Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

1

Nr ?.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av 11 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174)
om investeringsfonder; given Stockholms slott den
27 november 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Lagstiftningen om investeringsfonder innebär rätt för aktiebolag och
ekonomiska föreningar att åtnjuta avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning
till sådana fonder. De avsatta medlen skall vid en framtida tidpunkt
utnyttjas för investeringsändamål. För fondmedlens ianspråktagande kräves
medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen, som bedömer denna fråga med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden. Lagstiftningen har tillkommit som ett
led i statsmakternas åtgärder för att uppnå konjunktur utjämning.

Enligt gällande bestämmelser skall, oavsett om medgivande till ianspråktagande
lämnats eller ej, kvarstående fondmedel återföras till beskattning
efter 10 år. Kungl. Maj :t äger utsträcka denna tidsperiod till 15 år.

De första fondavsättningarna gjordes år 1938. Medgivande till ianspråktagande
av dessa fondmedel har medgivits blott i begränsad omfattning.
Kungl. Maj :t har utnyttjat möjligheten att utsträcka anståndstiden till 15 år.
Detta innebär emellertid att 1938 års fonder skall återföras till beskattning
vid 1954 års taxering.

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall bemyndigas utsträcka tiden
för återföring till beskattning med ytterligare 3 år. Denna tidsgräns har
valts med hänsyn till att hela lagstiftningen om investeringsfonder f. n. omprövas
av företagsbeskattningskommittén, vars utredning väntas vara avslutad
under år 1954.

1 Bihctng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 7.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Härigenom förordnas, att 11 §* förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Hava till---två procent.

Har skattskyldig--— angivna grunder.

Har aktiebolag--— angivna grunder.

Vid sådan---hos dotterbolaget.

Kungl. Maj :t äger, då skäl därtill äro, föreskriva att den tid, inom vilken
återföring till beskattning enligt första stycket skall ske, skall utsträckas
med högst åtta år.

Det åligger---stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse se 1950:590.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 november
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att, utöver vad gällande bestämmelser medger,
utsträcka den tid, inom vilken till investeringsfond avsatta medel senast
skall återföras till beskattning, samt anför därvid följande.

Inledning.

Förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder medger rätt
för vissa skattskyldiga, aktiebolag och ekonomiska föreningar, att avsätta
obeskattade vinstmedel till en särskild fond, vilken avses skola vid ett framtida
tillfälle tagas i anspråk för investeringsändamål.

Ifrågavarande bestämmelser motiverades vid sin tillkomst såsom ett led
i statsmakternas strävanden att medverka till en utjämning av växlingarna
i produktion och sysselsättning. Utnyttjades möjligheten till skattefri fondering
av vinstmedel under goda år, ansågs därigenom bättre förutsättningar
tillskapas för företagen att i tider med sämre avsättningsmöjligheter hålla
sin produktion i gång, »arbeta på lager», eller eljest vidtaga sysselsättningsoch
produktionsbefrämjande åtgärder. För att vinna garanti för att fonderna
utnyttjades å sådan tid att den eftersträvade konjunktur utjämningen
kom till stånd, föreskrevs att fonderna, vid risk av återföring till beskattning,
fick tagas i anspråk först efter medgivande av offentlig myndighet.

Den första lagstiftningen i ämnet tillkom år 1938. Enligt förordningen den
17 juni samma år (nr 384) medgavs aktiebolag och ekonomiska föreningar
rätt till avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond under beskattningsåren
1938—1940. I åtskilliga därefter utfärdade författningar utsträcktes
tiden för rätt till fondavsättning. Även reglerna om rätt att ta fond i
anspråk, m. m. ändrades. Permanenta bestämmelser i ämnet tillskapades
först genom 1947 års förut omnämnda förordning. Enligt övergångsbestämmelserna
skall denna förordning i väsentliga hänseenden tillämpas även å

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

sådana vid förordningens ikraftträdande befintliga fonder av nu ifrågavarande
slag, som bildats enligt tidigare bestämmelser.

Beträffande innebörden av 1947 års bestämmelser må bär erinras om
följande.

Avsättning till investeringsfond kan göras vilket beskattningsår som helst.
Den årliga fondavsättningen är dock på visst sätt maximerad. Avsatta medel
behöver ej insättas på spärrat konto eller hållas av den skattskyldige avskilda.
Fondavsättningen är i själva verket en ren bokföringsåtgärd, som
medför att den skattepliktiga nettointäkten minskas med motsvarande belopp.

Till investeringsfond avsatta medel får, såsom förut framhållits, icke utan
att återföring till beskattning sker tagas i anspråk med mindre arbetsmarknadsstyrelsen
lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas allenast
därest detta befinnes lämpligt med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.
Tages investeringsfond i anspråk utan medgivande, beskattas alltså medlen
och därjämte en på visst sätt beräknad ränta. Då fondmedlen investeras
efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, skall de med medlen anskaffade
tillgångarna anses vara i beskattningshänseende avskrivna till belopp
motsvarande de ianspråktagna fondmedlen.

Även om medgivande att ta investeringsfond i anspråk icke lämnats, gäller
att fondmedlen efter viss tid skall återföras till beskattning. Sålunda
stadgas i It § av 1947 års förordning att om investeringsfond inte tagits i anspråk
senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under tionde
taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skall medlen
detta taxeringsår återföras till beskattning. Även i detta fall beskattas samtidigt
en på visst sätt beräknad ränta.

Enligt femte stycket i nyssnämnda paragraf äger Kungl. Maj :t, då skäl
därtill är, föreskriva att den tid, inom vilken återföring till beskattning skall
ske, skall utsträckas med högst fem år. Detta innebär att respittiden för
återföring till beskattning kan bli högst femton år.

Kungl. Maj :t har i viss omfattning utnyttjat denna möjlighet att utsträcka
anståndstiden. Såsom framgår av kungörelsen den 8 februari 1952, nr 35,
har förordnats att fondavsättningar gjorda under beskattningsåren 1938—1942
icke behöver återföras till beskattning förrän beskattningsåret 1953. Såvitt
angår fondavsättningar under beskattningsåret 1938 har anståndstiden
alltså utsträckts så långt Kungl. Maj :ts befogenheter sträcker sig. 1939 års
fonder kan däremot förklaras skola återföras till beskattning först beskattningsåret
1954, 1940 års fonder först år 1955, etc.

Förut har framhållits att icke ianspråktagna fondmedel skall efter anståndstidens
utgång återföras till beskattning oavsett om tillstånd till fondmedlens
begagnande lämnats eller ej.

Vad angår frågan huruvida sådant tillstånd lämnats under de gångna åren
beträffande de fonder, om vilkas återföring till beskattning är fråga vid
1954 och de närmast därefter följande årens taxeringar, må följande anmärkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

Investeringsfonder för byggnad, som avsatts under beskattningsåren 1938
—1943, har fått tagas i anspråk under beskattningsåren 1940—1943, dock
att såvitt angick ianspråktagande under beskattningsåret 1943 restriktioner
i vissa hänseenden gällt. Beträffande fonder för inventarier och varulager,
som avsatts under beskattningsåren 1941—1943, har gällt att dessa fonder
fått tagas i anspråk under beskattningsåren 1942 och 1943. — Slutligen har
medgivits att investeringsfond för inventarier och varulager och för arbeten
i gruva fått tagas i anspråk under beskattningsåren 1945 och 1946 för undersökningsarbete,
förberedande arbete och tillredningsarbete i gruva, stenbrott
eller annan liknande fyndighet.

I övrigt har tillstånd till ianspråktagande icke lämnats.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om följande.

Huvudregeln i 1947 års förordning angående återföring till beskattning
av fondmedel, jämte därå beräknad ränta, är att fondmedlen skall inräknas
i den skattepliktiga nettointäkten för det beskattningsår då återföringen
sker. Detta innebär, att de återförda medlen beskattas statligt och kommunalt
enligt de skattesatser som allmänt gäller för sistnämnda beskattningsår.
— Denna huvudregel har emellertid inte avseende å de fondavsättningar,
som gjorts enligt de äldre bestämmelserna. För dessa fonder gäller en form av
efterbeskattning. Fondmedlen jämte den beräknade räntan skall beskattas
enligt de skattesatser, som gällde för det beskattningsår då fondavsättningen
gjordes.

Framställning från Sveriges industriförbund och Kooperativa

förbundet.

I skrivelse den 29 maj 1953 har Sveriges industriförbund och Kooperativa
förbundet hemställt, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till riksdagen
om sådan ändring i förordningen om investeringsfonder att Kungl. Maj :t
blir bemyndigad ytterligare utsträcka den tid inom vilken investeringsfond
senast skall återföras till beskattning.

