Kungi. Maj:ts proposition nr 51.

1

>r 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag,
m. m.; given Stockholms slott den 15 januari
1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har tidigare vid skilda tillfällen godkänt utbyggnadsplaner för
Norrbottens järnverk. Enligt dessa planer skulle järnverket bestå, utom av
allmänna avdelningar och hjälpanläggningar, av sinterverk, tre elektriska
lackjärnsugnar, en koksmasugn samt thomasstålverk, elektrostålverk och
valsverksanläggning med en kapacitet av 300 000 ton handelsjärn per år.
Den faktiska avsaluproduktionen beräknades komma att uppgå till 225 000
—250 000 ton valsverksprodukter per år samt viss mängd eltackjärn.

Medel till utbyggnaden har ställts till Norrbottens järnverk aktiebolags
förfogande dels till Qtt belopp av 142 000 000 kronor i form av aktiekapital,
dels till ett belopp av sammanlagt 180 000 000 kronor genom lån, för vilka
staten genom riksgäldskontoret ställt garanti. Efter medgivande av 1946 års
riksdag har aktiekapitalet nedsatts till 130 000 000 kronor.

Vidare har staten genom riksgäldskontoret .ställt garanti för förlagslån
till bolaget å högst 6 000 000 kronor. Därvid har förutsatts, att bolagets
behov av rörelsemedel utöver nämnda belopp skall täckas genom upplåning
i vanlig ordning.

Järnverkets utbyggnad är nu praktiskt taget avslutad. De totala utbyggnadskostnaderna
jämte vissa andra kostnader beräknas överstiga det belopp,
som hittills ställts till förfogande för utbyggnaden, med i runt tal
20 000 000 kronor. Bolagets behov av rörelsekapital uppskattas till 85 000 000
Kronor, vartill kommer en marginal av 25 000 000 kronor för mötande av
1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 51.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

tillfälliga fluktuationer och väntade förluster. Enligt en av bolagsstyrelsen
framlagd räntabilitetskalkyl för järnverket, vars normala årsproduktion
nu väntas komma att utgöra omkring 215 000 ton valsverksprodukter och ca
30 000 ton martintackjärn, kan bolaget på längre sikt förränta ett kapital
av högst 85 000 000 kronor. På grund härav hemställer styrelsen, som utgår
från att utdelning å bolagets aktiekapital tills vidare ej påfordras, att medel
till inlösen av förenämnda statsgaranterade anläggningslån å sammanlagt
180 000 000 kronor och till täckande av merkostnader för utbyggnaden
in. m. å 20 000 000 kronor tillföres bolaget i form av aktiekapital. Vidare
anhåller styrelsen att bolagets behov av rörelsemedel, som hittills till övervägande
delen fått läckas genom tillfälliga krediter, skall i sin helhet, d. v. s.
intill ett belopp av 110 000 000 kronor, få tillgodoses genom upplåning i
riksbanken. Styrelsen föreslår slutligen, att i bolagets rörelse uppkomna
förluster å tillhopa i runt tal 30 000 000 kronor utjämnas genom nedsättning
av aktiekapitalet med nämnda belopp.

I anledning av styrelsens framställning föreslås i propositionen dels att
för budgetåret 1954/55 till teckning av aktier i bolaget anvisas 200 000 000
kronor, av vilket belopp 180 000 000 kronor avses för inlösen av statsgaranterade
lån och 20 000 000 kronor för bestridande av merkostnad för utbyggnaden
m. in., dels att i riksgäldskontoret upplägges en rörlig kredit
för täckande av bolagets behov av rörelsemedel intill ett belopp av 75 000 000
kronor, dels ock att bolaget för utjämning av förluster medgives nedsätta
aktiekapitalet med 30 000 000 kronor, varvid till avskrivning å statens aktier
i bolaget för budgetåret 1954/55 anvisas ett anslag å samma belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler cliefen
för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m. och anför därvid
följande.

I anledning av en av bolaget i skrivelse den 11 november 1953 gjord framställning
har Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, dels till avskrivning å statens
aktier i bolaget för budgetåret 1954/55 beräkna ett anslag av 30 000 000
kronor (bil. 20), dels ock till aktieteckning i bolaget för samma budgetår
beräkna ett investeringsanslag av 200 000 000 kronor (bil. 31, p. 5). Detta
ärende torde nu, sedan dess beredning avslutats, ånyo få anmälas för Kungl.
Maj :t.

Inledning.

Norrbottens järnverk aktiebolag bildades efter beslut av 1939 års urtima
riksdag, som till teckning av aktier i bolaget anvisade 10 000 000 kronor
(prop. nr 70, r. skr. nr 98). 1941 års riksdag godkände utbyggnadsplan
för järnverket samt anvisade ytterligare 7 000 000 kronor till aktieteckning
i bolaget (prop. nr 322, r. skr. 521). Järnverket skulle bestå — utom av
allmänna avdelningar och hjälpanläggningar -— av två elektriska tackjärnsugnar,
ett sinterverk, ett thoinasstålverk och ett elektrostålverk. Sedan
de anvisade medlen visat sig icke förslå för den beslutade utbyggnaden, anvisade
1944 års riksdag (prop. nr 283 och 305, r. skr. nr 406 och 503), likaledes
i form av aktiekapital, dels vid vårsessionen 1 500 000 kronor till i huvudsak
sinterverket och elektrostålverket, dels vid höstsessionen 4 500 000
kronor till thomasverket. Dessutom anvisades vid höstsessionen såsom ak -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

tiekapital 3 500 000 kronor för uppförande av en tredje elektrisk tackjärnsugn.

De sålunda planerade anläggningarna, utom thomasverket, färdigställdes
under åren 1943—1946. Järnverket erhöll därvid en tillverkningskapacitet
i fråga om tackjärn av 90 000 ton/år. Det tillskjutna aktiekapitalet uppgick
till sammanlagt 26 500 000 kronor, varav 4 500 000 kronor avsetts enbart för
thomasverket.

Efter motionsvis väckta förslag anhöll 1945 års riksdag hos Kungl. Maj:t
om allsidig utredning rörande möjligheterna att med utnyttjande av malmer,
vattenkraft och andra naturtillgångar upprätta en utvidgad metallurgisk
industri i Norrbotten. I anledning härav uppdrogs åt styrelsen för
Norrbottens järnverk aktiebolag att verkställa utredning och avge förslag
angående bl. a. frågan huruvida, i vilken grad och på vad sätt en fortsatt
utbyggnad av järnverket skulle äga rum. Styrelsens utredning slutfördes
i huvudsak år 1946. I proposition till riksdagen samma år (nr 302) framlades
en plan för vidare utbyggnad av Norrbottens järnverk. Utbyggnadsplanen,
som godkändes i riksdagen (skr. nr 467), innebar i stort sett följande.

Tackjärnskapaciteten skulle ökas till 500 000 ton/år, av vilken kvantitet
350 000 ton/år skulle undergå fortsatt förädling vid järnverket och 150 000
ton/år försäljas i obearbetat skick. Vidare skulle uppföras en valsverksanläggning
med en produktionskapacitet av 300 000 ton handelsjärn per år.
Thomasverket, som ännu icke kommit till utförande, skulle byggas med
större kapacitet än tidigare planerats. Även elelctrostålverket skulle utvidgas.
I övrigt skulle redan befintliga anläggningar och avdelningar utökas
i den utsträckning, som erfordrades för att den avsedda produktionen skulle
kunna ernås.

Utbyggnaden skulle genomföras i etapper. Den första utbyggnadsetappen
skulle innefatta — utom uppförandet av thomasverket —- en koksmasugn
med en tillverkningskapacitet av 200 000 ton tackjärn per år samt ett götvalsverk
och ett grovvalsverlc ävensom viss utökning av övriga anläggningar
och avdelningar.

Till frågan om den andra etappen av järnverkets vidare utbyggnad återkom
styrelsen påföljande år. Styrelsen hade då, med ledning av en undersökning
av avsättningsmöjligheterna för olika slag av handelsjärn, utarbetat
ett allmänt tillverkningsprogram för valsverken inom ramen av en total
årskapacitet av 300 000 ton. På grundval av tillverkningsprogrammet föreslog
styrelsen, att utom göt- och grovvalsverken, om vilkas uppförande
beslut tidigare fattats, även ett fin- och trådvalsverk skulle uppföras vid
järnverket. Den genomsnittliga faktiska produktionen beräknades av styrelsen
komma att hålla sig omkring 225 000—250 000 ton valsverksprodukler
per år. Denna kvantitet motsvarade enligt styrelsen ungefär produktionen
av thomastackjärn i den år 1946 beslutade koksmasugnen, vartill
dock kom vissa kvantiteter köpskrot och om så erfordrades eltackjärn. Eltack
järnsugnar nas produktion, ca 90 000 ton/år, avsåg styrelsen huvudsakligen
att reservera för direkt avsalu i form av såväl tackjärn som elektro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

5

stål. Styrelsen förklarade sig icke vilja omedelbart föreslå utbyggnad av
järnverkets tackjärnskapacitet till tidigare avsedd storlek. Orsaken var, att
styrelsen ville avvakta resultaten av den pågående utvecklingen av den elektrometallurgiska
tackjärns- och stålframställningen. Även den framtida utvecklingen
av kokspriset, som var svår att överblicka, hade därvid stor betydelse.

Styrelsens förslag förelädes 1947 års riksdag, som lämnade detsamma i
huvudsak utan erinran (prop. nr 267, r.skr. nr 390).

Till bestridande av kostnaderna för den planerade utbyggnaden av Norrbottens
järnverk avsågs i de propositioner, som avläts till 1946 och 1947
års riksdagar, att sammanlagt 150 500 000 kronor skulle ställas till bolagets
förfogande. Härav skulle tillhopa 55 500 000 kronor tillskjutas i form av
aktiekapital och återstoden, sammanlagt 95 000 000 kronor, av bolaget anskaffas
genom upplåning, för vilken staten genom riksgäldskontoret skulle
ställa garanti.

År 1950 meddelade bolagsstyrelsen, att kostnaderna för utbyggnaden av
olika skäl skulle komma att bli avsevärt större än beräknat. Merkostnaden
uppskattades av styrelsen till i runt tal 145 000 000 kronor. Styrelsen hemställde,
att av detta belopp 110 000 000 kronor skulle tillföras bolaget i
form av aktiekapital och att återstoden, 35 000 000 kronor, skulle få anskaffas
genom lån med garanti av staten. I anledning av styrelsens framställning
föreslog Kungl. Maj :t 1951 års riksdag att till aktieteckning i bolaget
anvisa 75 000 000 kronor och att besluta om garanti för lån åt bolaget å
högst 35 000 000 kronor (prop. nr 74). Därvid anfördes, att frågan om
ytterligare medelsanvisning genom aktieteckning fick bli beroende på förnyad
framställning av bolagsstyrelsen. I statsutskottets utlåtande nr 104
över propositionen föreslogs emellertid, att kapitaltillskottet begränsades
till 60 000 000 kronor och att lånegarantien bestämdes till högst 50 000 000
kronor. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag (skr.
nr 189). Då styrelsen sedermera, enligt vad som förutsatts, återkom med
begäran om ett ytterligare kapitaltillskott av 35 000 000 kronor för utbyggnaden,
kunde med hänsyn till nyssnämnda riksdagsbeslut icke tillstyrkas,
att medelsanvisningen skedde i den av styrelsen föreslagna formen. Enligt
Kungl. Maj :ts av riksdagen biträdda förslag fick kapitalbehovet i stället täckas
genom upplåning med statsgaranti (1952 års statsverksprop., bil. 31,
p. 8, statsutsk. uti. nr 45, 7 :o, r. skr. nr 82).

Bolagets behov av rörelsekapital har alltsedan starten förutsatts skola —
i den mån egna medel icke stått till buds i tillräcklig utsträckning — täckas
genom upplåning. Senast behandlades frågan härom av 1946 års riksdag,
som i anledning av förslag av Kungl. Maj :t beslöt, att staten genom riksgäldskontoret
skulle ställa garanti för förlagslån åt bolaget till ett belopp
av högst 6 000 000 kronor (prop. nr 302, r.skr. nr 467). För rörelsen erforderliga
ytterligare medel skulle bolaget anskaffa genom att upptaga checkräkningskredit
mot vanliga affärsmässiga säkerheter.

Här må slutligen nämnas, att 1944 års riksdag (prop. nr 283, r. skr. nr 406)

6

Kiingl. Maj:ts proposition nr 51.

anvisade 1 500 000 kronor såsom lån till bolaget att användas för experiment
med en s. k. förreduktionsanläggning för utnyttjande av den från
eltackjärnsugnarna avgående gasen. Härigenom förväntades dessa ugnars
kapacitet kunna ökas ej oväsentligt. Av anslaget har hittills 600 000 kronor
tagits i anspråk.

Enligt vad som anförts i det föregående har riksdagen till aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag anvisat sammanlagt (22 000 000 -j4
500 000 + 55 500 000 + 60 000 000 =) 142 000 000 kronor. Med stöd av
riksdagens år 1946 lämnade medgivande (prop. nr 302, r. skr. nr 467) verkställdes
nämnda år en nedsättning av aktiekapitalet med 12 000 000 kronor
för att möjliggöra avskrivning i bolagets räkenskaper av vissa onormalt höga
anskaffningsvärden på tidigare uppförda anläggningar, in. m. Bolagets
nuvarande aktiekapital utgör alltså (142 000 000 — 12 000 000 =) 130 000 000
kronor. Därav har (4 500 000 + 55 500 000 + 60 000000 =) 120 000 000
kronor i huvudsak avsett utbyggnaden av Norrbottens järnverk enligt 1946
och 1947 års riksdagsbeslut. För sistnämnda ändamål har dessutom av staten
garanterade lån å tillhopa (95 000 000 + 50 000 000 -f- 35 000 000 =)
180 000 000 kronor ställts till bolagets förfogande. Sammanlagt har bolaget
av statsmedel eller genom upplåning, som garanterats av staten, hittills erhållit
328 000 000 kronor för järnverkets byggande och drift, därav
(120 000 000 -f- 180 000 000 =) 300 000 000 kronor för utbyggnad enligt 1946
och 1947 års beslut.

Framställning av styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag.

Styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag (skr. 11/11 1953) har nu anmält,
att järnverkets utbyggnad praktiskt taget är avslutad. I samband därmed
har styrelsen framlagt resultaten av nya beräkningar rörande bolagets
totala kapitalbehov samt hemställt om ytterligare medelsanvisning. Vidare
har styrelsen framlagt en räntabilitetskalkyl för järnverket och under hänvisning
därtill föreslagit viss omläggning av sättet för bolagets finansiering.
Styrelsen har även avgivit förslag till åtgärder i anledning av förluster, som
drabbat bolaget under de två senaste räkenskapsåren.

Utbyggnadskostnaderna. Enligt styrelsens nu föreliggande beräkningar
uppgår de totala kostnaderna för järnverkets utbyggnad enligt 1946 och 1947
års riksdagsbeslut till sammanlagt 318 138 000 kronor. Merkostnaden utöver
det belopp, som hittills genom statens försorg ställts till förfogande för
utbyggnaden, utgör sålunda (318 138 000 — 300 000 000 =) 18 138 000 kronor.

Större delen av merkostnaden är enligt styrelsen hänförlig till de egentliga
anläggningskostnaderna, som beräknas till 288 000 000 kronor. I 1950 års
kalkyler var motsvarande belopp 258 068 600 kronor, varjämte till oförutsedda
utgifter och avrundning avsågs sammanlagt 18 031 400 kronor. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

7

dyringen av anläggningskostnaderna inklusive sistnämnda belopp utgör alltså
288 000 000 — (258 068 600 + 18 031 400) = 11 900 000 kronor. Denna
fördyring är enligt styrelsens uppfattning icke så betydande med hänsyn
till de avsevärda prisstegringar, som ägt rum sedan 1950 års beräkningar
gjordes. I anslutning härtill anför styrelsen, att det under utbyggnadstiden
skett förskjutningar i utbyggnadsprogrammet. Sålunda har smärre anläggningar
tillkommit och andra anläggningar kompletterats i olika avseenden.
Vissa objekt har ej kommit till utförande eller utförts på annat sätt eller i
mindre omfattning än som tidigare planerats.

Av styrelsens framställning framgår vidare, att bolagets till anläggningsverksamheten
hänförliga ränteutgifter under utbyggnadstiden, vilka år 1950
beräknades komma att uppgå till 5 900 000 kronor, med 3 318 000 kronor
överstiger detta belopp. Såsom orsak härtill framhålles, att byggnadstiden
blivit längre än väntat och att medel till utbyggnaden jämlikt riksdagens
beslut fått anskaffas genom lån i större utsträckning än styrelsen räknat
med i sina kalkyler.

Till igångkörningskostnader avsågs enligt 1950 års beräkningar 10 000 000
kronor. Ifrågavarande kostnader har med 4 000 000 kronor överstigit detta
belopp och uppgår sålunda till 14 000 000 kronor. Ytterligare kostnader av
detta slag kommer enligt styrelsen att påföras driften.

I fråga om anläggningsverksamhetens indirekta kostnader och andel i
bolagets allmänna förvaltningskostnader, vilka år 1950 uppskattades till
8 000 000 kronor, har uppkommit en besparing av 1 080 000 kronor. Dessa
kostnader har alltså uppgått till 6 920 000 kronor.

Styrelsen hemställer, att merkostnaden för utbyggnaden, (11 900 000 +
3 318 000 + 4 000 000 — 1 080 000 =) 18 138 000 kronor, täckes genom tillskott
av staten.

I detta sammanhang berör styrelsen frågan om en fortsatt utbyggnad av
Norrbottens järnverk. Styrelsen erinrar, att 1946 års utbyggnadsplan innefattade
bl. a. en utvidgning av tackjärnskapaciteten till 500 000 ton/år, av
vilken kvantitet 150 000 ton/år avsågs för försäljning i obearbetat skick.
Enligt styrelsens uppfattning, som är grundad på att tackjärn är en i hög
grad konjunkturkänslig produkt och som bestyrks av de senaste två årens
utveckling på tackjärnsmarknaden, kan emellertid en så stor kvantitet endast
i undantagsfall säljas med vinst. Styrelsen anser sig icke kunna räkna
med större tackjärnsför sälj ning än 50 000 ton/år. Om järnverkets tackjärnskapacitet
utökas i den utsträckning, som planerades år 1946, måste därför
en större kvantitet tackjärn än tidigare avsetts förädlas inom verket. Detta
förutsätter, utom tillbyggnad av en koksmasugn för ökning av tackjärnskapaciteten,
även utvidgning av bl. a. stålverken och valsverksanläggningen.
Enligt en grov uppskattning skulle kostnaden för den erforderliga utbyggnaden
komma att uppgå till 65 000 000 kronor. Produktionen av färdigvalsat
järn skulle efter utbyggnaden stiga från 215 000 till 360 000 ton/år.
Möjligheterna att finna lönande avsättning för den kvantitet, med vilken
produktionen sålunda skulle öka, finner styrelsen ovissa i betraktande av

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

den utbyggnad, som ägt rum inom den svenska järnhanteringen i övrigt,
ävensom den hårda konkurrensen från utländska järnverk. Med hänsyn
till vad sålunda anförts vill styrelsen icke framlägga förslag om fortsatt
ökning av tackjärnskapaciteten i enlighet med 1946 års utbyggnadsplan.

Styrelsen förutser emellertid, att viss ytterligare utbyggnad av järnverket
kan visa sig behövlig, och anför härom i huvudsak följande.

Den nuvarande tillverkningen av valsverksprodukter är i stor utsträckning
baserad på thomasstål. Detta stål motsvarar, om det icke underkastas fortsatt
behandling, ej de kvalitetsfordringar, som i många fall ställs. Av det
vid järnverket framställda thomasstålet beräknas visserligen ungefär femtio
procent komma att efterbehandlas i elektrostålugnarna. Det kan dock tänkas,
att en komplettering av anläggningen i syfte att erhålla en förbättrad
thomasstålkvalitet måste göras. Liknande spörsmål kan på grund av den
tekniska utvecklingen uppkomma även inom andra delar av verket.

Behovet av rörelsekapital. För bedömningen av bolagets behov av rörelsekapital
har styrelsen gjort en beräkning rörande värdet av erforderliga normallager
av råmaterial, bränsle och förbrukningsmaterial samt hel- och
halvfabrikat. Beräkningen slutar på ett belopp av 65 000 000 kronor. Härtill
bör enligt styrelsen läggas beloppet av utestående kundfordringar, motsvarande
försäljningen under två månader eller i runt tal 20 000 000 kronor.
Styrelsen framhåller, att lagrens storlek givetvis växlar från tid till annan.
För att möta tillfälliga fluktuationer i omsättningstillgångarnas värde ävensom
förluster, som kan väntas uppkomma under år 1954 och 1955, bör behovet
av rörelsemedel enligt styrelsen beräknas med viss marginal. Styrelsen
anser, att denna icke bör sättas lägre än 25 000 000 kronor. Ifrågavarande
kapitalbehov uppgår sålunda enligt styrelsens beräkningar till
(65 000 000 + 20 000 000 + 25 000 000 =) 110 000 000 kronor, vilket belopp
med (110 000 000 — 6 000 000 =) 104 000 000 kronor överstiger bolagets
nuvarande, av staten garanterade förlagslån.

Räntabilitetskalkyl. Styrelsen har låtit verkställa en beräkning av bolagets
självkostnader och försäljningsintäkter under åren 1954—1956. Till grund
för beräkningen ligger i huvudsak följande förutsättningar.

Järnverkets normala årsproduktion utgöres av 215 000 ton valsverksprodukter
och 30 000 ton martintackjärn för avsalu. En produktion av denna
storlek uppnås icke förrän under år 1955; för år 1954 räknas med en något
lägre tillverkningsvolym.

På grund av igångkörningssvårigheter beräknas normala självkostnader
för produktionen komma att inträda först under år 1956. Självkostnaderna
under år 1955 sätts tio procent högre och för år 1954 räknas med nuvarande
självkostnader.

Försäljningsintäkterna har beräknats på grundval av det nuvarande prislaget
inom landet. Dock har hänsyn tagits även till de priser, som för närvarande
kan erhållas vid export.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

9

Med nu angivna utgångspunkter kommer styrelsen fram till att bolagets
rörelse skulle lämna beräknade driftsöverskott, före avskrivningar och räntor
å nedlagt kapital, av i runda lal 5 000 000 kronor för år 1954, 14 000 000
kronor för år 1955 och 17 000 000 kronor för år 1956.

Beträffande avskrivningsbehovet anför styrelsen, att ett belopp av
14 000 000 kronor per år skall kunna vara tillräckligt för oundgängligen erforderlig
förnyelse och modernisering av produktionsapparaten under de
närmaste åren. Detta belopp motsvarar avskrivningar å ca sex procent på
maskinernas samt ca två och en halv procent på byggnadernas beräknade
återanskaffningsvärden. Styrelsen framhåller, att dessa procentsatser är
låga och understiger dem, som vid taxering normalt godkänns såsom värdeminskningsavdrag.
Några egentliga större nyinvesteringar kan enligt styrelsen
icke inrymmas inom ramen för nämnda avskrivningsbelopp.

Bolagets rörelse skulle sålunda, efter oundgängligen erforderliga avskrivningar,
enligt den framlagda räntabilitetskalkylen icke förrän år 1956 lämna
något överskott till förräntning av det kapital, som nedlagts i bolaget. Ifrågavarande
överskott för nämnda år beräknas komma att uppgå till i runt tal
3 000 000 kronor, motsvarande en årlig- ränta, räknad efter 3,5 procent, på i
runt tal 85 000 000 kronor.

Styrelsen anför, att det för närvarande är svårt att precisera möjligheterna
att förbättra resultatet på produktionssidan. Bl. a. bör dock den
ständigt pågående förnyelseprocessen i fråga om såväl anläggningar som
arbetsmetoder ävensom vissa nyinvesteringar, som kan visa sig påkallade,
enligt styrelsen på längre sikt medföra en sänkning av tillverkningskostnaderna.

Finansiering. Enligt den räntabilitetskalkyl, som styrelsen framlagt och
för vars resultat nyss redogjorts, kan bolaget icke förränta ett större kapital
än 85 000 000 kronor. Detta belopp är lika med bolagets beräknade genomsnittliga
behov av rörelsemedel. Styrelsen förutsätter, att sistnämnda
kapitalbehov även i fortsättningen skall täckas genom upplåning. Beträffande
det kapital, som nedlagts i bolagets anläggningar, kan alltså med dessa
utgångspunkter någon förräntning icke påräknas. Av anläggningskapitalet
har 180 000 000 kronor tillförts bolaget i form av statsgaranterade lån.
Styrelsen föreslår, att bolaget genom ökning av aktiekapitalet med sistnämnda
belopp beredes möjlighet att inlösa ifrågavarande lån, så att därmed
följande ränteanspråk bortfaller för bolagets vidkommande. Det framhålles
i detta sammanhang, att bolagets eget kapital f. n. endast utgör ca
en tredjedel av hela det i bolaget investerade kapitalet, vilket ur företagsekonomisk
synpunkt måste anses otillfredsställande och medför en synnerligen
hög räntebelastning. Vidare föreslår styrelsen, att det belopp av 18 138 000
kronor, som enligt vad i det föregående anförts svarar mot uppkommen
merkostnad för järnbrukets senaste utbyggnad, tillskjutes i form av aktiekapital,
liksom även ett belopp av ca 2 000 000 kronor, avsett till bestridande
av stämpelkostnader i samband med den föreslagna ökningen av aktie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

■ 10

kapitalet. Styrelsen hemställer sålunda, att bolagets aktiekapital ökas med
sammanlagt (ISO 000 000 + 18 138 000 + 2 000 000 =) i runt tal 200 000 000
kronor.

För att tillgodose behovet av rörelsekapital har bolaget utöver det av staten
garanterade förlagslånet av 6 000 000 kronor enligt styrelsens skrivelse
upptagit tillfälliga krediter å sammanlagt ca 80 000 000 kronor. Styrelsen
föreslår härutinnan den ändringen, att bolaget medgives rätt att i riksbanken
upplåna hela det erforderliga rörelsekapitalet, vilket såsom förut nämnts
beräknas uppgå till 110 000 000 kronor inklusive erforderlig säkerhetsmarginal.
Avsikten är, att i första hand så stort belopp skall lyftas i riksbanken,
att nyssnämnda tillfälliga rörelsekrediter kan återbetalas.

Förslag i anledning av uppkomna förluster m. m. Till styrelsens skrivelse
är fogade balansräkning för den 12/9 1953 samt vinst- och förlusträkning
för tiden 1/1—12/9 1953. I balansräkningen redovisas dels från räkenskapsåret
1/7 1951—31/12 1952 balanserad förlust å i runt tal 7 700 000 kronor,
dels ock förlust för tiden 1/1—12/9 1953 å omkring 19 600 000 kronor. Sålunda
redovisas i balansräkningen per den 12/9 1953 upplupna förluster å
tillhopa i runt tal 27 300 000 kronor. I fråga om anledningen till förlusterna
anför styrelsen i huvudsak följande.

Enligt ingångna avtal skulle thomasverket ha varit färdigställt i september
1952. På grund av leveransförseningar kom emellertid denna anläggning icke

1 drift förrän under mars 1953. Intill sistnämnda tidpunkt kunde tackjärn
med hög fosforhalt icke vidareförädlas vid järnverket. Tack järnsproduktionen
i koksmasugnen, som igångsattes redan år 1951, kom till följd härav
att inriktas i stort sett på gjuteritackjärn för avsalu. Efterfrågan på dylikt
tackjärn minskade emellertid starkt under hösten 1952 och våren 1953, och
produktionen därav kunde försäljas först under senare delen av år 1953,
varvid otillfredsställande priser erhölls. I övrigt beror förlusterna på att
järnverket ännu ej nått avsedd kapacitet, varför de fasta kostnaderna blivit
onormalt höga. Stora delar av järnverket har under det senaste året befunnit
sig under inkörning. Personalen har i stor utsträckning varit nyanställd
och ovan vid järnverksförhållanden. För bolagets valsverksprodukter har
marknaden kännetecknats av starkt ökad konkurrens och fallande priser. Då
valsverken ännu icke hunnit köras in på alla förekommande profiler och dimensioner
har det varit svårt för bolaget att erhålla en fast kundkrets. I
detta läge har avsevärda försäljningar av halvfabrikat ägt rum, framförallt
på export, varvid endast mindre tillfredsställande priser kunnat erhållas.

Bolaget har med hänsyn till inträffade prisfall i sina räkenskaper nedskrivit
lagren av bränsle samt hel- och halvfabrikat till betryggande värden.
Sammanlagt utgör lagernedskrivningarna ett belopp av nära 14 000 000 kronor.
Genom ifrågavarande åtgärd vad angår lagren av hel- och halvfabrikat
har i bokslutet per den 12/9 1953 årsresultatet för år 1953 i viss utsträckning
anteciperats. Resultatet för senare delen av nämnda år kan därför väntas
vara bättre, relativt sett. Förlusten har beräknats öka med högst

2 000 000 kronor till årets slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

11

Styrelsen har sålunda förutsett, att bolagets sammanlagda förluster för
tiden intill utgången av år 1953 uppgår till sammanlagt i runt tal 30 000 000
kronor. I anledning av dessa förluster föreslår styrelsen, att aktiekapitalet
nedsättes med motsvarande belopp och att beloppet, efter att ha tillförts
reservfonden, användes för utjämning av förlusterna.

Vid bifall till styrelsens förslag i vad de avser bolagets aktiekapital kommer
detta att uppgå till (130 000 000 + 200 000 000 — 30 000 000 ==)
300 000 000 kronor. Styrelsen framhåller, att sistnämnda belopp jämte bolagets
reservfond, som f. n. uppgår till ca 4 550 000 kronor, kommer att motsvara
anläggningarnas bokförda värde den 31 december 1953.

Av den verkställda räntabilitetskalkylen, för vars resultat redogjorts i det
föregående, framgår, att förluster kan förväntas även för räkenskapsåren
1954 och 1955. Styrelsen förutskickar, att tillskott av staten å motsvarande
belopp kommer att begäras av styrelsen.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att den förut berörda, i försökssyfte
uppförda förreduktionsanläggningen enligt vad styrelsen nu meddelar
icke motsvarat förväntningarna. Styrelsen avser fördenskull att i bolagets
räkenskaper avskriva återstående del av värdet av anläggningen samt
att återbetala det anslagsbelopp, som tagits i anspråk för dess uppförande.

Remissyttranden.

Över den framställning, som styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag
sålunda gjort, har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt
länsstyrelsen i Norrbottens län.

Vad angår bolagets totala kapitalbehov har någon erinran mot styrelsens
beräkningar i och för sig icke framkommit vid remissbehandlingen. KommerskoUegium
anför, att de sammanlagda utbyggnadskostnaderna, ca 300
miljoner kronor, motsvarar i runt tal 1 300 kronor per ton årsproduktion
och att detta icke kan anses onormalt. Till stöd för denna uppfattning hänvisar
kollegium till en inom Europakommissionen för några år sedan verkställd
utredning, enligt vilken kostnaderna för en komplett järnverksanläggning
i Europa beräknades utgöra mellan 1 000 och 1 500 kronor per ton
produktionskapacitet.

Ej heller har i remissyttrandena några invändningar gjorts beträffande
den av styrelsen framlagda räntabilitetskalkylen i och för sig. Kommerskollegium
finner kalkylen baserad på realistiska utgångspunkter med reservation
för prisläget på stålmarknaden, som f. n. har en sjunkande tendens
men vars fortsatta utveckling just nu är särskilt svåröverskådlig. Kollegium
framhåller emellertid, att det för avskrivningar upptagna beloppet, 14 milj.
kronor per år, är lågt och att på längre sikt större avsättningar för modernisering
och förnyelse av anläggningarna torde bli nödvändiga.

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 51.

Statskontoret erinrar om att riksdagen år 1951 framhöll angelägenheten
av att bolagets anläggningar i snabb takt färdigställdes, då ett fördröjande
medförde risk för betydande ekonomiska förluster. I anslutning härtill anför
ämbetsverket bl. a. följande.

Den nu föreliggande framställningen utvisar, att de förhoppningar, som
riksdagen ställde om anläggningarnas snabba slutförande, icke blivit förverkligade.
Ännu två och ett halvt år efter riksdagens förenämnda uttalande
måste konstateras, att smärre kompletteringsarbeten återstår. Styrelsen
har icke kunnat räkna med full produktion under 1954, men ansett möjligheter
föreligga, att normal produktion skall kunna uppnås under 1955.
Den påfallande försiktighet, som nu präglar styrelsens uttalanden, har icke
kunnat undgå att väcka uppmärksamhet, särskilt mot bakgrunden av att
styrelsen tidigare ansett möjligt uppnå full drift senast i början av 1953.
De felkalkyler och felbedömningar, som kännetecknat planerandet och fullföljandet
av bolagets anläggningar, kan svårligen undgå att betecknas som
anmärkningsvärda.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför emellertid, att styrelsens framställning
icke kommer överraskande. På bolagets ställning och verksamhet framlägger
fullmäktige i sitt yttrande följande synpunkter.

uPPbyggn aden av järnverket skedde under en period av högt prisläge och
svårigheter att i beräknad tid få beställningar å material och leveranser
av maskinanläggningar effektuerade. Igångsättningen av de olika i anläggningen
ingående verken blev därigenom avsevärt fördröjd. När utbyggnaden
omsider blev klar, hade konjunkturen inom järnhanteringen försvagats
med därav följande avsättningssvårigheter för järnverkets produktion. Med
hänsyn till direktiv från de priskontrollerande myndigheterna har bolaget
tidvis icke kunnat uttaga så höga priser, som eljest med hänsyn till marknadsläget
kunnat erhållas. Bolaget har vidare ställts inför uppgiften att i
stor utsträckning utbilda och uppöva en inom järnhanteringen oerfaren
arbetsstyrka, vilket givetvis medfört relativt stora lönekostnader, långsam
produktionstakt och ojämn kvalitet på produkterna. Företagets läge i vår
nordligaste landsända har jämväl medfört olägenheter, som sammanhänger
med korta skeppningstider och höga fraktkostnader. Sist angivna förhållanden
äger nära samband med den omständigheten, att vid järnverkets
tillblivelse icke uteslutande anlades rent företagsekonomiska synpunkter,
i det att även beredskapssynpunkter och kanske framförallt arbetsmarknadsoch
befolkningspolitiska, alltså rent sociala, skäl spelade in. Sådana ur
företagssynpunkt ovidkommande hänsynstaganden måste naturligtvis alltid
innebära en belastning för en verksamhet, som eljest bör vara uppbyggd
enligt affärsmässiga principer och har att söka hävda sig på marknaden
i fri och öppen konkurrens med andra företagare inom samma bransch.

Fullmäktige framhåller vidare, att förutsättningarna och möjligheterna för
en anläggning av förevarande slag att kunna uppnå konkurrenskraft och förränta
det investerade kapitalet med nödvändighet måste bedömas på lång sikt
och med beaktande av järnhanteringens särskilda känslighet för konjunktur -

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

13

växlingar. Företaget kan bli bärkraftigt först sedan detsamma fått tillfälle att
utöva sin rörelse även under gynnsammare förhållanden än de nuvarande
och därmed få möjlighet att med egna inkomster och resurser konsolidera
sin ställning. Några delade meningar torde icke råda därom, att bolaget,
även om enbart affärsmässiga principer skulle vara utslagsgivande, nu bör
ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Så mycket mera nödvändigt
framstår detta mot bakgrunden av de förut antydda sociala aspekterna
liksom av beredskapsskäl. Fullmäktige vill därför tillstyrka en finansiell
rekonstruktion av bolaget, som väsentligen lättar bolagets räntebörda och
lilcviditetssvårigheter samt skapar ett gynnsammare utgångsläge för järnverkets
fortsatta drift. Därvid förutsätter fullmäktige, att en framtida utbyggnad
eller andra större investeringar ej bör få ske utan riksdagens hörande
och utan att vara grundad på noggranna kostnadsberäkningar och
räntabilitetskalkyler, som klart styrker, att investeringarna är ekonomiskt
fördelaktiga.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län, som påpekar,
att järnverkets räntabilitet visserligen skall bedömas efter samma
grunder som gäller för annan liknande verksamhet men att man å andra
sidan icke får bortse från de säregna sociala och näringspolitiska förhållanden,
som delvis motiverat järnverkets tillkomst. Härom anför länsstyrelsen
bl. a. följande.

Den sociala motiveringen för tillkomsten av Norrbottens järnverk var de
påtagliga sysselsättningssvårigheterna för stora delar av befolkningen i Norrbottens
län. Jordbruket med binäringar, skogsindustrien och gruvdriften
dominerade tidigare länets arbetsmarknad på ett väsentligt mera markant
sätt än vad nu är fallet. Innan Norrbottens järnverk kom till var den industriella
sektorn av länets näringsliv ytterst ensidig och till följd därav
mycket konjunkturkänslig. Den var dessutom — och är alltjämt — även
under »goda tider» otillräcklig för att kunna absorbera den arbetskraft som
icke kunde sysselsättas inom andra näringsgrenar.

Åtgärder för att skapa bättre utkomstmöjligheter för länets befolkning
framstod därför som oundgängligen erforderliga. Genom att till länet förlägga
ett modernt järnverk skulle inte endast behovet av arbetskraft för
järnverksdriften ökas. Järnverket skulle dessutom kunna bli en basindustri
för andra industriella företag och på så sätt indirekt bidraga till en välbehövlig
differentiering av länets näringsliv. Med den utbyggnad av järnverket,
som nu i stort sett slutförts, har den förstnämnda målsättningen
nåtts. Antalet anställda vid järnverket uppgår f. n. till i runt tal 2 000 personer.
Av dessa har icke mindre än omkring 90 procent rekryterats inom
länet. Det torde inte heller vara uteslutet att successivt på lång sikt åtminstone
i någon mån förverkliga tanken på en järnmanufakturindustri
med järnverket som råvaruleverantör.

Länsstyrelsen anser, att järnverkets betydelse för att begränsa utflyttningen
av ung arbetskraft från Norrbotten icke kan överskattas. Det torde
enligt länsstyrelsens uppfattning vara ställt utom allt tvivel, att om järn -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

verket icke kommit till stånd det allmänna skulle ha tvingats att på ett annat
måhända mera kostnadskrävande sätt söka bemästra arbetsmarknadsläget
i länet.

Beträffande bolagets förluster framhåller länsstyrelsen, att betydelsen
därav icke bör överdrivas. Länsstyrelsen håller före, att det i den svenska
industriens historia torde finnas många exempel på att företag, som startats
under förhållandevis gynnsammare betingelser än Norrbottens järnverk,
under en lång följd av år fått vidkännas betydande förluster och likväl
utvecklats till mycket bärkraftiga företag. Länsstyrelsen finner icke
någon anledning tro att icke detta kan komma att bli förhållandet även
med Norrbottens järnverk.

I fråga om de åtgärder med avseende på sättet för bolagets finansiering,
som kan vara påkallade med hänsyn till bolagets aktuella ställning, har
skilda meningar framförts vid remissbehandlingen. Om styrelsens förslag
anför fullmäktige i riksgåldskontoret följande.

Detta rekonstruktionsförslag kan icke anses innebära någon definitiv lösning
av bolagets finansieringsfråga. Förslagets genomförande skulle endast
innebära ett uppskjutande på kort sikt av ytterligare nödvändiga saneringsåtgärder.
En sanering enligt bolagets förslag skulle visserligen minska bolagets
betungande förräntningsbörda och stärka dess likviditet, varjämte
vissa förluster skulle avlyftas från bolaget. En verklig sanering förutsätter
emellertid en nedskrivning av tillgångarna till belopp, som bolaget kan
förränta. Enligt förslaget skulle anläggningstillgångarna, vilka tillkommit
under ett högt prisläge och under ogynnsamma förhållanden i övrigt, bibehållas
vid sina höga bokförda värden. Samtidigt blir det mot det bokförda
värdet av anläggningstillgångarna svarande föreslagna aktiekapitalet orimligt
högt. Utsikterna för staten att få utdelning på detta aktiekapital förefaller
mycket små. Den skuld å 200 milj. kronor, som staten genom aktieteckningen
skulle ikläda sig, blir därför finansiellt sett oräntabel. Enligt vedertagna
statsfinansiella regler borde det ifrågavarande kapitaltillskottet belasta
driftbudgeten. I rådande läge torde beloppet emellertid icke kunna på en
gång inrymmas i driftbudgeten. En tänkbar utväg att budgettekniskt ordna
saken är dock, att bolaget, med bibehållande av sitt nuvarande aktiekapital,
av riksgåldskontoret erhåller ett tillskott utan återbetalningsskyldighet
å 200 milj. kronor för att möjliggöra avskrivning av tillgångarna mot
det att staten via driftbudgeten åtager sig att genom successiva avbetalningar
till riksgåldskontoret under en begränsad period täcka den improduktiva
upplåningen. Det kan emellertid ifrågasättas, om en så djupgående
sanering lämpligen bör genomföras utan att den kan grundas på en mera
ingående undersökning av bolagets ställning och framtidsutsikter än den
bolagets styrelse nu åstadkommit. Med hänsyn härtill och då enligt fullmäktiges
mening eu sådan undersökning lämpligen bör anstå till dess ytterligare
erfarenhet vunnits av bolagets verksamhet, vill fullmäktige för att
ej föregripa det resultat, en sådan undersökning kan komma till, nu framlägga
ett förslag i saneringsfrågan som är mindre genomgripande än den

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

15

nyss antydda lösningen men som för bolagets verksamhet ändock skulle
innebära en mer rationell anordning än styrelsens förslag.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar riksgäldsfullmäktige en finansiell
rekonstruktion av bolaget enligt i huvudsak följande riktlinjer.

Aktiekapitalet ökas med 70 milj. kronor från nuvarande 130 milj. kronor
till 200 milj. kronor genom anslag å kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier. Genom anslag å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
erhåller bolaget samtidigt ett belopp av 105 milj. kronor, att användas
med 30 milj. kronor för täckande av bolagets förluster under åren 1951—
1953 och med 75 milj. kronor för nedskrivning av bolagets anläggningskapital.
Sammanlagt skulle bolaget sålunda tillföras 175 milj. kronor eller 25
milj. kronor mindre än vad styrelsen begärt. Denna begränsning motsvarar
helt den förut omnämnda av bolaget upptagna marginalen för oförutsedda
prisfluktuationer.

I statsräkenskaperna avskrives förenämnda anslag å 105 milj. kronor omedelbart
från fonden för låneunderstöd genom beloppets överföring till fonden
för oreglerade kapitalmedelsförluster. Fonden erhåller täckning för
den å densamma redovisade förlusten genom anslag under driftbudgeten
förslagsvis med 35 milj. kronor under vart och ett av innevarande och närmast
följande två budgetår.

Med hänsyn till svårigheterna för riksgäldskontoret att i marknaden
upplåna det stora belopp, varom här är fråga, anser fullmäktige lämpligt,
att en reglering av det belopp, varmed bolagets skuld hos riksbanken skulle
minskas, tillsvidare sker genom att riksgäldskontoret överlämnar en skuldförbindelse
till riksbanken.

Mot riksgäldsfullmäktiges yttrande har herr Birke anfört reservation och
därvid gjort gällande bl. a., att den av styrelsen framlagda räntabilitetskalkylen
på avgörande punkter bygger på förutsättningar, som icke kan anses
realistiska. Reservanten finner det icke rimligt, att ställning tages
till den gjorda framställningen med ledning av de uppgifter, som lämnats
däri, och har under hänvisning till det anförda föreslagit, att riksgäldsfullmäktige
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att järnverkets utvecklingsmöjligheter
samt förutsättningarna för en lönsam drift vid verket
göres till föremål för snabbutredning av praktiskt erfaren och i förhållande
till järnverket fristående expertis. Vidare har reservanten funnit önskvärt,
att det rationella sättet att stödja uppkomsten av ett differentierat och
konjunkturinotståndskraftigt näringsliv i Norrbotten förutsättningslöst omprövas.

Även statskontoret anser, att en genomgripande rekonstruktion av bolaget
icke kan undvikas. På föreliggande material är statskontoret dock icke
berett att fatta ställning till i vilken utsträckning och på vilket sätt en dylik
rekonstruktion bör genomföras. Ämbetsverket finner ej heller tidpunkten
för en sådan åtgärd särskilt lämpligt vald, då bolaget tidigast under år
1955 synes kunna uppnå normal produktion. Under dessa omständigheter
hyser statskontoret den uppfattningen, att för närvarande andra åtgärder

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 51.

icke skall vidtagas än sådana, som kan anses i stort sett ofrånkomliga,
samt att mera genomgripande ändringar bör ske först efter ingående
undersökningar rörande bolagets ekonomi och de framtida förräntningsmöjligheterna.
Med denna utgångspunkt har statskontoret funnit sig böra föreslå,
att medelstillskottet nu begränsas till 50 miljoner kronor samt att av
detta belopp 20 miljoner kronor anvisas under fonden för statens aktier för
nyteckning av aktier i bolaget och 30 miljoner kronor å driftbudgeten för
täckande av bolagets förluster intill utgången av 1953. Intill dess en rekonstruktion
blir genomförd, torde uppkommande ytterligare förluster få täckas
på liknande sätt genom anslag å driftbudgeten.

Statens handels- och industrikommission förordar, att en finansiell rekonstruktion
av bolaget kommer till stånd men finner för sin del ej anledning
att närmare ingå på grunderna härför.

Övriga remissinstanser tillstyrker i stort sett bolagets förslag i fråga om
sättet för bolagets finansiering. Dock anför fullmäktige i riksbanken, att
fullmäktige icke kan biträda nämnda förslag i vad det avser upplåning av
erforderliga rörelsemedel. En kapitalanskaffning av här ifrågavarande art
bör enligt riksbanksfullmäktiges mening icke ske genom direkta krediter
från riksbanken. Fullmäktige anser, att behovet av rörelsemedel — vilket
till beloppet icke torde böra fixeras av riksdagen — bör täckas dels genom
en rörlig kredit hos riksgäldskontoret på förslagsvis 50 milj. kronor, dels
genom upplåning i marknaden för ytterligare erforderliga belopp. Riksbanksfullmäktigen
Kristensson, som reserverat sig, anför bl. a. att styrelsens
prognoser motiverar en företagsekonomisk översyn samt att bolagets
aktiekapital bör kunna begränsas till förslagsvis 225 milj. kronor.

Styrelsens förslag rörande utjämning av bolagets förluster under de senaste
två räkenskapsåren har i princip godtagits av de remissinstanser, som
yttrat sig därom. I fråga om orsakerna till förlusterna har statens priskontrollnämnd
lämnat en redogörelse för de prisreglerande åtgärderna inom
järnbranschen under ifrågavarande tidsperiod. Av redogörelsen framgår i
huvudsak följande.

Med anledning huvudsakligen av att risk för prisstegringar förelåg i
fråga om handelsjärn, tackjärn och gjutgods beslöt nämnden — som i olika
etapper fram till 1950 undantagit större delen av järnbranschen från direkt
priskontroll — att från och med den 27 januari 1951 återinföra prisstoppet
inom berörda delar av järnområdet. Det tackjärn, som importerades år 1951
och i början av år 1952, betalades ofta med priser, som låg mer än 100 kronor
per ton högre än de av nämnden godkända högsta priserna för inhemsk
vara. Med all sannolikhet skulle, om prissättningen varit fri för det inom
landet producerade tackjärnet, de inhemska priserna ha stigit till en nivå i
närheten av importpriserna. En fri prisbildning på tackjärn skulle ha
inneburit prishöjningar i efterföljande produktions- och handelsled med betydande
ackumulativ verkan. Bland annat skulle prisbildningen inom byggnadsverksamheten,
verkstadsindustrien och väsentliga områden av exportindustrien
icke kunnat undgå en oförmånlig inverkan av fria priser på

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 51.

tackjärn. Prisstoppets återinförande inföll under en betydelsefull utbyggnadsperiod
i bolagets verksamhet. Räknat på bolagets produktion till avsalu
är 1951, cirka 100 000 ton, skulle en anpassning av de inhemska tackjärnspriserna
till de utländska ha betytt ett tillskott till bolaget av ungefär 75
kronor per ton eller totalt 7,5 miljoner kronor enbart för nämnda år. Vad
den skulle ha betytt för 1952 års resultat är svårt att säga, då under detta
är en gradvis utjämning av de olika prisnivåerna ägde rum.

Priskontrollnämnden nämner vidare, att situationen under 1951 för bolagets
del skärptes därigenom att statens handels- och industrikommission
på grund av den påtagliga inhemska bristen på tackjärn ansåg sig förhindrad
att lämna exportlicenser. Bolaget hade således ej möjlighet att kompensera
sig genom en i förhållande till den inhemska marknaden mera lönande
export.

Nämndledamoten Rydbeck har med instämmande av ledamöterna Bergstrand
och Stenberg låtit till protokollet anteckna i huvudsak att det icke
är utrett, huruvida de i och för sig självklara följderna av priskontrollen
haft väsentlig betydelse för det dåliga resultat, bolaget redovisat.

Departementschefen.

Norrbottens järnverk aktiebolag bildades efter beslut av 1939 års urtima
riksdag. Den första utbyggnaden av järnverket omfattade, utom sinterverk
och vissa hjälpanläggningar in. m., tre elektriska tackjärnsugnar
med en kapacitet av 90 000 ton per år och ett elelctrostålverk. För denna
utbyggnad tillsköt staten i form av aktiekapital sammanlagt 22 000 000
kronor. Dessutom anvisades, likaledes såsom aktiekapital, 4 500 000 kronor
till ett thomasstålverk. Sistnämnda anläggning kom dock icke till utförande
under järnverkets första ulbyggnadsskede, som avslutades år 1946.

Är 1945 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning rörande möjligheterna
att upprätta en utvidgad metallurgisk industri i Norrbotten. Efter
förslag av styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag förelädes riksdagen
år 1946 och 1947 planer för järnverkets vidare utbyggnad. Den av
riksdagen slutligt fastställda utbyggnadsplanen innebar i huvudsak följande.

Järnverkets tackjärnskapacitet skulle ökas genom uppförande av en
koksmasugn för tillverkning av omkring 200 000 ton tackjärn per år. Vidare
skulle uppföras en valsverksanläggning, bestående av ett götvalsverk,
ett grovvalsverk samt ett fin- och trådvalsverk. Denna anläggning skulle
ha en produktionskapacitet av 300 000 ton handelsjärn per år. Den faktiska
produktionen väntades emellertid komma att hålla sig omkring 225 000—
250 000 ton per år. För alt ernå avsedd produktion erfordrades också en
utvidgning av sinterverket, de båda stålverken samt hjälpanläggningar na
och de allmänna avdelningarna.

Kostnaderna för den sålunda planerade utbyggnaden av Norrbottens

2 Bihang till riksdagens protokoll 19öi. 1 samt. Nr 51.

18

Kungl. Maj.ls proposition nr Öl.

järnverk beräknades till sammanlagt 155 000 000 kronur. Av detta belopp
liade 4 500 000 kronor — till uppförande av thomasverket — redan tidigare
anvisats i form av aktiekapital. I samma form beviljades av 1946 och 1947
ärs riksdagar för utbyggnaden sammanlagt 55 500 000 kronor. Återstoden
av det erforderliga beloppet eller 95 000 000 kronor skulle enligt riksdagens
beslut av bolaget anskaffas genom lån, för vilka staten genom riksgäldskonloret
ställde garanti.

År 1950 fann bolagsstyrelsen, att ytterligare i runt tal 145 000 000 kronor
erfordrades för alt fullfölja utbyggnaden. Med anledning härav hemställde
styrelsen om ett aktiekapitaltillskott av 110 000 000 kronor samt om statlig
lånegaranti för 35 000 000 kronor. Riksdagen begränsade emellertid kapitaltillskottet
till 60 000 000 kronor och beslöt att lånegaranti skulle ställas
för återstoden av det erforderliga beloppet, 85 000 000 kronor.

Till aktiekapital i bolaget har alltså anvisats tillhopa 142 000 000 kronor.
Efter nedsättning med 12 000 000 kronor år 1946 uppgår aktiekapitalet
f. n. till 130 000 000 kronor, varav 120 000 000 kronor avsetts för järnverkets
utbyggnad enligt 1946 och 1947 års riksdagsbeslut. För sistnämnda ändamål
har bolaget dessutom upptagit statsgarantcrade lån å 180 000 000 kronor.

Vidare har staten enligt riksdagens beslut ställt garanti för förlagslån
till bolaget å 6 000 000 kronor. För järnverkets byggande och drift har
följaktligen i form av aktiekapital eller lån av staten tillhandahållits i
runt tal 330 000 000 kronor.

Järnverkets utbyggnad är nu praktiskt taget avslutad. I samband därmed
har styrelsen för bolaget anmält, att de slutliga byggnadskostnaderna
kommer att uppgå till i runt tal 318 000 000 kronor och sålunda med
18 000 000 kronor överstiga det belopp, som bolaget hittills erhållit för
ändamålet. Samtidigt har styrelsen framlagt eu beräkning rörande bolagets
behov av rörelsekapital. Beräkningen slutar på elt belopp av 110 000 000 kronor,
däri inbegripet eu marginal å 25 000 000 kronor för mötande av tillfälliga
fluktuationer och väntade förluster under de närmaste åren. Vidare har
framlagts eu räntabilitetskalkyl för liden 1954—1956, enligt vilken bolaget
under normala produktionsförhållanden, vilka dock väntas inträda först sistnämnda
år, kan förränta ett kapital av högst 85 000 000 kronor. Under
åberopande av dessa förhållanden har styrelsen föreslagit viss omläggning
av sättet för bolagets finansiering. Förslaget innebär, att bolaget i form
av aktiekapital erhåller elt tillskott av sådan storlek, att de lån å tillhopa
180 000 000 kronor, som upptagits för bestridande av utbyggnadskostnader,
kan inlösas samt att beräknad merkostnad för utbyggnaden ävensom
vissa andra kostnader, tillsammans 20 000 000 kronor, blir täckta. Tillskottet
av nytt aktiekapital skulle i enlighet härmed utgöra 200 000 000 kronor.
Behovet av rörelsekapital, som hittills blott intill 6 000 0.00 kronor täckts
genom elt statsgaranterat lån, har till återstående del beslritls genom tillfälliga
lån, som f. n. uppgår till sammanlagt ca 80 000 000 kronor. Styrelsen
hemställer, att hela upplåningen i detta sammanhang i fortsättningen skall

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

få ske i riksbanken. Som nyss nämnts utgör det av styrelsen i denna del
önskade beloppet — vilket också skall innefatta täckning för fluktuationer
och väntade förluster under de närmaste åren — 110 000 000 kronor. Slutligen
anhåller styrelsen om medgivande för bolaget att genom nedsättning
av aktiekapitalet med 30 000 000 kronor verkställa utjämning i räkenskaperna
av förluster å ungefär samma belopp. Efter nu nämnda förändringar
i fråga om bolagets aktiekapital skulle detta komma att uppgå till 300 000 000
kronor, vilket belopp i stort sett kommer att motsvara det bokförda värdet
av anläggningstillgångarna.

Beträffande järnverkets produktion utgår styrelsen numera från att
huvuddelen av det tillverkade tackjärnet skall användas för fabrikation av
valsverksprodukter, i vilket hänseende den antagna kvantiteten är 215 000
ton per år. Härutöver räknar styrelsen med en avsaluproduktion av ca
30 000 ton martintackjärn.

Vid remissbehandlingen av bolagets förslag har i fråga om bolagets totala
kapitalbehov och räntabilitet i det hela icke rests några invändningar
mot styrelsens beräkningar i och för sig. Kommerskollegium framhåller
dock, att styrelsen räknar med låga avskrivningssatser, vilka på längre sikt
icke torde vara tillräckliga för erforderlig förnyelse av anläggningarna. Vad
angår det i nuvarande läge erforderliga finansiella stödet till bolaget har
flertalet remissinstanser i stort sett tillstyrkt förslaget. Statskontoret anser
sig emellertid icke kunna anbefalla en rekonstruktion på grundval av föreliggande
material utan förordar, att nu endast vissa enligt ämbetsverkets
mening ofrånkomliga åtgärder vidtages. Sålunda föreslås, att medelstillskottet
begränsas till 50 000 000 kronor. Riksgäldsfullmäktige önskar å andra
sidan en rekonstruktion, vilken mera väsentligt beaktar företagets vanskliga
läge och skulle skapa ett gynnsammare utgångsläge för järnverkets
fortsatta drift, samt föreslår därför längre gående åtgärder än bolagsstyrelsen
för närvarande tänkt sig. Fullmäktiges förslag innebär, att bolagets
aktiekapital ökas med 70 000 000 kronor samt att bolaget erhåller ett ränteoch
amorteringsfritt anslag å 105 000 000 kronor från fonden för låneunderstöd.
Sistnämnda belopp överförs omedelbart till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster
och täcks genom driftbudgetanslag å 35 000 000 kronor
under tre på varandra följande budgetår. — Kommerskollegium och
fullmäktige i riksbanken anser att bolagets upplåning av rörelsemedel icke
bör ske i riksbanken. Behovet av dylika medel bör enligt riksbanksfullmäktiges
mening täckas genom en rörlig kredit i riksgäldskontoret på förslagsvis
50 000 000 kronor och i övrigt genom upplåning i marknaden.

Beträffande framtidsutsikterna för Norrbottens järnverk aktiebolag ger
den av styrelsen framlagda räntabilitetskalkylen vid handen att bolaget i
varje fall icke för närvarande kan förränta det kapital, som investerats i
anläggningarna. I och för sig bör ett sådant förhållande ge anledning att
överväga ett nedläggande av bolagets rörelse eller, om driften skall fortsälta,
en radikal rekonstruktion av bolaget i finansiellt avseende,

20

Kungl. Maj.ts proposition nr åt.

I anslutning härtill vill jag först erinra att verksamheten vid Norrbottens
järnverk, såsom i vissa remissyttranden påpekats, icke bör bedömas ur enbart
affärsmässiga synpunkter. Till grund för 1939 års beslut om järnverkets
tillkomst låg bl. a. ett sedan lång tid närt önskemål att i Norrbotten
öppna möjlighet för inhemsk förädling av järnmalmen från de lappländska
gruvorna. Det syntes föga tilltalande, att praktiskt taget all denna malm
skulle exporteras och förädlas i andra länder samtidigt som en icke ringa del
av vår tackjärnsimport utgjordes av sådan vara, som eventuellt tillverkats
av exporterad lapplandsmalm. I och med krigsutbrottet fick de försörjningsmässiga
motiven för ett järnverk i Norrbotten ökad styrka. Nödvändigheten
att så långt möjligt trygga landets järnförsörjning under den begynnande
krisen blev en faktor av stor betydelse för verkets tillkomst. I diskussionen
om järnverkets uppförande framhölls vidare, att försörjningsmöjligheterna
i detta län, där regelmässigt stora svårigheter mötte att bereda sysselsättning
åt den växande befolkningen, därigenom skulle ökas väsentligt. Det påpekades,
att nativitetsöverskottet i länet var förhållandevis större än i någon
annan del av landet och att arbetslöshetssiffrorna plägade vara relativt höga
även under goda konjunkturer.

Trots dagens vanskligheter lär det icke kunna bestridas, att de förväntningar,
som i nämnda avseenden knutits till Norrbottens järnverk, i ej ringa
män infriats. Försörjningsmässigt har järnverket otvivelaktigt under en
stor del av den senaste kristiden spelat en viktig roll, för vilket man ur
näringslivets och ur allmänna synpunkter har anledning vara tacksam. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har vidare med rätta understrukit de ur befolknings-
och arbetsmarknadssynpunkter gynnsamma verkningarna av järnverkets
tillkomst och bl. a. pekat på den betydelse, järnverket har och kommer
att ha för att begränsa utflyttningen från länet av ung arbetskraft. Om
utbyggnaden av järnverket icke kommit till stånd synes åtskilligt tala för
att statsmedel i ena eller andra formen måst tagas i anspråk för att underlätta
sysselsättningen inom länet. Detta förhållande bör särskilt beaktas vid
bedömningen av statens åtgärder i förevarande sammanhang.

Ett nedläggande av driften vid Norrbottens järnverk skulle — oavsett den
stora engångstörlnsten lör staten — uppenbarligen icke stå i god samklang
med de motiv, på vilka järnverkets tillkomst grundades, och har f. ö. ej
ifrågasatts av någon remissmyndighet.

Av eu remissmyndighet har föreslagits eu verklig finansiell rekonstruktion
av bolaget med avskrivning till betydande del av däri nedlagt kapital,
alltså vida längre gående åtgärder än styrelsen ifrågasatt. Häremot må till
en början anföras, att eu mera väsentlig avskrivning av det investerade kapitalet
ej bör komma i fråga utan synnerligen starka skäl. Enligt min uppfattning,
som bestyrks av vad som framkommit vid remissbehandlingen,
kan läget ingalunda anses så ogynnsamt att eu dylik lösning bör förordas.
Den omständigheten att tull förräntning icke synes kunna ernås inom närmast
överskådlig tid, om nuvarande priser blir bestående, eller att bolaget
en tid lidit jämförelsevis måttliga förluster — vilka i stort sett kan för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

21

klaras av osedvanligt ogynnsamma betingelser för rörelsen — torde icke
utgöra tillräckligt skäl för nyssnämnda åtgärder. Styrelsens räntabilitetskalkyl
bygger på erfarenheter från järnverkets drift under alltför kort period
för att kunna läggas till grund för ett mera definitivt ställningstagande
i fråga om bolagets verksamhet eller finansiering. Före ett dylikt ställningstagande
bör enligt min mening ytterligare driftserfarenheter ha inhämtats
samt alla möjligheter till förbättring av driftsresultatet noga ha undersökts
och så långt rimligen kan ske tillvaratagits. Bolagsstyrelsen har ju också
framhållit, att den ständigt pågående förnyelseprocessen i fråga om anläggningar
och arbetsmetoder samt vissa nyinvesteringar — bl. a. för att möjliggöra
förbättring av thomasstålets kvalitet — kan komma att på längre
sikt få eu köstnadssänkande effekt.

De åtgärder, bolagsstyrelsen nu påkallat, åsyftar också väsentligen blott
att undanröja vissa olägenheter, som visat sig vara förenade med det nuvarande
sättet för bolagets finansiering. Dessa olägenheter är av sbilda
slag. Till eu början må erinras, att järnverkets utbyggnad onekligen till
alltför stor del finansierats genom upplåning, varmed följer en högre
räntebelastning än bolaget under överskådlig tid kan bära. Vidare är bolagets
behov av rörelsemedel icke f. n. tillgodosett på ett tillfredsställande
sätt. Det rör sig här om ett till stor del långfristigt kapitalbehov, som ej
lämpligen i den utsträckning som hittills varit fallet bör täckas genom
mer eller mindre tillfälliga krediter hos affärsbanker och andra kreditgivare.

Att olägenheterna med bolagets nuvarande finansieringsform i möjligaste
män bör undanröjas synes mig ligga i öppen dag. Härför erfordras enligt
min mening icke en sådan ytterligare utredning, som en reservant bland
riksgäldsfullmäktige önskat. Samtliga remissinstanser utom statskontoret
bär också förordat, att åtgärder vidtages i angivet syfte. Den av statskontoret
tänkta lösningen, som endast avser att vinna täckning för uppkomna förluster
och merkostnader för utbyggnaden, är icke tillräcklig för ändamålet.
För egen del vill jag i första hand, i likhet med flertalet remissinstanser, förorda
bolagsstyrelsens förslag om anvisning av medel till inlösen av de statsgaranterade
lån å sammanlagt 180 000 000 kronor, med vilka utbyggnaden
huvudsakligen finansierats. Vidare torde 20 000 000 kronor böra ställas till
förfogande för täckande av den konstaterade merkostnaden för utbyggnaden
in. in. I enlighet med styrelsens förslag torde nu nämnda belopp, sammanlagt
(180 000 000 -j- 20 000 000 =) 200 000 000 kronor, böra tillföras bolaget
i form av aktiekapital. Härigenom bortfaller för bolagets vidkommande större
delen av den besvärande räntebelastningen. Visserligen åsamkas därvid
statsverket motsvarande utgiftsökning till följd av de ökade årliga kostnaderna
för statsskuldens förräntning. Då emellertid som alternativ till den
av mig tillstyrkta åtgärden endast kan tänkas antingen en bortskrivning
av i järnverket nedlagt kapital eller återkommande anslag till bolaget för
täckande av ränteutgifterna, synes den föreslagna lösningen böra godtas.
I enlighet med vad nyss anförts torde sålunda till nyteckning av aktier i
bolaget för nästa budgetår böra anvisas ett belopp av 200 000 000 kronor.

22

Kungl. Maj.ls proposition nr 5t.

Jag anser mig vidare böra förorda, att staten medverkar till en mera tillfredsställande
ordning för täckande av bolagets behov av rörelsekapital än
den, som hittills varit rådande. I likhet med bolagsstyrelsen förutsätter jag
att detta behov skall täckas geixom upplåning. Enligt min mening är det av
vikt, att en väsentlig del av rörelsekapitalet tillföres bolaget genom stående
krediter. I fråga om formen för den erfoi''derliga kreditgivningen till bolaget
ansluter jag'' mig till riksbanksfullmäktiges förslag, som innebär att
en rörlig kredit för bolaget upplägges i riksgäldskontoret. Maximibeloppet
av denna kredit torde böra fastställas under hänsynstagande dels till bolagets
aktuella behov av medel för inlösen av tillfälliga rörelsekrediter, dels
till den av vissa remissinstanser framförda riktiga synpunkten att en del
av bolagets kreditbehov för rörelsen allt fortfarande bör täckas genom
kredit i den allmänna marknaden. Med dessa utgångspunkter torde beloppet
av den rörliga krediten i riksgäldskontoret lämpligen böra bestämmas till
högst 75 000 000 kronor. Det bör ankomma på riksgäldsfullmäktige att
bestämma räntan å krediten.

Styrelsens hemställan om medgivande att utjämna den i bolagets räkenskaper
upplupna förlusten å i runt tal 30 000 000 kronor genom nedsättning
av bolagets aktiekapital har i princip godtagits av remissinstanserna. Av intresse
är härvidlag särskilt priskontrollnämndens påpekande om de hinder
för utnyttjande av ett gynnsamt prisläge, som nämndens priskontroll samt
handels- och industrikommissionens restriktiva licenspolitik — var för sig
välmotiverade av läget — under den berörda tidrymden utgjort. Dessa ingrepp
har — samtidigt som de inneburit att bolagets produkter tillförts avnämare
på den inhemska marknaden i större omfattning och till lägre
priser än som eljest blivit fallet — på ett kännbart sätt påverkat bolagets
ekonomiska resultat.

Med hänsyn till det sagda finner jag mig böra biträda styrelsens ifrågavarande
hemställan och föreslår i enlighet härmed, att motsvarande avskrivning
göres i statens räkenskaper. För detta ändamål torde för nästa
budgetår under huvudtiteln avskrivning av oreglerade kapitahnedelsförluster
böra anvisas ett anslag å 30 000 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

dels till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag
å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av 200 000 000 kronor,
dels medgiva, att Norrbottens järnverk aktiebolag, må,
efter beslut av Kungl. Maj :t, disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
av högst 75 000 000 kronor,

dels ock till Avskrivning å statens aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag under huvudtiteln avskrivning av oreglerade
kapitahnedelsförluster för budgetåret 1954/55 anvisa
ett anslag av 30 000 000 kronor.

Kung b Maj: Is proposition nr Öl.

23

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
C. G. Ggllenhaal.

47029. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag