Kangl. Maj:ts proposition nr 61.

1

Nr 61.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till kungörelse om ändring
i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän; given Stockholms
slott den 22 januari 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, anhålla om riksdagens yttrande
över ett vid protokollet fogat förslag till kungörelse om ändring i
kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom propositionen anhålles om riksdagens yttrande över förslag till
vissa ändringar i gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens
tjänstemän. Förslaget innebär i huvudsak, att det nuvarande kravet på
Kungl. Maj :ts erkännande för att sammanslutning av statstjänstemän skall
erhålla förhandlingsrätt skall slopas och att i samband därmed de nuvarande
bestämmelserna om fullgörandet av myndighets delgivningsskyldighet
skall förtydligas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 61.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:i
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari
1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändring i gällande
bestämmelser om förhandlingsrätt för statens tjänstemän samt anför
därvid följande.

Inledning.

För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen den
11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Denna lag
är emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. För dessa befattningshavare
gäller i stället i förhandlingsrättshänseende särskilda bestämmelser,
intagna för statstjänstemännens del i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och för kommunaltjänstemännens
del i lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän. För vissa personalgrupper, nämligen militär personal
och folkskollärare m. fl., gäller särskilda inskränkningar.

Mellan den förhandlingsrätt som reglerats genom 1936 års lag, å ena sidan,
samt den förhandlingsrätt som tillkommer stats- och kommunaltjänstemän
med ämbetsansvar, å den andra, föreligger en djupgående skillnad
av principiell natur: förhandlingsrätten enligt 1936 års lag förutsättes regelmässigt
skola leda fram till kollektivavtal eller annan rättsligt bindande
överenskommelse mellan parterna, medan beträffande nu avsedda stats- och
kommunaltjänstemän arbetsgivarparten förutsättes äga att ensidigt bestämma
villkoren. Sinsemellan är 1937 års kungörelse och 1940 års lag ganska
lika till uppställning och innehåll. Förhandlingsrätten avser enligt båda
författningarna allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor eller
tillämpningen av sådana villkor, men inskränkning göres därigenom icke i
arbetsgivaren tillkommande beslutanderätt. Förhandling äger rum mellan
statlig eller kommunal myndighet å ena sidan samt förening av arbetstagare

Kungl. Maj.ds proposition in (it.

o

å den andra. Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, som efter
särskild ansökan tillerkänts sådan rätt. Beslut om tillerkännande av förhandlingsrätt
meddelas beträffande det statliga området av Kungl. Maj :t att
gälla i förhållande till viss myndighet och beträffande det kommunala området
av socialstyrelsen att gälla generellt; men för att få utöva förhandlingsrätten
gentemot viss kommun har föreningen att göra anmälan hos
kommunen. Innan statlig eller kommunal myndighet avger förslag till eller
fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor av
principiell eller eljest allmän betydelse, skall förening, som utövar förhandlingsrätt
gentemot myndigheten, beredas tillfälle att taga del av utkastet. Vid
förhandling, som kan vara skriftlig eller muntlig, utser myndigheten ordförande
och sekreterare. Ordföranden förklarar förhandlingarna avslutade,
när han prövar skäligt. Fråga varom förhandlats får i regel icke upptagas
till slutligt avgörande hos vederbörande myndighet, förrän en vecka förflutit
efter förhandlingarnas avslutande. I 1937 års kungörelse föreskrives, att
Kungl. Maj :t på begäran kan förordna särskilda ombud att förhandla med
organisation av statstjänstemän; däremot kan regelmässiga förhandlingar
enligt kungörelsen icke ens i de centrala frågor, där Kungl. Maj :t eller
riksdagen har avgörandet, föras med regeringen eller visst statsråd. De
överläggningar, som i praktiken förekommit mellan regeringen eller representanter
för denna och tjänstemannaorganisationerna, faller således
utanför kungörelsens ram. Enligt 1940 års lag kan, därest statlig myndighet
har att annorledes än efter underställning fastställa villkor för kommunaltjänstemän,
vederbörande organisations förhandlingsrätt enligt lagen utövas
mot den statliga myndigheten.

Inom civildepartementet har till beredning upptagits fråga om ändring i
vissa hänseenden av de bestämmelser, som för statstjänstemännens del gäller
beträffande förhandlingsrätt, nämligen spörsmålet om särskilt erkännande
skall fordras för att tjänstemannasammanslutning skall erhålla förhandlingsrätt
och i anslutning därtill även omfattningen av den myndigheterna
i vissa fall åvilande delgivningsskyldigheten. I anslutning härtill har
inom departementet upprättats en promemoria angående ändringar i förenämnda
kungörelse den 4 juni 1937. Över promemorian har utlåtanden avgivits
av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen, försvarets
civilförvaltning, överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen, domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
lotsst3n-elsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Jönköpings, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, statens
lönenämnd, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, luftfartsstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Innan jag ingår på de i departementspromemorian framlagda förslagen
torde jag i anslutning till en i promemorian lämnad framställning få närmare
redogöra för motiven till de gällande bestämmelserna angående auktorisationstvång
och delgivningsplikt m. m.

Auktorisationstvånget.

Gällande bestämmelser om förhandlingsrätt för statens tjänstemän grundar
sig på ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande med förslag
rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (SOU 1936:41). Beträffande
frågan hur tjänstemännen skulle utöva sin förhandlingsrätt anförde
de sakkunniga i sitt betänkande, att rätten till formbundna förhandlingar
endast skulle gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.
Icke organiserade grupper av tjänstemän skulle fortfarande vara hänvisade
till att föra formlösa förhandlingar med myndigheterna i den dittills tillämpade
ordningen. Vad åter angår frågan om alla av tjänstemän bildade föreningar
skulle erhålla förhandlingsrätt eller om någon form av erkännande
eller registrering borde krävas såsom villkor för förhandlingsrättens utövande
uttalade de sakkunniga, att hänsyn måste tagas till att i vårt land saknades
en allmän föreningslagstiftning och följaktligen också en allmän
registreringsskyldighet för fackliga organisationer. Då det enligt de sakkunnigas
mening icke kunde anses lämpligt att i samband med förhandlingsordningens
genomförande föreskriva registrering i särskild ordning av
tjänstemannaorganisationerna, återstod som alternativ endast att förhandlingsrätt
skulle medges åt 1) samtliga av tjänstemän bildade organisationer
utan krav på vissa kvalifikationer eller 2) blott i särskild ordning erkända
organisationer eller slutligen 3) organisation, som uppfyllde krav på viss
representativitet i förhållande till samtliga tjänstemän inom organisationens
verksamhetsområde. De sakkunniga anförde härom, att det icke kunde förnekas
att fördelar i olika avseenden är förenade med ett system, där för förhandlingsrätt
kräves särskilt erkännande av organisationerna. Därigenom
skulle från början erhållas ordnade förhållanden i fråga om tjänstemännens
organiserande, och myndigheterna skulle på förhand känna till de organisationer,
med vilka förhandlingar skulle kunna komma att föras. Genom krav
på erkännande skulle effektivt förhindras alla tendenser till splittring på ett
flertal smärre med varandra konkurrerande organisationer. De sakkunniga
ansåg sig emellertid kunna bortse från ett söndersplittrande av organisationerna,
för den händelse erkännande ej skulle krävas som villkor för förhandlingsrätt,
eftersom alla tjänstemän syntes inse att de kunde uppnå bättre
resultat vid förhandlingar, om de uppträdde samlade, och eftersom tendensen
otvivelaktigt gått mot större organisationer. Man måste också rent
principiellt sett hävda friheten på förevarande område. Skulle emellertid en
tendens i antydd riktning komma att göra sig gällande, kunde en omprövning
av frågan om erkännande eller ej som villkor för förhandlingsrätt bli
erforderlig. Vad som anförts mot tanken på särskilt erkännande fann de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

5

kunniga icke göra sig gällande med samma styrka mot att krav på viss representativitet
uppställdes för förhandlingsrätt. Ett sådant system kunde de
sakkunniga emellertid icke godtaga, enär säkerhet för att en knapp majoritet
ej skulle förtrycka en minoritet säkerligen icke kunde vinnas med mindre
varje av tjänstemännen bildad organisation tillerkändes förhandlingsrätt.
Ej heller krav på att organisation för förhandlingsrätt skulle omfatta visst
antal tjänstemän fann de sakkunniga lämpligt med hänsyn till de skiftande
förhållandena inom olika verksamhetsgrenar.

På grundval av det anförda förordade de sakkunniga, att för rätt för en
tjänstemannaorganisation att påkalla förhandlingar med myndighet icke
skulle uppställas krav på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet
eller visst antal tjänstemän i organisationen. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle endast krävas, att förening, som ville bli i tillfälle att taga kännedom
om föreliggande utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor, skulle
göra anmälan därom hos myndigheten.

I remissyttrandena tillstyrktes de sakkunnigas förslag på denna
punkt i några fall. Socialstyrelsen ansåg, att fara måhända kunde anses föreligga
för att alltför många små och föga representativa föreningar genom
att påkalla förhandlingar skulle komma att taga myndigheternas tid i anspråk.
I betänkandet hade emellertid anförts övervägande skäl mot införandet
av någon form av erkännande eller registrering såsom villkor för förhandlingsrättens
utövande. Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund
samt De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd gick också
på de sakkunnigas linje.

Övriga remissinstanser, som behandlade denna fråga, framhöll, att en
begränsning borde vidtagas med avseende å de organisationer, som skulle
erhålla förhandlingsrätt. Järnvägsstyrelsen ansåg det angeläget att begränsa
förhandlingsrätten till vissa större organisationer. Även riksförsäkringsanstalten
ansåg önskvärt, att en begränsning i någon form ägde rum. Enligt
fångvårdsstyrelsens mening borde förening, som uppenbarligen företrädde
endast ett fåtal av till viss grupp hörande tjänstemän icke medgivas förhandlingsrätt.
Arméförvaltningen ifrågasatte en prövningsrätt för myndigheten
i fråga om vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Statskontoret
fann, att en organisation för erhållande av förhandlingsrätt borde omfatta en
avsevärd del av de befattningshavare, som berördes av frågan. Generaltullstyrelsen
förklarade att för förhandlingsrätt borde krävas erkännande. Länsstyrelsen
i Kalmar län ansåg, att garantier borde skapas för att de organisationer,
som förde tjänstemännens talan, skulle vara representativa för dem.
Sistnämnda synpunkt framfördes av ett flertal andra länsstyrelser.

Svenska järnvägsmannaförbundet fann det föreslagna systemet vara ur
demokratiska synpunkter tilltalande men ansåg, att det ur praktiska synpunkter
skulle möta oöverkomliga svårigheter. Vid statens järnvägar fanns
över 20 tjänstemannaorganisationer. En oinskränkt förhandlingsrätt för alla
organisationer kunde vålla reaktion från myndigheterna. Sveriges lokomotiv -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

mannaförbund framhöll, att nära nog vilken löslig organisation som helst
kunde få förhandlingsrätt, vilket kunde medföra besvär och ökade göromål
för myndigheterna. En viss prövning borde företagas av att organisation ur
numerär synpunkt och stabilitetssynpunkt representerade tjänstemännen.
Erkännande av organisation borde lämnas av Kungl. Maj :t. Svenska postmannaförbundet
fann, att förslaget skulle bli onödigt betungande för myndigheterna,
varför endast i verklig mening representativa föreningar borde
få förhandlingsrätt. Även andra organisationer var inne på samma tankegång.

Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
anförde (prop. 1937: 128), att starka skäl onekligen måste anses tala för de
sakkunnigas ståndpunkt, att förhandlingsrätt borde medgivas varje av
tjänstemännen bildad förening. Allvarliga betänkligheter mot förslaget hade
emellertid framförts av ett flertal av de myndigheter, som skulle ha att tilllämpa
bestämmelserna. Även från tjänstemannahåll hade farhågor anförts
för att en förhandlingsrätt med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga
förordat, skulle bli så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens
idé skulle komma i vanrykte, och att man därigenom skulle
kunna riskera hela reformen. Med anledning härav ansåg departementschefen
sig icke böra motsätta sig att förhandlingsrätten begränsades så att endast
de större och mera representativa föreningarna skulle få rätt att förhandla
med myndigheterna i den avsedda ordningen. Därigenom skulle också
ernås beaktansvärda fördelar i form av ordnade förhållanden i fråga om
tjänstemännens organisationer.

Beträffande det sätt, varpå den förordade begränsningen skulle genomföras,
uttalade departementschefen, att han icke fann det lämpligt att föreskriva
registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationer. Ej heller
kunde förordas, att förhandlingsrätt tillerkändes endast sådana föreningar,
som uppfyllde vissa krav på ett fixerat medlemsantal eller på en angiven
representativitet. En framkomlig väg till begränsning av förhandlingsrätten
syntes däremot vara att föreskriva, att sådan rätt skulle tillkomma
endast i särskild ordning erkända organisationer. Härvidlag kunde antingen
de olika myndigheterna, envar för sitt område, bedöma vilka organisationer
som skulle äga förhandlingsrätt, eller också kunde erkännande lämnas centralt
av Kungl. Maj :t.

Efter överläggningar med cheferna för kommunikationsverken och de största
personalorganisationerna förordade departementschefen, att den önskade
begränsningen av förhandlingsrätten genomfördes på sådant sätt att förhandlingsrätt
i förhållande till viss myndighet skulle tillkomma endast tjänstemannaförening,
som av Kungl. Maj :t tillerkänts sådan rätt.

Andra lagutskottet uttalade (uti. nr 1937:44), att utskottet fann
förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Såsom departemenschefen
anfört syntes erfarenheten snart komma att skapa en tradition
rörande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Utskottet un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

7

derströk vidare vad departementschefen och de sakkunniga anfört om att
med införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avsåges att göra någon
ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar, som redan fanns.

Den gällande kungörelsen i ämnet trädde i kraft den 1 januari 1938. 1
konseljen den 30 december 1937 behandlades ett stort antal ansökningar
om förhandlingsrätt. Flertalet bifölls men några avslogs. I sitt memorial
nr 12 till 1938 års riksdag anmälde konstitutionsutskottet, att
utskottet beslutat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, enär enhetliga synpunkter
icke lagts till grund för bedömandet av ifrågavarande ansökningar. Sex av
utskottets ledamöter reserverade sig.

Efter en närmare redogörelse för vissa av de i nämnda konselj avgjorda
ärendena anförde konstitutionsutskottet, att utskottet — även med beaktande
av de svårigheter, som kunde tänkas uppstå vid en första tillämpning
av bestämmelserna om förhandlingsrätt för statens tjänstemän — vid
granskningen av omförmälda beslut icke kunnat finna annat än att enhetliga
synpunkter ej lagts till grund för bedömandet av de av skilda
sammanslutningar gjorda ansökningarna om förhandlingsrätt. Utskottet
byggde icke sitt omdöme på något ställningstagande till den formella frågan
om vissa av de åsyftade organisationerna kunde anses som föreningar
av tjänstemän i kungörelsens mening utan begränsade sig till en jämförelse
i sak mellan ansökningarna.

De sex reservanterna i konstitutionsutskottet underströk, att departementschefen
i propositionen 1937:128 uttalat, att en begränsning av förhandlingsrätten
borde vidtagas, så att endast de större och mera representativa
föreningarna skulle erhålla förhandlingsrätt, och att riksdagen icke
gjort någon erinran mot detta uttalande. Därest varje liten organisation
på grund därav, att den omfattade ett flertal av en mindre, godtyckligt
utvald, grupp av tjänstemän, skulle medgivas förhandlingsrätt, syntes den
åsyftade begränsningen omöjlig. Förhandlingsrättskungörelsen hade administrativ
karaktär och Kungl. Maj :t ägde sålunda rätt att medgiva förening
förhandlingsrätt även för de fall att kungörelsen icke ägde tillämpning.
Om nödig hänsyn skulle tagas till departementschefens berättigade
strävan att begränsa antalet förhandlingsberättigade organisationer utan
att därför någon grupp av anställda skulle komma att utestängas från sådan
rätt, syntes det reservanterna som om utskottets omdöme var ogrundat.

Den av konstitutionsutskottet gjorda anmärkningen lades av riksdagen
till handlingarna.

1948 års förhandlingsrättsko in mitté har i sitt den 31
december 1951 avgivna betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt (SOU 1951:54) anfört, att det för såväl stats- som
kommunaltjänstemän gällande kravet på erkännande såsom villkor för

8

Kungl. Mnj:ts proposition nr 61.

förhandlingsrätt i praktiken icke motsvarat de förväntningar, man ställt
på detta system. Enligt kommittén har socialstyrelsen i sin verksamhet
som auktorisationsmyndighet på det kommunala området sökt uppställa
åtminstone den begränsningen, att erkännande icke skall meddelas såväl
viss organisation som en underavdelning av densamma. Kungl. Maj :t har
däremot som regel meddelat erkännande, så snart de rent formella kraven
(uppgift om namn å dem som utgör organisationens styrelse, företeende
av stadgar o. s. v.) uppfyllts. Kommittén ifrågasätter, om icke
systemet i praktiken snarast kommit att bidraga till organisationssplittring.
Vid en reform av förhandlingsrätten måste det vara ett önskemål
att finna former, ägnade att motverka denna organisationssplittring. Enligt
kommitténs mening skulle därför systemet med krav på auktorisation
såsom förutsättning för förhandlingsrätt utan vidare kunna sägas
vara moget för avskrivning, därest icke hänsyn även måste tagas till den
s. k. delgivningsplikten. Då emellertid kommittén funnit, att delgivningsplikten
utan olägenheter kan avskaffas, har kommittén stannat för att
förorda att också erkännandet såsom villkor för förhandlingsrätt skall slopas.
Härvid har kommittén förutsatt, att organisationerna skall göra vad på dem
ankommer för att söka övervinna den alltför långt gående organisationssplittringen.

Förevarande spörsmål har berörts i vissa av remissyttrandena
över kommitténs betänkande. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge
uttalat, att den nuvarande organisationssplittringen visserligen förorsakar
svårigheter men att det icke bör komma i fråga att lagstiftningsvägen
eller genom påtryckningar av olika slag ingripa mot organisationerna.
Då bestämmelserna om auktorisation torde sakna praktisk betydelse
i det tilltänkta systemet tillstyrker hovrätten kommitténs förslag i
denna del. Stadsfullmäktige i Borås har anfört, att auktorisationen i varje
fält icke synes ha medverkat till en begränsning av de förbund, med vilka
de kommunala myndigheterna har att förhandla. Fullmäktige tillstyrker
därför kommitténs förslag. Ej heller Tjänstemännens centralorganisation
har något att i och för sig erinra mot slopandet av auktorisationskravet.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att risk för
betydande tekniska svårigheter i förhandlingsarbetet kan uppkomma genom
de många smärre organisationernas deltagande i förhandlingar. Redan
nu blir enligt utskottets uppfattning alltför många organisationer
engagerade i förhandlingsverksamheten. Något lämpligt alternativ till kommitténs
förslag finner utskottet dock knappast kunna presteras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att kommitténs överväganden
i detta spörsmål måste sägas vara alltför ytliga samt att frågan måste
underkastas en omsorgsfull prövning. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
har ansett, att genom avskaffande av kravet på auktorisation
skapas förutsättningar för en utökning av antalet organisationer,
som äger påkalla förhandlingar. Den nuvarande ordningen finner utskottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

9

i längden ohållbar. Enligt utskottets .mening bör förhandlingsrätt tillkomma
endast organisation, som styrker sig äga företräda minst 50 procent av de
grupper av tjänstemän, för vilka den önskar påkalla förhandlingar. Svenska
stadsförbundet har anfört, att ej mindre än ett 40-tal organisationer till
stadsförbundet anmält beviljad förhandlingsrätt. Enligt förbundets mening
medför denna organisationssplittring ej endast att förhandlingsarbetet blir
tidsödande och tungrott utan även att den för en rättvis lönesättning olika
grupper emellan nödvändiga samordningen omöjliggöres. Förbundet framhåller,
att uppkomsten av en mängd specialförbund med ensidig inriktning
att tillvarataga enbart en begränsad grupps intressen medfört, att tjänstemannaorganisationerna
fritager sig från allt ansvar för bedömningen av
lönerelationerna. Med hänsyn till det anförda kan förbundet icke ansluta
sig till kommitténs förslag om avskaffande av auktorisationskravet. Såsom
auktorisationsförfarandet utvecklat sig kan visserligen med fog sägas, att
det är till ingen eller ringa nytta, men detta kan enligt förbundets mening
icke tagas till intäkt för att systemet bör avskaffas utan utvecklingen bör
ledas till rätta och auktorisationsförfarandet bör återges den innebörd och
verkan, som från början varit avsedd. Svenska landstingsförbundet har anfört
liknande synpunkter och därjämte lämnat följande upplysningar rörande
organisationsförhållandena inom förbundets verksamhetsområde.

Personalen inom ett ur personalsynpunkt så enhetligt område som sjukoch
hälsovården är splittrad på ej mindre än 18 olika förhandlingsberättigade
organisationer. I förhållande till landstingen ha för närvarande icke
mindre än 31 organisationer tillerkänts förhandlingsrätt. Bland dessa förekomma
organisationer, som ej ens ha ett tiotal medlemmar hos landstingen.
Ä andra sidan förekomma organisationer, som inom sig äro uppdelade på
sektioner, t. ex. läkarförbundet, med vilket förhandlingar föras särskilt för
varje sektion, såsom läsår ettsläkare, sanatorieläkare, underläkare etc. Vidare
märkes, att flertalet organisationer är anslutna till LO, SACO eller
TCO, men att inte mindre än 5 organisationer ej äro anslutna till någon
huvudorganisation. Ytterligare må nämnas, att huvudorganisationernas
ställning i förhållande till de anslutna underorganisationerna är mycket
varierande. Vissa intaga en stark ställning och kunna i större och mera allmänna
frågor företräda sina underorganisationer, medan andra icke synas
ha möjlighet därtill.

Stadsfullmäktige i Norrköping och i Linköping har framhållit, att slopandet
av auktorisationskravet skulle medföra betydande praktiska svårigheter.
Även Statstjänstemännens riksförbund avstyrker kommitténs förslag
i denna del samt anför att, även om tjänstemännens förhandlingsrätt
numera på det hela taget är erkänd, har erkännandet icke alltid omsatts i
handling.

Delgivningsskyldigheten.

De sakkunniga, vars förslag ligger till grund för de gällande bestämmelserna
om statstjänstemännens förhandlingsrätt, definierade denna förhandlingsrätt
såsom dels en rätt för tjänstemannaorganisation att påkalla

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

förhandling om medlemmarnas anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor
med en däremot svarande skyldighet för vederbörande myndighet att ingå i
skriftlig eller muntlig förhandling, dels en skyldighet för myndigheterna att
bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och påkalla förhandling,
innan myndigheten fastställer eller avger förslag till nya bestämmelser
i sådana frågor. Enligt de sakkunnigas mening syntes det emellertid
nödvändigt att föreskriva en viss inskränkning i en dylik delgivningsskyldighet.

Om någon begränsning med hänsyn till frågornas vikt icke stadgades,
skulle en sådan skyldighet för myndigheterna troligen komma att medföra
en mycket stark belastning i arbetet. Det skulle förmodligen icke alltid vara
möjligt för myndighet med större personalstat och ej heller nödvändigt med
hänsyn till tjänstemännen att i förväg bereda personalen tillfälle till yttrande
vid fastställande av detaljbestämmelser av mindre betydelse, särskilt
i de fall da det gällde bestämmelser av tillfällig eller övergående natur. De
sakkunniga framhöll särskilt, att en inskränkning i myndigheternas skyldighet
att bereda personalen tillfälle till yttrande före fastställande av olika
bestämmelser, i vad det gällde mindre betydelsefulla ärenden, icke kunde
medföra större olägenhet för personalen, då den ju när som helst före eller
efter fastställandet av bestämmelserna kunde påkalla förhandlingar i frågan.
I ärenden av principiell eller eljest större betydelse för tjänstemännen
syntes man dock böra hålla på kravet, att tjänstemännen före fastställandet
av bestämmelserna skulle få tillfälle att yttra sig. Myndighet borde, om tveksamhet
kunde anses råda härom, hellre bereda tjänstemännen tillfälle att
yttra sig än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse å villkoren.
Vid avgörandet, om tjänstemännen skulle beredas tillfälle att yttra sig i viss
fråga, borde myndighet taga hänsyn till vilken betydelse frågan hade, sett ur
tjänstemännens synpunkt. Vad nu sagts gällde såväl i fråga om fastställande
av nya eller ändrade bestämmelser som beträffande avgivande av förslag
till dylika bestämmelser.

Även i ett annat hänseende borde enligt de sakkunnigas förslag delgivningsskyldigheten
inskränkas. Den skulle nämligen föreligga endast i förhållande
till sådan förening, som i viss ordning till myndigheten anmält, att
den önskade begagna sig av den lagfästade förhandlingsrätten.

Några särskilda föreskrifter angående det sätt, varpå myndighet skulle
fullgöra sin delgivningsskyldighet, ansåg de sakkunniga icke erforderliga.
Såsom exempel nämnde de sakkunniga skriftligt meddelande eller telefonpåringning
till den som ägde företräda föreningen eller anslag å bestämd
plats i verkets lokaler.

Vad de sakkunniga anfört i fråga om delgivningsskyldigheten berördes i
några av remissyttrandena. Sålunda ansåg länsstyrelserna i Hallands
och Älvsborgs län, att den kategoriska delgivningsplikten borde borttagas.
Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade, att
som en allmän förutsättning för delgivningsplikten borde gälla att fråga var

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

11

om ett förslag, som myndigheten låtit utarbeta, medan däremot förslag som
tillkommit på grund av något myndigheten lämnat uppdrag eller i form av
utlåtande i anledning av remiss, borde falla utanför. Socialstyrelsen anförde
hl. a., att delgivningsplikten borde begränsas till att avse frågor av principiell
eller eljest allmän betydelse för myndighetens egna tjänstemän. Eljest
skulle kunna befaras att myndigheten i vissa fall skulle för att kunna fylla
delgivningsskyldigheten vara nödsakad att annonsera i tidningspressen.
Statskontoret yttrade, att såvitt ämbetsverket kunde finna skulle enligt de
sakkunnigas förslag hinder icke möta för en tjänstemannaorganisation att
påkalla överläggningar med en myndighet rörande fråga, som av Kungl.
Maj :t remitterats till myndigheter för yttrande. Vad en dylik ordning skulle
kunna innebära för ett ämbetsverk sådant som statskontoret syntes icke behöva
närmare utvecklas.

Departementschefen anförde (prop. 1937: 128), att vid bifall till
förslaget att förhandlingsrätt skulle tillkomma endast erkända organisationer
borde föreskrivas, att delgivningsskyldighet skulle finnas endast gentemot
de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,
som frågan kunde anses röra. Vidare borde delgivningsplikt föreligga endast
beträffande frågor av betydelse uteslutande för myndighetens tjänstemän.

Vad angår den i vissa remissyttranden berörda frågan om förhandlingar
angående remisser yttrade departementschefen, att förhandlingsrätt gentemot
viss myndighet beträffande en till myndigheten remitterad fråga borde
föreligga endast, om remissen innebar uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser
uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I övrigt borde
förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndighet gjord
remiss.

Vad departementschefen anfört föranledde icke något uttalande av
andra lagutskottet.

1 948 års förhandlingsrättskommitté har, såsom i det
föregående antytts, förordat, att delgivningsplikten avskaffas. Kommittén har
anfört, att förhandlingsväsendet på den privata arbetsmarknaden fungerar
väl trots avsaknaden av såväl auktorisation som delgivningsskyldighet. I
förhandlingsrätten ingår såsom ett naturligt moment, att nya eller ändrade
anställningsvillkor icke fastställes utan kontakt med de organisationer, som
företräder ett mera betydande antal av berörda arbetstagare. Enligt kommitténs
övertygelse skulle tjänstemannaorganisationernas intressen icke
obehörigen åsidosättas, även om delgivningsplikten formellt skulle försvinna.

I remissyttrandena över kommitténs betänkande har delgivningsskyldigheten
berörts i några fall. Sålunda har hovrätten över Skåne och
Blekinge samt stadsfullmäktige i Borås tillstyrkt, att denna skyldighet avskaffas.
Även Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig icke ha

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

något att i och för sig erinra mot kommitténs förslag i denna del men understrukit
behovet av att på det offentliga området tillskapas en förhandlingsordning,
i vilken bör intagas bestämmelser om i vad mån delgivningsplikt
för verk och myndigheter bör föreligga gentemot organisationerna.
Statstjänsiemännens riksförbund har däremot ansett, att organisationernas
intressen kommer att åsidosättas, om delgivningsplikten slopas.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian erinras om att det nuvarande kravet på särskilt
erkännande för att sammanslutning av statstjänstemän skall erhålla
förhandlingsrätt motiverats med dels angelägenheten av att förhandlingsarbetet
icke skall alltför mycket betunga myndigheterna och dels önskemålet
att motverka organisationssplittring. Det framhålles i promemorian,
att auktorisationstvånget för att uppfylla dessa syften uppenbarligen måste
innebära, att varje ansökan om förhandlingsrätt skall noga prövas ur de
synpunkter, som föredragande departementschefen i prop. 1937: 128 angav
såsom villkor för erkännande, nämligen att fråga skulle vara om större och
mera representativa föreningar. I promemorian konstateras, att detta emellertid
icke blivit fallet. Alltsedan 1938 års dechargedebatt rörande tillämpningen
av 1937 års förhandlingsrättskungörelse har så gott som alla ansökningar
om förhandlingsrätt bifallits, oavsett om vederbörande organisationer
uppfyllt dessa krav eller ej. Endast ett 10-tal ärenden har lämnats
utan bifall och ungefär lika många har ej föranlett någon Kungl. Maj :ts
åtgärd. Besluten i dessa ärenden torde i flertalet fall ha grundats på formella
skäl; antingen har fråga icke varit om myndighet eller därmed jämställd
styrelse eller också har vederbörande förenings medlemmar icke varit
att hänföra till tjänstemän.

Att gällande bestämmelser, så som de hittills tillämpats, icke uppfyllt
syftet att motverka organisationssplittring framgår, såsom i promemorian
framhålles, av att på det statliga området för närvarande finnes mer än
180 organisationer, som tillerkänts förhandlingsrätt, i flera fall mot många
myndigheter. Ytterligare inemot ett 70-tal organisationer torde med nuvarande
rättstillämpning kunna göra anspråk på att erhålla sådan rätt.

I promemorian uttalas, att man, såsom framgår av vad i det föregående
återgivits av 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande och remissyttrandena
däröver, i nuvarande situation torde ha att välja mellan att
helt släppa kravet på auktorisation såsom villkor för förhandlingsrätt eller
också att förena auktorisationsförfarandet med en sådan prövning av vederbörande
organisationers storlek och representativitet, som från början
varit avsedd.

Enligt promemorian talar för sistnämnda alternativ vissa praktiska skäl.

I den mån ett auktorisationskrav kan medverka till att förhindra organisationssplittring
och uppkomsten av specialorganisationer med ensidig inriktning
att tillvarataga enbart en begränsad grupps intressen, är det uppen -

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 6t.

barligen ett allmänt intresse att ett sådant krav upprätthålles. En verklig
prövning av en organisations storlek och representativitet måste emellertid
bli en grannlaga uppgift. Vill man undvika att prövningen skall komma att
inrymma ett subjektivt bedömande, måste särskilda regler uppställas om när
tillräcklig representativitet skall anses föreligga, exempelvis att en organisation
äger företräda minst visst procenttal av de anställda hos vederbörande
myndighet eller av viss grupp hos myndigheten anställda tjänstemän,
som kan anslutas till organisationen. I promemorian framhålles emellertid,
att de skiftande förhållandena inom olika verksamhetsgrenar av statsförvaltningen
torde göra det svårt att utforma enhetliga regler i detta hänseende.

Beträffande alternativet att helt upphäva kravet på auktorisation såsom
villkor för förhandlingsrätt uttalas i departementspromemorian, att därför
talar i första hand principiella skäl. Såsom 1936 års sakkunniga framhållit
måste man rent principiellt sett hävda friheten på förevarande område. Det
bör icke ankomma på statsmakterna att söka reglera, hur de statsanställda
bör vara organiserade. Därtill kommer, såsom i promemorian framhålles,
att auktorisationstvånget icke — såsom man vid 1937 års reglering av hithörande
frågor hävdade — torde ha nämnvärd betydelse för myndigheternas
arbetsbelastning. Myndigheterna synes nämligen i anslutning till vad
andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande 1937: 44 icke ha motsatt sig att
upptaga överläggningar med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell
förhandlingsrätt. Särskilt under senare år torde dylika överläggningar
ha förekommit i ökad omfattning i och med att tjänstemännens anspråk på
förhandlingsrätt alltmer vunnit erkännande.

Skulle kravet på Kungl. Maj :ts erkännande såsom villkor för förhandlingsrätt
helt slopas, bör enligt promemorian i stället gälla, att förhandlingsrätt
i princip tillkommer varje förening av statstjänstemän. Av praktiska
skäl torde emellertid böra krävas att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt
gentemot viss myndighet, gör anmälan därom till myndigheten och
därvid lämnar uppgifter rörande organisationen av samma innehåll som de
uppgifter, vilka enligt gällande bestämmelser skall bifogas ansökan om
auktorisation.

Genomföres detta alternativ, bör den rättsverkan, som av Kungl. Maj :t
meddelat erkännande medfört, samtidigt upphöra.

I promemorian framhålles ytterligare, att det, vare sig man väljer det
ena eller det andra av de alternativ, som i det föregående skisserats, torde
vara nödvändigt att göra vissa allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten.

En förenings förhandlingsrätt bör i princip omfatta alla till föreningen
anslutna tjänstemannagrupper. Enligt promemorian kan det emellertid icke
vara påkallat, att en myndighet skall vara skyldig att beträffande en och
samma tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- eller underordnade
organisationer. Med vilken av dessa organisationer förhandlingarna skall
föras, synes närmast vara en intern föreningsangelägenhet. Med hänsyn till

14

Knngl. Maj:ts proposition nr 61.

det anförda förordas i promemorian, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt,
ålägges att till vederbörande myndighet lämna uppgift om
den eller de tjänstemannagrupper föreningen företräder. Skulle annan, övereller
underordnad förening senare påkalla förhandlingsrätt beträffande sådan
tjänstmannagrupp, bör enligt promemorian förhandlingsrätt icke tillerkännas
sistnämnda förening, resp. myndigheten icke vara skyldig att förhandla
med densamma, med mindre den av föreningarna, som redan tillerkänts
resp. först påkallat förhandlingsrätt för tjänstemannagruppen, avstår
från denna rätt.

Det framhålles i promemorian, att med vad där förordats icke avses någon
ändring av den gällande bestämmelsen att avdelning av förhandlingsberättigad
förening icke har förhandlingsrätt gentemot myndigheten utan endast
mot underlydande organ.

Enligt promemorian synes emellertid av praktiska skäl en principiellt sett
viktigare inskränkning i förhandlingsrätten vara nödvändig. Det framhålles,
att på senare tid bildats organisationer, som är avsedda att företräda en
grupp tjänstemän endast i viss eller vissa av de frågor, varom förhandling
må äga rum. De tjänstemän, som tillhör sådan organisation, torde i allmänhet
vara anslutna också till förening, som äger företräda gruppen i alla de
hänseenden, varom kan vara fråga. Det skulle innebära ett onödigt betungande
av förhandlingsproceduren, om myndighet skulle vara skyldig att
upptaga förhandlingar med organisation, som har ett på angivet sätt begränsat
ändamål. Med hänsyn härtill förordas, att förhandlingsrätt skall
tillkomma endast förening, som äger företräda tjänstemän i alla de frågor,
varom enligt förhandlingsrättskungörelsen förhandlingar må äga rum.

1948 års förhandlingsrättskommitté har förordat, att också delgivningsskyldigheten
skulle helt upphävas. Om man emellertid i nuvarande läge
icke ifrågasätter så genomgripande ändringar i förhandlingsrätten, som
kommittén föreslagit, bör enligt promemorian delgivningsplikten utan större
olägenheter kunna bibehållas. Enligt gällande bestämmelser är denna
plikt begränsad i vissa betydelsefulla hänseenden. Den gäller sålunda endast
i förhållande till de föreningar, som den aktuella frågan kan anses beröra,
och den avser endast sådana frågor, som är av principiell eller eljest
allmän betydelse, och slutligen omfattar den endast frågor, som uteslutande
avser myndighetens tjänstemän. Nagon ytterligare begränsning av delgivningsskyldighetens
omfattning torde med hänsyn härtill icke vara erforderlig.

I promemorian framhålles emellertid, att det är angeläget att fullgörandet
av delgivningsplikten i möjligaste mån underlättas för myndigheterna. Av
1936 års betänkande framgår, att man tänkt sig att denna skyldighet skulle
kunna fullgöras helt formlöst. Såsom exempel nämnde de sakkunniga bl. a.
anslag på bestämd plats i verkets lokaler. Då det i åtskilliga fall synes förekomma
att myndighet anses vara skyldig att fullgöra delgivningsplikten
skriftligen, föreslås i promemorian att i förhandlingsrättskungörelsen skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

15

uttryckligen angivas, att ifrågavarande skyldighet må fullgöras genom anslag
eller på annat lämpligt sätt. Detta förutsätter en redaktionell ändring
i bestämmelsen om vad förening, som i anledning av delgivning påkallar förhandlingar,
har att iakttaga.

I detta sammanhang erinras i promemorian om föredragande departementschefens
uttalande i prop. 1937: 128, att förhandlingar ej alls bör få
föras i anledning av en till myndighet gjord remiss i annat fall än då remissen
innebär uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser uteslutande
för myndighetens egna tjänstemän. I anslutning härtill framhålles, att delgivningsskyldigheten
givetvis icke kan ha större omfattning.

Yttrandena.

I några av remissyttrandena har anförts vissa allmänna synpunkter
på förhandlingsrättsfrågorna. Sålunda uttalar Statstjänarkarteilen, att
det varit önskvärt, att hela frågan om utformningen av statstjänstemännens
förhandlingsrätt kunnat behandlas i ett sammanhang, samt framhåller
angelägenheten av att arbetet med revisionen av förhandlingsrätten
fortsätter. Tjånstemännens centralorganisation beklagar, att läget i fråga
om en reform av lagstiftningen om förhandlingsrätt m. m. för de i offentlig
tjänst anställda blivit sådant, att förevarande promemoria över huvud
taget ansetts böra framläggas. Organisationen finner det anmärkningsvärt,
att 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande efter remissbehandlingen
ansetts icke kunna läggas till grund för en omedelbar översyn och
fortsatta undersökningar av förhandlingsrättsfrågorna och därmed sammanhängande
problem. I anslutning härtill uttalar organisationen, att partiella
reformer i detta sammanhang är tämligen otjänliga. Statstjänstemännens
riksförbund ifrågasätter, om de begränsade problem, som promemorian
berör — ehuru i och för sig av stor betydelse —- äger sådan vikt, att de nu
bör brytas ut ur det större sammanhanget. Förbundet framhåller det som
synnerligen önskvärt och angeläget, att frågan om förhandlingsrätten i hela
dess vidd omprövas.

I fråga om det i departementspromemorian behandlade problemet om
auktorisationstvånget har i remissyttrandena delade meningar
kommit till uttryck. Under det att flertalet remissinstanser tillstyrker eller
lämnar utan erinran, att auktorisationstvånget upphäves, uttalar åtskilliga
tveksamhet på denna punkt eller avstyrker en sådan åtgärd. I sistnämnda
fall förordas så gott som undantagslöst att auktorisationsförfarandet
förenas med en verklig prövning av vederbörande organisationers storlek
och representativitet.

Försvarets fabriksstgrelse anser, att en realprövning av frågan i vad mån
en organisation kan anses representativ för den personalgrupp, den uppger
sig företräda, är mycket grannlaga och att det knappast torde ankomma på
arbetsgivaren att öva inflytande på hur de anställda önskar organisera sig.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Med hänsyn härtill och då något auktorisationsförfarande icke förekommer
inom den enskilda arbetsmarknaden, godtager styrelsen för sin del, att
auktorisationstvånget slopas. Liknande synpunkter har anförts av arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium och länsstyrelsen i Örebro län.

Generalpoststyrelsen förordar, att förhandlingsrätt i princip skall tillkomma
varje förening av statstjänstemän, som avser att tillvarataga dessas
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen uttalar, att
det torde bli mycket svårt att utforma för en verklig prövning erforderliga
representativitetsregler, lämpliga för alla myndigheters verksamhetsområden;
att låta varje myndighet fixera sina regler finner styrelsen icke lämpligt.
Normer, som utgår från en förenings medlemsantal, medför också problemet,
huruvida en gång tillerkänd förhandlingsrätt skall få bibehållas,
om medlemsantalet nedgår under den fixerade representativitetsgränsen.
Även om det ur olika synpunkter, inte minst praktiska, är angeläget att
motverka organisationssplittringen, anser styrelsen det principiellt oriktigt,
att detta sker genom åtgärder från statens sida. Staten bör sålunda enligt
styrelsens åsikt inte genom restriktiva bestämmelser om förhandlingsrätt inverka
på tjänstemännens organisationsförhållanden, utan det bör ankomma
på tjänstemännen själva att åstadkomma en större koncentration på förhandlingsområdet.
De torde själva inse fördelarna att gentemot arbetsgivaren
uppträda med så starka organisationer som möjligt och att själva samordna
olika tjänstemannagruppers intressen. Styrelsen anser det sannolikt,
att ett upphävande av nu gällande begränsningar i möjligheten att erhålla
förhandlingsrätt i början kan leda till en viss ökning av antalet föreningar,
men finner de! inte säkert att detta kommer att bli fallet på längre sikt;
trots den fulla frihet, som finns inom den privata sektorn av näringslivet,
synes utvecklingen på förhandlingsområdet gå i riktning mot en större koncentration.
Styrelsen anser därför skäl föreligga att åtminstone under någon
tid pröva det system med fri förhandlingsrätt, som år 1936 förordades av
de sakkunniga. Först om allvarliga olägenheter skulle uppstå, bör begränsningar
i förhandlingsrätten ånyo övervägas.

Telestyrelsen uttalar, att det i praktiken säkerligen icke låter sig göra att
skärpa tillämpningen av reglerna för beviljande av förhandlingsrätt samt
att ur principiell synpunkt starka betänkligheter måste resas mot att statsmakterna
skulle söka ingripa i personalens organisationsfrågor. Med hänsyn
härtill och då organisationsförhållandena vid televerket i det stora hela börjat
stabilisera sig, vill styrelsen icke motsätta sig att auktorisationstvånget
upphäves även om ur styrelsens synpunkter något behov för närvarande
icke föreligger av att ändringar göres i förhandlingsrättskungörelsen. Ett
villkor för genomförandet av en i princip fri förhandlingsrätt för tjänstemännen
bör dock enligt styrelsens mening vara att delgivningsplikten upphäves.

Överståthållarämbetet framhåller, att tanken att förena det nuvarande’auktorisationsförfarandet
med en prövning av vederbörande organisationers representativitet
tydligen förutsätter, att normer kan anges för bedömandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

17

av när erforderlig representativitet skall anses föreligga. Ämbetet finner
emellertid det knappast vara möjligt att uppställa enhetliga regler i detta
hänseende, lämpade för de skiftande förhållandena inom statsförvaltningen.
Därest representativitetskravet skall sättas så högt att en mera avsevärd
begränsning av antalet förhandlingsberättigade organisationer ernås, synes
följden bli ett inkräktande på organisationsfriheten som icke är tillrådligt.
Såsom i promemorian antytts, torde kravet på representativitet, vare sig detsamma
uttryckes i procenttal eller på annat sätt, icke kunna anknytas enbart
till totalantalet tjänstemän hos visst verk utan kanske snarare till
antalet inom viss grupp av tjänstemän hos verket. Redan fastställandet av
en sådan gruppering förefaller överståthållarämbetet innebära uppenbara
vanskligheter. Därest en ändring anses böra komma till stånd på förevarande
område finner ämbetet det andra i promemorian anförda alternativet,
innebärande att kravet på Kungl. Maj:ts erkännande slopas, vara att föredraga.
Då enligt vad i promemorian anföres Kungl. Maj :ts prövning kommit
att bli av huvudsakligen formell natur, synes dess ersättande med ett anmälningsförfarande
icke böra föranleda någon erinran.

Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar i sitt yttrande, att den ursprungliga
avsikten, att Kungl. Maj :t vid tillämpning av bestämmelserna om
auktorisation skulle kunna företaga viss sovring bland tjänstemannaföreningar,
som ansöker om förhandlingsrätt, icke fullföljts. Oavsett anledningen
härtill anser länsstyrelsen det uteslutet att nu återuppliva tanken på
realprövning i Kungl. Maj :ts kansli av förhandlingsrättsärenden, i vart fall
icke annat än i samband med en genomgripande revision av förhandlingsrättslagstiftningen
i dess helhet. Vid sådant förhållande synes det vara meningslöst
att behålla auktorisationstvånget. Det nuvarande registreringsförfarandet
bör därför enligt länsstyrelsens mening utbytas mot anmälningsskyldighet
från förenings sida hos vederbörande myndighet. Länsstyrelsen
understryker emellertid, att upphävandet av auktorisationsbestämmelserna
icke bör medföra att eventuella strävanden och försök till rationalisering
av tjänstemännens organisationsförhållanden betraktas som betydelselösa eller
orättmätiga. Med hänsyn till den senaste tidens utveckling av föreningslivet
och den vildvuxna flora, som nu existerar, framstår det som ett bestämt
önskemål och ett viktigt intresse — både ur det allmännas och ur tjänstemännens
egna synpunkter — att korrektiv icke helt saknas mot en fortskridande
splittring av organisationsväsendet. I detta sammanhang erinrar
länsstyrelsen om, att registreringsförfarandet enligt lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän kunnat i socialstyrelsens regi i någon mån
brukas som ett instrument för försiktiga saneringsåtgärder på detta område.
Länsstyrelsen tinner det vara av vikt, att denna möjlighet bevaras inom
kommunalförvaltningen och att vederbörande myndigheter — statliga och
kommunala — icke underlåter att, där så lämpligen kan ske, vidtaga åtgärder,
som kan främja rationellare organisationsförhållanden och motverka
uppkomsten av sprängorganisationer.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 61.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Stcitstjänarkartellen anför, att det principiellt kan ifrågasättas, om organisationssplittring
bör och kan bekämpas genom att organisationer genom
författningsbestämmelser utestänges från rätten att förhandla. Uppslutning
kring färre och större organisationer bör i stället enligt kartellens åsikt på
längre sikt kunna -vinnas genom de anställdas egen övertygelse om att många
små organisationer icke har möjligheter att på ett tillfredsställande sätt lösa
de uppgifter, som organisationerna får genom ett vidgat förhandlingsförfarande.
Med hänsyn till att skärpta krav för rätt att förhandla sålunda av
principiella skäl icke lämpligen bör införas och då auktorisationen i sin
nuvarande form icke synes fylla någon egentlig uppgift, vill kartellen icke
motsätta sig att auktorisationstvånget upphäves.

Att auktorisationstvånget slopas har förutom i de nyssnämnda yttrandena
tillstyrkts eller lämnats utan erinran jämväl av fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren,
socialstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, domkapitlet
i Uppsala, överstyrelsen för yrkesutbildning, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, statens lönenämnd (en ledamot har dock ansett, att ställningstagandet
till frågan om auktorisation och delgivningsskyldighet lämpligen
bör anstå i avvaktan på ett reviderat förslag till lagstiftning angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän), Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation.

Socialstyrelsen framhåller i anslutning till sitt tillstyrkande av ifrågavarande
alternativ, att förhållandena på tillämpningsområdet för den kommunala
förhandlingsrätten i viss mån torde vara olikartade dem på det
statliga området. Vattenfallsstyrelsen har till sitt tillstyrkande av angivna
alternativ knutit den förutsättningen att myndighet bör ha rätt att, om en
fråga berör flera organisationer, föreskriva att förhandling skall ske samtidigt
med alla organisationer, varvid organisation, som vägrar att deltaga
i sådan förhandling, bör ha förlorat sin förhandlingsrätt i den aktuella
frågan. Generaltullstyrelsen anser, att en förutsättning för auktorisationstvångets
avskaffande bör vara, att de i departementspromemorian föreslagna
allmänna inskränkningarna i förhandlingsrätten genomföres. Även domkapitlet
i Uppsala förutsätter vid sitt tillstyrkande av auktorisationstvångets
slopande, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt, skall vara skyldig
att till vederbörande myndighet lämna uppgift om den eller de tjänstemannagrupper,
föreningen företräder, och att föreningen skall äga företräda
tjänstemännen i alla de frågor, varom förhandlingar kan äga rum.

Även i vissa andra yttranden har berörts den anmälningsskyldighet, som
i departementspromemorian förordats för den händelse auktorisationstvånget
upphäves. Sålunda har generalpoststyrelsen anfört, att vid anmälan
om att förening önskar utöva förhandlingsrätt bör — utöver de uppgifter
som enligt gällande bestämmelser skall bifogas ansökan om auktorisation
— fogas en förteckning, upptagande benämning och lönegrad för de tjänster,
som innehaves av de medlemmar i föreningen eller till denna ansluten
förening, för vilka förhandlingsrätt gentemot myndigheten skall utövas. I
anmälan hör enligt styrelsens mening också uppges dels vilken överordnad

Kungi. Maj:ts proposition nr 61.

19

organisation som föreningen tillhör och dels vilka underordnade föreningar
som är anslutna och vilka grupper av tjänster som sistnämnda föreningar
representerar. Statens lönenämnd ifrågasätter om icke av praktiska skäl
förening bör vara skyldig att med regelbundna mellanrum göra förnyad
anmälan. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att skyldighet att kontinuerligt
anmäla förändringar i de ifrågavarande uppgifterna bör föreligga endast
för förening, som mera permanent önskar utöva förhandlingsrätt. Å andra
sidan ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation om icke varje registreringsförfarande
bör slopas.

Justitiekansler sämbetet har förklarat sig i saknad av erfarenhet rörande
tillämpningen av förhandlingsrättskungörelsen icke kunna ange något med
stöd därav grundat omdöme om lämpligheten av de ifrågasatta ändringarna.
Ämbetet har dock ansett sig böra omnämna den tvekan, som yppat sig hos
ämbetet beträffande förslaget att slopa auktorisationstvånget för sammanslutning
av statstjänstemän såsom villkor för förhandlingsrätt. Även om
myndigheterna icke motsatt sig att upptaga överläggningar med organisationer,
som icke sökt eller erhållit formell förhandlingsrätt, är därmed icke
sagt, att ej olägenhet skulle uppkomma, om varje sammanslutning i princip
ägde ovillkorlig förhandlingsrätt och myndigheterna således skulle vara
tvungna ingå i förhandling med den. Ämbetet har också frågat sig, om icke
erfarenheten visat, att behov alltjämt i vissa fall föreligger att främja en ur
förhandlingssynpunkt rationell organisation av de anställda.

Statstjänstemannens riksförbund har ansett, att förhandlingsrätten bör
uppdelas i två skilda slag, det ena med en vidare och det andra med en snävare
innebörd. Den första formen av förhandlingsrätt, som förutsättes äga
i huvudsak samma innebörd som den enligt nuvarande bestämmelser gällande
och vara förknippad med skriftlig delgivningsskyldighet, bör enligt
förbundets mening tillkomma dels organisation, som är representativ för
alla tjänstemannagrupper vid visst verk, och dels organisation, som, oberoende
av storleksordningen är representativ för ett naturligen avgränsat
intresseområde, exempelvis vissa karriärer. För att en organisation skall
anses vara representativ finner förbundet böra krävas, att den innehar majoritet
bland tjänstemännen inom det berörda intresseområdet. Den snävare
formen av förhandlingsrätt bör enligt förbundets mening tillkomma övriga
organisationer och innebära rätt för dessa att påkalla förhandling utan delgivningsskyldighet
för myndigheten. I sådant fall anser förbundet erkännande
icke böra krävas.

Ett bibehållande av det nuvarande auktorisationstvånget förenat med en
verklig prövning av organisationernas representativitet och storlek förordas
av försvarets civilförvaltning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,
statskontoret, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
domänstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
Lotsstyrelsen anser, att auktorisationsförfarandet bör bibehållas, även
om det ej kan förenas med en sådan prövning som nyss nämnts.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

De skäl, som föranlett angivna ställningstagande av nämnda remissinstanser,
är huvudsakligen farhågor för ökad organisationssplittring och ökad
arbetsbörda för myndigheterna, om auktorisationen såsom villkor för förhandlingsrätt
slopas. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen, att sådana begränsande
bestämmelser måste finnas, som erfordras för att stävja missbruk
av förhandlingsrätten. Ett slopande av kravet på auktorisation kommer enligt
styrelsens mening snarare att befrämja organisationssplittringen och
medföra, att förhandlingar kan påkallas av små grupper, som icke är representativa
för den kategori tjänstemän de tillhör. Myndigheterna skulle härigenom
också tvingas att föra förhandlingar om samma fråga med flera
organisationer och vid flera tillfällen.

Skolöverstyrelsen anser emellertid, att även principiella skäl talar för att
förhandlingsrätten beträffande såväl statliga som kommunala tjänstemän
begränsas till organisationer, som är representativa för medlemmar i personalgruppen
i fråga. Så länge anställnings- och avlöningsvillkoren för en
sådan personalgrupp regelmässigt regleras enhetligt, oavsett organisationstillhörigheten,
bör enligt skolöverstyrelsens mening i princip förhandlingsrätt
ej tillkomma varje organisation, som representerar en än så ringa del
av personalgruppen.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att under den tid, som förflutit
sedan förbundet yttrade sig över förhandlingsrättskommitténs betänkande,
intet inträffat som givit anledning till ändrat ståndpunktstagande.

Svenska stadsförbundet har uttalat, att de farhågor för fortsatt organisat.
ionssplittring, som förbundet gav uttryck för i sitt yttrande över nämnda
betänkande, icke visat sig ogrundade. Tvärtom har tendensen till ökad
splittring, t. ex. i form av lokal utbrytning ur riksorganisation, märkts.

Av de remissinstanser, som sålunda föreslagit att auktorisationstvånget
bibehålies, har domänstyrelsen och medicinalstyrelsen ansett, att särskilda
regler icke bör utformas för den förordade prövningen av organisationers
storlek och representativitet. Domänstyrelsen har anfört att frågor av
detta slag visserligen torde bli mycket svårbedömda och kanske stundom
influerade av subjektiva uppfattningar, men så länge förhållandet mellan
myndigheter och tjänstemän regleras enligt nu gällande principer bör enligt
styrelsens mening en sådan prövning vara ur rättssynpunkt sundare och
mera rationell än införandet av vissa blint verkande regler. Medicinalstyrelsen
har ansett det knappast böra komma i fråga att utöver nu gällande
bestämmelser föreskriva att förhandlingsrätt skall tillerkännas blott föreningar,
som uppfyller vissa krav på en angiven representativitet. Kammarkollegiet
har uttalat, att det torde kunna förutsättas, att de gångna årens
erfarenheter å förevarande område möjliggör att enhetliga principer kan
läggas till grund för vederbörande departements bedömande av ansökningar
om förhandlingsrätt.

Av övriga remissinstanser, som förordat auktorisationstvångets bibehållande,
har endast försvarets civilförvaltning, skolöverstyrelsen, Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet uttalat sig om efter vilka
regler den avsedda realprövningen bör ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

21

Försvarets civilförvaltning anser, att förhandlingsrätt bör tillerkännas
endast organisation, som omfattar en avsevärd del av de berörda befattningshavarna
och som utgör en i verklig mening representativ förening.
Av praktiska skäl bör enligt ämbetsverkets mening förening, som företräder
en till numerären starkt begränsad tjänstemannagrupp, icke erhålla
förhandlingsrätt.

Skolöverstyrelsen förklarar sig inse, att det möter stora tekniska svårigheter
att i författning precisera kraven på en organisations representativitet
särskilt i fråga om avgränsningen av den personal, som skall anses tillhöra
en och samma personalgrupp. Överstyrelsen förordar emellertid att denna
utväg prövas, varvid kraven på representativitet icke bör vara större än att
missbruk av förhandlingsinstitutionen undvikes. Enligt överstyrelsens mening
bör det ankomma på vederbörande myndighet att besluta om en organisation
uppfyller kraven på representativitet, men besvärsrätt bör föreligga
och besvären avgöras av regeringsrätten.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter, om icke såsom allmän princip
kan uppställas kravet, att organisation för att erhålla förhandlingsrätt skall
företräda visst procenttal av samtliga statsanställda av en viss kategori. Då
särskilda skäl talar därför, bör dock möjlighet finnas att medge förhandlingsrätt
trots att angivna krav ej uppfyllts.

Svenska stadsförbundet uttalar, att uppgiften att förena auktorisationsförfarandet
med en sådan prövning av vederbörande organisationers storlek
och representativitet, som från början varit avsedd, bör, även om den
är grannlaga, kunna lösas utan alltför stora svårigheter. En tänkbar möjlighet
anser förbundet vara, att i särskilda bestämmelser fastställes, att en
organisation för att få förhandlingsrätt måste representera minst visst
procenttal av de anställda hos en myndighet eller grupp av myndigheter
(huvudman eller grupp av myndigheter). I varje fall torde det, anför förbundet,
icke vara svårare att fastställa regler för prövningen än att vid
slopandet av den nuvarande auktorisationen bland hundratalet personalorganisationer
hålla reda på vilka som är över- resp. underordnade varandra
och vilka som först påkallat förhandlingsrätt.

Svea hovrätt, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i
Gävleborgs län och luf tf artsstyrelsen har i sina yttranden icke gått in på
frågan om auktorisationstvånget bör bibehållas eller ej.

De allmänna inskränkningar i statstjänstemännens förhandlingsrätt,
som förordats i departementspromemorian, har i regel tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Sålunda har icke i något fall
riktats erinran mot förslaget att förhandlingsrätt skall tillkomma endast
förening, som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom enligt förhandlingsrättskungörelsen
förhandlingar må äga rum. Överbefälhavaren
uttalar, att denna begränsning är av särskild vikt. Tjänstemännens centralorganisation
framhåller, att i promemorian icke berörts, huruvida den föreslagna
begränsningen skall erhålla retroaktiv verkan eller ej.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Den i promemorian förordade begränsningen i fråga om varandra överoch
underordnade organisationer har avstyrkts endast av riksräkenskapsverket
och Svenska stadsförbundet. Riksräkenskapsverket anför, att det ur
praktisk synpunkt icke torde vara lämpligt att fastlåsa förhandlingsrätten
vid viss över- resp. underordnad organisation. Särskilt då det gäller fråga
av större principiell räckvidd finner ämbetsverket det vara lämpligast att
förhandlingar föres av överordnad organisation, medan i fråga om smärre
eller rent interna spörsmål förhandlingarna med fördel kan föras av den
direkt berörda underorganisationen. Med hänsyn härtill förordar riksräkenskapsverket,
att förhandlingsrätt i princip skall medges såväl överordnad
som underordnad organisation. Endast en av dessa organisationer bör
emellertid vid varje förhandlingstillfälle eller beträffande viss fråga äga
företräda personalen, varvid underordnad organisation bör vara skyldig
att träda tillbaka för överordnad organisation. Svenska stadsförbundet
ifrågasätter, om det kan vara riktigt och lämpligt, att en lokalförening, som
först tillerkännes resp. påkallat förhandlingsrätt, skall utesluta en överordnad
organisation från möjligheten att förhandla för den aktuella tjänstemannagruppen.

Bland de remissinstanser, som i princip förordat att myndighet icke skall
vara skyldig att förhandla med såväl över- som underorganisationer, har i
några fall olika meningar kommit till uttryck rörande bestämmelsernas utformning.
Sålunda anser telestyrelsen, att redan i anmälan om att förening
önskar förhandlingsrätt bör intagas förklaring, att i förhållande till föreningen
över- eller underordnad organisation icke har för avsikt att påkalla
förhandlingsrätt för samma personalgrupp. Kommerskollegiiim uttalar, att
till den i förevarande hänseende förordade regeln bör knytas en undantagsbestämmelse,
som möjliggör för vederbörande myndighet att, då särskilda
skäl föranleder det, förhandla med över- eller underordnad organisation, som
senare anmält sin önskan att utöva förhandlingsrätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län förordar, att statsmakterna vid bristande överenskommelse
mellan varandra över- och underordnade föreningar bör äga avgöra vilkendera
av föreningarna som bör medges förhandlingsrätt. Statstjänstemännens
riksförbund anser, att förhandlingsrätten i första hand bör tillkomma
underorganisationer och att över- eller mellanorganisationer bör ifrågakomma
endast där alldeles särskilda skäl föranleder det och underorganisationen
påkallar det. Tjänstemännens centralorganisation finner däremot,
att förhandlingsrätten primärt bör ligga hos den överordnade organisationen.
Förbunden bör emellertid äga rätt att själva bestämma om och i vilken
utsträckning de önskar delegera förhandlingsrätten på sina organ. En ändring
i den nuvarande ordningen bör enligt centralorganisationens mening
icke utan vidare ges retroaktiv verkan.

Vad angår delgivningsskyldigheten har i vissa yttranden
uttalats, att denna skyldighet bör helt avskaffas, om auktorisationstvånget
slopas. Telestyrelsen förklarar sig i detta hänseende helt dela den uppfatt -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

ning, som kommit till uttryck i 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande.
Genomföres en sådan ändring i 1937 års kungörelse, att förhandlingsrätten
slappes fri, bör ej heller någon i författning stadgad delgivningsplikt
åvila myndigheten i förhållande till de föreningar, som vill utöva sin
förhandlingsrätt. För denna ståndpunkt talar enligt styrelsens mening
starka principiella skäl. Avskaffandet av delgivningsskyldigheten torde
icke heller medföra någon risk för att tjänstemannaorganisationernas behöriga
intressen skall bli åsidosatta. Förhandlingsrättskommitténs uttalande
att förhandlingsväsendet på den privata arbetsmarknaden fungerar
väl trots avsaknaden av såväl auktorisation som delgivningsskyldighet,
stämmer överens med de erfarenheter styrelsen har av förhandlingar avseende
den kollelctivavtalsanställda personalen vid verket, vilken personal
är underkastad samma lagstiftning beträffande förhandlingsrätt m. in.,
som gäller för arbetstagare i enskild tjänst. Styrelsen understryker också
vad kommittén anfört, att i förhandlingsrätten ingår såsom ett naturligt
moment, att nya eller ändrade anställningsvillkor icke fastställes utan kontakt
med de organisationer, som företräder ett mera betydande antal av berörda
arbetstagare. Enligt telestyrelsens mening bör delgivningspliktens
upphävande vara ett villkor för genomförandet av en i princip fri förhandlingsrätt
för tjänstemännen.

Uttalanden i samma riktning har gjorts av skolöverstyrelsen, kommerskollegium
och Svenska landstingsförbundet.

Svenska stadsförbundet påtalar vissa olägenheter, som den nuvarande
delgivningsplikten förorsakat de kommunala huvudmännen, samt förordar
att delgivningsskyldigheten slopas både på det statliga och det kommunala
området.

Å andra sidan har Statstjänstemcinnens riksförbund, såsom av det föregående
framgår, ansett, att delgivningsskyldighet bör föreligga i full utsträckning
och fullgöras skriftligen i förhållande till de föreningar, som
tillerkänts förhandlingsrätt. Sveriges akademikers centralorganisation motsätter
sig icke en uppmjukning av delgivningsplikten under förutsättning
att det icke sker till förfång för de anställda. Att så skulle kunna bli fallet
för den händelse denna skyldighet endast fullgöres genom anslag förefaller
emellertid organisationen sannolikt. Frågan bör enligt organisationens mening
regleras genom överläggningar mellan de berörda parterna. T jänstemånnens
centralorganisation anför, att den redaktionella ändring i förhandlingsrättskungörelsen,
som i förevarande hänseende förordats i departementspromemorian,
knappast är av större betydelse. Enligt organisationens åsikt
bör av författningstexten klart framgå, att myndighet har möjlighet att
med personalorganisation träffa särskild överenskommelse om i vilka former
delgivningen skall ske. Statstjänarkartellen anser, att fullgörandet av
delgivningsplikten på annat sätt än genom anslag bör bli föremål för överenskommelse
mellan myndigheten och vederbörande personalorganisation.

Övriga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad i
departementspromemorian föreslagits i fråga om delgivningsplikten.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Försvarets civilförvaltning har i förevarande sammanhang erinrat om att
det kan förekomma, att annan försvaret tillhörande myndighet framlägger
förslag i frågor, som faller inom civilförvaltningens verksamhetsområde. Med
hänsyn till den centrala ställning, civilförvaltningen intager som remissinstans,
ifrågasätter ämbetsverket, om icke förhandlingar i anledning av
dylika, av annan myndighet framförda förslag bör föras av civilförvaltningen
i samband med ämbetsverkets remissbehandling av förslaget. Den
förslagsställande myndigheten skulle i dylika fall således äga göra avsteg
från den allmänna regeln om delgivningsplikt.

Domänstgrelsen föreslår, att bestämmelserna om delgivningssltyldigheten
utformas så att det klart framgår, att denna skyldighet icke föreligger i
fråga om statförslag, vari icke upptagits tjänsteförändringar, som föreslagits
av myndighet underordnade organ.

I vissa remissyttranden har berörts även andra spörsmål än de
i promemorian behandlade.

Telestgrelsen har framhållit, att de muntliga överläggningar, som i stor
utsträckning äger rum mellan styrelsen och organisationerna, mestadels
icke har karaktären av förhandlingar enligt förhandlingsrättskungörelsen.
Dessa överläggningar sker, i fullt samförstånd med vederbörande organisationer,
på ett mindre formbundet sätt än som avsetts beträffande förhandlingar
enligt kungörelsen. Då detta förfarande är arbetsbesparande och
befunnits vara till båtnad för båda parterna, anser styrelsen att, särskilt
om auktorisationstvånget upphäves, möjlighet bör finnas att vid muntlig
förhandling, som avses i kungörelsen, protokoll icke föres. Protokoll skulle
då föras endast i de fall då så påfordras.

I anslutning till uttalandet i departementspromemorian att förhandlingar
icke bör få föras i anledning av en till myndighet gjord remiss i annat
fall än då remissen innebär uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser
uteslutande för myndighetens egna tjänstemän har skolöverstyrelsen ifrågasatt,
om icke förhandlingar beträffande myndigheternas utlåtanden och
framställningar till Kungl. Maj :t eller vederbörande departement bör kunna
begränsas. Överstyrelsen erinrar om att organisationerna under de senaste
åren i allt större utsträckning hänvänt sig direkt till vederbörande
departement i anställnings- och avlöningsfrågor. Det är då enligt ämbetsverkets
uppfattning i många fall ett tämligen onödigt dubbelarbete, att
förhandlingar först skall ske med vederbörande verk, varefter saken ånyo
tages upp i Kungl. Maj :ts kansli. Det anförda finner överstyrelsen framför
allt gälla utredningar och förslag, som myndigheterna framlägger efter
särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t eller vedei''börande departementschef.
Dessa utredningar är ofta av mindre omfattning och betydelse än de som
hänskjutes till kommittéer. Då förhandlingsrätt i regel ej föreligger gentemot
kommittéer, synes det överstyrelsen icke vara konsekvent, att sådan
rätt skall föreligga i förhållande till ämbetsverken. Då det emellertid i
vissa fall kan vara av stort värde för myndighet att få till stånd för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

25

handlingar med vederbörande personalorganisationer, innan myndigheten
tager slutlig ställning till en fråga, som efter remiss eller verkets eget
initiativ skall föreläggas Kungl. Maj :t eller vederbörande departement, bör
det enligt överstyrelsens mening få ankomma på vederbörande myndighet
att avgöra i vilka fall organisationerna skall beredas tillfälle till förhandlingar
med verket beträffande frågor, i vilka verket skall avge yttrande
eller göra framställning till Kungl. Maj :t eller departement.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar i sitt yttrande om de speciella
inskränkningar, som i förhandlingsrättshänseende gäller för militär
och civilmilitär personal. Dessa inskränkningar innebär dels att förhandlingsrätt
icke får utövas vid krig eller under mobilisering, dels att förhandlingar
icke får äga rum beträffande frågor, som är av speciell militärteknisk
natur eller beträffande vilka av militärdisciplinära skäl hinder
möter för förhandling, dels att förhandlingar får föras endast mellan central
myndighet vid försvarsväsendet och huvudorganisation på tjänstemannasidan.
Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att sistnämnda
inskränkning medför att, om samma spörsmål upptages såväl av en tjänstemannasammanslutning
för civila tjänstemän som av en för militära, den
civila organisationen kan förhandla i frågan med de lokala myndigheterna,
medan den militära personalens organisation icke har denna möjlighet
utan måste vända sig till den centrala försvarsmyndigheten. Då denna
inskränkning i förhandlingsrätten i många fall kan bidraga till att skapa
onödig omgång och ett mer byråkratiskt handlande än som är nödvändigt,
föreslår Tjänstemännens centralorganisation, att förbudet mot lokala förhandlingar
i fråga om militär och civilmilitär personal snarast upphäves.

Socialstyrelsen har framhållit det såsom önskvärt att klarare bestämmelser
meddelas beträffande förhandlingsrätten för organisationer av sådana
anställda, vilka får sina löne- och anställningsvillkor reglerade genom
författning utan att vara anställda i statens eller i kommuns tjänst.

Departementschefen.

Vid flera tillfällen har frågan om revidering av bestämmelserna om
stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt aktualiserats. Senast har
frågan utretts genom 1948 års förhandlingsrättskommitté. över kommitténs
betänkande (SOU 1951:54) har yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och organisationer. Olika meningar har i remissyttrandena
kommit till uttryck rörande kommitténs förslag. Flertalet remissinstanser
har dock uttalat, att förslaget icke synes ägnat att läggas till grund för
lagstiftning i ämnet.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen av
kommitténs förslag bör detta underkastas en ingående översyn. I samband
med att en dylik fortsatt undersökning kommer till stånd måste emellertid
de olika frågeställningar, som inrymmes i det omfattande problemkomplex
förhandlingsrättsfrågorna utgör, närmare klarläggas. Sålunda måste till en

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

början utredas de konstitutionella förutsättningar, som finnes för en utvidgning
av förhandlingsrätten, och vidare bör bl. a. ingående undersökas
de praktiska konsekvenser, som en mera fullständig förhandlingsrätt kan
medföra icke blott i organisatoriskt hänseende för staten och kommunerna
utan också för de i offentlig tjänst anställda. Härvid kommer även oavsättlighetsprincipen
i beaktande. Utan att förutsättningarna i angivna och andra
hänseenden klarlagts kan en fortsatt utredning om revision av förhandlingsrätten
tör stats- och kommunal tjänstemännen enligt min mening icke
med framgång bedrivas.

I avvaktan på nämnda utredning har såsom av det föregående framgår
inom civildepartementet upptagits till övervägande, om icke vissa ändringar
hör genomföras i de i fråga om statstjänstemännen nu gällande
bestämmelserna. I anledning härav har inom departementet upprättats en
promemoria om ändringar i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I promemorian upptages i huvudsak två problem till diskussion. Det
ena gäller det s. k. auktorisationstvånget och det andra avser myndigheternas
delgivningsskyldighet i förhållande till personalorganisationerna. Det
är således här icke fråga om någon utvidgning av förhandlingsrättens innehåll
utan endast om vissa formella problem, som ehuru i och för sig
betydelsefulla dock är av begränsad räckvidd.

Vad beträffar auktorisationstvånget erinras i promemorian om att det
nuvarande kravet på Kungl. Maj :ts erkännande för att sammanslutning av
tjänstemän skall erhålla förhandlingsrätt motiverats med dels angelägenheten
av att förhandlingsarbetet icke skall alltför mycket betunga myndigheterna
och dels önskemålet att motverka organisationssplittring. För
att uppfylla dessa syften måste uppenbarligen auktorisationskravet innebära,
att varje ansökan om erkännande skall noga prövas ur de synpunkter,
som vid de nu gällande bestämmelsernas tillkomst angavs, nämligen
att fråga skall vara om större och mera representativa föreningar. Det
konstateras i promemorian att detta emellertid icke blivit fallet. Med utgångspunkt
härifrån och från tillgängliga uppgifter om statstjänstemännens
nuvarande organisationsförhållanden framhålles i promemorian, att
man i dagens läge torde ha att välja mellan att helt släppa kravet på
auktorisation såsom villkor för förhandlingsrätt eller också att förena auktorisationsförfarandet
med en sådan prövning av vederbörande organisationers
storlek och representativitet, som från början varit avsedd. Denna
uppfattning delas uppenbarligen av så gott som alla de myndigheter och
organisationer, som i sina yttranden ingått på auktorisationsfrågan. Dessa
remissinstanser har sålunda så gott som undantagslöst förordat antingen
att auktorisationstvånget upphäves eller att en verklig prövning av organisationernas
storlek och representativitet kommer till stånd.

I fråga om vilket av angivna alternativ som bör väljas har däremot
delade meningar kommit till uttryck i remissyttrandena. Flertalet av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

27

myndigheter och organisationer, som yttrat sig över promemorian, har
emellertid förordat eller förklarat sig icke ha något att erinra mot att
auktorisationstvånget helt slopas.

Vad vid remissbehandlingen av promemorian förekommit bestyrker helt
uttalandet i promemorian, att de skiftande förhållandena inom olika grenar
av statsförvaltningen torde göra det svårt att företa en verklig prövning
av en organisations representativitet eller att utforma enhetliga regler
för det statliga verksamhetsområdet om när tillräcklig representativitet
skall anses föreligga. Belysande i detta hänseende är överståthållarämbetets
yttrande. Däri framhålles, att kravet på viss representativitet icke
torde kunna anslutas till totalantalet tjänstemän hos visst verk utan snarare
till antalet inom viss grupp av tjänstemän hos verket samt att redan
fastställandet av en sådan gruppering förefaller att innebära uppenbara
vanskligheter. Ej heller har i något av de remissyttranden, vari auktorisationstvångets
bibehållande förordats, framlagts hållbara förslag om hur
dylika representativitetsregler bör utformas.

För auktorisationstvångets bibehållande har anförts, att risk föreligger
för ökad organisationssplittring och därmed ökad arbetsbörda för myndigheterna,
om detta tvång upphäves. Såsom generalpoststyrelsen framhållit
är det väl icke osannolikt att ett upphävande av nu gällande begränsningar
i möjligheten att erhålla förhandlingsrätt till en början kan leda
till en viss ökning av antalet organisationer, men i likhet med nämnda
ämbetsverk anser jag det icke säkert att detta kommer att bli fallet på
längre sikt. I anslutning härtill bör också beaktas, att myndigheterna särskilt
under senare år icke synes ha motsatt sig att upptaga överläggningar
med organisationer, som ej sökt eller erhållit formell förhandlingsrätt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att kravet
på erkännande såsom villkor för att organisation av tjänstemän skall erhålla
förhandlingsrätt gentemot statlig myndighet upphäves. Skulle mot
förmodan allvarliga olägenheter uppstå härigenom, bör hinder givetvis icke
föreligga att upptaga problemet till förnyat övervägande utifrån då föreliggande
förutsättningar.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att vad jag här föreslagit endast
avser förhandlingsrätten för statens tjänstemän. Jag åsyftar således
icke någon ändring i den kommunala tjänstemän tillkommande förhandlingsrätten.
Enligt min mening är nämligen förhållandena inom tillämpningsområdet
för bestämmelserna i 1940 års lag om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän ur de synpunkter, som varit avgörande för mitt
ställningstagande, icke likartade med förhållandena inom det statliga området.
I likhet med länsstyrelsen i Jönköpings län anser jag därför, att
auktorisationsförfarandet bör bibehållas inom det kommunala området.

Genomföres förslaget att kravet på Kungl. Maj :ts erkännande såsom villkor
för förhandlingsrätt helt slopas, bör i stället gälla, att förhandlingsrätt
i princip tillkommer varje förening, som omfattar statstjänstemän. Så -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

som i departementspromemorian framhållits och i flertalet remissyttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran bör emellertid av praktiska skäl
krävas, att förening, som önskar utöva förhandlingsrätt gentemot viss myndighet,
gör anmälan därom till myndigheten och därvid lämnar vissa uppgifter
rörande föreningen. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag att dylik anmälningsskyldighet
skulle föreskrivas endast för förening, som mera permanent
önskar utöva förhandlingsrätt, kan jag icke biträda. Utöver de uppgifter,
som enligt gällande bestämmelser skall bifogas ansökan om förhandlingsrätt,
bör förening vara skyldig att lämna uppgift dels huruvida föreningen
tillhör överordnad organisation, dels ock om vilka till föreningen
eller underordnad organisation anslutna grupper av tjänstemän hos myndigheten
som föreningen önskar utöva förhandlingsrätt för. Anmälan bör
göras om inträffade ändringar i dessa förhållanden.

I enlighet med vad i promemorian förordats hör den rättsverkan, som av
Kungl. Maj :t meddelat erkännande medfört, upphöra i och med auktorisationstvångets
upphävande.

I departementspromemorian har anförts, att det, vare sig auktorisationskravet
avskaffas eller icke, torde vara nödvändigt att av praktiska skäl
göra två allmänna inskränkningar i förhandlingsrätten. Den ena av dessa
inskränkningar avser, att förhandlingsrätt skall tillkomma endast organisationer,
som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandling
må äga rum. Detta förslag, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
remissyttranden, biträder jag. Den andra av de ifrågavarande inskränkningarna
innebär, att myndighet icke skall vara skyldig att beträffande en
och samma tjänstemannagrupp förhandla med varandra över- eller underordnade
organisationer. Med vilken av dessa organisationer förhandlingarna
skall föras bör enligt promemorian vara en intern föreningsangelägenhet.
I promemorian föreslås därför ett stadgande av innehåll att, om förening
till myndighet insänt sådan anmälan som i det föregående berörts,
myndigheten icke skall vara skyldig att upptaga förhandlingar med i förhållande
till föreningen över- eller underordnad organisation, med mindre
föreningen till myndigheten anmält att den icke vidare önskar utöva förhandlingsrätt
gentemot myndigheten. Även om betydelsen av detta förslag
med hänsyn till organisationernas frihet att själva bestämma sammansättningen
av sina förhandlingsdelegationer icke bör överskattas, torde det
dock vara ägnat att för myndigheterna underlätta förhandlingsförfarandet.
På grund härav och då det närmast är en intern föreningsangelägenhet med
vilken av ifrågavarande organisationer förhandlingarna skall föras anser
jag mig böra tillstyrka en bestämmelse av det i promemorian föreslagna
innehållet. Med hänsyn till vad från vissa remissinstansers sida uttalats i
fråga om önskvärdheten av att myndighet skall äga möjlighet att förhandla
med över- eller underordnad organisation, som senare anmält sin önskan
att utöva förhandlingsrätt, vill jag framhålla, att det givetvis står myndighet
fritt att upptaga formlösa överläggningar med sådan organisation.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

De här förordade inskränkningarna i förhandlingsrätten bör uppenbarligen
gälla från den tidpunkt då auktorisationstvånget upphäves. Några
särskilda övergångsbestämmelser finner jag icke erforderliga.

Vad myndigheternas delgivningsskyldighet angår innebär promemorieförslaget
endast att de nuvarande bestämmelserna i ämnet förtydligas
genom att i 1937 års kungörelse uttryckligen anges, att ifrågavarande skyldighet
får fullgöras genom anslag eller på annat lämpligt sätt. I några
remissyttranden har emellertid uttalats, att delgivningsplikten bör upphävas
i samband med att auktorisationstvånget slopas. Telestyrelsen har
sålunda ansett, att detta bör vara ett villkor för genomförandet av en i princip
fri förhandlingsrätt för tjänstemännen. Också jag är av den uppfattningen
att delgivningsskyldigheten utan större olägenheter kan avskaffas.
Med hänsyn till att i förevarande sammanhang endast förordas mindre genomgripande
ändringar i förhandlingsrätten, torde emellertid delgivningsskyldigheten
kunna bibehållas i den begränsade omfattning som den för
närvarande har. Jag anser dock, att i författningstexten bör uttryckligen
anges att delgivningsskyldigheten må fullgöras genom anslag i myndighetens
lokal eller på annat lämpligt sätt. I anledning av vad från personalorganisationernas
sida anförts vill jag framhålla, att det står vederbörande
myndighet fritt att med organisation träffa överenskommelse om hur delgivning
skall ske. Det bör dock samtidigt understrykas, att myndighet icke
är skyldig att åtaga sig en delgivningsplikt, som är mera omfattande eller i
fråga om formerna mera betungande än som i förhandlingsrättskungörelsen
avses.

Såsom av redogörelsen för remissyttrandena framgår har i några fall till
behandling upptagits även andra spörsmål än de i promemorian berörda.
Sålunda har telestyrelsen föreslagit, att skyldighet att föra protokoll vid
muntlig förhandling skall föreligga endast om detta påfordras. Detta förslag,
som kan betraktas såsom en konsekvens av auktorisationstvångets
upphävande, anser jag mig böra biträda.

Övriga förslag om mer eller mindre vittgående ändringar i förhandlingsrätten
är jag däremot icke beredd att nu upptaga till prövning. I anledning
av vad skolöverstyrelsen anfört i fråga om förhandlingar beträffande frågor,
i vilka myndighet skall avge yttrande eller göra framställning till Kungl.
Maj:t eller departement, vill jag framhålla, att en bestämd skillnad föreligger
mellan det fall att myndighet anmodats avge yttrande över ett förslag
eller en framställning och det fall att myndighet anmodats att utarbeta
förslag till bestämmelser uteslutande för myndighetens egna tjänstemän.
Att i sistnämnda fall göra förhandlingsrätten beroende av myndighetens
eget avgörande synes icke böra förekomma. Däremot föreligger icke, såsom
jämväl i promemorian understrukits, förhandlingsrätt i förstnämnda fall
och givetvis ej heller delgivningsskyldighet.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Vild jag i det föregående förordat föranleder ändringar i följande paragrafer
i 1937 års förhandlingsrättskungörelse, nämligen i

2 § på grund av förslaget om auktorisationstvångets avskaffande och införandet
av begränsningen av förhandlingsrätten till föreningar, som äger
företräda tjänstemän i alla de frågor, varom förhandlingar enligt kungörelsen
må äga rum,

3 § på grund av förslaget om de uppgifter, som skall bifogas anmälan om
att förening önskar utöva förhandlingsrätt, och förenings skyldighet att vid
inträffade ändringar i förevarande förhållanden göra anmälan därom,

5 § på grund av förslaget om förtydligande av bestämmelserna om sättet
för delgivningsskyldighetens fullgörande samt

8—10 §§ på grund av förslaget beträffande protokollföringen vid muntlig
förhandling.

Därjämte bör i kungörelsen införas en ny paragraf, innehållande de i det
föregående förordade bestämmelserna om att myndighet icke skall vara
skyldig att beträffande en och samma tjänstemannagrupp förhandla med
varandra över- och underordnade organisationer.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli
1954.

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag
till kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän, vilket torde få fogas såsom
bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Innan de nu gällande bestämmelserna om statstjänstemännens förhandlingsrätt
utfärdades, bereddes riksdagen tillfälle att uttala sin uppfattning
i frågan. Jämväl de nu förordade ändringarna torde böra underställas riksdagen
för yttrande.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte avlåta proposition till riksdagen
med anhållan om riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet
fogade förslaget till kungörelse om ändring
i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Blix-Holmberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

31

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om ändring i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Härigenom förordnas, dels att 2, 3, 5 samt 8—10 §§ kungörelsen den 4
juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i kungörelsen skall närmast
före 4 § införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

2 §.

Förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän
eller förening av flera sådana föreningar, dock endast förening, som äger
företräda tjänstemän i alla de frågor, beträffande vilka förhandling enligt
denna kungörelse må äga rum.

Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar
förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande
om sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande
föreningar.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen
eller genom ansluten förening, dock endast då fråga är om förhandling
med myndighets underlydande organ.

Beträffande förhandling -—--i 11 §.

3 §.

Förening, som önskar utöva förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet,
skall göra anmälan därom till myndigheten. Vid anmälan skola
fogas

1) föreningens stadgar,

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen
eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser,

3) uppgift å överordnade organisationer, som föreningen tillhör,

4) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen eller till
föreningen anslutna organisationer, vilka äro anställda hos myndigheten,
samt

5) uppgift å de till föreningen eller underordnade organisationer anslutna
grupper av tjänstemän hos myndigheten, för vilka föreningen önskar utöva
förhandlingsrätt.

Sker ändring i förenings verksamhetsområde eller i förhållande, som i första
stycket under 2), 3) eller 5) avses, eller undergår medlemsantalet större
förändringar, skall anmälan därom göras hos myndigheten.

3 a §.

Har förening till myndighet gjort anmälan, som i 3 § avses, är myndigheten
icke skyldig att upptaga förhandling med organisation, som är övereiler
underordnad i förhållande till föreningen, med mindre föreningen till

1 Senaste lydelse av 3 §, se 1947: 753; jfr 1950: 401 och 402.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

myndigheten anmält, att den icke vidare önskar utöva förhandlingsrätt
gentemot myndigheten.

5 §•

Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan
är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess
tjänstemän, genom anslag i myndighetens lokal eller på annat lämpligt sätt
bereda de föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom
om föreliggande utkast till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom
lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter det delgivning enligt
första stycket ägt rum.

8 §.

Tid och--— oskäligt fördröjes.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar,
därest från endera sidan påkallas att protokoll föres, sekreterare att föra
protokollet. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad, då han
så prövar skäligt.

Föres protokoll, skola framlagda förslag och avgivna förklaringar däri
återgivas, varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola
i korthet angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant
för myndigheten och en representant för varje i förhandlingen deltagande
förening.

Protokollet utgives — ■—- — och föreningen.

9 §.

Fråga, varom förhandling förts, må av myndighet icke upptagas till slutlig
behandling, innan en vecka förflutit från det förhandlingen förklarats
avslutad eller, därest protokoll förts vid muntlig förhandling, innan detta
kommit myndigheten tillhanda.

Utan hinder--— blivit meddelade.

10 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna kungörelse,
överlämnas till annan myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd
skriftväxling jämte protokoll, därest sådant förts, biläggas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954. Med ikraftträdandet skall
verkan av att Kungl. Maj :t tillerkänt förening förhandlingsrätt upphöra.

647046. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag