Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

1

Nr To.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m.; given Stockholms slott
den 12 februari 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning förslag till lönegradsplacering
och övriga avlöningsvillkor för rikets polispersonal. Förslagen har
varit föremål för överläggningar med Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska polisförbundet och har därvid godkänts av dessa organisationer.

De framlagda förslagen berör sammanlagt omkring 8 300 polismän och
innebär i huvudsak följande.

Såväl den statligt som den kommunalt anställda polispersonalen i högst
kommissaries grad skall fr. o. m. den 1 juli 1954 inordnas under ett särskilt,
av Kungl. Maj :t utfärdat avlöningsreglemente med föreskrifter, som i allt
väsentligt ansluter till bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente.
I avbidan på ett ställningstagande till frågan om sjukförsäkringsreformens
inverkan på statstjänstemännens sjukvårdsförmåner skall dock
tills vidare den kommunala polispersonalen bibehållas vid nu tillämpliga
kommunala bestämmelser.

För polisaspirant föreslås en placering i Cf 11. De nuvarande ordningskonstapelstjänsterna
fördelas på 13 och 15 lönegraderna (poliskonstaplar)
samt 17 lönegraden (förste poliskonstaplar och polisassistenter). Ordningsöverkonstapelstjänsterna
skall i allmänhet tillhöra 19 lönegraden (polisassistenter)
men placeras också i 21 lönegraden (förste polisassistenter). Kriminalkonstaplar
och kriminalöverkonstaplar skall fördelas på 17 och 19

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 75.

2

Kung t. Maj:ts proposition nr 75.

lönegraderna (kriminalassistenter) resp. 21 och 23 lönegraderna (förste
kriminalassistenter). Den särskilda tjänstebenämningen polissyster för den
kvinnliga polispersonalen föreslås skola avskaffas.

Kommissarietjänsterna skall enligt förslaget i allmänhet hänföras till 23,
25 eller 27 lönegraden. Vissa tjänster i Stockholm och Göteborg placeras
dock i 29 lönegraden.

Polisman med såväl exekutionsbiträdes- som egentlig polisverksamhet
skall bibehållas vid nu gällande lönegradsplacering, om han också i fortsättningen
önskar åtnjuta rätt till indrivningsprovision. Är han placerad i lägre
lönegrad än den 15 :e och avstår han från rätten till nämnda provision, skall
han erhålla uppflyttning till sistnämnda lönegrad.

Den årliga kostnadsökningen för löner, som föranledes av här nämnda förslag,
har beräknats till 3,4 miljoner kronor. Härvid har hänsyn enbart tagits
till årskostnaderna för löner, sedan förslaget fullt genomförts. Härtill kommer
ökade kostnader för vikariatsersättning, övertidsersättning o. d. Å andra sidan
beräknas kostnaderna för beklädnadsförmånen minska med omkring
2 miljoner kronor för år.

Vid statsrådsprotokollet i ärendet har fogats ett förslag till polislönereglemente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

3

Utdrag av protokollet över civilårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari
1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, frågor
om polispersonalens avlöningsförmåner m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen behandlades
av 1948 års polisutredning (SOU 1951:8). Utredningens majoritet tillstyrkte
införandet av ett normallönereglemente, som skulle ange vad som
normalt var att anse såsom skäliga löneförmåner för polismän i olika grader.
Detta förslag rönte vid remissbehandlingen starkt motstånd såväl från Svenska
landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska polisförbundet
som från flertalet hörda myndigheter, och frågan om utfärdandet
av ett dylikt reglemente förföll. I gemensam skrivelse den 11 februari 1953
hemställde emellertid de båda kommunförbunden om genomförandet av en
sådan ordning, att polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner skulle
bestämmas genom bindande statliga reglementsföreskrifter. I sitt yttrande
över framställningen motsatte polisförbundet sig principiellt inte en utredning
av hithörande spörsmål, men ansåg, att en sådan utredning måste arbeta
snabbt och vara klar i god tid före 1953 års höstriksdag.

I anledning av kommunförbundens framställning bemyndigade Kungl.
Maj :t genom beslut den 20 februari 1953 mig att tillkalla särskilda sakkunniga
med uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning angående
polispersonalens löneförmåner. I direktiven för denna utredning anförde
jag bl. a. följande.

Vid utredningen bör göras en ingående värdering av polispersonalens arbetsuppgifter
i förhållande till närmast jämförbara statliga tjänstemannagruppers.
På grundval därav bör undersökas vilka löneförmåner, som skäligen
bör tillkomma polispersonalen. Utgångspunkten härvidlag skall vara det

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

löneläge, som genom beslut vid 1952 års riksdag fastslagits för närmast
jämförbara statliga tjänstemän. Utredningen bör självfallet avse inte bara
den kontanta månadslönen utan också andra förmåner av lönekaraktär såsom
t. ex. beklädnadsersättning. Däremot bör vid utredningen inte till behandling
upptagas pensionsfrågor, utan dessa torde få övervägas i annat
sammanhang. Om statsmakterna beslutar införa ett bindande statligt polislönereglemente,
bör det ankomma på de sakkunniga att framlägga närmare
riktlinjer för ett dylikt reglemente och överväga erforderliga övergångsanordningar.

Förslag om bl. a. införande av ett bindande statligt polislönereglemente
framlades på chefens för inrikesdepartementet föredragning i proposition
den 13 mars 1953 (nr 168) med förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1925 (SFS nr 170) om polisväsendet i riket, m. in. Förslaget
godkändes av riksdagen genom beslut den 16 maj 1953 (SL1 U nr 11; Rskr
nr 248). Kungl. Maj:t har därefter i enlighet med detta beslut den 5 juni
1953 utfärdat lag (SFS nr 442) angående ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket och förordning (SFS nr 443) om ändring
i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. Ändringarna
innebär i de delar som här är av intresse, att personal, som jämlikt
2, 4, 5 eller 6 § lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt
och som avses i ett av Konungen efter riksdagens hörande fastställt avlöningsreglemente,
skall av polisdistriktet avlönas enligt bestämmelserna i
nämnda reglemente samt åtnjuta övriga i reglementet angivna förmåner.
Dessa ändringar skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

De av mig med stöd av ovannämnda Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade
sakkunniga1 — vilka antagit benämningen 1953 års polislöneutredning
— har den 15 augusti 1953 avgivit betänkande (stencilerat) med
förslag angående polispersonalens avlöningsförmåner m. m. och därvid behandlat
såväl frågan om lönegradsplaceringen för denna personal som riktlinjer
för ett statligt polislönereglemente.

Över polislöneutredningens betänkande har, efter remiss, utlåtanden avgivits
av statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet efter
hörande av polismästaren i Stockholm, samtliga länsstyrelser med undantag
för länsstyrelsen i Uppsala län samt statspolisintendenten och statens
lönenämnd. Länsstyrelserna, som haft att yttra sig efter hörande av de polischefer
de aktat nödigt, har — i de fall då inte landsfogden varit föredragande
i ärendet — berett denne tillfälle att inkomma med yttrande. Länsstyrelserna
har vidare i allmänhet hört polismästaren i vederbörande residensstad
samt en eller flera andra polischefer eller vederbörande länsavdel 1

Byråchefen i civildepartementet A. V. L. Rydback, tillika ordförande, ordföranden i Svenska
tullmannaförbundet C. Mårtensson, kriminalöverkonstapeln R. Odenhed, Solna, ledamoten av
riksdagens andra kammare K. G. Petterson, Degerfors, ledamoten av riksdagens första kammare
G. V. Sundelin, Fellingsbro, samt sekreteraren hos Svenska landskommunernas förbund
K.-E. Tengroth.

Kungl. May.ts proposition nr 75.

5

ning av föreningen Sveriges landsfiskaler. Yttranden över polislöneutredningens
betänkande har vidare, efter remiss, inkommit från styrelserna för
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet samt från Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
som har bilagt av Svenska polisförbundet och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
avgivna yttranden. Styrelsen för stadsförbundet, som har
haft att yttra sig efter hörande av de kommunala organ förbundet aktat nödigt,
har vid sitt utlåtande fogat yttranden från drätselkammare, lönenämnd
eller annan myndighet i 25 städer och köpingar. Yttrande över betänkandet
har slutligen inkommit från Föreningen Sveriges Poliskommissarier.

Frågan om avlöningsvillkoren för polispersonalen har därefter varit föremål
för överläggningar mellan representanter för civildepartementet, å
ena, samt TCO och Svenska polisförbundet, å andra sidan. Såsom resultat
av dessa överläggningar har nämnda organisationer den 14 januari 1954
förklarat sig godkänna ett av civildepartementet framlagt förslag, som innebär
att polispersonalens avlöningsförhållanden skall regleras i huvudsaklig
överensstämmelse med polislöneutredningens förslag med vissa förtydliganden,
ändringar och tillägg.

I det följande lämnar jag en redogörelse för utredningens förslag och
däröver avgivna yttranden samt nyssnämnda förtydliganden, ändringar
och tillägg till förslaget. Vad angår de över utredningens betänkande avgivna
yttrandena synes -—- med hänsyn till det föreliggande godkännandet
från TCO och polisförbundet — någon redogörelse för personalorganisationernas
yttranden icke påkallad. I fråga om övriga yttranden begränsar jag
min redogörelse i huvudsak till uttalanden av principiell natur. I övrigt får
jag hänvisa till handlingarna i ärendet, vilka torde få överlämnas till vederbörande
utskott.

II. Polislöneutredningens betänkande.

1. Polisväsendets, uppgifter och organisation, polispersonalens arbetsuppgifter,
anställnings- och avlöningsförhållanden, m. m.

Polislöneutredningen har infordrat uppgifter om landsfiskalsdistriktens
indelning i polisdistrikt och om de enskilda polisdistriktens organisation
samt löne- och arbetsredogörelser från landets samtliga heltidsanställda
polismän i högst kommissaries grad. Av inkomna 7 773 löne- och arbetsredogörelser
har 209 stycken på grund av de i redogörelserna meddelade
uppgifternas ofullständighet icke bearbetats, medan resten eller 7 564 bearbetats
såväl manuellt som hålkortsmässigt. Detta utredningsmaterial har
kompletterats genom muntliga och skriftliga redogörelser av polismän i
olika grader, bl. a. i samband med de studiebesök, som utredningen har
avlagt inom sammanlagt 62 polisdistrikt, därav 26 städer.

6

Kungl. May.ts proposition nr 75.

I fråga om polisväsendets uppgifter och organisation
har polislöneutredningen i huvudsak hänvisat till de redogörelser, som föreligger
i 1939 års polisutrednings betänkande med förslag till förstatligande
av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer (kap. III i del
I i SOU 1944: 53) och 1948 års polisutrednings betänkande angående polisoch
åklagarväsendets organisation (kap. 2; SOU 1951: 8) samt för området
gällande författningar.

Av vad utredningen härutöver har anfört i fråga om polisväsendets uppgifter
bör här erinras om att dessa uppgifter f. n. bestå i egentlig polisverksamhet,
d. v. s. upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande
av spaning och annan undersökning angående brott ävensom den
verksamhet i övrigt som åligger polispersonal i denna dess egenskap, exekutionsbiträdesverksamhet,
d. v. s. biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning
av utskylder eller böter och vid annan handräckning, samt administrativa
uppgifter.

Vad angår polisväsendets organisation upplyser utredningen bl. a., att
antalet polisdistrikt den 31 mars 1953 utgjorde 836, varav 133 städer samt
88 köpingar och 615 andra landsbygdsdistrikt.

Polispersonalens arbetsuppgifter har utredningen sökt
belysa dels genom en tablå över polisdistriktens nuvarande organisation,
dels genom en göromålsförteckning, dels genom vissa kompletterande upplysningar.
Nyssnämnda sammanställning och göromålsförteckning torde såsom
Inlaga A resp. bilaga B få fogas till statsrådsprotokollet. Utredningen
har uttalat, att om man bortser från vissa rent administrativa uppgifter och
vissa kontorsgöromål samt befälsåligganden, som är förknippade med det
direkta förmansskapet över underställd personal, göromålsförteckningen i
förening med organisationsschemat relativt väl torde avspegla det arbete,
som utföres inom varje organisationsenhet vid polisväsendet ävensom arbetets
fördelning inom enheten.

För tre speciella tjänster har utredningen lämnat kortfattade arbetsuppgiftsredogörelser,
nämligen för kommissarier, biträdande kommissarier och
polissystrar. Ur redogörelserna för kommissarier och polissystrar torde här
få anföras följande.

Kommissarier är vid vissa poliskårer placerade på såväl ordnings- som
kriminalpolisavdelning. Vid poliskårer, där endast en kommissariebefattning
finnes, är denna i allmänhet avsedd för båda avdelningarna. Utredningen
har dock kunnat konstatera, att en kommissarie av sistnämnda slag
i allmänhet tar mycket ringa befattning med det egentliga kriminalpolisarbetet.
Detta ledes då direkt av undersökningsledaren (stadsfiskal eller
landsfiskal). Kommissariens uppgifter beträffande kriminalpolispersonalen
inskränka sig i dylika fall till personalledning, direktivgivning och allmän
tillsyn av arbetet.

Kommissaries allmänna åligganden äro normalt bl. a.:

att med biträde av underställd personal svara för fullgörande av inom
kåren (avdelningen) föreliggande arbetsuppgifter;

att fördela arbetet mellan personalen i den mån detta icke sker enligt
fastställda turlistor eller särskilda tjänsteföreskrifter;

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

7

att övervaka och kontrollera personalens arbete samt själv leda utredningar
och undersökningar av större vikt;

att meddela personalen erforderlig undervisning i arbetet samt hålla sig
noga underrättad om personalens färdighet och sätt att fullgöra tjänsten;

att handlägga alla ärenden beträffande den till kåren (avdelningen) hörande
personalen;

att biträda vederbörande åklagare, polismästare etc. vid fullgörande av
deras arbetsuppgifter;

att avge och expediera yttranden och andra skrivelser i ärenden, som
röra kårens (avdelningens) verksamhet;

att i övrigt fullgöra de arbetsuppgifter, som åläggas honom genom särskilda
tjänsteföreskrifter eller order.

I Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping är ordningspolisen uppdelad
på underavdelningar (valdistrikt- eller specialavdelningar), var och
en med en kommissarie såsom chef. I övriga städer med kommissarie vid
såväl ordnings- som kriminalpolisavdelning finnes endast en kommissarie
vid varje avdelning.

I Stockholm har polismästaren uppdragit åt kommissarierna i vaktdistrikten
och kommissarien (trafikinspektören) vid trafikavdelningen att — i
avbidan på förordnande för dem såsom polismyndighet — fullgöra å undersökningsledare
ankommande uppgifter avseende förundersökningar i
brottmål.

I fråga om kriminalkommissarierna må nämnas, att i Stockholm, Göteborg
och Malmö dessa äro chefer var och en för sin specialrotel, medan i övriga
städer med kriminalkommissarie denne ensam svarar för hela kriminalpolisavdelningen.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att kriminalkommissarierna
i Stockholm för det fall ärende vid inledande av förundersökning
ännu befinner sig på ett sådant stadium, att det enligt gällande
föreskrifter ej skall lottas på åklagare, f. n. äga besluta om och taga ansvaret
för exempelvis husrannsakan, beslag och liknande tvångsåtgärder och likaså,
när fara är i dröjsmål, fatta beslut om frihetsberövande.

Vidare må framhållas, att i Stockholm särskild utredning pågår dels om
kommissariernas förordnande såsom polismyndighet i vissa angivna fall,
dels om gränsdragningen mellan åklagarnas och polismyndighetens arbetsuppgifter.
Härvid är bl. a. fråga om en bestämd delegering från åklagarmyndigheten
till kommissarierna av vissa förundersökningsåtgärder.

Arbetsuppgifterna för kommissarierna (avdelningsföreståndarna) vid
statspolisen framgå av 10 och 23 §§ kungörelsen den 16 september 1932
(SFS nr 448) angående stats- och reservpolisen.

Arbetsuppgifterna för polissyster äro i stort sett följande:
att av kvinna emotta anmälan (hålla förhör) om våldtäktsbrott, fosterfördrivningsbrott
eller sedlighetsbrott;

att såvitt möjligt närvara vid förhör å polisstation med kvinnor och barn
samt att efter polischefens bestämmande leda förhör med kvinnor och barn;

att kroppsvisitera och kroppsbesiktiga kvinnor såvida icke detta utföres
av läkare;

alt såsom vårdare föra sjuk kvinna till läkare eller sjukvårdsinrättning
samt verkställa transport av häktad, anhållen eller eljest omhändertagen
kvinna till fångvårdsanstalt eller annan anstalt;

att då hemlösa kvinnor och barn införts eller inkommit till polisstation ta
vård om dem och bereda dem erforderlig hjälp;
att omhänderta vilsegångna barn;

att i övrigt utföra sådana till polistjänsten hörande göromål, som åläggas
henne.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I 23 § polisreglementet anges nu gällande kompetensvillkor för
olika slag av polismän. Samma villkor gäller för den statliga polispersonalen
(jfr 11 § kungörelsen den 30 jund 1942 om poliskåren i Boden; SFS nr 713).

Extra konstapel eller fjärdingsman skall ha fyllt 21 år och förvärvat för
tjänsten erforderlig allmänbildning. Han skall vidare vara i fysiskt hänseende
lämplig såsom polisman, ha sådan medborgerlig inställning att han kan
antas komma att städse tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, vara känd
för ordentligt levnadssätt och pålitlighet samt ha gott omdöme och lugnt
sinnelag.

För befordran till ordinarie konstapel eller fjärdingsman fordras att vederbörande
fyllt 23 år, under minst sex månader tjänstgjort såsom polisman
och genomgått konstapelsklassen (21 veckor) i statens polisskola. För
befordran till ordinarie kriminalkonstapel fordras minst ett års tjänstgöring
såsom polisman och genomgång av överkonstapelsklassen (28 veckor) i
polisskolan.

För tjänst såsom biträdande överkonstapel eller överkonstapel skall vederbörande
ha genomgått överkonstapelsklassen samt — om fråga är om
tjänst vid ordningspolisavdelning — under minst två år tjänstgjort såsom
polisman eller — om fråga är om tjänst vid kriminalpolisavdelning -—• under
minst ett år ha tjänstgjort såsom kriminalpolisman.

Biträdande kommissarie eller kommissarie skall ha genomgått kommissarieklassen
(15 veckor) i statens polisskola och tjänstgjort minst två år såsom
polisbefäl. Beträffande tjänst å kriminalpolisavdelning skall vederbörande
dessutom ha tjänstgjort minst två år såsom kriminalpolisman.

Extra polissyster skall uppfylla de fordringar, som stadgats för extra
konstapel, och ha undergått grundläggande teoretisk och praktisk utbildning
i sjukvård och i social verksamhet. Extra polissyster kan vinna befordran
till ordinarie tjänst, sedan hon under minst sex månader tjänstgjort vid
polisväsendet.

Enligt 24 § polisreglementet äger länsstyrelse meddela undantag från angivna
fordringar på minimiålder och polisskoleutbildning.

Beträffande den närmare innebörden av polisskoleutbildningen har utredningen
hänvisat till det av 1948 års polisutbildningskornmitté avgivna betänkandet
(SOU 1952:30) angående rekrytering och utbildning av polispersonal.

Beträffande polispersonalens nuvarande avlöningsoch
anställningsförhållanden erinrar utredningen om att de
av kommunerna antagna villkoren för polispersonalen med några få undanlag
ansluter sig till de normaltjänstereglementen, varom rekommendationsöverenskommelser
träffats av Svenska stadsförbundet med bl. a. Svenska
polisförbundet den 8 december 1945 och av Svenska landskommunernas
förbund med polisförbundet den 28 april 1947. Båda överenskommelserna
är uppsagda av polisförbundet, men några nya överenskommelser har icke
träffats i deras ställe. I jämförbara delar är normaltjänstereglementena i all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

9

mänhet överensstämmande i sak. Utredningen har vidare konstaterat, att det
av stadsförbundet rekommenderade tjänstereglementet för städernas ordinarie
befattningshavare (NTR) normalt tillämpas i städerna. Ett 20-tal städer
har visserligen fastställt särskilda reglementen för polispersonalen, men av
dessa företer endast reglementena för polispersonalen i Stockholm och Falköping
mera väsentliga olikheter i förhållande till NTR. Det i Falköping
gällande reglementet överensstämmer i huvudsak med statens allmänna avlöningsreglemente
(Saar), vilket är tillämpligt på den statliga poliskåren i
Boden.

Av köpingarna har 24 antagit det av landskommunernas förbund rekommenderade
normalavlöningsreglementet för landskommunernas polispersonal
(ARP). Återstoden har anslutit sina bestämmelser till NTR. Köpingarnas
uppdelning på de två normalreglementena beror i första hand på vilketdera
av kommunförbunden, som de anlitat vid förhandlingar med personalorganisationerna.

Landskommunerna har följt rekommendationen från landskommunernas
förbund och anslutit avlöningsvillkoren för polispersonalen till ARP.

NTR avser endast ordinarie men ARP såväl ordinarie som extra befattningshavare.
Någon motsvarighet till den statliga extra ordinarie anställningsformen
synes icke förekomma. För den extra polispersonalen gäller i
allmänhet mindre förmånliga avlöningsvillkor än för den ordinarie.

Polislöneutredningen framhåller, att praktiskt taget samtliga polisdistrikt
för sin personal nu tillämpar en löneplan, som överensstämmer med löneplan
nr 1 i statens löneplansförordning, och även utbetalar samma förhöjningar
(rörligt tillägg m. m.) på löner, som utgår till statens tjänstemän.
Lönegradssystemet är även detsamma. Utredningen erinrar vidare om att
centrala förhandlingar sedan år 1947 har förts mellan landskommunernas
förbund resp. stadsförbundet och polisförbundet om polispersonalens avlöningsförmåner.
För år 1951 kom en överenskommelse till stånd mellan
landskommunernas förbund och polisförbundet angående landsbygdens polispersonal.
För städernas del har sedan år 1947 endast lokala överenskommelser
träffats i själva lönegradsfrågan. Sedan samtliga överenskommelser
uppsagts av polisförbundet till årsskiftet 1951/52, har trots långvariga förhandlingar
några nya överenskommelser inte kunnat träffas.

De rekommendationer, som nämnda kommunförbund utfärdat i enlighet
med tidigare överenskommelser eller — där sådana inte kunnat träffas —
i anslutning till de av förbunden vid förhandlingarna framlagda förslagen,
har emellertid lett till en viss enhetlighet i lönesättningen, så att vissa normallönegrader
f. n. kan urskiljas. Dessa normallönegrader är enligt den
verkställda utredningen följande.

Lönegrad

Städer och köpingar

Landskommuner

12

Extra

skola

poliskonstapel

utan

polis-

Extra

skola

poliskonstapel utan

polis-

13

Extra

skola

poliskonstapel

med

polis-

Extra

skola

poliskonstapel med

polis-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Lönegrad

Städer och köpingar

Landskommuner

14

Ordinarie poliskonstapel

Ordinarie polis- eller fjärdingsman

14

Ordinarie polissyster

—

16

Kriminalkonstapel och biträdan-de överkonstapel

Ordinarie kriminalkonstapel eller
motsvarande tjänstinnehavare,
t. ex. utredningsman

18—19

Överkonstapel

överkonstapel

I stället för ovanstående normallönegrader tillämpas inom Stockholms polisdistrikt
för motsvarande tjänster lönegraderna 13, 14, 16, 16, 18 och 20.
Inom Göteborgs och Malmö polisdistrikt tillämpas lönegradsserien 13, 14, 15,
15, 17 och 20. Dessa och de många övriga avvikelser från normallönegraderna,
som f. n. förekommer, har av polislöneutredningen närmare belysts
i ett till utredningens betänkande fogat tabellverk. Av uppgifterna i detta
framgår bl. a.,

att kommissariepersonalen, för vilken några normallönegrader inte kan
spåras, i lönehänseende f. n. är spridd över ett lönefält, omfattande 18—30
lönegraderna,

att lönesättningen för övrig polispersonal trots rekommendationsöverenskommelserna
är synnerligen oenhetlig; de olika tjänstegraderna VIII (fjärdingsmän,
konstaplar, polismän och polissystrar), VII (biträdande överkonstaplar
och kriminalkonstaplar jämte i gällande tjänstegradsförteckning
inte intagna, motsvarande befattningshavare, i regel s. k. utredningsmän)
och VI (överkonstaplar) spänner över lönefält, omfattande 9—18, 14—20
resp. 16—20 lönegraderna, samt

att personliga lönetillägg (personlig lönesättning) och olika slag av arvoden
är ofta förekommande.

Av i tabellverket meddelade uppgifter framgår vidare, att av de polismän,
vilkas löne- och arbetsredogörelser blivit föremål för hålkortsmässig bearbetning,
f. n. 1 162 fullgör göromål hänförliga till exekutionsbiträdesverksamhet.
Av dessa 1 162 polismän (fjärdingsmän) använder 443 hälften
eller mera av arbetstiden till exekutionsbiträdesverksamhet. 31 är helt
och 171 till minst 75 procent av arbetstiden sysselsatta med sådan verksamhet,
allt enligt polismännens egna, av polischeferna granskade uppgifter.
På landsbygden äger med exekutionsbiträdesverksamhet sysselsatta
polismän jämlikt 64 § gällande uppbördsförordning (SFS 1953:272) uppbära
s. k. indrivningsprovision med 2 öre för varje krona för skattemedel,
med vilkas indrivning de tagit befattning. Resekostnadsersättning utgår
inte vid förrättning avseende skatteindrivningsärende. 223 polismän har
förklarat sig lida ekonomisk förlust på indrivningsverksamheten, medan
för 189 stycken enligt lämnade uppgifter provisionsinkomsterna helt åtgår
till täckande av de utgifter vederbörande åsamkats i samband med
verksamheten. Övriga 750 polismän med indrivningsverksamhet har redovisat
inkomst av verksamheten under år 1952, på sätt framgår av följande
sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Redovisad inkomst under år 1952.

11

högst

181—360

361- 540

541—720

721—900

mer än

ISO kr

kr

kr

kr

kr

900 kr

Antal polismän 303

244

114

45

18

26

2. Principerna för ett nytt lönesystem.

Utredningen har ansett sig kunna konstatera att polisväsendet i vårt land
i olika avseenden präglas av en bristande enhetlighet, som går långt utöver
vad som kan vara betingat av skiljaktigheter i fråga om polisdistriktens
ytstorlek, invånarantal och allmänna struktur beträffande exempelvis
befolkningens lokala fördelning, näringslivets sammansättning o. d. Med beaktande
härav har utredningen sökt ge det föreslagna lönesystemet en sådan
elasticitet, att det — utan uppgivande av den i statsförvaltningen gällande
principen, att löneställningen skall avvägas efter arbetsuppgifternas kvalitet
och det med arbetet förenade ansvaret — skall kunna tillämpas inom
polisväsendet i dess helhet vid nuvarande organisation. Utredningen har vidare
eftersträvat att dess förslag inte skall behöva innebära några organisatoriska
förändringar beträffande de enskilda poliskårerna och att förslagens
genomförande således inte skall föregripa kommande organisationsundersökningar
på polisväsendets område. I vissa fall förutsättes förslagen dock
kunna leda till en omfördelning av arbetsuppgifterna inom enskilda poliskårer
(polisstyrkor), men en dylik omfördelning ligger enligt utredningen i
linje med de rationaliseringssträvanden, som kommit till uttryck i vissa
förslag i propositionen nr 168 till 1953 års riksdag, vilka förslag sedermera
godkänts av riksdagen.

Polislöneutredningen har vid sina undersökningar funnit, att den starka
differentiering, som f. n. råder beträffande polispersonalens lönegradsplacering,
endast i begränsad utsträckning har föranletts av föreliggande skiljaktigheter
i fråga om arbetsuppgifter, ansvar o. d. Differentieringen synes i
stället ofta ha orsakats av lokala förhållanden, som vederbörande kommunala
huvudmän tvingats eller eljest ansett sig böra ta hänsyn till, och förefaller
utredningen ha skett på sådant sätt, att vid jämförelse mellan olika
polisdistrikt varierande löneförmåner utgår för i stort sett likvärdiga arbetsuppgifter.
Detta förhållande måste inge de enskilda polismännen en känsla
av osäkerhet om vad som för deras del är en skälig lönesättning och är enligt
utredningens mening en av de främsta anledningarna till det missnöje
med lönefrågans nuvarande läge, som på olika sätt kommit till uttryck från
polishåll. På samma sätt verkar enligt utredningens mening de ojämnheter,
som föreligger i fråga om speciella ersättningar av olika slag, ekonomiska
förmåner under genomgång av polisskolans kurser, m. m. Utredningen
framhåller särskilt, att föreskrifterna om gottgörelse för övertidsarbete
är starkt varierande och att de — även i den mån de är lika lydande — blir
föremål för olika tillämpning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

En annan källa till missnöje anser utredningen vara den omständigheten,
att — frånsett inrättandet av befälstjänster samt uppdelningen på ordningsoch
kriminalpolispersonal — en differentiering av lönegradsplaceringen efter
arbetsuppgifter och ansvar i stort sett saknas och detta även inom stora polisdistrikt,
där arbetsuppgifterna är starkt specialiserade. Detta förhållande
har medfört, att den enskilde polismannen snabbt blivit placerad i den för
obefordrad polispersonal inom distriktet gällande normallönegraden för att
sedan — trots ökad erfarenhet och utnyttjande för mera kvalificerade arbetsuppgifter
— inte vinna annan löneförbättring än den som föranledes
av löneldassuppflyttning.

Vad särskilt angår landsbygden framhålles i betänkandet, att i vissa fall
nu utgående ersättning för exempelvis hållande av kontorslokal uppenbarligen
inte utgör en skälig kompensation för polismannens verkliga kostnader
för lokalen.

För att råda bot på de missförhållanden, som enligt utredningens mening
nu föreligger beträffande polisens avlöningsförhållanden, föreslår utredningen,
att polispersonalen inordnas i ett lönesystem, som möjliggör att deras
avlöningsförmåner avväges efter enhetliga normer. Utredningen har härom
anfört följande.

Detta lönesystem kan i och för sig anpassas antingen i enlighet med statens
lönegradsnormer och bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente
eller också i enlighet med ett efter de kommunala avlöningsförhållandena
anpassat system. Beträffande dessa senare må dock framhållas,
att strävandena att få till stånd ett enhetligt kommunalt lönesystem ännu icke
haft fullständig framgång. Då vidare polislöneutredningen enligt sina direktiv
skall undersöka, vilka avlöningsförmåner som skäligen böra tillkomma
polispersonalen med utgångspunkt från det löneläge, som gäller för närmast
jämförbara statliga tjänstemannagrupper, har utredningen funnit
lämpligast att även lönesystemet i övrigt för polispersonalen utformas i enlighet
med de statliga bestämmelserna.

Godtagandet av denna princip leder till att de avlöningsförmåner som
enligt Saar och därtill anslutande föreskrifter gälla för de statliga polismännen
i Boden och övriga statstjänstemän även böra komma den kommunala
polispersonalen till del. Beträffande den närmare innebörden härav
får utredningen hänvisa till vad utredningen anför och föreslår i samband
med framläggande av förslag till riktlinjer för polislönereglementet. Innan
utredningen framlägger förslag till lönegradsplacering för polispersonalen,
vill utredningen endast framhålla, att detta förslag förutsätter att såväl
ordinarie som extra ordinarie, extra och aspirantanställning skall användas
och att i övrigt bl. a. följande särskilda förmåner utöver månadslönen skola
utgå:

1) vikariatsersättning (vikariatslön);

2) övertidsgottgörelse;

3) särskild ersättning för tjänstgöring å obekväm arbetstid;

4) särskild ersättning för polisiära förrättningar mellan klockan 22 och
6 för personal, som icke är berättigad till ersättning enligt 2) och 3);

5) rimlig gottgörelse för kostnader i tjänsten, exempelvis rese- och traktamentsersättning,
ersättning för hållande av kontorslokaler o. d.;

6) heredskapsersättning;

7) beldädnadsförmån, motsvarande uniformspliktig polismans merkostnad
på grund av skyldigheten att hålla uniform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 13

3. Polispersonalens lönegradsplacering och tjänstebenämningar.

För att få möjlighet att utföra den anbefallda värderingen av polispersonalens
arbetsuppgifter i förhållande till närmast jämförbara
statliga tjänstemannagruppers hax utredningen verkställt särskilda
undersökningar beträffande vissa sådana grupper. I detta sammanhang har
utredningen erinrat om att det i olika sammanhang av representanter för
polispersonalen gjorts gällande, att denna personals arbetsuppgifter skulle
vara så särpräglade, att en jämförelse av arbetsuppgifterna ur arbetsvärderingssynpunkt
skulle vara omöjlig att utföra. Härvid har såsom skäl för
denna särställning åberopats sådana omständigheter som att polisväsendet
utgör statens tvångsmakt och medlet för rättssamhällets upprätthållande.
Med anledning härav har utredningen framhållit, att olika tjänstemannagrupper
sysselsättes inom helt artskilda grenar av den statliga verksamheten,
såsom försvaret, sjukvården, undervisningsväsendet och kommunikationsväsendet.
Detta har icke hindrat, att tjänstemännen inom dessa olika
verksamhetsområden inordnats i ett enhetligt lönesystem och att vid lönesättningen
för tjänstemännen inom ett visst område hänsyn tagits till lönesättningen
för tjänstemännen inom andra områden. Utredningen erinrar
också om att en generell avvägning av löneförmånerna för olika tjänstemannagrupper
för övrigt nyligen skett genom den statliga tjänsteförteckningsrevisionen.

Vid avvägandet av löneställningen för en viss grupp bör enligt utredningens
mening jämförelse ske med grupp eller grupper, som med hänsyn
till arbetsuppgifternas allmänna karaktär och de krav i fråga om grundutbildning,
ansvar, självständighet, förmåga till initiativ o. d., som de ställer
på tjänstutövaren, har någon anknytning till den personalgrupp, vars lönefråga
är föremål för utredning. Vid en granskning av olika statliga tjänstemannagrupper
har utredningen funnit, att beröringspunkter av nyssnämnt
slag i ett eller flera hänseenden finnes mellan polispersonalen och — förutom
den inom polisväsendet verksamma kriminalassistentpersonalen vid
statens kriminaltekniska anstalt och landsfiskalerna — sådana grupper som
bevakningspersonalen vid fångvården, arméns underbefäls- och underofficerspersonal
samt bevakningspersonalen vid tullverket, främst kust- och
gränsbevakningsper sonalen.

Vid sina undersökningar av olika tjänstemannagrupper har utredningen
ägnat särskilt intresse åt tullverkets bevakningspersonal, enär utredningen
funnit de för en jämförelse önskvärda anknytningspunkterna vara betydligt
flera mellan polis- och tullbevakningspersonalen än mellan polispersonalen
och övriga i det föregående nämnda statliga tjänstemannagrupper
med undantag givetvis för sådana kriminalassistenter vid statens kriminaltekniska
anstalt, vilka i själva verket utför specialpolistjänst, och landsfiskalerna.
I synnerhet har tullverkets kust- och gränsbevakningspersonal
ansetts ha flera beröringspunkter med polispersonalen, både vad gäller arbetsuppgifter
och arbetsförhållanden. Utredningen har därför företagit en

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

analys av arbetsuppgifterna för kust- och gränsbevakningspersonalen samt
bevakningspersonalen vid distriktstullanstalterna inom tullverket enligt
liknande metod, som använts vid analysen av polispersonalens arbetsuppgifter.

Utredningen har framhållit, att även om en detaljerad arbetsanalys inte
utförts beträffande övriga berörda tjänstemannagrupper, utredningen dock
sökt att på den tid som stått till buds så långt det varit möjligt sätta sig
in i arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden även för dessa grupper
(kortfattade redogörelser för dessa förhållanden finnes fogade till betänkandet).
Vidare erinrar utredningen om att vid den nyligen genomförda
statliga tjänsteförteckningsrevisionen relationerna emellan de olika tjänsternas
(tjänstegruppernas) lönegradsplacering bedömts i ett sammanhang.
Därest man sålunda, i syfte att fastslå vilka löneförmåner som skäligen bör
tillkomma polispersonalen, jämför dennas arbetsuppgifter med t. ex. bevakningspersonalens
vid tullverket och därvid kommer till ett visst resultat,
bör enligt utredningens mening i princip motsvarande resultat nås vid
jämförelse med en annan statlig tjänstemannagrupp.

Utredningen har övervägt, att vid den anbefallda ingående värderingen
av polispersonalens arbetsuppgifter i förhållande till närmast jämförbara
statliga tjänstemannagruppers använda någon av de s. k. kvantitativa mätmetoder
(poäng- eller faktorsjämförelsesystem), som på senare tid kommit
till användning vid enskilda företag och — undantagsvis — även inom
offentlig verksamhet, men avstått därifrån bl. a. av den anledningen att
användande av sådana mätmetoder skulle ha blivit alltför tidskrävande.

Bl. a. för att få en tillförlitlig grundval för arbetsvärderingen har utredningen
utarbetat den tidigare omför,mälda göromålsförteckningen (bilaga
B). Genom att ta del av arbetsbeskrivningar o. d. samt genom att följa och
studera skilda grenar av polisarbetet i samband med studiebesöken har utredningen
sökt att bedöma arbetsuppgifternas (momentens) olika svårighetsgrad
dels inbördes, dels i förhållande till arbetsuppgifterna för andra
statliga tjänstemannagrupper. Vid bedömningen har beaktats hela den för
en arbetsuppgifts slutförande normalt erforderliga arbetsrutinen, varvid
hänsyn givetvis tagits till sådana faktorer som med arbetsuppgifterna förenat
ansvar, krav på självständighet och förmåga att ta initiativ m. m. Såsom
exempel har utredningen framhållit, att den patrullerande konstapeln
vid ingripande mot personer, som på ett eller annat sätt stör ordningen,
självständigt skall kunna avgöra om och hur han bör använda sig av de
befogenheter, samhället utrustat honom med, och att felbedömningar i form
av förhastade ingripanden kan föranleda obehagliga konsekvenser för den
som blir föremål för ingripandet. Andra faktorer, som måste beaktas vid
bedömningen av en arbetsrutin, är därmed förenad grad av fysisk eller
psykisk ansträngning, obehag och andra dylika förhållanden.

I syfte att skapa underlag för bedömningen av olika polismannatjänsters
allmänna karaktär med avseende å arbetsuppgifternas kvalitet har utredningen
i göromålsförteckningen beträffande ordningspolistjänsten uppdelat

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

15

där förekommande göromål i enklare polisgöromål (E-göromål), polisgöromål
av normal svårighetsgrad (N-göromål) och svårare polisgöromål (Sgöromål).
Någon motsvarande uppdelning av kriminalpolisgöromålen har
inte verkställts. Utredningen anför härom följande.

Även inom kriminalpolistjänsten förekomma givetvis ärenden av mycket
olika svårighetsgrad. Det torde emellertid icke kunna göras gällande, att —•
om man bortser från fylleri, förargelseväckande beteende o. d. -— utredningar
av ett visst slags brott normalt äro enklare eller svårare än utredningar
av andra slags brott. I stället torde det förhålla sig så att det i fråga om
varje brottskategori finnas såväl enklare som medelsvåra och svåra utredningar.
Givet är, att hänsyn härtill tages vid utredningarnas fördelning mellan
personalen på en kriminalavdelning, rotel eller annan underavdelning.
En från början såsom enkel bedömd utredning kan emellertid så småningom
visa sig mycket komplicerad. Sistnämnda förhållande bör dock icke få hindra,
att de betydande skiljaktigheter, som föreligga i fråga om ärendenas svårighetsgrad,
få avspegla sig i lönesättningen för kriminalpolispersonalen.

I fråga om befälstjänsterna framhåller utredningen att arbetsuppgifterna
på dessa inte är enbart arbetsledande, utan regelmässigt även innefattar utredningsarbete,
granskning av rapporter, handledning av nyanställda polismän
m. m. Ofta utgör utredningsarbetet tyngdpunkten även på befälstjänsterna.
Utredningen har övervägt olika möjligheter att fastställa en skala för
befälstjänsternas lönegradsplacering, men efter noggranna överväganden
stannat för att använda antalet polismän i den underställda kåren (vaktstyrkan
eller annan underavdelning) såsom mått för befälstjänsternas värde
i lönehänseende. De i utredningens förslag till lönegradsplacering av polispersonalen
(utom kommissariepersonalen) angivna kraven på antalet underställda
polismän bör dock inte tolkas så att arbetsledningen, som regelmässigt
bara utgör en jämförelsevis begränsad faktor av verksamheten på
befälstjänsterna, i och för sig motiverar de föreslagna lönegraderna.

För värderingen av arbetsuppgifterna har utredningen bl. a. genom inhämtande
av upplysningar från 1949 års tjänsteförteckningskommittés kansli
gjort sig förtrogen med de bedömningsprinciper, som legat till grund för
den statliga tjänsteförteckningsrevisionen, och härvid ägnat särskild uppmärksamhet
åt revisionens innebörd i fråga om bevakningspersonalen vid
tullverket och fångvården samt underbefäl och underofficerare vid försvaret.
Utredningen har i tillämpliga delar använt samma principer vid bedömningen
av polispersonalens arbetsuppgifter och vid utformningen av sitt
förslag.

I fråga om bedömningen av sådana arbetsuppgifter, som regelmässigt plägar
inrymmas under begreppet kontorsarbete, har utredningen framhållit,
att den såvitt möjligt följt de inom statsförvaltningen tillämpade principerna.
Då emellertid egentligt kontorsarbete och kamerala göromål i viss
utsträckning utgör fyllnadsarbete för personer, som eljest sysselsättes med
polisiärt arbete, kan det icke undvikas, att vid en inplacering i enlighet med
utredningens förslag dessa göromål kommer att kompenseras för högt. Utredningen
har därför understrukit angelägenheten av en rationalisering av

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

polisväsendet i syfte att förbehålla den polisutbildade personalen för polisiära
arbetsuppgifter.

Utredningen har tagit avstånd från den uppfattning, som hittills i viss utsträckning
gjort sig gällande vid avvägandet av polispersonalens löneställning
och som medfört att polisarbetet genomgående värderats lönemässigt
högre i Stockholm och vissa andra större städer än i landet i övrigt. Samma
arbete bör i princip värderas lika, i vilket polisdistrikt det än fullgöres. Utredningen
framhåller emellertid, att vissa arbetsuppgifter, t. ex. patrullering,
trafikdirigering etc. i en storstad, bl. a. på grund av de yttre omständigheter,
under vilka de utföres, kan vara mer krävande och för den skull bör värdesättas
högre. Denna uppfattning kommer också till synes i göromålsförteckningen,
där vissa göromål samtidigt inrymts i olika kvalitetsgrupper, d. v. s.
normalt kan anses vara av olika svårighetsgrad.

Beträffande sitt förslag till lönegradsplacering av polispersonalen
uttalar utredningen inledningsvis, att den i fråga om
ordningspolistjänsten funnit den nuvarande normallönegraden 14 vara för
hög för de enklare göromålen men att å andra sidan en väsentlig del av polisgöromålen
försvarar en placering i 15 lönegraden samt att utredningsarbete
av genomsnittlig svårighetsgrad och vissa särskilt krävande ordningspolisgöromål
i vissa fall motiverar, att ordningspolispersonal placeras
i 17 lönegraden. Dessa särskilt krävande polisgöromål förekommer enligt
utredningens mening endast i de största städerna i sådan utsträckning,
att de ensamma utgör skäl för en placering av ordningspolistjänst i 17 lönegraden.
I dessa städer säges också polisarbetet i allmänhet vara så specialiserat
att de polismän, som handhar dessa kvalificerade göromål, kan
avskiljas från övriga. Om inte så är fallet, bör enligt utredningens mening
antalet tjänster i 17 lönegraden ställas i relation till omfattningen av de
särskilt kvalificerade göromålen. På liknande sätt bör stundom avvägningen
av antalet tjänster i 13 och 15 lönegraderna ske på grundval av en beräkning
av de enklare göromålens resp. normalgöromålens omfattning.

Vad angår placeringen av rekryteringspersonalen har utredningen framhållit,
att inom statsförvaltningen aspiranter i allmänhet är placerade två
lönegrader lägre än den lägsta extra ordinarie eller ordinarie tjänsten i karriären.
Utredningen föreslår därför, att polisaspirant placeras i 11 lönegraden.

I anslutning till dessa allmänna uttalanden har utredningen framlagt följande
förslag till lönegradsplacering av polistjänster i högst överkonstapelsgraden,
vilkas innehavare fullgör egentliga polisgöromål. Beträffande i förslaget
omnämnda organisationstyper får jag hänvisa till bilaga A. Såsom
framgår av förslagel har utredningen även funnit anledning förorda vissa
ändringar beträffande tjänstebenämningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

17

Tjänstebenämning
m. m.

Löne grad -

Särskilda kompetenskrav
m. m.

Arbetsuppgifter

I A. Polismän med
ordningspolis|
tjänst eller såväl
[ ordnings- som kriI
minalpolistjänst.

| Polisaspirant

Extra ordinarie
poliskonstapel

Poliskonstapel

Poliskonstapel

Förste poliskonstapel -

Polisassistent

Polisassistent

Förste polisassistent -

Cf It
Ce 13

Ca 13

Ca 15
Ca 17

Ca 17

Ca 19

Ca 21

Konstapelsklassen
och 18 månaders
tjänstgöring vid polisväsendet,
inberäknat
tiden för konstapelsklassen Två

års tjänstgöring
vid polisväsendet
(tiden för konstapelsklassen
ej inräknad),
varav minst
sex månader efter
konstapelsklassen

D:o

D:o

Överkonstapels klassen -

Överkonstapels klassen -

överkonstapels klassen -

Enklare polisgöromål
D:o

D:o

Polisgöromål

Särskilt kvalificerade polisgöromål, som ej
innefatta kriminalpolisutredningar (motsvarande)
eller befälsföring i egentlig
mening, i distrikt av typ S 3 eller S 4.

a) Enbart utredningsarbete och/eller andra
svårare polisgöromål, i förekommande
fall i förening med befälsuppgifter (inspektion
o. d.), eller

b) huvudsakligen utredningsarbete och
ställning som förste man i mindre
distrikt av typ L 3, L 4 och S 1.

a) Ledningen av polisarbetet i distrikt av
typ L 3, L 4, S 1 eller S 2, där den
egentliga polisverksamheten (exekutionsbiträdesverksamheten
således ej inräknad)
kräver 3—8 mans arbetskraft,
eller

b) ledningen av ordningspolisavdelning om
5—15 man i distrikt av typ S 3 eller

c) tjänstgöring såsom jourhavande befäl i
vaktstyrka (motsvarande) omfattande
5—15 man, inkl. tjänstgörande utredningsmän,
i distrikt av typ S 3 eller S 4
eller

d) ledningen av utredningsgrupp om 3—8
man i distrikt av typ S 3 eller S 4.

I samtliga fall ingår kvalificerat utredningsarbete
eller granskning av sådant
arbete.

a) Ledningen av polisarbetet i distrikt av
typ L 3, L 4, S 1, S 2 eller S 3 med
mer än 8 man för den egentliga polisverksamheten
eller

b) ledningen av ordningspolisavdelning om
mer än 15 man i distrikt av typ S 3
eller

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 75.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Tjänstebenäm-ning m. m.

Löne-

grad

Särskilda kompetens-krav m. m.

Arbetsuppgifter

c) tjänstgöring såsom jourhavande befäl i
vaktstyrka (motsvarande) omfattande
mer än 15 man, inkl. tjänstgörande
utredningsmän, i distrikt av typ S 3
eller S 4 eller

d) ledningen av utredningsgrupp om mer
än 8 man i distrikt av typ S 3 eller S 4.

I förekommande fall ingår kvalificerat ut-redningsarbete eller granskning av så-dant arbete.

B. Kriminal-polismän.

Kriminalassistent

Ca 17

överkonstapelsklass

Kriminalpolisgöromål av normal karaktär

Kriminalassistent

Ca 19

D:o

Svårare kriminalpolisgöromål, i förekom-mande fall i förening med ledningen av
kriminalavdelning eller underavdelning
(arbetsgrupp etc.) till dylik om 2■—4
krimin alpolism än.

Förste kriminal-assistent

Ca 21

D:o

a) Ledningen av kriminalavdelning eller
underavdelning till dylik om 5—10 kri-minalpolismän eller

b) kvalificerad specialuppgift på rotel- (el-ler på motsvarande sätt) indelad kri-minalavdelning.

Förste kriminal-assistent

Ca 23

D:o

a) Ledningen av kriminolavdelning eller
underavdelning till dylik om 10—15
kriminalpolismän eller

b) synnerligen kvalificerad specialuppgift
på rotel (eller på motsvarande sätt) in-delad kriminalavdelning.

C. Polissystrar
m. fl.

Kanslibiträde

Ce,

Ca 11

—

Kroppsvisiteringar, bitr. vid förhör av
barn o. d., renskrivning m. m.

Polissysteraspi-

rant

Cf 11

—

Enklare polissystergöromål

Polissyster

Ce 13

Konstapelsklassen
och 18 månaders
tjänstgöring vid po-lisväsendet, inberäk-nat tiden för konsta-pelsklassen

Polissystergöromål

Polissyster

Ca 13

Två års tjänstgöring
vid polisväsendet
(tiden för konsta-pelsklassen ej inräk-nad), varav minst
sex månader efter
konstapelsklassen

D:o

Polissyster

Ca 15

D:o

D:o

Anm. Polissyster bör i den mån hon förvärvat polisassistentkompetens kunna vinna befordran
till kriminalassistenttjänst i konkurrens med sina manliga kolleger.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utredningen har framhållit att det här återgivna lönegradsförslaget endast
omfattar den normala karriären för polispersonalen. Nytillkommande
tjänster, som ej har karaktären av rekryteringstjänster, bör enligt utredningens
mening från början inrättas såsom ordinarie med lönegradsplacering
enligt de angivna normerna. Avsteg från denna karriär har utredningen
förutsatt bl. a. kunna ske, dels för aspirant, som får vänta särskilt länge
på att genomgå konstapelsklassen, dels för polisman, som på grund av särskilda
omständigheter inte vinner befordran till 15 lönegraden inom normal
tid. Härom anför utredningen i huvudsak följande.

Om någon aspirant får vänta särskilt länge på att genomgå konstapelsklassen,
bör han anställas såsom extra polisman och placeras i 13 lönegraden
senast efter tre års tjänstgöring vid polisväsendet. Samma placering bör
även tillkomma sådana extra polismän, som vid löneregleringens genomförande
ha fullgjort mer än tre års tjänstgöring vid polisväsendet utan att ha
genomgått konstapelsklassen.

Om rikets polismän inginge i en organisationsenhet och icke vore fördelade
i flera hundra poliskårer, vore det möjligt att approximativt beräkna
efter hur lång anställningstid polisman normalt kunde erhålla befordran
till 15 lönegraden. F. n. saknas förutsättningar för dylika beräkningar. Fördelningen
av polispersonalen i riket på olika huvudmän leder även till att
övergång från ett distrikt till ett annat icke blir så vanlig som om polismännen
inginge i en enda kår. Då vidare flyttningsersättning icke gärna kan
utbetalas vid förflyttningen mellan olika polisdistrikt, komma polismännen
att i stor utsträckning bli kvar i samma polisdistrikt under hela sin tjänstetid.
Detta kan undantagsvis leda till att polisman på grund av omständigheter,
över vilka han icke råder, får vänta oskäligt länge på befordran till
ordinarie tjänst i 15 lönegraden. Detta synes utredningen mindre tillfredsställande,
därest på grund av den inom distriktet rådande organisationen
polismannen användes för samma arbetsuppgifter som de polismän, vilka
vunnit befordran till 15 lönegraden. Utredningen anser sig därför böra förorda,
att i dylikt fall polismannen erhåller befordran till extra ordinarie
tjänst i 15 lönegraden. Frågan, huruvida förutsättningar för en sådan befordran
föreligga, bör upptagas till prövning efter det att polismannen
tjänstgjort vid polisväsendet omkring fem år, inberäknat utbildningstiden
vid polisskolan.

För befälstjänstemännen har utredningen angett det normala antalet polismän
inom organisationsenheten, inklusive befälstjänstemännen själv. Dessa
antal kan givetvis icke utgöra absoluta gränstal, utan hänsyn får tagas
till andra föreliggande omständigheter. Undantagsvis kan i de största polisdistrikten
förekomma, att en polisman ensam eller tillsammans med ett
fåtal andra polismän har så kvalificerade specialuppgifter, att en placering
som polisassistent i Ca 19 eller som förste polisassistent i Ca 21 är motiverad.
Några normer för lönegradsplaceringen av dylika tjänster har utredningen
inte kunnat uppdra utan uttalat, att de måste bedömas från fall till
fall. I

I fråga om polistjänster, vilkas innehavare fullgör antingen enbart exekutionsbiträdcsgöromål
eller såväl egentliga polisgöromål som exekutionsbiträdesgöromål
innebär utredningens förslag i stort sett följande.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

I sådana fall, där exekutionsbiträdesverksamheten inom polisdistrikt helt
kräver en eller flera mans arbetskraft och verksamheten inom den nuvarande
organisationens ram kan avgränsas, föreslås densamma böra skiljas
från polisverksamheten på sätt som skett i städerna. Utredningen har funnit
att f. n. omkring 230 polismän under mer än 75 % av tjänstgöringstiden
är sysselsatta med exekutionsbiträdesverksamhet. Omkring 40 av dessa
fullgör enbart exekutionsbiträdesgöromål. Den ringa egentliga polisverksamhet,
som de övriga fullgör vid sidan av exekutionsbiträdesverksamheten,
bär visat sig i regel bestå av handläggning av delgivningsärenden, tillfällig
pa tru lierings verk samhet i mindre tätorter samt andra enklare polisgöromål.
Dessutom anlitas vederbörande stundom för förpassningsresor. Utredningen
anser inte polisutbildning vara erforderlig för innehavare av tjänst,
som här nämnts och som helt karakteriseras av exekutionsbiträdesverksamhet.
Nuvarande innehavare föreslås liksom motsvarande befattningshavare
i städerna böra benämnas exekutionsbiträden. I den mån dylikt biträde
inte blir fullt sysselsatt med exekutionsbiträdesverksamhet, bör det vara
möjligt att för utfyllnad av tjänstgöringstiden anlita exekutionsbiträde
för enklare polisgöromål, såsom vanliga delgivningsärenden o. d. Utredningen
har icke framlagt något förslag i fråga om exekutionsbiträdestjänsternas
lönegradsplacering men har framhållit, att anledning till höjning av den
f. n. normalt tillämpade lönegraden, eller den 14 :e, inte föreligger.

Vad angår övriga polistjänster med exekutionsbiträdesgöromål anser utredningen,
att deras innehavare bör ha polisutbildning. Beträffande tjänsternas
lönegradsplacering framhåller utredningen, att de egentliga polisgöromål,
som är förenade med tjänsterna, självfallet är av skiftande svårighets^
grad men normalt kan hänföras till 15 lönegraden. Utredningen föreslår
vidare, att för dessa polismän skall avses en karriär omfattande polisaspirant
i Cf 11, extra ordinarie fjärdingsman i Ce 13 och fjärdingsman i
Ca 15.

Enligt utredningens mening borde i samband med en lönereglering av
här förevarande slag indrivningsprovisionen borttagas, eftersom den utgör
en rest av det eljest avskaffade sportelsystemet. Med hänsyn till det läge,
i vilket frågan om organisationen av indrivningsväsendet på landsbygden
befinner sig, har utredningen icke velat framlägga ett generellt förslag i
denna riktning. Då det inte kan anses rimligt, att polisman med »blandad»
tjänst (fjärdingsman), som f. n. äger uppbära indrivningsprovision och
är placerad i lägre lönegrad än 15, dels skall behålla provisionen, dels —
därest förutsättningar härför eljest föreligger — uppflyttas till nämnda
lönegrad, föreslår utredningen, att vederbörande polisman, därest han icke
förklarar sig vilja avstå från provisionen, bibehålies i nu innehavd lönegrad.
Indrivningsprovisionen bör självfallet indragas, i den mån nyanställning
å här ifrågavarande tjänster äger rum. Polisman utan provision bör åtnjuta
resekostnadsersättning eller bidrag till cykel o. d. och — i förekommande
fall — visst traktamente även såsom exekutionsbiträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

21

Utredningen har med tillämpning av de föreslagna riktlinjerna och med
ledning av dels polischefernas uppgifter rörande polisorganisationen i de
olika polisdistrikten, antalet befattningshavare, dessas fördelning m. m.,
dels de i löne- och arbetsredogörelserna lämnade uppgifterna om tjänstgöringstidens
fördelning sökt att ungefärligt beräkna de praktiska verkningarna
av sitt förslag. Till dessa beräkningar återkommer jag i det följande.

Till ledning för en framtida tillämpning av förslaget har utredningen
till betänkandet fogat en redovisning hur förslaget enligt utredningens mening
bör tillämpas inom polisdistrikt av olika storleksordning. Med hänsyn
till risken för att de framlagda riktlinjerna ändock kommer att tillämpas
på skilda sätt inom olika polisdistrikt framhåller utredningen angelägenheten
av att vid ett genomförande av utredningens förslag en central instans
får medverka så att en såvitt möjligt enhetlig tillämpning säkerställes.

Vad slutligen angår lönegradsplaceringen av kommissarietjänsterna har
utredningen föreslagit, att lönegradsserien 23, 25, 27 och 29 skall tillämpas.
23 eller 25 lönegraden skall därvid användas för kommissarietjänst, vars
innehavare (s. k. ensamkommissarie; enligt förslaget benämnd poliskommissarie)
handhar befäls- och administrativa uppgifter för en poliskår i
dess helhet. Förutsättningar för inrättande av dylik poliskominissarietjänst
anses föreligga, när invånarantalet i polisdistriktet (stad, köping eller landskommun
med stor beboendetäthet) uppgår till minst omkring 15 000 och
poliskåren utgör omkring 25 man. Då polisdistrikts invånarantal uppgår
till minst omkring 25 000 och poliskåren får en storlek av minst omkring
35 man föreslås »ensamkommissarie» (poliskommissarie) böra
placeras i 25 lönegraden. Sistnämnda lönegrad föreslås vidare böra
utgöra lägsta grad för kriminalkommissarietjänst. Utredningen har funnit,
att behovet av kriminalkommissarie i regel inställer sig, då personalstyrkan
vid kriminalpolisavdelning uppgår till minst 15 man, vilket
förhållande i regel inträder, när en stad får en folkmängd av minst omkring
50 000 invånare. Vid poliskårer med en kommissarie för ordningsavdelningen
(poliskommissarie) och en kriminalkommissarie vid kriminalavdelningen
föreslås båda kommissarierna i allmänhet böra placeras i
samma lönegrad eller lägst Ca 25. Lönegrad 27 föreslår utredningen böra
utnyttjas för kommissarietjänsterna i Malmö (f. n. i lönegrad 26), kommissarietjänsterna
vid bevaknings- och kriminalavdelningarna i Norrköping
(f. n. i lönegrad 23) samt komimissarietjänsterna i Hälsingborg (f. n.
i lönegrad 25). För de ordinarie kommissarietjänsterna i Stockholm (f. n.
i lönegrad 30) — utom kommissarietjänsterna vid centralpolisavdelningen
resp. kriminalavdelningens kansli, vilka till följd av innehavarnas
speciella funktioner såsom personalchefer anses böra hänföras till 31 lönegraden
— och Göteborg (f. n. lönegrad 26) finner utredningen en placering
i 29 lönegraden motiverad. Samtidigt ifrågasättes, om inte centralpolis -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

avdelningen i Stockholm bör delas och det arbetsområde, som f. n. direkt
ledes av en biträdande kommissarie (f. n. i lönegrad 26), avskiljas och ingå
under en särskild kommissarie (Ca 29). Övriga biträdande kommissarier
— 3 i Stockholm i lönegrad 26 och 1 i Göteborg i lönegrad 23 — föreslås
med benämning poliskommissarie böra hänföras till Ca 25.

Efter särskilt studium av de arbetsuppgifter, som är förenade med kommissarietjänsten
vid den extra roteln vid kriminalavdelningen i Stockholm,
4 vid samma avdelning placerade överkonstapelstjänster, vilkas innehavare
fullgör samordnande befälsuppgifter, 4 överkonstapelstjänster vid kriminalavdelningen
i Göteborg, vilkas innehavare förordnats såsom ställföreträdande
kommissarier, samt föreståndartjänsten vid den till statens
kriminaltekniska anstalt anslutna s. k. stockholmsavdelningen, föreslår
utredningen, att dessa tjänster placeras i lönegrad Cg (kommissarietjänsten
vid extra roteln vid kriminalavdelningen i Stockholm) resp. Ca 25. I samband
därmed bör till innehavaren av den extra kommissarietjänsten f. n. utgående
lönetillägg om 170 kronor för månad räknat indras. De 8 till uppflyttning
föreslagna överkonstapelstjänsterna föreslås böra erhålla tjänstebenämningen
kriminalkommissarie och förståndartjänsten vid stockholmsavdelningen
tjänstebenämningen förste kriminalassistent.

Vidare föreslår utredningen, att lönegradsplaceringarna för kommissarietjänsterna
vid statspolisavdelningarna anslutes till dem som enligt utredningens
förslag kommer att gälla för kommissarietjänsterna i de städer,
där vederbörande statspolisavdelningar är stationerade.

Utredningens förslag till differentiering av kommissarietjänsterna bär i
vissa fall anknutits till poliskårens storlek och polisdistriktets invånarantal.
Utredningen säger sig nämligen ha funnit, att de med de olika
tjänsterna förenade göromålen vid angivna gränstal undergår en sådan
kvalitetsförändring att motiv för differentiering föreligger. Den omständigheten,
att vissa gränstal angivits, anses emellertid inte för framtiden böra
få innebära, att varje överskridande — eller underskridande — av desamma
skall medföra en ändrad lönegradsplacering av viss tjänst. Dylik ändring
föreslås alltid skola föregås av en prövning, huruvida de med tjänsten förenade
göromålen verkligen undergått en sådan kvalitetsförändring, att uppf
lyftning eller nedflyttning i lönegrad av tjänsten bör ske.

Utredningen har understrukit, att förslagen till lönegradsplacering av
polispersonalen är grundade på en ingående analys av polisarbetet och en
jämförelse med arbetsuppgifterna för vissa statliga tjänstemannagrupper.
Den föreslagna lönegradsplaceringen för polispersonalen bör därför inte
tagas till utgångspunkt för krav på liknande löneförändringar för andra
kommunala anställningshavare, även om dessa traditionellt hittills har följt
polispersonalen i lönehänseende. Dylika traditionsskäl har enligt utredningens
mening förlorat sitt värde i och med att polispersonalens arbete
blivit föremål för en grundlig värdering i lönehänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

4. Arbetstidsförhåilanden.

23

Enligt 25 § polisreglementet är polisman, som har att fullgöra sådan
tjänst där tjänstgöringstiden kan kontrolleras, skyldig att tjänstgöra i medeltal
högst 48 timmar under varje vecka. Vad sålunda sagts skall, i den
mån arbetsförhållandena så medger, gälla även beträffande annan polisman.
Tjänstgöringen bör ordnas så, att varje polisman i medeltal en gång i veckan
erhåller tjänstfrihet under 24 timmar i följd. Även då polisman är
tjänstfri, skall han, om det för polisverksamhetens behöriga fullgörande finnes
oundgängligen nödvändigt och oavsett om det nyssnämnda medeltalet
timmar för tjänstgöringstiden överskrides, efter förmans order inträda i
tjänstgöring. Vidare skall han, varhelst han befinner sig inom anställningsområdet
(i regel överensstämmande med polisdistriktet), självmant ingripa
till ordningens och säkerhetens tryggande.

På grundval av de från polismännen infordrade uppgifterna har utredningen
lämnat en redogörelse för nuvarande arbetstidsförhåilanden för polispersonalen
(betänkandet s. 35—39). Sammanfattningsvis har utredningen
bl. a. konstaterat, att ordningspolispersonalen genomgående har längre
arbetstid än kriminalpolispersonalen och att av den förstnämnda personalen
ordonnanspolispersonalen har kortare arbetstid än bevakningspersonalen.
Dessa förhållanden anses bero på att kriminal- och ordonnanspolistjänsten
fått karaktär av »kontorstjänst», vid vilken bl. a. på det kommunala området
kortare arbetstid i regel är föreskriven.

Därest pågående arbetstidsutredning inte kommer att behandla polispersonalens
arbetstid, bör denna fråga enligt polislöneutredningens mening
göras till föremål för särskild prövning i omedelbar anslutning till att arbetstidsutredningen
framlägger resultatet av sitt arbete beträffande den
offentliga sektorn av arbetsmarknaden. Främst med hänsyn härtill har
utredningen inte ansett sig böra framlägga förslag till alltför genomgripande
ändringar i förhållandena på detta område.

Enligt utredningens mening bör normalarbetstiden för polisman, som tillhör
den ena eller andra kategorien av polispersonal och som har reglerad
arbetstid, vara lika lång som den som gäller för övriga polismän tillhörande
samma personalkategori. För att en kommande reglering av arbetstiden skall
underlättas, bör enligt utredningens mening den polispersonal, på vilken
det nya polislönereglementet vinner tillämpning, vara skyldig att underkasta
sig ändring i gällande arbetstidsförhåilanden. Vidare förutsätter utredningen,
att, i avbidan på resultatet av en översyn av polisens arbetstidsförhåilanden,
andra förändringar i nuvarande arbetstidsförhåilanden inte skall vidtagas
än att arbetstiden i vederbörlig mån förlänges för sådan personal, som
genom utredningens olika förslag erhåller särskild kompensation för sådan
beredskap, övertidstjänstgöring m. m., som hittills föranlett avkortning av
arbetstiden. Efter en sådan justering av arbetstiden bör denna i betydligt
större omfattning än hittills komma att uppgå till 48 timmar för normal

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

arbetsvecka räknat. Arbetstiden bör inte i något fall komma att understiga
42 timmar för vecka räknat. Utredningen anser vidare, att det, särskilt för
personal med utredningsarbete inom såväl ordnings- som kriminalpolistjänsten,
bör vara möjligt, att beträffande tjänstgöring, som i en följd pågår
under sex timmar eller mera, å turlista inlägga en rast av sådan längd —
minst 30 minuter — att vederbörande polisman, utan risk för att under den
tillmätta rasten behöva återuppta arbetet, i lugn och ro kan inta sin måltid
på av honom själv vald plats.

Enligt utredningens mening bör en reglering av arbetstiden eftersträvas
och även kunna genomföras i samtliga polisdistrikt med centralt stationerad
polisstyrka med särskilt polisbefäl. Tjänstgöringstiden och dess förläggning
bör därvid fastställas genom turlista, order eller dylikt.

I fråga om polispersonal, som inte ingår i central polisstyrka med polisbefäl,
påpekar utredningen, att det i allmänhet inte är möjligt att genomföra
en reglering av arbetstiden i vanlig bemärkelse. Inte heller synes det
möjligt eller ens lämpligt att fastställa bestämda tjänstgöringstider för sådan
personal. Det torde inte vara till fördel vare sig för den berörda personalen
eller för tjänsten, om polisarbetet på landsbygden genomgående skulle
förläggas till exempelvis vanlig kontorstid. För denna personal bör dock genom
lämpliga åtgärder från polischefernas sida de egentliga olägenheterna
med nuvarande tjänstgöringsförhållanden kunna undanröjas. Utredningen
avser härmed, att vederbörande polischef skall organisera den polisiära beredskapen
på sådant sätt, att den beredskap, som alltid är och måste vara
förknippad med polistjänsten, inte blir nämnvärt mer betungande för polismän
med oreglerad arbetstid än för polismän med enligt turlista, order
e. dyl. reglerad arbetstid.

Vad angår tillgodoräkning av tid, som åtgår för förpassningsresa, erinrar
utredningen om att frågan, hur restid skall betraktas i arbetstidsberäkningshänseende,
enligt vad utredningen har sig bekant, kommer att behandlas
av sakkunniga för utredning rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid.
Utredningen föreslår därför, att — i avvaktan på resultatet av sakkunnigbehandlingen
av frågan — provisoriska föreskrifter utfärdas, innebärande
att vid förpassningsresa såsom tjänstgöringstid må räknas tiden från avresan
från stationeringsorten intill den tidpunkt, då den förpassade avlämnats
eller med avlämnandet sammanhängande gör omål (redovisning, anmälan
etc.) avslutats. Reglerande föreskrifter föreslås jämväl böra innehålla
den garantiregeln, att polisman, som fullgör förpassningsresa, i arbetstidsberäkningshänseende
(t. ex. för utbekommande av gottgörelse för övertidstjänstgöring)
inte skall komma i sämre ställning än om han under tiden
för bortovaron fullgjort sin ordinarie tjänstgöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 25

5. Riktlinjer för ett statligt polislönereglemente.

Såsom jag redan har nämnt, har polislöneutredningen även lagt fram förslag
till riktlinjer för ett statligt polislönereglemente. I samband med den
följande redogörelsen för dessa delar av utredningens förslag kommer jag
också att återge vissa ur betänkandet hämtade uppgifter om nuvarande anställningsvillkor
för polispersonalen.

Allmänna synpunkter. Utredningen anser, att ett polislönereglemente
bör i största möjliga utsträckning ansluta till Saar och utgöra ett
fristående reglemente, som skall kunna tillämpas utan tillgång till Saar.
Motsvarande förklaras böra gälla tilläggsbestämmelserna till polislönereglementet.

Reglementets tillämpningsområde. Det nya reglementet
föreslås i första hand böra gälla kommunalt anställda polismän i högst kommissaries
grad, som jämlikt 2, 4, 5 eller 6 § polislagen finnes anställda i
polisdistrikt. Vidare bör under reglementet falla sådana polismän, som
kan komma att anställas av landsting enligt 3 § polislagen. Däremot bör
reglementet inte äga tillämpning på ordningsmän, anställda enligt 2 § sista
stycket polislagen.

Den statligt anställda civila polispersonalen är f. n. underkastad Saar.
Då utredningen föreslår vissa specialbestämmelser för polispersonalen i allmänhet,
vilka bör gälla även den statliga polispersonalen, har utredningen
funnit det lämpligast att låta polislönereglementet gälla all polispersonal i
egentlig mening, oavsett vem som är huvudman. Det nya polislönereglementet
bör enligt utredningens mening även gälla för den s. k. malmfältspolisen.

Anställningsformer. Utredningen har vid framläggande av förslag
till polispersonalens lönegradsplacering förutsatt, att denna personal
skall kunna anställas såsom ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänstemän
eller såsom aspiranter. Såsom bakgrund till sitt förslag om dessa anställningsformers
användning i olika fall lämnar utredningen följande redogörelse
för nuvarande anställningsformer och dessas innebörd.

F. n. anställes den kommunala polispersonalen såsom ordinarie eller såsom
extra. Ordinarie polisman kan emellertid enligt 17 § polisreglementet
tillsättas antingen genom ständigt förordnande eller genom förordnande
tills vidare. Ordinarie polisman, som erhållit ständigt förordnande, må i
administrativ ordning skiljas från tjänsten endast på grund av stadgande i
polisreglementet eller annan allmän författning eller för vederbörande polisdistrikt
gällande pensioneringsbestämmelser, medan annan ordinarie polisman
därjämte må skiljas från tjänsten om han på grund av mindre gott uppförande
eller av annan anledning finnes olämplig för tjänsten, dock med rätt
att åtnjuta avlöning under två månader från entledigandet (18 §). Polisman
må icke anställas med ständigt förordnande förrän han under minst två
år i följd tjänstgjort vid polisväsendet (21 §).

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Extra polisman, som varit anställd vid polisväsendet minst två år i följd,
må skiljas från sin anställning endast av anledning som avses i 18 § polisreglementet
eller på grund av indragning eller ändring av befattning, och
är, om han skilts från tjänsten av annan anledning än som avses i 18 § första
stycket, berättigad till avlöning under två månader från entledigandet.

Extra polisman, som ej varit anställd vid polisväsendet minst två år i
följd, må skiljas från sin anställning, när helst tjänsten det kräver, men
äger, om han skilts från tjänsten av annan anledning än som avses i 18 §
första stycket, rätt till avlöning under en månad från entledigandet (20 §).

Enligt utredningens mening bör de nuvarande olika anställningsformerna
med varianter med fördel kunna ersättas av en ordinarie anställning i egentlig
mening (motsvarande ständigt förordnande å ordinarie tjänst), en extra
ordinarie anställning (motsvarande såväl förordnande tills vidare å ordinarie
tjänst som innehav av extra tjänst efter två års anställning vid polisväsendet),
ävensom en aspirantanställning och en extra anställning (motsvarande
innehav av extra tjänst utan två års anställning vid polisväsendet). Aspirantanställningen
bör användas för rekryteringspersonal och extra anställning
för tillfälligt anställd personal. För personal av sistnämnt slag bör även
arvodesanställning kunna komma i fråga (exempelvis för pensionerad personal
som återanställes).

Lönek lassplacering. Utredningen erinrar om att befattningshavare,
som befordras till befattning inom högre lönegrad, enligt de kommunala
bestämmelserna placeras lägst i löneklassen närmast över den som han
i den lägre befattningen senast tillhörde och för löneklassuppflyttning äger
tillgodoräkna sig den tid, dock högst tre år, varunder han tillhört löneklassen
närmast under den, i vilken han placerats. Enligt Saar gäller däremot, att
tjänsteman som i den lägre tjänsten tillhörde slutlöneklassen, i motsvarande
fall får tillgodoräkna högst nio år.

Med hänsyn till att de statliga löneklassbestämmelserna i här förevarande
hänseende innebär en nyhet på det kommunala området och dessutom är
jämförelsevis komplicerade har utredningen övervägt, huruvida inte löneklassbestämmelserna
i polislönereglementet borde utformas i anslutning till
de kommunala föreskrifterna på området. Utredningen har emellertid inte
funnit tillräcklig anledning att föreslå en sådan avvikelse från huvudprincipen,
att Saar skall tjäna som förebild för polislönereglementet.

Lön under tjänstledighet in. in. Polislöneutredningen har särskilt
uppehållit sig vid frågan om lön under tjänstledighet för genomgång
av polisskolan och även i övrigt vid de ekonomiska villkoren under sådan
utbildning. Efter att ha erinrat om att nuvarande förhållanden utförligt
belysts i 1948 års polisutbildningskommittés betänkande (SOU 1952: 30)
framhåller polislöneutredningen den bristande enhetlighet, som f. n. råder i
fråga om kommunernas avlönande av polismännen under utbildningen vid
polisskola. Detta gäller väsentligen de polismän, som erhåller sin grundläggande
utbildning i konstapelsklassen (21 veckor). Deltagare i överkonsta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

27

pelsklassen (28 veckor) åtnjuter i allmänhet full lön från sina distrikt.
Samma är förhållandet beträffande eleverna i kommissarieklassen (15 veckor).
Rätten till lön är emellertid inte sällan förknippad med villkoret att
polismannen under de närmaste fem åren efter genomgången kurs kvarstår
i polisdistriktets tjänst. Uppfyller han icke detta villkor, är han skyldig att
för varje felande år återbetala en femtedel av den under kursen uppburna
lönen. Denna klausul minskar alltså därtill kompetenta polismäns möjligheter
att söka högre befattningar i andra polisdistrikt.

Polislöneutredningen har vidare erinrat om att polisutbildningskommitténs
förslag innebär en fullständig omläggning av nuvarande system för
rekrytering och utbildning av polispersonalen. Förslaget innefattar också
ändringar i fråga om polispersonalens ekonomiska villkor under utbildningstiden.
Kommittén har i det avseendet framlagt alternativa förslag för
ett kommunalt resp. statligt polisväsende. Beträffande dessa förslag anför
polislöneutredningen sammanfattningsvis följande.

Polisutbildningskommittén anser, att även om polisväsendet bibehålies
som en kommunal institution, polisutbildningen principiellt bör vara en
statlig angelägenhet. Staten bör sålunda draga försorg om att skolad polispersonal
kan ställas till förfogande åt polisdistrikten. Staten bör svara för
samtliga utbildningskostnader för polisaspiranterna, sålunda även för betalningen
av de dagarvoden om 10 kronor, som av kommittén föreslagits
skola utgå såväl under lägre och högre polisaspirantkurs (10 resp. 20 veckor)
som — med undantag för tid, varunder vikariat uppehälles — under
mellanliggande utbildningstjänstgöring, d. v. s. under en sammanlagd tid
av omkring 1 år. För den händelse statsmakterna skulle så bedöma det statsfinansiella
läget, att detta icke anses tillåta, att staten utöver kostnaderna
för polisskoleverksamhetens bedrivande ensam åtar sig de kostnader, som
äro förenade med elevernas uppehälle under utbildningstiden, föreslår utbildningskommittén,
att staten å ena sidan samt landstingen och landstingsfria
städer å den andra till lika delar svara för kostnaderna. Kommittén anser
vidare, att staten bör lämna polisaspiranter resekostnadsersättning enligt
allmänna resereglementet för resor till och från polisskola. Beträffande de
ekonomiska förhållandena för polisskoleelever på högre stadier, föreslås, att
polisdistriktens skyldighet enligt polislagen att skäligen avlöna sina befattningshavare
skall förklaras inbegripa jämväl plikt att till dem utbetala oavkortad
lön under tid för bevistande av utbildningskurs vid polisväsendet.
Förutom lön bör även utbetalas resekostnads- och traktamentsersättning.
Polisutbildningskommittén föreslår slutligen, att det s. k. klausulsystemet
slopas. Om befattningshavare från ett polisdistrikt, efter det att han genomgått
viss utbildningskurs vid polisskoleväsendet, skulle söka och erhålla
högre tjänst i annat distrikt, bör det senare distriktet, under förutsättning att
genomgång av kursen varit villkor för befordran och att denna skett inom
förslagsvis fem år från kursens avslutande, helt eller delvis betala vad det
förra distriktet utgivit såsom lön, traktamente och resekostnadsersättning åt
polismannen under kurstiden. För ett dylikt interkommunalt clearingförfarande
böra enligt kommitténs mening allmängiltiga normer åstadkommas.

Vid ett förstatligat polisväsende föreslås polisaspiranterna skola placeras
i lämplig lönegrad, åtminstone från tiden för den praktiska utbildningstjänstgöringens
början (visst arvode föreslås vid sådant förhållande böra
utgå under den lägre aspirantkursen). Vid genomgång av högre stadier av

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

polisskolan föreslås polismännen få åtnjuta ersättning enligt grunder, som
i allmänhet gälla inom statsförvaltningen för dylika fall.

Polislöneutredningen anser, att konstapels-, överkonstapels- och kommissariekurserna
bör i fråga om lön under tjänstledighet för sådan kurs
jämställas med »kurs vid verket». Ordinarie och extra ordinarie polismän
ävensom aspiranter och extra polismän, som innehaft anställning minst 36
månader vid polisväsendet, bör sålunda äga rätt till oavkortad lön och traktamente
under kursen samt resekostnadsersättning och traktamente för
resor till och från kurs. För annan extra polisman eller aspirant ävensom
för inte lönegradsplacerad polispersonal bör enligt utredningens mening
ersättning utgå enligt i huvudsak samma grunder, som nu gäller för extra
konstapel vid poliskåren i Boden. Sådan tjänsteman äger under tiden för
genomgång av konstapelsklassen åtnjuta arvode, beräknat efter 180 kronor
för månad, ävensom — därest han är familjeförsörjare — traktamente med
6 kronor för dygn. Dessutom äger han för resorna till och från Stockholm i
samband med kursens början och slut uppbära resekostnadsersättning och
traktamente enligt allmänna resereglementet.

I likhet med utbildningskommittén anser polislöneutredningen, att nuvarande
klausulsystem inte bör bibehållas. Detta system ställer enligt utredningens
mening vederbörande polisman i en tvångssituation, som i det
långa loppet inte kan vara till fördel för polisväsendet i dess helhet. Även
i övrigt ansluter utredningen sig till polisutbildningskommitténs uppfattning
i fråga om utbildningskostnaderna, vilka i princip anses böra åvila staten.
Vid förflyttning bör dock inte utbildningskostnaderna under några förhållanden
fördelas mellan det tidigare och nya polisdistriktet. En sådan anordning
kan, anser utredningen, lätt föda misstanken, att i samband med
tillsättningen av en högre tjänst de ekonomiska konsekvenserna av valet
av den ene eller andre polismannen har fått inverka på myndighetens
ställningstagande.

Vikariatsersättning. Enligt i NTR och ARP meddelade bestämmelser
äger f. n. polisman, som förordnas eller beordras att jämte egen
uppehålla annan befattning i samma polisdistrikt, för tid utöver 30 dagar
av kalenderåret eller i följd uppbära ersättning med 30 procent av begynnelseavlöningen
i sistnämnda (den högre) befattningen. Förordnas eller
beordras polisman att med ledighet från egen befattning uppehålla högre
befattning under innehavarens ledighet, äger han för tid utöver 90 dagar
av kalenderår eller i följd uppbära ersättning motsvarande den avlöning,
som skulle ha utgått till honom såsom innehavare av den högre befattningen.
Vid tillämpning av dessa bestämmelser tages ej hänsyn till vikariat,
avseende högst 6 dagar i följd, med mindre vederbörande myndighet (lönenämnd,
polisdistrikt) så prövar skäligt. Vikarie, som inte är befattningshavare
i distrikt, äger uppbära vikariatsersättning med ett belopp motsvarande
den avlöning, som skulle tillkomma vikarien såsom innehavare av
belattningen. Enligt föreskrift i de till ARP anslutna reglementena äger dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

29

sådan vikarie, om han samtidigt upprätthåller annan tjänst, endast uppbära
hälften av detta belopp.

Den omständigheten, att vikarie, som inte är befattningshavare i distriktet,
äger uppbära vikariatsersättning'' med hälften av lönen i den uppehållna
befattningen, har på sina håll medfört en strävan hos de enskilda polismännen
att jämte egen befattning få uppehålla tjänst utom det egna distriktet.
I dylikt fall gäller nämligen inte någon karenstid (30 dagar) för rätt
till vikariatsersättning såsom vid ett vikariat inom det egna distriktet.

Polislöneutredningen föreslår, att vikariatsersättning åt polismän skall
utgå enligt de i Saar angivna grunderna, och uttalar i anslutning härtill
bl. a. följande.

Även för det fall att polisman, efter samråd mellan vederbörande polischef
och polisdistrikt och efter befrielse från skötseln av arbetsuppgifterna
i den egna tjänsten, förordnas att inom annat polisdistrikt uppehålla antingen
högre tjänst eller jämte den egna högre, jämbördig eller lägre tjänst
synas de statliga principerna för ersättning i olika avseenden böra gälla.
I första fallet synes vikariatsersättning samt i förekommande fall tjänstgöringstraktamente
och resekostnadsersättning böra utgå. Då ju polismannen
»lånats ut», bör givetvis det polisdistrikt, inom vilket vikariatet uppehälles,
bestrida såväl löne- som traktaments- och resekostnader. Ersättningsfrågorna
i det senare fallet, då polisman jämte egen tjänst förordnas
att under begränsad tid i anledning av förekommande kortare ledighet eller
semester uppehålla tjänst inom annat polisdistrikt, föreslår utredningen
böra lösas i princip så, att polismannen ersättes för havda merkostnader.
Utredningen förutsätter härvid, att polismannen endast förrättar de löpande
göromålen å båda tjänsterna, så att hela arbetsbördan kommer att ungefär
motsvara en tjänst. Polismannen bör med bibehållande av sin stationeringsort
inom det egna distriktet genom det »lånande» distriktet erhålla den reseoch
traktamentsersättning, som hänföres till verksamheten inom sistnämnda
distrikt. Endast under förutsättning att den uppehållna tjänsten är högre,
synes vikariatsersättning böra utgå i detta fall. Vikariatsersättningen bör
då reduceras i förhållande till omfattningen av tjänstgöringen å den egna
tjänsten.

Gottgörelse för övertids tjänstgöring. Till sin principiella
innebörd överensstämmer föreskrifterna i NTR och i till detta anslutna
reglementen om de förutsättningar, under vilka gottgörelse för övertidstjänstgöring
kan utgå, med motsvarande föreskrifter i Saar (32 §).
Enligt NTR utgår dock inte övertidsersättning till den som uppbär ersättning
för uppehållande, jämte egen, av annan befattning. Den i Saar gjorda
uppdelningen av övertidstjänstgöring i arbete på kvalificerad resp. enkel
övertid äger inte heller motsvarighet i NTR. ARP innehåller inte några
föreskrifter om gottgörelse för övertidstjänstgöring, men utredningen bär
funnit, att dylik gottgörelse trots detta utgår i sammanlagt 49 polisdistrikt
på landsbygden. Utredningen har vidare funnit, att det utredningsarbete,
som utföres inom ordningspolis^''änsten, samt kriminalpolisarbetet i regel
inte ansetts vara av sådant slag, att behov och varaktigheten av övertidstjänstgöring
kan kontrolleras. Ehuru gottgörelse för övertidstjänstgöring

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sålunda inte bort utgå, har sådan gottgörelse i någon form — t. ex. genom
nedsättning av tjänstgöringstiden eller genom »tid åter» — i ganska stor
omfattning utgått. Det synes vidare böra nämnas, att s. k. utredningsmän
inom ordningspolistjänsten och kriminalpolismän i regel anses fullgöra
kontorsarbete eller liknande inomhusgöromål och därför fått tjänstgöringstiden
nedsatt till 7 timmar per söckendag.

Frågan om gottgörelse för övertidstjänstgöring till polispersonalen har
varit föremål för ingående överväganden inom utredningen på grund av att
synnerligen skiljaktiga uppfattningar om polisarbetets kontrollerbarhet
kommit till uttryck både inom utredningen och vid dess diskussioner med
polismän och experter. Utredningen anser, att därest inte närmare anvisningar
meddelas angående tillämpningen av de statliga övertidsbestämmelserna
risk föreligger för att de blir mycket olika tillämpade i skilda polisdistrikt.

De tjänster inom polisväsendet, vid vilka övertidsersättning enligt utredningens
mening i regel kan utgå, utgöres huvudsakligen av de s. k. bevakningstjänsterna,
d. v. s. tjänster för enligt turlistor tjänstgörande fot- eller
bilpatrullerande polismän, polismän i stationstjänst, polismän i radiobiltjänst,
ridande polismän, trafikpolismän etc., allt självfallet under förutsättning
att dessa polismän inom vederbörliga arbetsområden inte utövar
mera självständigt befäl.

Vad angår den utredande ordnings- och kriminalpolispersonalen har utredningen
funnit, att man inom polisorganisationerna i allt för liten utsträckning
f. n. tillämpar s. k. förskjuten arbetstid. En jämnare arbetsbelastning
borde genom ändrade tjänstgöringsturer kunna åvägabringas.
Sålunda bör inte så genomgående, som nu är fallet, s. k. kontorstid tilllämpas.
Enligt turlista alternerande tjänstgöring, omfattande dag-, eftermiddags-
och kvällstjänst, bör i större utsträckning än f. n. tillgripas. Redan
genom en sådan åtgärd torde förekommande övertidstjänstgöring på flera
håll kunna undvikas eller i varje fall nedbringas. Av andra åtgärder för
nedbringande av övertidsarbete av mera varaktig natur nämner utredningen
anställandet i större omfattning än f. n. av biträden för renskrivnings- och
registreringsarbeten samt för övriga enklare göromål, ökad användning av
standardiserade blanketter, centraliserade kortregistersystem etc. Utredningen
är emellertid medveten om att även om här rekommenderade åtgärder
vidtages, berörd personal ändock i viss omfattning måste åläggas
tjänstgöring på övertid. I princip bör gottgörelse för sådan tjänstgöring utgå,
om förutsättningar enligt Saar föreligger. I detta hänseende framhåller utredningen,
att arbete, varom här är fråga, bör anses såsom kontrollerbart
under förutsättning, dels att innehavaren till huvudsaklig del fullgör utredningsarbete
på station och att den s. k. yttre tjänst, som fullgöres, inte
är på något sätt karakteristisk för tjänsten såsom sådan, dels att »yttre»
tjänstgöringsuppdrag, för vilka övertidsersättning begäres, påbörjas efter
order eller anmälan och avslutas med anmälan eller rapport till vederbörligt
befäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

31

Utredningen understryker, att övertidstjänstgöringen måste vara påkallad
eller godkänd av vederbörande chef. Gottgörelse för övertidstjänstgöring,
som bara innebär avslutande av vid kontorstidens slut pågående rutinmässigt
arbete eller dylikt, bör sålunda inte utgå. övertidstjänstgöringen bör avse
ett visst bestämt arbete (t. ex. förhör i och för häktningsförhandling,
slutförande av utredning etc.), vars avslutande inom viss begränsad tid av
vederbörande chef bedömes såsom en nödvändighet. I avbidan på att frågan
om arbetstiden för polispersonalen löses bör vidare för den utredande ordnings-
och kriminalpolispersonalen, vilken hittills inte kommit i åtnjutande
av gottgörelse för övertidstjänstgöring, i princip tjänstgöringstid, som enligt
turiista understiger vad som motsvarar 48 timmar per normal arbetsvecka,
först utfyllas, innan dylik gottgörelse kan utgå.

De tjänster i högst 22 lönegraden inom polisväsendet, vid vilka enligt utredningens
uppfattning gottgörelse för övertidstjänstgöring i Saars mening
icke må utgå, är följande:

1. Tjänster, vilkas innehavare inom arbetsområdet utövar mera självständigt
befäl.

2. Tjänster, vilkas innehavare bär kontor i bostaden eller eljest inte tillhör
centraliserad poliskår och inte innehar tjänst upptagen under följande
punkter (fjärdingsman, »utredningsmän» m. fl. på landsbygden).

3. Tjänster, vilka huvudsakligen omfattar exekutionsbiträdesgöromål
(»exekutionsbiträden»).

4. Tjänster, vilkas innehavare såsom ordonnans(central)polismän huvudsakligen
utför spaning, efterforskning och delgivning samt utredningsarbete
utom polisstationen i sådan utsträckning, att dessa arbetsuppgifter karakteriserar
tjänsten.

5. Kriminalpolistjänster, vilkas innehavare fullgör s. k. yttre tjänst, huvudsakligen
spaning, i sådan utsträckning att tjänsten karakteriseras därav.

6. Tjänster i allmänhet — främst vid statspolisen — vilkas innehavare
normalt har att fullgöra självständiga, inte tidsbestämda polisuppdrag (tralikkontroll,
trafikövervakning etc.) utom den fasta stationeringsorten.

Förteckningen kan enligt utredningens mening komma att utökas eller
kompletteras, där viss eller vissa tjänster inom polisdistrikt omisskännligen
har en med typtjänsterna i förteckningen överensstämmande karaktär. Särskilt
framhålles att gottgörelse för övertidstjänstgöring självfallet inte bör
utgå i sådant fall, då polisman tillfälligtvis till följd av något sitt eget förvållande
eller någon av göromålens omfattning oberoende omständighet nödgas
utsträcka sin arbetstid, eller då den för arbetsuppgifternas fullgörande
erforderliga tiden på ett mera påtagligt sätt står i relation till vederbörandes
förmåga eller fortfärdighet (jfr SFS 1953: 43).

Särskild ersättning för viss tjänstgöring. Beträffande
vissa av de tjänster, å vilka med hänsyn till arbetets bristande kontrollerbarhet
gottgörelse för övertidstjänstgöring enligt Saar inte kan utgå, har
utredningen funnit skäl föreligga för att i undantagsfall viss kompensation
må utgå för tjänstgöring, som särskilt beordras eller eljest är oundgängligen
påkallad nattetid. Vad först angår de under punkt 2 i den nyssnämnda för -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

teckningen angivna tjänsterna har utredningen i fråga om tjänstgöringsförhållandena
för innehavarna anfört följande.

Det övervägande flertalet av dessa har för mars månad 1953 redovisat en
effektiv tjänstgöringstid i större eller mindre utsträckning överstigande 48
timmar för vecka räknat. Metoden att låta personalen själv — någon annan
metod torde icke stå till buds i fråga om tjänstgöring av här förevarande
slag — lämna uppgifter om sina arbets- och tjänstgöringsförhållanden, kan
givetvis inbjuda till lämnande av medvetet eller omedvetet oriktiga uppgifter.
Det bör dock hållas i minnet, att polischeferna granskat uppgifterna. I
de med hänsyn till uppgiftsmaterialets omfattning fåtal fall, där polischeferna
anmält tvivelsmål beträffande viss eller vissa meddelade uppgifter om
tjänstgöringstiden, har utredningen sökt erhålla närmare belysning av tidsuppgifterna.
Studiebesöken i polisdistrikten ha i några fall planerats just
med hänsyn till önskvärdheten av att erhålla dylika kompletterande upplysningar.
Utredningen har därvid kunnat konstatera, att tidsangivningarna
stundom präglats av en viss benägenhet hos vederbörande att uppskatta
tiden, som åtgått för vissa arbetsuppgifter, för högt, men i regel ha synnerligen
uttömmande redogörelser för åtgången tid och motiv för meddelade
uppgifter kunnat lämnas. Tunga arbetsrutiner ha på sina håll bidragit till
att tiderna för göromålens fullgörande blivit onormalt långa. Om man försiktigtvis
räknar med en i liknande sammanhang såsom normal betraktad
felprocent av 10, finner man, att den genomsnittliga tjänstgöringstiden för
här ifrågavarande personal ändock kommer att överstiga, vad som motsvarar
den i 25 § polisreglementet angivna, eller i medeltal 48 timmar under
varje vecka.

Förläggningen av arbetstiden är synnerligen varierande. Någon bestämd
kontorstid kan inom de polisdistrikt, det här gäller, i regel icke hållas. Mycket
ofta måste polismännen tillgripa eftermiddagar och kvällar — och även
tidiga morgnar — för att kunna hålla förhör, ta kontakter med folk, slutföra
utredningar etc. De personer, vilka skola höras eller träffas, äro under
dagen på sitt arbete och tillgängliga för polismannen antingen före arbetets
början på morgonen eller efter arbetets slut på kvällen. Polismännen måste
följaktligen indela sin arbetsdag under hänsynstagande till nu nämnda förhållanden.
Den ena arbetsdagen blir icke heller med säkerhet den andra
lik. Det kan dock påstås, att dylikt löpande polisarbete icke behöver utföras
efter kl. 22 och före kl. 6.

Med utgångspunkt från förestående resonemang har utredningen kommit
till den uppfattningen, att det måste anses skäligt att på något sätt kompensera
den berörda personalen, därest denna av omständigheter, varöver
den själv inte kan råda, tvingas att tjänstgöra mellan kl. 22 och kl. 6. Utredningen
föreslår därför, att särskild gottgörelse får utgå för sådan av polischef
beordrad eller av tvingande omständigheter påkallad och sedermera av
polischefen godkänd tjänstgöring, som fullgöres å nyssnämnd tid.

Utredningen framhåller, att det med fog kan göras gällande, att den tid,
som f. n. åtgår för göromålens fullgörande, jämväl inrymmer tid för mellan
kl. 22 och kl. 6 fullgjord tjänstgöring. Skäl talar sålunda för att sådan
tjänstgöring inte helt kompenseras såsom övertidstjänstgöring. Å andra sidan
är det enbart fråga om tjänstgöring på natten och oftast torde det bli
fråga om snabbinställelse till tjänstgöring, sedan vederbörande redan gått
till vila. Under hänsynstagande till dessa olika omständigheter har utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

33

ningen ansett sig böra föreslå, att tjänstgöring av här förevarande slag kompenseras
på samma sätt som verklig övertidstjänstgöring på s. k. enkel övertid.
Med hänsyn till att här är fråga om tjänstemän, som inte har reglerad
arbetstid, torde annan gottgörelse än kontant ersättning inte kunna komma
i fråga. Beräkningen av denna ersättning för tjänstgöring mellan kl. 22 och 6
föreslås böra ske i tillämpliga delar på sätt föreskrivits i 19 § 2 mom. tillläggsbestämmelserna
till Saar (T Saar) beträffande beräkning av övertidsersättning.

Vad därefter angår de i den nyssnämnda förteckningen under punkterna
4—6 angivna polismännen bör enligt utredningens mening angivna ersättningsgrunder
kunna erhålla motsvarande tillämpning. Förutsättning för ersättning
måste i fråga om dessa tjänstemän vara att vederbörande förman
beordrat eller på förhand godkänt tjänstgöringen. Om kriminalpolisman
anser påkallat att förlägga sin spaning till tiden mellan kl. 22 och 6, bör
han i förväg inhämta förmannens samtycke härtill.

Beredskapsersättning. Med beredskapstjänst avser utredningen
åliggande för befattningshavare att under tid då han är fri från tjänstgöring
uppehålla sig i hemmet eller på annan uppgiven plats för att kunna på kallelse
omedelbart eller inom viss tid träda i tjänst. Polispersonalen föreslås
böra erhålla rätt till kontant ersättning — beredskapsersättning — för beredskapstjänst.
Utredningen har funnit det lämpligt, att ersättningen avväges
med hänsyn till den grad av beredskap som i varje särskilt fall erfordras.

Beredskapsgraderna skall enligt förslaget vara två och innebära,

grad 1: att polismannen är anträffbar i sin bostad, beredd att omedelbart
inträda i tjänstgöring;

grad 2: att polismannen är anträffbar i sin bostad eller på annan av honom
vederbörligen anmäld plats inom polisdistriktet, på vilken han kan
nås med telefon och vilken inte är otillgängligt belägen, samt är beredd att
omedelbart inträda i tjänstgöring.

Efter närmare utredning och vid jämförelse med f. n. till statliga befattningshavare
utgående beredskapsersättningsbelopp (vid statens vattenfallsverk,
försvarets fabriksverk m. fl.) har utredningen för polispersonalens del
kommit till att 61 resp. 40 kronor för vecka räknat synes vara en skälig
ersättning vid beredskapstjänst av grad 1 resp. 2. Såsom fallet är bl. a.
med beredskapsersättningarna vid vattenfallsverket, bör någon reducering
av beredskapsersättningen inte ske för det fall att beredskapstjänst övergår
i sådan effektiv tjänstgöring, för vilken i förekommande fall övertidsersättning
eller särskild ersättning för nattjänstgöring skall utgå.

Ersättning för beredskapstjänstgöring, som påbörjas vid tjänstens slut
ena dagen och avslutas vid tjänstens början påföljande dag, föreslås böra
utgå med 10 procent av veckobeloppet, därest beredskapstjänstgöringen börjar
en av dagarna måndag—fredag samt med 20 och 30 procent, om tjänstgöringen
börjar lördag resp. söndag. Beredskapstjänstgöring från lördag vid

3 Bihang till riksdagens protokoll 195i. lsaml. Nr 75.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

den ordinarie tjänstgöringens slut till måndag vid denna tjänstgörings början
bör i analogi härmed berättiga till ersättning med 50 procent av veckobeloppet.
Föreslagen fördelning av ersättningsbelopp för vecka anses böra
gälla oberoende av om helgdagar och helgdagsaftnar inträffar under veckan
eller inte.

Utredningen påpekar, att beredskapsersättning självfallet inte bör utgå,
om efter framställning av vederbörande polismän kompensation för beredskapstjänst
medges utgå i form av ledighet eller avkortad tjänstgöringstid.
Med hänsyn till avvägningen av beredskapsersättningens storlek föreslår
utredningen, att vid evalvering av ersättning till tid beredskap av grad 1
kompenseras med 15 procent och beredskap av grad 2 med 10 procent.

I anslutning till förslaget om beredskapsersättning framhåller utredningen,
att polischef bör påfordra beredskapstjänst endast då så är nödvändigt
och då den med polistjänsterna såsom sådana förknippade skyldigheten att
vid tjänstfrihet vistas inom anställningsområdet icke bedömes vara till fyllest
för polisverksamhetens behöriga fullgörande. Beredskapstjänst av grad
1 skall givetvis icke användas i större utsträckning än som med hänsyn till
förhållandena är oundgängligen erforderligt. Beredskapstjänstgöring bör enligt
utredningens mening som regel ordnas genom bestämd turlista, enligt
vilken befattningshavarna alternerar och i vilken även vederbörligen fastställts
den beredskapsgrad som skall användas.

Ersättning för arbete å s. k. obekväm tid. Utredningen
föreslår, att vid genomförande för polispersonalen av ett statligt lönesystem
även denna personal bör få rätt till ersättning för arbete å s. k. obekväm
tid enligt samma grunder som statens tjänstemän. Av den kommunala polispersonalen
åtnjuter f. n. endast polisen i Stockholm dylik ersättning.

Särskilda ersättningar för resor, lokaler m. m. Vid
sina bedömanden av polismännens avlöningsförmåner har utredningen utgått
från att allmänna resereglementet skall bli tillämpligt jämväl å den
kommunala polispersonalen och att de särskilda föreskrifter, som kan bli
erforderliga på grund av de speciella tjänstgöringsförhållandena inom polisväsendet
skall utformas i anslutning till de specialföreskrifter, som utfärdats
för olika statliga tjänstemannagrupper.

I fråga om ersättning för flyttningskostnad föreslår utredningen, att sådan
ersättning skall tillkomma kommunal polisman, som förflyttats på
grund av indragning av polistjänst eller eljest utan egen ansökan eller därom
uttryckt önskan. Ersättningen bör utgå enligt den statliga flyttningsersättningskungörelsen
(SFS 1953:355).

Vad angår f. n. i viss utsträckning utgående ersättning åt polismän för
tillhandahållande av cykel, bil, kontorslokal, skrivmaskin m. m. (betänkandet
s. 52—54) anser utredningen, dels att ifrågavarande ersättningar principiellt
bör avvägas så att de motsvarar vederbörandes verkliga kostnad för
begagnande av egen cykel, bil etc., dels att ersättningarna bör fastställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

35

efter centrala förhandlingar. I den män telefon i bostaden framstår såsom
ett direkt tjänsteintresse, bör enligt utredningens mening polismans kostnader
för sådan telefon ersättas.

Kallortstraktamente. Utredningen föreslår, att polisman, som
på ort tillhörande högsta kallortsklassen fullgör tjänstgöring, vilken är av
beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta honom för inverkan av ortens
klimatiska förhållanden, må uppbära förutom kallortstillägg — sådant tilllägg
utgår regelmässigt redan nu — särskilt kallortstraktamente med 75 öre
för varje dag, då han fullgör sådan tjänstgöring. För rätten till dylikt traktamente
har utredningen förordat villkor, motsvarande dem som enligt
21 § T Saar gäller vid tullstaten, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Tjänstedräkt och tjänstetecken m. m. Polislöneutredningens
undersökningar har utvisat, att vissa polisdistrikt fullgör sin skyldighet
att ombesörja polisens uniformering genom att tillhandahålla den uniformspliktiga
personalen fri uniform. I exempelvis Stockholm har härvid för denna
förmån fastställts ett visst värde. Om en polisman inte tar ut några persedlar
under ett år, får han i stället ut ett kontant belopp motsvarande
beklädnad sförmånens värde. Tar han endast ut en del persedlar, får han ut
mellanskillnaden mellan kostnaden för dessa persedlar och nämnda värde.
Som regel utbetalar polisdistrikten kontant beklädnadsersättning till polispersonalen.
Sådan ersättning utgår på några få undantag när även till kriminalpolismän
och annan icke uniformspliktig polispersonal.

Befattningshavare, vilkas anställningsvillkor reglerats i enlighet med
NTR, uppbär i allmänhet beklädnadsbidrag med 528 kronor för år. Detta belopp
är således det i städerna normalt gällande ersättningsbeloppet för polisman.
Samma belopp tillämpas i flertalet köpingar. Till polissyster utgår
som regel bidrag med 268 kronor för år. Till polismän, vilkas anställningsvillkor
är anslutna till ARP, utgår beklädnadsbidrag med 312 kronor för år.
I Stockholm utgår beklädnadsbidrag med 1 083 kronor till kommissarier och
biträdande kommissarier, 771 kronor till icke uniformerade överkonstaplar,
624 kronor till kriminalkonstaplar och 312 kronor till polissystrar. Värdet
av den fria beklädnadsförmånen för övriga polismän i Stockholm beräknas
till 624 kronor för uniformerade överkonstaplar, biträdande överkonstaplar
och konstaplar samt till 955 kronor för polismän med tjänstgöring
såsom ryttare eller bilförare.

För den statligt anställda polispersonalen gäller det s. k. rabattsystemet
enligt de allmänna bestämmelserna i 39 § Saar och 28 § T Saar.

Utredningen erinrar om att vissa statliga befattningshavare, nämligen
överfurirer (högbåtsmän), underofficerare och officerare, är undantagna
från tillämpningen av rabattsystemet men äger utfå skyddsbeklädnad enligt
samma grunder som övriga statstjänstemän. Dessa befattningshavare
erhåller enligt i T Saar närmare angivna grunder ekiperingshjälp samt eki -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

peringsbidrag med visst belopp för år räknat. Detta system såväl som rabattsystemet
avser blott att ge vederbörande tjänstemän ersättning för den merkostnad,
som uniformsplikten medför för dem.

Polislöneutredningens ledamöter har varit eniga om att vid införandet av
ett statligt lönesystem för polispersonalen merkostnadsprincipen självfallet
bör gälla för denna personal.

Ehuru rabattsystemet otvivelaktigt medför vissa komplikationer i administrativt
hänseende, har utredningen likväl funnit detta system vara att
föredra framför bidragssystemet. Dels erbjuder det förstnämnda systemet
bättre möjligheter att avpassa det allmännas bidrag till uniformskostnaderna
efter den omfattning, i vilken polismännen använder uniform, dels ger
systemet större rättvisa olika personalgrupper emellan. Utredningens majoritet
har därför stannat vid att förorda rabattsystemet. Polisförbundets representant
i utredningen har dock under åberopande av den allmänna opinionen
bland polispersonalen hävdat, att bidragssystemet såsom sådant bör
bibehållas.

Sj u k vård. Utredningen har föreslagit, att för den kommunala polispersonalen
rätt till sjukvård skall införas i enlighet med de statliga bestämmelser
(41—48 §§ Saar), som gäller för lärare vid högre kommunala skolor
m. fl.

6. Övergångsanordningar.

Utredningen har framhållit, att det föreslagna lönesystemet i flera avseenden
innebär genomgripande förändringar i polismännens nuvarande
anställnings- och avlöningsförhållanden, vilket nödvändiggör relativt omfattande
övergångsbestämmelser. Jag torde här i korthet få redogöra för de av
utredningen förordade grunderna för dylika bestämmelser.

Ordinarie polisman eller extra polisman med mer än 2 års anställning,
som vid ett statligt reglementes ikraftträdande är anställd enligt av vederbörande
polisdistrikt fastställda bestämmelser, skall beredas möjlighet att
kvarstå å dessa bestämmelser.

Ordinarie eller extra polisman, som övergår till det nya reglementet men
som är innehavare av tjänst, som med tillämpning av utredningens förslag
kommer att sänkas till lägre lönegrad, skall övergångsvis få kvarstå i den
hittills gällande lönegraden. I fråga om sådan ordinarie tjänsteman föreslås
vidare, att han inte heller skall behöva vidkännas minskning i den årssemester,
som nu tillkommer honom. Likaså skall ordinarie tjänsteman, som
nu har bättre sjukvårdsförmåner än de nya bestämmelserna kommer att
medföra, få bibehålla de för honom nu gällande.

Ordinarie polisman, som övergår på det nya lönereglementet, skall i förekommande
tall skyddas mot kontant löneminskning genom ett personligt
lönetillägg. Sådant lönetillägg föreslås skola minskas, i den mån tjänstemannen
på grund av befordran eller eljest genom löneklassuppflyttning
efter reglementets ikraftträdande erhåller högre lön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

37

Utredningen anser vidare, att polisman, som vid det nya reglementets
ikraftträdande placeras i lönegrad med samma ordningsnummer som gällt
för honom omedelbart dessförinnan, bör bibehållas vid gällande löneklassplacering
och om han tillhör högsta löneklassen i lönegraden placeras i lönerum
med utgångspunkt från den tidpunkt, då han placerats eller beräknats
ha blivit placerad i högsta löneklassen.

Vad angår löneklassplaceringen för polisman, som i samband med det
nya reglementets ikraftträdande uppflyttas i högre lönegrad, anför utredningen
bl. a. följande.

Närmast till hands skulle måhända ligga att tillämpa ett övergångssystem
av det slag, som tillämpades vid den statliga tjänsteförteckningsrevisionen.
Detta innebar, att vederbörande i den högre lönegraden erhöll motsvarande
lönetur, som han haft i den lägre lönegraden, om hans tjänst icke höjdes
mer än två lönegrader, men att han förlorade tre år i sin lönetur för varje
överskjutande lönegrad. Med hänsyn till att polismännen i icke obetydlig utsträckning
förlora vissa hittills utgående kontantbidrag, främst beldädnadsbidrag,
skulle i så fall enligt grunderna för angivna löneturssystem s. k.
parallell uppflyttning dock kunna i stor utsträckning medges, om höjningen
omfattade högst tre lönegrader. Med hänsyn till att utredningens förslag
i få fall medföra uppflyttning mer än tre lönegrader anser utredningen sig
i enkelhetens intresse böra förorda, att parallelluppflyttning medgives vid
övergång till högre lönegrad i samband med det nya reglementets ikraftträdande.

I övrigt föreslår utredningen, att övergångsbestämmelserna skall innehålla
föreskrift om skyldighet för polisman, som övergår till det nya lönesystemet,
att underkasta sig ändring i dessa bestämmelser i samma utsträckning som
för statstjänstemän gäller i fråga om Saar.

Utredningen har slutligen berört en fråga, som inte är av löneteknisk art
men som kan uppkomma vid ett genomförande av utredningens förslag.
Tjänst i viss lönegrad, som uppflyttas till högre lönegrad, kan nämligen nu
innehavas av polisman, som saknar kompetens för den högre tjänsten. Utredningen
föreslår, att dispens bör medges sådan polisman, som på grund
av genom praktik förvärvade kunskaper visat sig kunna sköta den högre
tjänsten. III.

III. Yttrandena.

Såsom jag redan har nämnt, begränsar jag min redogörelse för de yttranden,
som har avgivits över polislöneutredningens betänkande, till att i
huvudsak avse uttalanden av principiell natur. Beträffande de särskilda yttranden,
som har avgivits till överståthållarämbetet och länsstyrelserna, nämligen
av 17 landsfogdar, 16 polismästare, 32 landsfiskaler, varav 1 landsfiskal-utmätningsman,
13 stadsfiskaler och 12 länsavdelningar av föreningen
Sveriges landsfiskaler lämnas endast vissa sammanfattande uppgifter om
deras ställningstaganden till de viktigare principspörsmålen. Vid bedömandet
av dessa yttranden bör hållas i minnet, att det f. n. finnes 18 polismäs -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tare samt 341 landsfiskaler och 42 stadsfiskaler, som är polischefer. Av tidigare
angivna skäl anser jag mig inte böra här redovisa personalorganisationernas
yttranden.

Vad till en början angår utredningens förslag till principer för
ett nytt lönesystem och till normer för löneg radsplacering
av polispersonal i lägre tjänstegrad än
kommissaries har remissmyndigheterna i allmänhet tillstyrkt lönesystemet
såsom sådant men ofta haft mer eller mindre långt gående erinringar
mot lönegradsförslagen. Endast länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län ävensom 2 landsfogdar, polismästarna i Malmö och
Göteborg samt 7 andra polischefer ställer sig allmänt sett avvisande till utredningens
förslag. Detta ställningstagande synes dock huvudsakligen ha
grundats på dessa myndigheters uppfattning om utredningens förslag i fråga
om polispersonalens lönegradsplaoering. Av innehållet i yttrandena i här förevarande
delar torde jag få återge följande.

Statskontoret har inte funnit något att invända mot den principiella uppläggningen
av det förordade systemet men hyser vad angår de för de olika
befattningshavargrupperna föreslagna lönesättningsgrunderna den uppfattningen,
att de lönegrader, som föreslagits utnyttjade, i en del fall är alltför
höga i jämförelse med den lönesättning, som tillämpas för närmast motsvarande
statliga befattningshavare. Vid lönesättningsfrågornas bedömande
bör enligt statskontorets mening beaktas, att utredningsförslagen innebär
betydande förbättringar för flertalet polismän av de s. k. sociala avlöningsförmånerna
samt att polismännen i större utsträckning än hittills kommer
att uppbära gottgörelse vid förordnande å högre tjänst och för övertidsarbete.
Härtill kommer de föreslagna ersättningarna för beredskapstjänstgöring.
Härefter anför ämbetsverket följande:

Utifrån nu anlagda synpunkter är statskontoret icke berett tillstyrka ett
lagfästande av de förordade lönegradsserierna i oförändrat skick. Ämbetsverket
håller sålunda före, att det bör vara tillfyllest, om såsom slutlönegrad
upptages, för polismän inom konstapelsgraden lönegrad 15 och för
polismän med överkonstapelsutbildning lönegraderna 19 och 21; den förra
avsedd för ordningspolistjänst (eventuellt såväl ordnings- som kriminalpolistjänst)
samt den senare för enbart kriminalpolistjänst. Härigenom skulle
ock ernås en av behovet påkallad minskning i antalet lönegrupper inom de
olika karriärerna, varvid särskilt må framhållas, att kriminalpolismännen
enligt utredningens förslag skulle fördelas på ej mindre än fyra lönegrader.

Utredningens förslag, att polisman, som får vänta oskäligt länge på befordran
till ordinarie tjänst i 15 lönegraden på grund av omständigheter
över vilka han icke kan råda, skulle kunna befordras till Ce 15, avstyrkes av
statskontoret, som av principiella skäl icke kan biträda en lönesättning på
rent personliga grunder.

Statspolisintendenten uttalar, att utredningens förslag om införande av
ett statligt polislönereglemente, vilket i allt väsentligt skulle ansluta sig till
bestämmelserna i Saar, synes vara en principiellt riktig lösning. De frågor,

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

som beröres i betänkandet, har statspolisintendenten funnit vara till övervägande
del av förhandlingsteknisk natur, men då de äger principiell betydelse
ur polisorganisatorisk synpunkt, har statspolisintendenten det oaktat
ansett sig böra ingå på ett bedömande av vissa i betänkandet framförda
spörsmål. Härefter anför statspolisintendenten bl. a. följande.

Särskilt med hänsyn till den korta tid, som stått till utredningens förfogande,
måste förslaget i och för sig betecknas såsom mycket förtjänstfullt,
vilket icke hindrar att kritik kan riktas mot delar av detsamma.

Det är att beklaga att utredningen — tydligen i brist på tid — icke
kunnat pröva någon av de kvantitativa mätmetoder, som numera stå till
förfogande, ävensom att utredningen åtminstone delvis synes ha byggt sina
värderingar på jämförelser med ett antal andra tjänstemannagrupper, vilkas
utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden enligt min mening icke — eller
i varje fall till mycket ringa del — möjliggöra anställande av jämförelse.
Även om erfarenheterna av de kvantitativa mätmetodernas tillförlitlighet
måhända ännu äro relativt begränsade, torde en komparativ användning av
en sådan metod förmodligen kunnat bidraga till att rikare belysa polisarbetets
natur och säregna ställning i jämförelse med andra tjänstemannagrupper.
Av betänkandet kan icke utläsas i vilken mån utredningen vid sitt
övervägande av polispersonalens lönegradsplacering tagit hänsyn till löneställningen
hos de angivna tjänstemannagrupperna. Att ett dylikt hänsynstagande
emellertid förekommit synes framgå av betänkandet, och av argumenteringen
kan man icke undgå att bibringas den uppfattningen att utredningen
i sin naturliga strävan att finna beröringspunkter mellan polispersonalen
och andra grupper icke tillräckligt beaktat polispersonalens särskilda
förhållanden.

Vid en jämförelse mellan polistjänsten och andra grenar av samhällsverksamheten
står det klart, att polistjänsten intager en särställning, vilket
sammanhänger med polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet i samhället. På en polisman måste ställas det kravet att han äger
goda karaktärsegenskaper och en grundlig utbildning för de grannlaga uppgifter
samhället pålagt honom. I de av chefen för inrikesdepartementet meddelade
anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen anföres härom:
»Polismannen är en samhällets förtroendeman och tjänare, en medborgare
som på övriga medborgares vägnar och till deras och samhällsgemenskapens
bästa fullgör sina uppgifter och utövar sina befogenheter». I polistjänstens
natur ligger att den enskilde polismannen måste förfoga över vissa tvångsmedel,
vilkas användande kunna medföra betydande ingrepp i den enskilde
medborgarens frihet. De stora krav samhället anser sig böra ställa å den
enskilde polismannens karaktärsegenskaper kommer bland annat till uttryck
i gällande anvisningar för länsstyrelserna rörande tillvägagångssättet vid
rekrytering av polispersonal. Häri uttalas, att endast sådana personer, som
erhållit goda vitsord om sin allmänna lämplighet och befunnits ha en sådan
inställning till vår demokratiska samhällsordning att de kunna förväntas
under alla förhållanden komma att tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt,
böra vid nyanställning godtagas som polismän. Erinras bör även om det
förhållandel att polispersonalen såsom knappast någon annan tjänstemannagrupp
fullgör sitt grannlaga och oftast föga uppskattade arbete inför allmänhetens
ögon. Detta medför särskilda påfrestningar för polispersonalen,
vilket även måste beaktas vid en bedömning av denna personals tjänstgöringsförhållanden.
En utredning skulle säkerligen även utvisa, att polispersonalen
löper större personliga risker än de flesta andra tjänstemanna -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

grupper. Slutligen kan erinras om att varje polisman, även då han är tjänstefri,
är skyldig att, om det för polisverksamhetens behöriga fullgörande finnes
oundgängligen nödvändigt, efter förmans order inträda i tjänstgöring
samt att å ort inom anställningområdet självmant ingripa till ordningens
och säkerhetens tryggande. Därtill kommer, att varje polisman är skyldig
att, då han är tjänstefri och åtnjuter semester, hålla sin förman underrättad
om var han kan träffas under ledigheten. Så vittgående inskränkningar i
den personliga rörelsefriheten torde knappast åvila någon annan tjänstemannagrupp.

I fråga om lönesättningen för olika befattningshavaregrupper framför
statspolisintendenten särskilt starka betänkligheter mot den för polisaspiranterna
föreslagna lönegradsplaceringen som statspolisintendenten anser
vara för låg för att möjliggöra en fullgod rekrytering.

Statens lönenämnd vill inte motsätta sig ett genomförande av polislöneutredningens
förslag beträffande polispersonal i högst överkonstapels grad,
även om enligt nämndens mening de föreslagna riktlinjerna för lönegradsplaceringen
i vissa fall inte lämnar tillräcklig ledning för valet av lönegrad.
Nämnden vill emellertid allmänt framhålla, att en jämförelse mellan de av
polislöneutredningen föreslagna lönegradsplaceringarna och de lönegradsplaceringar,
som gäller för närmast jämställda statliga tjänstemannagrupper,
synes utfalla till polispersonalens fördel. I varje fall anser lönenämnden
sig kunna konstatera, att den för polispersonalen föreslagna lönenivån
inte är för låg. Lönenämnden, som säger sig väl inse svårigheten att uppgöra
inplaceringsnormer av sådan art, att de otvetydigt anger placeringen av
varje enskild tjänst, framhåller dessutom, att de av utredningen uppdragna
riktlinjerna särskilt i fråga om personalen i konstapelskarriären synes lämna
relativt stort utrymme för val av olika lönegrader för tjänster med ensartade
arbetsuppgifter. En ledamot av lönenämnden har anslutit sig till de
lönegradsplaceringar som utredningen föreslagit, i så måtto att de ansetts
kunna läggas till grund vid kommande förhandlingar mellan vederbörande
parter.

överståthållarämbetet har, med hänsyn till att polislönefrågan skulle bli
föremål för förhandlingar, inskränkt sig till att göra vissa principiella uttalanden
närmast i anslutning till vad som beträffande förslaget anförts av
polismästaren i Stockholm. Härvid har ämbetet inledningsvis betonat angelägenheten
av att själva reglementet ges en sådan utformning, att tillbörlig
hänsyn kan tagas till föreliggande olikheter i organisation och tjänstgöringsförhållanden
inom skilda polisdistrikt.

överståthållarämbetet har vidare ansett sig böra påtala ensidigheten i urvalet
av de tjänstemannagrupper, varmed jämförelse gjorts, vilket medfört
att jämförelser kommit att avse endast vissa mycket begränsade delar av
polisarbetet. Ämbetet framhåller bl. a., att polisen under sin utredande och
brottsförebyggande verksamhet i stor utsträckning får taga befattning med
frågor inom social- och ungdomsvården, varför en jämförelse även med
de där anställda befattningshavarna hade varit motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

41

I fråga om lönesättningen för polispersonalen uttalar överståthållarämbetet
bl. a., att slutlig ställning till förslaget inte bör tas utan ett närmare
övervägande av möjligheterna att med den föreslagna lönesättningen sörja
för en fullgod rekrytering av polismannabanan i konkurrens med övriga
yrken. I anslutning därtill uttalar ämbetet, att för polisyrket begynnelselönen
spelar en större roll än för flertalet andra yrken, eftersom rekryteringsåldern
är så hög, att polisaspiranten i allmänhet kommit ut i förvärvsarbete
efter avslutad skolgång. Ämbetet säger sig dela av polismästaren i
Stockholm uttalade farhågor för poliskårens framtida rekrytering vid en
lönesättning som den föreslagna.

Beträffande värderingen av de olika polistjänsterna framhåller överståthållarämbetet
bl. a., att vid jämförelse mellan tjänster å olika orter måste
beaktas i vilken omfattning en polisman regelmässigt tas i anspråk för ingripanden
av olika slag och vilka risker han normalt löper att ställas inför
uppgifter av särskilt svårbemästrat slag, samt att de arbetsuppgifter, som
ankommer på den fotpatrullerande personalen, inte bör undervärderas. Härutöver
framhåller överståthållarämbetet, att avsevärda praktiska olägenheter
nödvändigtvis måste följa med en stark differentiering av konstapelstjänsterna
inom samma polisdistrikt.

Därest en gemensam löneplan skall tillämpas för hela riket, anser överståthållarämbetet
i likhet med polismästaren, att det övervägande antalet
konstapelstjänster i Stockholm bör placeras i högsta lönegraden. Ämbetet
ifrågasätter emellertid, om inte för huvudstadens vidkommande en särskild
löneplan för all där stationerad polispersonal bör upprättas med beaktande
av inte bara de särskilda krav polistjänsten i en storstad som Stockholm
ställer på sina utövare utan även löneförmånerna för närmast jämförliga
befattningshavare i stadens tjänst liksom också löneläget på arbetsmarknaden
i övrigt.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands,
Jönköpings, Kalmar, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län har i princip tillstyrkt
utredningens förslag såsom underlag för en lönereglering för polispersonalen.
Även länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Örebro,
Jämtlands och Norrbottens län har godtagit förslaget såsom grund för löneregleringen,
men de har i likhet med flertalet av nyssnämnda länsstyrelser
framfört erinringar mot förslaget i olika hänseenden. Länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, vilka såsom förut nämnts intagit
en allmänt avvisande ställning till förslaget, samt länsstyrelserna i Älvsborgs
och Skaraborgs län har uttryckligen förklarat, att de anser att en
överarbetning av förslaget är påkallad.

Beträffande länsstyrelsernas yttranden må här i övrigt nämnas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms lån har avstått från att gå in på förslagets
sakliga detaljer med hänvisning till att det skulle bli föremål för förhandlingar
med vederbörande personalorganisation. Av samma skäl har läns -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

styrelserna i Gotlands, Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Västernorrlands
lån endast uttalat sig om vissa delar av utredningens förslag.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs
län har i sina yttranden framfört mera allmänna synpunkter på lönenivån
för polispersonalen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda
följande.

På grund av polisväsendets samhällsviktiga uppgifter, vilka med tiden
blivit alltmer arbetskrävande och svårbemästrade, samt den därav betingade
nödvändigheten av att, i större utsträckning än nu synes vara möjligt, till
polisväsendet knyta väl kvalificerad personal, finner länsstyrelsen det angeläget,
att löneläget bestämmes med hänsyn härtill och så att vid lönesättningen
rimliga anspråk från personalens sida bli tillgodosedda. Sålunda bör
enligt länsstyrelsens mening i intet fall någon försämring komma i fråga
av det löneläge, som vissa grupper redan uppnått. För främjande av en god
rekrytering till polismannabanan torde det vara av särskild betydelse, att
de vanligaste sluttjänsterna erbjuda tillfredsställande löneförmåner.

Lönernas betydelse för rekryteringen betonas även av länsstyrelserna i
Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är ense med utredningen om att polispersonalen
bör inordnas i ett lönesystem, som möjliggör att avlöningsförmånerna
avväges efter enhetliga normer och att dessa normer utformas i
enlighet med det statliga avlöningsreglementet. Den av utredningen förordade
vidgade differentieringen av lönegradssystemet för polisväsendet är enligt
länsstyrelsens mening av största betydelse framför allt såsom stimulans till
en kvalitativt sett mera tillfredsställande rekrytering i en tid, då samhället
ställer allt större krav på polisen. Den av utredningen använda metoden att
sätta lönerna i relation dels till arbetsuppgifternas svårighetsgrad i enlighet
med den upprättade göromålsförteckningen och dels till de olika typerna
av polisdistrikt föranleder i princip ingen erinran från länsstyrelsens sida.
Länsstyrelsen ifrågasätter dock om det är organisatoriskt lämpligt att ha
ordinarie poliskonstaplar uteslutande sysselsatta med enklare polisgöromål.

I övrigt har länsstyrelsen i Kopparbergs län anlagt bl. a. följande synpunkter
på utredningens förslag och de praktiska verkningarna vid dess
eventuella genomförande.

Beträffande de rena ordningspolis tjänsterna och de blandade tjänsterna
har från polispersonalhåll anmärkts att förslaget skulle innebära en del
inkonsekvenser. Sålunda har, bland annat, påpekats att en överkonstapel i
exempelvis Ludvika stad, där det finns elva ordinarie poliskonstaplar och två
kriminalkonstaplar, vilka samtliga lyda under denna överkonstapel, skulle
enligt förslaget placeras i lönegraden Ca 21 såsom förste polisassistent. Denne
överkonstapel torde icke kunna mobilisera mer än på sin höjd tre eller
fyra ordningspoliskonstaplar och de två kriminalkonstaplarna i ett skift.
En överkonstapel i en större stad av exempelvis Faluns storlek — med tre
överkonstaplar och där manskapsstyrkan vid varje skift högst uppgår till
åtta ordningspoliskonstaplar och två utredningsmän — skulle däremot endast
bii placerad i lönegraden Ca 19 såsom polisassistent. Vad som sålunda

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

43

anförts utgör enligt länsstyrelsens mening ingen inkonsekvens. Det synes
skäligt att överkonstapeln i Ludvika skall placeras i högre lönegrad än överkonstapeln
i Falun, eftersom den förre dels personligen handhar de svåraste
kriminalpolisutredningarna och dels utövar den omedelbara ledningen av
polisverksamheten i distriktet under polischefen och sålunda kan sägas ha
uppgifter som till stor del överensstämma med en kommissaries.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det är av yttersta vikt, att
den svenska poliskåren med sina viktiga uppgifter i fråga om rättsordningens
upprätthållande ej med fog skall kunna göra gällande, att den underbetalas
i jämförelse med andra yrkesgrupper med en i stort sett likvärdig
ställning inom administrationen. I anledning av de av utredningen gjorda
jämförelserna med bl. a. bevakningspersonalen vid tullverket uttalar länsstyrelsen
bl. a. följande.

Helt naturligt är det synnerligen svårt att mot varandra rättvist väga olika
statliga och kommunala yrkesgruppers arbetsprestationer i avsikt att därmed
få en säker riktpunkt för en skälig avvägning av löneförmånerna mellan
den ena eller andra gruppen. För att rätt kunna bedöma de förhållanden,
som böra vara avgörande vid dylika ställningstaganden, erfordras en konkret
kännedom om den dagliga arbetsrutinen. Länsstyrelsen anser det därför
också omöjligt att bilda sig en bestämd mening om huruvida polislöneutredningens
jämförelser i detta avseende är helt rättvisande.

Om 13 lönegraden fastställes såsom lägsta ordinarie konstapelsgrad, bör
enligt länsstyrelsens mening en generell regel finnas, som i vissa fall öppnar
möjlighet för en förtjänt polisman att — i avbidan på befordran till högre
ordinarie tjänst — efter viss tid uppflyttas till Ce 15.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har efter sin granskning av polislöneutredningens
förslag kommit till den uppfattningen, att förslaget icke lämpligen
kan läggas till grund för ett polislönereglemente. En omarbetning av förslaget
anses därför böra komma till stånd. I samband därmed framhåller länsstyrelsen,
att det ur allmän synpunkt är av stor vikt att man snarast kommer
till rätta med de nuvarande osäkra löneförhållandena inom polisväsendet.
I övrigt framför länsstyrelsen i huvudsak följande principiella synpunkter
i anledning av förslaget.

Någon närmare redovisning har icke lämnats för hur jämförelsen mellan
olika personalgruppers arbetsuppgifter utförts. Detta måste betraktas som
en beklaglig brist. Redan på denna grund försvåras ett ställningstagande
till betänkandet. Då dessutom beröringspunkterna mellan de av utredningen
undersökta statliga tjänstemannagrupperna och polisen äro obetydliga, blir
värdet av jämförelsen ringa. Det måste beaktas, att polispersonalen med
hänsyn till sina mångskiftande arbetsuppgifter, som omspänna flertalet
samhällsområden, utan tvekan intager en särställning.

Då det gäller polispersonalens lönegradsplacering, vill länsstyrelsen till en
början framhålla betydelsen av att väl kvalificerade krafter i erforderlig utsträckning
söka sig till polisväsendet. Det är därför synnerligen angeläget
att polislönerna bestämmas så att en god rekrytering möj liggöres. Det kan
med fog ifrågasättas om utredningens förslag fyller vad som i detta avseende
krävs. Ett exempel härpå utgör den av utredningen föreslagna aspirantlönen,
Cf It, som måste anses alltför låg. Landsfogden har upplyst, att

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

rekryteringen av polispersonal till länets landsbygd sedan år 1947 varit ett
svårt problem. Inför det skriande behovet av personal har man mången gång
fått sänka kraven på allmänbildning. Det är länsstyrelsen bekant att även
för städernas vidkommande rekryteringssvårigheter föreligga.

Utredningen har i förslaget till lönegradsplacering differentierat lönerna
inom de olika tjänstegraderna på grundval av arten av befattningshavarnas
arbetsuppgifter. Sålunda ha befattningshavarna i konstapelsgraden fördelats
på tre lönegrader. En differentiering, verkställd på sätt i" förslaget skett,
måste avsevärt försvåra polispersonalens utnyttjande och medföra betydande
olägenheter vid organiserandet och ledandet av polisarbetet. Det differentierade
förslaget synes även vara ogynnsamt för polismännen på landsbygden
och i de mindre städerna. Rättvisan kräver att personalen i konstapelsgraden
placeras i gemensam lönegrad. Länsstyrelsen ifrågasätter om denföreslagna
uppdelningen över huvud taget är genomförbar. Icke blott av praktiska
skäl utan även principiellt synes man i stället böra eftersträva enhetlighet
i löneavseende för varje tjänstegrad.

Ett lönesystem för polisen synes lämpligen böra uppbyggas med utgångspunkt
från lönen åt ordinarie poliskonstapel. Särskild omsorg måste därför
ägnas åt bestämmandet av de ordinarie poliskonstaplarnas löneförmåner.
Dessa böra enligt länsstyrelsens uppfattning avvägas med hänsyn till att,
såsom tidigare framhållits, en poliskonstapels arbete icke kan begränsas till
göromål av viss bestämd svårighetsgrad utan måste omfatta alla på en befattningshavare
i konstapelsgraden ankommande uppgifter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har såsom motivering för sitt
yrkande om en överarbetning av utredningens förslag anfört bl. a. följande.

Länsstyrelsen finner det uppenbart, att då fråga blir om en statlig lönesättning
för polispersonalen denna lönesättning måste ske med utblick över
lönesättningen för andra personalgrupper, vilka kunna ha arbetsuppgifter
och en ansvarighetsställning i viss mån likartade med polisens. Men å andra
sidan får man icke draga allt för långt gående slutsatser av en sådan jämförelse.
De särskilda förhållanden, som råda beträffande polisen, måste också
vederbörligen beaktas.

I fråga om polisens verksamhet bör uppmärksammas att denna utövas
under ständig kontakt med allmänheten. Detta medför, att stora krav måste
ställas på personalen särskilt i fråga om personlig omdömesförmåga, lugnt
uppträdande och takt. Redan vid rekryteringen bör stor uppmärksamhet
ägnas åt dessa omständigheter. Vidare bör man också uppmärksamma, att
arbetets art är sådan, att det kan medföra starka personliga påfrestningar
och stort obehag för den enskilde polismannen, viiket medför, att yrket i
och för sig ej är särdeles lättrekryterat. Polisarbetets beskaffenhet och de
krav, som detta arbete ställer på de enskilda befattningshavarna, motivera
enligt länsstyrelsens mening, att polisens allmänna löneläge lägges på en
nivå, som kan te sig relativt hög i förhållande till andra tjänstemannagruppers
lönenivå. Om man vill tillgodose en god rekrytering till polisen, synes
det länsstyrelsen angeläget, att så blir förhållandet.

Då man — som för närvarande är förhållandet — rekryterar polispersonalen
vid en så relativt hög ålder som vid 21 år, måste man, därest man vill
nå en tillfredsställande rekrytering, anpassa begynnelselönen så att den kan
bli lockande även för duglig och ambitiös ungdom, som redan nått goda inkomster.
Eljest finnes risk för att yrket endast lockar sådana som icke funnit
sig tillrätta i förvärvslivet.

Likaså finner länsstyrelsen den föreslagna ersättningen åt polisaspiranterna
vid genomgång av polisskolans konstapelsklass alltför snävt tillmätt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

45

En differentiering av konstapelsgraden på tre olika lönegrader med utgångspunkt
från göromålens svårighetsgrad synes länsstyrelsen med hänsyn
till vad som anförts av de hörda instanserna ytterst svårt att genomföra.
Under alla omständigheter synes — åtminstone i storstäderna och angränsande
polisdistrikt — en sådan fördelning ske på de olika lönegraderna
att praktiskt taget alla polismän kunna räkna med att komma upp i den
högsta lönegraden.

Polismästarna i Malmö och Göteborg ställer sig i huvudsak avvisande mot
utredningens förslag och även polismästaren i Stockholm är starkt kritisk
mot detsamma, medan polismästaren i Norrköping tillstyrker det. Även
polismästaren i Hälsingborg intar en positiv ställning till förslaget.

Av från polischeferna i övrigt avgivna yttranden framgår, att 19 polischefer
ansett, att den av polislöneutredningen föreslagna lönesättningen generellt
sett är för låg. Så är även fallet med 7 av de landsfogdar, som avgivit
eget utlåtande över betänkandet.

Av de i frågan hörda länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler
finner 6 den föreslagna lönesättningen genomgående för låg.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund tillstyrker, att polislöneutredningens
förslag lägges till grund för den fortsatta behandlingen av
polispersonalens anställningsvillkor och anför därutöver i huvudsak följande.

Styrelsen anser ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen som
ett steg på vägen till ett förstatligande av polisväsendet, i varje fall i de
medelstora och mindre polisdistrikten, en uppfattning som i positiv riktning
påverkar styrelsens inställning till väsentliga delar av förslaget.

För de kommunala myndigheterna skulle det helt naturligt vara administrativt
enklare, om ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen
kunde i huvudsak ansluta sig till bestämmelserna i de kommunala avlöningsreglementena.
Härför talar också förhållandet till de andra kommunalanställda
tjänstemannagrupperna. Det oaktat tillstyrker styrelsen utredningens
förslag, att de allmänna anställningsvillkoren anpassas efter gällande
bestämmelser i Saar och T Saar. Utöver de av utredningen angivna
skälen för denna ståndpunkt har styrelsens uppfattning rörande huvudmannaskapet
för polispersonalen i hög grad inverkat på styrelsens ställningstagande.
Ju bättre överensstämmelse som kan uppnås emellan polispersonalens
avlöningsreglemente och statliga tjänstemäns reglementen, desto
enklare bör en övergång te sig från ett kommunalt till ett statligt huvudmannaskap.

Till följd av de föreslagna allmänna anställningsvillkoren erhåller inte
minst landsbygdens polispersonal en rad förbättringar av nuvarande villkor,
t. ex. i fråga om vikariatsersättning, övertidsersättning, beredskapsersättning,
semester och förmånerna vid sjukdom. Det är därför anmärkningsvärt,
att polispersonalen enligt utredningens förslag härutöver erhåller sådan
lönegradslyftning och sådana befordringsmöjligheter, att »sedan förslaget
genomförts, praktiskt taget all polispersonal torde komma att vid
pensionsålderns inträde befinna sig i högre lönegrad än hittills varit fallet».
Kommer därtill, att polispersonalen enligt förslaget får lön eller arvode samt
traktamente under utbildningstiden vid polisskolan, synes utredningen enligt
styrelsens mening ha värderat polisarbetet i överkant.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Enligt utredningens förslag skulle polisassistenttjänster i lönegrad 19
inrättas i landsbygdsdistrikt, där den egentliga polisverksamheten kräver
3—8 man, polisassistenten själv inräknad. Styrelsen anser sig icke kunna
tillstyrka denna generella regel, emedan den medför inrättande av 19-lönegradstjänster
i så pass små och lugna distrikt, att det förekommande mera
kvalificerade utredningsarbetet torde kunna utföras med hjälp av den förstärkta
statspolisen.

Styrelsen berör även vissa spörsmål, som har samband med frågan om införande
av etl statligt polislönereglemente.

Ett genomförande av de föreslagna riktlinjerna för ett avlöningsreglemente
innebär, att personalen kan få rätt till övertids- och beredskapsersättning,
ersättning för obekväm arbetstid, särskild nattersättning o. dyl. i en
större utsträckning än tidigare. De av polischefen utfärdade arbetstidsbestämmelserna
få härigenom än större ekonomiska konsekvenser än tidigare.
Det är därför synnerligen angeläget, att gränsdragningen mellan polischefernas
och de kommunala myndigheternas befogenheter blir bättre klarlagd
och gjord så, att de anslagsbeviljande myndigheterna få tillräcklig kontroll
över kostnaderna för polisverksamheten.

Även om polispersonalens pensionering på grund av innehållet i direktiven
för utredningen icke kunnat tagas upp av denna och av utredningen
sammankopplas med förslaget till avlöningsreglemente, förutsätter styrelsen
att detta sker vid de kommande förhandlingarna med polisförbundet,
så att den personal, på vilket det nya avlöningsreglementet vinner tillämpning,
skall vara skyldig att utan särskild kompensation underkasta sig ändring
i gällande pensionsbestämmelser.

För polispersonalen gälla dels minimibestämmelserna i polislöneförordningen
och dels för vissa grupper SPA-reglementet och för andra de av stadsförbundet
och landskommunernas förbund rekommenderade normalpensionsreglementena.
Detta förhållande medför en administrativ komplicering
och enligt styrelsens mening en sakligt omotiverad särställning för polispersonalen
i pensionsavseende. Såvida de väntade generella statliga pensionsbestämmelserna
icke kunna träda i kraft redan den 1 januari 1954, får
styrelsen föreslå, att — i avvaktan på tillkomsten av dessa —• polislöneförordningens
bestämmelser om pensionerna upphävas.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har erinrat, att enligt 3 § lagen
om polisväsendet i riket landsting kan anställa polismän till förstärkning
av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen
inom landstingsområdet samt att vid tillkomsten av nämnda lag
särskilt av vederbörande landsting organiserat polisväsen fanns i ett par
landstingsområden. Med hänsyn till att dessa polisorganisationer nu avvecklats
och till utvecklingen på polisväsendets område under de gångna
åren finner styrelsen landstingens medverkan inte påkallad i fortsättningen
och föreslår, att 3 § lagen om polisväsendet skall utgå. Enligt styrelsens
mening berör således inte polislöneutredningens förslag landstingen och styrelsen
har ansett sig kunna underlåta att taga ställning till detsamma.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet tillstyrker, att polislöneutredningens
förslag lägges till grund för det fortsatta arbetet på ett polisavlöningsreglemente
under förutsättning att vissa modifikationer i förslaget företages
och att vissa andra av styrelsen framförda synpunkter iakttages. De av

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

47

styrelsen yrkade modifikationerna avser främst en minskning av antalet
föreslagna befordringstjänster för polispersonalen. En dylik åtgärd anser
styrelsen erforderlig för att den eftersträvade likställigheten med statliga
tjänstemannagrupper skulle nås. Av samma skäl bör enligt styrelsens mening
polispersonalens förmånsställning i olika pensionshänseenden snarast
avvecklas.

Till närmare klarläggande av styrelsens avgivna yrkanden och övriga av
styrelsen anförda synpunkter må här lämnas följande sammandrag av styrelsens
yttrande.

Om man med ledning av utredningens egna beräkningar rörande resultatet
av förslaget till lönegradsplacering undersöker befordringsmöjligheterna
på polisbanan enligt förslaget, visar det sig, att mot 3 tjänster i lönegrad
13 eller 15 svara ungefär 2 tjänster i lönegrad 17 eller högre. I de fyra
största städerna visar siffrorna ett ännu märkligare resultat; där är tjänsterna
i lönegrad 17 och högre t. o. m. flera än sammanlagda antalet tjänster
i lönegrad 13 och 15. Även om man flyttar ned gränsen mellan befordrade
och obefordrade och alltså räknar tjänsterna i lönegrad 15 till befordringstjänster,
får man för tullbevakningspersonalen endast en befordringstjänst
på fyra obefordrade. Om man även för polispersonalen räknar tjänsterna i
lönegrad 15 till befordringstjänsterna, får man ej mindre än fem befordringstjänster
på en obefordrad.

Det anförda torde visa, att utredningen i sin i och för sig lovvärda strävan
att söka utforma ett elastiskt lönesystem, vari skulle kunna tagas hänsyn
till varierande arbetsuppgifter och därmed även tillgodoses önskemålet
om ökade befordringsmöjligheter, skjutit över målet. Tydligen beror detta
på att villkoren för inplacering i högre lönegrad blivit alltför generösa. I de
fall, då dessa villkor avser antalet underställda befattningshavare, bör därför
detta antal höjas. Samtidigt måste understrykas vad utredningen anfört
om att sådana antalsbeteckningar måste vara ungefärliga; eljest skulle den
överordnade kunna tänkas åtminstone omedvetet få ett visst intresse av en
personalökning.

Såsom anförts i flera från städer inkomna yttranden innehåller förslaget
icke alltid så klara kvalifikationsgränser mellan de olika lönegraderna, som
borde vara erforderliga för att möjliggöra den eftersträvade enhetliga inplaceringen
olika polisdistrikt emellan. Styrelsen är väl medveten om de
svårigheter som förelegat och vågar tro, att förslaget trots sin på denna
punkt något diffusa karaktär skall kunna kompletteras så att det kan tilllämpas
utan att enhetligheten brytes. Beträffande den i lönegrad 17 föreslagna
tjänsten såsom l:e poliskonstapel måste styrelsen dock ifrågasätta, huruvida
förslaget går att tillämpa på det sätt utredningen tydligen tänkt sig. Såsom
framhållits i flera städers yttranden torde det oftast förhålla sig så, att
polismännen från tid till annan sysselsättes med olika arbetsuppgifter och att
de härvid även får växla mellan vad utredningen betecknat såsom enkla,
normala och svårare göromål. Vidare synes det vara vanligt att äldre polismän
efter att kanske ha sysslat med svårare arbetsuppgifter får mera stadigvarande
ägna sig åt lättare göromål. Båda dessa faktorer bidrar till att
man måste ställa sig tveksam till förslaget om förste konstapeln, som ju förutsattes
genomgående och väsentligen syssla med särskilt krävande uppgifter.

Förslaget att anpassa polispersonalens sociala förmåner efter statliga reglementsbestämmelser
har kritiserats i flertalet av inkomna yttranden, där
man uttryckt oro för konsekvenserna av att på så sätt eu stor kommunal

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

arbetstagargrupp skulle få bättre förmåner än de övriga. På några håll har
man dock velat se detta förslag såsom en förberedelse till polisväsendets
förstatligande och därför funnit det kunna accepteras såsom ett provisorium.

Mellan pensions- och arbetstidsfrågornas läge föreligga stora likheter. Utredningen
har på angivna skäl föreslagit skyldighet för den, på vilken det
nya reglementet vinner tillämpning, att vara underkastad ändring i gällande
arbetstidsförhållanden. Exakt motsvarande skäl — andra bestämmelser
än statens har konstaterats gälla för polisen men en utredning i ärendet
pågår — talar för att enahanda skyldighet stadgas beträffande gällande
pensionsbestämmelser. Styrelsen måste beteckna det som angeläget, att en
sådan skyldighet blir stadgad.

Under förutsättning att dessa styrelsens yrkanden tillgodoses, har styrelsen
i princip ingen erinran mot att de statliga reglementsbestämmelserna
blir tillämpliga för polisen. Styrelsen vill dock framhålla, att polispersonalen
härigenom kommer att beredas nya eller ökade förmåner, som med all
sannolikhet representerar ett betydande ekonomiskt värde.

Styrelsen för stadsförbundet har även berört ett flertal frågor som avser
eller sammanhänger med tillämpningen av det nya lönesystemet. Sålunda
efterlyser styrelsen ett klarläggande av frågan, i vad mån de polisiära organens
åtgärder kan binda kommunerna i ekonomiskt avseende och detta särskilt
i fråga om tolkningen och tillämpningen av ett statligt polislönereglemente.
För egen del finner styrelsen riktigast att förutsätta, att tolkningsrätten
skall — efter samråd enligt lokal praxis med kommunens lönemyndighet
och med ledning av de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t
kan finna erforderliga — tillkomma det kommunala organ, som utbetalar
löner in. in., och att detta organ härvid skall ha frihet att utan hinder av
eventuell attest av polischefen pröva, huruvida dennes uppfattning innebär
en riktig tolkning av reglementet.

I detta sammanhang riktar styrelsen även uppmärksamheten på spörsmålet,
huruvida förhandlingar med kommuner skall kunna påfordras i ärenden
rörande lönegradsplacering av polistjänster.

Slutligen uttalar styrelsen för stadsförbundet, att i avvaktan på generella
statliga pensionsbestämmelser för polispersonalen polislöneförordningens
pensionsbestämmelser, d. v. s. numera alla kvarstående bestämmelser i förordningen,
bör avskaffas, då de innebär vissa sakligt omotiverade avsteg
från det med samtliga kommunala personalorganisationer överenskomna
normalpensionsreglementet.

Till närmare utveckling av sina synpunkter på denna fråga anför styrelsen
bl. a. följande.

Den för över 25 år sedan tillkomna polislöneförordningen ansågs på sin
lid erforderlig för att garantera en viss minimistandard åt polispersonalen.
Organisations- och förhandlingsväsendets utveckling sedan dess har uppenbarligen
helt undanryckt de förutsättningar, på vilka förordningen byggt.
Även pensionsväsendets utveckling har medfört, att polislöneförordningens
pensionsbestämmelser icke längre äro tidsenliga. När numera en förhandlingsöverenskommelse
om ett pensionsreglemente träffas, har man därför
rätt att utgå från att den väl tillgodoser de anställdas berättigade intressen,

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

även om den på enstaka punkter ej skulle nå upp till minimiregler, som tidigare
ansetts erforderliga.

Om polislöneförordningen icke upphäves, komma polismännen i ett förmånligare
läge än andra kommunala tjänstemän. Dessutom innebär det avsevärda
komplikationer, om man vid handhavandet av ett som en enhet
uppbyggt pensionssystem skulle vara tvungen att ideligen ta hänsyn till
faktorer, som grunda sig på andra idéer än dem som ligga bakom normalpensionsreglementet.

Relationerna mellan lönerna för olika grupper av
polispersonal har tagits upp till behandling i några yttranden.

Sålunda har stats polisintendenten framhållit det enligt hans mening olyckliga
däri att ordningspolisbefälet placerats i sämre löneläge än befälet vid
kriminalpolisen. Statspolisintendenten anför härom följande.

Här har utredningen enligt min mening gjort sig skyldig till en betydande
underskattning av ordningspolisbefälets vikt och betydelse i polisorganisationen.
Ordnings- och kriminalpolisen rekryteras gemensamt och personalen
befordras i viss utsträckning inom både ordningspolisen och kriminalpolisen.
Därest utredningens förslag skulle genomföras oförändrat, har
man grundad anledning förmoda att de bästa polismännen komma att söka
sig till kriminalpolisen. Detta skulle få till följd att ordningspolisens befålstjänster
skulle bli sämre rekryterade än kriminalpolisens tjänster och att
den nu rådande likställdheten mellan de båda verksamhetsgrenarna skulle
försvinna. Tillbakasättandet av ordningsöverkonstaplarna i lönehänseende
kan dessutom komma att medföra motsättningar mellan ordnings- och kriminalpolisen,
vilket för polisväsendet som sådant skulle vara mycket otillfredsställande.
Det bör även uppmärksammas, att kriminalöverkonstaplarna
tidigare allmänt varit placerade i högre lönegrad än ordningsöverkonstaplarna,
ett missförhållande som lyckligtvis undanröjts genom löneregleringarna
under det sistförflutna decenniet.

Även överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm framhåller
angelägenheten av att befälet vid ordningspolisen erhåller samma befordringsmöjligheter
som befälet vid kriminalpolisen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar — i likhet med landsfogden i länet
— viss tveksamhet inför den föreslagna lönesättningen för den uniformerade
personalen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har gett uttryck åt den uppfattningen, att vid
jämförelse mellan olika kategorier polismän kriminalpolispersonalen bör
tillerkännas en förmånligare lönegradsplacering än den av utredningen förordade.
Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelserna i Gotlands,
Blekinge, Västmanlands och Kopparbergs län samt 4 landsfogdar.

7 polischefer anser, att utredningen undervärderat ordningspolisarbetet,
medan 5 polischefer hävdar, att kriminalpolisarbetet har undervärderats.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län samt 3 landsfogdar och
6 polischefer har inte funnit skälen för uppvärdering i viss omfattning av
radiobiltjänsten i förhållande till fotpatrulleringsverksamheten bärande.
Därvid har bl. a. framhållits, att en radiobilbesättning i regel utgöres av

4 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 75.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

två konstaplar, som har möjlighet att samråda dels med varandra, dels per
radio med den personal på polisstationen, som dirigerar radiobilen. En fotpatrullerande
konstapel har däremot ingen att samråda med utan måste
fatta sina beslut på egen hand icke sällan inför trycket av en omgivande
missnöjd allmänhet.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att enligt utredningens förslag
befattningshavarna i de största städerna i allmänhet erhållit en avsevärt
högre lönegradsplacering än polispersonalen i mindre städer och på landsbygden.
Enligt länsstyrelsens mening är en sådan skillnad i lönesättningen
icke betingad av motsvarande skillnad i arbetets art. Därtill anmärkes att
befattningarna i storstäderna i regel torde vara mera eftertraktade. Länsstyrelserna
i Malmöhus, Älvsborgs och Västernorrlands län har framfört liknande
synpunkter.

Även 2 landsfogdar, 10 polischefer (landsfiskaler) och 7 av de hörda
länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat, att utredningen
undervärderat det arbete, som utföres av polispersonalen på
landsbygden.

Beträffande utredningens förslag om differentiering av olika
polistjänster på flera lönegrader är meningarna mycket delade
bland remissmyndigheterna.

Stats polisintendenten förklarar sig ur principiell synpunkt icke ha något
att erinra mot en differentiering av lönerna. Då det enligt statspolisintendentens
mening av olika skäl inte är möjligt att i den praktiska verksamheten
särskilja personal med kvalificerade göromål från sådan, som är sysselsatt
med enklare göromål, förordar han, att ett skäligt antal tjänster
i den högre lönegraden inrättas i förhållande till vederbörande ordningsavdelnings
storlek och att dessa tjänster får sökas efter tjänsteålder. Beträffande
statspolisavdelningarna skulle härvid antalet tjänster i högre och
lägre lönegrad beräknas efter samma grunder som kommer att tillämpas i
de städer, där statspolisavdelningarna är stationerade.

Vissa länsstyrelser samt några polischefer i större och medelstora städer
har uttalat den uppfattningen, att ett genomförande av polislöneutredningens
förslag till differentierad lönesättning för polispersonalen troligen kommer
att i viss utsträckning medföra organisatoriska förändringar beträffande
de enskilda poliskårerna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har, såsom förut nämnts, uttalat att den
föreslagna differentieringen är av största betydelse framförallt såsom stimulans
till en kvalitativt sett mera tillfredsställande rekrytering i en tid,
då samhället ställer allt större krav på polisen. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har i princip intet att erinra mot en differentiering av tjänsterna
efter göromålens art, men finner det möjligt att differentieringen i praktiken
kan komma att inskränka sig till de större poliskårerna. Länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Skaraborgs län uttalar däremot betänkligheter mot en dylik differentiering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

51

Uttalanden mot den av utredningen föreslagna uppdelningen av konstapelstjänsterna
på 131; och 15 lönegraderna har gjorts av länsstyrelserna i
Gotlands, Jönköpings, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Härvid har bl. a. anförts, att skäl för differentiering inte
föreligger och att den är praktiskt ogenomförbar. Vissa av dessa länsstyrelser
anser, att 13 lönegraden kan bibehållas som icke-ordinarie konstapelsgrad.
Polismästaren i Stockholm anser, att en differentiering av konstapelstjänsterna
i Stockholm är praktiskt ogenomförbar. Polismästarna i Göteborg
och Malmö hyser samma uppfattning beträffande motsvarande tjänster i
Göteborg och Malmö men anser det icke oberättigat, att äldre poliskonstaplar,
som representerar en för polisarbetet värdefull, i vissa situationer nödvändig
erfarenhet, beredes möjlighet att komma i åtnjutande av högre
lön än tjänsten i och för sig berättigar till.

Även bland övriga polischefer samt länsavdelningarna av föreningen Sveriges
landsfiskaler är meningarna om lämpligheten av den föreslagna differentieringen
mycket delade. I den mån deciderade ställningstaganden
gjorts har kunnat konstateras, att 14 polischefer och länsavdelningar i princip
generellt avstyrkt utredningens förslag, att 6 — därav 4 beträffande
konstapelsgradens differentiering — intagit en tveksam hållning samt att
9 — därav 5 beträffande konstapelsgradens differentiering — helt eller delvis
tillstyrkt polislöneutredningens förslag.

Polislöneutredningens förslag om inrättande i 17 lönegraden av förste
poliskon stapelstjänst, för vars innehavande inte skulle erfordras
genomgången överkonstapelsklass, har föranlett en del kommentarer. Länsstyrelserna
i Örebro och Västmanlands län hävdar, att det för innehavare
av dylik tjänst bör krävas samma kompetens som beträffande övriga befälstjänster,
d. v. s. genomgången överkonstapelsklass. Ett slopande av detta
kompetenskrav skulle, menar man, leda till onödig irritation och skapa svårbemästrade
befordringsproblem. Även länsstyrelsen i Gotlands län uttalar
farhågor av detta slag. Länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens län har
föreslagit, att förste konstapelstjänster i 17 lönegraden (utan krav på överkonstapelsklass
för innehavaren) bör inrättas också inom landsbygdspolisdistrikt.

De föreslagna normerna för befälstjänsternas lönegrad splacering
har behandlats i ett 15-tal yttranden. De särskilda uttalandena
har inneburit dels yrkanden om ändringar i av utredningen föreslagna krav
på antal underställda för placering av befälstjänst i viss lönegrad, dels avstyrkan
över huvud taget av förslaget att använda antalet underställda
såsom mått på befälstjänsternas värde.

Beträffande löneställningen för polissystrarna har statskontoret
i och för sig icke något att erinra mot att dessa tjänster upptages
i 13 och 15 lönegraderna men uttalar, att ett närmare klarläggande av de

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

arbetsuppgifter, som avsetts för polissystrar i sistnämnda lönegrad, synes
påkallat.

Polislöneutredningens förslag om exekutionsbiträdesverksamhetens
skiljande från polisverksamheten har biträtts av
riksräkenskapsverket och länsstyrelserna i Kronobergs, Älvsborgs och Kopparbergs
län.

Länsstyrelsen i Örebro län har instämt i följande uttalande av landsfogden
i länet.

o Förslaget kan förefalla tilltalande. Om indrivningsverksamheten omlägges
så att landsfiskalerna befrias från att taga befattning med densamma, torde
också en sådan ändring böra genomföras över hela linjen men intill dess
synes mig ett konsekvent genomförande av utredningens förslag stöta på
alltför stora praktiska svårigheter. Bland annat uppkomma många gränstall,
där det blir svårt att avgöra, om vederbörande befattningshavare skall
hänföras till exekutionsbiträdespersonalen eller till polispersonalen. Man kan
även tänka sig fall där ett exekutionsbiträde i en kommun med fördel skulle
kunna handha åtminstone en del av restindrivningsgöromålen i en angränsande
kommun. En sådan organisation synes mig icke kunna åstadkommas
utan att särskilda kommunalförbund bildades för ändamålet. Om tjänsterna
skola skiljas från polisväsendet, erfordras också särskilda regler om, vem
som skall betala exekutionsbiträdenas löner — staten eller vederbörande
kommun eller båda. Härom har utredningen icke gjort något uttalande.

Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ställt sig avvisande mot förslaget och
anfört bl. a. följande.

Ehuru en reform på detta område visserligen kan anses motiverad, berör
förslaget dock ett ämne av större räckvidd. Att begränsa en sådan reform
till den åtgärd utredningen föreslagit skulle icke lösa hela problemet. Uppgifterna
om dessa exekutionsbiträdens tjänstgöringsförhållanden och ställning
inom polisdistrikten torde för övrigt få anses ofullständiga. I detta
sammanhang bör erinras om att statsmakterna sedan år 1941 i mer än ett
tiotal fall beslutat, att i ett och samma landsfiskalsdistrikt skulle finnas två
landsfiskaler, av vilka en skulle vara åklagare och polischef och en utmätningsman.
I några fall har en utmätningsman förordnats för två landsfiskalsdistrikt,
medan polischef-åklagare funnits i vartdera distriktet. Vid detta
förhållande har det ur lydnadssynpunkt ansetts förmånligt, att utmätningsmannen
tilldelats sina befattningshavare bland polispersonalen, vilka sålunda
framför allt blivit exekutionsbiträden. Förhållandena torde emellertid
ofta vara sådana, att de egentliga polismännen koncentrerats till en huvudort
inom distriktet, under det att exekutionsbiträdena i regel varit bosatta
på olika orter inom området. Tanken bakom detta har varit, att exekutionsbiträdena
under alla förhållanden skulle vara skyldiga att ingripa
som polismän, då så erfordrades i orten och intill dess fallet kunde övertagas
av egentlig polispersonal. Exekutionsbiträdena ha sålunda ansetts
även utgöra den i vissa situationer först tillgängliga befattningshavaren för
ordningens upprätthållande eller för liknande uppgifter ute i distrikten. Ur
denna synpunkt har det ansetts önskvärt, att de äga polisutbildning.

Vill man genomföra en reform, torde denna böra åsyfta, att över huvud
taget befria befattningshavarna inom landsfiskalskåren och polisväsendet

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

irån bestyret med utmätnings- och indrivningsväsendet. De landsfiskaler,
som äro utmätningsmän, skulle sålunda avskiljas från kåren eller deras
uppgifter läggas på andra befattningshavare. Fjärdingsmännen skulle vidare
befrias från indrivning av böter och restantier. Frågan om skyldigheten
att hålla exekutionsbiträden i städerna skulle jämväl böra lösas. Genomföres
en reform i denna riktning, torde även frågan om polispersonalens placering
böra överses. I några fall kan en förstärkning anses erforderlig, om
ett exekutionsbiträde med polisuppgifter utgår ur organisationen.

Intill dess att frågan om exekutionsväsendets organisation blivit slutligen
prövad och till fullo klarlagts, vilka polisuppgifter, som skola åvila de polismän,
som nu huvudsakligen ha exekutionsbiträdesverksamhet, anser länsstyrelsen
det synnerligen tveksamt, huruvida ett skiljande av dessa befattningshavare
från polisväsendet bör ske nu.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig tveksam till förslaget.

Förslaget att polisman vid uppflyttning till 15 lönegraden skall avstå
från s. k. indrivningsp ro vision har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av statskontoret och statens lönenämnd samt länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Betänkligheter mot förslaget
har däremot anförts av riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län ävensom 4
landsfogdar, 11 landsfiskaler-polischefer, 1 landsfiskal-utmätningsman och
3 länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, vilka har befarat, att
en minskad effektivitet i indrivningsarbetet skulle bli följden av förslagets
genomförande. Riksräkenskapsverkets uttalande i frågan torde i huvudsak
avspegla de synpunkter, som de olika remissinstanserna framfört. Ämbetsverket
anför följande.

Riksräkenskapsverket anser sig böra framhålla, att förslaget kan ha en
menlig inverkan på skatteindrivningens effektivitet. Indrivningsarbetet
måste enligt sin natur till stor del utföras utom gängse tjänstetid. Att ersätta
detta arbete med övertidsgottgörelse torde av praktiska skäl knappast
kunna komma i fråga. Det kan emellertid befaras, att intensiteten i indrivningsverksamheten
blir lidande om ej arbete utom tjänstetid kan i lämplig
form ersättas. Enligt utredningens förslag skulle vidare polisman som ej
erhåller indrivningsprovision åtnjuta resekostnadsersättning eller bidrag till
cykel och dylikt och i förekommande fall visst traktamente även såsom
exekutionsbiträde. I valet mellan att såsom nu låta indrivningsprovisionen
innefatta ersättning även för resor och dylikt eller att slopa provisionen och
ersätta den med resekostnads- och traktamentsersättning, måste konstateras,
att det senare alternativet skulle medföra ökat administrativt besvär och
även vissa kontrollsvårigheter.

Med hänsyn till vad ovan anförts och till det ovissa läge, i vilket frågan
om indrivningsväsendets framtida organisation befinner sig, får riksräkenskapsverket
avstyrka de föreslagna inskränkningarna i rätten till indrivningsprovision.

Utredningens förslag om ändrade tjänstebenämningar för
viss polispersonal har i regel inte godtagits av remissmyndigheterna.

54

Kungl. May.ts proposition nr 75.

Sålunda har överståthållarämbetet och det övervägande antalet länsstyrelser
ställt sig mer eller mindre avvisande till förslaget. Det bör nämnas, att kritiken
främst gäller benämningarna »polisassistent» och »förste polisassistent»,
som inte anses ge uttryck för de arbetsuppgifter, som åvilar de nuvarande
biträdande överkonstaplarna eller överkonstaplarna. Vissa av remissinstanserna
har däremot funnit benämningarna »kriminalassistent» och »förste
kriminalassistent» lämpliga för de nuvarande kriminalkonstaplarna och kriminalöverkonstaplarna.
I vissa fall har uttalats, att fjärdingsmannatiteln
bör utbytas mot tjänstebenämningen »polisman» eller »poliskonstapel».

Stats polisintendenten har förklarat sig anse, att frågan om tjänstebenämningarna
bör ställas på framtiden för att lösas efter internordiska överläggningar.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har upplyst, att i flera yttranden
från städer och köpingar har yrkats på överarbetning av tjänstebenämningsförslaget
eller bibehållande av nuvarande tjänstebenämningar.

Förslaget om att en central instans bör få medverka vid genomförandet
av polislöneutredningens förslag har, i den mån frågan berörts i
vederbörandes yttrande, i regel tillstyrkts av remissinstanserna. Länsstyrelsen
i Södermanlands län, som anser att frågan om polispersonalens lönegradsplacering
torde kunna tillfredsställande lösas förhandlingsvägen eller
genom redan befintliga organ, ifrågasätter dock starkt behovet av en central
instans. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att uppgiften att organisera
de olika polisdistrikten bör anförtros åt länsstyrelserna, som har
ansvaret för polislagens tillämpning inom distrikten. Å andra sidan framhåller
statskontoret, att jämväl då behov uppkommer av nya tjänster, för
vilka göromålens art anses påkalla en inplacering i högre lönegrad än den
lägsta konstapelsgraden, löneavvägningen bör bedömas centralt. Liknande
synpunkter har framförts av statens lönenämnd.

Polislöneutredningens förslag beträffande kommissarietjänsternas
lönegradsplacering har föranlett flera erinringar i fråga om enskilda
tjänsters placering. Förslagets huvudprincip att ställa lönegradsplaceringen
i relation till dels poliskårens storlek, dels vederbörande polisdistrikts invånarantal
har i regel godtagits. Differentieringen anses däremot av många
remissinstanser ha drivits alltför långt.

Statskontoret har inte funnit bärande motiv andragna för att 31 lönegraden
skulle utnyttjas för kommissarietjänster, varför de av utredningen
i denna lönegrad upptagna tjänsterna enligt ämbetsverkets mening bör hänföras
till 29 lönegraden. Statskontoret anser också, att kommissariernas arbetsåligganden
knappast påkallar en placering i 29 lönegraden i den utsträckning
utredningen förordat, och kan sålunda inte finna anledning föreligga,
att kommissarietjänsterna i Göteborg skulle tillhöra högre lönegrad
än som avsetts för motsvarande tjänster i Malmö (Ca 27).

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

55

• Statens lönenämnd anser, att en uppdelning av kommissarietjänsterna på
fem lönegrader innebär en för långt driven differentiering. Nämnden håller
vidare före, att man med utgångspunkt från gällande lönegradsplacering för
statstjänstemännen svårligen kan komma högre än till 27 lönegraden såsom
normalt högsta lönegrad för kommissariepersonalen och kan inte tillstyrka
högre placering än i denna lönegrad av de kommissarietjänster, som
av utredningen hänförts till 29 lönegraden (huvuddelen kommissarietjänster
i Stockholm och Göteborg). De två tjänster, som av utredningen upptagits
i 31 lönegraden (vid centralpolisavdelningen och kriminal avdelningens
kansli i Stockholm) finner lönenämnden böra placeras i 29 lönegraden. En
av lönenämndens ledamöter har i ett till nämndens utlåtande fogat särskilt
yttrande anfört, att den föreslagna lönesättningen för kommissarierna i
Stockholm och Göteborg visserligen är för hög om man jämför den med
de lönegrader, som vid senaste tjänsteförteckningsrevision kommit till användning
för vissa statliga befattningshavares inplacering i löneskalan, men
å andra sidan torde icke kunna förnekas att denna revision i fråga om flera
grupper företer uppenbara ojämnheter, som påkallar justering. Den statliga
revisionen bör därför inte användas som enda och utslagsgivande jämförelsefaktor.
Med hänsyn härtill och till den omständigheten att vissa kommissarier
f. n. innehar till och med högre löneställning än den av utredningen
förordade, hade enligt denna ledamots mening lönenämnden inte bort motsätta
sig bifall till ifrågavarande förslag.

Statspolisintendenten har framhållit, att med hänsyn till de stora krav
man måste ställa på en polisman, som kan ifrågakomma till kommissarietjänst,
lönegradsskillnaden mellan högsta överkonstapelsgraden och lägsta
kommissariegraden icke bör understiga två lönegrader. Uttalanden till förmån
för en högre placering av lägsta kommissariegraden har även gjorts av
länsstyrelsen i Kopparbergs län samt 4 landsfogdar och 5 polischefer.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anmäler, att från flera städer anförts,
att kommissariernas lönegradsplacering enligt förslaget blivit för hög,
bl. a. vid en jämförelse med landsfiskalernas placering.

De särskilda löneproblem, som uppkommer inom statspolisen, har
berörts av statspolisintendenten och några andra remissmyndigheter. Statspolisintendenten
anför i huvudsak följande.

Beträffande fördelningen av tjänsterna vid statspolisavdelningarna å de
olika lönegraderna kan endast framhållas, att tilldelningen av tjänster i
högre lönegrader synes böra ske i ungefärligen samma proportioner, som
kommer att gälla för de städer, i vilka statspolisavdelningarna äro stationerade.
Då kriminalstatspolisen huvudsakligen handlägger kvalificerade brottmälsutredningar,
kan det dock vara befogat att antalet tjänster i högre lönegrader
vore förhållandevis något högre inom kriminalstatspolisen än
inom de kommunala kriminalavdelningarna. Den av utredningen hävdade
principen att befälstjänsternas lönegradsplacering bl. a. skall vara avhängig
av den underställda personalens antal kan för statspolisens del icke godtagas.
Det förekommer nämligen fall, där personalstyrkan å en statspolisav -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

delning är mindre än den kommunala polisens styrka. Detta skulle medföra,
att föreståndaren för eu statspolisavdelning skulle placeras i lägre lönegrad
än motsvarande befattningshavare vid den kommunala polisen. Redan
ur rättvisesynpunkt kan detta inte godtagas med hänsyn till den självständiga
ställning föreståndarna för statspolisavdelningarna intaga. En annan
olägenhet vore emellertid att statspolisen finge nöja sig med det minst rutinerade
befälet och att den nuvarande stabiliteten inom avdelningarna skulle
gå förlorad därigenom att befälet efter hand skulle söka de bättre avlönade
tjänsterna inom den kommunala polisen. Jag måste därför yrka att föreståndarna
för statspolisavdelningarna måtte placeras i samma lönegrad,
som den eller de högst placerade befattningshavarna i samma tjänstegrad
vid den kommunala polisen i den stad, i vilken vederbörande statspolisavdelningar
äro stationerade.

Uttalanden av liknande innebörd har gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands,
Örebro och Kopparbergs län samt 2 landsfogdar.

Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag i fråga om
polispersonalens arbetstidsförhållanden utan erinran. Statskontoret
har uttalat den meningen, att tjänstgöringstiden för polisman med
kontrollerbar arbetstid alltid bör uppgå till i medeltal 48 timmar i veckan.

Remissmyndigheterna har i allmänhet lämnat polislöneutredningens förslag
till riktlinjer för ett statligt polislön ere g; lement
e utan erinran. Med bortseende från de invändningar, som i olika avseenden
gjorts mot utredningens förslag till lönegradsplacering av polispersonalen,
bär man i yttrandena sålunda i regel uttalat, att de föreslagna riktlinjerna
i huvudsak är ägnade att kunna läggas till grund för ett bindande
statligt avlöningsreglemente. I yttrandena framställda erinringar avser huvudsakligen
detaljer i förslaget. Den följande redogörelsen för de väsentligaste
av dessa erinringar följer den disposition av förslaget, som begagnats
i det föregående.

Anställningsformer. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det
vara nödvändigt, att det uttryckligen anges, vilket innehåll varje anställningsform
skall ha samt i vad mån kommunerna skall vara skyldiga att
godta dessa former för anställning. Det är sålunda, enligt länsstyrelsens
uppfattning, inte tillräckligt att stadga, att villkoret för att en kommun skall
erhålla statsbidrag till polisens avlöning är, att kommunen bestämmer avlöningen
enligt reglementet; det torde tvärtom vara nödvändigt, att de olika
anställningsformerna anges såsom en bindande regel i polislagstiftningen.

Länsstyrelsen i Örebro län har anslutit sig till ett uttalande av landsfogden
i länet, vilken framhåller, att det i fråga om landsbygden ställer sig svårt
att tillämpa den av utredningen föreslagna befordringsgången med olika anställningsformer.
I avsaknad av bestämmelser om rekryteringspersonal och
av medel till dennas avlöning; har man nämligen där vid sidan av författningarna
i stor utsträckning nödgats anskaffa polisaspiranter, vilka inte är
knutna till något visst polisdistrikt. Man frågar sig, säger landsfogden bl. a.,

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

j vilka polisdistrikt aspiranterna och den extra eller extra ordinarie polispersonalen
skall anställas och hur anställningsförfarandet för dessa polisaspiranter
skall tillgå.

Lön under tjänstledighet. De remissinstanser, som yttrat sig
i denna fråga har huvudsakligen uppehållit sig vid utredningens förslag
rörande polismännens förmåner under utbildningstiden. Statskontoret har
i och för sig inte något att erinra mot detta förslag men uttalar, att därest
den av polisutbildningskommittén förordade reformen av den grundläggande
polisutbildningen skulle komma till stånd, arvodet till polisaspiranterna
bör bestämmas till 180 kronor för månad. Att härutöver särskilt traktamente
skall utgå till polisaspirant, som är familjeförsörjare, kan statskontoret
icke finna påkallat. Beträffande frågan om fördelningen mellan
stat och kommun av aspiranternas utbildningskostnader hänvisar statskontoret
till sitt utlåtande den 12 mars 1953 över polisutbildningskomanitténs
betänkande. I detta utlåtande har statskontoret intagit den principiella ståndpunkten,
att statsverket så länge polisväsendet är en kommunal angelägenhet
inte bör påtaga sig kostnaderna för polisaspiranternas utbildningsarvoden
liksom ej heller uppkommande resekostnadsersättningar.

Landsfogden i Örebro lön erinrar om den rekryteringspersonal på landsbygden,
som inte är anställd i visst polisdistrikt, och frågar sig, vem som
skall stå för utbildningskostnaderna för denna personal. Länsstyrelsen i
samma län ifrågasätter, huruvida inte statsverket borde åtaga sig kostnaderna
för polismännens lön, traktamente och resekostnader under utbildningstiden.
Såväl styrelsen för Svenska landskommunernas förband som
styrelsen för Svenska stadsförbundet säger sig kunna acceptera utredningens
förslag, dock under den förutsättningen att staten övertar utbildningskostnaderna
samtidigt med att det nya reglementet träder i tillämpning. I
annat fall förordar styrelsen för stadsförbundet en interkommunal clearing.

Gottgörelse för övertids tjänstgöring. Stats polisintendenten
erinrar om att den allmänna kriminalstatspolisens personal endast
i mycket ringa utsträckning utför kontrollerbart arbete men att det dock är
inom denna grupp som det mest omfattande övertidsarbetet fullgöres. Genom
ett godtagande av polislöneutredningens förslag skulle problemet om
övertidsersättning åt kriminalstatspolisen och även åt innehavarna av vissa
tjänster i de kommunala poliskårerna, med vilka är förenade okontrollerbart
arbete, lämnas delvis olöst. Statspolisintendenten anser det angeläget,
att man finner en mera generellt verkande regel för övertidsgottgörelse och
rekommenderar i detta hänseende två utvägar, antingen att ett engångsbelopp
per månad eller år bestämmes att utgå till all polispersonal såsom
kompensation för den övertidstjänstgöring, som kan komma i fråga, eller
att en sådan gottgörelse inarbetas i lönen, varvid motsvarande uppflyttning
i lönegrad bör ske.

Särskild ersättning för viss tjänstgöring. Länsstyrelsen
i Jämtlands län påpekar, att de befattningshavare, som vid bifall till
utredningens förslag kommer i åtnjutande av den föreslagna ersättningen,
i stor utsträckning själva kan disponera sin arbetstid, Adlket i och för sig

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

innebär en förmån. Länsstyrelsen, som anser att den föreslagna anordningen
lätt kan leda till missbruk, finner det högst tveksamt, om det kan anses
motiverat att ge dessa befattningshavare de i många fall mycket betydande
ekonomiska förmåner, som förslaget innebär. För statspolisens del kan de
särskilda ersättningarna komma att stiga till avsevärda belopp. Det är enligt
länsstyrelsens mening inte lämpligt att ytterligare avsevärt förbättra
de ekonomiska villkoren för statspolispersonalen, som redan f. n., i jämförelse
med annan polispersonal, har en från ekonomisk synpunkt sett fördelaktig
tjänstgöring.

Ber ed skapser sätt ning. Länsstyrelsen i Södermanlands län
framhåller de praktiska svårigheter, som kommer att uppstå i samband
med ordnandet av beredskapstjänstgöringen på sätt utredningen föreslagit,
samt betonar önskvärdheten av att de föreslagna beredskapsgraderna sammanslås
till en.

Tjäns tedräkt och t j ä n s t e t e c 1c e n m. m. Endast ett fåtal av
remissmyndigheterna har ägnat polispersonalens beklädnadsfråga någon
större uppmärksamhet. Det vill synas, som om man överlag utgått från att
frågan, huruvida nuvarande bidragssystem skall bibehållas eller om detta
system skall ersättas med det föreslagna s. 1c. rabattsystemet, bör avgöras
i samband med centrala förhandlingar. Det bör nämnas, att det f. n. till
kriminalpolispersonalen utgående kontanta belclädnadsbidraget allmänt synes
betraktas såsom en förtäckt löneförmån, vars indragande man anser
på något sätt böra kompenseras. Meningarna huruvida polislöneutredningens
förslag till lönesättning av den berörda personalen innebär jämväl kompensation
för minskade belclädnadsbidrag är som framgår av det tidigare
anförda mycket delade.

Sj u k v å r d. Styrelsen för Svenska stadsförbundet, som i princip inte
har något att erinra mot att de statliga bestämmelserna blir tillämpliga på
polispersonalen och som framhåller, att denna personal härigenom kommer
att beredas nya och betydligt ökade förmåner, finner det onödigt komplicerat
att för ett enda år låta statliga sjukvårdsbestämmelser gälla för polisen.

Det övervägande flertalet remissinstanser har lämnat de föreslagna
övergångsbestämmelserna utan erinran eller uttalat, att bestämmelserna
är väl ägnade att underlätta införandet av ett statligt avlöningsreglemente
samt att de erbjuder ett tillfredsställande slcydd åt polispersonalen.
Överståthåltarämbetet understryker angelägenheten av att bestämmelserna
ges en sådan utformning att en befordran alltid kommer att
mediöra åtminstone någon löneökning för det genom befordran ökade ansvaret.
Statens lönenämnd kan inte förorda förmånligare övergångsbestämmelser
för löneklassplacering av polispersonalen än de som tillämpades vid
genomtörandet av den statliga tjänsteförteckningsrevisionen. Styrelsen för
Svenska stadsförbundet uttalar starka betänkligheter såväl mot den föreslagna
s. k. parallelluppflyttningen som — i avsaknad av utredning om den
omfattning i vilken dispens skulle förekomma — mot förslaget om dispens
från stadgade kompetenskrav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

59

IV. Resultatet av överläggningarna med vederbörande
personalorganisationer.

Såsom jag redan har nämnt, har polislöneutredningens förslag varit föremål
för överläggningar mellan representanter för civildepartementet, å ena,
samt TCO och polisförbundet, å andra sidan. Dessa överläggningar tog sin
början i oktober 1953, sedan de inkomna remissyttrandena granskats inom
civildepartementet, och fortgick därefter med vissa uppehåll till den 14
januari detta år, då personalorganisationerna förklarade sig godkänna ett
av civildepartementets representanter framlagt förslag till lönereglering för
polispersonalen. Förslaget innebär, att löneregleringen skall ske i huvudsaklig
överensstämmelse med det av 1953 års polislöneutredning framlagda
förslaget med de förtydliganden, ändringar och tillägg, som upptages i
en den 14 januari 1954 dagtecknad departementspromemoria. De i promemorian
angivna jämkningarna i utredningens förslag är följande.

A. Utbildningsarvode.

Aspirant eller extra polisman, som icke innehar 36 anställningsmånader
vid polisväsendet, ävensom icke lönegradsplacerad polisman skall under
tiden för genomgång av konstapelsklassen äga åtnjuta arvode med 10 kronor
för dag. Polisman skall vara skyldig genomgå konstapelsklassen, så
snart plats för deltagande i denna utbildning kan beredas honom.

B. Kompetensfordringar.

Kriminalpolisman och polisman i 19 eller högre lönegrad skall ha genomgått
överkonstapelsklassen vid statens polisskola. Samma kompetenskrav
skall gälla beträffande polisman i 17 lönegraden, som har att utöva förmanskap
i egentlig mening eller innehar ställning såsom »förste-man» i polisdistrikt.

C. Komplettering av göromålsförteckningen.1

Under rubrikerna »E-göromål» resp. »N-göromål» upptaget göromålsslag
»Patrulleringstjänst till fots» samt under rubriken »N-göromål» upptaget
göromålsslag »Utredningar (förhör och utredningar) angående trafikolyckor»
införes även under rubriken »S-göromål».

Efter göromålsslaget »Registrering, vård m. m. av hittegods» under rubriken
»E-göromål» tillägges inom parentes orden »äganderättsundersökningar
avseende''hittegods jämväl N-göromål».

Under rubriken »N-göromål» införes göromålsslaget »Äganderättsundersökningar
avseende hittegods (jämväl E-göromål)».

D. Tillämpning av polislöneutredningens förslag till
lönegradsplacering av polispersonalen.

1. Inom centraliserad poliskår med en personalstyrka om mer än 5 man
för egentlig polisverksamhet skall antalet rekryteringstjänster och ordi -

Bilaga B till statsrådsprotokollet.

60

Iiungl. Maj:ts proposition nr 75.

narie tjänster i 13 lönegraden tillhopa utgöra omkring 20 % av poliskårens
sammanlagda polispersonalstyrka (exkl. statspolispersonal).

I personalstat för centraliserad poliskår med en personalstyrka om hö»st
5 man för egentlig polisverksamhet samt för icke centraliserad poliskår
(landsbygden) skall ordinarie tjänst i 13 lönegraden för polisman icke upptagas.

2. Inom polisdistrikt med en polisstyrka om minst 3 man för såväl e°cnt iig-

polisverksamhet som exekutionsbiträdesverksamhet omfördelas, i°den
mån så icke redan har skett, göromålen på så sätt, att utredningsverksamheten
för hela distriktet i största möjliga utsträckning koncentreras på en
man (f. n. kallad utredningsman), som i samband därmed tillägges ställning
såsom »törste-man» inom distriktet. Sådan polisman placeras i läCTst
17 lönegraden. °

3. I fråga om fördelningen av tjänster mellan 15 och 17 lönegraderna
inom ordningspolistjänsten och den »blandade» polistjänsten skall gälla
följande förtydligande anvisningar.

I Stockholm, Göteborg och Malmö skall i enlighet med av polislöneutredningen
föreslagna riktlinjer — i den mån högre lönegrad enligt dessa
riktlinjer icke skall ifrågakomma — i 17 lönegraden placeras samtliga
tjänster, vilkas innehavare fullgör enbart utredningsarbete, i förekommande
fält i förening med befälsuppgifter (inspektion o. d.). Därutöver skall i
personalstat för ordningspolisavdelningen i 17 lönegraden upptagas och
mom avdelningen i dess^ helhet disponeras hälften av det antal ordningskonstapelstjänster,
som återstår, sedan förenämnda tjänster samt rekryteringstjänster
och ordinarie tjänster i 13 lönegraden frånräknats (se p. 1).

I städerna Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Västerås, Borås, Linköping,
Gavle och Eskilstuna (samtliga med omkring 50 000 invånare eller
mera) placeras i enlighet med av polislöneutredningen föreslagna riktlinjer
(här förtydligade) — i den män högre lönegrad enligt dessa riktlinjer icke
skall ifrågakomma — i 17 lönegraden dels samtliga tjänster, vilkas inne^aY.
?re enbart utredningsarbete, i förekommande fall i förening med

befälsuppgifter (inspektion o. d.), dels det antal tjänster, som svarar mot
hälften av i radiobiltjänst placerad personal. Sistnämnda antal tjänster må
disponeras för ordningspolisavdelning i dess helhet.

Vid ordningsstatspolisavdelning fördelas nuvarande konstapelstjänster
med lika antal på 15 och 17 lönegraderna.

4. Tjänster för ordningspolisbefäl i 23 lönegraden inrättas vid poliskårerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö i följande utsträckning.

Stockholm: 8 tjänster (centralavdelningen 4, trafikavdelningen, motoravdelningen
1, trafiksäkerhetsfrågor 2, statspolisavdelningen 1).

Göteborg: 4 tjänster (centralpolisen, huvudavdelningen 3, trafikavdelningen
1).

Malmö: 2 tjänster (ordningspolisintendentens kansli 1, centralavdelniimen,
ansöknings- och utredningsavdelningen 1).

5. Beträffande kriminalpolispersonalen skall gälla följande.

Kriminalassistenttjänster inrättas endast i polisdistrikt med mer än omkring
10 000 invånare, dvs då poliskåren uppgår till minst omkring 10_11

man. Om inom polisdistrikt endast 1 kriminalassistenttjänst finnes inrättad,
placeras densamma i 19 lönegraden.

Inom polisdistrikt med högst omkring 10 kriminalpolismän placeras omkiing
40 % av kriminalpolistjänsterna i 17 lönegraden, övriga enligt polislöneutredningens
förslag.

Inom polisdistrikt — dock ej Stockholm, Göteborg och Malmö — med
minst omkring 10 kriminalpolismän bör antalet tjänster i 17, 19, 21 samt

Knngl. Maj:ts proposition nr 75.

61

23 (och högre) lönegraderna utgöra omkring 40, 30, 20 resp. 10 % av hela
antalet kriminalpolistjänster.

I Stockholm, Göteborg och Malmö bör antalet tjänster i 17, 19, 21 samt
23 (och högre) lönegraderna utgöra omkring 20, 40, 25 resp. 15 % av hela
antalet kriminalpolis^ änster.

Tjänsterna vid kriminalstatspolisen placeras i lägst 19 lönegraden. Föreståndare
(ej kriminalkommissarie) vid kriminalstatspolisgrupp om minst
5 man placeras i 23 lönegraden. Tjänst för annan sådan föreståndare placeras
ej lägre än högst placerade tjänst i motsvarande tjänstegrad vid den
kommunala polisen i den stad, där statspolisavdelningen är stationerad.

6. I den mån på innehavare av polissystertjänst ankommer arbetsuppgifter
av samma art och kvalitet som dem som åvilar kriminalassistent, skall
polissystertjänsten utbytas mot kriminalassistenttjänst. Vid poliskårerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, vid vilka f. n. mer än en polissystertjänst
linnes inrättad, fördelas dessa tjänster på 15 och 17 lönegraderna enligt
följande:

Ca 15 Ca 17

(polissyster) (kriminalassistent)

Stockholm...................... 5 12

Göteborg........................ 2 4

Malmö.......................... 2 3

7. I följande sammanställning upptagna kommissarie- och kriminalassistenttjänster
uppflyttas från av polislöneutredningen föreslagna, till i
tablån angivna lönegrader.

Poliskår

Avdelning

(rotel)

Från

lönegrad

Till

lönegrad

Ny benämning

Stockholm

Rotel Ex

Cg 25

Cg 29

Kansliroteln

Ca 23

Ca 25

Kriminalkommissarie

4 roteln

Ca 23

Ca 25

»

Halmstad

Kriminalavd.

Ca 23

Ca 25

»

Karlskrona

»

Ca 23

Ca 25

»

Sundsvall

»

Ca 23

Ca 25

»

Sundbyberg

Ca 23

Ca 25

Motala

Ca 23

Ca 25

Boden

Ca 23

Ca 25

Biträdande kommissarietjänsten (f. n.

placerad i

26 lönegraden) vid den

nyuppsatta

spaningsroteln

vid kriminalpolisavdelningen i Stockholm skall

Den vid poliskåren i Kristinehamn numera inrättade kommissarietjänsten
skall vara placerad i 23 lönegraden.

Kommissarien vid poliskåren i Uddevalla må av staden tillerkännas ett

särskilt lönetillägg, så länge han innehar förordnande såsom polischef.

8. Av de föreslagna tjänstebenämningarna skall »fjärdingsman» ersättas
med »poliskonstapel».

E. Arbetstiden.

Tjänstefri polisman, som inkallas såsom vittne till domstol, skall för tid,
dock högst 8 timmar, varunder han i och för vittnesmålets avläggande måste
stå till domstolens förfogande, beredas gottgörelse, antingen i form av motsvarande
ledighet från annan tjänstgöring (»tid åter») eller i form av kon -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tant ersättning med ett belopp för varje påbörjad halvtimme räknat, motsvarande
1/400 av för vederbörande enligt löneplan gällande månadslönebelopp.
För att här angiven ersättning skall utgå, skall krävas, att rättens ordförande
bestyrker tiden som polismannen stått till domstolens förfogande
för vittnesmålets avläggande.

F. Polislönereglementet.

1. Polisman, som enligt polislönereglementet och övergångsbestämmelserna
till detta är placerad i lägre lönegrad än den 15 :e, skall icke äga uppbära
vikariatsersättning för uppehållande av tjänst i nämnda lönegrad.

2. Polisman, som förordnas uppehålla, förutom egen tjänst, tjänst inom
annat polisdistrikt, skall äga åtnjuta ersättning utöver för havda merkostnader
med 6 kronor för dag. Om förordnandet avser uppehållande inom
annat distrikt av högre tjänst än den egna, skall i dylikt fall vikariatsersättning
icke utgå.

3. De båda av polislöneutredningen föreslagna beredskapsgraderna sammanslås
till en, innebärande, att polisman skall vara anträffbar i sin bostad
eller på annan av honom vederbörligen anmäld plats inom eller, efter polischefens
medgivande, utom polisdistriktet, å vilken han kan nås med telefon
och vilken icke är otillgängligt belägen, samt vara beredd att omedelbart
inträda i tjänstgöring. För beredskapstjänst skall utgå ett belopp för vecka
räknat av 47 kronor. Ersättning för beredskapstjänstgöring, som påbörjas
vid tjänstens slut ena dagen och avslutas vid tjänstens början påföljande
dag, skall utgå med 4 kronor, därest beredskapstjänstgöringen börjar en av
dagarna måndag—fredag, samt med 11 resp. 16 kronor, om beredskapstjänstgöringen
börjar lördag resp. söndag. För beredskapstjänstgöring från
lördag vid den ordinarie tjänstgöringens slut till måndag vid denna tjänstgörings
början skall sålunda utgå ersättning med 27 kronor.

Förenämnd beredslcapsersättning skall utgå, så snart anbefalld beredskap
är lägst den nyss angivna. Den omständigheten, att polischef för visst fall
bedömer högre beredskap vara erforderlig och därför beordrar dylik, får
icke medföra krav på högre beredskapsersättning. Det förutsättes, att beredskapstjänstgöring
icke skall beordras i större utsträckning än som med
hänsyn till förhållandena är oundgängligen erforderligt.

4. De bestämmelser rörande ersättning åt statstjänstemän för tjänstgöring
på s. k. obekväm arbetstid, som kommer att utfärdas i anslutning till
den allmänna prövningen av frågan om kompensation för dylik tjänstgöring,
skall, med den tillämpning inom vissa verksamhetsgrenar vid statsförvaltningen
som speciella arbetsförhållanden liksom hittills anses komma
att kräva, gälla jämväl för polispersonalen.

5. De särskilda föreskrifter angående ersättning vid förrättning och tjänsteresor,
som skall utfärdas, skall i allt väsentligt ha det sakliga innehåll,
som framgår av civildepartementets tidigare överlämnade förslag till bestämmelser
rörande tillämpningen av allmänna resereglementet å polispersonal.

6. Ersättning åt polisman för tillhandahållande av kontorslokal skall utgå
med följande belopp för år räknat:

Orlsgrupp

2

Ersättning, kronor

415

440

470

500

3

4

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

63

Upptagna ersättningsbelopp utgör beräknad gottgörelse för hyra, inklusive
värme, belysning, städning och allmänt intrång, men däremot icke för
nödiga inventarier för expeditionstjänstens behöriga skötande, såsom skrivbord,
skrivstol, bokhylla, blankettskåp m. m., vilken utrustning förutsättes
skola tillhandahållas av vederbörande polisdistrikt.

7. Skrivmaskin skall tillhandahållas av polisdistriktet. F. n. utgående ersättning
för tillhandahållande av skrivmaskin skall indras.

8. Ersättning åt polisman för slitage av cykel och skidor skall utgå med
60 kronor för år räknat.

9. Polisman, som anställes vid eller efter det nya polislönereglementets
ikraftträdande, skall såsom aspirant och extra polisman erhålla tjänstedräkt
till låns samt vid tillträdandet av första extra ordinarie eller ordinarie anställning
inom polisväsendet äga uppbära ekiperingshjälp med 750 kronor
och sedermera så länge han är uniformspliktig — för underhåll och förnyelse
av obligatoriska uniformspersedlar — ekiperingsbidrag med 270 kronor
för år räknat, dock att för sådana uniformspliktiga polismän, bl. a.
utredningsmän samt i ordonnanspolistjänst och i ren kontorstjänst sysselsatta
polismän, vilka enligt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen
bära civil dräkt, ekiperingsbidraget skall reduceras till hälften, eller
till 135 kronor för år räknat.

10. I avbidan på resultatet av pågående undersökning rörande de statliga
sjukvårdsförmånerna skall för polispersonalen nuvarande kommunala bestämmelser
oförändrade gälla.

G. Över gångsanordningar.

1. För nedan nämnd tjänst, vilken utöver ordinarie tjänstgöring fullgörs
av polisman med oreglerad arbetstid och för vilken före ikraftträdandet av
polislönereglementet särskild ersättning utgår, må ersättning utgå med högst
det belopp, som för ifrågavarande tjänst vid tidpunkten för överenskommelsen
utgår:

a) i sammandragen polisstyrka fullgjord ordningspolistjänst, vilken beordras
i speciella fall, t. ex. i anledning av större idrottsevenemang, demonstrationer
etc.;

b) s. k. särskild söndagstjänstgöring (jour- och vakttjänst) vid kriminalpolisavdelningen
i Stockholm.

2. Sådan vid polislönereglementets ikraftträdande anställd ordinarie polisman
eller extra polisman med mer än 2 års anställning vid polisväsendet,
som helt eller praktiskt taget helt fullgör exekutionsbiträdesgöromål (av
polislöneutredningen förslagsvis benämnd exekutionsbiträde), skall, därest
han så önskar, överföras till de nya avlöningsbestämmelserna och enligt av
polislöneutredningen föreslagna övergångsbestämmelser bibehållas i nu innehavd
lönegrad. Han skall dock i förekommande fall ha rätt att välja mellan
att kvarstå i 14 lönegraden med bibehållen provision eller att uppflyttas
till 15 lönegraden mot avstående av provisionen. Av dylik polisman innehavd
tjänst skall vid ledigblivande icke återbesättas med polispersonal utan
betraktas såsom exekutionsbiträdestjänst.

3. Vid polislönereglementets ikraftträdande anställd ordinarie polisman i
högst nuvarande 14 lönegraden, som efter eget val och enligt av polislöneutredningen
föreslagna förutsättningar önskar kvarstå i denna lönegrad även
efter övergång till de nya avlöningsbestämmelserna, skall i pensionshänseende
hänföras till lönegrad 15.

4. Vad polislöneutredningen föreslagit angående personligt lönetillägg
för ordinarie polisman skall även gälla extra ordinarie polisman ävensom

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

extra polisman, som vid polislönereglementets ikraftträdande innehaft fortlöpande
anställning såsom polisman sedan den 1 februari 1954.

Vid beräknandet av det personliga tillägget till ordinarie, extra ordinarie
eller extra polisman skall hänsyn tagas till, å ena sidan, den månadslön,
kallortstillägg och sådant kontant lönetillägg, som har karaktären av avlöningsförstärkning
e. d., som vederbörande äger uppbära eller skulle äga
uppbära omedelbart före reglementets ikraftträdande enligt vid tidpunkten
för överenskommelsen tillämpade grunder, jämte därvid utgående beldädnadsersättning
resp. värdet av fri beklädnadsförmån för månad räknat och,
å andra sidan, till den första månadslön inklusive kallortstillägg, som vederbörande
äger uppbära i anställning enligt det nya reglementet, jämte ett
belopp av 22 kronor 50 öre resp. It kronor 25 öre för månad räknat (ekiperingsbidraget).
Dylikt personligt lönetillägg skall icke minskas, beträffande
vid polislönereglementets ikraftträdande anställd ordinarie eller extra ordinarie
polisman, då denne erhåller högre lön genom uppflyttning till löneklass,
som ligger inom löneklassområdet för den lönegrad, vederbörande
innehade omedelbart före det nya polislönereglementets ikraftträdande, och,
beträffande vid reglementets ikraftträdande anställd extra polisman, då denne
erhåller högre lön genom uppflyttning till löneklass, som för honom i
hans tidigare egenskap av extra polisman skulle ha blivit gällande, om han
icke hade övergått till det nya polislönereglementet.

För den som på grund av stadigvarande kommendering till tjänstgöring
till häst, å motorfordon eller i hundtjänst omedelbart före reglementets
ikraftträdande åtnjuter särskilt tillägg å den normala beklädnadsförmånen
skall, så länge han innehar sådan kommendering, det personliga lönetillägget
beräknas med hänsyn till den högre beklädnadsförmånen, under förutsättning
att vederbörande under samma tid avstår från den rätt till fri
skyddsbeklädnad (bl. a. spetsbyxor), som eljest må tillkomma honom i
tjänst av ifrågavarande slag.

5. Den som vid polislönereglementets ikraftträdande har innehaft fortlöpande
anställning såsom polisman sedan den 1 februari 1954 skall, om
han genomgår konstapelsklassen efter reglementets ikraftträdande, äga att,
om han så önskar, i stället för utbildningsarvode enligt A samt rese- och
traktamentsersättning vid färd till och från utbildningen, uppbära de förmåner,
som han är tillförsäkrad enligt för honom omedelbart dessförinnan
gällande bestämmelser angående förmåner vid genomgång av konstapelsklassen,
varvid i förekommande fall jämväl befintlig s. k. tvångsklausul skall
äga tillämpning.

6. Den som vid polislönereglementets ikraftträdande innehar anställning
såsom uniformspliktig polisman och som i denna egenskap är berättigad
till förmån av fri beklädnad eller beklädnadsersättning skall

a) från och med dagen för reglementets ikraftträdande äga uppbära ekiperingsbidrag
med 270 eller 135 kronor (jfr p. F 9);

b) vid reglementets ikraftträdande äga uppbära ekiperingshjälp med ett
belopp av 750 kronor minskat med 270 resp. 135 kronor eller den högre beklädnadsersättning
resp. värdet av den högre förmånen av fri beklädnad,
allt för år räknat," som han var berättigad till omedelbart före reglementets
ikraftträdande.

7. Polisman vid poliskåren i Boden eller annan statligt anställd polisman,
på vilken det s. k. rabattsystemet äger tillämpning, skall äga uppbära
ekiperingshjälp med 205 kronor (750 — 275 — 270 = 205). För sådan polisman
skall vid beräknandet av det personliga tillägget värdet av rätten att
inköpa uniformspersedlar mot rabatt anses utgöra 270 kronor resp. 135
kronor för år räknat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

65

8. Inom Stockholms polisdistrikt vid det nya polislönereglementets ikraftträdande
anställd extra konstapel skall, om hans tjänstgöring är väl vitsordad,
efter 36 anställningsmånader erhålla lön efter 16 lönegraden. För
vederbörande skall emellertid vid senare, eventuell befordran till 17 lönegraden
den s. k. sneddningsregeln icke tillämpas.

9. Vid polislönereglementets ikraftträdande anställd ordinarie polisman,
som enligt för honom vid tidpunkten för överenskommelsen gällande kommunala
lönereglemente fr. o. m. det år han fyller 30 år äger rätt till längre
semester än som det nya polislönereglementet i motsvarande fall stadgar,
skall äga kvarstå på de nuvarande kommunala semesterbestämmelserna.
Träffat val skall dock gälla för framtiden och får ej avse begränsad tid.

10. Polisman, som tillerkänts fast bilersättning för år från kommunen
för sådana resor, som denna skall betala, skall ha rätt att välja mellan att
för resor inom eget polisdistrikt behålla denna ersättning eller att få tilllämpa
resereglementet (i förekommande fall och efter särskilt medgivande
bilersättningskungörelsen). Träffat val skall dock gälla för framtiden så
länge vederbörande använder egen bil i tjänsten och får ej avse begränsad
tid. Därest vederbörande önskar bibehålla nu utgående fast bilersättning,
skall traktamente enligt resereglementet icke utgå.

V. Departementschefen.

Den kommunala polispersonalens avlöningsvillkor har hittills fastställts
av varje polisdistrikt för sig. På landsbygden har dock en viss enhetlighet i
dessa villkor uppnåtts genom att polisdistrikten i stor utsträckning har
följt de rekommendationer, som har lämnats av Svenska landskommunernas
förbund. Dessa rekommendationer har under åren 1947—1951 grundats
på centrala överenskommelser mellan nämnda förbund och Svenska polisförbundet.
Överenskommelsen för år 1951 uppsades av polisförbundet
fr. o. m. den 1 januari 1952. Någon ny central överenskommelse har därefter
icke kunnat träffas.

För städernas del har sedan år 1947 eftersträvats att nå en central, för
samtliga städer gällande överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet
och polisförbundet, men dessa strävanden har icke krönts med framgång.
Däremot har de lokala överenskommelser, som har träffats för olika städer,
kunnat i viss utsträckning samordnas. Från årsskiftet 1951/52 har dock
samtliga ifrågavarande överenskommelser uppsagts av polisförbundet.

De förhandlingar, som under år 1952 och början av år 1953 fördes mellan
de berörda kommunförbunden och polisförbundet, ledde icke till något resultat.
I anslutning härtill hemställde kommunförbunden i en särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t om genomförandet av en sådan ordning, att polispersonalens
avlönings- och pensionsförmåner skulle bestämmas genom statliga
reglementsföreskrifter. Sedan polisförbundet i yttrande över framställningen
hade förklarat, att förbundet principiellt icke motsatte sig en dylik
åtgärd, framlade Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för inrikesdepartementet
för 1953 års riksdag förslag om införande av ett bindande statligt
avlöningsreglemente för polispersonalen, vilket förslag godkändes av riks5
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 75.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dagen, varjämte jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 februari
1953 tillkallade en särskild kommitté — 1953 års polislöneutredning

— med uppdrag att utreda frågan om polispersonalens avlöningsförmåner.
Den utredning och det förslag angående polispersonalens avlöningsförmåner,
som polislöneutredningen har framlagt redan den 15 augusti 1953, finner
jag innebära ett förtjänstfullt klarläggande av förevarande komplicerade
löneproblem. Jag har i det föregående redogjort för förslaget och remissyttrandena
däröver liksom också för de förtydliganden, ändringar och
tillägg, som i anslutning till de inom civildepartementet förda överläggningarna
har upptagits i en inom departementet utarbetad promemoria. Av vad
jag tidigare har anfört framgår, att de berörda personalorganisationerna

— TCO och polisförbundet — har godkänt utredningens förslag med nämnda
jämkningar. För egen del vill jag också tillstyrka, att polispersonalens
avlöningsförmåner regleras i enlighet med det sålunda jämkade förslaget.
Även om erinringar kan göras mot vissa delar av förslaget, bl. a. med avseende
å övergångsanordningarna, torde de föreslagna avlöningsvilllcoren
för polispersonalen som helhet betraktade få anses skäliga i förhållande till
andra gruppers. Jag har därför ansett mig böra medverka till att de blir
vederbörligen fastställda. I anslutning till löneregleringsförslaget torde jag
i övrigt få anföra följande.

Polislöneutredningen har lagt fram förslag dels till lönegradsplacering
och tjänstebenämningar för polispersonalen, dels till riktlinjer för ett statligt
avlöningsreglemente för samma personal. I sistnämnda hänseende innebär
förslaget, att såväl den statliga som den kommunala polispersonalen skall
inordnas under ett särskilt polislönereglemente, som för denna personal
skulle innebära i huvudsak samma förmåner, som enligt Saar tillkommer
statstjänstemännen. I denna del har utredningens förslag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissmyndigheter och någon annan lösning
har heller icke ifrågasatts från personalorganisationernas sida. Även jag
har funnit övervägande skäl tala för att, då polispersonalen skall underkastas
ett av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut fastställt reglemente,
detta reglemente bör i allt väsentligt överensstämma med Saar. Så är
för övrigt fallet med övriga statliga speciallönereglementen, exempelvis övningslärar-
och prästlönereglementena. Det har synts mig lämpligt att på
detta sätt klargöra vad min tillstyrkan av utredningens förslag innebär i
iråga om ett statligt polislönereglementes allmänna innehåll, innan jag nu
övergår till frågan om polispersonalens lönegradsplacering. Jag torde senare
få återkomma till vissa detaljer i polislönereglementet.

Enligt sina direktiv har polislöneutredningen haft att framlägga förslag
till lönegradsplacering för polispersonalen på grundval av en ingående värdering
av polispersonalens arbetsuppgifter i förhållande till närmast jämförbara
statliga tjänstemannagruppers. Bl. a. med hänsyn till att lönerelationerna
mellan olika sådana grupper har fastställts genom den nyligen avslutade
statliga tjänsteförteckningsrevisionen har utredningen begränsat sina

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

67

undersökningar angående arbetsuppgifter o. d. till — förutom polispersonalen
och med denna nära sammanhängande grupper, nämligen kriminalassistentpersonalen
vid statens kriminaltekniska anstalt och landsfiskalerna
— tullverkets bevakningspersonal samt viss personal vid fångvården och
försvaret. Denna arbetsmetod har kritiserats av vissa remissmyndigheter,
vilka har ansett, att utredningen har valt för få jämförelsegrupper, och att
de valda grupperna har alltför ringa anknytning till polispersonalen.

För egen del har jag icke funnit anledning till erinran mot den metod,
som utredningen använt för den anbefallda arbetsvärderingen. I detta sammanhang
anser jag mig böra skingra ett missförstånd, som har kommit till
uttryck i flera remissyttranden. Det har således gjorts gällande, att utredningen
skulle i fråga om arbetsuppgifter och såsom en följd därav också i
lönehänseende ha jämställt polispersonalen med personalen vid tullverkets
kust- och gränsbevakning. Så är emellertid ingalunda fallet. Utredningen
har gjort jämförelser mellan nämnda personalgrupper och inte jämställt
dem, vilket framgår av resultatet av utredningens arbete.

Det har även gjorts gällande, att utredningen hade bort undersöka löneläget
för den kommunala socialvårdspersonalen. Med anledning härav vill
jag understryka att, om statsmakterna skall fastställa löneläget för polispersonalen,
bedömningen bör ske med beaktande i första hand av löneläget
för närmast jämförbara statliga tjänstemän. Denna min uppfattning kom
också till klart uttryck i direktiven för polislöneutredningen. I förevarande
sammanhang vill jag emellertid framhålla, att den föreslagna löneregleringen
inte torde innebära några större förändringar i lönerelationerna mellan
polispersonalen och andra kommunala personalgrupper. I detta avseende
torde jag få hänvisa till att förslaget innebär såväl upp- som nedflyttningar
av tjänster och att lönegradsuppflyttningarna i viss utsträckning motsvaras
av minskning eller bortfall av andra kontanta löneförmåner, främst beklädnadsbidrag.

Utredningens förslag till normer för lönegradsplacering
av polispersonal i lägre tjänstegrad än kommissaries
framgår i huvudsak av den i det föregående återgivna sammanställningen
(s. 17—18). De jämkningar i utredningens förslag, som jag har ansett
mig böra tillstyrka, framgår av avdelning D, p. 1—3 samt 5 och 6 i förutnämnda
departementspromemoria.

De av polislöneutredningen framlagda normerna har mött erinringar i
olika hänseenden i remissyttrandena. Vad till en början angår det allmänna
löneläget för polispersonalen, har de remissinstanser, som har överblick
över hela det statliga löneområdet, nämligen statskontoret och statens lönenämnd,
funnit utredningens förslag närmast ligga i överkant. Även landskommunernas
förbund och stadsförbundet har gjort uttalanden av denna
innebörd. Bland länsstyrelserna och övriga remissmyndigheter är meningarna
delade. För egen del har jag funnit förslaget i huvudsak väl avvägt. De
remissmyndigheter, som har uttalat sig för en högre lönegradsplacering, sy -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nes icke ha tillräckligt beaktat de fördelar, som förslaget inrymmer för personalen
i form av olika förmåner utöver månadslönen, samt de ökade möjligheterna
till befordran med därav följande förbättring av pensionsunderlagen.
Vad särskilt angår rekryteringslönen, torde få erinras, att erfarenheten
visar, att goda befordringsmöjligheter har avgörande betydelse för rekryteringen.
Då vidare utredningens förslag avvägts med beaktande av vad
som gäller för närmast jämförbara grupper inom statsförvaltningen, bar
jag ansett mig inte kunna medverka till någon förändring av förslaget i
denna del.

De av utredningen föreslagna lönerelationerna mellan olika grupper av polispersonal
har utsatts för kritik i vissa yttranden. Kritiken har emellertid
en långt ifrån enhetlig inriktning. Medan det i vissa yttranden göres gällande,
att utredningens förslag innebär en undervärdering av ordningspolistjänsten
i förhållande till kriminalpolistjänsten, förekommer å andra sidan
i nästan lika stor utsträckning påståenden om en felbedömning av helt motsatt
innebörd. Motsvarande gäller avvägningen mellan löneställningen för
städernas, särskilt de större städernas, och landsbygdens polispersonal. Dylika
avvägningsfrågor är utan tvivel mycket besvärliga, och det är svårt att
bilda sig en bestämd uppfattning utan sådana studier av de olika arbetsuppgifterna,
som utredningen har företagit. Vad remissmyndigheterna har anfört,
har emellertid inte givit mig anledning ifrågasätta någon ändring i de
föreslagna relationerna. De i departementspromemorian intagna ändringarna
till polislöneutredningens göromålsförteckning överensstämmer med utredningens
egna intentioner, sådana dessa kommit till uttryck i dess beräkningar
rörande de praktiska verkningarna av lönegradsplaceringsförslaget.

Såsom framgår av sammanställningen över förslaget (s. 17—18) innebär
detta en differentiering av såväl ordningspolis- som kriminalpolistjänsterna.
Denna differentiering, som utredningen i princip har grundat på arbetsuppgifternas
sammansättning, har mött en ganska stark kritik, särskilt
beträffande differentieringen av de ordningspolistjänster, som ej inrymmer
befälsuppgifter. Härvid har anförts bl. a., att ordningspolistjänster icke kan
specialiseras på sådant sätt att göromål av olika svårighets- och ansvarsgrad
lägges på skilda polismän och att en sådan specialisering, om den
skulle genomdrivas, skulle leda till oöverstigliga praktiska svårigheter. Denna
kritik synes mig i stor utsträckning ha förorsakats av att det av utredningen
föreslagna lönesystemet innebär en nyhet inom polisväsendet, vilket
också har föranlett utredningen att mera betona den principiella grundvalen
för differentieringsförslaget än att klargöra dess praktiska verkningar.
I realiteten torde resultatet av utredningens förslag bli att, sedan inom
en poliskår de ordningskonstapelstjänster, som inte i egenskap av utredningsmannatjänster
kommer att placeras i 17 lönegraden, fördelats på 13,
15 och — i vissa fall — 17 lönegraderna med hänsyn till ordningspolistjänstens
allmänna karaktär och svårighetsgrad i polisdistriktet, polismännen såsom
hittills kommer att utnyttjas för olika förekommande arbetsuppgifter
med hänsyn till individernas lämplighet. Detta medför å andra sidan, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

69

andra ordningspolistjänster i 17 lönegraden än befäls- och utredningsmannatjänster
inte kan knytas till några bestämda arbetsuppgifter inom kåren.

I samband med överläggningarna om polislöneutredningens förslag har
inom civildepartementet med utredningens uppgiftsmaterial såsom underlag
utförts vissa undersökningar och beräkningar angående poliskårernas
organisation samt den normala arbetsfördelningen m. m. inom dessa i syfte
att om möjligt komplettera de föreslagna normerna på sådant sätt, att förutsättningarna
för enhetlighet på polislöneområdet ytterligare förbättras. Resultatet
av dessa undersökningar och beräkningar har gett mig anledning
att förorda den fördelning efter procenttal av vissa polistjänster, som framgår
av departementspromemorian. Jag vill dock framhålla, att de angivna
procenttalen bör betraktas såsom ungefärliga i synnerhet beträffande kriminalpolistjänsterna.
I den mån tillämpad arbetsorganisation inom en poliskår
så kräver, bör viss avvikelse kunna ske från procenttalen. I detta sammanhang
anser jag mig böra omnämna, att det vid de inom civildepartementet
utförda beräkningarna rörande de praktiska verkningarna av bl. a.
här förordad fördelningsinetod redan genom studium av polislöneutredningens
utredningsmaterial kunnat konstateras, att smärre avvikelser åt ena eller
andra hållet från de av mig förordade procenttalen med hänsyn till nu
gällande arbetsorganisation och befälsfördelning inom vissa större poliskårer
kan vara motiverade. I

I fråga om de av mig förordade kompletteringarna av de av polislöneutredningen
föreslagna normerna för inplacering i lönegrad av polistjänsterna
får jag i övrigt framhålla följande.

Till de göromål, som polislöneutredningen i viss utsträckning har hänfört
till 17 lönegraden, hör bl. a. tjänstgöring i radiobil i städer, där radiobilväsendet
har sådan omfattning, att i regel särskild personal har fast beordrats
till sådan tjänst (städer med omkring 50 000 invånare eller mera). I
vissa fall kan motsvarande böra gälla även mindre städer, där med hänsyn
till dessa städers allmänna struktur och omedelbara grannskap, exempelvis
till Stockholm, radiobiltjänsten rimligen bör bedömas på samma sätt. Jag
syftar härmed närmast på Solna och Sundbyberg, som nästan helt omsliutes
av Stockholm.

Med hänsyn till att ordningspoliskonstaplarna vid statspolisen ofta arbetar
i 2-manspatruller och till att en man i sådan patrull torde ha förmansställning
i patrullen, har jag funnit skäligt, att vid statspolisavdelningarna
hälften av ordningspoliskonstaplarna beräknas tillhöra 15 lönegraden och
hälften 17 lönegraden. Denna fördelning av konstaplarna vid statspolisavdelningarna
bör givetvis också eftersträvas i praktiken. Jag vill emellertid
framhålla, att den av mig förordade hälftendelningen på 15 och 17 lönegraderna
utgör en beräkningsgrund, som skall användas vid fastställande
av staten för vederbörligt polisdistrikts poliskår. Faktiska avvikelser från
hälftendelningen vid kommenderingen till statspolisavdelningarna på sådant
sätt att antalet tjänster i 17 lönegraden blir mindre än hälften, skall således

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

inte få grunda anspråk på lön efter eller vikariatsersättning till 17 lönegraden
från någon av de i 15 lönegraden placerade konstaplarna. Vad jag har
anfört i fråga om disponerandet av ordningspoliskonstapelstjänsterna inom
den personalenhet, som kommunal polisavdelning och statspolisavdelning
inom samma polisdistrikt bildar, bör självfallet gälla också beträffande kriminalpolistjänster
av olika kategorier vid dylik personalenhet, i den mån
det inte är fråga om befälstjänster.

Genom polislöneutredningens förslag kommer polismän i nuvarande konstapelsgraden,
som har att fullgöra enbart utredningsarbete, att uppflyttas
till 17 lönegraden. Dessa polismän utövar i regel inte förmanskap. Då den
utbildning, som erhålles i nuvarande konstapelsklassen, synes vara till fyllest
för fullgörande av det utredningsarbete, varom här är fråga — t. ex.
utredningar vid trafikolyckor etc. — kan jag inte finna det nödvändigt att,
såsom polislöneutredningen föreslagit, för innehavare av »utredningsmannatjänst»
utan egentliga befälsåligganden såsom kompetenskrav uppställa
genomgång av överkonstapelsklassen eller däremot framdeles svarande utbildning.
Sådan utbildning bör uppställas såsom kompetensvillkor endast
för anställning såsom kriminalpolisman, annan polisman i 19 eller högre
lönegrad samt för polisman — polisassistent — i 17 lönegraden, som jämte
utredningsarbete och/eller kvalificerade ordningspolisgöromål har att utöva
förmanskap i egentlig mening eller innehar ställning såsom »förste-man» i
polisdistrikt.

Enligt 6 § polislagen skall i stad, vars invånarantal den 1 januari 1953
uppgick till minst 10 000, för spaning eller annan undersökning angående
brott i erforderlig utsträckning finnas anställd särskilt utbildad polispersonal
(kriminalpolisavdelning). Kriminalpolistjänster finnes emellertid för
närvarande inrättade även i städer med mindre antal invånare än 10 000
samt i vissa landsbygdspolisdistrikt. Vid överläggningarna med personalorganisationerna
har enighet rått om att kriminalpolistjänster endast bör
finnas inrättade i polisdistrikt med omkring 10 000 invånare eller mera.
Övriga nu befintliga kriminalkonstapelstjänster bör, alldenstund innehavarna
inte fullgör renodlade kriminalpolisgöromål, förändras till polisassistenttjänster.

Några av remissmyndigheterna, däribland statspolisintendenten, har påtalat,
att en strikt tillämpning av de av polislöneutredningen föreslagna normerna
för lönegradsplacering av polispersonalen kommer att medföra vissa
olägenheter, bl. a. från kommenderingssynpunkt sett, för särskilt kriminalstatspolisens
del. Jag bär i samband med överläggningarna med personalorganisationerna,
som också bär framhållit dessa olägenheter och yrkat på
en justering av placeringsnormerna, låtit företa en särskild undersökning
rörande de påstådda verkningarna av polislöneutredningens förslag. Resultatet
av denna undersökning har visat, att en justering av normerna bör
företagas, och jag anser mig därför böra föreslå, att dessa ändras på sådant
sätt, att föreståndartjänst (ej kriminalkommissarietjänst) vid kriminalstatspolisgrupp
om minst 5 man kan placeras i 23 lönegraden. Denna änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

71

ring är motiverad med hänsyn till att kriminalstatspolisen har att handlägga
de s. k. landsfogdemålen, i vilka utredningsarbetet i regel är av särskilt
kvalificerad art. Med hänsyn till önskvärdheten av att så långt det
är möjligt undanröja olägenheter, som kan uppstå i samband med kommendering
till statspolisen, därigenom att denna inte tillföres tillräckligt kvalificerad
personal, har jag funnit det motiverat, att annan föreståndartjänst
vid kriminalstatspolisgrupp än som nyss nämnts inte skall placeras lägre än
den högst placerade tjänsten i motsvarande tjänstegrad vid den kommunala
poliskåren i den stad, där vederbörande statspolisavdelning (-grupp) är stationerad.

Exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden ankommer f. n. på polispersonalen,
medan den i städerna åligger särskilda exekutionsbiträden.
Mellan landsbygden och städerna föreligger vidare den olikheten, att polispersonalen
på landsbygden alltjämt åtnjuter andel i de s. k. restavgifterna
(indrivningsprovision), under det att dessa avgifter i städerna är indragna
till städernas kassor. Polislöneutredningen har nu föreslagit den ändringen
att, i den mån organisatoriska förutsättningar härför föreligger, exekutionsbiträdesverksamheten
skall skiljas från polistjänsten även på landsbygden.
Ett antal av de nuvarande polistjänsterna, vilkas innehavare helt eller praktiskt
taget helt tages i anspråk för exekutionsbiträdesverksamhet, skulle —
med bibehållna löneförmåner — ändras till exekutionsbiträdestjänster. För
dessa tjänster skulle i fortsättningen icke fordras någon polisutbildning. De
flesta av dessa tjänster är f. n. placerade i 14 lönegraden. Utredningen har
uttalat, att denna placering enligt utredningens mening i varje fall icke är
för låg.

Beträffande sådana polismän, som fullgör exekutionsbiträdesverksamhet
i mindre utsträckning än den nyssnämnda, innebär utredningens förslag,
att de i princip skall tillhöra 15 lönegraden. I den mån tjänsten nu är
placerad i 14 lönegraden eller lägre, skall nuvarande innehavare äga rätt att
erhålla uppflyttning till 15 lönegraden endast om han avstår från indrivningsprovisionen,
som i dylikt fall skulle indragas. Beträffande samtliga polistjänster
med exekutionsbiträdesverksamhet skall vidare gälla att de vid
uppkommande vakans, i den mån de icke på grund av exekutionsbiträdesverksamhetens
omfattning ombildas till rena exekutionsbiträdestjänster,
placeras i 15 lönegraden utan rätt för innehavaren att åtnjuta indrivningsprovision.

Utredningens förslag, att exekutionsbiträdesverksamheten skall i den mån
det är organisatoriskt lämpligt skiljas från polistjänsten, har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Bl. a. har
riksräkenskapsverket tillstyrkt förslaget. Även förslaget om restavgifternas
indragning i viss omfattning har godtagits av flertalet remissmyndigheter,
men bl. a. riksräkenskapsverket och några länsstyrelser har ställt sig avvisande.
Skälen till detta ställningstagande synes i allmänhet ha varit, att
man har befarat minskad indrivningseffekt och administrativa svårigheter

72

Kangl. Maj:ts proposition nr 75.

på grund av att resekostnadsersättning och i vissa fall traktamente skulle
komma att utgå vid indrivningsresor.

Såsom framgår av vad jag tidigare har anfört, har jag ansett mig böra
godtaga utredningens förslag i här ifrågavarande delar med den jämkningen,
att också polisman i 14 lönegraden, som helt eller praktiskt taget helt är
sysselsatt med exekutionsbiträdesverksamhet, skall få möjlighet att personligen
uppflyttas i 15 lönegraden mot avstående av indrivningsprovisionen.
Jag vill understryka, att det här är fråga om en personlig placering i 15 lönegraden.
När innehavaren avgår, bör tjänsten betraktas som en ren exekutionsbiträdestjänst
med placering i nuvarande normalgraden för landsbygdens
polismän eller 14 lönegraden. Huruvida indrivningsprovision i fortsättningen
skall utgå på dessa tjänster torde få bli beroende av resultatet av
pågående utredningar om uppbördsväsendet.

Med anledning av att vissa myndigheter har betonat de administrativa
svårigheter, som skulle följa av att polismännen blir berättigade till resekostnadsersättning
och traktamente för indrivningsförrättningar, vill jag
framhålla, att dessa svårigheter inte torde bli nämnvärt större än vid andra
tjänsteförrättningar, som polisman företager, exempelvis delgivningar av
olika slag. Vidare vill jag erinra om de kontrollsvårigheter, som följer med
ett system där vissa resor är ersättningsberättigade och andra inte.

Mitt godtagande av utredningens förslag i fråga om exekutionsbiträdesverksamheten
innebär inte, att denna verksamhet skulle skiljas från polisorganisationen
i sådana polisdistrikt, där de organisatoriska förutsättningarna
för en fördelning av de egentliga polisgöromålen och exekutionsbiträdesverksamheten
på olika befattningshavare föreligger. En sådan åtgärd
fordrar ytterligare överväganden. Såsom ett led i strävandena att rationalisera
nämnda verksamhetsgrenar synes emellertid exekutionsbiträdesverksamheten
i större utsträckning än hittills med fördel kunna anförtros åt
därmed heltidssysselsalta befattningshavare. Vid nyanställning av polismän
för detta ändamål synes — i avbidan på ett slutligt ställningstagande till de
av mig i det föregående berörda organisatoriska problemen — endast extra
ordinarie anställning böra ifrågakomma. Såsom polislöneutredningen har
påpekat, torde vidare polisutbildning inte vara erforderlig för dylika befattningshavare.
Det bör få ankomma på länsstyrelserna att i sådana fall med
stöd av 24 § andra stycket polisreglementet medge dispens från kravet på
genomgång av konstapelsklassen.

Vidare torde genom särskild föreskrift i polislönereglementet Kungl. Maj:t
böra erhålla bemyndigande att meddela föreskrifter om lönegradsplaceringen
för ifrågavarande befattningshavare. Såsom jag nyss har nämnt bör de
placeras i 14 lönegraden.

Utredningens förslag i fråga om tjänstebenämningarna innebär
omfattande ändringar av nuvarande benämningar. Bl. a. skall överkonstapel
kallas polisassistent eller förste polis- eller kriminalassistent. Kri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

73

minalkonstapel skall benämnas kriminalassistent. Då införandet av assistentbenämningen
för polispersonalen har mött erinringar i flertalet remissyttranden,
har jag varit tveksam om att förorda utredningens förslag på denna
punkt. Polisförbundet har emellertid ansett, att övergången till det nya lönesystemet
kräver en titelförändring och att, därest framförda yrkanden om
införande av inspektörsbenämningar för polisbefälet inte kunde vinna bifall,
de föreslagna assistentbenämningarna är att föredra framför de nuvarande.
Jag har inte kunnat tillstyrka införandet av inspektör sbenämningen för
ifrågavarande polispersonal men har å andra sidan inte funnit tillräcklig
anledning föreligga att motsätta mig ett genomförande av polislöneutredningens
förslag. Något skäl att bibehålla den särskilda tjänstebenämningen
för sådana polissystrar, som icke erhåller kriminalassistenttjänster, synes
mig emellertid inte föreligga. I anslutning till vissa i remissyttrandena
framförda yrkanden anser jag mig vidare böra tillstyrka, att tjänstebenämningen
fjärdingsman utbytes mot poliskonstapel.

Polislöneutredningens förslag att ställa kommissarietjänsternas
lönegradsplacering i relation till dels poliskårens storlek,
dels vederbörande polisdistrikts invånarantal har av flertalet remissmyndigheter
lämnats utan erinran. Den föreslagna metoden, som i fråga om
tjänster med inslag av arbetsledning sedan länge i princip tillämpats inom
olika grenar av statsförvaltningen, är enkel och torde i regel, när fråga är
om en inbördes gradering och placering av en grupp likartade dylika tjänster,
leda till en skälig avvägning. Självfallet bör vid tillämpandet av metoden
hänsyn tagas till de speciella, lokala omständigheter, som i den ena
eller den andra riktningen i vissa fall kan påverka svårighetsgraden hos de
med tjänsterna förenade göromålen. Polislöneutredningen har vid sitt förslag
till lönegradsplacering av kommissarietjänsterna i några fall ansett sig
böra ta sådana hänsyn (poliskommissarietjänsterna i Uddevalla, Borlänge
och Östersund). Utredningens förslag, att lönegradsplaceringen för kommissarietjänsterna
vid statspolisen bör ansluta till kommissarietjänsternas
lönegradsplacering vid vederbörande kommunala poliskårer, kan naturligtvis
diskuteras, men då anordningen, vilket också har understrukits i några
remissyttranden, är praktisk och ägnad att undanröja såväl kommenderingssvårigheter
so,in missnöjesanledningar, har jag funnit mig böra godta
densamma. Detta mitt uttalande bör dock inte tolkas så, att jag anser, att
den föreslagna anordningen ovillkorligen bör gälla även för framtiden. Då
den leder till resultat, som med hänsyn till statspolisavdelningens storlek i
förhållande till den kommunala polisavdelningen eller andra särskilda skäl
framstår såsom orimligt, bör lönegradsplaceringen för kommissarietjänst
vid statspolisen kunna bedömas fristående från kommissarietjänsterna vid
den kommunala avdelningen.

Ett flertal av remissinstanserna, däribland statens lönenämnd, har ansett,
att polislöneutredningens förslag till uppdelning av kommissarietjänsterna
på fem lönegrader innebär en alltför långt driven differentiering. Med anled -

74

Kangl. Maj:ts proposition nr 75.

ning härav vill jag erinra om dels att 31 lönegraden av polislöneutredningen
föreslås skola utnyttjas endast för två specialtjänster (innehavarna har
att vid centralpolis- resp. kriminalpolisavdelningarna i Stockholm utöva en
omfattande och synnerligen krävande personalledning), varför de egentliga
kommissariegraderna enligt utredningens förslag kommer att utgöra fyra
eller 23, 25, 27 och 29 lönegraderna, dels att den egentliga kommissariepersonalen
för närvarande är differentierad på icke mindre än sju lönegrader.

Ehuru utredningens förslag, att kommissarietjänsterna i Göteborg skall
uppflyttas till 29 lönegraden gett mig anledning till viss tvekan, har jag
inte velat ändra utredningens förslag på denna punkt. Å andra sidan kan
jag inte tillstyrka, att — såsom i vissa remissyttranden har yrkats — jämväl
kommissarietjänsterna i Malmö placeras i nämnda lönegrad.

I detta sammanhang vill jag erinra om att några remissmyndigheter i
samband med behandlingen av polislöneutredningens förslag rörande lönegradsplaceringen
av kommissarietjänsterna — främst dylika tjänster i de
största städerna, vilka tjänster föreslagits inplacerade i 27 och 29 lönegraderna
— har gjort direkta jämförelser med landsfiskalernas lönegradsplaeering.
Jag har inte funnit dessa jämförelser i alla avseenden befogade. Berörda
kommissarietjänster är nämligen infogade i ett organisationssammanhang,
som har långt flera anknytningspunkter till den s. k. byråorganisationen
inom statsförvaltningen och till förhållandena vid de lokala organisationsenheterna
inom statliga verk med lokalförvaltningar än till landsfiskalsorganisationen.
Kommissarierna har att inför vederbörande chefer svara
för arbetsområden, där arbetsuppgifterna är ständigt växlande och därför
inte sällan synnerligen svårbemästrade. Några mera påtagliga skillnader i
fråga om det med vederbörandes arbete förenade ansvaret eller kvaliteten
hos vederbörandes arbetsuppgifter mellan å ena sidan till placering i 27 och
29 lönegraderna föreslagna kommissarier och å andra sidan de inom de statliga
verken, t. ex. de affärsdrivande kommunikationsverken, till nämnda
lönegrader i samband med tjänsteförteckningsrevisionen hänförda tjänstemännen
torde näppeligen kunna påvisas.

Efter en inom civildepartementet utförd kompletterande undersökning rörande
arbetsuppgifterna för innehavarna av 14 ordningspolisbefälstjänster
vid poliskårerna i Stockholm (8 tjänster), Göteborg (4 tjänster) och Malmö
(2 tjänster) har jag slutligen med hänsyn till arbetsuppgifternas kvalitet
ansett mig kunna förorda en högre placering än i 21 lönegraden för tjänsterna
i fråga. Även om dessa tjänster i allmänhet torde komma att besättas
med polismän, som genomgått kommissarieklassen, anser jag, att de bör
såsom förste polisassistenttjänster placeras i 23 lönegraden.

Polislöneutredningen har med tillämpning av föreslagna riktlinjer för
polispersonalens lönegradsplacering och med ledning av uppgifter ur utredningsmaterialet
sökt att ungefärligen beräkna de praktiska verkningarna
av sitt förslag. Det uppgiftsmaterial, på vilket nyssnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

75

beräkningar grundats, har i samband med behandlingen inom civildepartementet
av utredningens förslag ytterligare kompletterats, bl. a. genom införskaffande
av uppgifter angående förändringar i personalstaterna för vissa
av de största polisdistrikten. Därefter har under hänsynstagande till de
kompletteringar och förtydliganden av de av polislöneutredningen föreslagna
normerna för polispersonalens lönegradsplacering, som jag har ansett
mig kunna förorda, inom departementet företagits beräkningar angående
det justerade förslagets praktiska verkningar. Det ligger i sakens natur, att
det, vilket utredningen i anslutning till sina beräkningar också särskilt har
framhållit, icke är möjligt, att på grundval av tillgängligt uppgiftsmaterial,
som dels hänför sig till vid olika tidpunkter rådande förhållanden, dels inte
alltid varit i detalj klarläggande, lönegradsplacera varje enskild polistjänst.
För en korrekt tillämpning av utredningens förslag fordras nämligen en ingående
kännedom om främst arbetsorganisationen men även om övriga polisarbetét
påverkande lokala betingelser inom vederbörliga polisdistrikt. Detta
torde särskilt vara fallet i den mån framlagda förslag kan komma att få
till följd en ändrad arbetsfördelning inom distriktets poliskår.

Resultatet av de inom civildepartementet verkställda beräkningarna torde
såsom bilaga C få fogas till statsrådsprotokollet. De skiljaktigheter, som
i fråga om det sammanlagda antalet polistjänster föreligger mellan polislöneutredningens
och civildepartementets beräkningar, beror dels på att i
sistnämnda beräkningar har medtagits polistjänster, vilkas innehavare helt
eller praktiskt taget helt fullgör exekutionsbiträdesgöromål, och i propositionen
1953: 171 till nyinrättande föreslagna kriminalpolistjänster vid statspolisen,
dels på att dessa beräkningar har grundats på ett även i andra avseenden
kompletterat uppgiftsmaterial. Beräkningarna torde omfatta rikets
samtliga heltidsanställda polismän (omkring 8 300) i högst kommissaries
grad.

Med bortseende från de tjänster, som föreslås böra placeras i kommissaries
tjänstegrad, innebär de inom departementet utförda beräkningarna i
stort sett, att av 8 166 polistjänster 5 641 (därav 1 109 kriminalpolis- och
polissystertjänster) kommer att uppflyttas, i regel 1—3 lönegrader, 1 327
(därav 104 kriminalpolis- och polissystertjänster) kommer att bibehållas i
nuvarande lönegrader samt 1 198 (därav 56 kriminalpolis- och polissystertjänster)
kommer att nedflyttas 1—3 lönegrader. Uppflyttning från 14 (nuvarande
normallönegrad) eller lägre lönegrad av cirka 1 200 fjärdingsmannatjänster
skall, såsom tidigare har nämnts, ifrågakomma endast under
förutsättning, att vederbörande avstår från den s. k. indrivningsprovisionen.

I anslutning till den lämnade redogörelsen för de utförda beräkningarna
och under hänvisning till den av mig lämnade redogörelsen för de förutsättningar,
under vilka dessa beräkningar har verkställts, vill jag framhålla, att
den definitiva inplaceringen i lönegrad av de enskilda polistjänsterna i riket
vid genomförandet av det här föreliggande förslaget självfallet bör
ske på grundval av de faktiska organisations- och arbetsförhållanden, som
råder vid tidpunkten för genomförandet. De av polislöneutredningen före -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

slagna normerna för lönegradsplacering av polispersonalen med de kompletteringar
och förtydliganden, som jag har förordat, bör naturligtvis tillämpas
även vid sådan lönegradsplacering av polistjänster, som kan bli aktuell i
samband med efter genomförandet inträffande förändringar av organisatorisk
eller arbetsteknisk art. I detta sammanhang får jag föreslå, att de av
chefen för inrikesdepartementet i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 2 oktober 1953 tillkallade sakkunniga för organisationsundersökningar
inom polisdistrikten (här benämnda polisväsendets organisationsnämnd) utnyttjas
såsom rådgivande instans vid handläggningen av frågor
rörande polispersonalens lönegradsplacering. Endast härigenom torde det
vara möjligt att nå den enhetlighet på polislöneområdet, som mot bakgrunden
av nu rådande förhållanden där synes mig särskilt eftersträvansvärd.
Innan den kommunala myndigheten framlägger sitt förslag, för organisationsnämnden,
bör den ha berett vederbörande personalorganisation tillfälle till
överläggningar rörande förslaget. Därest organisationsnämndens medverkan
vid löneregleringens genomförande kommer att medföra extra medelsbehov,
torde detta, om riksdagen inte framställer erinran häremot, få täckas genom
anvisande av medel från anslaget till Anordnande av polisbevakning i annan
än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning in. in.

Såsom jag tidigare har nämnt, tillstyrker jag, att polislöneutredningens
förslag till riktlinjer för ett polislöneregle mente godtages
med de jämkningar, som framgår av departementspromemorian. I enlighet
härmed har inom civildepartementet utarbetats ett förslag till polislönereglemente.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga D.

Vid utfärdandet av statens allmänna avlöningsregleinente har tillämpats
den ordningen, att riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att utfärda reglementet
i huvudsaklig överensstämmelse med framlagt författningsförslag;
Kungl. Maj:t har härigenom blivit oförhindrad att vidta förtydliganden eller
eljest redaktionella jämkningar i författningen, såväl vid utfärdandet som
därefter. Kungl. Maj :t har vidare bemyndigats att utan riksdagens medverkan
ändra avlöningsbestämmelserna dels då skäl föreligger att utsträcka
tillämpningen av enligt reglementet för vissa grupper av tjänstemän gällande
bestämmelser till andra, i stort sett likartade grupper, dels då riksdagens
beslut i organisations- eller anslagsfrågor föranleder tillägg till eller ändring
i reglementets bestämmelser, så framt dessa tillägg eller ändringar icke
avviker från de principer, på vilka avlöningsreglementets bestämmelser är
byggda, dels ock då skäl föreligger att i samband med ändringar och tillägg,
som nyss sagts, vidta vissa modifikationer av gällande bestämmelser. Beträffande
utfärdandet av det nu föreslagna polislönereglementet torde böra
förfaras på samma sätt. Jag förordar sålunda, att riksdagens bemyndigande
utverkas att utfärda polislönereglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid statsrådsprotokollet fogade författningsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

77

I de delar reglementsförslaget är utformat i nära anslutning till Saar,
synes någon särskild motivering inte erforderlig. Beträffande de avvikelser,
som föreslås bl. a. i form av särskilda lönetillägg av olika slag, föreligger i
allmänhet en fullständig motivering i polislöneutredningens förslag, för vilket
jag tidigare har redogjort. Med hänsyn härtill ger reglementsförslaget
mig anledning till uttalanden endast i följande hänseenden.

I fråga om reglementets tillämpningsområde (1 § 1 mom. reglementsförslaget)
får jag framhålla, att reglementet i princip bör vara tillämpligt å all
kommunalt anställd polispersonal i högst kommissaries tjänstegrad. De
kanslibiträden, som enligt utredningens förslag skulle avses för såväl kontorsarbete
som vissa enklare polissystergöromål, bör enligt min mening inte
hänföras till polispersonal. Beträffande nu gällande tjänstegrader för polispersonalen
får jag hänvisa till 12 § polisreglementet.

I detta sammanhang får jag erinra, att Kungl. Maj :t tidigare i propositionen
1954: 27 har förelagt riksdagen förslag, att den s. k. malmfältspolisen
i Kiruna stad och Gällivare kommun, vilken bekostas av medel, som tillhandahålles
av Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag (LKAB), skall upphöra
fr. o. in. den 1 juli 1954, i samband varmed kommunerna skall överta
hela ansvarigheten för polisväsendet inom respektive kommuner i enlighet
med bestämmelserna i polislagen. Därest riksdagen bifaller nämnda förslag,
fordras givetvis inte några särskilda åtgärder för att det nya polislönereglementet
skall bli tillämpligt å all polispersonal i Kiruna stads och Gällivare
kommuns polisdistrikt. I annat fall torde det få ankomma på Kungl. Maj :t
att föranstalta om underhandlingar med LKAB och vidta övriga åtgärder för
att reglementet skall bli gällande även för den s. k. malmfältspolisen.

Av vad styrelsen för Svenska landstingsförbundet har anfört i yttrande
över polislöneutredningens betänkande framgår, att bestämmelserna i 3 §
polislagen om landstings anställande av polispersonal f. n. saknar praktisk
betydelse. Med hänsyn härtill anser jag det inte lämpligt att belasta polislönereglementet
med de särskilda bestämmelser, som i vissa hänseenden
skulle erfordras i fråga om av landstingen anställd polispersonal. Om landsting
skulle komma att anställa polispersonal, torde Kungl. Maj :t få meddela
erforderliga bestämmelser om tillämpning av polislönereglementet å denna
personal.

Polislöneutredningen har vidare föreslagit, att polispersonalen vid poliskåren
i Boden, som f. n. lyder under Saar, skall överföras till det nya polislöneregiementet.
Detta synes lämpligt med hänsyn till att uppgifterna för
denna polispersonal och den kommunalt anställda polispersonalen i huvudsak
överensstämmer och att avlöningsvillkoren därför bör vara desamma
för båda kategorierna.

Polislönereglementet bör också gälla den polispersonal, som med stöd av
Kungl. Maj :ts beslut den 30 april 1948 och den 5 juni 1953 av länsstyrelsen
i Norrbottens län har anställts för upprätthållande i nödig omfattning av

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

polisbevakning inom Kalix skyddsområde. I den mån länsstyrelse anställer
polispersonal enligt 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen 1953: 541, bör reglementet
kunna erhålla tillämpning å sådan personal. Det kan vidare inrättas
andra statliga polisorganisationer av exempelvis samma slag som
skyddspolisen i Kalix. Med hänsyn till svårigheten att finna en definition,
som täcker de fall i vilka det kan bli fråga om en tillämpning av polislönereglementet
å statlig polispersonal, synes det lämpligt att Kungl. Maj:t får
pröva och meddela särskilt beslut om reglementets tillämpning på annan
statsanställd polis än polispersonalen vid poliskåren i Boden. För undvikande
av missförstånd vill jag emellertid redan i detta sammanhang framhålla,
att jag delar polislöneutredningens uppfattning att polislönereglementet inte
bör gälla för den civilmilitära personalen vid de vid örlogsvarven och flygflottiljerna
organiserade polisenheterna. Icke heller bör reglementet tillämpas
på den polispersonal, som övergångsvis eller såsom tillfällig förstärkning
finnes anställd på landsfiskalskontoren.

Den i yttrandena från landskommunernas förbund och stadsförbundet berörda
frågan om gränsdragningen mellan polischefernas och de kommunala
myndigheternas befogenheter berör närmast förvaltningsbestämmelserna för
polisväsendet. Spörsmålet har emellertid också betydelse vid tillämpningen
av avlöningsbestämmelserna. I reglementet synes därför böra intagas föreskrifter
om vad som är att förstå med vederbörande myndighet i olika fall.
Dessa föreskrifter återfinnes i 2 § 1 mom. reglementsförslaget.

I 2 § 4 mom. reglementsförslaget erinras om att statens lönenämnd är avsedd
för beredning av ärenden, som angår avlöningsförhållanden för innehavare
av tjänster, vid vilka avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser. Lönenämnden fungerar som en remissmyndighet åt
Kungl. Maj :t. Detta bör gälla också ärenden, som berör polislönereglementet,
med hänsyn till angelägenheten av att det i enlighet med Saar utformade
polislönereglementet tillämpas enhetligt och på samma sätt som Saar. Däremot
kan jag inte förorda, att polismän eller vederbörande kommunala myndigheter
beredes möjlighet att vända sig direkt till nämnden. I

I reglementsförslaget återfinnes inte någon motsvarighet till avd. 2 i Saar,
som innehåller förvaltningsbestärnmelser av olika slag. Anledningen härtill
är, att förvaltningsbestärnmelser för den kommunala polispersonalen redan
finnes meddelade i särskilda författningar, varibland främst märkes polislagen
och polisreglementet. Det synes mig naturligt, att de förvaltningsbestämmelser,
som erfordras för polispersonalen och som inte har karaktär av
lag, i så stor utsträckning som möjligt sammanföres i polisreglementet. De
ändringar, som av denna anledning fordras i polisreglementet, torde få anmälas
för Kungl. Maj :t i annat sammanhang. Vad angår polispersonalen vid
poliskåren i Boden och annan statlig polispersonal synes böra övervägas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

79

polisreglementet i tillämpliga delar erhåller direkt tillämpning också på
denna polispersonal. I övrigt torde erforderliga förvaltningsbestämmelser
för statlig polispersonal få meddelas i särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifter.

Polislöneutredningen har i samband med behandlingen av frågan om polismans
lön under tjänstledighet m. m. (12 § reglementsförslaget) föreslagit,
att polisaspirant eller extra polisman, som inte innehar 36 anställningsmånader
vid polisväsendet, vid genomgång av konstapelsklassen skall åtnjuta
arvode, beräknat efter 180 kronor för månad, samt, därest vederbörande
är familjeförsörjare, traktamente med 6 kronor för dygn. Resekostnadsersättning
och traktamente skall vidare enligt förslaget i förekommande
fall utgå för resa till och från polisskola. I detta sammanhang kan nämnas,
att 1948 års polisutbildningskommitté i fråga om polisskoleelevernas ekonomiska
villkor har föreslagit, att — därest polisväsendet alltjämt kommer att
behålla sin kommunala karaktär — eleverna (polisaspiranterna) skall tillerkännas,
förutom ersättning för resor till och från utbildningsorten, dagarvode
om 10 kronor under utbildningstiden utom under den tid de fullgör
utbildningstjänstgöring i vikariatets form eller på extra tjänst. Vid överläggningarna
med TCO och Svenska polisförbundet har enighet nåtts om
att polisaspirant eller extra polisman med mindre än 36 anställningsmånader,
oavsett om vederbörande är familjeförsörjare eller ej, under tiden
för genomgång av konstapelsklassen bör åtnjuta ett arvode om 10 kronor
för dag. Detta arvode förutsättes skola utgå även till polisman, som inte är
anställd inom visst polisdistrikt. Vidare skall i enlighet med polislöneutredningens
förslag resekostnadsersättning och traktamente i förekommande fall
utgå för resor vid utbildningens början och slut. Extra polisman, som innehar
minst 36 anställningsmånader vid polisväsendet, kommer att under genomgång
av konstapelsklassen åtnjuta oavkortad lön enligt 12 § I p. 5 reglementsförslaget.
Med hänsyn härtill bör polisman vara skyldig att genomgå
konstapelsklassen, så snart tillfälle härtill kan beredas honom. Grunderna för
fördelning mellan staten och polisdistrikten i vissa fall av ifrågavarande utbildningskostnader
torde komma att i annat sammanhang anmälas av chefen
för inrikesdepartementet.

I likhet med såväl polisutbildningskommittén som polislöneutredningen
anser jag, att det nuvarande s. k. klausulsystemet bör slopas. I

I fråga om ersättning vid vissa vikariatsförordnanden får jag — i anslutning
till 15 § 5 mom. reglementsförslaget — framhålla, att det i samband med
överläggningarna i polislönefrågan från personalhåll har bestämt yrkats,
att systemet med »dubbeltjänster», som under senare år har successivt begränsats,
nu definitivt bör bringas att upphöra. Man har vid överläggningarna
funnit det naturligt, att polispersonalen inom ett polisdistrikt bör betraktas
såsom en poliskår, som inom sig bör sörja för nödig avlösning vid semester,
tjänstledighet etc. Däremot anses det från personalhåll principiellt oriktigt,

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

att personalen inom ett polisdistrikt (en poliskår) utan någon egentlig kompensation
skall få sin arbetsbörda ytterligare ökad genom att också sörja
för nödig avlösning vid semester, tjänstledighet etc. inom en annan poliskår,
som därtill har en annan huvudman. Man har därvid pekat på att provinsialläkare
eller veterinärer, som vid sidan av tjänstgöring i egen tjänst på
grund av förordnande bestrider motsvarande tjänst i angränsande distrikt,
enligt bestämmelserna i tilläggsbestämmelserna till Saar äger åtnjuta viss
ersättning för dag. Även om den gjorda jämförelsen inte i alla delar är
relevant — ifrågavarande provinsialläkar- och veterinärtjänster är s. k.
ensamtjänster av en, lönemässigt sett, helt annan konstruktion än polistjänsterna
— vill jag inte bestrida, att visst fog finnes för personalens yrkande,
i varje fall vid nuvarande huvudmannaskapsförhållanden inom polisväsendet.
Med hänsyn härtill och då jag hyser den uppfattningen, att
systemet med »dubbeltjänster» allteftersom rationaliseringen av polisväsendet
fortskrider kommer att successivt begränsas för att slutligen kanske så
gott som helt försvinna, har jag ansett mig kunna förorda, att till polisman,
som bär förordnats att jämte egen tjänst uppehålla tjänst inom annat
polisdistrikt, skall utgå ersättning med ett belopp av 6 kronor för dag. Sådan
polisman bör dessutom åtnjuta ersättning för havda merkostnader. Vikariatsersättning
i Saars bemärkelse bör däremot inte i något fall ifrågakomma.

Utredningens förslag beträffande övertidsgottgörelse (§ 16 reglementsförslaget)
har jag i likhet med praktiskt taget samtliga remissmyndigheter
ansett mig kunna godtaga. En mindre jämkning synes dock påkallad i följande
hänseende.

Utredningen har uttalat, att, i avbidan på resultatet av eu översyn av
polisens arbetstidsförhållanden, andra förändringar i nuvarande arbetstidsförhållanden
inte skall vidtagas än att arbetstiden i vederbörlig mån förlänges
för sådan personal, som genom utredningens olika förslag erhåller
särskild kompensation för sådan beredskap, övertidstjänstgöring m. m.,
som hittills föranlett avkortning av arbetstiden. Vidare har utredningen i
fråga om den utredande ordnings- och kriminalpolispersonalen, vilken hittills
inte kommit i åtnjutande av gottgörelse för övertidstjänstgöring, förklarat,
att i princip tjänstgöringstid, som enligt turlista understiger vad
som motsvarar 48 timmar per normal arbetsvecka, först skall utfyllas, innan
dylik gottgörelse kan utgå. I anledning av dessa uttalanden vill jag framhålla,
att sedan i förekommande fall sådan nedsättning av arbetstiden, som
har medgivits på grund av beredskapstjänst, avsaknad av övertidsgottgörelse
etc. har upphävts, övertidsgottgörelse bör få åtnjutas, i den mån tjänstgöring
fullgöres utöver den fastställda tjänstgöringstiden, även om denna
inte uppgår till 48 timmar för normal arbetsvecka. Endast för det fall att
några särskilda arbetstidsbestämmelser utöver 25 § polislagen inte finnes
meddelade, bör den principen gälla, att övertidsgottgörelse inte skall utgå,
förrän vederbörande har fullgjort 48 timmars tjänstgöring för vecka räknat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

81

Enligt 17 § 1 mom. reglementsförslaget skall angående ersättning vid förrättning
och tjänsteresa gälla vad därom stadgas i allmänna resereglementet
och i särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter. Såsom framgår
av avd. F p. 5 i departementspromemorian, har inom civildepartementet utarbetats
ett förslag till särskilda föreskrifter angående reseersättning och
traktamente till polispersonalen i vissa fall. Eftersom det här gäller begränsningar
i den rätt till resekostnadsersättning och traktamente, som enligt
allmänna resereglementet kan tillkomma vederbörande, ankommer det visserligen
på Kungl. Maj :t att fastställa dessa föreskrifter. Med hänsyn till
att förslaget i fråga om tjänsteresor och förrättningar inom polisdistrikten
i stor utsträckning innebär införande av förmåner, som hittills icke har tillkommit
polismännen, synes emellertid grunddragen i förslaget böra anmälas
för riksdagen.

Vid resa inom polisdistrikt skall enligt förslaget traktamente åtnjutas,
endast om tjänsteresa eller förrättning tar i anspråk mer än 6 timmar i
följd och föranleder vistelse utom tjänstgöringszonen (en cirkel med — i
regel — tjänstestället såsom medelpunkt och 5 kilometers radie) under mer
än 4 timmar. Traktamente skall i dylika fall utgå för varje för förrättningen
ianspråktagen timme med 1 krona under natt och 57 öre under dag i traktamentsklass
C samt 1 krona 18 öre under natt och 64 öre under dag i traktamentsklass
B. Traktamente må dock inte utgå vid patrullering, vakthållning,
inspektion eller annan dylik enligt turlista (motsvarande) bestämd
tjänstgöring och inte heller för tid, beträffande vilken förrättningsmannen
är berättigad till tjänstgöringstillägg enligt 19 § 1 mom. b) reglementsförslaget.
Om förrättningsmannen nödgas begagna sig av hotellrum eller annat
liknande nattkvarter, äger han i stället för på nattid belöpande traktamente
för timme åtnjuta nattraktamente enligt allmänna resereglementet.

Resekostnadsersättning och traktamente bör givetvis såsom hittills inte
utgå vid tjänsteresa eller förrättning, varmed är förenad rätt till restavgift
eller motsvarande förmån.

Polismännen uppbär f. n. i viss utsträckning ersättning för begagnande
av egen cykel och egna skidor i tjänsten. Ersättning härför utgår med 60
kronor för år räknat. I den mån polisdistrikt inte tillhandahåller dylika färdmedel,
synes möjligheten att tillerkänna polisman ersättning med ett årsbelopp
för slitage å egen cykel och egna skidor böra bibehållas. Nu gällande
belopp — 60 kronor för år — synes härvid böra fastställas för slitage antingen
å cykel eller skidor eller å såväl cykel som skidor. Polisman, som
erhåller sådan ersättning, bör givetvis inte uppbära resekostnadsersättning
enligt allmänna resereglementet för begagnande av färdmedlen i fråga.

Av mig här förordade bestämmelser om resekostnadsersättning och traktamente
till polismän skall gälla i stället för de föreskrifter, som i dessa
hänseenden finnes meddelade i kungörelsen den 24 november 1932 (nr 533)
angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
m. m. Denna kungörelse innehåller också bestämmelser om i vad
mån statsverket skall svara för kostnaderna för olika tjänsteförrättningar.

(! Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 75.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Även dessa bestämmelser måste ändras i anledning av vad jag har föreslagit.
Ändringarna, som avser frågan om fördelningen av kostnaderna för
ifrågavarande förmåner mellan staten och polisdistrikten, torde i annat
sammanhang komma att anmälas av chefen för inrikesdepartementet.

Det normalbelopp — 240 kronor för år räknat —, som i anslutning till
den i 8 § polislagen föreskrivna skyldigheten för polisdistrikt att ombesörja
vissa för distriktets polisväsen erforderliga anordningar efter centrala överenskommelser
med Svenska polisförbundet har fastställts att utgå till polisman
för tillhandahållande av kontorslokal och utrustning, allt i den mån
polisdistrikt inte självt håller lokal och dylik utrustning, kan enligt polislöneutredningens
uppfattning inte anses utgöra en skälig kompensation för
polismannens verkliga kostnader för lokal in. in. Jag delar denna uppfattning.
Efter att ha låtit företa vissa undersökningar rörande de inom statsförvaltningen
tillämpade principerna för beräkning av ersättning för tjänstemans
tillhandahållande av tjänsterum in. in. har jag ansett mig kunna
godtaga en förhöjning av till polismännen i förekommande fall nu utgående
kontorsersättning till belopp, som framgår av departementspromemorian.
De ortsgruppsgraderade belopp, som där upptagits, överensstämmer med
bl. a. dem som för närvarande efter särskild utredning av skogsstyrelsen
fastställts att utgå till befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser
i ämnet (17 § 4 mom. reglementsförslaget). De upptagna beloppen bör, liksom
fallet är vid skogsvårdsstyrelserna, utgöra beräknad gottgörelse för
hyra, inklusive värme, belysning, städning och allmänt intrång, men däremot
inte för nödiga inventarier för expeditionstjänstens behöriga skötande,
såsom skrivbord, skrivstol, bokhylla, blankettskåp m. m. Sistnämnda inventarier
bör enligt min mening tillhandahållas av polisdistriktet. I den mån
så för närvarande inte sker, utan vederbörande polisman för egna medel
anskaffat nödiga inventarier av klart icke-personlig karaktär, förutsätter jag,
att ett inlösningsförfarande i förekommande fall kommer till stånd.

Med hänsyn till det visserligen inte direkt uttalade men numera ändock
tämligen självklara kravet, att anmälningar, rapporter m. in. utskrives medelst
skrivmaskin, har jag ansett det naturligt, att dylik bör tillhandahållas
av polisdistrikt. För närvarande i ca 300 fall inom polisorganisationen utgående
ersättning till polismän, som själva tillhandahåller skrivmaskin, bör
indragas, varvid inlösningsförfarande i förekommande fall också bör tilllämpas.
I

I anslutning till de i departementspromemorian föreslagna ändringarna
av polislöneutredningens förslag i fråga om beredskapsgrader och beredskapsersättning
(19 § 1 mom. a reglementsförslaget) är jag angelägen
understryka vad utredningen allmänt anfört angående beredskapstjänstens
ordnande inom polisdistrikten. Det är självfallet inte möjligt att uppdraga
några bestämda normer härför. Även om en poliskår inte är centraliserad

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

83

eller så stor, att kravet på erforderlig beredskap kan tillgodoses inom ramen
för polispersonalens ordinarie arbetstid, bör det emellertid vara möjligt att
på sätt polislöneutredningen har föreslagit så ordna beredskapstjänsten, att
vederbörande polismän beredes ordnad tjänstefrihet i större omfattning än
vad som f. n. är fallet. Jag vill särskilt framhålla vikten av att polischef
inte påfordrar beredskapstjänst i större utsträckning än som med hänsyn
till kravet på polistjänstens behöriga fullgörande är oundgängligen nödvändigt.
Vid sitt bedömande härvidlag bör polischef naturligtvis ta vederbörlig
hänsyn till den med polistjänsterna såsom sådana förknippade allmänna
skyldigheten för innehavarna att vid tjänstfrihet vistas inom anställningsområdet.

I en den 14 oktober 1952 avgiven promemoria angående ändrade bestämmelser
om vittnesersättning m. m. har 1951 års rättegångskommitté berört
bl. a. frågan om ersättning åt polismän, som får inställa sig inför domstol
under fritid för att höras såsom vittne eller såsom målsägande i anledning
av åklagartalan. Kommittén har framhållit, att spörsmålet för polismännens
del onekligen är av inte ringa betydelse. Det bör dock enligt kommitténs
mening ligga närmast till hands att betrakta kompensation för det besvär
och omak, som genom vittnesinställelse i betydligt större utsträckning än
för andra arbetstagare åsamkas just polispersonalen, såsom en anställningsoch
lönefråga, som bör lösas vid förhandlingar mellan vederbörande. I
Stockholm utgår för närvarande ersättning med 8 kronor per gång för vittnesmål,
som polisman får avlägga på fritid. I några städer meddelas kompensation
genom tjänstebefrielse i den utsträckning, som svarar mot den
för vittnesmålets avläggande ianspråktagna tiden. Då det råder stor irritation
bland polispersonalen över nu rådande oenhetlighet i denna fråga,
har jag jämväl med hänsyn till rättegångskommitténs uttalanden ansett
mig böra förorda den lösning av frågan, som framgår av avd. E i departementspromemorian
(jfr 19 § 1 mom. c reglementsförslaget). Jag vill framhålla,
att hänsyn till eventuell restid inte skall tagas vid beräknandet av den
föreslagna ersättningen.

Vad angår polispersonalens beklädnadsförmåner (21 § reglementsförslaget)
har jag med hänsyn till de administrativa olägenheter, som otvivelaktigt
är förknippade med det av polislöneutredningens majoritet föreslagna
s. k. rabattsystemet samt den starka opinionen bland polispersonalen för
bibehållande av kontantbidragssystemet, ansett mig böra förorda, att de för
vissa beställningshavare And försvaret tillämpade bestämmelserna angående
tjänstedräkt m. in. också skall gälla för polispersonalen. Detta system likaväl
som rabattsystemet kommer att ge vederbörande polisman ersättning
för den merkostnad, som uniformsplikten medför för honom, varför valet
av det ena eller andra systemet enligt min mening inte har någon ekonomisk
betydelse för det allmänna.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I avbidan på genomförandet av den allmänna sjukförsäkringsref ormen
synes någon ändring inte böra vidtagas i polispersonalens rätt till sjukvårdsförmåner.
Detta innebär, att gällande kommunala bestämmelser angående
rätt till sjukvårdsförmåner för kommunal polispersonal t. v. bör bibehållas
i kraft samt att bestämmelserna om sjukvård i 7 kap. Saar t. v. bör erhålla
fortsatt tillämpning å den statliga polispersonalen. De bestämmelser, som
efter sjukförsäkringsreformens ikraftträdande kommer att fastställas för
statstjänstemän, bör i princip även gälla kommunal polispersonal.

Avlöningsförmånerna för innehavare av arvodesbefattning bör enligt 26 §
reglementsförslaget fastställas av vederbörande kommunala myndighet, varvid
bör beaktas den lönesättning, som jag här föreslagit för de heltidsanställda
polismännen.

Polislönereglementet kommer att innehålla dels bestämmelser om lönegradsplacering
av polismanstjänster (5 § förslaget), dels bestämmelser om
de olika avlöningsförmåner i form av lön, semester etc. som skall tillkomma
innehavare av dessa tjänster. Beslut av polisdistrikt om inrättande av polismanstjänster
och om dylika tjänsters lönegradsplacering bör icke kunna
överklagas i annan ordning än som i allmänhet gäller för besvär över kommunal
myndighets beslut (kommunalbesvär). Den eftersträvade enhetligheten
i tillämpningen av bestämmelserna om placering i lönegrad bör såsom
jag tidigare nämnt tillgodoses genom att kommunal myndighet ålägges att
i dylika frågor höra polisväsendets organisationsnämnd. Annorlunda blir
förhållandet i fråga om tillämpningen av sådana avlöningsbestämmelser,
som reglerar den enskilde polismannens rätt till avlöningsförmåner av olika
slag. Polismannen bör beredas möjlighet att överklaga beslut rörande reglementets
tillämpning hos länsstyrelse (överståthållarämbetet). Bestämmelse
härom har intagits i 25 § reglementsförslaget. Beträffande klagan över
länsstyrelses beslut i anledning av besvär bör gälla de allmänna föreskrifterna
i 56 § länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (SFS nr 541). Enligt
dessa föreskrifter skall besvär i dessa fall anföras hos Kungl. Maj :t. Målet
kommer därefter, att enligt 2 § lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt handläggas av regeringsrätten.

Vad jag här har anfört har avseende på den kommunala polisen. I fråga
om den statliga polisen fordras inte några särskilda bestämmelser. Besvär i
mål angående de statliga polisernas avlöningsförmåner kommer sålunda att
slutligt handläggas av kammarrätten.

Polislöneutredningen har i sitt betänkande framlagt vissa förslag till
övergång sanordningar, vilka bl. a. har till syfte att skydda vid
ikraftträdandet anställd polispersonal mot försämring av löneställningen vid
genomförandet av det nya lönesystemet. Ytterligare förslag till övergångsanordningar
har framlagts i departementspromemorian. Under hänvisning
till sålunda föreliggande förslag får jag föreslå, att Kungl. Maj :t av riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

85

dagen utverkar bemyndigande att besluta om de övergångsbestämmelser, som
kan bli erforderliga vid ett genomförande av det av mig tillstyrkta löneregleringsförslaget.
Jag vill endast framhålla, att personliga lönetillägg och andra
kontanta lönetillägg av olika slag bör indragas i samband med löneregleringen.
Såsom utredningen har framhållit, bör emellertid hänsyn till dylika tilllägg
tagas vid avvägningen av sådana personliga lönetillägg, som kan bli erforderliga
till skydd mot löneminskning vid löneregleringens ikraftträdande.

I detta sammanhang vill jag erinra om att enligt 9 § polisreglementet
polischef har att, där omständigheterna det medger, i viktigare frågor rörande
polisväsendets organisation, polispersonalens tjänstgöringsförhållanden
och vad eljest är ägnat att främja goda arbetsförhållanden inhämta
personalens uppfattning genom en eller flera av vederbörande personalorganisation
utsedda representanter. Polischefen bör även i övrigt, i den
mån förhållandena så påkallar, överlägga med representanter för den eller
de personalkategorier, som beröres av frågan. Vad sålunda föreskrivits bör
gälla även sådana problem, som uppkommer i samband med polislöneförslagets
genomförande, bl. a. i fråga om tillsättandet av de tjänster, som enligt
förslaget kommer att uppflyttas till högre lönegrad än nu gällande.

Löneregleringen för polispersonalen bör träda i kraft den 1 juli 1954 och,
med de övergångsvis gällande undantag som följer av vad jag nyss nämnt,
i princip tillämpas på all polispersonal, å vilken polislönereglementet enligt
1 § reglementsförslaget skall gälla. Genomförandet av förslaget med de
ökade kostnader det medför bör emellertid kunna anstå beträffande sådan
personal, som vid lönereglementets ikraftträdande innehar anställning inom
sådana organisationsenheter av polisväsendet, där stridsåtgärder — i sak
innebärande blockad eller dylikt — upprätthålles av polispersonalen, och
som tillhör personalgrupp, som har vidtagit stridsåtgärderna. På dylik personal
bör förslaget tillämpas först från den tidpunkt då stridsåtgärderna
har hävts eller på annat sätt bringats att upphöra. Med hänsyn till att enligt
8 § polislagen i dess lydelse jämlikt lagen den 5 juni 1953 (nr 442)
polisdistrikt blir skyldigt att avlöna polispersonalen enligt bestämmelserna
i polislönereglementet, måste i detta införas en regel om uppskov med tilllämpningen
av löneregleringen av skäl och på sätt nyss sagts. Det bör ankomma
på vederbörande kommunala myndighet att besluta om sådant uppskov.
Beslutet bör underställas länsstyrelsens prövning. I avbidan på lönereglementets
tillämpning bör gälla de kommunala avlöningsbestämmelser,
som var tillämpliga på polisdistriktets polispersonal den 1 februari 1954.

Såsom framgår av vad jag inledningsvis har anfört, ansåg jag mig i direktiven
för polislöneutredningen böra undantaga pensionsfrågor från
utredningsuppdraget. Det hade visserligen varit önskvärt, att olika pensionsfrågor
hade kunnat granskas i samband med en lönereglering för polispersonalen,
men det hade i så fall inte varit möjligt att slutföra utredningen
inom den tid, som stod till förfogande med hänsyn till lönefrågans besvärliga
läge. Det har icke heller varit möjligt att gå in på någon prövning av
olika förekommande pensionsfrågor i samband med personalöverläggning -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

arna. Vid sådant förhållande anser jag mig inte nu böra ta upp till behandling
de pensionsfrågor, som har förts fram i remissyttrandena av landskommunernas
förbund och stadsförbundet.

Ett genomförande av det av mig förordade lönegradsplaceringsförslaget
i fråga om såväl upp- som nedflyftningar av tjänster kan vid nuvarande
organisation beräknas medföra en årlig kostnadsökning för löner på 3,4 miljoner
kronor. Härtill kommer ökade kostnader för vikariatsersättning,
övertidsersättning, ersättning för arbete å s. k. obekväm arbetstid o. d. Utgiftsökningen
för dessa särskilda ersättningar och olika sociala löneförmåner,
såsom lön under vissa slag av tjänstledighet, kan inte beräknas med
någon större grad av tillförlitlighet. Största ökningen (uppskattningsvis omkring
600 000 kronor) torde falla på ersättning för arbete på obekväm arbetstid,
eftersom sådan ersättning nu bara utgår i Stockholm och vid Bodens
poliskår.

I fråga om beklädnadsförmånerna kan förslaget beräknas medföra en
årlig kostnadsminskning med anledning av att det årliga ekiperingsbidraget
till den uniformspliktiga personalen blir lägre än tidigare beklädnadsbidrag
eller värdet av tidigare fri beklädnad. För den icke uniformspliktiga personalen
bortfaller beklädnadsbidraget helt. Kostnadsminskningen kan uppskattas
till omkring 2 000 000 kronor för år, varav omkring 700 000 kronor
belöper på icke uniformspliktig personal.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående har anfört hemställer jag,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att

1) utfärda polislönereglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga D till statsrådsprotokollet i ärendet
fogade författningsförslaget att gälla från och med den
1 juli 1954,

2) under de förutsättningar och i den omfattning, som
i det föregående har angivits, vidtaga ändringar i ifrågavarande
reglemente samt

3) utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bil erforderliga
i anledning av de under 1) och 2) omförmälda förslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lars-Arvid Frithiof.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

87

Bilaga A.

Tablå över polisdistriktens organisation.

LÄNSSTYRELSE
Länspolischef: landsfogde

STÄDERNA1
Polischef: a) polismästare eller

b) stadsEiskal eller

c) landsfiskal (i städer tillhörande
landsfiskalsdistriktsorganisationen) Polisdistrikt

= envar stad (stad kan tillsammans
med kringliggande landsbygd
bilda landsfiskalsdistrikt
eller bilda för sig bestående
dylikt).

Statspolis för tjänst-göring i hela länet

Ordnings-

polisavd.

Kriminal-

polisavd.

LANDSBYGDEN
Polischef: landsfiskal

Polisdistrikt = landsfiskalsdistrikt eller del
därav; polisdistrikt bilda f. n

a) envar köping (utom Malmköping,
Mönsterås, Pataholm
och Påskallavik)

b) en (del av) eller flera
kommuner.

Normaltyper av polisdistrikt:

Normaltyper av polisdistrikt:

Typ S 1 (43 st)

Poliskåren ej organiserad
på avdelningar.
Ej särskild
kriminalpolispersonal.
Direkt förmanskap
utövas av polisman
i befälsställning.

Typ S 2 (52 st)

Poliskåren ej organiserad
på avdelningar
men särskild
kriminalpolispersonal
finnes. Direkt
förmanskap utövas
av polisman i befäJsställning
(överkonstapel
eller motsvarande).

Typ S 3 (21 st)

Kommissarie eller överkonstapel

Ordningspolisavdelning
(ev. särskild
ordonnan savdelning)

Kriminalpolisavdelning
under särskilt
befäl

Typ L 1 (374 st)

Typ L 2 (110 st)

En eller flera fjär-dingsmän (polis-

män), samtliga för
såväl egentlig polis-verksamhet som exe-kutionsbiträdesverk-samhet.

Två eller flera fjär-dingsmän (polis-

män), varav en el-ler flera huvudsak-ligen för egentlig po-lisverksamhet och
övriga huvudsakli-gen för exekutions-biträdesverksamhet.

Typ L 3 (32 st)

Utredningsman (obefordrad) för hela distriktet

a)

b)

c)

+ fjär-

+ fjär-

+ fjärdingsmän med

dingsmän

dingsmän

huvudsakligen exeku-

enl. typ

enl. typ

tionsbiträdesverksam-

L 1

L 2

het

(3 st)

(10 st)

(10 st)

Typ S 4 (17 st)

Kommissarie

Kommissarie

Ordningspolisavdelning

Kriminalpolis-

avdelning

bevaknings- Ordonnans-avd. m. fl. avd.

1 Städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping
och Hälsingborg äro undantagna länspolischefs
verksamhetsområde.

Typ L 4 (187 st)

En eller flera befordrade polismän
(överkonstapel, kriminalkonstapel,
utredningsman etc.) för hela distriktet

a)

b)

c)

+ fjär-

+ fjär-

+ fjärdingsmän med

dingsmän

dingsmän

huvudsakligen exeku-

enl. typ

enl. typ

tionsbiträdesverksam-

L 1

L 2

het

(26 st)

(108 st)

(53 st)

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Bilaga B.

Göromålsförteckning.

Anmärkning. I förteckningen ha intagits polispersonalen i olika grader åliggande
göromål med undantag för rent administrativa uppgifter samt befälsåligganden,
såsom t. ex. personalledning, inspektion och kontroll m. m. Förteckningens indelning
är grundad på de båda huvudformerna för polisverksamhet, nämligen ordnings-
resp. kriminalpolistjänst, och avspeglar sålunda den normala arbets- och
göromålsfördelningen vid sådana poliskårer, där såväl ordningspolisavdelning som
kriminalpolisavdelning finnes inrättad. Det synes böra uppmärksammas, att enligt
flera lokala instruktioner även andra göromål än sådana som normalt tillhöra
kriminalpolisverksamheten hänföras till handläggning på kriminalpolisavdelning.
Dylika göromål ha i förteckningen utmärkts med en asterisk (*) framför nummerbeteckningen.

I. Ordningspolisverksamhet.

A. Enklare polisgöromål (E-göromål).

1. Delgivning av

a) arbetsförelägganden,

b) domboks- och protokollsutdrag,

c) förelägganden, kallelser m. m. i fattigvårds-, barnavårds-, mantals-, kyrkobokförings-
m. fl. ärenden,

d) föreläggande till inställelse vid fångvårdsanstalt,

e) kör- och trafikkortsindragningar,

f) kör- och trafikkortsvarningar,

g) militärförsändelser (obeställbara genom allmänna posten),

h) resolutioner och tillstånd,

i) strafförelägganden och

j) stämningar och kallelser från rådhusrätter och domstolar på annan ort.

2. Patrulleringstjänst till fots (jämväl N-göromål).

3. Registrering, vård m. m. av hittegods.

4. Trafikdirigering (jämväl N-göromål).

5. Utredningar (förhör och utredningar) angående/i ärenden rörande

a) försummelse att lösa radiolicens,

b) interimslicenser och interimsskyltar,

c) mantalsskrivning,

*d) mått och vikt.

6. Vakttjänst på polisstation (jämväl N-göromål).

B. Polisgöromål av normal svårighetsgrad (N-göromål).

1. Efterlysning och spaning rörande försvunna personer (jämväl S-göromål).

2. Efterspaning och gripande av personer (jämväl S-göromål).

3. Omhändertagande av vilsegångna barn och andra, som anträffas utan förmåga
att ta vara på sig själva, samt åtgärder i samband därmed.

4. Patrulleringstjänst till fots (jämväl E-göromål) eller medelst bil (radiobiltjänst;
jämväl S-göromål).

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

89

5. Trafikdirigering (jämväl E-göromål).

6. Trafikövervakning och trafikkontroll.

7. Upptagande av dagsbotsuppgift.

8. Utredningar (förhör och utredningar) angående/i ärenden rörande

a) amatörradiotillstånd,

b) anordnande av lotteri,

c) barnavård (förhör med underhållspliktiga, ekonomiska utredningar, intagning
å arbetshem etc.),

d) bötesförvandling,

e) eldfarliga oljor,

f) fattigvård (behov av fattigvård, hemortsrätt för vård eller understöd,
försörj ningspliktigas underhållsförmåga etc.),

g) fylleri,

h) förargelseväckande beteende,

i) förseelser mot ordningsstadgan,

j) försummad bolagsregistrering,

k) försuttna vitesförelägganden,

*1) handel med begagnade föremål,

*m) handel med preventivmedel,

*n) lösdrivare och bettlare,

o) misshandel på allmän plats,

P) ofog,

q) olaga byggnadsarbeten,

r) olycksfall av olika slag, drunkning etc.,

*s) passansökningar,

t) samvetsömma (intyg för ansökan om vapenfri tjänstgöring vid krigsmakten
eller om hel befrielse från sådan tjänstgöring m. m.),

u) skadegörelse,

v) skjutvapen och ammunition (lämplighet och behov av att få inneha skjutvapen
och ammunition, jaktmarkers och övningsplatsers belägenhet, tillståndsbevis,
kontroll, tillsyn och registrering av vapeninnehav, tillsyn
över vapenhandlare, registrering och kontroll av psykiskt sjuka och andra
personer, som icke böra betros med innehav av skjutvapen, kommunikation
med folkbokföringsregistret, olaga vapeninnehav etc.),

*w) straffverkställighet,

*x) svenskt medborgarskap,

y) tillstånd (enligt butiksstängningslagen, till offentliga tillställningar, till
skottlossning eller sprängning, till utskänkning etc.),

z) trafikförseelser,

å) trafikolyckor (olyckor med dödlig utgång hänföras i vissa polisdistrikt till
kriminalpolisavdelningen),

ä) utfärdande av intyg rörande tillverkning och försäljning av alster av
inhemsk husslöjd,

ö) uppskov med straffverkställighet,

aa) uraktlåtenhet att till patent- och registreringsverket insända föreskrivna
handlingar (patentärenden),
bb) uraktlåtenhet att skyddskoppsympa barn,
ce) uteblivande från civilförsvarsutbildning,
dd) våldsamt motstånd,

ee) återbekommande eller återkallelse av körkort (körkortsärenden).

9. Vakttjänst på polisstation (jämväl E-göromål).

10. Åtgärder för personers inställelse vid könspoliklinik eller hos läkare.

11. Övervakning av skötseln av hotell- och pensionatsrörelser.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

C. Svårare polisgöromål (S-göromål).

1. Efterlysning och spaning rörande försvunna personer (jämväl N-göromål).

2. Efterspaning och gripande av personer (jämväl N-göromål).

*3. Handläggning av sinnessjukärenden.

4. Patrulleringstjänst medelst bil (radiobiltjänst; jämväl N-göromål).

*5. Säkerhetstjänst.

6. Utredningar (förhör och utredningar) angående/i ärenden rörande

a) alkoholister,

*b) bränder,
c) djurplågeri,

*d) dödsfall utan föregående känd orsak,
e) förvärv av jordbruksfastighet,

*f) olaga jakt och fiske,
g) omhändertagande av sinnessjuka,

*h) rattfylleri,

*i) självmord,

*j) utlänningar (arbets- och uppehållstillstånd, vistelsetillstånd, förpassningsutredningar),

k) äganderätt (lagfartsärenden).

D. Övriga göromål (Ö-göromål).

1. Biträde vid olyckshändelser.

2. Biträde vid värnpliktsinskrivning och mantalsskrivning.

3. Förpassning av sinnessjuka, utvisade personer m. fl.

4. Införskaffande av mantals-, kyrkobokförings- och taxeringsuppgifter.

5. Införskaffande av uppgifter till företagsräkningar.

6. Stämpling av vilt.

7. Uppsättande av länskungörelser.

II. Kriminalpolisverksamhet.

Denna verksamhet omfattar huvudsakligen åtgärder, spaningsverksamhet, förhör
och utredningar etc. beträffande följande slag av brott (i förteckningen äro
brotten upptagna i samma ordning som strafflagens föreskrifter om deras beivrande): 1.

8 kap. strafflagen Brott mot rikets säkerhet, exempelvis högförräderi och

spioneri.

2. 9 » » Högmålsbrott.

3. 10 » » Brott mot allmän verksamhet, exempelvis våld eller

hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

4. 11 » » Brott mot allmän ordning, exempelvis upplopp; fylleri

och förargelseväckande beteende handläggas dock av
ordningspolisen.

5. 12 » » Förfalskningsbrott, exempelvis urkunds-, signatur- och

penningförfalskning.

6. 13 » » Mened, falskt åtal och annan osann utsaga.

7. 14 » » Mord, dråp och annan misshandel, fosterfördrivning,

överförande av könssjukdom m. m.

8. 15 » » Brott mot annans frihet eller frid, exempelvis våldtäkt

och hemfridsbrott.

9. 16 » » Ärekränkning.

10. 17 » » Brott mot familj, exempelvis tvegifte.

11. 18 » » Sedlighetsbrott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

91

12. 19 kap. strafflagen Allmänfarliga brott, exempelvis mordbrand.

13. 20 » » Stöld och rån samt egenmäktigt förfarande.

14. 21 » » Bedrägeri, utpressning, ocker och häleri.

15. 22 » » Förskingring och annan trolöshet.

16. 23 » » Gäldenärsbrott.

17. 24 » » Skadegörelse m. m.

18. 25 » » Ämbetsbrott.

19. 26 » » Brott av krigsmän, exempelvis undanhållande och rym ning.

20. Lönnbränning.

21. Övriga brott mot författningar angående rusdrycker

och pilsnerdricka.

22. Överträdelse av bestämmelserna om narkotiska ämnen

och beredningar.

23. Brott mot jaktlagstiftningen.

24. » » fiskelagstiftningen.

25. » » skattestrafflagen av den 11 juni 1943.

26. » » övrig speciallagstiftning.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Beräkningar rörande resultatet av förslaget

A. Kommissariepersonal.
Föreslagen lönegrad ...
Nuvarande lönegrad...

Antal tjänster

23

27

22 23

5 7

12

20 22 23 24 25 26

10 6 30 8 3 5

23 25 26
2 2 8

62 12
B. Övrig polispersonal (nedre radens uppgifter avse kriminalpolispersonal inkl. nuvarande

Föreslagen lönegrad...
Nuvarande lönegrad ..
Stockholm.........

Göteborg........

Malmö..........

Norrköping ____

Hälsingborg ____

Övriga städer ..

Köpingar ......

Övrig landsbygd

Summa

11

13

15

17

11

11-12

13

14

15

16

9-12

13

14

15

16

17

18

19

14

15

155

151

6

398

—

—

—

1 5

no

46

_

169

247

—

—

>2

—

25

14

34

30

—

96

no

—

—

—

1 1

1 1

8

17

13

49

33

1

10

3

12

39

18

1

1 _

101

119

258

24

11

12

1023

in

2

286

27

! 1

—

—

—

—

—

—

1 13

1 2

—

46

2

3

2

6

4

5

4

179

42

11

1

1

1

9

2

2

18

17

1 181

120
■ l

33

15

4

94

12

1

145

386

465

118

6

34

35

2 446

581

449

16

5

1

469

452

1

(0,01 %)

1120
(13,72 %)

3 567
(43,68 %)

1 F. n. polissyster (polissystrar)

2 Förste kriminalassistent (statens kriminaltekniska anstalt)

3 Kanslibiträde (Karlskoga)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75,

93

Bilaga C.

till lönegradsplacering av polispersonalen.

29

31

20 26

30

30

1 16

20

2

= 125 tjänster

37

polissystrar).

17

19

21

23

25

S:a

16

17

18

19

20

11

15

16

17

18

19

20

16

17

18

19

20

21

19

20

20

537

6

24

1

8

93

8

_

1387

•13

50

144

—

31

40

54

21

338

16

9

2

4

46

4

653

10

67

—

9

24

24

161

4

11

5

_

20

2

326

20

42

—

14

11

10

107

5

_

2

1

7

_

127

10

12

—

3

3

2

31

4

_

1

_

7

_

94

8

14

—*

1

4

3

31

47

7

2

16

1

1

9

4

28

169

7

18

25

8

1

_

__

2317

131

21

—

—

—

—

221

18

2

27

1

1

64

5

—

17

2

574

7

1

12

3

3

1

2

1

20

11

1

1

333

1

2

—

—

—

—

2

1

—

2

—

8

10

16

23

8

1

17

3

8

9

33

29

1

2

3

i

1660

6

8

—

—

—

—

—

1

2

—

1

—

—

—

—

19

767

117

93

27

2

21

4

255

178

253

241

10

4

28

Öl

103

259

1

19

107

1

8166

126 1
(1,54 %) (0,01 *)

1927
(23,60 %)

968

(11,85 %)

456

(5,58 %)

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Bilaga D.

Förslag

till

polislönereglemente.

1 avd. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Reglementets tillämpningsområde m. m.

1 mom. Detta reglemente äger tillämpning beträffande polismän, som tillhöra
högst kommissaries tjänstegrad och som äro anställda

a) hos polisdistrikt eller

b) vid poliskåren i Boden eller, i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar,
eljest hos staten.

2 mom. I reglementet avsedda polismän anställas såsom innehavare av

a) ordinarie tjänst,

b) extra ordinarie tjänst,

c) aspiranttjänst,

d) extra tjänst eller

e) arvodesbefattning.

I fråga om tjänster, som avses under a)—d), gälla nedan i denna avdelning
samt i 2 avd. meddelade bestämmelser. Angående bestämmande av
avlöningsförmåner för innehavare av arvodesbefattning stadgas i 3 avd.

2 §•

Vissa för reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser.

1 mom. I den mån icke annat stadgas, avses med vederbörande myndighet,

i fråga om hos polisdistrikt anställd polisman den kommunala myndighet,
som handhar polisdistriktets ekonomiska angelägenheter, samt

1 fråga om statligt anställd polisman vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Vid jämförelse mellan olika tjänster skall, där ej annat följer
av bestämmelser meddelade av Kungl. Maj:t, den tjänst anses högst, för
vilken månadslönen enligt 3 § statens löneplansförordning är högst. Hänsyn
skall härvid tagas inom lönegrad, som omfattar flera löneklasser, till
den högsta löneklassen och inom löneklass, som upptager flera lönebelopp,
till det högsta av dessa.

3 mom. Vad i reglementet sägs om avlöningsbestämmelser, meddelade
av Kungl. Maj :t, skall gälla jämväl beträffande avlöningsreglementet för
riksdagens verk.

4 mom. Angående den nämnd, statens lönenämnd, som skall finnas för
beredning av ärenden, som angå avlöningsförhållanden för innehavare av
tjänster, vid vilka avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser,
stadgas i statens allmänna avlöningsreglemente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

95

2 avd. Avlöningsbestämmelser.

1 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning.

3 §•

Polismans rätt till avlöningsförmåner m. m.

1 mom. Innehavare av i 1 § 2 mom. a)—d) avsedda tjänster äger på grund
av sin anställning rätt till avlöningsförmåner under förutsättningar och
enligt grunder, som stadgas i detta reglemente och de särskilda bestämmelser,
vilka meddelas på grund av föreskrift i reglementet eller eljest utfärdas
av Kungl. Maj :t, ävensom pensionsrätt i den mån så följer av gällande
tjänste- och familjepensionsbestämmelser.

Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest medgivits av Kungl.
Maj :t med stöd av riksdagens beslut må polisman icke för tjänstgöring vid
polisväsendet åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl. Maj :t för
uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom polismannens vanliga
tjänstutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva att
särskild gottgörelse må utgå.

2 mom. Då polisman frånträder utövningen av sin tjänst på grund av
att han samtidigt innehar annan anställning med avlöning enligt av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser såsom ordinarie, extra ordinarie eller extra
tjänsteman eller såsom aspirant, skall han, om ej Kungl. Maj :t annat medgiver,
allenast äga åtnjuta de med sistnämnda anställning förenade avlöningsförmånerna.

3 mom. Under vikariatslöneförordnande skall polisman avstå de med den
innehavda tjänsten förenade avlöningsförmånerna och i stället åtnjuta de
avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet
avser.

4 mom. Polisman, som utan något sitt förvållande förflyttats från högre
till lägre ordinarie tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas såsom innehavare
av den högre tjänsten.

4 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner.

1 mom. Avlöningsförmåner, som avses i denna avdelning, utgöras av:

lön (2 kap.),

semester och semesterersättning (3 kap.),

ersättning vid vikariat och gottgörelse för övertidstjänstgöring m. m. (4
kap.),

särskilda ersättningar och lönetillägg (5 kap.),

tjänstebostad och tjänstedx-äkt (6 kap.), samt

begravningshjälp m. m. (7 kap.).

2 mom. För polisman, vilken i egenskap av innehavare av i detta reglemente
avsedd tjänst åtnjuter avlöningsförmåner enligt krigsavlöningsbestämmelser,
träda nämnda förmåner i stället för å tjänsten eljest utgående
avlöningsförmåner.

3 mom. På beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t,
skall bero, om och i vad mån avdrag å lönen skall ske för polisman, som
åtnjuter avlöning i beställning å reservstat vid försvaret.

4 mom. Är polisman berättigad att av allmänna medel uppbära tjänstepension
eller årligt understöd, beror på beslut eller bestämmelser, som med -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

delas av Kungl. Maj :t, om och i vad mån av sådan anledning avdrag å lönen
skall ske. Vad sålunda stadgats äger icke tillämpning i fråga om reservpension
eller däremot svarande engångsbelopp.

5 mom. Uppbär polisman livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i statlig
eller kommunal tjänst, skall hans lön nedsättas med belopp motsvarande
livräntans belopp, såvida icke Kungl. Maj :t för visst fall annat medgiver.

6 mom. Polisman, som i enlighet med vad därom är särskilt stadgat
övergått på avgångsstat, åtnjuter i stället för å tjänsten eljest utgående avlöningsförmåner
avlöning enligt grunder, som i särskild ordning bestämmas
av Kungl. Maj :t.

2 kap. Lönen.

5 §.

Lönegrader. Löneklasser.

1 mom. Polisman skall tillhöra lönegrad med beteckning och nummer,
som framgå av nedan intagna tabell, vilken jämväl utvisar de löneklasser
lönegraden omfattar.

Tjänst

Aspirant:

Polisaspirant ............................

Extra:

Polisman................................

Extra ordinarie:

Poliskonstapel............................

Ordinarie:

Poliskonstapel............................

Förste poliskonstapel, polisassistent........

Kriminalassistent ........................

Polisassistent.............................

Förste kriminalassistent, förste polisassistent
Poliskommissarie ........................

Kriminalkommissarie, poliskommissarie

Lönegrad med
beteckning nr

Cf

11

eg

11

Ce

13

Ca

13

Ca

15

Ca

17

Ca

17

Ca

19

Ca

19

Ca

21

Ca

23

Ca

23

Ca

25

Ca

27

Ca

29

Omfattar löneklasserna
nr

11

11—14

13—16

13—16

15—18

17—20

17—20

19—22

19—22

21—24

23—26

23—26

25—28

27—30

29—32

Tjänst såsom kommissarie må placeras i lönegrad 31 efter medgivande
av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall.

2 mom. Om i vederbörlig ordning beslutas om inrättande av extra ordinarie
tjänst (lönegradsbeteckning Ce) i högre lönegrad än den 13:e eller
av extra tjänst (lönegradsbeteckning Cg) i högre lönegrad än den 11 :e,
skall sådan tjänst, såvida icke Kungl. Maj :t för Oss grupp av tjänster annat
föreskriver, placeras i någon av de i tabellen i 1 mom. angivna lönegraderna
och högst i den för motsvarande ordinarie tjänst gällande lönegraden.

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

3 mom. Bestämmelser om fördelningen av polismanstjänsterna på de i
1 mom. angivna lönegraderna meddelas av Kungl. Maj :t i enlighet med av
riksdagen godkända grunder. Innan beslut meddelas om placering i lönegrad
av polismanstjänst i polisdistrikt, skall yttrande i ärendet inhämtas
från polisväsendets organisationsnämnd.

4 mom. Inom varje lönegrad, som omfattar flera löneklasser, skall den
högsta löneklassen anses omfatta fyra lönerum. Att polisman hänföres till
högre lönerum än det lägsta medför icke, att han i sin tjänst erhåller högre
avlöning, men är av betydelse i vissa fall, då han tillträder annan tjänst.

6 §.

Grundläggande bestämmelser om löneklassplacering.

1 mom. Den, som tillträder tjänst, vars lönegrad omfattar flera löneklasser,
skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i 7 och 8 §§, vid
tjänstetillträdet placeras i lönegradens lägsta löneklass och för varje tidsperiod,
som nedan sägs, uppflyttas en löneklass inom lönegraden eller, då han
uppnått dennas högsta löneklass, ett lönerum inom löneklassen, intill dess
fjärde lönerummet uppnåtts.

Första tidsperioden utlöper vid utgången av det kalenderkvartal under
vilket tre år förflutit från tjänstetillträdet. Om från periodens början förekommit
mer än 120 dagar, vilka enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
icke må tillgodoräknas för uppflyttning, skall i stället gälla, att perioden
utlöper vid utgången av det kalenderkvartal, då från periodens början
infallit 976 dagar, vilka enligt samma bestämmelser må tillgodoräknas
för sådan uppflyttning.

Andra tidsperioden och följande tidsperioder räknas på motsvarande
sätt, varje period från ingången av det kalenderkvartal, från och med vilket
uppflyttning skett.

2 mom. Bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning i fråga
om den, som tillträder vikariatslöneförordnande.

7 §■

Löneklassplacering med hänsgn till tidigare innehavd tjänst.

1 mom. Tillträder polisman tjänst med lönegradsbeteckning Ca, Ce eller
Cg och har han tidigare innehaft tjänst med någon av dessa lönegradsbeteckningar
eller någon av lönegradsbeteckningarna Ma, Md, Me eller Mg,
sker placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) med hänsyn till tidigare
innehavd anställning enligt vad i denna paragraf sägs. Hänsyn må dock
icke tagas till tjänst, efter vars frånträdande polismannen under en sammanhängande
tid av tre år icke vid något tillfälle innehaft i reglementet
avsedd lönegradsplacerad tjänst eller annan anställning, vilken enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser skall i förevarande hänseende jämställas
med tjänst av angivet slag.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf skall iakttagas,

att vikariatslöneförordnande likställes med innehav av sådan tjänst, som
förordnandet avser, samt

att med tidigare tjänst avses jämväl tjänst, som bibehålies efter tillträdandet
av den nya tjänsten (vikariatslöneförordnandet).

2 mom. Polisman skall placeras och uppflyttas i löneklass (lönerum),

a) om den nya tjänsten är högre än den senast innehavda (befordran,
vikariatslöneförordnande å högre tjänst m. m.): enligt den vid reglemen7
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 75.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tet såsom bilaga I fogade placeringstabellen med tillhörande anvisningar,
tillämpade med utgångspunkt från den senast innehavda tjänsten,

b) om den nya tjänsten är lika hög som den senast innehavda (transport,
övergång från vikariatslöneförordnande till tjänst i samma lönegrad m. m.):
som om polismannen tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den
senast innehavda tjänsten, samt

c) om den nya tjänsten är lägre än den senast innehavda (övergång till
lägre tjänst frivilligt eller tvångsvis i annat fall än i 3 § 4 mom. avses, upphörande
av vikariatslöneförordnande å högre tjänst m. in.): som om polismannen
tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den senast innehavda
tjänsten.

Har polisman tidigare innehaft, i fall som avses under a), högre tjänst än
den senast innehavda och, i fall som avses under e), lägre, lika hög eller
högre tjänst, skall polismannen, om det är för honom förmånligare, placeras
och uppflyttas i löneklass (lönerum)

antingen enligt ovannämnda placeringstabell med tillhörande anvisningar,
iillämpade med utgångspunkt från den senast innehavda tjänst, som är lägre
än den nya, eller från dessförinnan innehavd tjänst, som är högre än den
förstnämnda men ändock lägre än den nya tjänsten,

eller som om polismannen tillträtt den nya tjänsten redan då han först
tillträdde lika hög eller högre tjänst.

Där enligt ovan meddelade bestämmelser polisman skall placeras och uppflyttas
som om han tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde viss
annan tjänst, skall, om de båda tjänsterna icke innehafts i en följd, för löneklassuppflyftning
tillgodoräknas den mellanliggande tiden, i den mån polismannen
därunder innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst,
som är lika hög som eller högre än den nya tjänsten, dock ej dagar, vilka enligt
av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser icke må tillgodoräknas för löneklassuppflyttning.

8 §•

Löneklassplacering enligt särskilda beslut och bestämmelser.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet
äger, om och i den mån så prövas skäligt, meddela beslut eller utfärda
bestämmelser, varigenom i visst fall eller viss grupp av fall förmånligare
placering eller uppflyttning i löneklass (lönerum) inom lönegraden må erhållas
än som följer av 6 och 7 §§.

9 §.

Lön enligt högre löneklass ån den, vari polismannen är placerad.

Polisman, som på grund av något sitt förvållande förflgttas från högre
till lägre ordinarie tjänst, äger åtnjuta lön lägst enligt den löneklass han tillhörde
omedelbart före förflyttningen, ändå att han icke är placerad i sagda
löneklass.

10 §.

Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

i mom. Lönerna för varje löneklass framgå av statens löneplansförordning.

Inom löneklass å löneplan nr 1 bestämmes polismans lön efter den ortsgrupp,
till vilken hans stationeringsort blivit hänförd. Där särskilda skäl det

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

föranleda, må dock Kungl. Maj :t beträffande viss polisman eller viss grupp
av polismän bestämma, att lön skall utgå efter annan ortsgrupp.

Angående fördelning av orterna i riket å olika ortsgrupper med hänsyn till
levnadskostnaderna å de skilda orterna gäller vad därom stadgas i anslutning
till statens allmänna avlöningsreglemente.

2 mom. För icke-ordinarie polisman, som är anställd för avkortad tjänstgöring,
skall lönen minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen.

Vid tillämpning härav skall iakttagas, att månadslön, som efter minskning
slutar på öretal, skall jämkas till närmaste krontal eller, om den slutar
pa 50 öre, till närmast högre krontal samt att daglön, som efter minskning
icke slutar å helt femtal ören, skall jämkas till närmaste femtal.

11 §•

Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper.

1 mom. Lönen utgår från och med den dag tjänsten enligt utnämningseller
annan tillsättningshandling tillträdes, till och med den dag tjänsten
frånträdes, med iakttagande av bestämmelserna i 3 och 4 §§.

Polisman är skyldig att vidkännas löneavdrag i enlighet med bestämmelserna
i 2 och 3 mom. här nedan samt 12 §, i den mån ej annat beslutes med
stöd av viss i reglementet meddelad bestämmelse eller Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet med hänsyn
till särskilda omständigheter finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma.

2 mom. Löneavdragen äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag.

A-avdraget framgår av statens löneplansförordning. För icke-ordinarie

polisman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i
förhållande till månadslönens minskning reducerat A-avdrag, i förekommande
fall jämkat på sätt i 10 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om
daglön.

B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget.

C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iakttagande
av föreskrifterna i 10 § 2 mom.

Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag,
föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.), tillämpas
det avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen.

3 mom. I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall polisman tillhöra
någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen

grupp 1, vartill hänföras aspiranter och extra polismän med mindre än 6
anställningsmånader,

grupp 2, vartill hänföras aspiranter och extra polismän med minst 6 men
mindre än 36 anställningsmånader, samt

grupp 3, vartill hänföras övriga tjänstemän.

Kungl. Maj :t meddelar närmare bestämmelser angående vad härvid skall
förstås med anställningsmånad.

12 §.

De fall, då löneavdrag skall tillämpas.

I. Tjänstledighet: Polisman äger åtnjuta lön under de förutsättningar och
i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i övrigt vidkännas
C-avdrag. För innehavare av aspiranttjänst eller extra tjänst skola
tillämpas bestämmelserna för den avdragsgrupp polismannen vid tjänstledighetens
början tillhör.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Tj änstledighetsorsak

1. Offentligt uppdrag.

a) Uppdrag såsom ledamot av riksdagen
eller kyrkomötet eller att vara riksdagens
revisor.

b) Uppdrag, där ersättning ej utgår eller
utgår allenast med visst belopp för
sammanträdes- eller förrättningsdag
och polismannen icke medgivits rätt
till gottgörelse för de avlöningsförmåner
han under ledigheten avstått,
i den mån ej fråga är om uppdrag
som avses under a).

2. Militärtjänstgöring, då Icrigsavlöningsreglementet
är tillämpligt å polismannen.

3. Militärtjänstgöring, då lcrigsavlöningsreglementet
icke är tillämpligt å polismannen.

a) Värnpliktstjänstgöring, som fullgöres
det kalenderår polismannen fyller 23
år eller därefter.

b) Frivillig befordrings- eller repetitionskurs
eller med sådan kurs jämställd
annan kurs eller övning, vilken erfordras
för vinnande eller bibehållande
av viss tjänstegrad (tjänsteklass) såsom
värnpliktigt befäl (värnpliktig
civilmilitär personal) eller såsom krigsfrivilligt
befäl. Frivillig utbildning för
vinnande eller bibehållande av kompetens
för viss i mobiliseringstabell
(motsvarande) ingående befattning,
vilken vederbörande förklarat sig villig
att bestrida under beredskapstillstånd
och vid krig.

c) Tjänstgöring, vilken åligger anställningshavare
i reserven, beställningshavare
å reservstat eller övergångsstat
samt officer i väg- och vattenbyggnadskåren.

Kaptens-, fanjunlcar- eller flaggunderofficerskurs
för anställningshavare
i reserven.

d) Hemvärnsövning, hemvärnskurs eller
sammanträde med hemvärnets representations-
eller verkställande organ.

e) Repgtitionsövning, som erfordras för
bibehållande av förutvarande fältflygare
vid krigsplacering såsom fältflygare
i krigsflygplan.

I. Arbete av synnerlig vikt för folkförsörjningen
eller av därmed jämförligt allmänt
intresse.

5. Iakttagelser, studier eller arbete av betydelse
för polisväsendet eller för polismannens
kompetens för viss uppgift eller befattning
inom polisväsendet.

Löneförmån

Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 3: Lön med A-avdrag.

Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser.

Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 32
dagar av ett och samma kalenderår.

Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser.

Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 45
dagar av ett och samma kalenderår.

Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser.

Grupp 3: Oavkortad lön dels därest Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
vederbörande myndighet så förordnar
med hänsyn till att iakttagelserna,
studierna eller arbetet prövas på ett påtagligt
sätt kunna tjäna polisväsendets intressen,
dels ock då tjänstledighet erhållits
för deltagande på egen begäran i utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

101

Tj änstledighetsorsak

6. Sjukdom m. m.

a) Sjukdom eller förlust av arbetsförmågan,
föranledd av i tjänsten inträffad
händelse, som enligt allmän lag
är att hänföra till olycksfall i arbete,
eller av våld eller misshandel, för vilken
polismannen blivit utsatt på grund av
tjänsten.

I tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom,
varom förmäles i gällande lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, 2)
smittsam sjukdom, som enligt gällande
epidemilag skall anmälas till vederbörande
myndighet, eller 3) sjukdom,
som enligt gällande epizootilag skall
anmälas till vederbörande myndighet.
Under tjänstgöring å utländsk ort
ådragen svårare sjukdom, som där uppträder
epidemiskt men ej alls eller
allenast i sällsynta fall förekommer
inom Sverige, eller svårare klimatsjukdom
i akut form, som tjänsteman
med stationering i land med tropiskt
eller halvtropiskt klimat ådragit sig.

Med tjänsten skall likställas annan
statlig eller icke-statlig anställning,
vid vilken avlöning utgår enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser,
samt uppdrag för statens eller
vederbörande polisdistrikts räkning.

b) Sjukdom i andra fall än under a) avses
eller tvångsvis anordnad läkarundersökning.

c) Svag hälsas vårdande, då behovet av
ledighet härför är behörigen styrkt.

7. Havandeskap eller barnsbörd.

Löneförmån

ningskurs vid polisväsendet. I andra fall
lön med B-avdrag sammanlagt högst 120
dagar under loppet av fem på varandra
följande kalenderår, dock högst 120 dagar
av den tid, under vilken tjänstemannen
innehar tjänst inom lönegrad med ett och
samma ordningsnummer.

Grupp 2: Oavkortad lön under högst 180
dagars ledighet av en och samma tj änstledighetsorsak.
Lön med B-avdrag i övrigt,
så framt ej vederbörande myndighet på
grund av särskilda förhållanden finner anledning
medgiva, att A-avdrag skall tilllämpas
eller att avdrag icke skäll äga rum.

Grupp 3: Oavkortad lön.

Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180 dagar
av ett eller samma kalenderår eller, vid
sjukdom som fortgår över årsskifte, högst
180 dagar i en följd.

Grupp 3: Oavkortad lön under högst följande
antal dagar av ett och samma kalenderår:

25 dagar för polismän tillhörande lönegraderna
11—14,

20 dagar för polismän tillhörande lönegraderna
15—26 samt

10 dagar för polismän tillhörande högre
lönegrader.

Oavkortad lön må likväl icke utgå, därest
tjänstledigheten åtnjutes å tid, då polismannen
på grund av föreskriften i 13 §
2 mom. c) andra stycket icke skulle hava
varit berättigad åtnjuta semester.

Lön med A-avdrag i övrigt.

Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120 dagar,
dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Tj änstledighetsorsak

Löneförmån

Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120 dagar,
dock ej för tid efter 120:e dagen från för-lossningen.

8. Tjänstgöringsförbud till förekommande av
smittas spridning.

Grupp 2: Oavkortad lön högst 180 dagar.
Lön med B-avdrag i övrigt, så framt ej
vederbörande myndighet på grund av sär-skilda förhållanden finner anledning med-giva, att A-avdrag skall tillämpas eller att
avdrag icke skall äga rum.

Grupp 3: Oavkortad lön.

9. Flyttning, för vilken ersättning för flytt-ningskostnad utgår av allmänna medel.

Grupp 3: Oavkortad lön högst 3 dagar.

10. Uppdrag inom sådan personalsammanslut-ning, som avser att tillvarataga tjänstemän-nens intressen i tjänsten eller främja deras
yrkesutbildning.

Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 15
dagar av ett och samma kalenderår.

11. Enskild angelägenhet av vikt.

Grupp 3: Lön med B-avdrag högst 15 dagar
av ett och samma kalenderår.

II. Arbete vid vederbörande verk (polisdistrikt) kan icke beredas innehavare
av aspiranttjänst eller extra tjänst: Polismannen skall, om han ej åtnjuter
semester, vidkännas C-avdrag.

III. Avstängning från tjänstgöring m. m.: År polismannen avstängd från
tjänstgöring, enär han vägrar underkasta sig ålagd läkarundersökning, fortares
med lönen i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
eller beslut.

Är polisman avstängd från tjänstgöring av annan anledning än nyss
sagts, anhållen såsom misstänkt för brott eller häktad för brott eller undergår
han frihetsstraff, är han skyldig vidkännas C-avdrag, vederbörande myndighet
likväl obetaget att, där så prövas skäligt, låta honom uppbära viss
del av lönen. Finnes avstängningen hava varit obefogad, blir den anhållne
ej häktad eller blir den anhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag ej
tillämpas och innehållen lön utbetalas.

IV. Polisman avhåller sig från tjänstgöring utan att hava erhållit ledighet
eller kunna styrka giltigt förfall: Polismannen skall vidkännas C-avdrag.

3 kap. Semester och semesterersättning.

13 §.

Semester.

1 mom. Polisman äger rätt att erhålla semester under det antal dagar
för helt år räknat (år ssemester), som framgår av följande sammanställning.

Semestern erhålles å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens
behöriga gång, under det löpande kalenderåret eller, om detta på grund av
tjänstgöringsförhållandena icke kunnat ske eller vederbörande polischef i
annat fall finner skäl därtill lämna medgivande, under tiden 1 januari—31
maj nästpåfoljande år. Utan hinder av vad nu sagts må polisman stationerad

Kangl. Maj:ts proposition nr 75.

103

Polismän tillhörande

Till och med

Från och med

det kalenderår, under vilket
polismannen fyller

31) år

40 år

avdragsgrupp 1 eller 2 ................................

20 dagar

20 dagar

avdragsgrupp 3: lönegraderna 11—14 ..................

20 >

30 »

lönegraderna 15—26 ..................

25 »

35 »

högre lönegrader ......................

35 >

45 ,

å ort inom riket, där kallortstillägg utgår, av vederbörande polischef kunna
medgivas att erhålla återstående semester under nästpåfoljande år i
följd med semester för detta år.

Den, som bär sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig
att begagna sig av semester, då sådant föreskrives av vederbörande myndighet.

Till vissa icke-ordinarie polismän kan utgå semesterersättning enligt bestämmelserna
i 14 §.

2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande.

a) Innehaves i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst under allenast
del av kalenderår, beräknas semestern i förhållande till tiden för tjänstinnehavet.
Uppkommer därvid brutet dagantal, sker avrundning till närmaste
hela dagantal. Uppgår den beräknade tiden till mindre än en halv dag,
föreligger icke rätt till semester. Såsom undantag från vad nu sagts skall
gälla, att polisman, som avgår med rätt till ålderspension, äger åtnjuta den
semester, som skulle tillkomma honom, om han kvarstode i tjänst till kalenderårets
utgång.

Äro olika årssemestrar tillämpliga för skilda delar av samma kalenderår,
beräknas semestern för varje del för sig, varefter den sammanlagda semestertiden
avrundas på nyss angivet sätt. Härvid skall hänsyn ej tagas till anställningstid,
för vilken semesterersättning utgått.

b) Har den, som tillträder i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst,
under samma kalenderår innehaft annan anställning med avlöning enligt av
Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, skall, om semestern i denna anställning
beräknas för löpande kalenderår, vad under a) stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Har polisman omedelbart före tjänstetillträdet innehaft sådan i nästföregående
stycke omförmäld anställning, i vilken semestern icke beräknas för
löpande kalenderår, äger polismannen i den tillträdda tjänsten erhålla i
den tidigare anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den semester,
vartill polismannen eljest är berättigad enligt bestämmelserna i denna
paragraf, må han åtnjuta högst det antal semesterdagar, varmed årssemestern
i den nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetillträdet beräknade
summan av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare under kalenderåret
åtnjuten semester. Med åtnjuten semester skall jämställas semestertid,
för vilken semesterersättning uppburits.

c) Vidkännes polisman C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag, må semestern enligt av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser minskas med så stor del av årssemestern, som belöper
på avdragstiden.

Har polisman under innehav av i detta reglemente avsedd tjänst eller av
annan anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
—- oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring för -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

söksvis -— under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledighet,
som avses i 12 § I, punkt 6 b) eller c) eller punkt 11, eller åtnjutit
semester, må han ej, med mindre vederbörande myndighet finner skäl
därtill lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90
dagar tjänstgjort i anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag
för statens eller polisdistriktets räkning.

d) Har semester åtnjutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro
tjänstefria, skall semestern anses hava omfattat jämväl den eller de mellanliggande
dagarna, i den mån ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som
meddelas av Kungl. Maj:t. Om semester åtnjutits å del av dag, som i övrigt
är tjänstefri till följd av partiell tjänstledighet, skall semestern anses hava
omfattat hela nämnda dag.

14 §.

Semesterersättning.

Därest polisman, som är aspirant eller extra tjänsteman, avgår ur polisdistriktets
tjänst eller — i fråga om statligt anställd polisman — ur statens
tjänst eller avlider innan han ånjutit den semester, vartill han vid avgången
eller dödsfallet var berättigad enligt bestämmelserna i 13 §, äger polismannen
eller, om han avlidit, hans dödsbo erhålla semesterersättning. Semesterersättningen
skall motsvara den lön, som polismannen skulle hava erhållit
under förlängd anställning det antal dagar, som den återstående semestern
omfattar.

i kap. Ersättning vid vikariat och gottgöreise för övertidstjänstgöring m. in.

15 §.

Ersättning vid vikariat m. m.

1 mom. Då det prövas erforderligt att uppehålla polismanstjänst med
vikarie och därför anlitas polisman, som innehar lönegradsplacerad tjänst,
må polismannen utan förändring av anställningen meddelas vikariatsförordnande
å tjänsten. Sådant förordnande må kunna meddelas jämväl i det
fall, att tjänstens innehavare för handläggning av visst ärende eller viss
grupp av ärenden eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten
erhållit befrielse helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromåi.

2 mom. Polisman, som innehar lönegradsplacerad tjänst, må, där ej annat
följer av beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, kunna
meddelas förordnande, vilket utan att innebära vikariat å viss tjänst avser
bestridande av göromål, som eljest ankomma på polismän i viss högre lönegrad.
Beträffande sådant förordnande att bestrida göromål skall vad i 3
och 4 mom. stadgas om vikariatsförordnande äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att
uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under minst 6 månader
i följd, skall, så framt icke Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av
fall annorlunda beslutat, med tillämpning av 42 § polisreglementet vikariatslöneförordnande
snarast möjligt meddelas å tjänsten. Kungl. Maj :t må
jämväl eljest, då särskilda skäl det föranleda, medgiva, att vikariatslöneförordnande
å tjänst av angivna slag må meddelas.

Vikariatslöneförordnande må icke meddelas annan än den, som äger behörighet
för tjänst av det slag förordnandet avser och i övrigt är fullt lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

105

lig för förordnandet. Ifrågakommer till sådant förordnande annan än den,
som innehar i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han i stället
anställas som extra polisman med placering i lönegrad med samma
ordningsnummer, som gäller för den uppehållna tjänsten.

4 mom. Innehavare av vikariatsförordnande å högre tjänst äger, där ej
fråga är om vikariatslöneförordnande, åtnjuta vikariatsersättning.

Härvid skall iakttagas,

att polisaspirant behandlas som om han vore innehavare av sådan ordinarie
eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst
från aspiranttjänsten, samt

att innehavare av sådan extra tjänst, som enligt vederbörande myndighets
beprövande motsvarar ordinarie eller extra ordinarie tjänst men är placerad
i lönegrad med lägre ordningsnummer än denna, behandlas som om
han i stället innehade en motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst.

Vikariatsersättningen utgår enligt särskilda av Kungl. Maj :t med stöd av
riksdagens beslut utfärdade, såsom bilaga till statens löneplansförordning
fogade tabeller med tillhörande anvisningar.

Vid vikariatsförordnande skall, då så med hänsyn till göromålens art och
omfattning finnes skäligt, vikariatsersättningen bestämmas till lägre belopp
än som eljest skolat utgå.

5 mom. Polisman, som vid sidan av tjänstgöring i egen tjänst på grund
av förordnande bestrider polismanstjänst i annat polisdistrikt, äger åtnjuta
ersättning med 6 kronor för dag. Avser förordnandet högre tjänst, skall
denna särskilda ersättning utgå i stället för vikariatsersättning enligt 4
mom.

16 §.

Gottgörelse för övertidstjänstgöring in. m.

1 mom. Där polisman undantagsvis måste anlitas för övertidst jänstgöring,
må han kunna för sagda tjänstgöring erhålla gottgörelse i enlighet med
bestämmelserna här nedan samt de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj :t
meddelar. Sådan gottgörelse cmå dock icke, med mindre Kungl. Maj :t därtill
lämnar medgivande, tillkomma den, som innehar eller å förordnande uppehåller
tjänst i högre lönegrad än den 22:a. Såsom förutsättning för gottgörelse
skall vidare, där ej särskilda skäl annat föranleda, gälla, att tjänsten
enligt vederbörande myndighets beprövande avser arbete av sådant slag, att
behovet och varaktigheten av övertidstjänstgöring kunna kontrolleras, och
att polismannen icke inom arbetsområdet utövar mera självständigt befäl.

Med övertidstjänstgöring förstås tjänstgöring utöver den, som av KungL
Maj:t eller vederbörande myndighet fastställts såsom normal för den tjänst
eller det slag av tjänstgöring, varom fråga är. Vad angår polisman, som anställts
för avkortad tjänstgöring, förstås med övertidstjänstgöring vad som
överskjuter full tjänstgöring. Såsom övertidstjänstgöring anses icke tjänstgöring,
vars fullgörande icke påkallats eller godkänts av vederbörligt befäl.

Med arbete å kvalificerad övertid förstås övertidstjänstgöring å natt, varmed
här avses tiden mellan klockan 22 och 6, å sön- eller helgdag, påskafton,
midsommarafton eller julafton eller å tid, som infaller mellan klockan
18 och 22 å dag före sön- eller helgdag. Med arbete å enkel övertid förstås
övertidstjänstgöring å annan tid än nu sagts.

2 mom. Gottgörelse för övertidstjänstgöring skall, i den män så kan ske,
utgå i form av ledighet från annan tjänstgöring. Tiden för sådan kompensationsledighet
skall motsvara en och en halv gånger den tid övertidstjänstgöringen
omfattat. Kompensationsledighet för arbete, som utförts å kvalifi -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

cerad övertid, skall likväl, om den beredes å annan tid än sådan, å vilken
övertidstjänstgöring anses utgöra arbete å kvalificerad övertid, omfatta dubbelt
så lång tid som den, varunder övertidstjänstgöringen fullgjorts.

3 mom. 1 den mån gottgörelse för fullgjord övertidstjänstgöring icke kan
i enlighet med vad i 2 mom. sägs beredas genom ledighet, äger polismannen
för densamma åtnjuta övertidsersättning.

Övertidsersättningen för timme vid arbete å enkel övertid och vid arbete
å kvalificerad övertid framgår av statens löneplansförordning. För polisman
skall, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser som meddelats av
Kungl. Maj :t, tillämpas den övertidsersättning, som gäller för den löneklass
och ortsgrupp, efter vilken han åtnjuter lön. För övertidsarbete, som utförts
å högre tjänst, utan att polismannen i denna tjänst åtnjutit vikariatslön,
skall dock övertidsersättningen utgå med belopp, som gäller för löneklassen
närmast över den, efter vilken polismannen åtnjuter lön, eller för den högre
löneklass, som utgör lägsta löneklassen inom den uppehållna tjänstens lönegrad.
För övertidsarbete, som frivilligt utförts å lägre tjänst, må övertidsersättningen
icke utgå med högre belopp än som gäller för högsta löneklassen
i den lägre tjänstens lönegrad.

I intet fall må övertidsersättning utgå enligt högre löneklass än den 25 :e.

4 mom. Där polisman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, undantagsvis
måste anlitas för tjänstgöring jämväl å sådan dag eller del av dag,
under vilken han med hänsyn till den för honom gällande anställningen
eljest icke skolat tjänstgöra, äger han härför åtnjuta fgllnadslön. Denna
skall för hel dag vara lika med daglönen och för del av dag utgöras av den
därpå belöpande delen av daglönen. Med daglön förstås härvid det belopp,
som skulle hava utgjort polismannens daglön, om han varit anställd för
full tjänstgöring.

Vad i första stycket sagts skall gälla jämväl vid förordnande att uppehålla
annan tjänst, som är lika hög som eller högre än polismannens egen
tjänst, så framt icke vikariatslön utgår.

5 kap. Särskilda ersättningar och lönetillägg.

17 §.

Särskilda ersättningar.

1 mom. Angående ersättning vid förrättning och tjänsteresa gäller vad
därom stadgas i allmänna resereglementet och i särskilda av Kungl. Maj :t
meddelade föreskrifter.

2 mom. Polisman, som vid semesters inträde tjänstgör å annan ort än
stationeringsorten eller som vid semesters upphörande skall tjänstgöra å
sådan annan ort, äger, om i 1 mom. avsett fall ej föreligger, åtnjuta resekostnadsersättning
enligt allmänna resereglementet eller särskilda av Kungl.
Maj :t meddelade föreskrifter för av honom vid semesterns inträde eller
upphörande företagen resa mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna.
Företager polismannen inom riket resa mellan tjänstgöringsorten och annan
ort än stationeringsorten, må han åtnjuta ersättning för densamma, dock
icke med högre belopp än som motsvarar beräknad resekostnad för resa
mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna. Här meddelade bestämmelser
skola allenast gälla beträffande resor i samband med semester omfattande
minst sex dagar i följd.

Därest polisman efter semesterns inträde men före utgången av densamma
återkallas till tjänstgöring, beror på prövning av Kungl. Maj:t eller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

107

•efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet, i vad mån
ersättning må utgå för av polismannen företagen resa, som står i samband
med semesterns avbrytande.

3 mom. Ordinarie eller extra ordinarie polisman som förflyttas på grund
av indragning av polistjänst eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt
önskan äger, i förekommande fall utan hinder av bestämmelserna
i 3 § 2 och 3 mom., åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt av Kungl.
Maj :t fastställda grunder.

Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t därtill bemyndigar, äger
medgiva, att ersättning för flyttningskostnad må utgå till annan polisman
eller under andra förutsättningar än ovan sagts.

4 mom. Ersättning för tillhandahållande av kontorslokal utgår till polisman
enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder.

18 §.

Kallortstillägg m. m.

1 mom. Till polisman stationerad å sådan ort inom rikets nordliga delar,
där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna
i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende,
utgår, i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas, kallortstillägg med
följande för olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen

för kallortsklass I ...................... 120 kronor

» » II 192 »

» » in 300 »

» »> IV 456 »

» » V 672 »

» )> VI 900 »

För polisman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas
ett i förhållande till avkortningen minskat kallortstillägg.

Kallortstillägg skall avstås för tid, då polismannen vidkännes C-avdrag å
lönen.

2 mom. Närmare bestämmelser angående de orter, å vilka kallortstillägg
skall utgå, och dessa orters fördelning å de olika kallortsklasserna meddelas
av Kungl. Maj :t.

3 mom. Polisman, som å ort tillhörande kallortsklass VI fullgör tjänstgöring,
vilken är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta honom för inverkan
av ortens klimatiska förhållanden, kan enligt av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 75 öre för varje dag, då
han fullgör sådan tjänstgöring.

19 §.

Lönetillägg m. m.

1 mom. I enlighet med bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t med
stöd av riksdagens beslut, utgår

a) beredskapsersättning för fullgörande av viss beredskapstjänstgöring;

b) tjänstgöringstillägg för viss tjänstgöring, som fullgöres av polismän,
vilka icke är o berättigade att åtnjuta gottgörelse för övertidstjänstgöring;
samt

c) vittnesarvode för vissa vittnesinställelser.

2 mom. Gratifikation eller belöning må kunna tilldelas polisman, därest
medel för sådant ändamål finnas anvisade.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

6 kap. Tjänstebostad och tjänstedräkt.

20 §.

Tjänstebostad m. m.

t mom. Därest åt polisman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet
och storlek överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga
och i särskilda av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av vederbörande myndighet meddelade bestämmelser, är han
skyldig mottaga och bebo tjänstebostaden.

Skyldighet att mottaga och bebo tjänstebostad, för vilken enligt vad nedan
i denna paragraf sägs ersättning skall utgå, föreligger likväl endast, om vederbörande
myndighet prövar bostadens upplåtande till polismannen vara
påkallat ur tjänstesynpunkt.

2 mom. Har åt polisman anvisats tjänstebostad, som han är skyldig mottaga,
skall han för densamma månadsvis i efterskott erlägga ersättning genom
avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, i den mån utgående
avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (hyresavdrag).

Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet
gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt
beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostaden
belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid
ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det
liyrestal, som för orten beräknats i samband med lönegrupperingen. Vid
ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens belägenhet och
dess karaktär av tjänstebostad. I ersättning skall i förekommande fall inbegripas
gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av
möbler. I övrigt skola vid ersättningens bestämmande iakttagas de föreskrifter,
som Kungl. Maj :t meddelar.

Ersättningens storlek bestämmes genom överenskommelse mellan vederbörande
myndighet och polismannen. Kan sådan överenskommelse icke träffas,
skall ersättningsfrågan hänskjutas till statens bostadsnämnd. Över
nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande, må klagan
icke föras. Intill dess ersättningen blivit bestämd, skall densamma utgå med
det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att,
därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad han erlagt
för mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän
minst ett år förflutit från det ersättningen fastställdes.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla
polismannen bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga
ersättning därför beräknad efter vederbörande myndighets självkostnadspris.

3 mom. Det åligger innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans
dödsbo att i den omfattning, som kan finnas lämplig, mot skälig gottgörelse
upplåta utrymme i tjänstebostaden för polismannens vikarie eller efterträdare.

''t mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo
skall, såvitt annat icke avtalats, avträda tjänstebostaden å fardag, som infaller
näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfallet timat.
Avflyttning skall dock, om icke annorlunda överenskommes, ske,

a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas,
inom skälig tid därefter, om ny tjänstebostad anvisats honom, men eljest å

Knngl. Maj:ts proposition nr 75.

109

den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom
om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen,

b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, å närmaste
fardag efter avgången samt

c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid
den löpande månadens utgång.

5 mom. I fråga om tjänstebostads begagnande samt vård och underhåll
skola de särskilda föreskrifter gälla, som härutinnan meddelas av vederbörande
myndighet.

21 §.

Tjänstedräkt och tjånstetecken m. m.

1 mom. I fråga om polismans skyldighet att bära eller innehava tjänstedräkt
eller tjånstetecken samt att innehava övrig för tjänsten erforderlig
utrustning skall gälla vad Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t
därtill bemyndigar, därutinnan bestämmer.

Närmare föreskrifter angående vad vid tillämpning av bestämmelserna i
denna paragraf skall förstås med tjänstedräkt, tjånstetecken och skyddsbeklädnad
meddelas av Kungl. Maj :t.

2 mom. Polisman, som är aspirant eller extra tjänsteman, äger såsom lån
utan ersättning erhålla för tjänsten erforderlig beklädnad och utrustning.

I vad mån polismannen vid tjänstledighet med skyldighet att vidkännas
C-avdrag å lönen skall avstå jämväl förmånen av fri beklädnad bestämmes
av Kungl. Maj :t.

3 mom. a) Ordinarie eller extra ordinarie polisman må enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser såsom lån utan ersättning erhålla skyddsbeklädnad
eller annan av särskild tjänstgöring påkallad beklädnad ävensom
övrig för tjänsten erforderlig, till obligatoriska persedlar icke hörande utrustning.

b) Sådan under a) avsedd polisman, som är skyldig att innehava tjänstedräkt,
äger vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie tjänst
uppbära ekiperingshjälp med 750 kronor, om han icke i annan tidigare anställning
vid polisväsendet uppburit ekiperingshjälp.

c) För underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar äger under a)
avsedd polisman uppbära ckiperingsbidrag med 270 kronor för år räknat.
För polisman, som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under
tjänstgöringen bära civil dräkt, skall dock ekiperingsbidraget utgå med 135
kronor.

Rätt till ekiperingsbidrag inträder vid ingången av kalendermånaden näst
efter den då ett år förflutit från och med den dag, då polismannen blev
berättigad till ekiperingshjälp. Bidraget utbetalas under de villkor i övrigt
och enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet.

7 kap. Begravningshjälp m. m.

22 §.

1 mom. Avlider polisman, som tillhör någon av de i 11 § 3 mom. angivna
grupperna 2 och 3, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas
ett belopp av 500 kronor. Efterlämnar polismannen anhöriga, vilka äro berättigade
till familjepension, som utgår på grund av tjänsten, skall dock,

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

där polismannens månadslön överstiger familj epensionen för månad, begravningshjälpen
förhöjas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning
av sagda förhöjning skola läggas till grund förhållandena under den
månad, då dödsfallet inträffat.

1 första stycket avsett belopp skall i förekommande fall minskas med begravningshjälp,
vartill dödsboet är berättigat enligt allmän lag eller särskild
författning.

2 mom. Avlider polisman under tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten,
må, i förekommande fall utöver begravningshjälp, ersättning utgå
för kostnaderna för transport av den avlidne till stationeringsorten eller till
annan ort, i sistnämnda fall dock högst med belopp motsvarande kostnaderna
för transport till stationeringsorten.

8 kap. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner.

23 §.

1 mom. I den mån ej annat följer av vad i 2 och 3 inom. sägs eller av
särskilt av Kungl. Maj :t meddelat beslut, skall på nedan angivet sätt beräkning
och utbetalning varje kalendermånad för sig ske av det belopp, som
tillkommer polisman på grund av de i reglementet innefattade eller med stöd
av detsamma meddelade bestämmelserna om

lön och löneavdrag,

vikariatsersättning och annan därmed jämförlig ersättning ävensom i 16 §
4 mom. avsedd fyllnadslön samt

kallortstillägg.

Vid beräkningen iakttages

a) att tillämpning skall ske av månadslön, så framt icke tillämpning av
daglön påkallas till följd av att lönen avser allenast en del av månaden eller
för olika delar av månaden skall beräknas enligt olika löneklasser eller ortsgrupper
eller eljest enligt olika grunder eller skall utbetalas från skilda
tjänsteställen,

b) att beträffande C-avdrag vad under a) här ovan sagts skall äga motsvarande
tillämpning,

c) att beträffande sådan annan förmån än lönen, som är upptagen med
visst belopp för år i''äknat, vad under a) sagts skall äga motsvarande tillämpning,
varvid förmånen skall anses belöpa med lika stort belopp å varje kalendermånad
och månadsbelopp med lika stor del å varje dag under månaden,
samt

d) att, om annan jämkningsföreskrift ej gäller, vad av månads- eller dagbelopp
överskjuter helt öretal bortfaller.

Utbetalningen av för viss kalendermånad beräknat belopp, till den del detsamma
icke skall innehållas enligt särskilda föreskrifter, sker tidigast den
tjugufemte dagen och senast den sista helgfria dagen i månaden. Vederbörande
myndighet må dock medgiva, att utbetalningen äger rum tidigast den
tjuguandra dagen i december månad. Om beloppet tillställes polismannen
genom postverket eller genom insättning i bank, skall det av vederbörande
myndighet utanordnas i så god tid, att det kan beräknas vara för polismannen
tillgängligt senast den sista helgfria dagen i månaden.

Då polismans anställning upphör vid annan tidpunkt än kalendermånads
utgång, skall, oavsett vad i nästföregående stycke sagts, utbetalningen ske i
samband med anställningens upphörande.

2 mom. Efter vederbörande myndighets beslut må i 1 mom. avsedd utbetalning
grundas på preliminär beräkning, vid vilken hänsyn icke tages till

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tjänstgöringsförhållandena under den löpande kalendermånaden eller hänsyn
allenast tages till tjänstgöringsförhållandena intill viss dag i månaden.
Om efter dylik beräkning utbetalat belopp understiger eller överstiger det
som skolat utgå vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. här ovan skall
skillnaden vid nästföljande utbetalningstillfälle i förstnämnda fall utbetalas
till polismannen och i sistnämnda fall avdragas från det belopp, som då eljest
skolat utbetalas. I den mån utbetalat belopp, som grundar sig på preliminär
beräkning, överstiger det, som skolat utgå vid tillämpning av bestämmelserna
i 1 mom., och skillnadsbeloppet icke kan avdragas i nyss angiven
ordning, skall polismannen vara skyldig att återbetala detsamma inom den
tid och i den ordning, som vederbörande myndighet bestämmer.

3 mom. Efter vederbörande myndighets beslut må utbetalning vid tidigare
tidpunkt än i 1 mom. sägs kunna ske undantagsvis, då särskilt ömmande
omständigheter föreligga och tillfällig hjälp för mötande av oförutsedda och
hastigt påkommande utgifter är av behovet synnerligen påkallad.

Utbetalning må avse högst det belopp, som kunnat utgå, om tjänstemannens
anställning upphört vid utbetalningstillfället.

4 mom. I fråga om tidpunkt och sätt för utbetalning av annan i reglementet
avsedd avlöningsförmån än som angives i 1 mom. äger den utbetalande
myndigheten, i den mån ej Kungl. Maj :t härom förordnat, besluta efter
vad som synes myndigheten lämpligast.

9 kap. Polismans skyldighet att underkasta sig ändring i
avlöningsbesifimmelserna m. m.

24 §.

1 mom. Polisman är pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande
av eller eljest ändrade bestämmelser rörande de förmåner och ersättningar
m. tu., om vilka förmäles i nedan angivna delar av reglementet:

6 och 7 §§ angående placering och uppflyttning i löneklass och lönerum,

12 § I, punkt 3 angående tjänstledighet för militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet
icke är å polismannen tillämpligt,

12 § I, punkt 6 och i anslutning därtill meddelade särskilda bestämmelser
angående tjänstledighet för sjukdom m. in., i den mån ändrade bestämmelser
påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring,

13 och 14 §§, såvitt angår tid då krigsavlöningsreglementet är å polismannen
tillämpligt,

15 § 5 mom. angående ersättning vid bestridande av polismanstjänst i visst
fall,

16 § angående gottgörelse för övertidstjänstgöring m. m.,

17—19 §§ angående särskilda ersättningar och lönetillägg, utom såvitt
angår de i 18 § 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna angående kallortstillägg,

20 § angående tjänstebostad m. m., samt

21 § angående tjänstedräkt m. m.

2 mom. Polisman är vidare skyldig underkasta sig minskning i eller upphörande
av extra inkomster, vilka kunna medfölja tjänsten eller utgå för
bestyr i sammanhang därmed.

25 §.

Den som icke åtnöjes med kommunal myndighets beslut i fråga om tilllämpningen
av bestämmelserna i denna avdelning, utom i vad de avse
tjänsters placering i lönegrad och fastställande av hyresavdrag för tjänste -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bostad, äger anföra besvär över beslutet hos vederbörande länsstyrelse (överståthållarämbetet).
Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen (överståthållarämbetet)
inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del
av beslutet.

3 avd. Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av arvodes befattning.

26 §.

För innehavare av i 1 § 2 mom. e) avsedd arvodesbefattning fastställas
avlöningsförmånerna av vederbörande myndighet, i den män ej Kungl. Maj :t
härutinnan meddelar beslut. Vid bestämmande av avlöningsförmåner för
här avsedda polismän skall föreskrift meddelas angående semester och semesterersättning.

Är polisman, som i första stycket avses, berättigad att av allmänna medel
uppbära tjänstepension eller årligt understöd eller lön för beställning å reservstat
vid försvaret, skall hänsyn härtill tagas vid avlöningens bestämmande,
i den mån icke pensionsförmånen utgöres av reservpension eller däremot
svarande engångsbelopp.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1954. Beträffande polisdistrikt
eller organisationsenhet inom polisdistrikt, som är föremål för stridsåtgärd
från polispersonalens sida, må kommunal myndighet i vederbörlig ordning
dock besluta om uppskov med reglementets tillämpning på den vid
reglementets ikraftträdande inom distriktet eller organisationsenheten anställda
polispersonalen tills vidare, intill dess stridsåtgärderna hävts eller
på annat sätt bringats att upphöra. I avbidan härpå skall för ifrågavarande
polispersonal de kommunala bestämmelser, som tillämpades den 1 februari
1954, äga fortsatt tillämpning. Beslut om uppskov med polislönereglementets
tillämpning skall underställas länsstyrelsens (överståthållarämbetets) prövning.

Vid reglementets tillämpning skola iakttagas de övergångsbestämmelser,
som Kungl. Maj :t i särskild ordning meddelar.

Kungl. Maj ris proposition nr 75.

113

Bilaga I.

Placeriogstabell.

Löneklassplacering i tjänst med lönegradsbeteckning Ca, Ce eller Cg
med hänsyn till lägre tjänst med någon av dessa lönegradsbeteckningar
eller någon av lönegradsbeteckningarna
Ma, Me eller Mg.

I tabellen angives i varje sifferkombination lönegradsnummer före samt
löneklass- och lönerumsnummer efter kolon.

Kolumn

a

b

c

d,

d2

1

d3

d4

10:10

9:10

8 : 10

7:10,

6: 92

5: 83

I

4: 7,

11 : 11

10: 11

9:11

i 8:11.

7:10,

6: 93

5: 8*

12:12

11:12

10:12

j 9:12,

8:11,

7: 10,

6: 94 1

13:13

12 : 13

11 : 13

10:13,

9:12,

8:11,

7 : 104

14: 14

13: 14

12:14

11 : 14,

10:13,

9:12,

8: 11*

15:15

14 : 15

13:15

12:15,

11:14,

10:13,

9 : 124

16:16

15:16

14: 16

13:16,

12 : 15,

11:14,

10:134

17:17

16:17

In: 17

14:17,

13 : 16,

12 :15,

11:14,

18:18

17:18

16:18

15:18,

14 :17,

13:16,

12:15*

19:19

18:19

17:19

16 : 19,

15:18,

14:17,

13:16*

20:20

19:20

18:20

17: 20,

16 :19,

15 :18,

14 :17* j

21:21

20:21

19:21

18:21,

17: 20,

16 : 19,

15 :18*

22: 22

21:22

20 :22

19 : 22,

18:21,

17:20,

16 :19*

23:23

22:23

21:23

20:23,

19:22,

18:21,

17: SO*

24:24

23: 24

22:24

21:24,

20 :23,

19 : 22,

18:21* |

25:25

24:25

23:25

22 : 25,

21:24,

20:23,

19:22*

26:26

25:26

24: 26

23 :26,

22:25,

21 :24,

20:23*

27 :27

26:27

25:27

24:27,

23: 26,

22 :25,

21:24*

28:28

27:28

26:28

25: 28,

24: 27,

23: 26,

22 :25* ;

29:29

28:29

27:29

26:29,

25 :28,

24:27,

23 :26*

30:30

29:30

28:30

27: 30,

26: 29,

25:28,

24 :27*

31:31

30:31

29:31

28:31,

27:30,

26: 29,

25:28*

—

31 :32

30:32

29:32,

28:31,

27:30,

26:29*

—

—

31:33

30:33,

29 ; 32,

28:31,

27:30*

—

—

31:34, ;

30:33,

29:32,

28:31*

—

—

31:34,

30:33,

29 :32*

—

—

—

—

31 :34,

30 :33*

—

— i

—

— 1

— 1

—

31:34*

8 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 75.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Anvisningar till placeringstabellen.

1. Löneklass placering med utgångspunkt från en omedelbart före tjänstetillträdet
innehavd tjänst. För bestämmande av löneklassplaceringen uppsökes
i placeringstabellen kombinationen av lönegradsnumret lör den tidigare
tjänsten och numret å den löneklass (löneklass och lönerum), vari polismannen
senast var placerad. Därefter undersökes, om den närmast undre
raden (i samma kolumn eller längre åt vänster) upptager den nya tjänstens
lönegradsnummer. Allteftersom så är fallet eller icke skall följande gälla:

a) Om kombination upptagande den nya tjänstens lönegradsnummer
återfinnes å den närmast undre raden (i samma kolumn eller längre åt vänster),
placeras polismannen i den löneklass (lönerum), som denna kombination
upptager. Var polismannen i den tidigare tjänsten placerad i högsta löneklassens
fjärde lönerum, uppflyttas han i löneklass (lönerum) enligt bestämmelserna
i 6 §. 1 annat fall uppflyttas han första gången i löneklass (lönerum)
vid den samtidigt med eller efter tjänstetillträdet infallande tidpunkt,
då han vid fortsatt innehav av den tidigare tjänsten skulle hava vunnit uppflyttning;
kan ytterligare uppflyttning i löneklass (lönerum) komma i fråga,
skola bestämmelserna i 6 § äga motsvarande tillämpning.

b) Om kombination upptagande den nya tjänstens lönegradsnummer ej
återfinnes å den närmast undre raden (i samma kolumn eller längre åt vänster),
skola bestämmelserna i 6 § tillämpas.

2. Löneklass placering med utgångspunkt från en tjänst, som icke innehafts
omedelbart före den mja tjänstens tillträdande. Polismannen erhåller
den löneldassplacering och löneklassuppflyttning, som skulle hava tillkommit
honom enligt punkt 1, om han bibehållit den tidigare tjänsten intill den
nya tjänstens tillträdande med rätt att för uppflyttning i löneklass (lönerum)
tillgodoräkna den mellanliggande tiden, i den mån han därunder innehaft
i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, som är lika hög som
eller högre än den tidigare tjänsten, dock ej dagar, vilka enligt av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser icke må tillgodoräknas för löneklassuppflytt -

Kungl. Maj ris proposition nr 75.

115

Innnehållsärörteckmng.

Utdrag av statsrådsprotokollet ........................................ 3

I. Inledning...................................................... 3

II. Polislöneutredningens betänkande................................ 5

1. Polisväsendets uppgifter och organisation, polispersonalens arbetsuppgifter,
anställnings- och avlöningsförhållanden, m. m........... 5

2. Principerna för ett nytt lönesystem............................ 11

3. Polispersonalens lönegradsplacering och tjänstebenämningar....... 13

4. Arbetstidsförhållanden........................................ 23

5. Riktlinjer för ett statligt polislönereglemente.................... 25

6. Övergångsanordningar........................................ 36

III. Yttrandena.................................................... 37

IV. Resultatet av överläggningarna med vederbörande personalorganisationer 59

V. Departementschefen............................................ 65

Plemställan.................................................... 86

Bilaga A. Tablå över polisdistriktens organisation........................ 87

» B. Göromålsförteckning ........................................ 88

» C. Beräkningar rörande resultatet av förslaget till lönegradsplacering

av polispersonal ........................................, .. . 92

» D. Förslag till polislönereglemente................................ 94

647066. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag