Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
yrkesskadeförsäkring m. m.; given Stockholms slott
den 15 januari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring;

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års
yrlcess j ukdomsför säkringslag och 1918 års fiskarförsäkringsförordning
fr. o. m. den 1 januari 1955 avlöses av en lag om yrkesskadeförsäkring.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås skola samordnas med den allmänna
sjukförsäkringen enligt de riktlinjer, som godkändes av 1953 års
riksdag i samband med att beslut fattades om sjukförsäkringsr ef ormens
genomförande. Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade
och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få
ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k.
samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skall sjukhjälp
utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma
sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden
t. o. m. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit
på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande.
Om skadan medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra
senast den dag, livränterätten inträder.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är avsedd alt omfatta arbetstagarna,
men liksom enligt den nuvarande lagstiftningen skall yrkesutbildningselever
i viss utsträckning kunna av Kungl. Maj :t likställas med arbetstagare.

Genom samordningen bar det blivit möjligt att borttaga vissa nu gällande
undantag i fråga om den obligatoriskt försäkrade personkretsen.
Det nuvarande undantaget för arbetstagare, som är familjemedlemmar till
arbetsgivaren, föreslås sålunda slopat för sådana familjemedlemmar —
utom arbetsgivarens hustru — som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade
enligt sjukförsäkringslagen. Härigenom kommer bl. a. företagares
hemmavarande barn över 16 år att i regel vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade
då de utför arbete för familjefaderns räkning. Vidare föreslås
att försäkringsskyddet utvidgas så att det — i motsats till vad som nu är
fallet — kommer att gälla även under arbete i det egna hemmet. Härigenom
kommer bl. a. hemindustriens arbetare att omfattas av försäkringen.

Även andra utvidgningar föreslås. Sålunda avses de s. k. färdolycksfallen
skola ersättas i något större utsträckning än hittills. Yrkessjukdomarna
skall vidare i väsentligt ökad omfattning vara ersättningsberättigande. Den
viktigaste nyheten i detta avseende innebär att sjukdomar, som orsakats
av arbetet och framkallats genom inverkan av något ämne, alltid skall
omfattas av försäkringen — och alltså inte såsom nu endast om ämnet
finnes upptaget i en i lagen fastställd förteckning.

Försäkringsförmånerna föreslås skola liksom nu avse läkarvård, tandläkarvård,
sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser in. in. samt sjukpenning,
invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp. Såväl sjukpenningen
som livräntorna skall till storleken vara beroende av den skadades
årliga arbetsförtjänst, vilken icke får beräknas till lägre belopp än
1 200 kr. (f. n. 900 kr.) eller till högre belopp än 15 000 kr. (f. n. 7 200 kr.).
Sjukpenningskalan anknytes till den vid 1953 års riksdag för sjukförsäkringen
antagna tabellen, vilket innebär att hel sjukpenning skall utgöra
lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. I enlighet med vad som beslutats
för sjukförsäkringens del skall sjukpenningen i förekommande fall förhöjas
med barntillägg om 1, 2 eller 3 kr. och utbytas mot hempenning vid
sjukhusvistelse. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år skall enligt
förslaget utgöra 11 000 kr. mot 6 600 kr. f. n.

I fråga om efterlevandeersättningarna föreslås en rad ändringar, som i
regel innebär utvidgning av den ersättningsberättigade personkretsen och
höjning av nu gällande maximi- och minimibelopp. Sålunda föreslås bl. a.
att den omkomnes barn, vilka f. n. inte har rätt till livränta längre än tills
de fyllt 16 år, i händelse av arbetsoförmåga på grund av sjukdom e. d.
skall kunna få livränta upp till 21 års ålder. En annan nyhet är, att ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under
äktenskapsliknande förhållanden, skall ha rätt till livränta. Högsta änke -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 3

livräntan höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes
från 500 till 600 kr.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås öppnad för frivillig anslutning,
antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation
eller utbildningsanstalt. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade
är den frivilliga försäkringen tänkt som ett sjukförsäkringen kompletterande
skydd för skador under fritid och i egen verksamhet. För övriga
avses den frivilliga försäkringen i princip komplettera sjukförsäkringen
dygnet runt och året om. Viss avtalsfrihet föreslås dock i frågan om försäkringsskyddets
omfattning och försäkringsförmånernas storlek. Vid skada,
som omfattas av den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens
slut, dock ej längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen
inträder.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer förslaget
med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså enligt förslaget
handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
med försäkringsrådet som besvär sinstans. Förslaget är emellertid
i denna del att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om
den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation definitivt
löses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

om yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men
må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,
som bildats för sådant ändamål och för vars förbindelser delägarna svara
med obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten
eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkringsrådet,
som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas
av Konungen med riksdagen.

Obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föranledes
av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.

I den mån Konungen så förordnar skall den, som åtnjuter undervisning
vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning
eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering,
vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare, ändå att han
ej är i tjänst hos annan.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom
vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

4 §.

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i
hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §
lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptivförhållande.

Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning,
skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäkringen
icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro uppfyllda
i förhållande till envar av arbetsgivarna.

5 §.

Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro anställda
hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar
vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande
föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro
anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäkrade
pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada
eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller
delvis bekostas av staten.

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller
därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom
skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse
hava uppkommit genom olycksfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med
arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,
anses ej såsom yrkesskada.

7 §.

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och skadan,
såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren
i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i 6 § första stycket b) eller c).

8 §.

Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,
anses hava inträffat den dag skadan yppades.

9 §.

Med årlig arbetsförtjänst avses, där ej annat följer av vad nedan sägs,
det belopp, vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till
övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet,
vid tid då skada inträffar kan antagas uppgå för år räknat.

Har hushållsarbete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete
i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet likställas
med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbetet i hemmet ävensom inkomst
av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som
motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.
Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem
år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för
tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av livränta till efterlevande beräknas
till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,
med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträffande,
antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej
inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,
hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande
av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års
ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst
vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till
honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.

Undergår försäkrad vid tiden för skadans inträffande yrkesutbildning,
må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas till lägre belopp än det,
vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

om lian, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen
och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning därest den försäkrade vid den senare tidpunkt,
som enligt tredje stycket skall vara avgörande för arbetsförtjänstens beräkning,
skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning, om skadan ej inträffat.

Åtnjöt försäkrad i anledning av tidigare skada pension, livränta eller
annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses
såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efterlevande.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan
beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid
efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken
fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande
av ersättning för tid efter ar betsavbrottet icke beräknas till lägre
belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten
femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

10 §.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej
blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete
utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans
inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jämväl
härtill.

Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga varaktigt
nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidigare
skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den senare
skadan.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar
till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen
medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av
arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen
kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11 §.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar,
dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tid) äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad
därom är stadgat i nämnda lag.

Är den skadade under samordningstiden eller del därav ej försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring, skall för sådan tid till honom utgivas
ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära
i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana särskilda hjälpmedel, som avses i
12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen
om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om kostnader
för särskild vård, som på försäkringsinrättningens begäran lämnas
den skadade.

12 §.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,
tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kostnader
härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen.
Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller lietluft eller annan därmed jämförlig
behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas
utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas
för annan lämplig vård.

Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel
till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, konstgjorda
lemmar och glasögon. Erfordras förnyelse av dylika hjälpmedel
må, när skäl därtill prövas föreligga, kostnaden härför ersättas genom ett
årligt belopp, som svarar mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,
eller genom ett belopp för en gång, motsvarande kostnadens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.

13 §.

Förorsakar olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter samordningstidens
utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för
varje dag, sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan, och halv sjukpenning
för varje dag, arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt
med minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer av vad i femte
stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn
till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass
framgå av följande tabell:

	Den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår	Beloppet av hel sjukpenning
Sjukpenningklass			för tid t. o. m. den
nr	till	men ej till	månad under vilken den skadade fyller	för tid därefter
			67 år
	kr.	kr.	kr.	kr.
i		1 800	3	3
2	1800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre
nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 §
lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som
skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort
yrkesskada. För tid, beträffande vilken livränta, som tillerkänts den skadade,
enligt 16 § första stycket andra punkten icke må uppbäras, må hel
sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre belopp
än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjulcvårdsförsäkrade såsom
barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för
tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag.
Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat
barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen
om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhållsskyldig beträffande
barnet och styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg
må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg
utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära
barntillägg för barnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Är den skadade icke försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall barntillägg enligt vad ovan stadgats ändock utgivas, därest sådant
tillägg skolat utgå om den skadade varit försäkrad enligt nämnda lag.

15 §.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning
utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat
utga, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring
och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära
barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §
är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum
är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta
stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hempenning.

IG §.

Har olycksfall eller inverkan, som avses i G §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,
utgives under tiden livränta till den skadade. Medför samma olycksfall
eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger
den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden. Livräntan
beräknas på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekommande
fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersätiningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju
år, med belopp som för år räknat motsvarar

a) vid föilust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot
graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad
med en tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den
del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av
nedsättningen.

För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av
arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar
och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas
föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall
utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens
kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av
Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda
sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under
tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på
grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när
den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till
vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning.
Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som
den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.
Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och ettusenattahundra kronor för år, om hmi
uppbär livränta.

18 §.

Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är
försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från arbetet
i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras,
äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden
uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barntillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen
utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i
20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.

20 §.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift.
Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken änkan
fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en fjärdedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon
enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits i
första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna,
som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom
eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit
gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han
är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension
annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall
för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i
livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till livränta enligt första eller andra stycket upphör, därest den
efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever
med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll, skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta
må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och
med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga
arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger
denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar
bidi aget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under
vdken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och
för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas fleia livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräkningsgrunder
livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda
andel av den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan
hänsyn till stadgandena i nästföregående stycke och i 23 §.

21 §.

Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes år -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

liga arbetsförtjänst. År barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå,
så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock
längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av
annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre
adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro
ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall
livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal,
som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn.

Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn
i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod
under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej
utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att
sakna erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet
sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående
livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga livräntor
till efterlevande överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna ersättningsunderlaget,
skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar,
nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av
ersättningsunderlaget; dock skola livräntor till efterlevande, som avses i
20 och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande, varom sägs i 22 §.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbetalas
livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock
berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder
och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den
försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan
orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

25 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning, pension eller
annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan,
eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än som sägs i 1 §,
avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för
motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund
av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,
samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller
på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till
minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp
än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid
sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att motsvarande
lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om
understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger
arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits
från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom sägs i första stycket, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid
arbetsoförmåga till följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom
sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den
skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som
tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall
hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från
sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,
att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av yrkesskada, skall
vid tillämpningen av första stycket lönen, till den del densamma motsvarar
den skadade tillerkänd dylik livränta, anses utgöra understöd på grund av
skadan; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden
föranleda därtill.

Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som
tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,
prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag
å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat utgivas
av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till inrättningens
kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersättning,
som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt
det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders in. fl. barn eller lagen samma dag om
bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen
avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som försäkrad
uppsåtligen åsamkat sig.

Livränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt
den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till
brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skäligen
nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande
av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom,
eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt
eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till
ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,
som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder
av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare,
och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller
höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske
av ersättning som avses i första stycket.

Livränta till efterlevande må skäligen nedsättas, såframt denne annorledes
än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken straff
genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av grov
vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till livräntan.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år,
beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår annan
ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket
ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det försäkringsinrättningen
meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning
av ersättningen vägras.

30 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta, icke
svensk medborgare och är han ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen
att med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och
minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersättningen må ock,
utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en
gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt
rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.

Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om dödsfallet skett
inom tre månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,
som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för skadans inträffande
var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst
land.

Anmälan om yrkesskada.

31 §.

Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den
arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans
inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller
tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara
utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen
dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt
för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår
arbetet, må underrättelsen i stället lämnas till honom.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att
enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den
allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den skadade
ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrättning, som
jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver
anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall enligt
de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom
sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga
kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som
fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock
för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för
prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Utbetalning av ersättning m. m.

33 §.

Ersättning skall utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken den skadade
var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. År fråga om skada,
som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats
först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den
art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utgivas av den försäkringsinrättning,
där den skadade senast var försäkrad medan han var utsatt
för dylik inverkan.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall
utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för anstalten
att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan
försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits
från anstalten.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes
påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.

Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall,
om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej beloppet
av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt
skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalningsskyldighet
för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp
eller ersättning finnes icke böra utgå.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande
för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga
ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas
eller indragas.

36 §.

Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men
må utbetalas i förskott för högst en månad.

Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknat
från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån
livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans
verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,
må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för
det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena
utbetalas så snart det kan ske.

Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning
upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt
tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande
belopp.

Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.

37 §.

Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stället
för sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen
åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i
naturaförmåner.

Försäkringsavgifter m. m.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen
avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett
belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig
att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade
försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan
lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär
det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer
säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i
anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som
sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag
till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår
efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen,
med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar
som under räkenskapsåret tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvaltningen
av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt
stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten
uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäkringen
äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan
uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt
om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som erfordras
för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prövar
nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det
uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkringsrådet
eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker
eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Granskningen
skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen
kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som
överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses i andra stycket, att hos myndighet, som
enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller
att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan
undersökning.

41 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts belopp
skall, även där beloppet bestämts provisoriskt, utan hinder av förd
klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse
från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämmer
Konungen med riksdagen.

Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder
vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.

42 §.

Har arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i
6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket, under den tid han varit
utsatt för dylik inverkan varit försäkrad enligt denna lag i mer än en försäkringsinrättning,
skall kostnaden för ersättning i anledning av skadan
fördelas mellan inrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i
envar av dem omfattat. Därest skadan med säkerhet kan anses ådragen
under bestämt arbete eller bestämd tid, är dock försäkringsinrättning, vari
arbetstagaren icke under nämnda arbete eller tid varit försäkrad, befriad
från att deltaga i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där inrättningarna
överenskommit om annan fördelning av kostnaden.

Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av
kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.

Vissa särskilda bestämmelser.

43 §.

Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är
stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,
gälla följande.

Försäkringen skall meddelas för kalenderår samt må ej träda i kraft
förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen
meddelats; den som under löpande kalenderår blir arbetsgivare må dock
meddelas försäkring för återstoden av året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen
omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkringspliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget,
skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång
till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem
anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträffade
yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkesskador.

Besvär.

44 §.

Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola
hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,
äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts,
till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare
hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;
samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den,
som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket,
för egen del.

46 §.

Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begränsats
i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som
orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas
av den obligatoriska försäkringen; dock må den frivilliga försäkringen ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

avse skador, å vilka gällande föreskrifter om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring eller tjänstgöring i civilförsvaret,
äga tillämpning och ej heller skador, orsakade av krigsåtgärd
under krig vari riket befinner sig.

47 §.

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen.
Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belöper på tid
innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad
som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa.

I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som
följer av första stycket.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring
i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället
avse försäkringstagaren.

Särskilda bestämmelser.

49 §.

Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan
verkan mot den ersättningsberättigade, med mindre annat angives i lagen.

50 §.

Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för
gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberättigade
äger lyfta ersättningen.

51 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till
följd av skadan må tillkomma honom.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit i ersättning för skada
äger inrättningen återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad lian är
vållande till skadan eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall
inrättningen dock äga att återkräva allenast vad den ersättningsberättigade
ägt utbekomma av den skadeståndsskyldige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

52 §.

På begäran av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet må, till vinnande
av utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid
allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran
äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att
inställa sig vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om
förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras
skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrådet
påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet bestämmer,
och eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret.
Ersättningen skall stanna å försäkringsinrättning. Uppkommer tvist mellan
försäkringsinrättningar angående vem som skall slutligt svara för
ersättningen, skall tvisten på yrkande av någon av inrättningarna avgöras
av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej
meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

54 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs
om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i
fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och
skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse,
omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd
varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall omfatta
jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av
samma värde.

55 §.

Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i annat
fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva
ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens eller
försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift,
handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något av
vad som åligger honom enligt 32 §, eller försummar någon att ställa sig
till efterrättelse vad i 40 § är föreskrivet eller att lämna uppgift, som stadgats
i 43 §, straffes med dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där
ej brottet är i allmän strafflag belagt med straff.

Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse
av målsäganden.

58 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

59 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Lagens ikraftträdande m. m.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men äger icke tillämpning
i fråga om skada, som inträffat dessförinnan, och ej heller i fråga om sådan
i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket avsedd skada, som
yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit
utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan.

Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för
ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järnvägs
drift någon, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under
förrättandet därav dödas eller skadas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättningsanspråk
på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i
första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersättningsanspråk,
som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 §
första stycket nya lagen, därest enligt äldre bestämmelser rätten till ersättning
skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla
även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom
vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före
den 1 januari 1955.

62 §.

Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före
den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre bestämmelser,
om skadan yppats den 31 december 1954.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ei satts
genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

F örslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 11, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §•

Sjukkassa skall---— — — därav påkallas.

Ändring av------ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående---—--

Sjuklijälp enligt denna lag utgives
ej vid sjukdom, för vilken försäkrad
är berättigad till ersättning
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller i anslutning
till nämnda lag meddelade bestämmelser
om tillämpning av densamma
å arbetare, som användas till
arbete för statens räkning, lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl., förordningen samma
dag (nr 103) om sådan ersättning
åt fångar m. fl., lagen om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer, förordningen den

§•

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt denna lag, av skada, för vilken
han är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid, som infaller efter
utgången av den i 11 § sistnämnda
lag omförmålda samordningstiden,
sjukhjälp enligt denna lag ej utgivas
med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid efter det den
skadade blivit berättigad till livränta
enligt sagda lag sjukhjälp enligt
denna lag ej utgivas med anledning
av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan
lag ån lagen om yrkesskadeförsäk -

1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.

Kungl. Maj.ts proposition nr BO.

(Gällande lydelse:)

13 april 19i0 (nr 213) om ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada
till följd av olgcksfall, som förorsakats
av lcrigsåtgärd, eller ock enligt
gällande föreskrifter om ersättning
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
hem värns tjäns t g öring, tjänstgöring
i civilförsvaret eller fullgörande av
tjänsteplikt.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssjukpenning,
och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen
om försäkring för olycksfall i
arbete, å särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda
beräknade lönen ligga till grund
jämväl vid beräkningen av bidrag
som i denna paragraf sägs.

Angående debitering------

(Föreslagen lydelse:)
ring eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
medför rätt till ersättning, som bestämmes
av eller utbetalas från riksförsåkringsanstalten
eller bolag varom
sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives sjukhjälp enligt
denna lag endast i den mån sjukhjälpens
belopp överstiger vad som
i motsvarande hänseende utgår i sådan
ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssjukpenning,
och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring, å särskild
beräkning av arbetstagares lön,
skall den sålunda beräknade lönen
ligga till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna paragraf
sägs.

- — därom förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)

Sjukpenningför säkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sådant tillägg må, där ej
annat följer an vad nedan i andra
stycket sägs, uppgå till högst så stort
belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget
motsvarar sjukpenningen i
den sjukpenningklass medlemmen
skulle hava tillhört, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst. Ej må dock
någon vara frivilligt försäkrad så,
att då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med
de förmåner den försäkrade äger
uppbära enligt den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen och den
lön eller ersättning, vartill han eljest
må vara berättigad under sjukdom,
för dag räknat uppgår till högre
belopp än eu fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru

Försäkring för--

(Föreslagen lydelse:)

§•

Sjukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sådant tillägg må uppgå till
högst så stort belopp, att sjukpenningen
jämte tillägget motsvarar
sjukpenningen i den sjukpenningldass
medlemmen skulle hava tillhört,
därest hela hans årsinkomst av
förvärvsarbete utgjort inkomst av
tjänst. Ej må dock någon vara frivilligt
försäkrad så, att då hel sjukpenning
utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner den
försäkrade äger uppbära enligt den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och den lön eller ersättning,
vartill han eljest må vara berättigad
under sjukdom, för dag räknat uppgår
till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst
av förvärvsarbete.

- ---- ----denna lag.

--föregått sjukperioden.

107

Allmän sjukkassa äger ej av den
som framkallat sjukdom hos annan
eller eljest i anledning av sjukdomen
är pliktig att gälda skadestånd
till försäkrad återkräva sina
utgifter för utgiven sjukhjälp.

Är någon på grund av vållande
eller eljest pliktig att till försäkrad

§•

Äger någon rätt till sjukhjälp enligt
denna lag, år han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på
skadestånd utöver sjukhjälpen, som
till följd av sjukdomen må tillkomma
honom.

Vad allmän sjukkassa enligt denna
lag utgivit i sjukhjälp äger kas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)
gälda skadestånd i anledning av
sjukdomsfall, skall från skadeståndet
avräknas vad den försäkrade på
grund av den obligatoriska försäkringen
uppburit eller ägt uppbära
från allmän sjukkassa.

(Föreslagen lydelse:)
san återkräva av den som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet
vållat sjukdomen eller, där denna
uppkommit i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag är
skgldig att utgiva skadestånd evad
han är vållande till sjukdomen eller
ej. På grund av vad i detta stycke
sägs skall kassan dock äga att återkräva
allenast vad den sjukhjälpsberåttigade
ägt utbekomma av den
skadeståndsskgldige.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag ------—- driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning
å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av erkänd sjukkassa
eller av erkänd arbetslöshetskassa,
ej heller å avtal, som slutes
i enlighet med föreskrifterna i lagen
den 29 juni 1956 om frivillig statlig
pensionsförsäkring eller i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete.

Å trafikförsäkring------

Vad här stadgas äger icke tillämpning
å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av allmän sjukkassa
eller av erkänd arbetslöshetskassa,
ej heller å avtal, som slutes
i enlighet med föreskrifterna i lagen
om frivillig statlig pensionsförsäkring
eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående lagstiftning
om yrkesskadeförsäkring m. m. samt anför.

Genom beslut vid vårsessionen av innevarande års riksdag antog riksdagen
med viss jämkning ett av Kungl. Maj:t i propositionen nr 178
framlagt förslag till lag angående ändring i 1947 års lag om allmän
sjukförsäkring. Samtidigt lämnade riksdagen utan erinran vissa av Kungl.
Maj:t förordade riktlinjer för en samordning av den allmänna sjukförsäkringen
och en ny yrkesskadeförsäkring, avsedd att ersätta den nuvarande
försäkringen enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i
arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål förutsatte statsmakterna, att
den gällande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen från
och med den 1 januari 1955 skulle ersättas av en ny gemensam yrkesskadeförsäkringslag.

Jag anhåller nu att få upptaga denna lagstiftningsfråga till närmare
behandling.

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkrings lagstiftningen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr
235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,
383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945,
350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst
avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare för -

Denna lag benämnes i det följande ÖL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

säkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Därmed jämställes skada,
som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på
mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena
under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller
förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller
blandning, vari dylikt ämne ingår. Försäkringen omfattar även olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i
omedelbart samband med arbetsanställningen. Elever vid vissa anstalter för
yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivarna.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.

Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
konstgjorda lemmar och glasögon. Har olycksfallet medfört sjukdom, som
varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges
vidare fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen
förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst 1/4. Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom
upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst 1/i0, utges livränta.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor
till vissa efterlevande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens
som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst
under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens
och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed
arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för
dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsättning
av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.
Sjukpenningen utgör, bortsett från familjetillägg, för normalfallen lägst
3: 50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser gäller för personer
under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om
1: 50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits
å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen
för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget får dock utgöra högst
hälften av sjukpenningen.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår	Sjukpenningens belopp
till	men ej till	utan tamil]etillägg	med familjetillägg
kr.	kr.	kr.	kr.
	1 785	3: 50	5: —
1 785	2 040	4: —	5: 50
2 040	2 295	4: 50	6: —
2 295	2 805	5: —	6: 50
2 805	3 315	6: —	7: 50
3 315	3 825	7: —	8: 50
3 825	4 335	8: —	9: 50
4 335	4 845	9: —	10: 50
4 845	5 355	10: —	11: 50
5 355	5 865	11: —	12: 50
5 865	6 375	12: —	13: 50
6 375	6 885	13: —	14: 50
6 885	—	14: —	15: 50

Invalidlivräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av
arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst Vio utgjorde livräntan det lägre
belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas
till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibeloppet
höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även
1’egeln att livräntans storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden.
Efter lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan
eller fått den nedsatt med minst 3/l0, förhöjd livränta fr. o. in. månaden näst
efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller
67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust
av arbetsförmågan motsvarar av den skadades årliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen
svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med V» av arbetsförtjänsten.
Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning
av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett
med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om
högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka —• i vissa fall även till änkling —
samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning,
till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller
änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje
barn utgör 1/e och till föräldrar högst */* av samma arbetsförtjänst. Det
sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara
högst 5le av arbetsförtjänsten.

Över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras
genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om klagan
ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut
får klagan ej föras.

3 — Bihnng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av
försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäkringen.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utge understöd, för vilket avdrag från ersättningarna enligt
lagen får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som
motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sistnämnda
fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket
erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om
socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt
mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt
mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri
inräknade motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador,
som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas
till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i
arbete skall enligt lagen den 74 juni 1929 om försäkring för vissa grkessjukdomar1
(nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,
166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en
i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upptar
dels sjukdomar, uppkomna genom inverkan av vissa uppräknade ämnen
och energiformer, dels ock ett antal specificerade sjukdomar till följd av
ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer
från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen
tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag.

I september 1951 avgav socialvårdskommittén- ett betänkande (SOU
1951:25) med förslag till yrkesskadeförsäkringslag1 2 3, avsedd att ersätta

1 Denna lag benämnes i det följande YL.

2 Ledamöter i kommittén var förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, generaldirektören
E. G. Bexelius, ledamöterna av riksdagens andra kammare grosshandlaren E. G. Birke
och lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård, chefredaktören J. L. Hartmann, generaldirektören
K. J. Höjer, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, ombudsmannen
F. J. H. Persson och lantbrukaren A. P. Pettersson samt barnavårdsdirektören O. R. Wangson.
Sedan den 28 september 1950 tjänstgjorde Höjer som ordförande i stället för Eriksson, vilken
till följd av sjukdom var förhindrad att fullgöra kommittéuppdraget. Som experter biträdde
kassören O. E. Berg, direktörerna C. H. Hedenström och P. G. Hultman, försäkringsrådet
E. B. Löfmark, advokaten K. O. A. Sölvén och f. d. generaldirektören D. O. östrand.

3 Detta förslag betecknas i det följande FYL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

såväl 1916 års olycksfallsförsäkringslag som 1929 års lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar. Över detta förslag avgavs efter remiss yttranden
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Beträffande huvudinnehållet i kommittéförslaget hänvisas till den förutnämnda
propositionen nr 178 sid. 57—61. För förslagets enskildheter och
yttrandena däröver redogöres närmare i fortsättningen i samband med behandlingen
av de olika uppkommande spörsmålen.

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.

Efter den revision av lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1
(nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950 och 569/1953), som beslöts vid årets vårriksdag
och som skedde på grundval av socialförsäkringsutredningens1 2 i
november 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 39) angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring, skall den allmänna sjukförsäkringen från
och med den 1 januari 1955 ha i huvudsak följande innehåll.

Försäkringen, som till sin karaktär är dels obligatorisk och dels frivillig,
handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor och lokalsjukkassor
— med geografiskt avgränsade verksamhetsområden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som nu gäller om motsvarande erkända sjukkassor.
Den obligatoriska sjukförsäkringen skall omfatta praktiskt taget alla landets
invånare. Från och med kalendermånaden efter det vederbörande fyllt
16 år sker försäkringen genom medlemskap i allmän sjukkassa. För tiden
dessförinnan är man försäkrad i sin egenskap av barn.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning
för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels en för dag
beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).

Den obligatoriska sj u k vårdsförsäkringen omfattar alla
sjukkassemedlemmar och dessutom barnen. Försäkringsförmånerna utgöres
av ersättning dels för läkarvård, vari inräknas ersättning för läkares
resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning,
dels för sjukhusvård och dels för den försäkrades resor till och från läkare
samt för resor till sjukhuset och åter.

Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården,
dock högst med s/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl.
Maj :t fastställd taxa. Sjukhusvård ersättes efter i stort sett samma principer
som tillämpas i de nuvarande erkända sjukkassorna. Ersättning
utgår sålunda i allmänhet med belopp, som motsvarar avgiften å allmän

1 Lagen betecknas i fortsättningen SFL.

2 Utredningen bestod av statssekreteraren Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksda gens

första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy
M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialekonomen Nils Kjellgren, redaktören Lennart
Pettersson och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Ragnhild Sandström med byråchefen
Edvin Tegendal, byrådirektörerna Gösta Skogsberg och Martin Engström samt kronokamreraren
B. E. Åkerstedt som experter.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

sal. Kostnaderna för resor till och från läkare betalas med 3/4 av resekostnaden
i vad den överstiger 4 kr. vid första besöket och en krona vid återbesök.
I vissa fall ersättes dock hela det överskjutande beloppet, nämligen
om den försäkrade efter hänvisning av läkare erhållit läkarvård vid närmast
belägna allmänna sjukhus. Utgift för resa för intagning å sjukhus
och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet; i fråga om återresa
dock endast den del av kostnaden som överstiger 4 kr.

Centralsjukkassa för stad samt lokalsjukkassa äger med tillsynsmyndighetens
medgivande besluta om ersättning även för kostnader för sjukgymnastik
eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft
eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård.
Om så skett, skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta
också dylik förmån.

Enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är
alla sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om
minst 1 200 kr., samt dessutom de gifta hemmakvinnorna försäkrade för
en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Härtill kommer i vissa fall barntillägg,
som utgör en krona om dagen för ett eller två barn, 2 kr. för tre
eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. Kvinna, som i hemmet
har barn under 10 år, är, då hon åtnjuter sjukhusvård, alltid berättigad
till ett barntillägg av minst 2 kr. om dagen.

De sjukkassemedlemmar, som är arbetstagare (anställda) och som har
en årsinkomst av tjänst, uppgående till minst 1 800 kr., är dessutom försäkrade
för tilläggssjukpenning. Dennas storlek beror av den sjukpenningklass,
till vilken medlemmen hör. Sjukkassorna skall nämligen inplacera
arbetstagarna i sjukpenningklass allt efter vederbörandes årsinkomst
av tjänst. Tilläggssjukpenningen varierar enligt efterföljande tabell:

Sjuk- penning- klass nr	Årsinkomsten av tjänst uppgår	De första 90 dagarna av en sjuk-period för vilka sjukpenning utgår	Följande dagar av sjukperioden
till kr.	men ej till kr.	Grund- sjuk- penning kr.	Tilläggs- sjuk- penning kr.	Summa kr.	Grund- sjuk- penning kr.	Tilläggs- sjuk- penning kr.	Summa kr.
kol. 1	kol. 2	kol. 3	kol. 4	kol. 5	kol. 6	kol. 7	kol. 8	kol. 9
i		1.800	3		3	3		3
2	1.800	2.400	3	1	4	3	1	4
3	2.400	3.000	3	2	5	3	2	5
4	3.000	3.600	3	3	6	3	2	5
5	3.600	4.200	3	4	7	3	3	6
6	4.200	5.000	3	5	8	3	3	6
7	5.000	5.800	3	6	9	3	4	7
8	5.800	6.800	3	7	10	3	4	7
9	6.800	8.400	3	9	12	3	5	8
10	8.400	10 200	3	11	14	3	6	9
11	10.200	12 000	3	13	16	3	7	10
12	12.000	14.000	3	15	18	3	8	11
13	14.000	—	3	17	20	3	9	12

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vid beräkning av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen
utgår med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde sjukpenningklasserna,
medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som
närmast föregått sjukperioden.

Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmåga, nedsättning
av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning jämte i förekommande
fall halvt barntillägg.

Då medlemmen åtnjuter sjukhusvård, ersättes sjukpenningen av hempenning.
Denna är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kr. om
dagen (dock med högst hälften av sjukpenningen); för kvinna, som i
hemmet har barn under 10 år, får hempenningen emellertid inte understiga
3 kr. om dagen.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid
av tre dagar.

Beträffande både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäkringen
är sjukhjälpstiden högst 730 dagar. För folkpensionärer
är dock sjukhjälpstiden endast 90 dagar.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Vad angår försäkringsavgifterna beräknas enbart sjukvårdsförsäkring
draga en avgift av genomsnittligt ca 23 kr. om året. Årsavgiften för försäkring
avseende sjukvård och grundsjukpenning (jämte barntillägg)
torde komma att hålla sig omkring 48 kr. Den genomsnittliga årsavgiften
i den högsta sjukpenningklassen beräknas till 150 kr. I sjukpenningklass
nr 9 (inkomstintervall 6 800—8 400) med en sjukpenning av 12 kr. de
första 90 dagarna och 8 kr. för tiden därefter räknas med en totalavgift av
102 kr. om året. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter
komma att motsvara 44 % av försäkringens totalkostnader.

Arbetsgivarna skall erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarnas årsbidrag
skall utgöra 1,1 % av de lönebelopp, som ligger till grund för beräkning
av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, och beräknas motsvara
27 % av försäkringens totalkostnader.

Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag
samt beräknas täcka 29 % av totalkostnaderna för försäkringen.

Den frivilliga sjukförsäkringen avser endast sjukpenningförsäkring
och står öppen för egna företagare och överhuvud för dem
som har annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst. Denna försäkring
får tillsammans med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen högst
avse det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt
försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av
tjänst. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller
90 dagar.

Vidare finnes möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för medlem,
som på grund av studier eller annan utbildning under minst ett halvt år
är förhindrad att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Denna
försäkring meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen
eller i form av en tilläggssjukpenning av 1, 2 eller 3 kr. så att tillägget
jämte sjukpenningen från den obligatoriska försäkringen uppgår till högst
6 kr. Karenstiden för denna frivilliga försäkring utgör 18 dagar.

Hemarbetande gifta kvinnor får försäkra sig för ett sjukpenningtillägg
om 1, 2 eller 3 kr., dock ej till högre sammanlagd sjukpenning än 6 kr.
om dagen.

Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade
och ett statsbidrag om 20 % av sjukkassornas utgifter för denna försäkring.

Tillsynsmyndighet för sjukkassorna är enligt Kungl. Maj :ts beslut den
22 maj 1953 riksförsäkringsanstalten.

Besvär över sjukkassas beslut i sjukförsäkringsärende får anföras hos
tillsynsmyndigheten. Besvär över dennas beslut — i den mån sådana besvär
må anföras — prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Av den gjorda redogörelsen framgår att den allmänna sjukförsäkringen,
med det innehåll lagen om allmän sjukförsäkring erhållit enligt 1953 års
riksdagsbeslut, icke täcker de försäkrades utgifter för läkemedel.
Enligt riksdagens principbeslut i anledning av propositionen nr 178 skall
emellertid den år 1946 beslutade läkemedelsreformen —- enligt vilken
vissa livsviktiga läkemedel skall utlämnas helt kostnadsfritt å apoteken
medan andra mot läkarrecept utlämnade läkemedel skola rabatteras — i
finansiellt avseende anknytas till sjukförsäkringen, närmare bestämt den
del därav som utgöres av sjukvårdsförsäkringen. Denna försäkring skall
således genom utgående försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag
bekosta även läkemedelsreformen.

I detta sammanhang kommer jag ej att uppehålla mig vid läkemedelsreformen.
Frågan om genomförandet av denna reform torde få anmälas i
särskild ordning.

1953 års beslut rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen.

Genom det beslut, som vid riksdagens vårsession fattades med anledning
av propositionen nr 178, har vissa grunder fastställts för samordningen
mellan den allmänna sjukförsäkringen och den blivande nya yrkesskadeförsäkringen.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens omfattning följer av statsmakternas
Ståndpunktstagande, att det civilrättsliga arbetstagarbegrepp, som utbildat

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sig vid tillämpningen av semesterlagen och som enligt sjukförsäkringslagen
skall vara avgörande för frågan huruvida någon skall vara obligatoriskt
försäkrad för tilläggssjukpenning, i princip skall vara bestämmande även
för tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Vidare innebär statsmakternas beslut, att personer, som är både sjukförsäkrade
och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada
skall äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan
en viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som
alltså kommer att fungera som karenstid för yrkesskadeförsäkringen, skall
sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler
på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta
tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan
orsakats av olycksfall, och eljest efter den dag, då skadan yppades. Om en
yrkesskada medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra
senast den dag, livränterätten inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,
tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid
drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven
utlänning, skall enligt de uppdragna riktlinjerna för samordningen
yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa in redan från början, men
även i detta fall skall en samordningstid löpa på samma sätt som eljest.
Under denna tid skall den skadade erhålla samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen
som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest
han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning utgå med tillämpning
av yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Av det anförda framgår, att alla yrkesskadade under samordningstiden
kommer att uppbära ersättning enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.
Från denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i vissa specialfall,
nämligen då en skada under samordningstiden medför behov av tandläkarvård
eller konstgjorda lemmar o. dyl. Detsamma skall gälla i fråga om
särskild vård, som den skadade erhåller på försäkringsinrättningens begäran,
ävensom för sjukvård utom riket.

För yrkesskadeförsäkringens vidkommande innebär statsmakternas
ståndpunktstagande i övrigt att den allmänna sjukförsäkringens sjukpenningskala
avseende samordningstiden principiellt skall gälla även såvitt
angår yrkesskadeförsäkringen, i följd varav sjukpenningen kommer
att utgöra lägst 3 kr. och högst 20 kr. Vid inplacering i sjukpenningklass
skall dock, sedan samordningstiden gått till ända, storleken av årsinkomsten
bestämmas enligt de för yrkesskadeförsäkringen gällande reglerna i den
mån vederbörande därigenom kommer i högre sjukpenningklass än den han
tillhör i sjukförsäkringen. Slutligen skall sjukförsäkringens bestämmelser
om hempenning och barntillägg gälla även för yrkesskadeförsäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Redan tidigt vann den uppfattningen insteg i vårt land, att det borde
åligga en arbetsgivare att svara för de ekonomiska följderna av sådana
olycksfall, som drabbar hans anställda medan de utför arbete för hans räkning.
Den första mera allmänna lagstiftningen härom kom till stånd år
1901 och grundades på principen om arbetsgivarnas omedelbara ersättningsskyldighet.
Genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete, som fortfarande är i kraft, övergick man från nämnda princip till
principen om arbetsgivarnas försäkringsplikt. Nu är alltså — om bortses
från vissa kategorier som av särskilda skäl undantagits — samtliga arbetstagare
på vederbörande arbetsgivares bekostnad obligatoriskt försäkrade
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Detta försäkringsskydd har genom
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts
till att avse även vissa andra av arbetet föranledda skador än dem som uppkommit
genom olycksfall.

Därest en arbetstagare i sitt arbete drabbas av skada, som omfattas av
ifrågavarande lagstiftning, bestrider försäkringen vissa därav föranledda
utgifter, såsom för läkarvård —- vari inbegripes även sjukhusvård, tandläkarvård
och sjukgymnastik etc. samt resor för erhållande av vård -— läkemedel
samt proteser o. dyl. Dessutom lämnar försäkringen kompensation
lör det inkomstbortfall, som förorsakas av skadan, ävensom begravningshjälp.
Kompensation för inkomstbortfallet utgår i form av sjukpenning
eller livränta —- vid dödsfall livränta till efterlevande — som är till storleken
beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst. Ju större hans
arbetsförtjänst varit, desto högre blir alltså sjukpenningen eller livräntan.
För normalfallen varierar sjukpenningen mellan lägst 3 kr. 50 öre och högst
14 kr. om dagen, vartill kan komma ett familjetillägg om 1 kr. 50 öre per
dag. Högsta livränta är 6 600 kr. om året.

I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsälcringen
handhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa av arbetsgivare
bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Staten bidrager till kostnaderna
för försäkringens administration, men i övrigt bekostas försäkringen
helt av arbetsgivarna.

Genom riksdagens beslut detta år i anledning av propositionen nr 178
har fastställts, att den förvandling av den frivilliga sjukförsäkringen till
en allmän obligatorisk sjukförsäkring, varom statsmakterna tidigare fattat
beslut, skall genomföras från och med den 1 januari 1955, dock med ett
till väsentliga delar annat innehåll än som ursprungligen bestämts. Ändringarna
avser ej blott försäkringsförmånernas omfattning och storlek utan
även sättet för försäkringens finansiering. Till en del har dessa ändringar
betingats av den samordning, som ansetts böra komma till stånd mellan

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring,
byggande på att sjukförsäkringen, d. v. s. de allmänna
sjukkassorna, skall svara för regleringen av yrkesskador under den första
tiden efter deras uppkomst, den s. k. samordningstiden. Beträffande skälen
för statsmakternas ståndpunktstagande i detta hänseende hänvisar jag till
vad som förekom i samband med frågans behandling våren 1953.

Den godtagna samordningsprincipen förutsätter, att en särskild obligatorisk
försäkring mot de faror arbetet medför skall finnas även sedan den
allmänna sjukförsäkringen genomförts; och denna nya med sjukförsäkringen
samordnade yrkesskadeförsäkring har till stora delar redan fått sin
struktur fastställd. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen
följer sålunda av statsmakternas beslut i våras, att yrkesskadeförsäkringen
principiellt skall äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom
arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civilrätten
och som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen, skall vara avgörande
vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Redan i
detta sammanhang vill jag emellertid tillägga, att ifrågavarande ståndpunktstagande
i och för sig ej utgör något hinder för att låta yrkesskadeförsäkringen
omfatta någon närmare avgränsbar persongrupp, som faller
utom det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, t. ex. yrkesskoleelever. Till
frågan härom återkommer jag närmare i nästfoljande avsnitt.

Vidare har fastslagits, att den förut berörda samordningstiden skall omfatta
tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan
skada än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock att samordningstiden
skall upphöra senast då rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen
föreligger. Under denna tid skall arbetstagare, som i anledning
av yrkesskada är berättigad till sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen,
principiellt ej äga rätt till ersättning från yrkesskadeförsäkringen. För att
belysa vad detta kommer att betyda för yrkesskadeförsäkringens del må
nämnas, att man räknat med att över 90 procent av alla yrkesskador, som
orsakas av olycksfall och medför arbetsoförmåga i mer än två dagar, är
avvecklade inom 90 dagar efter olycksfallsdagen.

Även i vissa andra hänseenden har den nya yrkesskadeförsäkringen redan
fått sitt innehåll i huvudsak bestämt, bl. a. i fråga om sjukpenningskalans
konstruktion. Samtliga hithörande frågor skall jag upptaga till närmare
behandling i fortsättningen.

Såsom nyss nämnts administreras den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen
av riksförsäkringsanstalten och ett antal ömsesidiga
försäkringsbolag. Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut anföres hos
försäkringsrådet, som är högsta instans och förutom sin verksamhet som
domstol har att — som det heter — med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling. Det är givet, att ett överförande på den

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

allmänna sjukförsäkringen av regleringen av alla mera kortvariga yrkesskador
måste i hög grad påverka yrkesskadeförsäkringens administration,
kör att utreda denna fråga och vissa härmed nära sammanhängande problem
tillkallade jag den IG januari 1953, efter erhållet bemyndigande, en
särskild utredningsman. Denne har ännu ej framlagt resultatet av sina
undersökningar, och det synes knappast möjligt att den nya organisationen,
som kan bli resultatet av ifrågavarande utredning, kan genomföras före
den 1 juli 1955, d. v. s. ett halvår efter det den nya lagstiftningen i materiellt
hänseende träder i kraft.

kör att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva uppskjutas är det
alltså nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt för en kortare
övergångstid. Härvid bör givetvis den ledande synpunkten vara, att man
bör undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa resultatet
av den pågående utredningen. Från denna utgångspunkt synes det
mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar i de bestämmelser som nu
gäller angående yrkesskadeförsäkringens handliavande. Med hänsyn till den
eftersläpning, som av naturliga skäl äger rum på detta område, torde
för övrigt försäkringsorganen under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande huvudsakligen få ägna sig åt ärenden, som
hänför sig till den äldre lagstiftningen.

Vad som sagts medför bl. a., att de nuvarande ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
får rätt att under övergångstiden vid sidan av riksförsäkringsanstalten
bedriva yrkesskadeförsäkring enligt den nya lagstiftningen. Enligt
direktiven för den nyssnämnda utredningen skall emellertid prövas, huruvida
inte yrkesskadeförsäkringen bör överföras till en enda för ändamålet
bildad statlig försäkringsinrättning. Givetvis skulle det inte vara tillfredsställande
om de ifrågavarande bolagen tillätes att från början meddela
försäkring enligt den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill
redan efter ett halvt år. Om statsmakterna vid frågans slutliga avgörande
skulle stanna för att den nya yrkesskadeförsäkringen bör handhas av en
statlig monopolanstalt, bör därför enligt min mening ett beslut härom ej
verkställas förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.

Efter dessa mera allmänna synpunkter övergår jag till att behandla den
nya yrkesskadeförsäkringens närmare utformning, därvid jag i ett första
avsnitt uppehåller mig vid frågan om den personkrets som bör omfattas av
försäkringen. Spörsmålet huruvida de s. k. hemarbetarna, vilka genom ett
särskilt undantagsstadgande är uteslutna från den nuvarande olycksfallsoch
yrkessjukdomslagstiftningen, även skall ställas utanför den nya lagstiftningen
sammanhänger emellertid så nära med frågan om försäkringsskyddet
för yrkesskador överhuvud bör gälla under arbete i det egna hemmet,
att behandlingen därav lämpligen torde få anstå till nästpåföljande
avsnitt, som avser försäkringsskyddets omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Gällande bestämmelser.

I 1 § 1 st. ÖL stadgas att envar arbetare är, där ej annorlunda i lagen
angives, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med arbetaie
förstås enligt 2 § 1 st. envar, som mot avlöning användes till arbete för
annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig
företagare samt envar som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete.

Enligt 2 § 2 st. är — bortsett från hemarbetarna — två grupper
arbetstagare undantagna från lagens tillämpning. Den ena gruppen omfattar
personer, som av tillfällig anledning användes
till arbete av någon som eljest ej använder arbetare.
Den andra gruppen består av vissa medlemmar av arbetsgivarens
familj, nämligen hans make och hemmavarande barn eller adoptivbarn
samt föräldrar eller adoptivföräldrar. Förutsättning för undantaget
i sistnämnda fall är dock, att arbetet utföres för endast en arbetsgivares
räkning; utföres arbetet för makars gemensamma räkning anses de i detta
hänseende som en person.

I princip gör lagen ej skillnad mellan arbetstagare i allmän och i enskild
tjänst, men lagen tillerkänner Konungen rätt att från försäkringen undantaga
sådana arbetstagare hos staten och kommunerna som
på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen
motsvarar försäkringsförmånerna (3 § 1 st.). Bemyndigandet har hittills
ej utnyttjats i vidare mån än att viss personal vid försvarsväsendet undantagits
från försäkringen. Denna har i stället hänförts under militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261). Lagen gäller salunda även
för sådana statstjänstemän, som omfattas av statens allmänna avlöningsreglemente.
För statsanställda gäller dessutom en särskild kungörelse den
30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete å
arbetare, som användas till arbete för statens räkning.

Enligt 3 § 2 st. har Konungen rätt att meddela de från bestämmelserna
i ÖL avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att
arbetstagare, som ej användes till arbete för statens räkning, på grund av
sin anställning är tillförsäkrade pension av statsmedel vid arbetsoförmåga
till följd av olycksfall i arbetet eller andra mot lagens ersättningar svarande
förmåner som helt eller delvis bekostas av staten.

Konungen har vidare, med stöd av ett i lagen givet bemyndigande
(2 § 1 st.), möjlighet att vidga lagens tillämpningsområde genom att hänföra
yrkesutbildningselever under försäkringen. Med stöd
härav har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen den 1 december 1933 (nr

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

643) angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning av
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Vid kungörelsen
är fogad en förteckning över hithörande anstalter, avdelningar och kurser.
Förteckningen, som under årens lopp kompletterats ett flertal gånger,
upptager f. n. omkring 90 olika grupper av anstalter in. m.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag innehåller i stort sett samma huvudregler
rörande försäkringstillhörigheten som den nuvarande lagstiftningen. Enligt
förslaget skall sålunda i princip varje arbetstagare vara obligatoriskt försäkrad
för skada i arbetet, och arbetstagarbegreppet föreslås härvid —-med vissa avvikelser som saknar intresse i detta sammanhang — skola ha
samma innebörd som det anses ha vid tillämpningen av ÖL. Med utgångspunkt
härifrån diskuterar kommittén, huruvida det är motiverat att från
den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen undantaga vissa arbetstagargrupper
eller att utvidga denna till att omfatta kategorier, som ej är arbetstagare
i förslagets bemärkelse.

Beträffande den förra frågan anser kommittén skäl ej föreligga att bibehålla
det nuvarande undantaget för personer, som av tillfällig
anledning användes till arbete av någon som eljest
ej använder arbetare. Motivet härtill är att denna undantagsbestämmelse
visat sig sakna praktisk betydelse.

Kommittén finner det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäkringsskydd
beredes även arbetstagare, som är medlemmar
av arbetsgivarens familj, och har därför övervägt att slopa
den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan. Emellertid har kommittén
— av skäl som redovisas å s. 111—115 i yrkesskadebetänkandet -—
kommit till den uppfattningen, att man bör skilja mellan följande grupper.

I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla.

Exempel:

a) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller
flera icke-anhöriga.

b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller
syskonbarn etc.).

c) Da var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig
ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet).

II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla.

1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbetsgivare)
bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här "avses framför allt
make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 år).

2. Fall då eu särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbetsgivarens
ansvar synes motiverad. Den persongrupp, som här främst bör
komma i fråga, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna
åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen
för de under II angivna grupperna, måste enligt kommitténs mening av
praktiska skäl göras så konkret, att minsta möjliga antal faktorer behövde
klarläggas genom utredning. Vidare borde svärföräldrar, svärsöner,
svärdöttrar samt styvföräldrar och styvbarn vara jämställda i princip
inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära
någon utvidgning av den genom anförvantskapet undantagna personkretsen
men i stället medföra — förutom ett undanröjande av vissa i praxis
uppkomna divergenser i vissa personkombinationer — förenklingar i administrativt
hänseende. Att därjämte undantaga far- och morföräldrar finge
anses rimligt i de ytterst få fall som bleve aktuella. Adoptivbarn och
adoptivföräldrar borde såsom nu jämställas med barn och föräldrar. För
annan i den angivna personkretsen än make borde undantaget dock icke
gälla, om var och en av parterna hade en sådan i ekonomiskt avseende
självständig ställning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat
utmärka genom uttrycket »hemmavarande». I stället för detta uttryck
borde dock uttrycket »varaktigt lever i hushållsgemenskap med» användas
för att bättre markera den bristande självständigheten i ekonomiskt avseende.
Om arbetet skulle utföras för makars räkning, borde de i förevarande
hänseende liksom f. n. anses som en person. Ingen anledning förelåge
att låta en moder, som vore oförsäkrad då hon skötte hushållet åt en son,
vara försäkrad, om hon i stället skötte två söners gemensamma hushåll.
En bestämmelse om att två eller flera barn i denna situation skulle anses
som en person vore därför erforderlig. Vidare borde undantagsbestämmelsen
kompletteras med en särregel för sådana fall, då det funnes en försäkrad
mellanman mellan två anförvanter.

Bestämmelser utformade i enlighet med vad sålunda anförts har upptagits
i det av kommittén utarbetade förslaget till ny yrkesskadeförsäkringslag.

Kommittén framhåller, att problemet om försäkringsskydd för arbetsgivarens
familjemedlemmar borde lösas mera definitivt genom en komplementförsäkring
till den allmänna sjukförsäkringen -— avseende framför
allt invaliditet och dödsfall — samt skisserar i sitt betänkande grunddragen
för en sådan komplementförsäkring. Som en provisorisk lösning
föreslår kommittén en obligatorisk inomarbetsförsäkring för företagares
m. fl. barn, grundad på anmälningsskyldighet för föräldrarna och omfattande
barn, som föregående år fyllt minst 15 år och som då arbetat
för föräldrarnas räkning under sådana omständigheter att föräldrarna gjort
löneavdrag för barnets källskatt. Bestämmelser härom har upptagits i ett
av kommittén utarbetat förslag till lag om försäkring av företagares
in. fl. barn för vissa skador.

Vid kommitténs behandling av frågan om försäkringsskydd för arbetsgivares
familjemedlemmar var meningarna starkt delade såväl bland leda -

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

inöterna som bland de sakkunniga. Såsom kommer att utvecklas i det
följande har emellertid denna fråga kommit i ett förändrat läge genom
den nu beslutade samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen, varför anledning torde saknas att här närmare
redogöra för kommitténs betänkande i denna del. Hithörande spörsmål
behandlas å s. 104 -117, 363—373, 408—410, 416—418, 423 och 436 i
betänkandet.

Den nuvarande rätten för Konungen att från försäkringen undantaga
arbetstagare hos staten och kommunerna föreslås skola
överföras till den nya lagen utan någon ändring i sak. Detsamma gäller i
fråga om bemyndigandet för Konungen att för vissa kategorier av försäkrade
meddela föreskrifter, som avviker från lagens bestämmelser.

Kommittén framhåller, att personer, som eljest skulle vara obligatoriskt
försäkrade enligt ÖL, i praxis ställts utanför lagen, då de varit a nställda
hos utländska beskicknings medlemmar. Anledningen
härtill vore, att ett främmande lands sändebud och övrig till
beskickningen hörande personal med exterritorialitetsrätt ansetts icke
kunna avkrävas den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsatte.
Emellertid hade riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna bifalla
ansökan från dylika beskickningsmedlemmar om frivillig försäkring enligt
ÖL av hos dem anställd personal. Att låta dessa anställda utan särskild
åtgärd från arbetsgivarens sida omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
vore enligt kommitténs mening icke lämpligt med hänsyn
till den medverkan i övrigt, som krävdes av de försäkringspliktiga. En
särskild undantagsbestämmelse härom syntes dock lika litet som i ÖL
erfordras i den nya lagen. V

V ad härefter angår frågan huruvida det obligatoriska försäkringsskyddet
bör gälla för persongrupper, som eljest inte skulle omfattas härav,
avvisar kommittén tanken att i vårt land införa en allmän och obligatorisk
olycksfallsförsäkring för elever. Däremot föreslår kommittén att vissa
yrkes u tbildningselever i likhet med vad som nu gäller inrangeras
under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och att vissa
andra grupper av elever genom en särskild författning tillerkännes rätt
till ersättning av statsmedel vid svårare skador.

Frågan, vilka yrkesutbildningselever som bör inordnas under yrkesskadeförsäkringen,
bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen
avgöras med hänsyn till den risk för olycksfall som föreligger för eleverna.
Yrkesskolor eller avdelningar med enbart eller väsentligen teoretisk yrkesutbildning
borde i enlighet härmed ej omfattas av lagen. Det fullständiga
svaret på frågan var gränsen skulle dragas bleve beroende på huruvida
man ville behålla det nuvarande systemet med en förteckning över skolorna
eller införa en regel om automatisk försäkringstillhörighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 47

Skälen för och emot förteckningssystemet utvecklas av kommittén på
följande sätt.

För systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkesutbildningsanstalterna
finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva
utbildningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke
föreligger annan olycksfallsrisk än folk i allmänhet ulsättes för, bör
färdolycksfallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig
svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns,
som grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att
det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger
över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen.
En exklusiv uppräkning av vissa grenar av yrkesutbildning leder icke till
rättvisa med hänsyn till olycksfallsriskens storlek. Då beslutet innebär
ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det
med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
beslutet.

Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa
invändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om
en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för
en anstalt är måhända okunnig om lagens möjligheter härutinnan. Frågan
om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän
ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen
kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sistnämnda
nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att riksförsäkringsanstalten
bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersättning
till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i förteckningen.
— Yrkesutbildningsanstalter, där olycksfallsrisken är betydligt
större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför
försäkringen och slippa ifrån försäkringsavgiften, endast därför att framställning
ej göres. Prövningen av om försäkringen gäller viss skola (skadad
elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom eu förteckning
som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller
har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksamhet.
Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning
av Kungl. Maj :t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något
väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet,
som försäkringsinrättningarna gång efter annan meddela.

Efter övervägande av de skäl, som anförts för olika lösningar, har
kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möjliga
besked rörande försäkringstillhörigheten samtidigt som lagbestämmelsernas
tolkning i det särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter,
som i övrigt har att tillämpa lagen. En framkomlig väg härvidlag vore
att nära knyta an till arbetarskyddslagstiftningen. Vid de anstalter och
avdelningar, där arbetarskyddslagen gällde — härom hänvisas till kungörelsen
den 10 juni 1949 (nr 351) om tillämpning av arbetarskyddslagen
å arbete vid vissa anstalter för yrkesutbildning — förelåge nämligen
sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det vore rimligt att
eleverna där skulle vara försäkrade; och elev, som vore försäkrad under

48 Kungl. Mnj:ts proposition nr 60.

praktisk undervisning, borde liksom nu vara försäkrad även under teoretisk
undervisning.

Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen koimne enligt kommitténs
mening de allra flesta av dem, som borde omfattas av lagen, in under densamma.
Med hänsyn till att luckor kunde finnas i arbetarskyddsförteckningen
erfordrades emellertid en kompletterande bestämmelse. Kommittén
föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens anstalter
skall jämställas elever, som åtnjuter undervisning vid annan anstalt,
som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete,
hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transportarbete eller i sjukvård
eller husligt arbete eller att meddela annan yrkesutbildning, vilken
är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den som förekommer
vid de förut nämnda anstalterna.

Ln särskild karenstid om 14 dagar skall enligt förslaget gälla för sjukpenning
till sådan yrkesutbildningselev, som inte utför arbete för annans
räkning i avsevärd omfattning.

Såsom förut berörts har kommittén föreslagit, att vissa andra studerande
än yrkesutbildningselever genom en särskild författning
tillerkännes rätt till ersättning av statsmedel vid svårare skador.
I sin motivering till detta förslag framhåller kommittén bl. a., att gränsen
mellan de obligatoriskt försäkrade yrkesutbildningseleverna och andra
elever ingalunda vore skarp och invändningsfri, varken principiellt eller
med hänsyn till sin praktiska utformning. Det vore därför rimligt att de
som ställdes utanför försäkringen icke lämnades helt utan skydd.

Vad angår innehållet i den föreslagna författningen må här endast
nämnas följande. Rätt till ersättning skulle tillkomma folkskolans barn och
studerande, som inskrivits vid annan statlig eller statsunderstödd utbildningsanstalt.
Endast skador, som inträffat under undervisningen eller
under vissa därmed jämförliga förhållanden, t. ex. idrottsövningar, utflykter,
studiebesök och skolresor — men i regel inte de vanliga färderna till
och från skolan — skulle komma i fråga för ersättningsrätt. En absolut
karenstid om 90 dagar skulle gälla för all annan ersättning än dödsfallsersättning.
I allmänhet skulle ersättning utges blott vid invaliditet innefattande
nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel. I fråga
om ersättningens storlek skulle yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser
gälla med vissa avvikelser främst med avseende på den årliga arbetsförtjänstens
beräkning. Ersättning skulle icke utgå om rätt till ersättning
lörelåge enligt vissa andra författningar.

Kommitténs förslag i fråga om yrkesutbildningselever och andra studerande
är enhälligt utom såtillvida att en av kommitténs sakkunniga
(hr Löfmark) har ansett sig icke kunna biträda förslaget att låta yrkesskadeförsäkringslagen
omfatta yrkesutbildningselever utan i stället förordat
en särskild mera allmän elevförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 49

Hithörande frågor behandlas å s. 120—145, 374—379 och 431 i yrkesskadebetänkandet.

Kommittén föreslår slutligen att offentliga förtroendemän
blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Enligt kommitténs
mening vore det nämligen, när samhället utnyttjade sina medlemmar
för sin räkning på sätt som skedde beträffande dessa förtroendemän,
inte mer än rätt och billigt, att samhället svarade för ersättning åt
dem, när de skadades i samhällets ärenden.

Rörande denna fråga hänvisas i övrigt till yrkesskadebetänkandet s. 29,
47—48 och 86—91 samt 430.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Förslaget att slopa den nuvarande undantagsbestämmelsen för personer,
som av tillfällig anledning användes till arbete
av någon som eljest ej använder arbetare, tillstyrkes
allmänt. Endast kommerskollegium ifrågasätter, huruvida en sådan
utvidgning av försäkringstillhörigheten vore lämplig. Ju längre man
flyttade ut gränsen för kretsen av de försäkrade, ju större vore risken
för att gränsdragningen för allmänheten syntes oförståelig för att ej säga
orimlig. Denna synpunkt borde särskilt beaktas när det gällde frågan om
en utvidgning av försäkringstillhörigheten till att omfatta tillfälligt arbete.

Frågan huruvida försäkringsskydd mot yrkesskada bör beredas m e dlemmar
av arbetsgivarens familj och offentliga förtroendemän
har kommit i ett annat läge genom samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Anledning torde därför saknas att
här närmare ingå på vad remissyttrandena härom innehåller.

Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om arbetstagare hos
staten och kommunerna samt hos utländska beskickning
s m e d 1 e m m a r har inte mött gensaga i remissyttrandena.

Beträffande frågan om olycksfallsförsäkring för skolelever är
meningarna delade.

Tre reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det inte berättigat med en sådan
förmånsställning för vissa elever, som kommitténs förslag innebär. Enligt
deras mening utgjorde frivillig försäkring (enskilt eller kollektivt) enligt
yrkesskadeförsäkringslagen en lämpligare form för skydd åt samtliga studerande.

Försäkringsrådets majoritet och stadsfullmäktige i Malmö förordar, att
bestämmelserna om ersättning till yrkesutbildningselever och andra elever
sammanföres i en gemensam författning. Försäkringsrådet åberopar att
yrkesutbildningselever na i allt väsentligt vore mer jämförbara med de elever,
som avses i den av kommittén föreslagna särskilda ersättningsförfattningen,
än med arbetstagarna. Ur risksynpunkt vore yrkesutbildnings4
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

elevernas ställning i inånga tall ej annorlunda än andra elevers. Införandet
i ÖL av yrkesutbildningseleverna innebure ett principiellt avsteg
trån grundtankarna i lagen. Ersättningsbestämmelserna för arbetstagarna
passade inte heller så väl för yrkesutbildningseleverna. I vad mån
ersättningarna till yrkesutbildningseleverna borde utgå av statsmedel eller
på grund av särskild försäkring borde närmare övervägas. Folkskoledirekiionen
i Stockholm anser, att samhället i princip bör svara för en mer
allmän elevförsäkring.

Förslaget att yrkesskadeförsäkringen skall omfatta yrkesutbildning
s e 1 e v e r tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden,
hl. a. i dem som avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
1946 års skolkommission, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelen jämte några yrkesinspektörer,
länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, folkskoledirektionen
samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, folkskolstyrelsen
i Malmö, Landsorganisationen, Socialförsäkringsbolagens förening,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Av de nu uppräknade remissinstanserna godtager de flesta kommitténs
förslag, att yrkesutbildningseleverna obligatoriskt skall omfattas av försäkringen,
endast när utbildningen är mera riskfylld. Folkskoledirektionen
samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, Svenska stadsförbundet
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser däremot, att alla yrkeselever
bör vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade.

Av dem som tillstyrker förslaget att yrkesskadeförsäkringslagen skall
gälla endast om yrkesutbildningen är mera riskfylld har de allra flesta
godtagit kommitténs förslag om en automatiskt verkande tillhörighetsregel.
Även det nuvarande förteckningssystemet har emellertid förespråkare.
Sålunda ger pensionsstyrelsen uttryck för tvivel på att den föreslagna
metoden för bestämmandet av försäkringstillhörigheten kommer att visa
sig ändamålsenlig. Social försäkringsbolagens förening anser, att prövningen
huruvida det föreligger en så stor skaderisk, som avses i bestämmelsen,
måste bli ganska svår. Föreningen påpekar vidare, att vid de i arbetarskyddsförteckningen
upptagna anstalterna även finnes avdelningar,
där det meddelas enbart teoretisk utbildning utan särskild olycksfallsrisk.
Under framhållande framför allt av den stora svårigheten att i det enskilda
fallet avgöra om en yrkesutbildningsanstalt omfattas av den av kommittén
föreslagna bestämmelsen ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet, om
den föreslagna ordningen hade så avsevärda fördelar, att det nuvarande
förteckningssystemet borde frångås. Riksförsäkringsanstalten avstyrker
bestämt att detta system frångås. Till stöd för sin uppfattning anför
anstalten bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Genom en förteckning som den nuvarande undgå försäkringsinrättningarna
icke att pröva, om försäkringen gäller vid viss anstalt, enär förteckningen
icke namngiver alla anstalter, som kunna komma i fråga, utan
har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som ej utesluta tveksamhet.
Sistnämnda olägenhet, som särskilt anstalten har känning av, har med
åren gjort sig allt starkare gällande. Undervisningen vid yrkesundervisningsanstalterna
har nämligen mer och mer differentierats och kommit att
avse allt flera yrkesområden. På grund av vad sålunda anförts och med
hänsyn jämväl till att proportionerna mellan den praktiska och teoretiska
utbildning, som ingår i undervisningen, i hög grad skifta, har det ofta blivit
tämligen komplicerat att lösa spörsmålet, huruvida sådan yrkesutbildningsanstalt
skall kunna anses föreligga, som avses i försäkringsförteckningen.
Det gäller sålunda bl. a. att avgöra, huruvida utbildningen kan anses
hänförlig till sådant yrkesområde, varå försäkringen är tillämplig och,
därest teoretisk utbildning ingår i undervisningen, vilka fordringar, som
skola uppställas på den praktiska utbildningens omfattning, för att försäkringen
skall kunna anses gälla. I ett stort antal fall kräves därför omfattande
utredningar och granskning av införskaffade undervisningsplaner.
Då här ifrågavarande anstalter stå under tillsyn av offentlig myndighet,
kunna de nyssnämnda svårigheter, som möta vid tillämpningen, emellertid
hjälpligt bemästras tack vare den ledning för försäkringstillhörighetens
bedömning, som kan erhållas genom myndighetens hörande i saken.

De ovanberörda vanskligheter, som redan enligt gällande system sålunda
möta vid bedömandet, huruvida viss yrkesutbildningsanstalt faller under
elevförsäkringen, skulle vid bifall till kommittéförslaget öka i avsevärd
grad. Bifölles förslaget komme nämligen ett mycket stort antal i huvudsak
enskilda yrkesutbildningsanstalter, vilka för närvarande falla utom försäkringen,
att kunna inordnas under densamma. Sistnämnda anstalter stå
i allmänhet icke under myndighets tillsyn, och det skulle därför i betydande
omfattning bli ogörligt att erhålla tillförlitliga uppgifter angående
sådana omständigheter, som enligt vad förut sagts äro avgörande för försäkringstillhörighetens
bedömande. Då undervisningsplan i regel ej heller
finnes, saknas jämväl den ledning härför, som förefintligheten av en
dylik plan eljest giver. Försäkringsinrättningarna skulle därför säkerligen
i många fall tvingas att fatta viktiga och vittgående beslut om försäkringstillhörigheten
på mycket lösliga grunder. Det skulle icke bli möjligt
att i förevarande hänseende ens tillnärmelsevis upprätthålla någon enhetlig
lagtillämpning de olika försäkringsinrättningarna emellan.

I de fall, då enligt förslaget försäkringstillhörigheten skulle göras beroende
av huruvida skaderisken motsvarar den, som förekommer vid de anstalter,
varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, eller vid de anstalter,
vilka meddela praktisk utbildning inom vissa yrkesområden, skulle försäkringsinrättningarna
ha att dels bedöma den lägsta grad av skaderisk,
som kunde anses föreligga vid dessa anstalter, dels ock med denna risk
jämföra den i det aktuella fallet förefintliga risken. Det torde vara uppenbart,
att en dylik bedömning, i den mån den över huvud taget läte sig
göra, måste leda till slumpartade resultat och därför lätt medföra orättvisa.

Ett bifall till kommittéförslaget skulle vid bedömningen av försäkringstillhörigheten
emellertid medföra olägenheter även i andra avseenden än
ovan angivits. Sålunda bleve det erforderligt att avgöra, huruvida i det en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skilda fallet en »anstalt» i lagens mening kunde anses föreligga. Nämnda
begrepp är icke i sig självt givet. Med »anstalt» har nämligen enligt praxis
ansetts icke endast inrättning med fast organisation och av permanent karaktär,
utan har i nämnda uttryck inlagts en mera vidsträckt betydelse.
Såsom »anstalt» har således ansetts utbildningskurs av kortvarig eller tillfällig
natur. Det torde icke vara möjligt att generellt angiva, vilka fordringar
som böra ställas på en kurs, för att densamma skall kunna anses
såsom »anstalt». Att låta varje kurs av tillfällig och privat natur betraktas
såsom »anstalt» synes dock -— såsom även framgår av kommitténs uttalanden
-—- icke böra komma i fråga. Tveksamma gränsfall måste givetvis
ofta uppkomma. Svårigheter skulle vidare i åtskilliga fall komma att uppstå,
då det gällde att avgöra, huruvida fråga vore om yrkesutbildning i
egentlig bemärkelse. Såsom kommittén framhåller, finnas nämligen redan
med nu förefintliga skol- och kurstyper talrika fall, där tveksamhet kan
föreligga, om det är fråga om yrkesutbildning eller annan utbildning.

Även sett från försäkringsteknisk synpunkt skulle kommittéförslagets
genomlörande leda till otillfredsställande resultat. Det torde nämligen icke
bli möjligt att med någon som helst fullständighet få kännedom om alla de
yrkesutbildningsanstalter, vilka vore försäkringspliktiga. Särskilt bleve
detta förhållandet beträffande de enskilda anstalter, vilka icke stå under
tillsyn av offentlig myndighet. Försäkringsavgifter skulle sålunda icke
komma att påföras åtskilliga anstalter, ehuru försäkringsplikt rätteligen
ålåge dem.

Förslaget om ersättning av statsmedel till de elever
vid statliga och statsunderstödda sko lo r, vilka inte skulle
omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, avstyrkes även av andra remissorgan
än dem som enligt vad förut nämnts förordar en lösning för alla studerande
genom frivillig försäkring. Mot ett genomförande av förslaget uttalar
sig sålunda även statskontoret, riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna
i Södermanlands och Norrbottens län, folkskoledirektionen i Stockholm
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Som skäl för avstyrkandet
anföres, att skyddet enligt förslaget vore för begränsat och att behovet
av itrågavarande ersättningsrätt vore ringa med hänsyn till den redan existerande
skolbarnsförsäkringen i privata försäkringsinrättningar, sjukförsäkringen,
folkpensioneringen ävensom till möjligheterna till yrkesutbildning
genom det allmännas försorg. Riksförsäkringsanstalten föreslår, att till
Kungl. Maj:ts förfogande ställes ett anslag för beredande av hjälp i de fall,
där särskilda omständigheter finnes böra föranleda till att understöd utges
av statsmedel.

Majoriteten av dem, som yttrat sig över förslaget till författningsenlig
ersättningsrätt för vissa studerande, tillstyrker emellertid i princip förslaget.
Hit hör bland andra skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
1046 års skolkommission, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska sjukkasseförbundet.

I flera yttranden behandlas en särskild grupp, som kan anses intaga en

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

mellanställning mellan arbetstagare, yrkesutbildningselever i egentlig mening
och allmänbildningsstuderande, nämligen eleverna i yrkesbestämda
fortsättningsskolor eller i den nya en hetsskolans
praktiska yrkesorientering och förberedande
yrkesutbildning. Enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vissa
av dessa elever komma att omfattas av yrkesskadeförsäkringen, medan de
övriga skulle få rätt till ersättning av statsmedel enligt den särskilda förordningen
härom.

Enligt vad arbetarskijddsstijrelsen framhåller, bör sådana elever i folkskolans
högsta klasser och fortsättningsskola, som i och för yrkesorientering
deltager i arbetet på olika arbetsplatser, genom en särskild lagbestämmelse
jämställas med lärlingar. Folkskoledirektionen i Stockholm ifrågasätter,
om inte eleverna vid den nya praktiska linjen av den nioåriga enhetsskolan
bör inordnas i den allmänna försäkringen som arbetstagare. Såsom ett
led i utbildningen praktiserade nämligen dessa elever vissa tider med eller
utan vederlag på olika arbetsplatser.

Skogsyrkesinspektörernci föreslår, att eleverna i de skogsbetonade fortsättningsskolorna
hänföres till de yrkesutbildningselever, som obligatoriskt
omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen. Skogsyrkesinspektören i norra
distriktet motiverar sitt förslag med att utbildningen i dessa skolor till
övervägande del vore praktisk. Skolorna dreves i allmänhet med stöd av
domänverket eller något större skogsbolag, å vilkas mark arbetet till stor
del bedreves. Vid verktygsvård, övningar i arbetsteknik samt förläggningsarbete
vore det dock inte fråga om arbete för annans räkning.

Arbetsmarknadsstgrelsen och 1946 års skolkommission föreslår, att de
folkskolebarn, som fullgör praktik i anslutning till yrkesorientering eller
yrkesutbildning anordnad av skolan, skyddas på ett mera tillfredsställande
sätt än socialvårdskommittén föreslagit och att detta skall ske inom ramen
för den särskilda förordningen om ersättning av statsmedel. Skolkommissionen
anför följande.

De skolelever, som får praktisk yrkesorientering i näringslivet, är i stort
sett utsatta för samma risker som arbetsplatsens anställda och lärlingar.
Även vid färd till och från arbetsplatsen utsätts skoleleverna för samma
risker som de anställda. Det förefaller under sådana förhållanden rimligt,
att ungdomar, som under skolans ledning får praktisk yrkesorientering
utanför den allmänbildande skolan, beredes ungefär samma försäkringsskydd
som de anställda. Den praktiska yrkesorienteringen kan även tänkas
ske i en yrkesskola, varvid ungdomarna dock inte kan betraktas som
elever vid yrkesskolan. Också dessa ungdomar bör beredas ett mera fullständigt
försäkringsskydd. I enhetsskolans nionde klass kommer ett stort
antal ungdomar att som ett led i fullgörandet av skolplikten få en praktisk
yrkesutbildning. Denna utbildning kommer i vissa fall att förläggas
till yrkesskolor, i vilket fall ungdomarna är försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
I det stora flertalet fall måste den praktiska utbildningen
emellertid ske hos enskilda företagare. Enligt socialvårdskommitténs för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

slag skulle arbetsgivaren i dessa fall vara skyldig att svara för försäkringen.
Skolkommissionen vill på denna punkt anknyta till skolutskottets uttalande,
att det allmänna bör svara för olycksfallsriskerna i fråga om enhetsskoleelever,
som får praktisk yrkesutbildning lios företagare (Särsk.
utsk. uti. nr 1/1950, s. 128). Skolkommissionen vill inte bara understryka,
att skolan bör ansvara för ungdomarna, så länge de är elever i skolan,
utan också framhålla, att skolan har ett direkt intresse av att — oberoende
av konjunkturerna — kunna placera sina elever hos enskilda företagare
för att ge dem praktisk yrkesutbildning. Likaså bör skolan ha möjlighet
att framställa önskemål i fråga om arten och utbildningsvärdet av det
arbete ungdomarna kan få utföra. Under sådana förhållanden anser kommissionen,
att arbetsgivaren bör fritas från ansvar för ungdomarnas
olycksfallsförsäkring.

Under hänvisning till det anförda föreslår skolkommissionen, att till
förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av skada ådragen under
skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt göres ett tillägg av i
huvudsak följande innehåll. Skolpliktiga ungdomar skall vara berättigade
till ersättning av statsmedel enligt den föreslagna förordningen vid skador
som inträffar i anslutning till praktisk yrkesorientering och praktiskt yrkesarbete,
som ingår i fullgörandet av skolplikten, vare sig detta arbete
sker i skolan eller hos enskild företagare eller på annan arbetsplats utanför
skolan. Vid skador, som inträffar i anslutning till praktik eller arbete
av nyssnämnda slag, skall skoleleverna i ersättningshänseende vara jämställda
med yrkesskoleelever, som skyddas enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Sålunda skall de vara berättigade till ersättning för läkar- och sjukvård,
läkemedel, proteser etc. enligt samma grunder som yrkesskoleeleverna.
Försäkringsskyddet bör gälla även vid färd till och från den plats,
dar praktiken fullgörs, vare sig denna är belägen i eller i anslutning till
skolan eller annorstädes. Någon karenstid för försäkringsskyddets ikraftträdande
bör inte gälla. Sjukpenning bör utgå efter samma karenstid som
för yrkesskoleeleverna och enligt de grunder, som föreslås i förordningen
om ersättning i vissa fall för skador ådragna under skolgång. Livräntan
bör utgå på det sätt och efter de grunder kommittén föreslår i förordningen.

Slutligen må nämnas, att arbetsmarknadsstyrelsen tagit upp frågan om
försäkringsskydd åt personer, som arbetstränas vid träningsverkstäder,
upprättade av landsting, kommuner eller enskilda. Dessa verkstäder
syftade till att genom beredande av lämpliga manuella arbetsuppgifter
åt konvalescenter och likställda träna upp dessas arbetsförmåga och
yrkesfärdighet. Dylik verksamhet borde enligt styrelsens uppfattning i
försäkringshänseende vara att jämställa med utbildning vid yrkesutbildningsanstalt
och omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Med utgångspunkt från att yrkesskadeförsäkringen samordnas med en
effektiv sjukförsäkring har socialförsäkringsutredningen omprövat, vilka
personkategorier som hör omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Härvid har utredningen föreslagit som huvudregel, att alla arbetstagare
i civilrättslig bemärkelse skall vara försäkrade mot yrkesskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 55

Utredningens förslag skiljer sig emellertid inte endast i detta avseende från
vad söm förordats av socialvårdskommittén. Som en konsekvens av samordningen
har även vissa undantag från huvudregeln ansetts böra få ett
annat innehåll än kommittén tänkt sig.

I fråga om medlemmar av arbetsgivarens familj påpekar
utredningen, att vissa praktiska olägenheter skulle uppkomma, om den av
socialvårdskommittén föreslagna undantagsbestämmelsen för denna kategori
bibehölles inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen men inkomst
av tjänst hos familjemedlem behandlades på samma sätt som inkomst
av annan tjänst vid tillämpning av sjukförsäkringslagens bestämmelser.
Sålunda förelåge risk för missförstånd i fråga om försäkringarnas
omfattning och behov av specialregler rörande arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen.
För en inskränkning av sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen
på grund av ett visst anförvantskap i förhållande till arbetsgivaren
syntes i allmänhet inga bärande skäl kunna anföras. Utredningen
ansåge det — främst av rättviseskäl — synnerligen angeläget, att obligatoriskt
olycksfallsförsäkringsskydd bereddes även de arbetstagare, som
vore familjemedlemmar till arbetsgivaren.

Å andra sidan framhåller utredningen, att skälen för att bibehålla en
undantagsbestämmelse för familjemedlemmar inte kunde förbises. Om den
av utredningen föreslagna sjukpenningförsäkringen genomfördes, syntes
de praktiska svårigheter, som ett strykande av undantagsbestämmelsen
skulle medföra, kunna väsentligen minskas. Genom samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bleve det t. ex. i de flesta fall betydelselöst,
om en skada inträffat i arbete för anförvantens räkning eller
ej. Det kunde visserligen sägas att genom den obligatoriska sjukförsäkringen
även arbetsgivarens familjemedlemmar finge ett effektivt skydd
vid de flesta skador. Men även vid de svåra skadorna, invaliditets- och
dödsfallen, vore ett effektivt försäkringsskydd angeläget.

Utredningen föreslår, att upphävandet av undantaget anknytes till tillhörighet
till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring. Härigenom
anser sig utredningen ha funnit en utväg att i väsentlig mån minska
de praktiska svårigheterna. Försäkringen komme att gälla för de allra flesta
fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens räkning utfördes av en familjemedlem
(annan än make). Genom nämnda anknytning torde man vinna
erforderlig sovring. Man utmönstrade försörjningsfallen genom sjukpenningförsäkringens
ålders- och inkomstgränser. En viss prövning i förväg
av vederbörandes arbetsinkomstförhållanden hade sjukkassan med hänsyn
till sjukförsäkringen i regel verkställt, innan yrkesskadan inträffade.
Inte minst värdefullt bleve det att försäkringssystemet finge lokala organ.
Härigenom minskades risken för att olycksfallsförsäkringsinrättningarna,
framför allt riksförsäkringsanstalten, endast då en skada inträffade finge
kännedom om arbetsrelationer familjemedlemmar emellan.

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

Enligt socialförsäkringsutredningen bör frågan om ersättning till yrkesutbildningselever
lösas på annat sätt än genom anslutning till
den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Utredningen yttrar härom och
om skydd åt andra studerande följande.

Införandet under ÖL av yrkesutbildningselever innebar ett principiellt
avsteg från den grundtanken bakom lagen, att denna var avsedd för personer,
som mot avlöning användes till arbete för annans räkning. Lagens
ersättningsregler passar inte så väl för dessa elever, i våld fall inte för
dem som inte genom olycksfallet förlorar någon arbetsinkomst. Varken
genom förteckningssystemet eller en automatisk tillhörighetsregel synes
det möjligt att åstadkomma en fullt rationell och sakligt motiverad gränsdragning
mellan olika elever. Frågan om elevernas olycksfallsförsäkring
har kommit i ett helt nytt läge genom utredningens förslag om allmän
sjukförsäkring, som även inkluderar en frivillig sjukpenningförsäkring för
s*ud.?raPde‘ ar angeläget, att frågan om elevernas olycksfalls försäkring

löses så, att de får ett effektivt skydd vid svårare skador. I viss
™ån kan detta ske med hjälp av den av utredningen föreslagna frivilliga
försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Genom den avtalsfrihet i
viss utsträckning, som föreslås för denna försäkring, kan man på ett mera
praktiskt sätt än inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen lösa t. ex.
problemet om det ersättningsunderlag som är motiverat för "den ena eller
andra elevgruppen. Det må framhållas, att redan det nuvarande förteckningssystemet
har ett drag av frivillig försäkring på det sättet, att ett
önskemål från en skola ofta ligger bakom upptagandet av den i förteckningen.
Då det gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor, synes
det dock lämpligast att lösa problemet, inte genom en försäkring, utan
genom att man i en författning fastslår en rätt till ersättning av statsmedel
vid svårare skador efter modell av den av socialvårdskommittén föreslagna
.särskilda förordningen.

Utredningen anser det inte ingå i dess uppdrag att utarbeta förslag i
detta ämne men betonar — särskilt med hänsyn till eleverna vid de skolor
som nu omfattas av förteckningen — angelägenheten av att erforderligt
skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag bör den av socialvårdskommittén
föreslagna bestämmelsen om de offentliga förtroendemännen
inte inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen. Att inbegripa denna
kategori under försäkringen innebure nämligen ett avsteg från grundläggande
principer för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Även bortsett
från den rent principiella synpunkten syntes det mindre motiverat att
låta försäkringen omfatta de offentliga förtroendemännen generellt än vissa
grupper uppdragstagare.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningens förslag beträffande familjemedlemmar till arbetsgivaren
lämnas praktiskt taget helt utan erinran i remissyttrandena.
Landsorganisationen och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sin tillfredsställelse över förslaget. Landsorganisationen finner att den förutsättning
för försäkringsskyddet, som uppställes i och med villkoret om
tillhörighet till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring, ger
en riktig och rimlig avgränsning av personkretsen. Riksförsäkringsanstalten
framhåller, att ett inordnande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
av vissa nu undantagna medlemmar av arbetsgivares familj
kommer att medföra praktiska svårigheter. Då emellertid genom samordningen
antalet fall, som bleve föremål för prövning inom yrkesskadeförsäkringen,
starkt begränsades, ville anstalten inte motsätta sig, att det nuvarande
undantaget upphävdes i föreslagen omfattning.

Utredningens förslag att yrkesutbildningselever vid sko1
o r inte skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen har
tillstyrkts eller inte föranlett någon erinran i flertalet remissyttranden.

I några fall har dock förslaget avstyrkts. Medicinalstyrelsen anför sålunda,
att arbetet i en med verkstad förenad yrkesskola inte i väsentliga
hänseenden skiljer sig från verkstadsarbete i övrigt. Om en elev här
råkade ut för ett olycksfall, syntes det lika naturligt att han efter samordningstidens
slut omhändertoges av yrkesskadeförsäkringen, som att
övriga verkstadsarbetare hade denna förmån. Yrkesskadeförsäkringen borde
omfatta samtliga de elever, för vilka arbetarskyddslagen vore gällande. Motsvarande
gällde även andra elever, bland andra dem som erhölle utbildning
inom sjukvården. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att utredningen
inte framfört tillräckligt bärande skäl för att från yrkesskadeförsäkringen
utesluta yrkesutbildningseleverna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framför som ett alternativ, att den obligatoriska
sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
göres tillämpliga å eleverna vid de yrkesundervisningsanstalter, varom här
är fråga. Skälen för att dessa elever i olycksfallsförsäkringsavseende jämställts
med lärlingar ute på öppna arbetsmarknaden gällde alltjämt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som anser det beklagligt om yrkesutbildningseleverna
inte inrymdes under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
instämmer liksom en del andra remissinstanser, bland dem överstyrelsen
för yrkesutbildning, Landsorganisationen och Folkpartiets kvinnoförbund,
i utredningens betonande av angelägenheten av att erforderligt
skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.

