—107 §§.
Jag hänvisar till vad jag anfört under 7.
I samband med att de av utredningen föreslagna stadgandena om trafikfarliga
anordningar överförts till 5 kap. har desamma undergått överarbetning
i syfte att åvägabringa större överensstämmelse med de likartade stadgandena
i strandlagen. Sålunda har terminologien ändrats i så måtto att det
av utredningen begagnade uttrycket »förbud» såsom beteckning för länsstyrelsens
föreskrifter om begränsning av rätten att uppföra byggnad eller
anordning vid väg utbytts mot uttrycket »förordnande» samt det av utredningen
använda uttrycket »förordnande» såsom beteckning för länsstyrelsens
föreskrifter om borttagande av befintlig trafikfarlig anordning utbytts
mot uttrycket »föreläggande».
Med hänsyn till att de förhållanden, som kan motivera åtgärder mot trafikfarliga
anordningar, är mycket skiftande, har förutsättningarna för att
dylika åtgärder skall få vidtagas i förslaget angivits på ett sätt, som ger
utrymme för en tämligen fri tillämpning. Uppenbart är dock att ett ingripande
icke får göras mera omfattande än som befinnes erforderligt i det
särskilda fallet. Förordnande enligt 100 § bör sålunda icke onödigtvis göras
så vidsträckt, att allmänheten och länsstyrelsen framdeles onödigtvis betungas
med dispensärenden. Därest t. ex. frågan om sådant förordnande
aktualiserats uteslutande genom att en trafikfarlig anordning vidtagits på
en viss fastighet, bör förordnandet ofta kunna inskränkas till denna fastighet.
Särskilt i vägkurvor men även i vissa andra fall kan ett förordnande
begränsas att avse ena sidan av vägen.
Enär länsstyrelsen även utan särskilt stadgande måste anses äga befogenhet
att häva meddelat förordnande eller föreläggande, har de av utredningen
föreslagna bestämmelserna härom fått utgå.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 76.
85
Bestämmelse har däremot införts i förslaget om att länsstyrelsen vid
meddelandet av föreläggande att borttaga trafikfarlig anordning skall äga
utsätta vite för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna om rätt till ersättning för
den, som efter föreläggande bortskaffat trafikfarlig anordning vid väg, har
närmare utförts på det sättet, att ersättningen förklarats skola avse såväl
kostnaden för bortskaffandet som den skada, vilken i övrigt uppkommer genom
åtgärden.
I anslutning till de av utredningen framlagda förslagen i fråga om trafikfarliga
anordningar och rätt att hålla grind eller led över väg har utredningen
jämväl föreslagit vissa bestämmelser till skydd för innehavare av inteckning
i fastighet, som berördes av dylika åtgärder. Bestämmelserna har
emellertid icke ansetts kunna begränsas till de nu nämnda fallen utan har
fått avse flertalet sådana ersättningar, som regleras i lagen om enskilda
vägar. Innebörden av de bestämmelser, utredningen sålunda föreslagit,
är i korthet att den ersättningsskyldige i vissa fält skall nedsätta ersättningen
hos länsstyrelsen samt att han, om nedsättning underlåtits där sådan
bort ske, har att hålla inteckningshavarna skadeslösa för därigenom
uppkommande förlust. Samma påföljd har föreslagits skola inträda om överenskommelse
träffats angående ersättningen och denna därvid bestämts till
för lågt belopp. — Förslaget har kritiserats av lantmäteristyrelsen ur bland
annat den synpunkten, att det komme att lägga en alltför stor börda på den
betalningsskyldige. — Jag vill framhålla, att det intrång, som kan vållas
genom enskild väg, av lagen förutsättes skola stanna inom mycket måttliga
gränser. De av mig förordade ändringarna i 2 och 3 kap. innebär icke någon
radikal förskjutning i detta hänseende. Detta gäller även vad som föreslagits
i fråga om rätt att hålla grind eller led över väg. Liksom hittills bör
därför bestämmelser av nu avsett innehåll kunna avvaras i fråga om ersättningar,
som utgår enligt nämnda två kapitel. Däremot kan icke förnekas, att
de föreslagna bestämmelserna rörande ingripande mot trafikfarliga anordningar
måhända i något enstaka fall kan leda till förlust för innehavarna
av inteckningar i fastighet, å vilken lägges förordnande som innefattar inskränkning
i rätten att förfoga över fastigheten. Jag har därför ansett mig
icke kunna helt slopa de nyssberörda av utredningen föreslagna bestämmelserna
utan har låtit med vissa formella jämkningar överföra dem till 5 kap.
och begränsa deras tillämpningsområde i enlighet med vad nyss angivits.