Därvid framhålles, att det belopp, som enligt nu gällande regler skulle
ifrågakomma till efterbeskattning år 1954, vore av föga betydande storleksordning.
Av uppgifter, som lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen, framginge
nämligen att vid utgången av år 1952 de fondavsättningar, som verkställts
under beskattningsåret 1938, utgjorde sammanlagt 4 709 780 kronor.

Därefter anföres.

Trots att efterbeskattningen sålunda i allmänhet icke torde komma att
avse större belopp, måste befaras, att den psykologiska effekten av en dylik
beskattning skulle bliva en starkt minskad benägenhet icke blott hos de därav
berörda företagen utan även hos andra företag att framdeles använda sig
av investeringsfonder. Då, såvitt framgår av de direktiv, som lämnats företagsbeskattningskommittén,
avsikten torde vara att i en eller annan form
bibehålla anordningen med investeringsfonder såsom ett av de medel, varmed
man söker påverka konjunkturutvecklingen och särskilt arbetsmark -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

6

naden, vore en dylik inställning från företagens sida beklaglig, icke minst
ur allmän synpunkt. Erinras må ock att företagen på grund av uttalanden
i förarbetena till förordningen den 2 maj 1947 haft viss anledning räkna
med att icke behöva riskera efterbeskattning för avsättningarna. Sålunda
anföra de sakkunniga, som tillkallats inom finansdepartementet för beredande
av lagstiftningen, att de räknade med att fond endast i undantagsfall
ej skulle få tagas i anspråk under tidsfristen (SOU 1945: 49 s. 52).

Icke minst med hänsyn till att företagsbeskattningskommittén fått till
uppgift att även överse ifrågavarande lagstiftning synes det icke böra väcka
betänkligheter att i avbidan på resultatet av denna översyn vidtaga den ändringen
i 11 § femte stycket förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder,
att den däri stadgade rätten för Kungl. Maj :t att medgiva förlängning
av ifrågavarande tidsperiod utvidgas. Det kan ifrågasättas, huruvida
det i frågans nuvarande läge över huvud taget är påkallat att införa någon
ny maximering av den tid, varmed Kungl. Maj :t må förordna om utsträckning
av tidsperioden.

Slutligen må här omnämnas, att förbunden i sin skrivelse givit uttryck
för den meningen att ett under hösten 1953 lämnat medgivande till ianspråktagande
av investeringsfonderna eller åtminstone de äldre av dessa kunde
antagas stegra näringslivets intresse för avsättningar i framtiden. Ett sådant
medgivande syntes, enligt vad förbunden uttalar, icke strida mot de
riktlinjer för den ekonomiska politiken, som angivits i proposition nr 227
till 1953 års riksdag, särskilt med hänsyn till vad som därvid anfördes rörande
frihet från investeringsavgift för byggnadsarbeten, vilka påbörjades
men icke avslutades under innevarande år. Tillika framhålles att strävandena
till ökad byggnadsverksamhet under vinterhalvåret skulle främjas, om
tillstånd till fondernas ianspråktagande för sådant ändamål bleve meddelat
i god tid under 1953, så att erforderligt planläggningsarbete medhunnes
före vintermånaderna.

Remissyttranden över framställningen.

Över de båda förbundens framställning har, efter remiss, yttranden avgivits
av företagsbeskattningskommittén, kammarrätten, arbetsmarknadsstyrelsen,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län. Med vissa erinringar har samtliga remissinstanser i princip
tillstyrkt framställningen.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Företagsbeskattningskommittén anför bland annat.

Förut har framhållits att syftet med ifrågavarande lagstiftning är att stimulera
till fondavsättningar under högkonjunktur för att därigenom skapa
vissa förutsättningar för investeringar i lågkonjunktur eller vid vikande
konjunkturer. Sett ur denna synpunkt skulle kunna göras gällande, att
angivandet av någon tidrymd, inom vilken investeringsfond under alla förhållanden
senast skall ha tagits i anspråk, icke är påkallat. I allt fall kunde
hävdas att ett tvångsvis återförande till beskattning icke borde ske förrän
medgivande lämnats den skattskyldige att åtminstone under något beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

7

ningsår utnyttja fonden för avsett ändamål. Om här bortses från vissa speciella
medgivanden---gäller att de fonder, om vars återförande till

beskattning nu är tal, icke fått användas för avsett ändamål. Detta har
självfallet berott av de under ifrågavarande tid rådande förhållandena på
arbetsmarknaden.

