Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1953 vid
dess trettiosjätte sammanträde fattade beslut; given
Stockholms slott den 4 januari 1954.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte sammanträde
fattade beslut.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 antagna
rekommendationer och akt, nämligen rekommendationen (nr 96) angående
minimiålder för tillträde till arbete under jord i kolgruvor, rekommendationen
(nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen samt akten
av år 1953 angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens
stadga. Rekommendationerna anses icke böra föranleda åtgärd från svensk
sida, medan däremot ratificering av akten tillstyrkes.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 54.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen
— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel
19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess
dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet
resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras
av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,
avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan
den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.
då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande
av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare
skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om
de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,
samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss
konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör
avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende
å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens
bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,
administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

3

givande tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen
av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer
med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar
i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande
eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två
officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen
konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas
Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettiosjätte sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 4—den 25 juni 1953. I sammanträdet deltog representanter
för 58 medlemsstater, av vilka ett 50-tal sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Semester (första behandling).

V. Skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen (andra behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 27 mars och den 22 maj 1953 hade att deltaga i
konferensen från svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck
och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter byråchefen
i arbetarskyddsstyrelsen Lars André och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet
Sten-Eric Heinrici, de båda sistnämnda tillika ersättare för regeringsombuden,
samt byråchefen i socialstyrelsen Göta Rosén;

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom
experter sekreteraren i samma organisation Otto Westling, lönestatistikern däri
Nils Ericsson samt förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld;
samt

såsom arbetsgioarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström
samt såsom experter verkställande direktören i samma förening Bertil Kugelberg
med direktören däri Tore Browaldh såsom ersättare samt dåvarande direktörsassistenterna
i föreningen Curt-Steffan Giesecke och Gunnar Lindström.

Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda delegationen.
Backlund avled den 13 juni 1953.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

VI. Minimiålder för tillträde till arbete under jord i kolgruvor.

VII. Arbets- och socialdepartementens organisation och verksamhet i de
olika länderna (allmän diskussion).

VIII. Ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga avseende utökning
av antalet ledamöter i Internationella arbetsbyråns styrelse m. m.

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1954; budgeten
fastställdes till 6 556 887 U. S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna
V, VI och VIII på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel
19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
nämligen

1) Rekommendation (nr 96) angående minimiålder för tillträde till arbete
under jord i kolgruvor;

2) Rekommendation (nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen; 3)

Akt av år 1953 angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens
stadga.

Texterna till rekommendationerna och akten torde få såsom bilagor (Bilaga
A—C) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga D) lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet
antagna resolutioner.

Rekommendation (nr 96) angående minimiålder för tillträde till
arbete under jord i kolgruvor.

Frågan om reglering av minderårigas sysselsättning under jord i kolgruvor
hade av arbetsbyråns styrelse uppförts på dagordningen för arbetskonferensens
35 :e sammanträde år 1952 för allmän diskussion, varvid förutsatts
att, därest konferensen skulle komma att fatta beslut om utarbetandet
av internationella regler i ämnet, denna allmänna diskussion skulle
anses såsom en första behandling och att ämnet skulle slutbehandlas år
1953.

Vid 1952 års konferens antogs i denna fråga en resolution, som innehöll
vissa normer rörande minimiålder, yrkesvägledning, yrkesutbildning, läkarundersökning,
nattarbete, vilopauser, semester och yrkesinspektion. I en
annan resolution beslöt konferensen för slutlig behandling vid 1953 års konferens
upptaga frågan om minimiålder för tillträde till arbete under jord i
kolgruvor. Med anledning härav hade arbetsbyrån efter vederbörlig konsultation
av medlemsstaternas regeringar framlagt en rapport, som utmynnade
i ett förslag till rekommendation i sistnämnda ämne. Detta förslag togs till
utgångspunkt för handläggningen inom det för ärendet tillsatta utskottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

5

Inom utskottet vann arbetsbyråns förslag gillande av arbetsgivargruppen,
medan arbetargruppen hävdade, att regleringen borde ske i form av en konvention.
Arbetargruppen ansåg nämligen tiden vara inne att bindande fastslå,
att minderåriga under 16 år icke fick sysselsättas i kolgruvor under
jord. Regeringsombuden företrädde delade uppfattningar. Slutligen uppnåddes
emellertid inom utskottet enhällighet för ett förslag till rekommendation.

Vid behandlingen i konferensens plenum antogs rekommendationen med
183 röster mot 0; en delegat nedlade sin röst. Samtliga svenska ombud röstade
för rekommendationen.

Den antagna rekommendationen (Bilaga A) fastslår, att minderåriga under
16 år icke bör sysselsättas under jord i kolgruvor. Minderåriga, som
uppnått 16 men icke 18 år, må användas till sådant arbete allenast i utbildningssyfte
och under tillförlitlig tillsyn av personer med teknisk och praktisk
erfarenhet av arbetet eller på villkor beträffande arbetsplats och åtgärder
för hälso- och säkerhetstilisyn, som fastställes av vederbörande myndighet
efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.

Över rekommendationen har arbetarskydds styrelsen, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen och delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet yttrat sig.

Arbetarskgddsstgrelsen hänvisar i sitt yttrande till 25 § arbetarskyddslagen,
vari stadgas att minderårig —- d. v. s. den som ej fyllt 18 år — ej
får användas till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å
annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, med rätt dock för
arbetarskyddsstyrelsen att, när särskilda skäl föreligger, beträffande yngling,
som fyllt 16 år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god hälsa
och kroppsutveckling, medgiva undantag härifrån. Sådant undantag hade,
fortsätter styrelsen, medgivits endast i ett fåtal fall, bl. a. för yrkesutbildning
vid Höganäs-Billesholms aktiebolags kolgruvor. Medgivandena hade i
vissa fall varit förenade med särskilda villkor angående övervakning av den
minderåriges arbete eller särskilt moment däri. Samråd med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer skedde genom att framställningar
om undantag remitterades till vederbörande organisationer eller genom att
viktigare hithörande ärenden handlades såsom partsärenden enligt 17—20 §§
av instruktionen för styrelsen. Enligt styrelsens uppfattning täcktes rekommendationen
av de svenska bestämmelserna.

Landsorganisationen åberopar tidigare till delegationen avgivna yttranden
i ämnet, vari organisationen i huvudsak anfört följande.

Enligt punkt 1 i rekommendationen skulle ovillkorligt förbud gälla mot
att i under jordsarbete i kolgruvor använda minderåriga under 16 år. Denna
punkt överensstämde i sak med svenska arbetarskyddslagens motsvarande
bestämmelse i 25 §. Den som fyllt 16 men ej 18 år kunde enligt svenska lagen
användas till under jordsarbete endast efter dispens av arbetarskyddsstyrelsen.
Rekommendationen uppställde här två undantag: 16—17-åringar
skulle kunna anställas på villkor som fastställts av vederbörandes tillsyns -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

myndighet. Det senare undantaget syntes i sak motsvara den svenska dispensregeln.
Vad åter anginge fall av yrkesutbildning syntes undantag ej heller
här böra medgivas, med mindre dispens meddelades; det kunde icke anses
vara nog med krav på »tillfredsställande kontroll». Uppställdes emellertid
i detta fall villkor om dispens förlorade undantaget i fråga självständig
betydelse. Det vore tydligt, att bestämmelsen om minimiålder lätteligen skulle
kunna göras illusorisk, därest 16—17-åringar skulle kunna anställas utan
föregående dispens under åberopande endast av deras intresse av yrkesutbildning.

Under hänvisning till det anförda finner Landsorganisationen, att rekommendationen
icke påkallar några åtgärder från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om att enligt rekommendationen
personer mellan 16 och 18 år borde sysselsättas med arbete i kolgruvor,
endast när det gällde utbildning eller i fråga oan särskilt angivna arbetsplatser
eller uppgifter. På denna punkt förelåge icke full överensstämmelse mellan
svensk lagstiftning och rekommendationen. Hinder mötte dock icke för
arbetarskyddsstyrelsen att vid sin bedömning, huruvida dispens i ett visst
fall borde lämnas eller ej, taga hänsyn till de faktorer, som särskilt nämndes
i rekommendationen. Under sådana förhållanden vore någon ändring av
den svenska lagstiftningen på grund av rekommendationen icke påkallad.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har under
hänvisning till de avgivna yttrandena hemställt, att rekommendationen icke
måtte föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Departementschefen.

Med hänsyn till att de i vårt land nu gällande reglerna på detta område
måste anses tillgodose vad som åsyftas med ifrågavarande rekommendation
finner jag, i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, anledning icke föreligga för Sveriges del att vidtaga några åtgärder
med anledning av rekommendationen.

Rekommendation (nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa

på arbetsplatsen.

Sedan denna fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens
35 :e sammanträde år 1952, varvid till grund för diskussionen lädes
de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater —
bland dem Sverige — å ett av arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade
ärendet uppförts på dagordningen för 1953 års konferenssammanträde för
slutlig behandling.

Inför konferensens vederbörande utskott framlade arbetsbyrån, efter sedvanlig
konsultation av medlemsstaterna, förslag avseende dels en rekommendation,
dels två konventioner med föreskrifter den ena angående läkarundersökning,
den andra angående anmälan av yrkessjukdomar.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Spörsmålet huruvida den internationella regleringen skulle uppnås genom
en rekommendation eller i konventionsform gav anledning till ett ingående
meningsutbyte, därvid åsikterna var starkt delade. Vid anställd omröstning
segrade den förra ståndpunkten med 165 röster mot 163; 8 röster nedlades.

Vid den detaljerade genomgången av den föreliggande texten framkom
åtskilliga ändringsyrkanden, vilka emellertid endast i begränsad omfattning
vann utskottets förord. Sålunda beslöts på förslag av olika regeringsombud
bl. a. att anvisningar skulle meddelas angående tillhandahållande av
omklädningsrum och rum för intagande av medförd kost. Likaledes tillfogades
en anvisning om arbetsgivares skyldighet att vidtaga åtgärder för
förvaring av skyddskläder på sådant sätt, att inverkan av farliga ämnen
förhindras.

I fråga om läkarundersökning beslöt utskottet att förorda den jämkningen,
att den undersökande läkaren icke behövde vara godkänd av vederbörande
myndighet; däremot fastslogs, att läkaren, såvitt möjligt, borde besitta
yrkesmedicinsk skolning.

Vidare förordade utskottet ett tillägg till förslaget av innebörd, att anordningar
för tillhandahållande av en första hjälp vid sjukdom eller olycksfall
skulle tillhandahållas å arbetsplatsen.

Vid ärendets behandling i konferensens plenum gjorde sig skilda meningar
gällande särskilt i fråga om regleringens form. Härvid framlades av arbetargruppen
ett utformat förslag till konvention, vilket i allt väsentligt anslöt
sig till utskottets rekommendationstext. Arbetsgivargruppen fasthöll däremot
vid rekommendationsformen. Vid anställd omröstning avvisades konventionsförslaget
med 91 röster mot 78; 12 ombud avstod från att rösta.
Sveriges regerings- och arbetarombud biträdde arbetargruppens yrkande om
en konvention, medan arbetsgivarombudet röstade för utskottets rekommendationsförslag.

Vid den slutliga omröstningen godkändes rekommendationen enhälligt med
194 röster.

I den antagna rekommendationen (Bilaga B) fastslås till en början, att
den nationella lagstiftningen bör föreskriva åtgärder för att förebygga, minska
eller avlägsna hälsorisker på arbetsplatserna. Alla ändamålsenliga åtgärder
i detta syfte bör vidtagas av arbetsgivarna, framför allt för att arbetslokalerna
skall hållas snygga och rymliga, lämpligt belysta och väl ventilerade.
Föreskrifter påkallas vidare beträffande lämpliga sanitära anordningar
i skilda avseenden, tillhandahållandet av omklädningsrum samt vid
behov utspisningsmöjligheter o. d. I syfte att förebygga, minska eller undanröja
hälsorisker anvisas en råd åtgärder, t. ex. att ersätta farliga ämnen
eller tekniska förfaranden med oskadliga eller mindre farliga, att för farliga
arbetsprocesser tillhandahålla avskilda lokaler, i vilka endast ett mindre
antal arbetare sysselsättes, och slutna apparater för att förhindra omedelbar
kontakt med farliga ämnen, att genom mekaniska ventilationsanordningar
avlägsna farliga gaser samt att tillhandahålla effektiva skyddskläder
och skyddsutrustning åt de arbetare, som är nödsakade att hantera farliga

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

ämnen, ävensom att rengöra och förvara dylik utrustning på ett ändamålsenligt
sätt.

Det uttalas vidare, alt arbetstagarna bör upplysas om nödvändigheten att
iakttaga meddelade skyddsföreskrifter och utnyttja tillgänglig skyddsutrustning
samt om skyldigheten att medverka vid åtgärderna i fråga. Tillika inskärpes
vikten av att samråd ordnas med arbetarna i frågor, som avser åtgärder
på området.

I fortsättningen utsäger rekommendationen, att luften i arbetslokaler, där
farliga eller skadliga ämnen behandlas, bör undersökas tid efter annan i
syfte att utröna att giftiga eller retande gaser icke förekommer i skadlig
koncentration, tillgängliga uppgifter om toleransen i sagda avseende bör
genom vederbörande myndighets försorg offentliggöras. Likaledes bör vederböiande
myndighet ha att meddela anvisningar rörande de förhållanden,
då dylika undersökningar bör utföras, samt angående de metoder, som därvid
bör anlitas. Tillsynen över undersökningarna eller utförandet av desamma
bör anförtros kvalificerad personal, då så är lämpligt medicinskt utbildad
personal med erfarenhet på yrkeshygienens område.

Slutligen inskärpes, att tillsynsmyndigheten med anlitande av alla tillgängliga
medel bör fästa arbetsgivarnas och arbetarnas uppmärksamhet å
de särskilda risker, som arbetarna löper, och sättet att undgå desamma.
Häi vid bör samarbete åvägabringas mellan arbetsinspektionen och andra
tillsynsorgan samt partsorganisationerna.

I en andra avdelning lämnar rekommendationen anvisningar rörade läkarundersökningar
och läkarbesiktningar, i vilket avseende nationella föreskrifter
anses böia meddelas rörande undersökning och besiktning av arbetare i
sysselsättningar med speciella hälsorisker.

Såsom allmänna villkor för arbete inom yrken med särskilda hälsorisker
angives läkarundersökning antingen omedelbart före och omedelbart efter anställning
i yrket eller periodiska läkarbesiktningar eller dylika undersökmngar
i förening. Syftet med läkarövervakningen bör vara att så tidigt som
möjligt avslöja sjukdomshinder eller individuell känslighet och utröna, om
hinder av medicinsk art föreligger för fortsatt arbete i yrket. Då sådant hindei
icke möter, bör läkaren utfärda intyg härom, som tillställes arbetsgivalen
och hålles tillgängligt för vederbörande arbetare. Närmare föreskrifter
bör meddelas av tillsynsmyndigheten efter samråd med arbetsgivarnas och
aibetainas organisationer. Läkarundersökningarna och läkarbesiktningarna
skall utföras av kompetenta läkare med såvitt möjligt erfarenhet på yrkeshygienens
område. Slutligen fastslås, att undersökning och besiktning bör
vara kostnadsfria för arbetaren samt att avlöningen under tid, som åtgår
föi undersökningen, då denna är lagstadgad, icke bör reduceras; vid reglering
i kollektivavtal förfares härutinnan i enlighet med avtalets bestämmelser.

I rekommendationens tredje avsnitt avhandlas anmälningsskyldighet rörande
yrkessjukdom. Sådan skyldighet bör stadgas i den nationella lagstiftningen
och åsyfta vidtagande av vederbörliga skyddsåtgärder, undersökning

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

9

av arbetsförhållandena och andra omständigheter, som kan ha medverkat
vid sjukdomens uppkomst, tillhandahållande av statistiska uppgifter rörande
olika yrkessjukdomars frekvens samt åvägabringande av garantier för att
de som drabbas av yrkessjukdom kommer i åtnjutande av stadgade ersättningar.
Anmälan bör göras hos yrkesinspektionen. Rörande sättet för anmälningspliktens
fullgörande samt de uppgifter, som vid olika förutsättningar
skall meddelas, lämnar rekommendationen närmare anvisningar.
Slutligen uttalas att tillsynsmyndigheten, efter samråd med vederbörande
partsorganisationer, bör uppgöra en förteckning över yrkessjukdomar eller
grupper av sådana, vilka bör bli föremål för anmälan, med angivande av deras
symtomatologi.

I ett fjärde avsnitt uttalar rekommendationen, att anordningar för första
hjälp vid olycksfall i arbetet, yrkessjukdom, förgiftningsfall eller opasslighet
bör tillhandahållas enligt närmare föreskrifter i nationell lagstiftning.

Över rekommendationen har arbetarskyddsstyrelsen, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen och delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Arbetarskyddsstyrelsen yttrar följande.

I. Tekniska åtgärder till förebyggande av risker för
arbetarnas hälsa.

Föreskrifterna i punkten 2 täckas av bestämmelser i arbetarskyddslagen
(9, 10 §§) och arbetarskyddskungörelsen (12—15, 20—23, 25, 26 och 28 §§).

Likaså täckas föreskrifterna i punkten 3. 1) a)—f) av bestämmelserna i
arbetarskyddslagen (12 §) och kungörelsen (23—25, 29 §§) samt lagen den 6
juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete (SFS nr 334).

I punkten 3. 2) föreskrives, att personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas,
rengöras och underhållas av arbetsgivaren. I 12 § arbetarskyddslagen
stadgas att personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas arbetstagaren,
vilken är skyldig att väl vårda utrustningen. I 29 § kungörelsen stadgas,
att sådan utrustning skall, såvida ej annan överenskommelse träffas,
bekostas av arbetsgivaren samt förvaras på arbetsstället. Beträffande rengöring
av personlig skyddsutrustning finnes ingen författningsföreskrift.
Sådan utrustning som förvaras på arbetsplatsen torde i flertalet fall rengöras
genom arbetsgivarens försorg. I övrigt torde rekommendationens text få anses
förenlig med den svenska lagstiftningens ståndpunkt i detta avseende.
Vidare uttalas i förevarande punkt, att skyddskläder och skyddsutrustning,
som förorenats av giftiga eller farliga ämnen böra förvaras på helt avskild
plats, så att arbetarnas gångkläder icke förorenas därigenom. Någon allmän
föreskrift av denna innebörd finnes icke hos oss. I styrelsens anvisningar nr
23 angående anordning, beskaffenhet och inredning av personalrum m. m., nr
28 angående förebyggande av blyförgiftning och nr 30 angående förebyggande
av förgiftning vid betning av utsäde med kvicksilverhaltiga betningsmedel
ha föreskrifter av ifrågavarande innehåll givits.

Punkten 4 täckes av bestämmelserna i arbetarskyddslagen 7 § 2 st., 12 §
och 39 § samt kungörelsen 1 §.

Punkten 5 innehåller föreskrift om periodiska undersökningar av luften
i arbetslokaler, där farliga eller skadliga ämnen framställas, handhavas
eller nyttjas. Motsvarande bestämmelser finnas ej i den svenska lagstiftningen
(jfr dock arbetarskyddslagen 59 § 1 st.). Styrelsen har tidigare fram -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

hållit att denna föreskrift vore svår att praktiskt genomföra. Enligt moment
2) i ifrågavarande punkt bör emellertid den myndighet, som handhar skyddet
för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen, äga bemyndigande att angiva under
vilka förhållanden sådana undersökningar äro erforderliga.

Punkten 6 täckes av bestämmelsen i 3 § 2 st. arbetarskyddskungörelsen.

IT. Läkarundersökning och lä k arbesiktning.

Föreskrifterna i denna avdelning täckas i stort sett av bestämmelserna
i 16 § arbetarskyddslagen och kungörelsen om läkarundersökning och läkar -besiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar (nr 211/1949).

Beträffande punkten 13 må dock följande framhållas. I moment 1) uttalas,
att här ifrågavarande läkarundersökningar och -besiktningar icke böra
medföra några kostnader för vederbörande arbetare. I kungörelsen om gottgörelse
för läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa
yrkessjukdomar (nr 212/1949) stadgas i 2 § beträffande kostnaden för läkarbesiktning,
att resekostnads- och traktamentsersättning till besiktningsläkaren
skall bestridas av statsmedel samt läkararvode och s. k. grundavgift
av arbetsgivaren. Beträffande kostnaden för den första läkarundersökningen
finnas inga författningsbestämmelser, utan denna fråga får lösas genom
överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Bestämmelser finnas
ej heller om vem som skall bekosta eventuella kostnader för arbetstagares
resa till läkarundersökning eller -besiktning.

I fråga om punkten 13 moment 2) må anföras, att ingen författningsföreskrift
finnes hos oss om att arbetstagare icke skall gå förlustig lön för den
tid som åtgår för läkarundersökning eller besiktning. Momentet förutsätter
emellertid att denna fråga kan regleras genom kollektivavtal.

Vidare bör beträffande punkten 12 framhållas, att inga andra föreskrifter
finnas till bevarande av sekretessen i här ifrågavarande avseende än de som
gälla för läkare.

III. Anmälan av yrkessjukdom a r.

Tre skilda svenska författningar innehålla bestämmelser angående skyldighet
att anmäla sjukdomar, orsakade av arbetet. En av dessa, kungörelsen
angående anmälan om olycksfall i arbete, avser endast sådana sjukdomar,
för vilka ersättning kan utgå enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Sådan anmälan skall, förutom till försäkringsinrättningen, sändas
till vederbörande yrkesinspektör. Den enligt 59 § 4:o allmänna läkarinstruktionen
läkare åvilande skyldigheten att anmäla sjukdomsfall, som kan vara
föranlett av hälsofarligt arbete, har av medicinalstyrelsen begränsats till att
avse sådana yrkessjukdomar, som icke avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Sådana anmälningar vidarebefordras av medicinalstyrelsen till arbetarskyddsstyrelsen.
Slutligen stadgas i 5 § 2 st. arbetarskyddskungörelsen,
att arbetsgivare skall utan dröjsmål underrätta yrkesinspektören om inträffat
sjukdomsfall, som omfattas av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
eller som eljest kan antagas vara föranlett av hälsofarligt arbete. Närmare
föreskrifter om när eller hur underrättelse enligt 5 § arbetarskyddskungörelsen
skall ske finnas icke utfärdade.

IV. Första hjälp.

Punkten 18 täckes av 13 § arbetarskyddslagen och 47 § kungörelsen.

Landsorganisationen anser att, då det skydd som rekommendationen avsåge
att i olika avseenden bereda, för vårt lands vidkommande i allt väsentligt
lämnades genom motsvarande föreskrifter i arbetarskyddslagen och ar -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

betarskyddskungörelsen samt i specialförfaltningar, rekommendationen icke
synes påkalla några åtgärder från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att rekommendationens första
del innehölle föreskrifter, som i sak relativt väl överensstämde med svensk
arbetarskyddslagstiftning. Ett undantag förelåge emellertid. Detta gällde artikel
3 mom. 2. I detta moment föreskreves, att arbetsgivaren skulle tillhandahålla
arbetarna skyddskläder och annan personlig skyddsutrustning, under
det att enligt den svenska lagen sådan skyldighet förelåge för arbetsgivaren,
därest icke överenskommelse om annat träffats. — I rekommendationens
andra avdelning artikel 13 uttalas, fortsätter föreningen, att i enlighet
med rekommendationen företagna läkarundersökningar och läkarbesiktningar
icke borde medföra några kostnader för vederbörande arbetare.
I kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 212) föreskreves endast skyldighet för arbetsgivaren
att bestrida kostnaden för periodiska läkarbesiktningar. Däremot
saknades författningsföreskrifter, huru kostnaderna skulle fördelas
vid undersökningar, som ägde rum, innan anställningen tillträtts. — Avdelningarna
III och IV torde stå i överensstämmelse med gällande svensk lagstiftning.

Med hänsyn till att den internationella regleringen av frågan fått formen
av en rekommendation, anser föreningen, att de obetydliga avvikelser mellan
den svenska lagstiftningen och rekommendationens innehåll, som föreligger,
icke bör föranleda någon särskild åtgärd från svensk sida.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet erinrar inledningsvis
om att vissa smärre skiljaktigheter föreligger mellan rekommendationens
innehåll och i Sverige gällande bestämmelser. Sålunda saknades
motsvarighet i svensk författning till rekommendationens krav (punkten 3. 2)
på att personlig skyddsutrustning skulle rengöras genom arbetsgivarens
försorg. Ej heller funnes i Sverige några allmänna föreskrifter rörande förvaring
å helt avskild plats av skyddskläder och skyddsutrustning, som förorenats
av giftiga eller farliga ämnen, rörande periodiska undersökningar
av luften i arbetslokaler, där farliga ämnen framställdes, handhades eller
nyttjades eller rörande sekretessen vid läkarundersökningar. De skiljaktigheter,
som sålunda redovisats, syntes delegationen emellertid vara av så relativt
underordnad betydelse, att några därav föranledda ändringar i svensk
lagstiftning eller praxis icke kunde vara påkallade.

Vad däremot beträffar rekommendationens avsnitt II om läkarundersökning
och läkarbesiktning finner delegationen särskilt de i punkt 13 givna
anvisningarna rörande kostnaderna härför vara av beskaffenhet att böra
något närmare övervägas. Härom anför delegationen följande.

Föreskrifterna i nämnda avsnitt täckas i stort sett av bestämmelserna i
16 § av 1949 års arbetarskyddslag och den med stöd av detta lagrum utfärdade
kungörelsen om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande
av vissa yrkessjukdomar (SFS nr 211/1949), vilken ersatt en år
1938 i ämnet utfärdad kungörelse. I nu gällande kungörelse stadgas bl. a.,
att om visst arbete finnes medföra synnerlig fara för uppkomst av bensolförgiftning,
blyförgiftning eller stendammlunga (silikos) hos arbetstagar -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

na, skall arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen föreskriva,
dels att arbetstagare ej får användas till detta arbete med mindre
han vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,
som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet förbundna
hälsofaran, dels ock att arbetstagare, som användes till sådant arbete, skall
underkastas periodisk läkarbesiktning.

Beträffande frågan om vem som skall bestrida de med här ifrågavarande
läkarundersökningar och läkarbesiktningar förenade kostnaderna uttalade
departementschefen i propositionen nr 265/1938 (sid. 51), att såvitt avsåge
kostnaderna för läkarundersökning före anställning i farligt arbete finge
arbetaren söka träffa godvillig överenskommelse med arbetsgivaren, medan
kostnaderna för de periodiska läkarbesiktningarna borde bestridas av arbetsgivaren
med undantag för kostnaderna för läkarens resa till och från
förrättningen, vilka borde gäldas av statsmedel. Dessa synpunkter ligga till
grund för både 1938 och 1949 års kungörelser i ämnet (jfr kungörelse den
6 maj 1949, nr 212). I 2 § sistnämnda kungörelse stadgas sålunda beträffande
kostnaden för läkarbesiktning, att resekostnads- och traktamentsersättning
till besiktningsläkaren skall bestridas av statsmedel samt läkararvode
och s. k. grundavgift av arbetsgivaren. Beträffande kostnaden för den
törsta läkar undersökningen finnas inga författningsbestämmelser utan denna
fråga får lösas genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Bestämmelser saknas likaledes om vem som skall bestrida eventuella
kostnader för arbetstagares resa till och från läkarundersökning eller -besiktning.

Här föreligger sålunda en skiljaktighet mellan svensk lagstiftning och
praxis a ena och punkten 13. 1) i rekommendationen å andra sidan. I nämnda
punkt stadgas nämligen, att här ifrågavarande läkarundersökningar och
läkarbesiktningar icke böra medföra några kostnader för vederbörande arbetare.

Det torde icke kunna sättas i fråga att ålägga arbetsgivaren att bestrida
kostnaderna för den första läkarundersökningen, när vederbörande anställningssökande
icke vinner anställning. Däremot synes det delegationen föreligga
skäl att till prövning upptaga frågan om skyldighet för arbetsgivaren
att i sådana fall, då arbetaren vinner anställning i hälsofarligt arbete, beträffande
vilket i författning eller av vederbörande myndighet föreskrivits
skyldighet att undergå läkarundersökning före anställningen respektive periodiska
läkarbesiktningar under anställningstiden, bestrida arbetarens kostnader
för undersökningen eller besiktningen. Visserligen lärer det, enligt vad
delegationen erfarit, i enskilda fall inträffa, att arbetsgivaren överenskommer
med berörda arbetstagare därom, att arbetsgivaren ikläder sig ifrågavarande
kostnader, men med hänsyn till detta spörsmåls allmänna betydelse
och räckvidd, finner delegationen en sådan lösning ej fullt tillfredsställande.

Nu berörda läkarundersökningar och läkarbesiktningar torde ha tillkommit
för att skydda den anställdes intressen. Det må emellertid uppmärksammas
att jämväl i vissa andra fall, som icke beröras av rekommendationen,
föreligger skyldighet att undergå läkarundersökning före anställnings
vinnande. Sålunda är en person, som söker anställning exempelvis å ett
barnhem skyldig att undergå läkarundersökning. I dylikt fall synes huvudsyftet
med undersökningen vara att få fastslaget, att den anställningssökande
icke lider av smittsam sjukdom, som kan överföras på det klientel,
med vilket vederbörande såsom befattningshavare å hemmet skulle komma
i kontakt. Läkarundersökningen ligger med andra ord icke så mycket i den
anställningssökandes som i vårdklientelets intresse. Jämväl i dylikt fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 54,

13

synes det delegationen böra övervägas, huruvida icke de kostnader, som äro
förenade med en före anställningen företagen läkarundersökning, borde bestridas
av arbetsgivaren.

Vad slutligen beträffar punkten 13. 2) av rekommendationen, erinrar delegationen
om att gällande författningar icke innehåller bestämmelser, som
berättigar arbetstagare till ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tid,
som åtgår för läkarundersökning eller läkarbesiktning, varom nu är fråga.
Delegationen påpekar att 1937 års arbetarskyddskommitté i sitt år 1946 avgivna
betänkande (SOU 1946:60) diskuterat frågan och i förslag till arbetarskyddslag
(63 §) intagit en bestämmelse om att arbetstagare skulle av
arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst, som han förlorade
till följd av läkarbesiktning. Såvitt delegationen kunnat utröna, hade emellertid
kommitténs förslag i denna del icke vunnit beaktande vid utformningen
av nu gällande arbetarskyddslagstiftning.

Sammanfattningsvis hemställer delegationen, att den i det föregående berörda
frågan om bestridande av arbetstagares kostnader för läkarundersökningar
och läkarbesiktningar i lämpligt sammanhang göres till föremål för
utredning i syfte att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med förevarande
rekommendation samt att i avbidan härå rekommendationen tills
vidare icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

Departementschefen.

Gällande svenska bestämmelser angående skydd för arbetstagares hälsa
å arbetsplatsen återfinnes främst i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen
och vissa i anslutning till dessa författningar utfärdade föreskrifter.
Ifrågavarande bestämmelser kom till så sent som år 1949 i samband
med den allmänna revision av den svenska arbetarskyddslagstiftningen
som då ägde rum.

Såsom framgår av vad som förekommit vid ärendets remissbehandling
torde de svenska föreskrifterna på detta område i allt väsentligt bereda
arbetstagarna samma skydd som rekommendationen avser att ge. På några
enstaka punkter föreligger dock vissa skiljaktigheter mellan rekommendationen
och motsvarande svenska författningsbestämmelser, som i dessa hänseenden
ej sträcker sig fullt lika långt som rekommendationen. Ifrågavarande
skiljaktigheter synes dock ej vara av sådan beskaffenhet att rekommendationen
bör föranleda omprövning av hithörande bestämmelser i vårt land.
Så har ej heller ifrågasatts av någon av dem som beretts tillfälle att yttra sig
över rekommendationen. Med anledning av vad delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet yttrat rörande frågan om kostnaderna
i samband med läkarundersökningar och läkarbesiktningar av ifrågavarande
slag vill jag framhålla, att detta spörsmål synes mig vara förtjänt av fortsatt
uppmärksamhet och att detsamma, såsom delegationen föreslagit, i lämpligt
sammanhang torde få upptagas till prövning.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

I anslutning till det anförda anser jag att för vårt lands vidkommande
skäl ej finnes att nu vidtaga några åtgärder med anledning av denna rekommendation.

Akt av år 1953 angående ändringar i Internationella
arbetsorganisationens stadga.

Enligt artikel 46 i arbetsordningen för arbetskonferensen skall förslag
till ändring i arbetsorganisationens stadga upptagas till övervägande av
konferensen, under förutsättning bl. a. att detsamma uppförts på konferensens
dagordning minst fyra månader före öppnandet av det konferenssammanträde,
vid vilket förslaget skall behandlas. I enlighet härmed hade Internationella
arbetsbyråns styrelse vid sitt 120 :e sammanträde (i november
1952) beslutat att till 1953 års arbetskonferens hänskjuta förslag om vissa
ändringar i de bestämmelser av stadgan, vilka berör styrelsens sammansättning.

Såsom i det föregående i korthet angivits ledde detta förslag till att en akt
angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga (Bilaga
C) antogs.

I avgivet utlåtande över denna akt har delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet inledningsvis framhållit, att Internationella arbetsorganisationen,
vilken från begynnelsen bestått av 43 medlemsstater, för
närvarande hade 66 medlemmar, vilket vore det högsta hittills uppnådda
antalet. Under mellankrigstiden hade vissa fluktuationer förekommit i medlemsantalet.
Sålunda hade antalet medlemmar under åren 1934—1935 uppgått
till omkring 60, medan det under slutet av 1930-talet sjunkit för att under
kriget endast utgöra omkring 50. Sedan år 1945 hade 16 stater vunnit
anslutning till eller återupptagits i organisationen, varigenom denna erhållit
en allt mera universell karaktär. Däremot hade storleken av arbetsbyråns
styrelse icke varit föremål för överväganden av konferensen sedan år 1922,
då beslut fattades om en ökning av antalet styrelsemedlemmar från 24
till 32.

Med hänsyn härtill hade det, framhåller delegationen vidare, befunnits
erforderligt att få till stånd en sammansättning av styrelsen, vilken bättre
svarade mot organisationens tillväxt. Vid bedömningen av frågan om hur
stor styrelsen lämpligen borde vara, hade arbetsbyrån vägletts av två synpunkter.
Å ena sidan framstode det såsom synnerligen önskvärt, att styrelsen
alltjämt skulle förbli så liten, att dess hittillsvarande karaktär bibehölles.
A andra sidan syntes en viss ökning påkallad för att bereda de
mycket mera vittomfattande intressen, vilka numera spelade en aktiv roll
i organisationens arbete, en effektiv representation. Det enklaste och smidigaste
sättet att sörja för en sådan representation hade arbetsbyrån funnit
vara att vidtaga vissa ändringar i stadgan, vilka innebure en ökning av
antalet styrelseledamöter från 32 till 40 med bibehållna relationer beträffande
de olika i styrelsen ingående grupperna. Sålunda skulle represen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

15

tanterna för regeringsgruppen ökas från 16 till 20 samt representanterna
för arbetsgivar- respektive arbetargruppen från 8 till 10. Medan av regeringsgruppens
ledamöter i styrelsen för närvarande 8 skulle utses av de
största industriländerna och 8 väljas vid konferensen av de medlemsstater,
som icke tillhörde nämnda länder, skulle dessa siffror höjas till 10.

För ärendets behandling vid konferensen har delegationen härefter lämnat
följande redogörelse.

Ärendet föranledde inom det av konferensen för frågans behandling tillsatta
utskottet en förhållandevis ingående diskussion, till en del betingad
av de starkt formalistiska betraktelsesätt, som anlades på utskottsledamöternas
möjligheter att jämka de av styrelsen föreslagna siffrorna. Tvekan
yppades från olika regeringsombud rörande lämpligheten ur effektivitetssynpunkt
att göra arbetsbyråns styrelse så mångtalig. Från ett håll
hänvisades till andra utvägar att vinna det allmännare intresse från medlemsstaternas
sida, som utgjorde huvudmotivet för den föreslagna ordningen.
Regeringsombud från Asien och Latinamerika önskade samtidigt jämkade
bestämmelser rörande den utomeuropeiska representationen. Dessa
yrkanden förklarades emellertid icke kunna komma under omprövning
jämlikt gällande arbetsordning. Utskottet hade alltså endast att oförändrat
antaga eller helt förkasta styrelsens föreliggande förslag.

Förenta staternas regeringsombud deklarerade sin anslutning till förslaget
under förutsättning likväl, att en motsvarande reduktion vidtogs i antalet
adjungerade ledamöter, medan det svenska regeringsombudet kunde
godtaga förslaget allenast om bindande garantier lämnades för oförändrat
antal adjungerade ledamöter. Från arbetsgivarnas och arbetarnas grupper
uttalades ock, att man icke kunde medverka till en reduktion av antalet
adjungerade ledamöter. Utskottet beslöt med 77 röster mot 1 — 5 röster
nedlagda — att förorda det föreliggande förslaget i oförändrat skick. Tilllika
framlades ett resolutionsförslag, som inskärpte vikten av att ändringen
i stadgan ratificerades med sådan skyndsamhet, att den kunde träda i kraft
före nästkommande arbetskonferens.

De skiftande uppfattningar, som gjort sig gällande i utskottet, återspeglades
vid ärendets behandling i konferensens plenum. Därvid förelåg från
Ceylons regeringsombud ett ändringsyrkande, innebärande att nu gällande
föreskrifter i art. 7 mom. 2 av stadgan om visst minimiantal utomeuropeiska
ledamöter skulle utgå. I detta förslag instämde Chiles, Mexicos och Venezuelas
regeringsombud. Förenta staternas regeringsombud tillkännagav sin
avsikt att icke deltaga i omröstningen, då hans regering önskade den föreslagna
ökningen av styrelsens numerär kompenserad genom en reduktion
av antalet av de olika gruppernas adjungerade ledamöter. Det svenska regeringsombudet
uttalade å samtliga nordiska regeringars vägnar enahanda
avsikt med hänsyn till att garantier icke kunnat uppnås för ett oförändrat
antal adjungerade ledamöter. Sistnämnda krav vann under debatten sakligt
stöd från både arbetsgivar- och arbetargruppens talesmän.

Vid anställd omröstning antogs utskottets förslag enhälligt med 138
röster — 16 ombud avstodo från att deltaga i voteringen, bland dessa de
svenska, danska, finska och norska regeringsombuden. Det av Ceylons regeringsombud
framförda ändringsyrkandet antogs likaledes med 113 röster
mot 16 — 29 ombud avstodo från att rösta. Då därefter förslaget i dess helhet
kom under omröstning, godkändes detsamma enhälligt med 136 röster —•
16 ombud avstodo från att deltaga i voteringen. Även i denna omröstning
nedlade de nordiska regeringsombuden sina röster. Det av utskottet för -

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ordade resolutionsförslaget rörande snar ratificering av ändringen i stadgan
godkändes.

I anslutning till den slutliga omröstningen tillkännagav Finlands regeringsombud,
att de nordiska länderna fäste särskild vikt vid att ändring
icke vidtoges i den nuvarande ordningen i fråga om adjungerade ledamöter;
i förhoppning emellertid att arbetsbyråns styrelse skulle beakta detta önskemål
ansågo sig de nordiska regeringsombuden, som i och för sig icke haft
någon erinran mot en utvidgning av styrelsen, böra vid den slutliga omröstningen
biträda förslaget. Detta godkändes därefter enhälligt med 189
röster — 2 ombud nedlade sina röster.

Enligt artikel 7 av arbetsorganisationens stadga — fortsätter delegationen
— utsåges styrelsen för arbetsbyrån för en period av tre år. Nya val komme
att hållas vid 1954 års arbetskonferens. De nordiska länderna hade träffat
överenskommelse om att söka tillförsäkra ett nordiskt land ledamotskap
av styrelsens regeringsgrupp för varje treårsperiod. Ledamotskapet överginge
för varje period från ett nordiskt land till ett annat enligt en särskilt
överenskommen turordning. Samtidigt inträdde ett annat av de nordiska
länderna såsom adjungerad ledamot, likaledes enligt särskild överenskommelse.
Vid varje enligt den äldre stadgan hållet val hade det lyckats ett
nordiskt land att vinna ledamotskap av styrelsen med rätt att utse adjungerad
ledamot från ett av de andra länderna. Vid senaste valtillfälle, då även
de adjungerade ledamöterna direkt valts av regeringsgruppen, hade denna
ordning vidhållits. För närvarande vore Finland ledamot med Norge såsom
adjungerad ledamot.

Då de skäl, som anförts för en ökning av styrelsens numerär syntes övertygande,
torde man enligt delegationens, mening från svensk sida böra godtaga
den ändring i stadgan, som avsåge en sådan utvidgning (artikel 7,
mom. 1) samt därav föranledda jämkningar (artikel 7, mom. 2 och 8 samt
artikel 36), sedan utsikter för det nordiska rotationssystemets fortbestånd
kunde bedömas föreligga.

Vad slutligen anginge beslutet att ur stadgan avlägsna sista meningen i
artikel 7 mom. 2, vari utsädes att av de representerade medlemmarna sex
skulle vara utomeuropeiska stater, framhåller delegationen, att denna bestämmelse
blivit föråldrad. Att så vore fallet framginge av den omständigheten,
att för närvarande icke mindre än 19 av de i styrelsen representerade
medlemsstaterna vore utomeuropeiska.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker delegationen, att den av
konferensen antagna akten av år 1953 angående ändringar i Internationella
arbetsorganisationens stadga ratificeras av Sverige.

Departementschefen.

Enligt artikel 7 mom. 1 av Internationella arbetsorganisationens stadga i
dess nu gällande lydelse skall Internationella arbetsbyråns styrelse bestå
av trettiotvå personer, av vilka sexton skall representera medlemsstaternas
regeringar samt åtta arbetsgivarna och åtta arbetarna. Mom. 2 av samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

17

artikel föreskriver vidare, att av de sexton ledamöter, som representerar
regeringarna, åtta skall utses av de medlemmar, som i industriellt hänseende
är de mest betydande, samt åtta av de medlemmar, som därtill blivit utsedda
av regeringarnas ombud vid konferensen, med undantag av ombuden
för nyssberörda åtta medlemmar. Av de sexton representerade medlemsstaterna
skall sex vara utomeuropeiska.

Jämlikt konferensens arbetsordning skall regeringsombuden välja åtta
andra medlemmar, vilka äger utse s. k. adjungerade, icke röstberättigade,
ledamöter av styrelsen. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna i styrelsen
väljes av arbetsgivar- resp. arbetargruppen vid konferensen, som dessutom
är berättigade att vardera utse åtta adjungerade ledamöter.

De vid 1953 års arbetskonferens antagna ändringarna i arbetsorganisationens
stadga innebär, att antalet ledamöter i styrelsen ökas från 32 till
40, av vilka tjugo skall representera regeringarna, tio arbetsgivarna och tio
arbetarna. Därjämte har bestämmelsen att sex av de i styrelsen representerade
medlemsstaterna skall vara utomeuropeiska slopats.

Den nu beslutade stadgeändringen har ansetts motiverad av den ökning
av arbetsorganisationens medlemsantal som ägt rum under senare år genom
att åtskilliga — sammanlagt 16 — stater vunnit inträde eller återupptagits
i organisationen, medan antalet styrelseledamöter förblivit oförändrat sedan
år 1922. Det synes mig uppenbart, att arbetsorganisationens numerära tillväxt
bör leda till en rimlig breddning av arbetsbyråns styrelse och därigenom
bereda medlemsstaterna vidgade möjligheter att öva inflytande på riktlinjerna
för arbetsorganisationens verksamhet.

Såsom framgår av den redogörelse för konferensbehandlingen av ärendet,
som lämnats av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
ställde sig emellertid de nordiska ländernas regeringsombud vid konferensen
tveksamma till lämpligheten av ifrågavarande stadgeändringar med
hänsyn till att garantier ej kunde erhållas för att icke antalet adjungerade
ledamöter skulle komma att i motsvarande mån reduceras. Eftersom hittills
under varje treårsperiod, för vilken styrelseledamöter väljes, ett nordiskt
land varit representerat i styrelsen med ombud för annat nordiskt
land som adjungerad ledamot, vilken därefter inträtt såsom ordinarie ledamot
under följande treårsperiod, är det av betydelse att en sådan reduktion
ej kommer till stånd. Med hänsyn till att adjungerad ledamot — visserligen
utan rösträtt — helt deltager i styrelsens arbete, har ju denna ordning för
de nordiska ländernas vidkommande bl. a. medfört den fördelen, att vederbörande
får tillfälle att sätta sig in i de frågor, som styrelsen behandlar,
innan han inträder som ordinarie medlem.

Såsom delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
framhållit torde emellertid utsikter föreligga för det nordiska turordningssystemets
fortbestånd inom arbetsbyråns styrelse. Vid sådant förhållande
finnes enligt min mening skäl för Sverige att genom en ratificering av
ifrågavarande akt medverka till en i och för sig önskvärd utvidgning av
arbetsbyråns styrelse.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 54.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Vad angår stadgans regel att ett visst minimiantal av styrelsens regeringsrepresentanter
skall vara utomeuropeiska framstår föreskriften härom numera
såsom föråldrad, varför den synes kunna slopas.

Jag tillstyrker alltså, att akten av år 1953 angående ändringar i Internationella
arbetsbyråns stadga ratificeras av Sverige.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda, av
Internationella arbetsorganisationens konferens år 1953 vid
dess trettiosjätte sammanträde antagna rekommendationer
och akt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydeldelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

19

Bilaga A.

Rekommendation (nr 96) angående minimiålder för tillträde
till arbete under jord i kolgruvor.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 4 juni 1953 till sitt trettiosjätte sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimiålder för tillträde
till arbete under jord i kolgruvor, vilken fråga utgör den sjätte punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotre
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
minimiålder (kolgruvor), 1953» [Minimum Age (Coal Mines) Recommendation,
1953].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje enskilt
land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,
insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra
desamma.

1. Minderåriga under 16 år böra icke sysselsättas under jord i kolgruvor.

2. Minderåriga, som uppnått 16 men ej 18 års ålder, böra icke sysselsättas
under jord i kolgruvor, utom

a) såsom lärlingar eller deltagare i annan systematisk yrkesutbildning
under tillfredsställande kontroll av behöriga personer med teknisk och
praktisk erfarenhet av arbetet; eller

b) på av behörig myndighet fastställda villkor efter samråd med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer angående tillåtna arbetsplatser
och sysselsättningar samt angående de åtgärder, som skola
vidtagas för systematisk övervakning av de minderåriga arbetarnas hälsa
och säkerhet.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 97) angående skydd för arbetarnas hälsa

på arbetsplatsen.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 4 juni 1953 till sitt trettiosjätte sammanträde -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 54. (Bilagor).

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för arbetarnas hälsa
på arbetsplatsen, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugufemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotre
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
skydd för arbetarnas hälsa, 1953» (Protection of Workers’ Health Recommendation,
1953).

I. Tekniska åtgärder till förebyggande av risker för arbetarnas hälsa.

1. Den nationella lagstiftningen bör meddela föreskrifter rörande metoder
för att förebygga, minska eller avlägsna hälsorisker på arbetsplatsen, däri
inbegripna metoder ägnade att anlitas, när så är erforderligt och lämpligt,
med avseende å särskilda hälsorisker.

2. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas av arbetsgivaren för att säkerställa,
att de på arbetsplatsen allmänt rådande förhållandena äro sådana,
att de erbjuda tillfredsställande skydd för vederbörande arbetares hälsa; särskilt
bör tillses att

a) smuts och avfall icke samlas, så att hälsorisk därigenom uppstår;

b) arbetslokalernas golvyta och takhöjd äro tillräckliga för att förebygga
trängsel bland arbetarna eller anhopning av maskiner, material
eller produkter;

c) tillräcklig och tjänlig belysning, aagsbelysning eller artificiell eller
bådadera, finnes anordnad;

d) tillfredsställande luftväxling vidmakthålles, så att otillräcklig lufttillförsel
och luftcirkulation, skämd luft, skadligt drag, plötsliga temperaturändringar
samt, i den utsträckning så är möjligt, stark fuktighet,
värme eller kyla och obehagliga lukter undvikas;

e) tillfredsställande avträdes- och tvättanordningar ävensom anordningar
för tillhandahållande av tjänligt dricksvatten finnas tillgängliga
i erforderlig utsträckning samt äro lämpligt förlagda och väl underhållna;

f) när arbetarna måste byta kläder vid arbetets början eller slut omklädningsrum
eller andra lämpliga anordningar för ombyte och förvaring
av kläder finnas tillgängliga och äro väl underhållna;

g) när arbetarna äro förbjudna att vid sin arbetsplats intaga förtäring,
lämpliga utrymmen för intagande av måltider ställas till deras förfogande,
såvida icke tillfredsställande anordningar i sådant hänseende annorledes
vidtagits;

h) åtgärder vidtagas för att avlägsna eller i största möjliga utsträckning
minska buller och skakningar av beskaffenhet att utgöra fara för
arbetarnas hälsa;

i) farliga ämnen lagras under betryggande förhållanden.

3. 1) I syfte att förebygga, minska eller avlägsna hälsoriskerna på arbetsplatsen
böra alla lämpliga och möjliga åtgärder vidtagas i följande hänseenden a)

skadliga ämnen, arbetsprocesser eller metoder böra ersättas med
oskadliga eller mindre skadliga;

b) spridningen av skadliga ämnen bör förhindras och arbetarna böra
skyddas mot skadlig strålning;

c) arbete med farliga processer bör förläggas till avskilda lokaler eller
byggnader och utföras av minsta möjliga antal arbetare;

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

d) farliga arbetsprocesser böra utföras i slutna apparater till förhindrande
av omedelbar kontakt med skadliga ämnen och för undvikande av
att arbetslokalens luft förorenas med damm, rök, gas, stoft, dimma eller
ånga i en utsträckning, som kan innebära hälsorisk;

e) damm, rök, gas, stoft, dimma eller ånga av skadlig natur böra avlägsnas
vid eller i närheten av alstringspunkten genom mekanisk utsugningsanordning
eller ventilationssystem eller andra lämpliga medel, i den
mån arbetarna icke kunna skyddas mot dessa ämnen på sätt angives under
a)—d);

f) arbetarna böra förses med skyddskläder och annan personlig
skyddsutrustning, som må befinnas erforderliga för att skydda dem mot
verkningarna av skadliga ämnen, när andra åtgärder till skydd mot sådana
ämnen icke äro möjliga eller icke giva tillfredsställande skydd;
arbetarna böra instrueras rörande användningen av sådan utrustning.

2) När särskilda med arbetet förenade risker påkalla användning av
skyddskläder och skyddsutrustning, som avses under f), böra dessa tillhandahållas,
rengöras och underhållas av arbetsgivaren; när skyddskläder och
skyddsutrustning förorenas av giftiga eller farliga ämnen, böra de, då de
icke äro i bruk, eller då de av arbetsgivaren rengöras eller underhållas, förvaras
på helt avskild plats, så att arbetarens gångkläder icke förorenas därigenom.

3) De nationella myndigheterna böra främja och, där så är lämpligt,
själva företaga utredningar rörande under 1) här ovan angivna åtgärder samt
verka för att därvid vunna erfarenheter tillgodogöras. Dylika utredningar
böra även vidtagas av arbetsgivarna på frivillig väg.

4. 1) Arbetarna böra erinras om

a) nödvändigheten av att anlita de i punkterna 2. och 3. här ovan
nämnda skyddsåtgärderna;

b) sin skyldighet att medverka till och att icke på något sätt hindra
genomförandet av dylika åtgärder; och

c) sin skyldighet att rätt utnyttja anordningar och utrustning till deras
skydd.

2) Samråd med arbetarna rörande de åtgärder, som böra vidtagas, bör
anses som ett viktigt medel för ernående av sådan medverkan.

5. 1) Luften i arbetslokaler, där farliga eller skadliga ämnen framställas,
handhavas eller nyttjas, bör periodiskt undersökas med tillräckligt täta mellanrum
för att säkerställa att densamma icke innehåller damm, rök, gas,
stoft, dimma eller ånga av giftig eller retande beskaffenhet i hälsovådlig
mängd. Vederbörande myndighet bör, till vägledning för alla berörda parter,
från tid till annan offentliggöra tillgängliga uppgifter angående högsta
tillåtna koncentration av skadliga ämnen.

2) Den myndighet, som handhar skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen,
bör äga befogenhet att angiva under vilka förhållanden det
är erforderligt att undersöka luften i här åsyftade arbetslokaler samt sättet
för dylik undersökning. Sådan undersökning bör utföras eller övervakas av
kvalificerad personal, och, där så är lämpligt, av kvalificerad medicinsk personal
med yrkeshygienisk erfarenhet.

6. Vederbörande myndighet bör genom vidtagande av alla erforderliga åtgärder,
t. ex. genom varningsanslag å arbetsplatsen, fästa berörda arbetsgivares
och arbetares uppmärksamhet på de särskilda risker, för vilka arbetarna
äro utsatta, samt på de försiktighetsmått, som böra iakttagas till förebyggande
av dessa risker.

7. Vederbörande myndighet bör sörja för att på det nationella planet sam -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

råd äger rum mellan yrkesinspektionen eller annan myndighet med uppgift
att handhava skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen samt vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, i syfte att anvisningarna i
punkterna 2.—6. må vinna tillämpning.

II. Läkarundersökning och läkarbesiktning.

8. 1) Den nationella lagstiftningen bör meddela särskilda bestämmelser
rörande läkarundersökning av arbetare, som äro sysselsatta med arbeten,
vilka medföra särskild risk för ohälsa.

2) Som villkor för anställning av arbetare i arbeten, som äro förbundna
med särskild hälsorisk, bör fordras

a) läkarundersökning, utförd kort före eller kort efter anställningens
början; eller

b) periodisk läkarbesiktning; eller

c) både sådan läkarundersökning och läkarbesiktning som angivas
under a) och b).

3) Den nationella lagstiftningen bör bestämma eller bemyndiga lämplig
myndighet att från tid till annan efter samråd med vederbörande arbetsgivar-
och arbetarorganisationer fastställa

a) de risker och förhållanden, vid vilka läkarundersökning och läkarbesiktning
böra företagas;

b) de risker, vid vilka en första läkarundersökning eller periodisk läkarbesiktning
eller bådadera böra företagas;

c) den längsta tid, som — med hänsyn till riskens beskaffenhet och
grad samt till övriga särskilda omständigheter — må förflyta mellan periodiska
läkarbesilctningar.

9. Läkarundersökning och läkarbesiktning, som avses i punkt 8., böra
företagas i syfte att

a) så tidigt som möjligt påvisa tecken till viss yrkessjukdom eller
särskild mottaglighet härför;

b) såvitt avser risk för viss yrkessjukdom, fastställa, huruvida hinder
ur medicinsk synpunkt föreligger för anställning eller fortsatt anställning
av arbetaren i viss sysselsättning.

10. 1) Därest hinder ur medicinsk synpunkt icke föreligger för anställning
av en arbetare i viss sysselsättning såvitt avser risk för viss yrkessjukdom,
bör intyg till styrkande härav utfärdas på sätt vederbörande myndighet
föreskriver.

2) Sådant intyg bör förvaras av arbetsgivaren och hållas tillgängligt
för yrkesinspektionens befattningshavare eller annan myndighet, med uppgift
att handhava skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen.

3) Sådant intyg bör vara tillgängligt för vederbörande arbetare.

11. Läkarundersökningarna och läkarbesiktningarna böra utföras av kvalificerad
läkare, som såvitt möjligt bör besitta yrkeshygienisk utbildning.

12. Åtgärder böra vidtagas för att bevara sekretessen rörande läkarundersökning
och läkarbesiktning samt registrering och förvaring av dithörande
dokument.

13. 1) Här avsedda läkarundersökningar och läkarbesiktningar böra icke
medföra några kostnader för vedei’börande arbetare.

2) Den tid, som åtgår för dylika läkarundersökningar och läkarbesiktningar,
bör icke föranleda avdrag å lön, för det fall frågan regleras genom
den nationella lagstiftningen; vid reglering genom kollektivavtal böra
avtalets bestämmelser gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

23

III. Anmälan av yrkessjukdomar.

14. 1) Den nationella lagstiftningen bör påfordra, att inträffade och misstänkta
fall av yrkessjukdom skola anmälas.

2) Sådan anmälan bör krävas för att

a) införa förebyggande och skyddande åtgärder samt kontrollera deras
effektiva tillämpning;

b) undersöka arbetsförhållandena och andra omständigheter, vilka
förorsakat eller misstänkas ha förorsakat yrkessjukdom;

c) insamla statistiska uppgifter rörande yrkessjukdomar; samt

d) möjliggöra införande eller utveckling av åtgärder, som säkerställa
att personer, vilka lida av yrkessjukdom, erhålla för sådan sjukdom
föreskriven ersättning.

3) Anmälan bär ske till yrkesinspektionen eller annan myndighet
med uppgift att handhava skyddet för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen.

15. Den nationella lagstiftningen bör

a) angiva vilka personer som hava att svara för anmälan av inträffade
och misstänkta fall av yrkessjukdom; samt

b) lämna föreskrift om sättet för anmälan av yrkessjukdom samt om
de upplysningar, som därvid böra meddelas, och särskilt angiva

i) i vilka fall omedelbar anmälan kräves samt i vilka fall anmälan
med bestämda tidsmellanrum är tillfyllest;

ii) med avseende å fall, som kräva omedelbar anmälan, den tidpunkt
efter yppandet av ett inträffat eller misstänkt fall av yrkessjukdom,
före vilken anmälan skall göras;

iii) med avseende å fall, där anmälan med bestämda tidsmellanrum
är tillfyllest, längden av dessa perioder.

16. Anmälan bör till ledning för den myndighet, som handhar skyddet för
arbetare på arbetsplatsen, innehålla sådana upplysningar, som äga samband
med och äro nödvändiga för ett effektivt fullgörande av myndighetens uppgifter.
Särskilt bör meddelande lämnas om

a) vederbörande arbetares ålder och kön;

b) den sysselsättning, yrkesgren eller industri, inom vilken vederbörande
är eller senast var anställd;

c) namn och adress å vederbörandes nuvarande eller senaste arbetsplats; d)

sjukdomens eller förgiftningens art;

e) det skadliga ämne och den process, som anses ha förorsakat sjukdomen
eller förgiftningen;

f) namn och adress å det företag, inom vilket arbetaren anser sig ha

blivit utsatt för den risk, som förorsakat sjukdomen eller förgiftningen;
och **•'';

g) den tidpunkt, vid vilken vederbörande arbetare började samt i
förekommande fall upphörde att utsättas för risken i var och en av de
sysselsättningar, yrkesgrenar eller industrier, där han är eller har varit
utsatt för risken, i den mån den anmälande är i stånd att angiva denna
tidpunkt.

17. Vederbörande myndighet bör, efter samråd med berörda arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, uppgöra en förteckning över yrkessjukdomar eller
grupper av fall, beträffande vilka anmälningsplikt bör föreligga, med angivande
tillika av dessa sjukdomars eller falls symtom, samt i sådan förteckning
från tid till annan göra de tillägg eller ändringar, som av omständigheterna
må anses påkallade eller önskvärda.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

IV. Första hjälp.

18. 1) Anordningar för första hjälp och behandling vid olycksfall, yrkessjukdom,
förgiftning eller illamående, böra finnas tillgängliga på arbetsplatsen.

2) Den nationella lagstiftningen bör lämna närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av föregående moment.

V. Allmänt.

19. När i denna rekommendation uttrycket »nationell» användes i samband
med lagstiftning eller myndighet, skall detta i fråga om förbundsstat
anses åsyfta såväl förbundsstatens lagstiftning eller vederbörande myndighet
som lagstiftning eller vederbörande myndighet i stater, provinser, kantoner
eller andra enheter, vilka bilda förbundsstaten i fråga.

Bilaga C.

Akt av år 1953 angående ändringar i Internationella
arbetsorganisationens stadga.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1953 till sitt trettiosjätte sammanträde samt

beslutat att i de bestämmelser av organisationens stadga, vilka
beröra styrelsens sammansättning, utbyta siffrorna »trettiotvå», »sexton»,
»tolv» och »åtta» mot siffrorna »fyrtio, »tjugo», »sexton» och »tio»,
en fråga, som utgör åttonde punkten på sammanträdets dagordning,

antager denna den tjugufemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotre
följande akt, som innehåller ändringar i Internationella arbetsorganisationens
stadga och som skall benämnas »Akt av år 1953 angående ändringar i
Internationella arbetsorganisationens stadga» (the Constitution of the International
Labour Organisation Instrument of Amendment, 1953).

Artikel 1.

I nu gällande text av Internationella arbetsorganisationens stadga skola
siffrorna »trettiotvå», »sexton», »tolv» och »åtta» i artikel 7 momenten 1, 2
och 8 samt i artikel 36 utbytas mot respektive »fyrtio», »tjugo», »sexton» och
»tio».

Artikel 2.

I nu gällande text av Internationella arbetsorganisationens stadga skall
sista meningen i moment 2 av artikel 7 utgå.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 54 (Bilagor).

25

Artikel 3.

Från och med den dag, då denna akt träder i kraft, skall Internationella
arbetsorganisationens stadga hava ändrad lydelse i enlighet med förestående
artiklar.

Artikel 4.

Då denna akt trätt i kraft, skall Internationella arbetsbyråns generaldirektör
låta upprätta en officiell text till Internationella arbetsorganisationens
stadga med däri genom bestämmelserna i denna akt vidtagna ändringar i
två med hans underskrift vederbörligen bestyrkta originalexemplar. Av dessa
exemplar skall ett deponeras i Internationella arbetsbyråns arkiv och det
andra översändas till Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering
jämlikt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga. Generaldirektören
har att tillställa envar av Internationella arbetsorganisationens medlemmar
bestyrkt avskrift av texten.

Artikel 5.

Två exemplar av denna akt skola undertecknas av konferensens ordförande
och av Internationella arbetsbyråns generaldirektör och skola därmed
vara autentiska. Av dessa exemplar skall ett deponeras i Internationella
arbetsbyråns arkiv och det andra översändas till Förenta Nationernas generalsekreterare
för registrering jämlikt artikel 102 av Förenta Nationernas
stadga. Generaldirektören har att tillställa envar av Internationella arbetsorganisationens
medlemmar bestyrkt avskrift av akten.

Artikel 6.

1. De formell ratifikationerna eller godkännandena av denna akt skola
översändas till Internationella arbetsbyråns generaldirektör, som har att
därom lämna meddelande till organisationens medlemmar.

2. Denna akt skall träda i kraft jämlikt bestämmelserna i artikel 36 av
Internationella arbetsorganisationens stadga.

3. Då denna akt trätt i kraft, har Internationella arbetsbyråns generaldirektör
att därom underrätta envar av Internationella arbetsorganisationens
medlemsstater och Förenta Nationernas generalsekreterare.

Ovanstående utgör den autentiska texten till akten angånde ändringar i
Internationella arbetsorganisationens stadga, vilken vederbörligen antagits
av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens vid dess trettiosjätte
sammanträde, som hölls i Geneve och förklarades avslutat den
tjugofemte dagen i juni månad år 1953.

De engelska och franska texterna till denna akt skola äga lika vitsord.

Förklaring.

Gällande text till artikel 7 momenten 1, 2 och 8 samt till artikel 36 av
stadgan ävensom texten till samma bestämmelser i deras föreslagna ändrade
lydelse enligt förestående akt återgivas här nedan i parallella spalter.

3 Bihcmg till riksdagens protokoll 495i. 1 samt. Nr 54.

26

Knngl. Maj. ts proposition nr 54 (Bilagor).

Gällande text.

Artikel 7.

1. Styrelsen skall bestå av trettiotvå
personer:

sexton representerande regeringarna,

åtta representerande arbetsgivarna
och

åtta representerande arbetarna.

2. Av de sexton ledamöterna, som
representera regeringarna, skola åtta
utses av de medlemmar, som i industriellt
hänseende äro de mest betydande,
samt åtta av de medlemmar,
som därtill blivit utsedda av regeringarnas
ombud vid konferensen,
med undantag av ombuden för nyssberörda
åtta medlemmar. Av de sexton
representerade medlemmarna
skola sex vara utomeuropeiska stater.

8. Styrelsen fastställer sin arbetsordning
och sammanträder å tider,
som den själv bestämmer. Särskilt
sammanträde skall äga rum, då
minst tolv ledamöter av styrelsen
skriftligen hemställa härom.

Artikel 36.

Ändringar i denna stadga, vilka
antagits av konferensen med en majoritet
av två tredjedelar av de av
närvarande ombud avgivna röster,
skola träda i kraft, sedan de ratificerats
eller godkänts av två tredjedelar
av organisationens medlemmar,
däribland fem av de åtta medlemmar,
vilka i enlighet med bestämmelserna
i artikel 7 moment 3 i stadgan
ingå i styrelsen i egenskap av sådana
medlemmar, som i industriellt
hänseende äro de mest betydande.

Förslag till ändrad text.

Artikel 7.

1. Styrelsen skall bestå av fyrtio
personer:

tjugo representerande regeringarna,

tio representerande arbetsgivarna
och

tio representerande arbetarna.

2. Av de tjugo ledamöterna, som
representera regeringarna, skola tio
utses av de medlemmar, som i industriellt
hänseende äro de mest betydande,
samt tio av de medlemmar,
som därtill blivit utsedda av regeringarnas
ombud vid konferensen,
med undantag för ombuden för nyssberörda
tio medlemmar.

8. Styrelsen fastställer sin arbetsordning
och sammanträder å tider,
som den själv bestämmer. Särskilt
sammanträde skall äga rum, då
minst sexton ledamöter av styrelsen
skriftligen hemställa härom.

Artikel 36.

Ändringar i denna stadga, vilka
antagits av konferensen med en majoritet
av två tredjedelar av de av
närvarande ombud avgivna röster,
skola träda i kraft, sedan de ratificerats
eller godkänts av två tredjedelar
av organisationens medlemmar,
däribland fem av de tio medlemmar,
vilka i enlighet med bestämmelserna
i artikel 7 moment 3 i stadgan ingå i
styrelsen i egenskap av sådana medlemmar,
som i industriellt hänseende
äro de mest betydande.

Kungl. Mctjds proposition nr 54 (Bilagor).

27

Bilaga D.

Resolutioner.

I. Resolution angående näringslivet i underutvecklade länder.

II. Resolution angående skydd för minderårigas anställnings- och levnadsvillkor.

III. Resolution angående en internationell förteckning över yrkessjukdomar,
beträffande vilka anmälningsplikt skall föreligga.

IV. Resolution angående nationella förteckningar över yrkessjukdomar,
beträffande vilka anmälningsplikt skall föreligga.

V. Resolution angående hälso- och sjukvård på arbetsplatserna.

VI. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om semester.

VII. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett av de närmaste
allmänna konferenssammanträdena av frågan om semester, i
syfte att få till stånd en revision av konvention nr 52.

VIII. Resolution angående en omedelbar ratificering av de år 1953 vidtagna
ändringarna i Internationella arbetsorganisationens stadga.

IX. Resolution angående antagande av budget för 36 :e budgetåret (1954)
och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

X. Resolution angående utseende av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens
administrativa domstol.

XI. Resolution angående utseende av ledamöter av Internationella arbetsbyråns
tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté
(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

XII. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1954.