Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa
frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal
delegationslag), m. mgiven Stockholms slott den 29
januari 195 b.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till dels lag om rätt för kommun att uppdraga
beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal
delegationslag), dels lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens innehåll.

I propositionen föreslås, att en kommun som så vill skall få möjlighet
att uppdraga åt kommunal arbetsgivarorganisation, vari den är medlem,
att med bindande verkan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes
enhetligt reglera anställningsvillkoren för arbetstagare i kommunens
tjänst.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1955, samtidigt med den nya kommunallagen.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 67.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal delegationslag).

Härigenom förordnas som följer.

Kommun, som tillhör sammanslutning av kommuner med uppgift att
tillvarataga medlemmarnas intressen såsom arbetsgivare (arbetsgivarorganisation),
äger uppdraga åt sammanslutningen att med bindande verkan för
kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren
för sådana arbetstagare i kommunens tjänst, vilkas villkor
det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa.

Med kommun jämställas i denna lag församling, municipalsamhälle och
landstingskommun ävensom annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §•

Kommunala tjänstemän---tillkommande beslutanderätt.

Om rätt för kommun att uppdraga
beslutanderätten i vissa frågor till
sammanslutning av kommuner (arbetsgivarorganisation)
är särskilt
stadgat.

I denna —- —- — underkastade ämbetsmannaansvar.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 januari 195b.

N ärva rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning
angående rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor
till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag) m. m. samt
anför därvid följande.

Inledning.

Förhandlingar om de kommunala arbetstagarnas anställningsvillkor bedrives
numera i stor utsträckning centralt mellan vederbörande kommunförbund
(svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet), å ena, samt arbetstagarnas organisationer, å
andra sidan. En uppgörelse som träffas vid sådana förhandlingar kan
emellertid i princip endast bli preliminär. Varje berörd kommun har därefter
att ta ställning till om den vill biträda överenskommelsen eller ej.
Det finns icke någon rättslig möjlighet för kommunen att i förväg lämna
den centrala organisationen uppdrag att på kommunens vägnar godkänna
överenskommelsen.

Frågan om man genom lagstiftning borde införa rätt för kommun att
bemyndiga kommunförbund eller liknande sammanslutning att i samband
med förhandlingar träffa för kommunen bindande avgöranden i vissa frågor
(s. k. extern delegationsrätt) har på senare tid behandlats både av
1948 års förhandlingsrättskommitté och av kommunallagskommittén. De
båda kommittéerna har därvid kommit till olika slutsatser.

Förhandlingsrättskommittén har i ett den 31 december 1951 avgivet
betänkande om stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU
1951: 54)1 uttalat ett bestämt önskemål om att det öppnas möjlighet till

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit ordföranden i Kungl. Maj:ts Nedre justitierevision
Erik Alexanderson, ordförande, förste aktuarien Filip Anger, hovrättsassessorn Erland
Conradi, ombudsmannen Sven Hallnäs, ombudsmannen, ledamoten av riksdagens andra kammare
Sture Henriksson, ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien B. E. Johnsson,
förste sekreteraren Otto Nordenskiöld, andra kammarens andre vice talman Anders
Olsson och direktören Eric Törngren.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

extern delegation för kommunerna och har även utarbetat förslag till en
särskild lag i ämnet. Kommunallagskommittén har däremot i sitt betänkande
III med förslag till kommunallag in. in. (SOU 1952: 14)1 — vilket
avlämnats den 4 februari 1952 — förklarat att det enligt dess mening icke
för närvarande finns tillräckligt starka skäl för en sådan lagstiftning.

över kommittéernas ifrågavarande betänkanden har efter remiss yttranden
avgivits av ett stort antal myndigheter och organisationer.2 Spörsmålet
om extern kommunal delegationsrätt — vilket i båda betänkandena framstår
som en mindre del i stora problemkomplex — har berörts i åtskilliga
remissyttranden men har i flera sådana förbigåtts med tystnad. Bland de
remissinstanser som behandlar spörsmålet är meningarna delade. Flertalet
tillstyrker dock, att möjlighet till extern delegation införes.

Då jag den 8 april 1953 anmälde frågan om ny kommunallag m. m. (propositionen
nr 210/1953), förklarade jag mig för egen del närmast böjd för
att ansluta mig till förhandlingsrättskommitténs förslag och sålunda förorda,
att kommun genom en särskild lagstiftning av kommunallags natur
medges rätt till extern delegation i löne- och avtalsfrågor. Med hänsyn till
de delade meningar som kommit till uttryck i denna sak såväl hos de
båda kommittéerna som i yttranden över kommittéförslagen framhöll jag
emellertid, att frågan borde ytterligare övervägas och underställas först
1954 års riksdag.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.

Gällande ordning.

Förhandlingsrätten för arbetstagare i kommunernas tjänst och den däremot
svarande plikten för kommunerna att träda i förhandlingar kan
enligt gällande lagstiftning vara av två principiellt olika slag, beroende
på om det gäller arbetstagare som är underkastade ämbetsansvar eller ej.

För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen
den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Från
tillämpningen av denna lag är emellertid undantagna sådana arbetstagare
i kommunernas tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. Beträffande
förhandlingsrätten för dylika arbetstagare gäller i stället lagen den 17 maj
1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

I 1936 års lag betraktas arbetstagarnas organisation i princip som en
med arbetsgivaren jämställd part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna
skall få medbestämmanderätt ifråga om anställningsvillkoren. Det
grundläggande stadgandet om förhandlingsrättens innebörd återfinnes i
lagens 4 §, där förhandlingsrättens föremål anges vara reglering av anställningsvillkoren
och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbets 1

Angående ledamöterna i denna kommitté, se prop. nr 210/1953 s. 36.

2 Beträffande de remissyttranden som avgivits över kommunallagskommitténs betänkande
III, se prop. nr 210/1953 s. 37.

(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tagare. En jämförelse med ordalagen i 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)
om kollektivavtal ger vid handen, att förhandlingsrätten har samma omfång
som möjligheten att sluta kollektivavtal. Förhandlingsrätt tillkommer
å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem,
samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna är medlemmar. Det är alltså att märka, att en enskild arbetstagare
aldrig kan vara part vid den lagstadgade förhandlingsrättens utövande.
Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten
att träda i förhandling, och denna skyldighet innebär icke endast att komma
tillstädes vid förhandlingssammanträde utan även, om så erfordras, att
framlägga förslag till lösning av den fråga varom förhandlas och därvid
ange skäl för sin ståndpunkt. Någon sanktion i form av straff eller skadestånd
för underlåtenhet att ställa sig sistnämnda föreskrifter till efterrättelse
är icke stadgad i lagen. Då emellertid i stor utsträckning särskilda
förhandlingsordningar i form av kollektivavtal gäller mellan parterna på
arbetsmarknaden, är underlåtenhet att förhandla i allmänhet att anse som
brott mot kollektivavtal och medför sålunda skadeståndsskyldighet. Förhandlingarna
förutsättes regelmässigt skola leda fram till kollektivavtal
eller annan rättsligt bindande överenskommelse mellan parterna. I sista
hand kan — när fråga icke är om rättstvist, d. v. s. tolkning eller tillämpning
av kollektivavtal — stridsåtgärder (strejk, lockout eller blockad) tillgripas
för att realisera förhandlingsrätten eller för att tvinga fram en
önskad lösning av en tvist.

1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän avser däremot
i princip endast att bereda de i lagen angivna arbetstagarna tillfälle
att, innan vederbörande myndighet fattar beslut rörande deras anställningsförhållanden,
framföra sina synpunkter och önskemål i frågan. Enligt
stadgande i lagens 1 § äger kommunala tjänstemän sålunda rätt att —
beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom
beträffande tillämpningen av sådana villkor ■— förhandla med vederbörande
kommun, dock utan att inskränkning därigenom göres i kommunen
eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande
beslutanderätt. Förhandling äger rum mellan kommun å ena sidan samt
förening av arbetstagare å den andra. Förhandlingsrätt tillkommer dock
endast förening som socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt; och för att få
utöva förhandlingsrätten gentemot viss kommun har föreningen att göra
anmälan hos kommunen. Å kommunens vägnar föres förhandling rörande
viss fråga av den kommunalmyndighet som har att handlägga frågan
eller av ombud för denna myndighet (2 § andra stycket). Såsom dylikt
ombud kan — enligt vad förarbetena till lagen utvisar — anlitas representant
för sammanslutning med syfte att tillvarataga visst eller vissa
slags kommuners intressen som arbetsgivare. Innan kommunalmyndighet
avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

eller avlöningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse, skall förening,
som utövar förhandlingsrätt gentemot myndigheten, beredas tillfälle
att taga del av föreliggande utkast. Vid förhandling — som kan vara
skriftlig eller muntlig — utser myndigheten ordförande och sekreterare.
Ordföranden förklarar förhandlingarna avslutade, när han prövar skäligt.
Fråga varom förhandling förts får enligt 11 § icke upptagas till slutlig
behandling av kommunalmyndighet, innan en vecka förflutit från det
skriftlig förhandling förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig
förhandling kommit myndigheten tillhanda. Då beslut i ärende, som varit
föremål för förhandling, underställes statlig myndighets prövning, skall
i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.
Därest statlig myndighet har att annorledes än efter underställning
fastställa anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor för kommunala tjänstemän,
kan vederbörande tjänstemannaorganisations förhandlingsrätt utövas
mot den statliga myndigheten. — Med utformningen av förhandlingsrätten
för kommunala tjänstemän med ämbetsansvar sammanhänger, att kollektivavtal
som ingåtts mellan en kommun och en förening av sådana tjänstemän
i rättspraxis ansetts ogiltigt samt att för kommunala befattningshavare
i tjänstemannaställning icke samma stridsmedel står till buds som för
andra kommunala arbetstagare. Tjänstemän med ämbetsansvar kan sålunda
icke avhålla sig från tjänsten, strejka, utan att göra sig förfallna till
straff enligt 25 kap. strafflagen. Om en dylik tjänsteman önskar n,edlägga
arbetet, måste han först säga upp sin anställning eller, där detta är föreskrivet,
söka och erhålla entledigande.