Av förarbetena till 1947 års lagstiftning torde framgå, att man då räknat
med sådana konjunktursvängningar att medgivande till fondmedlens ianspråktagande
normalt komme att lämnas under en tioårsperiod eller i allt
fall under den femtonårsperiod som efter Kungl. Maj :ts beslut kunde komma
att gälla. Med hänsyn härtill och under beaktande jämväl av att vissa
administrativa olägenheter vore förenade med alltför långfristiga avsättningar
stannade man för de angivna tidsgränserna.

Kommittén måste konstatera, att i den mån 1947 års bestämmelser om
återförande till beskattning grundades på förutsättningen att tillstånd till
fondernas ianspråktagande komme att lämnas inom angiven respittid, denna
förutsättning i nu förevarande fall visat sig icke föreligga. Detta synes
enligt kommitténs mening innefatta ett starkt skäl för en omprövning av
reglerna för fondmedlens återförande till beskattning.

Även ur en annan synpunkt anser sig kommittén vilja tillstyrka framställningen
och anför härom följande.

I kommitténs uppdrag ingår att närmare pröva sådana betydelsefulla
frågor inom företagsbeskattningens område som reglerna om avskrivning
på "inventarier, om värdering av varulager och om avsättning till investeringsfonder,
varvid kommitténs uppgift främst är att undersöka huruvida
dessa regler i den permanenta lagstiftningen kan erhålla en ur konjunkturpolitisk
synpunkt mer ändamålsenlig utformning än vad för närvarande är
fallet. Kommittén räknar med att under år 1954 kunna avlämna sitt betänkande
och är icke beredd att i detta sammanhang göra något uttalande om
sin uppfattning i hithörande frågor. Men kommittén vill likväl framhålla,
att inom kommittén lagstiftningen om investeringsfonder tillerkänts viss
betydelse just ur de synpunkter, som skall vara för kommittén vägledande
i dess arbete. Sett mot denna bakgrund måste kommittén konstatera att ett
tvångsvis återförande till beskattning vid nuvarande tidpunkt av ifrågavarande
äldre fonder, vilka de skattskyldiga icke vid något tillfälle ägt ta i
anspråk för avsett ändamål, skulle kunna medföra psykologiskt ogynnsamma
verkningar i avseende å näringslivets framtida intresse för en
investeringsfondslagstiftning.

Kommittén tillägger, att det nu återgivna icke innefattade något ställningstagande
från kommitténs sida till frågan hur lagstiftningen om investeringsfonder
borde för framtiden i skilda hänseenden utformas.

Sedan kommittén erinrat om att i framställningen förordats sådan ändring
av 11 § femte stycket i förordningen om investeringsfonder att Kungl.
Maj :t ej längre skulle vara bunden till någon tidsbegränsning i avseende å
möjligheten att förordna om uppskov med fondernas återförande till beskattning,
framhålles att kommittén av olika skäl icke kunde förorda att
bestämmelserna erhölle sådan utformning. Frågan om tillskapandet genom
investeringsfonder av beskattningsuppskov, som till tiden kunde bli obegränsade
eller i allt fall högst betydande, innebure en sådan väsentlig ändring
av lagstiftningens grunder att så knappast borde ske utan att en mer

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ingående prövning först ägde rum. Därvid borde även taxeringsmässiga
och administrativa spörsmål, som skulle föranledas av en sålunda ändrad
lagstiftning, närmare undersökas. Därjämte syntes det kommittén mindre
tillfredsställande, om den av riksdagen antagna förordningen skulle innehålla
föreskrift dels om en till tio år begränsad anståndstid och dels om
rätt för Kungl. Maj :t att utan all begränsning utsträcka denna tid.

Kommittén tillägger, att då den avsåge att redovisa sitt utredningsuppdrag
under år 1954, det syntes i avvaktan härpå lämpligast att nu ej vidtaga
mer ingripande ändringar i gällande regler än som med hänsyn till
omständigheterna vore påkallade. Kommittén ville därför förorda, att
Kungl. Maj :t måtte underställa riksdagen förslag till sådan ändring av förordningen
att Kungl. Maj :t ägde, då skäl därtill vore, föreskriva att den tid
av tio år, inom vilken återföring till beskattning skulle ske, kunde utsträckas
till i allt högst aderton år.

Kommittén har slutligen, i anledning av vad i den remitterade skrivelsen
anförts om ett nu lämnat tillstånd till vissa investeringsfonders ianspråktagande,
framhållit att kommittén ansåge denna fråga böra bedömas
enligt förordningens allmänna grunder.

Vad kammarrätten uttalat sammanfaller i allt väsentligt med företagsbeskattningskommitténs
nyss återgivna yttrande.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de förändringar, som inträtt på
arbetsmarknaden sedan februari 1952, icke av styrelsen funnits vara av
den art, att de motiverat ett ianspråktagande av investeringsfonderna. Styrelsen
hade därför även under år 1953 avslagit alla framställningar om att
tå taga sådana fonder i anspråk. Det tillägges, att då fondernas ianspråktagande
icke för närvarande vore påkallat av läget på arbetsmarknaden
och då det ur konjunkturutjänmingssynpunkt icke vore önskvärt att investeringsfonderna
minskades, styrelsen intet hade att invända mot en utsträckt
anståndstid. Styrelsen förordade, att den tid, inom vilken åren
1939—1945 medgivna avsättningar till investeringsfonder senast skulle återföras
till beskattning, utsträcktes till och med det beskattningsår, för vilket
taxering verkställes år 1956.

Sedan överståthållarämbetet i princip tillstyrkt framställningen, anför
ämbetet följande.

Emellertid anmäla sig vissa betänkligheter vid övervägande av frågan ur
taxeringsteknisk synvinkel. Jämlikt övergångsbestämmelserna i den förordning
i ämnet, som utfärdades år 1947, skola nämligen vid återförande
till beskattning av fondavsättning, som skett enligt någon av de äldre författningarna,
de däri meddelade bestämmelserna om efterbeskattning tilllämpas.
Detta innebär, att såväl statliga som på grund av taxering till kommunal
inkomstskatt utgående utskylder skola påföras den skattskyldige
med belopp, som vid debitering för det beskattningsår, då avsättningen
ägt rum, skulle tillkommit för den inkomst, efterbeskattningen avser. Det
ligger i öppen dag, att ett återförande till beskattning av de avsatta medlen
etter denna metod måste medföra stora praktiska olägenheter för beskattningsnämnderna,
olägenheter vilka givetvis accentueras i samma mån
som tiden mellan avsättning och efterbeskattning ytterligare utsträckes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

Detta gäller redan för företag, som taxerats för inkomst från allenast ett
eller ett par fasta driftställen. Blir fråga om efterbeskattning av företag,
som taxerats för inkomst från en mångfald fasta driftställen i landet, kunna
ytterst komplicerade situationer uppkomma. Överståthållarämbetet kan
därför tillstyrka bifall till ansökningen allenast under förutsättning, att åtgärder
vidtagas till undvikande av nämnda olägenheter. Förslagsvis kan
man tänka sig en bestämmelse av innehåll, att ytterligare anstånd med avsättningens
återförande till beskattning skulle lämnas endast sådan skattskyldig,
som anmält, att ett eventuellt framtida återförande till beskattning
av avsättningen eller del därav finge ske enligt reglerna i 1947 års förordning
om investeringsfonder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner, att de belopp, som för länets vidkommande
kunde ifrågakomma till efterbeskattning år 1954, vore så obetydliga,
att det knappast finge någon ekonomisk betydelse för länets näringsliv,
om ett förlängt uppskov medgåves eller ej. Ur taxeringssynpunkt
kunde det anses önskvärt, att de äldsta investeringsfonderna snarast möjligt
avvecklades. Emellertid omfattade företagsbeskattningskommitténs
uppdrag även en översyn av lagstiftningen om investeringsfonder. Med
hänsyn härtill ville länsstyrelsen inte motsätta sig en provisorisk lösning,
varigenom tidstristen för återföring till beskattning ytterligare utsträcktes
i avvaktan på frågans slutgiltiga lösning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön förordar, att förordningen om
investeringsfonder så ändras att Kungl. Maj:t bemyndigas utsträcka anståndstiden
med tio år i stället för som nu med fem år.

Departementschefen.

Lagstiftningen om investeringsfonder har, som förut framhållits, tillkommit
som ett led i statsmakternas strävanden att utjämna de av konjunkturväxlingarna
föranledda ojämnheterna i produktion och sysselsättning.
Ser man denna lagstiftning ur rent konjunkturpolitisk synpunkt kan
hävdas, att anledning saknas föreskriva någon viss tid inom vilken fondmedel,
till vilkas ianspråktagande tillstånd icke lämnats, skall senast återföras
till beskattning. Fonderna borde från denna synpunkt få kvarstå till
dess den skattskyldige underlåtit att utnyttja ett lämnat tillstånd.

Man har likväl ansett sig böra uppställa en sådan tidsgräns. Detta har
skett med tanke på det i och för sig mindre riktiga i att medge långa beskattningsuppskov.
Taxeringsmässiga och administrativa synpunkter talar
även mot en mycket lång uppskovstid.

I själva verket föreligger här en avvägning mellan olika synpunkter och
intressen, vilken resulterade i en obligatorisk anståndstid av tio år som av
Kungl. Maj :t kunde förlängas till femton år. Vid denna avvägning räknade
man, som framgår av vad företagsbeskattningskommittén anfört, med sådana
konjunktursvängningar att tillstånd till fondernas utnyttjande komme
att lämnas inom anståndstiden.

HBihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 7.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

När enligt gällande regler 1938 års fonder skall återföras till beskattning
vid 1954 ärs taxering, är läget det att vissa av dessa fonder fått tagas i anspråk
under åren 1940—4943 men ej därefter, medan andra vid samma
tidpunkt avsatta fonder över huvud taget icke fått tagas i anspråk. Detta
utgör, som kommittén framhållit, ett starkt skäl för att ompröva ifrågavarande
bestämmelser. Särskilt vad angår de fonder, beträffande vilka tillstånd
till ianspråktagande aldrig lämnats, skulle det te sig i viss mån stötande
med en tvångsbeskattning. Men även beträffande de fonder, som kunnat
utnyttjas vissa tidigare år ehuru så icke skett, kan sägas att de skattskyldiga
— med hänsyn till att Kungl. Maj :t därefter lämnat särskilt anstånd
med dessa fonders återförande till beskattning — haft viss rätt förvänta
att fonderna skulle få användas för det med avsättningen avsedda
ändamålet.

Jag är visserligen medveten om att sist antydda synpunkter alltjämt
måste vägas mot intresset att icke tillskapa i tiden alltför långa beskattningsuppskov.
Men numera vunna erfarenheter beträffande växlingarna i
konjunkturerna visar att den avvägning, som gjordes år 1947, inte är helt
tillfredsställande. Jag kan även instämma med vad som uttalats därom att
en vid 1954 års taxering tvångsvis gjord återföring till beskattning kan
tänkas oförmånligt påverka näringslivets intresse för framtida fondavsättningar.

Lagstiftningen om investeringsfonder ligger f. n. under omprövning hos
företagsbeskattningskommittén, som avser att redovisa sitt utredningsuppdrag
under år 1954. Med hänsyn härtill bör nu ej göras något uttalande om
hur beskattningsreglerna lämpligen kan för framtiden utformas. Jag vill
i stället instämma i kommitténs förslag att det föreliggande spörsmålet regleras
provisoriskt och lämpligen så att Kungl. Maj :t medges rätt förlänga
anståndstiden med åtta i stället för som nu gäller med fem år. Det får självfallet
ankomma på kommittén att överväga huru skall förfaras med fonder,
som icke fått tagas i anspråk ens under en med ytterligare tre år förlängd
anståndstid.

Förut har framhållits att vid återföring till beskattning av äldre fonder
en efterbeskattning skall ske enligt regler, som i tillämpningen kan medföra
vissa olägenheter för taxeringsmyndigheterna. Detta har föranlett överståthållarämbetet
föreslå, att ett förlängt anstånd skulle gälla blott sådana
skattskyldiga, som medger att en eventuell återföring till beskattning skall
ske enligt de allmänna bestämmelserna.

Jag delar visserligen ämbetets uppfattning att det i och för sig vore önskvärt
undslippa de äldre, i tillämpningen tyngande reglerna. Men det synes
mig dock knappast böra ifrågakomma att ställa ifrågavarande skattskyldiga
inför valet mellan att nu återföra fondmedlen till beskattning efter en
lägre skattesats och att utnyttja ett förlängt men likväl alltjämt tidsbegränsat
beskattningsanstånd. Det synes mig för övrigt som om taxeringsmyndigheternas
besvärligheter med en efterbeskattning knappast mer avsevärt

Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 11

ökar, därest denna skulle verkställas vid 1957 i stället för vid 1954 års
taxering.

Vad slutligen angår industriförbundets och Kooperativa förbundets uttalande
om önskvärdheten ur vissa synpunkter av ett nu lämnat medgivande
att utnyttja vissa investeringsfonder, får jag framhålla att det enligt
min mening icke finnes tillräcklig anledning att bedöma frågan om sådant
medgivande bör lämnas eller ej annorledes än från de synpunkter, som enligt
förordningens bestämmelser skall vara vägledande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Föredragande departementschefen he;mställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas 1954 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Otto Winther.

537741. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag