Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1

Nr 69.

Kungl. Mcij:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad hjdelse av 211 § utsökningslagen m. m.;
given Stockholms slott den 5 februari 195h.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås de ändringar av reglerna om fullföjd av talan hos
hovrätt mot länsstyrelses beslut, som erfordras för att ett län skall kunna
till skilda delar höra under olika hovrätter. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 69.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 211 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 211 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly -

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

211

Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äge däröver i
hovrätten sig besvära; och åligger det
överexekutor, då slutligt utslag gives
eller auktion å fast egendom av honom
hållen är, att tillika meddela
underrättelse om vad vid ändrings
sökande iakttagas bör samt äventyret,
om det försummas.

(Föreslagen lydelse.)

§.

Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äge däröver i
hovrätten sig besvära. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under skilda
hovrätter, skall fullföljd ske i den
hovrätt, till vilken målet kan hänföras
på grund av belägenheten inom
dess domkrets av utmätningsmans
tjänstgöringsområde, av fast egendom,
som målet berör eller vars köpeskilling
eller avkastning är i fråga,
eller av ort för verkställighets- eller
handräckningsåtgärd. Kan hovrätts
behörighet ej sålunda bestämmas,
skall fullföljd ske, om den mot
vilken åtgärd sökts har att svara
i tvistemål i allmänhet vid domstol
inom länet, i den hovrätt under vilken
domstolen hör och eljest i den
hovrätt under vilken den stad hör,
där Konungens befallningshavande
har sitt säte. Det åligger överexekutor,
då slutligt utslag gives eller auktion
å fast egendom av honom hållen
är, att tillika meddela underrättelse
om vad vid ändrings sökande iakttagas
bör samt äventyret, om det försummas.
Vad Konungens befallnings -

1 Senaste lydelse se SFS 1946:814.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

över utslag---

Ej må----

Om klagan---

havande i fall då länet hör under
skilda hovrätter angivit om behörig
hovrätt skall lända till efterrättelse.

— —---talan däremot.

---utmätningsman behörig.

----i 221 g.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående

lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §.

Vill någon söka ändring i Konungens
befallningshavandes utslag, varigenom
han blivit dömd till tvångsarbete,
äger han inom två veckor från
den dag, då utslaget blivit avkunnat,
till Konungens befallningshavande
inkomma med sina till hovrätten
ställda besvär. Behöver klaganden biträde
vid besvärens författande, foge
Konungens befallningshavande anstalt
att det erhålles.

Finnes besvärstalan —
Konungens befallningshavande —
Konungens befallningshavandes -

Vill någon söka ändring i Konungens
befallningshavandes utslag, varigenom
han blivit dömd till tvångsarbete,
äger han inom två veckor från
den dag, då utslaget blivit avkunnat,
till Konungens befallningshavande
inkomma med sina till hovrätten
ställda besvär. Hör län under skilda
hovrätter, skola besvären ställas till
den hovrätt, under vilken den stad
hör, där Konungens befallningshavande
har sitt säte. Behöver klaganden
biträde vid besvärens författande,
foge Konungens
anstalt att det erhålles.

•— hörande handlingar.

— fri fot.

- — blivit ådömt.

befallningshavande

Denna lag träder i kraft den 1 juli
195b.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:875.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

5

Forsl a g

till

Lag

angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 83 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

83 §.

Den, som vill söka ändring i Konungens
befallningshavandes utslag
i mål rörande ådömande av tvångsarbete
enligt 75 §, äger att till Konungens
befallningshavande inkomma
med sina till hovrätten ställda besvär,
om han är häktad, inom två veckor
från den dag, då beslutet för honom
avkunnades, men i annat fall
inom samma tid från den dag, då beslutet
delgavs honom. Finnes besvärstalan
ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den av
Konungens befallningshavande avvisas.
Om fullföljd av talan mot beslutet
gälle vad nyss sagts; dock skall
besvärstiden räknas från det klaganden
erhöll del av beslutet. Avvisas ej
besvärstalan, skall Konungens befallningshavande
så fort ske kan till hovrätten
insända besvären tillika med
vederbörandes yttrande, om anledning
förekommit att sådant infordra, ävensom
eget utlåtande och Konungens
befallningshavandes protokoll och utslag
samt övriga till målet hörande
handlingar.

Den, som vill söka ändring i Konungens
befallningshavandes utslag i
mål rörande ådömande av tvångsarbete
enligt 75 §, äger att till Konungens
befallningshavande inkomma
med sina till hovrätten ställda besvär,
om han är häktad, inom två
veckor från den dag, då beslutet för
honom avkunnades, men i annat fall
inom samma tid från den dag, då beslutet
delgavs honom. Hör län under
skilda hovrätter, skola besvären ställas
till den hovrätt, under vilken den
stad hör, där Konungens! befallningshavande
har sitt säte. Finnes
besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall
den av Konungens befallningshavande
avvisas. Om fullföljd av talan mot
beslutet gälle vad nyss sagts; dock
skall besvärstiden räknas från det
klaganden erhöll del av beslutet. Avvisas
ej besvärstalan, skall Konungens
befallningshavande så fort ske
kan till hovrätten insända besvären
tillika med vederbörandes yttrande,
om anledning förekommit att sådant

1 Senaste lydelse se SFS 1946:876.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

I sammanhang —--

Vid klagan —---

Behöver häktad ---

infordra, ävensom eget utlåtande och
Konungens befallningshavandes pro-tokoll och utslag samt övriga till må-let hörande handlingar.

-----tilldelad varning.

---viss tid.

----- det erhålles.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
195b.

Kungl. Maj.ts proposition nr 69.

7

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 60 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt
och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vill någon föra talan mot beslut i Vill någon föra talan mot beslut i
skatteärende, har han att till beskatt- skatteärende, har han att till beskattningsmyndigheten
inkomma med si- ningsmyndigheten inkomma med sina
till hovrätten ställda besvär; be- na till hovrätten ställda besvär. Är
svär må anföras, förutom av enskild länsstyrelse i län, som hör under skilpart,
av advokatfiskalen vid hovrät- da hovrätter, beskattningsmyndighet,
ten. skola besvären ställas till den hov -

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

60 §.

rätt, under vilken den del av länet
hör, där den skattskyldige var mantalsskriven,
när skattskyldigheten inträdde,
eller, om han då ej var mantalsskriven
inom riket, där han var
bosatt eller stadigvarande vistades; i
fråga om juridisk person vare för
hovrättens behörighet bestämmande,
var styrelsen eller förvaltningen hade
sitt säte, när skattskyldigheten inträdde.
Besvär må anföras, förutom
av enskild part, av advokatfiskalen
vid hovrätten.

Innefattar beslut — — — tillkomma hovrätten.

Då besvär---

Över beslut--

-- över besvären.

--- vitets utdömande.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 195b.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:826.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den h januari 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, inrikes- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om viss ändring av utsökningslagens fullföljdsregler m. m. samt
anför därvid följande.

I en av f. d. expeditionschefen C. G. Bruno såsom särskilt tillkallad utredningsman
den 30 september 1952 avgiven promemoria angående ändrad
domkretsindelning för vissa hovrätter (stencilerad) har föreslagits den
jämkningen av domkretsområdet för hovrätten för Nedre Norrland att till
denna hovrätt skall från Svea hovrätt överflyttas viss del av Gävleborgs län,
nämligen Hälsingland, medan återstoden av länet, d. v. s. Gästrikland, fort1
arande skall höra till Svea hovrätt. I vissa fall fullföljes talan mot beslut
av länsstyrelse till hovrätt. För att en uppdelning av ett län på skilda hovrätter
skall kunna genomföras erfordras vissa författningsändringar. Förslag
till sådana har framlagts av utredningsmannen i promemorian. Jag anhåller
nu att få upptaga frågan om dessa författningsändringar till behandling.

Gällande rätt.

Av promemorian framgår, att fullföljd från länsstyrelse till hovrätt förekommer
i tre olika arter av ärenden, nämligen utsökningsmål, mål rörande
tvångsarbete och gåvoskattemål.

Enligt 1§ utsökningslagen är länsstyrelsen överexekutor för länets
landsbygd och även för länets städer utan magistrat, om icke Kungl.
Maj :t förordnat annan att vara överexekutor i staden. Överexekutor har enligt
200 § att pröva fullföljd talan mot utmätningsmans förfarande i mål enligt
utsökningslagen. I anslutning härtill må ock nämnas, att enligt 13 § införsellagen
vad i utsökningslagen är stadgat om klagan i fråga om utmätningsmans
förfarande skall i tillämpliga delar gälla beträffande införsel. Härutöver
handlägger överexekutor vissa ärenden såsom första instans, t. ex. frågor om
verkställighet av vissa domar och verkställighet av skiljedom, vissa ärenden

Knngl. Maj:ts proposition nr 69.

9

rörande exekutiv auktion och fördelning av köpeskilling samt ansökningar
om kvarstad, skingringsförbud, reseförbud och annan handräckning. Enligt
211 § utsökningslagen äger part, som ej nöjes åt överexekutors beslut i utsökningsmål,
att däröver anföra besvär i hovrätten. Det åligger överexelcutor
att, då slutligt utslag gives eller auktion å fast egendom hållits av överexekutor,
tillika meddela fullfölj dshänvisning. Besvären skall enligt 213 och
214 §§ ingivas eller insändas till överexelcutor som, därest besvärstalan ej
befinnes fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, enligt 217 § har att
avvisa densamma. Även mot dylikt beslut må besvärstalan föras i hovrätten.
Avvisas ej besvärstalan, har överexelcutor att utan dröjsmål till hovrätten
insända till målet hörande handlingar.

Enligt lösdrivarlagen kan lösdrivare ådörnas tvångsarbete. Beslutanderätten
i detta hänseende tillkommer länsstyrelse och i vissa fall poliskammare.
Enligt 6 § lösdrivarlagen gäller, att den som vill söka ändring i
länsstyrelsens utslag, varigenom han blivit dömd till tvångsarbete, äger att
till länsstyrelsen inkomma med sina till hovrätten ställda besvär. Finnes besvärstalan
ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den
av länsstyrelsen avvisas, för vilket fall talan må fullföljas på sätt nyss sagts.
Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen till hovrätten insända till målet
hörande handlingar. Det åligger enligt 5 § länsstyrelsen att tillställa den
dömde skriftligt utslag med åteclcnad fullständig besvärshänvisning.

Tvångsarbete kan av länsstyrelse åläggas jämväl med stöd av 75 § fattigvårdslagen
och 72 § barnavårdslagen. För nu avsedda fall gäller enligt 83 §
fattigvårdslagen och 85 § 1 mom. barnavårdslagen fullföljdsbestämmelser
av samma innehåll som de nyss återgivna reglerna i 6 § lösdrivarlagen.

Vid fastställande av gåvoskatt är enligt 44 § arvsskatteförordningen
länsstyrelsen beskattningsmyndighet. Länsstyrelsen har ock att pröva vissa
frågor om eftergift och återvinning av gåvoskatt. Enligt 60 § gäller, att den
som vill fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut har att till denna inkomma
med sina till hovrätten ställda besvär. I 19, 20 och 37 §§ lcvarlåtenskapsslcatteförordningen
meddelas bestämmelser, varigenom motsvarande ordning
gäller i fråga om lcvarlåtenskapsskatt för gåva och för livförsäkring, till
vilken förmånstagare insatts.

Utredningsmannen.

I promemorian har utredningsmannen framhållit, att det otvivelaktigt
vore principiellt riktigt och ur praktiska synpunkter önskvärt, att de judiciella
och administrativa liksom även de kommunala gränserna icke skure
varandra. Principen om de judiciella och administrativa gränsernas samordnande
torde dock icke böra upprätthållas så obönhörligt att icke jämkningar
däri skulle kunna företagas på grund av särskilda omständigheter.

Av den lämnade redogörelsen för de fall, då talan mot länsstyrelses avgöranden
skulle fullföljas i hovrätt, framginge, har utredningsmannen fortsatt,
att talan alltid skulle föras i form av besvär, som skulle ingivas eller
insändas till länsstyrelsen och av denna, tillika med övriga handlingar i målet,
vidarebefordras till hovrätten. På grund härav vore det tydligt, att ett

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

läns uppdelning på olika hovrätter saknade varje betydelse för de enskilda
parterna vid besvärstalans anhängiggörande. Jämväl i fråga om besvärstalans
utförande i hovrätten syntes förändringen komma att sakna egentlig betydelse,
enär besvären i det stora flertalet fall avgjordes efter föredragning av
handlingarna. Endast i målen angående ådömande av tvångsarbete ägde rum
förhör i hovrätten, men i dessa fall vore vederbörande i regel redan häktad.
Fullföljdsfrekvensen i de mål, varom här vore fråga, vore för övrigt låg.
Från Gävleborgs län hade till Svea hovrätt åren 1949—1951 inkommit besvär
över länsstyrelsens beslut i endast 3, 8 respektive 14 mål.

Utredningsmannen har vidare anfört, att ett läns uppdelning på två hovrätter
lcomme att medföra visst ökat ai’bete inom länsstyrelsen vid meddelande
av besvärshänvisning. Utformades fullföljdsbestämmelserna på sådant
sätt att någon tvekan icke behövde uppstå, till vilken hovrätt talan skulle
fullföljas, måste merarbetet bli obetydligt.

Enklast och redigast vore enligt utredningsmannens mening att föreskriva,
att talan skulle fullföljas till den hovrätt, under vilken den stad hörde,
vari länsstyrelsen hade sitt säte. Denna linje borde också följas beträffande
besvärstalan enligt 6 § lösdrivarlagen samt 83 § fattigvårdslagen och 85 §
barnavårdslagen. En stor del av det klientel, varom här vore fråga, saknade
nämligen sådan anknytning till viss del av länet att anledning funnes låta
något annat än länsstyrelsens belägenhet bestämma rättsmedelsforum.

I övriga fall lämpade sig nyssnämnda regel mindre väl. Utsökningsmålen
kunde i allmänhet lokaliseras till viss ort inom länet. Så vore i första hand
fallet beträffande exekutiva auktioner å fast egendom och vad därmed ägde
samband samt klagan över utmätning eller annan åtgärd av utmätningsman.
Men även i flertalet av de fall, där länsstyrelsen direkt hade att besluta,
kunde målet hänföras till viss ort inom länet, vare sig denna nu
vore mantalsskrivnings- eller bostadsorten för den, mot vilken åtgärden riktades,
eller förvaringsplatsen för den kvarstadsbelagda eller på annat sätt
berörda egendomen. I alla dessa fall vore en naturlig regel, att den hovrätt
förklarades behörig, som, i händelse ärendet från början skolat anhängiggöras
hos utmätningsman, blivit behörig. Det syntes dock kunna inträffa,
att ett utsökningsmål icke läte sig anknyta till viss ort inom länet. I sådana
fall borde regeln bli den, att talan skulle fullföljas till den hovrätt, under
vilken den stad lydde, där länsstyrelsen hade sitt säte.

I ärende angående skatt för gåva torde den regel om länsstyrelses behörighet,
som återfunnes i 44 § jämförd med 2 § arvsskatteförordningen och
som innehölle att behörigheten bestämdes av gåvotagarens mantalsskrivningsort
vid skattskyldighetens inträde, böra erhålla motsvarande tillämpning
beträffande hovrätts behörighet i fråga om mål som fullföljdes från
länsstyrelse. Därigenom bleve, i likhet med vad nu vore fallet, prövningen
av besvär i de av länsstyrelsen handlagda gåvoskatteärendena och de av
underrätter inom länet handlagda arvsskatteärendena, alltefter ärendenas
lokala anknytning, fortfarande förbehållen en och samma hovrätt. Detsamma
borde gälla ärenden om kvarlåtenskapsskatt för gåva.

11

Kungl. Muj:ts proposition nr 69.

Vid promemorian har fogats författningsförslag utarbetade i enlighet med
vad utredningsmannen sålunda anfört.

Yttranden.

Över promemorian har efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet,
länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, statskontoret,
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare samt styrelsen för Sveriges
advokatsamfund. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som
beretts tillfälle yttra sig i ärendet, har ej inkommit med något utlåtande.

Flertalet remissinstanser har biträtt eller lämnat utan erinran de allmänna
synpunkter utredningsmannen anfört på frågan att låta ett län till
skilda delar lyda under olika hovrätter. Ingen remissinstans har ställt sig
i pi-incip helt avvisande till en sådan ordning. Däremot har några av de
hörda myndigheterna understrukit, att en uppdelning ej borde genomföras
utan mycket tungt vägande skäl.

Mest kritisk är länsstyrelsen i Västernorrlands län, som framhållit, att
en klyvning av ett län med hänsyn till hovrättsforum icke borde vidtagas
utan mycket vägande skäl. Svea hovrätt, som godtagit utredningsmannens
bedömande, har framhållit, att det ur principiell synpunkt endast på vägande
skäl kunde anses berättigat att vidtaga en mot hävdvunnet betraktelsesätt
så starkt stridande åtgärd som att låta indelningen i hovrättsområden
korsa länsgränserna. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat,
att även om de praktiska svårigheterna därav ej vore större än att de
kunde övervinnas, det principiellt riktiga dock vore, att administrativa och
judiciella gränser icke skure varandra.

I anledning av utredningsmannens förslag till författningsändringar har
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt om icke —- för enkelhetens
skull och då det icke kunde vara fråga om något större antal
ärenden —- talan mot länsstyrelses beslut jämväl i utsökningsmål och
skatteärenden borde kunna ske i den hovrätt, under vilken residensstaden
lydde.

Vidare har länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att till 211 § utsökningslagen,
sådan den av utredningsmannen föreslagits, borde göras ett tillägg
avseende motsvarande fall som det, vilket behandlades i 98 § utsökningslagen,
nämligen exekutiv auktion å fastigheter inom särskilda överexekutorers
områden, förrättad av någon av dem.

Departementschefen.

Hovrätternas domkretsar fastställes av Kungl. Maj :t. Det har hittills
icke funnits anledning att bestämma dessa på annat sätt än att varje län i
sin helhet hört under samma hovrätt. Därför har också de stadganden
som förekommer i skilda författningar om fullföljd av talan i hovrätt mot
länsstyrelses beslut avfattats med utgångspunkt från att ett län icke i något
fall lyder under mer än en hovrätt. Numera har emellertid, såsom jag skall

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

närmare beröra i statsverkspropositionen till 1954 års riksdag, aktualiserats
frågan om att överflytta viss del av Gävleborgs län, vilket nu lyder under
Svea hovrätt, till hovrätten för Nedre Norrland. En förutsättning för
en sådan överflyttning är att vissa ändringar göres i de bestämmelser, som
reglerar fullföljd av talan till hovrätt mot länsstyrelses beslut.

I utsökningsmål, mål om tvångsarbete samt gåvoskattsärenden och ärenden
om kvarlåtenskapsskatt för gåva ankommer beslutanderätten i vissa
fall på länsstyrelse. Talan mot länsstyrelsens beslut fullföljes till hovrätt
genom besvär, som ingives till länsstyrelsen. Vid beslutet skall länsstyrelsen
foga besvärshänvisning. Oavsett vilken regel om behörig hovrätt som stadgas,
har alltså den enskilde rättsägaren alltid att liksom nu ingiva besvären
till länsstyrelsen. Skulle han av misstag ha ställt besvären till en icke behörig
hovrätt lärer han ej därigenom ha förlorat sin talan, då det nämligen
enligt allmänna grundsatser torde åligga länsstyrelsen att, oavsett till vilken
hovrätt besvären ställts, insända dem till den hovrätt, som är behörig.
Någon risk för att den enskilde skall lida rättsförlust uppkommer alltså
icke genom en uppdelning och det kan alltid med erforderlig säkerhet konstateras,
huruvida länsstyrelsens beslut överklagats. Ur principiella synpunkter
torde således hinder ej möta att, till följd av att län uppdelas på
två hovrätter, talan i olika mål av det slag varom här är fråga från en
länsstyrelse skall fullföljas till skilda hovrätter.

Beträffande innehållet av erforderliga regler om hovrätts behörighet ansluter
jag mig i princip till det förslag utredningsmannen framlagt. Jag anser
mig således icke kunna biträda den av en remissinstans framförda tanken
att i utsökningsmål och skatteärenden talan alltid skall fullföljas till
den hovrätt under vilken residensstaden lyder.

Utredningsmannens grundtanke att utsökningsmål bör fullföljas i den
hovrätt, under vilken den ort lyder, dit målet kan lokaliseras, synes lämpligen
kunna komma till uttryck i lagtexten genom att i 211 § utsökningslagen
införes ett stadgande av det innehållet, att om beslut meddelats av
länsstyrelsen i län, som hör under skilda hovrätter, fullföljd skall ske i den
hovrätt, till vilken målet kan hänföras på grund av belägenheten inom
dess domkrets av utmätningsmans tjänstgöringsområde, av fast egendom,
som målet berör eller vars köpeskilling eller avkastning är i fråga, eller
av ort för verkställighets- eller handräckningsåtgärd. För vissa fall -— t. ex.
stundom då fråga är om reseförbud — torde dock en regel av nu angivet
innehåll knappast vara till fyllest. Jag föreslår därför en supplementär föreskrift,
att om hovrätts behörighet ej kan bestämmas enligt nyss angivna
stadgande, fullföljd skall ske, om den mot vilken åtgärd sökts har att svara
i tvistemål i allmänhet vid domstol inom länet, i den hovrätt under vilken
domstolen hör och eljest i den hovrätt under vilken den stad lyder,
där länsstyrelsen har sitt säte. Det synes icke kunna undvikas att någon
gång tvekan kan uppstå vilken hovrätt som enligt de nu förordade reglerna
är behörig fullföljdsinstans. För att undvika att i sådant fall delade meningar
i forumfrågan mellan länsstyrelsen och hovrätten skall kunna vålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

13

komplikationer får jag vidare förorda införande av en föreskrift av den
innebörden att länsstyrelsens i fullföljdshänvisningen lämnade besked om
fullföljdsinstansen skall bli bindande.

Vidare bör såväl i 6 § lösdrivarlagen som i 83 § fattigvårdslagen införas
den bestämmelsen, att om län hör under skilda hovrätter, besvären skall
ställas till den hovrätt, under vilken den stad lyder, där länsstyrelsen har
sitt säte. På grund av hänvisning i 85 § barnavårdslagen blir regeln tilllämplig
även på de fall enligt nämnda lag som nu är i fråga.

Slutligen torde i 60 § arvsskatteförordningen böra upptagas stadganden
att besvären skall ställas till den hovrätt, under vilken den del av länet
lyder, där den skattskyldige var mantalsskriven när skattskyldigheten inträdde,
eller, om han ej då var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt
eller stadigvarande vistades. Och i fråga om juridisk person bör för
hovrättens behörighet vara bestämmande var styrelsen eller förvaltningen
hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde. I tillämpliga delar kommer
dessa regler på grund av hänvisning i 37 § kvarlåtenskapsskatteförordningen
att gälla även för ärenden om kvarlåtenskapsskatt för gåva och för livförsäkring,
till vilken förmånstagare insatts.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1954. Särskild
övergångsbestämmelse synes ej erforderlig. De administrativa övergångsregler,
som kan finnas behövliga vid en uppdelning av ett län på flera
hovrätter, får meddelas i samband med beslutet om uppdelning.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2il § ut sökning slag en;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 4-22)
om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över författningsförslagen,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas genom
utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likatydande med de vid propositionen
fogade författningsförslagen, har här uteslutits.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari
1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 21 januari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 4 januari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet O. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, inrikes- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 29 januari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 4 januari 1954 remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling;

3) lag angående ändrad lydelse av 83 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Med förmälan att lagrådet lämnat författningsförslagen utan erinran hemställer
föredraganden att, sedan i förslagen vidtagits vissa redaktionella jämkningar,
desamma måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Jan-Chr. Montelius.