Kungl. Maj:ts proposition nr b2.

1

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till P. O. H. Rgdbro m. fl.; given Stockholms slott
den 8 januari 195b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning dels fyra ärenden angående
ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring, och dels
ett ärende angående bestridandet av viss livränta, som utgår till följd av
skada, vållad vid framförandet av en försvaret tillhörig bil.

1—2165 53 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr b2.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 januari 195i.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.

1.

Vid en övning vid Södra skånska infanteriregementet den 5 mars 1943
gav furiren H. Nilsson, som var chef för en pionjärtropp, order om att
troppen skulle medföra sprängämnen att apteras till så kallade knallskott.
Detta var icke reglementsenligt. Sedan en man i troppen under övningen
apterat ett dylikt knallskott och antänt det samt kastat skottet mot en
anryckande patrull, rusade värnpliktige P. O. H. Rgdbro (dåmera med
namnet Svensson), som tillhörde patrullen, instruktionsenligt fram och
grep knallskottet med högra handen för att kasta det tillbaka. I
samma ögonblick briserade skottet i Rydbros hand. Rydbro tillfogades
därvid svår kroppsskada, bland annat förlust av höger hand. Regementskrigsrätten
vid regementet dömde genom utslag den 28 april 1943, som
vann laga kraft, Nilsson till disciplinstraff för det denne genom att vid
tillfället ha beordrat användning av den icke reglementsenliga materielen
gjort sig skyldig till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt. Rydbro
yrkade sedermera vid Färs häradsrätt, att kronan måtte förpliktas att utge
ersättning för den honom åsamkade skadan. Häradsrätten fann genom
utslag den 1 juni 1945 kronan skyldig att till Rydbro utgiva skadestånd
och yttrade att det icke kunde anses att Rydbro var medvållande till
skadan. Häradsrätten fann Rydbro berättigad bland annat till ersättning
för förlorad arbetsförtjänst för tiden den 24 september 1944—den 2 mars
1946 efter en beräknad årsinkomst såsom utlärd målare av 4 000 kronor
och en nedsättning av arbetsförmågan av 662/3 % med avdrag för vad som
i detta avseende utgått eller komme att utgå från riksförsäkringsanstalten.
Slutligen berättigades Rydbro att i mån av befogenhet i särskild rättegång
föra talan om ersättning för bland annat förlorad arbetsförtjänst för tid
efter den 2 mars 1946. Hovrätten över Skåne och Blekinge, där båda parterna
sökte ändring, fann genom dom den 29 december 1945 ej skäl göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 3

ändring i utslaget, såvitt är av betydelse i förevarande sammanhang. Domen
vann laga kraft.

Sedermera har försvarets civilförvaltning — i anslutning till Rydbros
nämnda befogenhet enligt häradsrättens utslag att föra talan om vidare
ersättning — hänskjutit till statskontoret och riksförsäkringsanstalten att
utbetala livränta för tid efter den 2 mars 1946. Från och med den 2
december 1946 har livränta utgått efter nämnda nedsättning av arbetsförmågan
och en av Svenska målareförbundet uppgiven beräknad årsinkomst
av 4 023 kronor. Genom beslut den 10 mars 1953 har på samma grunder
från civilförvaltningen utanordnats livränta för tiden den 3 december
1952—den 2 april 1953.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning har i
skrivelse den 7 april 1953 gjort framställning om livränta till Rydbro i
anledning av kroppsskadan. Av skrivelsen och därvid fogade handlingar
inhämtas i huvudsak följande. Den 28 augusti 1952 inkom från Rydbro
ansökning om livränta beräknad efter arbetslönen för en fullt utlärd
målare, 7 000 kronor för år 1951 och 8 000 kronor för år 1952. Rydbro
ägnar sig för närvarande åt författarskap, varav han dock icke har någon
nämnvärd inkomst. Från målareförbundet har inhämtats, att den genomsnittliga
årsinkomsten för en utlärd målare i Ystad kunde beräknas ha för
1 800 arbetstimmar uppgått, för år 1951 till 6 858 kronor och för år 1952
till 7 560 kronor. Genom beslut den 3 december 1952 har riksförsäkringsanstalten
tillerkänt Rydbro livränta med 200 kronor i månaden från och
med samma dag till och med den 30 april 1988, under vilken månad Rydbro
fyller 67 år, samt därefter under hans återstående livstid med 175
kronor i månaden, allt beräknat efter 662/3 % nedsättning av arbetsförmågan.
Med hänsyn härtill anser advokatfiskalen hos civilförvaltningen
livsvarig livränta böra beviljas Rydbro från och med den 28 augusti 1952
efter en årsinkomst av 7 560 kronor och enahanda nedsättning av arbetsförmågan.
Härifrån bör enligt advokatfiskalen avdragas vad som i motsvarande
avseende utgått och kommer att utgå från riksförsäkringsanstalten
samt vad kronan utbetalat för tiden efter den 28 augusti 1952. Livräntan
borde nedsättas till hälften efter det att Rydbro fyllt 67 år. Vidare
syntes kronan böra förbehållas rätt att vid väsentlig sänkning av förenämnda
antagna arbetslön jämka livräntan till mindre belopp.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande -—- under instämmande
i övrigt i advokatfiskalens förslag — anfört att Rydbro bör tillerkännas
förhöjd livränta från och med den 1 januari 1951 efter en antagen årsinkomst
av 6 858 kronor samt från och med den 1 januari 1952 efter en
likaledes antagen årsinkomst av 7 560 kronor, med avdrag för vad kronan
och riksförsäkringsanstalten under motsvarande tid utgivit i livränta.
Förbehåll om rätt till jämkning av skadeståndet bör icke göras.

Civilförvaltningen och tygavdelningen anser i likhet med advokatfiskalen

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

och skaderegleringsnämnden, att livsvarig livränta nu bör beviljas ävensom
att höjning av dess belopp bör ske. Vad angår den tidpunkt, från
vilken höjd livränta bör utgivas, förefaller det enligt ämbetsverken sannolikt,
att Rydbro — därest han väckt talan vid domstol om högre livränta
från och med år 1951 -— skulle ha tillerkänts sådan förmån efter nyssnämnda
grunder. Den befogenhet kronan kan äga att göra förbehåll om
rätt till jämkning framdeles av livräntans belopp anser ämbetsverken icke
böra begagnas, enär jämkning uppåt av fastställda livsvariga livräntor icke
plägar ske och bevakning av möjligheten till sådan jämkning med rådande
ordning för livräntors utbetalning av praktiska skäl skulle bli mycket svår
att genomföra. Ämbetsverken har därför biträtt skaderegleringsnämndens
förslag.

Statskontoret har enligt utlåtande den 21 april 1953 icke något att erinra
mot bifall till vad civilförvaltningen och tygavdelningen hemställt. Å livräntan,
som bör bestridas från anslaget Diverse pensioner och understöd
in. in., bör icke utgå sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.

Genom beslut den 9 juli 1953 medgav Kungl. Maj:t, att från anslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. fick
— med avdrag för vad som för samma tidsperiod utgått eller utgår från
kronan — för tiden den 1 januari 1951—den 30 juni 1954 utbetalas livränta
till Rydbro efter 662/s % nedsättning av hans arbetsförmåga samt
efter en beräknad årsinkomst, för tiden den 1 januari—den 31 december
1951 av 6 858 kronor och för tiden den 1 januari 1952—den 30 juni 1954
av 7 560 kronor. Livräntan skulle utgå under förutsättning att Rydbro å
kronan för motsvarande tid överlät sin rätt till skadestånd av Nilsson på
grund av dennes vårdslöshet. Tillika förklarade Kungl. Maj :t Sig vilja
framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden efter den 30 juni
1954.

Departementschefen.

Beträffande livränta för tiden fram till och med den 30 juni 1954 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes livränta böra
utgå i enlighet med myndigheternas förslag och bestridas från anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund
av förenämnda olycksfall till P. O. H. Rydbro — under förutsättning
att Rydbro för motsvarande tid å kronan överlåter
sin rätt till skadestånd av H. Nilsson — räknat från och med
den 1 juli 1954, utgå livsvarig livränta, för tiden till dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

o

Rydbro uppnår 67 års ålder beräknad efter en årsinkomst av
7 560 kronor och en invaliditetsgrad av 662/s % och för tiden
därefter med hälften av vad tidigare utgått, dock med avdrag
för vad han för motsvarande ändamål uppbär i periodisk
ersättning från riksförsäkringsanstalten.

2.

Den 7 oktober 1943 åkte värnpliktige A. E. Bjärmark på flaket till en
kronan tillhörig lastbil. Därvid slungades han av bilen och ådrog sig livsfarliga
skador, bland annat brott på skallen. Med anledning av det inträffade
anställdes åtal mot föraren av bilen, i samband varmed Bjärmark
förde skadeståndstalan gentemot föraren. Målet avgjordes slutligt av
Kungl. Maj:t genom utslag den 27 december 1945. Enligt utslaget tillerkändes
Bjärmark, bland annat, för viss tid ersättning för förlorad
arbetsförtjänst varvid emellertid, på grund av medvållande från hans sida,
ersättningen jämkades till två tredjedelar av vad eljest skolat utgå. I anledning
härav har sedermera till Bjärmark i berörda hänseende av statsmedel,
utöver belopp som utbetalats av riksförsäkringsanstalten, årligen
utanordnats ett belopp av 2 677 kronor 33 öre, sista gången avseende år
1950.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning har i
skrivelse den 3 februari 1953 gjort framställning om ytterligare ersättning
till Bjärmark i anledning av olycksfallet. Av skrivelsen och därvid fogade
handlingar inhämtas i huvudsak följande. Bjärmark hade fordrat ersättning
för förlorad arbetsförtjänst under år 1951 med ett till 3 640 kronor
förhöjt belopp. Han hade därvid åberopat ett av hans förutvarande arbetsgivare,
Arenco Aktiebolag, Stockholm, den 8 september 1952 utfärdat intyg,
enligt vilket Bjärmark, därest han fortfarande varit anställd vid företaget,
enligt intygsgivarens åsikt skulle ha innehaft förmansbefattning vid
bolaget om olyckan icke inträffat. Enligt beslut av riksförsäkringsanstalten
är Bjärmark numera att anse såsom fullständigt arbetsoförmögen under
sin återstående livstid. Enligt riksförsäkringsanstaltens beslut den 3 november
1952 äger Bjärmark uppbära livränta enligt militärersättningsförfattningarna
med ett månadsbelopp av 350 kronor till och med den 31 augusti
1967, under vilken månad Bjärmark fyller 67 år, och med 275 kronor
per månad under hans återstående livstid. Vid bedömandet av den ytterligare
ersättning, som borde tillerkännas Bjärmark, har ämbetsverken stannat i
olika meningar. — Tygavdelningen, som beträffande frågan om utebliven
befordran i detta fall ansett sakförhållandet så osäkert, att förhöjning av
ersättningen icke borde ifrågakomma, har hemställt om livränta till Bjärmark
med det belopp som hittills utgått eller 2 677 kronor 33 öre. —-

6

Kungl. May.ts proposition nr 42.

Civilförvaltningen har däremot, med hänsyn till ett likartat i judiciell
ordning avgjort mål, ansett grunden för Bjärmarks yrkande i princip
vedertagen. Att den befordran, varpå Bjärmark grundade sitt anspråk,
normalt skulle ha kommit honom till del, syntes civilförvaltningen på
grund av bolagets uttalande rimligen kunna antagas. Någon omständighet
på grund varav Bjärmark skulle av annan anledning än arbetsoförmåga
ha slutat sin anställning hos bolaget har icke anförts. Civilförvaltningen
ansåg därför — i anslutning till vad advokatfiskalen hos ämbetsverket
och försvarets skaderegleringsnämnd yttrat — att Bjärmark tillkommande
ersättning borde beräknas med hänsyn till den av bolaget uppgivna avlöningen
såsom förman, 9 660 kronor om året. I anledning härav hemställde
civilförvaltningen, att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Bjärmark ersättning
i förevarande hänseende för vartdera av åren 1951 och 1952 med 3 640
kronor ävensom för tiden den 1 januari—den 30 juni 1953 med 1 820
kronor, eller med tillhopa 9 100 kronor, dock med avdrag av 2 000 kronor
som redan utbetalats. Vidare hemställde ämbetsverket, att Kungl. Maj:t
måtte förslå riksdagen att för tiden den 1 juli 1953—den 31 augusti 1967
tillerkänna Bjärmark årlig livränta med två tredjedelar av skillnaden
mellan en beräknad årlig arbetsinkomst av 9 660 kronor och vad som under
samma tid kunde komma att utgivas till Bjärmark från riksförsäkringsanstalten
i ersättning för kroppsskadan.

Statskontoret förklarade sig enligt utlåtande den 10 mars 1953 icke
vilja motsätta sig att åtgärder vidtages i enlighet med civilförvaltningens
förslag. Å livräntan bör icke åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som enligt
gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Genom beslut den 26 juni 1953 medgav Kungl. Maj:t, att av anslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. fick
— dock med avdrag av uppburet förskott -— till Bjärmark utbetalas livränta
för tiden den 1 januari 1951—den 30 juni 1954 med 3 640 kronor
per år eller sålunda med tillhopa 12 740 kronor. Tillika förklarade Kungl.
Maj :t Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden efter
den 30 juni 1954.

Departementschefen.

Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1954 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj it. För tiden därefter synes livränta böra utgå
för livstiden och bestridas från anslaget Diverse pensioner och understöd
in. in.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. in. må på
grund av förenämnda olycksfall till Bjärmark, räknat från

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

7

och med den 1 juli 1954, utgå livsvarig livränta, för tiden
till dess Bjärmark uppnår 67 års ålder med två tredjedelar
av en beräknad årlig arbetsinkomst av 9 660 kronor och
för tiden därefter med hälften av vad tidigare utgått, dock
med avdrag av två tredjedelar av vad han för motsvarande
ändamål uppbär i periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten.

3.

Den 3 september 1947 medföljde värnpliktige Å. E. Ivarsson såsom
passagerare å flaket till en kronan tillhörig lastbil. Vid en gir med bilen
kom lasten i glid varvid Ivarsson för att undgå att bli klämd nödgades
hoppa av bilen. Han ådrog sig därvid vissa skador, bland annat i högra
foten. Bilföraren ådömdes disciplinstraff för ovarsamt framförande av
bilen. Ivarsson som, därest olyckan ej inträffat, skulle ha hemförlovats
den 8 november 1947, vårdades till följd av olyckan på sjukhus och utryckte
först den 13 mars 1948.

Försvarets civilförvaltning och fhjgförvaltningen har i skrivelse den 19
mars 1953 gjort framställning om ersättning till Ivarsson i anledning av
olycksfallet. Av skrivelsen och därvid fogade handlingar inhämtas i huvudsak
följande. Ivarsson yrkade ersättning bland annat för förlorad arbetsinkomst
från och med den 8 november 1947 efter 10 kronor för dag samt
för sveda och värk med 2 000 kronor. Riksförsäkringsanstalten, som för
tiden den 8 november 1947—den 13 mars 1948 utgivit sjukpenning till
Ivarsson, hade tillerkänt honom livränta jämlikt militärersättningsförfattningarna
för tiden den 14 mars—den 13 september 1948 efter en invaliditetsgrad
av 20 % och livsvarig livränta för tiden därefter efter 15 %
nedsättning av arbetsförmågan. Försvarets skaderegleringsnämnd tillstyrkte,
att Ivarsson bereddes ersättning med 2 000 kronor för sveda och
värk samt med 175 kronor för läkarintyg och ombudskostnader. Vidare
tillstyrkte nämnden, att Ivarsson bereddes livsvarig livränta från och med
den 14 mars 1948 med ett skäligt belopp av 1 500 kronor för år räknat,
med avdrag av från riksförsäkringsanstalten utgående ersättning. Därjämte
borde Ivarsson enligt nämndens mening tillerkännas ersättning för
lyte och men med 3 000 kronor. Då kronan ägde bilen och det icke visats
att Ivarsson genom eget vållande medverkat till den honom åsamkade
skadan, ansåg civilförvaltningen och flygförvaltningen, att kronan icke kan
undgå att utgiva ojämlcat skadestånd på sätt skaderegleringsnämnden föreslagit.
Ämbetsverken hemställde därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att från anslaget Diverse pensioner och understöd
m. m. får, räknat från och med den 14 mars 1948, till Ivarsson utgå livsvarig
livränta med 1 500 kronor för år — dock med avdrag av vad han för

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

motsvarande tid erhållit eller kommer att erhålla från riksförsäkringsanstalten,
livräntetillägg dock undantaget — med iakttagande av att å det
sålunda bestämda livräntebeloppet icke bör få åtnjutas någon sådan tillläggsförmån
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.
Vidare hemställde ämbetsverken, att Kungl. Maj:t måtte medgiva,
att Ivarsson från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid
militär verksamhet in. in. fick beredas ersättning för sveda och värk med
2 000 kronor, för lyte och men med 3 000 kronor samt för läkarintyg och
ombudskostnader med 175 kronor.

Statskontoret anslöt sig i utlåtande den 10 april 1953 till ämbetsverkens
förslag, dock med den ändringen att livräntan efter det Ivarsson uppnått
67 års ålder borde utgå med ett förslagsvis till hälften reducerat belopp.

Genom beslut den 26 juni 1953 medgav Kungl. Maj:t med hänsyn till
förekommande omständigheter att av anslaget Vissa ersättningar i anledning
av skador vid militär verksamhet in. in. till Ivarsson fick utbetalas
dels såsom ersättning för sveda och värk samt lyte och men in. in. tillhopa
5 175 kronor, dels ock — med avdrag av vad som för samma tidsperiod
utgått eller utgår från riksförsäkringsanstalten — livränta för tiden den
14 mars 1948—den 30 juni 1954 med 1 500 kronor per år. Tillika förklarade
Kungl. Maj :t Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta
för tiden efter den 30 juni 1954.

Departementschefen.

Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1954 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes livränta böra utgå
i enlighet med statskontorets förslag och bestridas från anslaget Diverse
pensioner och understöd m. in.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd in. in. må på grund
av förenämnda olycksfall till Ivarsson, räknat från och med
den 1 juli 1954, utgå livsvarig livränta, för tiden till dess
Ivarsson uppnår 67 års ålder med 1 500 kronor för år och för
tiden därefter med hälften av vad tidigare utgått, dock med
avdrag av vad han för motsvarande ändamål uppbär i
periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten.

4.

Då värnpliktige II. T. Olofsson under militärtjänstgöring den 1 februari
1943 enligt order var sysselsatt med att uppgöra eld i gengasaggregatet å
en kronan tillhörig bil, uppstod explosion i tändröret, med påföljd att
rörets huv slungades uppåt och slog igenom Olofssons högra hand. Sedan

Kungl. May.ts proposition nr 42.

9

Olofsson vid Stockholms rådhusrätt yrkat skadestånd i anledning av det
inträffade, har rådhusrätten genom laga kraftvunnen dom den 9 mars 1944
förpliktat kronan att till Olofsson utgiva visst skadestånd jämte ränta
ävensom att ersätta Olofsson dennes rättegångskostnader m. m. I målet
hade Olofsson förbehållit sig rätt att framdeles yrka dels ytterligare ersättning
för sveda och värk, därest han blev nödsakad att underkasta sig förnyad
operation i anledning av skadan, dels ock gottgörelse för lyte och
framtida men samt nedsättning av arbetsförmågan.

Sedermera har Kungl. Maj :t genom särskilda beslut senast den 22
februari 1952 medgivit, att till Olofsson fick i anledning av nämnda skada
utbetalas ersättning dels för lyte och framtida men av annan art än nedsättning
av arbetsförmågan, dels under angivna tidsperioder för förlorad
arbetsförtjänst till följd av nedsättning av arbetsförmågan dock med avdrag
för vad Olofsson för samma perioder uppburit från riksförsäkringsanstalten,
dels för läkarintyg och läkarbesök, dels för sveda och värk, dels
ock för ombudskostnader. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst till följd
av nedsättning av arbetsförmågan bar därvid, enligt beslutet av den 22
februari 1952, för tiden den 7 november 1949—den 6 november 1952 utgått
i form av livränta efter en beräknad årlig inkomst av 6 000 kronor och en
invaliditetsgrad av 45 %.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tggavdelning har i
skrivelse den 5 maj 1953 gjort framställning om ytterligare ersättning åt
Olofsson i följd av ifrågavarande skada och därvid anfört i huvudsak följande.
Genom beslut den 28 oktober 1952 hade riksförsäkringsanstalten
tillerkänt Olofsson livsvarig livränta efter en invaliditetsgrad av 45 %,
räknat från och med den 7 november 1952. Med hänvisning härtill hade
Olofsson hemställt om fortsatt gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, utöver
vad som tillkommer honom från anstalten. Advokatfiskalen hos civilförvaltningen
hade föreslagit, att Olofsson skulle beredas livsvarig livränta
från och med den 7 november 1952, beräknad efter en invaliditetsgrad av
45 % och en antagen inkomst för tiden till dess han fyllde 67 år om 6 000
kronor för år och för tiden därefter om 3 000 kronor för år, med avdrag
av vad Olofsson under motsvarande tider erhåller från riksförsäkringsanstalten
i livränta. Försvarets skaderegleringsnämnd hade tillstyrkt
advokatfiskalens förslag utom i så måtto, att nämnden med hänsyn till
Olofssons ålder — född i februari 1921 — icke ansett skäl föreligga att
reducera Olofsson tillerkänd livränta, efter det han uppnått 67 års ålder. —
Civilförvaltningen och tygavdelningen, som anslöt sig till skaderegleringsnämndens
uppfattning, hemställde bland annat att Kungl. Maj :t måtte
medgiva, att från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid
militär verksamhet m. m. fick till Olofsson för tiden den 7 november 1952—
den 30 juni 1954 utbetalas livränta efter en beräknad årsinkomst av 6 000
kronor och en invaliditetsgrad av 45 %, med avdrag av vad som för

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

samma tidsperiod utgått eller kommer att utgå till Olofsson från riksförsäkringsanstalten
samt av uppburet förskott. Vidare hemställde ämbetsverken,
att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga proposition om livränta
till Olofsson efter enahanda grunder för tiden från och med den
1 juli 1954 under hans återstående livstid, med avdrag av vad som för
samma tid kommer att utgivas från riksförsäkringsanstalten i livränta
enligt förenämnda beslut av den 28 oktober 1952.

Statskontoret fann i utlåtande den 19 maj 1953 icke anledning till annan
erinran mot vad civilförvaltningen och tygavdelningen hemställt än att
livräntan efter det Olofsson uppnått 67 års ålder borde reduceras till
hälften, varjämte borde föreskrivas att å livräntan icke skulle få åtnjutas
någon sådan tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare.

Genom beslut den 26 juni 1953 medgav Kungl. Maj:t, att av anslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. in.
fick utbetalas livränta till Olofsson i enlighet med civilförvaltningens och
tygavdelningens förevarande förslag för tiden den 7 november 1952—den
30 juni 1954. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela
beslut i fråga om livränta för tiden efter den 30 juni 1954.

Departementschefen.

Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1954 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj :t. För tiden därefter synes livränta böra utgå
i enlighet med statskontorets förslag och bestridas från anslaget Diverse
pensioner och understöd m. in.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund
av förenämnda olycksfall till H. T. Olofsson, räknat från och
med den 1 juli 1954, utgå livsvarig livränta, för tiden fram
till dess Olofsson uppnår 67 års ålder beräknad efter en årsinkomst
av 6 000 kronor och en invaliditetsgrad av 45 %
och för tiden därefter med hälften av vad tidigare utgått,
dock med avdrag för vad han för motsvarande ändamål uppbär
i periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten.

5.

Sedan linjearbetaren vid televerket S. H. A. Dalefalk åsamkats svår
kroppsskada då en försvaret tillhörig lastbil den 24 februari 1948 i Karlskrona
påkört en televerket tillhörig skåpbil, förpliktade regementskrigsrätten
vid Karlskrona kustartilleriregemente genom lagakraftvunnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

11

utslag den 15 april 1948 föraren av lastbilen att utgiva skadestånd till
Dalefalk och telestyrelsen, i vad avsåg styrelsen bland annat för sjukavlöning
och sjukvårdskostnader för Dalefalk under tiden till och med
den 14 april 1948. Genom utslaget förbehölls telestyrelsen rätt att föra
talan om ersättning för vad styrelsen utbetalat för lasarettskostnader och
sjukavlöning till Dalefalk efter den 14 april 1948 samt för livränta till
Dalefalk.

Då olycksfallet inträffat i Dalefalks tjänst har telestyrelsen, enligt beslut
av riksförsäkringsanstalten, såsom arbetsgivare för Dalefalk utgivit ersättning
till denne enligt olycksfallsförsäkringslagen, bland annat livränta.
För vad telestyrelsen sålunda utgivit har styrelsen hos marinförvaltningen
fordrat ersättning enär försvaret såsom ägare till den skadevållande
bilen är jämte föraren ansvarig för skadan. I anledning härav har marinförvaltningen
genom särskilda framställningar, senast i skrivelse den 28
mars 1953, hos Kungl. Maj :t hemställt om medel för beredande av ersättning
åt telestyrelsen för, bland annat, utgiven livränta.

I nämnda skrivelse av den 28 mars 1953 framhöll marinförvaltningen,
att riksförsäkringsanstalten numera genom beslut den 31 oktober 1952
jämlikt olycksfallsförsäkringslagen funnit Dalefalk berättigad till livsvarig
livränta med 1 280 kronor för år från och med den 1 november 1952.
I anslutning härtill hemställde marinförvaltningen om bemyndigande för
försvarets civilförvaltning att med anlitande av anslaget Vissa ersättningar
i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. till telestyrelsen
utgiva — förutom viss ersättning, inbegripet livränta, för år 1952 — i efterskott
för varje år från och med år 1953 under Dalefalks återstående livstid
ett belopp av 1 280 kronor för av styrelsen enligt riksförsäkringsanstaltens
beslut av den 31 oktober 1952 till Dalefalk utgiven livränta.

Genom beslut den 18 september 1953 bemyndigade i anledning härav
Kungl. Maj:t civilförvaltningen att från ovannämnda anslag till telestyrelsen
utbetala viss ersättning, varav 1 920 kronor utgjorde ersättning
för Dalefalk för tiden den 1 januari 1953—den 30 juni 1954 tillkommande
livränta. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles meddela beslut
i fråga om ersättande av utgiven livränta för tiden efter den 30 juni 1954.

Departementschefen.

Den bil, vars förare vållade Dalefalks skada, tillhörde försvaret. I
anledning härav har den livränta, som televerket enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgivit till Dalefalk, hittills återgäldats televerket från anslag
under fjärde huvudtiteln efter framställning från telestyrelsen för
varje år. Denna livränta är nu definitivt fastställd för Dalefalks livstid.
Det synes därför lämpligt att — i överensstämmelse med eljest tillämpade
principer — livräntan i fortsättningen direkt får utgå från anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

I enlighet härmed får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att den livränta som riksförsäkringsanstalten genom beslut
den 31 oktober 1952 tillerkänt S. H. A. Dalefallc må, räknat
från och med den 1 juli 1954, jämte förekommande livräntetillägg,
bestridas från det under tolfte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget Diverse pensioner och understöd m. m.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—5 hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Resore.

Sthlm 1954. K. L. Beckmans Boktr.