Enär allmän åklagare, som har att föra talan om utdömande av förelagt
vite, lämpligen bör samtidigt kunna föranstalta om verkställighet i annan
ordning av den åtgärd, som avses med vitesföreläggandet, har i 106 § bland
dem, som äger fordra handräckning, även upptagits allmän åklagare.
Den omständigheten att bestämmelserna om trafikfarliga anordningar
överförts till ett särskilt kapitel har nödvändiggjort särskilt stadgande om
besvär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga. Stadgandet har avfattats i
enlighet med motsvarande bestämmelse i 70 §. Till stadgandet har — i viss
överensstämmelse med vad som gäller enligt 68 § lagen om allmänna vägar
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
— fogats föreskrift om att länsstyrelsens beslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.
Övergångsbestämmelserna.
Den i fjärde stycket förekommande hänvisningen till 83 § har ändrats att
avse 74 § i förslaget.
B. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen.
Jag hänvisar till vad jag anfört under 3.
I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; samt
2) lag om ändrad lydelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr
385).
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen1 måtte
för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Vid protokollet:
W. Hammargren.
1 Av lagförslagen, vilka fogats vid protokollet såsom bilagor, återgives här allenast 75, 78,
85, 88, 102 och lOö §§ av det under 1) omförmälda lagförslaget. I övriga delar är bilagorna,
frånsett vissa redaktionella jämkningar i sistsagda lagförslag, likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen.
Kungl. May.ts proposition nr 76.
87
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om
enskilda vägar.
75 §.
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings
väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den
befintliga vägen. Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning
jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill
tagas vid ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig
väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning
till fastighet, som ingår i föreningen. Att mark jämväl i vissa andra fall må
tagas i anspråk utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.
Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg,
spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.
Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade
villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.
Över väg förenings väg må grind, led eller annan sådan anordning ej bibehållas
eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan
sägs.
78 §.
Finner länsstyrelse anledning till antagande att förhållandena å viss ort
inom länet påkalla bildande av vägförening, skall frågan företagas till handläggning
vid förrättning i den ordning nedan omförmäles.
Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd
innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av
nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan
rör hans rätt.
Om föi-ordnande av förrättning sman, biträde vid förrättningen av gode
män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i
19 § första stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs. Beträffande
förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24 § första stycket,
25 § och 27—31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att underrättelse om
Hd och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnadsnämnden samt
att anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
Förråttningsman, gode män och sakkunnigt biträde vare berättigade att
erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor
och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets
fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt
undvikes.
Förråttningsman och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning
med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på
ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad
som är eller varder stadgat om gode män vid lantmäteriförrättningar.
Ersättning, som nu sagts, så ock annan av förrättningen föranledd kostnad
skall gäldas av vägföreningen eller, om vägförening ej kommer till
stånd, av kronan. Där kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yrkande
eller bestridande, må dock, om så prövas skäligt, sakägaren förpliktas
gälda sagda kostnad.
85 §.
Sedan beslut meddelats i fråga, som avses i 79 §, må frågan, där sådant
påkallas av ändrade förhållanden, upptagas till förnyad prövning. Har, sedan
vägförening bildats, behovet av vägförhållandenas ordnande i enlighet
med föreskrifterna i detta kapitel upphört, må föreningen upplösas.
Beträffande förfarandet i ärende, som nu sagts, skall i tillämpliga delar
gälla vad i 78—8b §§ sägs. Där med hänsyn till utredningens omfattning ny
förrättning finnes ej erforderlig, äger dock länsstyrelsen företaga ärendet
till avgörande utan att förrättning föregått. I ty fall skall länsstyrelsen föranstalta
om utredning i ärendet samt bereda vägföreningen och envar annan,
vars rätt är i fråga, tillfälle att yttra sig i ärendet. För utredningen äger
länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde, och gälle om ersättning till denne
vad i 78 § femte stycket sägs.
Dår vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf, kallelse eller
annat meddelande skall delgivas ägare eller innehavare av fastighet, vilken
ingår i vägförening, må delgivningen ske med föreningens styrelse, som har
att ofördröjligen underrätta den eller de medlemmar av föreningen, vilka
beröras av meddelandet.
88 §.
För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens
beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet
vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen
meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru
styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision
av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru
ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse
till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna
ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
89
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan
lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för
vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas
och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun,
där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens
ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med
belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen;
de övriga väljas av föreningen.
Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens
bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty i 76 § sägs skall vara
bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena
i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas
från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen,
äger han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som
jämte det överklagade beslutet skola vara dit inkomna inom trettio dagar
från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad.
Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall, då rösträtt
å sammanträde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av
denne än även av fastighetens ägare. Samma befogenhet tillkomme nyttjanderåttshavare,
som enligt avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot föreningen.
102 §.
Har ansökan om tillstånd att bebygga sådant område av fastighet, som
omfattas av förordnande enligt 100 §, eller att vidtaga annan av förordnandet
omfattad åtgärd icke bifallits och kan till följd härav fastigheten eller
del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
markens tidigare värde, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för
den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan
förordnandet meddelades.
Ersättning varom sägs i första stycket skall bestämmas att utgå på en
gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen
av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade
att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det
rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.
106 §.
Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vidtagit
annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra
det utförda, överexekutor äger ock meddela handräckning till rättelse i nåd
olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,
byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fastighet, som äger begagna
vägen. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.
Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall
på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden
vidtages.
Kostnad för handräckning enligt första stycket, varom ansökan gjorts av
allmän åklagare, så ock kostnad för handräckning enligt andra stycket må
på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
91
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 januari
195b.
N ärvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 12 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 20 november 1953, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; samt
2) lag om ändrad Igdelse av 116 § byggnadslagen den 30 juni 19b7 (nr
385).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet V. Körlof.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.
Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar.
75 §.
För vinnande av överensstämmelse med 33 § samt med 14 och 79 §§ i
deras nu föreslagna lydelse torde det i fjärde stycket av 75 § upptagna förbudet
böra angivas avse allenast grind och led men ej »annan sådan anordning».
78 §.
Inledningsorden i denna paragrafs fjärde stycke synas böra jämkas till
överensstämmelse med motsvarande ställe i 32 §.
79 §.
Beträffande denna paragraf får lagrådet hänvisa till sitt yttrande vid 88 §.
85 §.
Hänvisningen i andra styckets sista punkt rörande ersättning till sakkunnigt
biträde synes -— i anslutning till vad som föreslogs av utredningen
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
— böra avse icke blott femte utan även sjätte stycket i 78 §. Lagrådet hemställer
alltså, att stadgandet i nämnda punkt avslutas med orden »och
skall i fråga om ersättning till denne vad i 78 § femte och sjätte styckena
sägs äga motsvarande tillämpning».
88 §.
Enligt gällande lag, 75 §, ankommer det på länsstyrelsen att sedan förordnande
meddelats om bildande av vägförening föranstalta om sammanträde
med sakägarna för antagande av stadgar och val av styrelse för föreningen.
Utredningen förordade att frågorna om antagande av stadgar och
om styrelseval skulle i första hand förläggas till förrättningsstadiet. Enligt
bestämmelser som upptogos i sjätte stycket av 93 a § i utredningens lagförslag
skulle förrättningsmannen, om han funne att vägförening borde
komma till stånd, vid förrättningen söka förmå sakägarna att ena sig om
antagande av stadgar och utseende av styrelseledamöter. Förslag till stadgar
skulle framläggas av förrättningsmannen. I anslutning till dessa bestämmelser
föreslog utredningen stadganden om åtgärder för det fall att
vid förrättningen enighet icke kunde uppnås i de nämnda frågorna. Länsstyrelsen
skulle då meddela nödiga föreskrifter att tills vidare gälla såsom
stadgar ävensom förordna syssloman, som skulle ha att förvalta föreningens
angelägenheter och företräda föreningen samt utlysa sammanträde, där
frågorna om stadgar och styrelseval ånyo skulle upptagas.
Dessa av utredningen föreslagna bestämmelser ha icke upptagits i det
remitterade förslaget. Vid förevarande paragraf, som eljest i huvudsak
överensstämmer med 93 a § i utredningens förslag, har föredragande statsrådet
yttrat, att han icke funnit skäl att bibehålla någon motsvarighet till
bestämmelsen angående förfarandet i fall då sakägarna ej kunna vid förrättningen
enas om antagande av stadgar och utseende av styrelseledamöter;
även utan sådan bestämmelse torde länsstyrelsen på grund av den
i paragrafen förekommande hänvisningen till 52 § äga utse syssloman med
befogenhet att i styrelsens ställe handhava föreningens angelägenheter och
behörighet att företräda föreningen.
Vad föredragande statsrådet anfört synes emellertid icke utgöra anledning
att utesluta de av utredningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet
för förrättningsmannen att vid förrättningen söka åstadkomma beslut
rörande stadgar och styrelse samt att framlägga förslag till stadgar.
Jämväl enligt föredragande statsrådets mening böra antagande av stadgar
och styrelseval i första hand ske vid förrättningen, och det är naturligt att
förrättningsmannen tager den befattning med dessa frågor som utredningen
föreslagit. Föreskrifter i dessa hänseenden synas vara av den betydelse,
att de icke kunna avvaras i lagtexten, helst föreningen i normala fall bör
kunna träda i funktion så snart ett vid förrättningen fattat beslut om föreningsbildning
och vad därmed sammanhänger vunnit laga kraft. Lagrådet
hemställer att de av utredningen föreslagna bestämmelserna upptagas i ett
nytt sjätte stycke av förevar ande paragraf.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
93
Såsom komplement härtill torde stadganden om förfarandet i händelse
enighet ej kan uppnås vara erforderliga. I 52 § förekommer icke någon
motsvarighet till den av utredningen för dylikt fall föreslagna bestämmelsen
att länsstyrelsen skall meddela föreskrifter att gälla såsom provisoriska
stadgar, och bestämmelsen i samma paragraf om syssloman skiljer sig
från utredningens förslag i 93 a § bl. a. därutinnan att för förordnande av
syssloman förutsättes yrkande av enskild intressent. Vad utredningen i
dessa hänseenden föreslagit kan därför icke ersättas av hänvisningen till
52 §. Det kan anmärkas att det remitterade förslagets 84 § utgår från att,
så snart det slutligen avgjorts att vägförening skall bildas, vägföreningen
har något organ, till vilket länsstyrelsen kan överlämna de i nämnda paragraf
omförmälda handlingarna. Enligt lagrådets mening bör utredningens
förslag även i denna del följas.
Iakttages vad lagrådet ovan förordat, torde 79 § böra kompletteras med
eu erinran om förrättningsmannens skyldighet att medverka vid antagande
av stadgar för föreningen och utseende av ledamöter i dess styrelse. En sådan
erinran skulle föranleda redaktionella jämkningar i 80 och 85 §§.
102 §.
Enligt 1 § fjärde stycket i det remitterade förslaget skall vad i 5 kap.
stadgas icke äga tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår
i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Formuleringen av
stycket har av föredragande statsrådet förklarats giva vid handen, att förhud
eller föreläggande, som meddelats med stöd av 5 kap., förlorar sin
giltighet med avseende å område, för vilket fastställes generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan. Härav synes framgå, att i 1 § fjärde stycket med
»bebyggande» avses ej blott uppförande av byggnad utan även vidtagande
av varje annan i 100 § första stycket omförmäld, för trafiksäkerheten menlig
anordning. I 102 § första stycket skiljes emellertid mellan tillstånd att
bebygga visst område och tillstånd att vidtaga annan av förordnande enligt
100 § omfattad åtgärd. Med hänsyn härtill torde, om ordet »bebyggande»
i 1 § fjärde stycket skall kunna bibehålla sin avsedda vidsträckta innebörd,
ingressen till 102 § första stycket böra ändras. En sådan ändring
synes även vara påkallad av redaktionella skäl. Förslagsvis kan därvid
såsom en första förutsättning för rätt till ersättning angivas, att ansökan
om tillstånd enligt 100 § första stycket att å fastighet uppföra byggnad eller
eljest vidtaga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallits.
106 §.
I tredje stycket av denna paragraf föreskrives bland annat, att kostnad
för handräckning enligt andra stycket må på utmätningsmannens begäran
förskjutas av allmänna medel. I andra stycket avses det fall, att utmätningsmannen
på anmodan av länsstyrelsen föranstaltar om att, då föreläggande
som meddelats med stöd av 101 § ej efterkommits, vederbörande åtgärd
vidtages. Kostnaden för dylik åtgärd skall emellertid, i motsats till
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
vad som gäller rörande kostnad för handräckning enligt första stycket,
även slutligt bestridas av allmänna medel. Omförmälda föreskrift innebär
under sådana förhållanden allenast, att utmätningsmannen äger begära,
att det förskottsvis tillhandahålles honom medel erforderliga för utförande
av ifrågavarande tjänsteåliggande. Någon regel härom torde icke vara behövlig
i denna lag. Det säger sig självt, att en utmätningsman icke kan vara
pliktig att med enskilda medel förskottsvis bekosta dylik verkställighet.
Den anmärkta föreskriften skulle ock kunna giva anledning till det, såsom
framgår av det sagda, oriktiga antagandet, att det jämväl i förevarande
fall skulle röra sig om förskjutande av en kostnad, som i sista hand drabbar
någon annan. Lagrådet förordar alltså, att orden »så ock kostnad för handräckning
enligt andra stycket» utgå ur tredje stycket.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11(J § byggnadslagen.
Detta förslag lämnas utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
95
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
slott den 29 januari 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 26
januari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 november 1953
remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar; samt
2) lag om ändrad hjdelse av 116 § bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385).
Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.
Vad lagrådet anfört vid 75, 78 och 85 §§ förslaget till lag angående ändring
i lagen om enskilda vägar finner jag böra iakttagas.
Beträffande 88 § i samma lagförslag har jag förut givit uttryck åt uppfattningen,
att de av utredningen föreslagna bestämmelserna om antagande
av stadgar och val av styrelse i samband med förrättning och om förfarandet,
då beslut i dessa frågor ej kunnat åvägabringas vid förrättningen, skulle
kunna undvaras. Vad lagrådet anfört synes emellertid ge vid handen, att
frånvaron av uttryckliga, för dessa fall särskilt avsedda bestämmelser kan
vålla tvekan vid tillämpningen. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda,
att till 88 § fogas tillägg av den innebörd lagrådet föreslagit. Däremot
finner jag icke erforderligt att i 79 § intages erinran om de sålunda föreslagna
bestämmelserna.
I anledning av lagrådets uttalande vid 102 § av nyssnämnda lagförslag
vill jag framhålla, att den i 1 § berörda förslag upptagna bestämmelse, varigenom
5 kap. av förslaget förklaras icke äga tillämpning i fråga om bebyggande
av område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
utformats i anslutning till stadgandet i 35 § lagen om allmänna
vägar. Enligt min uppfattning bör bestämmelsen anses äga samma räckvidd
som nämnda äldre stadgande. Utan att vilja närmare uttala mig angå
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
ende innebörden av detta stadgande — något som i förevarande sammanhang
ej synes erforderligt — biträder jag lagrådets uppfattning att en jämkning
av ordalagen i 102 § första stycket är lämplig av redaktionella skäl.
Jag tillstyrker således lagrådets ändringsförslag i denna del.
Jämväl lagrådets erinran vid 106 § i väglagsförslaget torde böra iakttagas.
Därjämte torde några smärre redaktionella jämkningar böra vidtagas i
förslaget.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen — förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar med nyss
omförmälda ändringar — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Dagmar Bruno.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
532534