Det kommunala förhandlingsväsendet har emellertid i praktiken utvecklat
sig i annan riktning än vad som enligt det nu sagda varit förutsatt
i lagstiftningen. Inom kommunerna använder man regelmässigt ett annat
tjänstemannabegrepp än det som anges i lagen om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. Det avgörande är i allmänhet, om en befattning
är uppförd på lönestat (löneplan) och dess villkor reglerade i tjänstereglemente.
Det förekommer, att grupper av kommunala arbetstagare
med ämbetsansvar, t. ex. brandmän och viss sjukhuspersonal, har sina
löne- och anställningsvillkor reglerade i kollektivavtal, detta trots att
sådana avtal som nämnts i rättspraxis ansetts ogiltiga. Anmärkas kan
vidare, att tjänstemannaorganisationerna i massuppsägning och anställningsblockad
funnit fackliga vapen, som väl kan jämföras med strejk. För
tjänstemän, som är uppförda på lönestat, har kommunerna ofta frångått
den i lagstiftningen förutsatta principen, att tjänstemannaorganisationerna
saknar medbestämmanderätt. Under senare år har det i åtskilliga fall hänt,
att mellan kommunala myndigheter och tjänstemannaorganisationer förts
förhandlingar om intressefrågor i former, som står nära den i 1936 års
lag om förenings- och förhandlingsrätt reglerade förhandlingsordningen.
Det resultat vartill förhandlingarna lett har godtagits av de beslutande

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

organen j)å sådant sätt, att de i viss mån blivit jämförliga med kollektivavtal.
Även avlöningsreglementen är numera i realiteten ofta tillkomna
efter regelrätta förhandlingar och med vederbörande arbetstagarorganisations
godkännande. Mellan stadsförbundet och ett antal arbetstagarorganisationer
träffades år 1945 överenskommelse om godkännande (för viss
tid) av ett normaltjänstereglemente, och parterna förband sig att verka
för att reglementet i oförändrat skick skulle antagas av städerna. Motsvarande
överenskommelser har träffats för befattningshavare hos landstingen
(tjänstereglementen för landstingens befattningshavare av år 1947 och år
1953) och hos landskommunerna (normaltjänstereglemente den 20 december
1945). I detta sammanhang kan också erinras om de förhandlingar
och överenskommelser som vid skilda tillfällen förekommit mellan å ena
sidan olika kommuner samt å andra sidan tjänstemannaorganisationerna
angående dyrtidskompensationens storlek.

Vid jämförelse med vad som gäller inom den privata sektorn av arbetsmarknaden
framstår det som ett betydelsefullt särdrag för den kommunala
förhandlingsverksamheten — oavsett om den avser tjänstemän eller andra
arbetstagare — att kommunernas arbetsgivarorganisationer icke kan träffa
för medlemmarna bindande uppgörelser vid förhandlingsbordet utan endast
preliminära överenskommelser. Den delegation som enligt gällande rätt kan
förekomma i samband med kommunala förhandlingar är uteslutande av
intern natur: en kommunal representation kan ej uppdra åt annan än kommunal
nämnd (eller motsvarande organ) att utöva beslutanderätt i hithörande
frågor. Visserligen stadgas i 8 § lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, att landsting
äger att genom sjukvårdsberedningen eller »i den ordning eljest finnes
lämpligt» samt med iakttagande av vissa föreskrifter enhetligt reglera anställningsvillkoren
för personal vid sjukhus, för vilkas driftskostnader
landstinget i sista hand helt ansvarar. Av det citerade uttrycket kunde det
möjligen synas, som om landstinget även skulle ha möjlighet att uppdraga
åt en utanför landstinget stående förhandlingsorganisation att ingå bindande
överenskommelser. Mot eu dylik tolkning talar emellertid förarbetena
vid den ifrågavarande bestämmelsens tillkomst och i praktiken bar extern
delegation i detta fall icke förekommit. I stället tillämpas bestämmelsen så,
att landstingens centrala lönenämnd och dess förhandlingsdelegation — på
samma sätt som beträffande annan landstingspersonal — å landstingens
vägnar förhandlar och träffar preliminära överenskommelser samt att ett av
dem godkänt förslag till uppgörelse utsändes till landstingen och där prövas
av förvaltningsutskotten, som av landstingen erhållit uppdrag att sluta definitiva
uppgörelser. Ett i viss mån motsvarande förfarande tillämpas även i
allt större utsträckning för städernas och landskommunernas del. På grundval
av centralt ingångna preliminära överenskommelser lämnar den centrala

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

förhandlingsorganisationen de berörda kommunerna »rekommendationer»
att fatta vissa beslut. Frågorna överlämnas därefter som regel till kommunernas
fullmäktige (eller i vissa fall till kommunal nämnd) för avgörande.
Det må i detta sammanhang anmärkas att i stadsförbundets stadgar
år 1951 införts en bestämmelse om skyldighet för förbundets medlemmar
att — vid äventyr av uteslutning — följa de rekommendationer, som
förbundets löne- och förhandlingsdelegation meddelat i frågor den har att
handlägga.

Beträffande vissa kommunala beslut i anställnings- och lönefrågor gäller,
att de kan överklagas genom administrativa besvär. Detta är särskilt fallet
såvitt besluten avser tjänstemän med ämbetsansvar. Regler om besvärsrätt
i anställningsfrågor kan finnas intagna i särskilda författningar; exempel
härpå erbjuder sjukhusstadgan och folkskolestadgan. Undantagsvis kan
även de i kommunallagarna meddelade besvärsreglerna utnyttjas, i det
att den klagande befattningshavaren gör gällande att hans enskilda rätt
blivit kränkt av kommunen—arbetsgivaren. Dylika besvär har bifallits,
när fråga varit om disciplinära åtgärder och även i något flagrant fall
när det gällt avlöningsförmåner. I det övervägande flertalet fall har emellertid
besvär av denna typ ogillats. Givetvis kan som grund för kommunalbesvär
även åberopas rent formella skäl, exempelvis att ett beslut icke tillkommit
i laga ordning. — En kollektivavtalsanställd kommunal arbetstagare
kan som regel icke anlita besvärsvägen för att få ändring i kommunala
beslut om hans villkor. Så kan ske, endast om det i någon på
honom tillämplig specialförfattning finns bestämmelser om anställningsförhållandena
även för kollektivavtalsanställd personal.

Vad angår icke-kollektivavtalsanställda kommunala befattningshavare
har dessa som regel tillgång till ännu en utväg att få rättstvister prövade
i det att de kan draga tvistefrågor i anledning av anställningsavtalet under
allmän domstols prövning. Undantag bildar präster, folkskollärare och
kyrkobetjänte, vilkas löningsrättigheter enligt 6 § 8. länsstyrelseinstruktionen
prövas av länsstyrelse som exklusivt forum i första instans, med
fullföljd till regeringsrätten och i vissa fall med kammarkollegium som
mellaninstans.

Förhandlingsrättskommitténs förslag.

Kommitténs betänkande och förslag avser överhuvud taget förhandlingsrätt
och därmed sammanhängande frågor för såväl stats- som kommunaltjänstemän.
Kommittén har anknutit till den utveckling, som ägt rum på
detta område. Sålunda föreslår kommittén exempelvis, att det avgörande
för tjänstemannabegreppet icke vidare skall vara, huruvida ämbetsansvar
föreligger, utan i stället huruvida vederbörande arbetstagare innehar tjänst,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

som är upptagen i en av vederbörande kommun fastställd tjänsteförteckning.
Kommittén anser, att stats- och kommunaltjänstemän bör åtnjuta
samma förhandlingsrätt som andra anställda, och föreslår därför, att bl. a.
1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän skall upphävas
och i stället 1936 års allmänna förenings- och förhandlingsrättslag
bli tillämplig. Stats- och kommunaltjänstemän bör enligt kommitténs mening
få rätt alt sluta verkliga kollektivavtal rörande sina anställningsvillkor,
varvid dock vissa frågor bör i princip falla utanför kollektivavtalsmöjligheten.
Vidare anser kommittén, att strejkrätt i vanlig mening —
d. v. s. rätt att efter varsel nedlägga arbetet, med bibehållen anställning —
icke bör tillerkännas de offentliga tjänstemännen, men att dessa bör få
en i lag fastslagen rätt att efter uppsägning lämna anställningen. Kommittén
föreslår, att det utfärdas en särskild tjänstemannalag, vilken bl. a.
även skall innehålla bestämmelser om en särskild tjänstedomstol för behandling
av tvister om stats- och kommunaltjänstemäns anställningsförhållanden.

När det gäller frågan, hur förhandlingarna mellan kommunerna och
deras tjänstemän i framtiden bör ordnas, gör förhandlingsrättskommittén
först en jämförelse med förhållandena på den privata arbetsmarknaden
och konstaterar, att man där i allt större utsträckning övergått till att låta
riksorganisationerna träffa för medlemmarna bindande uppgörelser vid
förhandlingsbordet. Kommittén framhåller, att man därigenom uppnått
betydande fördelar icke minst med hänsyn till arbetsfreden, samt anför
vidare.

Det har blivit naturligt att förlägga avgörandet om strid eller icke strid till
dessa riksorganisationer. Och eventuella stridsåtgärder eller varsel därom
ha samordnats för hela landet och koncentrerats till avtalsrörelserna. I
svenska arbetsgivareföreningens stadgar föreskrives sålunda, att kollektivavtal
icke må upprättas utan godkännande av föreningens styrelse, och både
LO :s och arbetsgivareföreningens stadgar föreskriva, att ekonomiskt stöd
från centralorganisationen icke erhålles med mindre dess tillstånd till arbetsinställelse
inhämtats (för LO:s vidkommande dock med vissa undantag).

Förhandlingsrättskommittén anser det vara tydligt, att förhållandena
för kommunernas del tenderar att utveckla sig i sannna riktning, och
framhåller, att om de centrala organisationerna i ett visst fall lyckas nå
fram till en uppgörelse, blir denna också i regel genomförd i de olika kommunerna.
Det synes därför kommittén, som om tiden skulle vara mogen
att bereda laglig möjlighet för den kommun som så vill att befullmäktiga
en central kommunal organisation (landskommunernas förbund,
landstingsförbundet eller stadsförbundet) att för kommunens räkning sluta
kollektivavtal. Kommittén åberopar, att förutsättningar därigenom skulle
skapas för att göra anställningsvillkoren i kommunal tjänst mera likformiga
och att detta i sin tur skulle underlätta möjligheterna för de kom -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

munala befattningshavarna att övergå från tjänst hos en kommun till en
annan. Förhandlingsverksamheten skulle enligt kommitténs mening rationaliseras
och arbetsfreden lättare kunna bevaras.

Förhandlingsrättskommittén är medveten om att mot en reform i antydd
riktning kommer att anföras, att den står i strid med den kommunala
självstyrelsens idé, men kommittén understryker att det måste beaktas att
det icke är fråga om delegationstvång utan endast om delegationsrätt. I
detta sammanhang åberopar kommittén vidare följande. Fullmakten till
den centrala organisationen skulle kunna begränsas, exempelvis till vissa
bestämda frågekomplex (exempelvis enbart pensionsfrågor och icke lönefrågor)
eller till viss avtalssituation — vilket borde kunna möjliggöra en
smidig övergång till det nya systemet — och den skulle naturligtvis kunna
återkallas även om den borde kunna göras oåterkallelig för viss angiven
tid. Men det skall icke bestridas, att om delegationsrätten begagnas, detta
formellt sett innebär en inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.
Resultatet kommer ju att bli, att frågor som hittills så gott som
undantagslöst förbehållits de representativa församlingarnas avgörande (och
som spelar en mycket stor roll för kommunernas ekonomi) överlämnas
till annan instans för avgörande. — Emellertid kan man — fortsätter
kommittén — fråga sig, hur mycket av självstyrelse som egentligen finnes
kvar på detta område. Även bortsett från de möjligheter till stridsåtgärder,
vilka står till buds på arbetstagarsidan, spelar prejudicerande beslut i
andra kommuner stor roll. Reellt sett torde en sådan delegationsrätt som
den här diskuterade innebära större möjligheter att hävda självstyrelsen
än den nuvarande situationen. Ur föreningsfrihetens synpunkt är det ganska
egendomligt, att icke kommunerna skall äga samma rätt som andra arbetsgivare
att genom sammanslutning tillvarataga sina intressen. Oavsett om
de enskilda kommunerna under den närmaste framtiden kommer att befinnas
villiga att begagna delegationsrätten, bör rätten föreligga. Lagstiftningen
bör således — även om den ej omedelbart skulle utnyttjas i större
utsträckning — finnas till. Det är icke lätt att improvisera den, om det
i en given situation skulle befinnas allmänt önskvärt att ha tillgång till
den.

Förhandlingsrättskommittén erinrar vidare om att frågan om delegation
av kommuns beslutanderätt upptagits till behandling även av kommunallagskommittén
och meddelar, att de båda kommittéerna vid ett gemensamt
sammanträde dryftat ifrågavarande spörsmål. Därvid framkom — enligt
vad förhandlingsrättskommittén anför — att kommunallagskommittén med
hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten icke ville sträcka sig
längre än till en intern kommunal delegationsrätt, d. v. s. rätt för fullmäktige
i en kommun att till kommunal nämnd överlåta befogenheten att
träffa bindande överenskommelse om anställningsvillkor. En sådan delegationsrätt
finner förhandlingsrättskommittén icke tillfyllest utan fram -

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

håller som ett bestämt önskemål att det öppnas möjlighet även till den
externa delegationsrätten.

Beträffande frågan, hur den antydda reformen lagtekniskt bör genomföras,
anför förhandlingsrättskommittén bl. a. följande. Detta låter sig
smidigast göra i form av en särskild lag, som kommunalrättsligt sett närmast
blir att jämställa med 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
i vad avser kommunalarbetarna och 1940 års förhandlingslag för kommunaltjänstemän.
Denna särskilda lag skulle helt kort föreskriva, att kommun
äger att åt en för flera kommuner gemensam sammanslutning (arbetsgivarorganisation),
i vilken kommunen ingår såsom medlem, uppdraga
att med för kommunen bindande verkan genom kollektivavtal eller annorledes
enhetligt reglera anställningsvillkoren beträffande sådana arbetstagare,
för vilka kommunen bestämmer lön. Härtill skulle anknytas en
definition av uttrycket kommun, innebärande att därmed avses landskommun,
köping och stad ävensom municipalsamhälle, landsting och annan,
borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet. I 7 § lagarna om
kommunalstyrelse på landet och i stad, 3 § lagen om församlingsstyrelse,
5 § lagen om skolstyrelse i vissa kommuner och 4 § landstingslagen bör
intagas hänvisning till denna särskilda lag, förslagsvis sålunda: »Om enhetlig
reglering av arbetstagares anställningsvillkor är särskilt stadgat».
Motsvarande hänvisning bör införas i vissa specialförfattningar, nämligen
fattigvårdslagen, barnavårdslagen, polislagen, hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan
och brandstadgan. — Med denna konstruktion —• anför
kommittén vidare — torde själva delegationsbeslutet kunna överklagas
med tillhjälp av det besvärsinstitut, som står till förfogande enligt varje
särskild författning (allmän kommunallag, fattigvårdslag etc.). Arbetsgivarorganisationens
för kommunen bindande beslut att godtaga viss uppgörelse
lämnas däremot utanför besvär smöjligheterna. Någon egentlig
olägenhet därav kan dock knappast uppkomma. Kommunallagarnas besvärsrätt
avser endast det överklagade beslutets formella sida; i fortsättningen
kommer kollektivavtalets formella giltighet att kunna prövas av
den föreslagna tjänstedomstolen.

Kommunallagskommitténs förslag.

Vad angår den kommunala delegationsrätten behandlar kommunallagskommittén
i ett avsnitt av sitt betänkande först — med utgångspunkt från
7 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 7 § lagen om kommunalstyrelse
i stad — spörsmålet om överlåtande av beslutanderätt från fullmäktige
till nämnd. En närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna
del och för remissinstansernas inställning till saken har jag lämnat vid
framläggandet av propositionen nr 210/1953 (s. 68 ff). Jag tillåter mig att
i huvudsak hänvisa till denna framställning och vill nu endast erinra om

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

att kommittén, beträffande möjligheten att till förvaltningsorgan överlåta
beslutanderätt i avtals- och lönefrågor, anför att fullmäktige i stad enligt
rättspraxis ansetts kunna lämna stadens avtals- och lönenämnd bemyndigande
att fatta för staden bindande beslut i ärenden rörande arbets- och
löneförhållanden för arbetare och med dem likställd personal. Huruvida
till ett administrativt organ kan delegeras rätt att träffa för kommun bindande
avtal även om tjänstemän har såvitt kommittén funnit icke prövats
av regeringsrätten. Enligt kommitténs mening torde det särskilt i städerna
föreligga ett starkt behov av en sådan delegationsrätt. Kommittén framhåller,
att det ej finns anledning att härutinnan göra skillnad mellan arbetare
och tjänstemän, en skillnad som för övrigt skulle vara svår att upprätthålla
i praktiken, eftersom det stundom förhåller sig så att befattningshavare
med enahanda göromål å en ort hänföres till den ena kategorien
och å en annan ort till den andra.

I samband med behandlingen av nyssnämnda fråga kommer kommunallagskommittén
så in på spörsmålet om att bereda möjlighet till extern
delegation och anför därvid följande.

Enligt kommitténs förmenande finnas för närvarande ej tillräckligt
starka skäl för att i lagstiftningen införa rätt för kommunerna att till ett
organ utanför den enskilda kommunen, låt vara en sammanslutning, vari
kommunen ingår såsom medlem, överlåta beslutanderätt i frågor av sådan
art som de här berörda. Om man möjliggjorde en sadan rätt, skulle detta
innebära att man i kommunallagstiftningen införde en för denna helt
främmande princip, en princip, som skulle bryta ramen för denna lagstiftning.
Den enskilda kommunen skulle få möjlighet att överlåta vissa
för kommunen mycket betydelsefulla avgöranden åt en instans som icke ens
vore offentligrättsligt reglerad. Det skulle enligt kommitténs mening vara
betänkligt att på detta sätt möjliggöra en inskränkning av den kommunala
självbestämmanderätten. Ävenså skulle det ur principiell synpunkt te sig
egendomligt, om man genom att delegera vissa ärenden till ett utanför
kommunen stående organ kunde undantaga dessa ärendens behandling
från de regler som i kommunallagen fastställas för den kommunala verksamheten.
Så t. ex. skulle bestämmelserna om valbarhet, beslutförhet, omröstning,
jäv och besvärsrätt icke bliva tillämpliga i fråga om det organ,
till vilket ärendena delegerades.

Kommittén gör vidare gällande, att det för att åstadkomma en mera
effektiv central förhandlingsverksamhet icke heller torde vara nödvändigt
att införa en dylik extern delegationsrätt, och åberopar därvid att kommunerna
redan enligt gällande rätt har möjlighet att låta en central förhandlingsorganisation
förhandla och träffa preliminära uppgörelser i lönefrågor;
fullmäktige i de olika kommunerna eller — om fullmäktige delegerat
beslutanderätt i dylika frågor till kommunal nämnd — dessa nämnder
har sedan att var för sin kommun träffa det slutliga avgörandet. Kommittén
utgår härvid från att fullmäktige, liksom enligt vad rättspraxis utvisar i
fråga om arbetare och med dem likställda, har rätt att beträffande annan

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

hos kommun anställd personal till kommunal nämnd delegera rätt att å
kommunens vägnar träffa avgörande rörande löner och andra anställningsförhållanden.
I detta sammanhang hänvisar kommittén till att landstingen
inrättat en gemensam lönenäinnd, vilken i fråga om såväl arbetare som
tjänstemän förhandlar och träffar preliminära avtal med vederbörande
centrala arbetstagarorganisationer, och att vidare för städernas del inom
svenska stadsförbundet bildats en särskild löne- och förhandlingsdelegation,
som i vissa fall träffat centrala överenskommelser av preliminär natur
med de stadsanställda. Slutligen åberopar kommittén även den år 1951 i
stadsförbundets stadgar införda förpliktelsen för medlemmarna att följa
delegationens rekommendationer.

Remissyttrandena.

I" ör handlings rätts kommitténs betänkande har, sett
som helhet, utsatts för mycken kritik vid remissbehandlingen, och ett flertal
remissinstanser avstyrker, att kommitténs förslag till förhandlingsrättens
reglering i sitt nuvarande skick lägges till grund för lagstiftning. Förslaget
till kommunal delegationslag har emellertid rönt bättre mottagande än
andra delar av betänkandet. Åtskilliga remissinstanser särskilt bland de
statliga myndigheterna har visserligen förbigått frågan om den kommunala
delegationsrätten med tystnad, detta oavsett vilken inställning de har till
kommitténs förslag i allmänhet. Men av de myndigheter och organisationer
som behandlat ifrågavarande spörsmål har flertalet ställt sig positiva till att
möjlighet till extern kommunal delegation införes. Förhandlingsrättskommitténs
förslag har sålunda i denna del biträtts bl. a. av hovrätten över Skåne
och Blekinge, kammarkollegium, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus
och Västmanlands län, fullmäktige i 25 kommuner — däribland stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg och Malmö -— tvä landstings förvaltningsutskott,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
LO och TCO. Det kan anmärkas, att fullmäktige i 54 primärkommuner,
utan att särskilt ingå på frågan om delegationsrätten, i mera allmänna
ordalag förklarat sig kunna tillstyrka kommitténs förslag i dess helhet
eller sagt sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Å andra sidan har emellertid en icke obetydlig minoritet bland de remissinstanser,
som yttrat sig över förhandlingsrättskommitténs förslag i förevarande
de), motsatt sig införandet av extern delegationsrätt. I avstyrkande
riktning har sålunda uttalat sig bl. a. Göta hovrätt, länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar och Jämtlands län, fullmäktige i tre
städer ■ däribland Hälsingborg — fullmäktige i tre landskommuner samt
ett landstings förvaltningsutskott.

Det bör vidare framhållas, att styrelsen för svenska landstingsförbundet
ställt sig tveksam till huruvida extern delegationsrätt nu bör lagfästas.

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 67.

Kommunallagskommitténs betänkande har som helhet
betraktat fått ett gott mottagande vid remissbehandlingen. När det gällt
frågan om extern kommunal delegationsrätt, har emellertid kommitténs
inställning mött motstånd. Även i detta fall har flertalet av de myndigheter
och organisationer som behandlat saken förordat, att sådan rätt införes.
I denna riktning har sålunda sammanlagt 31 remissinstanser uttalat
sig. De som anslutit sig till kommunallagskommitténs mening och alltså
motsatt sig extern delegationsrätt utgör dock ett betydande antal, tillhopa
22 stycken. Det må särskilt nämnas att bland de 27 städer, som i detta
sammanhang behandlat ifrågavarande spörsmål, 17 uttalat sig för rätt till
extern delegation och 10 mot sådan rätt.

Helt naturligt är det till icke oväsentlig del samma myndigheter och
organisationer, som i förevarande avseende yttrat sig över de båda kommittébetänkandena,
men i viss omfattning har frågan om extern delegationsrätt
vid remissbehandlingen av kommunallagskommitténs förslag
berörts även av andra remissinstanser än dem som i utlåtanden över förhandlingsrättskommitténs
förslag behandlat saken. Bland de ytterligare
myndigheter som tillstyrkt införandet av extern delegationsrätt kan här
nämnas länsstyrelsen i Örebro län, stadsfullmäktige i Borås, Halmstad, Jönköping,
Kalmar, Lund, Västervik och Örebro, svenska kommunalarbetareförbundet
och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

På motsvarande sätt bör bland dem som i yttranden över kommunallagskommitténs
betänkande uttalat sig mot extern delegationsrätt nämnas
länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Göteborgs och Bohus län samt
stadsfullmäktige i Landskrona, Linköping, Umeå, Uppsala och Vetlanda.

Jag övergår nu till att i ett sammanhang närmare redogöra för remisssvarens
innehåll i förevarande avseende.

De remissinstanser som tillstyrker införandet av extern kommunal delegationsrätt
understryker i stor utsträckning de skäl förhandlingsrättskommittén
anfört och åberopar därvid särskilt, att en sådan rätt svarar mot
ett praktiskt behov och utgör en naturlig följd av utvecklingen på förevarande
område.

Kammarkollegium anför, att kommunallagskommitténs uppfattning att
något behov av institutet ej skulle finnas synes vederlagd av kommitténs
egen uppgift om att enligt stadsförbundets stadgar underlåtenhet att följa
vissa rekommendationer kan medföra uteslutning ur förbundet. Vidare
framhåller ämbetsverket bl. a., att kommunerna icke kan vara betjänta av
att deras självbestämmanderätt formellt uppehälles även där den genom
samhällsförhållandenas utveckling sakligt sett inskränkes och att det ej
heller skulle te sig tilltalande, om ett delegationsförfarande, som statsmakterna
icke velat ge laglig hemul åt, på en omväg infördes såsom redan
synes ha skett för städernas del.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Socialstyrelsen förklarar, att förslaget om extern delegationsrätt, från
de synpunkter styrelsen närmast har att beakta, framstår såsom ägnat
att befrämja förhandlings- och medlingsväsendet på det kommunala området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att det för närvarande torde förhålla
sig så att kommunerna i stor utsträckning godtar de vid centrala
förhandlingar nådda överenskommelserna. Under sådana förhållanden
synes det länsstyrelsen orealistiskt att kommunerna icke bereds möjlighet
att även formellt delegera beslutanderätten i nu ifrågavarande avseende
till den gemensamma kommunala sammanslutning som för förhandlingarna.
Med hänsyn till att den utveckling mot centralisering som skett ifråga
om förhandlingar i löne- och avtalsfrågor får anses ha medfört stora praktiska
fördelar, finner länsstyrelsen att rätt till extern delegation bör medges.

Svenska landskommunernas förbund anför genom sin förhandlingsdelegation
bl. a. följande. Frågan bör i första hand bedömas från praktiska synpunkter.
Vid överläggningar med kommunernas lönenämnder har förhandlingsdelegationen
erfarit att åtskilliga lönenämnder i vissa sammanhang
skulle anse det som en betydelsefull tillgång, om de kunde befullmäktiga
landskommunernas förbund att träffa avgöranden med bindande verkan
lör kommunerna. Även enligt delegationens mening skulle ett fullmaktsförfarande
stundom ge kommunerna större möjligheter att hävda sin
mening.

Förhandlingsdelegationen yttrar vidare.

Med tanke på det stora antal kommunala förvaltningsenheter, som landskommunernas
töidmnd måste betjäna — cirka 1 000 kommuner, kommunalförbund
och köpingar samt cirka 2 000 församlingar — skulle ett fullmaktsförfarande
ibland erbjuda stora rent administrativa fördelar. Innevarande
år (1952) har exempelvis träffats överenskommelser om förskjutning
till den Öl december 1952 av kollektivavtalens uppsägningstid, något
som förutsatt en omfattande pappersexercis för de flera tusen avtal, som
beröra landskommunernas förbunds medlemmar. Med ett fullmaktsförfarande
skulle överenskommelsen om detta uppskov ha kunnat genomföras
betydligt enklare.

Förhandlingsdelegationen framhåller emellertid, att den ingalunda är
beredd att ta emot några generella förhandlingsfullmakter utan anser att
delegationen från fall till fall måste ingående pröva såväl lämpligheten
av ett fullmaktsförfarande som fullmakternas innehåll, varvid ett betydande
mått av försiktighet måste iakttagas.

Styrelsen för svenska stadsförbundet förklarar, att angelägenheten av
extern delegationsrätt blev ingående klarlagd vid förbundets kongress år
1951, i samband med införandet i förbundets stadgar av den förut omnämnda
bestämmelsen om förpliktelse för medlemmarna att följa löneoch
förhandlingsdelegationens rekommendationer.

Styrelsen fortsätter.

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

Det framhölls då och bör här ännu en gång erinras, att frågan om denna
centralisering endast gäller införandet på det kommunala området av
arbetsformer, som allmänt vunnit erkännande och tillämpning beträffande
arbetsmarknaden i övrigt. Det påvisades också, att behovet av denna centralisering
beträffande den kommunala lönepolitiken blivit erfarenhetsmässigt
klart bestyrkt. Varken då eller senare synes någon ha velat göra gällande,
att en tillämpning av riksavtalsprincipen, sedan denna undan för undan
erövrat den privata arbetsmarknaden, kan undvaras på det kommunala
området.

Från dessa utgångspunkter kan den nu praktiserade ordningen med
centralt träffade preliminära uppgörelser endast betecknas såsom en nödfallsutväg.
Man får icke blunda för att syftet med en sådan preliminär uppgörelse
blir förfelat, om ej densamma genomgående godtages vid de efterföljande
kommunala avgörandena över hela linjen. På denna väg kan man,
med andra ord, icke vinna vad som avses utan att dessa efterföljande avgöranden
bli en ren formalitet.

När utvecklingen lett fram till ett sådant läge som det nyss angivna synes
det styrelsen för stadsförbundet, trots kommunallagskommitténs principiella
invändningar, föreligga tillräckliga skäl för den ifrågasatta delegationsrätten.
Eftersom det skulle tillkomma kommuns fullmäktige att själva
bestämma, om — och i så fall för hur lång tid och med vilka andra eventuella
begränsningar — beslutanderätten i löne- och avtalsfrågor skulle överlåtas
till det centrala organet, göres i princip icke något avsteg från den
kommunala självbestämmanderätten. Och enligt styrelsens mening betyder,
reellt sett, den av kommunallagskommittén anvisade utvägen med preliminära
uppgörelser icke något bättre bevarande av den kommunala självbestämmanderätten,
snarare motsatsen.

Angående förhållandet mellan ett kommunförbund och en kommun, som
delegerat beslutanderätt till förbundet, anför styrelsen för svenska stadsförbundet
slutligen.

Då delegationsrätten avser överlåtande till en kommunernas egen organisation,
måste man självfallet också kunna förutsätta, att denna organisation
skall vid utövandet av de delegerade befogenheterna låta sig angeläget
vara att ständigt hålla sig underrättad om de särskilda kommunernas
synpunkter på uppkommande förhandlingsfrågor för att beakta deras
speciella önskemål så långt det nödvändiga samordnandet medger. För
stadsförbundets vidkommande har detta redan under nuvarande förhållanden
uppfattats såsom något för det centrala förhandlingsarbetet givet, och
styrelsen vågar försäkra att förbundet skall ägna all uppmärksamhet däråt
även om lagstiftningen skulle möjliggöra för dess medlemmar att — i den
mån var och en av dem själv prövar lämpligt — överlåta ifrågavarande
beslutanderätt på förbundet.

LO framhåller, att förslaget om rätt till extern delegation ligger helt i
linje med den utveckling mot ett centraliserat förhandlingsväsende som
redan ägt rum på det kommunala området och hänvisar till svenska kommunalarbetareförbundets
yttrande i saken.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 67.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Kommunalarbetareförbundet anför bl. a.

Förbundet har för närvarande omkring 2 500 kollektivavtal med landets
kommuner av skilda slag rörande arbets- och lönevillkoren för hos kommunerna
anställda arbetstagare. Dessa grunda sig väsentligen på överenskommelser
med----kommunförbunden såväl beträffande allmänna

bestämmelser som rena löneföreskrifter. Endast i mycket få undantagsfall
göras avsteg för den enskilda kommunens vidkommande från vad som
överenskommits mellan kommunförbunden och vårt förbund. Sådana sällsynta
avsteg tillkomma merendels under medverkan av respektive kommunförbund.
Under sådana förhållanden lär det kunna sägas, att det slutliga
godkännandet av avtalet från kommunens sida är att betrakta som en ren
formalitet.

I detta sammanhang erinrar kommunalarbetareförbundet om den förut
berörda ändringen i stadsförbundets stadgar; och under hänvisning till
förhållandena sådana de utvecklat sig under de senaste årtiondena framhåller
kommunalarbetareförbundet, att man på det kommunala avtal soch
löneområdet icke längre synes kunna tala om någon kommunal självbestämmanderätt
i den mening kommunallagskommittén inlägger i begreppet.
Det kan enligt förbundets mening konstateras, att kommunerna
själva om icke formellt så dock reellt lagt det faktiska avgörandet i kommunförbundens
händer. Att den formella bekräftelsen icke överlåtits på
kommunförbunden anser kommunalarbetareförbundet uteslutande bero på
att gällande lagbestämmelser lagt hinder i vägen därför.

TCO finner förslaget om extern delegationsrätt mycket betydelsefullt,
i det att det bör bidraga till att skapa ordnade och effektiva förhandlingsförhållanden
på det kommunala området. Gentemot invändningen att ett
dylikt system skulle stå i strid med den kommunala självbestämmanderätten
framhåller organisationen, att beslut om extern delegation avgöres
av den enskilda kommunen själv och icke behöver binda kommunen för
någon längre tid.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet vill icke bestrida, att det i
vissa situationer kan vara till fördel för förhandlingsorganet att kunna
träffa en definitiv uppgörelse vid bordet. För landstingens del har emellertid
det hittills tillämpade förfarandet enligt styrelsens mening fungerat
väl och varit ägnat att skapa en intim kontakt mellan huvudmännen och
deras förhandlingsorganisation. Då sålunda för landstingens vidkommande
något större behov av den föreslagna externa delegationsrätten icke framträtt
samt vissa principiella betänkligheter därjämte kan anföras mot förslaget
i denna del, är styrelsen som nämnts tveksam, huruvida sådan rätt
nu bör lagfästas.

Några remissinstanser, som motsätter sig införandet av extern delegationsrätt,
gör därvid gällande att något verkligt behov av institutet icke
föreligger. För flertalet remissinstanser inom denna grupp torde emellertid
principiella betänkligheter vara avgörande.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Göta hovrätt samt länsstyrelserna i Jämtlands och Östergötlands län
åberopar i huvudsak endast de skäl som kommunallagskommittén anfört.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar att den, även om vissa
praktiska fördelar skulle vara att vinna genom delegationsrätten, dock
funnit övervägande skäl tala för att nuvarande förhållanden bibehålies.
Framför allt synes det länsstyrelsen ur principiella synpunkter nödvändigt
att kommunerna icke avhänder sig avgörandet i sista hand i frågor
av så stor betydelse. Ett konfirmerande i förekommande fall av den centrala
förhandlingsorganisationens förslag torde enligt länsstyrelsens mening
i regel icke vålla större omgång eller besvär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sig höra vitsorda, att en
stark principiell motivering förebragts för kommunallagskommitténs avvisande
hållning. Då den externa delegationsrätten icke synes utgöra något
oumbärligt moment i den kommunala förhandlingsordningen, torde förslaget
om sådan rätt enligt länsstyrelsens mening böra genomföras endast
i den mån detta skulle visa sig vara ett allmänt önskemål från kommunernas
sida.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att det för närvarande icke föreligger
något praktiskt behov av att i lagstiftningen införa rätt till extern delegation
och understryker samtidigt de principiella skälen mot en sådan anordning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att det bl. a. måste anses
olämpligt att ge en kanske tillfällig majoritet i fullmäktige möjlighet att
frånhända kommunen dess behörighet att själv pröva hithörande frågor.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg åberopar ett av stadens lönenämnd avgivet
yttrande, i vilket det bl. a. heter.

Delegationsrätten står i uppenbar strid mot hela den lokala självstyrelsens
idé. Även om det sett enbart ur lönenämndens synpunkt kan vara
Irestande att av praktiska skäl acceptera den uppdragna linjen, måste
nämnden erinra om att de värden, som stå på spel, äro så oändligt mycket

större än de praktiska fördelar, som skulle kunna utvinnas.---Utan

decentralisering och lokal självstyrelse är det icke möjligt att hos medborgarna
skapa det intresse för samhällets angelägenheter, som är en förutsättning
för ett demokratiskt samhällsskick.

Stadsfullmäktige i Vetlanda framhåller, att kommunens egna organ
alltid bör fatta de avgörande besluten om de kommunala utgifterna, även
om dessa beslut — som i lönefrågor numera vanligen blir fallet — är av
formell art. Genom att överlåta det slutliga avgörandet till en utomkommunal
instans skulle man enligt stadsfullmäktiges mening i viss utsträckning
skjuta åt sidan det kommunala besvärsinstitutet och principen om
det odelade ansvaret; och en delegation av beslutanderätten kunde även
lätt ge sken av att exempelvis stadsförbundet vore en städerna överordnad
organisation.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

Fullmäktige i en landskommun (Njutånger) gör gällande, att blotta tillvaron
av en kommunal delegationslag kommer att animera flertalet kommuner
att använda sig av densamma och att man därmed är inne på en
farlig väg, eftersom kommunalmännens inflytande på och ansvar för
lönefrågorna så småningom skulle helt försvinna. Och fullmäktige i eu
annan landskommun befarar, att vid extern delegation risk skulle finnas
för att de lokala intressena icke bleve tillbörligen beaktade.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att flera remissinstanser, som
i och för sig biträder förslaget om extern delegationsrätt, dock i viss mån
ger kommunallag skommittén rätt i dess principiella betänkligheter. Sålunda
säger sig länsstyrelsen i Örebro län icke vilja förneka, att en extern delegationsrätt
skulle kraftigt bryta mot hittills hävdade principer angående
delegationsrättens art, men detta till trots ansluter sig länsstyrelsen till
förslaget under starkt framhållande av det nödvändiga i att de kommuner
som så önskar skall kunna med enad styrka och såsom en reellt sett lika
rustad part uppträda vid förhandlingsbordet. På samma sätt anför stadsfullmäktige
i Malmö, att en extern kommunal delegationsrätt står i uppenbar
strid med hela den kommunala självstyrelsens idé, men låter sina betänkligheter
vika med hänsyn till de starka praktiska skälen.

Stadsfullmäktige i Umeå förklarar sig helt instämma i kommunallagskommitténs
motivering mot extern delegation men konstaterar samtidigt
alt för städernas del en sådan delegation redan de facto genomförts. Enligt
stadsfullmäktiges mening måste det i förevarande sammanhang ovillkorligen
utredas, på vilka vägar man skall kunna förena å ena sidan kravet
att offentlig förvaltning skall utövas i offentligrättsligt reglerade normer
och under bibehållen självbestämmanderätt för den enskilda kommunen
samt å andra sidan önskemålet om ett effektivt samgående i förhandlingsverksamheten
mellan ett antal kommuner.

Kommunallagskommitténs invändning att man genom extern delegation
skulle kunna undantaga vissa ärendens behandling från de regler, som i
kommunallagen fastställes för den kommunala verksamheten (exempelvis
bestämmelserna om valbarhet, beslutförhet, omröstning, jäv och besvärsrätt)
har föranlett särskilda uttalanden från några remissinstansers sida.
Så förklarar stadsfullmäktige i Lund, att gentemot denna invändning kan
anföras att det här kommer att röra sig om organisationer, som kommunerna
själva konstituerat och som därför är påverkade av de kommunala bestämmelserna.
Vidare kan det enligt stadsfullmäktiges mening hävdas, att
dessa organisationers verksamhet komme att vara föremål för stort offentligt
intresse. — Kommunalarbetareförbundet gör gällande, att ifrågavarande
invändning torde vara av mycket ringa praktisk betydelse med hänsyn till
att överenskommelserna om avtal och tjänstereglementen redan de facto
avgörs genom överenskommelser mellan kommunernas och deras arbetstagares
organisationer.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Slutligen kan nämnas, att kammarkollegium och LO båda understryker
att införandet av extern kommunal delegationsrätt icke synes vara beroende
av att förhandlingsrättskommitténs förslag i övrigt vinner statsmakternas
bifall.

Departementschefen.

Ett framträdande drag i de senare årens utveckling på den svenska
arbetsmarknaden har varit att arbetsgivarnas och arbetstagarnas centrala
organisationer oftast utan stridsåtgärder lyckats lösa de problem som inställt
sig. Inom den privata sektorn av arbetsmarknaden har de stora riksorganisationerna
i allt större utsträckning träffat för medlemmarna bindande
uppgörelser vid förhandlingsbordet.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har även i fråga om det kommunala
avtalsområdet en motsvarande tendens gjort sig gällande. De
centrala arbetsgivarorganisationerna utgöres här av svenska landskommunernas
förbund som bl. a. omfattar alla rikets landskommuner utom två,
svenska stadsförbundet som bl. a. omfattar rikets samtliga städer och
svenska landstingsförbundet som omfattar samtliga landsting. Inom dessa
förbund har inrättats särskilda förhandlingsorgan — landskommunernas
förbunds förhandlingsdelegation, stadsförbundets löne- och förhandlingsdelegation,
landstingens lönenämnd — vilka i fråga om både arbetare och
tjänstemän förhandlar och träffar preliminära överenskommelser med
vederbörande centrala arbetstagarorganisationer. Någon rättslig möjlighet
att vid förhandlingsbordet ingå slutliga, för parterna omedelbart bindande
överenskommelser föreligger däremot som tidigare nämnts icke i dessa fall,
utan det tillkommer varje berörd kommun att i efterhand pröva den preliminära
uppgörelsen och besluta, om kommunen skall biträda densamma.
Endast i undantagsfall lär det emellertid förekomma att en kommun gör
avsteg från vad som preliminärt överenskommits vid centrala förhandlingar.
Enligt vad som omvittnats från flera håll har kommunernas efterföljande
godkännanden i stort sett karaktären av en formalitet. För städernas
del har detta blivit särskilt framträdande, sedan svenska stadsförbundet
år 1951 i sina stadgar infört en bestämmelse om skyldighet för förbundets
medlemmar att, vid äventyr av uteslutning, följa de rekommendationer
som förbundets löne- och förhandlingsdelegation meddelat. Vad
landstingen angår torde det, trots att någon motsvarighet till nyssnämnda
bestämmelse icke finnes för deras vidkommande, över huvud ej ha hänt
att ett landsting vägrat biträda en centralt träffad överenskommelse.

Det är mot bakgrunden av den nu antydda utvecklingen som man får
se förhandlingsrättskommitténs förslag att genom en särskild kommunal
delegationslag införa möjlighet för den kommun som så vill att åt kommun -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

förbund, vari kommunen ingår som medlem, uppdraga att med bindande
verkan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt
reglera anställningsvillkoren beträffande sådana arbetstagare, för vilka
kommunen bestämmer lönen. Detta förslag utgör visserligen endast ett led
i de åtgärder, som kommittén förordat i fråga om stats- och kommunaltjänstemännens
förhandlingsrätt. Trots att kommitténs förslag i övriga
delar icke torde komma att läggas till grund för lagstiftning, anser jag
emellertid — i överensstämmelse med vad kammarkollegium och landsorganisationen
uttalat i sina remissyttranden — att frågan om införande
av extern kommunal delegationsrätt nu bör upptagas till behandling för
sig. Som jag i det följande närmare skall utveckla berör denna fråga icke
själva förhandlingsrättens begrepp.

De skäl förhandlingsrättskommittén åberopar för införande av den föreslagna
delegationsrätten är främst av praktisk natur. Kommittén framhåller
sålunda, att genom en dylik rätt skulle skapas förutsättningar för
att göra anställningsvillkoren i kommunal tjänst mera likformiga för hela
riket, vilket i sin tur skulle underlätta befattningshavarnas övergång från
tjänst hos en kommun till en annan. Vidare framhålles, att förhandlingsverksamheten
skulle rationaliseras och arbetsfreden lättare kunna bevaras.
När flertalet av de remissinstanser som berört frågan om extern delegationsrätt
ställt sig positiva till att en sådan rätt införes i lagstiftningen, har de
därvid i stor utsträckning understrukit det praktiska värdet av reformen
och samtidigt anfört att den utgör eu naturlig följd av utvecklingen på förevarande
område. Reformens betydelse för att rationalisera förhandlingsväsendet
har särskilt utvecklats av de närmast berörda organisationerna,
både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Jag tillåter mig här att hänvisa
till den redogörelse jag i ett tidigare avsnitt lämnat för de yttranden som
i denna de] avgivits av landskommunernas förbunds förhandlingsdelegation,
styrelsen för svenska stadsförbundet, LO, kommunalarbetareförbundet
och TCO. Den enda representant för de berörda arbetsgivarorganisationerna
som ställt sig tveksam till förslaget är landstingsförbundets styrelse.
Denna anför i sitt yttrande, att den icke vill bestrida att det i vissa situationer
kunde vara till fördel för förhandlingsorganet att kunna träffa eu
definitiv uppgörelse vid bordet men att för landstingens del det hittills
tillämpade förfarandet fungerat väl och varit ägnat att skapa en intim kontakt
mellan huvudmännen och deras förhandlingsorganisation samt att det
således för landstingens vidkommande icke framträtt något större behov
av den föreslagna externa delegationsrätten. Jag finner det i och för sig
naturligt att problemet på detta sätt framstår i något annan dager, sett
från landstingens synpunkt. Särskilt med hänsyn till landstingens ringa
antal föreligger del otvivelaktigt väsentligt större möjligheter för landstingen
än för andra kommunala enheter att på ett tillfredsställande sätt
begagna det nuvarande systemet med preliminära överenskommelser.

2n

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Det torde böra framhållas, att även vissa av de remissinstanser som motsätter
sig införandet av extern delegationsrätt betygar att en sådan rätt i
och för sig skulle vara förenad med praktiska fördelar, men att å andra
sidan flera remissinstanser inom denna grupp gör gällande att något verkligt
behov av institutet icke föreligger. Som särskilt betydelsefullt i detta
sammanhang framstår givetvis, att kommunallagskominittén i sitt betänkande
med förslag till kommunallag in. in. uttalat den meningen att det för
närvarande icke finns tillräckligt starka skäl för att i lagstiftningen införa
extern delegationsrätt och därvid bl. a. åberopat, att det för att åstadkomma
en mera effektiv förhandlingsverksamhet icke torde vara nödvändigt med
en sådan reform. Kommittén hänvisar här särskilt till kommunernas möjlighet
att delegera beslutanderätten i hithörande frågor till kommunal
nämnd samt till stadsförbundets åtgärd att i sina stadgar införa en bestämmelse
om åläggande för medlemmarna att vid äventyr av uteslutning
följa vissa rekommendationer. Såsom kammarkollegium i sitt remissyttrande
antytt synes nämnda åtgärd från stadsförbundets sida emellertid
också kunna i viss mån åberopas som skäl för att behov av en rättslig reglering
på området föreligger. Åtgärden i fråga kan tolkas som ett försök att

- så långt nuvarande lagstiftning medger — skapa ett ersättningsmedel
för eu verklig extern delegationsrätt. Jag erinrar om att stadsförbundets
styrelse i sitt remissyttrande förklarat, att angelägenheten av extern delegationsrätt
blev ingående klarlagd just vid förbundets kongress år 1951, då
den ifrågavarande bestämmelsen intogs i förbundets stadgar.

För egen del vill jag framhålla, att den utveckling mot ökad centralisering
av det kommunala förhandlingsväsendet som ägt rum under senare
tid icke kan väntas återgå. Man har nu på ifrågavarande område nått fram
till ett läge, där det av flertalet berörda organisationer uppfattas som ett
hinder att centrala uppgörelser icke kan ingås vid förhandlingsbordet. Erfarenheterna
från den s. k. riksavtalsprincipens tillämpning på den privata
arbetsmarknaden synes mig ge goda skäl alt antaga, att ett system med
möjlighet att träffa omedelbart bindande centrala uppgörelser skulle, även
inom den kommunala sektorn, skapa ökade förutsättningar för arbetsfredens
bevarande. Jag anser vidare, att tillämpningen av extern kommunal
delegation över huvud skulle medföra eu rationalisering och effektivisering
av det kommunala förhandlingsväsendet, särskilt genom att möjliggöra
förenkling av det administrativa arbetet och snabbare behandling av
frågorna. Och den ökade enhetlighet i fråga om de kommunalanställdas
löner och övriga anställningsvillkor som skulle kunna vinnas genom reformen
borde i väsentliga hänseenden bli till fördel, både för kommunerna
själva och för deras anställda. Från dessa praktiska synpunkter framstår
enligt min mening en lagstiftning om extern kommunal delegationsrätt som
önskvärd.

Jag övergår nu till att behandla de principiella synpunkter, som bör an -

24

Knngl. Majrts proposition nr 67.

läggas på denna lagstiftningsfråga. Såsom jag förut nämnt torde för flertalet
av dem som motsatt sig införandet av extern delegationsrätt de principiella
invändningarna vara avgörande. Kommunallagskommittén åberopar
i första hand som skäl mot den ifrågavarande reformen, att den skulle
betyda införandet av eu för kommunallagstiftningen helt främmande princip,
som skulle bryta ramen för denna lagstiftning, och att det skulle vara
betänkligt att genom extern delegation möjliggöra en inskränkning i den
kommunala självbestämmanderätten. Samma eller liknande skäl har anförts
av flera remissinstanser. Bl. a. har framhållits, att vid extern delegation
risk skulle föreligga för att de lokala intressena icke bleve tillbörligen
beaktade. Förhandlingsrättskommittén, som delvis förutsett dessa
invändningar, har förklarat sig icke vilja bestrida, att om delegationsrätten
begagnas detta formellt sett innebär en inskränkning i den kommunala
självbestämmanderätten. Emellertid ifrågasätter kommittén, hur mycket av
självstyrelse som egentligen finns kvar på ifrågavarande område, och gör
gällande att en sådan delegationsrätt som den bär diskuterade reellt sett
torde innebära större möjligheter att hävda självstyrelsen än den nuvarande
situationen. Kommittén understryker vidare, att det icke är fråga om delegationstvång
utan endast om delegationsrätt. Dessa tankegångar har närmare
utvecklats av ett flertal remissinstanser. Sålunda framhåller kommunalarbetareförbundet,
att man på det kommunala avtals- och löneområdet
icke längre synes kunna tala om någon kommunal självbestämmanderätt
i den mening kommunallagskommittén inlägger i begreppet, eftersom
kommunerna själva om icke formellt så dock reellt lagt det faktiska avgörandet
i kommunförbundens bänder. Kammarkollegium anser, att kommunerna
icke kan vara betjänta av att deras självbestämmanderätt formellt
uppehälles även där den genom samhällsförhållandenas utveckling sakligt
sett inskränkes; och stadsförbundets styrelse åberopar att det skulle tillkomma
kommuns fullmäktige att själva bestämma, om — och i så fall för
hur lång tid och med vilka andra begränsningar — beslutanderätten i löneoch
avtalsfrågor skulle överlåtas till det centrala organet. Stadsförbundets
styrelse framhåller vidare, att eftersom detta organ skulle vara en kommunernas
egen organisation, måste man självfallet också kunna förutsätta,
att organisationen ifråga skulle vid utövandet av de delegerade befogenheterna
låta sig angeläget vara att ständigt hålla sig underrättad om de
särskilda kommunernas synpunkter på förhandlingsfrågorna för att beakta
deras speciella önskemål så långt det nödvändiga samordnandet
medger.

Det är givetvis riktigt, att den ifrågavarande reformen skulle betyda åt!
en ny princip infördes i vår kommunallagstiftning och att ramen för denna
lagstiftning därigenom vidgades. Detta förhållande är enligt min mening
icke något avgörande skäl för att reformen icke bör genomföras, om den
från andra synpunkter framstår såsom angelägen. När det här gäller lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

25

ligheten av institutet extern kommunal delegationsrätt, är frågan om detta
instituts betydelse för den kommunala självbestämmanderätten av särskilt
stor vikt.

Jag har i flera andra sammanhang haft anledning att betona min övertygelse
om att kommunernas verksamhetsformer bör regleras på ett sätt
som är ägnat att bevara och utveckla kommunernas självstyrelse. Bl. a.
har jag vid framläggandet av propositionen nr 210/1953 med förslag till
kommunallag in. m. uttalat den principiella uppfattningen att kommunerna
bäst fyller sina många uppgifter som lokala samhällsorgan om de
åtnjuter relativ frihet på det organisatoriska området. Vad jag därvid närmast
åsyftat är givetvis — liksom när man i allmänhet talar om kommunal
självstyrelse — en frihet och självständighet i förhållande till
statsmakterna. Nu ställs frihetskravet däremot i relation till kommunernas
egna organisationer—föreningar som kommunerna själva bildat. Det är här
fråga om ett delvis nytt problem. Jag är medveten om att det för den enskilda
kommunen bör framstå som ytterst betydelsefullt, om frågor som
spelar stor roll för dess ekonomi och som tidigare avgjorts av dess egna
organ skulle överlämnas till en annan, utanför den kommunala organisationen
stående instans för avgörande. Klart är att detta formellt skulle
innebära väsentliga inskränkningar i den kommunala representationens
befogenheter, och jag saknar ingalunda förståelse för de argument som
kan anföras mot en sådan ordning. Men man måste även i detta sammanhang
uppmärksamma den utveckling som redan ägt rum på ifrågavarande
samhällsområde och som lett till att den lokala självbestämmanderätten i
lönefrågor i stor utsträckning blivit utan reellt innehåll. Starka personalorganisationer
ställer nu krav, som de enskilda kommunerna understundom
nödgas godtaga mot sin vilja. För att effektivare hävda sig i förhandlingsverksamheten
samverkar då kommunerna genom sina centrala
förbund, men de fördelar som därigenom står att vinna måste i stor utsträckning
förvärvas till priset av att det verkliga avgörandet överlämnas
till förbunden. Att åstadkomma ett system som bibehåller det faktiska avgörandet
hos den enskilda kommunen och samtidigt tillgodoser önskemålet
om effektivt centralt samgående i förhandlingsverksamheten torde icke
vara möjligt. Det måste bli frågan om ett val. Liksom förhandlingsrättskommittén
anser jag, att den kommunala självstyrelsens princip icke bör
hindra att kommunerna får möjlighet att — om de så vill — även formellt
överlämna beslutanderätten i vissa frågor till sina centrala organisationer.
Jag är angelägen framhålla, att det här icke gäller en byråkratisk centralisering.
Inom de centrala organisationerna kommer det sannolikt liksom
hittills i regel att vara av kommunerna valda förtroendemän som förhandlar
med arbetstagarna. Det bör kunna förutsättas att man vid denna verksamhet
kommer att upprätthålla så intim kontakt som möjligt mellan den
centrala instansen och uppdragsgivarna-kommunerna. Jag vill vidare under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

26

stryka, att den externa delegationen bör kunna utformas på sådant sätt att
den bibehåller så mycket av verkligt kommunalt inflytande som möjligt.
Uppdraget till den centrala organisationen bör sålunda — som förhandlingsrättskommittén
anfört — kunna begränsas, exempelvis till vissa frågekomplex
eller viss avtalssituation. Uppenbart är vidare, att det — såsom
stadsförbundets styrelse förutsatt — skall kunna lämnas för begränsad tid
samt kompletteras genom särskilda direktiv. Ett uppdrag av ifrågavarande
slag bör vara återkalleligt. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde icke
erfordras.

Kommunallagskommittén har mot eu lagstiftning om extern kommunal
delegationsrätt ytterligare invänt, att det ur principiell synpunkt skulle te
sig egendomligt, om man genom att delegera vissa ärenden til! ett utanför
kommunen stående organ kunde undantaga dessa ärendens behandling från
de regler som i kommunallagen fastställes för den kommunala verksamheten,
exempelvis bestämmelserna om valbarhet, beslutförhet, omröstning,
jäv och besvärsrätt. Av de sålunda antydda bestämmelserna har förhandlingsrättskommittén
berört endast dem som avser besvärsrätten och har
därvid anfört att — med den konstruktion av delegationsrätten som kommittén
föreslagit — själva delegationsbeslutet torde kunna överklagas
genom besvär, medan däremot arbetsgivarorganisationens för kommunen
bindande beslut att godtaga viss uppgörelse skulle lämnas utanför besvärsmöjligheterna.
Någon egentlig olägenhet därav kan dock enligt förhandlingsrättskommitténs
mening knappast uppkomma bl. a. emedan kollektivavtalets
formella giltighet enligt kommitténs förslag skulle kunna prövas
på annat sätt. —- Konnnunallagskommitténs ifrågavarande invändning har
berörts endast av ett fåtal remissinstanser. För att bemöta densamma har
man på ett håll anfört, att det här kommer att röra sig om organisationer
som kommunerna själva konstituerat och som därför är påverkade av de
kommunala bestämmelserna samt att dessa organisationers verksamhet
kommer att vara föremål för stort offentligt intresse. På ett annat håll har
man framhållit, att invändningen torde vara av mycket ringa praktisk
betydelse, eftersom det avgörande redan de facto är de överenskommelser
som ingås mellan de centrala organisationerna.

De bestämmelser som — enligt vad kommunallagskommittén påpekar —
skulle förlora sin betydelse vid extern delegation avser två olika huvudområden,
nämligen dels vissa formella grundsatser för kommunala organs
sammansättning och verksamhet, dels reglerna om den genom besvärsinstitutet
verkställda kontrollen över kommunala beslut. Vad förstnämnda
område angår synes kommunallagskommitténs ifrågavarande invändning
icke böra tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till kommunförbundens
sammansättning och stadgar samt till allmänna rättsgrundsatser på
föreningsrättens område synes man för övrigt ha anledning vänta sig, att
dessa förbund i praktiken skall tillämpa i stort sett samma principer som

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

det här gäller. Av större vikt är säkerligen frågan om besvärsinstitutet.
Onekligen kommer det att innebära en viss begränsning av kontrollmöjligheterna,
om man genom att begagna extern delegation skall kunna undandraga
ett avgörande från besvärsreglernas tillämpning. Jag vill emellertid
erinra om att när det gäller beslut angående kollektivavtalsanställda kommunala
arbetstagare besvärsreglerna i stort sett saknar tillämpning. Frågor
om kollektivavtals giltighet, bestånd och rätta innebörd m. m. prövas i
stället av arbetsdomstolen. Det är alltså beträffande icke-kollektivavtalsanställd
personal, d. v. s. främst kommunala tjänstemän med ämbetsansvar,
som förlust av besvär smöjligheterna skulle bli av betydelse. Förhandlingsrättskommittén
har föreslagit, att möjligheten att ingå kollektivavtal
skulle utsträckas till alla kommunalanställda och att frågan om giltigheten
m. m. av kollektivavtal, avseende kommunala tjänstemän, skulle
kunna prövas av en särskild tjänstedomstol. Som jag tidigare nämnt torde
dessa förslag icke för närvarande komma att genomföras. Emellertid föreligger
redan nu för icke-kollektivavtalsanställda kommunala arbetstagare
som regel möjligheten att draga tvistefrågor i anledning av anställningsavtalet
under allmän domstols prövning. Med hänsyn härtill och till besvärsinstitutets
i stort sett formella karaktär anser jag i likhet med förhandlingsrättskommittén,
att någon nämnvärd olägenhet knappast kan
uppkomma genom att vid extern delegation den centrala instansens beslut
lämnas utanför besvärsmöjligheterna.

I detta sammanhang vill jag understryka, att den ifrågavarande reformen
icke är avsedd att utvidga det område, inom vilket kollektivavtal kan användas
för att reglera de kommunalanställdas villkor. Även om den föreslagna
lagstiftningen genomföres, kommer sålunda liksom hittills i åtskilliga
fall kollektivavtalsformen att vara utesluten och den enhetliga regleringen
måste då ske genom fastställande av tjänstereglementen eller dylikt.
Som jag tidigare antytt är det ej heller meningen, att den föreslagna lagstiftningen
skall ändra något av själva förhandlingsrättens begrepp. 1930
års lag om förenings- och förhandlingsrätt samt 1940 års lag om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän skall fortfarande gälla vid sidan av
varandra. Fn självklar förutsättning för att en central organisation med
stöd av kommunala delegationsbeslut skall kunna träffa avgöranden om
enhetlig reglering av anställningsvillkoren i ett visst fall är att ärendet varit
föremål för förhandlingar med vederbörande arbetstagarorganisationer. De
bestämmelser om förhandlingsförfarandet som meddelas i 1940 års lag
passar visserligen i åtskilliga hänseenden mindre väl för sådana centrala
förhandlingar som det här gäller. Då det emellertid i fråga om dylika förhandlingar
redan torde ha utbildats eu av de närmast berörda parterna
godtagen praxis synes några olägenheter därav icke behöva befaras. Jag
vill erinra om att — enligt 2 § andra stycket 1940 års lag — förhandling
å kommuns vägnar kan föras av ombud som kommunalmyndighet utsett

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

och att såsom dylikt ombud kan anlitas representant för kommunal arbetsgivarorganisation.
Något hinder att utse själva organisationen till ombud
torde icke föreligga. Enligt 1936 års lag tillkommer förhandlingsrätt
arbetsgivaren (kommunen) eller organisation av arbetsgivare, vari han
(den) är medlem. Innebörden av den föreslagna lagstiftningen blir därför,
såvitt nu är i fråga, endast den att det öppnas möjlighet för kommunen
att uppdraga åt arbetsgivarorganisationen att i samband med förhandlingar,
vid vilka organisationen företräder kommunens arbetsgivarintressen,
fatta för kommunen bindande beslut i ärende, som förhandlingen gäller.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att skäl visserligen kan anföras såväl
för som emot en lagstiftning om extern kommunal delegationsrätt, men
att enligt min mening övervägande skäl talar för en dylik lagstiftning. Jag
vill alltså förorda, att en rättslig reglering på ifrågavarande område genomföres
i huvudsaklig överensstämmelse med förhandlingsrättskommitténs
förslag. Att erforderliga bestämmelser icke intages i själva kommunallagarna
utan meddelas i form av en särskild lag synes mig innebära den
bl. a. från lagteknisk synpunkt mest tilltalande lösningen. Förhandlingsrättskommittén
har föreslagit, att i vissa kommunallagar och specialförfattningar
skall intagas hänvisningar till den särskilda lagen. Detta torde
enligt min mening icke vara erforderligt. Mot införandet av dylika hänvisningar
talar, att frågan om den interna kommunala delegationsrätten
överhuvud icke är allmänt reglerad i lag (jämför härom propositionen
nr 210/1953 s. 68—74 och konstitutionsutskottets utlåtande nr 22/1953
s. 16—18) och icke beröres i de författningsrum, varom här är fråga, samt
att en hänvisning till den externa delegationsrätten därför skulle kunna
verka missvisande.

Som tidigare nämnts har förhandlingsrättskommittén föreslagit, att 1940
års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän skall upphävas.
Kommittén har därför icke haft anledning överväga, huruvida införandet av
extern kommunal delegationsrätt i och för sig skulle påkalla någon ändring
i denna lag. I 1 § första stycket 1940 års lag stadgas nu, att kommunala
tjänstemän äger att förhandla med vederbörande kommun, dock utan att
inskränkning därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt
lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Enligt min mening
bör här intagas en erinran om den rätt för kommunen att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till arbetsgivarorganisation, som den särskilda
delegationslagen kommer att medföra.

I enlighet med de riktlinjer som här angivits har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till dels lag om rätt för kommun att uppdraga
beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal
delegationslag), dels lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Förstnämnda lagförslag torde i vissa delar böra något närmare motiveras.

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

En självklar grundsats för tillämpningen av lagförslagets huvudbestämmelse
synes vara, att en kommun icke kan delegera större befogenheter
än den själv innehar och att beslut, som arbetsgivarorganisation med stöd
av delegation meddelar, följaktligen icke får innehålla något som strider
mot sådana föreskrifter i lag eller författning vilka begränsar kommunens
egen beslutanderätt.

Ett uppdrag att med bindande verkan för kommunen sluta kollektivavtal
eller på annat sätt enhetligt reglera anställningsvillkor måste som
regel innebära befogenhet för arbetsgivarorganisationen att ikläda kommunen
utgifter. Särskilt framträdande är detta i kollektivavtalsfallen,
eftersom ett kollektivavtal från dagen för ikraftträdandet blir verksamt
såväl beträffande tidigare som senare anställda arbetstagare. Innebär avtalet
en höjning av löneförmånerna, måste detta omedelbart medföra en
utgiftsökning för kommunen. Även om den icke-kollektivanställda personalen
rättsligt sett intager en annan ställning, torde ifrågavarande förhållanden
beträffande denna personal i praktiken ofta gestalta sig på
motsvarande sätt. Jag vill emellertid understryka, att det kommunala
tjänsteförhållandets rättsliga karaktär självfallet ej ändras genom lagstiftningen.

Begreppet »anställningsvillkor» återfinnes bl. a. i 4 § 1936 års lag om
förenings- och förhandlingsrätt och 6 § 1940 års lag om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän samt, med annan formulering, i 1 § lagen om
kollektivavtal. En jämförelse mellan dessa lagrum ger emellertid vid handen,
att begreppet har en snävare innebörd i 1940 års lag, där det står
sidoordnat med »arbets- och avlöningsvillkor», än i de båda andra lagrummen,
där det torde innefatta även sistnämnda båda begrepp. När ordet
»anställningsvillkoren» nu användes i förslaget till kommunal delegationslag,
är det avsett att äga samma vida innebörd som i 1936 års lag och
alltså innefatta även »arbets- och avlöningsvillkor».

Orden »enhetligt reglera anställningsvillkoren» begagnas för övrigt redan
i 8 § lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, där »anställningsvillkoren»
har den nyss angivna vidare betydelsen. Det bör framhållas,
att ordet »enhetligt» torde innebära en viss begränsning.

Begreppet »arbetstagare i kommuns (kommunernas) tjänst» återfinnes
såväl i 1 § 1936 års lag som i 1 § andra stycket 1940 års lag och har varit
föremål för tolkning både i praxis och i litteraturen. Det synes därför
lämpligt att använda begreppet även i förevarande sammanhang. Bestämningen
»sådana — — — vilkas villkor det icke ankommer på statlig
myndighet att fastställa» är främst avsedd att från delegationsmöjligheten
utesluta de fall, då beslut om anställningsvillkor skall underställas statlig
myndighets prövning (jämför 12 § 1940 års lag). Att beslutanderätten i
dylika fall icke bör kunna överlämnas till arbetsgivarorganisation är
uppenbart.

30

Kungl. Maj.ls proposition nr 67.

Den i andra stycket lagförslaget intagna bestämmelsen överensstämmer
i sak med den definition av kommunbegreppet som lämnas i 1 § andra
stycket 1940 års lag (beträffande innebörden av denna definition kan
hänvisas till propositionen nr 4/1940 s. 18 f och 33). Med hänsyn till att
begreppet kommun numera fastslagits i 1 § av den nya kommunallagen
1 inner jag det emellertid riktigare att utforma bestämmelsen på sätt som
här skett.

De föreslagna lagarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1955, samtidigt
med den nya kommunallagen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet utarbetade förslag
till

dels lag om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa
frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag),
dels lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 19A0 (nr 331)
om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Torsten Jeppsson.