Arbetarskyddsstyrelsen anser, att det efter den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande knappast kan åberopas några skäl för inordnande
under yrkesskadeförsäkringen av elever vid anstalter för yrkesutbildning
eller liknande.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör den av socialvårdskommittén föreslagna
ersättningsförordningen gälla även olycksfall under färd till och
från arbetsplatsen för elever, vilka fullgör praktik i anslutning till yrkesorientering
och yrkesutbildning, som anordnas av skola. Stadsfullmäktige i

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Malmö anser, att även elever i exempelvis icke statsunderstött kommunalt
gymnasium bör omfattas av nämnda förordning.

Utredningens förslag att i yrkesskadeförsäkringslagen inte medtaga de
av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna om offentliga
förtroendemän har vid remissbehandlingen allmänt godtagits.

Departementschefen.

Såsom jag redan tidigare framhållit har statsmakterna i samband med
beslutet om den allmänna sjukförsäkringens genomförande som huvudregel
fastställt, att den nya yrkesskadeförsäkringen skall avse dem som är anställda
i annans tjänst, d. v. s. är arbetstagare, samt att de regler,
vilka gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid tilllämpningen
av semesterlagen, skall vara avgörande vid bestämmande av
arbetstagarbegreppets innebörd. Jag saknar därför anledning att nu uppehålla
mig vid detta spörsmål utan övergår direkt till att behandla frågan om
eventuella undantag från huvudregeln.

Den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen omfattar inte den
som av tillfällig anledning användes till arbete av
någon, som eljest ej använder arbetare. Med hänsyn till att
undantagsbestämmelsen i detta hänseende visat sig sakna praktisk betydelse
biträder jag förslaget att bestämmelsen slopas.

Konungen har f. n. rätt att från olycksfallsförsäkringen undantaga sådana
arbetstagare bos staten och kommunerna, som på
grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar
försäkringsförmånerna. Någon ändring i vad som gäller i detta
hänseende har ej ifrågasatts och synes ej heller påkallad. Likaså bör man
enligt min mening bibehålla den nuvarande rätten för Konungen att meddela
de från lagen avvikande föreskrifter, som kan böra gälla i anledning
av att arbetstagare — t. ex. folkskollärare — på grund av sin anställning
är, ehuru icke statsanställda, tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid
arbetsoförmåga på grund av yrkesskada eller andra mot lagens ersättningar
svarande förmåner, som bo] t eller delvis bekostas av staten.

Enligt nuvarande praxis anses anställda hos utländska b es
k i c k n i n g s in e d 1 e in m a r eller hos andra, som åtnjuter exterritorialitet,
undantagna från ÖL. Dessa arbetsgivare kan nämligen icke avkrävas
den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsätter. Även
yrkesskadeförsäkringslagen avser en arbetstagarförsäkring, för vilken arbetsgivaren
är ansvarig på samma sätt som enligt ÖL. Såsom socialvårdskommittén
föreslagit bör denna kategori även i fortsättningen vara undantagen.
Någon särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.

I detta sammanhang må nämnas, att ÖL inte lämnar något svar på frågan,
huruvida försäkringen gäller för arbetstagare, som i utlandet
utför arbete för svensk arbetsgivares räkning. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

emot innehåller ÖL ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om
tillämpning av den svenska lagen eller av den främmande statens lag i fall,
då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, i
vilken arbetstagare användes. Den enda överenskommelse, som Sverige i
detta avseende hittills träffat med främmande makt, är konventionen med
de övriga nordiska länderna av den 3 mars 1937 (SFS 1937:828). Förhandlingar
har emellertid inletts med Frankrike, Schweiz och Italien
rörande överenskommelser i ämnet. I de fall, där frågan inte regleras
genom konvention, följer rättstillämpningen vissa regler, som utbildat sig
i praxis. Denna praxis synes kunna sammanfattas så, att när en svensk
arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare utomlands,
dessa anses försäkrade enligt svensk lag, därest arbetet enligt sin natur eller
omständigheterna i övrigt är av övergående slag eller särskilda skäl eljest
talar för att vederbörande inom begränsad tid skall återvända hit. Beträffande
arbetsgivare i utlandet, som tillfälligt eller kortvarigt här i landet
använder från hemlandet utsända arbetstagare, tillämpas i huvudsak motsvarande
regler. Fall kan emellertid förekomma, då osäkerhet råder om
vilket lands lag, som bör äga tillämpning. Denna osäkerhet kan givetvis
medföra betydande olägenheter. Sålunda kan det inträffa, att den i utlandet
sysselsatta arbetstagaren blir helt utan ersättning vid inträffat olycksfall
eller att arbetsgivaren anses försäkringspliktig såväl i hemlandet som i det
främmande landet, varvid den skadade erhåller ersättning från både det
ena och det andra landet. Den enda framkomliga vägen att undvika dylika
situationer synes vara att genom konvention fastslå, vilket lands lag som
i det särskilda fallet skall vara tillämplig. Det är alltså inte möjligt att i
lagen reglera den obligatoriska försäkringens räckvidd i internationellt
hänseende. Emellertid bör möjlighet öppnas till frivillig försäkring av
arbetstagare, som av företag här i landet användes till arbete utomlands
under sådana omständigheter att den obligatoriska försäkringen enligt
internationella rättsprinciper ej gäller. Härtill återkommer jag i ett följande
avsnitt.

Från det skydd, som den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen
erbjuder arbetstagarna i gemen, är vissa arbetstagare undantagna
i sin egenskap av familj em edlem ma r till arbetsgivaren. Denna
personkrets utgöres av arbetsgivarens make (maka) och hemmavarande
barn och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar. Att arbetsgivarens
make inte skall omfattas av en försäkring av den natur, varom här
är fråga, har ansetts tämligen självklart. Däremot har vid olika tillfällen
rests krav på att övriga av ifrågavarande familjemedlemmar, framför allt
barn till arbetsgivaren, skall beredas ett mera tillfredsställande olycksfallsskydd
än de f. n. har.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Socialförsäkringsutredningen har framlagt ett förslag i detta hänseende,
som vid remissbehandlingen vunnit allmänt gillande. Förslaget innebär,
att det nuvarande undantagsstadgandet visserligen skall överföras till den
nya yrkesskadeförsäkringslagen, men med den betydelsefulla inskränkningen
att det —• såvitt rör andra familjemedlemmar än arbetsgivarens
make —- ej skall tillämpas, om arbetstagaren är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Detta betyder t. ex. att
hemmabarn, som arbetar för sina föräldrars räkning, blir obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade när de fyllt 16 år, under förutsättning att deras årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till 1 200 kr. Genom en sådan anknytning
till den allmänna sjukförsäkringen synes man vinna en rimlig avgränsning
av den ifrågavarande personkretsen. Yrkesskadeförsäkringen
kommer att gälla för de allra flesta fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens
räkning utföres av familjemedlem (annan än arbetsgivarens make). Jag
biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i detta hänseende leder stundom
till vissa divergenser, som knappast kan anses motiverade. Så omfattas
t. ex. svärson av olycksfallsförsäkringen, medan svärfader kan vara
undantagen; vidare är son undantagen, under det att styvson kan vara
försäkrad. I syfte att undanröja dylika konsekvenser har föreslagits, att
den genom anförvantskapet bestämda undantagna personkretsen skall
generellt avse — förutom arbetsgivarens make — arbetstagare, som är i
rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make, samt att därvid adoptionsförhållande skall vara likställt med
släktskap. En dylik bestämning av den hithörande personkretsen föranleder
ej erinran från min sida.

Av vad anförts framgår att den nuvarande undantagsbestämmelsen är
tillämplig endast om arbetstagaren är »hemmavarande» i förhållande till
arbetsgivaren. Socialvårdskommittén har föreslagit, att uttrycket »hemmavarande»
skall utbytas mot »varaktigt lever i hushållsgemenskap med».
Härigenom skulle man ge ett klarare uttryck för den bristande självständighet
i ekonomiskt avseende, som toge sig uttryck i gemensamt kosthåll
och gemensam bostad. Genom kravet på varaktighet skulle undantagsbestämmelsens
tillämplighet begränsas i förhållande till vad nu gällde. Ej
heller i denna del har jag något att erinra mot ett bifall till ändringsförslaget.

Det har ansetts att skälen för undantagande av familjemedlemmar väsentligen
försvagas, om arbetet utföres — förutom för den närskyldes — även
för en utomståendes räkning. Nu gällande undantagsbestämmelse avser
också endast det fall att arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,
dock att därvid äkta makar anses som endast en arbetsgivare. Socialvårdskommittén
har föreslagit, att även två eller flera barn i motsvarande situation
skall betraktas som en arbetsgivare. Enligt socialförsäkringsutred -

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

ningens förslag skall detsamma gälla om två eller flera adoptivbarn. För
egen del anser jag detsamma i likformighetens intresse böra gälla om två
eller flera av samtliga de anhöriga, som ingår i den undantagna personkretsen.
Så snart emellertid någon person utöver denna personkrets är
medarbetsgivare, bör undantaget inte tillämpas.

När jag härefter övergår till att behandla frågan om yrkesutbildningselevernas
inordnande under yrkesskadeförsäkringen vill jag
erinra om att, när här talas om yrkesutbildningselever, därmed icke avses
de lärlingar och praktikanter som är verksamma på olika platser inom
näringslivet eller annorstädes. Dessa torde nämligen, även om de ej åtnjuter
lön, vara att betrakta såsom arbetstagare och kommer därför såsom
sådana enligt huvudregeln för försäkringstillhörigheten att bli omfattade
av försäkringen. Motsvarande torde gälla även för det fall att den
rörelse till vilken vederbörande är knuten visserligen betecknar sig såsom
»skola» — t. ex. en hushållsskola som håller matservering för allmänheten
— men det väsentliga syftet med skolan icke är att bereda eleverna
utbildning utan att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för
den av honom bedrivna verksamheten.

De egentliga yrkesutbildningseleverna är f. n. i viss utsträckning omfattade
av det obligatoriska skyddet enligt ÖL, i det att Konungen äger att
i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna,
att den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall
anses som arbetare enligt ÖL, ehuru han inte användes till arbete för annans
räkning. Med arbetsgivare förstås i dylikt fall den som driver anstalten.
Med stöd av den i lagen givna fullmakten har Kungl. Maj :t utfärdat
en förteckning över ett stort antal anstalter, vid vilka eleverna alltså
är obligatoriskt olycksfallsförsäkrade.

För allmänbildningsstuderande (elever vid folkskolor, allmänna läroverk
etc.) gäller ingen motsvarande regel. I den mån dessa åtnjuter försäkringsskydd,
har det skett i annan ordning, t. ex. genom försäkring i erkända
sjukkassor eller privata försäkringsbolag. Det kan nämnas att kommunerna
i stor utsträckning står kostnaderna för försäkring av folkskolans
barn.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att elever i yrkesutbildning med
större olycksfallsrisk skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
och att övriga studerande, i den mån de är elever vid statliga
eller statsunderstödda utbildningsanstalter, genom en särskild författning
får rätt till direkt ersättning av statsmedel vid svårare skador. Socialförsäkringsutredningen
å sin sida har funnit såväl praktiska som principiella
skäl tala för att det kompletterande skyddet vid svårare yrkesskador bör
beredas ej genom obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen
utan genom den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

enligt denna lag. Såvitt gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor
anser utredningen dock lämpligast med en i författning fastslagen rätt
till ersättning av statsmedel.

Under remissbehandlingen, framför allt av kommitténs förslag, har framförts
skiftande uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet att lösa
ifrågavarande problem.

För egen del anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att införa en
obligatorisk allmän elevförsäkring. Genom den allmänna sjukförsäkringen
får nämligen även eleverna i allmänhet ett tillfredsställande skydd. När det
gäller långvarigare skador och dödsfall, behövs emellertid en komplettering
av den obligatoriska sjukförsäkringen jämte i förekommande fall den
frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande enligt sjukförsäkringslagen.
Mot socialförsäkringsutredningens förslag till problemets lösning
talar särskilt den skillnad, som vid ett genomförande av utredningens förslag
skulle uppstå mellan eleverna vid de statliga och statsunderstödda skolorna
och andra studerande. De förra skulle nämligen automatiskt få ett
skydd, som för de andras del krävde att ett försäkringsavtal träffats av
skolan eller eleven. Därigenom kunde risk föreligga för att elever vid skolor
som nu är upptagna i den förutnämnda förteckningen å anstalter för
yrkesutbildning ej koinine att få motsvarande skydd i fortsättningen. Mot
det nuvarande systemet att låta ÖL omfatta yrkesutbildningselever har
visserligen invänts bl. a., att det medförde den konsekvensen, att relativt
hög sjukpenning utgått till ungdomar, som i realiteten ej förlorat någon
arbetsinkomst. Detta har ansetts särskilt otillfredsställande, då det gällt
kortvariga skador. Invändningen faller emellertid i allt väsentligt när
yrkesskadeförsäkringen reserveras för de mera långvariga skadefallen. Jag
är därför ej beredd att biträda socialförsäkringsutredningens förslag i detta
hänseende utan anser, att de yrkesutbildningselever, vars utbildning är förenad
med särskild risk för yrkesskada, bör liksom f. n. inordnas under den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Socialvårdskommittén har förordat en övergång från det nuvarande förteckningssystemet
till en automatisk regel om vissa yrkesutbildningselevers
hänförande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn
till de starka skäl framför allt av praktisk natur som riksförsäkringsanstalten
anfört häremot anser jag emellertid, att det gällande systemet bör
bibehållas.

Det nuvarande bemyndigandet i lagen avser yrkesutbildning i egentlig
bemärkelse. Av vad som framkommit vid ärendets remissbehandling synes
det emellertid lämpligt, att Konungen får möjlighet att i den utsträckning
som kan finnas motiverad låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
gälla även under såväl den yrkesbetonade fortsättningsskolan som
praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning, anordnad av
folkskolan; och härvid bör man enligt min mening dessutom i någon mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

göra avsteg från principen, att försäkringen skall omfatta eleverna endast
i mera riskfylld utbildning. Enligt vad skolöverstyrelsen i annat sammanhang
upplyst, utgör det ett viktigt led inom försöksverksamheten för den
blivande enhetsskolan att därför lämpade elever erhåller förberedande
yrkesutbildning utom skolans lokaler hos olika företag i skolorterna. För
skolväsendet är det därför obestridligen av vikt, att den obligatoriska elevförsäkringen
i största möjliga utsträckning blir gällande för lärjungarna
beträffande deras verksamhet ute i olika företag. Med yrkesutbildning torde
i detta sammanhang böra likställas den av arbetsmarknadsstyrelsen berörda
arbetstränande verksamheten.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya yrkesskadeförsäkringslagen
tillföres en regel av innehåll att, i den mån Konungen så förordnar,
den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller
som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning
eller deltager i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare enligt
lagen, ändå att han ej är anställd i annans tjänst, och att i dylikt fall
som arbetsgivare skall anses den som driver anstalten eller genom vars
försorg undervisningen eljest anordnas.

Vad beträffar frågan om försäkringsskydd för de studerande, som ej
blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, anser jag, att
statsmakterna i vart fall f. n. ej har anledning att ingripa på annat sätt än
att möjlighet införes att enskilt eller kollektivt komplettera den obligatoriska
sjukförsäkringen jämte den frivilliga sjukpenningförsäkringen för
studerande med en frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Vad slutligen angår frågan om utvidgning av tillhörigheten till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen att avse även offentliga förtroendemän
ansluter jag mig till socialförsäkringsutredningens uppfattning,
att det inte är motiverat att införa någon specialregel i detta hänseende.

Försäkringsskyddets omfattning.

Gällande bestämmelser.

Det försäkringsskydd, som ÖL lämnar, avsåg från början endast skador
till följd av olycksfall i arbetet (1 § 1 st.). Innebörden av detta
uttryck är ej närmare preciserad i lagen. Orsaken härtill är, att det inte
ansetts möjligt att i en gemensam definition sammanfatta alla de händelser,
som borde anses som olycksfall i arbete. Av förarbetena till lagen
framgår emellertid, att som en allmän fordran för att ett olycksfall skall
berättiga till ersättning bör uppställas, att olycksfallet stått i inre orsakssammanhang
med den verksamhet, i vilken den skadade var anställd.

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

En viss begränsning av begreppet olycksfall i arbete anses följa därav,
att den, som utför arbetet i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt
arbetsställe, enligt ett särskilt undantagsstadgande icke skall anses som
arbetare i lagens bemärkelse (2 § 2 st.) - Ehuru stadgandet är utformat som
ett undantag från försäkringstillhörigheten, innebärande att en viss grupp
av personer är undantagen från lagens skydd, anses det nämligen enligt
praxis innebära, att försäkringsskyddet i allmänhet inte gäller under
arbete överhuvudtaget i det egna hemmet (varmed här och i
det följande likställes arbete å annan, av arbetstagaren själv bestämd arbetsplats).
Praxis synes närmast kunna sammanfattas så, att försäkringsskyddet
inte gäller vid s. k. liemindustriellt och därmed jämförligt arbete
och i regel ej heller vid annat arbete i den mån det utföres i arbetstagarens
hem.

En betydelsefull utvidgning av försäkringsskyddet kom till stånd år
1919, då olycksfall vid färd till eller från arbetet —- s. k. färdolycksfall
-— likställdes med olycksfall i arbete under förutsättning att färden
föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen
(1 § 4 st.).

Ursprungligen hänfördes till olycksfall endast plötsliga och oförutsedda
händelser, men i praxis eltergavs ganska snart kravet på plötslighet såtillvida,
att man under olycksfall inbegrep vissa skadliga påverkningar
under loppet av ett arbetsskift; och år 1936 infördes i ÖL ett stadgande,
varigenom skadlig påverkan under längre tid i begränsad omfattning likställdes
med olycksfall. Nu föreskrives (1 § 2 st.), att såsom föranledd av
olycksfall skall anses skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt
YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar — varmed
enligt praxis avses högst fem dagar — antingen på mekanisk väg av
arbetet, såsom skavsår och blåsor, eller av temperaturförhållandena under
arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av
visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra, salpetersyra,
kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne ingår.
Denna grupp av skador kan anses intaga en mellanställning mellan olycksfallsskador
och yrkessjukdomar.

Då ifrågavarande utvidgning av försäkringsskyddet genomfördes, framhölls
(prop. 218/1936 s. 22), att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet
och skadan ej borde uppgivas och att den praxis — enligt vilken, om
i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel
ytterligare försämrats, ersättning förklarats skola utgå endast om någon
under arbetet inträffad händelse väsentligt bidragit till försämringen -—-borde vinna tillämpning även å de genom utvidgningen omfattade fallen.
Uttrycket »skador förorsakade på mekanisk väg» borde innesluta alla ur
nötning, tryck, slag eller överansträngning härflytande skador. Beträffande
de genom nötning, tryck eller upprepade stötar uppkommande skadorna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

syntes det vanligen inte erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra, huruvida
de uppkommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore
däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under arbetet varit den
väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke i och för sig syntes
böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skulle ha uppkommit
på något i viss mån onormalt sätt, torde man i regel kunna påvisa orsakssammanhang
mellan arbetet och en skada, som påstodes ha uppkommit
genom överansträngning, allenast därest det visades, att arbetet vid tiden
för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att
eljest onormala förhållanden förelegat därvid.

Genom YL inordnades vissa yrkessjukdomar under försäkringsskyddet.
Vid lagens tillkomst underströks, att endast sådana sjukdomar
borde omfattas av försäkringen, vilka utan större svårighet kunde ledas
tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund
härav ansåg man sig böra utesluta yrkessjukdomar, som i regel icke kunde
tydligt urskiljas från andra åkommor, och vidare sjukdomar, som kunde
uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av andra
orsaker utan att uppkomstsättet i det särskilda fallet med tillräcklig grad
av säkerhet läte sig fastställas. Med utgångspunkt härifrån medtogs endast
sådana yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats
genom inverkan av vissa i lagen uppräknade ämnen, viss strålning
eller mjältbrandssmitta. Det förutsattes emellertid, att en utvidgning av
lagens omfattning skulle komma till stånd efter hand som kunskaperna om
yrkessjukdomarna vidgades. Så har också skett, dock utan att systemet
med en förteckning över de av försäkringen täckta sjukdomarna övergivits.
Förteckningen, som kompletterats vid ett flertal tillfällen, upptager nu dels
sjukdomar, som framkallas genom inverkan av ett stort antal uppräknade
ämnen eller energiformer, t. ex. arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, röntgenstrålar
och radium (1 § 1 st.), och dels ett antal specificerade sjukdomar
till följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar,
vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner, t. ex.
senknarr, skrivkramp, bullerdövhet och epidemiska sjukdomar hos bl. a.
sjukvårdspersonal (1 § 2 st.). Bland de specificerade sjukdomarna i 2 st.
återfinnes även några ämnessjukdomar, t. ex. dammlunga och hudkräfta.

I övrigt hänvisas till yrkesskadebetänkandet s. 147—159 och 179—190,
där det även lämnas vissa statistiska uppgifter och redogörelse för utländsk
lagstiftning.

Socialvårdskommitténs förslag.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skall skada till följd av olycksfall
i arbetet liksom hittills omfattas av försäkringen. Den av kommittén
utarbetade lagtexten innehåller lika litet som ÖL någon allmän
definition av detta uttryck. Kommittén utgår från att de tolkningsgrun5—Bihang
till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

der, som använts vid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen, också
skall komma till användning beträffande den nya lagen. Emellertid föreslår
kommittén vissa modifikationer i vad som nu gäller.

Enligt vad kommittén upplyser anses olycksfall i skogshärbärge
eller annan dylik förläggning — t. ex. under vedhuggning
för förläggningen eller under omvårdnad av arbetsredskap eller
häst — enligt praxis vanligen icke som olycksfall i arbete. Både i Finland
och Norge medgåves däremot i regel ersättning för dylika olycksfall. I den
svenska lagstiftningen hade på sin tid genom förordningen den 21 april
1943 (nr 183) ersättning av statsmedel medgivits åt personer, som jämlikt
tjänstepliktslagen uttagits till skogsarbete m. in.; ersättningsrätten hade
omfattat bl. a. olycksfall som inträffat när den tjänstepliktige för tjänstepliktens
fullgörande uppehållit sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning.
Enligt kommitténs mening vore det helt rimligt, att skogsarbetare
in. fl. tillförsäkrades försäkringsskydd för olycksfall i förläggning. Kommittén
föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken vid bedömande, huruvida
olycksfall i arbete föreligger, med olycksfall på arbetsområdet skall
likställas olycksfall i skogshärbärge eller annan förläggning, där den försäkrade
har bostad i anledning av arbetsåtagandet. I sin specialmotivering
till det sålunda föreslagna stadgandet framhåller kommittén, att olycksfall
vid vistelse i förläggning icke under alla förhållanden bör betraktas som
olycksfall i arbete. Från försäkringen borde nämligen, lika väl som då det
vore fråga om olycksfall på arbetsstället, kunna undantagas olycksfall, som
på grund av särskilda förhållanden icke kunde anses stå i erforderligt
orsakssamband med arbetsförhållandena.

Frågan, huruvida försäkringen bör omfatta skador, som uppkommit
genom olycksfall under arbete i den försäkrades hem,
ägnas stor uppmärksamhet i kommitténs betänkande. I detta avseende
behandlar kommittén först frågan om försäkringsskydd för de egentliga
hemarbetarna, d. v. s. personer som åtager sig s. k. hemindustriellt och
därmed jämförligt arbete, och därefter spörsmålet om dylikt skydd för
övriga arbetstagare, då de för annans räkning utför arbete i det egna
hemmet.

Rörande förekomsten av hemindustriellt arbete och de former, i vilka
sådant arbete bedrives, anför kommittén bl. a.

Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrien,
därnäst päls- och skinnvaruindustrien. Inom sko- och annan lädervarufabrikation
förekommer likaledes hemindustriellt arbete i rätt betydande
omfattning. Ett icke ringa antal hemarbetare sysselsättas inom vissa delar
av metallindustrien, inom papp- och pappersindustrien samt träindustrien.
Här liksom i allmänhet användes uttrycket industriellt om hemarbete, även
då fråga egentligen är om hantverk.

Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med
jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ning, soin giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra
fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett
icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av betydelse.

Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och
barn arbeta gemensamt. Fn viss arbetsfördelning är stundom rådande, varvid
varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta tages
barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i anspråk
för hemarbete än föräldrarnas.

Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetaren i den
bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt färdigt
för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställning,
som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då
ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhandahåller
erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon företagarrisk,
som skulle motivera, att han behandlades som företagare.

Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustrielit
arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening
i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt
arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familjemedlemmar
samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande
arbete, vara att anse som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall
mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna
föreligga.

Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den
med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena
ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig
mening i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen
bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsmannen
avtalande familjemedlemmen.

Kommittén erinrar om att arbetarskyddslagen ej är tillämplig på det
hemindustriella arbetet. Som skäl härför hade vid lagens tillkomst anförts
bl. a., att det utmärkande för dylikt arbete vore att arbetsgivaren i regel inte
hade vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren
ordnade arbetet. Enligt kommittén kunde denna synpunkt anläggas även
när det vore fråga om yrkesskadeförsäkringen. Vidare företedde ifrågavarande
persongrupp i viss mån likheter med de självständiga företagarna.
Å andra sidan talade starka sociala skäl för att hemarbetarna inte ställdes
helt utanför ett viktigt försäkringsskydd som bereddes andra.

Problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd kan emellertid enligt
kommittén ej lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om
försäkringsskyddet för den stora massan av övriga arbetare, då de utför
någon — i regel mindre — del av arbetet åt arbetsgivaren i det egna hemmet
eller på annan plats som bestämmes av den anställde. Det kunde
nämligen ej anses rimligt att bereda hemarbetaren ett skydd i arbetet med
samma förmåner som övriga anställda, om man inte medgåve dessa samma
skydd vid tillfälligt arbete i hemmet.

Kommittén fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Man kan icke bortse från att allvai''liga svårigheter kunna uppstå, om
försäkringen skall gälla vid olycksfall även i hemmet (eller å därmed
jämställd plats). Har olycksfallet inträffat i arbete för arbetsgivarens
räkning eller under annat arbete i hemmet? Svårbedömbara gränsfall måste
bli relativt vanliga. Då i hemmet i regel ingen annan är närvarande än
arbetstagaren själv eller han och hans nära anhöriga, måste det icke sällan
bli synnerligen svårt att få eu objektiv utredning om vad som egentligen
passerat. Fråga är därför om man icke måste säga, att det vid en av arbetsgivaren
bekostad obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete även i
hemmet skulle vara så svårt att utöva tillbörlig kontroll, att möjligheterna
till missbruk av försäkringen skulle bli högst betydande och att försäkringsgivarna
skulle få betala för försäkringen ovidkommande olycksfall.
Därigenom skulle försäkringskostnaderna komma att stiga och utbredningen
av det hemindustriella arbetet kunna motverkas. Vad nu sagts om
svårigheter beträffande olycksfall gäller även en hel del av de yrkessjukdomar
och andra åkommor, som enligt kommitténs förslag skola jämställas
med egentliga olycksfallsskador, samt en väsentligt mycket större
arbetstagargrupp än de egentliga hemarbetarna. Vidare må nämnas, att
beträffande hemarbetarna sjukkontrollen i allmänhet är svårare än beträffande
andra arbetstagare.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén funnit så allvarliga betänkligheter
föreligga mot att låta den vanliga inomarbetsförsäkringen helt
gälla vid skador i hemmet för arbetsgivares räkning, att kommittén sökt
finna en annan väg för att tillgodose de sociala synpunkterna åtminstone
i väsentlig utsträckning, utan att därvid behövde följa allvarligare praktiska
olägenheter. Efter att ha diskuterat olika metoder för lösning av detta
problem har kommittén stannat för att föreslå en begränsad ersättningsrätt.
Begränsningen föreslås ske på det sätt, att för skador i hemmet får
gälla en så lång karenstid, att det relativt mycket stora antalet kortvariga
skador utmönstras.

Härom anföres.

Vid de mera allvarliga, till antalet begränsade skadorna torde det bl. a.
av medicinska skäl vara lättare att få utredning om på vad sätt de uppstått.
Sistnämnda skador torde i allmänhet föranleda omedelbart läkarbesök.
Såväl skadans beskaffenhet som de till läkaren lämnade uppgifterna
om händelseförloppet torde därvid utgöra ett värdefullt material för avgörandet
av frågan om samband mellan skadan och hemarbetet. Det är ju
även rimligare både socialt och administrativt att vid svårare skador lägga
ner mera tid och pengar på en noggrann utredning än när fråga är om ersättning
för några få dagar. Å andra sidan är den skadades intresse av att
få skadan godkänd som ersättningsbar särskilt stort vid svårare skador,
varför riskerna för försök till missbruk just vid dem äro relativt mycket
större. Vidare kan en karenstidsbestämmelse medföra ett uppskjutande av
viss läkarbehandling, vilket kan ha menlig verkan på sjuktidens längd och
invaliditetstillståndet. — Behållningen av att man för hemarbetets del inför
en dylik karenstid blir dock att man, utan att beröva hemarbetarna ersättningsrätt
för de allvarligare skadorna i hemmet (jämställd arbetsplats),
starkt minskar hela anordningens omfattning och därmed antalet tvister.

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäkringsinrättningen)
kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något
enstaka svårt olycksfall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat
erhålla skulle visat, att »inre orsakssammanhang med arbetet» icke förelegat),
mer än väl uppväges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga
kostnader för ett relativt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar kommittén, att det nuvarande
allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i den nya lagen
men att för sådant arbete fastställes en karenstid av 14 dagar, under vilken
ingen ersättning från försäkringen utgår. Karenstidsbestämmelsen föreslås
dock icke skola gälla, när arbetsgivaren eller företrädare för honom
utövar tillsyn över arbetet.

Kommittén framhåller, att kravet på inre samband med arbetet får större
betydelse vid olycksfall i hemmet än då det är fråga om olycksfall på arbetsgivarens
arbetsställe. I senare fallet hade man att räkna med en viss
presumtion för orsakssamband med arbetet. Vid olycksfall i hemmet måste
däremot krävas, att ett nära orsakssammanhang med arbetet läte sig påvisas.
Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall
än när skadan inträffade under själva arbetet och direkt härflöte av detta.
Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen utrustning kunna
godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtagligen förelåge,
såsom då uppkomna småfel avhjälptes i omedelbar anslutning till arbetets
gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna
godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin
torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då
vederbörande snavade över maskinen.

I särskilda yttranden har två av kommitténs ledamöter (hrr Birke och
Hagård) samt tre av de sakkunniga (hrr Hultman, Löfmarlc och Östrand)
uttalat avvikande meningar i fråga om förslaget i denna del. Hithörande
frågor behandlas å s. 95-—104, 149—151, 163—164, 412—413, 423, 430 och
435—436 i betänkandet.

Vad härefter angår färdolycksfallen uttalar kommittén med
stöd av vissa statistiska uppgifter, som återfinnes å s. 160—161 i betänkandet,
att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal,
ej blott absolut utan även i förhållande till de egentliga olycksfallen i arbete,
vilkas antal också stigit. Ersättningarna för färdolycksfallen utgjorde
icke en så ringa belastning av försäkringen, som man från början syntes
ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomme ofta tveksamma
fall. Vissa skäl funnes således otvivelaktigt för att färdolycksfallen
icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar stode emellertid
det förhållandet, att de risker, som vore förenade med nödvändiga
färder till och från arbetsstället, hade klart orsakssammanhang med arbetet,
och dessa risker hade genom trafikutvecklingen blivit större än de

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

varit, när försäkringsskyddet för färdolycksfall infördes. I vissa fall vore
sammanhanget med arbetet så påtagligt, att det berättigade i försäkringsskyddet
knappast behövde diskuteras. Så vore förhållandet dels när färden
i följd av arbetsförhållandena företoges över obanad mark eller eljest vore
förenad med särskild olycksfallsrisk, dels när färden på grund av arbetsgivarens
föranstaltande företoges med något särskilt, för allmänheten ej
avsett transportmedel och dels när olycksfallet föranleddes av att arbetaren
medförde redskap eller material för arbetet. I praxis hade dylika olycksfall
åtminstone i viss utsträckning accepterats som olycksfall i arbete redan
före tillkomsten av bestämmelsen om färdolycksfall, och de därvid förekommande
gränsdragningssvårigheterna åberopades som ett av skälen
för utvidgningen.

Kommittén framhåller vidare, att försäkringen i över trettio år omfattat
olycksfallen under vanliga färder till och från arbetet; kommittén kunde
för sin del icke finna, att förhållandena vore på sådant sätt ändrade att
detta försäkringsskydd kunde slopas utan att något likvärdigt skydd sattes
i dess ställe. En sådan återgång skulle ej lieller överensstämma med förslagen
i Internationella arbetskonferensens rekommendation år 1944 angående
ekonomisk trygghet; i en vid rekommendationen fogad bilaga angåves nämligen
alt skada på grund av arbetsanställning borde anses omfatta även
olycksfall under färd till eller från arbetet.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen även i fortsättningen bör omfatta färdolycksfallen.
En av kommitténs sakkunniga (hr Hultman) har reserverat sig på denna
punkt.

Emellertid förordar kommittén också vissa utvidgningar av rätten
till ersättning vid färdolycksfall.

Härom anföres.

Beträffande olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad uppkomma
särskilda problem. För ersättningsrätt enligt 1 § 4 st. ÖL krävdes i praxis
till en början, att färden var eller åtminstone kunde ha varit daglig. Ersättning
ansågs i princip icke kunna medges för olycksfall under färd mellan
arbetarens hem och en tillfällig bostad, som han måste skaffa sig på grund
av att arbetsplatsen låg långt från hemmet; sådan färd mellan hemorten
och arbetsorten betraktades icke som i lagen avsedd färd till eller från arbetsstället.
Denna praxis har undan för undan uppmjukats beträffande
skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning. Men fortfarande
kräves det i dessa fall, att arbetsplatsen »är ödemark eller plats, som med
hänsyn till förhållandena därstädes för arbetarens vidkommande är att
jämställa med ödemark» och att färden företages för proviantering e. d. (ej
enbart för att få vistas i hemmet över en helg); vid bedömandet av färdens
syfte har hänsyn ansetts böra tagas till färdens längd och vad som i orten
är brukligt i fråga om företagande av provianteringsresor. Det bär synts
kommittén vara sakligt motiverat och även praktiskt lämpligt, att dessa
begränsningar slopas. Kommittén förordar därför, att försäkringsskyddet
för färdolycksfall skall för skogsarbetare och andra, som på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbetsorten,
regelmässigt omfatta även olycksfall vid färderna mellan hemmet
och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro
fast bosatta på en ort men med anledning av erhållet arbete på annan ort
taga tillfällig bostad där.

Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färdleden,
torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten
synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att
arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik.
Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikelsen,
när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke har samband
med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna
inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet — t. ex. då en arbetstagare
på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem — synes det
rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under senare
år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att
arbetaren giömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om
arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta
pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna
åtskillnad. Kommittén anser för sin del att ersättningsrätt bör kunna medgivas
i bägge fallen.

När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på
måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen mållidsstället
som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen omfattade
färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke
omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt
att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan
arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan
bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet talar
däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från
arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på
måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden.

Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen
har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den
fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det
under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funktion.
Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under
färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke
återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kommittén
har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa gränser
sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma preciserade
tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan betydelse
för försäkringsskyddet, synes icke böra ifrågakomma, utan hänsyn
torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde
det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jämförelsevis
långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot
färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos grannar. Med
avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att — när uppehållet
icke har samband med arbetet — försäkringsskyddet bortfaller, om uppehållet
tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd.
Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika avstånd från arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

platsen, före hemfärdens anträdande besöka ett kafé och sedan skadas
samtidigt på gemensam färdväg, kan det inträffa, att ersättningsrätt föreligger
för den ene — den som har den längre hemvägen — men ej för den
andre. Några helt invändningsfria principer för bedömning av hithörande
frågor torde emellertid icke kunna uppställas. Det torde såsom hittills få
överlämnas åt lagtillämpningen att i stort sett fritt söka sig fram till de
lämpligaste lösningarna. Utöver det anförda vill kommittén för sin del
endast uttala, att ett helt kort uppehåll bör vara utan betydelse för ersättningsrätten
även när färdvägen är kort.

De emellanåt besvärliga frågorna, om färden till arbetet var påbörjad
respektive färden från arbetet avslutad när olycksfallet inträffade, torde
ävenledes få liksom hittills regleras i tillämpningen.

Ibland förekommer det, att den som åtagit sig ett arbete, t. ex. en husreparation,
företager eu färd före arbetets början för att forsla verktyg och
arbetsmaterial till arbetsplatsen. Det torde vara ovisst, om olycksfall under
sådana färder nu äro ersättningsberättigande. Kommittén håller före, att
dylika tärder och motsvarande färder efter arbetets slutförande böra omfattas
av försäkringen.

De utvidgningar, som kommittén sålunda föreslagit, bör enligt kommitténs
mening komma till uttryck i lagtexten, lämpligen sålunda att det nuvarande
kravet på »omedelbart samband» med arbetsanställningen utbytes
mot »nära samband» med arbetsåtagandet. Med denna formulering torde
utrymme även erhållas för andra jämkningar, som kunde befinnas skäliga.

I fråga om den grupp av skador, som enligt vad förut anförts inta r
en mellanställning mellan olycksfallss kådor och
yrkessjukdomar, föreslår kommittén bestämmelser, som i huvudsak
motsvarar 1 § 2 st. ÖL men i vissa avseenden avviker därifrån. Angående
den närmare innebörden av dessa bestämmelser anför kommittén.

Beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna har det
icke ansetts nödvändigt att bibehålla kravet på att skadan skall ha uppkommit
genom inverkan under högst några få dagar; de här avsedda skadorna
torde nämligen alltid uppkomma under en jämförelsevis kort tid. Med avseende
på skadorna av mekanisk inverkan samt ets- och frätskadorna föreligger
den skillnaden i förhållande till 1 § 2 st. ÖL, att undantag icke gjorts
för de fall, där skadan kan hänföras under försäkringen såsom »yrkessjukdom».
Denna ändring torde vara lämplig redan på grund därav, att
begreppet olycksfallsskada står som det primära vid definitionerna av de
ersättningsberättigande yrkesskadorna. Men därtill kommer, att det nuvarande
undantaget för skadefall, som äro att hänföra till »yrkessjukdom»,
vid en strikt tolkning innebär eu icke motiverad begränsning av begreppet
olycksfallsskada inom försäkringen för olycksfall utom arbete (och fiskarförsäkringen).
En senskideinflammation eller epikondylit genom några få
dagars mekanisk inverkan skulle med nuvarande bestämning av skadebegreppet
strängt taget icke vara att räkna som olycksfallsskada, icke heller
en ets- eller frätskada, som uppkommit genom några dagars inverkan av
ett i 1 § YL upptaget ämne.

Med »högst några få dagar» har i praxis förståtts högst fem dagar. Femdagarsgränsen
synes icke behöva anses som helt oeftergivlig i de fali där

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den försäkrade endast under en del av arbetsdagen sysslat med det arbete,
i vilket han varit utsatt för den inverkan, varom fråga är.

En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) har förordat ett bibehållande
av nuvarande praxis i sistnämnda hänseende.

Till den nu behandlade gruppen av skador har kommittén hänfört även
inflammation i arbetsvalk, oavsett om inflammationen uppkommit genom
inverkan under några få dagar eller ej. Rörande skälen härför yttrar kommittén.

Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke såsom
skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som
sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan)
samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara eu i valken uppkommen
självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångsporten
är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaralctär, torde i regel icke
vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbetsskada,
bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infektion
i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycksfallsskada.
I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det
gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårigheter
böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives.

Vad härefter angår de egentliga y r k e s s j ukdomarna och då
först frågan huruvida det nuvarande systemet med en
förteckning över de ersättningsbe rätti gande skadorna
bör bibehållas, framhåller kommittén, att någon klar gräns ej
längre finnes mellan OL:s och YL:s tillämpningsområden. De av försäkringen
täckta riskerna bildade en hel serie, i vilken de olika åkommorna
blandade sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de
skadliga påverkningarnas varaktighet. Ej sällan förekomme kombinationer
av olika påverkningar. Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkessjukdom
ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteristisk
risk, och så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjukdomar
av tämligen svårartad karaktär hade det för allmänheten varit någorlunda
förståeligt, att ersättning inte kunde påräknas för varje åkomma,
som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu vore situationen
en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar
— en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lindriga,
en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig —
tedde sig begränsningarna ganska godtyckliga.

Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som
utgångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsslcadorna
likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena,
oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning
ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kunde realiseras
vore helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

måste göras beträffande rätten till ersättning för sjukdom, som ej förorsakats
av olycksfall, funne kommittén vara uppenbart. Det torde t. ex.
vara nödvändigt att utanför yrkesskadeförsäkringen lämna allmänt förekommande
infektionssjukdomar även när smitta i arbetet kunde göras mer
eller mindre trolig, magåkommor och nervösa besvär även när skiftarbete
eller psykiskt påfrestande arbetsförhållanden kunde tänkas ha haft betydelse
för sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt åderbråcks- och
plattfotsbesvär även när dessa kunde sättas i samband med mycket stående
eller gående i arbetet. Två metoder för avgränsningarna vore tänkbara:
man kunde antingen, liksom hittills, räkna upp de ersättningsberättigande
sjukdomarna och sjukdomsgrupperna i en förteckning eller också
ställa upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade
sjukdomar med vissa inskränkningar, innebärande att en del sjukdomar
lielt undantoges och att man beträffande de övriga stipulerade tämligen
stränga krav på bevisning av orsakssammanhanget med arbetet. Den senare
metoden tedde sig från lagteknisk synpunkt mest tilltalande och
skulle innebära praktiska fördelar i vissa fall, nämligen då sjukdomsorsaken
ej kunde utpekas men sjukdomens samband med arbetet dock
tedde sig oslridigt. Å andra sidan skulle försäkringens räckvidd bli betänkligt
oklar. I många fall vore det mycket vanskligt att med någon säkerhet
bedöma, om en åkomma, som sattes i samband med vederbörandes
yrkesarbete, verkligen hade framkallats av eller väsentligt försämrats av
arbetet. Med yrkesmedicinens utveckling hade möjligheterna till rättvisa
avgöranden av sådana frågor småningom ökats, men diagnostiseringen
och klarläggandet av det eventuella sambandet med arbetet måste allt
emellanåt erbjuda svårigheter, eftersom yrkesåkommorna ofta inte hade
några klart specifika symptom, och den tekniska utvecklingen aktualiserade
undan för undan nya problem. Genom att försäkringen hittills begränsats
till att omfatta de sjukdomar, vilkas samband med arbetet kunde i de
tlesta tallen -— ehuru långtifrån alltid -—- någorlunda klarläggas medicinskt
och tekniskt, hade det ej varit behövligt att uppställa några särskilda bevisningsregler.
Skulle den nuvarande sjukdomsförteckningen utbytas mot ett
allmänt hållet stadgande, torde kraven på bevisning få skärpas; därav
skulle bl. a. följa vissa inskränkningar av den nuvarande ersättningsrätten.

På grund av vad sålunda anförts anser sig kommittén ej kunna förorda
att förteckningssystemet frångås.

I fråga om de principer, som bör ligga till grund för
förteckningen, föreslår kommittén emellertid väsentliga ändringar
i förhållande till vad som nu gäller. Härom yttrar kommittén bl. a.

Socialvårdskommittén ansluter sig till uppfattningen, att försäkringens
räckvidd beträffande sjukdomar är av så väsentlig betydelse att den bör
i princip regleras i själva lagen. Om man emellertid utgår från att försäkringen
framdeles bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, göras

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 60.

tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir avgränsningen
väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina
i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande
betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att
inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckningens innehåll.
På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska
utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsförteckningen
måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen
dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga
myndigheterna — medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan
icke kunna komma fram till samstämmigt förslag om ändringen. Försäkringsorganens
erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om
ifrågakomna ändringar.

I enlighet härmed förordar kommittén, att det skall ankomma på Kungl.
Maj :t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och
folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande
sjukdomar, som härflyter från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen
inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteckningen,
eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller
ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer
från arbetsredskap, buller eller smitta. Kommittén uttalar, att inom den sålunda
angivna ramen ersättningsrätt kan medgivas för samtliga sjukdomar,
som nu är att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och att tillräckligt
utrymme torde finnas för de utvidgningar, som kan förutses bli erforderliga.

Enligt kommitténs mening bör den närmare utformningen av yrkessjukdomsförteckningen
utredas av medicinalstyrelsen och statens institut
för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen.

För en stor grupp yrkessjukdomar, nämligen hudsjukdomarna,
föreslår kommittén emellertid särskilda bestämmelser. Enligt vad kommittén
uttalar leder den nuvarande lagstiftningen såvitt angår dessa sjukdomar
oftare än i andra fall till resultat, som för allmänheten måste framstå
som godtyckliga. Som belägg härför åberopar kommittén vissa uttalanden
— redovisade å s. 224—225 i betänkandet — av statens institut för
folkhälsan. Kommittén erinrar vidare om att institutet erhållit Kungl.
Maj:ts uppdrag att utreda dessa frågor samt fortsätter.

Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för
hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än enligt
de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt,
om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträckning
för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av något
ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över s. k. farliga
ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emellertid
funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas
innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

domar från andra hudåkommor kan ej sällan vara mycket vanskligt även
för läkare med speciell sakkunskap och är ofta helt omöjligt för läkare
utan sådan sakkunskap. I många fall äro hudåkommorna så kortvariga, ätt
specialistundersökningar och andra vidlyftiga utredningar icke äro motiverade.
När det däremot är fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd, är
ett klarläggande av orsakssammanhanget påkallat redan från behandlingssynpunkt.

Som ett provisorium i avvaktan på resultatet av institutets utredning
föreslår kommittén, att hudsjukdom, som ej omfattas av de av Kungl.
Maj:t utfärdade föreskrifterna om ersättningsberättigande sjukdomar och
ej heller är att anse som skada till följd av olycksfall i arbetet, skall vara
ersättningsberättigande om densamma skäligen kan antagas vara orsakad
av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits i de
nämnda föreskrifterna, men att en särskild karenstid av fyra veckor skall
tillämpas i dylika fall.

En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) anser, att ersättning bör
utgå utan karenstid.

Beträffande bedömningen av skadefall, som ur medicinsk
synpunkt är tveksamma, yttrar kommittén.

Inom den privata olycksfallsförsäkringen söker man undvika medicinskt
tveksamma fall genom undantagsbestämmelser, som medföra att ansvarigheten
på ett eller annat sätt begränsas när åkomman ifråga står i orsakssamband
med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. Den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen har däremot att utge ersättning för
hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt
svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller
sjukdomsanlag. Bland alla dem, som omfattas av den obligatoriska försäkringen,
finns det givetvis många med sjukliga processer av ett eller annat
slag. Det ligger i sakens natur att dessa sjukliga processer, vilka ofta utvecklas
smygande, icke sällan ge sig tillkänna när vederbörande är sysselsatt
med något arbete, som anstränger den kroppsdel där sjukdomen har
sitt säte. Om exempelvis eu sjukdomsprocess i en led framträder med smärtsymptom
under arbetets gång, ligger det nära till hands att detta uppfattas
som en vräkning eller annan inverkan av arbetet. Och när det hos en person,
som faktiskt ådragit sig en ledvrickning, upptäckes någon ledsjukdom
av annat ursprung, är han gärna böjd för att tänka sig ett orsakssamband
med vrickningen. Det är en utbredd uppfattning att de flesta åkommor bero
på att man varit utsatt för någon skadlig inverkan utifrån; drag och
slag tillhöra de vanligaste sjukdomsförklaringarna. Så länge en effektiv
sjukförsäkring icke finns, måste utsikten till ersättning från yrkesskadeförsäkringen
öka benägenheten att räkna med skador i arbetet som sjukdomsorsak.
Att rättvist avgöra, om en hälsorubbning är att hänföra till
en av den obligatoriska försäkringen omfattad skada eller ej, måste icke
så sällan vara synnerligen vanskligt, och det är ofrånkomligt att avgörandena
då måste grundas på ett bedömande om samband med den angivna
händelsen är mer eller mindre sannolikt. Vid detta bedömande får man
sammanställa de uppgifter om händelsens förlopp och följder, som lämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skiljaktiga
eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta sammanhanget.
Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden
är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klarlagda. Men
det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning icke är möjligt
att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra
avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komma till uttryck i lagens
bestämmelser.

På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en
bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av innehåll, att försäkrads sjukdom
skall anses vara förorsakad av olycksfallet, såvida icke övervägande
skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant samband med arbetet.
Bestämmelsen anses höra äga motsvarande tillämpning beträffande övriga
yrkesskador. För vissa hudsjukdomar föreslås dock en särskild bevisregel,
innebärande att hudsjukdom skall anses ha förorsakats av arbetet, såvida
det skäligen kan antagas att sådant orsakssamband föreligger.

Inom kommitténs sakkunnigdelegation har delade meningar rått om den
praktiska betydelsen av den förra bevisregeln. Å ena sidan har framförts
den uppfattningen, att kraven på bevisning enligt nu tillämpad praxis åtminstone
i stort sett ej ginge längre än som vore förenligt med en sådan
regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt
beträffande ryggåkonnnor, vore alltför obenägen att acceptera orsakssamband
med arbetet och att den föreslagna regeln borde leda till att tillämpningen
bleve mindre restriktiv.

För egen del finner kommittén det icke möjligt att göra några bestämda
förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den
kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunde inträda
från tid till annan såsom följd av ändringar i den läkarvetenskapliga uppfattningen
om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar
beträffande försäkringens skadebegrepp kunde få betydelse för bedömningsprinciperna.
Den föreslagna regeln, som i princip innebure en förskjutning
av bedömningen till de försäkrades förmån, borde i vart fall
fastslås genom en lagbestämmelse, och kommittén liölle före, att detta
även komme att bli av praktisk betydelse. Fn förskjutning av bedömningsprinciperna
i försäkringsmedicinska frågor medförde givetvis ej att man
kunde undgå tveksamma fall. Emellanåt kunde det vara tvivelaktigt ej blott
huruvida åkomman i fråga kunde ha uppkommit i samband med en påverkan
av det uppgivna slaget utan även huruvida den försäkrade varit
utsatt för en sådan påverkan. Det låge i sakens natur, att ersättningsfrågan
då finge bedömas med större försiktighet än när det ej funnes anledning
att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den försäkrade
uppgåve om omständigheterna vid skadans inträffande borde emellertid
liksom hittills tagas för gott, om ej skäl funnes att betvivla uppgifternas
riktighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Den fö rsäk ringsmedicinska bedömningen av ryggsjukdomar
har kommittén upptagit till särskild behandling; enligt
vad kommittén uttalar råder nämligen en utbredd uppfattning att den nuvarande
lagstiftningen tillämpas alltför restriktivt då det gäller dessa sjukdomar.

Kommittén yttrar.

I de av arbetstagarorganisationerna gjorda framställningarna rörande
lagrevisionen ha önskemål om utvidgad ersättningsrätt för akuta och kroniska
ryggåkommor en mycket framskjuten plats.

Ryggåkommorna torde icke blott i Sverige utan även på andra håll ha
varit den grupp av fall, som det varit besvärligast att komma till rätta med
i tillämpningen. Som beteckning för vissa smärttillstånd i ryggen användes
i läkarintygen vanligen uttrycket »lumbago»; detta uttryck angiver symptombilden
och utsäger icke något om sjukdomsorsaken. Det förekommer
också sådana diagnoser som ryggsträckning eller muskelbristning utan att
detta innebär att några objektiva tecken på sträckning eller bristning av
muskler kunnat konstateras vid undersökningen.

Det är ett känt förhållande, att höggradigt besvärande smärttillstånd i
ryggen kunna sätla in utan påvisbar yttre anledning (»ryggskott»). Om
etiologien till dessa sjukdomstillstånd bär man länge vetat föga mer än
att förklaringen vanligen måste sökas i djupare liggande orsaksmoment än
en ansträngning av ryggmuskulaturen. Vid det försäkringsmässiga bedömandet
har man emellertid icke kunnat komma förbi det förhållandet, att
åkomman ibland framträder i till synes klart samband med en särskild påfrestning.
Man bar därför såsom olycksfallsskador accepterat exempelvis
sådana fall, där åkomman yppat sig i samband med en kalkning vid bärande
av börda eller när vederbörande tillsammans med någon annan burit en
tung börda och oförmodat fått större delen av tyngden på sig. När sjukdomsförloppet
blir långdraget, visar det sig ofta, att vederbörande har en
kronisk sjukdomsprocess, som icke kan vara förorsakad av det angivna
olycksfallet. Det gäller då att avgöra, om och i vad mån de kvarstående besvären
äro att hänföra till eu av olycksfallet förorsakad akutisering eller
försämring av den kroniska processen. Dessa avgöranden kunna givetvis
vara mycket vanskliga.

Under de senaste decennierna har den läkarvetenskapliga forskningen
klarlagt, att affektioner i de s. k. diskarna (broskskivor mellan ryggkotorna)
äro en mycket vanlig orsak till rygginsufficienser. Diskarna i ländryggen
äro utsatta för stark belastning redan på grund av den upprätta
gången. Motståndskratten nedsättes av att diskarna hos vuxna personer
icke försörjas av blodkärl. Degenerativa förändringar kunna uppträda redan
i 30-årsåldern eller ännu tidigare och äro allmänt förekommande hos
äldre personer. De åtföljas av långsamt fortskridande förändringar i de
intilliggande kotorna (spondylos). I vad mån dessa för ryggskott och ischias
disponerande processer pådrivas av tungt kroppsarbete har ännu icke klarlagts;
det ligger i sakens natur att yttringarna ge sig mera till känna i tunga
än i lätta yrken.

Kommittén erinrar i fortsättningen om att 1951 års riksdag på förslag
av Kungl. Maj :t (11 ht p. 91) anvisat medel till en omfattande undersökning
angående ryggåkommornas frekvens och orsaker samt yttrar vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Det är lätt förklarligt, att den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten
icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del
på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra
åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars betydelse som
orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga uppfattningen
om orsakssammanhangen synes den hittillsvarande regleringen
av ersättningsrätten vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man
anser att de gällande reglerna äro i princip riktiga eller ej, torde det kunna
konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att
rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall
eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara
omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det
faktiska händelseförloppet. Man måste också räkna med att den alltmer
spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att
uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som vederbörande
själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är
orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå.

Om en person hade en så avancerad kronisk process, att han då och då
finge en lumbagoattack utan yttre orsak, kunde en dylik attack, som satte
in när han uträttade sitt vanliga ostörda arbete, enligt kommitténs mening
inte gärna betraktas som en yrkesskada. När det däremot gällde en person,
som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en
kraftig påfrestning finge uttalade besvär, borde — i överensstämmelse med
bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor — den omständigheten
att vederbörande genom en förefintlig diskdegeneration finge antagas ha varit
disponerad för ryggbesvär, ej hindra att de av påfrestningen utlösta besvären
accepterades som ersättningsberättigande. Visserligen vore sjukdomsanlaget
även i sistnämnda fallet grundorsaken till sjukdomstillståndet,
men man hade anledning att räkna med att vederbörande kunde ha
varit besvärsfri under en måhända lång tid framåt, om han inte blivit utsatt
för påfrestningen. Det vore ej osannolikt att sådana ansträngande lyftningar,
som vore vanligt förekommande t. ex. vid skogsarbete, handlastning
i gruvor och åtskilligt transportarbete, kunde likaväl som vissa av de
nu såsom olycksfallsmoment accepterade händelserna orsaka en kompression
av en disk med minskad resistens. Att med någon bestämdhet avgöra,
om sjukdomstillståndet på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde
i allmänhet inte vara möjligt, men denna osäkerhet undginge man ej genom
att såsom nu fästa vikt vid om något olycksfallsmoment inginge i händelseförloppet.
I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall borde
bedömningen ske i enlighet med den av kommittén förordade regeln, att
orsakssamband borde accepteras, när icke övervägande skäl måste anses
tala däremot. Mot de angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommitténs
mening borde leda till att ersättning för ryggåkommor medgåves i ökad
omfattning, kunde det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga
lyftningar o. dyl. kunde tillmätas betydelse som utlösande moment, detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

företrädesvis borde gälla beträffande mera långvariga ansträngningar av
sådant slag. Med detta betraktelsesätt kunde göras gällande, att en utvidgning
av ersättningsrätten i vart fall icke borde åstadkommas genom att
ryS§åkommorna i större utsträckning än hittills godtoges såsom orsakade
av olycksfall eller annan jämförelsevis kortvarig inverkan. Kommittén hade
emellertid inte kunnat finna att den läkarvetenskapliga uppfattningen om
ryggåkommornas uppkomstsätt utgjorde hinder för att man i större utsträckning
än hittills tillmätte kortvariga inverkningar betydelse som orsaksmoment.
Att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom yrkessjukdomar
i följd av långvarigt ansträngande arbete syntes icke låta sig
göra; i vart fall kunde detta ej ske innan sambandet mellan kroniska ryggåkommor
och tungt kroppsarbete blivit klarlagt. Om man emellertid, såsom
rimligt syntes vara, räknade med att långvarigt tungt arbete ej vore utan
betydelse för uppkomsten av rygginsufficienser, behövde man inte hysa
några avgörande betänkligheter mot att rygginsufficienserna kunde komma
att behandlas som olycksfallsskador i större utsträckning än som skulle
följa av en strikt tolkning.

De synpunkter, som kommittén sålunda framlagt beträffande ryggåkommor,
bör enligt kommitténs mening tillämpas också vid vävnadsb
r i s t n i n g a r. Att en degenerativ process eller någon sjuklig förändringkunde
ha medverkat till bristningen, borde ej hindra, att ersättning medgåves
om det icke vore osannolikt att en ansträngning i arbetet dock varit
av väsentlig betydelse som orsaksmoment. Ersättning borde därför utgå så
snart det icke visades, att övervägande skäl talade för att bristningen framkallats
av en sjuklig process eller annan framskriden förändring. Vid bedömandet
finge beaktas såväl de av läkaren gjorda iakttagelserna som omständigheterna
vid bristningens inträffande. Tveksamma fall borde avgöras
till den försäkrades förmån.

Två av kommitténs sakkunniga — hrr Hultman och Löfmark — har
anmält avvikande meningar beträffande bedömningen av ryggåkommor.
Härom hänvisas till s. 425 och 432—433 i betänkandet. I

I fråga om ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment
och vid vissa s. k. indirekta skador anför kommittén.

Att en händelse, som medför skada, är orsakad av en sjukdom, utesluter
enligt tillämpad praxis icke, att skada till följd av olycksfall anses föreligga.
Ersättning utgives t. ex. för skada, som uppkommer då en arbetare
i arbetet eller på väg till eller från arbetet faller omkull på grund av
fallandesjuka. Såsom förut nämnts gäller vidare den principen, att ersättning
skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden
blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad
med sjukdom eller sjukdomsanlag. Som exempel kan nämnas, att när en
sockersjuk person ådragit sig ett sår på ena foten, vilket på grund av socker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvändiggjord
amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycksfallet.

I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer
dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som
upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en
blödning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjukdomen
framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde
få anses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifrågakomma.
Arbetets betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsentligt
i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydelse förelåg
än att vederbörande vid tillfället i fråga lyfte armen hastigt för att
hindra något föremål att falla. Om en person, som på grund av en defekt
i axelleden då och då får armen ur led, under arbetet får ett recidiv vid
en vanlig armrörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada;
är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna.
Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i
följd av överkänslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blossar
upp vid inverkningar, som förekomma alldagligt och som normalt
äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När
återfallen på detta sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde
sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan
grundsjukdomen en ersättningsberättigande skada, bör återfallet även
ersättas som en följd av denna.

En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycksfallsrisk.
Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger
mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att
ersättning bör utgå även för den senare. Tillräckligt nära samband (adekvat
kausalitet) har ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som
i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjukhus
och vid utskrivning rekommenderats gångövningar, 31/2 månader efter
utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät
mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven).
Däremot medgavs icke ersättning då en person, som för en genom olycksfall
uppkommen knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskrivningen
rekommenderats träning och rörelsebehandling, några veckor efter
utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd
cyklade omkull i isigt väglag under hemfärd från rörelsebehandling. När
en person drabbas av olycksfall i samband med läkarbesök för ådragen
yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättningsberättigande
påföljd av den första skadan. Inträffar olycksfall då en i
arbete skadad person beger sig från arbetet för att söka läkare, kan det
nya olycksfallet vara att anse som självständigt olycksfall i arbete; skillnad
torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behandlingen
och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma
anställning.

I anslutning till vad sålunda anförts uttalar kommittén, att något behov
av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid skador av åsyftat slag
ej torde föreligga.

6 — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

I samtliga yttranden förutsattes det vara självklart, att den nya yrkesskadeförsäkringen
liksom den nuvarande bör omfatta skador till följd av
olycksfall i arbetet.

Förslaget att likställa olycksfall i vissa förläggningar
med olycksfall på arbetsområdet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
flertalet av yttrandena. I en del av dessa framhålles emellertid, att det av
kommittén föreslagna uttrycket — »skogshärbärge eller annan förläggning,
där den försäkrade har bostad i anledning av arbetsåtagandet» —
bör preciseras närmare. Arbetarskyddsstijrelsen uttalar sålunda, att de
använda ordalagen kan medföra synnerligen vittgående konsekvenser,
som måhända ej varit avsedda. Under nuvarande bostadssvåriglieter förekomme
det nämligen ej sällan, att större industriföretag uppförde bostadshus,
stundom i form av baracker, för sina ogifta anställda. Det kunde ej
vara rimligt att sådana bostadshus fölle under den föreslagna bestämmelsen.
Liknande synpunkter framföres av Jernkontoret och Svenska gruvföreningen.
Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen upplyser, torde de ungkarlsbostäder
av baracktyp, som industriföretag under senaste år uppfört
för att lösa bostadsfrågan åt sina anställda, numera beträffande hygien
och komfort i regel vara fullt jämförbara med vanliga hyresbostäder. Sambandet
mellan förhållandena på arbetsplatsen kunde ej heller anses vara
av den art, att dylika förläggningar borde jämföras med skogshärbärgen
eller liknande inkvarteringsställen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
kunde enligt styrelsens uppfattning endast få betydelse i sådana
fall, där anordnandet av förläggningen hade ett direkt samband med
arbetsförhållandena och där inkvarteringen vore av mera primitiv och
provisorisk karaktär. Däremot torde bestämmelsen kunna tillämpas på
förläggningar för ungdom, sysselsatt i jordbruksläger, eller på förläggningar
för anläggningsarbetare och arbetare, sysselsatta med betgallringsoch
betupptagningsarbeten.

Riksförsäkringsanstatten finner det skäligt, att i fråga om skogsarbetare
och andra, som inkvarteras i skogshärbärge eller därmed jämförlig förläggning,
olycksfall inom förläggningen likställes med olycksfall på arbetsområdet.
Tillräckliga skäl förelåge däremot ej att utsträcka försäkringsskyddet
till att gälla olycksfall, som inträffade inom annan förläggning.
Socialförsäkringsbolagens förening anser, att endast sådan förläggning
borde medtagas, som vore förlagd till ödebygd. Detta borde komma till uttryck
i lagtexten.

Försäkringsrådet invänder mot den föreslagna bestämmelsen, att denna
möjligen kunde tolkas så, att endast olycksfall inomhus avsåges. Detta
kunde inte gärna vara meningen. Landsorganisationen uttalar sig i enahanda
riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig kunna biträda förslaget i
denna del endast under den bestämda förutsättningen, att olycksfallet
hade sin grund i arbetsförhållandena, exempelvis att det skedde vid redskapsvård,
vedhuggning eller dyl. Samma ståndpunkt intages av handelskammaren
i Gävle.

Fyra reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Svenska lantarbetsgivareföreningen ställer sig helt avvisande till tanken
att låta försäkringen omfatta olycksfall i förläggning. Reservanterna i försäkringsrådet
åberopar till stöd för sin ståndpunkt, att skogsarbetarens
förläggning vore att anse som hans — låt vara tillfälliga — hem. Några
bärande skäl varför skogsarbetaren i förläggning skulle erhålla vidare
ersättning än skogsarbetaren med en av arbetsgivaren oberoende bostad
kunde ej åberopas. Allt arbete i hemmet borde undantagas från den obligatoriska
försäkringen.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen skulle kommitténs förslag, om
det genomfördes, med säkerhet ge upphov till många tvistigheter. Gränsfall
mellan förläggning och fast bostad förefunnes i stor utsträckning,
och även sådana anordningar, som kunde betraktas som förläggning, hade
högst varierande utförande. Även skogshärbärgen kunde ha ett utförande,
som på intet sätt motiverade att bostad i sådant härbärge borde i nu ifrågavarande
hänseende medföra särskilda förmåner. Emellertid kunde det förekomma,
att arbetare i förläggning eller skogshärbärge stundom sysslade
med uppgifter, som hade direkt anknytning till arbetsåtagandet, och att
därför undantagsvis behov av försäkringsskydd för därvid inträffade
olycksfall kunde föreligga. Med hänsyn till bevissvårigheterna och risken
för obehörigt utnyttjande av försäkringen syntes emellertid ej ens sådana
fall böra regleras genom yrkesskadeförsäkringen. Eljest bleve nämligen
de i förläggning och skogshärbärgen förlagda utan anledning gynnsammare
ställda än andra med samma slag av arbetsuppgifter sysselsatta, som
uppehölle sig i bostad av annan art. Motivet för kommitténs ståndpunktstagande
torde vara, att förläggning eller skogshärbärge stundom vore avsides
belägna och att därför olycksfall inom dessa kunde anses ha viss anknytning
till arbetet. Föreningen kunde ej finna detta motiv tillräckligt
vägande. Skulle statsmakterna likväl finna nödvändigt att i här ifrågavarande
fall utsträcka försäkringsskyddet, syntes man lämpligen böra
inskränka stadgandet till att avse olycksfall, som hade direkt anknytning
till arbetsåtagandet och som inträffade i tillfällig, avsides belägen
förläggning.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges redareförening i sitt yttrande
tagit upp frågan om försäkringsskydd vid olycksfall under
idrottsövningar, som sjömän bedriver på fritid.

Härom anföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Under senare år hava från olika håll — såväl från statsmakternas sida
som från de anställdas organisationer och jämväl arbetsgivarna ■— åtgärder
vidtagits i syfte att stimulera sjöfolkets intresse för idrottsövningar och
tävlingar under fritid. Ett av syftena härmed har varit att söka draga sjöfolket
från de förströelser av ofta underhaltig art, som bjudas denna yrkeskategori
i hamnstäderna världen över. Sjöfolket har i många fall visat
stort intresse för sådana idrottsövningar och tävlingar. Emellertid har det
icke kunnat undvikas, att olycksfall inträffat, speciellt då det gällt fotbollsspel.

Såvitt föreningen erfarit, kunna dylika olycksfall icke inrangeras under
1916 års lag. Enligt föreningens uppfattning tala starka skäl för att denna
fråga bör lösas, förslagsvis i samband med eventuell revision av lagen, i
vart fall när det gäller idrottsövningar, som företagits -— om man så får
uttrycka sig — »i fartygets regi». Föreningen vill även fästa uppmärksamheten
därpå, att exempelvis i Danmark olycksfall bland sjöfolk under
idrottsövningar täckas av den lagenliga olycksfallsförsäkringen.

Även kommerskollegium finner det önskvärt, att försäkringsskyddet får
omfatta olycksfall i samband med idrottsövningar och tävlingar, som
anordnas i fartygets regi.

Förslaget att — med en karenstid av 14 dagar — utsträcka försäkringsskyddet
till att omfatta skador till följd av olycksfall i hemmet
är i remissyttrandena föremål för delade meningar.

Statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, en reservant i försäkringsrådet
och Folksam ansluter sig helt till kommitténs förslag.

Två reservanter i försäkringsrådet, borgarrådsberedningen i Stockholm,
fattigvår dsnämnden därstädes, Landsorganisationen, Svenska metallindustriarbetareförbundet
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund vill slopa den
av kommittén föreslagna karensregeln och helt likställa hemarbete med
annat arbete.

Försäkringsrådet (majoriteten), rilcsförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, telegrafstyrelsen,
länsstyrelsen i Södermanlands län, Jernkontoret, handelskammaren i
Gävle, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen
och Sveriges redareförening avstyrker, att försäkringsskyddet utsträckes
till arbete i hemmet, och motsätter sig därför att den nuvarande undantagsregeln
för dylikt arbete slopas. Även Socialförsäkringsbolagens förening
anser undantagsbestämmelsen motiverad. Enligt föreningens mening borde
det dock ej vara uteslutet att inom yrkesskadeförsäkringen bereda försäkringsskydd
åt personer i egentligt hemindustrielit arbete. Närmare utredning
borde emellertid verkställas angående utbredningen av dylikt arbete
och de former under vilka det bedreves. På grundval av utredningsresultatet
skulle lättare kunna bedömas, huruvida försäkringsskydd kunde beredas
dem inom yrkesskadeförsäkringslagens ram och hur en lagbestämmelse
iborde utformas.

Kungl. Maj:ts proposition nv 60.

Förslaget att bibehålla färdolycksfallen inom den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det
övervägande flertalet av remissyttrandena. En motsatt ståndpunkt har
dock intagits av en minoritet inom försäkringsrådet, några yrkesinspektörer,
en bergmästare, en handelskammare samt Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska lantarbetsgivarcföreningen, som alla anser, att färdolycksfallen
bör utmönstras från försäkringen.

Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av rätten
till ersättning vid färdolycksfall behandlas utförligt av riksförsäkringsanstalten,
som i den principiella frågan huruvida färdolycksfallen
bör bibehållas inom försäkringen är ense med kommittén därom,
att skäl visserligen finnes för att utmönstra dessa olycksfall men att förhållandena
ej är ändrade på sådant sätt, att det alltsedan 1919 existerande
försäkringsskyddet för färdolycksfallen kan slopas. Denna ståndpunkt i
principfrågan måste enligt anstaltens mening leda till att utvidgningar av
ersättningsrätten för färdolycksfallen ej bör företagas utan starka skäl.
Även från praktiska synpunkter anser anstalten angeläget att man undviker
ändringar, som skulle göra bedömningen mera vansklig än den i
vissa fall redan är.

Anstalten fortsätter.

De av kommittén föreslagna utvidgningarna av ersättningsrätten avse
bl. a. olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad.

De nu gällande, av försäkringsrådet år 1947 fastställda reglerna angående
olycksfall vid skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning på
arbetsorten nödvändiggöra i vissa fall besvärliga utredningar. Den föreslagna
utvidgningen av ersättningsrätten för skogsarbetare och andra, som
arbeta under liknande förhållanden, skulle medföra vissa förenklingar av
utredningsarbetet och torde icke föranleda någon mera avsevärd ökning
av antalet ersättningsberättigande fall. Anstalten vill därför ge sin anslutning
till förslaget. Om av omständigheterna i det särskilda fallet skulle
framgå, att färden huvudsakligen företagits för ett för arbetsåtagandet
främmande ändamål, bör emellertid ersättning icke utgå.

I vilken utsträckning försäkringsskyddet i andra fall än då fråga är
om skogsarbetare in. fl. bör omfatta färder mellan arbetares hem och tillfällig
bostad på arbetsorten är mera tveksamt. Enligt anstaltens mening
föreligga här icke lika starka skäl för en mera allmän praxisändring som
beträffande skogsarbetare och med dem likställda arbetare. En närmare
prövning av omständigheterna i de enskilda fallen torde vara erforderlig.
Där arbetare, som få sitt arbete förlagt till annan plats än hemorten, ha
nattlogi på arbetsorten men bruka fara hem över söndagarna, torde som
regel färderna mellan hem- och arbetsorterna kunna anses stå i sådant
samband med arbetsåtagandet, att försäkringen bör gälla, liksom då fråga
är om dagliga färder. Om däremot en person, som vistas på en från hemorten
mera avlägsen arbetsort, vid enstaka tillfällen företager en resa
till hemorten, torde olycksfall under resan böra omfattas av försäkringen
endast om särskilda skäl tala därför.

Såsom av det anförda framgår anser sig riksförsäkringsanstalten kunna

Kungl. Maj ris proposition nr 00.

blott i begränsad omfattning biträda kommitténs uppfattning i vad avser
utvidgningen av försäkringsskyddet för olycksfall under färder till och
från tillfällig bostad. Närmare riktlinjer för ersättningsfrågornas bedömning
torde få utformas i rättspraxis.

Mot kommitténs uppfattning, att sådana avvikelser under färderna, som
icke föra arbetaren utanför färdleden, ej böra i och för sig tillmätas betydelse,
har anstalten intet att erinra. Anstalten har funnit sig kunna
medgiva ersättning enligt gällande bestämmelser, när avvikelsen bestått i
att arbetaren gått över gatan, även om det skett i eget ärende. Vad beträffar
det av kommittén omnämnda fallet, att en arbetare stiger av en cykel,
för att gå in i en butik, finner anstalten i likhet med kommittén, att ersättning
bör utgå. Likaså finner anstalten, att ersättning bör kunna i regel utgå
för olycksfall under en sådan mindre avvikelse från färdleden, som arbetaren
företager för att lämna sitt barn å daghem.

Kommittén föreslår, att då arbetaren vid färd till eller från arbetsstället
gör besök på måltidsställe nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan
arbetsstället och bostaden, försäkringen skall omfatta också färderna
mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet
talar däremot. Riksförsäkringsanstalten kan instämma i att skäl finnas
för en utvidgning av ersättningsrätten i dessa fall. Någon principiell skillnad
torde emellertid enligt anstaltens mening icke föreligga om förtäringen
avser verklig måltid eller om endast kaffe e. d. intages.

Kommittén har funnit det vara ovisst, om en färd före arbetets början
för forsling av verktyg eller material till arbetsplatsen nu omfattas av försäkringen.
Enligt kommitténs mening bör försäkringen omfatta dylika
färder och motsvarande färder efter arbetets slutförande. En förutsättning
för ersättningsrätt i dessa fall anser anstalten böra vara, att färden med
avseende på tidssammanhang och andra omständigheter står i nära samband
med arbetet.

Landsorganisationen anser, att skillnaden mellan det nuvarande kravet
på »omedelbart» samband med arbetsanställningen och det av kommittén
föreslagna kravet på »nära» samband med arbetsåtagandet är oklar, och
menar, att det bör vara tillfyllest med enbart samband. Vad angår tidsrelationen
mellan färden och uppehåll under denna resp. avståndet mellan
den direkta färdvägen och en från denna avvikande färdväg är det enligt
Landsorganisationens mening självklart, att avgörandet måste träffas med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund understryker vikten av att försäkringen
omfattar olycksfall, som inträffar exempelvis då en arbetstagare
under färd till eller från arbetet gör avvikelser för att lämna eller hämta
sitt barn på daghem, krubba eller dyl.

Arbetsmarknadsstyrelsen tar i sitt yttrande upp frågan, vilken inverkan
den föreslagna uppmjukningen kan få i sådana fall, där arbetsförmedlingen
medverkar till ett anställningsförhållande, samt anför härom.

Kommitténs förslag till uppmjukning av bestämmelserna om färdolycksfallens
ersättningsbarhet kan få vissa konsekvenser för bedömningen av
arbetsförmedlingens medverkan vid anställningsförfarandet. Även enligt

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

nuvarande bestämmelser bedömes en arbetsanställning i vissa fall vara
de facto avgjord i och med arbetsförmedlingens anvisning. Ett exempel
härpå utgör det ärende, som behandlades av Försäkringsrådet den 3 oktober
1947, då en arbetstagare, som av arbetsförmedlingen anvisats till
en viss arbetsgivare och som under färden från arbetsförmedlingen till
arbetsplatsen råkat ut för olycksfall, ansågs berättigad till ersättning för
olycksfall i arbete. Avgörande för Försäkringsrådets ställningstagande kan
ha varit, att arbetsgivaren på grund av ringa tillgång på arbetskraft icke
haft några möjligheter till urval vid anställandet av personal utan måst
taga i sin tjänst den arbetskraft, som överhuvud taget kunnat uppbringas.
En omformulering av bestämmelsen om färdolycksfallen i enlighet med
kommitténs förslag torde skapa en säkrare grund för en tolkning till arbetstagarnas
favör i fall analoga med ovan relaterade. Speciell betydelse kan
detta få vid behandling av ärenden rörande olycksfall, som kunna inträffa
i samband med den massöverföring av arbetskraft, vilken med arbetsförmedlingens
medverkan sker inom vissa områden av näringslivet. Sålunda
överföras varje höst och vår 6 å 8 000 man från andra delar av riket och
från grannländerna till arbeten vid betfält och sockerbruk i södra Sverige.
Berörda arbetsgivare ha alltmera blivit beroende av arbetsförmedlingens
möjligheter att skaffa fram denna arbetskraft. Någon individuell prövning
vid anställningsförfarandet kan knappast anses föreligga, utan den arbetskraft,
som arbetsförmedlingen anvisar till nämnda arbeten, erhåller med
stor säkerhet det anvisade arbetet. I vissa fall anvisar hemortens arbetsförmedling
arbetskraft direkt till vederbörande arbetsgivare. I åtskilliga
fall kan dock hemortens arbetsförmedling anvisa arbetskraften till avdelningskontor
i betdistrikten, som i sin tur fördela den anvisade arbetskraften
ut till olika gårdar. I förstnämnda fallet synes ersättningsskyldighet enligt
yrkesskadeförsäkringslagen föreligga för arbetsgivaren för olycksfall, som
inträffa under färd från hemorten till arbetsplatsen. I det sistnämnda fallet
kan ersättningsskyldighet endast anses föreligga vid olycksfall, som inträffa
under färd från avdelningskontoret i betdistriktet till arbetsplatsen.
Liknande betraktelsesätt kan självfallet även användas vid bedömning av
ersättningsskyldigheten vid arbetsanvisningar inom andra områden av
näringslivet än här omnämnda. Överhuvud taget synes ersättningsskyldighet
vid olycksfall, inträffade under färd från arbetsförmedlingen till arbetsplatsen,
föreligga i sådana fall, där arbetsgivaren via arbetsförmedlingen
lämnat besked om att anställning kan beredas den arbetssökande. Däremot
kan ersättningsskyldighet icke anses föreligga, om arbetsförmedlingens
anvisning enbart är att betrakta som ett förslag på lämplig sökande och
där resultatet av anvisningen är ovisst, innan arbetssökanden trätt i personlig
kontakt med arbetsgivaren.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen ifrågasättes emellertid
starkt i en del av yttrandena.

Statskontoret framhåller sålunda, att färdolycksfallen utgör en icke obetydlig
del av de olycksfall, som årligen inträffar i arbete, och att färdolycksfallen
under senare år visat en avsevärd ökning i förhållande till
de egentliga olycksfallen i arbete. I betraktande härav och då färdolycksfallen
i stor utsträckning föranleddes av omständigheter, som undandroge
sig arbetsgivarens kontroll, borde rätten till ersättning liksom hittills be -

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

gränsas till de risker, som vore omedelbart förenade med färden till och
från arbetet.

Även kommerskollegium finner det vanskligt att utvidga lagens tillämplighet
till ett område, som ligger utanför arbetsgivarens tillsyn och kontroll.
Enligt kollegii mening förelåge här en särskilt stor risk för att en utflyttad
gränsdragning skulle synas oförståelig för allmänheten; redan den
nuvarande gränsdragningen torde ofta för allmänheten te sig besynnerlig
och godtycklig.

Kommerskollegium tar i detta sammanhang upp frågan om färdolycksfall,
som drabbar sjömän, samt anför härom.

För sjöfolkets del synes praxis ifråga om färdolycksfallen vara restriktivare
än för andra arbetstagare i det att olycksfall som inträffa utanför
hamnområdet regelmässigt ansetts falla utanför försäkringsskyddet. Kollegium
vill ifrågasätta om icke en mindre restriktiv tillämpning härvidlag
vore lämplig och får i anslutning härtill framhålla att dessa arbetstagares
uppehåll i hamnstäderna intimt sammanhänger med arbetsåtagandet och
de olycksfall som inträffa vid färder till eller från fartyget torde ofta ha
sin orsak i bristande kännedom om förhållandena på de främmande orterna.

Överståthållarämbctet uttalar som sin åsikt, att den gällande föreskriften
om omedelbart samband med arbetsanställningen någorlunda svarar mot
vad som kan anses förenligt med principerna för den nuvarande på arbetsgivarens
försäkringsplikt grundade olycksfallsförsäkringen. En uppmjukning
avseende att täcka även de fall, där allenast ett nära samband förelåge
med arbetsåtagandet, skulle enligt ämbetets mening bringa in under
försäkringen fall, som rätteligen borde tillhöra en allmän sjukförsäkring
att tillgodose.

Enligt Socialförsäkringsbolagens förening är nuvarande praxis i stort
sett tillfredsställande. Den föreslagna bestämmelsen vore därför onödig
och olämplig. Skulle för vissa speciella fall, exempelvis för moders färd
till och från barnkrubba för avlämnande resp. avhämtande av barn, försäkringens
omfattning böra utvidgas, borde detta lämpligast ske genom
praxisändring.

Även försäkringsinspektionen, en minoritet inom försäkringsrådet,
Sveriges redareförening och Sveriges skogsägareförbund avstyrker, att försäkringsområdet
för färdolycksfall utvidgas på sätt kommittén föreslagit.
Skogsägarförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Det har, som kommittén även själv påpekat, visat sig, att färdolycksfallsfrekvensen
starkt stigit under senare år, i samma mån som praxis i
lagtillämpningen på detta område blivit liberalare. Dessa olycksfall tynga
numera hela försäkringen ekonomiskt i mycket hög grad. De inträffa
utanför arbetsplats och utom arbetstid samt på vägar och färder, som
arbetaren bestämmer själv och som ligga helt utanför både arbetsgivarens
och försäkringsinrättningens kontroll. Bedömningen av skadefallen måste
grundas på uppgifter, som ofta visat sig vara lösliga och svårkontroller -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

bara. Det kan även befaras, att om den försäkrade på detta sätt får taga
med sig försäkringen i viss omfattning även utanför arbetet minskas försiktighet
och omsorg. Frestelse till missbruk av försäkringen kan även
föreligga. Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att arbetarskyddsmyndigheterna
i samverkan med arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna
nedlägga ett intensivt arbete på att dels genom skyddsanordningar
och dels genom upplysningsverksamhet och propaganda bland arbetarna
söka nedbringa de risker, som äro förbundna med arbetet inom respektive
branscher. Inom skogsbrukets arbetsområden har denna skyddsverksamhet
en mycket betydande omfattning samt har säkerligen även varit till stort
gagn. Färdolycksfallen undandraga sig väsentligen denna skyddsverksamhet
samt anknyta sig till mycket stor del till den försäkrades privata
förehavanden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen,
som båda i princip anser att färdolycksfallen överhuvudtaget ej bör falla
under lagen, motsätter sig •—- för den händelse det skulle befinnas nödvändigt
att bibehålla färdolycksfallen tills den obligatoriska sjukförsäkringen
trätt i kraft — bestämt, att någon som helst utvidgning vidtages
beträffande området för dessa olycksfall.

Kommitténs förslag i fråga om skador, som intar en mellanställning
mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar,
har föranlett uttalanden endast i några få yttranden.

Riksförsäkringsanstalten vill icke motsätta sig de utvidgningar, som
förslaget innebär. Vad särskilt angår inflammation i arbetsvalk understryker
anstalten emellertid, att det i vissa fall kan bli svårt att avgöra,
om dylik inflammation är att anse såsom förorsakad av försäkrat arbete
och i så fall hos vilken arbetsgivare skadan uppkommit.

Landsorganisationen ifrågasätter, om det finns skäl att bibehålla den
nuvarande regeln, att skadan skall ha orsakats av inverkan under »högst
några få dagar». Med hänsyn till den praxis, som utbildats vid tillämpningen
av detta villkor — enligt vilken några få dagar är lika med högst
fem — anser organisationen att, om ett sådant villkor ändå upptages, det
bör ändras till att avse »kortare tid».

Kommitténs uttalande, att den i praxis uppdragna 5-dagarsgränsen icke
bör anses helt oeftergivlig i fall, där den försäkrade endast under en del
av dagen sysslat med arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan,
anser sig försäkringsrådet inte kunna biträda. Försäkringsrådet framhåller,
att man genom en sådan uppmjukning skulle betänkligt utsudda en gräns,
som redan i sig själv innebure ett långtgående medgivande, och samtidigt
skapa förvirring i tillämpningen. I samma riktning uttalar sig Socialförsäkringsbolagens
förening.

Vad angår de egentliga yrkessjukdomarna har i remissyttrandena
icke framställts någon invändning mot utgångspunkten för socialvårdskommitténs
överväganden, nämligen att det principiellt är rimligt att med

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

olycksfallsskador likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och
arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej.
Däremot är meningarna ytterligt delade såväl när det gäller frågan i
vilken utsträckning det är praktiskt möjligt att genomföra ett sådant likställande
som beträffande formen härför. Såsom närmare kommer att
utvecklas i det följande har socialförsäkringsutredningen föreslagit en
annan lösning av hithörande spörsmål än socialvårdskommittén tänkt sig;
och över socialförsäkringsutredningens förslag har sedermera yttranden
avgivits av i stort sett samma myndigheter och sammanslutningar, som
yttrat sig över socialvårdskommitténs förslag. Under sådana omständigheter
torde det icke vara erforderligt att här redovisa de synpunkter, som
framkommit vid remissbehandlingen av sistnämnda förslag.

Frågan hur medicinskt tveksamma s k a d e f a 11 skall
bedömas har tilldragit sig stor uppmärksamhet under remissbehandlingen.
Detta gäller icke minst bevisregeln att man vid bedömandet huruvida
en viss åkomma förorsakats av olycksfall skall anse så vara förhållandet,
om icke övervägande skäl måste anses tala däremot.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig helt till socialvårdskommitténs
förslag i denna del, medan Svenska gjutareförbnndet vill skäx-pa
bevisregeln till den skadades förmån så, att ersättning skall utgå, därest
ej av omständigheterna framgår att samband mellan olycksfallet och
skadan är uteslutet. Landsorganisationen finner det uppenbart, att den
av kommittén föreslagna bestämmelsen måste uppställas som generell bevisregel,
om systemet med förteckning slopades eller det skulle anses praktiskt
olämpligt med två skilda bevisregler för sambandsbedömningen.

Eu ledamot av försåkringsrådet — försäkringsrådet Löfmark vilken
redan såsom sakkunnig hos socialvårdskommittén uttalat sig för ifrågavarande
bevisregel — framhåller, att regeln synes kunna vara av betydelse
ej blott vid prövning av medicinska sambandsfrågor utan även då
man t. ex. har att ingå på behandling av frågan, vilket faktiskt händelseförlopp
som bör läggas till grund för bedömandet av ersättningsfrågan.

Svea hovrätt har intet att erinra mot bevisregeln, såvitt avser samband
mellan skadan och ett ifrågakommet olycksfall, men anser anledning
saknas att beträffande omständigheterna vid olycksfallet avstå från eljest
tillämpade bevisregler.

Enligt Socialförsäkringsbolagens förening tillämpar nuvarande praxis i
själva verket en bevisregel sådan som den föreslagna, i det att ersättning
tillerkännes vederbörande ej blott om övervägande skäl talar därför utan
även i de fall, där skälen för och emot väger jämnt. Under sådana förhållanden
vore ett införande av den föreslagna bevisregeln icke av behovet
påkallat. Föreningen ville emellertid ej motsätta sig förslaget härom men
hävdade med bestämdhet, att detta icke komme att få den praktiska be -

Knngl. Maj.ts proposition nr 60.

lydelse, som kommittén förmodat, utan endast innebure ett lagfästande
av en redan gällande praxis.

Föreningen anför vidare bl. a.

Om det sålunda knappast synes föreligga någon meningsskiljaktighet
beträffande bevisregelns innehåll kunna självfallet stundom delade meningar
råda beträffande tillämpningen av denna, d. v. s. när övervägande skäl
de facto föreligga, som kunna anses tala emot, att ersättning utgives. Enligt
föreningens mening är detta uteslutande en medicinsk fråga, där
bevisvärdet i sista hand får uppskattas efter den medicinska sakkunskapens
rön. Föreningen kan i detta sammanhang icke underlåta framhålla, att
det synes föreningen som om kommitténs kritik av nuvarande praxis
mindre riktade sig mot bevisregeln och dess tillämpning av försäkringsinrättningarna
än mot den medicinska sakkunskapens ståndpunkt i vissa
fall. Därest våld icke skall göras på denna sakkunskap, torde man få
acceptera konsekvenserna av den föreslagna (gällande) bevisregeln med
de medicinska utlåtandena som bevismaterial. Att i likhet med kommittén
anse sig kunna konstatera, att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt
att önska, finner föreningen motsägelsefullt. En föreställning hos de försäkrade,
även om allmänt spridd, angående sjukdomsorsaker kan svårligen
läggas till grund för rättstillämpningen.

Enligt försäkringsrådet innebär den hittills allmänt tillämpade bevisregeln
att samband anses föreligga, om så finnes sannolikt. Denna regel
gåve ett rättvist resultat och borde — med hänsyn till den ovisshet som
syntes råda rörande vilka krav som plägade uppställas på bevisningen -—
intagas i lagtexten. Medicinsk erfarenhet talade mot att man använde den
ifrågavarande i förslaget upptagna bevisregeln.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att en dylik bevisregel icke kan
förväntas minska bedömningssvårigheterna och icke heller undanröja den
kritik mot tillämpningen som beror på att lekmannauppfattningen övervärderar
yttre faktorers inverkan som orsaksmoment. Därtill komme, att
den föreslagna bestämmelsen syntes oklar till sin innebörd och i vart fall
kunde komma att uppfattas på ett sätt som kommittén knappast torde
ha avsett. Om det t. ex. beträffande led- eller ryggbesvär i ett visst fall
ej förelåge några egentliga hållpunkter för att åkomman orsakats av olycksfall
men åkomman å andra sidan vore av den beskaffenhet, att den
medicinska expertisen överhuvud icke kunde yttra sig i sambandsfrågan,
kunde det göras gällande, att åkomman skulle enligt de föreslagna bestämmelserna
anses som orsakad av olycksfall.

Medicinalstyrelsen anser den föreslagna bevisregeln betänklig. Regeln
kunde —- genom åsidosättandet av principen om ett påtagligt medicinskt
orsakssamband mellan skada och arbete — få verkningar som kommittén
kanske inte tagit i beräkning.

Statens institut för folkhälsan hälsar med tillfredsställelse en viss förskjutning
av bedömningsprinciperna till förmån för de försäkrade men
avråder bestämt från sådan ändring som den föreslagna, vilken kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

medföra alltför vittgående konsekvenser. Även vid normalt ej yrkesbetingade
sjukdomstillstånd kunde det ofta bli omöjligt att visa, att övervägande
skäl måste anses tala emot att sjukdomen i lagens mening vore
en yrkessjukdom. Gentemot vad kommittén anfört beträffande den försäkrades
uppgifter angående omständigheterna vid skadans inträffande
framhåller institutet, att man, när det gällde yrkessjukdom, ofta inte kunde
taga den försäkrades uppgifter om exposition för gott. Enligt bevisregeln
skulle det åligga försäkringsinrättningen att bevisa att exposition icke förelegat.
Man måste även räkna med att det kunde vara till men för den
sjukes fysiska och psykiska hälsa samt hindra eller i vart fall fördröja
tillfrisknandet, om han felaktigt betraktades som yrkesskadad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det knappast överensstämma
med gällande allmänna principer på bevisrättens område att genom en
presumtion lägga bevisbördan på den som har att utge ersättning för
skada i arbete. En regel borde rättvisligen utformas så, att kausalsammanhang
finge anses föreligga om övervägande skäl talade för förhandenvaron
av sådant samband.

Om en bevisregel lagfästes, bör den enligt domänstyrelsen nära anknyta
till nuvarande praxis och innehålla, att för ersättningsrätt icke kräves
mer än att övervägande skäl talar för orsakssammanhang. På liknande sätt
uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Även i fråga om den försäkrings medicinska bedömningen
av ryggskador och vävnadsb ristningar går meningarna
starkt isär.

Landsorganisationen anför.

Den nuvarande sambandsbedömningen i olycksfallsärenden har ofta lett
till avgöranden som äro för lekmannen svårbegripliga. LO måste avstå från
att här ingå på en exemplifiering av detta påstående. Här må endast erinras
om praxis beträffande muskelsträckningar samt sen- och andra vävnadsbristningar
— fall i vilka kravet på s. k. olycksfallsmoment eller onormal
ansträngning i allmänhet lett till att ersättningsanspråken ogillats. Även
om ett »moment» eller en »onormal» påfrestning förelegat, är det för
övrigt enligt praxis inte alls givet att ersättningsrätt föreligger. Kan hos
den skadade röntgenologiskt eller på annat sätt fastställas någon mer eller
mindre uttalad, oftast för den skadade själv omedveten degeneration eller
annan insufficiens i den skadade kroppsdelen, tillmätes detta förhållande
ofta avgörande betydelse som skäl mot antagande av samband med olycksfallet.
Godkännes likväl skadan såsom olycksfallsskada, är det vanligt att
den vid senare omprövning av ersättningsrätten förklaras »icke vidare äga
samband»; de av olycksfallet betingade besvären anses ha »avklingat» en
viss dag och kvarstående besvär tillskrivas fr. o. in. denna dag den mer
eller mindre klart ådagalagda degenerationen. Den skadades tillstånd dagen
för avklingandet skulle med andra ord ha varit detsamma, även om den
för skadan utsatta kroppsdelen aldrig hade utsatts för någon skada. För
dylika avgöranden kan i de särskilda fallen ofta inte anges några säkra

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

medicinska grunder; man laborerar med schematiska antaganden enligt
»allmän försäkringsmedicinsk erfarenhet» e. d. Det bör inte vara ägnat
alt förvåna om man på arbetarhåll ofta har något svårt att förstå sainbandsbedömningar
av denna typ. Allra minst bör det förvåna om den skadade
själv är oförmögen att förstå ett avgörande, som innebär att hans först i
och med ett olycksfall förmärkta besvär efter en viss period skola tillskrivas
— och helt tillskrivas — andra förklaringsgrunder än olycksfallet.

Av läkarintygen i skaderegleringsärenden framgår att behandlingsläkarna
i regel jakande besvara intygens sambandsfråga i de fall som här särskilt
avsetts (sträckningar, bristningar o. d.) — lika regelmässigt som
inrättningarnas läkare underkänna samband. Denna motsättning i den
medicinska bedömningen söker man förklara med att behandlingsläkarna
icke ha att yttra sig i frågan, huruvida sjukdomstillståndet är orsakat av
det uppgivna olycksfallet utan endast om det kan vara det. Nu torde det
dock förhålla sig så att sambandsfrågan av behandlingsläkarna själva ofta,
kanske oftast, alls inte uppfattas på angivet sätt utan såsom avseende just
det faktiska sambandet. En behandlingsläkares positiva besvarande av sambandsfrågan
borde dock, hur i nämnda hänseende än förhåller sig, tillmätas
åtminstone den betydelse att sannolika skäl anses förebragta för
att sjukdomstillståndet orsakats av olycksfallet och därmed den legala
förutsättningen föreligga för utgivande av provisorisk ersättning i avbidan
på ersättningsfrågans slutliga avgörande. LO vill i sammanhanget understryka
det på arbetarhåll allmänt framförda önskemålet att behandlingsläkarnas,
på personlig undersökning av den skadade grundade sambandsbedömning
tillmätes större betydelse än i praxis är fallet.

Folksam uttalar, att den nya gränsdragningen för ersättningsberättigande
lumbagofall och vävnadsbristningar etc. snarast torde bli mindre distinkt
än enligt nu gällande praxis. Erfarenheten av Folksams ryggskadeförsäkringar
visade, att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle innebära
en icke oväsentlig ökning av antalet skadefall för stora yrkesgrupper.
Trots gränsdragningens oklarhet komme utvidgningen att medverka till att
begränsa irritationsanledningarna kring hithörande svårförståeliga fall, och
Folksam ansåge därför, att någon erinran icke borde resas mot kommitténs
förslag.

Även skogsyrkesinspektören i södra distriktet, borgarrådsberedningen i
Stockholm och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig till kommitténs
förslag.

En motsatt ståndpunkt intar riksförsäkringsanstalten, som i fråga om
ryggskadorna anför bl. a.

Att den hittillsvarande bedömningen av ryggåkommorna icke fått förståelse
hos allmänheten finner riksförsäkringsanstalten liksom kommittén,
till icke ringa del bero på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl
som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars
betydelse som orsaksmoment. Den läkarvetenskapliga forskningen
har klarlagt, att för ryggbesvär disponerande kroniska processer
(degenerativa förändringar i diskarna m. in.) äro synnerligen vanliga icke
blott hos kroppsarbetare utan även hos andra. Diskdegenerationens innersta
orsaker undandraga sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sjukhusmaterial kan finna, icke vara vanligare hos kroppsarbetarna än
hos andra befolkningsgrupper.

Liksom kommittén finner riksförsäkringsanstalten, alt förutsättningar
saknas för att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom vrkessjukdomar
i följd av långvarigt arbete. Den aktuella frågan vore därför
enligt anstaltens mening, huruvida tillräckliga skäl funnes för att på
annat sätt än hittills reglera ersättningsrätten för ryggåkommorna såsom
olycksfallsskador eller med dylika skador likställda skador genom mekanisk
inverkan under högst några få dagar.

Anstalten fortsätter.

Från principiell synpunkt kan fastslås, att lumbagotillstånden, såsom
kommittén anfört, i allmänhet uppkomma som följd av djupare liggande
orsaker än muskelansträngningar vid lyft o. d. För att en händelse i arbetet
skall anses som ett utlösande moment av väsentlig betydelse bör — i enlighet
med kommitténs ovan omförmälda principståndpunkt beträffande
dylika frågor — krävas att händelsen icke endast utgöres av någon även
utanför arbetet normalt och alldagligt förekommande omständighet. Vid
en konsekvent tillämpning av detta betraktelsesätt kan det enligt riksförsäkringsansaltens
mening snarare ifrågasättas, om icke ersättning nu
utgives i för stor utsträckning, än att bedömningen skulle vara för restriktiv.

Efter att ha omnämnt, alt vid en i Munkfors företagen undersökning
visat sig att av 300 industri- och skogsarbetare i åldern 35—50 år icke
mindre än 75 % företedde symtom från ryggen, anför anstalten vidare.

Riksförsäkringsanstaltens ortopediske sakkunnige, medicine licentiaten
Lennart Hult, som handhade undersökningen i Munkfors, har beträffande
undersökningens resultat upplyst bl. a., att olycksfallsmoment (kalkning
e. d.) hade angivits endast i ungefär 7, av ryggskottsfallen och att besvären
hade i ungefär 3/5 av fallen framträtt utan anslutning vare sig till
något olycksfall eller till tungt lyft. Lumbagotillstånd hade icke förekommit
hos förhållandevis flera skogsarbetare än industriarbetare. Däremot hade
skogsarbetarna i genomsnitt haft dylika besvär flera gånger än industriarbetarna.
Redan på grund av undersökningens begränsade omfattning
är det icke möjligt att med säkerhet fastslå orsakerna till detta förhållande.
Det synes emellertid icke osannolikt, att skogsarbetet är i större utsträckning
än industriarbete förenat med situationer, som innefatta sådana för
ryggbesvär utlösande moment som enligt nuvarande praxis tillmätas betydelse
vid den försäkringsmässiga bedömningen. Det är även att märka,
att ryggbesvär äro på grund av arbetets art mera hindrande för skogsarbetare
än för flertalet fabriksarbetare; därav följer givetvis icke att
sambandsfrågorna böra bedömas på olika sätt. Undersökningen torde icke
giva stöd för att den försäkringsmässiga bedömningen varit för restriktiv.

Riksförsäkringsanstalten finner således, att tillräckliga skäl ej framlagts
för en omläggning av praxis. Härtill konune, att en sådan omläggning
skulle få betänkliga praktiska verkningar. Man skulle ställas inför problemet
vad som skulle förstås med ett ansträngande lyft. Något objektivt
underlag för bedömandet av dylika frågor skulle man ofta ej kunna er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

hålla, i synnerhet som det ju förhölle sig så, att vad som för den ene
kunde betraktas som ett tungt lyft kunde vara en mycket måttlig ansträngning
för den andre. Då det i varje fall icke gärna vore tänkbart att låta
yrkesskadeförsäkringen svara för kroniska insufficienstillstånd i andra
fall än då ett betydande trauma förekommit, skulle den ifrågasatta omläggningen
av praxis medföra, att ersättning ofta måste indragas innan
någon påtaglig förbättring i tillståndet hade inträtt. Detta torde ge anledning
till att klagomål över förmenta orättvisor komme att framföras i
större utsträckning än för närvarande.

I fråga om vävnadsbristningarna framhåller riksförsäkringsanstalten,
att det enligt den läkarvetenskapliga erfarenheten ej sällan inträffar, att
en kroppsvävnad spontant brister i följd av degenerativa förändringar. Det
förekomme t. ex. att en vadmuskel bruste vid vanlig, ostörd gång eller att
en meniskruptur inträffade eller gåve symtom när någon under helt vanliga
omständigheter reste sig upp från knästående ställning. I dylika fall
borde ersättning för yrkesskada givetvis ej ifrågakomma. Vid ersättningsfrågans
bedömande i andra fall torde man få med ledning av läkarens iakttagelser
och omständigheterna vid bristningens inträffande bedöma, om
bristningen vore att till övervägande del tillskriva degenerativa processer
eller om någon händelse av olycksfallslcaraktär eller någon därmed likställd
inverkan under högst några få dagar varit av väsentlig betydelse.

Ej heller försäkringsrådet anser sig kunna dela kommitténs uppfattning
om ryggsjukdomarnas och vävnadsbristningarnas särställning.

Försäkringsrådet anför bl. a.

När kommittén diskuterar dessa åkommor, vilka -— enligt uttalande i
betänkandet — för kommittén framstått som en av de viktigaste frågorna
vid lagrevisionen, förefaller det som om kommittén velat anbefalla de tilllämpande
organen mindre krav på sambandsbevisning än vid åkommor i
övrigt. Oklart är, om kommittén avsett, att även övriga åkommor, vilka
till sitt uppkomstsätt äro jämförbara med ryggåkommor och vävnadsbristningar,
såsom hjärnblödning, vissa hjärtåkommor, näthinneavlossning,
spontanpneumothorax in. fl. skola behandlas på samma frikostiga sätt.

Såväl ryggåkommor och vävnadsbristningar som övriga i föregående
stycke angivna åkommor äro i regel resultatet av en såvitt man vet av
arbetet oberoende, långsamt fortgående process, som förr eller senare tar
sig uttryck i besvär. Det saknas medicinskt stöd för att ställa ifrågavarande
åkommor i förmånsställning. De medicinska rönen tala i stället häremot.

Kommittén lägger avgörande vikt vid att vederbörande före uppgivet
skadetillfälle varit i stort sett besvärsfri. Det är dock enligt försäkringsrådets
mening betydelselöst, om det är den första eller någon av de följande
attackerna av den progredierande åkomman, som aktualiserar ersättningskravet.
Erfarenheten har för övrigt givit vid handen att försäkrade,
vilka påstått tidigare besvärsfrihet — ibland även styrkt av intyg från
närboende och av uppgifter i polisförhörsprotokoll — vid införskaffande
av ytterligare utredning exempelvis sjukhusjournaler ofta visat sig tidigare
hava undergått behandling för besvär av samma slag som de i ersättningsärendet
uppgivna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Ett godkännande av kommitténs förslag skulle således föra allt för långt
från vad som kan anses vara materiellt riktigt. Än längre skulle man avlägsna
sig härifrån, om ersättning, därest sjukdomstillståndet blir mycket
långvarigt eller för alltid bestående, skulle utgå för hela tiden. Medicinskt
förhåller det sig nämligen i regel så att ju längre sjukdomstillståndet varar,
desto mindre kan detsamma anses föranlett av arbetet, utan detsamma
måste i sådant fall oftast i stället tillskrivas grundsjukdomen och dennas
egen utveckling. Kommittén har icke gjort något direkt uttalande i denna
fråga, men det vill synas som om kommittén syftat till ersättning utan
någon tidsbegränsning.

Det kan icke anses riktigt att gå så långt, att man överför till yrkesskadelagen
vad som rätteligen bör hänföras till sjukförsäkringen. De allmänna
grunder, som sedan 1937 tillämpats vid bedömning av sambandsfrågor vid
korttidspåverkan utan att något olycksfall i egentlig bemärkelse kunnat
åberopas, böra i princip alltjämt gälla. I varje fall torde resultatet av den
i förslaget omförmälda undersökningen angående ryggåkommornas frekvens
och orsaker böra avvaktas, innan ställning tages till definitiva utvidgningar
av ersättningsrätten, som av kommittén föreslagits.

Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Svenska gruvföreningen och Södra Sveriges stuvar ef örbund
anser, att nuvarande praxis icke bör ändras vare sig i den ena eller den
andra riktningen, innan resultatet föreligger ifråga om den av riksdagen
beslutade undersökningen av ryggåkommornas frekvens och orsaker.

Med anledning av kommitténs uttalande, att behov av särskilda bestämmelser
om ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment
och indirekta skador ej torde föreligga, framhåller
statens institut för folkhälsan, att principerna för ersättning i dylika fall
är oklara och bör preciseras närmare.

Svea hovrätt anför.

Vid tillämpning av ÖL har ersättning ansetts böra utgå för hela påföljden
av en olycksfallsskada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd
av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag.
Allenast när olycksfallet som orsaksmoment varit alldeles oväsentligt har
ersättning ansetts icke böra ifrågakomma. Dessa principer böra säkerligen
godtagas för den sociala olycksfallsförsäkringens del. Emellertid avvika
de markerat från motsvarande regler inom den civila skadeståndsrätten,
varest vid två eller flera samverkande orsaksmoment ansvaret för skadeeffekten
såvitt möjligt fördelas å de skadebringande momenten efter graden
av medverkan (se i detta sammanhang N. J. A. 1944 s. 563). Hovrätten
finner det därför vara synnerligen önskvärt att socialförsäkringens innebörd
på ifrågavarande område kommer till direkt uttryck i den skrivna
författningstexten.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningen bar behandlat de problem, som hänger
samman med försäkringsskyddets omfattning, endast i den mån samord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen påkallat det. Från denna
utgångspunkt har utredningen ansett sig böra taga ståndpunkt till frågorna,
huruvida försäkringsskyddet bör utsträckas till att gälla under arbete i
hemmet, huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen,
vilka principer som bör användas för att avgränsa de ersättningsberättigande
yrkessjukdomarna och huruvida behov föreligger att lagfästa
särskilda bevisregler. Övriga hithörande spörsmål har däremot lämnats
åsido av utredningen.

Vad först angår frågan om försäkringsskydd vid arbete i hemmet
framhåller utredningen, att antalet skaderegleringsfall med utrednings-,
kontroll- och gränsdragningssvårigheter visserligen skulle minska betydligt,
om karenstiden förlängdes från de av socialvårdskommittén förordade 14
dagarna till den föreslagna samordningstiden. Skälen för bibehållande av
en undantagsbestämmelse såväl i fråga om hemindustriellt arbete som i
fråga om arbete, som andra arbetare med av arbetsgivaren anvisad arbetsplats
tillfälligt utförde i hemmet, vore emellertid mycket tungt vägande.
Om den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen genomfördes och yrkesskadeförsäkringen
öppnades för frivillig anslutning av hemarbetarna själva,
vore försäkringsskyddet för hemarbetarna någorlunda tillfredsställande
ordnat. OL:s undantag borde därför bibehållas i yrkesskadeförsäkringslagen.

Utredningen finner det inte tillräckligt motiverat att utmönstra färdolycksfallen
från försäkringen. Genom samordningen komme för
övrigt de praktiska svårigheter, som otvivelaktigt vore förknippade med
färdolycksfallen, att begränsas till ett fåtal fall, nämligen de mycket långvariga
sjukdomsfallen samt invaliditets- och dödsfallen.

Förslaget är dock inte enhälligt i denna del. En av utredningens ledamöter
(hr Hydén) anser nämligen, att färdolycksfallen bör utmönstras ur
yrkesskadeförsäkringen och i sin helhet hänföras till sjukförsäkringen.

Beträffande yrkessjukdomarna utgår utredningen liksom socialvårdskommittén
från att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna
likställa andra hälsorubbningar till följd av arbetet och arbetsförhållandena,
oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. Emellertid
bleve det, i den mån socialförsäkringen i övrigt utbyggdes, allt mindre
självklart att yrkesskadorna skulle stå i särklass ur ersättningssynpunkt.
Någon anledning funnes därför inte att driva tesen om ett dylikt likställande
till dess yttersta konsekvenser. I vilken utsträckning likställandet
borde realiseras vore helt och hållet en praktisk fråga.

I likhet med socialvårdskommittén finner utredningen uppenbart, att
yrkesskadeförsäkringen inte kan omfatta exempelvis allmänt förekommande
infektionssjukdomar och nervösa besvär annat än under vissa
speciella förhållanden.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Utredningen fortsätter.

Frågan i vilken utsträckning det nyssnämnda likställandet är praktiskt
möjligt och i vad mån man kan undvara en vidlyftig förteckning över de
ersättningsberättigande sjukdomarna kommer emellertid i ett nytt läge
genom den föreslagna samordningen. Genom en samordningstid av upp
till 90 dagar blir yrkesskadeförsäkringen i regel aktuell endast för de fåtaliga
långvariga eller invalidiserande fallen. Utredningar för att klarlägga
orsakssammanhanget är i fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd ofta
påkallade redan från behandlingssynpunkt. I dessa fall är även vidlyftiga
utredningar rimliga med tanke på resultatet.

Även om huvudregeln anses böra vara den, att sjukdomar, vilkas samband
med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, bör
vara ersättningsberättigande från yrkesskadeförsäkringen, kan en allmän
ersättningsklausul utan undantagsbestämmelser inte komma ifråga. De
sjukdomar, som inte blir ersättningsberättigande från yrkesskadeförsäkringen
efter utgången av samordningstiden, lämnas inte därmed utan försäkringsskydd.
I den mån förutsättningarna för hel eller halv sjukpenning
från sjukförsäkringen föreligger, kommer nämligen att därifrån utgå fortsatt
sjukpenning vid såväl sjukdomstillstånd som invaliditet intill utgången
av den vanliga sjukhjälpstiden. Dessutom utgår sjukvårdsersättning.

Utredningen anser det liksom socialvårdskommittén ej möjligt att ställa
upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade sjukdomar
och förse detta stadgande med bl. a. undantagsbestämmelser (»negativ
förteckning»). Den av kommittén förordade metoden med en »positiv förteckning»
borde däremot användas. Utredningen anser emellertid att metoden
bör modifieras.

Härom anföres.

En förteckning kan, bl. a. på grund av teknikens hastiga utveckling, inte
bli ens tillnärmelsevis fullständig. Även om inte riksdagens medverkan
förutsättes för varje komplettering av förteckningen, är det ett omständligt
förfarande att komplettera den med t. ex. nya ämnen. Fråga om utökning
av förteckningen uppkommer oftast i samband med att någon drabbats
av sjukdom, som orsakats av något i arbetet använt men i förteckningen
inte upptaget ämne. Ersättning måste i sådana fall beslutas i särskild ordning.
Det måste framstå som en orättvisa, att en person, som drabbas av
sjukdom av ett i arbetet använt ämne, inte får yrkesskadeersättning endast
av den anledningen, att ämnet inte upptagits i förteckningen. De utredningssvårigheter,
som obestridligen skulle uppkomma, om man för sjukdomar
av ämnen i arbetet släpper kravet på att ämnet finnes i förteckningen,
torde knappast bli större än de svårigheter, som redan med gällande
lag uppkommer vid bedömandet huruvida samband föreligger mellan
vissa åkommor och olycksfall. Den medicinska och tekniska utredningen
är ofta erforderlig ur behandlingssynpunkt. Socialvårdskommittén jämte
bl. a. statens institut för folkhälsan (i remissyttrande över FYL) har
ansett det möjligt med en subsidiär generalklausul för majoriteten av
yrkessjukdomarna, nämligen hudsjukdomarna, under förutsättning av
en karenstid om 4 veckor. Försäkringsrådet har (i yttrande över FYL)
ansett det möjligt att utan förteckning eller karenstid medge ersättningsrätt
för alla sjukdomar, orsakade av ämne eller annan substans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen ersättningsrätt
oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som orsakats av
arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans. Med dessa sjukdomar
anser utredningen kunna jämställas även sjukdom genom inverkan av
strålande energi.

Även om således enligt utredningens mening för ersättningsrätt inte
borde krävas att det skadebringande ämnet funnes upptaget i en förteckning,
innebure detta ej att utredningen avvisade tanken på användandet av en
förteckning. Tvärtom syntes en förteckning till ledning vid tillämpningen
av lagen kunna vara av stort praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrättningarna
och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och
allmänheten. Det torde kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten att
upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en
förteckning upptagande de ämnen m. m., som brukade förorsaka sjukdomar,
samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid vore
aktuella.

1 fråga om övriga yrkessjukdomar yttrar utredningen.

Vad beträffar yrkessjukdomarna i övrigt (d. v. s. återstoden av 3 § 1 mom.
b FYL) anser utredningen det, med hänsyn till att det här gäller ett antal
speciella sjukdomar förorsakade av speciell inverkan, inte möjligt att avvara
en förteckning. Denna förteckning skall motsvara 1 § 2 st. YL med
undantag för de »ämnessjukdomar», som medtagits där. Det är emellertid
angeläget att förteckningen rättas och kompletteras före lagens ikraftträdande.
Socialvårdskommittén har gjort vissa påpekanden i detta hänseende.
Det torde lämpligen få ankomma på medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan att i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen
avge förslag härom. Utredningen anser kravet på allsidig
och grundlig utredning före ändring och tillägg i förteckningen kunna
tillgodoses utan att förteckningen finnes i lagen, om blott riksdagen
medverkar.

Utredningens förslag beträffande de nu berörda sjukdomarna innebär
således, att till yrkesskada skall hänföras, i den mån Konungen efter riksdagens
hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes än genom olycksfall
orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträngande
rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap,
buller eller smitta.

Vad angår de av socialvårdskommittén föreslagna be v is reglerna
gör utredningen följande påpekanden.

När det talas om bevisregler, sker ofta en sammanblandning av dels
vem det åligger att anskaffa utredning och dels vem som skall ha nackdelen
eller fördelen av att en viss omständighet inte låter sig utreda. Inom den
sociala olycksfallsförsäkringen åligger det i princip försäkringsinrättningen
att anskaffa erforderlig utredning för ersättningsfrågans bedömning. Denna
princip ligger till grund för bestämmelserna i 13 § ÖL respektive 18 §

100

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

1 mom. FYL och gäller oberoende av de föreslagna bevisreglerna. Vidare
brukar vid diskussion om bevisreglerna dragas in frågan om regler om
samverkande orsaksmoment och om adekvat kausalitet.

Socialvårdskommitténs huvudsyfte med den s. k. bevisregeln i 18 § 2 mom.
torde ha varit att i lagen slå fast, att de undantagsfall, där det trots sorgfällig
utredning inte är möjligt att klargöra om sannolikheten är större
för samband än mot samband, skall avgöras till den försäkrades förmån.
De framför allt sociala skäl, som brukar anföras för en »omkastning av
bevisbördan», har en väsentligt mindre bärkraft, när man samordnar
yrkesskadeförsäkringen med en effektiv sjukförsäkring. För tillämpning
av en så vidsträckt yrkessjukdomsförsäkring som den av utredningen föreslagna
är det också nödvändigt, att bevisregeln är godtagbar ur medicinsk
synpunkt. Detta innebär inte att man skall behöva kräva, att orsakssamband
med arbetet låter sig påvisa, utan det bör vara tillräckligt, att samband
kan anses sannolikt. Gällande praxis synes gå på denna linje.

Socialvårdskommittén uttalar tveksamhet rörande den föreslagna regelns
betydelse för tillämpningen. Av remissyttrandena över förslaget framgår,
att man på ett mycket skiftande sätt uppfattat innebörden av regeln.

Under åberopande av det anförda anser utredningen det vara lämpligast
att inte i lagen utforma någon ny bevis- eller presumtionsregel.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningens förslag att i den nya yrkesskadeförsäkringslagen
bibehålla OL:s undantag för arbete i hemmet har i allmänhet
lämnats utan erinran i yttrandena.

Landsorganisationen finner dock förslaget svårförklarligt samt yttrar.

Utredningen har inte haft att behandla denna försäkring i vidare mån,
än som påkallas av samordningen. Det är nu svårt att se huru samordningen
kan kräva undantagets bibehållande. Enligt LO:s mening borde
den snarare motivera undantagets slopande. Av samordningsskäl har ju
utredningen funnit nödvändigt att yrkesskadeförsäkringen i avseende å
den skyddade personkretsen grundas på det civilrättsliga arbetstagarebegreppet;
man borde då också tillämpa denna princip konsekvent. De arbetare
det här gäller tillhör uppenbarligen gruppen anställda — i vilken
egenskap de också av utredningen själv inordnas under sjukförsäkringens
obligatoriska tilläggsförsäkring. Redan med hänsyn till arbetstagarbegreppet
är undantaget sålunda oegentligt. Men därtill kommer att med hemarbetarnas
nämnda inrymmande under tilläggsförsäkringen undantagsregeln
endast kan få praktisk betydelse för invaliditets- och dödsfallen
och för de långvariga sjukdomsfallen utöver samordningstiden, några få
procent av samtliga fall. Än vidare: samordningstiden betyder för yrkesskadeförsäkringen
en faktisk karenstid om 90 dagar — mer än sex gånger
längre alltså än den av kommittén föreslagna.

Därmed måste väl alla över huvud möjliga garantier vara givna mot
försäkringsmissbruk. Någon annan motivering för undantaget än risken
för sådant missbruk kan över huvud inte diskuteras.

Landsorganisationen vidhåller således sitt krav på att hemarbetare och
likställda arbetare inordnas under yrkesskadeförsäkringen utan villkor om

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

annan karenstid än den samordningstiden innebär. Samma ståndpunkt
intar två reservanter i försåkringsrådet samt Svenska gjutareförbundet och
De lungsjukas riksförbund.

Beträffande färdolycksfallen är av dem, som tagit uttrycklig
ståndpunkt till frågan, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms
och Kopparbergs län, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första
distriktet samt Landsorganisationen och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
ense med socialförsäkringsutredningen därom att tillräcklig
anledning ej finnes att utmönstra dessa olycksfall från försäkringen. I allmänhet
åberopas till stöd för denna mening samma skäl, som socialvårdskominittén
och socialförsäkringsutredningen anfört mot att det nuvarande
försäkringsskyddet i detta hänseende inskränkes.

Överståthållarämbetet uttalar, att socialförsäkringsutredningen i fråga
om färdolycksfallen icke utnyttjat de möjligheter att klart avgränsa yrkesskadeförsäkringens
omfattning, som samordningen erbjudit. Då försäkringen
framdeles torde få sin huvudsakliga betydelse för livränte- och
invalidiletsersättningsfallen, kunde sociala skäl tala för utredningens ståndpunkt.
Ämbetet utginge emellertid från att det nuvarande kravet på
omedelbart samband mellan färden och olycksfallet bibehölles och att
socialvårdskommitténs förslag till uppmjukning av hithörande bestämmelser
icke genomfördes.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör färdolycksfallen omfattas av
försäkringen endast om påtagligt samband råder mellan arbetet och skadan,
såsom då färden företages över obanad mark eller på arbetsgivarens
föranstaltande företages med något för allmänheten icke avsett transportmedel
eller när olycksfallet föranledes av att den anställde medför redskap
eller materiel till arbetsplatsen. Övriga färdolycksfall syntes däremot
ej äga sådant typiskt orsakssammanhang med arbetet och de med
detta förenade riskerna att de borde ingå under yrkesskadeförsäkringen.

Fyra handelskammare, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Norrlands stufvareförbund
och Södra Sveriges stuvar ef örbund ansluter sig till den inom
socialförsäkringsutredningen reservationsvis framförda meningen, att färdolycksfallen
bör utmönstras från yrkesskadeförsäkringen. Även försåkringsrådet
(majoriteten), pensionsstyrelsen, tre reservanter i riksförsåkringsanstalten
och Sveriges läkarförbund uttalar önskemål i denna riktning.
Reservanterna i riksförsäkringsanstalten motiverar sin ståndpunkt
på följande sätt.

Vid inordnandet på sin tid av olycksfallen vid färd till eller från arbetsstället
under de ersättningsberättigande olycksfallsskadorna utgick man
från att gränsdragningssvårigheterna därigenom skulle undgås. Erfarenheten
har visat, att detta ingalunda blivit fallet. Tvärtom kan man nu
konstatera, att dessa svårigheter ökat och att en för allmänheten begriplig

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

bedömning av ersättningsfrågorna ej kunnat åstadkommas. Det kan även
erinras om att genom lagändringen arbetsgivarna belastats med kostnader
för olycksfall, som icke stå i något som helst förhållande till risken i
arbetstagarnas yrke och som i allmänhet helt och hållet stå utanför arbetsgivarnas
kontroll.

Efter lagändringen har en obligatorisk trafikförsäkring å motorfordon
införts. Nu står man också i begrepp att genomföra en hela befolkningen
omfattande obligatorisk sjukförsäkring, som under viss tid skall samordnas
med yrkesskadeförsäkringen. Tiden borde då vara inne att ur sistnämnda
försäkring utmönstra olycksfallen vid vanliga färder till eller
från arbetet och såsom ersättningsberättigande endast bibehålla vissa särskilda
färdolycksfall, där färden på grund av arbetsförhållandena medför
speciella risker för arbetstagarna.

Socialförsäkringsutredningens förslag att slopa det nuvarande förteckningssystemet
såvitt angår yrkessjukdomar, som orsakats av
ämnen eller strålande energi, tillstyrlces så gott som genomgående
i de yttranden, där denna fråga berörts. Riksförsäkringsanstalten
uttalar dock, att ett slopande av ämnesförteckningen kan förutses ge upphov
till svårbedömda frågor om orsakssamband mellan arbetet och sjukdomstillstånd
utan specifika symtom för yrkessjukdom. Då samordningen
även i detta avseende kunde förutses medföra en stark begränsning av antalet
tvistiga fall, ville anstalten emellertid icke motsätta sig förslaget. Även
statens institut för folkhälsan — som hälsar förslaget med tillfredsställelse
—- förutser tillämpningssvårigheter och föreslår därför, att yrkessjukdomsfallen
från början handlägges av försäkringsinrättningarna. Enligt
medicinalstyrelsen är det möjligt att utan förteckning medge ersättning
för alla yrkessjukdomar, som förorsakats av ämnen, dock endast under
förutsättning att det medicinska sambandet är uppenbart.

Med anledning av socialförsäkringsutredningens uttalande att det bör
anförtros åt riksförsäkringsanstalten att till ledning för tillämpningen
upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en
förteckning upptagande de ämnen in. m., som brukar förorsaka sjukdomar,
samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid är
aktuella, anför försåkringsrådet (majoriteten).

Antalet ämnen, som skulle upptagas i förteckningen, komme att bliva
stort, och förteckningen kunde icke gärna bliva fullständig från början.
Risk förelåge då, även om förteckningens ofullständiga karaktär angåves
i densamma, att person, lidande av sjukdom, som var eller med fog misstänktes
orsakad av i arbetet använt ämne, som icke upptagits i förteckningen,
på grund därav icke gjorde anspråk på ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen
och på så sätt lede rättsförlust. Arbetsgivarna och
sjukkassorna kunde också lätt förledas att anse förteckningen fullständig.
Vidare är det icke nog, att riksförsäkringsanstalten godtagit en sjukdom
såsom orsakad av ett i arbetet använt ämne för att ersättningsrätt skall
föreligga för dylik sjukdom. Riksförsäkringsanstalten kan nämligen icke
binda överinstansen och social försäkringsbolagen genom ett sådant av -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

görande. Skulle ett dylikt bolag eller överinstansen nödgas avslå ersättningsanspråk
för sjukdom, som påstås orsakad av ett ämne under samma
förhållande som i fall, vilket riksförsäkringsanstalten godkänt och lagt
till grund för uppgift i förteckningen, uppkommer en mindre önskvärd
situation.

På grund av det anförda avstyrker försäkringsrådet förslaget om en
förteckning av ifrågavarande slag. Om en förteckning likväl anses böra
komma till stånd, måste den enligt försäkringsrådets mening upprättas
av antingen Kungl. Maj :t eller överinstansen.

Förslaget att andra yrkessjukdomar i egentlig bemärkelse
än »ämnessjukdomar» skall omfattas av försäkringen, endast i den mån
de är upptagna i en av Konungen efter riksdagens hörande upprättad
förteckning, har föranlett Landsorganisationen att uttala, att en förteckning,
ehuru ändamålsenlig till ledning för lagtillämpningen, icke borde
ges den innebörd och verkan, att försäkringsskyddet exklusivt begränsades
till i densamma angivna sjukdomsorsaker. Samma mening uttalas av
två reservanter i försäkringsrådet. Även medicinalstyrelsen är inne på
denna tankegång. Styrelsen, som ej har något att erinra mot den föreslagna
förteckningen, anser nämligen, att ersättning bör utgå även för
sjukdom, som ej är upptagen i förteckningen, därest utredning visat ett
uppenbart medicinskt samband mellan arbetet och sjukdomen.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det icke behövligt och knappast
heller tillrådligt att rätten till ersättning göres beroende av huruvida sjukdomen
finnes upptagen i en på administrativ väg utfärdad förteckning.
Såväl sjukdomarna som de sysselsättningar, varigenom de måste ha uppkommit,
borde fastställas i lag.

I motsats härtill ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation, om
förteckningen skall behöva fastställas av Konung och riksdag.

Försäkringsrådet (majoriteten) anför beträffande detta och vissa andra
spörsmål bl. a.

I lagtexten bör angivas de olika där avsedda sjukdomar, som skola vara
ersättningsberättigande, ävensom vilken art av påverkan, som i det särskilda
fallet skall hava förelegat.

Försäkringsrådet anser emellertid, att med hänsyn till samordningen
översyn bör verkställas av de i 3 § 1 mom. c) liksom de i 4 mom. angivna
ersättningsfallen och övervägas i vad mån desamma böra bibehållas inom
yrkesskadeförsäkringen. Sambandet mellan vissa av de i dessa lagrum
avsedda åkommorna och arbetet är många gånger svårt att avgöra. Endast
i undantagsfall föranleda dessa åkommor sjukdom efter samordningstiden
eller invaliditet. Där så sker, är sambandet mellan sjukdomstillståndet
efter nämnda tid eller invaliditeten, å ena sidan, och arbetet, olycksfall
eller korttidspåverkan under arbetet, å andra sidan, ofta tvivelaktigt. Särskilt
gäller detta de i YL 1 § andra stycket 1)—3) upptagna åkommorna
samt av i utredningens förslag 3 § 4 mom. angivna skador dem, som
orsakats av inverkan under högst några få dagar på mekanisk väg. I varje
fall bör ersättningsrätten enligt yrkesskadeförsäkringen för muskelsträck -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ningar o. d. åkommor upphöra. Ett uteslutande helt eller delvis av här
angivna åkommor innebär ett beskärande av yrkesskadeförsäkringslagens
omfattning. Betänkligheterna häremot synas emellertid mindre än de,
som kunna resas mot utredningens förslag att i samband med införandet
av arbetstagarbegreppet begränsa denna lags räckvidd i fråga om personkategorier,
som äro försäkrade enligt ÖL.

Skavsår och blåsor, ådragna under arbetet, ersättas i regel enligt ÖL,
enär de regelmässigt anses uppkomma under högst några få dagar. Om
dessa åkommor alltjämt skola ersättas såsom yrkesskador, böra de hänföras
till den grupp, som bl. a. inrymmer inflammation i arbetsvalk, i
stället för att exemplifiera »skada, som orsakats av inverkan under högst
några få dagar på mekanisk väg». Sistnämnda rekvisit har större betydelse
för sådana åkommor, t. ex. muskelsträckningar, som kunna orsakas
genom påverkan av arbetet under längre eller kortare tid. Någon exemplifiering
synes emellertid icke erforderlig.

I fråga om den föreslagna bevisregeln vidhåller försäkring srådet
(majoriteten) sin i yttrandet över socialvårdskommitténs förslag uttalade
mening, att hittills allmänt tillämpade regler att samband anses föreligga
därest sådant finnes sannolikt, givit rättvist resultat. Med hänsyn till den
ovisshet som syntes råda beträffande kravet på bevisning och jämväl av
praktiska skäl hemställer rådet, att dess uppfattning kommer till uttryck
i lagtexten. Tre reservanter i försåkringsrådet anser, att den av socialvårdskommittén
för huvudfallen föreslagna bevisregeln, vilken enligt deras uppfattning
inte innebure endast en kodifiering av praxis, borde godtagas.

Sveriges läkarförbund avstyrker, att socialvårdskommitténs förslag i
detta hänseende förverkligas.

Landsorganisationen anför.

Det kunde kanske göras gällande att med den av socialvårdskommittén
föreslagna regeln om sambandsbevisning en del av de i praxis avvisade
skadefallen komme att inrymmas direkt under yrkesskadelagen och att
sålunda för dem något behov av samordning inte skulle föreligga om regeln
lagfästes. Detta är i och för sig riktigt. Men för det första kvarstår att
många nu oskyddade fall inte skulle kunna skyddas på detta sätt redan
därför att tillfredsställande bevisning inte vore möjlig att förebringa ens
enligt den föreslagna bevisregeln. Därtill kommer att — såsom framgår
både av socialvårdskommitténs betänkande och av remissyttranden över
detta — regeln på vissa håll faktiskt inte ansetts betyda någon annan
sambandsbedöinning än den som redan tillämpas i praxis. Om detta omdöme
återger en allmännare uppfattning inom försäkringsinrättningarna,
vågar man inte hysa några förhoppningar om att bevisregelns lagfästande
skulle leda till nämnvärd utsträckning av försäkringsskyddet. Omdömet
i fråga är nu enligt LO:s uppfattning oriktigt. Det "förhåller sig inte så
att man inom yrkesskadeförsäkringen i allmänhet tillämpar något liberalare
sambandskrav än inom skadeståndsrätten. I yttranden över en riksdagsmotion
1932 anförde försåkringsrådet och riksförsäkringsanstalten att
kraven på orsakssammanhang mellan olycksfall och efterföljande sjukdom
inte kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadestånds -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

regler: detta uttalande torde fortfarande ganska väl avspegla den inom
praxis förhärskande uppfattningen, vilken tydligen är en annan än den
som socialvårdskommittén 1951 sökte utforma i regeln om omvänd bevisbörda.
Tolkad efter sin ordalydelse men framför allt med ledning av kommitténs
motivering betyder denna regel obestridligen en från de yrkesskadades
synpunkt förmånligare bevisfördelning än den nu gällande. Men
såsom anmärkts: även om denna regels betydelse allmänt erkändes av
försäkringsorganen och man alltså kunde räkna med en praxisändring,
så skulle denna få en begränsad räckvidd och en samordning likväl vara
påkallad med hänsyn till de skadefall, som på grund av sin natur eller
på grund av bristfällig medicinsk utforskning undandrar sig sambandsbedömning.

Utredningen anser det — med en något svävande motivering — vara
»lämpligast» att inte i en lagbestämmelse utforma någon bevisregel av det
innehåli socialvårdskommittén föreslog 1951 (jämför vad ovan sagts om
detta förslag). LO har svårt att förstå denna ståndpunkt. Om det, såsom
utredningen själv påpekar, råder skiftande uppfattningar om beviskravet,
borde det väl tvärtom vara lämpligast att lagstiftaren ger sin mening till
känna. Oklart är för övrigt vad som föranlett utredningen att behandla
denna sak. Utredningen säger sig inte behandla yrkesskadeförsäkringen i
vidare mån än som påkallas av samordningen. Såvitt LO förstår skulle i de
av samordningen omfattade ersättningsfallen —- där sambandsfrågan icke
aktualiseras — här ifrågavarande bevisregel vara utan praktisk betydelse.
Betydelse synes den, vid en samordning, få endast i de fall, som antingen
direkt eller efter samordningstiden är hänförliga under yrkesskadelagen.
Att under sådana förhållanden motiveringen för bevisregeln skulle i och
med samordningen komma att få »en väsentligt mindre bärkraft» är svårt
att inse. Det är just med hänsyn till regelns betydelse för dessa tall som
LO bestämt motsätter sig att den utgår ur yrkesskadelagen.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna om försäkring mot yrkesskador är fördelade
på två huvudförfattningar, nämligen 1916 års lag om försäkring
för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Redan benämningen på de båda lagarna antyder, att man
velat skilja mellan å ena sidan skador, som orsakats av olycksfall, d. v. s.
av plötsliga och oförutsedda händelser, och å andra sidan yxdcessjukdomar,
d. v. s. hälsorubbningar, vilka uppkommit genom en mera långvarig påverkan
av skadlig natur. Denna gränsdragning är emellertid numera i viss
mån utsuddad. Genom de utvidgningar av försäkringsskyddet, som vid
skilda tillfällen företagits, har nämligen ÖL kommit att omfatta inte blott
olycksfallsskador i egentlig bemärkelse utan även vissa skador, som uppkommit
genom påverkan under längre tid, under det att till YL hänförts
åtskilliga sjukdomar, som kan uppstå lika plötsligt och oförutsett som
olycksfall. De av försäkringen täckta riskerna bildar därför, såsom socialvårdskommittén
uttrycker sig, en hel serie, i vilken de olika åkommorna

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

blandar sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de
skadliga påverkningarnas varaktighet.

Trots de utvidgningar, som tid efter annan genomförts, består emellertid
alltjämt luckor i försäkringsskyddet. Härtill kommer att gränserna
för försäkringens räckvidd i åtskilliga avseenden är oklara och att lagstiftningen
utfyllts med en rikhaltig och invecklad rättspraxis, som mången
gång ter sig svårförståelig för lekmannen. Så länge förutsättningar saknades
för en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
var det inte lätt att genom lagstiftningsåtgärder komma
till rätta med hithörande förhållanden. De omständigheter, under vilka
olycks- och sjukdomsfall inträffar, är nämligen så skiftande, att det —
hui gränserna kring yrkesskadebegreppet än dragés — måste stöta på
utomordentligt stora praktiska svårigheter att i samtliga de fall, där en
hälsorubbning påstås ha orsakats av arbetet, avgöra huruvida yrkesskada
i lagens bemärkelse föreligger eller ej. Sålunda erfordras ej sällan ingående
utredning t. ex. rörande de omständigheter, under vilka en skada uppkommit,
eller det orsakssamband, som kan föreligga mellan en viss händelse
och ett sjukdomstillstånd. Det är uppenbart, att dessa svårigheter
kommer att minska högst avsevärt, sedan den allmänna sjukförsäkringen
övertagit den stora mängden av kortvariga yrkesskador. Härigenom åstadkommes
nämligen ej blott en betydande kvantitativ avlastning från yrkesskadeförsäkringen;
de relativt fåtaliga yrkesskador av långvarig eller svårartad
karaktär, som återstår sedan småskadorna utmönstrats, är ofta av
sådan art, att det redan av medicinska skäl är nödvändigt att klarlägga
deras orsak.

Möjligheterna att göra försäkringsskyddet mera fullständigt kommer
således att ökas högst avsevärt genom att yrkesskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen samordnas. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, om
inte samordningen skapat förutsättningar för en så generell definition av
yrkesskadebegreppet, att varje hälsorubbning, som hade sin grund i arbetet
eller arbetsförhållandena, ltomme att omfattas av försäkringen. Av
skäl, som kommer att utvecklas i det följande, är det emellertid nödvändigt
att från yrkesskadeförsäkringen undantaga en del sjukdomar, som
visserligen i undantagsfall kan ledas tillbaka till arbetet men vilkas ursprung
i allmänhet inte kan utredas. Hit hör t. ex. de vanliga förkylningssjukdomarna
och psykiska hälsorubbningar av olika slag. Detta gör att
innebörden av begreppet yrkesskada inte kan bestämmas genom en så
allmänt hållen definition som nyss antytts utan måste preciseras närmare.
Det är emellertid av vikt, att försäkringsskyddet inte inskränkes mera än
som är oundgängligen nödvändigt, och den vägledande principen vid utformningen
av yrkesskadebegreppet bör därför vara, att alla slag av skador,
som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden,
bör så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Från denna utgångspunkt är det självklart, att skador till följd
av olycksfall i arbetet åtminstone i samma omfattning som
hittills bör berättiga till ersättning.

Såsom förut nämnts är försäkringsskyddet mot dylika skador f. n. begränsat
såtillvida, att olycksfall under arbete i det egna
hemmet — varmed likställes annat, av arbetstagaren bestämt arbetsställe
— i regel inte omfattas av försäkringen. Detta gör, att en stor grupp
arbetstagare —- nämligen alla de som är sysselsatta i hemindustrielit eller
därmed jämförligt arbete — helt och hållet saknar försäkringsskydd mot
de olycksfallsrisker, som deras arbete medför. Men även arbetstagare, som
under vanliga förhållanden är försäkrade, mister försäkringsskyddet då
de, kanske av tillfällig anledning, fullgör sin arbetsprestation eller någon
del därav i hemmet. Visserligen har de nu berörda reglerna ej tillämpats
med full konsekvens, men de undantag, som medgivits i praxis, har varit
föranledda av särskilda omständigheter och relativt sällsynta.

Som skäl för att arbete i hemmet pa detta sätt satts i särställning hai
främst anförts, att arbetsgivaren saknar möjlighet att vaka över hur
arbetet anordnas och att risker skulle föreligga för missbruk av föi säkringen.
Socialvårdskommittén har vägt betänkligheterna att låta försäkringen
gälla vid skador i hemmet mot de sociala skäl, som talar föi att
hemarbetarna beredes samma försäkringsskydd som andra, och däivid
kommit till den slutsatsen, att det nuvarande undantaget för hemarbete
skulle kunna slopas om blott det stora antalet kortvariga skador utmönstrades.
Med anledning härav har kommittén — som utgått från att någon
samordning med sjukförsäkringen inte vore aktuell och att yrkesskadeförsäkringen
således redan från början skulle handha skaderegleringen
föreslagit, att en särskild karenstid av 14 dagar fastställes för skador, som
uppkommit i hemarbete, men att dylika skador i övrigt helt likställes med
skador i annat arbete.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera omprövat frågan med tanke
på den situation, som kommer att föreligga sedan den allmänna sjukförsäkringen
trätt i kraft. Utredningen har härvid kommit till den slutsatsen,
att olycksfall i hemarbete liksom hittills bör undantagas från den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och som skäl härför åberopat bl. a.,
att hemarbetarnas försäkringsskydd komme att bli någorlunda tillfredsställande
ordnat genom den obligatoriska sjukförsäkringen och genom
möjligheten till frivillig anslutning till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen rönt
kritik endast från ett par håll.

För egen del ansluter jag mig till dem som anser att man ej bör sätta
hemarbetarna i sämre ställning än övriga arbetstagare då det gäller försäkringsskydd
mot yrkesskador. Det skydd, som den obligatoriska sjukförsäkringen
bereder hemarbetarna, torde visserligen räcka till vid det

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stora flertalet lindriga yrkesskador, men det är inte tillräckligt i fall, då
skadan leder till invaliditet eller eljest är av lång varaktighet; och vid
dödsfall lämnar sjukförsäkringen över huvud taget ingen ersättning. Att
hänvisa hemarbetarna till att själva komplettera den obligatoriska sjukförsäkringen
med en frivillig försäkring mot yrkesskador, synes knappast
stå i god överensstämmelse med de principer, på vilka lagstiftningen om
yrkesskadeförsäkring i övrigt vilar. Soeialvårdskommittén har ansett sig
kunna tillråda, att yrkesskador, som uppkommit i hemarbete, inordnas
under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, sedan smärre skador utmönstrats
genom en särregel om 14 dagars karenstid. Det bör då möta
desto mindre betänkligheter att vidtaga denna åtgärd, när samordningen
genomförts och yrkesskadeförsäkringen som en följd härav i allmänhet
inte skall gripa in förrän efter 90 dagar. Sedan så lång tid förflutit, torde
ersättning komma i fråga endast för ett mycket begränsat antal skador.
Att på grund av kontroll- och utredningssvårigheter utesluta dessa, ofta
mycket behjärtansvärda fall från yrkesskadeförsäkringen bör enligt min
mening inte komma i fråga. Ej heller synes avgörande betydelse böra tillmätas
den omständigheten, att arbetsgivaren har svårt att övervaka hur
hemarbete anordnas. Gentemot detta argument kan nämligen invändas,
att de arbetsgivare, som använder hemarbetare och därigenom slipper ifrån
kostnader för arbetslokaler och skyddsanordningar, inte rimligen dessutom
bör slippa ifrån den skyldighet att bekosta yrkesskadeförsäkring för de
anställda som åvilar övriga arbetsgivare.

•lag föreslår därför att försäkringsskyddet utsträckes så, att det kommer
att gälla även vid hemarbete och att det undantag, som f. n. gäller beträffande
dylikt arbete, alltså slopas. Om så sker, erfordras inte några särskilda
bestämmelser om olycksfall i förläggning. Att dylika
olycksfall i ersättningshänseende nu behandlas på annat sätt än olycksfall
på arbetsområdet, beror nämligen på att förläggningen i försäkringshänseende
betraktas som arbetstagarens hem.

Utvidgas försäkringsskyddet på sätt jag nu föreslagit, kommer alla
olycksfall, som inträffar i arbetet, att anses som yrkesskador. Uttrycket
»olycksfall i arbete» är inte definierat i ÖL, och med hänsyn till livets
mångskiftande förhållanden torde det knappast heller vara möjligt att i
lagtext närmare ange vad som avses med uttrycket. Det synes därför även
i fortsättningen böra överlämnas åt rättstillämpningen att tolka innebörden
av begreppet olycksfall i arbete. Med stöd av förarbetena till ÖL har
en rikhaltig praxis utbildat sig på området. Det kan givetvis inte komma
i fi aga att här lämna en uttömmande redogörelse för denna praxis men
följande må dock nämnas. För att en händelse skall anses som ett olycksfall
kräves, att den inträffat med en viss grad av plötslighet och inneburit
något i viss mån ovanligt och oförutsett. Därjämte måste händelsen ha
stått i ett visst samband med arbetet för att kunna accepteras som ett er -

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

sättningsberättigande olycksfall. Kravet på samband med arbetet ställes
emellertid inte särskilt högt, tv praktiskt taget varje händelse av angiven
art, som inträffar på arbetsområdet, accepteras som olycksfall i arbetet.
Det kräves alltså inte att händelsen har sin grund i en för arbetet typisk
fara; erforderligt samband anses föreligga även då vederbörande på sin
arbetsplats drabbas av det dagliga livets faror. Som exempel härpå kan
nämnas, att insektssting under arbetet ansetts som olycksfall i arbetet.
Någon gång inträffar det dock, att den skadade genom sitt eget beteende
— t. ex. genom att inlåta sig i slagsmål — anses ha försatt sig utom arbete,
och skadan anses då inte stå i erforderligt samband med arbetet. I många
fall — såsom vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av
försäljningsarbete —• är arbetsområdet ganska vidsträckt. Men även olycksfall
utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förutsättning,
att arbetstagaren vid olyckstillfället var stadd i arbetsgivarens
ärenden. Olycksfall under raster eller pauser på arbetsområdet eller i dess
omedelbara närhet likställes i allmänhet med olycksfall under själva arbetet.

Jag förutsätter att ifrågavarande praxis skall vara vägledande vid tilllämpningen
av den nya yrkesskadeförsäkringslagen. Såsom socialvårdskommittén
funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband
mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycksfallet
inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som
drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken,
godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen
i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik presumtion
kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande
ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad,
utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet
vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade
av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.

Innan jag lämnar begreppet olycksfall i arbete vill jag något beröra
ett särskilt spörsmål, som tagits upp av kommerskollegium och Sveriges
redareförening, nämligen frågan om försäkringsskydd för sjömän vid
idrottsövningar, som bedrives på fritid. Det synes mig inte uteslutet att
betrakta de idrottsövningar och andra fritidssysselsättningar, som anordnas
i fartygets regi och som har till syfte att draga sjömännen bort från förströelser
av underhaltig art, såsom ett led i vederbörandes arbete. Om så
kan anses vara förhållandet — och frågan härom måste prövas av försäkringsorganen
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall —
gäller givetvis den obligatoriska försäkringen. Att vidga försäkringen till
att omfatta även andra fall av fritidssysselsättning skulle kunna medföra
konsekvenser, som utan en närmare utredning är svåra att överblicka, och
jag är därför inte beredd att nu förorda en sådan utvidgning.

År 1919 infördes i ÖL ett stadgande, varigenom olycksfall vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

färd till eller från arbetet likställdes med olycksfall i arbetet,
såvida färden föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen.
Som skäl för denna utvidgning av försäkringen åberopades, att
olycksfall på väg till eller från arbetet under vissa förutsättningar redan
betraktades som olycksfall i arbetet och att detta medfört svårigheter att
dra en klar gräns mellan fall, som berättigade till ersättning, och andra
fall. Även om tämligen bestämda principer tillämpades vid avgöranden härutinnan,
kvarstode dock -— uttalades det under förarbetena — ofta en viss
tveksamhet även hos de beslutande myndigheterna, och för den skadade
arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer ofta te sig ganska
svårförståeliga eller kanske understundom i det enskilda fallet rent av godtyckliga.
Som exempel nämndes, att ett olycksfall som drabbade en arbetare,
vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för arbetsområdet — detta
taget i ganska vidsträckt mening -— i regel ansåges som olycksfall i arbetet
medan däremot olycksfall i arbetet i allmänhet ej ansåges föreligga, där
arbetsområdet vore mera begränsat men olycksfallet inträffat utom detsamma
under i övrigt liknande förutsättningar.

Frågan huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen
har övervägts av såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen,
vilka båda besvarat frågan jakande. Inom såväl kommittén
som utredningen har emellertid röster höjts för att utmönstra dessa olycksfall
från försäkringen. De skäl, som anförts till stöd för denna mening,
kan inte frånkännas ett visst berättigande. Erfarenheterna har sålunda
visat, att de gränsdragningssvårigheter, som man ville undvika genom lagändringen
år 1919, ersatts av nya sådana svårigheter. Det torde vidare förhålla
sig så, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat i antal,
inte blott absolut utan även i förhållande till övriga olycksfall, vilket medfört
en större ekonomisk belastning av försäkringen än man från början
tänkt sig. För en utmönstring av färdolycksfallen har även anförts, att
dessa i regel är orsakade av omständigheter, som inte hänger direkt samman
med arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll, samt att
det numera finns betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning
i annan ordning än genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex.
genom den obligatoriska trafikförsäkringen.

För egen del anser jag emellertid i likhet med flertalet av dem som efter
remiss yttrat sig i ärendet, att skälen för att bibehålla färdolycksfallen
inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram väger tyngre än skälen
för att utmönstra dem från försäkringen. Det är nämligen ofrånkomligt,
att de risker, som är förenade med vanliga färder till och från arbetsstället,
har ett påtagligt samband med själva arbetet. Dessa risker, som ingalunda
alltid täckes av den obligatoriska trafikförsäkringen, har undan för undan
ökat allteftersom trafikintensiteten blivit större. Det måste under sådana
omständigheter krävas synnerligen starka skäl för att nu borttaga det

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skydd mot färdolycksfall, som yrkesskadeförsäkringen i mer än 30 år
berett de anställda. Att vidtaga en sådan åtgärd för att därigenom komma
ifrån gränsdragningssvårigheter bör i varje fall inte komma i fråga. Såsom
framgår av det förut anförda skulle f. ö. en återgång till den lagstiftning,
som gällde innan försäkringen omfattade färdolycksfallen, ingalunda medföra,
att gränsdragningssvårigheterna upphörde. Inte heller den ekonomiska
belastning av försäkringen, som färdolycksfallen onekligen utgör, är enligt
min mening ett tillräckligt motiv för att återgå till den ståndpunkt, som
intogs av den äldre lagstiftningen. Härtill kommer att olycksfall under
färder till och från arbetet enligt en av Internationella arbetskonferensen
år 1944 antagen rekommendation bör följa samma regler som olycksfall i
arbetet och att denna rekommendation följts av flera länder, som efter
kriget reformerat sin lagstiftning på området.

För att ersättning från försäkringen skall utgå för olycksfall under färd
till eller från arbetet kräves f. n., att färden föranletts av och stått i omedelbart
samband med arbetsanställningen. Detta krav har föranlett betydande
tillämpningssvårigheter, och den praxis, som utbildat sig på området, är
inte lätt att överblicka. Socialvårdskommittén har funnit det ur sakliga
synpunkter motiverat med en viss uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna
och föreslagit, att det nuvarande kravet på »omedelbart»
samband med arbetsanställningen utbytes mot ett krav på »nära» samband
med denna.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen har ifrågasatts i flera
av de yttranden, som avgivits över förslaget. Naturligen har denna ståndpunkt
främst intagits av dem som velat helt utmönstra färdolycksfallen
från försäkringen, men även andra har ansett sig böra avråda från att
lagstiftningen uppmjukas i förevarande avseende. Som skäl härför har åberopats
bl. a., att färdolycksfallen i stor utsträckning beror på omständigheter
som är undandragna arbetsgivarens kontroll samt att den föreslagna
uppmjukningen skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och till
yrkesskadeförsäkringen hänföra fall, som egentligen borde täckas av den
allmänna sjukförsäkringen. Å andra sidan har förespråkare inte saknats
för en längre gående uppmjukning än socialvårdskommittén föreslagit.
Landsorganisationen har sålunda ansett, att det bör vara tillfyllest med att
samband föreligger mellan färden och arbetsanställningen och att den
begränsning, som ligger i ordet »omedelbart», således helt bör slopas.

Det är uppenbart, att en obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som gäller
till förmån för de anställda och bekostas av deras arbetsgivare, endast bör
täcka olycksfallsriskerna under sådana färder utanför arbetsområdet, som
har orsakssamband med själva arbetet. Att godkänna vilket avlägset samband
som helst synes emellertid föra för långt och bör därför enligt min
mening inte komma i fråga. Å andra sidan synes det nuvarande kravet på
omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ha lämnat de

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tillämpande myndigheterna ett väl snävt utrymme för bedömningen, vilket
medfört, att ersättning inte ansetts kunna medgivas i en del fall, där en
ganska påtaglig anknytning förelegat mellan olycksfallet och arbetet. En
uppmjukning av sambandskravet är därför enligt min mening motiverad.
Visserligen är det måhända inte uteslutet att tolka uttrycket »omedelbart
samband» på ett något mindre restriktivt sätt än som skett och alltså åstadkomma
en önskvärd uppmjukning genom ändring av praxis —- enligt vad
jag erfarit har en utveckling i denna riktning ägt rum sedan socialvårdskommittén
avgav sitt betänkande —- men det synes bäst överensstämma
med gängse lagstiftningsmetoder, att den något större frihet vid bedömningen,
som de tillämpande myndigheterna enligt min mening bör ha,
kommer till uttryck genom en ändrad lydelse av lagtexten. I likhet med
socialvårdskommittén anser jag detta lämpligen kunna ske genom att det
nuvarande kravet på omedelbart samband med arbetsanställningen ersättes
med ett krav på nära samband med denna.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen i sitt remissyttrande anfört
om försäkringsskydd vid färder, som företages i anslutning till att
arbetsförmedlingen medverkar till ett anställningsförhållande, vill jag framhålla,
att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen endast avser arbetstagare.
För att försäkringen skall gälla måste därför krävas att ett anställningsavtal
föreligger. Detta utesluter givetvis inte, att omständigheterna i
det enskilda fallet kan vara sådana, att ett dylikt avtal måste anses ha kommit
till stånd genom arbetsförmedlingens anvisning, trots att parterna i
avtalsförhållandet inte varit i direkt kontakt med varandra. Vad sedan beträffar
frågan huruvida ett olycksfall under färd före arbetets början eller
efter dess avslutande är ersättningsberättigande eller ej, bör denna givetvis
bedömas på samma sätt då arbetsavtal anses ha kommit till stånd genom
anvisning av arbetsförmedling som då arbetsavtalet träffats direkt mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

Genom en lagändring år 1936 inordnades under ÖL vissa skador,
som intar en mellanställning mellan olycksf allsskador
och egentliga yrkessjukdomar såtillvida, att den skadeframkallande
påverkningen inte behöver vara plötslig utan kan sträcka sig över
en tidrymd av — för att använda lagens terminologi — högst några få
dagar. Dessa skador kan indelas i tre skilda grupper. Till den första hör
skador, som orsakats av arbetet på mekanisk väg, d. v. s. genom nötning,
tryck, slag eller överansträngning. Den andra gruppen omfattar vissa av
temperaturförhållandena under arbetet föranledda skador, nämligen värmeslag,
solsting och förf rysning. Till den tredje gruppen slutligen hänföres
skador, som orsakats av något i arbetet använt frätande eller etsande ämne
eller av blandning, vari dylikt ämne ingår.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att det nuvarande kravet på att
skadan skall ha uppkommit under loppet av högst några få dagar slopas

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna samt att
även inflammation i arbetsvalk likställes med olycksfallssltada, oavsett om
inflammationen uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid.
I övrigt innebär kommitténs förslag endast vissa, huvudsakligen formella
ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Med anledning av att uttrycket
högst några få dagar i praxis tolkats såsom avseende högst fem
dagar, framhåller kommittén, att femdagarsgränsen inte behöver anses som
helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbetsdagen
sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande del så
gott som genomgående lämnats utan erinran. Från representanter för
arbetstagare har emellertid ifrågasatts, om inte den nuvarande regeln om
att skadan måste ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar»
kunde helt slopas eller i vart fall uppmjukas till att i stället avse »kortare
tid». En motsatt inställning har däremot intagits av försäkringsrådet och
Socialförsäkringsbolagens förening, som båda riktat kritik mot kommitténs
uttalande att den genom praxis fastslagna femdagarsregeln i vissa fall inte
borde vara helt oeftergivlig.

Jag kommer i det följande att föreslå, att alla s. k. ämnessjukdomar
skall omfattas av försäkringen, oavsett om de uppkommit genom inverkan
under längre eller kortare tid. Med hänsyn härtill saknas anledning att
till en särskild grupp yrkesskador sammanföra sådana, som orsakats av
frätande eller etsande ämne. OL:s stadgande härom bör därför inte överföras
till den nya lagen. I fråga om skador, som föranletts av temperaturförhållanden,
samt inflammation i arbetsvalk ansluter jag mig till socialvårdskommitténs
förslag, vilket innebär, att tidslängden av den skadliga
påverkningen i dessa fall inte får någon betydelse för rätten till ersättning.
Härefter återstår att i detta sammanhang behandla endast sådana skador,
som orsakats på mekanisk väg, och beträffande dem torde det vara nödvändigt
att även i fortsättningen begränsa försäkringsskyddet till att avse
fall, där den skadliga påverkningen varit inskränkt till jämförelsevis kort
tid. Det förhåller sig nämligen så, att en mångfald sjukdomstillstånd, som
vanligen beror på inre orsaker, ibland även kan framkallas genom mekaniska
påfrestningar av olika slag, såsom tungt arbete, obekväm arbetsställning
o. dyl. De möjligheter, som läkarvetenskapen f. n. har att utröna
vilken roll dylika yttre faktorer spelar för olika sjukdomars uppkomst och
förlopp, är i allmänhet ganska begränsade redan när det gäller påfrestningar
av kort varaktighet, och svårigheterna blir större ju längre påfrestningen
varat. Detta hindrar givetvis inte att vissa slag av skador med tämligen
stor säkerhet kan ledas tillbaka till mekaniska påfrestningar i arbetet,
och i den mån så är förhållandet bör skadan naturligen -— såsom redan nu
är fallet med t. ex. senknarr och vissa slemsäcksinflammationer — räknas
som yrkesskada även om den uppkommit genom inverkan under längre tid.
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

114

liungl. Maj.ts proposition nr 60.

Jag återkommer till frågan härom vid behandlingen av de egentliga yrkessjukdomarna.
Den tidsbegränsning för skadlig inverkan av mekanisk art,
det här gäller, får således betydelse endast för sådana skador, vilkas uppkomstsätt
inte är så klarlagt, att de utan inskränkning kan hänföras till
yrkesskador. Tillräckliga skäl synes ej föreligga att beträffande dessa skador
frångå den nuvarande tidsbestämningen »högst några få dagar». Med
anledning av vad som i ärendet anförts rörande innebörden av detta uttryck
vill jag framhålla, att det liksom hittills bör få ankomma på de tillämpande
myndigheterna att inom den ram, som uttrycket kan anses tillåta, från fall
till fall avgöra var gränsen skall dragas. Jag förutsätter, att myndigheterna
härvid inte skall känna sig alltför hårt bundna av den praxis, som hittills
utbildat sig på området och som enligt min mening synes väl stel.

De yrkessjukdomar, som omfattas av den nuvarande försäkringen,
är uppräknade i en förteckning, vilken är intagen i YL. Den vägledande
principen vid utformningen av denna förteckning har varit, att
inga andra yrkessjukdomar borde upptagas i densamma än sådana, som
kunde särskiljas från andra hälsorubbningar och med tillräcklig grad av
säkerhet ledas tillbaka till arbetet. Eftersom erfarenheterna på yrkesmedicinens
område var ganska begränsade då lagen kom till år 1929, fick försäkringen
från början ett jämförelsevis snävt avgränsat tillämpningsområde
men det förutsattes, att utvidgningar så småningom skulle komma till
stånd. Så har också skett efter hand som kunskaperna om yrkessjukdomarna
ökat och förteckningen upptager nu dels sjukdomar, som orsakats
av ett stort antal uppräknade ämnen eller av strålande energi, och dels ett
antal specificerade sjukdomar, som har sin grund i ensidiga, ovanliga eller
ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, skakningar eller vibrationer
från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.

Vad först angår yrkessjukdomar, som orsakats av ämnen
eller strålande energi, har socialvårdskommittén föreslagit en
betydelsefull utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, nämligen såtillvida
att alla hudsjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av
något ämne eller annan substans, skulle få räknas som yrkesskador och
att förteckningssystemet således skulle slopas beträffande dessa sjukdomar,
dock att en särskild karenstid om 28 dagar skulle gälla och en strängare
bevisregel skulle tillämpas. Övriga ämnessjukdomar samt sjukdomar, som
orsakats av strålande energi, skulle däremot enligt kommitténs förslag följa
i stort sett samma regler som nu, d. v. s. de skulle få räknas som yrkesskador
endast om det ämne eller den energiform, som givit upphov till
sjukdomen, funnes upptagen i en på visst sätt fastställd förteckning. Sedermera
har socialförsäkringsutredningen omprövat hithörande frågor och
därvid funnit, att samordningen med sjukförsäkringen skapat förutsättningar
för ett slopande av förteckningssystemet såvitt angår alla ämnes -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

och strålningssjukdomar. Utredningen har till följd härav föreslagit, att
försäkringen skall omfatta samtliga sjukdomar, som tillhör dessa båda
kategorier, och att ersättningsrätten således inte längre skall vara beroende
av att det sjukdomsalstrande ämnet eller den skadebringande energiformen
finnes upptagen i en förteckning. Detta förslag har rönt allmänt gillande
under remissbehandlingen, och även jag anser att det bör genomföras. Om
så sker, kommer de luckor, som f. n. finnes i försäkringsskyddet, att fyllas
i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra
flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen. Innebörden av uttrycket
»ämne» — i den av socialförsäkringsutredningen utarbetade lagtexten användes
socialvårdskommitténs uttryck »ämne eller annan substans» —• kan
synas oklar och det kan därför ifrågasättas, om inte uttrycket borde definieras
för att undanröja all tveksamhet om vilka sjukdomar som är att
hänföra till ämnessj ukdomar. Varken socialvårdskommittén, socialförsäkringsutredningen
eller de sakkunniga instanser, som yttrat sig i frågan, har
emellertid ansett en sådan definition erforderlig, och den medicinska terminologien
i detta avseende torde vara så fast, att en definition av uttrycket
i fråga ej behövs. Inte heller uttrycket »strålande energi» synes behöva närmare
definieras.

Ehuru det för ersättningsrätten avgörande alltså inte skall vara, att det
skadebringande ämnet finnes upptaget i en förteckning, har socialförsäkringsutredningen
ansett en förteckning till ledning vid tillämpningen av
lagen kunna vara av praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrättningarna
och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten.
Enligt utredningen torde det kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten
att upprätta och fortlöpande komplettera samt publicera en förteckning
över de ämnen m. m., som brukar förorsaka sjukdomar, samt de sjukdomsformer
och slag av verksamhet, som därvid är aktuella. Försäkringsrådet
har bestämt avstyrkt förslaget; i vart fall borde förteckningen upprättas,
inte av anstalten, utan av Kungl. Maj :t eller överinstansen. För egen del
håller jag värdet av en sådan förteckning för tvivelaktigt — förteckningen
kan lätt bli uppfattad som uttömmande -—- eller i vart fall mycket tveksamt.
Någon tids erfarenhet torde därför lämpligen böra avvaktas innan
definitiv ståndpunkt tages till detta spörsmål.

Övriga yrkessjukdomar är av mycket skiftande slag. Somliga
är karakteristiska för yrket, andra inte; en del uppkommer genom långvarig
men andra genom mera kortvarig påverkan av skadlig natur; och
alla svårighetsgrader är representerade. Både socialvårdskommittén, socialförsäkringsutredningen
och de remissorgan, som yttrat sig i ärendet, är
ense om att det i princip är riktigt att försäkringen omfattar alla sjukdomar,
som har sin grund i arbetet, men att det inte är praktiskt möjligt
att genomföra denna princip i full utsträckning. För egen del har jag redan
i ett tidigare sammanhang uttalat min anslutning till dessa båda utgångs -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

punkter för bedömningen av hithörande frågor och därvid betonat vikten
av att försäkringsskyddet inte inskränkes mer än som är oundgängligen
nödvändigt.

Strängt taget kan nästan alla slag av sjukdomar ha sin yttersta rot i
arbetet eller arbetsförhållandena. Så kan t. ex. en helt vanlig infektionssjukdom
ha uppkommit genom att vederbörande smittats av en arbetskamrat,
ett depressionstillstånd kan vara föranlett av kontroverser på arbetsplatsen,
en magsjukdom kan ha sin grund i skiftarbete o. s. v. I enstaka
undantagsfall kan måhända sjukdomar av denna karaktär med en stor
grad av sannolikhet ledas tillbaka till arbetsförhållandena men i allmänhet
är det inte möjligt att avgöra, om sjukdomen ådragits i arbetet eller på
annat sätt. Det är därför nödvändigt att lämna dylika sjukdomar utanför
försäkringen. Flera olika avgränsningsmetoder är härvid tänkbara. En
metod är att liksom f. n. uppräkna de sjukdomar, som skall omfattas av
försäkringen. En annan metod är att införa ett allmänt stadgande om rätt
till ersättning vid sjukdomar, som orsakats av arbetet, men göra undantag
för vissa uppräknade sjukdomar. Dessa båda metoder kan kombineras på
olika sätt, varvid man för skilda grupper av sjukdomar kan uppställa mer
eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med
arbetet. Såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen har
ansett, att den förstnämnda metoden bör komma till användning. Förslaget
är så utformat, att sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av
ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat
tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta, skall räknas som
yrkesskador i den mån sjukdomarna är upptagna i en på visst sätt fastställd
förteckning. Även jag anser, att denna avgränsningsmetod är att
föredraga, framför allt därför att den är bäst ägnad att skapa klarhet
rörande försäkringens räckvidd. Jag kan alltså inte — såsom påyrkats i
vissa yttranden — tillstyrka, att förteckningen endast ges karaktär av vägledning
för tillämpningen eller att den kompletteras med en generalklausul
avseende andra sjukdomar än sådana som angivits i förteckningen. Båda
dessa modifikationer synes nämligen medföra behov av olika bevisregler
för olika slag av sjukdomar, vilket enligt min mening såvitt möjligt bör
undvikas.

Den nuvarande förteckningen är såsom förut nämnts intagen i själva
lagen. Detta har medfört att lagen måst ändras varje gång förteckningen
behövt kompletteras, vilket givetvis varit förenat med besvär och tidsutdräkt.
I de allra flesta fallen har kompletteringen endast inneburit bekräftelse
från de lagstiftande myndigheternas sida på att den yrkesmedicinska
vetenskapen fortskridit så långt, att ytterligare en eller flera yrkessjukdomar
kunnat särskiljas från andra hälsorubbningar och utan större
svårigheter ledas tillbaka till vederbörandes arbete. Det sakliga innehållet
i förteckningen har med andra ord hittills varit en fråga av huvudsak -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ligen medicinsk och teknisk natur, låt vara att den helt naturligt haft stor
betydelse för den ekonomiska belastningen av försäkringen. Om man såsom
jag föreslagit helt slopar förteckningssystemet beträffande ämnes- och
strålningssjukdomar, och om man vidare beträffande övriga yrkessjukdomar
utgår från principen att alla, av arbetet orsakade hälsorubbningar
bör omfattas av försäkringen i den mån detta av praktiska skäl är möjligt,
synes det knappast motiverat att längre ge förteckningen karaktär av lag.
Jag föreslår därför, att bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att inom
lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som bör upptagas i förteckningen,
och att komplettera densamma efter hand som den medicinska vetenskapen
gör det möjligt.

Förteckningen bör givetvis redan från början vara så fullständig som
möjligt. I syfte att så skulle bli fallet uppdrog Kungl. Maj :t på mitt förslag
den 17 april 1953 åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att
i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen inkomma
med förslag till förteckning. Ämbetsverken har numera inkommit
med förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall i förteckningen upptagas
i första hand de nu i YL angivna yrkessjukdomar, som inte är ämneseller
strålningssjukdomar. Som exempel kan jag nämna senknarr, skrivkramp,
vibrationsskador av tryckluftdrivna verktyg, bullerdövhet och vissa
smittsamma sjukdomar, varibland epidemiska sjukdomar hos sjukvårdspersonal.
Den angivna gruppen yrkessjukdomar föreslås vidare kompletterad
i olika hänseenden. Sålunda skulle medtagas exempelvis vissa slemsäcksutgjutningar,
vibrationsskador av även vissa andra maskiner eller
verktyg än tryckluftdrivna, den s. k. sliparsjukan samt epidemiska sjukdomar
även hos personal, sysselsatt med den allmänna hygienen inom
bl. a. sjukhus, nämligen baderskor, tvätterskor, diskerskor och städerskor.
För vissa sjukdomar, såsom tuberkulos, tand- och käkbensskada av blåsinstrument
hos musiker samt kronisk dykaresjuka, anser ämbetsverken
ytterligare utredning erforderlig. Därest riksdagen giver Kungl. Maj :t det
bemyndigande, varom jag nyss hemställt, är det min avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att utfärda en förteckning, grundad på ämbetsverkens förslag
med de kompletteringar eller ändringar i övrigt, som kan motiveras av vad
som under remissbehandling av sistnämnda förslag eller eljest framkommer.

Jag övergår härefter till att behandla några spörsmål, som rör den
försäkrings medicinska bedömningen av tveksamma
skadefall.

Socialvårdskommittén har i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag
upptagit en s. k. bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet, huruvida
en viss åkomma förorsakats av olycksfall, skall anse så vara förhållandet,
såvida inte övervägande skäl måste anses tala däremot. Denna regel ■—
som enligt förslaget skall tillämpas även beträffande andra yrkesskador

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

än sådana som uppkommit genom olycksfall, dock inte beträffande sådana
hudsjukdomar som skulle ersättas enligt generalklausulen — har varit
föremål för mycket delade meningar i remissyttrandena, och socialförsäkringsutredningen
har sedermera föreslagit, att regeln slopas, vilket i sin
tur givit upphov till nya meningsskiljaktigheter.

Då hithörande spörsmål diskuteras synes det vara av vikt att hålla i
minnet, att det f. n. i princip åligger vederbörande försäkringsinrättning
att införskaffa all den utredning, som erfordras för att en ersättningsfråga
skall kunna avgöras på ett riktigt sätt. Inrättningen får alltså inte
nöja sig med ofullständiga uppgifter från den skadades sida utan måste
draga försorg om att det material, som skall läggas till grund för bedömningen,
blir så fylligt och allsidigt som rimligen kan fordras. Även vid
prövningsförfarandet i försäkringsrådet tillämpas denna s. k. undersökningsprincip.
Den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln är inte
avsedd att på något sätt rubba denna princip, som även enligt min mening
fortfarande hör gälla.

När det gäller de faktiska omständigheterna kring ett påstått skadefall
godtages f. n. den skadades uppgifter, såvida det inte föreligger anledning
att tvivla på dem. Så bör ske även i fortsättningen. Endast i den mån det
finnes skäl att misstänka, att den skadades uppgifter är oriktiga eller vilseledande,
bör således vederbörande försäkringsorgan låta utreda vad som
verkligen passerat. Det ligger i sakens natur, att full bevisning härom inte
alltid kan erhållas, och för ersättningsrätt synes ej heller böra krävas mera
än att det efter utredningen inte längre finns anledning att tvivla på den
skadades uppgifter. Av vad nu anförts följer, att man enligt min mening
— såvitt avser de yttre omständigheterna kring ett skadefall -— i fortsättningen
bör följa samma bedömningsprinciper som hittills.

Principen att försäkringsorganen är skyldiga att sörja för fullständig
utredning bör naturligen liksom f. n. gälla även beträffande medicinska
frågor. För bedömningen av dylika frågor är till försäkringsorganen knutna
experter inom olika grenar av läkarvetenskapen men även utomstående
expertis anlitas i den mån det behövs. För att få en så klar bild av sjukdomen
och dess orsaker som möjligt är det i många fall av vikt att upplysningar
inhämtas även från andra personer och särskilt betydelsefullt
är att hänsyn tages till de uppgifter, som lämnas av behandlingsläkaren
samt den skadades arbetsledning och arbetskamrater.

Även om det är väl sörjt för att avgörandena grundas på ett så fylligt
utredningsmaterial som möjligt, inträffar det likväl ibland, att full klarhet
ej kan vinnas, huruvida medicinskt orsakssamband föreligger mellan
å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall, en mekanisk påfrestning
i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och å andra sidan
ett föreliggande sjukdomstillstånd. Den nuvarande lagstiftningen innehåller
inga bestämmelser om vilka krav som bör uppställas för att dylikt

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

samband skall anses föreligga, men enligt vad försäkringsrådet upplyst
kräves i praxis inte mera än att samband är sannolikt. Det är också fullt
naturligt, att man i frågor av denna natur inte rätt gärna kan fordra att
bevisningen är fullt bindande. Även i fortsättningen synes bedömningen
därför böra ske på grundval av vad som är sannolikt. Ersättning bör
sålunda utgå, om sannolikheten talar för medicinskt samband mellan
t. ex. en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras om
sannolikheten talar mot dylikt samband. Något utrymme för tillämpning
av den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln finnes inte i dessa
fall och det torde inte heller ha varit kommitténs mening att de skulle
bedömas på annat sätt än som nu sker. Bevisregeln synes i stället ta
sikte på sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband
väger så jämnt, att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad
som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Genom att upptaga bevisregeln
i lagförslaget har kommittén velat få fastslaget, att dylika fall bör
avgöras till de försäkrades förmån, vilket enligt kommitténs mening skulle
innebära en uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna. För
egen del har jag svårt att inse, att en bevisregel av denna begränsade innebörd
skulle vara ägnad att inge betänkligheter, och då dessutom sociala
skäl talar för regeln anser jag, att kommitténs förslag bör genomföras. Det
förtjänar påpekas, att bevisregeln till följd av samordningen med sjukförsäkringen
får betydligt mindre praktisk betydelse än kommittén haft anledning
att räkna med. Genom samordningen utmönstras nämligen från
yrkesskadeförsäkringen en mängd smärre skador, som kan vara svåra att
bedöma ur nu förevarande synpunkt, och kvar står endast de relativt sett
fåtaliga fall, i vilka vederbörande inte är återställd vid samordningstidens
utgång. Dessa fall torde i stor utsträckning vara av sådan karaktär, att de
kan bedömas utan att bevisregeln behöver tillämpas.

Försäkringsorganen har inte sällan att taga ståndpunkt till ersättningsanspråk
i anledning av s. k. ryggskott och andra ryggåkommor,
som givit sig till känna i samband med att vederbörande varit utsatt för
olycksfall eller annan påfrestning i arbetet. Eftersom dylika åkommor kan
uppstå även utan någon påvisbar yttre anledning och den medicinska
vetenskapen ännu ej klarlagt, vilken roll fysiska påfrestningar spelar som
orsaksmoment, är sambandsbedömningen i dessa fall ofta mycket vansklig.
Det inträffar därför ej sällan, att resultatet ej motsvarar vad som för
lekmannen framstår som mest naturligt. Sedan samordningen genomförts,
kommer emellertid bedömningssvårigheterna att minska högst avsevärt.
Orsaken till en ryggåkomma behöver nämligen då klarläggas endast i de
fall, där ersättning från yrkesskadeförsäkringen kommer i fråga efter
samordningstidens utgång. Dessa fall — där i allmänhet klarläggandet
av uppkomstanledningen är även ur medicinsk synpunkt mera angeläget
än vid de mera kortvariga skadefallen — bör bedömas efter samma regler

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som föreslagits för skador av annat slag, d. v. s. i första hand med hänsyn
till vad som är mest sannolikt och i andra hand med tillämpning av den
föreslagna bevisregeln. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten
av att de organ, som har att tillämpa försäkringen, noga följer läkarvetenskapens
utveckling på yrkesmedicinens område och vid sin bedömning
tar hänsyn till de nya rön, som kan vinnas. Inte minst i fråga om
ryggsjukdomarna pågår f. n. ett intensivt forskningsarbete, som måhända
kan ge betydelsefulla resultat.

Vad jag nu anfört angående bedömningen av ryggåkommor äger motsvarande
tillämpning beträffande vävnadsbristningar och de andra åkommor,
som exemplifierats i försäkringsrådets yttrande över socialvårdskommitténs
förslag.

Vad härefter beträffar frågan om ersättningsrätten vid sa mverkande
orsak smoment och vissa s. k. indirekta
skador, är det klart, att frågan inte ligger till på samma sätt inom en
obligatorisk yrkesskadeförsäkring som inom en privat olycksfallsförsäkring.
Inom sistnämnda försäkring föreligger ju möjlighet att genom avtal
begränsa ansvarigheten på ett eller annat sätt, när åkomman står i orsakssammanhang
med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. För den
sociala olycksfallsförsäkringen har det däremot ansetts naturligt att ersättning
skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om
påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den skadade var behäftad
med sjukdom eller sjukdomsanlag. Sistnämnda princip anser jag
självfallet skola tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen.
Det synes mig emellertid inte låta sig göra att genom närmare lagbestämmelser
lösa detta och övriga hithörande problem.

Den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Gällande bestämmelser.

Enligt gällande bestämmelser beräknas sjukpenning, invaliditets- och
efterlevandelivräntor in. in. i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst.
Därmed förstås enligt huvudregeln i 9 § ÖL den avlöning som
den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av
arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Huvudregeln
suppleras av föreskrifter om skälighetsprövning under vissa, ofta förekommande
omständigheter. Enligt dessa föreskrifter gäller, att när den skadade
under någon tid av året icke använts till arbete av arbetsgivaren,
avlöning för den tiden skall beräknas till belopp, som prövas skäligt med
hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare
av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid
olycksfallet; om emellertid avlöningen för arbete inom den skadades yrke

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning
för tiden i fråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn
därtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna. Skälighetsprövning
skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under
någon tid av året varit väsentligt högre eller lägre än den vanliga samt
när den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till
det arbete, i vilket olycksfallet inträffade. Om den skadade vid tiden för
olycksfallet inte fyllt 21 år, får arbetsförtjänsten vid bestämmande av
sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta inte beräknas
till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn
till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas
ha kommit att åtnjuta vid sagda ålder, om olycksfallet inte hade inträffat.
Den årliga arbetsförtjänsten får ej i något fall fastställas till lägre belopp
än 900 kr. och icke till högre belopp än 7 200 kr.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén framhåller, att de nuvarande bestämmelserna i vissa avseenden
är oklara. Beträffande de praktiska resultaten av bestämmelserna
anför kommittén följande.

Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året
närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att
han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre ansvar),
lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan
till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror förändringen
däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning
(t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna
avlöningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för beräkningen.

Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men
tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbetsgivaren
normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsförtjänsten
blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbetsgivare
under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda
vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställning
eller icke. Vad som skall förstås med »fast anställning» är emellertid
avsevärt oklart. Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika innebörd.
I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade
betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen
skulle vara.

Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehålen
bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda avlöningen
till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot
vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat,
innehaft en bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan
icke i beräkning.

Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till
arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar tages
hänsyn till lärlingstidens längd, hur lång tid utbildningen pågått, lönevillkoren
under olika delar av utbildningstiden, utlärd arbetares lön in. in.
Om lärlingstidens slut icke är nära förestående, beräknas arbetsförtjänsten
i regel till en efter omständigheterna större eller mindre del av utlärd
arbetares avlöning, ej till hela beloppet av denna. Den sålunda beräknade
arbetsförtjänsten lägges till grund för storleken av såväl sjukpenning som
livränta. Härav följer att en relativt hög sjukpenning kan komma att utgå
även till en lågt avlönad lärling.

Kommittén diskuterar härefter frågan, vilka principer som bör tillämpas
för att få fram en så rättvis beräkning av ersättningsunderlaget som möjligt.
I stället för att basera beräkningen på den skadades inkomstförhållanden
vid tiden för skadans inträffande vore det enligt kommitténs mening
teoretiskt riktigare att utmäta ersättningarna i förhållande till den
inkomstförlust, som skadan faktiskt visar sig ha medfört under olika tider.
Det torde emellertid kunna fastslås, att en sådan beräkningsmetod skulle
vara alltför vansklig. Att erhålla tillförlitlig utredning om vilken arbetsinkomst
den skadade hade kunnat påräkna under den närmaste tiden efter
skadans inträffande skulle väl vara möjligt beträffande personer med
fasta .anställnings- och inkomstförhållanden men skulle ofta vara ogörligt
beträffande personer med varierande sysselsättningar och inkomster.
I mera långdragna fall skulle man ha att tid efter annan undersöka,
vilken inkomst den skadade skulle ha kommit att åtnjuta, om skadan
ej inträffat. Att med någon säkerhet bedöma detta måste i de flesta fallen
vara omöjligt, i synnerhet när skadan medfört höggradig invaliditet eller
lett till döden. I de lindrigare fallen och någon gång även i svårare fall
skulle man väl kunna komma fram till en någorlunda rimlig uppskattning
av den faktiska inkomstförlusten, men detta skulle kräva en vidlyftig
utredningsapparat. En mycket viktig omständighet vore också, att den
skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation skulle
kunna minskas, om ersättningarnas storlek utmättes efter den faktiska
inkomstminskningen. Man kunde tänka sig en anordning, som innebure,
att ersättningsunderlaget skulle omprövas efter någon tids förlopp eller vid
någon ny fas i skadans utveckling —■ t. ex. när jämkningssituation eller
definitiv invaliditet inträdde — så att den försäkrades dåvarande årliga
arbetsförtjänst bleve bestämmande för den fortsatta ersättningens storlek,
törsåvitt arbetsförtjänsten då vore större än den förut beräknade. Denna
medelväg mellan de nuvarande ersättningsgrunderna och den nyss avvisade
metoden med periodiska uppskattningar av den faktiska inkomstförlusten
skulle icke motverka de skadades intresse av att göra det bästa
av sin situation; tvärtom skulle ersättningen bli större om de hade förskaffat
sig större arbetsförtjänst efter skadan. Men man skulle på detta
sätt komma att tillgodose de lindrigt skadade bättre än de svårt skadade,
vilket uppenbarligen icke vore motiverat. Ett tungt vägande skäl för att

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

de nuvarande huvudgrunderna för ersättningsunderlagets beräkning borde
bibehållas vore också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande inte
gärna vore möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i framtiden.
På grund av det nu anförda hade kommittén vid utformandet av
sitt förslag till bestämmelser på denna punkt utgått från att beräkningen
fortfarande skall i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållanden
vid tiden för skadefallet.

Med denna utgångspunkt föreslår kommittén som huvudregel, att den
försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses utgöra det belopp, vartill
hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Enligt
kommitténs mening lämnar denna huvudregel tillräcklig ledning i de fall
av vanlig beskaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en
stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den försäkrade
ej har stadigvarande anställning eller då han vid sidan av lön
från sådan anställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kompletterande
föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är tillfälligt
eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under
hänsynstagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista
tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande.

Kommittén anför härom.

I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den förändringen,
att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under
senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. m. Detta
kommer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom inträffade
ändringar i lönenivån kunna nödvändiggöra omräkningar av den
försäkrades i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de
tolv senaste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emellertid
systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i allmänhet
icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några
avgörande administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifrågavarande,
i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräkningsgrunderna.

Vad angår frågan, i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till inkomst
av bisysslor, är enligt kommitténs mening de nuvarande reglerna
härom irrationella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna inkomster
av stadigvarande bisysslor liksom man nu räknade med inkomst
av återkommande övertidsarbete. Vid sammanräkning av inkomster från
sysselsättningar av olika slag borde emellertid den sammanlagda inkomsten
under varje månad icke upptagas till högre belopp än som motsvarade
inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från
vilken den högsta inkomsten härflöte. Genom denna regel syntes arbete
i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvudsysslan.
Enligt 7 § i allmänna arbetstidslagen finge arbetsgivare utom i
vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 tim -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

mar under loppet av ett kalenderår eller, om ytterligare eftergift på grund
av trängande behov meddelades av arbetarskyddsstyrelsen, högst 350 timmar
under kalenderåret. Övertidsarbete vore vanligen avsevärt bättre avlönat
än annat arbete.

Enligt förslaget skall inkomst av förvärvsarbete för
egen räkning ej få beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning
för liknande arbete för annans räkning.

Kommittén finner det tveksamt, om hushållsarbete i hemmet
bör likställas med förvärvsarbete och hur inkomsten i så fall bör beräknas.
Omfattningen av hemsysslorna kunde vara mycket varierande alltefter
familjemedlemmarnas antal, deras medverkan i hushållsarbetet och andra
omständigheter. Vidare vore att märka, att skadorna vanligen icke torde
medföra lika stora ekonomiska konsekvenser i fråga om bisysslor som
beträffande förvärvsarbete i allmänhet. Hemsysslor och annat arbete i
hemmet kunde ofta fullgöras helt eller delvis, även när skadan hindrade
annat arbete. Bestående invaliditet -—- denna vore i de flesta fallen låg —
torde också ha mindre betydelse för bisysslor än för annat arbete. Enligt
10 § lagen om allmän sjukförsäkring räknades hushållsarbete, som make
utförde i hemmet, icke såsom förvärvsarbete. Denna bestämmelse hade tillkommit
på grund av att det mötte stora svårigheter att åstadkomma nöjaktig
sjukkontroll för gifta kvinnor utan förvärvsarbete utom hemmet.
Vid tillämpningen av ÖL däremot toges hänsyn till hushållsarbete vid
beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för gift kvinna, som icke hade
avlönat arbete året om.

Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag, att hushållsarbete i
hemmet skall likställas med förvärvsarbete för egen räkning, dock endast
om hushållsarbetet utgör eu väsentlig del av den försäkrades sysselsättning.

Enligt kommittén erfordras även i fortsättningen en regel om skälighets
pr övning i speciella fall. Bestämmelsen har givits det
innehållet, att om övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat
särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning
enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten i stället skall bestämmas
till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Denna
skälighetsberäkning — anför kommittén — kunde givetvis inte syfta till
att arbetsförtjänsten skulle beräknas efter den reella, av framtida omständigheter
beroende inkomstförlusten, utan finge endast det begränsade
syftet att möjliggöra ett hänsynstagande till någon i det särskilda fallet
föreliggande omständighet, som skäligen borde beaktas men inte tillhörde
de i övriga regler angivna faktorerna.

För dem, som skadas vid yrkesutbildning, och över
huvud taget för yngre personer behövs enligt kommitténs
mening nya regler. För lärlingar och jämförliga kunde det vara rimligt,

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares lön, under det
att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska inkomst vid tiden
för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöjning vid långvarigt
sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kunde
dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd
arbetare vore alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelning av
arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid vore mycket olika
på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälighetsprövning vid
fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar och andra, som
icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst
torde vara att ersätta de nuvarande reglerna angående lärlingar och underåriga
med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för
unga skadade skulle på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av framtida
ersättningar. Kommittén föresloge därför, att ersättningar i åldrarna
18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skulle beräknas efter den
arbetsinkomst, som den skadade med hänsyn till arten av sitt arbete
vid tiden för olycksfallet kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års
ålder. Eftersom unga skadade hade särskilt stora möjligheter till anpassning
och tillvänjning, funnes det goda skäl att icke låta uppräkningsreglerna
gälla i full utsträckning vid de lägsta invaliditetsgraderna. På
grund härav borde uppräkning av arbetsförtjänsten över 3 600 kronor
ej ske, när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än en fjärdedel.
Nämnda belopp motsvarade det i 1950 års militärersättningsförordning
stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst.

De nu angivna reglerna rörande unga skadade anses ej kunna tillämpas
för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller
med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern i fråga kunde
ju då bli minimibeloppet (900 kr.). För dessa fall föreslås den årliga arbetsförtjänsten
under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den inkomst,
som den skadade antagligen kunnat påräkna om han ägnade sig
åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. Någon bestämmelse
på denna punkt återfinnes dock inte i kommitténs lagtextförslag.

Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans
inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt förslaget
beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna
vid nämnda ålder.

För att undvika stötande resultat för ett visst specialfall, nämligen
efterlevandelivränta efter invalid, föreslår kommittén en
särregel. Enligt denna skall vid bestämmande av sådan livränta såsom
inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i anledning
av tidigare skada åtnjöt jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller
annan författning eller på grund av Konungens förordnande.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Beträffande sjukdomar, som ej förorsakas av olycksfall, bör enligt kommittén
som allmän regel gälla, att skadan anses ha inträffat den dag då
sjukdomen yppades. I en del fall, framför allt vid silik os och vissa
andra yrkessjukdomar, förekommer det emellertid att lång tid
förflyter mellan sjukdomens yppande och ersättningsrättens aktualiserande
genom nedsättning av arbetsförmågan. Kommittén har beaktat detta och
föreslagit en bestämmelse av innehåll, att när det farliga arbetet avbrytes
först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten
vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får beräknas
till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen hade
yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

I kommitténs förslag har minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens
beräkning upptagits till oförändrat 900 kr., medan maxi m ibeloppet
föreslagits höjt från 7 200 kr. till 9 000 kr.

Slutligen förordar kommittén en automatisk reglering av
maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten för
den händelse att en avsevärd ändring i levnadskostnaderna inträffade.
Bestämmelsen föreslås utformad sålunda, att om de allmänna levnadskostnaderna
ett visst år både under mars och juni utvisade ökning eller
minskning med minst tio procent i förhållande till läget i juni året före
yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, maximibeloppet för den årliga
arbetsförtjänstens beräkning skulle från och med följande årsskifte
ökas eller minskas med motsvarande hela tiotal procent. Däremot svarande
ändringar skulle vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skulle fastställas
av Konungen.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Beträffande frågan om de principer, som bör vara vägledande för att
man skall ernå en så rättvis beräkning av ersättningsunderlaget som
möjligt, har kommitténs uttalande i allmänhet lämnats utan erinran. Tre
reservanter i försåkringsrådet framhåller emellertid, att det visserligen
vore önskvärt, att den årliga arbetsförtjänsten kunde bestämmas efter
lönenivån vid tiden för olycksfallet, men att det inte torde vara möjligt
att vid varje tidpunkt med någon grad av sannolikhet fastställa, i vilken
omfattning under ett år tillbaka ändringar i lönenivån inom olika verksamhetsgrenar
inträtt. Det administrativa besväret torde bli så stort, att förslaget
inte ginge att genomföra. Därför borde liksom hittills arbetsförtjänsten
under olycksfallsåret läggas till grund utan hänsynstagande till förändringarna
i lönenivån.

Borgarrådsberedningen i Stockholm anför, att om hänsyn skall kunna
tagas till löneändringar under det senaste året genom kollektivavtal m. m.,
så måste en enkel generell korrigeringsmetod konstrueras. Om så ej kunde

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ske, borde nuvarande system med årsinkomst baserad på den verkliga inkomsten
under året bibehållas.

Enligt försäkringsrådet (majoriteten) är det i princip riktigt att ansluta
beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten till den skadades inkomststatus
vid tidpunkten för olycksfallet. Tillämpningssvårigheterna måste dock i
många fall bli avsevärda. Man borde tillämpa en mera schablonmässig
beräkning än kommittén förordat. Ej heller riksförsäkringsanstalten säger
sig ha några principiella erinringar mot de föreslagna huvudreglerna för
arbetsförtjänstens beräkning. Anstalten ställer sig dock tveksam i fråga
om möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande praktisk tillämpning
av bestämmelsen att vid tillfälligt arbete in. m. hänsyn skall tagas till lönenivån
vid tiden för olycksfallet. Synnerligen stor vikt måste fästas vid de
praktiska synpunkterna. Så hade enligt anstaltens mening ej skett i kommitténs
förslag.

Kommitténs förslag i fråga om hänsynstagande till bisysslor har
från några håll rönt kritik. Svenska arbetsgivareföreningen anser det visserligen
vara en riktig princip, att hänsyn skall tagas till den försäkrades
samtliga avlönade anställningar, men förordar dock liksom Svenska lantarbetsgivareföreningen
att man vid sammanräkningen skall bortse från helt
tillfälliga bisysslor, t. ex. några dagars extraarbete för att hjälpa en närstående.

Riksförsäkringsanstalten säger sig icke ha något att erinra mot att bisysslor
i skälig utsträckning likställes med övertidsarbete. Men anstalten
avstyrker bestämt den föreslagna maximeringsregeln om 230 timmar i
månaden och framhåller, att beräkningar av arbetsförtjänsten månad för
månad skulle kräva ett utredningsarbete, som skulle på ett orimligt sätt
tynga skaderegleringen. Begränsning av arbetsförtjänsten i sådana fall,
som här avsåges, borde i stället ske efter vad med hänsyn till omständigheterna
kunde anses skäligt.

Efter att starkt ha betonat de administrativa svårigheter, som de föreslagna
reglerna skulle medföra, framhåller försäkringsrådet, att sjukpenning
och livränta avser att med viss reduktion täcka det genom skadan
uppkommande inkomstbortfallet. Enär några vägande skäl inte kunde
anföras mot att den skadades hela arbetsförtjänst medtoges, borde enligt
försäkringsrådets mening maximeringsregeln ej inflyta i den nya lagen.
Landsorganisationen ger uttryck åt samma uppfattning.

Förslaget att med förvärvsarbete för egen räkning likställa hushållsarbete
i hemmet, om detta arbete utgör en väsentlig del av den
försäkrades arbete, avstyrkes bestämt av Svenska arbetsgivareföreningen,
som anser det vara med avgiftssystemet oförenligt att arbetsgivare, som
sysselsätter kvinna i deltidsarbete, skall nödgas erlägga en premie, som avser
ersättning även för beräknad utgift för hushållsarbetet i den försäkrades

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

hem. Skånes handelskammare ställer sig tveksam till förslaget i denna del
och betonar risken för överförsäkring. Handelskammaren i Gävle befarar,
att särskilt i fråga om hushållsarbete i hemmet stora svårigheter måste
möta när det gäller att bestämma inkomst av bisyssla. Vissa normer för
sådan värdering måste under alla förhållanden uppställas.

Inom försäkring srådet har majoriteten lämnat förslaget på denna punkt
utan erinran. Tre reservanter anser dock, att hushållsarbete i hemmet bör
likställas med förvärvsarbete endast om vederbörandes familj är så stor,
att detta medför väsentligt hinder för förvärvsarbete.

Reglerna om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för dem, som
skadas vid yrkesutbildning, och över huvud taget för yngre
personer har närmare diskuterats i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande.
Införandet av de båda nya åldersgränserna (18 och 25 år) innebär
enligt anstalten att skaderegleringen kompliceras. Beräkningarna måste inte
sällan bli osäkra. Anstalten anser sig dock inte böra motsätta sig denna
ändring, som kunde anses vara sakligt motiverad särskilt för invaliditetsfallen.
De nuvarande reglerna medförde, att relativt höga sjukpenningar utginge
till oavlönade eller lågt avlönade lärlingar och till elever vid anstalter
för yrkesutbildning. Rektorer vid sådana anstalter hade vid flera tillfällen
vänt sig mot att sjukpenning utgivits till elever. Flertalet skadefall vore
så lindriga, att de i allmänhet inte torde medföra något egentligt avbräck
i utbildningen. Att göra sjukpenningrätten och sjukpenningens storlek
beroende av att skadan faktiskt medförde ett avsevärt avbräck i utbildningen
vore av praktiska skäl inte möjligt. En godtagbar lösning syntes
vara, att den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden alltid beräknades
under hänsynstagande till vilken inkomst den skadade vid resp.
åldrar kunde påräkna av förvärvsarbete, om han inte ägnade sig åt utbildningen.
Härvid krävdes emellertid en särskild anordning, förslagsvis
28 dagars karenstid, beträffande elever vid anstalter för yrkesutbildning.
Den föreslagna bestämmelsen, att arbetsförtjänsten inte skulle få uppräknas
över 3 600 kr. när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än 1/4,
avstyrktes. Mot detta förslag kunde invändas att mycket stora skillnader
skulle kunna uppkomma mellan ersättningar vid t. ex. 20 och 25 % invaliditet;
vilken invaliditetsgrad som vore den riktiga kunde emellanåt
vara svårt att bedöma. Möjligheterna till anpassning och tillvänjning borde
beaktas vid invaliditetsbedömningen men inte få inverka vid fastställandet
av den årliga arbetsförtjänsten.

Försäkringsrådet uttalar, att de föreslagna lagbestämmelserna väl passade
för de arbetstagare, som senast vid 25 års ålder uppnått full lön i sitt
yrke. Däremot reglerade de inte förhållandet för dem som först efter
nämnda ålder uppnådde slutlön eller som vid denna ålder på grund av
långvarig utbildning ännu inte erhölle lön över huvud taget. Det vore ej

129

Kungl. Maj:ts proposition nr BO.

riktigt att för dem som underginge långvarig yrkesutbildning utan lön eller
med låg lön den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden skulle
beräknas efter den inkomst, som den skadade antagligen hade kunnat påräkna
om han ägnade sig åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen.
Den skadade måste då bli överkompenserad. Då de av kommittén
föreslagna övriga reglerna om den årliga arbetsförtjänsten inte
vore tillämpliga, måste prövning ske enligt den föreslagna bestämmelsen
om skälighetsprövning i speciella fall, ehuru kommittén inte tänkt sig
detta. Regeln om skälighetsprövning borde då ändras så, att den årliga
arbetsförtjänsten för samma skada kunde beräknas till olika belopp under
olika perioder. Skulle denna bestämmelse inte tillämpas i hithörande fall,
borde dessa regleras genom en särskild bestämmelse.

Jämväl riksförsåkringsanstalten drager i detta sammanhang fram den
föreslagna regeln om skälighetsprövning och understryker, att vidsträckt
utrymme måste finnas för en dylik prövning, så att rimlig hänsyn alltid
kunde tagas till omständigheter av olika slag.

Den av kommittén föreslagna särbestämmelsen om att vid beräkning
av efterlevandeliv ränta efter invalid ersättning på grund
av tidigare kroppsskada i vissa fall skall likställas med arbetsinkomst
avstyrkes av fyra reservanter inom försäkringsrådet, vilka framhåller bl. a.
att invaliditetslivränta mången gång utgår med betydligt högre belopp än
som motsvarar den förlorade arbetsförtjänsten samt att anledning saknas
att ge ersättning av ifrågavarande slag en särställning framför andra inkomster
utöver arbetsinkomst, t. ex. pension som änka förlorar genom
makens död. Även riksförsåkringsanstalten avstyrker ifrågavarande bestämmelse.
Enligt anstalten skulle i de flesta dödsfallsärenden, där den
föreslagna regeln bleve tillämplig, någon inkomstminskning på grund av
den tidigare skadan sannolikt inte kunna påvisas, varför uppräkning av
den årliga arbetsförtjänsten i dessa fall vore oberättigad. Sådan uppräkning
torde enligt anstaltens mening i själva verket vara befogad endast i
ett ringa antal fall. I fall som här avsåges borde skälighetsprövning tilllämpas.

Förslaget beträffande fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten vid
silikos och vissa andra yrkessjukdomar tillstyrkes av
riksförsåkringsanstalten samt Socialförsäkringsbolagens förening. Föreningen
påpekar dock, att bestämmelsen kan få till följd att ett intresse uppkommer
för den sjuke att gå kvar i farligt arbete längre än vad som vore
önskvärt med hänsyn till risken för förvärrande av sjukdomen. Även försäkringsrådet
godtager förslaget men framhåller dels att en tredje tidpunkt,
till vilken inkomstberäkningen kunde knytas, vore tänkbar, nämligen det
tillfälle då den försäkrade avbryter ett icke farligt arbete till vilket han
— kanske för flera år sedan — övergått från farligt arbete, och dels att
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr BO.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

liknande situation som vid ifrågavarande sjukdomar kan föreligga även
vid olycksfallsskador (t. ex. sideros) samt vid försämring av skador.

Landsorganisationen har tagit upp frågan om ytterligare ett undantag
från regeln att inkomstförhållandena vid skadans inträffande skall vara
avgörande. Organisationen föreslår nämligen, att en bestämmelse meddelas
om att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstförhållandena
vid tiden för recidivet, och inte såsom hittills efter inkomsten vid
liden för primärolycksfallet. Praxis hade på denna punkt ofta lett till
mycket stötande resultat.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningen har tagit ställning till hithörande frågor endast såvitt avser
den årliga arbetsförtjänstens maximum och spörsmålet om indexreglering.

Utredningen förordar att maximibeloppet höjes till 15 000 kr.
Till motivering härför åberopas storleken av det lägsta belopp, vid vilket
enligt utredningens förslag den högsta sjukpenningen utgår — 14 000 kr.
— och bredden av det sista slutna sjukpenningintervallet (14 000 — 12 000
= 2 000 kr.).

En automatisk reglering av maximum avstyrkes av utredningen,
som härom anför:

Utredningens förslag i fråga om botten i det högsta sjukpenningintervallet
samt maximum för den årliga arbetsförtjänsten vid livränta innebär
mer än en fördubbling av nu gällande belopp. Arbetsinkomsten hos det
stora flertalet arbetstagare ligger betydligt under de föreslagna gränsbeloppen.
Med hänsyn härtill är en regel om automatisk anpassning av
nämnda belopp väsentligt mycket mindre påkallad, än om gränsen sattes
vid exempelvis 10 000 kr. Härtill kommer att frågan om en automatisk
indexreglering av nämnda maximibelopp inte synes böra ses isolerad utan
böra bedömas i samband med frågan om indextillägg å fastställda ersättningar.
I detta sammanhang må nämnas, att riksförsäkringsanstalten den
14 mars 1952 erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att pröva, huruvida ej olika
kategorier, som uppbär ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller
annan form bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Utredningen
förordar, att bestämmelser om automatisk ändring av ifrågavarande
gränsbelopp inte intages i yrkesskadeförsäkringslagen.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Förslaget att höja maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänsten till
15 000 kr. lämnas allmänt utan erinran. Beträffande frågan om en automatisk
reglering i detta hänseende torde i flertalet yttranden ha ansetts
att detta spörsmål, av skäl som utredningen anfört, kommit i ett sådant
förändrat läge, att särskilt yttrande över utredningens förslag i denna del ej
synts påkallat.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Den nuvarande lagstiftningen på detta område bygger på inkomstbortfallsprincipen,
i det att såväl sjukpenning som livränta fastställes i förhållande
till den skadades arbetsförtjänst. Genom den beslutade omläggningen
av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen har berörda princip
accepterats även för denna försäkrings del. Då sjukförsäkringen skall
övertaga regleringen även av alla de kortvarigare olycksfallen och vidare
sjukförsäkringens sjukpenningskala principiellt skall tillämpas även inom
den nya yrkesskadeförsäkringen, kan man fråga sig om det är motiverat att
ha särskilda regler om arbetsförtjänstens bestämmande inom yrkesskadeförsäkringen
och om man inte kunde låta sjukkassornas beslut rörande inplacering
i sjukpenningklass utan vidare bli avgörande även för ersättningarna
från yrkesskadeförsäkringen. Socialförsäkringsutredningen har
inte närmare behandlat denna fråga, men av utredningens betänkande framgår,
att utredningen räknat med att särskilda regler i detta hänseende,
d. v. s. om arbetsförtjänstens beräkning, skall finnas inom yrkesskadeförsäkringen.
Jag är av samma uppfattning. Inom sjukförsäkringen är det
nämligen — om bortses från den lägsta sjukpenningklassen — endast årsinkomsten
av tjänst som medräknas vid fastställandet av den sjukpenningklass
medlemmen obligatoriskt skall tillhöra. Inkomsten av annat förvärvsarbete,
t. ex. i eget jordbruk eller i egen verkstad, har inom sjukförsäkringen
betydelse — förutom för själva tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen
-— endast för frågan om vilken tilläggssjukpenning vederbörande högst får
frivilligt tillförsäkra sig. Inom yrkesskadeförsäkringen däremot får den
skadade sedan gammalt tillgodoräkna sig även inkomst av arbete i egen
rörelse. Att slopa särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen skulle
alltså innebära en väsentlig försämring av denna försäkring för dem som
har inkomst av såväl lönearbete som egen rörelse. Härtill kommer att det
inom yrkesskadeförsäkringen inte sällan blir fråga om livsvariga ersättningar
eller dödsfallsersättningar, varför för denna försäkrings del föreligger
ett behov av specialbestämmelser för vissa grupper av befolkningen,
bl. a. minderåriga och sådana som skadas under yrkesutbildning.

Inom den nuvarande olycksfallsförsäkringen fastställes den skadades
årliga arbetsförtjänst i allmänhet med hänsyn till hans faktiska arbetsinkomstförhållanden
under ett år, räknat tillbaka från olycksfallsdagen.
Socialvårdskommittén har föreslagit, att den försäkrades årliga arbetsförtjänst
i princip skall beräknas med utgångspunkt från hans inkomstförhållanden
vid tiden för skadefallet. Enligt den av kommittén föreslagna
huvudregeln skall arbetsförtjänsten anses utgöra det belopp, vartill vederbörandes
arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet uppgår för år räknat.
Enligt en kompletterande regel skall man vid beräknande av inkomst av
arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året,
taga hänsyn till den försäkrades sysselsättning och arbetsförtjänst under

132

Kungi. Maj:ts proposition nr C>0.

ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, och till lönenivån vid tiden för
olycksfallet. I förhållande till vad nu gäller innebär förslaget framför allt
den ändringen, att hänsyn skall tagas till löneändringar, som under det
senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. in.

Jag ansluter mig principiellt till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende.
Den tanke, som uppbär kommitténs förslag, synes mig emellertid
häst kunna komma till uttryck genom en huvudregel av innehåll, att
såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses det belopp, vartill
hans inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående sjukdom, tillfälligt
övertidsarbete eller annan särskild omständighet, vid tiden för skadans
inträffande kan antagas uppgå för år räknat.

Såvitt angår de stadigvarande anställda vållar en dylik regel om hänsynstagande
till lönenivån vid olyckstillfället inga svårigheter. När det
gäller att för en skadad, som haft en tillfällig anställning, uppskatta det
belopp, vartill hans årsinkomst av förvärvsarbete kan antagas uppgå vid
tiden för olycksfallet, bör man i första hand söka hämta ledning i vederbörandes
sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna
före olycksfallet. Har förhållandena under den tiden varit onormala, bör
man ta hänsyn även till förhållandena under åren närmast förut. Även antaganden
— grundade på omständigheterna vid tidpunkten för olycksfallet
— rörande vad den skadade skulle ha sysslat med, om olycksfallet
inte hade inträffat, kan vara av betydelse för avgörandet av hans inkomstsituation
vid olyckstillfället. Därest under det sista året inom den verksamhet,
där den skadade haft sin sysselsättning, lönenivån höjts, bör en
uppräkning ske av det belopp vartill man eljest skulle ha kommit. Av
praktiska hänsyn torde skälighetsbedömning i större eller mindre utsträckning
inte kunna undgås; och de belopp, inför vilka man anser sig
böra stanna, kan naturligen inte alltid göra anspråk på att uppfylla kravet
om absolut riktighet.

Mot de nuvarande reglerna om den utsträckning, vari hänsyn skall tagas
till inkomst av bisysslor, har rests en enligt min mening berättigad
kritik. Om den skadade — förutom att han har fullt arbete i en
huvudsysselsättning — innehar en bisyssla, medräknas inkomsten av denna
i vissa fall men inte i andra. Sålunda medräknas den, om bisysslan är
stadigvarande, t. ex. återkommande övertidsarbete, och sker för samme
arbetsgivares räkning. Inkomsten medräknas däremot inte när bisysslan
hänför sig till en annan arbetsgivare. Socialvårdskommittén har föreslagit
att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas. En viss begränsning
anses dock böra slce, nämligen på det sättet att vid sammanräkning av inkomster
från sysselsättningar av olika slag den sammanlagda inkomsten
under varje månad ej skall upptas till högre belopp än som motsvarar
inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken
den högsta inkomsten härflyter. Under remissbehandlingen har förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 133

att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas allmänt gillats, och
jag ansluter mig till detsamma. Dock bör man — såsom framgår av den av
mig förordade huvudregeln — bortse från inkomst av helt tillfällig bisyssla.

I några remissyttranden har man vänt sig mot den av kommittén föreslagna
begränsningen genom 230-timmarsregeln. Denna regel synes vara
administrativt synnerligen besvärlig och jag anser den därför icke böra
lagfästas.

Jag har intet att erinra mot att i lagen införes den från SFL (8 §) hämtade
bestämmelsen att inkomst av förvärvsarbete för egen
räkning ej får beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för
liknande arbete för annans räkning. Detsamma gäller bestämmelsen att i nk
o m s t av naturaförmåner skall uppskattas efter de regler, som
tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kommitténs förslag att likställa hushållsarbete i hemmet
med förvärvsarbete för egen räkning, om hushållsarbetet utgör en väsentlig
del av den försäkrades arbete, har i en del remissyttranden blivit föremål
för invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Skall man
emellertid — och härom synes meningsskiljaktighet ej råda — medräkna
förvärvsarbete för egen räkning, synes man böra taga hänsyn även till
hushållsarbete. Meningen med yrkesskadeförsäkringen är ju att — bortsett
från viss reduktion genom utformning av sjukpenningskalan etc. —
ersätta den förlust som uppkommer genom olycksfallet. Denna förlust representeras
inte endast av utebliven löneinkomst utan även av hinder i
utförandet av arbete för egen räkning såväl i en rörelse som i hushållet.
För övrigt innebär kommitténs förslag huvudsakligen endast ett lagfästande
av nu rådande praxis. Jag biträder därför förslaget att medräkna hushållsarbete
för egen räkning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten.
Av praktiska skäl synes man dock enligt min mening böra göra viss begränsning,
ty eljest skulle det i varje skadefall bli nödvändigt med en
utredning om i vad mån den skadade utförde hushållsarbete för egen och
familjens räkning. En fullt rimlig avgränsning synes ske, om man efter vad
som prövas skäligt likställer hushållsarbete i hemmet med förvärvsarbete
för egen räkning endast i den mån den försäkrade på grund av hushållsarbetet
hindrats att utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Härigenom
uteslutes alltså från stadgandets tillämpning alla de som är heltidsanställda
eller eljest är heltidssysselsatta utom hemmet.

Kommittén har föreslagit en särskild regel om skälighetsprövning
i speciella fall av innehåll, att därest övergående sjukdom,
tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka
avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten
i stället skall bestämmas till belopp, som med hänsyn till
omständigheterna finnes skäligt. Det av kommittén härvid avsedda syftet
har jag ansett böra tillgodoses genom den av mig förut förordade huvud -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

regeln, enligt vilken vid uppskattningen av den skadades årsinkomst av
förvärvsarbete hänsyn inte skall tagas till övergående sjukdom, tillfälligt
övertidsarbete eller annan särskild omständighet.

Det kan enligt min mening inte anses tillfredsställande att fastställa en
livsvarig ersättning eller en dödsfallsersättning efter inkomstförhållandena
vid olyckstillfället, om den skadade då, på grund av minderårighet
eller icke avslutad yrkesutbildning, ej hade full lön i yrket
eller kanske inte hade någon lön alls. I viss mån har man sökt råda bot
härför genom de förut återgivna reglerna om skälighetsprövning i yrkesutbildningsfallen
och om uppräkning av arbetsförtjänsten för skadade som
ej fyllt 21 år. Socialvårdskommittén har föreslagit, att de nuvarande reglerna
angående lärlingar och underåriga ersättes av en bestämmelse att
ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skall
beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen kan antagas
påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efterlevandelivränta skall
enligt förslaget utgå efter nämnda tjugufemårsinkomst. Den föreslagna
uppräkningsmetoden har allmänt gillats under remissbehandlingen och
jag godtager densamma. Kommitténs förslag att uppräkning inte skall
ske utöver visst belopp — 3 600 kr. — när arbetsförmågan är nedsatt med
mindre än 1/i, kan jag emellertid inte ansluta mig till. De av riksförsäkringsanstalten
framförda invändningarna mot förslaget på denna punkt
synes mig väga alltför tungt.

Under remissbehandlingen har även framhållits, att de i detta hänseende
föreslagna bestämmelserna ej reglerade förhållandet för dem som först efter
25 års ålder uppnådde slutlön eller som vid denna ålder på grund av exempelvis
långvarig utbildning ännu inte erhölle lön över huvud taget. Socialvårdskommittén
har tänkt sig, att den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden
skall beräknas med utgångspunkt från den inkomst, som den
skadade antagligen kunnat påräkna, om han ägnat sig åt förvärvsarbete i
stället för att fortsätta utbildningen. Häremot har vid remissbehandlingen
invänts, att eu sådan regel skulle leda till överkompensation, särskilt då
det gällde korttidsskador. Emellertid är att märka att yrkesskadeförsäkringen
är avsedd endast för de mera långvariga skadefallen och beträffande
dessa synes invändningen ej böra tillmätas avgörande betydelse. Enligt
min mening bör man lösa denna fråga genom en bestämmelse av innehåll
att, om den skadade undergår yrkesutbildning, den årliga arbetsförtjänsten
ej får bestämmas till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete
vid de tidpunkter, som enligt övriga regler skall vara avgörande,
skäligen kan antagas ha uppgått, om han då ägnat sig åt förvärvsarbete
i stället för åt utbildningen.

Därest en person, som på grund av tidigare yrkesskada uppbär livränta,
omkommer genom ny yrkesskada, förlorar familjen såväl livräntan som
den avlidnes arbetsförtjänst. För fall att livräntan var hög men arbetsför -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tjänsten låg, blir kompensationen för denna förlust ringa, om — såsom enligt
nuvarande regler — efter levandeliv räntan efter invaliden
bestämmes enbart efter arbetsförtjänsten. Socialvårdskommittén
har föreslagit, att vid bestämmande av efterlevandeersättning skall såsom
inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i anledning
av tidigare skada åtnjöt enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller
annan författning eller på grund av Konungens förordnande. Jag delar
emellertid den i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande framförda meningen,
att en uppräkning i enlighet med förslaget endast i ett ringa antal
fall kan anses befogad. För flertalet fall torde man ej kunna påvisa någon
inkomstminskning på grund av den tidigare skadan. När det gäller stor
inkomstminskning och hög livränta, synes det mig emellertid fullt rimligt
att göra viss uppräkning av den faktiska arbetsinkomsten. Förslaget synes
därför böra uppmjukas så att uppräkning skall ske, endast i den mån så
finnes skäligt. Med invalidlivränta bör likställas pension eller annan ersättning
i anledning av tidigare skada.

Regeln att för sjukdomar, som ej förorsakats av olycksfall, dagen för
sjukdomens yppande jämställes med olycksfallsdagen kan vid tillämpning
av huvudregeln angående den årliga arbetsförtjänstens beräkning någon
gång leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Framför allt vid s ilikos
och en del andra yrkessjukdomar kan det förekomma,
att lång tid förflyter mellan det att sjukdomen yppas och ersättningsrätten
aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. Jag ansluter
mig till kommitténs under remissbehandlingen praktiskt taget enhälligt
godtagna förslag att om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först
avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten vid
bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får beräknas
till lägre belopp än som skulle ha fastställts om sjukdomen yppats vid tiden
för arbetsavbrottet. Denna regel bör gälla i fråga om alla skador, som uppkommit
genom långvarig skadlig inverkan.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning och livränta för ett
olycksfall i princip efter samma årliga arbetsförtjänst, oberoende av huruvida
det är fråga om ersättning en kort tid efter olycksfallet eller om en
livsvarig livränta eller om ett r e c i d i v efter lång tid. Om exempelvis en
person skadas i sin ungdom, då han ännu uppbär låg lön, och han sedan
-— efter flera års besvärsfritt intervall, då han har väsentligt högre lön —
får ett recidiv, synes det ej tillfredsställande, att han vid recidivet får ersättning
endast efter arbetsförtjänsten vid olyckstillfället. Under remissbehandlingen
av kommitténs förslag har uttalats önskemål om en särskild
bestämmelse att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstförhållandena
vid tiden för recidivet. Detta önskemål torde emellertid till
väsentlig del bli tillgodosett, därest det av mig här förut förordade förslaget

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

om uppräkning av ersättningarna vid 18, 21 och 25 års ålder genomföres.
För ett speciellt fall blir frågan ytterligare reglerad genom den förutnämnda
specialregeln vid silikos och vissa andra yrkessjukdomar. Jag vill vidare erinra
om att jag i propositionen nr 178/1953 uttalat, att vid inplacering i sjukpenningklass
inom yrkesskadeförsäkringen årsinkomsten borde bestämmas
enligt reglerna för denna försäkring, i den mån vederbörande därigenom
skulle placeras i en högre sjukpenningklass än den han tillhörde i sjukkassan.
Detta mitt uttalande avsåg att förhindra att sjukpenningen genom övergången
från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen vid samordningstidens
slut skulle utgå efter en lägre sjukpenningklass än förut. En bestämmelse
härom kan lämpligen utformas så, att därav följer, att sjukpenningen
från yrkesskadeförsäkringen aldrig får utgå efter lägre sjukpenningklass
än den, i vilken den skadade för samma tid är placerad av
den allmänna sjukkassan. Skulle trots vad nu anförts likväl visa sig att
behov föreligger av ytterligare regler avseende recidiv, torde frågan fä
upptagas till förnyat övervägande.

Frågorna om in a x i in i- och minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens
beräkning kommer jag att närmare behandla i samband
med frågan om regler för invaliditetsersättningarna. Jag vill emellertid
redan här förutskicka att jag anser maximibeloppet böra fastställas till
15 000 kr. och minimibeloppet till 1 200 kr.

Vad slutligen beträffar socialvårdskommitténs förslag om a u t o in atisk
indexreglering av maximibeloppet och av sjukpenningskalans
topp vill jag anföra följande. Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrogs
åt riksförsäkringsanstalten att utreda, huruvida icke kompensation
för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika
kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. På grundval
av ett förslag från anstalten förelädes genom proposition nr 25 riksdagen
våren 1953 förslag till provisoriska förbättringar av de ersättningstillägg,
som utgår av statsmedel enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete in. in. Sedan propositionen antagits av riksdagen,
har förordning i ämnet utfärdats den 22 maj 1953 (nr 251). Sistnämnda
dag har riksförsäkringsanstalten anbefallts att fullfölja ifrågavarande utredningsarbete.
Först då riksförsäkringsanstalten slutfört utredningsuppdraget
är det möjligt att taga ståndpunkt till förslaget om automatisk indexreglering
inom yrkesskadeförsäkringen. Därest maximibeloppet höjes
till 15 000 kr. synes för övrigt i nuvarande läge något behov av en sådan
reglering knappast föreligga.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 8 § ÖL skall vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit
nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn tagas ej blott till skadans

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga att försörja sig genom
arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som
må vara erforderliga för drivande av den skadades yrke, samt till den
skadades ålder och kön. Om den skadade vid olycksfallet var behäftad
med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas även härtill.

Bestämmelsen avser såväl sjukpenning som livränta.

I tillämpningen har s. k. invaliditetstabeller, upptagande de
vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador —
framför allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led —
erhållit en mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Tabellerna
utgör en stomme, vars invaliditetsgrader är direkt tillämpliga i vissa
typiska fall och i övrigt kan tjäna till ledning vid bedömningen, ömhet,
smärttillstånd o. d. kan ge anledning till att invaliditetsgraden höjes.

Vissa avvikelser från normalsatserna göres med hänsyn till den skadades
yrke. En fotskada betyder i allmänhet mindre för arbetsförmågan hos
en kontorist än hos en grovarbetare. Hänsyn till yrket tages särskilt beträffande
ögonskador, som drabbat arbetstagare med sådan sysselsättning,
i vilken synförmågan är av större betydelse än eljest, t. ex. chaufförer och
vissa grupper av sjömän.

Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder torde ej
förekomma. Den skadades kön torde inte inverka på invaliditetsbedömningen
annat än som följer av att hänsyn skall tagas till yrket.

Varje skada regleras för sig, men förhandenvaron av tidigare skada
eller lyte medför ej sällan, att invaliditetsgraden bestämmes högre än
eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat — invaliditet i
regel 20 % — genom det aktuella olycksfallet fått synförmågan på det
friska ögat nedsatt till 0,4 — i vanliga fall ej 10 % invaliditet — utgör
den sammanlagda invaliditeten 40 %, och brukar invaliditetsgraden på
grund av olycksfallet beräknas till 25 %. Den skadade anses nämligen
ha förlorat = av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmå gan.

Enligt denna s. k. linjeberäkning anses, om synförmågan på
det friska ögat gått helt förlorad genom olycksfallet, detta ha medfört
100 % invaliditet.

Karakteristiskt för tillämpningen av 8 § ÖL är, att avseende främst
fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid
skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades förvärvsförmåga,
den ekonomiska invaliditeten. Detta gäller dock inte generellt.
Följdverkningarna av en del skador — t. ex. psykiska störningar
efter huvudskador — är av sådan art att de inte låter inrangera sig under
tabellernas system av precisa procentsatser. I dessa fall måste invaliditetsbedömningen
i högre grad än eljest göras beroende av den skadades individuella
förhållanden. Enär invaliditetstillståndet ofta undergår betydande
förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden fastställes för begränsad
tid och därefter omprövas en eller flera gånger.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

En redogörelse för praxis och vissa uppkomna ändringsförslag in. m.
lämnas å s. 257—264 i yrkesskadebetänkandet.

I detta sammanhang må nämnas, att 1950 års militärersättningsförordning
— som äger tillämpning å skadefall under militärtjänstgöring i fredstid
och som i fråga om invaliditetsbedömningen har samma huvudregler
som ÖL — innehåller ett specialstadgande, som saknar motsvarighet i ÖL
och som avser det fall, att den skadade undergår yrkesutbildning.
Om denna utbildning är ägnad att och med hänsyn till skadans beskaffenhet,
utbildningens omfattning och omständigheterna i övrigt huvudsakligen
kan anses syfta till att väsentligt minska skadans inverkan på hans
förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån
utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete;
och vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens
slut får, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan
på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill.

Här må även erinras om de särskilda ersättningar, som riksförsälcringsanstalten
enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter har att utge av
statsmedel till arbetare, som på grund av silik os (stendammlunga) blivit
oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom
lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst 700 kr.
om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej får utges
med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst + ev.
livränta + silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet för
livränta enligt ÖL, 6 600 kr. för år. Genom beslut år 1952 bestämde statsmakterna,
att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av hans totala
inkomst skulle reduceras med 25 %. Och i år har bestämts, att de silikosskadade,
som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952, fortsättningsvis
under en övergångstid får tillgodonjuta samma förmån.

Att anordningen med dessa särskilda tillägg infördes —- såsom ett provisorium
i avbidan på revisionen av ÖL — berodde främst därpå, att
ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis inte ansetts föreligga i
fall, när begynnande silikosförändringar konstaterats men arbetaren varit
fri från egentliga sjukdomssymtom.

Socialvårdskommitténs förslag.

Att invaliditetstabellerna fått så stor betydelse som rättesnöre
för bedömningen är enligt kommittén inte att betrakta som en
nödvändig följd av de nuvarande bestämmelserna i ÖL. Däri föreskreves
nämligen inte att större hänsyn skulle tagas till den fysiska än till den
ekonomiska invaliditeten. Den främsta anledningen till att bedömningen
faktiskt vore starkt beroende av invaliditetstabellerna vore i stället, att

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

påtagliga skiljaktigheter beträffande skadornas faktiska betydelse inte
vore så vanliga som man ofta föreställde sig.

Enligt kommitténs mening borde i princip största möjliga rättvisa uppnås,
om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval
av en undersökning i vad mån den skadades arbetsinkomst understege
vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Sådana undersökningar
skulle emellertid bli behäftade med mycket betydande osäkerhetsmoment.
Från psykologiska synpunkter vore det vida lämpligare, att
ersättningens storlek bleve definitivt bestämd, så snart invaliditetstillståndet
kunde anses varaktigt. Det vore därför ofrånkomligt att invaliditetsersättningen
baserades på en uppskattning av skadans framtida betydelse
för den skadades förvärvsförmåga. Man bleve då — i synnerhet som
flertalet invaliditetsfall vore av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet
skadade vore kroppsarbetare — hänvisad till att vanligen röra sig med
standardtal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form vore
behövliga för att ge stadga åt praxis. Vad som kunde diskuteras vore dels
om de nu använda normalsatserna vore rätt avvägda och dels om praxis
blivit alltför bunden av tabellerna.

Kommittén finner det uppenbart, att tabellernas utformning liksom
hittills bör vara en tillämpnings- och icke en lagstiftningsfråga. I fråga
om standardsatsernas avvägning framhåller kommittén, att man på sakkunnigt
håll, i vart fall inom försäkringsinrättningarna, rätt allmänt torde
anse, att småskadorna i stort sett överkompenserades, under det att svårare
skador i åtskilliga fall underkompenserades, särskilt under den första
tiden av invaliditetstillståndet. De nuvarande tabellerna hade sitt ursprung
i den praxis, som tillämpats vid bestämmandet av ersättningar
enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. Väsentliga ändringar i tabellerna
hade emellertid vid några tillfällen beslutats av försäkringsrådet på grundval
av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse, och en ny
revision av tabellerna torde vara aktuell i anledning av vissa verkställda
utredningar. Det förhållandet att åtskilliga standardsatser varit i bruk under
lång tid borde enligt kommitténs mening inte utgöra hinder för de
ändringar i praxis, som befunnes sakligt motiverade.

Kommittén anser det emellertid mycket angeläget, att möjligheterna
till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges i samband med
en revision av tabellerna. Hur reglerna om avvikelser från normalsatserna
borde utformas kunde inte bedömas utan att man undersökte hur reglerna
skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall. Riktlinjer för avvikelserna
borde i sinom tid uppställas av försäkringsrådet.

Invaliditetsbedömningen måste enligt kommitténs mening alltfort väsentligen
regleras i rättspraxis. Kommittén anser det emellertid erforderligt
att vissa ändringar göres i de nu gällande lagbestämmelserna.

Härom anföres.

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Huvudregeln är nu att hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig
genom arbete, utan också till skadans inflytande på de särskilda färdigheter,
som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga. Det
förstnämnda ledet innehåller visserligen en hänvisning till skadans beskaffenhet
(den »fysiska» invaliditeten) men får, läst i sitt sammanhang,
anses syfta på den allmänna »ekonomiska» invaliditeten (skadans antagna
betydelse för den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst).
Kommittén föreslår att detta led ändras till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst
av förvärvsarbete. Denna formulering ger uttryck för, att ersättningarna
syfta till att kompensera även bortfall av inkomst utöver det för den
skadades försörjning nödvändiga beloppet. Det andra ledet i bestämmelsen
skall enligt kommitténs förslag omformuleras till att avse skadans inverkan
på den skadades förmåga att bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta
hänseende bör tilläggas skadan icke blott då den i särskild grad inverkar
på vissa färdigheter, utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande
silikos in. in. — visserligen icke inverkar på den skadades förmåga att
fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock giver
anledning till att han — av profylaktiska skäl — får lämna sitt kvalificerade
yrkesarbete.

Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke
böra uppräknas bland de faktorer, som skola inverka på bedömningen.
De ha nämligen betydelse endast indirekt.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit
en bestämmelse, enligt vilken man vid bedömandet i vad mån skada åstadkommit
nedsättning av arbetsförmågan skall taga hänsyn till skadans beskaffenhet
och inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att
bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt
yrke.

Enligt kommitténs förslag skall även i fortsättningen de allmänna reglerna
angående bedömningen av arbetsförmågans nedsättning tillämpas
ej blott beträffande livränta utan även i fråga om sjukpenning.
Kommittén uttalar emellertid, att man vid bestämmande av sjukpenningarna,
som i regel utginge endast för en kort tid efter skadefallet, inte
i samma grad som vid bestämmande av invaliditetsersättning kunde räkna
med övergång till annan sysselsättning. Vid sjukpennings bestämmande
finge man följaktligen i regel främst taga hänsyn till skadans inverkan
på den skadades förmåga att fullgöra sitt tidigare arbete.

Att invalidernas tillvänjningssvårigheter hör till de omständigheter,
som bör beaktas vid bedömningen, behöver enligt kommitténs mening inte
angivas särskilt i lagtexten. Kommittén föreslår, att det skall få ankomma
på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning med
särskilda, schematiskt bestämda tillvän jningsersättningar
bör träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas
genom beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

efterföljande tid. Då det emellertid kunde visa sig lämpligt att tillvänjningsersättning
i vissa fall utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan,
föreslår kommittén, att försäkringsrådet skall äga rätt att meddela föreskrifter
beträffande utbetalningen av dylika ersättningar.

I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning föreslår kommittén
bestämmelser av samma innehåll som i 1950 års militärersättningsförordning.

Kommittén finner det rimligt, att en arbetstagare, hos vilken s i 1 i k o s
yppats och som inte kan placeras i en sysselsättning, som ger honom lika
goda inkomstmöjligheter som förut, inom yrkesskadeförsäkringens ram
erhåller vederlag för inkomstminskningen, om denna är någorlunda betydlig.
Att ersättning utgåves för nedsatt arbetsförmåga, trots att skadan
inte medförde några som helst manifesta sjukdomssymtom, vore inte
något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta hade sålunda ansetts
kunna utgå t. ex. i det fall, att skadan orsakat en bestående eksemdisposition,
som medförde att arbetstagaren borde avhålla sig från vissa
sysselsättningar. Om en tidigt upptäckt silikos ansåges böra medföra övergång
till annat arbete — vilket inte alltid vore fallet — borde denna begränsning
av arbetarens sysselsättningsmöjligheter betraktas som en följd
av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebure större risk för
den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt friska arbetare. En
nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga borde då anses föreligga.

Enligt kommitténs mening är de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om invaliditetsbedömningen tillräckliga för att ersättning skall kunna
i skälig omfattning medges i de avsedda silikosfallen. De närmare reglerna
för bedömningen finge bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn borde
liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär
anpassningsproblemet ofta trädde i förgrunden, torde en anordning med
tillvänjningslivräntor kunna få speciell betydelse vid silikos. Att bestämma
varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminskningen
torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall.

I den mån beträffande andra sjukdomar skulle föreligga likartade förhållanden
som beträffande silikos bör enligt kommittén bedömningen ske
på samma sätt som föreslagits för silikosfallen.

Kommittén behandlar vidare frågan om den inverkan, som en tidiga
re skada bör ha på invaliditetsbedömningen, samt anför härom.

Vid tillämpningen av ÖL och YL skall varje skada regleras för sig.
Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet till en person, som ådragit sig
två livränteberättigande skador, blir av samma storlek som om de båda
skadorna uppkommit på en gång, beror på huru arbetsförtjänsten förändrats
efter den första skadan. Som villkor för livränterätt gäller beträffande
varje särskild skada, att den medför minst 10 % invaliditet.
Visserligen hör förhandenvaron av tidigare skada till de omständigheter,

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som beaktas vid invaliditetsbedömningen, men det kan mycket väl inträffa,
att någon ådrager sig flera skador utan att bli berättigad till livränta,
ehuru den sammanlagda invaliditeten överstiger 10 %. Så kan exempelvis
bli fallet när en för handskador utsatt arbetare får flera smärre amputationsskador
på fingrarna eller när en för ögonskador utsatt arbetare
får ett flertal skador, som var för sig medföra endast ringa synnedsättning
men tillsammans en avsevärd invaliditet. Vid den år 1950 företagna omregleringen
av vissa ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. in. efter en enhetlig skala föreskrevs det, att om den
skadade vore behäftad med två eller flera i författningen avsedda skador,
vilka samtidigt medförde rätt till sjukpenning eller livränta, ersättning
för skadorna skulle utgå gemensamt såsom för en skada (6 § SFS 1950:
262). Därav följer, att ersättningsbeloppet för flera var för sig ersättningsberättigande
skador blir av samma storlek som om skadorna hade inträffat
samtidigt, men en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % blir icke
medräknad.

Kommittén framhåller, att hithörande frågor inom yrkesskadeförsäkringen
kompliceras därav, att ersättningarna bestämmes i förhållande till
den beräknade årliga arbetsförtjänsten. En tämligen tillfredsställande lösning
erliölles, om en sammanräkning av skador finge ske på det sättet, att
en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknades därest fråga
sedermera uppkomme om livränta på grund av en senare skada. Kommittén
föreslår, att så skall ske och att dylik sammanräkning skall äga rum
även när den tidigare skadan omfattas av annan författning på den sociala
olycksfallsförsäkringens område eller av vissa likartade föreskrifter. Försäkringsinrättningarna
föreslås skola äga träffa överenskommelse om viss
fördelning av den merkostnad, som föranledes av sammanräkningen.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag till ändrade regler för invaliditetsbedömningen
tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran i det stora flertalet
av yttrandena.

På skilda håll uttalas tillfredsställelse över att förslaget avser att åstadkomma
en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden
bedömning och ett större hänsynstagande till den ekonomiska
invaliditeten. Uttalanden av denna innebörd förekommer bl. a. i
de yttranden, som avgivits av riksförsäkringsanstalten, Landsorganisationen
och Tjånstemännens centralorganisation.

Landsorganisationen framhåller emellertid, att den föreslagna huvudregeln
— d. v. s. att hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet och inverkan
ej blott på den skadades förmåga att i allmänhet bereda sig inkomst
av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke — inte tillräckligt
tillgodoser syftet att vidga utrymmet för hänsynstagande till den faktiska
invaliditeten. Det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skulle tagas
till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. Vidare

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

borde i lagtexten eller åtminstone i motiveringen komma till uttryck, att
avseende skulle fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens omdöme;
att så skedde i större utsträckning än hittills vore en given konsekvens
av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen, som avsåges
skola tilläggas den faktiska invaliditeten.

Socialförsäkringsbolagens förening förklarar sig dela kommitténs uppfattning,
att tabeller i en eller annan form är behövliga även i fortsättningen
för att ge stadga åt praxis. Föreningen framhåller, att praxis under
senare år i ej ringa grad liberaliserats såtillvida, att hänsyn numera i
mycket större utsträckning än tidigare tillmätes de subjektiva symptomen,
vilka ofta intager en mera framträdande plats vid svårare skador. Man
kunde konstatera, att medan vid svårare skador praxis numera i större
utsträckning anslöte sig till den faktiska invaliditeten, beträffande småskador
alltjämt stor oöverensstämmelse förelåge mellan tillämpade invaliditetssatser
och faktisk invaliditet. Föreningen ville därför särskilt
understryka vikten av kommitténs uttalande, att det förhållandet, att åtskilliga
standardsatser varit i bruk under lång tid, inte borde utgöra hinder
för de ändringar i praxis, som befunnes vara sakligt motiverade.

Enligt försäkringsrådets mening skulle ett huvudsakligt hänsynstagande
till yrket innebära en avvägning av sådana svårbestämbara och variabla
faktorer som exempelvis fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades
arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss
ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete
inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i mera pregnanta fall vara
av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan sådant hänsynstagande
i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträckning kunde
göras i höjande eller sänkande riktning. Försäkringsrådet påpekar vidare,
att kommitténs förslag icke innehåller någon motsvarighet till det nuvarande
stadgandet att hänsyn även skall tagas till kroppsskada eller lyte,
varmed den skadade var behäftad vid olycksfallet. Då detta stadgande
utgjorde stöd för den s. k. linjeberäkningen borde det inflyta i den nya
lagen. Samma åsikt uttalas av riksförsäkringsanstalten.

Med anledning av kommitténs uttalande angående bedömningen vid
sj u k penning har arbetsmarknadsstyrelsen i sitt yttrande tagit upp
frågan om sambandet med arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen anför
härom.

På grund av den praxis, som utbildats inom de erkända arbetslöshetskassorna,
anses kassamedlem vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringsförordningens
mening, när hans arbetsförmåga uppgår till minst 50 %.
Skadade, som äro medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa och som enligt
läkarutlåtande äro i besittning av minst 50 % arbetsförmåga, kunna sålunda
samtidigt uppbära såväl sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
som understöd från erkänd arbetslöshetskassa i de fall, där arbetsförmedlingen
icke har möjlighet att anvisa dem arbete. Detta har medförf,

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

att arbetslöshetskassorna fått vidkännas kostnader, som rätteligen borde
ha burits av olycksfallsförsäkringen, enär man vid fastställandet av arbetsförmåga
utgått mer från medicinsk-teoretisk ståndpunkt än från en verklighetsbetonad
praktisk sådan.

Om socialvårdskommitténs uttalande kommer att tillämpas i praktiken,
har man anledning vänta, att belastningen på arbetslöshetskassorna blir
mindre. Arbetsmarknadsstyrelsen vill emellertid betona betydelsen av att
sådan lagtext och motivering härtill eftersträvas, att en rättvis avvägning
kommer till stånd mellan yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Genomföres detta, bör det vara möjligt att ersätta de nuvarande teoretiska
bedömningsgrunderna vid fastställandet av en skadads arbetsförmåga med
ett betraktelsesätt, som även tager hänsyn till de faktiskt föreliggande möjligheterna
att bereda anställning åt personer med temporärt nedsatt arbetsförmåga.

Rörande förslaget om särskilda, schematiskt bestämda tillvän jningsersättningar
anför medicinalstyrelsen.

Styrelsen finner riktigt, att man genom kortare tids understöd i samband
med yrkesbyte stimulerar till övergång i annan verksamhet, då den skadades
nuvarande sysselsättning och hälsotillstånd medföra överhängande
risk för återfall. Styrelsen vill i detta sammanhang understryka vikten av
förebyggande åtgärder i form av undersökning eller vägledning, under
medverkan av yrkesmedicinsk expertis, i syfte att personer med fysiska
eller psykiska svagheter eller sjukdomsanlag tilldelas sådana arbetsuppgifter,
som kunna väntas så litet som möjligt inverka ogynnsamt. Härvid,
liksom vid all annan bedömning av hithörande frågor ur medicinsk synpunkt,
är den kvalificerade yrkesmedicinska utredningen till ovärderlig
hjälp. För att bereda de läkare, som skola verkställa utredningarna, tillgång
till nya metoder och andra förbättrade hjälpmedel torde den yrkesmedicinska
forskningen i vårt land behöva kraftigt främjas.

Enligt riksförsäkringsanstalten bör de av kommittén åsyftade tillvänjningsersättningarna
utgå i form av engångsbelopp.

I fråga om de föreslagna specialbestämmelserna för dem, som undergår
yrkesutbildning, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen vikten av att
det rapporteringsförfarande, som nu äger rum mellan riksförsäkringsanstalten
och styrelsen i fråga om militärskadade under omskolning, även sker
beträffande civilskadade, i den mån dessa på grund av arbetsvårdande åtgärder
beröres av förslaget.

Den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen rörande invaliditetsbedömningen
möjliggör enligt riksförsäkringsanstalten, att skälig hänsyn
tages till de inkomstminskningar, som arbetare, vilka ådragit sig s i 1 i k o s,
vanligen får vidkännas, när de på grund av sjukdomen övergår till annat
arbete.

Svenska gjutareförbundet ifrågasätter emellertid, om inte de föreslagna
reglerna för invaliditetsbedömningen kommer att leda till att silikosskadade
blir sämre ställda än de f. n. är. De nuvarande ur profylaktiska synpunkter
medgivna ersättningarna av statsmedel borde därför bibehållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

145

och fastställas till belopp, som innebure kompensation för penningvärdets
försämring sedan 1948, då ersättningarna fastställdes, eller också borde de
silikosskadades förmånsställning anges i lagen. Uttalanden i samma riktning
förekommer i de yttranden, som avgivits av Svenska metallindustriarbetareförbundet
och Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Landsorganisationen
instämmer i vad fackförbunden anfört i denna fråga och säger
sig ej ha blivit övertygad om att de föreslagna reglerna för invaliditetsbedömningen
säkerställer en inkomstkompensation motsvarande de hittillsvarande
särskilda ersättningarna till silikosskadade.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening uttalar borde ifrågavarande
ersättning till silikosbehäftade få karaktären av anpassningsersättning.
Givetvis skulle dock, sedan tiden för en eventuell anpassningslivränta utlöpt,
livränta utgå, om yrkessjukdomen vid denna tidpunkt medförde verklig
nedsättning av hans arbetsförmåga med minst 10 %.

Beträffande frågan om sammanräkning av olika skador
anför riksförsäkringsanstalten.

Den av kommittén föreslagna regeln skulle kunna leda till att större ersättning
komme att utgå, när den tidigare skadan icke medför 10 % invaliditet,
än när den medför 10 % eller högre invaliditet. Detta belyses
av följande exempel, i vilket antages, att två personer, A. och B., ådragit sig
fingerskador. A. har tillerkänts livränta, motsvarande 10 % invaliditet,
men B., vars skada var av något mindre omfattning, har befunnits ej vara
berättigad till livränta, enär invaliditeten understeg 10 %. Den årliga arbetsförtjänsten
antages i båda fallen utgöra 2 400 kr., vid vilket förhållande
A:s livränta utgör 160 kr. för år. Efter ett antal år, då deras årliga arbetsförtjänster
stigit till 7 200 kr., drabbas såväl A. som B. ånyo av fingerskada,
vilken, om den träffat en förut oskadad hand, motsvarar en invaliditet av
15 %. Med hänsyn till att A:s arbetsförmåga förut var nedsatt med 10 %,
kommer den nya skadan för hans del att enligt den förut nämnda linjeberäkningsmetoden
i regel anses motsvara 16 % invaliditet, berättigande
till en årlig livränta av 768 kr. För båda skadorna uppbär alltså A. sammanlagt
928 kr. i livränta. B. däremot, vars tidigare skada antages motsvara ej
fullt 10 % invaliditet, torde med den föreslagna regeln i allmänhet böra tillerkännas
livränta, motsvarande en invaliditet å 25 %, berättigande till en
årlig livränta av 1 200 kr.

Vidare får beaktas, att mycket stora praktiska svårigheter kunna möta
vid en tillämpning av regeln i fråga. I första hand må framhållas, att de
tidigare skadorna även utgöra sådana, som icke anmälts till någon försäkringsinrättning,
varför tillförlitliga uppgifter angående de omständigheter,
som äro avgörande för ersättningsrätten, bli synnerligen svåra, ej sällan
omöjliga, att erhålla. Detsamma gäller om skador, som visserligen på sin
tid blivit anmälda, men beträffande vilka så lång tid förflutit efter deras
reglering, att vederbörliga handlingar i ärendet enligt gällande utgallringsbestämmelser
blivit makulerade. Enär fortlöpande handlingar angående den
tidigare skadans utveckling säkerligen ofta skulle saknas, bleve det många
gånger svårt eller omöjligt att avgöra, om densamma efterlämnat någon
bestående invaliditet; åldersförändringar och andra ovidkommande omständigheter
kunna spela in.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts och då sådana fall, som berörts av kommittén,
enligt vad riksförsäkringsanstalten uttalar är mycket sällsynta, avstyrker
anstalten bestämt den föreslagna regeln.

Samma ståndpunkt intager en reservant i försåkringsrådet, vilken anser,
att regeln praktiskt sett är tämligen betydelselös och att den många gånger,
inte skulle medföra åsyftat resultat men däremot orsaka avsevärt administrativt
besvär.

Departementschefen.

Avgörande för storleken av utgående sjukpenning och livränta är ej
blott hur hög vederbörandes årliga arbetsförtjänst är utan även den grad,
i vilken hans arbetsförmåga blivit nedsatt till följd av skadan. Vid bedömandet
av nedsättningen av arbetsförmågan skall enligt den nuvarande
huvudregeln liänsyn tagas såväl till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete som
till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som må vara erforderliga
för att driva den skadades yrke. Skadans beskaffenhet bedömes i
praxis i övervägande grad efter vad som därom utsägs i läkarintyg, utlåtanden
över röntgenundersökningar in. in. Man söker härvid i första hand
bilda sig en uppfattning om i vad mån olycksfallet påverkat den skadades
förmåga i allmänhet att utföra arbete. Viss hänsyn tages emellertid även
till bl. a. den skadades yrke, något som — i både höjande och sänkande
riktning — kan medföra avvikelse från eljest tillämpade invaliditetsgrader.
Vid tveksamhet om vilken invaliditetsgrad, som motsvarar den medicinskt
fastställbara skadan, beaktas även vederbörandes faktiska arbetsprestation
och arbetsinkomst. I vissa fall, t. ex. vid skallskador, kan följderna efter
olycksfallet medicinskt sett vara av så obestämd art, att den faktiska
aibetsprestationen och arbetsinkomsten måste tillmätas avsevärt större
betydelse än eljest.

I tillämpningen bar s. k. invaliditetstabeller upptagande de
vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador — framför
allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led — erhållit
stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. I och för sig vore det kanske
riktigast, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på
grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsförtjänst understege
vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Jagdelar
emellertid socialvårdskommitténs uppfattning att en sådan metod
för invaliditetsbedömningen av praktiska och psykologiska skäl inte kan
komma i fråga. Det torde vara ofrånkomligt, att invaliditetsersättningen
baseras på en uppskattning av skadans framtida betydelse för den skadades
förvärvsförmåga. Man torde vara hänvisad till att röra sig med vissa standardtal
för invaliditetsgraderna; och tabeller i en eller annan form synes
vara behövliga för att ge stadga åt praxis. Uppenbart är att tabellernas ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 147

formning liksom hittills måste vara en tillämpnings- och inte en lagstiftningsfråga.

Kommittén har framhållit det angelägna i att möjligheterna till en
mindre tabellbunden bedömning noga överväges. Under remissbehandlingen
har också från skilda håll framhållits, att en förskjutning av praxis
i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning vore önskvärd. För egen
del anser jag det synnerligen viktigt, att invaliditetsbedömningen inte inskränkes
till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats,
under vilken skadan anatomiskt sett är att hänföra. Erforderlig hänsyn
måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadade är ägnade
att öka eller minska skadans inverkan på hans möjligheter att förskaffa
sig arbetsinkomst.

Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer,
vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Kommittén
har föreslagit vissa ändringar av den förut återgivna nu gällande
huvudregeln. Hänvisningen till den fysiska eller medicinska faktorn -—
skadans beskaffenhet — anses böra bibehållas. Däremot föreslås att den
allmänna ekonomiska faktorn ändras till att avse »skadans inverkan på
den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete»; detta
för att ge uttryck åt att ersättningarna syftar till att kompensera bortfall
av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet.
Yrkesfaktorn föreslås betecknad »skadans inverkan på den skadades förmåga
att bedriva sitt yrke». Kommittén framhåller, att speciell betydelse
i detta hänseende bör tilläggas skadan ej blott då den i särskild grad inverkar
på vissa färdigheter utan även då den — såsom fallet kan vara
beträffande t. ex. silikos — visserligen ej inverkar på den skadades förmåga
att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock
ger anledning till att han av profylaktiska skäl får lämna sitt yrke.

De sålunda föreslagna ändringarna har tillstyrkts vid remissbehandlingen,
och jag anser mig kunna förorda desamma. Emellertid har det
framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn
också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade
tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal
icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att
särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda
till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket
skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme
och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft
lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att
vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för
övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden
visar, att den faktiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den
beräknade.

Givetvis bör avseende fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens
omdöme. Att så sker i större utsträckning än hittills uppgivits vara
fallet, är en konsekvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen,
som enligt min mening bör tilläggas den faktiska invaliditeten.
Eu viss försiktighet bör iakttagas såvitt gäller yrkesfaktorn. Såsom försäkringsrådet
påpekat innebär nämligen ett huvudsakligt hänsynstagande
till denna faktor eu avvägning av sådana svårbestämbara och variabla
faktorer som t. ex. fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbetsvilja,
hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom
fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket.

Enligt den nuvarande bestämmelsen skall vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning hänsyn tagas även till den skadades ålder och kön.
Kommittén har löreslagit att dessa faktorer inte längre skall särskilt angivas,
emedan de är av endast indirekt betydelse. Jag har ingen erinran
mot förslaget på denna punkt.

Innan jag övergår till vissa specialfrågor på hithörande område, vill
jag framhålla, att de allmänna reglerna angående bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning även i fortsättningen skall tillämpas ej blott beträffande
livränta utan även när fråga är om sjukpenning. Vid bestämmande
av sjukpenning vid kort tids sjukskrivning kan man dock inte i
samma grad som när det gäller livränta räkna med övergång till annan
sysselsättning, varför man i dessa fall vid sjukpennings bestämmande i
regel främst får taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades förmåga
att fullgöra sitt tidigare arbete. Härigenom torde också arbetsmarknadsstyrelsens
önskemål om en rättvis avvägning mellan yrkesskade- och
arbetslöshetsförsäkringarna kunna bli i allt väsentligt tillgodosedda.

Ett särskilt problem är i vad mån och hur man vid invaliditetsbedömningen
skall taga hänsyn till invalidernas tillvänjningssvårighete
r. Härvidlag har framförts tanken om en särskild ersättningsform
eller ett efter vissa bestämda regler utmätt tillägg till livränta under en
tillvänjnings tid. Enligt socialvårdskommitténs mening torde det få ankomma
på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning
med särskilda, schematiskt bestämda tillvänj ningsersättningar bör
träda i stället för en beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden
och därefter. I vissa fall kunde det vara lämpligt att tillvänjningsersättning
utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan. Försäkringsrådet
borde få rätt att meddela föreskrifter beträffande utbetalning
av dylika ersättningar.

Tillvänjningsfrågan bör naturligen beaktas vid invaliditetsbedömningen.
Något särskilt stadgande härom synes ej erforderligt. Jag är emellertid

149

Kmigl. Maj:ts proposition nr 60.

inte beredd att på grundval av tillgängligt utredningsmaterial förorda bestämmelser,
enligt vilka man skall använda just metoden med särskilda,
schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar, utan får det ankomma på
rättstillämpningen att välja den lämpligaste metoden. Hinder bör ej föreligga
för tillvänjningsersättningar i form av engångsbelopp.

Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen sänkes
den beräknade invaliditetsgraden inte av den anledningen, att skadans
faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad
yrkesutbildning. De här förut förordade allmänna bedömningsreglerna
innebär ingen ändring i denna princip. Då planmässig omskolning
av invalider på senare tid börjat bedrivas i betydande omfattning,
har emellertid en ändring av bedömningsprinciperna på denna punkt
blivit aktuell; och på förslag av socialvårdskommittén har i 1950 års militärersättningsförordning
införts en särskild bestämmelse i detta hänseende.
Enligt denna skall, om en skadad undergår yrkesutbildning och denna
är ägnad att och huvudsakligen syftar till att minska den av skadan föranledda
invaliditeten, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning
under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder
att utföra förvärvsarbete. Om utbildningen kan antagas ha varaktigt
minskat invaliditeten, skall vid bedömningen efter utbildningens slut skälig
hänsyn tagas därtill. Vad nu sagts innebär, att i dessa fall livräntan under
utbildningstiden kan förhöjas upp till 100 % för att efter utbildningen bli
föremål för viss sänkning. Det synes lämpligt att en motsvarande bestämmelse
införes i yrkesskadeförsäkringslagen. Jag förutsätter att ett nära
samarbete i hithörande fall kommer att äga rum mellan försäkringsinrättningarna
och arbetsmarknadsstyrelsen.

Yrkessjukdomen sil ikos — stendammlunga — har vållat särskilda
problem för invaliditetsbedömningen. Den omständigheten, att sådan sjukdom
konstaterats röntgenologiskt hos en person, behöver inte betyda, att
han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen befinner sig i första eller
andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel normal. Något effektivt
botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet kan avsevärt
fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och vederbörande
övergår till ett ofarligt arbete. Därest en arbetare på grund av röntgenologiskt
konstaterad silikos lämnar sitt i allmänhet välbetalda silikosfarliga
arbete och övergår till sämre betalt arbete men han inte har några egentliga
sjukdomssymtom, har ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis
ej ansetts föreligga. Främst med tanke på dessa fall infördes år 1948 —
såsom ett provisorium i avbidan på revisionen av yrkesskadeförsäkringen
— särskilda ersättningar av statsmedel. Enligt de regler härom, för vilka
jag tidigare redogjort, kan utgå en särskild ersättning av högst 700 kr.
om året.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Enligt socialvåxdskommitténs mening bör en arbetstagare, bos vilken
silikos yppats och som på grund därav övergår till ett annat sämre betalt
arbete, inom försäkringens ram få ersättning för inkomstminskningen,
om denna är någorlunda betydlig. Kommittén anser de föreslagna ändrade
allmänna bestämmelserna om invaliditetsbedömningen vara tillräckliga för
att ersättning skall kunna i skälig utsträckning medges i de här avsedda
fallen.

Om en upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete,
föreligger en av sjukdomen orsakad begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter.
I likhet med kommittén anser jag, att silikosen medfört
en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i den mening yrkesskadeförsäkringslagen
avser. Till belysning av storleken av nedsättningen
torde i första hand tjäna den föreliggande inkomstminskningen. Det har
ifrågasatts, om inte med kommitténs förslag de silikosskadade skulle få
en försämrad ställning, varför man borde bibehålla och till följd av penningvärdesförsämringen
även höja de särskilda ersättningarna av statsmedel.
Emellertid torde med hänsyn till de inkomstlägen, vari nya silikosfall
— och det är endast de nya fallen som omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen
— kan förväntas befinna sig, även med en så låg invaliditetsgrad
som 10 % livräntan regelmässigt betydligt överstiga de belopp, som
kan utgå enligt nuvarande bestämmelser. Jag kan därför ansluta mig till
kommitténs förslag att nya silikosfail skall regleras enligt dessa ändrade
grunder. För äldre silikosfail torde man emellertid få behålla en särskild
anordning. Frågan härom torde få upptagas i annat sammanhang.

Det system för tillvänj ningsersättningar, som kan komma att tillämpas
för yrkesskador i allmänhet, bör givetvis kunna begagnas även vid här
avsedda silikosfail. Beaktas bör emellertid att silikos i allmänhet uppträder
endast hos personer, som varit sysselsatta med det farliga arbetet under
många år. Med hänsyn härtill kommer de aktuella silikosskadade att
genomsnittligt befinna sig i högre åldrar än övriga yrkesskadade. Anpassnings-
eller tillvänjningssvårigheterna kan därför vara större i dessa
än i övriga fall.

Slutligen må .i detta sammanhang behandlas frågan om betydelsen av
tidigare skada eller lyte. Vid tillämpning av den nuvarande
lagstiftningen regleras varje skada för sig. Huruvida det sammanlagda
livräntebeloppet till en person, som vid olika tillfällen ådragit sig livränteberättigande
skador, blir av samma storlek som om skadorna uppkommit
på en gång, beror bl. a. på hur arbetsförtjänsten förändrats efter
den första skadan. Även en annan omständighet inverkar emellertid. Enligt
lagen skall, om den skadade vid olycksfallet var behäftad med kroppsskada
eller lyte, hänsyn tagas härtill vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning. En redan vid det aktuella olycksfallet föreliggande invaliditet,

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

t. ex. på grund av en tidigare yrkesskada, kan föranleda större eller mindre
ökning av den invaliditetsgrad, som eljest vanligen anses följa av den genom
olycksfallet förorsakade skadan. Härvid tillämpas s. k. linjeberäkning,
enligt vilken den av det nya olycksfallet föranledda invaliditeten anses
utgöra så stor del av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmågan,
som motsvarar skillnaden mellan den totala och den tidigare invaliditeten.
I detta hänseende har ej ifrågasatts någon ändring i sak.

Trots att man sålunda beaktar förhandenvaron av en tidigare skada,
kan det förekomma, att någon ådrager sig flera yrkesskador utan att
han blir berättigad till livränta, även om den sammanlagda invaliditeten
skulle överstiga 10 %, som utgör minimigränsen för rätt till livränta.
Så kan t. ex. bli fallet, när en för handskador utsatt arbetare får flera
smärre amputationsskador på fingrarna eller när en för ögonskador
utsatt arbetare får ett flertal skador, som var för sig medför endast ringa
synnedsättning men tillsammans en avsevärd invaliditet. Enligt socialvårdskommittén
skulle man få en tämligen tillfredsställande lösning av
denna fråga, om sammanräkning av skador finge ske på det sättet, att
en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknades när det sedermera
blev fråga om livränta på grund av en ny skada.

Kommitténs förslag på denna punkt bär i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, men riksförsäkringsanstalten
har ställt sig avvisande till detsamma. Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten
anfört må framhållas, att det i och för sig måste
anses fullt rimligt, att en arbetstagare som — kanske hos samme arbetsgivare
— ådragit sig flera yrkesskador, som visserligen inte var för sig
nedsatt hans arbetsförmåga med 10 % men som tillsammans medfört
minst sådan invaliditet, blir ersättningsberättigad. Det är visserligen sant,
att den av socialvårdskommittén föreslagna regeln kan leda till större
ersättning för fall att den tidigare skadan medfört lägre invaliditetsgrad än
10 % än om den föranlett större invaliditet. Detta torde dock ej bli händelsen
annat än i sällsynta undantagsfall, och resultatet i dessa kan knappast
anses stötande, då härför torde fordras att vederbörande s arbetsinkomst
stigit avsevärt efter den förra skadans inträffande, vilket ofta ej inträffar
förrän efter ett flerårigt tidsintervall under vilket den skadade ej uppburit
någon ersättning. De av riksförsäkringsanstalten yppade farhågorna för att
utredningssvårigheterna skulle bli synnerligen stora bör ej heller överdrivas.
Tidigare mindre skador, som ej anmälts till försäkringsinrättningarna,
torde som regel ej ha medfört någon nämnvärd invaliditet; och rent obetydliga
tidigare skador torde mången gång på grund av inträdd tillvänjning
inte heller inverka på den totala invaliditeten efter det sista olycksfallet.
Jag anser emellertid, att man av praktiska skäl ej bör låta sammanräkningsregeln
tillämpas på skador som ligger alltför långt tillbaka i
tiden. Härvidlag synes gränsen böra dragas så, att man bortser från skada,

152

Iiungl. Maj.ts proposition nr 60.

som inträffat å sådan tid att rätten till ersättning för skadan är preskriberad
vid den nya lagens ikraftträdande. Vidare torde anledning saknas att
låta sammanräkningsregeln avse andra tidigare skador än sådana som omfattas
av yrkesskadeförsäkringslagen eller de genom denna avlösta olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.

Ersättning vid invaliditet.

Gällande bestämmelser.

Huvudbestämmelserna angående ersättning vid invaliditet till följd av
olycksfall i arbete återfinnes i 6 § ÖL. Tidigare stadgades här i första
stycket 2 a) att om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan, livränta skulle utges under tiden å ett
årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan 2/3 av den skadades
enligt lagens regler beräknade årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen.
Livränta utgick dock inte, där ej arbetsförmågan nedsatts med
minst Vio. Vid förlust av arbetsförmågan fick livräntan, när den skadades
tillstånd krävde särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till
högre belopp, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten
(s. k. hjälplöshetslivränta).

Genom en år 1948 vidtagen lagändring vilken endast avser olycksfall
som inträffar efter utgången av det året, ändrades regeln att livräntans
storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden. Enligt den
nya lydelsen av 6 § (3 mom. 1 och 2 st.) gäller visserligen den förutvarande
^-regeln, men den som helt förlorat arbetsförmågan eller fått
den nedsatt med minst s/io erhåller en s. k. förhöjd livränta
fr. o. in. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. in. den
månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett
årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “/« av den
skadades beräknade årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan
ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten,
minskat med Vis av denna. Den tidigare bestämmelsen om förhöjning
av livräntan till s. k. hjälplös invalid ersattes med ett stadgande,
enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt
vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år kan utgå till sådan invalid (3
mom. 3 st.).

Enligt de nya reglerna utgör årslivräntan vid en årlig arbetsförtjänst
av 7 200 kr. (till vilket belopp maximum samtidigt höjdes) och en invaliditetsgrad
av 100% = ) 4 800 kr. utan livränteförhöjning och

(ii ^200 =) 6 600 kr. med en sådan förhöjning; vid 50% invaliditet

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

153

utgör motsvarande livräntebelopp (2 ’3''50 =) 2 400 kr. och \lo°0—~~^r=)

3 000 kronor; vid 10% invaliditet utgör livräntebeloppet(2''g7=)
480 kr.

Invaliditetsersättningen utgår i princip i form av löpande livränta. Enligt
6 § 3 mom. 4 st. ÖL kan emellertid försäkringsrådet på ansökan av
den skadade besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den
skadade utges ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller
livräntedelens kapitalvärde. Förutsättning för bifall till ansökningen är
att »skäl därtill prövas föreligga».

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén har ■—- utan något särskilt uttalande — i sitt förslag med
viss redaktionell jämkning upptagit de nuvarande bestämmelserna om
livränta och förhöjd livränta.

Den förut berörda 11/i2-regeln medför bl. a., att sjukpenningen blir
lägre än de förhöjda livräntebeloppen för dag vid de högsta invaliditetsgraderna.
Sålunda utgör enligt ÖL vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200
kr. sjukpenningen 14 kr. utan och 15:50 kr. med familjetillägg, medan
Vse b av årslivräntan vid 100 % är 18: 08 kr. och vid 90 % 16: 11 kr. På grund
härav har socialvårdskommittén i sitt förslag upptagit en bestämmelse av
innehåll att, där livränta motsvarande förlust av arbetsförmågan utgått,
hel sjukpenning för tid omedelbart därefter, med undantag för tid då den
skadade i anledning av skadan är intagen på sjukvårdsanstalt, skall utgöra
lägst Väno av sådan livräntas årsbelopp, vårdbidrag i förekommande
fall oräknat. Kommittén erinrar härvidlag om att sjukpenningen är skattefri,
under det att livräntan allt efter ersättningstagarens ålder beskattas
till större eller mindre del, från 80 % för den som fyllt högst 35 år till
10 % för den som fyllt 87 år.

I fråga om engångsbelopp i stället för livränta föreslår kommittén
den ändringen, att utbyte skall kunna ske även utan ansökan av
den skadade. Föreligger inte ansökan, skall dock utbyte få beviljas endast
om så finnes vara till synnerligt gagn för den skadade. Avsikten med
ifrågavarande ändring är — enligt vad kommittén framhåller — att ersättning
i form av engångsbelopp skall kunna utgå om skadans verkningar
kompliceras av en klar »ränteneuros», d. v. s. när den periodiska ersättningen
fixerar ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbetsförmågan.
Ersättning i form av engångsbelopp i dylika fall hade tillråtts
av läkare, och anordningar av detta slag hade sedan länge praktiserats
på vissa håll utomlands.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Vad kommittén föreslagit rörande livränta och förhöjd livränta
har i regel ej föranlett några uttalanden i remissyttrandena.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Svea hovrätt framhåller dock, att med hänsyn till storleken av den allmänna
ålderspensionen med därå utgående tillägg annat numera knappast
syntes rimligt än att folkpension i angiven form skulle avdragas från sjukpenning
eller livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om den överkompensation, som enligt
förslaget i viss utsträckning förekommer vid beräknandet av livränta för
åldringar, är motiverad. De flesta kroppsarbetare och åtskilliga andra
arbetstagare torde, då de måste lämna sitt förvärvsarbete, antingen inte
få någon pension alls från sin arbetsgivare eller också en pension, som
rymmes inom folkpensioneringens avdragsfria inkomst. Styrelsen fortsätter.

Råkar emellertid en anställd ut för olycksfall i arbete, erhåller lian livränta,
som efter 67 års ålder kan utgöra 2/3 av arbetsförtjänsten. Därutöver
har han sin allmänna ålderspension. I och för sig finnes naturligtvis intet
att säga om att de som drabbas av svåra olycksfall eller sjukdomar få det
fördelaktigt ordnat ur ekonomisk synpunkt. Men det torde kunna ifrågasättas
om det är lämpligt att genom en tvingande lagstiftning för vissa fall
föreskriva långt större förmåner än som skulle ha utgått om ett olycksfall
i arbete eller en yrkessjukdom ej kommit emellan.

Enligt pensionsstyrelsens mening bör livräntorna efter 67 års ålder
ansluta sig till vad som utgår i företag eller institutioner med välordnad
ålderspensionering. Eftersom vid sådan pensionering hänsyn torde tagas
till förefintligheten av folkpension, skulle vid en sådan anordning indirekt
vinnas en samordning med folkpensioneringen. Även avvägningen mellan
invalidpensionerna och sjukbidragen å ena sidan och livräntorna från
yrkesskadeförsäkringen å andra sidan borde beaktas. Det kunde enligt
styrelsens mening knappast vara rimligt att ge en livränta om 11/13 av arbetsförtjänsten,
om vederbörande samtidigt vore berättigad till en ganska
betydande invalidpension. Även vårdbidragen borde beaktas i detta sammanhang.

Förslaget i fråga om sjukpenning vid övergång från invaliditetstillstånd
till sjukdomstillstånd har allmänt lämnats
utan erinran.

I fråga om utgivande av engångsbelopp i stället för livränta föreslår
försäkringsrådet, att utbyte skall kunna beviljas ej blott av »livränta
eller del därav» utan även av »livränta för viss tid». Försäkringsrådet ifrågasätter
vidare vid fall av utbyte av medicinska skäl oavsett ansökan av
ersättningstagaren, om inte livräntan i sådant fall bör få utbytas endast i
sin helhet. Riksförsäkringsanstalten är av samma mening; anstalten framhåller
vidare att bestämmelsen måste tillämpas under iakttagande av stor
varsamhet.

Socialförsäkringsbolagens förening avstyrker kommitténs förslag i detta
hänseende. Föreningen åberopar bl. a., att ett invalidiserande tillstånd myc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 155

ket ofta vore föranlett av flera samverkande faktorer, vilkas inbördes andel
i invaliditetstillståndet inte i detalj kunde klarläggas. Termen »ränteneuros»
innebure en i praktiken oanvändbar distinktion. De kapitalbelopp det här
vore fråga om vore ofta så höga att en kapitalisering av livräntan vore
olämplig.

Ändringsförslaget avstyrkes även av Landsorganisationen, som anser
skäl inte finnas att medge livräntas utbyte mot engångsbelopp i annat fall
än då livräntetagaren själv gjort ansökan härom.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

I fråga om invaliditetsersättningarna från yrkesskadeförsäkringen gör
utredningen följande uttalande.

Sjukpenningen är och förutsättes tills vidare förbli skattefri, men
livräntan är och förutsättes förbli delvis skattepliktig. Detta förhållande
gör att man kan godtaga, att sjukpenningens belopp är något mindre än
livräntans. Men den skillnad, som enligt ÖL föreligger mellan dessa belopp,
är större enligt FYL och blir än större enligt den av utredningen
föreslagna sjukpenningskalan. Vid en arbetsinkomst av 15 000 kr. blir
enligt förslaget hel sjukpenning 20 kr. ökad med eventuella barntillägg,
medan livräntebeloppet per dag motsvarar kr. 37: 67 och en fyrahundradedel
av årslivräntan kr. 34: 38. Vid eu arbetsinkomst av 9 600 kr. blir motsvarande
belopp respektive kr. 14:—, 24:11 och 22:— och vid en inkomst
av 4 000 kr. respektive kr. 7:—, 10:05 och 9: 17.

Samordningen påkallar en ändring av reglerna om invaliditetsersättningarna.
Utredningen gör emellertid endast detta påpekande och framlägger
inte något förslag till ändring på denna punkt, eftersom man synes
böra mera allmänt ompröva dessa regler. En sådan omprövning ingår inte
i utredningens uppdrag. Utredningen vill här endast tillägga, att det synes
böra övervägas dels om den endast för högre invaliditetsgrader genomförda
tolftedelsregeln är tillräckligt motiverad vid ett godkännande av
socialvårdslrommitténs förslag till ändrade grunder för invaliditetsbedömningen,
dels om inte en närmare samordning mellan invaliditetslivräntorna
och folkpensionerna bör och kan åstadkommas.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Vad socialförsäkringsutredningen uttalat har under remissbehandlingen
i regel inte föranlett något yttrande.

För säkring srådet har emellertid framhållit, att den allmänna omprövningen
av reglerna om invaliditetsersättningarna borde ske, innan utredningens
förslag gjordes till föremål för lagstiftning. Rådet ville betona
vikten av att särskilt med hänsyn till den föreslagna samordningen livräntorna
beslcures. Livräntorna skulle eljest kunna uppgå till 13 000 å
14 000 kr. per år, vilket inte kunde anses lämpligt i en obligatorisk försäkring.
Med hänsyn till vikten av att väg bereddes för fortsatt allmän
samordning borde övervägas, att beträffande livräntorna bl. a. sänka kompensationsgraden
och maximum för den årliga arbetsförtjänsten samt upp -

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ställa högre minimivillkor för livränta med avseende på nedsättningen i
arbetsförmågan.

Departementspromemoria i ärendet.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har det synts erforderligt att
få hithörande spörsmål ytterligare belysta. För ändamålet har inom socialdepartementet
upprättats en den 15 juni 1953 dagtecknad promemoria
rörande invaliditetsersättning inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits av
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, Socialförsäkringsbolagens
förening, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation.

I promemorian uttalas, att i rådande läge en närmare samordning
med folkpensioneringen inte kan komma i fråga utan att det
gäller att — med bibehållande av de nuvarande reglerna i stort — revidera
livräntereglerna så, att den mera höggradiga disproportionen mellan sjukpenningbeloppet
per dag och dagbeloppet vid 100 % livränta försvinner och
vederbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.

I fråga om storleken av de maxi m i- o c h m i n.i in i b e 1 o p p för
den årliga arbetsförtjänstens beräkning, som ligger till
grund för bl. a. invaliditetsersättningarna, förordas höjning av nuvarande
maximibelopp från 7 200 till lo 000 kr. och av nuvarande minimibelopp
från 900 till 1 200 kr.

Som framgår av vad förut nämnts höjdes genom lagändring 1948 k o mpensationsgraden
för livräntan till helinvalider i
produktiva åldrar (18—67 år) från 2/3 till 11/±2. Enligt vad som
framhålles i promemorian synes det — då införande av familjetillägg till
livräntan ej ifrågasättes — fullt motiverat att i princip bibehålla den nuvarande
bruttokompensationsgraden. Detta gällde emellertid endast inkomster
intill visst belopp. Vid högre inkomstlägen syntes nämligen en
sjunkande kompensationsgrad vara motiverad. Skulle en kompensationsgrad
av “/12 tillämpas vid en inkomst av 15 000 kr., bleve årslivräntan 13 750
kr., och en så hög livränta syntes knappast motiverad. Vidare skulle dagbeloppet
av livräntan bli allt för stort i förhållande till sjukpenningen vid
samma årliga arbetsförtjänst, och skillnaden skulle bli större än som
kunde försvaras under hänvisning till bl. a., att förmånerna behandlades
på olika sätt i skattehänseende, att barntillägg utginge endast å sjukpenningen
och att livräntan i regel avsåge livsvarig eller i vart fall långvarig
ersättning.

En praktisk metod alt ernå en sjunkande kompensationsgrad vore
enligt promemorian att låta årslivräntan utgöra 11/12 av ett i förhållande
till arbetsförtjänsten sjunkande ersättningsunderlag. Reduktionen föreslås
ske genom en avtrappning på det sättet, att arbetsförtjänster upp till visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

157

belopp medräknades helt, arbetsförtjänster däröver och till viss gräns medräknades
endast delvis och arbetsförtjänster över nämnda gräns ej alls
medräknades. Enligt promemorian borde vid fastställande av ersättningsunderlaget
belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. medräknas helt,
den del av inkomsten som överstege 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till
3h, den del av inkomsten som överstege 10 800 men ej 15 000 kr. medräknas
till 1/2 och den del som överstege 15 000 kr. ej medräknas.

Ur en i promemorian intagen tabell må nämnas följande exempel på
resultatet vid den föreslagna avtrappningsregeln.

Årlig arbetsför-tjänst	Ersättnings- underlag	100 % livränta före 67 år	1/365 av be-loppet i kol. 3	Sjukpenning (exkl. barn-tillägg)	Kol. 3 + inva-lidpension1
— 1200	1200	1100	3: 01	3	2 817
2 400	2 400	2200	6: 03	5	3 283
3 600	3 600	3 300	9: 04	7	3 650
4 800	4 800	4 400	12: 05	8	4 600
6 000	6 000	5 500	15: 07	10	5 700
7 200	7 200	6 600	18: 08	12	6 800
7 800	7 650	7 012: 50	19: 21	12	7 212: 50
8 400	8 100	7 425	20: 34	14	7 625
9 000	8 550	7 837: 50	21: 47	14	8 037: 50
9 600	9 000	8 250	22: 60	14	8 450
10 800	9 900	9 075	24: 86	16	9 275
12 000	10 500	9 625	26: 37	18	9 825
13 200	11 100	10 175	27: 88	18	10 375
15 000 —	12 000	11 000	30: 14	20	11 200
1 Invalidpensionen har beräknats efter beloppet 1 750 kr., vilket utgör det nu utgående årsbeloppet till ensamstående utan bostadstillägg.

I promemorian behandlas även frågan om andra grunder för
livräntans storlek i vissa åldrar. Som förut anförts tillämpas
nu “/12-regeln för ersättningen i vissa fall i åldrarna 18—67 år, medan
2/ä kompensation tillämpas i övriga fall under nämnda åldersperiod samt
alltid före och efter denna. Enligt promemorian borde 18-årsgränsen slopas,
men man borde bibehålla ett system med lägre livränta för tid efter månadsskiftet
efter det livräntetagaren fyllt 67 år. I sistnämnda ålder vore det
normalt med sjunkande eller bortfallande arbetsinkomst, varjämte rätten
till folkpensioneringens ålderspension inträdde. Efter diskussion av olika
metoder för sänkningen vid 67-årsgränsen förordas i promemorian att
livräntebeloppen efter nämnda åldersgräns generellt sänktes med visst bråktal
t. ex. Vs eller 1/4. I promemorian har intagits en tabell, där reduktion
med 1/4 tillämpats. Ur denna tabell må återgivas följande.1

Vad beträffar frågan om livränta vid mindre än 100 % invaliditet
föreslås i promemorian, att den nuvarande undre gränsen
för invaliditetsersättning — nedsättning av arbetsförmågan med minst
1/io — bibehålies oförändrad. Däremot anses böra övervägas, huruvida
livräntan vid partiell invaliditet skulle vara proportionell mot den vid

1 Se nästföljande sida.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Årlig arbetsförtjänst	100 % livränta före 67 år + invalidpension1	Ålderspension1 + 100 % livränta, räknat efter
nuvarande 2/3-regel	det i kol. 2 ingående beloppet minskat med 1 /4
— 1 200	2 817	2 550	2 575
2 400	3 283	3 350	3 400
3 600	3 650	4 150	4 225
4 800	4 600	4 950	5 050
6 000	5 700	5 750	5 875
7 200	6 800	6 550	6 700
7 800	7 212: 50	(6 850)	7 009: 38
8 400	7 625	(7 150)	7 318: 75
9 000	8 037: 50	(7 450)	7 628:13
9 600	8 450	(7 750)	7 937: 50
10 800	9 275	(8 350)	8 556: 25
12 000	9 825	(8 750)	8 968: 75
13 200	10 375	(9 150)	9 381: 25
15 000 —	11 200	(9 750)	10 000
1 I båda fallen har räknats efter en årspension av 1 750 kr. utan bostadstillägg.

helinvaliditet eller huruvida man borde ha ett system, som innebure
att man genomgående icke ersatte viss del av den årliga arbetsförtjänsten
eller med andra ord läte den skadade stå samma självrisk vid alla invaliditetsgrader.
I fråga om de båda metoderna innehåller promemorian
följande.

Den för skador före den 1 januari 1949 gällande 2/3-Tege\n innebär att
livräntan vid partiell invaliditet är proportionell mot den vid helinvaliditet.
Detta resulterar emellertid i att den icke kompenserade förlusten för helinvaliden
utgör 1/3 men för tioprocentsinvaliden endast 1/30 av hans årliga
arbetsförtjänst. De för senare inträffande skador gällande reglerna är
desamma, såvitt avser tid före 18- och efter 67-årsgränsen. Mellan dessa
åldersgränser tillämpas självriskmetoden för invaliditetsgrader om minst
30 % men den proportionella metoden för lägre invaliditetsgrader, vilket
innebär att den icke kompenserade förlusten för invalidgruppen 100—30 %
utgör 1/i2 och för lägre invaliditetsgrader sjunker till 1/30 av den årliga
arbetsförtj änsten.

Enligt promemorian kan de gällande reglerna knappast anses fullt rationella.
De för 1948 års lagändring åberopade motiven — den nyssnämnda
skillnaden i fråga om den icke kompenserade förlusten samt det förhållandet
att skadade med höggradig invaliditet ofta hade svårt att ekonomiskt
utnyttja sin resterande arbetsförmåga, medan skadade med låg invaliditet
ofta inte behövde vidkännas någon inkomstminskning — utgjorde enligt
promemorian ett starkt stöd för att självriskmetoden tillämpades ej blott
vid de högre invaliditetsgraderna utan genomgående. I promemorian anföres
vidare.

Visserligen kan sägas att motivet att höggradigt invalida ofta har svårt
att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga under det att skadade
med låg invaliditet ofta inte behöver vidkännas någon bestående inkomstminskning,
skulle falla bort, om ändrade grunder för invaliditetsbedöm -

Knngl. Maj.ts proposition nr 60.

159

ningen infördes. I detta sammanhang må erinras om att verkställda utredningar
angående förhållandet mellan den ekonomiska invaliditeten och
den fastställda invaliditetsgraden visar att den ekonomiska invaliditeten
i genomsnitt ligger långt under den beräknade. Följande siffror ur en i
yrkesskadebetänkandet s. 261 redovisad utredning må nämnas. Ingen som
helst ekonomisk invaliditet framkom för I * 3 * */» av fallen med 10—14 % beräknad
invaliditet, nära 2/3 av fallen med 15—18 % invaliditet, nära 6 * 8/io av
fallen med 20—25 % invaliditet och åtskilliga fall med högre beräknad
invaliditet. Men en så radikal sänkning av de tillämpade tabellsatserna,
att ingen invaliditetsersättning skulle utgå i ifrågavarande fall utan ekonomisk
invaliditet, torde av olika skäl inte kunna komma i fråga i nuvarande
läge. Tillämpas emellertid vid alla invaliditetsgrader metoden med
självrisk med t. ex. 1/i2 av ersättningsunderlaget, sänkes årsbeloppet framförallt
vid 10 % invaliditet i en utsträckning, som förefaller vara motiverad
med hänsyn till resultatet av verkställda utredningar angående den ekonomiska
invaliditeten och som gör det möjligt att — såsom närmare utvecklas
i ett följande avsnitt — vid låga invaliditetsgrader regelmässigt ge
den skadade ett ordentligt engångsbelopp i stället för ett litet belopp per
år för hela livet.

Som exempel på resultatet vid tillämpning av nuvarande regler resp. de
förordade har i promemorian intagits följande tabell.

Ersätt-	10 % livr.	12 %	livr.	15 % livr.	20 % livr.	25 % livr.
nings- underlag	nuv.	för- slaget	nuv.	för- slaget	nuv.	för- slaget	nuv.	för- slaget	nuv.	för- slaget
1 200	80	20	96	44	120	80	160	140	200	200
3 600	240	60	288	132	360	240	480	420	600	600
6 000	400	100	480	220	600	400	800	700	1 000	1 000
7 200	480	120	576	264	720	480	960	840	1 200	1 200
9 000	(600)	150	(720)	330	(900)	600	(1 200)	1 050	(1 500)	1 500
10 200	(680)	170	(816)	374	(1 020)	680	(1 360)	1 190	(1 700)	1 700
12 000	(800)	200	(960)	440	(1 200)	800	(1 600)	1 400	(2 000)	2 000

I promemorian ifrågasättes övergång till ett system med i det närmaste

automatiskt utgivande av engångsbelopp i stället för

livränta vid lägre invaliditetsgrader.

Härom anföres i huvudsak följande.

Enligt motsvarande danska, finska och norska lagar utges vid de lägre
invaliditetsgraderna — i Danmark under 50, i Finland under 30 och i Norge
under 20 (25 enligt en i vår framlagd proposition) % — automatiskt en gångsbelopp,

som i allmänhet är vida lägre än kapitalvärdet av motsvarande
livsvariga livränta. I Norge utges i regel ett belopp motsvarande 3 års livränta
vid samtliga de aktuella invaliditetsgraderna. I Danmark och Finland
däremot är multiplikatorn vid högre invaliditetsgrader större än vid
lägre invaliditetsgrader. Som exempel kan nämnas att i Danmark utgör

engångsbeloppet vid högst 15 % invaliditet 7V2, vid 18 % 81/i och vid 20 %

81/2 gånger årslivräntan; vid högre invaliditetsgrader stiger multiplikatorn
efter delvis andra grunder. Och i Finland utgör beloppet vid 10—14 %
invaliditet 30 % och vid 25—29 % invaliditet 150 % av livräntan vid 100 %
invaliditet, allt för det fall att den skadade icke har anhöriga.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Enligt den officiella svenska statistiken över olycksfall i arbete utgör
grovt räknat fallen med under 20 % invaliditet 55 % och fallen med under
30 % invaliditet 80 % av samtliga invaliditetsfall. Eftersom alltså de allra
flesta livräntorna motsvarar låga invaliditetsgrader, torde en allmän kapitalisering
efter enkla regler av livräntorna vid de låga invaliditetsgrader na
innebära en betydande administrativ fördel både för försäkringsinrättning
och ersättningstagare. En sådan kapitalisering innebär en fördel även i
det hänseendet, att man vid en lagstiftning om indexreglering av livräntor
enligt yrkesskadeförsäkringslagen behöver tänka endast på det begränsade
antal livräntor, som alltjämt kommer att utgå.

Vid utgivande av invaliditetsersättningar enligt skadeståndsrättens regler
torde vid låga invaliditetsgrader engångsbelopp vara det vanliga. Enahanda
torde förhållandet vara, när det gäller den privata olycksfallsförsäkringen.

Även hänsyn till den ersättningsberättigade torde tala för en kapitalisering
av smålivräntorna. Det torde av psykologiska skäl i regel vara bättre
för den skadade att utfå även ett reducerat kapitalbelopp än att genom
livränteutbetalningar och ibland anskaffande av nya invaliditetsintyg, få en
ständig påminnelse om skadan.

De risker, som kan vara förenade med automatisk utbetalning av stora
kapital, kan motivera en viss reduktion av engångsbeloppen. Även ett reducerat
kapitalbelopp kan vara av väsentligt värde för den skadade t. ex. för
användning till utbildning, till egnahemsbyggande, till en rörelse e. d. Med
hänsyn till de inkomstgränser, som gäller för åtskilliga sociala förmåner,
kan det vara förmånligare för den skadade att ha fått ut ett kapitalbelopp
än att uppbära en årlig livränta.

Vid en automatisk kapitalisering av livräntorna vid de lägre invaliditetsgraderna
enligt grannländernas system för reduktionen uppkommer behov
av mer eller mindre invecklade regler med hänsyn till eventuella förbättringar
eller försämringar i tillståndet.

Tillämpas ett system med engångsbelopp, som mer eller mindre kraftigt
understiger kapitalvärdet av gällande livränta, kan man svårligen medge
undantag från en regel om automatiskt kapitalbelopp. Undantag skulle
dock kunna motiveras med att ersättningstagaren skulle föredraga en årligen
utgående livränta. Vidare skulle kunna tänkas fall där det med hänsyn
exempelvis till vederbörandes levnadssätt vore olämpligt att utge ett
större kapital på en gång.

Om för livräntorna godkännes den i promemorian förordade tillämpningen
av självriskmetoden även vid de lägsta invaliditetsgraderna, kan
emellertid ifrågakomma ett annat kapitaliseringssystem, nämligen att utge
fulla kapitalvärdet. Detta system torde vara enklare administrativt och
lagtekniskt sett samt psykologiskt lämpligare. Vid en tillämpning av
11/i2-regeln även för invaliditeter under 30 %, blir livräntorna progressiva
vid stigande invaliditet, allt ifrån den lägsta invaliditetsgraden. Särskilda
regler som i Danmark och Finland behöves därför inte för att få progressiva
kapitalbelopp. Årsbeloppen av livränta vid de lägsta invaliditetsgraderna
blir inte så höga, att kapitalisering utan reduktion skulle innebära avskräckande
höga belopp. Vid det nu förordade systemet kan tillämpas samma
beräkningsgrunder såväl lör den automatiska kapitaliseringen vid låga
invaliditetsgrader som för den efter närmare prövning beviljade kapitaliseringen
vid högre invaliditetsgrader. Samma regler vid försämring av det
av skadan föranledda tillståndet kan även gälla. Önskvärda undantag från
den automatiska kapitaliseringen kan utan större komplikationer medges.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Av en i promemorian intagen tabell avseende beloppen vid några ersättningsunderlag
och några invaliditetsgrader av årslivräntan (före 67 år)
samt av det ungefärliga kapitalvärdet enligt nu gällande beräkningsgrunder
för en 25-årig resp. en 40-årig man må här återges följande.

Ersättningsunderlag	Årslivränta	Kapitalbelopp för
25-åring	40-åring
	10%
1 200	20	480	400
3 600	60	1 430	1 190
6 000	100	2 390	1 980
7 200	120	2 870	2 370
9 000	150	3 590	2 970
10 200	170	4 060	3 360
12 000	200	4 780	3 960
	12%
1 200	44	1050	870
3 600	132	3160	2 610
6 000	220	5 260	4 350
7 200	264	6 310	5 220
9 000	330	7 890	6 530
10 200	374	8 940	7 400
12 000	440	10 520	8 700
	15%
1 200	80	1 910	1 580
3 600	240	5 740	4 750
6 000	400	9 560	7 910
7 200	480	11480	9 500
9 000	600	14 350	11 870
10 200	680	16 260	13 450
12 000	800	19 130	15 830
	18%
1 200	116	2 770	2 300
3 600	348	8 320	6 890
6 000	580	13 870	11 480
7 200	696	16 640	13 780
9 000	870	20 800	17 220
10 200	986	23 580	19 510
12 000	1 160	27 740	22 960

Vid genomförande av en reform av detta slag bör enligt promemorian
viss försiktighet iakttagas. Med hänsyn härtill anses den automatiska kapitaliseringen
till en början böra begränsas till invaliditetsgrader förslagsvis
understigande 20 %.

Automatisk kapitalisering borde enligt promemorian inte ske, om skäl
förelåge däremot. Så borde anses vara fallet, om den skadade inte önskade
kapitalisering. Ett annat fall vore att den skadade finge anses ur stånd att
omhänderha pengarna, exempelvis på grund av alkoholism. Vidare att skadan
sannolikt skulle försämras så, att invaliditetsgraden kornme att överstiga
den för den automatiska lcapitaliseringen gällande gränsen.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Man kan enligt promemorian tänka sig att låta den automatiska kapitaliseringen
avse endast livränta, som kunde antagas bli livsvarig. Skäl anses
emellertid föreligga att kapitalisera livränta efter låga invaliditetsgrader
även då invaliditeten helt eller delvis vore övergående. Men försäkringsinrättningen
borde då ha starka stöd för sitt antagande i fråga om det
kommande förloppet. Så länge prognosen vore tveksam, torde kapitalisering
inte böra ske.

Frågan om vem som skulle ha beslutanderätten i dessa ärenden anses i
promemorian få anstå i avbidan på pågående utredning om yrkesskadeförsäkringens
organisation.

Promemorian behandlar även frågan om storleken av sjukpenningen,
då invaliditetstillstånd övergår i sjukdomstillstånd.
Vid helinvaliditet och de högsta graderna av partiell invaliditet
komme — vid bifall till de förutnämnda promemorieförslagen —
livräntebeloppet per dag att i allmänhet överstiga sjukpenningens dagbelopp.
I promemorian föreslås ett stadgande av innehåll att för tid, då livränta
tillerkänts, sjukpenning (jämte i förekommande fall barntillägg och
vårdbidrag) icke må utgå med lägre belopp än som per dag räknat motsvarar
den tillerkända livräntan (vårdbidrag i förekommande fall inräknat).
Om sjukpenning utginge i enlighet härmed och ersättningstagaren i anledning
av skadan vore intagen på sjukhus, borde enligt promemorian sjukpenningen
minskas på samma sätt som den vanliga sjukpenningen minskades
till hempenning.

Yttrandena över departementspromemorian.

Promemorians utgångspunkt i fråga om samordning med folkpensioneringen
har föranlett pensions styrelsen att uttala, att det
inte bör ifrågakomma att i detta sammanhang ompröva folkpensioneringens
regler. Folksam å sin sida beklagar, att det inte redan i nuvarande läge
synes vara möjligt att utreda en närmare samordning mellan yrkesskadelivräntorna
och folkpensioneringen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att samordningsfrågan kan komma
att aktualiseras vid genomförande av en sådan allmän pensionsförsäkring,
varom utredning för närvarande påginge. Enligt anstaltens mening borde
reformer inom yrkesskadeförsäkringen så långt lämpligen kunde ske inriktas
på en kommande samordning med den allmänna invaliditetspensioneringen.
Detta och vissa andra synpunkter talade för att återhållsamhet
borde iakttagas vid avvägningen av yrkesskadeförsäkringens invaliditetsersättningar.

Enligt försäkringsrådet (majoriteten)1 har i promemorian inte tillräckligt
beaktats möjligheten av en fortsatt allmän samordning. Svenska arbets -

1 Av rådets 12 ledamöter har 9 avgivit särskilda yttranden. Beträffande praktiskt taget
alla de aktuella frågorna föreligger olika meningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

163

givareföreningen, som också anser att erforderlig hänsyn inte tagits till
samordningssträvandena, hemställer att problemkomplexet göres till föremål
för förnyat övervägande.

Förslaget om höjning av maxim i- och minimibeloppen i fråga
om den årliga arbetsförtjänsten har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av en minoritet inom försäkringsrådet samt av riksförsäkringsanstalten,
Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

I fråga om storleken av livräntan till helinvalider i produktiva
åldrar har framkommit olika uppfattningar. Promemorieförslagets
princip om en bruttokompensationsgrad om “/« av ett genom
avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framräknat ersättningsunderlag,
varigenom bl. a. skulle erbållas en sjunkande kompensationsgrad vid
stigande inkomstlägen, har godtagits av en minoritet inom försäkringsrådet
samt av riks försäkringsans tälten, Socialförsäkringsbolagens förening,
Folksam, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
De särskilda avtrappningsreglerna har tillstyrkts av en minoritet inom försäkringsrådet
samt av Landsorganisationen.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening anför bör med hänsyn till
sjukpenningnivån avtrappningen göras betydligt kraftigare än den i promemorian
föreslagna. Riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt kan sammanfattas
sålunda.

Enligt förslaget skulle skillnaderna mellan sjukpenning och livränta i
mycket stor utsträckning bli större än som syntes skäligt med hänsyn till
olikheterna i beskattningsavseende in. m. Detta jämte samordningssynpunkterna
talade för att avtrappningsregeln ändrades så, att livräntorna vid högre
arbetsförtjänster inte bleve så förmånliga som enligt förslaget. Maximibeloppet
av livränta vid 100 % invaliditet borde inte bestämmas högre än till
omkring 9 000 kr. Om man ville förhindra starkt framträdande skillnader
mellan 100 % livränta och hel sjukpenning, måste avtrappningen sättas in
vid en lägre inkomstgräns än 7 200 kr. Man kunde låta belopp mellan 4 200
och 5 400 kr. medräknas till % och belopp mellan 5 400 och 15 000 kr. medräknas
till !4, varvid högsta ersättningsunderlaget bleve 9 900 kr. och maximilivräntan
9 075 kr. Anstalten ville emellertid inte bestämt påfordra att i
förevarande sammanhang avtrappningen skulle sätta in vid lägre gräns
än 7 200 kr. Vid en framtida samordning med en allmän pensionsförsäkring
torde spörsmålet få upptagas till nytt bedömande. Nyssnämnda maximibelopp
9 900 och 9 075 kr. kunde man ernå genom att belopp mellan 7 200
och 10 200 kr. medräknades till % och belopp mellan 10 200 och 15 000 kr.
medräknades till %. I inkomstlägena mellan 7 200 och 15 000 kr. komme
då maximilivräntan att variera från ca 91 till ca 60 % av arbetsförtjänsten
mot från ca 91 till ca 73 % enligt promemorieförslaget.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Folksam förordar en avtrappning från sådan lägre inkomstgräns och
med sådana reduktionstal, att livräntan principiellt inte kommer att överstiga
sjukpenningen.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget på denna punkt med
i huvudsak följande motivering.

De skäl för högre livränta än sjukpenning, som framförts i promemorian,
vore inte tillräckligt bärkraftiga. Svårigheterna med en lägre inkomstnivå
vore lättare att bära, sedan en anpassning skett. Även om samordningen
egentligen krävde, att årslivräntan borde utgöra 365 gånger sjukpenningen,
önskade föreningen med hänsyn till den avsevärda försämring av livräntans
belopp detta skulle medföra i jämförelse med vad som nu utginge
inte påyrka ett så radikalt genomförande av samordningen. Så stora livräntebelopp
som de i promemorian förordade skulle direkt omöjliggöra en
fortsatt samordning. Det skulle vara synnerligen olämpligt att genom en
obligatorisk, av arbetsgivarna helt bekostad socialförsäkring tillförsäkra
invalider möjlighet till högre årsinkomst än som kan förvärvas av många,
som är produktivt verksamma. En avsevärd sänkning av de föreslagna livräntebeloppen
vore nödvändig. Livräntebelopp överstigande 9 000 kr. för år
borde i varje fall inte förekomma.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser invaliditetsersättningar av den
storlek, som föreslagits i promemorian, inte vara möjliga för ett fullföljande
etappvis av samordningen mellan socialförsäkringsgrenarna. Man kunde
enligt försäkringsrådet även ifrågasätta, om en obligatorisk försäkringborde
ha invaliditetsersättningar av den föreslagna storleksordningen. Det
syntes naturligt, att sjukpenningen (även frånsett barntillägg) vore större
än motsvarande livränta för dag räknat. Svårigheterna för den skadade
vore nämligen som regel störst under den första tiden efter skadan. Den
beskattningsrättsliga förmånsställning, som av särskilda skäl gällde för
sjukpenning, syntes näppeligen kunna motivera förhöjning av livräntans
dagbelopp i förhållande till sjukpenningen. Vid avvägande av livräntebeloppen
genom jämförelse med sjukpenningen borde man bortse från barntiHäggen.
Enligt försäkringsrådets mening borde den antagna sjukpenningtabellen
läggas till grund för bestämmande av livräntans storlek på sådant
sätt, att livränta vid förlust av arbetsförmågan utgjorde 350 gånger beloppet
av hel sjukpenning vid den intervall, inom vilken den skadades arbetsförtjänst
fölle, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som
svarade mot nedsättningen. Olägenheten med att vid denna metod intervallsystem
infördes även för livräntorna borde inte vara avgörande skäl
mot den metoden. Ett bifall till försäkringsrådets förslag skulle medföra eu
i många fall väsentlig nedskärning av livräntornas storlek i förhållande till
vad nu gällde. Exempelvis skulle sålunda i nya fall helinvaliden vid en
arbetsförtjänst av 2 100 kr. erhålla 1 400 kr. mot nu 1 925 kr., vid en arbetsförtjänst
av 4 600 kr. 2 800 kr. mot nu 4 217 kr. och vid en arbetsförtjänst
av 7 200 kr. 4 200 kr. mot nu 6 600 kr.

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

165

Beträffande frågan om andra grunder för livräntans storlek
i vissa åldrar har förslaget att slopa nuvarande bestämmelse
om lägre livränta i vissa fall före 18 år genomgående tillstyrkts. Tanken
att vid 67-årsgränsen minska livräntan med viss bråkdel därav har
också vunnit allmän anslutning, men olika meningar har framförts om
storleken av denna bråkdel. Sålunda tillstyrker Landsorganisationen som
skälig en reduktion med !4. Andra förordar en kraftigare reducering. Försäkringsrådet
(majoriteten) och riksförsäkringsanstalten förordar reduktion
med Vs. Enligt Socialförsäkringsbolagens förening bör livräntan reduceras
med minst Vs. Pensionsstgrelsen anser en sänkning med mindre än
Vs inte böra ifrågakomma men ifrågasätter om inte sänkningen borde bestämmas
till Vi. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen borde i princip livränta
inte utgå efter 67 år; i vart fall borde ske en nedsättning med minst
Vi. Som motiv för en större reduktion än med % åberopas i vissa yttranden
bl. a., att den verkliga minskningen av arbetsinkomsten efter 67 år för
icke-invaliden vore avsevärt större, att summan av ålderspension och livränta
efter 67 år eljest i många fall skulle komma att överstiga summan
av invalidpension och livränta före nämnda ålder, att inom skadeståndsrätten
vanligen skedde en minskning till 1/2 och att stor försiktighet borde iakttagas
med hänsyn till en kommande samordning med folkpensioneringen.

Folksam framför som ett alternativ att reducera livräntorna med % för
67—70-åringar, med 2/4 för 70—73-åringar och med s/4 för 73—76-åringar
samt att låta livräntan bortfalla efter uppnådda 76 år.

Tjänstemännens centralorganisation anser det — med hänsyn till att livräntan
borde ge viss kompensation även för den tjänstepension, som vederbörande
kunde ha kommit i åtnjutande av om han ej drabbats av invaliditet
— rimligt, att det bråktal, varmed livräntan föresloges reducerad, sänktes
något.

I fråga om livränta vid mindre än 100% invaliditet
har förslaget att bibehålla den nedre gränsen vid 10 % lämnats utan erinran
utom av en minoritet inom försäkringsrådet, som anser att livränta bör
utgå först vid 25 % invaliditet.

Däremot har framförts delade meningar huruvida livräntan vid lägre
invaliditet än 100 % borde vara proportionell mot den vid helinvaliditet
eller om den i promemorian förordade metoden med en genomgående självrisk
motsvarande 1/12 av ersättningsunderlaget borde tillämpas. En reservant
i försäkringsrådet samt riksförsäkringsanstalten, Folksam och Tjänstemännens
centralorganisation har tillstyrkt självriskmetoden.

Försäkringsrådet (majoriteten) åberopar sin förut refererade metod
för beräknande av livränta vid 100 % invaliditet och föreslår, att livräntorna
i samtliga invaliditetsgrader under 100 % ställdes i direkt mot graden
svarande proportion till 100 % livräntan vid samma årliga arbets -

166

Kungl. Majyls proposition nr 60.

förtjänst. Den ringa faktiska invaliditeten vid fall med lägre invaliditetsgrader
borde inte tagas till intäkt för en sänkning av ersättningen vid de
lägre invaliditetsgraderna. Om för höga tabellvärden åsatts vissa skador,
borde en revidering av dessa värden övervägas.

Sistnämnda synpunkter anlägges även av Socialförsäkringsbolagens förening,
som anför i huvudsak följande.

Det synes olämpligt att medvetet acceptera en oriktig invaliditetsbedömning
men sedan korrigera verkningarna härav genom en kraftig nedskärning
av ersättningarna. Denna drabbar ju inte endast fallen med ingen eller
ringa ekonomisk invaliditet utan även de övriga. Om man finner, att den
övervägande delen av de mindre invaliditeterna är överkompenserade vid
livräntebestämningen, bör detta närmast medföra, att man reviderar invaliditetsgradsättningen.
En av försäkringsrådet tillsatt kommitté med uppgift
att verkställa översyn av vissa procentsatser inom invaliditetsbedömningen
har i februari 1953 redovisat resultatet av sitt arbete. Detta bör
beaktas i detta sammanhang. — Enligt promemorieförslaget blir livräntan
vid t. ex. 12 % avsevärt mycket större än den vid 10 %, ehuru skillnaden i
invaliditet är hårfin.

Även Svenska arbetsgivareföreningen anser, att korrigering inte bör ske
genom införande av självrisksystemet över hela linjen utan genom ändring
av grunderna för invaliditetsbedömningen. Enär livränta inte utginge för
invaliditet under 10 %, borde dock en viss procentuell nedsättning ske av
livräntor vid lägre invaliditet.

Självriskmetoden avstyrkes även av Landsorganisationen, som anför.

I princip bör 2/3-regeln bibehållas och 1948 års förbättring av livräntorna
i svårare fall behålla sin karaktär av eu av fallens svårighetsgrad betingad
förhöjning. Departementsförslaget skulle betyda en avsevärd försämring
av livräntorna vid 20 % och därunder. LO är inte övertygad om representativiteten
av de utredningar som i promemorian åberopas rörande den ekonomiska
invaliditetens förhållande till den s. k. medicinska. I vart fall
utgör dessa inte skäl för en generell reducering. Att såsom motiv för självriskmetoden
åberopa hänsyn till vissa risker vid livräntas utbytande mot
engångsbelopp är ännu mindre hållbart.

Förslaget att vid invaliditetsgrader under 20% automatiskt utgiva
engångsbelopp i stället för livränta, om skäl däremot ej föreligger,
tillstyrkes i princip av en minoritet inom försäkringsrådet samt av
riksförsäkringsanstalten, Folksam och Svenska arbetsgivareföreningen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att enligt ett uttalande av riksskattenämnden
i februari 1953 såsom anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna
ett sådant kapitalbelopp inte till någon del vore att räkna
som skattepliktig inkomst. Reglerna för livräntas beskattning skulle kunna
motivera en viss reduktion av livräntornas fulla kapitalvärde, av administrativa
skäl genomgående med samma procenttal, förslagsvis 15.

Folksam, som förklarar sig med stor tillfredsställelse hälsa förslaget om
obligatorisk kapitalisering av vissa livräntor, framhåller, att man inte bör

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

underskatta de risker, som kunde vara förenade med en kapitalersättning
vid ur ekonomisk synpunkt ofta tämligen obetydliga invaliditeter. En maximigräns
borde ur risksynpunkt lämpligen dragas. Kapitalersättningen kunde
utgöra 1/2 eller 2/3 av det »normala» kapitalvärdet. En annan möjlighet vore
att fastställa, att ersättningen skulle utgå i form av livränta, om denna
utgjorde exempelvis minst 720 kr. om året.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig vara i princip positiv till förslaget.
Det syntes emellertid uteslutet att utan särskild prövning utbetala
så stora engångsbelopp som förordats i promemorian. Det kunde med skäl
befaras, att beloppen i en mängd fall inte komme att nyttjas på önskvärt
sätt. Föreningen avrådde därför från obligatoriskt utbyte av livräntor, vars
kapitalbelopp överstege 10 000 kr.

Enligt pensionsstgrelsen bör automatisk kapitalisering inte ske, om
skäl däremot förelåge. Varje utbetalning borde, särskilt då det gällde större
belopp, föregås av noggrann prövning. Vidare borde reduktion av utbetalningsbeloppet
kunna ske i fall där det automatiskt kapitaliserade beloppet
måste anses för stort.

Tjänstemännens centralorganisation anser mycket tala för den föreslagna
automatiska kapitaliseringen.

Förslaget om automatisk kapitalisering avstyrkes av försäkringsrådet
(majoriteten) och Landsorganisationen.

Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida några avsevärda vinster i administrativt
hänseende skulle bli följden av ett system som det föreslagna,
och tillägger.

Frekvensen av ansökningar till rådet enligt 6 § sista stycket ÖL lämnade
knappast stöd för en uppfattning, att det bland livräntetagarna skulle råda
någon mera utbredd önskan om engångskapital i stället för periodisk ersättning.
Även med de starka reduceringar av livräntebeloppen vid de
lägsta invaliditetsgraderna, som promemorieförslaget medförde, skulle
det ofta bli fråga om betydande kapitalbelopp. Enligt rådets uppfattning
borde så betydande belopp inte utges under sådana förutsättningar, som
föreslås i promemorian. Rådet erinrade om vissa uttalanden av besparingsberedningens
delegation för femte huvudtiteln i PM den 8 juli 1942,
vilka utmynnade i att kapitaliseringen borde begränsas till sådana fall,
där — enligt vad närmare undersökning visade -— kapitaliseringen tjänade
ett påvisbart socialt intresse. Rådet ifrågasatte vidare om promemorieförslaget
stode i överensstämmelse med 5 § i den av Sverige ratificerade 1925
års internationella konvention rörande ersättning för olycksfall i arbete.

Även Landsorganisationen ifrågasätter, om det uppstår administrativa
vinster, och åberopar likaledes den nuvarande relativt obetydliga frekvensen
av utbytesansökningar. Enligt organisationen skulle det innebära en
diskriminering av den skadade, därest han — på grund av personlig olämplighet
att handha pengarna — undantoges från automatiskt utbyte. Under
alla förhållanden kunde organisationen inte tillstyrka en automatisk kapi -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

taxering, om förutsättning härför vore en väsentlig reduktion av nu tilllämpade
kapitalbelopp, åvägabragt genom nedskärning av själva livräntebeloppen.

Frågan om kapitalisering ej blott av definitivt fastställda livräntor utan
även av tillfälliga livräntor beröres i en del yttranden. Enligt riksförsäkringsanstalten
och Social/örsäkringsbolagens förening syntes kapitalisering böra
ske endast av livränta eller livräntedel, som kunde antagas bli livsvarig.
Anstalten framhåller att vid övergående invaliditet läte det sig i regel inte
göra att med sådan säkerhet bedöma det fortsatta förloppet, att ett kapitalvärde
kunde beräknas.

Vidare må nämnas att en minoritet inom försäkring srådet föreslår, att
den nuvarande utbytesbestämmelsen ändras på det sättet, att för utbyte av
livräntor om 20 % eller däröver återinföres kravet på »synnerliga skäl».

Vad slutligen beträffar förslaget om storleken av sjukpenningen,
då invaliditetstillstånd övergår i sjukdomstillstånd,
så har detta av dem som yttrat sig härom tillstyrkts utom av riksförsäkringsanstalten,
som anser tillräckliga skäl knappast föreligga för att sjukpenningen
i de här avsedda fallen skulle bestämmas till och ej till 1/ioo
av livräntans årsbclopp.

Departementschefen.

Den nuvarande olycksfallsförsäkringen lämnar ersättning för förlorad
arbetsförtjänst i form av dels sjukpenning och dels livränta. Före den 1
januari 1949 var kompensationsgraden ungefär densamma, vare sig ersättningen
bestod av sjukpenning eller av livränta. Den som skadats så svårt att
han blivit helinvalid fick nämligen livränta motsvarande 2/3 av hans årliga
arbetsförtjänst; och sjukpenningbeloppet motsvarade ungefär samma bråkdel
av mittinkomsten i sjukpenningklassen. I de lägsta klasserna var kompensationsgraden
dock något högre. Från och med den 1 januari 1949
höjdes kompensationsgraden så, att den i mitten av sjukpenningklasserna
i allmänhet uppgick till drygt 70 % för ensamstående, varjämte för försörjare
infördes ett familjetillägg om 1: 50 kr. i samtliga sjukpenningklasser.
Samtidigt höjdes kompensationsgraden för helinvaliden till i regel “/i»
av hans årliga arbetsförtjänst. Härigenom blev vid de högsta invaliditeterna
livräntebeloppet för dag i allmänhet högre än sjukpenningen vid samma
arbetsförtjänst.

Genom beslut vid årets vårriksdag har fastställts en sjukpenningskala
för sjukförsäkringen, som i princip — jag återkommer härtill i specialmotiveringen
— skall gälla även för yrkesskadeförsäkringen. Denna skala
omfattar avsevärt högre årliga arbetsförtjänster än olycksfallsförsäkringens
nuvarande skala och ger högre maximal sjukpenning än denna. Kompensationsgraden
i de inkomstlägen, som omfattas av olycksfallsförsäkringens
nuvarande skala, är dock i allmänhet något lägre.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vid fastställandet av grunderna för invaliditetsersättningarna måste den
nya sjukpenningskalan uppenbarligen beaktas. Härjämte möter frågan i vilken
utsträckning hänsyn bör tagas till den allmänna folkpensioneringen. I
sistnämnda hänseende är att märka att de nuvarande olycksfallslivräntorna,
å ena, samt folkpensioneringens invalidpensioner och sjukbidrag, å
andra sidan, utgår efter helt olika grunder. De sistnämnda båda förmånerna
är avhängiga av vederbörandes civilstånd och i förekommande fall av
andra makens förhållanden. Pensionsbeloppen över 200 kr. är inkomstprövade.
Detsamma gäller det kommunala bostadstillägget, vars införande och
maximibelopp är varje kommuns ensak. Livräntorna är inte inkomstprövade
och är beroende av civilstånd och bostadsort. En samordning mellan
livräntorna och de nämnda pensionsförmånerna skulle således kräva en radikal
omgestaltning av reglerna på detta område. Att i detta sammanhang
ompröva f< ikpensioneringens regler torde emellertid ej kunna komma i
fråga, varför det ej heller finnes anledning att med hänsyn till folkpensioneringen
i grunden omskapa livräntebestämmelserna. Hela denna samordningsfråga
torde få övervägas närmare, sedan frågan om en allmän pensionsförsäkring
bragts närmare sin lösning. Till dess torde det även få
anstå med en prövning av försäkringsrådets förslag att för livräntorna införa
ett intervallsystem, byggt på sjukpenningskalan. Med hänsyn till det anförda
anser jag problemet nu böra begränsas så, att man bibehåller de nuvarande
livräntereglerna i stort och endast tillser, att någon mera höggradig
disproportion mellan sjukpenning och dagbeloppet av 100 % livränta inte
uppkommer och att tillbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.

Livräntans storlek bestämmes nu inom ramen för fastställda maiimioch
minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning.
Enligt gällande regler skall den årliga arbetsförtjänsten, om den
understiger 900 kr., beräknas till detta belopp. Med hänsyn till den penningvärdesförändring,
som ägt rum sedan detta belopp fastställdes år 1948,
synes en höjning av beloppet till föreslagna 1 200 kr. vara motiverad. Som
en konsekvens av statsmakternas beslut i fråga om sjukpenningskalan samt
om beräknandet av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen bör maximibeloppet
fastställas till 15 000 kr.

Vad angår kompensationsgraden för livräntan till helinvalider
i produktiva åldrar synes anledning ej föreligga
att i lägre inkomstklasser frångå nuvarande kompensation om 11/12 av vederbörandes
årliga arbetsförtjänst. I högre inkomstlägen medför dock en
sådan kompensationsgrad högre livräntor än som kan anses motiverat i
en försäkring av detta slag. Som exempel må nämnas att årslivräntan vid
en årlig arbetsförtjänst av 15 000 kr. eller däröver skulle bli 13 750 kr.
Vidare skulle dagbeloppet av livräntan bli allt för stort i förhållande till
sjukpenningen vid samma arbetsförtjänst. Sålunda skulle livräntebeloppet
för dag vid nyssnämnda arbetsförtjänst bli 37: 67 kr., medan sjukpen -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ningen — bortsett trån barntillägg om högst 3 kr. vid fem eller flera barn —-utgör 20 kr. Vid en arbetsförtjänst av 9 600 kr. skulle motsvarande belopp
bli 24: 11 kr. och 14 kr. Principen om en med högre inkomst sjunkande
kompensationsgrad har av statsmakterna godkänts i och med antagandet av
den nya sjukpenningskalan. Vidare bör märkas att det förhållandet, att årliga
arbetsförtjänster över 7 200 kr. nu inte medräknas inom olycksfallsförsäkringen,
innebär en sjunkande kompensationsgrad för inkomster över detta
belopp. Det må också erinras om att ju förmånligare man gör livräntorna
och ju högre den högsta livräntan blir, desto svårare blir det att på ett senare
stadium genomföra en mera fullständig samordning mellan yrkesskadeförsäkringen
och folkpensioneringen.

En med stigande inkomst sjunkande kompensationsgrad ernås enligt
den i ärendet upprättade departementspromemorian genom att man låter
årslivräntan utgöra 11/i2 av ett i förhållande till arbetsförtjänsten sjunkande
ersättningsunderlag. Reduktionen skall enligt förslaget ske genom en avtrappning
på det sättet, att vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas
belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. helt, den del av inkomsten
som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till 3/4, den del
av inkomsten som överstiger 10 800 men ej 15 000 kr medräknas till 1/2 och
den del som överstiger 15 000 kr. ej alls medräknas. Såsom framgår av en
i promemorian intagen tabell uppgår vid en årlig arbetsförtjänst om högst
7 200 kr. 100 % livränta exakt till samma belopp som enligt nu gällande
regler. Vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kr. blir ersättningsunderlaget
7 200 kr., 100 % livränta 6 600 kr. per år eller 18: 08 kr. per dag och sjukpenningen
— exklusive barntillägg -— 12 kr. Vid en arbetsförtjänst av
9 600 kr. blir motsvarande belopp 9 000, 8 250, 22:60 och 14 kr. Maximibeloppen
vid en arbetsförtjänst av minst 15 000 kr. blir 12 000, 11 000,
30: 14 och 20 kr.

I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över departementspromemorian,
har förslaget om en vid stigande inkomstlägen från “/12 sjunkande
kompensationsgrad, ernådd genom att de elva tolftedelarna räknas på ett
genom avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framkommet ersättningsunderlag,
godtagits i princip. Däremot har från flera håll yrkats kraftigare
avtrappning, lägre gräns än 7 200 kr. för avtrappningens insättande
samt högre reduktionstal. Med anledning härav vill jag framhålla, att man
kan försvara en ganska stor skillnad mellan sjukpenning och dagbeloppet
av livränta vid samma årliga arbetsförtjänst bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen
är helt skattefri medan livräntan i princip är skattepliktig och
att barntillägg utgår å sjukpenningen. Och det förhåller sig ej så, att den
skatterättsliga skillnaden tages som motiv för att höja livräntans dagbelopp
i förhållande till sjukpenningen. Det är i stället så, att skattefriheten för
sjukpenningen medfört att denna kunnat fastställas till lägre belopp än

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

171

eljest skulle ha varit fallet. Det är givet, att man kan diskutera olika gränser
för avtrappningens insättande och dess storleksgrad. Vad som framkommit
under remissbehandlingen ger mig emellertid inte anledning att
frångå den uppfattningen, att avtrappningsreglerna enligt promemorian i
nuvarande läge innebär en fullt acceptabel lösning.

Jag övergår härefter till frågan om andra grunder för livräntans
storlek i vissa åldrar. Enligt nuvarande regler utgår livränta
i vissa fall med lägre belopp före 18 år än i åldrarna 18—67 år. Genom
den förutnämnda lagändringen år 1948 är reglerna utformade så, att
den tidigare regeln om 2/3 kompensation visserligen bibehållits men att en
skadad, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst
3/io, erhåller en förhöjd livränta — enligt den s. k. “/12-regeln — fr. o. m.
månaden näst efter den varunder han fyllt 18 år t. o. m. den månad varunder
han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp,
som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “A* av den skadades årliga
arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av
nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1I,2 av
denna. I promemorian har nu föreslagits att bestämmelsen om lägre livränta
före 18 år skall slopas. För egen del biträder jag detta förslag, som lämnats
utan erinran under remissbehandlingen.

Livräntan utgör, som förut nämnts, ersättning för förlorad arbetsinkomst.
När en person uppnår högre ålder, är det normalt att hans arbetsinkomst
sjunker eller också helt bortfaller. Det är då naturligt att livräntan
minskas. Som framgår av de nyssnämnda 2/3- och 11/i2-reglerna sker nu en
sänkning av livräntan vid 67 års ålder. Denna sänkning är emellertid störst
för helinvaliden och minskas sedan kraftigt, så att vid invaliditetsgrader
under 30 % ingen reduktion sker. I promemorian föreslås, att man inför
den nya metoden att vid 67-årsgränsen livräntorna generellt minskas med
viss bråkdel. Jag ansluter mig till detta förslag. Frågan om storleken av
nämnda bråkdel är emellertid mera tveksam. I den i promemorian intagna
tabellen avseende helinvalider har reduktion skett med 1/i. Enligt tabellen
blir livräntan i de hittills aktuella inkomstlägena — upp till 7 200 kr. —
något förmånligare än enligt nuvarande regler. Vid högre inkomstlägen stiger
livräntan så, att vid en årsinkomst av 15 000 kr. eller däröver summan
av livräntan och ålderspensionen, beräknad till 1 750 kr., utgör 10 000 kr.
I flera remissyttranden har förordats en kraftigare reduktion. Därvid har
åberopats bl. a., att summan av ålderspension och livränta efter 67 år eljest
i många fall skulle komma att överstiga summan av invalidpension och
livränta före 67 år. Det är tydligt att resultatet blir det angivna men endast
i de relativt låga inkomstlägena mellan ca 2 100 kr. och ca 6 800 kr. Och
dessutom kommer skillnaderna att utjämnas genom de kommunala bo -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stadstilläggen, till vilka hänsyn ej tagits i tabellen. Vidare är att märka
att tanellen avser endast de hundraprocentigt invalida, vilkas antal är
mycket begränsat. Dessutom må framhållas att, med den nya rationellare
metoden för sänkning av livräntorna vid 6 7-årsgränsen, sänkningen — i
motsats till nu — kommer att omfatta även det relativt mycket större antalet
fall med ringa invaliditet, varför viss varsamhet torde vara motiverad.
Att — såsom föreslagits i ett remissyttrande — sänka med stigande bråktal
vid 67, 70, 73 och 76 år synes mig vara en icke påkallad komplikation av
reglerna. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkten att alla nya livräntor
sänkes med 1/, vid 67-årsgränsen.

I fråga om livränta vid mindre än 100 % invaliditet
gäller nu bl. a., att livränta ej utgår, om nedsättningen av arbetsförmågan
understiger 10 %. Anledning saknas att i detta sammanhang överväga höjning
eller sänkning av denna gräns.

Enligt den förutnämnda 2/3-regeIn utgör livräntan vid förlust av arbetsförmågan
2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Detta innebär
ett proportionellt system. Av den år 1948 införda “/12-regeln följer, att
man genomgående icke ersätter viss del av den årliga arbetsförtj änsten eller
med andra ord låter den skadade stå samma självrisk vid alla berörda invaliditetsgrader.
De nuvarande reglerna innebär alltså en kombination av
ett proportionellt system och en självriskmetod. I departementspromemorian
förordas, att självriskmetoden tillämpas genomgående. Som stöd härför
anföres att enligt nuvarande regler den icke kompenserade förlusten vid
invaliditetsgrader över 30 % utgör 1/12 av den årliga arbetsförtjänsten, medan
den för lägre invaliditetsgrader sjunker till ‘130 av arbetsförtjänsten. De för
1948 års lagändring åberopade motiven — skillnaden i fråga om icke kompenserad
förlust samt det förhållandet att skadade med höggradig invaliditet
ofta har svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga,
medan skadade med låg invaliditetsgrad ofta inte behöver vidkännas någon
inkomstminskning — anses utgöra ett starkt stöd för att självriskmetoden
tillämpas även för de lägre invaliditetsgraderna. Enligt en i promemorian
redovisad utredning skulle vid de flesta fall av livränta vid lägre invaliditetsgrader
inte föreligga någon faktisk minskning av arbetsförtjänsten. Vidare
skulle vid en genomgående tillämpning av 11/i2-regeln livräntorna vid
de lägsta invaliditetsgraderna fastställas så, att man kunde tänka sig att
regelmässigt utbyta årslivräntorna i dessa fall mot engångsbelopp motsvarande
fulla kapitalvärdet.

Bland dem, som yttrat sig över departementspromemorian, finnes förespråkare
såväl för den proportionella metoden som för självriskmetoden
samt för en kombination av båda. Det förhåller sig väl också så, att ingendera
metoden kan anses ur principiell synpunkt äga företräde. Det låter sig

173

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

försvaras, om man förfäktar den ståndpunkten att en självrisk motsvarande
V12 av ersättningsunderlaget vid alla invaliditetsgrader ger en lämplig
reduktion av ersättningen från högre till lägre invaliditetsgrader eller innebär
en av sociala skäl betingad lämplig ökning av den proportionella ersättningen
vid stigande invaliditetsgrader. Vidare blir steget mellan 10 %-fallen och fallen omedelbart därunder, där ingen livränta utgår, mindre.
Och man behöver ingalunda anse, att självriskmetoden är till just för
att korrigera verkningarna av en medvetet accepterad oriktig invaliditetsbedömning.
Skulle erfarenheten visa, att vissa skador värderats för högt eller
för lågt, bör givetvis korrigering ske av invaliditetsbedömningen. Därvid
bör observeras att den ringa faktiska invaliditeten i de lägre invaliditetsgraderna
ofta kan antagas bero på att den skadade genom särskilt uppbåd av
reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, som vid de av skadan
orsakade anatomiska förändringarna eljest varit att vänta.

Ett mycket starkt och enligt min mening avgörande skäl mot förslaget
i promemorian utgör emellertid det förhållandet, att i alla nya fall, där
invaliditeten understiger 25 %, livräntorna skulle reduceras. Denna reduktion
skulle för 10 %-fallen bli så mycket som 3/ä jämfört med nuvarande
regler. Man kan visserligen tänka sig att införa självrisk med t. ex. 1/15 i
stället för 1/12. Därigenom skulle man något bättre än nu tillgodose fallen
med invaliditet överstigande 20 % och något minska såväl den grupp, som
finge reducerad livränta som graden av reduktion. Men man torde böra
vara mycket försiktig, när det gäller att införa nya bråktal.

Efter övervägande av denna fråga har jag stannat för att den nya lagens
regler bör bygga på den proportionella regeln om 2/3 kompensation. Liksom
för närvarande bör dock förhöjd livränta med tillämpning av 11/i2-regeln tilllämpas.
Den förhöjning, som sker vid invaliditetsgrader om minst 30 %,
bör då anses utgöra en med hänsyn till skadornas svårighetsgrad och av
sociala skäl betingad rimlig extrakompensation. Genom att 18-årsgränsen
slopas och reglerna för sänkning av livräntan vid 67-årsgränsen ändras,
kommer kombinationen av 2/3- och “/lo-reglerna i fortsättningen inte att leda
till sådana mindre tillfredsställande konsekvenser som nu.

Enligt gällande regler utgår invaliditetsersättningen i princip i form av
livränta. Försäkringsrådet äger emellertid, när skäl finnes därtill, på ansökan
av den skadade besluta att i stället för livränta eller del därav skall
utgivas ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens
kapitalvärde. Socialvårdskommittén har föreslagit, att kapitalisering
skall kunna ske även utan ansökan av den skadade, om kapitaliseringen
av medicinska skäl finnes vara av synnerligt gagn för honom. I
departementspromemorian har ifrågasatts en övergång till ett system med
i det närmaste automatiskt utgivande av engångsbelopp i stället för livränta
vid invaliditetsgrader understigande 20 %. Ett belopp motsvarande

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

livräntans fulla kapitalvärde skulle utgå, om skäl ej förelåg däremot, t. ex.
den skadade föredrog en årlig livränta eller han av någon anledning var
olämplig att omhänderha pengarna. I promemorian hänvisas till att i de
övriga nordiska länderna vid lägre invaliditetsgrader automatiskt utgives
engångsbelopp, som dock i allmänhet är vida lägre än kapitalvärdet av motsvarande
livsvariga livränta. Vidare åberopas som stöd för förslaget framför
allt administrativa skäl av olika art men även psykologiska och praktiska
hänsyn till de ersättningsberättigade.

I flera remissyttranden ansluter man sig till promemorieförslaget att
automatiskt kapitalism^ livräntorna vid låga invaliditetsgrader. Viss betänksamhet
framföres dock i fråga om större belopp. Den nuvarande ringa
frekvensen av antalet utbytesansökningar hos försäkringsrådet anses utvisa,
att intresset hos livräntetagarna för kapitalisering är ringa. Vidare
framhålles att kapitaliseringen knappast kommer att innebära någon administrativ
vinst.

Den nyssnämnda ansökningsfrekvensen torde långt ifi*ån kunna anses
som mätare för intresset hos livräntetagarna för automatiskt utbyte av livräntan
vid lägre invaliditetsgrader. Den torde till stor del kunna förklaras
av okunnighet om möjligheten till kapitalisering. Och vidare avser ju
denna möjlighet endast utbyte efter närmare prövning. Det synes mig emellertid
uppenbart, att någon större administrativ fördel för försäkringsorganen
vinnes endast om kapitaliseringen i regel kan ske utan mera ingående
prövning. Vid utbetalning av större kapitalbelopp synes dock viss försiktighet,
d. v. s. närmare prövning, erforderlig. Att såsom i grannländerna mer
eller mindre kraftigt reducera beloppen i jämförelse med kapitalvärdena
anser jag mig icke kunna tillstyrka. Bl. a. kräver en sådan metod mer eller
mindre invecklade kompletterande regler med hänsyn till eventuella ändringar
i det av yrkesskadan orsakade tillståndet. Vidare uppkommer komplikationer,
om den skadade föredrager löpande livränta eller han är olämplig
att handha kapitalbeloppet. Såsom närmare framgår av promemorian skulle
det vid ett bifall till promemorieförslaget kunna bli fråga om så stora belopp
som 25 000—30 000 kr. Om man skulle besluta sig för en i det närmaste
automatisk kapitalisering av livräntorna, måste man nog tänka sig att kombinera
invaliditetsgradsgränsen med en beloppsgräns i fråga om årslivränta.
Sattes sistnämnda gräns till exempelvis 600 kr., betydde det dock så
stora kapitalbelopp som nära 15 000 kr. för en 25-åring och nära 12 000
kr. för en 40-åring. Promemorieförslaget bygger emellertid på att 11/i2-regeln tillämpas även vid de lägsta invaliditetsgraderna, varigenom årsbeloppen
och därmed kapitalbeloppen sänkes. Om man, såsom jag nyss förordat,
bibehåller 2/3-regeln för de lägre invaliditetsgraderna, blir emellertid
beloppen så stora, att vid tillämpning av den nyssnämnda 600-kronorsgränsen
det automatiska utbytet skulle avse endast ett begränsat antal fall
av mer än 10 % invaliditet och inte ens alla vid 10 %. Den administrativa

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vinsten bleve därvid förhållandevis ringa. Jag finner mig därför inte kunna
förorda förslaget om automatisk kapitalisering.

Under remissbehandlingen av promemorieförslaget har i några fall yrkats,
att man vid högre invaliditetsgrader skulle fordra »synnerliga skäl» för
kapitalisering. Jag anser en sådan ändring av de nuvarande reglerna ej påkallad.
Det torde dock ligga i sakens natur att den prövande myndigheten
även med nuvarande regler iakttager större försiktighet, när det gäller
höga invaliditetsgrader och mycket stora kapitalbelopp, än eljest. Då det
är fråga om små livräntor kan man däremot vara ganska liberal.

Jag har inte blivit övertygad om att den av socialvårdskommittén föreslagna
kapitaliseringen av livränta av medicinska skäl är så starkt motiverad,
att en kapitalisering även mot den skadades önskan bör få ske. Jag kan
därför inte förorda kommitténs förslag på denna punkt.

Inte så sällan göres hos försäkringsrådet ansökan om att på en gång utfå
livräntan för några år framåt, varefter den tidigare livräntan åter skulle
utgå. En sådan ansökan har ej ansetts kunna bifallas med nuvarande lydelse
av bestämmelsen. Försäkringsrådet har förklarat sig anse, att ett dylikt
förfarande bör medges, och föreslagit, att utbytesbestämmelsen skall
avse inte endast »livränta eller del därav» utan även »livränta för viss tid».
Jag kan biträda det förslaget, trots att det innebär även den ändringen, att
kapitalisering skall kunna ske också då invaliditeten är övergående. Osäkerhet
angående prognosen torde dock ofta omöjliggöra ett fastställande av
kapitalvärdet och därmed hindra utbyte.

Slutligen skall här upptagas en i promemorian behandlad fråga, som
egentligen inte gäller livränta utan sjukpenning, då invaliditet
s t i 11 s t å n d övergår i sjukdomstillstånd. Det händer
då och då att ett av en yrkesskada föranlett invaliditetstillstånd återgår till
sjukdomstillstånd och berättigar till sjukpenning. I de allra flesta fall kommer
då högre ersättning för dag att utgå. Men som framgår av vad förut
anförts kommer vid de högsta graderna av invaliditet livräntebeloppet per
dag att i allmänhet överstiga sjukpenningens dagbelopp. Enligt promemorian
bör den nämnda ändringen i tillståndet, som väl i allmänhet innebär
en försämring, inte medföra att lägre ersättning utgår. Under remissbehandlingen
har denna ståndpunkt rönt gensaga endast av riksförsäkringsanstalten,
som anser tillräckliga skäl knappast föreligga för att sjukpenningen
skulle bestämmas till ^/36, och ej till ^,00 av livräntans årsbelopp. Då det
emellertid gäller ett ytterligt litet antal svåra skadefall, ansluter jag mig
emellertid till det generösare förslaget i promemorian, enligt vilket för tid,
då livränta tillerkänts, sjukpenning — jämte i förekommande fall barntillägg
och vårdbidrag — inte får utgå med lägre belopp än som motsvarar
den tillerkända livräntan per dag räknad. Om ersättningstagaren i anledning
av skadan är intagen på sjukhus, bör sjukpenningen minskas på
samma sätt som den vanliga sjukpenningen minskas till hempenning.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Efterlevandelivräntor.

Gällande bestämmelser.

Då ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom medför att vederbörande
dör, skall under vissa förutsättningar livräntor utgå till den avlidnes änka
eller änkling, barn och adoptivbarn under 16 år samt föräldrar och adoptivföräldrar.
Bestämmelser härom återfinnes i 7 § ÖL.

För att änka skall erhålla livränta kräves, att äktenskapet slutits före
olycksfallet eller, då det gäller yrkessjukdom, före sjukdomens yppande.
I övrigt är hennes rätt ovillkorlig. Änkelivräntan utgör 1/3 av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst och utgår så länge änkan lever ogift. Om hon ingår
nytt äktenskap före 60 års ålder, erhåller hon emellertid ett engångsbelopp
motsvarande den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Även för änklings rätt till livränta förutsättes, att äktenskapet slutits
före olycksfallet resp. sjukdomens yppande, men därjämte kräves, dels att
änklingen varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete och dels
att han inte väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot henne och ej
heller väsentligen åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller
adoptivbarn. I övrigt gäller samma regler som för änka. Livräntan utgör sålunda
1/3 av den avlidnas årliga arbetsförtjänst och utgår så länge änklingen
är ogift. Gifter han om sig före 60 års ålder erhåller han ett engångsbelopp,
motsvarande arbetsförtjänsten.

Den rätt till livränta, som tillkommer den avlidnes barn under 16 år,
är helt och hållet förutsättningslös. Detta gäller oavsett om barnet är fött
i eller utom äktenskap. Med egna barn likställes adoptivbarn under
förutsättning att adoptionen skett före olycksfallet resp. sjukdomens yppande.
Livräntan utgör för varje barn 1ja av den årliga arbetsförtjänsten.
Sedan barnet uppnått 16 års ålder, kan livränta inte längre ifrågakomma.

För att föräldrar och adoptivföräldrar skall erhålla livränta
kräves, att de för sitt uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes
arbete. Livräntan utgår med det belopp, som motsvarar värdet av vad de
åtnjutit i underhåll av den avlidne, dock högst med 1U av hans årliga arbetsförtjänst.
Om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna lever och varit
väsentligen beroende av den avlidnes arbete, tillerkännes livräntan dem
gemensamt, även om de inte har någon faktisk gemenskap. Sedan den ene
dött, utgår livräntan med oförändrat belopp till den kvarlevande under hans
eller hennes livstid.

Om livräntor till flera efterlevande enligt nu angivna grunder skulle
överstiga 5/« av arbetsförtjänsten, nedsättes de till detta belopp. Härvid utgår
livränta till make, barn och adoptivbarn före livränta till föräldrar och
adoptivföräldrar. I övrigt sker nedsättningen proportionellt. I den mån
anledningen till reduceringen faller bort genom att någon av livräntorna
upphör att utgå, höjes övriga livräntor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

177

I detta sammanhang kan det vara av intresse att något beröra de regler,
som gäller i fråga om efterlevandes rätt till skadestånd. Bestämmelser
härom finnes upptagna i 6 kap. 4 § strafflagen, som närmast tar
sikte på det fall att någon blivit bragt om livet genom brottslig gärning
men anses äga giltighet även eljest, då skadestånd kan utgå på grund av
att någon dödats. Enligt sagda lagrum skall skadestånd tilläggas envar, som
jämlikt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den dödade och som genom
hans frånfälle saknar erforderligt underhåll. Skadeståndets storlek bestämmes
efter vad som prövas skäligt med avseende å såväl den brottsliges
tillgångar som andra omständigheter, och kan allt efter omständigheterna
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

De skadeståndsberättigades krets bestämmes alltså av de familjerättsliga
reglerna om underhållsskyldighet. Rörande det materiella innehållet i dessa
regler må nämnas följande.

Enligt giftermålsbalken är makar pliktiga att, var efter sin förmåga, genom
tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga
till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor
kan anses tillbörligt. Till familjens underhåll räknas vad som erfordras för
den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende
av vardera makens särskilda behov (5:2). Har det dömts till hemskillnad,
är den ena maken skyldig att bidraga till den andres tillbörliga
underhåll enligt samma grunder som före hemskillnaden. Härvid gäller
dock den modifikationen, att om ena maken huvudsakligen bär skulden till
hemskillnaden den andre inte är skyldig att utgiva underhållsbidrag med
mindre synnerliga skäl äro därtill (11:25). För att rätt till underhållsbidrag
skall föreligga efter det att ett äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad
kräves, att den ena av makarna efter skillnaden blir i behov av sådant
bidrag. Dess storlek bestämmes i varje särskilt fall efter skälighetsprövning,
varvid hänsyn tages till såväl den andres förmåga som övriga omständigheter.
Den som huvudsakligen bär skulden till skillnaden har dock inte
någon rätt till bidrag. Bidraget kan bestämmas att utgå antingen en gång
för alla eller periodvis. I sistnämnda fall upphör bidragsskyldigheten, om
den berättigade gifter om sig (11:26).

Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna för
sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar.
Denna underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbildning
som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är tillbörlig
och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år (7: 1). Om barnet, sedan dess
rätt till underhåll enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, är föräldrarna i
mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. På motsvarande
sätt är barn underhållsskyldigt mot fader eller moder, som av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (7: 3). Under vissa
12 — B Uran g till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

178

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

förutsättningar föreligger underhållsskyldighet även mot styvbarn. Om ena
maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är
nämligen andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga
till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Detta medför dock ej
ändring i den underhållsskyldighet, som kan åligga den andre av barnets
föräldrar (7: 4). Adoptant och adoptivbarn har samma skyldighet att underhålla
varandra som föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har hans make
samma underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som mot den andre makens
egna barn. Adoptivbarnets naturliga föräldrar är ej skyldiga att bidraga till
barnets underhåll, såvida inte adoptanten samt, om han är gift, hans make
blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet (7: 5).

Slutligen må nämnas, att föräldrabalken föreskriver skyldighet för fader
till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll under sex veckor
före och sex veckor efter nedkomsten. Om havandeskapet eller amning
eller annan vård om barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet
eller modern ådrager sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten,
kan denna underhållsskyldighet utsträckas, dock högst under fyra
månader före och nio månader efter nedkomsten (7: 10).

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag i fråga om ersättning åt efterlevande bygger
i allt väsentligt på samma principer som ligger till grund för ÖL. Såsom
kommer att utvecklas i det följande föreslår kommittén emellertid vissa
ändringar i förhållande till vad som nu gäller, och en del av dessa ändringar
har sådan innebörd, att villkoren för rätt till efterlevandelivränta bringas
i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. Någon
fullständig kongruens mellan yrkesskadelagstiftningen och skadeståndsrätten
på hithörande område har kommittén dock inte sökt åstadkomma.

Enligt kommitténs förslag skall änka i regel ha en ovillkorlig rätt till
livränta. Kommittén föreslår emellertid undantagsbestämmelser i två fall,
där änkas rätt till livränta enligt kommitténs mening bör vara beroende av
vissa villkor.

Den ena undantagsbestämmelsen är avsedd att ersätta den nuvarande
regeln, att livränta inte utgår om äktenskapet slutits efter skadetillfället.

Härom anföres.

Att efterlevande make är ovillkorligt utesluten från livränterätt när äktenskapet
ingåtts efter olycksfallet kan leda till obilliga resultat när skadan
vid tiden för äktenskapets ingående icke syntes vara av betydelse för den
skadades livslängd men sedermera undergått en oförutsedd försämring, som
lett till döden. Dylika fall förekomma ytterst sällan vid tillämpningen av ÖL
men något oftare då fråga är om ersättning enligt YL eller enligt militärersättningsförordningarnas
bestämmelser angående sjukdomar.

Av praktiska skäl synes det icke gärna kunna ifrågakomma att makens
rätt i här avsedda fall skulle göras beroende av om skadan vid tiden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

179

giftermålet syntes vara av betydelse för den skadades livslängd eller ej. Om
några framträdande sjukdomssymptom icke förefunnos vid tiden för giftermålet,
kan det vara omöjligt att sedermera, kanske åtskilliga år efteråt, rättvist
bedöma om kontrahenterna eller någon av dem hade anledning räkna
med att skadan kunde bli av betydelse för livslängden. Man kan även tänka
sig det fallet, att den avlidne visserligen icke hade god hälsa vid giftermålet
men snart nog syntes ha övervunnit sjukdomen och därefter under åtskilliga
år var fullt arbetsför och fri från sjukdomssymptom, tills ett oförmodat
recidiv inträffade och ledde till döden.

Man behöver knappast befara att ett slopande av den ifrågavarande begränsningen
skulle få några betänkliga konsekvenser. I de statliga familjepensionsreglementena
har en motsvarande bestämmelse icke ansetts behövlig.
Förbehåll har där icke gjorts ens för det fall, att den avlidne vid tiden
för giftermålet var förtidspensionerad på grund av den skada eller sjukdom,
som sedermera ledde till döden. Risken av att begränsningens slopande
skulle leda till att äktenskap arrangerades enbart för att grunda rätt till livränta
torde vara synnerligen ringa.

Även om man sålunda enligt kommitténs mening knappast behöver hysa
några betänkligheter mot att låta bestämmelsen helt utgå, anser kommittén
det dock lämpligt, att förbehåll får gälla för vissa fall. Kommittén föreslår
därför, att om äktenskapet ingåtts mindre än tre månader före dödsdagen
och å tid, då den skadades arbetsförmåga till följd av olycksfallet var nedsatt
med mer än hälften, livränta till änka skall utgå endast om hon har
barn med den avlidne eller vid dödsfallet var havande med barn till honom.

Den andra undantagsbestämmelsen avser det fall, att äktenskapet visserligen
inte var formellt upplöst vid tiden för mannens frånfälle men makarna
levde åtskilda på grund av söndring utan att mannen bidrog till hustruns
underhåll. I dylikt fall skall enligt förslaget livränta utgå till änkan endast
om det finnes anledning att antaga, att sammanlevnaden skulle ha blivit
återupptagen eller att den avlidne skulle ha kommit att bidraga till hustruns
underhåll, därest skadan ej inträffat.

I fråga om änkelivräntans storlek överensstämmer förslaget helt med gällande
bestämmelser. Livräntan skall sålunda enligt förslaget alltid utgöra
1/3 av mannens årliga arbetsförtjänst och utgå så länge änkan lever ogift.
Om hon ingår nytt äktenskap innan hon fyllt 60 år, skall hon liksom nu äga
utfå ett engångsbelopp, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.

Kommitténs förslag i fråga om änkelivränta är inte enhälligt. En reservant,
hr Hedenström, har nämligen på skäl, som redovisas å s. 421—422
i betänkandet, ansett att änkas rätt till livränta bör vara beroende av behovsprövning.

Vad angår frågan om livränta till änkling framhåller kommittén,
att det knappast överensstämmer med modern uppfattning om makars inbördes
status att änka skall ha en i stort sett förbehållslös rätt till livränta,
medan änklingen skall vara livränteberättigad endast om han varit beroende
av hustruns arbete. Kommittén erinrar vidare om att änkling en -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ligt OL:s ursprungliga lydelse i detta hänseende var likställd med änka
men att änklingens rätt till livränta genom en lagändring år 1926 gjordes
avhängig av att han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete.
Fortfarande vore efterlevande till kvinnlig arbetstagare bättre ställda enligt
ÖL än enligt skadeståndsreglerna, såtillvida som livränta till barn utginge
utan behovsprövning. Att beträffande änkling återgå till OL:s äldre ståndpunkt
eller på annat sätt tillförsäkra honom rätt till livränta utan behovsprövning
syntes knappast böra ifrågakomma.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att såsom villkor för änklings
rätt till livränta skall gälla, att han för sitt underhåll varit beroende
av den avlidnes arbete. Förslaget överensstämmer med den nu gällande
lagstiftningen utom såtillvida, att ordet »uppehälle» utbytts mot ordet
»underhåll». Denna omredigering är föranledd därav, att de nuvarande
ordalagen enligt kommitténs mening vid en strikt tolkning synes medgiva
livränta endast i den mån bidraget från den förolyckade varit erforderligt
för en knapp försörjning.

Kommittén föreslår vidare, att den nu gällande undantagsbestämmelsen
för änkling, som försummat sin försörjningsplikt mot hustrun eller makarnas
barn, slopas. Som skäl härför åberopas bl. a., att man knappast behöver
räkna med att en änkling, som varit för sitt eget underhåll beroende
av hustruns arbete, ådagalagt sådan försumlighet som försörj are, att undantagsbestämmelsen
kunde få någon egentlig betydelse. Om en livränteberättigad
änkling försummade sin försörjningsskyldighet mot makarnas
barn, borde införsel tillgripas. De nu föreskrivna befogenheterna för försäkringsinrättningarna
och försäkringsrådet att ingripa i dylika fall vore
ingen lämplig form av repressalier. Räckvidden av dessa befogenheter syntes
f. ö. oklar, och bestämmelserna torde ha varit praktiskt betydelselösa.

I de fall, där enligt kommitténs förslag livränta skall utgå till änkling,
skall livräntans storlek beräknas efter samma grunder som föreslagits för
änkelivränta och således utgöra 1/3 av den avlidnas arbetsförtjänst. Liksom
änkelivräntan föreslås änklingslivräntan skola utgå så länge vederbörande
lever ogift. Även den för änka föreslagna regeln om kapitalbelopp vid omgifte
före 60 års ålder föreslås skola tillämpas för änkling.

Som en nyhet föreslår kommittén att frånskild make under
vissa förutsättningar hänföres till de livränteberättigades krets.

Kommittén anför härom.

Enligt de statliga familjepensionsreglementena kan i dom om äktenskapsskillnad
förordnas om familjepensionsrätt åt underhållsberättigad
frånskild make (enligt arbetarpensionsreglementet åt hustru). Härför
förutsättes att makarna levt tillsammans under minst fem år, att den underhållsberättigade
fyllt 30 år vid sammanlevnadens hävande samt att omständigheterna
i övrigt göra pensionsrätt skälig. Om frånskild make med
pensionsrätt finnes, kan förordnande av detta slag icke meddelas i nytt

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

181

skillnadsraål. Pension till frånskild make uppgår, när annan pensionsberättigad
efterlevande icke finnes, till samma belopp som skulle ha tillkommit
äkta make. Finnes även sådan make, tager vardera tills vidare
hälften. Föreligger pensionsrätt för både frånskild och äkta make samt
jämväl för barn, erhåller vardera maken tills vidare hälften av den i detta
fall utgående makepensionen (vardera erhåller 4/io av oreducerad makepension).
Pensionernas storlek omregleras, när antalet pensionsberättigade
minskas. Riksdagen har år 1944 anhållit om utredning angående ändring
av de hithörande bestämmelserna; närmast skulle fråga vara om att låta
pensionens fördelning mellan frånskild och efterlevande make avpassas
med hänsyn till äktenskapets längd. Pensionsreglementenas allmänna bestämmelser
äro f. n. föremål för översyn.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att frånskild
make skall erhålla livränta under förutsättning, att den avlidne enligt dom
eller avtal, som förelegat i skillnadsmålet, var skyldig att utgiva underhållsbidrag.
Från denna regel föreslås emellertid undantag för det fall, att
den efterlevande faktiskt inte åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt
fall skall enligt förslaget livränta icke utgå med mindre omständigheterna
voro sådana, att det skäligen kan antagas, att bidrag skulle ha kommit att
utgå, om skadan ej inträffat.

Livräntan till frånskild make föreslås skola motsvara det belopp som den
avlidne enligt domen eller avtalet skolat betala i underhållsbidrag, dock
högst V* av hans årliga arbetsförtjänst. I övrigt föreslås för frånskild
make samma regler som föreslagits för änka.

Kommittén har vidare tagit upp frågan, huruvida livränta bör utgå till
kvinna som sammanlevde med den avlidne utan att vara
gift me d hono in. Kommittén erinrar om, att dylik kvinna inte f. n.
tillhör de skadeståndsberättigades krets men att riksdagen år 1946 hos
Kungl. Maj :t anhållit om utredning angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. 4 § strafflagen. I sitt utlåtande (nr 33) hade första lagutskottet
uttalat, att möjligheterna att utbekomma skadestånd enligt lagrummet
syntes vara i olika hänseenden alltför begränsade. Enligt utskottets mening
borde i första hand någon vidgning av de skadeståndsberättigades krets
övervägas; det syntes böra utredas om och i vilken utsträckning skadeståndsrätt
över huvud taget borde tillerkännas personer, vilka varit beroende
av den dödade för sin försörjning, oavsett om underhållet varit grundat
i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Den av riksdagen begärda
utredningen torde, fortsätter kommittén, komma att företagas i samband
med en allmän översyn av skadeståndsrätten, ingående i det nordiska lagstiftningsarbetet.
Från principiell synpunkt kunde det sägas, att yrkesskadeförsäkringen
— som representerade arbetsgivarnas förpliktelser vid
olycksfall utan vållande från deras sida — inte borde svara för ersättningar
till personer, som vore ovillkorligen uteslutna från rätt till skadestånd, när
vållande förelåge. Helt avgörande borde denna synpunkt dock inte vara,

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enär det kunde förutsättas, att en utvidgning av de skadeståndsberättigades
krets komme att ske. Men det borde tillses, att revisionen av skadeståndsreglerna
inte föregrepes genom sådana utvidgningar av livräntetagarkretsen,
som skulle vara av stor räckvidd eller vore diskutabla ur andra synpunkter.

Kommittén framhåller vidare, att folkpensioneringslagens bestämmelser
om änkepension samt bestämmelserna om bidrag till änkor och änklingar
med barn i praxis gjorts tillämpliga i vissa fall, då man och kvinna sammanlevat
utan att förbindelsen legaliserats. Detta torde dock närmast tala
mot att rätt till livränta infördes för kvinnan, innan översynen av skadeståndsreglerna
vore klar; nämnda praxis inedgåve ju att understöd i form
av änkepension eller änkebidrag kunde utgå i de mest behjärtansvärda
fallen.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén inte ansett sig böra förorda
en generell livränterätt för kvinna, som sammanlevde med den avlidne
under äktenslcapsliknande förhållanden. Däremot har kommittén
föreslagit, att livränta skall utgå under förutsättning att barn finnes i förbindelsen
eller kvinnan vid dödsfallet var havande med barn till den avlidne.
Är dessa villkor uppfyllda, skall kvinnan enligt förslaget vara likställd
med änka.

Emellertid föreslås en inskränkning för det fall, att kvinnan åtnjuter
livränta efter annan man. Anledningen till att äktenskap med den senast
avlidne ej kommit till stånd kunde nämligen ha varit, att kvinnan inte
velat förlora livräntan efter den först avlidne. I vart fall minskade denna
livränta sannolikheten för att kvinnan varit väsentligen beroende av den
senast avlidne. Från denna synpunkt framstode det som mest motiverat,
att kvinnan inte skulle äga rätt till livränta efter den senast avlidne men
väl få behålla livräntan efter den först avlidne. En inskränkning borde
emellertid göras även för det fall, att det första dödsfallet renderat kvinnan
familjepension. Kommittén föreslår därför, att livränta efter den senast
avlidne skall utgå om och i den mån den överstiger livränta resp. pension
efter den först avlidne; livräntan efter den senast avlidne skall alltså enligt
förslaget minskas med beloppet av den innehavda livräntan eller pensionen.

Kommitténs förslag är i nu berörda del inte enhälligt. Tre av dess ledamöter
— hrr Höjer, Persson och Pettersson — har nämligen ansett, att
livränta till kvinna, som under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevde
med den avlidne, bör utgå inte bara om hon har barn med den avlidne
eller vid dödsfallet var havande med barn till honom utan även om
hon haft barn med honom. Den omständigheten att barnet avlidit före
mannen bör alltså enligt reservanternas mening inte avskära kvinnan från
den livränterätt som hon eljest skulle ha haft.

Kommittén har övervägt att föreslå livränterätt för trolovad under

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enahanda förutsättningar som föreslagits beträffande kvinna, som utan
vigsel sammanlevde med den avlidne. Enligt kommitténs mening skulle
emellertid en sådan utvidgning föra alltför långt. Förslaget är inte heller
i detta avseende enhälligt. De nyssnämnda tre ledamöterna har nämligen
ansett det skäligt, att trolovad likställes med änka under förutsättning att
trolovningen bestod vid dödsfallet och villkoret om barn är uppfyllt.

Vad härefter angår frågan om livränta till barn har kommittén diskuterat,
huruvida den åldersgräns, 16 år, vid vilken rätten till livränta
enligt nu gällande bestämmelser upphör, borde höjas. Försörjningsplikten
mot barn upphörde tidigast, då det uppnått 16 års ålder. Eftersom denna
gräns endast utgjorde en minimigräns för försörjningsplikten, vore det
inte nödvändigt att ha samma gräns i fråga om barns rätt till livränta från
yrkesskadeförsäkringen. För en förlängning av livräntetiden talade särskilt
det förhållandet, att det nu mer än förr förekomme, att skolgång och
andra studier utsträcktes över 16-årsåldern. Å andra sidan hade 16-åringar
numera avsevärt bättre inkomstmöjligheter än tidigare. Med hänsyn härtill
och till 16-årsålderns betydelse inom barnbidragslagstiftningen m. m.
ansåge kommittén, att någon förlängning av livräntetiden för barn i varje
fall inte borde ske för närvarande.

Beträffande den avlidnes egna barn föreslår kommittén ej heller i
övrigt några mera betydelsefulla ändringar i vad som nu gäller. Livräntan
till varje barn skall sålunda enligt förslaget utgöra 1/8 av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst och utgå utan några villkor. Två grupper av barn föreslås
dock skola undantagas från rätten att erhålla livränta. Den ena gruppen
omfattar barn, som adopterats av annan än den avlidnes make och som inte
åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne. Den andra gruppen avser barn,
mot vilka den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet genom att utge ett
engångsbelopp. Kommitténs motivering till sistnämnda undantag tyder på,
att kommittén endast åsyftat utomäktenskapliga barn, men den föreslagna
lagtexten är så generellt utformad, att den kan avse även barn inom
äktenskap.

Den avlidnes adoptivbarn skall enligt förslaget ha samma ovillkorliga
rätt till livränta som hans egna barn. Det nu gällande villkoret,
att adoptionen skall ha skett före skadetillfället, föreslår kommittén alltså
skola slopas. Som skäl härför åberopas, dels att villkoret kan leda till
obilliga resultat i sådana fall, när adoptionen visserligen skett efter skadetillfället
men under tid, då skadan ej syntes vara av någon betydelse för
arbetsförmågan eller livslängden, och dels att adoption förutsätter domstols
prövning.

Till kretsen av livränteberättigade har kommittén hänfört vissa styvbarn,
vilket innebär en nyhet i förhållande till vad som nu gäller. I sin
motivering härtill framhåller kommittén, att dylika barn vore skadestånds -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

berättigade, såvida den avlidne varit underhållsskyldig mot dem. Från principiell
synpunkt torde intet vara att erinra mot att styvbarn, som varit
beroende av den avlidne, erhölle rätt till livränta. En behovsprövning i det
enskilda fallet — med hänsynstagande till den efterlevande makens ekonomi,
eventuellt underhållsbidrag från den andre av föräldrarna, bidragsförskott
o. s. v. —- torde bli alltför komplicerad. Kommittén föreslår därfÖl,
att livränta skall utan inskränkning medgivas barn till den avlidnes
hustru, när barnet hade sitt hem hos den försäkrade. Livräntan skall enligt
förslaget utgå efter samma grunder som livränta till eget barn, d. v. s.
med V« av den årliga arbetsförtjänsten, tills barnet fyllt 16 år.

Enligt vad kommittén upplyser har önskemål om utvidgning av f ö råldrars
rätt till livränta framkommit i olika sammanhang. I allmänhet
vore det, uttalar kommittén, synnerligen vanskligt att bedöma, om föräldiar,
som inte åtnjutit något bidrag av den förolyckade, framdeles skulle
ha blivit i behov av och kunnat påräkna bidrag. Lika osäkert måste det i
regel vara, om föräldrar, som åtnjutit bidrag, skulle behövt och erhållit
förhöjt bidrag framdeles. Fall kunde emellertid förekomma, där utsikten
till framtida bidrag eller förhöjda bidrag syntes ha varit så säker, att hänsyn
därtill skäligen borde tagas. Särskilt behjärtansvärda torde de fall
kunna vara, då föräldrarna bekostat dyrbar yrkesutbildning åt den förolyckade
och därför stode utan besparingar för ålderdomen. Om föräldrarnas
möjligheter till ersättning enligt ÖL ansåges böra utvidgas, borde
man stanna vid att tillförsäkra dem en bättre ställning i sådana fall, där det
på grund av föreliggande särskilda omständigheter måste antagas att de,
om dödsfallet inte mellankommit, skulle ha inom en förhållandevis nära
framtid, högst ett eller annat år, erhållit ett väsentligt bidrag eller en
väsentlig bidragshöjning. Mot en sådan utvidgning kunde invändningar
göras från administrativ synpunkt, men dessa betänkligheter syntes inte
bora vara avgörande i fall av nyssnämnda särskilda beskaffenhet.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att föräldrar skall
äga rätt till livränta, om de varit för sitt underhåll beroende av den avlidnes
arbete eller med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bliva på sådant sätt
beroende av honom, om skadan ej inträffat. Livräntan skall enligt förslaget
för envar av föräldrarna eller, då fråga är om makar som sammanlever,
för dem tillsammans utgöra 300 kr., om den avlidnes årliga arbetsförtjänst
ej översteg 1 200 kr., samt i annat fall lägst 300 kr. och högst */« av arbetsförtjänsten.
Minimibeloppet skall dock få överskridas endast i den mån
värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller eljest synnerliga
skäl är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge den berättigade
lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge någon av
dem lever.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I fråga om livränta till adoptivföräldrar föreslår kommittén
samma regler som för föräldrar.

Vad slutligen angår frågan om det sammanlagda maximibeloppet
för flera livräntor och om dettas fördelning
mellan de efterlevande anser kommittén, att den nuvarande maximigränsen
— 5/o av den avlidnes årliga arbetsförtjänst -— bör bibehållas samt att
föräldrar och adoptivföräldrar även i fortsättningen vid konkurrens bör
stå efter övriga efterlevande.

Kommittén anför vidare.

Enligt kommitténs förslag skall livränta i vissa fall kunna utgå till frånskild
make och till kvinna, som utan att vigsel skett sammanlevde med den
avlidne. Om dessa utvidgningar beslutas, kan konkurrens uppkomma mellan
två sådana efterlevande inbördes och mellan sådan (a) efterlevande och
änka. I de statliga pensionsreglementena ha, såsom förut nämnts, motsvarande
fall av konkurrens mellan make och frånskild make hittills reglerats
så, att de båda efterlevande få dela det pensionsbelopp, som i andra
fall tillkommer make. Hel familjepension till änka är av ungefär samma
storlek som livränta enligt ÖL; sålunda motsvarar t. ex. hel änkepension
efter en stationskarl eller brevbärare (lönegrad Ca 9) ungefär 30 procent av
slutlönen i mellersta ortsgruppen.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att det sammanlagda
beloppet av livräntor till ifrågavarande efterlevande maximeras
till vad som svarar mot normallivränta för änka, d. v. s. 1/3 av arbetsförtjänsten,
och att erforderlig nedsättning göres så, att proportionen blir
densamma som mellan de oreducerade beloppen.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

I ett par av de yttranden, som avgivits över socialvårdskommitténs förslag,
beröres från allmänna utgångspunkter den principiella frågan om
förhållandet mellan yrkesskadeförsäkringens regler
om efter levandelivräntor och motsvarande
regler inom den allmänna skadeståndsrätten.

Änkepensioneringskommittén framhåller, att vissa uttalanden av socialvårdskommittén
syntes tyda på att enligt kommitténs mening kretsen av
skadeståndsberättigade och av livränteberättigade enligt yrkesskadeförsäkringslagen
i princip borde sammanfalla. Rätten till livränta hade emellertid
enligt förslaget i vissa fall utsträckts till att avse personer, som enligt
gällande bestämmelser ovillkorligen vore uteslutna från rätt till skadestånd.
Därvid hade kommittén förutsatt att en utvidgning av de skadeståndsberättigades
krets komme att ske. I vissa andra fall, t. ex. när det
gällde änka som sammanlevde med mannen vid dödsfallet, hade kommittén
tydligen trots antydningar i motsatt riktning, övergivit tanken på kongruens
mellan skadeståndsrätten och livränterätten. Det måste nämligen
även med en reviderad skadeståndslagstiftning uppkomma ej så få fall, i

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vilka man knappast kunde tänka sig rätt till skadestånd för änka efter
den som blivit dödad genom annans vållande, exempelvis barnlös änka
med goda egna inkomster. Icke förty skulle rätten till livränta för änka,
som sammanbodde med mannen vid dödsfallet enligt förslaget vara ovillkorlig.
Då man inte visste vilket innehåll skadeståndsreglerna komme att
få i framtiden och då det inte torde stöta på något principiellt hinder att
bestämma kretsen av livränteberättigade efterlevande enligt yrkesskadeförsäkringslagen
vidare än skadeståndsrätten skulle medgiva, hade änkepensioneringskommittén
för sin del ansett sig ej kunna vid granskningen
av socialvårdskommitténs förslag fästa avgörande vikt vid kongruenssynpunkter.

Svea hovrätt framhåller, att den uppmjukning av villkoren för änklings,
föräldrars och adoptivföräldrars rätt till livränta, som föreslagits av kommittén,
skulle bringa yrkesskadeförsäkringens beroendevillkor i närmare
överensstämmelse med motsvarande stadgande i 6 kap. 4 § strafflagen.
På denna punkt syntes emellertid fullständig kongruens vara önskvärd.
Detta skulle förenkla bedömningen av bl. a. ett flertal regressfrågor. Sakligt
sett finge väl också skadeståndsrättens hänsynstagande till de efterlevandes
behov efter dödsfallet anses mera befogat än yrkesskadeförsäkringens
beaktande huvudsakligen av föl-hållandena före dödsfallet. Denna
skillnad saknade väl i flertalet fall praktisk betydelse, men ett överförande
till yrkesskadeförsäkringslagen av ifrågavarande bestämmelse i strafflagen
skulle medföra den rimliga förändringen att livränta framdeles ej
skulle kunna utgå till efterlevande, som i arv eller enligt testamente efter
den döde erhölle en avsevärd förmögenhet eller innehade en större livförsäkring.

I detta sammanhang må nämnas, att fem reservanter inom försäkringsrådet
anser, att såsom gemensamt villkor för samtliga ersättningsberättigade
borde uppställas kravet, att vederbörande varit beroende av den avlidnes
arbete och genom hans frånfälle kommit att sakna erforderligt
underhåll.

Socialvårdskommitténs förslag att änka även i fortsättningen skall
ha en i stort sett ovillkorlig rätt till livränta har uttryckligen tillstyrkts av
änkepensioneringskommittén och lämnats utan erinran i flertalet övriga
yttranden.

Från en del håll har emellertid kritik riktats mot förslaget i denna del.
Svea hovrätt uttalar sålunda, att en ovillkorlig rätt för änka till livränta
måhända var motiverad från administrativa synpunkter så länge en överväldigande
majoritet av kvinnorna var för sin försörjning beroende av
mannens arbete. I detta avseende hade emellertid väsentligt ändrade förhållanden
inträtt. Gifta kvinnor vore i stor omfattning sysselsatta i förvärvsarbete.
Den sociala olycksfallsförsäkringen hade genom successiva

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ändringar också kommit att omfatta personer i sådan ställning att man
hade att räkna med ett icke alldeles betydelselöst antal kvinnor med egna
kapitaltillgångar. Det läte sig under dessa omständigheter knappast längre
försvara att tillerkänna alla änkor en i princip livsvarig livränta. Om beliovsprövning
infördes, vore det likväl skäligt, att envar änka därförutan
skulle äga rätt till korttidslijälp i form av ett engångsbidrag'', förslagsvis
motsvarande tre års livränta.

Göta hovrätt framhåller, att den skillnad i fråga om änkas och änklings
rätt till livränta, som föreslagits av kommittén, icke överensstämmer med
rådande uppfattning om makars rättsförhållanden. För rätt till skadestånd
enligt 6 kap. 4 § strafflagen uppställdes samma krav för änka som
för änkling. Också bestämmelserna om underhållsskyldighet i 5 kap. 2 §
giftermålshalken och om pensionsrätt enligt allmänna familj epensionsreglementet
hade givits sådan utformning, att makar blivit likställda. Att
tillförsäkra änkling oinskränkt rätt till livränta syntes emellertid inte böra
ifrågakomma. I stället ville hovrätten ifrågasätta, att behovsprövning infördes
också beträffande änkas rätt till livränta.

På i huvudsak samma skäl, som anförts av hovrätterna, påyrkas behovsprövning
för rätt till änkelivränta även av länsstyrelsen i Södermanlands
län, Svenska arbetsgivareföreningen och Socialförsäkringsbolagens förening.
Sistnämnda förening åberopar till stöd för sin mening härutinnan
särskilt den bristande överensstämmelse som råder mellan gällande lagstiftning
och förslaget, å ena, samt skadeståndsrättens principer å andra
sidan; det vore inte rimligt, att den, som vållat annans död, endast under
vissa förutsättningar kunde förpliktas att utgiva skadestånd medan den,
vars ersättningsskyldighet i princip grundade sig på ett fingerat vållande,
skulle förpliktas utgiva livränta oberoende av om behov förelåge eller inte.

Den av kommittén föreslagna uppmjukningen av det nuvarande villkoret,
att äktenskapet skall ha ingåtts före skadetillfället för att änka
skall kunna tillerkännas livränta, anses av borgarrådsberedningen samt
tjänste- och avtalsnämnderna i Stockholm välmotiverad. Även försäkidngsrådet
biträder förslaget i denna del, dock med vissa modifikationer. Enligt
rådets mening borde nämligen bestämmelsen om uppskattning av den avlidnes
arbetsförmåga vid tidpunkten för giftermålet utgå, enär den kunde
medföra administrativa och processuella olägenheter. Vidare borde även
änka som haft barn med den avlidne komma i fråga.

Socialförsäkringsbolagens förening och handelskammaren i Gävle anser
däremot, att änka inte under några omständigheter bör ha rätt till livränta
om äktenskapet ingåtts efter skadetillfället, och motsätter sig därför den
föreslagna uppmjukningen, som enligt deras mening skulle uppmuntra
till äktenskap endast i syfte att tillförsäkra den efterlevande rätt till livränta.

Vad angår kommitténs förslag att endast under vissa förutsättningar

188

Kungl. Muj:ts proposition nr 60.

tillerkänna änka livränterätt i fall där makarna vid mannens frånfälle
levde åtskilda på grund av söndring utan att mannen bidrog till hustruns
underhåll, uttalar riksförsäkringsanstalten, att bestämmelserna härom
komme att nödvändiggöra speciella utredningar, vilka i regel måste bli av
ingående och ömtålig natur. Den skälighetsbedömning som avsåges syntes
vidare ge utrymme åt eu ojämnhet i tillämpningen, som måste anses
mindre tilltalande. I anledning härav föreslår anstalten en skärpning av
bestämmelserna så att änka undantages från rätt till livränta, om makarna
på grund av söndring levde åtskilda utan att mannen bidrog till hustruns
underhåll och det inte med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
måste antagas att sammanlevnaden inom en nära framtid skulle ha
blivit upptagen eller att den avlidne inom sådan tid skulle ha kommit att
bidraga till hustruns underhåll, därest skadan ej inträffat.

Änkepensioneringskommittén anför.

Om makar levat åtskilda utan att söndring konstaterats av domstol enligt
5:7 giftermålsbalken eller 6:7 föräldrabalken, lär det ej sällan hli
svårt att i ett försäkringsärende fastställa huruvida söndring förelegat
och, om hustrun omhänderhar barn, huruvida belopp som mannen utgivit
till hustrun under särlevnadstiden kan anses innefatta underhållsbidrag
även för hennes egen räkning. Det måste ju ligga i hustruns intresse att
vid mannens död framställa förhållandena så att någon söndring ej förelegat
eller att hon i varje fall uppburit underhållsbidrag för egen del. Om
hustru som har barn erhållit underhållsbidrag från mannen, kan detta
ha varit avsett endast för barnens räkning. Det bör framhållas, att domstolarna
i mål om underhållsbidrag åt hustru och barn ofta måste, även
i fall där hustrun är i uppenbart behov av bidrag för egen del, avslå hennes
begäran därom, emedan mannen ej har ekonomisk förmåga att betala både
till hustrun och barnen. Ej sällan lär det kunna inträffa att hustru i fall
då makarna faktiskt leva åtskilda på grund av söndring, oaktat hon är
i behov av underhållsbidrag och kunde ha blivit tillerkänt sådant, ej kommer
sig för att bringa saken till sin spets. Med hänsyn till nu nämnda
omständigheter synes begränsningen av änkas rätt till livränta vid särlevnadsfall
knappast böra göras så sträng som socialvårdskommittén föreslagit.

Vad beträffar fall där makarna varit hemskilda eller söndring eljest
konstaterats av domstol torde livränta till änka böra utgå, om underhållsbidrag
utdömts eller avtalats och oberoende av om mannen faktiskt fullgjort
sin underhållsskyldighet. Livräntans belopp bör emellertid icke överstiga
det sålunda fastställda underhållsbidraget. Att, såsom socialvårdskommittén
föreslagit, då mannen ej fullgjort sin underhållsskyldighet
grunda avgörande om rätt till livränta på antagande om återupptagen samlevnad
eller framtida betalning av underhållsbidrag synes knappast lämpligt.
Dels skulle en sådan regel säkerligen vålla stora svårigheter i praktiken
och dels skulle den vara ägnad att medföra obilliga resultat. Antag t. ex.
alt tre hustrur vid hemskillnad tillerkänts underhållsbidrag med vardera
100 kronor i månaden och all männen ha lika stora eller lika små möjligheter
att betala. Antag vidare, att den ena hustrun ej lyckats få ut någon

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

del av sitt undeidiållsbidrag emedan mannen tredskats och hans inkomster
icke äro av sådan art att införsel kunnat meddelas, att den andra faktiskt
erhållit 25 kronor och den tredje 100 kronor i månaden. Enligt socialvårdskommitténs
förslag skulle livränta regelmässigt ej alls utgå i det första
fallet men med fullt belopp, utan hänsyn till vare sig det utdömda eller det
faktiskt betalda beloppet, i de två andra fallen. Att beträffande det första
fallet låta rätten till livränta vara beroende av antagande om mannens
framtida betalningsvilja, därest han icke avlidit, förefaller knappast rimligt.
Då livränta till änka enligt socialvårdskommitténs mening i princip
skall utgå utan prövning av änkans behov därav för sitt uppehälle, synas
de tre fallen skäligen böra behandlas lika.

I vad avser storleken av änkelivräntan ansluter sig riksförsäkringsnnstalten
till socialvårdskommitténs förslag beträffande sådana fall, där
makarna vid dödsfallet sammanlevde eller det med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter måste antagas, att sammanlevnaden inom en
nära framtid skulle ha blivit upptagen. I övriga, sannolikt jämförelsevis
sällsynta fall, syntes livräntan böra fastställas efter skälighetsprövning
med hänsyn till värdet av det underhåll, som den avlidne måste antagas
framdeles ha kommit att lämna, därest skadan ej inträffat, dock högst till
det belopp, som motsvarade 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Kommitténs förslag att livränta till änkling skall utgå endast om
han varit för sitt underhåll beroende av den avlidnes arbete har i de
flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En från majoriteten
avvikande mening uttalas emellertid av borgarrådsberedningen i Stockholm
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund, vilka båda anser, att likställighet
mellan änka och änkling borde skapas genom att beroendevillkoret för
änkling slopades.

Försäkringsrådet påpekar i sitt yttrande, att vissa uttalanden av kommittén
möjligen kunde tolkas så, att det för änkling föreslagna beroendevillkoret
skulle anknytas endast till tidpunkten för dödsfallet. Huruvida
tiden för olycksfallet eller dödsfallet skulle tjäna som utgångspunkt för
bedömningen kunde emellertid inte utläsas av ÖL och hade ej heller avgjorts
i praxis. Skäl kunde åberopas för såväl den ena som den andra
utgångspunkten men fastslående av att endast endera skulle gälla torde
inte vara lämpligt med hänsyn till de mångskiftande förhållanden som
förekomme. Avgörandet borde alltså enligt försäkringsrådets mening ske
i varje särskilt fall.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att värdet av det underhåll, varav
en änkling varit beroende, icke alltid kan förutsättas ha uppgått till belopp,
motsvarande 1/3 av hustruns årliga arbetsförtjänst. Änklingslivräntan borde
därför bestämmas med hänsyn till värdet av det underhåll, varav han
varit beroende, dock högst till 1/s av arbetsförtjänsten. Vid denna prövning
borde hänsyn tagas till värdet av hustruns arbete i hemmet.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av de livränteberättigades
krets till att omfatta underhållsberättigad frånskild make
avstyrkes helt av handelskammaren i Gävle, som anser, att möjligheter
härigenom skulle öppnas för ifrågavarande personer att tillvinna sig försäkringsersättning
från mer än ett håll. I övrigt har förslaget i denna del
under remissbehandlingen endast föranlett en del detalj erinringar. Svea
hovrätt ifrågasätter sålunda, om livränta till frånskild make bör utgå i
annat fall än då underhållsbidraget enligt dom eller avtal bestämts att
utgå på särskilda tider. Enligt hovrättens mening borde vidare livränta
inte utgå för längre tid än som föreskrivits i domen eller avtalet. För en
tidsbegränsning av detta slag uttalar sig även änkepensioneringskommittén,
som dessutom anmärker, att frånskild man enligt förslaget likställts med
frånskild kvinna. Frånskild man borde i stället likställas med änkling
med den skillnaden, att den förres rätt till livränta borde vara begränsad
till det utdömda eller avtalade underhållsbidraget.

Vad angår den undantagsbestämmelse, som socialvårdskommittén föreslagit
för det fall att den efterlevande av två frånskilda makar faktiskt
inte åtnjöt något underhållsbidrag av den avlidne, åberopar riksförsäkringsanstalten
och änkepensioneringskommittén i huvudsak samma synpunkter,
som de anfört beträffande hemskillnads- och söndringsfallen.
Riksförsäkringsanstalten anmärker därjämte, att fall stundom torde förekomma,
då den frånskilde under längre tid faktiskt inte åtnjutit hela det
i samband med äktenskapsskillnaden bestämda underhållsbidraget. Med
anledning härav borde det föreslagna stadgandet om livräntans storlek
kompletteras med en föreskrift av innehåll, att där underhållsbidrag endast
delvis åtnjutits eller inte åtnjutits, livräntan skulle fastställas efter skälighetsprövning.
Denna skälighetsprövning borde även avse frågan, vid vilken
tidpunkt höjning av livräntebeloppet i förekommande fall skulle ske.

Socialvårdskommitténs förslag om livränterätt för kvinna, som
sammanlevde med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.
Riksförsäkringsanstalten (majoriteten) uttalar vissa betänkligheter
mot förslaget i denna del men vill av sociala skäl inte motsätta sig detsamma.

Helt avvisande till tanken att tillerkänna ifrågavarande kategori livränterätt
ställer sig emellertid — förutom Svenska arbetsgivareföreningen och
Jernkontoret, vilka avstyrker alla utvidgningar på förevarande område —-statskontoret, handelskammaren i Gävle, tre reservanter i försåkringsrådet,
tre reservanter i riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens
förening och Svenska lant arbets giv ar eföreningen. Som skäl härför anföres
i flera av dessa yttranden, att ifrågavarande kvinnor inte är berättigade
till underhåll enligt civilrättsliga regler och inte heller tillhör de skade -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ståndsberättigades krets samt att den föreslagna utvidgningen skulle föregripa
en revision av skadeståndsrätten. Reservanterna i riksförsäkringsanstalten
framhåller dessutom, att utvidgningen skulle medföra avsevärda
praktiska svårigheter. Därest i vissa, med all sannolikhet sällsynta fall, särskilda
skäl förelåge för ersättning, borde livränta enligt reservanternas
mening kunna beredas i extraordinär ordning.

Även Tjänste- och löneavtalsnåmnderna i Stockholm uttrycker betänkligheter
mot förslaget med hänsyn till de svårigheter, som kunde väntas uppstå
vid tillämpningen. Om utvidgningen genomfördes, borde föreskrivas,
att kontrahenterna skulle ha sammanbott sedan avsevärd tid.

Vad angår frågan, under vilka förutsättningar livränta bör utgå till
ifrågavarande grupp av kvinnor, har i en del remissyttranden yrkanden
framställts om ändringar i socialvårdskommitténs förslag. Svea hovrätt
och Göta hovrätt förordar sålunda, att behovsprövning införes. Sistnämnda
hovrätt ävensom försälcringsrådet och riksförsäkringsanstalten anser i
likhet med vissa reservanter inom socialvårdskommittén, att livränterätt
bör föreligga för kvinnan inte blott om hon har barn med den avlidne
eller vid dödsfallet var havande med barn till honom utan även om parterna
haft barn med varandra men barnen eller barnet avlidit före mannen.
Denna mening delas även av borgarrådsberedningen i Stockholm och änkepensioneringskommittén,
vilka emellertid liksom Landsorganisationen och
Yrkeskvinnors samarbetsförbund ifrågasätter, om inte barnvillkoret helt
kunde slopas och livränterätten således utsträckas till att avse alla fall av
sammanlevnad under äktenskapsliknande förhållanden.

I enlighet med sin ståndpunkt att änka och änkling bör likställas förordar
Göta hovrätt, att även man, som sammanlevat med avliden
kvinna under äktenskapsliknande förhållanden,
tillerkännes rätt till livränta efter kvinnan.

Enligt Landsorganisationen bör trolovad i livräntehänseende jämställas
med kvinna, som sammanlever med man under äktenskapsliknande
förhållanden.

Beträffande livräntor till egna barn, adoptivbarn och styvbarn
har endast en del detaljerinringar framställts mot socialvårdskommitténs
förslag.

Fyra reservanter i försäkring srådet samt Landsorganisationen förmenar,
att livränta bör utgå även till barn som fyllt 16 år, såvida barnet på grund
av varaktig sjukdom eller invaliditet är oförmöget att försörja sig.

Enligt Svea hovrätt föreligger knappast skäl att tillerkänna barn, om
vilket den avlidne inte haft vårdnaden, livränta med högre belopp än
som svarar mot den avlidnes underhållsbidrag. Detta gällde barn såväl i
som utom äktenskap. Om underhållsfrågan vid dödsfallet ännu inte slutligt
avgjorts, borde, liksom i fråga om livränta till frånskild make, högsta

192

Knngl. Maj ris proposition nr 60.

beloppet utgå. — Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om livränta
till barn för den händelse den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet
medelst engångsbelopp borde — oaktat vad som sades i kommitténs motivering
— äga tillämpning ej endast å barn utom äktenskap utan överhuvud
å barn, om vilka vårdnaden tillagts annan än den avlidne. — Enligt
7 kap. 4 och 5 §§ föräldrabalken förelåge underhållsskyldighet mot makes
barn eller adoptivbarn allenast så länge äktenskapet bestode. I överensstämmelse
härmed syntes livränta till sådant barn böra upphöra att utgå,
därest den efterlevande maken inginge nytt äktenskap. — Lagtexten saknade
all upplysning om hur faderskap utom äktenskap skulle vara fastställt
för att möjliggöra utbetalning av livränta till kvinna, som sammanlevat
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, till barnet
självt efter dess fader eller till fadern efter barnet.

Hovrätten föreslår vidare, att mannens barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap tillerkännes samma rätt till livränta som föreslagits beträffande
hustruns barn. Denna mening uttalas även av försäkringsrådet (majoriteten)
och Landsorganisationen.

Socialförsäkringsbolagens förening anser rätt till livränta för adoptivbarn
inte böra föreligga med mindre adoptionen skett före olycksfallet.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att socialvårdskonnnitténs förslag i
fråga om livränta till styvbarn i motsats till 7 kap. 4 § föräldrabalken inte
omfattar fall, där barnet ej har sitt hemvist hos styvfadern men denne i
vederbörlig ordning fullgör sin underhållsskyldighet.

Anstalten fortsätter.

En dylik situation torde kunna föreligga exempelvis då makarna på
grund av sina anställningsförhållanden under längre eller kortare tid vistas
å skilda orter eller då de av utrymmesskäl ha skilda bostäder. Då det väsentliga
motivet till att styvbarn medgives rätt till livränta synes vara, att
barnet genom den försäkrades död förlorat det underhåll, denne lämnat,
vill anstalten ifrågasätta, huruvida icke livränta bör medgivas styvbarn,
även om barnet icke hade sitt hem hos den försäkrade, då denne jämlikt
sin skyldighet därtill bidrog till barnets underhåll. Likaledes synes enligt
anstaltens mening kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke rätt till
livränta efter hustru bör tillkomma mannens barn i tidigare gifte eller
utom äktenskap i sådant fall, där mannen själv äger rätt till livränta vid
hustruns död och barnet hade sitt hem hos henne eller hon fullgjorde
underhållsskyldighet mot detsamma.

En reservant inom riksförsäkringsanstalten uttalar, att en utvidgning
av styvbarns rätt till livränta på sätt anstalten föreslagit visserligen i princip
vore riktig, men att en dylik utvidgning av livränteprövningen skulle bli
alltför komplicerad och åtminstone i vissa fall grundad på mycket osäkra
utredningar. Styvbarns rätt till livränta borde därför begränsas till att
omfatta livränteberättigad makes barn under sexton år i tidigare gifte eller

Kungl. May.ts proposition nr 60. 193

utom äktenskap, under förutsättning att barnet hade sitt hem hos den
försäkrade.

Vad angår frågan om livräntor till föräldrar och adoptivföräldrar
finner riksförsäkringsanstalten i likhet med socialvårdskommittén
befogat, att möjlighet gives att taga hänsyn till påräknat framtida bidrag
eller påräknad bidragsökning. Anstalten understryker emellertid, att den
föreslagna bestämmelsen härom kommer att föranleda ingående utredningar
och att det i allmänhet torde vara synnerligen vanskligt att bedöma,
om föräldrar framdeles skulle blivit i behov av och även kunnat erhålla
bidrag resp. förhöjt bidrag från den avlidne till sitt underhåll. Tillämpningen
av stadgandet måste därför bliva restriktiv. Tre reservanter inom
försäkringsrådet anser, att förhållandena vid dödsfallet och därförut bör
vara avgörande för om livränta skall utgå. Det låge nämligen i sakens
natur, att det alltid måste vara synnerligen svårt att med någon större
grad av säkerhet bedöma framtida förhållanden. Särskilda svårigheter
komme att uppstå för försäkringsinrättningarna och försäkringsrådet med
hänsyn till det processuella förfarandet. Svea hovrätt —- vilken såsom förut
nämnts anser det önskvärt att erhålla fullständig kongruens mellan yrkesskadeförsäkringens
beroendevillkor och motsvarande regler inom skadeståndsrätten
— framhåller, att om rätten till livränta i förekommande fall
gjordes beroende av att den efterlevande genom den försäkrades frånfälle
komme att »sakna erforderligt underhåll», bestämmelse ej torde erfordras
därom, att livränta till föräldrar skulle utgå också när underhållsfrågan
ej varit alldeles aktuell redan vid dödsfallet.

Beträffande beloppet av föräldralivränta anför riksförsäkringsanstalten.

Årsbeloppet av livränta till föräldrar skall enligt förslaget utgöra trehundra
kronor, därest den försäkrades årliga arbetsförtjänst icke översteg
ettusentvåhundra kronor, och i annat fall lägst trehundra kronor och högst
det belopp, som motsvarar en f järdedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.
För bestämmande av livränta i sistnämnda fall givas i lagtexten
närmare direktiv. Då som allmänt villkor för föräldrars rätt till livränta
uppställts deras »beroende» av den försäkrades arbete, synes kommittén vid
utformningen av regeln om minimibelopp av livränta till sådana efterlevande
ha ansett, att »beroende» kan föreligga först där underhållet kan
värderas till trehundra kronor för år. Detta synes emellertid med hänsyn
till de mångskiftande levnadsvillkor, som förefinnas för ifrågavarande efterlevande,
ej kunna anses äga generell giltighet. Sålunda torde det ej vara uteslutet,
att det även vid ett årligt bidrag understigande trehundra kronor
skulle kunna förekomma sådan beroendeställning, som skulle berättiga föräldrar
till livränta. Vidare synes det icke sannolikt, att värdet av det bidrag,
som den försäkrade vid en årlig arbetsförtjänst å ettusentvåhundra kronor
kunnat lämna till föräldrarnas underhåll, uppgått till trehundra kronor
för år. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde sålunda kunna
medföra, att livränta till föräldrar utginge med belopp, överstigande vad de
för sitt underhåll erhållit av den avlidne, vilket synes oegentligt.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.

194

Kungl. Majrts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts föreslår riksförsäkringsanstalten, att
livränta till föräldrar skall motsvara, där beroendevillkoret förelåg vid tiden
för dödsfallet, värdet av det underhåll de åtnjutit och varav de varit
beroende, och eljest värdet av det underhåll, de med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter måste antagas ha kommit att åtnjuta inom en
nära framtid, därest skadan inte inträffat. Maximibeloppet borde utgöra V*
av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

En reservant inom försäkringsrådet anser, att livränta till föräldrar eller
till envar av dem borde utgå med minimibelopp endast under förutsättning
att underhållet faktiskt uppgått till detta belopp. För den händelse underhållet
icke uppgått till nämnda belopp, borde någon livränta inte utgå. I det
fall att underhållet överstigit minimum, borde livränta icke utgå med högre
belopp än som motsvarade underhållet. Minimum borde sättas till 200
kr. Tre andra reservanter inom försäkringsrådet förmenar, att livränta
icke borde utgå, om värdet av det utgivna eller för framtiden beräknade
underhållet icke utgjorde 300 kr. per år för ensamstående fader eller
moder och 400 kr. per år för sammanboende föräldrar. Minimibeloppet
av livränta borde då utgöra 300 kr. till ensamstående fader och moder
och 400 kr. till sammanboende föräldrar.

Vad slutligen angår frågan om det sammanlagda beloppet
av flera livräntor och om dettas fördelning anför
änkepensioneringskommittén.

Då mannen bildat ny familj och underhållsbidrag faktiskt icke på länge
erlagts till den tidigare hustrun skulle det vara stötande att låta denna konkurrera
med änkan om rätt till livränta. Det måste emellertid i så fall anses
föga mindre stötande om den tidigare hustrun, ehuru hon erhållit blott en
bråkdel av det utdömda underhållsbidraget, ändå skulle få taga del i livränta
efter mannen i förhållande till hela detta. Dylika synpunkter kunna
dock icke tillerkännas generellt berättigande. I praxis torde frånskild hustru
i allmänhet tillerkännas underhållsbidrag endast om äktenskapet varit långvarigt
och hon på grund därav är handicapad i sin förvärvsverksamhet eller
om hustrun är sjuklig eller klen och därför ej kan på förvärvsarbete tjäna
tillräckligt för ett tillbörligt uppehälle. Med hänsyn härtill kan det visst icke
alltid anses befogat att, ens om den tidigare hustrun ej utfått underhållsbidrag,
låta den nya hustrun slippa konkurrens om livränta efter mannen. Enligt
de regler socialvårdskommittén föreslagit skulle frånskild hustru, som
varit berättigad till och jämväl erhållit underhållsbidrag, och änka tillhopa
i livräntor erhålla ett belopp motsvarande en tredjedel av den försäkrades
arbetsförtjänst. Delningen skulle ske så att proportionen mellan livräntorna
till var och en skulle bli densamma som mellan de belopp som skulle ha utgått
om någon konkurrens ej funnits. Om frånskild hustru, som varit berättigad
till men icke åtnjutit underhållsbidrag, skall vara berättigad till
livränta, synes böra ytterligare övervägas, huruvida den av socialvårdskomkommittén
föreslagna delningsgrunden bör tillämpas eller ersättas med någon
annan.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Den nuvarande olycksfallsförsäkringens regler om livräntor till efterlevande
skiljer sig i flera avseenden från motsvarande regler inom den allmänna
skadeståndsrätten. En olikhet ligger däri, att kretsen av de personer,
som äger erhålla livränta från försäkringen, är mera begränsad än den
personkrets, som kan komma i fråga när det gäller skadestånd. Livränta
kan nämligen endast tillerkännas den avlidnes änka eller änkling, barn
och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar, medan skadestånd
kan utgå till var och en, som enligt lag ägt rätt till underhåll av den avlidne;
och lagstadgad rätt till underhåll föreligger ej blott för de nyss angivna
grupperna av anhöriga utan även under vissa förutsättningar för
frånskild make, styvbarn och moder till den avlidnes barn utom äktenskap.
Å andra sidan kräves alltid för rätt till skadestånd, att den underhållsberättigade
till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll.
Om dödsfallet icke har någon inverkan i detta hänseende — t. ex. därför
att den avlidne efterlämnar en större förmögenhet eller är livförsäkrad till
ett mera avsevärt belopp eller den efterlevande har en för sin försörjning
tillräckligt stor arbetsinkomst — föreligger alltså ej rätt till skadestånd.
Motsvarande behovsprövning förekommer inom försäkringen endast för
änkling, föräldrar och adoptivföräldrar. Till änka, barn och adoptivbarn
utgår livränta helt oberoende av behovet i det enskilda fallet. Det är vidare
att märka, att skadeståndets belopp städse utmätes med hänsyn till vad som
anses skäligt, medan yrkesskadelagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser
om hur livräntan skall beräknas för olika kategorier av efterlevande.

Den skillnad, som sålunda råder i detta hänseende, sammanhänger därmed
att, när det gäller skadeståndsanspråk, parterna själva äger avgöra,
huruvida och med vilket belopp skadestånd skall utgå, och att, om saken
kommer under domstols prövning, domstolen ej får gå utöver den ram,
som parterna uppdragit genom sina yrkanden resp. medgivanden i målet,
och ej heller grunda sitt avgörande på annat material än det som åberopats
i processen. Inom försäkringen åter tillerkännes avtal mellan den
ersättningsberättigade och försäkringsinrättningen inte bindande verkan;
försäkringsinrättningarna har i stället ålagts att i varje särskilt ärende på
eget initiativ verkställa en såvitt möjligt fullständig utredning av frågan,
huruvida och med vilket belopp ersättning bör utgå samt att meddela beslut
i enlighet därmed. Med hänsyn till försäkiängens sociala karaktär och försäkringsinrättningarnas
dubbla egenskap av part och beslutande organ bör
dessa principer inte frångås. Det är därför önskvärt, att inom försäkringen
rätten till ersättning så långt det är möjligt anknytes till rent faktiska förhållanden,
som kan klarläggas utan större svårigheter, och inte göres beroende
av en så pass svårbedömbar faktor som vederbörandes behov. Härför
talar även den omständigheten att livräntorna bär karaktär av försäkrings -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

prestationer. Emellertid kan det inte vara rimligt att helt bortse från behovsoch
skälighetssynpunkter i det enskilda fallet. Det skulle nämligen betyda
att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall beröres av att
en anhörig dör, finge antingen tillerkännas en villkorslös rätt till livränta
efter denne eller också helt undantagas från livränterätten. Den ledande
principen synes därför böra vara att sådana personer, som enligt vad erfarenheten
visar mera regelmässigt är för sin försörjning beroende av en
viss anhörig, tillerkännes livräntor efter honom utan prövning av behovet
i det enskilda fallet. För dessa grupper bör lagstiftningen innehålla detaljerade
regler rörande livränteberäkningen, avpassade med tanke på normalfallen
och utformade på sådant sätt, att utrymme inte finnes för skälighetsavgöranden.
Dessutom bör emellertid liksom f. n. möjligheter finnas att
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge livränta även
till vissa andra grupper av anhöriga än de nyss nämnda.

Vad först beträffar änka innebär socialvårdskommitténs förslag —
bortsett från vissa detaljer till vilka jag strax återkommer — inte någon
ändring i förhållande till vad som nu gäller. Varje änka skall sålunda enligt
förslaget ha en ovillkorlig rätt att, så länge hon lever ogift, uppbära livränta
med ett årligt belopp, som motsvarar Vs av mannens årliga arbetsförtjänst.
Häremot har i några remissyttranden invänts, att de gifta kvinnorna
numera har en helt annan ställning än vid tillkomsten av ÖL och
att det därför inte längre bör komma i fråga att tillerkänna alla änkor en
i princip livsvarig livränta. Emellertid torde det alltjämt förhålla sig så
att den överväldigande majoriteten av gifta kvinnor är beroende av
mannens arbetsinkomst och således har behov av understöd om denna
inkomst faller bort genom mannens död. På grund härav och med hänsyn
till vad jag tidigare anfört om önskvärdheten av att behovsprövning i
största möjliga utsträckning undvikes i de enskilda ärendena, anser jag att
kommitténs förslag bör godtagas. I överensstämmelse med vad jag förordat
beträffande invalidlivräntan bör änkelivräntan dock minskas med
V''4 fr. o. m. månadsskiftet efter den dag änkan fyller 67 år.

Från regeln om änkas ovillkorliga rätt till livränta göres i den nuvarande
lagstiftningen ett undantag; livränta utgår inte, om äktenskapet slutits
efter olycksfallet eller, då det är fråga om en yrkessjukdom, efter det denna
yppats. Genom att uppställa denna förutsättning har man velat förhindra,
att äktenskap arrangeras i syfte att tillförsäkra hustrun livränta. Emellertid
kan undantagsbestämmelsen i vissa fall leda till uppenbart obilliga
resultat. Som exempel härpå må nämnas, att livränta inte kan tillerkännas
en änka, då hennes man efter ett mångårigt äktenskap avlider i en yrkessjukdom,
som yppats före giftermålet men som då ansågs sakna all betydelse
för hans livslängd. För att undgå dylika konsekvenser bär social -

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

vårdskommittén föreslagit, att undantagsbestämmelsen inskränkes till att
avse sådana fall, där äktenskapet slutits mindre än tre månader före dödsdagen
samt skadan vid tiden för giftermålet medförde mer än 50 % nedsättning
av arbetsförmågan. Även i dessa fall skall emellertid enligt förslaget
livränta utgå till änkan, därest hon hade barn med den avlidne eller
vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. För egen del
anser jag, att riskerna för att äktenskap arrangeras enbart i syfte att grunda
rätt till livränta är så ringa, att man kan bortse därifrån. Jag föxxeslår därför,
att den nuvarande undantagsregeln helt slopas.

Socialvårdskommittén har emellertid också föreslagit en undantagsbestämmelse,
som saknar motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen och
som avser det fall att makarna vid tiden för mannens frånfälle levde åtskilda
på grund av söndring. Om i dylikt fall mannen inte bidrog till hustruns
underhåll, skall enligt förslaget livränta ej utgå till änkan med mindre
det finnes anledning att antaga, att sammanlevnaden skulle ha blivit återupptagen
eller att mannen skulle ha bidragit till hustruns underhåll, om
skadan ej inträffat. Kommittén torde ha ansett det föga tilltalande att tillerkänna
en änka livränta, om kontakten mellan makarna varit helt avbruten
vid mannens död. Mot denna uppfattning har några principiella
invändningar inte framkommit under remissbehandlingen. Däremot har,
särskilt från änkepensioneringskommitténs sida, framförts en del kritiska
synpunkter mot förslagets utformning, och själv har jag kommit till den
uppfattningen, att kritiken i allt väsentligt har fog för sig. Sålunda måste
det enligt min mening i många fall stöta på stora svårigheter att efter mannens
död i ett försäkringsärende utreda, om söndring förelegat mellan två
makar, som levat åtskilda utan att ha vunnit hemskillnad. Ännu vanskligare
måste det vara att göra några antaganden om vad som i framtiden
skulle ha inträffat, om mannen inte avlidit. Det synes ej heller riktigt, att
låta änkans Iivränterätt vara beroende av huruvida hon faktiskt uppburit
underhållsbidrag från mannen. Följden härav skulle nämligen bli, att de
hustrur, som på grund av oföretagsamhet eller av annan anledning inte
utkrävt bidrag av sina män eller som inte lyckats utfå något bidrag t. ex.
därför alt männen ej haft införselbara inkomster, genomgående skulle
sättas i sämre ställning än sådana hustrur, som erhållit bidrag från sina
män. Jag kan därför inte tillstyrka att förslaget lagfästes i oförändrat skick.
Emellertid anser jag, att förslaget bygger på en i och för sig riktig tanke,
som bör realiseras i den mån det kan ske utan att utredningar av ömtålig
natur behöver verkställas i försäkringsärendena och utan att risker uppstår
för stötande resultat. Dessa båda förutsättningar synes kunna uppfyllas,
om undantaget begränsas till att avse sådana fall, där makarna efter vunnen
hemskillnad lever åtskilda och mannen varken förpliktats eller åtagit
sig att bidraga till hustruns underhåll.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

För att livränta skall kunna tillerkännas änkling kräves enligt nu
gällande lagstiftning, att änklingen varit för sitt uppehälle beroende av
hustruns arbete. Änklingslivräntan är alltså i motsats till änkelivräntan
behovsprövad. Såsom framhållits av socialvårdskommittén och i några
remissyttranden kan den skillnad, som sålunda göres mellan änka och
änkling, knappast anses stå i överensstämmelse med modern uppfattning
om makars inbördes rättsförhållanden. Det oaktat har kommittén ansett,
att skillnaden bör upprätthållas även i fortsättningen. Jag delar denna uppfattning.
Enbart den omständigheten att äkta makar är fullt jämställda i
civilrättsligt hänseende, behöver nämligen enligt min mening inte medföra,
att de likställes även i fråga om rätten till sociala förmåner; och det skulle
knappast stå i god överensstämmelse med de principer, som eljest ligger
till grund för den sociala yrkesskadelagstiftningen, att tillförsäkra alla
änklingar en ovillkorlig rätt till livränta. Änklingslivränta bör därför liksom
nu utgå endast efter en prövning av behovet i varje särskilt fall. Till
frågan, efter vilka regler behovsprövningen hör ske, återkommer jag senare
i samband med behandlingen av föräldralivräntorna. Här vill jag endast
anmärka, att det givetvis inte hör komma i fråga att utge livränta till änkling
med större andel av den avlidnas årliga arbetsförtjänst eller för längre
tid än som föreslagits för änka.

För att livränta skall utgå till änkling kräves emellertid f. n. icke blott
att han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete; även två speciella
förutsättningar måste vara uppfyllda. Dels måste äktenskapet ha
slutits före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande och dels får änklingen
inte ha väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot hustrun eller
väsentligen åsidosätta sin försörjningsplikt mot makarnas barn. I överensstämmelse
med vad som föreslagits beträffande änkelivränta bör tidpunkten
för äktenskapets ingående inte längre tillmätas någon betydelse för rätten
till änklingslivränta. Även den begränsning, som följer av stadgandet att
änklingen icke får ha försummat sin försörjningsplikt, synes utan olägenhet
kunna slopas. Såsom kommittén funnit saknar nämligen denna begränsning
praktisk betydelse.

Enligt kommitténs förslag skall — i motsats till vad som nu gäller —
livränta kunna utgå även till frånskild mak e. Som villkor härför
har kommittén föreslagit, att vederbörande enligt dom eller enligt avtal,
som förelegat i skillnadsmålet, var berättigad till underhåll av den avlidne.
Undantag har dock gjorts för det fall, att den efterlevande faktiskt inte
åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt fall skall nämligen enligt
förslaget livränta ej utgå med mindre det kan antagas, att bidrag skulle ha
utgått om skadan ej inträffat. Livräntan föreslås skola motsvara det belopp,
som den avlidne skolat betala i underhållsbidrag, dock högst 1/3 av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och utgå så länge den efterlevande
är ogift.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I remissyttrandena har några principiella invändningar inte gjorts mot
att underhållsberättigad frånskild make tillerkännes rätt till livränta. Själv
finner jag förslaget härom väl motiverat, och jag tillstyrker därför att det
genomföres. Såsom påpekats av Svea hovrätt bör emellertid rätt till livränta
föreligga endast då underhållsbidraget bestämts skola utgå å särskilda
tider. Av skäl som närmare utvecklats vid behandlingen av frågan
om livränta till änka, som på grund av söndring levat åtskild från sin man,
bör vidare den omständigheten, att en underhållsberättigad frånskild make
faktiskt inte kommit i åtnjutande av något bidrag från den avlidne, ej
tillmätas någon betydelse för livränterätten. Var den avlidne enligt dom
eller avtal skyldig att utgiva periodiskt underhållsbidrag, bör den underhållsberättigade
således ha rätt till livränta oavsett om underhållsskyldigheten
fullgjorts eller ej.

Givetvis bör livränta till frånskild ej i något fall beräknas efter förmånligare
grunder än livränta till änka. Inom denna ram bör livräntan till
frånskild utgå med det belopp, som vederbörande ägt utbekomma i bidrag
från den avlidne. Hänsyn bör tagas ej blott till storleken av det bidrag,
som utdömts eller avtalats, utan även till sådan förhöjning av bidraget,
som kan ha bestämts genom lagstiftning. Jag tänker härvid närmast på
lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag, vilken är
avsedd att bereda vissa underhållsberättigade kompensation för penningvärdets
fall. Att, såsom kommittén föreslagit, alltid låta livräntan utgå så
länge den underhållsberättigade är ogift, synes inte motiverat. Har genom
domen eller avtalet bestämts, att underhållsbidraget skall utgå endast för
begränsad tid, bör denna tidsbegränsning gälla även beträffande livräntan.

Som en nyhet har soeialvårdskommittén vidare föreslagit, att kvinna,
som varaktigt sammanlever med en man under äktenskapsliknande
förhållanden, skall ha rätt till livränta efter
honom, därest hon vid tiden för hans död har eller är havande med barn
till honom. Livräntan skall enligt förslaget utgå efter samma grunder som
förordats för änka, d. v. s. med Vs av mannens årliga arbetsförtjänst så
länge kvinnan är ogift.

Mot detta förslag har i en del remissyttranden invänts, att en kvinna,
som sammanlever med en man utan att vara gift med honom, inte har
någon lagstadgad rätt till underhåll av honom och följaktligen inte heller
någon rätt att utfå skadestånd av den, som kan ha vållat mannens död. Det
borde därför, menar man, inte komma i fråga att tillerkänna henne livränta
från försäkringen för den händelse mannen skulle avlida till följd
av yrkesskada. För egen del kan jag inte tillmäta dessa invändningar avgörande
betydelse. Vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens regler
om efterlevandelivräntor måste sociala synpunkter få göra sig starkt gällande,
och ur dylika synpunkter är det tämligen likgiltigt om den försörj -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ning, soin kvinnan gått miste om genom mannens död, var grundad på en
legal underhållsplikt eller på frivilligt åtagande från mannens sida. Principen
att med äkta makar likställa man och kvinna, som sammanlever
under äktenskapsliknande förhållanden, är f. ö. inte ny inom svensk sociallagstiftning.
Den har nämligen kommit till uttryck i folkpensioneringslagen,
som i 13 § innehåller ett stadgande enligt vilket ogift pensionstagare, som
sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande
förhållanden, vid lagens tillämpning må anses som gift med denne. Enligt
min mening hör ifrågavarande princip införlivas även med yrkesskadelagstiftningen.

Jag tillstyrker alltså, att en kvinna, som sammanlever med en man under
äktenskapsliknande förhållanden, tillerkännes rätt till livränta efter honom
för den händelse han skulle avlida till följd av yrkesskada. I motsats till
kommittén anser jag, att livränterätten inte bör förknippas med något
barnvillkor. Däremot bör i analogi med vad som gäller inom folkpensioneringen
såsom villkor uppställas att kvinnan ej är gift med annan och att hon
sammanlevat med den avlidne under avsevärd tid. Att i lagtexten närmare
angiva vad som bör förstås med »äktenskapsliknande förhållanden» och
»avsevärd tid» synes inte möjligt. Till ledning för tillämpningen vill jag
dock som min mening uttala, att livränterätt bör föreligga endast i sådana
fall, där förbindelsen inte skiljer sig från ett äktenskap på annat sätt än
att den ej legaliserats genom vigsel.

Någon anledning att i normala fall beräkna livräntan för ifrågavarande
grupp av kvinnor efter andra regler än för änkor synes inte föreligga. Däremot
torde det vara nödvändigt att införa särbestämmelser för att hindra
dubbel kompensation i vissa specialfall. Såsom kommittén framhållit, kan
det inträffa att en kvinna, som kommer i fråga till livränta efter en man
med vilken hon sammanbott, äger uppbära livränta eller pension efter en
man, med vilken hon tidigare varit gift eller sammanlevat. Anledningen till
att kvinnan inte gift sig med den senast avlidne kan i dylikt fall ha varit,
att hon inte velat förlora livräntan eller pensionen efter den först avlidne.
Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livräntan efter den senast
avlidne skall utgå endast i den mån den överstiger livräntan eller pensionen
efter den först avlidne. I den av kommittén utarbetade lagtexten är
denna regel utformad så, att — om kvinnan i egenskap av efterlevande till
någon tidigare avliden person är berättigad till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen
eller annan författning eller enligt Konungens förordnande
eller till pension på grund av den avlidnes anställning och denna
förmån skall utgå allenast så länge kvinnan lever ogift — livräntan efter
den, med vilken hon sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
skall utgå endast i den mån dess belopp överstiger nyssnämnda förmåns
belopp för samma tid. För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång
som ligger bakom förslaget, men jag anser, att avräkningsskyldigheten hör

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

utsträckas längre än kommittén synes ha tänkt sig. Om kvinnan är frånskild
och har rätt till underhållsbidrag av sin förutvarande man, kan det
inte vara rimligt att hon dessutom får uppbära oavkortad livränta efter
den man, med vilken hon sammanlevat. Livräntan bör därför i detta fall
minskas med vad som svarar mot underhållet. Vidare synes avdrag böra
ske ej blott för sådan pension eller livränta, som omnämnts i kommitténs
förslag till lagtext, utan för all ersättning — skadestånd däri inbegripet —
som helt eller delvis har karaktär av understöd åt kvinnan i anledning av
den först avlidne mannens död och som skulle ha fallit bort, om hon gift
sig med den sist avlidne.

Om en man och en kvinna är t r olovade och trolovningen upplöses
genom att mannen avlider i yrkesskada, kommer enligt vad jag föreslagit
i det föregående livränta att utgå till kvinnan under förutsättning att sammanlevnadsvillkoret
är uppfyllt. I likhet med tre av socialvårdskommitténs
ledamöter finner jag det skäligt, att livränta tillerkännes trolovad kvinna
även under vissa andra förutsättningar, nämligen om hon har eller har
haft barn med mannen eller är havande med barn till honom. Livräntan
synes i dessa fall böra utgå enligt samma regler som i sammanlevnadsfallen.
Jag föreslår alltså, att bestämmelser av nu angiven innebörd intages
i lagen. Jag förutsätter härvid, att bestämmelserna tillämpas restriktivt
och att livränta inte medges med mindre utredningen otvetydigt ger
vid handen, såväl att kvinnan vad tiden för dödsfallet var trolovad med
den avlidne som att barnvillkoret är uppfyllt.

I likhet med kommittén anser jag, att det sammanlagda beloppet
av livräntor till efterlevande make, frånskild
make, sa in boende kvinna och trolovad kvinna inte bör få
överstiga 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst och att den nedsättning,
som kan erfordras till följd av denna maximeringsregel bör ske proportionellt
i förhållande till livräntornas belopp.

Enligt gällande bestämmelser har den avlidnes egna barn under
16 år en ovillkorlig rätt till livränta, som för varje barn utgör 1/9 av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Socialvårdskommittén bär övervägt, huruvida
16-årsgränsen borde höjas, men funnit, att en höjning i varje fall inte
borde ske för närvarande. Jag är ense med kommittén såtillvida, att den
ovillkorliga rätten till livränta bör upphöra, då barnet fyller 16 år. Däremot
anser jag, att livränta i undantagsfall bör utgivas även efter det barnet
uppnått denna ålder, nämligen om barnet till följd av sjukdom eller
annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig själv. En regel av detta innehåll
står i god överensstämmelse med föräldrabalkens stadganden om föräldrars
underhållsskyldighet och bör därför ej inge några betänkligheter.
Emellertid kan det knappast vara rimligt, att ett barn, som lider av en obotlig
sjukdom, på försäkringens bekostnad erhåller en livsvarig livränta. En

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

begränsning bör därför genomföras. Rent teoretiskt borde gränsen dragas
så, att livräntan utginge så länge barnet skulle ha kunnat erhålla underhåll
av den avlidne, om denne inte drabbats av yrkesskadan. Det kan därför
ifrågasättas om inte rätten till livränta borde upphöra senast då den avlidne
skulle ha uppnått viss ålder, t. ex. 67 år. En sådan gränsdragning
skulle emellertid medföra, att maximitiden för livräntan bleve längre ju
yngre den avlidne varit vid barnets födelse; om den avlidne fyllt 51 år vid
barnets födelse skulle livränta över huvud inte kunna utgå efter det barnet
uppnått 16 års ålder. Det synes därför lämpligast att livränterätten i samtliga
fall anknytes till barnets ålder. Jag föreslår, att den upphör senast
den dag barnet fyller 21 år.

Liksom nu bör livränta till barn under 16 år utgå med ett belopp, som
motsvarar 1/0 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detsamma bör gälla,
om livränta kommer i fråga efter det barnet uppnått 16 års ålder. Tillräckliga
skäl synes inte föreligga att, såsom Svea hovrätt ifrågasatt, införa särbestämmelser
för barn, som ej stått under den avlidnes vårdnad.

Enligt föräldrabalken har de naturliga föräldrarna till ett adopterat barn
inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Deras underhållsskyldighet
inträder nämligen endast under förutsättning, att adoptanten samt,
om han är gift, hans make blir ur stånd att underhålla barnet. Med beaktande
härav har kommittén föreslagit, att livränta inte skall utgå till
sådant barn till den avlidne som adopterats av annan än dennes make och
som ej åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne. Jag tillstyrker detta förslag
men anser att det bör modifieras så, att barnets rätt till livränta inte blir
beroende av huruvida den avlidne faktiskt bidrog till barnets underhåll.
För att livränta skall utgå bör i stället krävas, att barnet vid tiden för dödstallet
enligt föräldrabalken var berättigat till underhåll av den avlidne.

Kommittén har föreslagit ännu ett undantag från regeln om barns ovillkorliga
rätt till livränta. Undantaget avser det fall, att den avlidne fullgjort
sin underhållsskyldighet mot barnet genom att utge ett engångsbelopp;
om så skett skall enligt förslaget livränta ej utgå. Med anledning
härav vill jag erinra om att avtal, varigenom fader eller moder åtagit sig
att till barns underhåll utgiva ett visst belopp en gång för alla, i regel inte
är bindande för barnet. Endast om avtalet gäller underhåll till barn utom
äktenskap och avtalet godkänts av vederbörande barnavårdsnämnd, kan
den underhållsskyldige med bindande verkan för barnet avlösa sina framtida
förpliktelser mot detta genom att utgiva ett engångsbelopp. Härvid är
dock att märka, att ett sådant avtal inte befriar fadern eller modern från
den villkorliga försörjningsplikt, som är föreskriven för det fall att barnet
på grund av sjukdom eller dylikt blir ur stånd att försörja sig sedan dess
utbildning är avslutad. Enligt min mening bör ett avtal om fullgörande av
framtida underhåll genom ett engångsbelopp inte utgöra hinder för barnet
att erhålla livränta, såvida ej avtalet är bindande för barnet. Härvid bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

203

man dock kunna bortse från den villkorliga underhållsskyldighet, som inte
kan avlösas på dylikt sätt. Jag föreslår därför att undantaget begränsas så,
att livränta ej skall utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne
genom avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva ett visst belopp en gång för alla.

För att livränta skall utgå till adoptivbarn kräves nu, att adoptionen
ägt rum före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande. Detta
villkor bör, såsom kommittén föreslagit, slopas och adoptivbarn helt likställas
med eget barn.

Jag övergår nu till att behandla frågan om livränta till makes barn
i tidigare gifte och utom äktenskap.

Om en man gifter sig med en kvinna, som har barn med annan, ådrar
han sig enligt föräldrabalken skyldighet att efter förmåga bidraga till barnets
underhåll, så länge äktenskapet består. En förutsättning härför är
dock, att kvinnan har den rättsliga vårdnaden om barnet. Däremot saknar
det betydelse om barnet vistas i makarnas hem eller annorstädes. Att styvfadern
på detta sätt blir underhållsskyldig mot barnet medför inte någon
ändring i den underhållsskyldighet, som åvilar barnets naturlige fader.
Moderns giftermål medför alltså inte någon lindring i hans underhållsbörda.

Motsvarande regler gäller för det fall att en kvinna gifter sig med en man,
som förut har barn.

Styvbarn har f. n. inte någon rätt till livränta efter sin styvfader eller
styvmoder.

Socialvårdskommittén har nu föreslagit, att en hustrus barn i tidigare
gifte eller utom äktenskap skall äga uppbära livränta efter sin styvfader
under förutsättning att barnet hade sitt hem hos honom. Eftersom en
behovsprövning — med hänsynstagande till änkans ekonomiska ställning,
underhållsbidrag från barnets naturlige fader, bidragsförskott o. s. v. —•
enligt kommitténs mening skulle bli alltför komplicerad, har kommittén
ansett, att livräntan bör utgå utan inskränkning efter samma regler som
livränta till eget barn. Mot förslaget kan invändas, att det inte finnes
anledning att ge barnet livränta, om dess försörjning är tryggad genom
bidrag från dess naturlige fader. Det kan också invändas, att förslaget i
undantagsfall kan leda till att barnet får livränta från försäkringen efter
såväl sin fader som sin styvfader. Då det emellertid är önskvärt att erhålla
enkla och schematiska regler, som är avpassade med tanke på normalfallen,
anser jag i likhet med kommittén, att någon behovsprövning inte
bör förekomma. Inte heller finner jag det lämpligt att komplicera lagstiftningen
med särbestämmelser för de, med all säkerhet mycket sällsynta
fall, i vilka mer än en livränta kan komma i fråga. Med hänsyn härtill och
då kommitténs förslag så gott som genomgående godtagits under remiss -

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

behandlingen, tillstyrker jag att det genomföres. I ett avseende synes förslaget
dock böra modifieras. Några bärande skäl till att utge livränta endast
till sådant styvbarn, som hade sitt hem hos den avlidne synes nämligen
inte föreligga. Livränta bör utgå till varje styvbarn, mot vilket den avlidne
enligt föräldraballten var underhållsskyldig, oavsett var barnet bodde vid
tiden för dödsfallet.

Enligt kommitténs förslag skall en mans barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap inte ha rätt till livränta efter sin styvmoder. Kommittén torde
ha ansett, att ett dylikt barn i vanliga fall kan få full försörjning av sin
fader och att det därför inte skulle vara rimligt att ge barnet en ovillkorlig
rätt till livränta efter styvmodern. Jag finner denna synpunkt riktig. Liksom
det inte bör komma i fråga att ge alla änklingar en ovillkorlig rätt till
livränta efter sina hustrur, bör ej heller änklingars barn utom äktenskap
eller i tidigare gifte ha en generell livränterätt efter sina styvmödrar. Om
ett dylikt barn enligt familjerättsliga regler ägde rätt till underhåll av sin
styvmoder och till följd av hennes bortgång kommer att sakna erforderligt
underhåll, är det dock skäligt, att barnet kommer i åtnjutande av livränta
efter henne. Jag föreslår därför att en bestämmelse av denna innebörd
intages i lagen. Följden härav blir visserligen, att en beliovsprövning måste
verkställas innan livränta utges efter styvmoder, men jag anser denna lösning
vara att föredraga framför de två alternativ som eljest står till buds,
nämligen antingen helt utesluta ifrågavarande barn från rätten till livränta
eller också att tillerkänna dem en ovillkorlig livränterätt. Någon skälighetsprövning
av livräntans belopp bör inte komma i fråga. Föreligger förutsättningarna
för att livränta över huvud taget skall utgå, bör livräntan alltså
beräknas enligt samma regler som livränta till eget barn.

Vad jag föreslagit om makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap
bör gälla även beträffande makes adoptivbarn.

För att livränta skall utgå till föräldrar kräves enligt gällande lagstiftning,
att de varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes
arbete. I konsekvens härmed föreskrives, att livräntans belopp skall
motsvara värdet av det underhåll de åtnjutit av honom, dock högst */« av
hans årliga arbetsförtjänst. Prövningen, huruvida och med vilket belopp
livränta skall utgå, hänför sig alltså helt till de faktiska förhållandena före
dödsfallet och hänsyn tages inte till sådana omständigheter, som gör det
mer eller mindre sannolikt att den avlidne i en framtid skulle ha lämnat
föräldrarna underhåll eller förhöjt underhåll. Såsom kommittén framhållit,
kan det emellertid inträffa fall, där föräldrarnas utsikter till framtida
bidrag eller bidragsförhöjning varit så säkra, att hänsyn skäligen bör
tagas därtill. Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livränta skall
utgå till föräldrar inte blott om de varit beroende av den avlidne för sin
försörjning utan också om de med hänsyn till föreliggande särskilda om -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ständigheter måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bli beroende
av honom, därest skadan ej inträffat. Enligt förslaget skall livräntan
för envar av föräldrarna eller, om de är gifta och sammanlever, för
dem tillsamman utgöra 300 kr., därest den avlidnes årliga arbetsförtjänst
ej översteg 1 200 kr., och eljest lägst 300 kr. och högst 1/t av den
årliga arbetsförtjänsten. Minimibeloppet skall dock få överskridas endast
i den mån värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller
synnerliga skäl eljest är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge
den berättigade lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge
någon av dem lever.

Även enligt min mening bör de nuvarande bestämmelserna om livränta
till föräldrar uppmjukas. I likhet med Svea hovrätt anser jag, att detta bör
ske genom att villkoren för rätt till livränta bringas i överensstämmelse
med de i 6 kap. 4 § strafflagen angivna förutsättningarna för rätt till skadestånd,
d. v. s. att livränta bör utgå, därest föräldrarna till följd av dödsfallet
»konnner att sakna erforderligt underhåll». Sistnämnda uttryck har
i praxis tolkats på ett sätt, som ganska väl överensstämmer med vad kommittén
torde ha avsett med sin formulering av beroendevillkoren; skadestånd
har nämligen i undantagsfall ansetts kunna utdömas även om underhållsfrågan
inte var alldeles aktuell före dödsfallet.1 I praktiken torde därför
resultatet bli detsamma, oavsett vilken formulering som användes. Med
strafflagens uttryckssätt kan dock livränta i ett och annat fall komma att
vägras föräldrar, som varit beroende av den avlidne men som —• t. ex.
genom arv efter honom — fått sin ekonomiska ställning så förbättrad, att
de inte kan sägas sakna erforderligt underhåll efter dödsfallet. En dylik
inskränkning i förhållande till vad kommittén föreslagit är emellertid rimlig.
Livräntans belopp bör — liksom skadeståndets — utmätas efter vad
som är skäligt. Det ligger i sakens natur, att man härvid främst bör beakta
värdet av det underhåll föräldrarna åtnjutit men hänsyn bör, såsom framgår
av det nyss anförda, även tagas till andra omständigheter, såsom deras
utsikter till framtida bidrag av den avlidne, arv o. s. v. Eftersom den årliga
arbetsförtjänsten enligt vad jag föreslagit i det föregående, alltid skall beräknas
till minst 1 200 kr., saknas numera anledning att införa någon
särregel för det fall att arbetsförtjänsten faktiskt var lägre. Att såsom
kommittén föreslagit tillerkänna föräldrar, som är gifta och sammanlever,
en gemensam livränta synes kunna leda till komplikationer i fall, där föräldrarna
senare flyttar i sär. Livränta bör därför alltid tilläggas fader och
moder var för sig. Den bör alltid utgå så länge den berättigade lever och
motsvara högst 1/6 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Härigenom kommer
maximigränsen för den avlidnes båda föräldrar att sammanfalla med
maximigränsen för änkling, d. v. s. utgöra 1/s av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

1 Se Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1945 s. 357.

206

Kungl. Maj:is proposition nr 60.

Livränta till adoptivföräldrar bör givetvis liksom nu utgå efter
samma regler som livränta till föräldrar.

I det föregående har jag föreslagit, att livränta till änkling skall utgå
endast efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag återkommer
nu till frågan efter vilka regler denna prövning bör ske. Socialvårdskommittén
bär föreslagit, att änkling skall ha rätt till livränta under
förutsättning att han för sitt underhåll varit beroende av hustruns arbete
samt att livräntan, om denna förutsättning är uppfylld, alltid skall motsvara
Vs av hennes årliga arbetsförtjänst och utgå så länge han är ogift.
Förslaget överensstämmer i stort sett med vad som nu gäller. Kommittén
har alltså inte ansett sig böra förorda, att bestämmelserna om livränta till
änkling uppmjukas på sätt som föreslagits beträffande livränta till föräldrar.
För egen del finner jag emellertid det riktigast, att samma regler
tar gälla för dessa båda kategorier. Jag föreslår därför, att livränta skall
utgivas till änkling, såvida han genom hustruns död kommer att sakna erforderligt
underhåll, samt att livräntans belopp skall inom ramen för förut
nämnt maximum bestämmas med hänsyn till vad som är skäligt. Tillräckliga
skäl föreligger enligt min mening inte att alltid utge livränta till änkling,
så länge han lever ogift. Hinder bör därför inte möta att tillerkänna
änkling livränta för viss tid.

Beloppet av samtliga efter levandeliv räntor får enligt
nu gällande bestämmelser inte överstiga 5/o av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Om denna maximeringsregel bibehölles oförändrad, skulle följden
bli, att efterlevande kunde få uppbära mera i livräntor än som skulle
ha utgått i invalidlivränta till den skadade, därest han ådragit sig fullständig
invaliditet. Såsom jag föreslagit i det föregående skall nämligen vid beräkning
av invalidlivränta en reducering ske av den årliga arbetsförtjänsten i
den mån den överstiger 7 200 kr. Maximibeloppet av flera efterlevandelivräntor
bör därför sättas i relation till det ersättningsunderlag, som skall
ligga till grund för beräkning av invalidlivräntan, och utgöra 5/« av detta.
I likhet med kommittén anser jag, att erforderlig nedsättning bör ske efter
samma principer som nu, d. v. s. i första hand drabba föräldrar och adoptivföräldrar
samt i övrigt ske proportionellt i förhållande till de olika livräntornas
belopp.

Enligt gällande bestämmelser utgives ett engångsbelopp till livränteberättigad
änka eller änkling, som gifter om sig
före 60 års ålder. Kommittén har föreslagit, att denna regel bibehålies och
utsträckes till att avse jämväl frånskild make och sådan ogift kvinna, som
enligt förslaget skall likställas med änka. Härvid har kommittén utgått
ifrån, att livränta till samtliga dessa kategorier alltid skulle utgå så länge
den berättigade levde ogift. Enligt de regler, som jag förordat, kan det

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

emellertid inträffa, att livränta till frånskild eller änkling utgives för viss
tid. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att i dylika fall utge engångsbelopp,
därest den berättigade skulle ingå äktenskap före den fastställda
tidens utgång. Rätt att utfå engångsbelopp bör därför föreligga, endast om
livräntan tillagts vederbörande utan annan tidsbegränsning än att den skall
upphöra vid giftermål. Engångsbeloppet bör, såsom kommittén föreslagit,
motsvara tre årsbelopp av livräntan. I överensstämmelse med den princip
som nu gäller bör vid beräkningen av engångsbeloppets storlek hänsyn inte
tagas till sådan reducering av livräntan, som kan ha skett med tillämpning
av reglerna rörande konkurrens mellan flera livräntor.

Frivillig försäkring.

Gällande bestämmelser.

Enligt 35 § ÖL har arbetsgivare rätt att i riksförsäkringsanstalten försäkra
andra arbetare än dem som avses i lagen — t. ex. hemarbetare och
familjemedlemmar till arbetsgivaren — för olycksfall i arbete. Arbetsgivaren
kan vidare försäkra en i anstalten obligatoriskt eller frivilligt försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbete. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
äger också meddela försäkring av ifrågavarande slag.

En arbetsgivare får inte teckna frivillig försäkring enligt ÖL för egen
del. Inte heller får arbetarna själva teckna försäkring enligt lagen; för
deras försäkring måste arbetsgivaren stå som försäkringstagare.

För den frivilliga försäkringen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
rörande den obligatoriska försäkringen. Avtal får sålunda inte träffas
om försäkring till högre eller lägre ersättningsbelopp än som gäller enligt
den obligatoriska försäkringen. Den frivilliga försäkringen för olycksfall i
arbete gäller även för yrkessjukdomar.

Frivillig utomarbetsförsäkring behöver inte omfatta arbetsgivarens hela
personal. Den kan tecknas för en eller flera grupper av personalen eller
enbart för vissa namngivna personer.

Det har överlämnats åt rättstillämpningen att bestämma innebörden av
begreppet olycksfall utom arbete. I praxis har man visat allt större benägenhet
att låta försäkringen omfatta olycksfall ej blott utanför verkligt arbete
utan även under arbete för egen räkning. Det må nämnas att försäkringsinrättningarna
ej genom förbehåll i försäkringsavtalet äger undantaga vissa
slag av olycksfall från försäkringen eller på annat sätt med bindande verkan
precisera begreppet olycksfall utom arbete.

Annan försäkring än enligt ÖL (och YL) får meddelas av riksförsäkringsanstalten
eller de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen endast då så
är uttryckligen medgivet. Härvid är att märka den av riksförsäkringsanstalten
bedrivna olycksfallsförsäkringen för fiskare enligt en förordning
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd för -

208

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

säkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt denna förordning äger
varje svensk undersåte, som liar sitt hemvist i Sverige och idkar fiske
såsom yrke eller eljest för sin utkomst, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder, som
stadgas i 6 och 7 §§ ÖL. Ersättningens storlek bestämmes med utgångspunkt
från en årlig arbetsförtjänst av lägst 600 och högst 2 400 kr. Hel
sjukpenning utgår i den lägsta försäkringsklassen med 1: 10 kr. och i den
högsta — den sjunde — med 4: 40 kr. I den mån de i förordningen fastställda
försäkringsavgifterna — 6 kr. om året i den lägsta och 22 kr. i den
högsta klassen — är otillräckliga för bestridande av försäkringskostnaderna,
fylles bristen av statsmedel. Försäkringen gäller skada genom olycksfall,
som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid
försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt,
utan att fiske därvid bedrives. Tilläggsförsäkring — utan statsbidrag —
enligt samma grunder för olycksfall utom arbetet kan tecknas i riksförsäkringsanstalten.
Härvid äger anstalten inskränka försäkringen till att
avse vissa olycksfall eller eljest föreskriva särskilda villkor.

Ersättning på grund av fiskarförsäkringen utgår inte i den mån motsvarande
ersättning i anledning av olycksfallet utges enligt ÖL eller rnilitärersättningsförordningen.
Däremot kan ersättning utgå jämsides med
oavkortad sjukpenning från erkänd sjukkassa.

Förvaltningskostnaderna för fiskarförsäkringen bestrides helt av statsmedel.

Socialvårdskommitténs förslag.

I fråga om frivillig ino in ar betsförsäkring av arbetstagare
föreslår kommittén bibehållen rätt för arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten
teckna frivillig försäkring för sådana arbetstagare, som
i sin egenskap av familjemedlemmar till arbetsgivaren undantagits från
den obligatoriska försäkringen. Detsamma föreslås beträffande den, som
inte omfattas av den obligatoriska försäkringen på grund av att han utför
arbetet åt främmande makts härvarande beskickning eller andra, som här
åtnjuter immunitet. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagen föreslås skola
få meddela frivillig yrkesskadeförsäkring för arbetsgivarens familjemedlemmar.
Bestämmelserna om obligatorisk försäkring föreslås skola i tilllämpliga
delar gälla för nu nämnda försäkringar.

För utom arbetsför säkring av arbetstagare föreslår kommittén
— i syfte att ge denna försäkring ökad anslutning — bestämmelser
som i väsentliga delar skiljer sig från vad nu gäller. Kommitténs förslag
kan sammanfattas på följande sätt. Försäkringsinrättningarna skall kunna
ineddela en arbetstagarorganisation sådan försäkring för medlemmar i
organisationen. Möjligheten till försäkring genom arbetsgivaren bibehålies
för dem som inte omfattas av försäkring genom arbetstagarorganisation.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr OO.

Försäkring av detta slag skall med de undantag Kungl. Maj :t medger omfatta
alla olycksfall, som inte omfattas av obligatorisk försäkring eller är
ersättningsberättigande enligt militärersättningsförordningen eller annan
författning om ersättning av statsmedel. Beträffande en statsunderstödd
sjukkassas rätt att utge sjukhjälp vid sjukdomsfall, som medför rätt till ersättning
på grund av utomarbetsförsäkring, skall gälla samma inskränkning
som i fråga om olycksfall i arbete. Statsbidrag till försäkringen skall utgå. I
den mån Kungl. Maj :t så medger får särskilda regler tillämpas beträffande
ersättningarnas beräkning. Utomarbetsförsäkringen skall, liksom nu, omfatta
också vissa skador, som inte är olycksfallsskador i egentlig mening.
Kommittén anser det varken nödvändigt eller lämpligt, att arbetstagarorganisationernas
utomarbetsförsäkringar skall uppdelas på de olika inrättningar,
där medlemmarna är försäkrade för olycksfall i arbete. Organisationerna
föreslås därför skola få frihet i fråga om valet av försäkringsinrättning.
I detta hänseende är förslaget icke enhälligt i det en minoritet
(hrr Birke, Hagård, Hedenström, Pettersson och Östrand) anser, att den
frivilliga utomarbetsförsäkringen bör vara bunden till samma försäkringsinrättning'',
där vederbörande obligatoriska försäkring gäller.

I fråga om utomarbetsförsäkringen hänvisas i övrigt till kommitténs
betänkande s. 166—179 samt 413, 418—420 och 436.

Kommittén har även, på sätt framgår av s. 324—362, 410, 415, 418—419
och 434 i betänkandet, diskuterat frågan om en allmän olycksfallsförsäkring.
Enligt kommitténs mening bör denna fråga lösas så, att
det såsom ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen anordnas en
statsunderstödd invaliditets- och dödsfallsförsäkring. Kommittén har emellertid
inte utarbetat något förslag i detta hänseende utan endast skisserat
hur en sådan försäkringsform enligt kommitténs mening bör vara
konstruerad.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Beträffande frågan om frivillig inomar betsförsäkring tillstyrker
försäkringsrådet rätt för den som är anställd hos utländsk härvarande
beskickning att själv teckna sådan försäkring. Riksförsäkringsanstalten
anser det böra stadgas rätt för anstalten att bevilja men däremot
inte rätt för den som åtnjuter immunitet att erhålla försäkring för den
anställde.

Försäkringsrådet föreslår vidare, att frivillig försäkring skall kunna
tecknas även för arbetstagare i verksamhet, som i Sverige befintligt företag
bedriver i utlandet, därest dessa arbetstagare inte omfattas av den svenska
obligatoriska olycksfallsförsäkringen. I

I remissyttrandena har framförts mycket skiftande meningar i fråga om
utomarbetsförsäkringen. Pensionsstprelsen, försäkringsinspek14
— Bihnng till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 60.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar sig mot en utvidgning
av ifrågavarande försäkringsform. Enligt den mening, som uttalas
av Folksam och Kooperativa förbundet, borde förslaget om utomarbetsförsäkring
för arbetstagarorganisationer överarbetas och lösgöras från yrkesskadeförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten anser det inte lämpligt, att arbetstagarorganisation
får teckna utomarbetsförsäkring. Kommitténs förslag innebure,
framhåller anstalten, att utomarbetsförsäkringen i realiteten komme att
stå öppen även för en del personer, som inte omfattades av inomarbetsförsäkringen
enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivaref öreningen
delar, liksom flertalet av dem som yttrat sig i ärendet, kommitténs uppfattning
att åtgärder bör vidtagas för att öka anslutningen till utomarbetsförsäkringen.

I fråga om den organisatoriska uppläggningen av sådan utomarbetsförsäkring,
som tages genom arbetstagarorganisations försorg, är meningarna
delade. Kommittémajoritetens linje —- enligt vilken vederbörande organisation
skall ha frihet vid valet av försäkringsinrättning — tillstyrkes av bl. a.
medicinalstyrelsen, handelskammaren i Gävle och en del fackförbund. Enligt
vad Tjänstemännens centralorganisation uttalar, är det ett absolut villkor
för tjänstemannaorganisationernas medverkan att de skall stå obundna
av arbetsgivarnas val av försäkringsgivare för inomarbetsförsäkringen.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller, att om arbetstagarorganisationerna
skall tänkas bli intresserade, de bör ha full frihet att förhandla
både om var försäkringen skall tecknas och om försäkringens innehåll.
Socialförsäkringsbolagens förening anser förslaget vara förenat med betydande
administrativa olägenheter men vill dock inte motsätta sig dess
genomförande.

Kommittéminoriletens uppfattning att inom- och utomarbetsförsäkringarna
alltid bör gälla i samma försäkringsinrättning delas av bl. a. länsstyrelserna
i Kronobergs och Malmöhus län, kammarkontoret i Stockholm
samt Svenska sjukkasseförbundet.

Beträffande utomarbetsförsäkringens innehåll framhåller försäkringsrädet,
att denna försäkring bör omfatta även andra yrkesskador än olycksfallsskador.
Försäkringen borde emellertid inte gälla i eget förvärvsarbete.
Från den obligatoriska försäkringen avvikande regler om ersättningsförmånerna
avstyrkes av rådet samt av riksförsäkringsanstalten. Enligt anstaltens
mening bör försäkringsrådet få rätt att utfärda direktiv om utomarbetsförsäkringens
räckvidd beträffande arbete för egen räkning. Socialförsäkringsbolagens
förening anser det väl kunna övervägas, om inte arbetstagarna
själva borde få sina önskemål angående försäkringsnivån uppfyllda.
I konsekvens härmed borde enligt föreningens mening måhända

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

utomarbeIsförsäkringen helt utgå ur lagen. Möjligheten att få sådan försäkring
utanför den sociala försäkringen vore väl tillgodosedd.

Det föreslagna statsbidraget till utomarbetsförsäkringen avstyrkes av
statskontoret, riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Däremot förordar Svenska
arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen att statsbidrag
utgår i begränsad omfattning.

Den av kommittén skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen
har i allmänhet inte berörts i remissyttrandena. Fölen
dylik försäkring i form av ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen
uttalar sig emellertid bland andra riksförsäkringsanstalten, länsstgrelsen
i Kronobergs lån och Landsorganisationen.

Borgarrådsberedningen i Stockholm, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att ifrågavarande
försäkring bör genomföras snarast. Försäkringsrådet föreslår, att genom
en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen möjlighet beredes till en frivillig
försäkring av allmän omfattning. Försäkringen borde utgöra en fullt
fristående försäkring eller en komplementförsäkring till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen eller till denna jämte frivillig utomarbetsförsäkring
genom arbetsgivare. Den borde — i de fall den inte utgjorde komplementförsäkring
— endast få tecknas att samtidigt omfatta skada såväl i
som utom arbete och borde avse alla yrkesskador. Försäkringsförmånerna
skulle utgå antingen enligt den obligatoriska försäkringens ersättningsgrunder
eller efter fritt val mellan ett antal fastställda försäkringsklasser.
Man borde dock inte få tillförsäkra sig bättre förmåner än dem man skulle
ha erhållit genom den obligatoriska försäkringen.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening uttalar komme ifrågavarande
försäkring inte att få den omfattning, som förmodades, enär den
inte gåve dagsersättning utan endast invaliditets- och dödsfallsersättning.
Tillräckliga skäl för statsbidrag förelåge inte.

Folksam och Kooperativa förbundet uttalar, att enligt erfarenhet den
individuella försäkringsformen kunde vinna nämnvärd omfattning endast
genom ett betydande ackvisitionsarbete samt att även en välorganiserad
ackvisition mötte stora svårigheter, om försäkringen inte omfattade sjukpenning.
Förslaget om statsbidrag till försäkringen vore ej tillfredsställande
motiverat.

Även försäkringsinspektionen anser att statsbidragsfrågan bör omprövas.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningen förordar — på sätt framgår av s. 286 ff i betänkandet — en
av riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen meddelad f r ivillig
försäkring som ett komplement till den allmänna

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

sjukförsäkringen. Enligt utredningens förslag skall ifrågavarande
frivilliga försäkring vara av två olika typer. Den ena typen motsvarar den
nuvarande utomarbetsförsäkringen. Den andra avses vara en allmän försäkring
och i huvudsak täcka samma område som den av socialvårdskommittén
skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen.

Vad först beträffar frågan om utomarbetsförsäkringen föreslår
utredningen, att man bibehåller rätten för en arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten
försäkra där försäkrad arbetare för olycksfall utom
arbete samt för socialförsäkringsbolag att meddela sådan försäkring för
delägares arbetstagare. Med olycksfallsskada likställes annan sjukdom,
som omfattas av den obligatoriska försäkringen. Vad som gäller om den
obligatoriska försäkringen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Dock föreslås samordningen med sjukförsäkringen något annorlunda
ordnad. Vid skada som omfattas av utomarbetsförsäkringen bör ersättning
utgå från sjukförsäkringen som vid sjukdom i allmänhet. Från utomarbetsförsäkringen
bör utges endast sådan ersättning, som inte utgår
enligt sjukförsäkringslagen, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar,
så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk
yrkesskadeförsäkring.

Enligt utredningens mening bör utomarbetsförsäkringen liksom f. n.
vara väsentligen en ren fritidsförsäkring; den bör alltså ej gälla i egen
yrkesmässig rörelse. Någon klar gräns rörande det arbete för egen räkning,
som försäkringen bör omfatta, anser utredningen ej kunna dragas
upp i lagtexten. Frågan härom anses böra överlämnas åt rättstillämpningen.

Statsbidrag anses ej böra lämnas till denna frivilliga försäkring.

Det andra slaget av frivillig försäkring, den allmänna försäkringen,
skall enligt förslaget få meddelas för egen del åt varje här
bosatt svensk medborgare samt åt utlänning som är bosatt och mantalsskriven
i riket. Vidare föreslås försäkringen få meddelas åt arbetsgivare
för sådana hans anställda, som inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
t. ex. arbetsgivarens barn under 16 år. En annan grupp
av hithörande arbetstagare är de som i utlandet utför arbete åt ett företag
i Sverige under sådana förhållanden, att den obligatoriska försäkringen
inte gäller. Sådana yrkesutbildningsanstalter och andra skolor, vilkas elever
inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, föreslås skola
få teckna ifrågavarande slag av försäkring för sina elever. Riksförsäkringsanstalten
skall enligt förslaget vara skyldig meddela försäkring som
nu nämnts.

Förslaget innebär ytterligare, att riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen skall äga rätt meddela frivillig försäkring
av detta slag dels åt organisation av självständiga yrkesutövare eller åt
arbetstagarorganisation för resp. organisations medlemmar dels ock åt

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

arbetsgivaren när fråga är om anställda hos främmande makts härvarande
beskickning eller annan, immunitet åtnjutande representation eller hos
bär i landet verksamt internationellt organ med immunitet.

Utredningen avser, att denna allmänna försäkring i princip skall ge skydd
vid alla olycksfallsskador och med dem i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
jämställda sjukdomar. Försäkringen kan utgöra en komplementförsäkring
till sjukförsäkringen eller till denna och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen eller till båda dessa och den frivilliga utomarbetsförsäkringen.
Skada, på vilken militärersättningsförordningen eller motsvarande
förordning beträffande civilförsvaret äger tillämpning, föreslås
dock skola ersättas enligt dessa förordningar.

Av praktiska skäl föreslås viss avtalsfrihet rörande omfattningen av
den frivilliga försäkringen. Möjlighet skall således finnas t. ex. för arbetsgivare
att begränsa försäkringen till att avse skador, som hans anställda
åsamkar sig i arbetet. Vidare borde från försäkringsskyddet kunna undantagas
exceptionella risker, t. ex. vissa tävlingar.

Den obligatoriska försäkringens ersättningsförmåner representerar enligt
förslaget en yttre ram för den frivilliga försäkringen. Inom denna ram
föreslås avtalsfrihet. Huvudregeln anses dock böra vara den, att den
obligatoriska försäkringens regler i tillämpliga delar skall gälla. Framför
allt beträffande självständiga yrkesutövare och studerande anses det erforderligt
att i försäkringsavtalet fastställes det belopp, som skall anses
som den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Även i övrigt anses viss avtalsfrihet
i fråga om ersättningarnas storlek motiverad.

Förhållandet mellan sjukförsäkringen och denna frivilliga försäkring
föreslås reglerat på samma sätt som vid utomarbetsförsäkringen. Även
efter samordningstidens slut skall alltså sjukförsäkringen vara det primära.

Den nuvarande särskilda fiskarförsäkringen anser utredningen böra
avlösas av den ifrågavarande allmänna frivilliga försäkringen.

Enligt utredningens mening bör statsbidrag ej heller utgå till den allmänna
frivilliga försäkringen utom såtillvida att bidrag av statsmedel till
administrationskostnaderna föreslås skola utgå efter samma grunder som
gäller för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Vidare föreslås att
staten skall ställa ett anslag till förfogande för upplysning om och propaganda
för den nya försäkringen samt att från detta anslag skall — för att
uppmuntra sjukkassorna till ackvisitionsarbete -— till sådan kassa utgå
ett belopp om förslagsvis 2 kr. för varje nyanskaffad frivillig försäkring.

Yttrandena över socialförsäkrings utredningens förslag.

Utredningens förslag om frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen
som komplement till försäkringen
enligt sjukförsäkringslagen har godtagits i det stora
flertalet av yttrandena.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Riksför säkring sanstalten anför.

Utredningens förslag om en allmän frivillig försäkring, som skulle stå
öppen för praktiskt taget alla i riket bosatta personer, innebär en nyhet
inom yrkesskadeförsäkringen. Denna har hittills väsentligen fungerat såsom
en kollektivförsäkring. Huvudsakligen endast i fråga om frivillig försäkring
för vissa hemmavarande närskylda samt sådan utomarbetsförsäkring,
vars giltighet enligt avtal med arbetsgivaren begränsats till namngivna
personer, kan individuell försäkring för närvarande sägas förekomma.
Utredningens förslag däremot öppnar möjlighet till och åsyftar
individuella försäkringar i stor omfattning med mycket varierande, genom
särskilda avtal bestämda försäkringsvillkor, bl. a. för enskilda företagare.
På grund härav och därmed sammanhängande förhållanden måste förslagets
genomförande giva upphov till organisatoriska spörsmål av betydande
räckvidd och av annan karaktär än de, som nu förefinnas inom
yrkesskadeförsäkringen. Riksförsäkringsanstalten anser emellertid, att en
allmän frivillig försäkring av här avsett slag kommer att utgöra ett naturligt
och synnerligen önskvärt komplement till den allmänna sjukförsäkringen,
och tillstyrker i princip förslaget. För de organisatoriska problemens
lösning kräves en ingående undersökning, innan förslaget kan sättas i kraft.

Tlmlebolagen anser det vara riktigt, att riksförsäkringsanstalten och
socialförsäkringsbolagen får meddela frivillig försäkring av föreslagen art.
Emellertid krävde frivillig försäkring för sin utbredning en effektiv försäljning.
För närvarande fyllde sjukkassorna — i motsats till privata försäkringsbolag
— på intet sätt de krav man måste ställa på en effektiv försäljningsorganisation.
Det klientel, som avsåges med de frivilliga försäkringarna
enligt sjukförsäkringslagen och yrkesskadeförsäkringslagen, vore
i stort behov av utbyggnader, utöver vad sjukkassorna och socialförsäkringsinrätlningarna
skulle kunna erbjuda.

Thulebolagen fortsätter.

Dessa utbyggnader måste göras genom försäkring i de privata bolagen.
Om även den del som skulle kunna täckas av sjukkassorna och riksförsäkringsanstalten
(socialförsäkringsbolagen) försäkras hos de privata
bolagen, kan åtminstone beträffande tilläggsförsäkring och påbyggnadsförsäkringar
vinnas fullständig samordning. Utredningen framhåller själv
betydelsen av de administrativa förenklingar, som kunna vinnas genom
att den besvärliga gränsdragningen mellan yrkesskada, olycksfall utom
arbete och annan sjukdom än yrkessjukdom "bortfaller.

I den frivilliga tilläggsförsäkring, som egna företagare föreslås skola
kunna teckna, kan ingå även försäkring för dödsfall på grund av olycksfall
i arbete eller olycksfall över huvud taget. Försäkring för dödsfall på grund
av olycksfall kan meddelas även av de privata bolagen. Det är att märka,
att de flesta personer det här gäller äro mera betjänta av en försäkring
som vid dödsfall, oberoende av dödsorsaken, ger de efterlevande kapital
eller livränta. Även i detta avseende kunna endast de privata bolagen, i
detta fall livbolagen, ge det erforderliga fullständiga skyddet.

Folksam framhåller.

Folksam har helt naturligt ingen erinran mot en konkurrens om de frivilliga
försäkringarna på lika villkor mellan statliga, kooperativa och

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

privata försäkringsanstalter. Erfarenheten har visat, att inga betydande
olägenheter uppkommit genom att exempelvis yrkesskadeförsäkringen och
utomarbetsförsäkringen tillhandahållits av olika försäkringsanstalter. Däremot
torde erfarenheten från och utvecklingen av Folksams verksamhet
med kollektiva försäkringar ha visat fördelarna med att sådana försäkringar,
som helt bekostas av de försäkrade själva, skötes av en försäkringsanstalt,
där de försäkrade har ett direkt och dominerande inflytande.
En konkurrens på lika villkor måste förutsätta att de frivilliga försäkringarna
bär sina egna kostnader utan statsunderstöd.

1 några av remissyttrandena ställer man sig negativ mot utredningens
förslag i denna del. Sålunda anser pensionsstyrelsen att den föreslagna
effektiviseringen av sjukförsäkringen gjorde behovet av frivillig yrkesskadeförsäkring
ringa. Även Svenska sjukkasseförbundet anlägger denna synpunkt
och uttalar vidare:

Utomarbetsförsäkringens uppgifter skulle i huvudsak bli begränsade till
att möjliggöra en komplettering av sjukförsäkringens efter nittionde sjukhjälpsdagen
reducerade sjukpenning på sådant sätt att den sammanlagda
ersättningen från sjukförsäkringen och utomarbetsförsäkringen efter
nämnda sjukhjälpsdag uppginge till belopp, som skulle ha utgivits vid
olycksfall i arbete, samt att bereda invaliditetsersättning och ersättning
vid dödsfall. Enligt förbundets uppfattning kan det ifrågasättas om tillräckliga
skäl finns för ett mera fullgott socialt försäkringsskydd vid sjukdomar,
föranledda av olycksfall utom arbete, än fallet är vid sjukdomar,
som har andra orsaker. Den omständigheten att den frivilliga utomarbetslorsäkring,
som beredes enligt olycksfallsförsäkringslagen, för närvarande
omfattar föga mer än 150 000 årsarbetare ger en antydan om att försäkringen
icke omfattats med någon större entusiasm. Genomföres utredningens"
förslag till effektivisering av sjukförsäkringen synes få befaras, att ett
ytterligare minskat intresse för en frivillig utomarbetsförsäkring kommer
till synes. Måste man av olika skäl nu avstå ifrån att bereda en allmän möjlighet
för de av den obligatoriska sjukförsäkringen omfattade att genom
frivillig försäkring tillförsäkra sig ett sjukförsäkringen kompletterande
skydd vid långvariga sjukdomar samt ersättning vid invaliditet och dödsfall,
bör sålunda sättas ifråga huruvida anledning föreligger att göra undantag
för sjukdomar, som föranledas av olycksfall utom arbete. För sin del
är förbundet icke övertygat om att någon sådan anledning finns. Beträffande
den ytterligare typ av icke obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som
under benämning den allmänna försäkringen föreslås av utredningen, må
med all rätt kunna göras gällande att — såvitt angår olycksfall i arbete —
försäkringen är motiverad för de grupper av arbetstagare, som enligt yrkesskadeförsäkringslagen
är undantagna från obligatoriskt försäkringsskydd
för dylika olycksfall. Förbundet vill icke bestrida att det kan vara ett
önskemål att utvidga tillhörigheten till försäkringen till att kunna avse
jämväl övriga i utredningens förslag åsyftade medborgarkategorier. En
sådan i avseende på försäkringstillhörigheten mera omfattande frivillig
yrkesskadeförsäkring skulle, föreställer sig förbundet, inte med nödvändighet
behöva föreligga redan från den tidpunkt, från och med vilken utredningens
övriga förslag kan förverkligas. Det omfattande organisatoriska
och administrativa arbete, som måste förutsättas bli en följd av ett genomförande
av utredningens olika förslag till en allmän utbyggnad och effek -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

^visering av sjukförsäkringen och försäkringens samordning med den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringens synes icke från början böra tyngas
genom tillkomsten av ytterligare arbetsuppgifter, föranledda av en utbyggnad
av yrkesskadeförsäkringens frivilliga försäkringsprestationer. Även
om en dylik utbyggnad ur försäkringssynpunkt framstår såsom önskvärd
synes alltså förbundet att med utbyggnaden borde kunna anstå under
någon tid efter genomförandet i övrigt av de av utredningen föreslagna
reformerna.

Beträffande frågan om statsbidrag uttalar Folksam, att det syntes
kunna betecknas som en ovanligt improduktiv användning av skattemedel
att subventionera en överflyttning av frivilliga försäkringar från exempelvis
Folksam till socialförsäkringsinrättningarna.

Å andra sidan anser försäkring srådet rättvisesynpunkter gentemot dem,
som är hänvisade att för sitt skydd vid olycksfallsskador anlita den föreslagna
allmänna frivilliga försäkringen, tala för att statsbidrag till försäkringen
borde lämnas i större utsträckning än utredningen föreslagit. Kostnaden
härför borde inte kunna vara av avskräckande storleksordning.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det innebära en beklaglig
orättvisa, om denna försäkringsform ställdes utan statsbidrag, inte
minst mot husmödrarna, vilkas riskfyllda arbete gjorde dem i stort behov
av ett fullgott försäkringsskydd vid olycksfall och yrkesskador.

I fråga om den närmare utformningen av utomarbetsförsäkringen framhåller
försäkringsrådet, att tillämpningen av nuvarande bestämmelser visat
angelägenheten av klara gränser beträffande vilken sysselsättning, som försäkringen
skulle omfatta, och i fråga om försäkringens giltighet i övrigt
med avseende å tid och rum. Rådet anser att Kungl. Maj :t bör äga meddela
dylika direktiv. Rörande den allmänna frivilliga försäkringen uttalar försäkringsrådet,
att av försiktighetsskäl och praktiska orsaker den föreslagna
avtalsfriheten beträffande försäkringens innehåll borde hänföra sig
endast till val mellan ett antal av Kungl. Maj:t fastställda försäkringsklasser.

Departementschefen.

Enligt den nuvarande lagstiftningen har en arbetsgivare rätt att i riksförsäkringsanstalten
för olycksfall i arbete försäkra sådana arbetare, som
ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, d. v. s. framför allt vissa
bos honom anställda familjemedlemmar samt s. k. hemarbetare. Arbetsgivaren
kan också försäkra en i anstalten obligatoriskt eller frivilligt försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbete. Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
får meddela detta slag av försäkring. För den frivilliga försäkringen
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om den obligatoriska
försäkringen, bl. a. reglerna om ersättningsförmånernas storlek.

Annan försäkring än enligt ÖL (och YL) får meddelas av rilcsförsäk -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen, endast då så
är särskilt medgivet. Här är framför allt att märka den av riksförsäkringsanstalten
enligt 1918 års förordning bedrivna statsunderstödda olycksfallsförsäkringen
för fiskare. Denna kategori är den enda grupp av självständiga
yrkesutövare, för vilken finnes en av statsmakterna anordnad särskild
olycksfallsförsäkring.

Beträffande frågan huruvida socialförsäkringsinrättningarna även i fortsättningen
skall meddela frivillig försäkring synes tvekan knappast böra
råda om att dessa inrättningar bör meddela frivillig i n o m a r betsförsäkring
enligt yrkesskadeförsäkringslagen för sådana kategorier
anställda, som inte omfattas av den obligatoriska försäkringen, såsom
familjemedlemmar, vilka inte är sjukpenningförsäkrade enligt sjukförsäkringslagen,
arbetstagare, vilka i utlandet utför arbete åt ett företag i Sverige
under sådana förhållanden, att den svenska obligatoriska försäkringen
enligt internationellt tillämpade principer inte gäller, samt arbetstagare,
som är anställda hos främmande makts härvarande beskickning eller
annan, som här åtnjuter immunitet. Däremot kan man fråga sig, huruvida
det finnes anledning att ålägga eller berättiga riksförsäkringsanstalten och
socialförsäkringsbolagen att meddela annan frivillig försäkring.
Den nya allmänna sjukförsäkringen ger ju ett tillfredsställande
försäkringsskydd även vid flertalet olycksfallsskador. Vidare finnes privata
försäkringsbolag, som meddelar olycksfallsförsäkring såväl individuellt
som kollektivt i betydande omfattning. Och dessutom kan det göras gällande,
att staten saknar anledning att ordna ett mera omfattande försäkringsskydd
vid olycksfallsskador än då arbetsförmågan av andra orsaker
blivit nedsatt eller gått helt förlorad.

Härvid vill jag till en början erinra om att socialförsäkringsinrättningarna
sedan lång tid tillbaka meddelar frivillig utomarbetsförsäkring, som
omfattar över 150 000 arbetstagare, och att riksförsäkringsanstalten dessutom
meddelar frivillig olycksfallsförsäkring för fiskare. Vidare har vid
upprepade tillfällen framkommit önskemål om en utvidgning av olycksfallsförsäkringen
till att avse även andra än arbetstagare. Dessa önskemål
får visserligen anses delvis tillgodosedda genom den allmänna sjukförsäkringen.
Denna avser emellertid inte dödsfallsersättning och endast i
ringa mån ersättning vid invaliditet. Vidare är att märka att enligt sjukförsäkringslagen
möjlighet finnes till frivillig sjukpenningförsäkring för
företagare, hemmafruar och studerande. Det förefaller då helt naturligt
att just dessa grupper, som inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
även får möjlighet till frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Vidare torde det vara opraktiskt, att en arbetsgivare ej
skulle kunna försäkra sig själv i den försäkringsinrättning, där han har
sina anställda obligatoriskt försäkrade. Men det synes knappast kunna
anföras några bärande skäl varför en sådan möjlighet att försäkra sig skall

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

vara beroende av att vederbörande hela tiden har en obligatoriskt försäkrad
arbetstagare anställd; det synes rimligt att en frivillig försäkring öppnas för
anslutning av envar.

Jag biträder därför förslaget om inrättande av en av socialförsäkringsinrättningarna
bedriven frivillig försäkring som ett komplement till den allmänna
sjukförsäkringen. Det är visserligen sant, att en sådan försäkring
kommer att ställa försäkringsinrättningarna inför en rad organisatoriska
spörsmål. Jag saknar emellertid anledning antaga, att härmed sammanhängande
svårigheter ej skall kunna bemästras.

Det ändamål, som den ifrågavarande frivilliga försäkringen skall tillgodose,
kräver inte samma frihet beträffande ersättningsbeloppens storlek
som den av de privata försäkringsbolagen meddelade försäkringen. Den frivilliga
sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen får ju inte ge
de försäkrade som är självständiga företagare större sjukpenning än som
skulle ha utgått, om deras inkomst av förvärvsarbete varit inkomst av anställning.
I analogi härmed bör — såsom socialförsäkringsutredningen
också föreslagit — den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen
begränsas till de ersättningsbelopp som skulle gällt, om skadan omfattats
av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Vad härefter angår konstruktionen i övrigt av den frivilliga försäkringen
enligt den nya lagen synes det ur olika synpunkter lämpligast — jag återkommer
härtill i fortsättningen — att medge avtalsfrihet beträffande försäkringens
räckvidd i fråga om olika skadetillfällen. Överenskommelse bör
alltså kunna få träffas om att försäkringen skall gälla såsom ren fritidsförsäkring
eller också såsom en på annat sätt begränsad utomarbetsförsäkring.
Av praktiska skäl synes försäkringens räckvidd i förevarande hänseende
böra bestämmas i försäkringsavtalet och alltså ej i själva lagen eller
av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Någon anledning att för vissa fall i lagen inskriva skyldighet för riksförsäkringsanstalten
att meddela frivillig försäkring torde icke föreligga.

I anslutning till vad sålunda anförts och till vad socialförsäkringsutredningen
föreslagit synes den frivilliga försäkringen böra närmare utformas
så, att den skall kunna meddelas dels åt arbetsgivare för arbetstagare som
är anställda hos honom — härmed avses ej blott inomarbetsförsäkring av
arbetstagare, som undantagits från den obligatoriska försäkringen, utan
även försäkring t. ex. för olycksfall utom arbete — dels åt utbildningsanstalt
här i riket för elever vid anstalten, dels åt svensk yrkes- eller fackorganisation
för medlemmar i organisationen och dels åt varje här bosatt
svensk medborgare samt här bosatt och mantalsskriven utlänning för egen
del. Jag vill framhålla att möjligheten för yrkes- eller fackorganisation att
försäkra sina medlemmar blir av betydelse ej blott för fackförening, som
för sina medlemmar vill ordna försäkringsskydd mot skador utom arbetet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

219

utan även för organisation, som består av självständiga företagare, såsom
fiskare, jordbrukare etc. För de yrkesgrupper, som så önskar, kan härvid
genom kollektiv anslutning av organisationens medlemmar på ett praktiskt
sätt nås samma effekt som genom en obligatorisk försäkring, varom
önskemål framställts. Övervägande skäl synes tala för att en arbetstagarorganisation
bör ha frihet vid valet av försäkringsinrättning och att organisationens
utomarbetsförsäkring således inte skall behöva uppdelas på de
olika försäkringsinrättningar, där medlemmarna är obligatoriskt försäkrade
för skador i arbetet.

Jag godtager vad socialförsäkringsutredningen föreslagit i fråga om försäkringsskyddets
omfattning. Den frivilliga försäkringen skall således avse
olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
jämställda sjukdomar. Som huvudregel skall försäkringen tillsammans
med den obligatoriska sjukförsäkringen och eventuell frivillig sjukpenningförsäkring
enligt sjukförsäkringslagen samt i förekommande fall obligatorisk
yrkesskadeförsäkring dygnet runt och året om ge vederbörande ett
skydd vid ifrågavarande skador. Undantag bör dock göras för skada, på
vilken militärersättningsförordningen eller motsvarande förordning beträffande
civilförsvaret äger tillämpning. Sådan skada bör ersättas enligt dessa
förordningar. Parterna bör emellertid ha möjlighet att i försäkringsavtalet
begränsa det fullständiga skydd, som i och för sig är önskvärt. En arbetsgivare
bör således kunna teckna frivillig försäkring, avseende sådana arbetstagare
som undantagits från den obligatoriska försäkringen, endast för
skador i arbetet; försäkringsinrättningen bör ha möjlighet att undantaga
exceptionella risker etc.

Vad angår förmånerna från den frivilliga försäkringen bör under den
vanliga samordningstiden ersättning från den frivilliga försäkringen utgå
endast i samma omfattning som vid skada, omfattad av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. Efter utgången av samordningstiden bör, intill
dess rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringens regler föreligger, ersättning
utgå från sjukförsäkringen som vid vanlig sjukdom och från yrkesskadeförsäkringen
i form av vissa tillägg. Dessa tillägg avser utfyllnad i
fråga om sjukvårdsersättning och sjukpenning, så att för ifrågavarande tid
totalt utgår samma ersättning som om skadan omfattats av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. I övrigt bör utgå livräntor, begravningshjälp,
proteser o. d. som vid yrkesskada.

Viss avtalsfrihet i fråga om ersättningarnas storlek inom den förut angivna
ramen synes dock — såsom socialförsäkringsutredningen förordat —
vara motiverad. Försäkringssökanden bör kunna få ersättningsunderlaget
bestämt till lägre belopp, än som skall tillämpas vid en av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen omfattad skada. Det kan även hända att han inte
vill betala premie för den kostnad, som belöper på livränta vid de lägsta
invaliditetsgraderna. Framför allt beträffande självständiga yrkesutövare

220

Kanyl. Maj.ts proposition nr OO.

och studerande torde det ofta vara mest praktiskt att i försäkringsavtalet
fastställes det belopp, som skall anses som den försäkrades årliga arbetsförtjänst.
I praktiken torde man därvid komma att använda ett mindre
antal avrundade belopp, även utan att dessa -—• såsom försäkringsrådet
föreslagit — är fastställda av Kungl. Maj:t.

Något statsbidrag till bekostande av försäkringsförmånerna från den frivilliga
försäkringen bör enligt min mening ej utgå. I detta hänseende intager
jag således samma ståndpunkt som socialförsäkringsutredningen och
det överväldigande flertalet av dem som yttrat sig i ärendet. Socialförsäkringsutredningen
har emellertid förordat vissa statsbidrag till försäkringens
förvaltningskostnader. Sålunda har utredningen föreslagit, att den regel
om bidrag av statsmedel till försäkringens administrationskostnader, som
gäller för den obligatoriska försäkringen, skall göras tillämplig även på den
frivilliga försäkringen. Vidare har utredningen föreslagit, att ett statsanslag
ställes till förfogande för upplysning om och propaganda för den nya
försäkringen samt att till sjukkassorna skall utgå ett ackvisitionsbidrag om
förslagsvis 2 kr. för varje nyanskaffad frivillig försäkring.

Emellertid synes det mig knappast finnas någon anledning att ställa särskilda
medel till förfogande för upplysning och propaganda. Vad angår
ackvisitionsbidraget, så är detta visserligen ingen nyhet. Sådant utgår nämligen
nu till riksförsäkringsanstaltens ortsombud resp. särskilda fiskarförsäkringsombud.
Bidraget synes dock böra slopas i fortsättningen. Anstaltens
ombudsorganisation synes nämligen i allt väsentligt bli överflödig.
Sedan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samordnats, bör nämligen de
allmänna sjukkassorna fungera som lokala organ även för yrkesskadeförsäkringen.
Betydelsefullt i detta sammanhang är att det till stor del är
samma klientel som bör vara intresserat av att teckna frivillig tilläggssjukpenningförsäkring
enligt sjukförsäkringslagen och att taga frivillig försäkring
enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Anskaffningsarbetet bör därför
skötas av kassorna gemensamt för de båda försäkringarna. I fråga om
sjukkassornas förvaltningskostnader vill jag erinra om att dessa till allra
största delen kommer att bestridas av statsbidrag.

Däremot anser jag mig böra biträda utredningens förslag att vad som
beträffande den obligatoriska försäkringen gäller om bidrag av statsmedel
till administrationskostnaderna skall avse frivilliga försäkringen. Det må
framhållas, att ifrågavarande bidrag endast avser att finansiera riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets förvaltningskostnader, i den mån
dessa ej täckes av den tilläggsavgift, som för varje försäkring i anstalten
skall erläggas till statsverket, samt de omkostnadsbidrag, som delägarna i
socialförsäkringsbolagen har alt betala.

Vad slutligen beträffar den särskilda fiskarförsäkringen, så
har såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen föreslå -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

git, att denna försäkringsform ej skall bestå i fortsättningen. Uppenbart är,
att fiskarförsäkringen inte kan bibehållas oförändrad efter det sjukförsäkringsreformen
genomförts. Det skulle nämligen innebära bl. a., att en
fiskare vid sjukskrivning på grund av olycksfallsskada samtidigt finge uppbära
ersättning från såväl sjukförsäkringen som fiskarförsäkringen. I fråga
om sjukpenningen skulle ofta inträda överkompensation, i all synnerhet
om vederbörande tecknat frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa. Beträffande invaliditets- och dödsfallsersättningen skulle fiskarförsäkringen
ge ett vid nuvarande penningvärde allt för litet skydd. Att
märka är i detta sammanhang att den särskilda fiskarförsäkringen ursprungligen
infördes just med tanke på de allra svåraste olycksfallen.
Fiskarförsäkringen skulle alltså, såvitt angår försäkringsförmånerna, behöva
anpassas till förmånerna enligt den frivilliga försäkringen jämlikt
yrkesskadeförsäkringslagen. Av naturliga skäl är det emellertid opraktiskt
att ha en särskild författning om fiskarförsäkring. Om fiskarena hänvisas
till att i fortsättningen anlita den försäkring, som står öppen för övriga
företagare, innebär detta inte, att staten i minskad utsträckning bidrager
till fiskarenas försäkring. Redan det statsbidrag de erhåller till den obligatoriska
sjukförsäkringen blir nämligen i regel större än det statsbidrag en
fiskare för närvarande kan få till frivillig sjukförsäkring och fiskarförsäkring.
Härtill kommer statsbidraget till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen.

Jag biträder sålunda förslaget om att slopa den särskilda fiskarförsäkringen
fr. o. m. den 1 januari 1955.

Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
socialdepartementet upprättats förslag till lag om yrkesskadeförsäkring.

När statsmakterna i våras fattade beslut om att vidtaga vissa ändringar
i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring, vilket beslut resulterade i den lag
angående ändring i sjukförsäkringslagen, som utfärdades den 19 juni 1953
(nr 569), stod det klart, att sjukförsäkringslagen inte kunde träda i tilllämpning
i det skick den då erhöll. Eftersom vid den tiden ännu ej förelåg
något i lagtext utarbetat förslag till lag om yrkesskadeförsäkring, var det
nämligen nödvändigt att låta anstå med vidtagandet av vissa av samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen betingade ändringar
i sjukförsäkringslagen. Sedan lagförslag rörande yrkesskadeförsäkringen
numera föreligger, har upprättats ett förslag till lag angående därav
föranledda jämkningar i lagen om allmän sjukförsäkring.

Vidare har i detta sammanhang också utarbetats ett förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Jag övergår nu till behandling i detalj av de olika lagförslagen.

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer innehåller -—- förutom en i 1 § 1 st. intagen upplysning
om att försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig -— huvudsakligen
bestämmelser om försäkringens organisation.

Departementschefen.

Av skäl som utvecklats i den allmänna motiveringen måste frågan om
yrkesskadeförsäkringens administration lösas provisoriskt för en övergångstid.
Jag har tidigare uttalat som min mening, att man härvid bör undvika
sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa resultatet av den
utredning som igångsatts för att pröva hithörande spörsmål, och att det
från denna utgångspunkt är mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar
i de bestämmelser, som nu gäller angående försäkringens handhavande.
Med anledning härav har i förevarande paragrafer upptagits regler,
som i allt väsentligt överensstämmer med vad som nu gäller.

Enligt 1 § 2 st. första punkten, som motsvarar 4 § ÖL, skall den obligatoriska
försäkringen äga rum i riksförsäkringsanstalten men på vissa villkor
i stället kunna ske i ömsesidigt försäkringsbolag, som bildats för ändamålet
och för vars förbindelser delägarna svarar med obegränsad personlig
ansvarighet. Förslaget avviker i sak från 4 § ÖL blott såtillvida, att det
nuvarande kravet, att endast arbetsgivare får vara delägare i sådant bolag,
slopats. Denna förändring har vidtagits för att öppna möjlighet för andra
än arbetsgivare att teckna frivillig försäkring i bolagen. Rörande skälen
härför hänvisas till vad som anförts i avsnittet om frivillig försäkring.

I 1 § 2 st. andra punkten, som närmast motsvarar 35 § 1 st. ÖL, har intagits
en bestämmelse om att frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten
eller i bolag som nyss nämnts.

1 § 3 st. innehåller en upplysning om att uttrycket »försäkringsinrättning»
i lagtexten användes som en gemensam benämning på riksförsäkringsanstalten
och ömsesidigt bolag, som meddelar yrkesskadeförsäkring.

2 § innehåller vissa grundläggande bestämmelser om försäkringsrådet.
Paragrafen överensstämmer i sak helt med 5 § ÖL.

3 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. huvudreglerna rörande tillhörigheten
till den obligatoriska försäkringen.

Departementschefen.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har statsmakterna i
samband med beslutet om den allmänna sjukförsäkringens genomförande

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

223

som huvudregel fastställt, att den nya obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
skall omfatta arbetstagarna och att de regler, som gäller inom den allmänna
civilrätten och som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen, skall
vara avgörande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Med
anledning härav har i första stycket av förevarande paragraf intagits en
bestämmelse, enligt vilken varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
är försäkrad för yrkesskada. De valda ordalagen ansluter nära till den
formulering som användes i 1 § semesterlagen. Det har inte ansetts erforderligt
att i lagtexten särskilt angiva, att lärlingar och praktikanter, som
för vinnande av yrkesutbildning arbetar utan avlöning, omfattas av försäkringen.
Dessa kategorier torde nämligen, såsom framhållits i den allmänna
motiveringen, vara att anse som anställda i arbetsgivarens tjänst
och alltså redan enligt den föreslagna huvudregeln bli försäkrade.

Andra stycket innehåller den av mig tidigare föreslagna fullmakten för
Kungl. Maj :t att utsträcka den obligatoriska försäkringen till att omfatta
yrkesutbildningselever m. fl. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Tredje stycket första punkten är likalydande med 1 § 5 st. ÖL. Stadgandet
i andra punkten korresponderar mot bestämmelsen i andra stycket.

4 och 5 §§.

I dessa paragrafer, som har sin motsvarighet i 2 § 2 st. och 3 § ÖL resp.
2 § i kommitténs och utredningens förslag, anges bl. a. undantagen
från huvudreglerna för försäkringstillhörigheten.
Innehållet i paragraferna har behandlats i den allmänna motiveringen.

6 §.

I denna paragraf — som motsvarar 3 § i kommitténs och utredningens
förslag — definieras begreppet yrkesskada. I nuvarande lagstiftning
återfinnes hithörande regler i 1 § 1—4 st. ÖL och 1 § YL.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén har ansett det erforderligt att en föreskrift om ersättning
för skada å protes intages i lagen samt anför härom.

Skador på kläder och andra tillhörigheter medföra icke ersättningsrätt
enligt ÖL. Tills på sistone ansågs icke heller skada på konstgjord lem eller
annan protes vara ersättningsberättigande skada. Ersättning för skadad
tandprotes utgavs dock i tämligen stor utsträckning när även naturlig tand
eller del därav -—- t. ex. stödtand till guldbrygga eller roten till stifttand
— skadats vid olyckstillfället; dylika ersättningsfrågor voro ofta svårbedömliga.
I januari 1950 skedde en praxisändring i fråga om fasta tandproteser;
med hänsyn till det stadigvarande sätt, på vilket dessa anordningar
äro förenade med kroppen, ansågs skada å dylik anordning kunna
betraktas som i 1 § ÖL avsedd skada, även när samtidig skada å naturlig
del av tand icke förelåge.

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Socialvårdskommittén förordar eu ytterligare utvidgning av ersättningsrätten
och föreslår i detta syfte en bestämmelse, att skada å konstgjord lem
eller därmed jämförlig anordning skall likställas med kroppsskada, när
omständigheterna talar därför. I anslutning härtill uttalar kommittén, att
ersättning för skada å löstagbar protes i regel hör utgå, när skadan inträffar
under sådana omständigheter att, om den naturliga lemmen varit i behåll,
skada kunde i stället ha uppkommit på denna. Ersättningsrätten borde
icke omfatta skador, som kunde tillskrivas dålig hållfasthet till följd av
förslitning eller som eljest berodde på brister hos protesen; i enlighet därmed
borde ersättning såsom för skada till följd av olycksfall i arbete icke
utgå exempelvis om en lös tandprotes lossnade och därigenom komme till
skada. Med konstgjorda lemmar borde ortopediska stödbandage in. m.
kunna jämställas.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Riksförsäkringsanstalten anser, att en bestämmelse om ersättningsrätt
för protesskada bör inflyta i lagen redan av den anledningen, att skada å
fast tandprotes i praxis likställts med skada å naturliga tänder. Det förekomrne
ej sällan, att framställning gjordes om ersättning för skada å lös
tandprotes. Att avgöra om dylik skada inträffat under sådana omständigheter,
att den borde likställas med skada å naturliga tänder, kunde i vissa
fall vara vanskligt. Ersättning borde i regel icke utgå annat än då protesen
träffats av direkt våld, som kunnat medföra skada å naturlig tand.

Mot den utformning av ifrågavarande bestämmelse, som föreslagits av
socialvårdskommittén, framställer riksförsäkringsanstalten ej någon erinran.

Däremot uttalar försåkringsrådet som sin åsikt, att lagtexten — med
hänsyn till de vanskligheter som måste följa av att protesskada i större
utsträckning införes i lagen — bör innehålla en exaktare bestämning än
»när omständigheterna tala härför». Rådet framhåller, att svårigheter
många gånger torde uppkomma i sådana fall, då protes förloras utan att
skada skett å densamma. Tre reservanter inom rådet finner det överhuvudtaget
tveksamt, om skada å löstagbar protes bör ersättas; i varje fall syntes
så böra ske endast om vederbörande drabbats av direkt slag mot munnen.

Departementschefen.

Innehållet i denna paragraf torde i allt väsentligt ha blivit belyst genom
vad som anförts i den allmänna motiveringen. Beträffande sådan inverkan,
som avses i första stycket under c) har — i syfte att vinna närmare anknytning
till bestämningarna i 1 § 2 st. YL — viss redaktionell avvikelse
skett från vad kommittén och utredningen föreslagit.

Med anledning av vad vid remissbehandlingen förekommit må erinras
om att den nuvarande lagstiftningen inte innehåller någon definition av

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

begreppet skada. Av reglerna om försäkringsförmånerna framgår emellertid,
att ersättning från försäkringen endast utgår vid kroppsskada. Med
dylik skada har enligt praxis i viss utsträckning likställts skada å proteser.
I likhet med kommittén anser jag, att en utvidgning av rätten till ersättning
för protesskador bör komma till stånd och att bestämmelser härom bör
inflyta i lagen. Om så sker, synes det lämpligt att i lagtexten definiera
begreppet skada. Med anledning härav har i tredje stycket av förevar ande
paragraf intagits en bestämmelse, enligt vilken med skada skall avses
kroppskada ävensom skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning,
som är i bruk för sitt ändamål. Bestämmelsen torde i huvudsak
täcka vad kommittén avsett med sitt förslag. Frågan huruvida dålig hållfasthet
hos proteser o. dyl. bör leda till minskning av den ersättningsrätt
som eljest skulle ha förelegat, torde få bedömas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall.

7 §•

I denna paragraf, som motsvarar 18 § 2 mom. FYL, har intagits den
bevisregel, som enligt vad jag föreslagit i det föregående skall användas
vid bedömande av medicinskt tveksamma skadefall.

8 §•

Enligt denna paragraf skall yrkesskada som avses i 6 § 1 st. b) eller c)
eller 3 st. — d. v. s. yrkesskada som orsakats annorledes än genom olycksfall
i egentlig bemärkelse — anses ha inträffat den dag skadan yppades.
Paragrafen har en viss motsvarighet i 1 § 2 st. sista ledet ÖL, 2 § YL samt
3 § 3 mom. 3 st. FYL.

Departementschefen.

Av vad som anförts i den allmänna motiveringen framgår, att dagen för
ett olycksfall blir av betydelse i skilda hänseenden vid lagens tillämpning.
Som exempel härpå kan nämnas, att samordningstiden kommer att löpa
från olycksfallsdagen och att enligt huvudregeln beräkningen av den årliga
arbetsförtjänsten skall hänföra sig till förhållandena nämnda dag. När det
gäller skador, som uppkommit på annat sätt än genom olycksfall i egentlig
bemärkelse, skall i stället dagen för skadans yppande vara avgörande. Detta
överensstämmer helt med de principer, som nu gäller. I syfte att undvika
omskrivningar på ett flertal ställen i lagtexten, har i förevarande paragraf
intagits en bestämmelse av innebörd, att andra skador än egentliga olycksfallsskador
skall anses ha inträffat på yppandedagen. Det har ansetts överflödigt
att angiva, att olycksfallsskador skall anses ha inträffat dagen för
olycksfallet; detta torde nämligen följa av vanligt språkbruk. När det i
lagtexten talas om dagen för skadans inträffande avses därmed alltså den
»lag olycksfallet ägde rum eller, då skadan uppkommit annorledes än genom
olycksfall i egentlig bemärkelse, den dag skadan yppades.

15—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

226

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

9 §.

I denna paragraf regleras frågan, hur den årliga arbetsförtjänsten
skall beräknas.

Paragrafen motsvarar 9 § ÖL samt 12 och 26 §§ FYL.

Beträffande paragrafens närmare innehåll hänvisas till den allmänna
motiveringen.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 8 § ÖL samt 13 § och 10 § 3 mom. FYL,
innehåller de regler om bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning, för vilka jag redogjort i den allmänna motiveringen.

11 §•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i ÖL och FYL men motsvaras
av 7 § i utredningens förslag, innehåller huvudbestämmelserna
om samordningen. I fråga om innehållet i dessa regler hänvisas till
den redogörelse jag tidigare lämnat härför.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § 1 mom. 1 och 3 st. ÖL samt 8 §
1 mom. 1 och 3 st. i kommitténs och 8 § i utredningens förslag, innehåller
bestämmelser om läkarvårdsersättning m. in.

Departementschefen.

Enligt ÖL och FYL skall försäkringsinrättningen tillhandahålla den skadade
erforderlig läkarvård m. in. Till formen är det här frågan om rätt till
en naturaprestation, men i allmänhet går det i praktiken till så, att den
skadade själv väljer läkare, vilken ordinerar den vård, som han anser erforderlig,
varefter försäkringsinrättningen bestrider kostnaderna för vården.
Enligt SFL är det ordnat så, att lagen ger den försäkrade rätt till
ersättning för utgifter för läkarvård m. m. Vid samordning mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna anser socialförsäkringsutredningen samma
regler i detta hänseende böra gälla såväl under samordningstiden som därefter.
Utredningen har därför föreslagit, att rätten till sjukvård även inom
sistnämnda försäkring bör utformas som en rätt till ersättning för utgifter.
Den anförda synpunkten anser jag böra beaktas endast på så sätt, att OL:s
stadgande utbytes mot ett åläggande för försäkringsinrättningen att ersätta
erforderliga kostnader för läkarvården. Någon skyldighet för den skadade
att förskjuta kostnaderna anser jag alltså ej böra föreskrivas.

OL:s uttryck »läkarvård» har i praxis tolkats så vidsträckt, att man låtit
det omfatta inte endast läkarvård i inskränkt bemärkelse utan även tandläkarvård,
sjukhusvård samt sjukgymnastik, behandling med bad, massage,
elektricitet eller lietluft eller annan därmed jämförlig behandling, som med -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delas efter föreskrift av läkare, ävensom resor för erhållande av vården.
I syfte att vinna ökad överensstämmelse med terminologien i SFL bör enligt
min mening ifrågavarande olika vårdformer uppräknas i lagtexten för
yrkesskadeförsäkringen. Det synes dock inte motiverat att här, såsom i
SFL, intaga detaljerade bestämmelser om resekostnadsersättning. Inom
yrkesskadeförsäkringen skall nämligen, liksom hittills, ersättas hela den
erforderliga kostnaden, medan inom sjukförsäkringen utgår endast partiell
ersättning. Resekostnadsersättning bör kunna inrymma även traktamentsersättning.
Vad särskilt angår frågan om traktamentsersättning, vill jag
framhålla, att man — enligt vad jag inhämtat — i praxis tillerkänt skälig
ersättning utöver sjukpenningen för ökade utgifter för kost för sådan tid,
under vilken den skadade för erforderlig läkarvård eller läkarundersökning
varit nödsakad att vistas utom hemorten. Denna fråga torde även i fortsättningen
lämpligen böra överlämnas åt rättstillämpningen att reglera.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län i sitt remissyttrande över FYL hemställt om en sådan komplettering
av bestämmelserna om läkarvårdsersättning att de skadade blir tillförsäkrade
en effektiv arbetsterapi och omskolning. Med anledning härav vill jag
erinra om förekomsten av den invaliditetsförebyggande verksamhet, som nu
bedrives av pensionsstyrelsen och, i fråga om yrkesutbildning, av arbetsmarknadsstyrelsen.
Vidare vill jag framhålla, att i 11 § upptagits att försäkringsinrättningen
även under samordningstiden skall ersätta kostnader
för särskild vård, som på inrättningens begäran lämnas den skadade. Med
»särskild vård» avses framför allt invaliditetssänkande behandling, t. ex.
vissa operativa ingrepp. Att ålägga försäkringsinrättning att ta initiativet
till sådan vård torde ej erfordras, enär inrättningen och den skadade har
ett gemensamt intresse av att vården meddelas. Vidare vill jag erinra om
den i den allmänna motiveringen närmare behandlade bestämmelsen i 10 §,
enligt vilken den som undergår yrkesutbildning för att minska invaliditeten
efter en yrkesskada kan få livräntan under utbildningstiden förhöjd
upp till 100 %. Som framgår av det anförda torde länsstyrelsens önskemål
i väsentlig omfattning redan vara eller genom den nu ifrågavarande lagstiftningen
bli tillgodosedda. Jag är för närvarande inte beredd att för
yrkesskadeförsäkringens del föreslå ytterligare åtgärder i det av länsstyrelsen
åsyftade hänseendet.

De ändringar, som i övrigt föreslagits i fråga om 12 §, är väsentligen av
redaktionell natur och torde ej tarva närmare kommentar.

13 §.

I denna paragraf har intagits reglerna om sjukpenningens storlek
i olika fall. Motsvarande bestämmelser återfinnes i 6 § 2 mom. ÖL
samt i 9 § 1 mom. och 2 mom. 3 st. av kommitténs och i 9 § 1 mom.
1 st. och 2 mom. 3 st. av utredningens förslag.

228

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Genom statsmakternas beslut i fråga om samordningens utformning har
fastslagits, att i den nya yrkesskadeförsäkringen endast hel och halv sjukpenning
skall förekomma. Vidare har avvisats den under remissbehandlingen
av socialförsäkringsutredningens förslag framförda tanken att inom
yrkesskadeförsäkringen tillämpa en efter andra grunder än inom sjukförsäkringen
uppbyggd sjukpenningskala. Sjukförsäkringens skala har förutsatts
skola i princip tillämpas, men vid inplacering i sjukpenningklass för
ersättning efter utgången av samordningstiden skall årsinkomsten bestämmas
enligt yrkesskadeförsäkringens regler, i den mån den skadade därigenom
tillföres högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjukkassan. I
fråga om bestämmelsen härom i 13 § 5 st. hänvisas till vad jag i den allmänna
motiveringen anfört om den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Socialförsälcringsutredningen har — under hänvisning till att enligt
ÖL och FYL i vissa fall sjukpenning och livränta skall utgå med lägre
belopp fr. o. in. utgången av den månad, under vilken den skadade fyllt
67 år — föreslagit, att fr. o. in. nämnda månadsskifte sjukpenningen från
yrkesskadeförsäkringen skall utgå efter den mindre förmånliga kolumnen
i sjukförsäkringens sjukpenningskala. Jag har förut förordat, att livräntorna
utgår med lägre belopp efter ifrågavarande månadsskifte, då rätt till
folkpensioneringens ålderspension inträder. En viss reduktion även av sjukpenningen
från yrkesskadeförsäkringen till skadade över 67 år synes mig
-—■ i enlighet med vad utredningen föreslagit -— böra analogivis ske. För
att den skadade inte skall förlora rätten att vid yrkesskada liksom vid
annan sjukdom uppbära sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare
kolumnen i sjukpenningskalan har — på grund av omläggningen av samordningstiden
till en sträcktid i stället för den av utredningen förordade
sammanläggningstiden — utredningens förslag ansetts böra kompletteras
genom den i femte stycket intagna bestämmelsen, enligt vilken sjukpenning
från yrkesskadeförsäkringen ej får utgå med lägre belopp än som
skolat utgivas från allmän sjukkassa, om skadan ej varit yrkesskada.

I fråga om den i femte stycket andra punkten intagna bestämmelsen
angående sjukpenning efter det att livränta tillerkänts skadad hänvisas till
avsnittet om ersättning vid invaliditet i den allmänna motiveringen.

14 och 15 §§.

Vid behandlingen av propositionen nr 178 har fastställts, att sjukförsäkringens
bestämmelser om hem penning och om barntillägg
skall gälla även inom yrkesskadeförsäkringen. Innehållet i dessa paragrafer
har därför hämtats direkt från 24 och 25 §§ SFL. En komplettering har
gjorts i båda paragraferna för att med sjukförsäkrad jämställa den som
inte omfattas av SFL.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

16 §.

I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om 1 i vränta
till skadad, hänvisas till den allmänna motiveringen samt 10 § 1
och 4 mom. FYL.

17 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förhöjning av sjukpenning
och livränta med vårdbidrag.

Enligt 6 § 3 mom. 3 st. ÖL kan invaliditetslivränta men ej sjukpenning
förhöjas med ett s. k. vårdbidrag, om olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan
och behov av särskild vård som ej avses i 1 inom., d. v. s. annan
vård än läkarvård i denna terms nyssnämnda vidsträckta bemärkelse.
Beloppet av bidraget bestämmes med hänsyn till vårdbehovets omfattning,
varmed avses graden av hjälplöshet.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén har i 10 § 2 mom. FYL upptagit nuvarande bestämmelse om
vårdbidrag. Enligt förslaget skall dock, när invaliden är intagen å vårdhem
eller liknande anstalt, graderingen av bidragets storlek ske efter vårdkostnaden.

Är den skadade så illa ställd, att vårdbidrag å livränta kommer att utgå,
bör enligt kommittén även sjukpenningen kunna förhöjas med sådant bidrag.
Vårdbidrag å sjukpenning borde också kunna utgå, när skadan i
andra fall nödvändiggjorde varaktigt sängläge och undantagsvis även eljest
vid påtagligt behov av hjälp eller biträde av annan person. Kommittén har
därför i 9 § 2 mom. 2 st. FYL intagit en bestämmelse, enligt vilken vårdbidrag
utges vid sjukdomstillstånd, när detta föranleder varaktigt sängläge,
utan att den skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, eller i jämförlig
mån medför behov av tillsyn och vård —- annan än sådan som ersättes
som sjukvård. Beloppets storlek skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn
till vårdbehovets omfattning och har maximerats till 5 kr. om dagen
( = 1/360 av maximibeloppet vid livränta).

Yttrandena över kommitténs förslag.

Förslaget att genom vårdbidrag förhöja inte endast livränta utan även
sjukpenning har mött opposition endast i ett fall, nämligen av Svenska
arbetsgivareföreningen. Bestämmelsen härom torde enligt föreningen kunna
föranleda den skadade att även i relativt lindriga fall intaga sängläge.

I några fall har framförts olika meningar beträffande förutsättningarna
för att vårdbidrag å sjukpenning skall kunna utges. Folksam anser, att bestämmelsen
bör utformas så, att därav framgår, att vårdbidrag å sjukpenning
skall utges, när man bestämt kan räkna med att vårdbidrag å livränta
kommer att utgå. Enligt försäkringsrådet bör rekvisitet »föranleder var -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

aktigt sängläge» utbytas mot »under längre tid föranleder ständigt sängläge»
och vårdbidraget börja utgå först efter 30 dagar efter det att det särskilda
vårdbehovet inträtt. Liknande uppfattning torde ligga bakom ett
förslag från Socialförsäkringsbolagens förening, att vårdbidrag å sjukpenning
skall utgå allenast för tid utöver tre månader efter olycksfallsdagen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller vanskligheterna i fråga om bedömningen
men anser sig dock kunna godtaga förslaget att utge vårdbidrag å
sjukpenning, om det uppställda kravet på varaktigt sängläge får anses innebära,
att skadan nödvändiggör kontinuerligt sängläge under en avsevärd
tidsperiod. Vid fastställande av bidragets storlek för de fall, då den skadade
är intagen å vårdhem eller annan dylik inrättning, bör — anser anstalten
— hänsyn tagas till vårdavgiftens storlek, vare sig fråga är om
sjukpenning eller livränta. Anstalten erinrar om att, när den skadade intagits
å sjukhus, försäkringsinrättningen äger göra visst avdrag å sjukpenningen
för vårdtiden. Vid bestämmande av vårdbidrag under hänsynstagande
till vårdavgifts storlek borde analogivis gälla, att bidraget skulle
som regel utgå högst med belopp, som motsvarade vårdavgiften minskad
med nyssnämnda avdrag.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser kan vårdbidrag utgå till invalid vid hjälplöshetstillstånd
efter yrkesskada. Sådant bidrag utges t. ex. vid förlamningstillstånd
efter ryggmärgsskada, vid förlust av båda händerna samt —
i regel för en till tre år begränad tid — vid blindhet. Jag delar kommitténs
uppfattning att ifrågavarande bidrag bör kunna utgå även under sjukdomstid
till yrkesskadad, som — utan att i anledning av skadan vara intagen
å sjukhus — befinner sig i motsvarande hjälplöshetstillstånd. Såsom
betonats i vissa remissyttranden bör dock vårdbidrag utgå endast vid mera
långvarigt vårdbehov. Anledning synes mig emellertid saknas att utforma
förutsättningarna för vårdbidrag på olika sätt vid sjukpenning och vid livränta.
Såsom gemensamma förutsättningar har i departementsförslaget
upptagits att den skadade på grund av yrkesskadan under längre tid är ur
stånd att reda sig själv. Genom att bestämmelsen blir tillämplig först efter
utgången av samordningstiden beaktas vad försäkringsrådet och Socialförsäkringsbolagens
förening anfört. Jag har ingenting att erinra mot de
föreslagna maximibeloppen om resp. 5 kr. för dag och 1 800 kr. för år.
Under tid för intagning å vårdhem eller liknande anstalt bör bidragets
storlek bestämmas med hänsyn til! vårdavgiftens storlek, även då fråga är
om sjukpenning.

Då skadad är intagen å sjukhus, utbytes sjukpenningen mot den i regel
lägre ersättningen hempenning. Vid bestämmande av vårdbidrag under hänsynstagande
till vårdavgifts storlek bör — utan att särskilt stadgande erfordras
— analogivis gälla, att vårdbidraget som regel skall högst utgå

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

med ett belopp, som motsvarar vårdavgiften minskad med skillnaden mellan
sjukpenningen och hempenningen för den skadade.

Enligt lagen om folkpensionering utgår f. n. ett blindtillägg om 700 kr.,
vilket tillägg räknas såsom inkomst vid fastställande av folkpensionens
belopp. Pensionsstyrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t den 28 oktober
1953 föreslagit, att blindtillägget skall höjas till 1 000 kr. och i fortsättningen
inte räknas såsom inkomst vid fastställande av folkpensionens
storlek. Vidare har pensionsstyrelsen för andra hjälplöshetsfall föreslagit
införande av två nya hjälpformer inom folkpensioneringen, nämligen hjälptillägg
om 1 000 kr. och ett vårdtillägg om 1 500 kr. om året. I undantagsfall
skall de nya tilläggen kunna utgå med lägre belopp. Tilläggen skall
inte anses såsom inkomst vid fastställandet av storleken av folkpensionsförmån.

Pensionsstyrelsens förslag är f. n. föremål för remissbehandling, varför
slutlig ståndpunkt till detsamma ännu inte kunnat tagas. I den mån enligt
folkpensioneringslagen utgår pensionsförmån, som avser att täcka samma
hjälpbehov som vårdbidraget inom yrkesskadeförsäkringen, bör emellertid
enligt min mening — för undvikande av dubbelkompensation —- vid bestämmandet
av vårdbidragets storlek i det enskilda fallet hänsyn tagas
även till ifrågavarande folkpensionsförmån.

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 4 § YL och 25 § FYL, innehåller bestämmelser
om ersättning i vissa fall till arbetstagare, som under någon
tid avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår,
återuppstår eller förvärras. Bestämmelsen i YL resp. FYL gäller enbart
yrkessjukdomar. Det synes emellertid lämpligt att låta den nya bestämmelsen
avse yrkesskada överhuvudtaget. Någon risk för obehörigt utnyttjande
av bestämmelsen torde inte föreligga, enär för dess tillämpning kräves
att försäkringsinrättningen anmodat arbetstagaren att avhålla sig från
arbete eller samtyckt därtill.

På förekommen anledning vill jag framhålla, att ersättning enligt denna
paragraf bör kunna utgå, även om frånvaron från arbetet ej medför en
minskning i arbetsförtjänsten med minst hälften.

19—23 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 7 § ÖL och 11 § FYL, innehåller bestämmelser
om begravningshjälp och om efterlevandelivräntor.

Beloppet av begravningshjälpen har med hänsyn till det förändrade
penningvärdet höjts från 500 till 600 kr.

I fråga om efterlevandelivräntorna hänvisas till den allmänna
motiveringen.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

24 §.

I denna paragraf har intagits vissa specialbestämmelser om
efterlevandelivränta efter arbetstagare som försvunnit. Paragrafen
överensstämmer i sak med 26 § ÖL och 16 § FYL.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § 1 inom. ÖL och 17 § 1 mom. FYL,
innehåller bestämmelser om avdrag från ersättning då den e rsättningsberättigade
genom avlönings- eller pensionsbestämmelser
e. d. är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande
slag. Socialvårdskommitténs förslag innehåller i sak endast den
ändringen i förhållande till vad nu gäller att — närmast med tanke på att
30 § sjömanslagen stadgar skyldighet för redare att i vissa fall bekosta
sjömans begravning — för arbetsgivare, som utan att stå självrisk bekostat
begravning av den skadade, införts rätt att utfå högst 300 kr. av begravningshjälpen.

Departementschefen.

Jag biträder vad kommittén föreslagit i fråga om begravningshjälpen.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet remissyttrande hemställt om komplettering
av bestämmelserna i denna paragraf i två hänseenden. Dels borde
bestämmelserna i andra stycket om sammanträffande av pension och livränta
göras tillämpliga även på sjukpenning med tanke på fall, när inträffad
försämring föranleder till att fastställd livränta utbytes mot sjukpenning.
Dels borde bestämmelserna i det föreslagna femte stycket — motsvarande
nuvarande fjärde stycket — ändras till att avse även det fall, att
den skadade efter olycksfallet erhållit pensionsberättigande anställning hos
arbetsgivaren, och pension på grund av skadan därefter jämte livränta
utgår till den skadade eller hans efterlevande.

De delvis synnerligen svårtillämpbara reglerna i denna paragraf kan,
såvitt angår statens arbetstagare, knappast anses tillfredsställande reglera
sammanträffandet mellan å ena sidan ersättningarna enligt lagen och å
andra sidan gällande avlönings- och pensionsförmåner. Bestämmelserna
har ändrats upprepade gånger, men efter varje ändring har man så småningom
upptäckt nya luckor i dem. Det synes svårt att överblicka huruvida
ens etter en komplettering av lagtexten i överensstämmelse med vad
riksförsäkringsanstalten uttalat ifrågavarande bestämmelser skulle bli uttömmande.

Såsom anförts i propositionen nr 235/1948 med förslag till ändring i
ÖL, vann socialvårdskommitténs i då aktuellt förslag framförda uppfattning,
att en reglering av ifrågavarande spörsmål i pensionsbestämmelserna
borde övervägas för de statsanställda, starkt stöd i remissyttrandena. Även
enligt min uppfattning talar skäl för att ersättningarna enligt yrkesskadeförsäkringslagen
skall vara det primära, och att i stället erforderliga jämk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

233

ningar bör ske i fråga om pensionsförmånerna. Motsvarande synes böra
gälla beträffande avlöningsförmånerna. Innan slutlig ståndpunkt tages till
detta samordningsproblem, bör enligt min mening OL:s bestämmelser
kunna bibehållas i sak utan annan ändring än som föreslagits beträffande
begravningshjälpen. Någon större olägenhet torde detta icke behöva medföra
bl. a. med hänsyn till den subsidiära bestämmelsen i sista stycket av
paragrafen om skälighetsbedömning i de fall, som inte direkt regleras av
de tidigare bestämmelserna i paragrafen.

Bestämmelsen i näst sista stycket om uppskattning av värdet av naturaförmåner
har omformulerats i anslutning till motsvarande stadgande i
9 § 2 st.

26 §.

Första stycket i denna paragraf, vilket motsvarar 11 § 2 mom. ÖL samt
17 § 2 mom. 1 st. i kommitténs och utredningens förslag, innehåller regler
om avdrag i vissa fall å yrkesskadeersättningen och
översändande till allmän sjukkassa av det avdragna beloppet. I departementsförslaget
har stadgandet gjorts tillämpligt inte endast när sjukkassa
framställt en formlig begäran om avdrag utan även då försäkringsinrättningen
eljest fått kännedom om det i stadgandet angivna förhållandet.

I andra stycket har i enlighet med kommitténs förslag (17 § 2 mom. 2 st.
FYL) intagits en bestämmelse om avdrag från ersättningen i
vissa fall för inkomstprövad folkpension in. m.

27 §.

Enligt denna paragraf skall ersättning ej utgå vid vissa fall
av uppsåtligen orsakade skador. Motsvarande bestämmelser
återfinnes i 24 § ÖL resp. 14 § FYL.

Kommitténs förslag, att förlust av livränterätt ej längre skall inträda för
efterlevande, som genom grovt vållande orsakat det olycksfall som lett till
döden, har ansetts böra godtagas. Bestämmelserna i andra stycket har utformats
i anslutning till motsvarande regler inom familjerätten.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om nedsättning i vissa
fall av ersättningen till skadad (1 och 2 st.) och till efterlevande
(3 st.).

Departementschefen.

I fråga om nedsättning av ersättningen till skadad finnes nu bestämmelser
i 25 § ÖL, av vilka de i paragrafens första stycke avser förfarande som
orsakat skadefallets inträffande och de i andra stycket avser åtgöranden
efteråt. Enligt 27 § SFL äger sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga
sjukpenning jämte barntillägg. I propositionen nr 178 diskuterades

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

■—- härom hänvisas till s. 180, 182—183 och 185 —- frågan om ändring av
sjukförsäkringens regler i detta avseende på grund av att sjukförsäkringen
i fortsättningen skulle i vidsträckt omfattning överta regleringen av
yrkesskadefallen. Riksdagen godkände Kungl. Maj :ts ståndpunkt, att samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna inte borde medföra
en skärpning av sjukförsäkringens regler i detta hänseende. De i 25 §
1 st. ÖL resp. 15 § 1 mom. FYL intagna nedsättningsgrunderna ansågs
sålunda inte böra göras tillämpliga inom sjukförsäkringen.

Ur arbetarskyddssynpunkt är det uppenbarligen meningslöst med
strängare nedsättningsgrunder för de yrkesskadefall, som sträcker sig utöver
samordnings tiden, än för övriga. Och även ur andra synpunkter framstår
ett sådant system som mindre lämpligt. Påföljdsbestämmelserna i
yrkesskadeförsäkringslagen bör alltså inte vara strängare än i SFL. Vissa
av nedsättnings- eller indragningsgrunderna i 27 § 1 st. SFL torde sakna
aktualitet inom yrkesskadeförsäkringen. De övriga har överförts till första
stycket i förevarande paragraf. Det allmänna önskemålet om överensstämmelse
mellan sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens motsvarande
regler torde emellertid inte behöva medföra, att den senare försäkringens
påföljdsbestämmelser skärpes från att, såsom nu, avse enbart nedsättning
till att avse även hel indragning av ersättningen. Med hänsyn till den
väsentliga begränsningen av nedsättningsgrunderna torde anledning saknas
— här liksom inom sjukförsäkringen —• att i lagtexten tidsbegränsa påföljden.

I andra stycket har intagits en bestämmelse om nedsättning i vissa fall
av ersättningen till skadad som utan giltig anledning underlåter att underkasta
sig invaliditetsminskande åtgärder m. m. Bestämmelsen överensstämmer
i sak med kommitténs förslag i 15 § 3 mom. FYL; härom hänvisas
till yrkesskadebetänkandet s. 303—304. Med hänsyn till den betydelse
invaliditetsersättningarna kommer att få inom den nya yrkesskadeförsäkringen
har jag ansett, att förevarande bestämmelse bör ha en större räckvidd
än motsvarande bestämmelse i 27 § 2 st. SFL. Kommitténs förslag,
att nedsättning i nu aktuella fall skulle kunna ske även genom att man i
stället för sjukpenning utgåve en lägre livränta, anser jag emellertid inte
böra genomföras.

I kommittéförslaget har både i 1 mom. och i 3 mom. från nedsättning
uttryckligen undantagits vårdbidraget. Att särskilja vårdbidraget från
sjukpenningen eller livräntan — vårdbidraget är konstruerat såsom en förhöjning
av sjukpenningen eller livräntan — är emellertid enligt min mening
inte påkallat vid den skälighetsprövning varom här är fråga.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om nedsättning i vissa fall av
efterlevandelivränta. Kommittén har en bestämmelse härom i 15 § 2 mom.
FYL, varom hänvisas till s. 293—294 och 302—303 i kommitténs betänkande.
Närmare kommentar torde vara överflödig.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

29 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om preskription.

Gällande bestämmelser.

Enligt 14 § 2 st. ÖL gäller, att om ersättningstagaren ej före utgången
av året näst efter det, under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare
sig uppburit beloppet eller hos inrättningen påfordrat utbetalning av detsamma,
rätten att utfå beloppet är förverkad.

Utöver denna föreskrift, som har avseende endast å fastställda ersättningar,
innehåller ÖL icke några preskriptionsbestämmelser. Ersättningsanspråk
enligt ÖL anses emellertid underkastade bestämmelserna om tioårspreskription
i 1862 års preskriptionsförordning. Inkommer underrättelse
om olycksfallet först efter mer än tio år efter olycksfallsdagen, anses ersättningsanspråket
i sin helhet preskriberat, således även med avseende å
framtida ersättningar. Har ersättning utgått för viss tid men förflyter därefter
mer än tio år utan att ersättningsrätten bevakas, anses rätten till
ytterligare ersättning förfallen.

För de yrkessjukdomar, som omfattas av den nuvarande försäkidngen,
finnes en särskild preskriptionsbestämmelse i 7 § YL. Enligt detta lagrum
är ersättningsrätten förfallen, såvida den icke bevakas inom två år från
den dag sjukdomen yppades eller från den senare tidpunkt, då arbetaren
erhöll vetskap om sjukdomens art, eller, om sjukdomen inom tid som nu
sagts föranlett arbetarens död, inom två år från dödsdagen. Preskriptionen
avbry tes genom att underrättelse om sjukdomen lämnas arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning göres hos vederbörande
försäkringsorgan. Har ersättningsrätten blivit bevakad på detta
sätt, anses tioårspreskription enligt 1862 års förordning sedermera kunna
inträda.

Emellertid har ersättning av statsmedel medgivits i åtskilliga fall, där
den lagenliga ersättningsrätten gått förlorad genom preskription. År 1949
föreläde Kungl. Maj :t riksdagen förslag, att Kungl. Maj :t skulle, i avbidan
på att frågan om ändrade preskriptionsregler löstes, äga att i fall, då ersättningsanspråk
enligt ÖL eller YL gått förlorat till följd av tioårig preskription,
bevilja ersättning av statsmedel med belopp, som skulle ha utgått,
därest ersättningsanspråket icke varit preskriberat (prop. 1949:40).
Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet, dock med begränsning
till sådana fall, där endera riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet
tillstyrkt ersättning av statsmedel (skr. nr 86).

1 detta sammanhang må nämnas, att YL i 3 § innehåller ett stadgande,
enligt vilket ersättning i anledning av yrkessjukdom ej utgår med mindre
arbetaren inom ett år eller, då fråga är om vissa i lagrummet uppräknade
yrkessjukdomar, inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit
sysselsatt med arbete, där fara föreligger för sjukdomen.

236

Kiingl. Maj:ts proposition nr 60.

Slutligen må nämnas, att enligt 26 § 1 st. SFL sjukpenning i regel ej
utgives för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan. I
30 § SFL stadgas att framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande
sjukpenning inom sex månader från den dag sjukpenningen avser och i
fråga om annan sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit
det belopp, varför ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.
Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjukkassan
meddelat honom att så kunnat ske, kan utbetalning av sjukhjälpen
vägras.

Socialvårds kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén finner det obilligt, att fordringsanspråk inom den
sociala olycksfallsförsäkringen är underkastade den allmänna tioårspreskriptionen,
särskilt i sådana fall då en ersättningsberättigande påföljd
yppas först sedan tioårstiden är tilländalupen. Men preskriptionen kunde
leda till obilliga resultat även i andra fall. Det syntes icke vara förenligt
med försäkringens sociala syfte, att underlåtenhet att inom viss tid göra
ersättningen gällande kunde leda till förlust av ersättningen icke blott
för den gångna utan även för den kommande tiden. Sådan underlåtenhet
torde i allmänhet bero på bristande kunnighet eller företagsamhet eller
på andra förklarliga omständigheter, som icke skäligen borde medföra total
rättsförlust, om möjlighet för en prövning ur sakliga synpunkter vore för
handen. Ett slopande av tioårspreskriptionen på detta område torde icke
komma att medföra någon mera avsevärd belastning av försäkringen. Större
avseende borde fästas vid utredningssvåriglieterna, som otvivelaktigt kunde
bli betydande. Om det emellertid förebringades sådan utredning, att en i
yrkesskadeförsäkringslagen avsedd skada måste antagas föreligga, borde
enligt kommitténs mening tioårspreskription icke få tillämpas.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén i förslagets 20 § 3 st.
upptagit en bestämmelse, enligt vilken — där i FYL avsedd skada måste
anses föreligga — ersättning på grund av försäkringen skall utgå ändå
att fordringen icke blivit så bevakad som sägs i 1862 års preskriptionsförordning.
Bestämmelsen är avsedd att gälla vid alla yrkesskador.

Kommittén finner det emellertid rimligt, att rätten till retroaktiv ersättning
begränsas till alt avse en tid av två år, räknat tillbaka från den dag
då försäkringsinrättningen erhöll kännedom om skadan samt att en preskriptionstid
om två år bör tillämpas även i fråga om fastställd men ej
lyftad ersättning. Bestämmelser i nu angivna hänseenden är intagna i förslagets
20 § 1 och 2 st., som även de är avsedda att gälla för alla yrkesskador.

I överensstämmelse med vad sålunda föreslagits beträffande begränsning
av rätten till retroaktiv ersättning, bar kommittén i förslagets 18 §
4 mom. upptagit en regel, enligt vilken redan fastställd ersättning ej får

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

237

på grund av ändrade förhållanden jämkas uppåt för tid, som ligger mer än
två år före den dag, framställning om jämkning inkom, eller, där sådan
framställning ej inkommit, från dagen för jämkningsbeslutet.

Den i 7 § YL upptagna särskilda preskriptionsbesfämmelsen —- enligt
vilken rätten till ersättning är förfallen om den ej bevakats inom två år
från det sjukdomen yppades eller i vissa fall från en senare tidpunkt —
anses av kommittén böra bibehållas, såvitt angår de egentliga yrkessjukdomarna.
Ifrågavarande bestämmelser har därför överförts till förslaget
och upptagits i dess 24 § 2 mom. Enligt kommitténs mening bör undantag
från bestämmelsen dock kunna göras i den mån erfarenheterna visar, att
så kan ske utan att alltför stora svårigheter behöver uppkomma med avseende
på bedömningen av orsakssammanhanget med arbetet, och kommittén
föreslår därför att Konungen skall äga att meddela föreskrifter om utsträckning
av tvåårstiden.

Enligt kommitténs mening bör den begränsning av ersättningsrätten,
som följer av 3 § YL, upprätthållas endast så långt det är nödvändigt för
att svårigheterna att bedöma orsakssammanhanget med arbetet ej skall bli
för stora. Kommitténs förslag i detta avseende (24 § 1 mom.) är utformat
så, att ersättning för yrkessjukdom inte skall utgå med mindre den försäkrade
varit sysselsatt med farligt arbete inom ett år före sjukdomens yppande.
En reservation göres dock såtillvida, att Konungen föreslås få rätt
att i fråga om vissa sjukdomar förordna, att i stället för ettårstiden skall
tillämpas viss längre tid. I anslutning härtill uttalar kommittén en förväntan,
att erfarenheterna så småningom skall göra det möjligt att göra
flera undantag från ettårstiden än de nu gällande.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna är avsedda att tillämpas
endast i fråga om ersättningsanspråk, som skall bedömas enligt den nya
lagstiftningen. I ett avseende göres dock avsteg från denna princip. Som
ett undantag föreslås nämligen, att även ersättningsanspråk enligt äldre
lag skall undantagas från tioårspreskription, om inte anspråket preskriberats
före den nya lagens ikraftträdande. En bestämmelse härom har intagits
i övergångsbestämmelserna till FYL.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Svea hovrätt erinrar om att den allmänna preskriptionslagstiftningen
tillhör de ämnen, som efter en upprättad plan skall göras till föremål
för gemensam nordisk lagstiftning. Det kunde förmodas att detta lagstiftningsarbete
komme att leda till en skärpning av gällande preskriptionsbestämmelser.
Redan nu stadgades i flera av de särskilda lagar, som innehölle
bestämmelser om skadestånd, att talan om skadestånd enligt lagen
skulle vid talans förlust anhängiggöras inom två år från den dag skadan
timade. Så vore fallet i 1886 års järnvägsskadelag, 1902 års lag om elektriska
anläggningar, 1916 års bilskadelag och 1922 års lag om skada av luftfart.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
vore preskriptionstiden ännu kortare. Jämväl kommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag
innehölle i 24 § 2 mom. en särskild preskriptionsbestämmelse,
enligt vilken rätten till ersättning för skada, som icke förorsakats
av olycksfall, vore förfallen, därest den icke bevakats inom en tid
av två år, räknat från yppandedagen eller i vissa fall en senare tidpunkt.
Övervägande skäl talade för att en därmed jämförlig preskriptionsbestämmelse
infördes också för rätten till ersättning för skada till följd av olycksfall.
Därmed syntes ock den föreslagna regeln i 20 § 1 st. bli överflödig.
I övrigt torde den tioåriga preskriptionen tills vidare böra i princip bibehållas.
Allenast när skadan yppats först tio år efter olycksfallet eller en
väsentlig försämring eller dödsfall inträffade tio år efter det att sjukpenning
eller livränta upphört att utgå, skulle tioårspreskriptionen, tillämpad
efter mycket stränga principer, kunna leda till obilliga resultat. Hovrätten
föresloge därför att Kungl. Maj :t för fall av nu angiven beskaffenhet bemyndigades
att efter försäkringsrådets hörande bevilja ersättning av statsmedel
med belopp som skulle ha utgått, därest ersättningsanspråket icke
varit preskriberat. Någon anledning att för dessa situationer, på sätt kommittén
föreslagit i 20 § 3 st., uppställa strängare bevisregler än eljest i
fråga om skadans uppkomst och de medicinska orsakssambanden torde
icke föreligga, i all synnerhet icke för sådana fall då skadan redan tidigare
måste ha godtagits såsom ersättningsgill.

Med anledning av förslaget att bestämmelserna om tioårig preskription
icke skall gälla för ersättningsanspråk enligt yrkesskadeförsäkringslagen
framhåller Göta hovrätt, att en tillämpning av dessa bestämmelser kunde
framstå som obillig också i fall, som avsåge anspråk av annan art. Med anledning
härav ifrågasätter hovrätten lämpligheten av det föreslagna undantaget
från reglerna om tioårig preskription. Svenska arbetsgivareföreningen
finner undantaget synnerligen olämpligt. Praktiska skäl, framför allt utredningssvårigheter,
talade för en relativt kort preskriptionstid. I varje fall
borde den inte utsträckas utöver sedvanliga 10 år. Även Svenska lantarb
et s giv ar ef öreningen och fyra reservanter i försäkringsrådet avstyrker förslaget
i förevarande del.

Enligt riksförsäkringsanstalten syntes det egentliga syftet med det föreslagna
undantaget från preskriptionsförordningen vara, att man i de fall,
där rätten till ersättning skulle vara förlorad om preskriptionsbestämmelserna
vore gällande, skulle ställa strängare krav på bevisningen än eljest.
I lagtexten borde angivas, att preskriptionsförordningen ej skulle gälla
beträffande rätten till ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen men
att i de fall, där preskription eljest skulle kunna åberopas, ersättning skulle
utgå endast om det vore klart ådagalagt, att i yrkesskadeförsäkringslagen
avsedd skada förelåge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

239

Försäkringsrådet framhåller, att ersättningssökande ofta med förbigående
av försäkringsinrättningen vände sig direkt till försäkringsrådet med sina
krav på ersättning. Det hände även, att sökanden vände sig till annan försäkringsinrättning
än den som hade att reglera skadan. Härigenom fördröjdes,
att rätt försäkringsinrättning erhölle kännedom om fallet, vilket
kunde medföra rättsförlust. Enligt 7 § YL, vilken upptagits i 24 § 2 mom.
yrkesskadelagen, vore framställning preskriptionsavbrytande vare sig den
inkommit till försäkringsrådet eller försäkringsinrättning. Motsvarande
borde gälla det förhållande, som 20 § 1 st. avsåge att reglera.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att enligt dess erfarenhet skäl ej yppats
till undantag från den i 7 § YL upptagna regeln om tvåårspreskription i
fråga om egentliga yrkessjukdomar. Ett eventuellt undantag framdeles
borde i vart fall ej ske på administrativ väg. Bestämmelsen härom i 24 § 2
mom. FYL borde därför utgå.

Landsorganisationen finner det ej vara förenligt med organisationens principiella
uppfattning om försäkringsskyddets omfattning att uppställa villkor
om den försäkrades sysselsättning i s. k. farligt arbete inom viss angiven
tid före sjukdomens yppande. Bestämmelserna härom hade på sin tid tillkommit
för att underlätta sambandsbedömningen. De kunde emellertid
leda till — och hade ej sällan lett till — att den sjuke berövades försäkringsskydd
även om orsakssammanhanget medicinskt vore uppenbart.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Som en konsekvens av utredningens förslag att alla s. k. ämnessjukdomar
skall omfattas av försäkringen har utredningen föreslagit vissa ändringar
i 24 § FYL. Ändringarna, som endast avser det av kommittén föreslagna
bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förlänga vissa tidsfrister, motiveras å
s. 319 (23 §) i utredningens betänkande, till vilket jag hänvisar.

Departementschefen.

Enligt 1862 års preskriptionsförordning, som i princip är tillämplig på
alla slag av fordringsrättigheter, preskriberas en fordran, om den inte bevakas
inom tio år från den dag fordringen tillkom. Bevakningen kan ske
genom att gäldenären kräves eller eljest erinras om fordringens existens. Har
gäldenären genom avbetalning eller på annat sätt erkänt fordringens tillvaro,
har detta samma rättsverkan som en bevakning från borgenärens sida.
Sedan fordringen blivit bevakad inom tio år från tillkomstdagen, skall den
för att preskription ej skall inträda på nytt bevakas inom vart tionde år
från sista bevakningen.

I preskriptionsförordningen förutsättes, att specialregler om preskription
kan gälla i fråga om vissa slag av fordringar. Dylika specialregler finnes
upptagna i ett stort antal lagar och författningar på skilda områden av rättslivet.
Härvid är preskriptionstiden i allmänhet kortare än tio år och i vissa

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fall räknas preskriptionstiden från en annan dag än den då fordringen
tillkom.

Om man bortser från ett stadgande, som avser fastställd men ej lyftad
ersättning, finnes i ÖL inte några specialregler om preskription. Fordringsrättigheter
enligt ÖL är till följd härav underkastade de allmänna preskriptionsbestämmelserna
i 1862 års förordning. Härvid räknas preskriptionstiden
från den dag olycksfallet inträffade. Om fordringen inte bevakas
inom tio år efter nämnda dag, går alltså all rätt till ersättning förlorad.
Och om ersättning utgått för viss tid, förloras all rätt till ytterligare ersättning,
såvida inte fordringen bevakas inom tio år från den sista utbetalningen.

I YL finnes en särskild preskriptionsregel, enligt vilken fordran på grund
av yrkessjukdom skall bevakas inom två år från sjukdomens yppande eller
från den senare tidpunkt, då arbetaren fick vetskap om sjukdomens art,
eller, om sjukdomen inom tid som nu sagts lett till döden, från dödsdagen.
Bevakas inte fordringen före tvåårstidens utgång, går ersättningsrätten
helt förlorad; bevakas fordringen börjar preskriptionstid att löpa enligt
1862 års förordning.

Erfarenheten visar, att rätten till ersättning enligt ÖL och YL ibland går
förlorad till följd av preskription. Somliga olycksfallsskador är av sådan
natur, att de inte gör sig subjektivt märkbara eller ens objektivt påvisbara
förrän så lång tid efter olycksfallet, att ersättningsrätten preskriberats. I
dylika fall, där den skadade inte haft någon som helst anledning att bevaka
sin rätt, framstår resultatet av de nuvarande preskriptionsreglerna som
särskilt stötande. Men även i andra fall kan resultatet bli mindre tillfredsställande.
Som exempel må nämnas, att det kan inträffa att den skadade
först mer än två år efter det att en yrkessjukdom yppats behöver
söka läkarvård eller sjukskrivas. Han har då visserligen haft vetskap om
sjukdomen och således kunnat bevaka den rätt till ersättning, som sjukdomen
en gång i framtiden möjligen kunde komma att medföra, men han
har före preskriptionstidens utgång inte ägt åtnjuta några försäkringsförmåner
och kanske på goda grunder inte heller räknat med att försäkringen
skulle behöva anlitas. Att bevakning under sådana omständigheter ibland
underlåtes, är lätt förståeligt. Vad nu sagts gäller även sådana fall, där
en skada, efter att ha medfört t. ex. någon tids sjukskrivning, därefter
först efter mer än tio år föranleder några besvär eller kostnader. Dylika
fall är inte så sällsynta.

De nuvarande preskriptionsreglerna har lett till att riksdagen bemyndigat
Kungl. Maj :t att lämna ersättning av statsmedel i vissa fall, där ersättningsrätten
enligt ÖL eller YL gått förlorad till följd av preskription. Härvid
har riksdagen förutsatt, att preskriptionsbestämmelserna i sinom tid skulle
uppmjukas. I likhet med socialvårdslcommittén anser jag, att detta bör
ske genom att särskilda regler om preskription intages i den nya yrkes -

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skadeförsäkringslagen. Om så sker torde därav följa, att 1862 års preskriptionsförordning
icke blir tillämplig å fordringar, som grunda sig på yrkesskadeförsäkringslagen;
en uttrycklig bestämmelse härom synes därför inte
erforderlig.

Enligt SFL skall framställning om sjukhjälp göras, beträffande sjukpenning
inom sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga
om annan sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det
belopp, varför ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.
Preskriptionstiden räknas alltså enligt SFL från förfallodagen. Samma
princip bör enligt min mening gälla enligt den nya yrkesskadeförsäkringslagen.
Då samordningen inte gör det nödvändigt, att lika lång preskriptionstid
tillämpas inom båda försäkringarna och socialvårdskommitténs
förslag om tvåårig preskription inom yrkesskadeförsäkringen synes väl
avvägt, kan jag i detta avseende ansluta mig till vad kommittén föreslagit.

I enlighet med det anförda har i 29 § 1 st. departementsförslaget upptagits
ett stadgande, enligt vilket framställning om ersättning skall göras
inom två år, beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen
avser, i fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet och
såvitt angår annan ersättning från den dag då den försäkrade guldit det
belopp, för vilket ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.
En så utformad regel synes kunna tillämpas även i de jämkningsfall, som
kommittén avsett att reglera genom den förut berörda bestämmelsen i 18 §
4 mom. FYL, varför ett särskilt stadgande härom torde kunna avvaras.

Vad som upptagits i 29 § 2 st. av departementsförslaget överensstämmer
helt med stadgandet i 30 § 2 st. SFL, vilket synes lämpligt även för yrkesskadeförsäkringens
vidkommande.

I överensstämmelse med de principer, som hittills tillämpats då ÖL eller
YL ändrats, kommer jag att i det följande föreslå, att skador, som inträffat
innan den nya lagen trätt i kraft, skall regleras enligt äldre lag. Man måste
till följd härav räkna med att ersättningsanspråk enligt ÖL och YL kommer
att bli aktuella under en lång tid framåt. I den mån rätten till ersättning
i dylika fall är preskriberad redan vid den nya lagens ikraftträdande, bör
ersättningsrätten givetvis inte återupplivas. Skulle emellertid till följd av
de äldre bestämmelserna preskription inträda efter den nya lagens ikraftträdande,
synes det rimligt, att vederbörande ersättningstagare får åtnjuta
fördelen att få sitt ersättningsanspråk bedömt enligt preskriptionsreglerna
i den nya lagen. Ett stadgande av denna innebörd har därför intagits i
övergångsbestämmelserna.

Härefter återstår i detta sammanhang endast att taga ståndpunkt till
frågan, huruvida den nya lagen bör innehålla någon motsvarighet till det
i 3 § YL upptagna stadgandet, att ersättning inte skall utgå i anledning
av yrkessjukdom, som yppats mer än ett —- i vissa fall mer än tio — år
efter det vederbörande varit sysselsatt med farligt arbete. Grunden till
16 — Bihang till riksdagens protokoll 195-i. 1 samt Nr 60.

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 00.

detta stadgande torde vara att söka i farhågor för att sambandsbedömningen
skulle bli alltför vansklig när en längre tid förflutit från det en arbetstagare
upphört att arbeta i farligt arbete och till dess en yrkessjukdom yppats
hos honom. Stadgandet leder emellertid till att ersättning måste vägras
även i sådana fall, där några bedömningssvårigheter inte föreligger utan
sjukdomen står i klart orsakssamband med arbetet. Denna konsekvens är
inte tilltalande. Drabbas en arbetstagare av en sjukdom, som av lagstiftningen
godkännes som yrkessjukdom och kan sjukdomen enligt eljest
tillämpade bedömningsprinciper ledas tillbaka till arbetet, bör ersättning
inte vägras av den anledningen att sjukdomen givit sig till känna först
sedan en viss tidrymd förflutit från det den sjuke slutade arbetet. Jag anser
därför, att stadgandet i 3 § YL inte bör överföras till den nya lagen.

30 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 27 g ÖL och 21 § FYL,
innehåller speciella regler om ersättning framför allt till utlänningar,
som ej är bosatta här i landet.

31 g.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet att
underrätta arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

0 in inträffad yrkesskada. Den motsvarar i sak 33 g FYL, i vilken
paragraf sammanförts bestämmelserna i 20 g 1 och 2 p. ÖL samt 6 g 1 sb

1 och 2 p. YL.

32 g.

Denna paragraf reglerar anmälningsförfarandet vid yrkesskada.
Bestämmelser härom finnes nu i 21 g ÖL; lagens regler kompletteras
genom en särskild kungörelse av år 1928 med bestämmelser om anmälan
för den centrala olycksfallsstatistikens behov och om anmälan till
arbetarskyddsorganen. Mot OL:s regler svarande bestämmelser återfinnes

1 34 § FYL. Om läkarintyg stadgas i 6 g 1 mom. 2 st. ÖL resp. 8 § 1 inom.

2 st. FYL. I socialförsäkringsutredningens förslag behandlas dessa frågor
i 33 och 36 §§.

Frågan om anmälningsförfarandet vid yrkesskada har behandlats i propositionen
nr 178 s. 80—81, 125—126 och 153—154.

Departementschefen.

Detalj reglerna i fråga om anmälan av yrkesskada torde inte vara av den
natur, att de behöver intagas i lagen. I denna bör endast fastslås arbetsgivarnas
principiella skyldighet att avgiva anmälan till allmän sjukkassa
eller i vissa fall till försäkringsinrättningen samt sjukkassans skyldighet att
komplettera anmälan och vidaresända denna till försäkringsinrättningen.

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

De närmare reglerna härutinnan torde få utfärdas i administrativ väg under
beaktande av å ena sidan, att anmälningsskyldigheten får den omfattning
som erfordras med hänsyn till skadereglering, arbetarskydd och statistik,
och å andra sidan, att den inte göres mer betungande för arbetsgivarna och
sjukkassorna än som oundgängligen kräves för nämnda ändamål. Klart
torde vara, att man kan göra arbetsgivarnas anmälningsskyldighet mindre
omfattande än för närvarande.

Reglerna i denna paragraf har utformats i enlighet med den uppfattning,
åt vilken jag nu givit uttryck. Det må tilläggas, att genom vad i paragrafen
stadgas i fråga om läkarintyg de i propositionen nr 178 redovisade, under
remissbehandlingen av utredningens förslag framställda yrkandena på
denna punkt torde ha blivit tillgodosedda.

33—37 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer om utbetalning av ersättningar
in. in. motsvaras av 10 § 3 st., 13 § 1 st., 2 st., 3 st. 1 p. och 4—(i
st. samt 14 § 1 och 3 st. ÖL, 5 § 1 st. YL och 18 § 1 inom., 3—5 inom., 19 §
och 27 § FYL. Reglerna i 18 § 1 mom. och 3—5 mom. FYL har med vissa
ändringar upptagits under 18 § i utredningens förslag. Här må hänvisas
till s. 389—390 och 394 i kommitténs samt s. 318—319 i utredningens
betänkande.

Departemen t s chef en.

I departementsförslaget har ordningsföljden mellan bestämmelserna på
detta område ändrats i förhållande till vad nu gäller. Vidare har företagits
vissa smärre jämkningar i syfte att skapa något större frihet vid utbetalning
av ersättningar. Med anledning av att kommittén föreslagit -— 18 §
4 mom. FYL — att retroaktiv jämkning uppåt av ersättning må avse högst
två år må påpekas att i departementsförslaget inte medtagits någon dylik
bestämmelse, enär så ansetts obehövligt på grund av innehållet i de föreslagna
preskriptionsbestämmelserna i 29 § 1 st.

38 g.

Reglerna i denna paragraf om principerna för fastställandet
av försäkringsavgifterna överensstämmer, bortsett från vissa
redaktionella ändringar, med dem i 15 § ÖL och 28 § FYL.

Frågan om beräkning av försäkringsavgifter för arbetstagare, som ej
omfattas av sjukförsäkringen, har berörts ås. 196 i propositionen nr 178,
vartill här hänvisas.

39 §.

Enligt 16 § 1 st. ÖL skall som bidrag till bestridande av omkostnaderna
för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet för varje
försäkring i anstalten till statsverket erläggas en tilläggsavgift om

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

5 % av försäkringsavgiften. I fråga om socialförsäkringsbolagen uttages
enligt 16 § 2 st. ÖL ett motsvarande o in k o s t n a d s b i d r a g, fastställt
till 3 %. I sak helt oförändrade regler har av kommittén upptagits i
29 § FYL.

Departementschefen.

Som närmare framgår av kommitténs betänkande s. 395 har Socialförsäkringsbolagens
förening hemställt om nedsättning av ornkostnadsbidraget.
Avgörande för frågan såväl om tilläggsavgiften som om omkostnadsbidraget
är emellertid vilken ordning som i fortsättningen skall gälla för handhavandet
av yrkesskadeförsäkringen. I avbidan på ett ställningstagande
till detta problem har OL:s bestämmelser på denna punkt överförts till
förevarande paragraf efter vissa redaktionella ändringar.

40 §.

I 17 § ÖL föreskrives bl. a. skyldighet att lämna försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten de uppgifter, som erfordras för
bedömningen av frågor om försäkringsplikt, försäkringsavgift och ersättning.
I socialvårdskommitténs förslag har motsvarande bestämmelser intagits
i 30 §. Vissa kompletteringar har dock förordats; härom hänvisas
till s. 395—396 i kommitténs betänkande. Kommitténs förslag har med
smärre redaktionella ändringar upptagits i förevarande paragraf.

41 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § ÖL och 31 § FYL,
innehåller vissa bestämmelser bl. a. om grunderna för beräkning
av försäkringsavgifter och premiereserv för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten och om uppbörd av
avgifter. För undvikande av missförstånd vid jämförelse med SFL har
i tredje stycket inskjutits orden »debitering och».

42 §.

I 13 § 3 st. 2 p. ÖL resp. 5 § 2 st. YL finnes bestämmelser o in hur
er sättnings kostnad skall — i den män överenskommelse inte
träffas -—- fördelas mellan försä k ringsinrättningarna för
fall att den skadade varit försäkrad i olika inrättningar under skilda delar
av den tid, under vilken skadan ådragits. I kommitténs förslag har, i stället
för dessa bestämmelser, i 32 § 1 st. intagits en bestämmelse av innehåll
alt inrättningarna äger träffa överenskommelse i dylika fall.

Enligt 32 § 2 st. FYL äger inrättningarna träffa överenskommelse om
viss fördelning av kostnad, som föranledes av stadgandet om sammanräkning
av tidigare skada understigande 10 % invaliditet med senare skada.

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Lagfästes kommitténs förslag i 32 § 1 st., kommer detta indirekt att medföra,
att i de fall då överenskommelse ej träffas hela kostnaden kommer
att åvila den inrättning som enligt 33 § 1 st. i departementsförslaget skall
utbetala ersättningen. Jag delar emellertid den under remissbehandlingen
från såväl riksförsäkringsanstalten som Socialförsäkringsbolagens förening
framförda uppfattningen, att — såsom nu — i lagen för dessa fall direkt
skall utsägas vad som skall gälla, om annat ej överenskommes. På grund
härav har bestämmelsen härom i första stycket utformats i anslutning till
stadgandet i 5 § 2 st. YL. Den avvikelse från detta stadgande som gjorts
sammanhänger med att de tidsfrister, som nu finnes i YL, inte överförts
till den nya lagen; jag hänvisar härom till vad som anförts vid 29 §.

Andra stycket överensstämmer med vad kommittén föreslagit i 32 §
2 st. FYL.

43 §.

Denna paragraf innehåller vissa specialbestämmelser i fråga
om försäkring i de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
och motsvarar i sak 29 § ÖL resp. 37 § 1 mom. FYL.

44 §.

Denna paragraf innehåller bl. a. bestämmelser om besvär hos försäk
ringsrådet över försök ring sinrättnings beslut. Bestämmelserna
motsvarar stadgandena i 33 § ÖL resp. 36 § FYL.

Departementschefen.

Beträffande besvärsbestämmelserna har under remissbehandlingen framförts
önskemål i två olika hänseenden. Svenska arbetsgivareföreningen
in. fl. har yrkat, att arbetsgivaren tillerkännes besvärsrätt i skaderegleringsmål.
Emellertid förhåller det sig så, att det i förekommande lagstiftning i
allmänhet ej brukar närmare angivas vem som i olika sammanhang äger
föra talan mot ett beslut. Frågan härom har ansetts böra avgöras med
ledning av de allmänna regler, som gäller i fråga om behörighet vid överklagande
av beslut. Det synes ej finnas anledning att för detta rättsområde
i lagen ta närmare ståndpunkt till frågan om besvärsrätt. Frågan härom
torde få överlämnas till rättstillämpningen. Att märka är i detta sammanhang
att försäkringsrådet, utan att besvär anförts, äger upptaga ett försäkringsärende
till prövning.

Svenska sjöfolksförbundet har framställt önskemål om att för sjömän, anställda
å fartyg i utrikes fart, besvär stiden skall räknas först från det sjömannen
återkommit till Sverige. Emellertid finnes ej några bestämmelser
om sättet för delgivning av försäkringsinrättningens beslut. Någon strikt
tillämpning av besvärstidsbestämmelsen kan på grund härav ofta inte äga

246

Knngl. Maj:ts proposition nr 60.

rum. För övrigt torde sjömännens intressen bli tillgodosedda genom att
man vid tillämpning av bestämmelsen i tredje stycket om försäkringsrådets
prövningsrätt tager hänsyn till ifrågavarande sjömäns och andra liknande
kategoriers speciella förhållanden. Några bestämmelser om särskilda besvärstider
för vissa persongrupper anser jag mig sålunda ej ha anledning
att föreslå.

Den nuvarande bestämmelsen att försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt
har inte överförts till den nya lagen, enär bestämmelsen härom
torde ha sin plats i stämpelförordningen.

45—48 §§.

I fråga om dessa paragrafer hänvisas till avsnittet om frivillig försäkring
i den allmänna motiveringen. Här må endast tilläggas att i 48 §''
undantag gjorts för 43 §, enär denna avser att reglera vissa för den obligatoriska
försäkringen aktuella speciella förhållanden.

49 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 30 § ÖL och 38 § FYL, är avtal
om ersättning i allmänhet utan verkan mot den ersättning
s b e r ä 11 i g a d e. Om bortses från den frivilliga försäkringen föreligger
viss avtalsfrihet endast i de i 30 och 36 §§ omnämnda fallen.

50 §.

1 denna paragraf stadgas förbud att utmäta fordran å ersättning,
som innestår hos försäkring sinrättningen,
och att överlåta rätten till ännu ej förfallen ersättning.
Motsvarande bestämmelse finnes i 31 § ÖL resp. 39 § FYL. I departementsförslaget
har bestämmelsen utformats i överensstämmelse med vad som
stadgas i 105 § SFL.

51 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avräkning från
skadestånd av ersättning enligt yrkesskadeförsäkring
s 1 a g e n och om regressrätt.

Gällande bestämmelser.

Enligt 12 § 1 st. ÖL är den, som äger rätt till ersättning enligt lagen, ej
därav hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som till följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän
lag eller särskild författning. Vad försäkringsinrättning utgivit enligt ÖL
äger inrättningen jämlikt 12 § 2 st. söka åter av arbetsgivare, som uppsåtligen
förorsakat skadan, och av annan, som vållat skadan eller oberoende
av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, såvida ej även han
drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning

247

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

enligt ÖL. Inrättningen äger dock återkräva endast vad ersättningstagaren
varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

Beträffande den närmare innebörden av dessa bestämmelser samt uppkomna
frågor om lagändring hänvisas till yrkesskadebetänkandet s. 304
—316.

1 motsats till vad som gäller enligt ÖL föreligger icke någon regressrätt
inom den allmänna sjukförsäkringen. I 107 § SFL stadgas nämligen förbud
för allmän sjukkassa att återkräva sina utgifter för sjukhjälp av den, som
i anledning av sjukdomen är skyldig att utgiva skadestånd till den försäkrade.
Från det skadestånd, vartill den försäkrade kan vara berättigad, skall
emellertid avräknas vad han uppburit eller ägt uppbära enligt den obligatoriska
sjukförsäkringen. Motsvarande avräkningsskyldighet är icke föreskriven
i fråga om den frivilliga sjukförsäkringen.

Enligt 25 § lagen om försäkringsavtal gäller olika regressbestämmelser
för olika slag av försäkringar. Vid skadeförsäkring — d. v. s. försäkring
där omfattningen av försäkringsgivarens förpliktelser bestämmes av den
inträffade skadan — föreligger regressrätt för försäkringsgivaren, dock endast
mot den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet
eller som enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han
är vållande till skadan eller icke. Vid liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring
föreligger däremot i regel icke någon regressrätt för försäkringsgivaren.
Om emellertid försäkringsgivaren i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring
förbundit sig att utge ersättning med det verkliga beloppet av de utgifter
och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, gäller samma
regressregler som vid skadeförsäkring. Det är att märka, att försäkringsavtalslagens
regressregler inte är tvingande utan kan sättas ur kraft genom
försäkringsavtalet.

Socialvårds kommitténs förslag.

Med hänsyn främst till att hela skadeståndsrätten står inför en revision
finner socialvårdskommittén riktigast att endast föreslå sådana ändringar
i OL:s regler, som är påkallade av särskilda skäl och som icke kan förutsättas
komplicera en kommande fullständig omläggning av skadeståndsrätten.

Från denna utgångspunkt förordar kommittén, att bestämmelsen i 12 §
1 st. ÖL upptages i yrkesskadeförsäkringslagen utan någon ändring i sak.
Även enligt kommitténs förslag skall alltså den, som äger rätt till ersättning
på grund av försäkringen, ha rätt att göra gällande det anspråk på skadestånd
utöver ersättningen, som må tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning. Stadgandet härom återfinnes i förslagets 41 §.

Däremot anser kommittén det motiverat att genomföra vissa ändringar i
OL:s regler om regressrätt. I detta avseende föreslår kommittén, att försäkringsinrättning
skall ha regressrätt mot envar, som uppsåtligen eller

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

genom grov vårdslöshet A''ållat skadan eller enligt i lag given bestämmelse
är skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller icke.
Då arbetsgivaren f. n. är regresspliktig endast om han uppsåtligen förorsakat
skadan, innebär förslaget en utvidgning av regressrätten gentemot
honom. För andra än arbetsgivaren innebär förslaget däremot eu inskränkning
bl. a. såtillvida, att regressplikt icke såsom nu är fallet kommer att
föreligga då skadan förorsakats av vårdslöshet, som ej kan betecknas som
grov. Förslaget överensstämmer nära med de regressregler, som enligt lagen
om försäkringsavtal gäller vid skadeförsäkring. Den skiljaktigheten föreligger
dock, att enligt förslaget regressrätt vid s. k. strikt skadeståndsansvar
endast skall föreligga i de fall, då skadeståndsansvaret är fastslaget i skriven
lag, t. ex. bilansvarighetslagen.

Utöver vad som framgår av det anförda föreslår kommittén vissa ändringar
i eller tillägg till de nu gällande regressbestämmelserna.

En närmare redogörelse för och motivering av kommitténs förslag återfinnes
å s. 316—323 i yrkesskadebetänkandet.

Två av kommitténs ledamöter (hrr Birke och Hagård) samt en av kommitténs
sakkunniga (hr Hedenström) anser, att det inför en kommande
revision av skadeståndsrätten vore lämpligast att utan ändring överföra
ÖL 12 § 2 st. till yrkesskadeförsäkringslagen.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Svea hovrätt påpekar, alt i 12 § 1 st. ÖL förelåge eu otydlighet däruti, att
lagtexten icke läte förstå att rätten till skadestånd inskränkte sig till rätt
till den gottgörelse den skadade varit berättigad att utfå, därest jämkning
icke ägt rum enligt 25 § i lagen. Sådan tolkning hade emellertid numera
antagits och vore den icke riktig, skulle detta medföra, att en av försäkringsanstalten
med stöd av sistnämnda lagrum beslutad nedsättning bleve helt
eller delvis verkningslös. Vidare ville hovrätten till övervägande anbefalla
eu sådan ändring av gällande rätt, att den skadade, om han vore försäkrad
mot yrkesskada, uteslutande skulle ha att hålla sig till social försäkringsinrättning
i fråga om sådan ersättning, som innefattades i försäkringen.
Vid trafikolyckor och eljest, då den skadeståndsskyldige tecknat ansvarighetsförsäkring,
kunde det för den skadade — åtminstone såvitt rörde smärre
ersättningsbelopp — te sig som en onödig omgång att behöva göra upp med
Ivå försäkringsinrättningar.

Beträffande regressrätten innebure kommitténs förslag att sådan rätt
vore utesluten i de fall då svensk rätt utanför de i lag reglerade situationerna
erkände skadeståndsskyldighet vid farlig verksamhet. Ett undantagande
av dessa fall måste dock te sig godtyckligt. Hade man intagit den
ståndpunkten att viss jämförelsevis farlig verksamhet skulle bära bördan
av de skador den orsakade, syntes man ock reservationslöst böra medgiva
regressrätt mot den som dreve sådan verksamhet. Därest regressrätten icke

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

utsträcktes till att omfatta samtliga, som hade att svara för farlig verksamhet,
syntes övervägande skäl tala för att regressansvaret, utöver fall
av uppsåt och grov vårdslöshet, inskränktes till situationer, då skada uppstått
till följd av biltrafik. Det vore härvid främst förefintligheten av den
obligatoriska trafikförsäkringen, som motiverade att kostnaderna för ett
trafikolycksfall borde stanna å trafikförsäkringsanstalt och icke å social
försäkringsinrättning.

Riksförsäkringsanstcdten finner frågan om frihet från regressplikt i fall
av enkelt vållande vara av sådan art, att den borde avgöras i samband med
spörsmålet om skadeståndsskyldighet över huvud taget vid sådant vållande.
Anstalten hade sedan en följd av år utövat regressverksamhet enligt ÖL i
betydande omfattning. Det hade därvid ytterst sällan förekommit att den
skadevållande velat bestrida anstaltens regressrätt såsom sådan vid enkelt
vållande. Snarare skulle det med skadeståndsrättens nuvarande utformning
kunna av den skadevållande uppfattas som en förmån, om olycksfallsersättning
ej regressvis återkrävdes. Borttagandet av skadeståndsskyldighet
vid enkelt vållande, i vad avsåge regressplikten mot social olycksfallsförsäkringsinrättning,
skulle medföra betänkliga ojämnheter i rättstillämpningen.
På grund av vad sålunda anförts funne sig anstalten böra avstyrka
kommitténs förslag om borttagande av regressrätt vid enkelt vållande.

Anstalten biträder förslaget att regressanspråk skall kunna framställas
mot arbetsgivaren även vid grovt vållande. Däremot anser anstalten, att
bestämmelserna om regressplikt för arbetsgivaren vid fall av strikt ansvar
kan anses stötande när ingen eller otillräcklig ansvarighetsförsäkring finnes
och avstyrker fördenskull kommittéförslaget om utsträckning av arbetsgivarens
regressansvar i denna del.

Vad beträffar spörsmålet om regressplikt för arbetsledare anför anstalten.

I detta fall utövas ej regressrätten vid enkelt vållande av vare sig anstalten
eller de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Detsamma torde
även gälla regressrätten mot arbetskamrat till den skadade, i vart fall då
skadan skett i det egentliga arbetet, där ju en av vederbörande tecknad
privat ansvarighetsförsäkring ej är gällande. Under sådana förhållanden
synes det icke erforderligt att utfärda särskilda lagbestämmelser om inskränkning
av regressrätten mot arbetsledare och andra i arbetsgivarens
tjänst anställda.

Socialförsäkringsbolagens förening har intet att erinra mot den av kommittén
föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens regressplikt till att avse
jämväl grovt vållande och framhåller, att ehuruväl en sådan bestämmelse
torde bli av ringa ekonomisk vikt den dock icke torde vara utan sin betydelse
för skyddsarbetet. Ytterligare utvidgning av regressrätten i förevarande
avseende borde dock icke ske. Föreningen funne önskvärt, att den
inställning hos de till föreningen anslutna försäkringsinrättningarna, som
funnes till frågan om arbetsledarnas ansvar och varom föreningen givit

250

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

upplysning i sitt å s. 315 i yrkesskadebetänkandet refererade yttrande, lagfästes,
men ansåge att tillräckliga skäl icke anförts för att regressrätten
generellt skulle slopas vid enkelt vållande. Socialförsäkringen skilde sig
från skadeförsäkringen i sådana avseenden, att ett annat betraktelsesätt
här finge anläggas än det, varåt försäkringsavtalslagen gåve uttryck. Enligt
föreningens mening hade kommittén i hög grad underskattat regressansvarets
preventiva funktion även vid enkelt vållande. Därest av lagtekniska
eller andra skäl arbetsledare och vissa med dem i förevarande hänseende
jämställda arbetare icke genom en lagbestämmelse skulle kunna befrias
från regressansvar gentemot försäkringsinrättningarna vid enkelt vållande
utan att samtidigt inrättningarna betoges sin regressrätt gentemot tredje
man vid dylikt vållande, hemställde föreningen, att hittillsvarande bestämmelse
i 12 § 2 st. ÖL bibehölles i avvaktan på förestående allmän revision
av skadeståndsrätten.

Under det att såväl Svenska arbetsgivareföreningen som Svenska tantarbetsgivareföreningen
avstyrker förslaget i vad det gäller ökade möjligheter
till regresskrav mot arbetsgivare, förordar Tjänstemännens centralorganisation
bestämt, att lagen utformas i enlighet med kommitténs förslag.
Landsorganisationen godtar i princip kommittéförslaget rörande
socialförsäkringsinrättningarnas regressrätt men avstyrker, att regressansvar
— i motsats till vad nu är fallet — skall kunna göras gällande mot
vållande medskadad.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att det ur den privata
ansvarighetsförsäkringens synpunkt givetvis tedde sig önskvärt att få
regressförfarandet olika försäkringsinrättningar emellan i görligaste mån
begränsat. I sådant syfte hade på olika områden träffats överenskommelser
mellan de privata försäkringsbolagen, varvid frågans ekonomiska betydelse
tillmätts mindre vikt än den omständigheten, att regressförfarandet
i och för sig vore improduktivt och därför så långt sig göra läte borde undvikas.
Förbundet ansåge sig kunna acceptera såväl kommitténs ändringsförslag
som ett bibehållande av regressrätten även vid enkelt vållande. Valdes
sistnämnda alternativ borde emellertid syftet att befria arbetsledare
och andra med honom jämförliga från regressansvar vid enkelt vållande
tillgodoses genom att hittillsvarande praxis stadfästes genom uttryckligt
stadgande härom i lagtexten. På grund av den olika omfattning av regressplikten
för arbetsgivare och andra, som för närvarande gällde, kunde vid
regress mot trafikförsälcringsanstalt i anledning av trafikskada uppkomma
i rättspraxis hittills ej helt lösta regresspörsmål. Kommitténs förslag ställde
arbetsgivare på samma linje som andra i regresshänseende och därmed
skulle dessa speciella spörsmål bortfalla. Då det förefölle riktigast, att skadan
i dylika fall belastade trafikförsäkringen syntes någon berättigad erinran
ej kunna framställas mot den föreslagna ändringen.

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningen framhåller, att reglerna i SFL och ÖL om
skadestånd inte överensstämmer. I vart fall vid en samordning mellan de
båda försäkringarna syntes en överensstämmelse vara det naturliga. Emellertid
påginge förarbetena för revision av skadeståndsrätten och utredningen
ansåge det därför vara att föredraga, att man bibehölle olika bestämmelser
i förevarande hänseende framför att man genom att förenhetliga
reglerna intoge en ståndpunkt, som föregrepe den allmänna skadeståndsutredningen.
Utredningen hade därför inte funnit sig böra föreslå
ändring av 107 § andra stycket SFL eller 41 § första stycket i förslaget till
yrkesskadeförsäkringslag. Höjningen av sjukpenningbeloppen och samordningen
med yrkesskadeförsäkringen innebure visserligen att en regressrätt
för sjukkassa skulle få större ekonomisk betydelse. Utredningen ansåge
emellertid denna omständighet inte utgöra tillräckligt skäl för att återinföra
den i SFL avskaffade regressrätten för sjukkassa. Om efter samordningen
regressrätt sålunda inte konnne att föreligga vid yrkesskada, i den mån
ersättning på grund av skadan utgåves av sjukförsäkringen, utgjorde detta
ett starkt skäl att avskaffa regressrätten även inom yrkesskadeförsäkringen.
Utan att, med hänsyn till läget på skadeståndsrättens område, vilja
framlägga något förslag ville utredningen endast fästa uppmärksamheten
på ett av samordningen föranlett skäl, som borde beaktas vid prövningen
av frågan om regressrätt skulle finnas eller inte.

Yttrandena över utredningens förslag.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att regressinkomsterna inom yrkesskadeförsäkringen
beräknades utgöra omkring 3 milj. kr. årligen, vilket
motsvarade ungefär 2 procent av försäkringsavgifterna. Antalet regressärenden
avsåge till 85 procent skador, orsakade av motorfordon, men motorfordonsskadornas
andel i de inflytande regressbeloppen kunde förmodas
vara än högre, enär dessa skador allmänt sett vore svårare än andra yrkesskador.
Uppskattningsvis kunde antagas, att om vid en samordningstid av
90 dagar enligt utredningens förslag sjukkassorna icke skulle äga regressrätt
för yrkesskador, socialförsäkringens regressinkomster skulle minska
med cirka 2 milj. kr. årligen innebärande en oberättigad kostnadsavlastning
med motsvarande belopp för framförallt trafikförsäkringen. Med hänsyn
till storleken av regressinkomsterna och ändamålet med regressrätten inom
den gällande yrkesskadeförsäkringen — som vore att genom dess utövande
kostnaderna för skadefall överfördes till att slutligt åvila den verksamhet,
som ansetts rätteligen böra bära desamma —- ansåge anstalten, att vid samordningen
regressrätten för yrkesskador i sin helhet borde bibehållas, oavsett
huruvida ersättning för sådana skador utgåves av yrkesskadeförsäkringen
eller sjukförsäkringen. Sjukkassornas regressrätt borde emellertid
inte begränsas till yrkesskador. Anstalten funne såväl från praktisk syn -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

punkt som av principiella och ekonomiska hänsyn starkt sakligt motiverat,
att sjukkassorna vid eu samordning icke fråntoges regressrätt beträffande
inom den obligatoriska sjukförsäkringen reglerade skadefall, oavsett om
skadorna inträffat i arbetet eller icke. Med stöd av det statistiska material,
som förelåge, kunde det belopp för år, som den obligatoriska sjukförsäkringen
skulle kunna återvinna från trafikförsäkringen, uppskattas vara
av storleksordningen 10 milj. kr., hänförande sig till skador både i och
utom arbetet. Anstalten hölle före, att det vid en samordning icke behövde
möta alltför stora svårigheter att finna lämpliga former för regressrättens
utövande. Nödig effektivitet och enhetlighet syntes vara att vinna genom
samverkan mellan sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens organ,
i synnerhet om de båda försäkringarna erhölle ett centralorgan, som
komme att vara tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen och samtidigt ensamt
omhänderha yrkesskadeförsäkringens arbetsuppgifter. På grund av
det anförda ville anstalten föreslå -— förutom att regressrätt bibehölles
inom yrkesskadeförsäkringen — att i SFL infördes en regressbestämmclse,
i huvudsak motsvarande den, som komme att gälla för förstnämnda försäkring.

Hithörande spörsmål har i övrigt berörts av T''jänstemånnens centralorganisation,
som med hänsyn till alt regressrätt ej föreligger enligt SFL
tinner starka skäl tala för att regressrätten helt avskaffas även inom yrkesskadeförsäkringen.

Departementschefen.

Såsom framhållits av socialvårdskommittén och socialförsäkringsutredningen
pågår f. n. arbete för en reformering av den allmänna skadeståndsrätten.
Jag vill erinra om att en av Kungl. Maj :t utsedd utredningsman,
protessorn Ivar Strahl, i samråd med representanter från Danmark och
Norge redan verkställt en förberedande utredning angående lagstiftning
på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16) och att chefen för justitiedepartementet
därefter, enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 23 maj
1952, tillsatt två kommittéer för att i nordiskt samarbete verkställa revision
dels av lags tit tningen om ersättning för skada till följd av bruk av
motorfordon och dels av principerna för stats och kommuns skadeståndsansvar.
Avsikten torde vara att på ett senare stadium vidga revisionsarbetet
till att omfatta även andra delar av skadeståndsrätten.

Förhållandet mellan skadestånd och försäkring är eu mycket omdiskuterad
och invecklad fråga, som torde komma att upptagas till behandling
under arbetet på en reformering av skadeståndsrätten. Under sådana omständigheter
är det angeläget att på det begränsade område, det nu gäller,
undvika sådana lösningar, som kan verka prejudicerande. Ur denna synpunkt
kan det ifrågasättas, om inte de nuvarande bestämmelserna i ÖL
om skadestånd och regress borde överföras till den nya lagen utan någon

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ändring i sak. Det skulle emellertid betyda, att olika regler i dessa avseenden
komme att gälla inom yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen,
vilket knappast kan anses rationellt sedan de båda försäkringarna
samordnats. .Tåg kommer därför att i det följande föreslå en för den samordnade
försäkringen enhetlig reglering av hithörande frågor. Innan jag
lämnar en redogörelse för de lösningar, jag stannat för, vill jag emellertid
starkt betona, att de är avsedda som ett provisorium i avbidan på det resultat,
vartill utredningen rörande skadeståndsrättens framtida gestaltning
kan komma, och att de därför inte i något avseende bör anses som bindande
för reformarbetet inom skadeståndsrätten.

I 12 § 1 st. ÖL föreskrives, att den, som äger rätt till ersättning enligt
ÖL, inte därav är hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver
ersättningen, som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt
allmän lag eller särskild författning. Av stadgandet, som avser såväl obligatorisk
som frivillig försäkring, följer, att avdrag från skadeståndet skall
ske med vad försäkringen utgivit till den skadeståndsberättigade. Om
denne själv medverkat till skadan och skadeståndet till följd härav jämkas,
avdrages emellertid endast så stor del av försäkringsersättningen, som svarar
mot graden av den skadeståndsskyldiges vållande. Antag t. ex. att A
genom B:s vållande tillfogats en skada, som gjort att A gått förlustig en
dagsförtjänst å 12 kr., och att A på grund av skadan äger uppbära sjukpenning
från yrkesskadeförsäkringen med 9 kr. Om A befinnes själv ha
medverkat till skadan t. ex. med 1/3, skall skadeståndet jämkas till 2/s av
vad som eljest skolat utgå, d. v. s. till 8 kr., och avdrag ske med a/3 av sjukpenningen
eller med 6 kr. Resultatet blir alltså, att A utöver sin sjukpenning
från försäkringen, 9 kr., äger uppbära skadestånd av B med 2 kr. Därjämte
är B på grund av regressreglerna, till vilka jag strax återkommer,
skyldig att till försäkringsinrättningen utgiva 2/3 av sjukpenningen eller
6 kr. Omfattningen av B:s skadeståndsskyldighet påverkas alltså inte av
att A är försäkrad, medan försäkringen för Ars vidkommande medför den
fördelen att han undgår att till fullo drabbas av de konsekvenser, som han
på grund av sin medverkan till skadan i och för sig förskyllt.

Ett mot 12 § 1 st. ÖL svarande stadgande återfinnes i 107 § 2 st. SFL,
som föreskriver skyldighet för den, som äger rätt till skadestånd i anledning
av sjukdomsfall, att från skadeståndet avräkna vad han på grund av
den obligatoriska sjukförsäkringen uppburit eller ägt uppbära från allmän
sjukkassa. Motsvarande avräkningsskyldighet är inte föreskriven beträffande
den frivilliga försäkringen. Det nyssberörda stadgandet i SFL, som
inte kommenterats närmare i förarbetena till lagen, synes böra förstås så,
att avdrag skall ske med hela det belopp som utgår från allmän sjukkassa
även i de fall, där den ersättningsberättigade tilldömes ett jämkat skadestånd.
I detta avseende skiljer sig alltså SFL från ÖL. Då SFL is regler
synes ägnade att underlätta tillämpningen av de regressregler, som jag

254

Kungl. Maj:ts proposition nr t>0.

kommer att föreslå, anser jag att den nya yrkesskadeförsäkringslagen i
förevarande hänseende bör utformas på samma sätt som SFL. Ett stadgande
av samma innebörd som 107 § 2 st. har därför upptagits i 1 st. av
förevarande paragraf.

Efter den omkonstruktion av sjukförsäkringen, som beslutats i år, synes
tillräckliga skäl inte föreligga att i fråga om avdragsskyldigheten bibehålla
den skillnad, som i SFL göres mellan obligatorisk och frivillig försäkring.
Det skulle nämligen hetyda, att den som blir obligatoriskt försäkrad för
tilläggssjukpenning skulle sättas i sämre ställning än den, som själv försäkrat
sig för tilläggssjukpenning; den förre skulle från eventuellt skadestånd
vara skyldig att avräkna såväl grundsjukpenningen som tilläggssjukpenningen
medan den senare endast skulle få vidkännas avdrag för grundsjukpenningen.
Stadgandet i 107 § 2 st. SFL, som tillkom då den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen var avsedd att omfatta endast en för alla
lika grundsjukpenning, synes därför böra ändras så att det kommer att
avse jämväl frivillig försäkring.

Vad härefter angår regressfrågan, tillerkänner ÖL (12 § 2 st.) försäkringsinrättningarna
en i princip oinskränkt rätt att återkräva utgiven ersättning
av den, som är skadeståndsskyldig. Ett viktigt undantag från
denna regel göres doek såtillvida, att regressrätt inte föreligger mot arbetsgivaren
med mindre han uppsåtligen förorsakat skadan; denna inskränkning
är motiverad därav, att arbetsgivaren bestrider kostnaderna för försäkringen.
En helt annan ståndpunkt till regressfrågan intar SFL, som i
107 § 1 st. stadgar förbud för sjukkassorna att av den, som är skyldig att
gälda skadestånd till försäkrad, återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Till följd av samordningen kommer sjukkassorna att få övertaga regleringen
av praktiskt taget alla yrkesskador, de kortvariga helt och hållet
och de långvariga under samordningstiden. Att inom sjukförsäkringen ha
olika regressregler för yrkesskador och andra skador skulle i hög grad
minska de fördelar man velat vinna genom samordningen och bör därför
inte komma i fråga. Inte heller skulle det vara tillfredsställande att för
yrkesskadornas vidkommande tillämpa skilda regressregler i fråga om ersättning
som utgives från sjukkassa och ersättning som utgives från riksförsäkringsanstalten
eller därmed jämförligt bolag; denna lösning kan
därför inte rekommenderas. En utväg vore givetvis att helt avskaffa regressrätten
även inom yrkesskadeförsäkringen men en sådan åtgärd skulle måhända
få konsekvenser som inte kan överblickas i det sammanhang det
här gäller. Det återstår därför enligt min mening ingen annan utväg än att
söka åstadkomma likartade regressregler för sjukförsäkringen och yx-kesskadeförsäkringen,
utformade på sådant sätt att de utan större svårigheter
kan tillämpas inom båda försäkringarna.

Såsom nyss nämnts är det regressansvar, som är föreskrivet i ÖL,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

255

mindre omfattande för arbetsgivaren än för andra. Mot arbetsgivaren föreligger
sålunda regressrätt endast om han uppsåtligen förorsakat skadan,
under det att andra än arbetsgivaren är regresspliktiga inte blott vid uppsåt
utan även vid vårdslöshet — vare sig denna kan betecknas som grov eller
ej — och vid s. k. strikt skadeståndsansvar. Den skillnad, som sålunda
göres mellan arbetsgivaren och andra, har givit upphov till en del ganska
komplicerade rättsfrågor. Med hänsyn härtill och då enligt min mening
anledning saknas att beträffande vanliga sjukdomar stadga mindre regressansvar
för arbetsgivaren än för andra, anser jag, att den nya lagstiftningen
bör utformas så, att regressansvaret blir lika för alla. För att nå
detta resultat måste man något vidga arbetsgivarens regressansvar vid
yrkesskador och i motsvarande mån inskränka regressansvaret för andra.
Vid de avvägningsproblem, som härvid uppkommer, anmäler sig en rad
skilda synpunkter, som alla kräver beaktande. Bl. a. bör tillses, att lagstiftningen
ej leder till alltför stora administrativa svårigheter eller till
godtycklighet i tillämpningen; härvid är särskilt att märka att sjukkassorna
åtminstone i regel inte kommer att ha tillgång till juridiskt skolad
personal. Även regressrättens ekonomiska betydelse för sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
bör givetvis beaktas vid reglernas utformning; i sistnämnda
hänseende vill jag peka på att den ojämförligt största delen av de
nuvarande regressinkomsterna hänför sig till skador, som uppkommit i
samband med trafik med motorfordon. Efter att ha övervägt olika lösningar
har jag i nuvarande läge stannat för att föreslå regressrätt mot
envar, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet orsakat skadan eller —-när skadan uppkommit vid trafik med motorfordon som avses i trafikförsäkringslagen
— enligt lag är skadeståndsskyldig oavsett om han vållat
skadan eller ej. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

52 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om hörande av vittne,
sakkunnig eller part vid allmän underrätt för vinnande
av utredning i försäkringsärende. Den nuvarande bestämmelsen i 23 § ÖL
avser endast vittne och sakkunnig, medan socialvårdskommittén föreslagit
— 35 § FYL — att bestämmelsen skall avse jämväl hörande av part under
sanningsförsäkran. I departementsförslaget har hithörande bestämmelser
kompletterats med föreskrifter om laga domstol, om ersättning till den
som skall höras in. in.

53 §.

I denna paragraf stadgas förbud för socialförsäkringsbolag
att, där ej annorlunda stadgas, meddela annan försäkring
än enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Denna paragraf motsvarar
37 § 2 inom. FYL samt delvis 35 § 3 st. ÖL.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

54 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser, varigenom riksförsäkringsanstalten
kan — på samma sätt som socialförsäkringsbolag
— helt eller delvis övertaga socialförsäkringsbolags
försäkringsbestånd. Motsvarande bestämmelser finnes i
35 § 4—5 st. ÖL resp. 47 § FYL. De jämkningar som vidtagits är föranledda
av att 1917 års lag om försäkringsrörelse, som låg till grund för
OL:s bestämmelser, år 1948 ersatts av en ny lag om försäkringsrörelse
med delvis annat innehåll.

55 §.

I denna paragraf regleras rätten för riksför säkring sanstalten
att i enskilda fall övertaga utgivandet av
e rsättning. Bestämmelsen motsvaras av 35 § 3 st. sista punkten ÖL
resp. 46 § FYL. Sistnämnda bestämmelse men ej den i ÖL gäller även socialförsäkringsbolag.
I organisationsfrågans nuvarande läge torde det vara
lämpligast att ej vidtaga någon saklig ändring i vad nu gäller i förevarande
hänseende.

56 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för
riksför säkrings anstaltens och försä k ringsrådets befattningshavare.
Motsvarande bestämmelser finnes i 18 § ÖL resp.
40 § FYL.

57 §.

Denna paragraf innehåller vissa straffbestämmelser. I ÖL finnes
straffbestämmelser intagna i 34 § och i YL i 6 § 1 st. 3 p.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit vissa ändringar i fråga om straffbestämmelserna;
härom hänvisas till 43 § FYL samt s. 400 i betänkandet.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Svea hovrätt föreslår, att bestämmelserna om straff vid försummad anmälan
m. m. kompletteras med föreskrifter om vite. Enligt hovrättens mening
torde det föreslagna stadgandet om straffrihet vid rättande av oriktig
uppgift sakna betydelse vid tillämpning av allmänna strafflagen. Till undvikande
av vanskliga straffrättsliga bedömanden borde dock hänvisningen
till strafflagen utgå och strafflatituden bestämmas till dagsböter eller fängelse
i högst 6 månader; vid detta alternativ borde den nyssnämnda strafffrihetsbestämmelsen
kvarstå oförändrad.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening blir en bestämmelse om bötes -

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

straff vid uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift utan praktisk betydelse och
i viss mån vilseledande. Anstalten fortsätter.

Vad beträffar fordran å grov oaktsamhet måste det ifrågasättas, om ej
skäl föreligga att på nu ifrågavarande område ställa strängare fordringar
å aktsamheten hos uppgiftslämnaren än vad som är fallet i t. ex. skattestrafflagen.
Skattemyndigheterna ha särskilda kontrollanordningar för
granskning av de uppgifter, som skola läggas till grund för skattens fastställande.
Riksförsäkringsanstalten återigen har vid sin premiedebitering
ej tillnärmelsevis samma möjlighet att utöva kontroll beträffande de till
grund för debiteringen liggande uppgifternas riktighet. De försäkringspliktiga
bruka också som regel anföra olika förklaringar till oriktigheterna,
vilka förklaringar väl ej kunna av riksförsäkringsanstalten godtagas men
dock måhända skulle av domstol befinnas tillräckliga för att vederbörande
skulle undgå ansvar för grov oaktsamhet.

Det är av vikt för riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet, att
arbetsgivare, som utan nöjaktig förklaring lämnar oriktig dagsverks- och
löneuppgift, göres ansvarig härför.

På grund av det anförda föreslår riksförsäkringsanstalten att lämnande
av oriktigt meddelande skall vara belagt med böter, om det ej är fråga om
ringa oaktsamhet.

Departementschefen.

Första och tredje styckena överensstämmer med kommitténs förslag och
torde ej tarva närmare kommentar. Anledning att införa vitesbestämmelser
anser jag inte föreligga.

Lämnande av oriktiga uppgifter med bedrägeriuppsåt bör enligt min mening
bedömas helt enligt strafflagen. Oriktiga uppgifter kan emellertid
lämnas till försäkringsorganen utan att uppgiftslämnaren har något dylikt
uppsåt. I sådant fall kan ansvar ej ådömas enligt strafflagen. Straffbestämmelser
erfordras därför i yrkesskadeförsäkringslagen. Jag är emellertid
inte beredd att där föreslå straffbestämmelser för lämnande av oriktiga
uppgifter annat än när detta skett medvetet eller av grov vårdslöshet. Frivilligt
rättande av oriktiga uppgifter bör i bedrägerifallen bedömas enligt
strafflagens bestämmelser om tillbakaträdande från brott. De fall, som
straffbelägges i yrkesskadeförsäkringslagen, torde närmast ha karaktären
av ordningsförseelser. För dessa fall torde anledning saknas att införa en
särskild bestämmelse om straffrihet vid frivilligt rättande av uppgiften.

Enligt såväl 34 § 4 st. ÖL som 43 § 4 st. FYL skall böterna tillfalla riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond. Denna bestämmelse har
uteslutits i departementsförslaget; böterna skall i enlighet härmed tillfalla
kronan.

58 §.

Enligt denna paragraf, som överensstämmer med 28 § ÖL och 42 § FYL,
äger Kungl. Maj:t träffa avtal med främmande makt om tilllämpning
av ettdera landets lag.

17—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
59 §.

Denna paragraf, som avser tillämpningsföreskrifter, motsvarar
32 § ÖL resp. 44 § FYL.

60—63 §§.

Enligt de vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område ges
ny lag tillämpning på skador till följd av olycksfall, när olycksfallet inträffat
efter lagens ikraftträdande, och på andra skador — de med olycksfall
likställda åkommorna (6 § 3 st.) samt yrkessjukdomar ■—- när skadan
yppats efter ikraftträdandet och den skadade under tid mellan ikraftträdandet
och yppandet sysslat med arbete, vari han varit utsatt för sådan i
lagen avsedd inverkan, som orsakat skadan. Äldre lag anses fortfarande
böra äga tillämpning i andra än de nu nämnda fallen. Såväl det av socialvårdskommittén
föreslagna övergångsstadgandet som 60 § i departementsförslaget
grundas på nämnda principer, och bestämmelserna skiljer sig
endast i tekniskt hänseende. Såsom redan framhållits, har de nya preskriptionsreglerna
i viss utsträckning ansetts böra äga tillämpning även på
äldre skadefall; härom hänvisas till vad som anförts i anslutning till 29 §.

Bland de författningar, som skall upphävas genom den nya lagen, har
— i enlighet med vad som anförts i avsnittet om frivillig försäkring i den
allmänna motiveringen — medtagits även 1918 års fiskarförsäkringsförordning.

Lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift innehåller vissa bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare
eller innehavare att utge ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetstagare
i järnvägens tjänst eller arbete dödas eller skadas i tjänsten. Genom
övergångsbestämmelse i 36 § ÖL upphävdes dessa bestämmelser i
1886 års lag utom såvitt avsåg sådana arbetare i järnvägens tjänst eller
arbete, som inte ansågs som »arbetare» enligt OL:s 2 § 2 st., d. v. s. framför
allt hemarbetare och familjemedlemmar. I samband med ikraftträdandet
av yrkesskadeförsäkringslagen torde ifrågavarande bestämmelser i 1886
års lag kunna helt upphävas. Ett stadgande härom har intagits i 60 § 2 st.

I fråga om 61 § hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen
om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i vissa fall då
tidigare skada föreligger.

Fördelningsregeln i 42 § 1 st. avser endast tid, för vilken gällt försäkring
enligt den nya lagen. Det förhållandet att nuvarande lagstiftning ersättes
av en ny lag den 1 januari 1955 bör emellertid inte medföra att tid före
nämnda dag ej medräknas vid tillämpning av den nya lagen. Sådan tid
bör dock ej medräknas i större utsträckning än som skulle ha skett, om skadan
yppats omedelbart före den nya lagens ikraftträdande. Ett särskilt stadgande
härom har intagits i 62 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

259

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

11 §•

I tredje stycket av denna paragraf stadgas att under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som i 21 § avses — sjukdom som medför
rätt till sjukpenning •— hans sjukpenningförsäkring icke må ändras
förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i 29 § stadgas,
d. v. s. när den längsta tiden för uppbärande av sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utgår. Sedan i 31 § upptagits bestämmelser avseende
samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, bör
regeln ill § 3 st. kompletteras med en hänvisning till 31 §.

31 §.

Denna paragraf har helt omformulerats.

Den mellan sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
genomförda samordningen har kommit till uttryck genom bestämmelsen
i första stycket, enligt vilken sjukförsäkrad, som drabbas av skada
för vilken han är obligatoriskt försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
icke med anledning av skadan äger efter samordningstidens utgång
uppbära sjukhjälp från sjukförsäkringen. Bestämmelsen svarar mot 11 §
lagen om yrkesskadeförsäkring.

Andra stycket av paragrafen svarar mot 47 § yrkesskadeförsäkringslagen.

Beträffande innehållet i dessa två stycken hänvisas till vad som anförts
vid behandlingen av lagen om yrkesskadeförsäkring.

Naturligen bör en sjukförsäkrad, som — bortsett från yrkesskadeförsäkringslagen
— till följd av olycksfall eller sjukdom är berättigad till ersättning
jämlikt lag eller författning, icke samtidigt äga uppbära full ersättning
från sjukförsäkringen. Anledning synes ej föreligga att låta de samordningsregler,
som föreslagits för sjuk- och yrkesskadeförsäkringens del,
gälla även ifrågavarande specialförfattningar. Å andra sidan synes vederbörande
alltid böra vara tillförsäkrad att utfå den hjälp som sjukförsäkringen
erbjuder. I enlighet härmed har i tredje stycket föreskrivits, att vid
sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring eller enligt
särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför rätt
till ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp från sjukförsäkringen
endast skall utgivas i den mån sjukhjälpen överstiger vad som utgår
från annat håll.

De lagar, som här avses, är — förutom 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar — lagen den 5 juli
1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

samt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer. Bland hithörande förordningar märkes förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare in. fl., förordningen samma dag (nr 103) om
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl., förordningen den
28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under tjänstgöring i civilförsvaret, och militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261). Vidare finnes i detta hänseende ett antal kungörelser,
vartill kommer att Konungen i vissa fall förordnat, att sjukpenning eller
livränta skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande författningar.

38 §.

I denna paragraf har hänvisningen till 1916 års lag om försäkring för
olycksfall i arbete ersatts av en hänvisning till lagen om yrkesskadeförsäkring.

47 §.

Vid anmälan i lagrådet den 17 juni 1953 av det av riksdagen med anledning
av propositionen nr 178 antagna förslaget till lag om ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring yttrade lagrådet, att den av riksdagen i 47 §
första stycket andra punkten intagna, i och för sig icke nödvändiga hänvisningen
till andra stycket kunde giva anledning till den säkerligen icke
avsedda tolkningen av paragrafen, att inskränkningen enligt första stycket
tredje punkten i rätten att erhålla frivillig försäkring skulle gälla jämväl
försäkring enligt andra stycket. Härtill komme att även 48 § kunde anses
innefatta avsteg från reglerna i första stycket andra och tredje punkterna.
Med hänsyn till vad sålunda anmärkts torde det, då ändringar i lagen
ändock framdeles måste vidtagas, i samband därmed böra övervägas om
icke hänvisningen borde utgå.

Med anledning av vad lagrådet anfört har den ifrågavarande hänvisningen
uteslutits ur lagen.

107 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid behandlingen
av 51 § lagen om yrkesskadeförsäkring.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkringsavtal.

Andra stycket i 1 § av denna lag har jämkats så, att lagen ej äger tilllämpning
å försäkring, som meddelas av allmän sjukkassa, eller å avtal,
som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

261

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över
ifrågavarande inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Alf Björnelid.

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag
till

Lag

om yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men
må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,
som bildats för ändamålet och för vars förbindelser delägarna svara med
obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten
eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkringsrådet,
som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas
av Konungen med riksdagen.

Obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föranledes
av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I
fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom
vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

263

4 §•

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren.

5 §•

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller
därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom
skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse
hava uppkommit genom olycksfall.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med
arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,
anses ej såsom yrkesskada.

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och skadan,
såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren
i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i 6 § första stycket b) eller c).

8 §.

Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,
anses hava inträffat den dag skadan yppades.

9 §.

Har hushållsai''bete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete
i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet likställas
med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbete i hemmet ävensom inkomst
av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som
motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.
Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem
år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för
tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av efterlevandelivränta beräknas
till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,
med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträffande,
antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej
inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,
hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande
av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års
ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst
vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till
honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

om han ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall ock gälla därest den
försäkrade vid den senare tidpunkt, som enligt tredje stycket skall vara
avgörande för arbetsförtjänstens beräkning, skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning,
om skadan ej inträffat.

Därest försäkrad i anledning av tidigare skada åtnjöt pension, livränta
eller annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning
anses såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av efterlevandelivränta.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan
beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid
efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken
fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande
av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke beräknas till lägre
belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

10 §.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej
blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete
utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke. Var den skadade vid
skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller annat lyte, skall hänsyn
tagas jämväl härtill.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar
till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen
medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande
av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen
kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11 §.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar,
dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordnings -

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tid) äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad
därom är stadgat i nämnda lag.

12 §.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,
tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kostnader
härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen.
Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas
utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas
för annan lämplig vård.

13 §.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass
framgå av följande tabell:

Sj ukpenningklass nr	Den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår	Beloppet av hel sjukpenning
till kr.	men ej till kr.	för tid t. o. m. den månad under vilken den skadade fyller 67 år kr.	för tid därefter kr.
i		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
It	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre
nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 §
lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som
skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort
yrkesskada. För tid, under vilken livränta tillerkänts den skadade, må hel
sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre belopp
än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom
barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för
tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag.
Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat
barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen
om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhåll sskyldig
beträffande barnet och styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg
må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg
utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära
barntillägg för barnet.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

15 §.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning
utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat
utgå, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring
och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjuk vårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära
barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §
är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum
är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta
stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hempenning.

16 §.

Har olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,
utgives under tiden livränta till den skadade. Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekommande fall nedsatt
efter vad i tredje stycket sägs, (ersättningsunderlaget) samt utgår för
tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, med
belopp som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot
graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad
med en tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den
del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av
nedsättningen.

För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt
sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

269

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas
föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall
utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst livräntans eller livräntedelens
kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av
Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda
sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under
tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på
grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när
den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till
vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning.
Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som
den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.
Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och ettusenåttahundra kronor för år, om han
uppbär livränta.

18 §.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen
utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i
20—23 §§ sägs, för år beräknad efterlevandelivränta.

20 §.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift.
Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken
änkan fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en
fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda
efter vunnen hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre
hon enligt dom eller avtal var berättigad til! underhåll av den avlidne.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Med änka likställes ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock kvinna,
som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom
eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit
gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han
är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension
— annan än folkpension —- skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall
för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i
livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad.

Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger
denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar
bidraget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under
vilken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och
för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräkningsgrunder
livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda
andel av den årliga arbetsförtjänsten.

21 §.

Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå,
så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock
längst till den dag, barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

271

annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre
adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro
ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall
livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal,
som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn.

22 §.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga efterlevandelivräntor
överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna ersättningsunderlaget,
skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas
proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av ersättningsunderlaget;
dock skola livräntor till efterlevande, som avses i 20
och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande varom sägs i 22 §.

24 §.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan
orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

25 §.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

eller på grund av försäkring i annan försäkringsanslalt än som sägs i 1 §,
avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för
motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund
av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,
samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller
på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till
minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp
än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid
sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att motsvarande
lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om
understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger
arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits
från ersättningen enligt denna lag.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från
sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som
tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

26 §.

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ning, som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt
det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda bidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn eller lagen samma dag om bidrag till
änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen avdrag
göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning av pensionen
eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall utbetalas
till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som försäkrad
uppsåtligen åsamkat sig.

Ef ter levandelivränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen
bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen,
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må slcäligen
nedsättas, såframt försäkrad ådragit sig skada vid förövande av handling,
för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller,
sedan skada inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt
eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Efterlevandelivränta må skäligen nedsättas, såframt den efterlevande
annorledes än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken
straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av
grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till sådan livränta.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år,
beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i
fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår annan
ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket
ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det försäkringsinrättningen
meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning
av ersättningen vägras.

30 §.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst
land.

Anmälan om yrkesskada.

31 §.

Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den
arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans
inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller
tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara
utsatt för invei''kan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen
dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt
för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår arbetet,
må underrättelsen i stället lämnas till honom.

32 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

275

dades tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Utbetalning av ersättning in. in.

33 §.

Ersättning skall utbetalas av den försäkringsinrättning, i vilken den
skadade var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. Är fråga om
skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och
som yppats först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan
av den art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utbetalas av den
försäkringsinrättning, där den skadade senast var försäkrad medan han
var utsatt för dylik inverkan.

34 §.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande
för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas
eller indragas.

36 §.

Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men
må utbetalas i förskott för högst en månad.

Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknad
från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån
livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans
verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,
må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.

Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena
i denna paragraf utbetalas så snart det kan ske.

Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning
upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt
tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande
belopp.

Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.

37 §.

Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stället
lör sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen
åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i
naturaförmåner.

Försäkringsavgifter m. m.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för att tacka den risk, som försäkringen
avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett
belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

År arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig
att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes
försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan
lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär
det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer
säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten
uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.

278

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

41 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämmer
Konungen med riksdagen.

Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder
vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.

42 §.

Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av
kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.

Vissa särskilda bestämmelser.

43 §.

Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är
stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,
gälla följande.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen
omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkringspliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget,
skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

44 §.

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,
äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts,
till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare
hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;
samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den,
som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket,
för egen del.

46 §.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
eller tjänstgöring i civilförsvaret, ej heller äga tillämpning.

47 §.

I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som
följer av första stycket.

48 §.

I övrigt skall vad i denna lag, dock ej i 43 §, är stadgat om obligatorisk
försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället
avse försäkringstagaren.

Särskilda bestämmelser.

49 §.

Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan
verkan mot den ersättningsberättigade med mindre annat angives i lagen.

50 §.

Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för
gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberättigade
äger lyfta ersättningen.

51 §.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att gälda skadestånd i
anledning av skada, som avses i denna lag, skall från skadeståndet avräknas
vad den skadeståndsberättigade uppburit eller ägt uppbära från försäkringsinrättningen.

Har försälcringsinrättningen utgivit belopp, som enligt första stycket
skall avräknas från skadestånd, äger inrättningen, i den mån skadeståndet
förslår därtill, återkräva beloppet av den skadeståndsskyldige, såvida denne
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, där denna uppkommit
i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj
1929 om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej.

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

52 §.

På begäran av försäkringsihrättning eller försäkringsrådet må, till vidare
utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid allmän
underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran
äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att inställa sig
vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om förhöret
skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrådet
påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet bestämmer, och
eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret. Ersättningen skall
stanna å försäkringen. Uppkommer tvist mellan försäkringsinrättningar
angående veni som skall slutligt svara för ersättningen, skall tvisten på
yrkande av någon av inrättningarna avgöras av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej
meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

54 §.

55 §.

56 §.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

57 §.

Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där
ej å förseelsen straff är utsatt i allmänna strafflagen.

Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse
av målsäganden.

58 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av denna eller det andra landets
lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

59 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Lagens ikraftträdande m. m.

60 §.

Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för
ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järnvägs
drift arbetstagare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,
under förrättande därav dödas eller skadas.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättningsanspråk
på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i
första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersättningsanspråk,
som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 §
första stycket nya lagen, därest till följd av äldre bestämmelser rätten till
ersättning skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

62 §.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att It, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §•

Sjukkassa skall ------därav påkallas.

Ändring av-------ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående ------ — ■—

31 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives
ej vid sjukdom, för vilken försäkrad
är berättigad till ersättning
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller i anslutning
till nämnda lag meddelade bestämmelser
om tillämpning av densamma
å arbetare, som användas till
arbete för statens räkning, lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och
yrkes sjukdoms ersättning åt tvångsarbetare
m. fl., förordningen samma
dag (nr 103) om sådan ersättning
åt fångar in. fl., lagen om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer, förordningen den

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt denna lag, av skada, för vilken
han är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid, som infaller efter
utgången av den i 11 § sistnämnda
lag omförmälda samordningstiden,
sjukhjälp enligt denna lag ej utgivas
med anledning av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan
lag än lagen om yrkesskadeförsäk -

1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 april 19b0 (nr 213) om ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada
till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsåtgård, eller ock enligt
gällande föreskrifter om ersättning
i anledning av kroppsskada,
ddragen under militärtjänstgöring,
hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring
i civilförsvaret eller fullgörande av
tjänsteplikt.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tilliäggssjukpenning,
och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen
om försäkring för olycksfall i
arbete, å särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda
beräknade lönen ligga till grund
jämväl vid beräkningen av bidrag
som i denna paragraf sägs.

Angående debitering------

ring eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
medför rätt till ersättning, som bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag varom
sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives sjukhjälp enligt
denna lag endast i den mån sjukhjälpens
belopp överstiger vad som
i motsvarande hänseende utgår i sådan
ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsför säkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssjukpenning,
och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring, å
särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna
paragraf sägs.

— därom förordnar.

286

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)

Sjukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sådant tillägg må, där ej
annat följer av vad nedan i andra
stycket sägs, uppgå till högst så stort
belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget
motsvarar sjukpenningen i
den sjukpenningklass medlemmen
skulle hava tillhört, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst. Ej må dock
någon vara frivilligt försäkrad så,
att då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med
de förmåner den försäkrade äger
uppbära enligt den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen och den
lön eller ersättning, vartill han eljest
må vara berättigad under sjukdom,
för dag räknat uppgår till högre
belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru — — -

Försäkring för-----—

(Föreslagen lydelse:)

§•

Sj ukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sådant tillägg må uppgå till
högst så stort belopp, att sjukpenningen
jämte tillägget motsvarar
sjukpenningen i den sjukpenningklass
medlemmen skulle hava tillhört,
därest hela hans årsinkomst av
förvärvsarbete utgjort inkomst av
tjänst. Ej må dock någon vara frivilligt
försäkrad så, att då hel sjukpenning
utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner den
försäkrade äger uppbära enligt den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och den lön eller ersättning,
vartill han eljest må vara berättigad
under sjukdom, för dag räknat uppgår
till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst
av förvärvsarbete.

—■ --denna lag.

regått sjukperioden.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den
som framkallat sjukdom hos annan
eller eljest i anledning av sjukdomen
är pliktig att gälda skadestånd
tili försäkrad återkräva sina
utgifter för utgiven sjukhjälp.

Är någon på grund av vållande Är någon på grund av vållande
eller eljest pliktig att till försäkrad eller eljest pliktig att till försäkrad

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

287

(Föreslagen lydelse:)
gälda skadestånd i anledning av
sjukdomsfall, skall från skadeståndet
avräknas vad den försäkrade
uppburit eller ägt uppbära från allmän
sjukkassa.

Har allmän sjukkassa utgivit belopp,
som enligt första stycket skall
avräknas från skadestånd, äger kassan,
i den mån skadeståndet förslår
därtill, återkräva beloppet av den
skadeståndsskyldige, såvida denne
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vållat sjukdomen eller, där
denna uppkommit i följd av trafik
med motorfordon som avses i 2 §
lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag är
skyldig att utgiva skadestånd evad
han är vållande till sjukdomen
eller ej.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag —-----driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tilllämpning
å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av erkänd
sjukkassa eller av erkänd arbetslöshetskassa,
ej heller å avtal, som
slutes i enlighet med föreskrifterna
i lagen den 29 juni 1946 om frivillig
statlig pensionsförsäkring eller i
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete.

Å trafikförsäkring —-----

- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

289

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11
januari 1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 16 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 13 november 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Gunnar Engström.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

9 §.

Den avsedda innebörden i paragrafens fjärde stycke lärer vara, att den
årliga arbetsförtjänsten icke får bestämmas till lägre belopp än det, vartill
den skadades inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,
om man beträffande en var av tidsperioderna fram till 18 års ålder,
mellan 18 och 21 års ålder, mellan 21 och 25 års ålder samt från 25 års
ålder utgår från att yrkesutbildningen — förutsatt att den icke på grund
av sin egen beskaffenhet skolat sluta dessförinnan —• pågått ända till den
tidpunkt, som enligt föreskrifterna i paragrafen skall vara avgörande för
arbetsförtjänstens beräkning, men att den försäkrade, om skadan ej inträffat,
vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat
sig åt förvärvsarbete. För att detta skall klarare framgå, torde en jämkning
i fjärde styckets ordalydelse böra ske.

19-—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

13 §.

Med hänvisning till vad lagrådet nedan under 16 § anför får lagrådet förorda,
att — till vinnande av större tydlighet i fråga om innebörden av sista
punkten i 13 § — densamma får sådan lydelse, att stadgandet om visst
minimibelopp för sjukpenning jämte barntillägg kommer att avse tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må uppbäras.

16 §.

På sätt departementschefen anfört förekommer det, att ett av en yrkesskada
föranlett invaliditetstillstånd återgår till sjukdomstillstånd, som berättigar
till sjukpenning. I sådana fall skall uppenbarligen livränta, som
på grund av samma yrkesskada tillerkänts den skadade, icke utgå under
sjukdomstiden. Det sagda torde gälla även om undantagsvis halv sjukpenning
skall utgå. Det synes lämpligt att i denna paragraf giva en uttrycklig
regel för berörda fall. En sådan kunde upptagas i en i paragrafens första
stycke inskjuten ny andra punkt av ungefärligt innehåll, att medför samma
olycksfall eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall
utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

Vidare förordas att, till undvikande av en viss oegentlighet i avfattningen
av paragrafens sista stycke, de däri förekommande orden »livräntans eller
livräntedelens» ersättas med »de utbytta livräntebeloppens».

20 §.

Till bestämmelsen i första stycket av denna paragraf, att änka efter försäkrad,
som avlidit till följd av yrkesskada, äger uppbära livränta, så länge
hon lever ogift, ansluta sig stadganden i andra stycket, enligt vilka med
änka likställes ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den
avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock kvinna, som var
trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller
var havande med barn till honom. Sistnämnda stadganden inge betänkligheter
ur olika synpunkter.

Departementschefen har framhållit, att principen att med äkta makar
likställa man och kvinna, som sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden,
icke är ny inom svensk sociallagstiftning, i det att den redan
kommit till uttryck i 13 § (numera 12 §) folkpensioneringslagen. Erinras
må dock, att enligt detta lagrum principen icke får tillämpas med mindre
särskilda skäl föreligga, medan enligt det remitterade förslaget varje motsvarande
inskränkning saknas, ävensom att föreskriften i folkpensioneringslagen
kan verka både till nackdel och till fördel för de sammanlevande,
under det att här principen enbart skulle innebära en fördel för dem.
Genom den föreslagna bestämmelsen skulle tagas ännu ett — och ett ganska
stort — steg framåt mot dylika förbindelsers accepterande i vad avser sociala

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

förmåner. Kontrahenterna i dessa förbindelser intaga i fråga om skyldigheter
gent emot det allmänna — särskilt på beskattningsrättens område
men även eljest, se t. ex. 3 § fattigvårdslagen — en mer gynnad ställning
än äkta makar, och varje ytterligare förmån som beredes dem torde vara
ägnad att öka antalet dylika förbindelser. En sådan utveckling kan ur
skilda synpunkter, även skattepolitiska, icke anses önskvärd.

Den ledande principen för reglerna om rätt till livränta efter en anhörig
har av departementschefen angivits böra vara, att sådana personer, som
enligt vad erfarenheten visar mera regelmässigt äro för sin försörjning
beroende av en viss anhörig, tillerkännas livräntor efter honom utan prövning
av behovet i det enskilda fallet. Nu förhåller det sig antagligen så,
att i äktenskapsliknande förbindelser båda kontrahenterna — i större utsträckning
än när det gäller äktenskap — äro förvärvsarbetande och således
icke i högre grad för sin försörjning beroende av varandra; i varje
fall torde detta gälla när förbindelserna äro barnlösa. Att kontrahenterna
icke gifta sig beror ju ofta på att de önska undgå sambeskattning. När
barn födas i sådana förbindelser och kvinnan i anledning därav slutar förvärvsarbetet
för att helt ägna sig åt skötseln av hemmet, lära förbindelserna
ej sällan legaliseras genom vigsel, detta jämväl av hänsyn till barnen. Det
synes alltså finnas fog för antagandet, att även enligt nyssnämnda princip
de fria förbindelserna icke böra likställas med verkliga äktenskap.

För att över huvud i förevarande sammanhang räkna med här avsedda
fria förbindelser synes en förutsättning böra vara, att båda kontrahenterna
äro ogifta. Att tillerkänna en kvinna, som sammanlevt med en man medan
dennes äktenskap med annan kvinna ännu bestod, livränta efter honom
synes icke böra komma i fråga. Konkurrens mellan henne och änkan beträffande
rätten till livränta kunde under vissa omständigheter te sig synnerligen
stötande.

Två trolovade, som icke sedan avsevärd tid sammanleva under äktenskapsliknande
förhållanden, torde sällan kunna sägas vara för sin försörjning
beroende av varandra. Och detta gäller väl även om kvinnan har
eller väntar barn med sin fästman. I regel är hon eller har hon nyligen
varit förvärvsarbetande. Om fästmannen dör genom yrkesskada, skall
barnet enligt 21 § i det remitterade förslaget äga uppbära livränta. Förslaget
att låta även fästmön, så länge hon lever ogift och således måhända
under hela sin livstid, åtnjuta livränta synes, såsom socialvårdskommittén
framhållit, föra alltför långt. Hon bör i vanliga fall utan större svårigheter
kunna fortsätta eller återupptaga sitt förvärvsarbete.

I sådana förbindelser varom nu är fråga äger kvinnan för närvarande
icke i något fall rätt till skadestånd, därest mannen genom annans förvållande
blivit dödad. Visserligen är det ingalunda uteslutet att en ändring
härutinnan framdeles kan komma till stånd, men det synes knappast sannolikt
att, om så sker, kvinnan tillerkännes ovillkorlig rätt till en ekonomisk

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

prestation. Även detta förhållande torde utgöra skäl för att icke inom
yrkesskadeförsäkringen utvidga kretsen av livräntetagare till att generellt
omfatta dessa kvinnor. Man synes ej böra sträcka sig längre än att tillerkänna
sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter vad
som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livräntan bör givetvis
utgå endast så länge kvinnan lever ogift och aldrig med högre belopp
än när det gäller livränta till änka.

Bestämmelserna om livränta i dessa fall synas, om lagrådets förslag godtages,
lämpligen böra upptagas efter föreskrifterna om livränta till änkling,
till vilka de i viss mån ansluta sig.

Lagrådet hemställer förty, att andra stycket i det remitterade förslaget
får utgå ävensom att efter det föreslagna tredje stycket inskjutes ett nytt
tredje stycke av innehåll att var den avlidne ogift men sammanlevde han
sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden med ogift
kvinna och kommer hon genom dödsfallet att sakna erforderligt underhåll,
äger hon uppbära livränta efter samma grunder som i andra stycket stadgas
i fråga om livränta till änkling samt att vad sålunda sagts ock skall under
sistnämnda förutsättning gälla kvinna, som var trolovad med den avlidne
och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till
honom.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta till efterlevande i
viss utsträckning likställer sammanboendet utan vigsel med äktenskap,
synes det ligga nära till hands att giva detta samma verkan som nytt giftermål
också beträffande livräntans upphörande. En regel härom torde visserligen
icke kunna få någon större praktisk betydelse, då den nya förbindelsen
väl i allmänhet torde vara okänd för försäkringsinrättningen och i allt
tall betydande bevissvårigheter kunna antagas uppkomma. Å andra sidan
kunde frånvaron av en dylik bestämmelse understundom innebära ett
motiv för kontrahenterna att icke genom vigsel legalisera förbindelsen. Lagrådet
vill därför förorda ett stadgande av antydda innebörd, vilket kunde
upptagas i förevarande paragraf i ett nytt fjärde stycke och få innehålla,
att rätten till livränta enligt första eller tredje stycket upphör, därest den
etterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever
med annan.

46 §.

Den frivilliga försäkringen bör tydligen icke kunna omfatta skador, som
orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig. Begränsningen
— som i fråga om den obligatoriska försäkringen kommit till uttryck
genom stadgande i 6 § —- synes vara av den vikt att den bör upptagas i
lagen, lämpligen genom ett tillägg till förevarande paragraf, som i så fall
torde få i viss mån omredigeras.

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

51 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall, om någon på grund av vållande
eller eljest är pliktig att gälda skadestånd i anledning av skada, som
avses i förevarande lag, från skadeståndet avräknas vad den skadeståndsberättigade
uppburit eller ägt uppbära från försäkringsinrättningen. Enligt
vad av remissprotokollet framgår är det åsyftat, att avräkning skall ske
med hela detta belopp även då den skadade själv medverkat till skadan och
domstol i anledning därav jämkar skadeståndet. I olikhet mot vad som
är praxis vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i 12 § första stycket
olycksfallsförsäkringslagen skall således avräkningen icke avse allenast
ett belopp, som svarar mot graden av den skadeståndsskyldiges vållande.
Enligt vad departementschefen anför står den förordade regeln i överensstämmelse
med vad som finge anses gälla enligt 107 § andra stycket sjukförsäkringslagen.

Att en regel om avdrag för försäkringsbelopp infördes i sistnämnda lag
sammanhängde med det i 107 § första stycket införda förbudet mot regressrätt
för sjukkassa mot den som framkallat sjukdom hos annan eller eljest
i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad.
Vid remissen till lagrådet av förslaget till sjukförsäkringslag yttrade nämligen
föredragande departementschefen, efter att ha förordat ett dylikt förbud,
att det dock vid en försäkring, som till sin karaktär vore obligatorisk,
torde vara naturligt att försäkrad, som uppburit ersättning från sin sjukkassa,
icke skulle äga att därjämte till fullo utkräva skadestånd av skadevållaren
och därigenom erhålla ersättning två gånger. Frågan om avdragets
storlek vid fall av jämkat skadestånd på grund av medverkan till
skadan från den skadelidandes sida berördes ej särskilt.

Då i förevarande lagstiftningsärende till behandling upptages den med
avräkningsförfarandet sammanhängande frågan om regressrätten i hela
dess vidd jämväl beträffande sjukförsäkringen, synes det lagrådet naturligt,
att man icke vidkommande avräkningsregeln finner sig bunden av den
vid sjukförsäkringslagens tillkomst intagna ståndpunkten utan nu omprövar
frågan även för sjukförsäkringslagens del.

Anledningen till att man, när denna lag antogs, frångick den förut antydda,
vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen godtagna principen
kan, som framgår av vad ovan anförts, icke angivas. Till stöd för att nu
följa samma linje som då åberopar departementschefen, förutom överensstämmelsen
med sjukförsäkringslagen, allenast att dennas regler synas
ägnade att underlätta tillämpningen av de regressregler det remitterade
förslaget innehåller. Detta skäl torde icke kunna anses tillräckligt bärkraftigt
för att, till den skadades nackdel, föranleda avvikelse från vad hittills
ansetts rimligt och riktigt. Lagrådet avstyrker förty den föreslagna
ändringen. För att i lagtexten utmärka den innebörd av avräkningsregeln,
som lagrådet förordar, föreslår lagrådet en omredigering av 51 § första

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stycket till närmare överensstämmelse med 12 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen;
detta skulle föranleda någon jämkning även i andra stycket
av 51 §. Godtages lagrådets förslag härutinnan, bör 107 § sjukförsäkringslagen
ändras på motsvarande sätt.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

107 §.

Lagrådet åberopar vad lagrådet under 51 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring
anfört.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkringsavtal.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

295

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 11 januari
1954 avgivna utlåtande över de den 13 november 1953 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 9, 13 och 16 §§ i det remitterade
förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring har dessa paragrafer
i förtydligande syfte jämkats i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit.

Lagrådet har funnit de i 20 § andra stycket av det remitterade förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring upptagna stadgandena •— enligt vilka
ogift kvinna, som sedan avsevärd tid under äktenskapslilcnande förhållanden
sammanlevde med en genom yrkesskada avliden man, ävensom kvinna,
som var trolovad med en dylik man och som hade eller haft barn med
honom eller var havande med barn till honom, skall ha samma ovillkorliga
rätt till livränta som änka — inge betänkligheter ur olika synpunkter.
Enligt lagrådets mening borde man inte sträcka sig längre än till att tillerkänna
sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter
vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lagrådet har
alltså inte ställt sig avvisande mot att ifrågavarande grupp av kvinnor
hänföres till de livränteberättigades krets men ansett att livränta bör tillerkännas
dem efter prövning av behovet i varje särskilt fall d. v. s. efter
samma grunder, som enligt förslaget skall tillämpas i fråga om livränta
till änkling.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag såsom önskvärt, att inom yrkes -

296

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 60.

skadeförsäkringen rätten till ersättning så långt det vore möjligt anknötes
till rent faktiska förhållanden, som kunde klarläggas utan större svårigheter,
och inte gjordes beroende av en så pass svårbedömd faktor som
vederbörandes behov. Emellertid fann jag det inte rimligt att helt bortse
från behovs- och skälighetssynpunkten i det enskilda fallet, enär följden
härav skulle bli att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall
berördes av en anhörigs död, finge antingen tillerkännas en villkorslös
livränta efter honom eller också helt undantagas från livränterätten.
Jag ansåg därför, att den ledande principen borde vara, att sådana
personer, som enligt vad erfarenheten visade mera regelmässigt vore för
sin försörjning beroende av en viss anhörig, borde tillerkännas livräntor
efter honom utan prövning av behovet i det enskilda fallet, men att det
dessutom borde finnas möjlighet att efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall utge livräntor även till vissa andra grupper av anhöriga.
Med utgångspunkt härifrån föreslog jag bl. a. att änkorna, vilka
enligt min mening i det överväldigande flertalet fall har behov av understöd
vid mannens död, borde tillerkännas en villkorslös rätt till livränta
under det att änklingarna, vilkas försörjning enligt min åsikt endast mera
sällan påverkas av hustruns död, borde få rätt till livränta endast efter
prövning av behovet i det särskilda fallet. Förslaget stod i denna del i
överensstämmelse med vad som nu gäller och vad som förordats av socialvårdskommittén.

Vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag framkom
delade meningar, huruvida och i så fall under vilka förutsättningar livränterätt
borde tillerkännas kvinna, som sammanlevat med den avlidne
under äktenskapsliknande förhållanden. Bland annat påyrkades i ett par
yttranden, att livränta i dylikt fall skulle utgå endast efter behovsprövning.
För egen del fann jag det bäst överensstämma med den nyss angivna huvudprincipen,
att behovsprövning icke föreskrevs för ifrågavarande kvinnor
och att de alltså i livräntehänseende likställdes med änkor. Jag utgick härvid
från, att en ogift kvinna, som en avsevärd tid sammanlever med en
man under äktenskapsliknande förhållanden, i de allra flesta fallen är
beroende av mannens arbetsinkomst och således i behov av understöd om
han dör. Vad lagrådet anfört ger mig inte anledning att frångå denna
uppfattning.

Vad särskilt angår trolovningsfallen vill jag erinra om att livränta enligt
det remitterade förslaget skall utgå endast under förutsättning att kvinnan
haft eller har barn med den avlidne eller var havande med barn till honom.
Om denna förutsättning är uppfylld och mannen skulle avlida i yrkesskada
innan kontrahenterna hunnit fullfölja sin avsikt att ingå äktenskap,
synes det mig rimligt att kvinnan i fråga om rätten till livränta likställes
med änka. Detta gäller särskilt i de med all sannolikhet relativt vanliga
fall, där de trolovade sammanlevde vid tiden för mannens död men sam -

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

manlevnaden ännu inte hunnit antaga den karaktär av varaktighet som
eljest enligt förslaget skall krävas för rätt till livränta.

På grund av det anförda har jag ej funnit anledning att föreslå någon
ändring i det remitterade förslaget i de hänseenden som nu berörts. Däremot
har jag med anledning av vad lagrådet anfört därom att livränterätt
ej bör föreligga för kvinna, som sammanlevat med en man medan dennes
äktenskap med annan kvinna ännu bestod, ansett 20 § andra stycket i det
remitterade förslaget böra omredigeras så, att som förutsättning för livränterätt
uppställes att icke blott kvinnan utan även mannen var ogift.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta i viss utsträckning
med äktenskap likställer samboende utan vigsel, ligger det, såsom lagrådet
anfört, nära till hands att giva samboendet samma verkan också beträffande
livräntans upphörande. Att en regel av denna innebörd icke
upptagits i det remitterade förslaget beror på att jag ansåg, att en dylik
regel skulle bli av ringa värde ur praktisk synpunkt. Även lagrådet har
funnit, att en sådan regel icke skulle få någon större praktisk betydelse,
men lagrådet har likväl förordat ett stadgande av antydda innebörd och
som skäl härför åberopat, att frånvaron av en dylik bestämmelse understundom
kunde innebära ett motiv för kontrahenterna att icke genom
vigsel legalisera förbindelsen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört har
jag funnit 20 § böra kompletteras med ett nytt tredje stycke, enligt vilket
rätten till livränta enligt första eller andra stycket — d. v. s. livränta till
änka och därmed likställd kvinna — upphör, därest den efterlevande
avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever med
annan.

I överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit har 46 § tillförts ett
stadgande av innehåll, att den frivilliga försäkringen ej må avse skador,
som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid behandlingen av 51 § förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring vill jag framhålla följande. Avräkningsregeln
i paragrafens första stycke överensstämmer med vad som år 1947
lagfästes för den obligatoriska sjukförsäkringens vidkommande, men avviker
— på sätt framgår av lagrådets utlåtande och mitt anförande vid
remissen till lagrådet — från motsvarande stadgande i 12 § första stycket
ÖL, sådant detta tolkats i praxis. När det gällde att söka åstadkomma en
av samordningen betingad enhetlig reglering av hithörande frågor, föreföll
det mig mest naturligt att välja sjukförsäkringslagens avdragssystem,
framför allt därför att det överväldigande flertalet yrkesskador efter samordningens
genomförande helt skulle komma att regleras av sjukkassorna
men också därför att SFL:s regler syntes ägnade att underlätta tillämpningen
av de regressregler förslaget innehåller. Emellertid har lagrådet
ansett, att man icke, till den skadades nackdel, bör avvika från vad hittills
ansetts rimligt och riktigt inom olycksfallsförsäkringen. Frågan vilket av20
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

dragssystem som bör väljas berör icke direkt försäkringen utan är närmast
ett skadeståndsrättsligt spörsmål. Jag har redan vid remissen till lagrådet
uttalat, att den av mig förordade regleringen var att anse som ett provisorium
i avbidan på det resultat, vartill den pågående utredningen rörande
skadeståndsrättens framtida gestaltning kunde komma. Med hänsyn till
dessa omständigheter vill jag inte motsätta mig att den nuvarande avräkningsmetoden
inom olycksfallsförsäkringen bibehålies inom den nya yrkesskadeförsäkringen
och att som följd härav samma metod kommer till
användning inom den allmänna sjukförsäkringen. 51 § första stycket förslaget
till yrkesskadeförsäkringslag har därför omredigerats till närmare
överensstämmelse med 12 § första stycket ÖL. I samband härmed
har även 51 § andra stycket av förslaget något jämkats. Motsvarande ändringar
har företagits i 107 § förslaget till ändring i sjukförsäkringslagen.

Utöver vad nu sagts har vissa redaktionella jämkningar företagits i förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag, att jag efter erhållet bemyndigande
tillkallat en utredningsman för att utreda frågan om yrkesskadeförsäkringens
administration in. m. men att resultatet av utredningen ännu
ej förelåg. Numera har — såsom framgår av årets statsverksproposition
femte huvudtiteln s. 182—183 — utredningsmannen avgivit ett betänkande
i ämnet. Remissbehandlingen av betänkandet är ännu ej avslutad, och det
är därför inte möjligt att nu taga ståndpunkt till de i betänkandet berörda
problemen. Såsom jag framhållit vid lagrådsremissen kan emellertid den
nya organisation, som för yrkesskadeförsäkringens vidkommande kan bli
resultatet av utredningsmannens arbete, icke genomföras redan i samband
med lagens ikraftträdande.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga förenämnda
förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19A7 (nr i) om allmän
sjukförsäkring och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM S4
810701

Ur protokollet:
Alf Björnelid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 299

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Förslag till lag om yrkesskadeförsäkring ............................ 4

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring............................................ 26

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal .......................................... 30

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 november 1953 ...................... 31

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen.... 31

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag............ 34

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.................. 35

1953 års beslut rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
............................................ 38

Departementschefen ............................................ 40

Tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen .......................... 43

Gällande bestämmelser........................................ 43

Socialvårdskommitténs förslag .................................. 44

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 49

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 54

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag................ 56

Departementschefen .......................................... 58

Försäkringsskyddets omfattning .................................. 63

Gällande bestämmelser........................................ 63

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 65

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 82

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 96

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag................ 100

Departementschefen .......................................... 105

Den årliga arbetsförtjänstens beräkning ............................ 120

Gällande bestämmelser ........................................ 120

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 121

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 126

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 130

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag .............. 130

Departementschefen .......................................... 131

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning........................ 136

Gällande bestämmelser........................................ 136

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 138

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 142

Departementschefen .......................................... 146

Ersättning vid invaliditet........................................ 152

Gällande bestämmelser........................................ 152

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 153

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sid.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 153

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 155

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag .............. 155

Departementspromemoria i ärendet.............................. 156

Yttrandena över departementspromemorian........................ 162

Departementschefen .......................................... 168

Efterlevandelivräntor .......................................... 176

Gällande bestämmelser........................................ 176

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 178

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 185

Departementschefen .......................................... 195

Frivillig försäkring..................... 207

Gällande bestämmelser........................................ 207

Socialvårdskommitténs förslag .................................. 208

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 209

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 211

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag................ 213

Departementschefen ................. 216

Specialmotivering .............................................. 221

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring ........................ 222

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring .... 259
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkringsavtal
.................................................... 260

Departementschefens hemställan .................................. 261

De till lagrådet remitterade lagförslagen............................ 262

Utdrag av lagrådets protokoll den 11 januari 1954........................ 289

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 januari 1954 ...................... 295