Kangl. Maj:ts proposition nr 208.
1
Nr 208.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
m. mgiven Stockholms slott den 2
april 1954.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Lagen om allmän sjukförsäkring kommer att träda i kraft den 1 januari
1955, vid vilken tidpunkt enligt förslag i propositionen nr 60 jämväl en ny
lag om yrkesskadeförsäkring skall träda i tillämpning. Den nya lagstiftningen
innebär bl. a. att sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna skall bli
föremål för en samordning genom att sjukförsäkringen i princip skall
svara även för yrkesskadorna under de första nittio dagarna.
Den nya lagstiftningen aktualiserar vissa administrativa problem. Till en
början föreslås, att yrkesskadeförsäkringen tills vidare skall bedrivas i oförändrade
former, dvs. både av riksförsäkringsanstalten och av enskilda socialförsäkringsbolag.
Sedan en tids erfarenhet av samordningens verkningar
erhållits, bör frågan om en centralisering av denna försäkringsgren till ett
enda statligt organ bli föremål för en förnyad utredning. Frågan om en ombildning
av den statliga yrkesskadeförsäkringsinrättningen från ämbetsverk
till annan företagsform bör bli beroende i första hand av vad 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna därutinnan kan komma att
föreslå.
Tillsynen över den allmänna sjukförsäkringen är enligt gällande bestämmelser
provisoriskt förlagd till riksförsäkringsanstalten, medan tillsynen
1—308 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 208.
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 20S.
över yrkesskadeförsäkringen utövas av försäkringsrådet. Någon ändring
härutinnan bör, i avvaktan på ytterligare utredning, icke f. n. vidtagas.
Tills vidare bör jämväl tillsynen över vissa understödsföreningar och stiftelser
ligga kvar hos riksförsäkringsanstalten. I avvaktan på fortsatt utredning
förutsattes vidare, att någon ändring ej heller skall göras i den enligt
sjukförsäkringslagen gällande ordningen för besvär sprövningen.
Samordningen medför en avsevärd minskning av arbetsbördan för den del
av riksförsäkringsanstalten, som sysslar med yrkesskadeförsäkringen. Ä
andra sidan kräver sjukförsäkringsreformen en utbyggnad av anstaltens
organisation för därmed sammanhängande tillsynsuppgifter. Även tillsynen
över understödsföreningar och stiftelser bör omorganiseras och förstärkas.
I propositionen framlägges förslag till en omorganisation av riksförsäkringsanstalten
i enlighet härmed. Totalt beräknas anstaltens personal kunna
minskas med 161 personer. Antalet byråer nedgår från 8 till 7. Det förutsättes,
att anstaltens nya organisation endast skall betraktas som ett provisorium
dels i avvaktan på att vissa ännu öppna frågor erhåller sin slutliga
lösning och dels med hänsyn till att anstaltens verksamhet bör bli föremål
för fortsatta organisationsundersökningar.
Vissa riktlinjer uppdrages i syfte att garantera övertalig personal en
varsam avveckling, i första hand genom omplaceringar på arbetsmarknaden.
Slutligen lämnas en överblick över den nya lagstiftningens inverkan på
försäkringsrådets arbete. Någon omorganisation av rådet blir icke aktuell
under de närmaste åren.
Det torde icke medföra någon olägenhet om propositionens behandling
uppskjutes till en eventuell höstsession 1954.
Kangl. Maj:ts proposition nr 208.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2
april 195b.
N ärvarande:
Statsministern Ehlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, frågor rörande det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna, m. m. samt
anför följande.
INLEDNING.
Vid behandlingen av sjukförsäkringsfrågan fattade 1953 års riksdag
(prop. nr 178; rd. skr. nr 376) principbeslut om samordning fr. o. m. den
1 januari 1955 av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Avsikten var att samordningsbestämmelserna skulle närmare utformas
i den nya yrkesskadeförsäkringslag, vilken skulle föreläggas 1954
års riksdag. I proposition den 15 januari 1954, nr 60, har Kungl. Maj:t
förelagt riksdagen förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m., innefattande
bl. a. slutligt förslag i samordningsfrågan.
Samordningen aktualiserar frågor dels rörande yrkesskadeförsäkringens
administration, dels rörande den statliga tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
och dels rörande rätten att anföra besvär i sjuk- och
yrkesskadeförsäkringsfrågor och sättet för besvärsärendenas prövning. I
samband härmed uppkommer spörsmålet vart den av riksförsäkringsanstalten
nu utövade tillsynen över vissa understödsföreningar och stiftelser
skall förläggas. Dessa spörsmål har utretts av förre landshövdingen Karl
Levinson, som den 9 november 1953 avgivit betänkande i ämnet (stencilerat).
Med hänsyn till vad som genom utredningen framkommit utgick jag
vid behandlingen i årets statsverksproposition av frågan om anslag till försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten (V ht p. 74) ifrån, att något förslag
icke skulle föreläggas 1954 års riksdag rörande omorganisation av
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
dessa båda organ redan under budgetåret 1954/55. Jag uttalade däremot,
att det var min avsikt att senare föreslå, att principerna för riksförsäkringsanstaltens
nya organisation förelägges 1954 års riksdag i en särskild
proposition. Jag torde nu få återupptaga hithörande frågor till behandling.
Över utredningsmannens betänkande har yttranden avgivits av socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
statistiska centralbyrån, statens organisationsnämnd, försäkringsinspektionen,
medicinalstyrelsen, 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna,
socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), svenska sjukkasseförbundet,
de fria sjukkassornas förbund, Folksam, svenska livförsäkringsföreningars
riksförbund och kompetensutredningen. I ärendet har
jämväl inkommit en skrivelse från civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
(CST).
över riksförsäkringsanstaltens utlåtande, som jämväl innefattar ett kompletterande
detalj förslag rörande anstaltens organisation, har yttranden avgivits
av statskontoret, statens organisationsnämnd, statens lönenämnd och
CST.
Slutligen bör i förevarande sammanhang ställning tagas till ett av
generaldirektören Åke Natt och Dag med skrivelse den 21 december 1953
avgivet förslag rörande utformning av läkemedelsreformen, i vad förslaget
avser för reformens genomförande erforderlig personal inom sjukförsäkringens
tillsynsorgan.
I det följande kommer jag att i skilda avsnitt behandla dels vissa allmänna
spörsmål rörande administrationen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
och dels frågan om riksförsäkringsanstaltens interna organisation.
Vidare torde jag få lämna en redogörelse för utredningsmannens synpunkter
på försäkringsrådets framtida organisation.
I. SJUK- OCH YRKESSKADEFÖRSÄKRINGARNA.
Sjukförsäkringen.
Nu gällande sjukförsäkring.
Den nu gällande statsunderstödda sjukförsäkringen meddelas av erkända
sjukkassor, vilkas verksamhet regleras av lagen den 24 mars 1938
om understödsföreningar och av förordningen den 26 juni 1931 om erkända
sjukkassor. Försäkringen grundas på frivillig anslutning till kassorna,
som är lokal- eller centralsjukkassor. I mitten av september 1953 var an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
5
talet lokalsjukkassor 970 och antalet centralsjukkassor 37. Tillsynsmyndighet
är sedan den 1 juli 1953 provisoriskt riksförsäkringsanstalten.
Den allmänna sjukförsäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen grundar sig på lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring. Denna har i betydelsefulla avseenden
ändrats genom beslut av 1953 års riksdag och skall träda i kraft den 1
januari 1955.
Den allmänna sjukförsäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.
Försäkringen handhaves av allmänna central- och lokalsjukkassor.
Försäkringspliktig är varje svensk medborgare, som är bosatt i riket
och har fyllt 16 år. Detsamma gäller utlänning som är bosatt och
mantalsskriven i riket. Barn under 16 år är försäkrade i denna sin egenskap.
Från försäkringsplikten är dock undantagna vissa smärre grupper,
i främsta rummet vissa anstaltsvårdade.
Den obligatoriska försäkringen utgöres av sjukvårdsförsäkring och
sj ukpenningförsäkring.
Sjukvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade och utgöres av ersättning
för läkarvård och sjukhusvård ävensom, i viss utsträckning, resor.
Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst
1 200 kronor, samt de gifta hemmakvinnorna skall vara sjukpenningförsäkrade
för en grundsjukpenning av 3 kronor om dagen. Sjukförsäkrad
arbetstagare, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor, är
dessutom försäkrad för tilläggssjukpenning. Antalet sjukpenningklasser
är 13. Till försörj are med hemmavarande barn utgår barntillägg.
Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag. Försäkringsavgifterna fastställes
av tillsynsmyndigheten samt debiteras och upptages tillsammans med de
allmänna skatterna och staten skall svara för att de debiterade beloppen
kommer vederbörande kassa tillhanda. Arbetsgivarbidraget utgör l,i % av
den lön, som arbetsgivare under året utgivit till arbetstagare anställda hos
honom, dock skall arbetstagarens lön i vad den överstiger 15 000 kronor
inte medräknas. Arbetsgivarbidrag torde komma att uppbäras tillsammans
med arbetsgivarens avgift till yrkesskadeförsäkringen. Inflytande bidrag
skall efter vissa grunder av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassorna.
Viss del av bidragen skall dock om statsmakterna så bestämmer
kunna fonderas. — Statsbidraget till den obligatoriska försäkringen
utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag.
Den frivilliga försäkringen ger i första hand vissa sjukpenningförsäkrade
möjlighet att erhålla tillägg till sjukpenningen. Denna försäkring
finansieras dels genom försäkringsavgifter och dels genom ctl statsbidrag
om 20 % av sjukkassornas utgifter för försäkringen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Enligt principbeslut av 1953 års riksdag skall fria eller rabatterade
läkemedel fr. o. m. år 1955 tillhandahållas å apoteken. De härigenom
uppkommande kostnaderna skall finansieras över den allmänna sjukförsäkringen.
Förslag i läkemedelsfrågan har avlämnats till riksdagen genom
proposition den 12 mars 1954, nr 163. Vidare bör erinras, att förslag om
en till den allmänna sjukförsäkringen anknuten moder s kapsh j älp
förelagts riksdagen i proposition den 12 mars 1954, nr 144.
I fråga om handhavandet av den allmänna sjukförsäkringen gäller
följande. De allmänna sjukkassorna skall vara självständiga juridiska
personer och deras verksamhet skall regleras av lagen om allmän sjukförsäkring
och vissa för varje kassa antagna stadgar. De allmänna kassorna
är sålunda i motsats till de nuvarande erkända sjukkassorna inte underkastade
understödsföreningslagens bestämmelser. Kassorna skall liksom
de erkända sjukkassorna stå under tillsyn av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet. Riksförsäkringsanstalten är provisoriskt tillsynsmyndighet
för sjukförsäkringen jämväl i dess nya form.
Tillsynen över de allmänna sjukkassorna är avsedd att bli mera ingående
än den som avser de erkända sjukkassornas verksamhet. Tillsynsmyndighetens
befogenheter har därför ökats genom den nya lagstiftningen.
Sålunda skall tillsynsmyndigheten äga utfärda särskilda föreskrifter om
förandet av kassornas räkenskaper. Tillsynsmyndigheten äger vidare fastställa
för kassornas verksamhet erforderliga formulär. Verkställande
tjänsteman i centralsjukkassa skall tillsättas och entledigas av tillsynsmyndigheten.
Samtliga verkställande tjänstemäns avlönings- och pensionsförmåner
skall bestämmas av tillsynsmyndigheten. Denna myndighet äger
utfärda föreskrifter om sjukkontrollens anordnande inom kassorna.
över allmän sjukkassas beslut angående försäkring kan besvär anföras
hos tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndighetens beslut får överklagas endast
om tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall
lämnas där någon av dem som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen
av ärendet uttalat avvikande mening, så ock där tillsynsmyndigheten
finner utgången av ärendet vara av synnerlig betydelse för part.
Klagan föres hos Konungen genom besvär hos socialdepartementet och besvären
prövas i statsrådet.
Yrkesskadeförsäkringen.
Nu gällande yrkesskadeförsäkring.
Yrkesskadeförsäkringen regleras f. n. i främsta rummet av 1916 års
lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten.
Om för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare är arbetsgivare och för vars förbindelser del
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ägarna svarar med obegränsad personlig ansvarighet, får emellertid försäkringen
av delägarnas arbetare under vissa villkor äga rum i det bolaget.
F. n. är nio sådana bolag i verksamhet.
Arbetare som användes till arbete för statens räkning är försäkrade i
riksförsäkringsanstalten, ehuru särskilda bestämmelser gäller i fråga om
lagstiftningens tillämpning på dem.
Vid sidan av den obligatoriska försäkringen, för vilken här icke
torde behöva närmare redogöras, finns enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen
möjligheter att teckna frivillig försäkring. Arbetsgivare
har rätt att i riksförsäkringsanstalten försäkra annan arbetare än
den som avses i olycksfallsförsäkringslagen — t. ex. hemarbetare och
familjemedlemmar till arbetsgivaren — för olycksfall i arbete. Arbetsgivaren
kan vidare försäkra en i anstalten obligatoriskt eller frivilligt försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbete. Jämväl bolagen kan meddela
motsvarande frivilliga försäkringar.
Slutligen må antecknas att yrkesfiskare kan teckna en särskild olycksfallsförsäkring
hos riksförsäkringsanstalten enligt en förordning av år
1918.
över försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeförsäkringsfrågor
kan besvär anföras hos försäkringsrådet, som jämväl har att med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning och utveckling. Rådets beslut
kan ej överklagas.
Den nya yrkesskadeförsäkringen.
I propositionen 1954:60 har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen förslag
till ny yrkesskadeförsäkringslag, som är avsedd att ersätta 1916 års
olycksfallsförsäkringslag, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
samt den särskilda fiskarförsäkringsförordningen. Förutom att lagförslaget
innefattar en författningsmässig reglering av samordningen mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna syftar detsamma huvudsakligen till ändringar
i försäkringens materiella uppbyggnad. Försäkringsförmånerna
ökas bl. a. dels genom att maximigränsen vid beräkning av den skadades
årliga arbetsförtjänst höjes från 7 200 till 15 000 kronor och dels genom
att sjukpenningskalan anknytes till sjukförsäkringens sjukpenningskala
och därigenom når ett maximum av 20 kronor för dag.
Vidare ändras ramen för tillhörigheten till försäkringen. Arbetstagarbegreppets
innebörd ändras på så sätt att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
som kommit till uttryck bl. a. i semesterlagen, i fortsättningen
skall gälla inom yrkesskadeförsäkringen. Den obligatoriskt försäkrade
personkretsen föreslås utvidgad, framför allt genom att arbetsgivarens
familjemedlemmar i viss utsträckning inrymmes i försäkringsskyddet samt
genom alt detta skall gälla även för hemarbete. Yrkessjukdomarna skall
i väsentligt ökad grad vara ersättningsberättigande. Kretsen av personer,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
som skall vara berättigade till efterlevandelivränta, vidgas. Den frivilliga
försäkringen skall fortfarande kunna meddelas för arbetare i form av
såväl inom- som utomarbetsförsäkring. Dessutom skall den frivilliga försäkringen
såsom allmän försäkring i fortsättningen stå öppen för enskild
eller kollektiv anslutning såsom ett komplement till sjukförsäkringen
vid olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska försäkringen jämställda
sjukdomar. För ackvisitionsarbetet för den frivilliga försäkringen
skall sjukkassorna kunna anlitas.
Däremot föreslås ingen ändring i fråga om yrkesskadeförsäkringens
administration. Förslaget är emellertid i denna del att betrakta som ett
provisorium i avbidan på att frågan om den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens
organisation definitivt löses.
II. SAMORDNINGEN MELLAN SJUK- OCH YRKESSKADEFÖRSÄKRINGARNA.
Samordningens innebörd.
Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
innebär, att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade,
i händelse av yrkesskada skall äga uppbära ersättning
från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k. samordningstiden,
gått till ända. Under denna tid skall sjukhjälp utgå från allmän
sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid
sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden t. o. m.
nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall,
och eljest efter den dag, då skadan yppades. Yrkesskadeförsäkringen
skall dock, i den mån ersättning icke utgår enligt sjukförsäkringslagen, i
vissa särskilda fall utge förmåner även under de 90 dagarna. Detta är förhållandet
om under denna tid 1) skadan kräver protes, stödjebandage,
annat »särskilt hjälpmedel» o. d. eller tandvård, 2) särskild vård påkallas
av försäkringsinrättningen eller 3) skadan medför behov av sjukvård utom
riket.
Slutligen är att märka dels att samordningstiden skall upphöra senast
den dag rätt till invalidlivränta inträder, och dels att yrkesskadeförsäkringen
svarar för ersättningar i anledning av dödsfall samt ersättningar för skador
som drabbat icke sjukförsäkrade personer, huvudsakligen utlänningar som
ej är mantalsskrivna i Sverige.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
9
Samordningens inverkan på yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas
arbetsbörda.
Utredningsmannen.
Utredningsmannen har sökt göra en bedömning av antalet yrkesskadefall,
som efter samordningens genomförande fortfarande kommer att medföra
arbete för försäkringsinrättningarna.
I vad avser den obligatoriska försäkringen torde beräkningarna här fa
redovisas i tabellform med anmärkningar. För närmare kännedom om
beräkningsgrunderna torde få hänvisas till betänkandet s. 18—26.
Utöver vad som framgår av tabellen och anmärkningarna bör framhållas
följande. Av betydelse för den blivande omfattningen av administrationsuppgifterna
är bl. a. i vad mån de nuvarande bestämmelserna om tillhörigheten
till försäkringen kommer att ändras, övergår man till det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet, torde en del nu försäkrade komma att bortfalla.
Hur många dessa blir är omöjligt att säga. Å andra sidan räknas
med att försäkringen utsträckes att omfatta även vissa hemmavarande
närskylda. Även om dessas antal svävar man i ovisshet. I brist på närmare
hållpunkter räknar utredningsmannen med att de nu angivna förändringarna
i tillhörigheten i stort sett tager ut varandra.
Enligt utredningsmannens beräkningar skulle antalet på den obligatoriska
försäkringen ankommande skadeärenden bli ungefär följande.
Slag av skadeärenden |
Riksförs anst. Stats- anställda |
äkrings- dten Övriga |
Bolagen |
1. Olycksfall med en sjuktid om mer än 90 dagar---- |
1 500 |
7 200 |
7 200 |
2. Olycksfall med en sjuktid om 60—90 dagar....... |
900 |
4 300 |
4 300 |
3. Olycksfall berörande ej mantalsskrivna utlänningar |
|||
och med en sjuktid om högst 60 dagar........... |
100 |
3 000 |
3 000 |
4. Invaliditetsfall med en sjuktid om högst 60 dagar . . |
35 |
315 |
170 |
5. »Ej 10 %-fall» med en sjuktid om högst 60 dagar.. |
200 |
750 |
875 |
6. Dödsfall (praktiskt taget alla torde äga rum inom |
|||
60 dagar)...................................... |
75 |
275 |
200 |
7. Fall avseende protes, stödjebandage, »särskilt hjälp- |
|||
medel» o. d. vid en sjuktid om högst 60 dagar .... |
75 |
400 |
1 |
8. Tandvårdsfall (dessa torde nära nog helt ligga inom |
|||
de första 60 dagarna)........................... |
400 |
1 800 |
1 |
9. Yrkessjukdom med en sjuktid om mer än 60 dagar |
90 |
560 |
500 |
Summa |
3 375 |
18 600 |
216 245 |
1 Erforderliga uppgifter har inte kunnat erhållas. |
|||
2 Jfr not 1. |
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Anmärkningar till tabellen.
1. Antalet olycksfallsanmälningar rörande andra än statsanställda har
företett följande utveckling.
Riksförsäk ringsans tälten
1950 148 404
1951 145 042
1952 134 160
1953 (1 januari—31 juli) ........................... 72 597
Bolagen
137 922
141 778
136 847
73 205
Siffrorna inbegriper den frivilliga försäkringen; det årliga antalet fall
tillhörande denna beräknas till 4 000 för anstalten och 4 500 för bolagen.
Utredningsmannen har utgått från att antalet anmälningar avseende den
obligatoriska försäkringen utgör ca 130 000 för riksförsäkringsanstalten och
lika mycket för bolagen. Stickprovsundersökningar utvisar, att antalet
efter 90 dagar kvarstående sjuka utgör endast ca 5,5 % av det antal som
anmälts, således här (5,5 % av 130 000) ca 7 200.
Antalet anmälningar rörande statsanställda utgör ca 26 000 per år. Här
räknas med att antalet reduceras i samma omfattning som antalet anmälningar
från andra arbetsgivare än staten. Härvid erhålles (5,5 % av 26 000)
ca 1 500.
2. Utredningsmannen har utgått ifrån att sjukkassorna, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad socialförsäkringsutredningen tänkt sig (SOU
1952: 39), kommer att åläggas att till försäkringsinrättningarna vidarebefordra
skadeanmälningar redan före samordningstidens utgång. Enligt
socialförsäkringsutredningens förslag skall sådan anmälan översändas bl.a.
i alla de fall, då sjukpenning utgått i 60 dagar från sjukkassan. Antalet
olycksfall med en sjuktid av 60—90 dagar kan uppskattas till 3,3 %. Förevarande
grupp av anmälningar betecknas i det följande »beredskapsanmälningar».
3. —8. Under punkterna 1 och 2 har bortsetts från att yrkesskadeförsäkringen
dels skall ensam svara för ersättningar vid dödsfall och invaliditet
samt ersättningar till icke sjukförsäkrade och dels i vissa fall skall
utge förmåner även under samordningstiden. Här redovisas en uppskattning
av antalet ärenden tillhörande dessa på yrkesskadeförsäkringen fallande
grupper, dock endast i den mån de avser sjukdomsfall med en sjuktid
av högst 60 dagar. I den mån sjukdomstiden ligger över denna tidrymd
inkluderas nämligen fallen under punkterna 1 och 2.
5. Samtliga ärenden avseende fall, där den skadade är återställd med
invaliditet, skall vidarebefordras till försäkringsinrättningarna för prövning
av frågan om rätt till invaliditetsersättning. Detta innebär, att försäkringsinrättningarna
kommer att få handlägga inte blott ersättningsberättigande
invaliditetsfall utan även invaliditetsfall för vilka livränta ej skall utgå,
enär invaliditeten understiger 10 % av arbetsförmågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
11
9. Antalet anmälningar om yrkessjukdom framgår av följande uppställ -
ning. |
|||
År |
Riksförsäkringsanstalten |
Bolagen |
|
1950 ................................. |
....... 258 |
2 063 |
1 511 |
1951 ................................. |
....... 296 |
1 770 |
1 586 |
1952 ....................... |
....... 325 |
1 877 |
1 692 |
1953 (1 januari—31 juli) ... |
....... 230 |
970 |
807 |
Utredningsmannen utgår från att antalet yrkessjulcdomsanmälningar vid
nuvarande lagstiftning uppgår till för riksförsäkringsanstalten ca 2 200,
varav ca 300 avseende statsanställda, och för bolagen ca 1 700. Efter 60
dagar har åtminstone 85 % av de på riksförsäkringsanstaltens försäkringsstock
belöpande fallen avvecklats. För bolagens vidkommande ligger
siffran något högre; här räknas emellertid med samma siffra. Vad den
föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsbegreppet kan komma att betyda
i fråga om antalet ärenden är omöjligt att nu säga. Här räknas gissningsvis
med att antalet yrkessjukdomsfall kommer att fördubblas.
Vad därefter beträffar den frivilliga försäkringen torde den framtida
anslutningen till utomarbetsförsäkringen knappast kunna beräknas bli
större än f. n. Antalet till denna hörande skadefall kan efter samordningen
uppskattas till ca 375 för riksförsäkringsanstaltens del och ca 400 hos
bolagen. Vad angår anslutningen till den allmänna försäkringen synes det
inte möjligt att f. n. framlägga några som helst beräkningar.
En sammanfattning av de redovisade beräkningarna, vilka såtillvida är
ofullständiga som den planerade allmänna frivilliga försäkringen måst
lämnas åsido och vilka även i övrigt enligt sakens natur kännetecknas av
viss osäkerhet, ger följande resultat.
Antalet årligen inkommande skadeärenden beräknas nedgå på följande
sätt. |
från |
till |
ca |
ca |
|
1. Obligatorisk försäkring: Statsanställda .................................. |
......... 26 000 ......... 265 000 |
3 500 35 000 |
2. Frivillig utomarbetsförsäkring .......... |
......... 7 400 |
775 |
298 400 |
39 275 |
Av antalet sålunda kvarstående fall torde något över 22 000 belöpa på
riksförsäkringsanstalten.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
I beräkningarna ingår emellertid inte blott sådana skadefall som det
under alla omständigheter ankommer på försäkringsinrättningarna att
reglera utan även skadefall med en sjuktid av 60—90 dagar, oavsett om
de föranleder någon reglering från sådan inrättnings sida eller ej. Bortses
från sistberörda fall beräknas antalet på försäkringsinrättningarna ankommande
skadeärenden komma att uppgå till ca 29 000 för år, varav för
riksförsäkringsanstaltens vidkommande ca 17 000.
Slutligen bör observeras, att visst arbete kommer att åsamkas försäkringsinrättningarna
genom debitering m. m. av arbetsgivarbidragen till
sjukförsäkringen. Hos riksförsäkringsanstalten var år 1950 ca 36 600 s. k.
större arbetsgivare och ca 620 000 mindre arbetsgivare försäkrade. För
bolagen var motsvarande siffror ca 18 700 resp. ca 41 000.
Yttranden.
Några erinringar mot utredningsmannens beräkningar har icke framförts
i annan mån än att pensionsstgrelsen påpekat, att en betydande
del av utlänningarna torde höra hemma i de nordiska grannländerna och
att man beträffande dessa får utgå ifrån att tillhörigheten till den svenska
sjukförsäkringen liksom hittills underlättas konventionsvägen. Härigenom
uppstår i motsvarande grad en minskning i belastningen på yrkesskadeförsäkringen.
III. ADMINISTRATIONENS HUVUDDRAG.
Allmänna synpunkter på frågan om yrkesskadeförsäkringens
administration.
Utredningsmannen.
Den betydande minskning, som samordningen beräknas medföra i fråga
om yrkesskadeförsäkringens uppgifter, motiverar uppenbarligen -— anför
utredningsmannen — en kraftig beskärning av försäkringsorganisationen.
Särskilt gäller detta beträffande de organ — riksförsäkringsanstalten och
ömsesidiga bolagen — som är bärare av försäkringen. Om och i vad
män även tillsyns- och besvärsmyndigheten — försäkringsrådet — kan och
bör bli föremål för åtgärder i sådan riktning är en fråga som upptages
till behandling i ett senare sammanhang. Vad försäkringsinrättningarna
beträffar medför samordningen även en radikal förändring av karaktären
av deras verksamhet. Denna kommer att begränsas till att väsentligen
avse invaliditets- och dödsfallsförsäkring.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Redan den minskning i försäkringens uppgifter och den förändring i
verksamhetens karaktär, vartill samordningen sålunda leder, ger anledning
till att upptaga frågan om centralisering av försäkringen till en
enda anstalt. Vissa preliminära beräkningar synes peka på att den samlade
yrkesskadeförsäkringens arbetsbörda inte kommer att bli större än att den
rymmes inom en försäkringsanstalt av mindre mått än den nuvarande
riksförsäkringsanstalten.
Även vissa andra med samordningen sammanhängande omständigheter
talar för en centralisering. Härom anföres följande.
Samordningen förutsätter ett intimt samarbete mellan sjukkassorna och
yrkesskadeförsäkringens organ. Om nu sjukkassorna i sina mellanhavanden
med denna försäkring skall ha att hänvända sig till än den ena
och än den andra av ett flertal försäkringsinrättningar, är detta givetvis
ägnat att försvåra och tynga samarbetet. Samarbetet skulle avsevärt förenklas
och underlättas, om sjukkassorna i stället hade att göra med en
enda försäkringsinrättning. Säkerligen skulle härigenom också skapas
bättre förutsättningar för en önskvärd effektivitet i samarbetet. Vidare må
erinras att det förutsatts att sjukkassorna skall åläggas skyldighet att bedriva
ackvisitionsarbete för den föreslagna frivilliga försäkringen inom
yrkesskadeförsäkringens ram. Förefintligheten av ett flertal sinsemellan
konkurrerande försäkringsinrättningar synes ägnad att komplicera en
sådan ordning. Tvivelsutan skulle sjukkassorna kunna bättre utnyttjas för
ifrågavarande ändamål, om en enda försäkringsinrättning finge taga hand
om försäkringen.
Även andra skäl kan åberopas för en centralisering. Genom en sådan
åtgärd skulle inte blott de särskilda bestyr, som föranledes av försäkringens
handhavande av flera inrättningar, bortfalla, utan vissa förutsättningar
skapas för att även i andra avseenden, såsom i fråga om tariffering samt
debitering och uppbörd av avgifter, förenkla arbetet. Centraliserades försäkringen
till en statlig anstalt, skulle också öppnas möjlighet för att
— i viss analogi med vad som skett inom patent- och registreringsverket —
inom denna inrätta en besvärsavdelning, varigenom även den högsta besvärsinstansens
arbetsbörda kunde lättas och ärendenas slutliga avgörande
påskyndas. Även ur samhällsekonomisk synpunkt borde centraliseringen
av allt att döma ställa sig fördelaktig. Inga ackvisitionskostnader behövde
läggas ner på den obligatoriska försäkringen, och de besparingsmöjligheter,
som stordrift i olika hänseenden erbjuder, skulle kunna tillvaratagas.
En så genomgripande reform som en centralisering är emellertid förenad
med många problem av organisatorisk, personell och ekonomisk natur.
Närmare utredning erfordras både om sättet för centraliseringen och om
konsekvenserna av denna. Härtill kommer, att inte heller den omgestaltning
av försäkringsorganisationen, som centraliseringen skulle innebära,
låter sig genomföra i alltför brådstörtat tempo. Bl. a. måste skälig frist
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
lämnas de av centraliseringen berörda försäkringsinrättningarna att vidtaga
de åtgärder, som för deras vidkommande föranledes av densamma.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes det uteslutet att kunna
genomföra centraliseringen redan i samband med samordningens ikraftträdande.
Utredningsmannen föreslår, att tillsvidare även ömsesidiga bolag
liksom hittills skall äga meddela yrkesskadeförsäkring samt att med ytterligare
utredning om centralisationsfrågan får anstå tills någon tids erfarenhet
vunnits rörande de av samordningen betingade förändringarna
i yrkesskadeförsäkringens organisation.
Utredningsmannen har haft till uppgift att jämväl undersöka möjligheten
att överföra den inom riksförsäkringsanstalten bedrivna yrkesskadeförsäkringsverksamheten
till ett för ändamålet bildat statligt social försäkringsbolag
eller annat likartat organ. I denna del anföres i huvudsak
följande.
överförandet av riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet på ett
företag av bolagstyp skulle givetvis vara ägnat att i viss utsträckning skapa
gynnsammare betingelser för verksamhetens bedrivande. Sålunda finge
ett sådant företag en mera fri och självständig ställning i förhållande till
statsmakterna. Det bleve inte underkastat av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner
och bestämmelser. Avlöningarna kunde utan någon inblandning
från statsmakternas sida bestämmas av företagets egen ledning. Den
bundenhet, som fullmaktssystemet innebär för ett ämbetsverk, skulle bortfalla.
I befordringsfrågor behövde hänsyn inte tagas till formella meriter.
Överhuvudtaget bleve anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivande
större. Måhända skulle ett företag av bolagstyp också ställa sig
något billigare i drift än ett ämbetsverk. I vad mån så skulle bli fallet torde
emellertid inte med någon större grad av säkerhet kunna i förväg beräknas.
Även om sålunda vissa fördelar skulle stå att vinna genom att övergå
till bolagsformen, måste dessa fördelar givetvis vägas mot de värden, som
ämbetsverksformen i andra hänseenden representerar. Ett ställningstagande
till frågan förutsätter en ingående och allsidig undersökning av
olika därpå inverkande omständigheter.
Beträffande en sådan undersökning synes emellertid läget ha förändrats
sedan direktiven för nu förevarande utredning meddelades. Härutinnan må
erinras, att en utredning tillsatts rörande de statliga företagsformerna.
Direktiven för denna utredning är så allmänt hållna, att det synes giva
utredningen anledning att till övervägande upptaga frågan om företagsformen
jämväl beträffande den försäkringsverksamhet, som bedrives av
riksförsäkringsanstalten.
På grund av det nu anförda och då förevarande spörsmål inte kan anses
vara av beskaffenhet att behöva lösas i samband med samordningens
genomförande, anser utredningsmannen sig sakna anledning att närmare
än som skett ingå på detsamma. Sålunda förutsattes, att den statliga yrkesskadeförsäkringsverksamheten
tillsvidare skall bedrivas under samma
administrativa form som för närvarande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
15
Yttranden.
Vad först beträffar frågan om en centralisering av yrkesskadeförsäkringens
administration framgår av remissyttrandena följande.
Socialförsäkringsbolagens förening avvisar tanken på ett statligt monopolföretag
och föreslår, att det i stället skall utredas, huruvida icke försäkringen
bör anförtros åt endast privata bolag, såsom skett i Danmark
och Finland. Det finns enligt föreningens mening ingen anledning att bryta
sönder nuvarade mångåriga tradition, därest denna fungerat tillfredsställande
och om den jämväl kan anpassa sig efter de nya förhållanden, som
sammanhänger med samordningen. Vill man genomföra en monopolisering
måste man vara övertygad om att fördelarna därav är så stora, att de
uppväger de skäl som kan anföras för bibehållande av nuvarande ordning.
Några särskilda svårigheter beträffande samarbetet mellan sjukkassorna
och bolagen behöver man icke räkna med. Om det visar sig önskvärt, kan
för underlättande av sjukkassornas arbete vissa kontakter mellan sjukkassorna
och bolagen centraliseras till ett föreningens organ. Vidare anser
föreningen att konkurrensen främjar en effektiv service till de skadades
förmån, ett ökat arbetarskydd och en rättvisare avvägning av premiebördan
genom differentiering i olika riskklasser. Konkurrensen utgör en förklaring
till att det f. n. mycket sällan förekommer tvist angående premiernas
storlek. År 1952 handlades endast 7 sådana mål hos försäkringsrådet.
I regel löses tvisten genom den möjlighet som finnes för arbetsgivaren att
flytta över försäkringen till en annan försäkringsinrättning. Om en centralisering
genomföres torde antalet dylika besvärsmål komma att bli avsevärt.
Föreningen vill slutligen som sin uppfattning uttala, att en centralisering
torde medföra förhöjda förvaltningskostnader för försäkringen.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalar i stort sett liknande synpunkter.
Beträffande administrationskostnaderna anföres följande.
Enligt försäkringsinspektionens berättelse 1951 utgjorde administrationskostnaderna
hos bolagen ca 6,5 % av premierna. Enligt riksförsäkringsanstaltens
ämbetsberättelse samma år uppgick däremot anstaltens förvaltningskostnader
till mer än 10 % av premierna. Till denna kostnad bör
läggas kostnaderna för pensionering, vissa lokalhyror, viss del av kostnaderna
för uppbörden samt värdet av tjänstebrevsrätt. Å andra sidan bör
avdragas kostnader för militärskador och vissa andra allmänna uppgifter.
Otvivelaktigt bör dock vid en jämförelse läggas ett icke ringa procenttal utöver
de 10 % som redovisats.
Enligt föreningens mening bör svårigheterna att genomföra en fullt
rationell och väl genomtänkt organisation redan från ingången av år 1955
föranleda, att sjukförsäkringsreformens ikraftträdande skjutes något år
på framtiden. Om försäkringen likväl skall genomföras redan från nämnda
tidpunkt instämmer föreningen i utredningsmannens slutsats, att det synes
nödvändigt att åtminstone till eu början bibehålla nuvarande administra
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
tionsformer. Vid den framtida översynen bör man beakta att bolagen beredes
möjlighet att fortsätta sin verksamhet och överväga att inskränka
eller i varje fall rationalisera den statliga försäkringsverksamheten.
Folksam anser sig visserligen med hänsyn till den kommande utredningen
sakna anledning att ingå på en detaljgranskning av de argument,
som anförts för en centralisering, men vill redan nu framhålla riskerna
för ökade kostnader vid en sådan åtgärd.
Socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, statskontoret
och riksräkenskapsverket har icke något att erinra mot utredningsmannens
synpunkter och ansluter sig alltså till förslaget att bolagen tills vidare skall
få fortsätta att bedriva yrkesskadeförsäkringsverksamhet samt att med den
fortsatta utredningen om centralisering skall anstå i avvaktan på erfarenhet.
Statens organisationsnämnd finner att den nuvarande splittringen på tio
försäkringsinrättningar är olämplig samt att den ytterligare utredning, som
må erfordras, icke bör ställas på framtiden utan snarast komma till stånd.
I stort sett liknande synpunkter anföres av TCO och landsorganisationen,
som utgår ifrån att den slutliga utredningen endast behöver beröra formerna
och villkoren för de privata företagens avveckling.
Pensionsstyrelsen förordar uttryckligen en centralisering av yrkesskadeförsäkringen.
Så gör även svenska sjukkasseförbundet, som därjämte påyrkar,
att riksförsäkringsanstalten ensam skall äga meddela yrkesskadeförsäkring
fr. o. m. den 1 januari 1955. Förbundet ifrågasätter vidare
huruvida sjukkassorna, i händelse de med stöd av 58 § sjukförsäkringslagen
förordnas att biträda vid handhavande av yrkesskadeförsäkringen,
med hänsyn till bestämmelserna i denna paragraf kan biträda verksamhet
som bedrives av ömsesidiga bolag.
Försäkringsinspektionen — som anser, att frågan om den slutliga framtida
administrationen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör lösas i
princip redan före den 1 januari 1955 — presterar en utförlig argumentering
för och emot centralisering. Ämbetsverket anför i detta hänseende i
huvudsak följande.
Såsom skäl mot en koncentration kan åberopas, att förhandenvaron av
konkurrens stimulerar strävandena att rationalisera och förbilliga administrationen.
Vidare kan konkurrensen förmånligt inverka på försäkringsgivares
villighet att tillmötesgå skiftande önskemål beträffande riskklassindelningar
o. d. och att vid premiesättningen ta hänsyn till skadeförebyggande
åtgärder. Konkurrensen kan också vara av betydelse för åstadkommande
av snabba och friktionsfria skaderegleringar. En koncentration
kan leda till minskat intresse och minskad aktivitet från försäkringsgivarens
sida på det skadeförebyggande området.
För en centralisering talar följande. Nedgången i antalet ärenden och
det förhållandet att yrkesskadeförsäkringen i fortsättningen kan administreras
av eu anstalt av mindre omfattning än den nuvarande riksförsäkringsanstalten
talar i och för sig för centraliseringstanken. Samord
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ningen kräver ett intimt samarbete mellan sjukkassorna och yrkesskadeförsäkringens
organ. Förefintligheten av flera konkurreiande organ komplicerar
sjukkassornas ackvisition för den frivilliga försäkringen. Man
slipper vidare kontrollera om icke en anmälan hänför sig till en föi säkring
som gäller i annan försäkringsinrättning. Debitering och uppbörd underlättas
och man kan utnyttja stordriftens fördelar. Framtida erfarenheter
kominer säkerligen att aktualisera förskjutningar i arbetsfördelningen
mellan sjukkassor och yrkesskadeförsäkringsorganen; sådana förskjutningar
samt rationaliseringar kan lättare genomföras vid en koncentration.
De angivna skälen mot en centralisering mister i betydelse om man ger
ett centralorgan en smidig och effektiv organisation och tillser, att arbetsmarknadens
parter beredes ett kraftigt inflytande i anstaltens ledning.
Då försäkringen, bortsett från den frivilliga, är en obligatorisk försäkring,
vars materiella innehåll bestämmes i lag och för vilken någon ackvisition
icke erfordras, kan däremot mot en centralisering icke åberopas, att konkurrensen
ger nya och bättre försäkringsformer eller bidrager till en i och
för sig önskvärd utbredning av försäkringsskyddet.
Fördelarna med en fortsatt konkurrens inom yrkesskadeförsäkringen
väger klart lättare än de vinster i administrativa och andra hänseenden,
som göres därest försäkringen handhaves av en enda försäkringsanstalt
med representanter för arbetsgivarna, arbetstagarna och staten i ledningen.
I fortsättningen föreslår ämbetsverket, att yrkesskadeförsäkringen centraliseras
till ett statligt bolag. Det är enligt ämbetsverkets mening icke
lämpligt att man avvaktar pågående utredning om de statliga företagsformerna
innan principbeslut i organisationsfrågan fattas. Frågorna om
den närmare utformningen av det nya yrkesskadeförsäkringsorganet och
övriga problem bör göras till föremål för en skyndsam utredning, som
även bör omfatta i vad mån lagen om försäkringsrörelse bör vara tillämplig
på organets rörelse. Möjligen bör yrkesskadeförsäkringsorganet bli föremål
för en specialreglering i rättsligt hänseende.
Riksförsäkringsanstalten — som företräder centraliseringslinjen — har
avgivit ett utlåtande av sådan omfattning att det synes erforderligt att ägna
detsamma en mera ingående redogörelse.
Anstalten understryker, att förefintligheten av flera försäkringsinrättningar
komplicerar yrkesskadeförsäkringens administration. Anstalten anser,
att utredningsmannen åberopat synnerligen tungt vägande skäl för att
efter samordningens inträdande en statlig anstalt bör vara ensam bärare
av yrkesskadeförsäkringen. De skäl, som talar i denna riktning, är av
sådan styrka, att de borde tillerkännas avgörande betydelse. Utredningsmannens
förslag att frågan tills vidare skall hållas öppen kan anstalten
sålunda ej ge sin anslutning. Enligt anstaltens mening bör beslut redan
innevarande är fattas därom, att försäkring enligt den nya yrkesskadeförsäkringslagen
icke får meddelas av ömsesidiga bolag utan endast av en
statsanstalt. Detta innebär icke att bolagen skulle upphöra med utgången
av år 1954. Förpliktelser på grund av nuvarande lagstiftning kommer näm
2—308
54 Bihang Ull riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 208.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ligen att tills vidare kvarstå. Däremot kan det bli frågan om att genom
avtal mellan bolag och statsanstalten till den senare mot vederlag överföra
bolagens förpliktelser. Denna fråga, som på intet sätt sammanhänger
med rätten att meddela försäkring enligt den nya lagen, kan och bör liksom
andra avvecklingsfrågor lösas successivt i efterhand.
Inledningsvis framhåller anstalten, att den nya lagstiftningen om sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna innebär en mycket djupgående förändring
inom dessa områden. Ett ställningstagande till organisationsfrågorna kräver
först och främst att man ställer dem mot bakgrunden av den reella
innebörden av främst samordningen men också de nya lagarna. Utredningsmannen
har emellertid, enligt anstaltens åsikt, ej i fråga om organisationens
grundläggande principer dragit slutliga konsekvenser av nödvändigheten
att betrakta organisationsfrågorna på detta sätt.
Till en början måste beaktas, att samordningen förutsätter att sjukkassorna
skall fungera som lokalorgan för yrkesskadeförsäkringen. Om denna
princip icke kan genomföras i förhållande till bolagen, skulle samordningen
beträffande den på bolagen vilande delen av försäkringen ej kunna
genomföras. I detta hänseende anser sig riksförsäkringsanstalten böra
framhålla följande.
I likhet med utredningsmannen anser anstalten, att sjukkassornas administration
kommer att tyngas om de har att göra med flera försäkringsinrättningar.
I fråga om de rent expeditionella göromålen framdrages några
exempel, vilka dock icke synes vara av beskaffenhet att här böra närmare
utvecklas. Vidare framhålles, att sjukkassorna — sedan ortsombudsorganisationen
i enlighet med utredningsmannens förslag indragits — skall
verkställa utredningar i yrkesskadeärenden. Den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagens
bestämmelser skiljer sig i många avseenden från motsvarande
bestämmelser i nu gällande lagstiftning. En ny praxis måste därför
byggas upp. Innan en fast sådan utbildats måste man räkna med att,
om flera försäkringsinrättningar finnes, dessa kan ha olika uppfattning
om vilka faktorer, som bör inverka på frågornas bedömande, och därför
önskar utredningarna upplagda efter olika linjer. Utredningsarbetet skulle
härigenom bli tungt och omständligt. I detta sammanhang framhålles, att
sjukkassorna måste erhålla föreskrifter och anvisningar från vederbörande
försäkringsgivare. Det torde enligt anstaltens mening icke kunna komma
i fråga, att bolagen såsom varande enskilda rättssubjekt tillägges rätt att
meddela sådana bindande föreskrifter. Av riksförsäkringsanstalten utfärdade
bestämmelser lär ej kunna göras bindande för kassornas mellanhavanden
med bolagen.
Riksförsäkringsanstalten delar vidare utredningsmannens åsikt att förefintligheten
av konkurrerande försäkringsinrättningar komplicerar ackvisitionsarbetet
för den händelse detta skall anförtros åt sjukkassorna. Anstalten
utvecklar sin mening härom i stort sett sålunda.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 20S.
Anstalten uppehåller sig först vid den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
En ordning med statsanstalt och ömsesidiga bolag kräver att icke
blott bolagen utan även statsanstalten ägnar anskaffningsarbetet allvarlig
uppmärksamhet. Det får anses självklart, att sjukkassorna skall medverka
i statsanstaltens anskaffningsarbete. Det måste då vara uteslutet, att kassorna
på något som helst sätt kan vara engagerade i bolagens anskaffning.
Men ännu mer invecklad skulle situationen te sig beträffande anskaffning
för den frivilliga yrkesskadeförsäkringen. Denna skall delvis fylla
samma uppgift som den hittillsvarande frivilliga utomarbetsförsäkringen.
I övrigt är den nya frivilliga försäkringen avsedd att erbjuda skydd åt
bl. a. självständiga yrkesutövare. Då den obligatoriska försäkringens arbetstagarbegrepp
nu skall anslutas till det civilrättsliga, kommer behovet
av frivillig försäkring för självständiga yrkesutövare att öka, enär man
har att räkna med att vissa arbetstagargrupper utestänges från den obligatoriska
försäkringen. Det måste vara av största betydelse att man ser till
att dessa grupper blir kompenserade genom frivillig försäkring. Motsvarande
gäller dem, som hittills skyddat sig genom den särskilda fiskarförsäkringen.
Visserligen kommer sjukförsäkringen att lämna de berörda
grupperna vissa förmåner även vid yrkesskador, men därigenom tillgodoses
inte vederbörande vid invaliditet och dödsfall. Det blir en viktig social
uppgift för yrkesskadeförsäkringens bärare att verka för största möjliga
anslutning till den frivilliga yrkesskadeförsäkringen. Härtill kommer, att
man vid anskaffningsarbetet har att i stor utsträckning inrikta sig på
samma klientel som den frivilliga sjukförsäkringen syftar att nå. De båda
frivilliga försäkringsgrenarna är sålunda klart och tydligt sammanknutna.
Ett rationellt anskaffningsarbete förutsätter, att detta arbete av sjukkassorna
bedrives för de bägge grenarna gemensamt. Liksom i fråga om den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är det emellertid uteslutet, att sjukkassorna
skall kunna samtidigt förmedla frivilliga försäkringar för såväl
riksförsäkringsanstalten som ömsesidiga bolag.
I förevarande sammanhang bör -— anför riksförsäkringsanstalten vidare
— uppmärksammas 58 § i sjukförsäkringslagen. Däri stadgas, att allmän
sjukkassa ej må bedriva annan verksamhet än som föreskrives eller medgives
i lagen. I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa
pliktig att biträda vid handhavandet av annan statlig socialförsäkringsverksamhet.
Beträffande kassornas förhållande till enskilda försäkringsinrättningar
innehåller paragrafen däremot ingen annan bestämmelse än
att sjukkassa skall tillhandagå med yttranden och upplysningar, i den
mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande
olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Av förarbetena framgår,
att här är fråga om blott yttranden och upplysningar i särskilda fall och
ej om stadigvarande arbetsuppgifter. Bestämmelsen ger ingen möjlighet
för sjukkassorna alt som omhud i egentlig mening representera de ömsesidiga
bolagen, därest så överhuvud läte sig göra inom samordningens
ram.
Sammanfattningsvis anför riksförsäkringsanstalten, att inom ramen för
samordningen plats ej gives för en ordning med ömsesidiga bolag jämte
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
en statsanstalt och att den enda med samordningen förenliga organisationen
måste anses vara att en statsanstalt handhar yrkesskadeförsäkringen
i dess helhet. Blott därigenom skapas organisatoriska förutsättningar för
att samordningstanken kan i praktiken förverkligas.
Riksförsäkringsanstalten har vidare ansett sig böra belysa frågan även
med hänsyn till den materiella innebörden av den föreslagna yrkesskadeförsäkringen.
Av yrkesskadeförsäkringens speciella karaktär följer, att
lagreglerna måste i stor omfattning preciseras och utfyllas genom praxis.
Detta gäller bl. a. om sådana fundamentala frågor som försäkringstillhörigheten,
skadebegreppet, invaliditetsbedömningen och beräkningen av den
skadades årliga arbetsförtjänst (ersättningsunderlaget). Vid tillämpningen
av den hittillsvarande lagstiftningen har en omfattande rättspraxis kommit
till utveckling. Icke desto mindre förekommer det ständigt fall, som
bereder tillämpningssvårigheter. Den nya lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring
kommer att leda till att hittillsvarande praxis i stor utsträckning
blir inaktuell. Detta gäller exempelvis arbetstagarbegreppet, yrkesskadebegreppet
och invaliditetsgradssättningen, där väsentliga ändringar
föreslagits. Erforderlig enhetlighet i bedömningen kan svårligen uppnås
vid en splittring på flera försäkringsinrättningar, särskilt som skönsmässiga
avgöranden kommer att spela avgjort större roll enligt den nya lagstiftningen
än f. n. Vidare märkes att, enligt lagförslaget, vid invaliditetsbedömning
sammanräkning av skador skall ske på så sätt, att en skada
med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknas, när det blir fråga om livränta
på grund av ny skada. Förfarandet härvid kompliceras, om två eller
flera skador skall ersättas på grund av försäkring i olika försäkringsinrättningar,
vartill kommer att en försäkringsinrättning skulle kunna få
bära kostnader för en skada utan att ha uppburit däremot svarande försäkringsavgift.
Riksförsäkringsanstalten framhåller vidare, att den nya frivilliga försäkringen
— i motsats till den nuvarande — kan komma att tagas i annan
försäkringsinrättning än den som meddelat den obligatoriska försäkringen.
Särskilt tänker anstalten på att frivillig försäkring skall kunna meddelas
åt yrkes- eller fackorganisation för dess medlemmar. I mycket stor utsträckning
skulle därvid inom- och utomarbetsförsäkring för samma personer
komma att äga rum i olika inrättningar. Dessa blir då tvingade
att alltid taga ställning till frågan huruvida olycksfall i eller utom arbete
föreligger. Man måste räkna med att inrättningarna härvid många gånger
skulle komma till olika resultat, så att båda vägrar ersättning. En organisationsform,
som kan medföra ett dylikt förhållande, vari rättelse kan
ske endast besvärs- eller underställningsvägen, kan ej vara godtagbar. I
vart fall kommer extra arbete och försening med avgörandet att bli följden
om inom- och utomarbetsförsäkring föreligger i skilda försäkringsinrättningar.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
Såsom motiv för en centralisering till en statlig anstalt framhåller riksförsäkringsanstalten
även, att anstaltens interna arbete tynges av att också
ömsesidiga bolag är bärare av försäkringen. I korthet må endast nämnas
de åtgärder, som föranledes av de till flera tusen om året uppgående anmälningarna
till anstalten om arbetsgivares inträde och utträde ur ömsesidigt
bolag, andra registreringar och identifieringar, fördelning av försäkringsavgifter
mellan arbetsgivare, vilka bedriver verksamhet gemensamt
men var för sig har försäkring i bolag och i anstalten, samt utredningar av
olika slag.
En inom riksförsäkringsanstalten verkställd undersökning har gett till
resultat, att för anstaltens del något hinder varken ur debiterings- eller
skaderegleringssynpunkt föreligger att den 1 januari 1955 mottaga bolagens
försäkringsstock. F. n. debiterar anstalten försäkringsavgifter för ca
600 000 »mindre arbetsgivare» och ca 30 000 »större arbetsgivare». Dessa
siffror skulle komma att öka med ca 40 000 resp. ca 18 000. Det må anmärkas,
att försäkringsakter för dessa nytillkommande större försäkringstagare
redan finnes upplagda inom anstalten, ehuru innehållet behöver
kompletteras. För de mindre arbetsgivarna erfordras inga särskilda akter.
Vad skaderegleringen inom den obligatoriska försäkringen beträffar, kan
med ledning av uppgifter i betänkandet antagas, att de till anstalten inkommande
anmälningarna skulle minska från 130 000 till 35 000 i stället
för till 19 000 enligt utredningsmannens förslag. Anstaltens personal skulle
tills vidare nedgå med ca 60 befattningshavare i stället för med ca 160 enligt
utredningsmannens förslag. Skillnaden — ca 100 bör jämföras
med uppgiften i betänkandet, att för bolagens fortsatta verksamhet skulle
hos dem krävas ca 160 befattningshavare.
Riksförsäkringsanstalten vill slutligen framhålla en enligt dess mening
olycklig konsekvens, som ett fullföljande av utredningsmannens ståndpunkt
medför. Enligt utredningsförslaget skulle anstaltens personalbestånd
snarast möjligt beskäras. Om bolagen därefter upphör med sin verksamhet
skulle anstalten nödgas återanställa ca 100 befattningshavare, vilket
måste framstå som irrationellt.
Därest oaktat de skäl anstalten anför för sitt här ifrågavarande organisationsförslag,
genomförandet av detta ändock icke skulle anses böra
ske den 1 januari 1955, vill anstalten, med hänsyn till de stora olägenheter
som därvid skulle uppstå, bestämt avstyrka, att de ömsesidiga bolagen
medgives rätt att meddela försäkring enligt den nya yrkesskadeförsäkringslagen
under längre tid än under 1955. Beslut härom bör fattas innevarande
år.
Vad beträffar frågan om företagsformen för den statligt bedrivna
yrkesskadeförsäkringen har som tidigare nämnts försäkringsinspektionen
uttalat sig för bolagsformen. Även Folksani anser, att ett beslut redan
nu bör fattas om inrättande av ett statligt yrkesskadeförsäkringsbolag och
detta oberoende av om bolaget skall ha monopolställning eller ej.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Däremot förordar pensionsstyrelsen och landsorganisationen, att yrkesskadeförsäkringsverksamheten
fortfarande skall bedrivas i ämbetsverksform.
Landsorganisationen anför härutinnan följande.
Landsorganisationen bär inte fått det intrycket att riksförsäkringsanstaltens
verksamhet f. n. bedrives med mindre kvalificerad personal eller
eljest mindre rationellt än de ömsesidiga bolagens. Framför allt hyser landsorganisationen
farhågor för att den med bolagsformen eftersträvade rationaliseringen
skall gå ut över de skadade. Det måste för ett företag, som
skall drivas »rationellt», framstå som angeläget att föra en så återhållsam
skaderegleringspolitik som möjligt. Det finns ingen anledning antaga, att
man under bolagsformen skulle i försäkringsmässigt eller administrativt
hänseende kunna vinna någon fördel som man inte lika väl kan vinna under
ämbetsverksformen. Lönekostnaderna torde inte bli lägre. På vilket annat
omkostnadskonto skulle inbesparingar kunna ske, vilka inte kan ske redan
under ämbetsverksformen, och vilka inte möjliggöres genom en restriktivare
ersättningspraxis? Om representation av arbetare och arbetsgivare
bör beredas i företagets styrelse, kan detta lika väl ske i ett ämbetsverk.
Jämväl riksförsäkringsanstalten förordar, att den statliga yrkesskadeförsäkringen
skall såsom hittills drivas i ämbetsverksform. Redan av vad
anstalten anfört om samordningens och den nya yrkesskadeförsäkringslagens
betydelse för organisationsfrågan framgår enligt anstaltens mening
att en statlig myndighet bör vara ensam bärare av yrkesskadeförsäkringen.
Anstalten anför vidare i huvudsak följande.
Vad som framför allt karakteriserar skaderegleringsverksamheten är
dess sociala karaktär. Detta förhållande måste i själva verket utgöra en
huvudsaklig utgångspunkt vid bedömande av organisationsfrågan. Utvecklingen
har alltmera gått i sådan riktning, att ökat utrymme lämnas för
skälighetsbedömning och den nya yrkesskadeförsäkringslagen bildar ytterligare
ett steg i denna riktning. I fråga om såväl skaderegleringssidan som
själva försäkringssidan är det icke fråga om något affärsdrivande verk.
Premiesättningen skall ske efter försäkringstekniska principer men verksamheten
är ej avsedd att ge någon vinst. Härtill kommer att en del av
riksför säkringsans tältens nuvarande verksamhet är av den art, att det icke
kan komma i fråga att den helt finansieras med försäkringsavgifter, varför
även ett bolag skulle kräva visst tillskott av statsmedel. Det rör sig
här om en verksamhet, för vilken —- särskilt numera — bolagsformen ej
är lämplig. Tanken på ett statligt bolag som organ för yrkesskadeförsäkringen
bör helt avföras ur diskussionen. Särskilt den beslutade samordningen
är avgörande härför.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att anstalten föreslår, att representanter
för arbetsgivare och arbetstagare på lämpligt sätt knytes till
anstalten för tillvaratagande av speciella arbetsgivar- och arbetstagarintressen.
Särskilt genom den nya yrkesskadeförsäkringslagen torde ett visst
behov härav aktualiseras.
1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna anser, att det
hade varit lämpligt att genomföra eu omläggning av företagsformen just
i förevarande sammanhang. Ett förslag till socialförsäkringsbolag eller
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
liknande organ måste emellertid föregås av ingående undersökningar. Utredningen
har ej haft möjlighet att verkställa dylika undersökningar och
är således ej i tillfälle att nu taga ställning till frågan om den lämpligaste
företagsformen för här ifrågavarande verksamhet. Emellertid räknar utredningen
med att i ett senare skede av utredningsarbetet upptaga detta
spörsmål till behandling.
Övriga remissorgan har icke anfört någon erinran mot utredningsmannens
förslag i fråga om företagsformen.
Departementschefen.
Yrkesskadeförsäkringen regleras f. n. i främsta rummet av 1916 års lag
om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag^ om försäkring for
vissa yrkessjukdomar. Försäkringen äger rum i riksförsäknngsanstalten.
Om för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare är arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svarar
med obegränsad personlig ansvarighet, får emellertid försäkringen av delägarnas
arbetare under vissa villkor äga rum i bolaget. F. n. är nio sådana
bolag i verksamhet.
I proposition nr 60 till årets riksdag har framlagts förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring. Den föreslagna lagen är avsedd att ersatta
de båda förenämnda lagarna. Även enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen
skall försäkringen handhavas av riksförsäknngsanstalten
och ömsesidiga bolag. Härom uttalade jag i den nämnda propositionen
(s. 42) bl. a. att det, för att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva
uppskjutas, är nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt. Detta
medförde, att de nuvarande ömsesidiga försäkringsbolagen får rätt att
under övergångstiden vid sidan av riksförsäkringsanstalten bedriva yrkesskadeförsäkring
enligt den nya lagstiftningen. Det skulle inte vara tillfredsställande,
om bolagen tillätes att från början meddela försäkring enligt
den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill redan efter ett
halvt år. Därest det skulle beslutas, att den nya yrkesskadeförsäkringen
skall handhas av en statlig monopolanstalt, borde detta beslut ej verkställas
förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.
Principbeslut om en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
fr. o. in. den 1 januari 1955 fattades av 1953 års riksdag. I nyssnämnda
proposition har definitiva bestämmelser om samordningen förelagts
riksdagen. Samordningen innebär, i princip, att yrkesskador under
de första 90 dagarna regleras gemensamt med vanliga sjukfall inom ramen
för sjukförsäkringen. Först därefter utskiljes yrkesskadefallen för fortsatt
reglering genom yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Samordningen skall
dock alltid brytas så snart rätt till livränta inträder. Ur ekonomisk synpunkt
kommer därför tyngdpunkten i yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas
verksamhet att avse invaliditets- och dödsfallsersättningar. Emellertid
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
kominer dessa inrättningar att alltjämt få reglera fall, som avser sjukvård
eller sjukpenning. Även om antalet sådana fall i sig självt blir ganska betydande,
blir det dock ringa vid jämförelse med nuvarande förhållanden.
Det är uppenbart, att yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas arbete kommer
att påverkas i väsentlig mån av en omläggning av den art, för vilken
jag här redogjort. Man kan räkna med att den alldeles övervägande delen
av skadefallen är så kortvariga, att de kommer att slutregleras redan hos
sjukkassorna. Härigenom kommer antalet skadefall, som blir föremål för
handläggning hos yrkesskadeförsäkringsinrättningarna, att minska i betydande
omtattning. Det kan icke heller förbises, att samordningen medför
speciella problem i fråga om de organisatoriska förbindelserna mellan
de båda socialförsäkringsgrenarna. Från dessa utgångspunkter har det befunnits
nödvändigt att överväga hur yrkesskadeförsäkringens administrativa
apparat i framtiden bör utformas. Därjämte har i förevarande sammanhang
aktualiserats frågan om var den statliga tillsynen över sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna skall vara förlagd samt vissa problem rörande
besvärsrätten i sjuk- och yrkesskadeförsäkringsfrågor. Hela detta problemkomplex
har behandlats i det nu föreliggande betänkandet.
Innan jag går närmare in på de skilda spörsmålen vill jag framhålla,
att även om, såsom av det följande framgår, några ingrepp i den nuvarande
administrationens huvudlinjer enligt min mening icke nu omedelbart
bör beslutas, det likväl synes önskvärt att statsmakterna redan innevarande
år fattar vissa beslut i förevarande frågor. Det är nämligen av
vikt att man inom sjukkassor och yrkesskadeförsäkringsinrättningar får
klart för sig hur statsmakterna f. n. ställer sig till administrationsproblemen.
Vad beträffar yrkesskadeförsäkringen är detta alldeles särskilt betydelsefullt
med tanke på att diskussionerna bl. a. rört sig om en centralisering
av hela yrkesskadeförsäkringen till en statlig inrättning, varigenom
de enskilda bolagen skulle upplösas. Även om en sådan åtgärd icke nu
skulle beslutas, inverkar samordningen starkt reducerande på försäkringsinrättningarnas
personalbehov redan under första hälften av år 1955. Detta
gäller såväl bolagen som riksförsäkringsanstalten. Det synes nödvändigt
att ledan pa ett tidigt stadium erhålla tillräckligt fasta utgångspunkter för
planeringen av de åtgärder, som i samband med personalindragningarna
bör vidtagas för att skaffa entledigad personal annat arbete eller eventuellt
på något annat sätt hålla den skadeslös. För riksförsäkringsanstaltens vidkommande
blir det fråga om att draga upp riktlinjer för den organisation
av anstalten, som bör vara genomförd, då arbetsuppgifterna i det
väsentliga anpassats etter de nya förhållandena. Den sålunda erforderliga
omorganisationen av anstalten torde böra träda i tillämpning den 1 juli
1955. Det är från dessa utgångspunkter jag funnit mig böra föreslå proposition
till årets riksdag i förevarande frågor. Det torde icke medföra
någon olägenhet om propositionens behandling uppskjutes till en eventuell
höstsession innevarande år.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Jag övergår nu till de mera principiella frågor, som berör yrkesskadeförsäkringens
framtida organisation.
Utredningsmannen har övervägt, huruvida icke yrkesskadeförsäkringen
bör centraliseras till en enda, statlig anstalt. För en sådan åtgärd talar enligt
utredningsmannens mening det förhållandet, att yrkesskadeförsäkringens
totala arbetsbörda i fortsättningen förmodligen kommer att rymmas
inom en försäkringsanstalt av mindre mått än den nuvarande riksförsäkringsanstalten.
Avsevärda förenklingar bör vid en centralisering kunna
ernås i fråga om vissa arbetskrävande uppgifter, exempelvis tariffering,
debitering och uppbörd, vartill kommer att möjligheter skapas att tillvarataga
alla stordriftens fördelar. Vidare framhålles, att samarbetet mellan
sjukkassorna och yrkesskadeförsäkringens bärare kompliceras om sjukkassorna
i sina med samordningen sammanhängande uppgifter skall ha att
göra med flera försäkringsinrättningar. För ett beslut i centraliseringsfrågan
erfordras emellertid ytterligare utredningar rörande åtskilliga betydelsefulla
problem. Då därtill en centralisering icke kan genomföras i
alltför brådstörtat tempo, stannar utredningsmannen vid att föreslå, att
det nuvarande systemet tills vidare skall bibehållas och att centraliseringsfrågan
skall prövas först efter ytterligare utredning, vilken bör komma till
stånd, sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande samordningen.
I remissvaren förekommer ett direkt avvisande av centraliseringstanken
endast i yttrandena från socialförsäkringsbolagens förening och svenska
arbetsgivareföreningen. Som argument har huvudsakligen framförts, att
konkurrensen mellan försäkringsinrättningarna främjar en effektivare service
gentemot de skadade, ett ökat arbetarskydd och en rättvisare avvägning
av premiebördan mellan försäkringstagarna. Vidare anser man sig
vid jämförelse mellan riksförsäkringsanstaltens och bolagens administrationskostnader
ha funnit, att yrkesskadeförsäkringens administration är
mera kostnadskrävande i statlig än i enskild regi.
Fem statliga myndigheter, däribland försäkringsrådet, ansluter sig till
utredningsmannens förslag, medan däremot sju remissorgan anser sig
redan på detta stadium kunna förorda centralisering. Bland centraliseringens
förespråkare märkes landsorganisationen och TCO, svenska sjukkasseförbundet,
försäkringsinspektionen och riksförsäkringsanstalten. De
båda sistnämnda myndigheterna har lämnat väsentliga bidrag till argumenteringen
i centraliseringsfrågan. Försäkringsinspektionen anför visserligen
samma synpunkter rörande konkurrensens fördelar, för vilka bl. a.
socialförsäkringsbolagen givit uttryck, men finner likväl dessa fördelar
väga mindre än de nackdelar, som skulle uppslå om yrkesskadeförsäkringen
fortfarande skall vara splittrad på flera organ. Riksförsäkringsanstalten
anser, att det inom ramen för samordningen överhuvudtaget inte finns
plats för några ömsesidiga bolag. Samordningen förutsätter, att sjukkassorna
skall fungera som lokalorgan för yrkesskadeförsäkringen, men sam
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ordningen kan icke effektivt genomföras beträffande den på bolagen
vilande delen av denna försäkring, enär sjukkassorna icke enligt sjukförsäkringslagen
kan fungera som ombud i egentlig mening för bolagen. Vidare
anser riksförsäkringsanstalten, att den nya yrkesskadeförsäkringen på
grund av sitt materiella innehåll i skilda hänseenden i och för sig kräver,
att en enda försäkringsinrättning fungerar som bärare av densamma.
För egen del vill jag anföra följande beträffande de anförda argumenten
mot en centralisering.
Vad beträffar bolagens verksamhet i skadeförebyggande syfte bör framhållas,
att sådan verksamhet bedrives även inom riksförsäkringsanstalten.
Det torde icke kunna göras gällande, att anstaltens arbete i detta hänseende
varit av mindre betydelse för sitt syfte än bolagens. Det är riktigt, att arbetarskyddet
stimuleras av de möjligheter som föreligger att erhålla speciella
förmåner i premiesättningen vid lägre olycksfallsfrekvens. Samma möjligheter
föreligger emellertid för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare.
Premiesättningen skall nämligen enligt olycksfallsförsäkringslagen — och
detsamma gäller enligt den föreslagna nya yrkesskadeförsäkringslagen —
ske efter försäkringstekniska grunder. Då likväl frågan om en mindre
detaljrik differentiering i premiesättningen, såsom av det följande framgår,
kan komma att spela en viss roll vid den framtida prövningen av
centraliseringsfrågan, finner jag det angeläget att här framhålla, att tyngdpunkten
i den offentliga arbetarskyddsverksamheten bör ligga hos arbetarskyddsverket
och att det torde kunna förväntas, att den under dess ledning
bedrivna verksamheten efter hand ytterligare effektiviseras. I vart
fall bör arbetarskyddssynpunkterna icke stå hindrande i vägen för en omläggning
av yrkesskadeförsäkringens administration.
De farhågor, som uttalats för att en centralisering skulle medföra höjda
förvaltningskostnader, baseras på jämförelser mellan bolagens administrationskostnader
år 1951 och riksförsäkringsanstaltens motsvarande kostnader
för samma år. För bolagen uppgick ifrågavarande kostnader till 6,5 %
av premierna. Anstaltens förvaltningskostnader uppgick till något mer än
10 % av premiesumman. Det har anförts, att eu direkt jämförelse är vansklig,
emedan uppgifterna för riksförsäkringsanstaltens vidkommande icke
tar hänsyn till vissa utgifter, som bokföres på annat håll i statens budget,
såsom pensioner, hyra och tjänstebrevsrätt samt kostnader för viss uppbörd,
vilket allt innebär att anstaltens kostnader i själva verket är än
högre än som uppgivits. Å andra sidan medgives, att anstaltens kostnader
för bl. a. militärskador och vissa andra allmänna uppgifter måste avdragas
vid beräkningen. Det har dock hävdats, att anstaltens kostnader i proportion
till premieinkomsten ligger icke obetydligt över angivna 10 %. Gentemot
vad sålunda anförts vill jag framhålla, att de anställda jämförelserna
icke är rättvisande. Till en början må påpekas, att riksförsäkringsanstalten
sedan ingången av år 1951 varit föremål för en serie organisationsomläggningar,
som medfört betydande personalminskningar. Endast i mindre
27
Kiingl. Maj:ts proposition nr 208.
utsträckning kan hela årseffekten av dessa personalindragningar ha gjort
sig gällande år 1951. Det siffermässiga materialet för jämförelserna är
således inaktuellt. Man måste göra väsentliga erinringar mot metoden att
överhuvud anställa jämförelser mellan bolagens och riksförsäkringsanstaltens
administrationskostnader. I motsats till anstalten kan bolagen själva
välja sina försäkringstagare. Följden har t. ex. blivit, att vissa bolag i
huvudsak betjänar större arbetsgivare, som förorsakar försäkringsinrättningarna
ett avsevärt mindre arbete än stora grupper av andra arbetsgivare,
bl. a. därigenom att en del stora arbetsgivare i större utsträckning
än andra förbundit sig att förskottsvis reglera läkarvårdsersättning och
sjukpenning. Vidare är att märka, att riksförsäkringsanstalten har att ansvara
för yrkesskador, som förekommer hos s. k. okända arbetsgivare.
Frånsett den belastning, som detta restklientel under alla omständigheter
innebär, förtjänar framhållas, att anstalten genom sitt ansvar för försäkringen
tvingas nedlägga ett betydande arbete pa att övervaka att ingen arbetsgivare
undandrar sig försäkringsplikt. Slutligen vill jag understryka,
att anstalten handhar den för hela yrkesskadeförsäkringen gemensamma
statistiken.
Av vad jag här anfört framgår, att jag på väsentliga punkter inte anser
mig kunna godtaga de argument som framförts mot en centralisering. Det
finns all anledning att antaga, att de totala kostnaderna för försäkringens
administration kommer att sjunka om en koncentration genomföres. Ytterligare
kostnadsminskningar skulle åstadkommas om man tillvaratager de
möjligheter till förenklingar i vissa avseenden, som en monopolisering kan
antagas medföra. Jag tänker härvid på bl. a. bestämmandet och uppbörden
av avgifterna samt statistikarbetet.
Emellertid är centraliseringsfrågan — såsom utredningsmannen framhållit
— förenad med så många problem av skiftande natur, att något ställningstagande
icke rimligen kan ske utan ytterligare utredning. Jag ansluter
mig därför till utredningsmannens förslag, att någon ändring i det
nuvarande systemet icke f. n. skall företagas. I stället bör förevarande
spörsmål tagas upp till förnyad utredning, sedan man vunnit en viss erfarenhet
av samordningens inverkan på yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas
verksamhet. Jag vill tillägga, att något hinder inte synes föreligga
för att sjukkassorna, i den mån så finnes böra ske, fungerar som lokalorgan
för yrkesskadeförsäkringen även till den del denna tills vidare handhaves
av socialförsäkringsbolagen. Riksförsäkringsanstalten torde vidare
i egenskap av tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen kunna utfärda föreskrifter
för sjukkassorna, som är bindande även för dessas mellanhavanden
med bolagen.
Med utgångspunkt från vad jag nu anfört finner jag, alt frågan om eu
ändring av företagsformen för den statliga yrkesskadeförsäkringen icke
bör avgöras nu. Detta spörsmål torde komma att behandlas av 1953 års
utredning rörande de statliga företagsformerna.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Tillsynen över sjuk* och yrkesskadeförsäkringarna.
Utredningsmannen.
Tillsynen över sjukförsäkringen.
Sjukförsäkringsreformens inverkan på tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter.
Tillsyn skall fortfarande ägnas sjukkassorna i juridiskt-administrativt,
ekonomiskt och försäkringstekniskt hänseende. Sjukförsäkringens utbyggnad
medför emellertid, att arbetsuppgifterna kommer att till omfattningen
och beskaffenheten avsevärt skilja sig från dem som ingår i tillsynen
över de erkända sjukkassorna.
Tvisteärenden och förfrågningar vållar redan nu tillsynsmyndigheten
ett betydande arbete. Huvudsakligen rör det sig om frågor om medlemskap,
sjukhjälpstid, förhandenvaron av sjukdom, återinträde i försäkringen
och påföljdsbestämmelser. Med hänsyn till den till ca 50 % uppgående
ökning av medlemsantalet, som den nya försäkringen medför, och
den ändrade sammansättningen av medlemsbeståndet kan förutses en
ökning av antalet tvisteärenden som inte stannar vid nämnda procenttal.
Härtill kommer att nya tvisteämnen kan förutses, bl. a. beträffande försäkringsplikten,
inplaceringen i sjukpenningklasser, frågor om halv sjukpenning
och om reseersättning ävensom de nya påföljdsbestämmelserna.
Lägges till vad nu sagts att de kontanta förmånerna avsevärt förbättrats
och att — till skillnad från vad nu gäller — besvärsrätt uttryckligen tillerkänts
de försäkrade, kan intet tvivel råda om att tvisteärendena kommer
att vålla tillsynsmyndigheten långt mer arbete än f. n. är fallet.
Även i fråga om kontrollen av sjukkassornas verksamhet kan förutses
ökade krav på tillsynsmyndigheten. Kontrollen måste utbyggas att
avse jämväl inskrivningen i försäkringen, inplaceringen i sjukpenningklass
samt tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för läkarvård
(sjukkassetaxan) och resor. På grund av försäkringsförmånernas storlek
och beskaffenhet torde dessutom en kontinuerlig statistisk kontroll av
sjukhjälpstiderna i de olika kassorna bli nödvändig.
En viss ökning torde vara att förutse jämväl beträffande de försäkringstekniska
arbetsuppgifterna. Olika avgiftstariffer skall fastställas
för den obligatoriska och den frivilliga försäkringen och tarifferna
för sistnämnda försäkring skall differentieras efter olika karenstider, vartill
kommer att andra avgifter skall gälla för de studerandes försäkring
än för den frivilliga försäkringen i övrigt. Preliminära beräkningar måste
verkställas för uppgörandet av preliminärskattetabellerna.
V idare tillkommer vissa helt nya arbetsuppgifter, exempelvis prövningen
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
av frågor om fullföljdstillstånd samt beräkningen och fördelningen
av arbetsgivarbidraget.
Givet är vidare att tillsynsmyndigheten med hänsyn till sjukförsäkringens
centrala ställning inom socialförsäkringssystemet kommer att i
ökad utsträckning få taga befattning med allmänt administrativa
ärenden. Likaså måste det fastare grepp, som tillsynsmyndigheten avses
skola ha om sjukkasseorganisationen, komma att medföra ökat arbete. Ej
minst gäller detta fastställande av löner och pensionsförmåner för sjukkassornas
verkställande tjänstemän samt tillsättande och entledigande av
verkställande tjänstemän i centralsjukkassorna.
Å andra sidan torde sjukförsäkringsreformen i vissa avseenden medföra
någon minskning i de nuvarande uppgifterna. I sadan riktning verkai
reduceringen av antalet sjukkassor. Det kvalificerade arbetet med registreringsärenden
rörande kassorna torde efter en övergångstid bli av betydligt
mindre omfattning än f. n. Det med statsbidragsberäkningen förenade
arbetet förenklas väsentligt på grund av de ändrade reglerna för statsbidragets
utformning och utbetalning. Slutligen bortfaller moderskapspenningsärendena.
Arbetsbesparingen uppväger emellertid inte på långt
när ökningen i tillsynsarbetet. Beaktas bör också, att denna ökning särskilt
hänför sig till de kvalificerade arbetsuppgifterna.
Utredningsmannen erinrar slutligen om läkemedelsreformen, vars inverkan
på tillsynsmyndigheternas arbetsuppgifter icke kunnat bedömas vid
tiden för utredningsuppdragets slutförande.
Förslag rörande tillsynsmyndighet.
Sjukkassebyrån överflyttades den 1 juli 1953 provisoriskt från pensionsstyrelsen
till riksförsäkringsanstalten, som sålunda handhar tillsynen över
de erkända sjukkassorna och jämväl tillagts motsvarande ställning med
avseende å de allmänna sjukkassorna. Sasom skäl härför har anförts, att
det är lämpligt att ett enda ämbetsverk leder förberedelsearbetet för de nya
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Även på längre sikt synes det vara av
betydelse, att administreringen av de båda socialförsäkringsgrenarna så långt
möjligt samordnas. I betraktande kommer härvid framför allt de allmänna
sjukkassornas ställning som serviceorgan för yrkesskadeförsäkringen.
Mot bibehållandet av den provisoriska anordningen kan emellertid
vissa erinringar göras. Sålunda kan man ifrågasätta lämpligheten av att
låta tillsynen över den ena av de berörda försäkringsgrenarna utövas av
eu anstalt, som själv bedriver verksamhet inom den andra. Man torde
inte kunna utesluta möjligheten av intressekonflikter mellan de bägge
försäkringsgrenarna. I händelse därvid tvist uppstår mellan en sjukkassa
och riksförsäkringsanstalten, blir det anstalten som, ehuru själv part i
målet, får avgörandet i sin hand. Så länge även ömsesidiga bolag meddelar
yrkesskadeförsäkring skulle vidare kunna inträffa, att anstalten finge att
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
i egenskap av tillsynsmyndighet för sjukkassorna taga ståndpunkt till
tvister mellan dessa och med riksförsäkringsanstalten konkurrerande försäkringsinrättningar.
Konsekvenser av antydd art kan knappast anses tilltalande.
Frågan uppställer sig, huruvida icke en bättre lösning av problemet
står att finna. Rent principiellt vore det naturligare att knyta sjukkassetillsynen
till försäkringsrådet, som ju utövar tillsyn över yrkesskadeförsäkringens
tillämpning. En sådan anordning skulle emellertid kräva ett
oproportionerligt stort utrymme inom ett efter dylika linjer uppbyggt
centralorgan och även till beskaffenheten skilja sig avsevärt från tillsynen
över yrkesskadeförsäkringen. Vidare torde besvärsärendena inom sjukförsäkringen
ofta inte lämpa sig för att i första instans behandlas i den
strikt domstolsmässiga ordning, som vunnit tillämpning beträffande besvärsärendena
inom yrkesskadeförsäkringen. Utredningsmannen kan därför
icke rekommendera denna utväg.
En bättre lösning skulle ernås genom att för tillsynen över såväl sjukförsäkringen
som yrkesskadeförsäkringen inrätta ett särskilt organ, som
tillika bleve besvärsinstans i förhållande till sjukkassorna och försäkringsinrättningarna.
Härigenom skulle effektivast möjliga samordning av administreringen
av de båda försäkringsgrenarna åvägabringas. Ehuru försäkringsrådet
måste bibehållas för besvärsprövningen i sista instans, skulle
rätten att fullfölja talan dit kunna avsevärt begränsas. Kostnaderna för
det nyinrättade verket kan till större delen kompenseras genom minskning
av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. Icke desto mindre reser
sig starka betänkligheter mot att nu för ifrågavarande ändamål inrätta ett
nytt ämbetsverk. Härtill kommer, att veterligen intet behov framträtt att
underkasta yrkesskadeförsäkringen en mer omfattande tillsyn än den som
f. n. åligger försäkringsrådet, samt att i allt fall behovet därav blir än
mindre om den ifrågasatta centraliseringen av denna försäkring kommer
till stånd.
På grund av det anförda finner utredningsmannen övervägande skäl
för att riksförsäkringsanstalten tills vidare bibehålies som tillsynsmyndighet.
Skulle en ändring av företagsformen för den av riksförsäkringsanstalten
utövade försäkringsverksamheten aktualiseras, kommer emellertid
även förevarande spörsmål i ett ändrat läge.
Tillsynen över vissa understödsföreningar och stiftelser.
Vid sidan av sitt arbete med sjukförsäkringen handhar den nuvarande
sjukkassebyrån i riksförsäkringsanstalten tillsynen över andra understödsföreningar
än erkända arbetslöshetskassor samt över aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, som inrättats enligt lagen den 18 juni 1937
om sådana stiftelser. Utredningsmannen har övervägt vart denna tillsyn
i fortsättningen lämpligen bör förläggas.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
De ifrågavarande understödsföreningarna utgöres av pensionskassor, begravningskassor,
sjukkassor samt sjuk- och begravningskassor. Det totala
medlemsantalet i understödsföreningarna uppgick den 31 december 1951
till drygt 1,4 milj. och nettotillgångarna till ea 1 miljard kronor.
Av aktiebolag enligt nyssnämnda lag inrättade pensions- och andra
personalstiftelser fanns vid 1950 års utgång till ett antal av 1 077. Stiftelsernas
tillgångar uppgick vid samma tidpunkt till omkring 320 milj.
kronor.
Tillsynen över understödsföreningar och stiftelser är en betydande
arbetsuppgift. Utredningsmannen anser, att det inte saknas skäl för antagandet
att tillsynen blivit eftersatt i inte obetydlig mån, därigenom att
tillgänglig personal på sjukkassebyrån tagits i anspråk för tillsynen över
de erkända sjukkassorna.
Utredningsmannen har övervägt, huruvida tillsynsverksamheten alltjämt
bör vara knuten till tillsynen över den statsunderstödda sjukförsäkringen.
Det framhålles, att de allmänna sjukkassorna, i motsats till de erkända,
inte torde komma att falla under bestämmelserna i understödsföreningslagen.
Eftersom understödsföreningarna driver försäkringsverksamhet,
uppställer sig frågan om tillsynen kan flyttas över till försäkringsinspektionen.
Utredningsmannen har samrått med nämnda myndighet, som bl. a.
framhållit följande.
Inspektionens befattning med försäkringsbolagen är inte jämförbar med
sjukkassebyråns ställning i förhållande till de allmänna sjukkassorna. Liksom
i förhållande till försäkringsbolagen skulle inspektionen, om tillsynen
förlädes dit, bli ett rent »yttre» tillsynsorgan för understödsföreningarna.
Om inspektionen erhåller tillräckliga resurser, kan ett eftersättande av
detta arbete icke befaras. En erforderlig förstärkning av inspektionen
sammanhänger emellertid med problemet om hur tillsynsverksamheten
bör finansieras. Det förefaller principiellt riktigast, att även tillsynen av
understödsföreningarna finansieras genom avgifter från dessa.
Det är vidare önskvärt att understödsföreningar, som är samordnade med
allmänna sjukkassor, inspekteras samtidigt med vederbörande allmänna
sjukkassa. Med hänsyn härtill kunde möjligen vissa av föreningarna ställas
under försäkringsinspektionen medan övriga föreningar, i första hand de
som är samordnade med allmänna sjukkassor, förblir under sjukkassebyråns
tillsyn. En sådan uppdelning möter dock betänkligheter, eftersom
det förefaller önskvärt att tillsynen å alla föreningar, vilkas verksamhet
skulle bedrivas enligt samma lag, också ombesörjes av samma myndighet.
I stort sett samma synpunkter torde kunna göras gällande beträffande
aktiebolagens pensionsstiftelser.
Hithörande problem hör bli föremål för fortsatt utredning. Måhända
visar det sig därvid att frågan beträffande vissa understödsföreningar
lämpligast löses genom ändring av understödsföreningslagens tillämpningsområde.
Utredningsmannen ifrågasätter lämpligheten av att nu taga definitiv
ställning till förevarandc spörsmål, enär lagstiftningen rörande understöds
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
föreningar resp. hithörande stiftelser torde bli föremål för utredning inom
en relativt nära framtid (prop. 1952: 195, s. 24 resp. rd. skr. 1953:247).
En sådan utredning bör lämpligen även omfatta tillsynsfrågorna. Utredningsmannen
föreslår därför, att tillsynen tills vidare bibehålies hos riksförsäkringsanstalten.
Anstaltens organisation bör emellertid utformas så,
att större trygghet vinnes för en tillfredsställande tillsyn över hithörande
rättssubjekt.
Besvärsförfarandet inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Besvär över de allmänna sjukkassornas beslut skall enligt sjukförsäkringslagen
kunna anföras hos tillsynsmyndigheten, vars beslut i sin tur
under förutsättning av att myndigheten ger tillstånd därtill kan överklagas
hos Kungl. Maj :t. Besvär över yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas beslut
kan anföras hos försäkringsrådet, vars beslut inte får överklagas.
Sedan de båda försäkringsgrenarna i materiellt avseende samordnats,
kan det uppkomma frågor, som berör såväl den ena som den andra försäkringsgrenen.
Det framstår därför som ett önskemål av betydande vikt
att samma instanser prövar klagomål inom båda försäkringsgrenarna. Utredningsmannen
har, såsom framgår av det föregående, föreslagit, att riksförsäkringsanstalten
tills vidare fortfarande skall vara tillsynsmyndighet
över sjukförsäkringen. I detta hänseende föreslås sålunda icke någon
ändring. Däremot bär sjukförsäkringslagen ändras därhän att besvär över
tillsynsmyndighetens beslut skall föras hos försäkringsrådet.
Vidare föreslås, att fullföljdstillstånd skall lämnas, förutom i de i sjukförsäkringslagen
redan nu angivna fallen, även där ärendet jämväl berör
yrkesskadeförsäkringen.
Ordningen för överklagande av tillsynsmyndighetens beslut i ärenden
rörande understödsföreningar samt aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
beröres icke av det framlagda förslaget.
Yttranden.
Vad först beträffar frågan om tillsynen över sjukförsäkringen
framgår av remissvaren följande.
Socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen
och statens organisationsnämnd har intet att erinra mot utredningsförslaget.
Bl. a. anför socialstyrelsen att olägenheterna av att riltsförsäkringsanstalten
är tillsynsmyndighet i görligaste mån elimineras om, såsom utredningsmannen
förordat, fullföljdstillstånd alltid skall lämnas där fallet
även berör yrkesskadeförsäkringen. Enligt försäkringsrådets mening är
det av synnerlig vikt, att tillsynsmyndighetens avgöranden i besvärsärenden
träffas av juridiskt kvalificerade tjänstemän i sådan sammansättning
och med sådant omröstningsförfarande att avgörandena får karaktären
av domstolsutslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
33
Jämväl landsorganisationen biträder utredningsförslaget. Om, såsom
landsorganisationen i annat sammanhang föreslår, besvärsrätten blir obegränsad
och högsta besvärsinstansen — dvs. i överensstämmelse med
utredningsmannens förslag försäkringsrådet — utrustas med officialprövningsrätt,
försvagas enligt landsorganisationens mening invändningen att
det vore oegentligt att förlägga tillsynen över sjukförsäkringen till ett
organ, som samtidigt bedriver verksamhet inom yrkesskadeförsäkringen.
Att för tillsynen inrätta ett särskilt ämbetsverk — utövande tillsyn även
över yrkesskadeförsäkringen — bör i vart fall icke ifrågakomma innan
någon erfarenhet föreligger, utvisande några olägenheter av det nuvarande
systemet. Ej heller bör tillsynen förläggas till försäkringsrådet.
Svenska sjukkasseförbundet delar utredningsmannens uppfattning att
riksförsäkringsanstalten tills vidare bör bibehållas som tillsynsmyndighet
men anser att de av utredningsmannen anförda anmärkningarna mot en
dylik anordning icke är oberättigade. Förbundet vill emellertid icke påyrka
någon annan ordning med hänsyn till de olägenheter som kan befaras,
därest tillsynen i och med den nya lagens ikraftträdande skulle anförtros
åt annat statligt organ än det, som har ansvaret för förberedelsearbetet.
Vid en fortsatt utredning av organisationsfrågorna bör dock även detta
problem ägnas uppmärksamhet. Liknande synpunkter anföres av SACO.
Även riksförsäkringsanstalten anser, att tillsynen över sjukförsäkringen
bör åvila anstalten. Frågan om bestämmande av tillsynsorgan enligt sjukförsäkringslagen
hänger enligt anstaltens mening nära samman med spörsmålet
om organ för yrkesskadeförsäkringen. I ett föregående avsnitt har
redogjorts för anstaltens synpunkter på sistnämnda fråga. Vad ämbetsverket
därvid anfört ger vid handen, att riksförsäkringsanstalten finner
det nödvändigt att beträffande yrkesslcadeförsäkringsverksamheten anstalten
gentemot sjukkassorna intager en överordnad ställning i arbetstekniskt
och liknande hänseende. Motsvarande förhållande blir med avseende
å sjukförsäkringsverksamheten rådande mellan tillsynsmyndigheten
för sjukförsäkringen och sjukkassorna. I själva verket följer enligt anstaltens
mening redan härav, att anstalten också måste vara tillsynsmyndighet
enligt sjukförsäkringslagen. Att i de hänseenden, varom här är fråga,
ge sjukkassorna en viss tjänsteväg för yrkesskadeförsäkringen och en
annan för sjukförsäkringen med för de båda fallen olika topporgan -—
vilket skulle bli följden med en särskild tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen
— kan enligt riksförsäkringsanstaltens mening ej ifrågakomma.
Följden skulle bli oreda för sjukkassornas del, och samordningen skulle
hindras.
Såsom argument framföres därjämte vissa hos sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
gemensamma problem, vilka i stor utsträckning måste bedömas
efter samma principer. Ilit hör t. ex. de för båda försäkringsgrenarna
grundläggande begreppen arbetstagare och självständig företagare.
3—308 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 208.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Vidare skall inkomstbedömningen inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
ske efter delvis likartade principer. De inom sjukförsäkringen förekommande
s. k. sammanräkningsärendena har nära släktskap med yrkesskadeförsäkringsärenden
rörande medicinskt samband mellan arbete samt
sjukdom eller invaliditet. Frågor om förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
förekommer inom bägge försäkringsgrenarna. Vid tillämpning
av ersättningsreglerna i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna blir det
därför i stor utsträckning starkt påkallat, att enhetlighet mellan försäkringarna
upprätthålles eller att i förekommande fall vederbörlig hänsyn
eljest tages till att inom en försäkringsgren uppkommande ärenden har sin
motsvarighet inom den andra. Inte minst framstår detta klart, när man
betänker, att yrkesskadeförsäkringsärendena i regel på sitt tidigare stadium
haft karaktär av sjukförsäkringsärenden. Det måste vara angeläget
att undvika olika bedömanden i ett och samma fall inom de båda försäkringarna.
I betänkandet anföres, att vid en organisation, där den statliga yrkesskadeförsäkringsmyndigheten
tillika är tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen,
man inte synes kunna utesluta intressekonflikter mellan de bägge
försäkringsgrenarna. Anstalten vill endast framhålla som självklart, att
det är helt uteslutet att anstalten som ansvarigt ämbetsverk icke skulle i
frågor inom den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen liksom
överhuvud med oväld handlägga samtliga uppkommande ärenden och låta
sig leda endast av objektiva synpunkter.
Vissa remissorgan finner däremot de av utredningsmannen anförda
skälen mot att sjukförsäkringstillsynen förlägges till ett organ, som själv
driver yrkesskadeförsäkringsverksamhet, så vägande att de förordar att tillsynsorganet
konstrueras som ett i förhållande till den statliga yrkesskadeförsäkringsinrättningen
fristående organ. Denna linje representeras av socialförsäkringsbolagens
förening samt vissa reservanter inom försäkringsrådet.
Försäkringsinspektionen ansluter sig till denna grupp, men förordar en i
väsentliga avseenden avvikande konstruktion. Inspektionen föreslår nämligen,
att tillsynen över såväl sjukförsäkring som yrkesskadeförsäkring
— även inspektionens nuvarande tillsynsuppgifter gentemot bolagen —
samlas under en fristående tillsynsmyndighet samt att denna jämväl skall
vara första besvärsinstans för de båda försäkringarna. Endast under en
övergångstid kan den av utredningsmannen föreslagna ordningen accepteras.
Likaså förordar TCO en för de båda försäkringsgrenarna gemensam
tillsynsmyndighet; det anses emellertid tveksamt om denna skall fungera
som besvärsinstans jämväl för yrkesskadeförsäkringen.
Folksam anser, att den offentligrättsliga och ekonomiska tillsynen över
såväl sjukförsäkringen som yrkesskadeförsäkringen bör anförtros åt försäkringsinspektionen,
medan däremot försäkringsrådet skall vara första
och enda besvärsinstans för båda försäkringsgrenarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
35
Vad beträffar frågan om tillsynen över understödsföreningar
m. in. framgår av remissvaren följande.
Försäkringsinspektionen föreslår att tillsynen över förevarande rättssubjekt
den 1 juli 1955 överflyttas till inspektionen. Härom anföres i
huvudsak följande.
Utredningsmannens förslag syftar till en icke oväsentlig omorganisation
av förevarande tillsynsuppgift samtidigt som det förordas, att organisationen
skall omprövas i samband med den väntade översynen av lagstiftningen
rörande understödsföreningar och stiftelser. Förslaget skulle således kunna
medföra två omorganisationer inom loppet av några få år. Försäkringsinspektionen
är övertygad om att den mest rationella lösningen är att tillsynen
överflyttas till inspektionen. För en sådan anordning talar redan
det förhållandet att föreningarna utövar försäkringsverksamhet. Härtill
kommer att tillsynen i många hänseenden är uppbyggd på ungefär samma
sätt som tillsynen över försäkringsbolagen. Arbetsuppgifterna inom försäkringsinspektionen
och inom sjukkassebyråns understödsföreningsavdelning
är sålunda i flera avseenden mycket nära besläktade. Erinras må,
att de allmänna sjukkassorna i motsats till de nuvarande erkända sjukkassorna
icke lyder under understödsföreningslagen och att därför det
tidigare sambandet mellan tillsynen över föreningarna och över sjukkassorna
upphör att existera. För en överflyttning talar därjämte, att
det skulle vara värdefullt att få till stånd en ordning, varigenom samhället
inom ett och samma organ får en mera samlad överblick än hittills över
de olika privata pensionsanordningar som existerar. Möjligen kunde man
tänka sig att tillsynsmyndigheten över sjukförsäkringen behåller tillsynen
över de föreningar som är samordnade med sjukkassor. Skälen härför
synes emellertid icke vara särskilt tungt vägande, hl. a. enär samordningsfallen
säkerligen kommer att minska.
Det är icke uteslutet att statsverket kan göra besparingar genom att
tillsynen över förevarande inrättningar överflyttas till inspektionen. Det
kan visa sig möjligt att fördela ifrågavarande uppgifter på inspektionens
nuvarande "byråer, så att någon särskild byråchef icke erfordras. Det är
icke heller uteslutet att lokala inspektioner kan ske i samband med inspektioner
av lokala försäkringsbolag, varigenom inspektionskostnaderna
skulle kunna nedbringas. Försäkringsinspektionen förutsätter emellertid,
att inspektionen erhåller tillräcklig personal och anslagsförstärkning.
Det synes icke nödvändigt att dröja med ett ställningstagande tills den
väntade översynen av lagstiftningen rörande föreningar och stiftelser ägt
rum. Denna revision torde icke kunna väntas leda till sådana ändringar i
lagstiftningen alt likheten mellan tillsynen över ifrågavarande rättssubjekt
och över försäkringsbolagen blir väsentligt mindre än förut. Beslut bör
därför fattas om tillsynens överförande till försäkringsinspektionen den 1
juli 1955. Under första halvåret 1955 bör ifrågavarande ärenden handläggas
av en särskild provisorisk sektion inom första sjukkassebyrån.
Riks försök ring sanstalt en delar däremot utredningsmannens mening att
definitivt ställningstagande till frågan om tillsynen över förevarande rättssubjekt
bör anstå till dess lagstiftningen rörande dessa reviderats. Enligt
anstaltens mening torde det inte kunna anses på förhand givet vilket äm
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
betsverk som lämpligen bör handhava tillsynen i fråga. Beträffande dess
förläggning till försäkringsinspektionen framhålles, att tillsynen delvis är
av annan karaktär än den, som inspektionen utövar över försäkringsbolagen.
Sålunda tillkommer det tillsynsmyndigheten att, vid sidan av den
egentliga tillsynsverksamheten, utöva en rådgivande verksamhet som icke
äger motsvarighet inom försäkringsinspektionen. Ett överförande till försäkringsinspektionen
av tillsynen över understödsföreningar, som meddelar
sjukhjälp, måste för övrigt framstå som olämpligt med hänsyn till att,
i den mån sådana föreningar kommer att finnas i framtiden, ändamålet
med deras verksamhet bör vara att meddela kompletteringsförsäkring till
den obligatoriska sjukförsäkringen.
Likaså anser SACO, de fria sjukkassornas förbund och svenska livförsäkringsföreningars
riksförbund, att tillsynen skall kvarbliva hos riksförsäkringsanstalten.
Riksförbundet anför bl. a. att, om i stort sett samma försäkringstekniska
grunder skulle tillämpas för föreningarna som för försäkringsbolagen,
detta kommer att medföra först en stagnation i verksamheten
och därefter verksamhetens upphörande.
Svenska arbetsgivareföreningen anför, att det nära sambandet mellan
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser samt skattelagstiftningen
gör det lämpligt att tillsynen över dessa stiftelser överflyttas till länsstyrelserna.
Statskontoret ansluter sig till den av utredningsmannen uttalade tanken,
att statsverkets kostnader för tillsynen över understödsföreningar och här
ifrågavarande stiftelser eventuellt skulle kunna finansieras genom uttagande
av avgifter. Denna fråga bör utredas i samband med att lagstiftningen
blir föremål för översyn. Däremot motsätter sig de fria sjukkassornas
förbund och svenska livförsäkringsföreningars riksförbund denna
tanke.
Icke från något håll har anförts någon erinran mot förslaget att försäkringsrådet
skall vara högsta besvärsinstans även i sjukförsäkringsärenden.
I vissa remissyttranden har påyrkats ändringar i den i sjukförsäkringslagen
stadgade rätten att anföra besvär över tillsynsmyndighetens
beslut. Sålunda har Folksam och landsorganisationen i princip uttalat sig
för en obegränsad besvärsrätt, medan försäkringsrådet visserligen funnit
att en begränsning av denna rätt i princip icke bör förekomma men att en
sådan begränsning likväl bör ske av administrativa och ekonomiska skäl.
Olika alternativ har framlagts rörande besvärsrättens omfattning för den
händelse besvärsrätten icke skall vara fri.
I några fall har därjämte föreslagits, att försäkringsrådet skall utrustas
med officialprövningsrätt dvs. rätt att upptaga ärenden utan att
besvär anförts. Landsorganisationen anser att en sådan prövningsrätt bör
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
omfatta endast tillsynsmyndighetens beslut, medan försäkringsrådet förordar
att prövningsrätten skall omfatta även sådana fall, som icke varit
föremål för prövning hos tillsynsmyndigheten.
Slutligen må nämnas, att landsorganisationen och försäkringsrådet föreslagit,
att prövningen av frågor om fullföljdstillstånd skall åvila
försäkringsrådet och icke tillsynsmyndigheten.
Departementschefen.
Den allmänna sjukförsäkringen får genom sin obligatoriska karaktär en
beskaffenhet, som i väsentliga avseenden skiljer sig från försäkringen i de
erkända sjukkassorna. Även om man vid utformningen av den nya sjukkasseorganisationen
sökt i möjlig mån bygga på den erkända sjukkasserörelsens
grund, kommer de allmänna sjukkassornas ställning att avsevärt
skilja sig från de erkända kassornas. De allmänna kassornas konstruktion
och verksamhetssätt regleras helt genom sjukförsäkringslagen, under det
att de erkända kassorna omfattas av understödsföreningslagens bestämmelser.
Över en allmän sjukkassas beslut i en sjukförsäkringsfråga skall
besvär kunna anföras. Någon besvärsrätt över erkänd sjukkassas beslut
föreligger inte, dock har i praktiken klagomål i viss omfattning upptagits
av tillsynsmyndigheten. Den nya sjukförsäkringen kommer att omfatta
5,3 miljoner medlemmar, under det att i de erkända kassorna finnes inemot
3,5 miljoner medlemmar. De totala kostnaderna för försäkringsförmånerna
i den nya försäkringen kan antagas bli omkring fem gånger så stora som i
den nuvarande. Enbart de nu angivna förhållandena medför att tillsynen
över de allmänna sjukkassorna blir en långt mera krävande arbetsuppgift
än tillsynen över de erkända sjukkassorna.
Till vad nu sagts kommer den nya försäkringens uppbyggnad, vilken
bland annat nödvändiggör gränsdragning mellan anställda och andra samt
skapar behov av eu viss kontroll av de förvärvsarbetandes inkomstförhållanden
och medför att de kvalificerade tillsynsuppgifterna blir talrikare än
nu. I samma riktning verkar samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Genom densamma uppkommer givetvis särskilda problem av
både materiell och administrativ natur.
Nu nämnda och andra skäl har föranlett utredningsmannen att föreslå
eu viss utbyggnad av tillsynsverksamheten rörande de allmänna sjukkassorna.
Därvid har emellertid hänsyn tagits till att även förenklingar
uppkommer för den centrala förvaltningen, särskilt genom de ändrade statshidragsgrunderna
och minskningen av antalet sjukkassor.
Tillsynsuppgiftens storlek och inte minst samordningen med yrkesskadeförsäkringen
aktualiserar även frågan om hur tillsynsmyndigheten
hör vara anordnad i stort. Riksförsäkringsanstalten är sedan den 1 juli 1953
genom sin sjukkassebyrå tillsynsmyndighet för den statsunderstödda sjuk
-
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
försäkringen, en anordning som uttryckligen angivits vara av provisorisk
natur.
Genom att tillsynen över andra understödsföreningar än erkända arbetslöshetskassor
samt över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
ankommer på nyssnämnda byrå aktualiseras även frågan om tillsynen över
nämnda föreningar och stiftelser.
Tillsynen över yrkesskadeförsäkringen utövas av försäkringsrådet. De
ömsesidiga bolagen är därjämte underkastade försäkringsinspektionens
tillsyn.
I utredningsmannens uppdrag har ingått att undersöka hur tillsynen
över de här berörda båda socialförsäkringsgrenarna i framtiden skall vara
organiserad. Utredningsmannen har huvudsakligen uppehållit sig vid frågan
om den lämpligaste organisationen av sjukförsäkringstillsynen. Därvid har
han funnit, att det även på längre sikt är av betydelse att de båda socialförsäkringsgrenarnas
administration så långt möjligt samordnas. Det har
emellertid ifrågasatts, om det efter samordningens genomförande är lämpligt
att låta tillsynen över sjukförsäkringen utövas av ett organ som bedriver
verksamhet inom yrkesskadeförsäkringen. Det är nämligen inte
uteslutet, att intressekonflikter kan uppstå mellan de båda försäkringsgrenarna.
Utredningsmannen har övervägt om inte sjukförsäkringstillsynen
på grund härav bör förläggas till något annat organ än riksförsäkringsanstalten.
Han har dock icke funnit sig kunna tillstyrka vare sig att försäkringsrådet
blir tillsynsmyndighet eller att ett fristående organ inrättas
lör detta ändamål. Slutsatsen blir för utredningsmannens del, att riksförsäkringsanstalten
tills vidare skall bibehållas vid sin uppgift i detta hänseende.
Försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och fyra andra statliga myndigheter
samt landsorganisationen ansluter sig till utredningsmannens
förslag. Så gör även svenska sjukkasseförbundet, dock med understrykande
av att det bär bör bli fråga om ett provisorium i avvaktan på ytterligare
utredning. Endast en minoritet — huvudsakligen socialförsäkringsbolagens
förening, försäkringsinspektionen, TCO och Folksam — anser att nackdelarna
med den nuvarande anordningen är så stora att tillsynen bör förläggas till
ett i förhållande till den statliga yrkesskadeförsäkringsinrättningen fristående
organ. Enligt försäkringsinspektionens mening bör detta organ jämväl
svara för tillsynen över yrkesskadeförsäkringen och fylla uppgiften som
första besvärsinstans inom båda försäkringsgrenarna. Även andra kombinationer
föreslås i remissyttrandena i fråga om den fristående tillsynsmyndighetens
ämbetsområde.
I det föregående har jag förordat en provisorisk lösning av frågan
rörande yrkesskadeförsäkringens administrativa anordnande samt framhållit,
att en ytterligare utredning av nämnda fråga bör komma till stånd
sedan viss erfarenhet vunnits rörande den nya yrkesskadeförsäkringen.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Det är uppenbart att lösningen av frågan om yrkesskadeförsäkringens handhavande,
sedan en materiell samordning -skett mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
är av största betydelse vid ställningstagandet till frågan
om tillsynen över den allmänna sjukförsäkringen. Det är därför enligt min
mening inte möjligt att nu taga definitiv ställning till denna fråga. Den av
mig förutsatta ytterligare utredningen bör sålunda omfatta även tillsynsfrågan.
Emellertid är det inte möjligt att låta den för tillsynen av de
erkända sjukkassorna uppbyggda administrationen i oförändrat skick svara
för tillsynen över den allmänna sjukförsäkringen. En provisorisk lösning
är därför erforderlig i detta avseende.
Det synes mig uppenbart att en sådan provisorisk lösning bör utformas
på sådant sätt att minsta möjliga ändringar vidtages i bestående anordningar
samtidigt som den inte verkar föregripande på utformningen av en
definitiv lösning. Utredningsmannens förslag att bibehålla sjukförsäkringstillsynen
hos riksförsäkringsanstalten uppfyller dessa villkor. De olägenheter,
som är förbundna med en sådan anordning, torde inte vara större
än att de kan tolereras i avvaktan på en slutgiltig lösning. Jag biträder alltså
utredningsmannens förslag, att sjukförsäkringstillsynen alltjämt skall
kvarligga hos riksförsäkringsanstalten.
Vid denna lösning av tillsynsfrågan bör tillsynsorganets uppbyggnad ske
med stor försiktighet. Jag återkommer härtill i det följande. I detta sammanhang
torde böra erinras, att den även ur administrativ synpunkt betydelsefulla
frågan rörande sjuk- och yrkesskadeförsäkringsstatistiken är
föremål för utredning genom en särskild utredningsman men att resultaten
härav inte kan beräknas föreligga inom den närmaste tiden. Jag förutsätter
emellertid att förslag i statistikfrågan skall föreligga, innan den av mig
förutsatta ytterligare utredningen rörande de båda socialförsäkringsgrenarnas
administration igångsättes.
Såsom tidigare berörts blir i förevarande sammanhang även frågan om
tillsynen över understödsföreningar och vissa stiftelser aktuell. Utredningsmannen
har ifrågasatt lämpligheten av att nu taga definitiv ställning till
förevarande spörsmål, enär lagstiftningen rörande såväl understödsföreningar
som hithörande stiftelser torde bli föremål för utredning inom en
relativt nära framtid. Tillsynen borde därför tills vidare bibehållas hos riksförsäkringsanstalten.
Försäkringsinspektionen har i sitt remissyttrande föreslagit, att tillsynen
över ifrågavarande rättssubjekt skall den 1 juli 1955 överflyttas till
inspektionen. Riksförsäkringsanstalten delar däremot utredningsmannens
mening att tillsynen tills vidare bör kvarligga hos anstalten. Samma uppfattning
kommer till synes i de yttranden som avgivits av SACO, de fiia
sjukkassornas förbund och svenska livförsäkringsföreningars riksförbund.
För egen del anser jag i likhet med utredningsmannen, att förevarande
spörsmål tarvar ytterligare utredning innan någon mera definitiv ställning
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
tages till detsamma. Vid en sådan utredning, vilken måhända bör verkställas
i samband med en utredning rörande ny lagstiftning angående
understödsföreningar och stiftelser, torde frågan om tillsynsverksamhetens
finansiering böra särskilt uppmärksammas. Jag förordar alltså att den nu
förevarande tillsynen tills vidare kvarligger hos riksförsäkringsanstalten.
Enligt sjukförsäkringslagen skall besvär över de allmänna sjukkassornas
beslut i sjukförsäkringsfrågor kunna anföras hos tillsynsmyndigheten. Vid
bifall till vad jag i det föregående föreslagit blir alltså riksförsäkringsanstalten
första besvärsinstans i förhållande till sjukkassorna. Över riksförsäkringsanstaltens
beslut kan enligt sjukförsäkringslagen besvär anföras
hos Kungl. Maj :t, dock endast under förutsättning att anstalten ger tillstånd
därtill. Besvär över riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens
beslut i yrkesskadeförsäkringsfrågor kan anföras hos försäkringsrådet,
vars beslut inte får överklagas.
Utredningsmannen har framhållit att, sedan de båda försäkringsgrenarna
i materiellt avseende samordnats, frågor kan uppkomma, som berör
båda försäkringsgrenarna. Samma instanser borde därför pröva klagomål
inom bådadera. Sjukförsäkringslagen borde därför ändras därhän att besvär
över tillsynsmyndighetens beslut skall föras hos försäkringsrådet.
Under utredningsförslagets remissbehandling har inte framställts någon
erinran mot förslaget, att försäkringsrådet skall vara högsta besvärsinstans
i sjukförsäkringsärenden. Däremot har i vissa yttranden påyrkats utsträckning
av rätten att anföra besvär över tillsynsmyndighetens beslut eller överflyttning
av fullföljdsprövningen till försäkringsrådet. Ävenså har i några
fall föreslagits, att försäkringsrådet skall äga rätt att upptaga sjukförsäkringsärenden
utan att besvär anförts.
Vid tillkomsten av lagbestämmelsen rörande klagorätt över tillsynsmyndighetens
beslut i sjukförsäkringsfrågor anförde min företrädare i ämbetet,
att det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande syntes vara
av vikt att chefen för socialdepartementet blev i tillfälle att följa tillämpningen
av lagen. Han förordade därför, att besvär över tillsynsmyndighetens
beslut skulle, efter föredragning av nämnda departementschef, avgöras av
Kungl. Maj :t i statsrådet. Detta blev även riksdagens beslut. Även om denna
fråga genom sjukförsäkringens samordning med yrkesskadeförsäkringen
kommit i ett något förändrat läge föreligger enligt min mening inte tillräckliga
skäl att nu frångå statsmakternas år 1946 intagna ståndpunkt i
förevarande avseende. Den olägenhet, som ligger däri att med den lagfästa
ordningen sjuk- och yrkesskadeförsäkringsärenden kommer att i sista hand
handläggas av olika myndigheter, torde väsentligen kunna elimineras
genom att Kungl. Maj:t infordrar yttranden från försäkringsrådet i frågor
som även är av betydelse för tillämpningen av yrkesskadeförsäkringslagen.
Vidare torde det, särskilt under tiden närmast efter ikraftträdandet av den
nya yrkesskadeförsäkringslagen, inte vara lämpligt att ytterligare utöka
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
försäkringsrådets arbetsbörda. Jag förordar alltså, att någon ändring inte
nu göres i sjukförsäkringslagens besvärsbestämmelser.
Den av mig i besvärsfrågan intagna ståndpunkten innebär, att försäkringsrådet
alltjämt blir enda besvärsinstans i fråga om yrkesskadeförsäkringen,
men att försäkringsrådet inte får befattning med sjukförsäkringen.
Med hänsyn till den eftersläpning, som av naturliga skäl föreligger i fråga
om de på rådet ankommande ärendena, torde rådets befattning med ärenden
enligt nu gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftning icke komma att
väsentligt minskas förrän en viss tid förflutit efter den nya lagstiftningens
genomförande. Sistnämnda lagstiftning kommer visserligen på längre sikt
att föranleda en viss nedgång i rådets arbetsbelastning, men intill dess lagtillämpningen
vunnit stadga torde snarast ett visst merarbete vara att
emotse. Anledning saknas därför, såsom även utredningsmannen funnit,
att på grund av den av den nya lagstiftningen betingade minskningen omedelbart
upptaga frågan om försäkringsrådets organisation till omprövning.
Jag förordar därför att därmed får anstå.
Jag vill här tillägga, att vissa skäl talar för att försäkringsrådets arbetsformer
bör förenklas. Den förutskickade prövningen av frågorna om yrkesskadeförsäkringens
administration och om tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
kan komma att leda till väsentliga ändringar i den
gällande ordningen. Med hänsyn härtill bör en översyn av de enligt lagen
om försäkringsrådet gällande handläggningsreglerna företagas först i samband
med utredningen om de allmänna administrationsproblemen.
IV. RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTENS INRE ORGANISATION.
A. Utredningsmannen.
Yrkesskadeförsäkringen.
Till en början vill jag framhålla, att vid sidan av de byråer, som uteslutande
avses för tillsynen över sjukkassor och understödsföreningar m. in.,
även vissa andra byråer beröres av arbetet med dessa rättssubjekt, nämligen
administrativa byrån, som är gemensam för samtliga delar av riksförsäkringsanstalten,
och försäkringsbyrån, som torde komma att deltaga
i sjukförsäkringsarbetet genom debitering av arbetsgivarbidraget. Här och
i fortsättningen av denna framställning kommer jag av praktiska skäl att
redovisa dessa byråer under yrkesskadeförsäkringsdelen.
Antalet årligen inkommande skadeärenden avseende den obligatoriska
försäkringen torde komma alt för riksförsäkringsanstaltens del nedgå från
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ca 158 000 till ca 22 000, medan antalet skadeärenden hänförande sig till
den frivilliga utomarbetsförsäkringen beräknas nedgå från ca 4 000 till
ca 375. Vidare har förutsatts att den särskilda fiskarförsäkringen skall
uppgå i den planerade allmänna frivilliga försäkringen. I vilken utsträckning
genom tillkomsten av sistnämnda försäkring det årliga antalet på
anstalten ankommande skadeärenden skulle ökas kan däremot i brist på
hållpunkter inte beräknas.
Från nu angivna utgångspunkter och med hänsynstagande till anstaltens
blivande bestyr med debitering och uppbörd av arbetsgivarbidragen till
sjukförsäkringen har beräkningar till en början gjorts rörande den minskning
i anstaltens personalbehov, som vid oförändrad byråindelning föranledes
av samordningen. Först därefter har frågan om en ny byråindelning
upptagits till prövning. I det följande torde dessa båda moment i utredningsarbetet
få redovisas vart för sig.
Sammanfattningsvis kan angivas, att samordningen enligt utredningsmannens
mening möjliggör en minskning av antalet befattningshavare med
175 för den händelse den på anstalten ankommande olycksfallsstatistiken
skall ges i stort sett samma omfattning som hittills. I annat fall
beräknas befattningshavarnas antal — efter två olika alternativ beträffande
statistiken — kunna minskas med ytterligare 26 eller 28.
Allmänna byråer.
I. Administrativa byrån.
1) Administrativa avdelningen.
Personalen utgöres av 2 förste byråsekreterare i 29 lönegraden, 1 kamrerare
i 27 lönegraden, 1 byråsekreterare (amanuens), 1 förste kontorsskrivare,
1 kassör och 12 biträden, eller tillhopa 18 befattningshavare.
Personalfrågorna har genom sjukkassebyråns överflyttning till riksförsäkringsanstalten
ökats utan motsvarande förstärkning av avdelningens
personal. Efter samordningens ikraftträdande torde uppgifterna emellertid
komma att minska genom nedskärning av personalstaten. Även ombudsorganisationens
avveckling medför en minskning i arbetsbördan. Slutligen
kan väntas en nedgång i vissa å avdelningen utförda göromål för
rättsavdelningens räkning. Den totala minskningen i arbetsuppgifterna
kommer att mer än uppväga arbetsökningen. I vilken grad personalbehovet
reduceras kan inte med säkerhet avgöras förrän efter någon tid. Tillsvidare
bör minskningen begränsas till 2 biträden.
2) Rättsavdelningen.
Personalen utgöres av 1 byrådirektör och ombudsman i 31 lönegraden,
1 förste byråsekreterare i 29 lönegraden, 1 byråsekreterare
(amanuens), 1 förste kontorsskrivare samt 1 kontorsskrivare, eller tillhopa
5 befattningshavare.
43
Kungl. Maj-.ts proposition nr 208.
Antalet årligen inkommande ärenden, som nu är ca 3 000, torde nedgå
till inemot 1 050. Härtill kommer från tidigare år kvarstående ärenden,
i regel löpande livräntefall; hithörande ärenden uppgår f. n. till ca 950
men kommer att efter hand minska i antal. En försiktig bedömning av
nedgången i personalbehovet synes ge till resultat att byråsekreteraren
och kontorsskrivaren blir obehövliga.
3) Övrig personal.
Samordningen berör vissa expeditionsvakter och därmed jämställda,
varav 2 i 12 lönegraden, 2 i 11 lönegraden, 15 i 10 lönegraden sam 5 i 8
lönegraden eller lägre, totalt 24 befattningshavare.
Antalet ankommande postförsändelser kan beräknas nedgå från ca
485 000 till ca 200 000 per år. Även de avgående försändelserna torde
minska i hög grad. Två av de tre expeditionsvalcterna på postexpeditionen
torde kunna avvaras. Vidare bortfaller behovet av 2 expeditionsvakter,
som anställts för särskilt täta transporter av skadeakter. Minskning
av blanketter bör kunna leda till en reducering av materialförrådets
personal med 1 befattningshavare. Efter ett par år bör antalet med yrkesskadearkivets
skötsel sysselsatta expeditionsvakter kunna reduceras. Bortsett
från denna arkivpersonal bör således administrativa byråns expeditionsvakter
och med dem jämställda kunna reduceras med 5.
4) Sammanfattning.
Totalminskning 1 byråsekreterare, 1 kontorsskrivare, 2 biträden och 5
expeditionsvakter = 9 befattningshavare.
II. Försäkringsbyrån.
1) Försäkringsavdelningen.
Försäkringsavdelningen är uppdelad på en registersektion och en allmän
sektion.
a) Registersektionen.
Antalet ärenden som nu registreras å skaderegistret kan beräknas
till ca 162 200 per år. Efter samordningen torde denna siffra nedgå till
ca 22 350 eller 14 % av det nuvarande antalet.
Med uppläggning av skadeakter och utskrift av skaderegisterkort m. m.
sysselsättes f. n. 10 biträden, reservpersonal inberäknad. Reduceras detta
antal i proportion till minskningen i antalet ärenden, skulle endast 1,5
biträde återstå. Med hänsyn bl. a. till att man icke såsom nu kommer att
kunna utnyttja specialiseringens fördelar torde det ej bli möjligt att minska
personalen i fullt denna utsträckning. För ifrågavarande arbete bör beräknas
3 befattningshavare, innebärande en minskning med 7 personer.
Även arbetet med numrering å skaderegistret av separat inkommande
skadepost kommer att i hög grad minska. Härmed samt med skaderegister
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
kortens insortering sysselsättes f. n. 15 befattningshavare, reservpersonal
inbegripen. Det genomsnittliga antalet posthandlingar per ärende kominer
att bli större än nu, vilket innebär att den separat inkommande skadeposten
ej kommer att minska i samma grad som skadefallen. Här föreslås
en reducering med 11 personer.
Å skaderegistret handlägges de s. k. provisoriska skadeärendena (»pärendena»).
Dessa avser dels fall, där inkommen handling på grund av
ofullständiga eller felaktiga uppgifter ej kunnat hänföras till något hos
anstalten anmält skadefall, dels ock sådana fall, där dylik handling inkommer
utan att skadeanmälan skett. Antalet dylika ärenden utgör f. n.
ca 30 000 för år och arbetet därmed kräver 1 byråsekreterare och 4 biträden,
maskinskrivningspersonal oberäknad. Det kan ifrågasättas om anstalten
i framtiden annat än undantagsvis behöver befatta sig med ärenden
av detta slag. Undantagsfallen måste dock beräknas vålla en del arbete,
varför man för dessa bör räkna med 1 byråsekreterare och 1 biträde.
Minskningen utgör 3 biträden.
F. n. finns en särskild föreståndarinna för skaderegistrets biträdespersonal.
Denna funktion torde i fortsättningen kunna fullgöras av ett
av biträdena.
Sedan skadeärendena registrerats å skaderegistret, vidarebefordras de
till arbetsgivarregistret, där de blir föremål för vissa åtgärder. Av
registrets 46 befattningshavare sysselsättes 23 i stort sett med registreringen
i arbetsgivarregistret, medan 22 helt ägnar sig åt s. k. skadegranskning,
nämligen 2 förste kontorsslcrivare och 20 biträden. Därjämte delar
en kontorsskrivare sin arbetstid mellan båda uppgifterna. Skadegranskningspersonalen
bör kunna minskas med 1 förste kontorsskrivare och 16
biträden. Vidare kan den angivna kontorsskrivartjänsten indragas.
Registersektionens ledning utövas av en förste aktuarie i Ca 29,
vilken som närmaste medhjälpare har en aktuarie. Med hänsyn till minskningen
i personalstyrkan bör aktuarietjänsten kunna indragas.
Enligt här gjorda beräkningar skulle registersektionens personalstyrka
minska från 79 till 38 befattningshavare, dvs. med 41 personer, därav
38 biträden.
b) Allmänna sektionen.
Å allmänna sektionen handlägges dels allmänna försältringsärenden och
dels frågor om arbetsgivares försäkringsplikt. Sektionen har 12 tjänstemän.
Den av samordningen följande minskningen i antalet anmälda skadefall
kommer att leda till en minskning av antalet sådana försäkringspliktsärenden,
som uppkommer i direkt samband med skadeärende. Med denna
grupp av försäkringspliktsärenden sysslar 1 förste byråsekreterare i 29
lönegraden, 1 förste byråsekreterare i 27 lönegraden samt 2 byråsekreterare
(amanuenser). Försäkringspliktsfrågorna avser i inte ringa utsträckning
45
Knngl. Maj:ts proposition nr 208.
verksamhetsområden med stor olycksfallsrisk och tendens till långvariga
skador. I dessa ärenden synes handläggningen vara mera ingående än
eljest. Med hänsyn härtill torde minskning av antalet tjänstemän icke
kunna ske i proportion till nedgången i antalet ärenden. Minskningen bör
begränsas till en byråsekreterare (amanuens). I fråga om övriga arbetsuppgifter
räknas icke med någon minskning i personalbehovet.
2) Debiteringsavdelningen.
Vid debitering och uppbörd av försäkringsavgifter tillämpas skilda förfaranden
för s. k. större arbetsgivare (med i regel minst fem anställda)
och s. k. mindre arbetsgivare. De förstnämnda debiteras på räkning från
anstalten, som tillika uppbär avgifterna. De mindre arbetsgivarna debiteras
genom anstalten i arbetsgivarförteckningar, varefter uppbörden sker genom
skattemyndigheterna.
Debiteringsavdelningen har en personal om 1 byrådirektör i 31 lönegraden,
2 förste aktuarier i 29 lönegraden, 4 förste aktuarier i 27 lönegraden,
6 aktuarier (amanuenser), 5 förste kontorsskrivare, 3 kontorsskrivare,
90 biträden och 5 expeditionsvakter, således tillhopa 116 befattningshavare.
Det torde bli debiteringsavdelningen, som får till uppgift att debitera
och, i vad avser större arbetsgivare, uppbära arbetsgivarbidraget för arbetsgivare
med försäkring i anstalten. Detta innebär givetvis en ökning i
debiteringsavdelningens arbete.
I utlåtande över socialförsäkringsutredningens betänkande om sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring framhöll riksförsäkringsanstalten att,
såvitt angick de mindre arbetsgivarna hos anstalten, man i regel syntes
få tillämpa ett summariskt tillvägagångssätt vid debiteringen av arbetsgivarbidraget.
Därvid borde detta inräknas i försäkringsavgiften per årsarbetare.
Redovisningen till sjukförsäkringen borde få ske efter en erfarenhetsmässigt
bestämd genomsnittskvot, enär en uppdelning av avgiften
för varje enskild arbetsgivare i arbetsgivarbidrag och försäkringsavgift av
praktiska skäl inte kunde ifrågakomma.
Enligt en överslagskalkyl skulle en uppdelning av avgiften för varje enskild
arbetsgivare i arbetsgivarbidrag och försäkringsavgift kräva en stadigvarande
personalökning med 9 biträden. Göres i stället uppdelningen
med tillhjälp av en genomsnittskvot, torde man kunna räkna med att,
sedan en dylik kvot en gång framräknats, densamma skulle kunna hållas
aktuell genom en årlig stickprovsundersökning å en del av materialet.
Möjligen skulle därjämte en mera omfattande undersökning behöva göras
t. ex. vart femte eller tionde år. De årliga stickprovsundersökningarna
torde uppskattningsvis erfordra 3 årsanställda biträden. Härutöver torde
för den första undersökningen krävas en tillfällig förstärkning med 6 biträden
under ett år. För de mera omfattande undersökningarna var femte
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
eller tionde år torde ävenledes få avses en tillfällig personalförstärkning
med 6 biträden under ett års tid.
Här räknas med att avgiftsuppdelningen verkställes med hjälp av en
erfarenhetsmässigt bestämd genomsnittskvot och att således den erforderliga
personalökningen i vad avser debitering av mindre arbetsgivare
stannar vid 3 stadigvarande biträden samt 6 tillfälliga biträden vissa år.
Personalökningen för debitering av större arbetsgivare torde kunna begränsas
till 2 biträden.
3) Tekniska avdelningen.
Göromålen å tekniska avdelningen kan i stort sett indelas i fyra grupper.
Den första gruppen innefattar i huvudsak verkställande av tekniska utredningar
i skadeärenden. Till den andra gruppen hör orsaksklassificering
och yrkesgruppering av skadeanmälningar för försäkringsmatematiska och
statistiska byråns räkning. En tredje grupp omfattar frågor angående
premiesättning, medan den fjärde gruppen avser skyddsåtgärder av skilda
slag.
Befattningshavarna är 1 byrådirektör i 31 lönegraden, 1 förste byråingenjör
i 29 lönegraden, 2 förste byråingenjörer i 27 lönegraden, 4 byråingenjörer
samt 6 biträden, alltså tillhopa 14 personer.
Göromålen tillhörande den första gruppen handlägges av 1 förste byråingenjör
i 27 lönegraden och 1 byråingenjör. Byråingenjörsbefattningen
kan indragas.
Vad beträffar den andra gruppen blir arbetsmängden beroende av
olycksfallsstatistikens framtida omfattning -— ett spörsmål som ännu inte
lösts. Om statistiken begränsas till att omfatta blott de av försäkringsinrättningarna
reglerade fallen -— skadefall avseende statsanställda dock
liksom nu till största delen undantagna •— skulle avdelningens arbete med
orsaksklassificering och yrkesgruppering kunna beräknas minska till 8 å
9 % av sin nuvarande omfattning. Vid beräkningen av det framtida personalbehovet
för detta arbete bör bl. a. beaktas, att bland de bortfallande
skadorna ingår ett betydande antal bagatellskador. Dessa skador, som
utgör omkring 20 % av hela antalet, föranleder förhållandevis mindre
arbete än övriga skador. En procentuell beräkningsmetod ger därför ej
fullt rättvisande resultat. Med hänsyn härtill samt till behovet av reservpersonal
bör man räkna med en minskning från 5 till 2 biträden för nu
berörda grupp av ärenden, således en reducering med 3 personer.
Utsträckes statistiken till att omfatta även »beredskapsfallen», blir antalet
ärenden ca 12 % av det nuvarande antalet. Detta torde emellertid
inte föranleda någon nämnvärd ändring i nyssnämnda beräkning rörande
personalbehovet.
Annorlunda blir förhållandet, om statistiken skall omfatta jämväl de
övriga av sjukkassorna reglerade fallen utom bagatellskadorna. Med hän
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
syn till den obetydliga arbetsbörda, som bagatellskadorna förorsakar, bör
någon minskning av personalen icke ske.
De till den tredje gruppen hörande göromålen torde ej i högre grad
komma att påverkas av samordningen.
I fråga om den blivande omfattningen av ärenden tillhörande den fjärde
gruppen råder viss oklarhet, då det ej f. n. låter sig avgöra i vilken utsträckning
till denna grupp hänförlig verksamhet kommer att bedrivas av
riksförsäkringsanstalten. Tillsvidare torde man få räkna med status quo.
4) Kansliet.
Antalet maskinskriverskor på försäkringsbyrån är 22. Av dessa är 2
helt och 1 till hälften sysselsatta med maskinskrivning i p-ärenden. På
grund av minskningen av dessa ärenden bör man kunna räkna med en
reducering av antalet maskinskriverskor med 1.
5) Sammanfattning.
Med bortseende från tillfällig förstärkning å debiteringsavdelningen kan
byrån minskas från 247 till 208 personer. Tjänsterna för följande befattningshavare
kan indragas: 1 aktuarie, 1 byråingenjör, 1 byråsekreterare
(amanuens), 1 förste kontorsskrivare, 1 kontorsskrivare och 34 biträden =
39 befattningshavare. Detta om den statistiska bearbetningen skall avse
samtliga yrkesskadefall utom bagatellskador. Eljest skulle minskningen
omfatta ytterligare 3 biträden.
III. Försäkringsmatematiska och statistiska byrån.
Byråns uppgifter är främst av försäkringsmatematisk och statistisk beskaffenhet.
Personalen utgöres av 1 byråchef, 1 byrådirektör i 31 lönegraden,
1 förste aktuarie i 29 lönegraden, 1 förste aktuarie i 27 lönegraden,
1 aktuarie, 1 förste kontorsskrivare samt 43 biträden eller tillhopa
49 befattningshavare.
De högre befattningshavarna är i huvudsak sysselsatta med försäkringsmatematiska
göromål, ledning av det statistiska arbetet, revision av premietariffen,
uppgörande av försäkringstekniska bokslut m. m. De på dessa
tjänstemän ankommande göromålen synes inte i nämnvärd grad komma
att påverkas av samordningen. Behovet av denna personal torde därför
kunna beräknas bli oförändrat.
Övriga befattningshavare, dvs. biträdena, är till största delen sysselsatta
med statistiskt arbete. Omfattningen av vissa av deras arbetsuppgifter
kommer att påverkas av samordningen. Vid beräkningen av byråns framtida
behov av biträden synes ändamålsenligt att uppdela deras arbetsuppgifter
i följande huvudgrupper, nämligen
a) statistisk bearbetning av anstaltens och bolagens skadematerial;
b) statistisk bearbetning av dagsverks- och löneuppgifter;
c) förande av vissa diarier samt registret över arbetsgivare med försäkring
i ömsesidigt bolag, identifiering i registret i anledning av inkomna
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
handlingar (även när försäkringen gäller i bolag skall skadeanmälan i
regel insändas till riksförsäkringsanstalten), maskinskrivning m. in.;
d) biträde vid upprättandet av specialstatistik m. in.
Såsom framhållits vid behandlingen av försäkringsbyråns personalfrågor
råder ännu oklarhet rörande statistikens framtida omfattning. Här har
räknats med tre alternativ, nämligen 1) att statistiken skall avse endast
skadefall, som regleras av yrkesskadeförsäkringsinrättningarna, 2) att den
skall omfatta även »beredskapsfallen» och 3) att den skall utsträckas
jämväl till övriga av sjukkassorna reglerade yrkesskadefall, bagatellskador
dock undantagna.
Den möjliga personalminskningen beräknas på följande sätt.
Alt. 1. Statistiken beräknas nedgå till 8 å 9 % av den nuvarande. Med
de under grupp a) hänförda göromålen sysselsättes bl. a. 31 biträden.
Bearbetningen av livränte- och dödsfallsärenden torde bli av oförändrad
omfattning; f. n. kräver detta arbete bl. a. 3 biträden. Reduceras återstoden
av biträdesstyrkan — 28 personer — i proportion till minskningen i
antalet ärenden skulle antalet kvarvarande biträden bli 3. Emellertid ingår
i det nuvarande materialet även det stora antalet kortvariga skador, vilka
kräver mindre arbete än de övriga. Bearbetningen blir således i fortsättningen
genomsnittligt mer arbetskrävande än nu. För dessa göromål bör
därför avses 5 biträden, innebärande en minskning med 23 biträden. I fråga
om ärendena under grupp b) förutses oförändrat läge. Antalet biträden,
som sysselsättes under grupp c), kan minskas med 2. Vad beträffar grupp
d) blir arbetsbördan beroende på i vad mån specialtariffering kommer att
fortsätta efter samordningens ikraftträdande. På denna punkt råder ännu
oklarhet. Man torde t. v. få räkna med att specialtarifferingen skall fortgå.
Vid alternativ 1) skulle således personalstyrkan nedgå med 25 biträden.
Alt. 2. Den sammanlagda minskningen i personalstyrkan begränsas till
23 biträden.
Alt. 3. Lättnad i arbetsbördan uppkommer endast i avseende å bagatellskadorna,
vilka utgör 20 % av det totala antalet. Med hänsyn till att dessa
vållar förhållandevis mindre arbete än övriga skador, bör nedgången dock
uppskattas till endast 10 %. Personalminskningen för arbetsuppgifter
enligt grupp a) uppgår till 3 biträden. För grupp c) kan personalen
minskas med 2 biträden, medan någon reducering icke kan ske beträffande
grupperna b) och d).
Vid beräkningen av personalbehovet vid alternativ 3) måste emellertid
hänsyn även tagas till följande. Därest statistik skall upprättas även beträffande
de av sjukkassorna reglerade yrkesskadefallen måste antingen
arbetsgivaranmälningarna eller uppgifter i annan form av sjukkassorna
tillhandahållas riksförsäkringsanstalten. Vilket av dessa två förfaranden
man än tillämpar, torde det bli erforderligt att i anstaltens arbetsgivarregister
identifiera arbetsgivaren, eljest skulle man som regel ej kunna
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
få fram de handlingar hos anstalten, vilka skall läggas till grund för
yrkesgrupperingen av berörda fall. Identifieringen av arbetsgivarna i de
vid alternativ 3) tillkommande ärendena skall utföras å försäkringsbyrån;
härför har i det föregående inte beräknats någon personal. Uppskattningsvis
torde krävas ca 5 biträden å försäkringsbyrån.
Vid alternativ 3) skulle alltså personalbehovet på statistiska byrån minska
med 5 biträden. Då emellertid alternativet kräver en lika stor personalökning
å försäkringsbyrån, räknas här för enkelhetens skull med oförändrat
personalbehov på statistiska byrån, varvid i gengäld ej räknas med
någon ökning på försäkringsbyrån.
Skaderegleringsbyråerna.
Personalbehov vid oförändrad byråindelning.
IV. Första skaderegleringsbyrån (SI).
De mest genomgripande verkningarna får samordningen på SI. På
denna byrå handlägges ärenden rörande sjukpenning och läkarvård jämlikt
olycksfallsförsäkringslagen med undantag för ärenden avseende statsanställda.
Byråns personal utgöres av 1 byråchef, 3 byrådirektörer i 31
lönegraden, 1 förste byråsekreterare i 29 lönegraden, 9 förste byråsekreterare
i 27 lönegraden, 19 byråsekreterare (amanuenser), 8 förste kontorsskrivare,
16 kontorsskrivare samt 1 biträde, eller tillhopa 58 personer.
S I är uppdelad på ett kansli samt 3 avdelningar. Kansliet handlägger
allmänna byråärenden (diarieföring, personalredovisning m. m.) samt
frågor angående ersättning i form av läkarvård. På avdelningarna handlägges
övriga skadeersättningsärenden med fördelning efter geografisk
grund. Kansliet förestås av förste byråsekreteraren i 29 lönegraden, avdelningarna
av var sin byrådirektör.
Med skaderegleringsarbete i egentlig bemärkelse är sysselsatta samtliga
befattningshavare utom biträdet, dvs. 57 personer. Dessutom behandlar
2 förste kontorsskrivare på den för S I och S IV gemensamma expeditionen
självständigt ett antal ärenden, varjämte 2 personer å anstaltens ombudskontor
i Göteborg kan beräknas vara huvudsakligen sysselsatta med skaderegleringsarbetet.
I den mån detta utföres på expeditionen och ombudskontoret
motsvarar det det arbete som utföres av 3 uteslutande med skadereglering
sysselsatta befattningshavare å SI. Skaderegleringsarbetet kan
alltså sägas sysselsätta 60 personer.
En beräkning av S I:s framtida arbetsbörda och personalbehov är förenad
med särskilda svårigheter på grund av den pågående översynen av yrkesskadelagstiftningen.
Bl. a. är av betydelse, bur begreppet olycksfall i arbete
kommer att utformas, liksom ock bevisreglerna, bestämmelserna om arbetsförtjänstens
beräkning och om nedsättning av ersättning in. in. Man har
4—308 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 208.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
därför i fråga om S I speciell anledning att räkna med att erfarenheten
kan komma att motivera modifikationer i de beräkningar som här framlägges.
F. n. uppgår antalet skadeärenden till ca 134 000 för år. Efter samordningen
torde någon beslutande skaderegleringspersonal inte komma att
erfordras på expeditionen. Ej heller synes något ombudskontor i Göteborg
bli behövligt. Den kvarvarande delen av skaderegleringen skulle alltså i
sin helhet ankomma på S I. Antalet ärenden per år torde kunna antagas
bli i runt tal 18 000, eller något mer än 13 % av det nuvarande. Reduceras
personalen i direkt proportion härtill, blir det erforderliga antalet befattningshavare
8.
Emellertid måste hänsyn tagas till ärendenas genomsnittliga svårighetsgrad
ur handläggningssynpunkt. Vidare har man bl. a. att även taga i betraktande
ärenden av allmän natur. Inom riksförsäkringsanstalten har i
huvudsak framhållits följande.
Den genomsnittliga sjuktiden för olycksfallsskadade är f. n. ca 20 dagar.
För skadade, som icke är återställda inom 90 dagar, är sjuktiden i genomsnitt
ytterligare 105 dagar. Ettvart av ifrågavarande ärenden kommer
alltså att vara föremål för handläggning å S I under genomsnittligt mer
än fem gånger så lång tid som varje nuvarande ärende. Antalet handläggningar
per ärende blir genomsnittligt avsevärt större än nu. Med hänsyn
till bl. a. att läkarintygen kan antagas komma något glesare i de långvariga
fallen, torde man dock icke kunna förutsätta att antalet handläggningar
blir fem gånger fler. Antas antalet handläggningar bli 2—3 gånger fler, torde
detta icke vara tilltaget i överkant. Hela sjukdomsförloppet måste vid varje
handläggningstillfälle noggrant följas för bedömande av sambandsfrågan,
som i de långdragna fallen ej sällan är synnerligen tveksam. Föredragning
för anstaltens läkare blir erforderlig i större utsträckning än i de
kortvariga fallen. Vidare bör understrykas att granskningen — med hänsyn
till ärendenas stora ekonomiska betydelse såväl för den skadade som för
olycksfallsförsäkringsfonden — måste ske med avsevärt större noggrannhet
än då fråga är om korttidsfallen. — En annan omständighet som måste
tas i betraktande är att höjningen av den årliga arbetsförtjänstens övre
gräns föranleder bedömning i ett förhållandevis betydligt större antal fall
rörande placering i sjukpenningskalan.
Även »beredskapsanmälningarna» kommer att bli genomsnittligt mer
arbetskrävande än den stora massan av nuvarande ärenden. För undvikande
av glapprum mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
synes man få räkna med att i så gott som samtliga ärenden utan dröjsmål
göra en fullständig utredning och bedömning. Utredningen betungas av
att anstalten får hand om fallen först efter 60 dagar, vilket minskar möjligheterna
att få fram betydelsefulla omständigheter, icke minst för läkarna,
som ofta icke redan från början torde komma att reda ut sjukdomens
etiologi.
Utlänningsärendena är på grund av språksvårigheter och åtskilliga andra
omständigheter mer tidsödande än ärenden rörande svenska medborgare.
o Protes- och stödjebandagefallen, tandvårdsfallen samt fallen av särskild
vård är de ur handläggningssynpunkt mest kvalificerade läkarvårdsärendena.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Någon minskning i ärenden av allmän natur (t. ex. i principiella frågor
om innebörden av begreppen olycksfall i arbete, principfrågor rörande beräkningen
av arbetsförtjänsten, nedsättning av ersättning samt frågor angående
taxor för läkarvård, läkarintyg, tandvård, sjukgymnastik in. in.)
samt i antalet remisser från Kungl. Maj :t kan man ej räkna med. Remisserna
från försäkringsrådet torde säkert inte minska i proportion till minskningen
av antalet ärenden.
Man torde böra räkna med ett personalbehov på S I av minst 15 skadereglerare
och det är f. ö. med hänsyn till osäkerheten i många faktorer
välbetänkt att tills vidare räkna med någon ökning därutöver.
Utredningsmannen anser, att de inom riksförsäkringsanstalten anförda
synpunkterna utan tvivel i huvudsak förtjänar beaktande. Det kan emellertid
ifrågasättas om man ej inom anstalten i viss mån överskattat betydelsen
av de faktorer, som kommer att göra handläggningen av de kvarvarande
ärendena mera arbetskrävande. Särskilt synes detta gälla »beredskapsfallen».
Dessa kommer ej att föranleda några utbetalningar, varför något
fullständigt ställningstagande i detalj i stor utsträckning inte blir erforderligt.
Vidare må pekas på möjligheten att låta sjukkassan förskottsvis utgiva
ersättning för tid efter 90:e dagen; härigenom kan försäkringsinrättningen,
utan risk för glapprum mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
någon tid avvakta ärendets utveckling innan utredning igångsättes.
Det vill synas som om man inte skulle behöva beräkna den erforderliga
personalen på SI till mer än 12 befattningshavare jämte 1 biträde för
kansliet. Skaderegleringspersonalen skulle härvid förslagsvis utgöras av,
förutom byråchefen, 1 byrådirektör i 31 lönegraden, 2 förste byråsekreterare
i 27 lönegraden, 4 byråsekreterare (amanuenser), 1 förste kontorsskrivare
och 3 kontorsskrivare.
Indragningen skulle således träffa 2 byrådirektörer, 1 förste byråsekreterare
i 29 lönegraden, 7 förste byråsekreterare i 27 lönegraden, 15 byråsekreterare
(amanuenser), 7 förste kontorsskrivare och 13 kontorsskrivare,
dvs. 45 befattningshavare.
V. Andra skaderegleringsbyrån (SII).
Denna byrå handlägger huvudsakligen ärenden angående invaliditetsocli
dödsfallsersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen utom i fråga om
statsanställda. Arbetsuppgifterna påverkas inte av samordningen.
V/. Tredje skaderegleringsbyrån (Sill).
Å denna byrå handlägges ärenden angående ersättning jämlikt 1909,
1927 och 1950 års militärersättningsförordningar, ärenden jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
och yrkessjukdomsförsäkringslagen avseende den
militära personal, som inte omfattas av nämnda förordningar, samt ärenden
angående ersättning för kroppsskada ådragen under civilförsvars- och hemvärnstjänstgöring
samt vid flygning, brandsläckning in. in. Personalen uppgår
till 41 personer.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Liksom beträffande övriga statsanställda antages här, att antalet yrkesskadeanmälningar,
avseende militär personal, till följd av samordningen
kommer att reduceras i minst samma omfattning som antalet dylika anmälningar
avseende andra än statsanställda. Då antalet anmälningar jämlikt
olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen avseende
militär personal f. n. uppgår till ca 125, skulle man sålunda efter
samordningen inte behöva räkna med mer än 10 å 15. Till frågan huruvida
och i vad mån ersättning skall utgå från sjukförsäkringen i de fall, vari
ersättningsfrågan nu regleras jämlikt övriga författningar, har ställning
inte tagits. Här räknas med att någon ersättning inte skall utgå från sjukförsäkringen.
Då antalet yrkesskadeanmälningar endast obetydligt minskar,
föreligger ingen anledning att räkna med nämnvärd ändring av byråns personalbehov.
VII. Fjärde skaderegleringsbyrån (SIV).
Ä denna byrå handlägges olycksfallsskadeärenden rörande statsanställda
utom militär personal, alla ärenden angående yrkessjukdomar, utom såvitt
avser militär personal, samt frågor om ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
till andra än statsanställda vid en del speciella olycksfallsskador
av likartad natur som vissa yrkessjukdomar. Vidare handlägges här
frågor om ersättning till fångar m. fl., fiskarförsäkringen (även premieuppbörd
m. m.) samt frågor om tillfälliga ersättningar till silikosskadade
arbetare.
1) Avdelningen för statens arbetare.
Personalen å sjukpenningsektionen består av 1 förste byråsekreterare
i 29 lönegraden, 5 byråsekreterare (amanuenser), 1 förste kontorsskrivare
samt 2 kontorsskrivare. Ä sektionen handlägges årligen ca 26 000
ärenden angående ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen. Antalet
övriga ärenden är obetydligt. Det framtida antalet av förstnämnda ärenden
beräknas nedgå till ca 3 175, dvs. omkring 12 % av det nuvarande.
I proportion till antalet skador skulle efter samordningens genomförande
erfordras endast 1 befattningshavare. De synpunkter, som anförts beträffande
de efter samordningen kvarvarande ärendena å S I gör sig emellertid
även här gällande. Inom anstalten anser man att 3 befattningshavare
erfordras. Denna beräkning synes dock väl hög. Tills vidare torde man
böra räkna med att behålla förste byråsekreteraren samt en byråsekreterare
(amanuens). Personalen skulle således kunna minskas med 4 byråsekreterare
(amanuenser), 1 förste kontorsskrivare och 2 kontorsskrivare eller
tillhopa 7 befattningshavare.
I fråga om livräntesektionen räknar utredningsmannen med oförändrat
personalbestånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
53
2) Yrkessjukdom savdelningen.
Här tjänstgör 1 byrådirektör i 31 lönegraden, 1 förste byråsekreterare
i 27 lönegraden, 3 byråsekreterare (amanuenser) samt 1 kontor sskrivare
eller sammanlagt 6 befattningshavare. På avdelningen handlägges årligen
ca 2 200 yrkessjukdomsärenden samt ca 600 ärenden angående tillfällig
ersättning till silikosskadade arbetare. Antalet yrkessjukdomsärenden torde
sjunka till ca 650. Dessa torde emellertid genomsnittligt bli avsevärt mera
arbetskrävande än de nuvarande. Härtill kommer att den planerade utvidgningen
av yrkessjukdomsbegreppet torde medföra ökning av antalet
svårbedömbara fall. Att beakta är även att under en övergångstid de nuvarande
ersättningsbestämmelserna kommer att få tillämpas vid sidan av
de nya. Jämväl detta förhållande kommer att tynga arbetet. Med hänsyn till
vad nu anförts torde man för yrkessjukdomsavdelningens vidkommande
visserligen få räkna med en minskning av personalen, men denna minskning
torde i avvaktan på närmare erfarenhet böra begränsas till 1 byråsekreterare
(amanuens) samt 1 kontorsskrivare. Härvid förutsättes, att
de tillfälliga ersättningarna till silikosskadade arbetare alltjämt skall utgå
— en fråga som ännu ej avgjorts.
3) Fiskarförsäkringsavdelningen.
Denna avdelning med dess 5 befattningshavare (1 förste byråsekreterare
i 27 lönegraden samt 4 biträden) kommer att bortfalla.
4) Sammanfattning.
Totalminskning 1 förste byråsekreterare i 27 lönegraden, 5 byråsekreterare
(amanuenser), 1 förste kontorsskrivare, 3 kontorsskrivare och 4 biträden
= 14 befattningshavare.
VIII. Den för SI och S IV gemensamma expeditionen.
Expeditionens personal utgöres av 1 byråsekreterare, 2 förste kontorsskrivare,
92 biträden och 3 expeditionsvakter dvs. 98 befattningshavare.
När man beräknar expeditionens framtida personalbehov, måste hänsyn
tagas till att ärendena genomsnittligt blir mera arbetskrävande än de
nuvarande, i det att antalet handläggningar, utanordningar, in- och utgående
skrivelser in. in. per ärende blir i medeltal avsevärt större än nu.
Expeditionens nuvarande personal kan således inte minskas i direkt proportion
till nedgången i antalet ärenden. Vidare är att beakta att, även med
den reducerade omfattning som arbetet får efter samordningen, det synes
erforderligt att till viss del bibehålla den nuvarande differentieringen av
detsamma på ett antal arbetsgrupper. Med dessa utgångspunkter torde
personalbehovet efter samordningen få uppskattningsvis beräknas sålunda.
a) Mottagningen för allmänheten torde kunna helt slopas. Å mottagningen
är nu 2 förste kontorsskrivare och 4 biträden sysselsatta.
54
Kungi. Maj:ts proposition nr 208.
Antal befattningshavare
b) S I:s ärenden. |
Nu |
Efter sam-ordningen |
Notering i kapprock om skadegranskares beslut............ |
2 |
1 |
Uträkning av sjukpenning ....................................... Samtidig utskrift av utbetalningskort och postlistor |
7 |
1 |
å postgiromaskin ............................................. |
8 |
3 |
Kontroll av utskrivna utbetalningskort ..................... |
5 1 |
2 |
Kontroll och underskrift av postlistor ........................ |
l) |
|
Underskrift av s. k. förskott- och självriskskrivelser ... |
1 |
— |
Göteborg m. fl............................................... |
2 |
— |
Aktsökning, skötsel av skadeaktsamlingen .................. |
20 ) |
|
Sortering av skadeakter, som varit under handläggning |
4 ) |
0 |
Maskinskrivning .................................. |
13 |
5 |
Reservpersonal ...................................... |
12 |
4 |
Summa |
75 |
21 |
c) S /V'' :s ärenden. Uträkning av sjukpenning och läkarvårdsersättning, ut- |
~^-54 |
|
skrift av utbetalningskort och postlistor.................. |
2 |
1 |
Uträkning av livräntor .......................................... Kontroll av sjukpennings-, läkarvårds- och livränte-uträkningar, kontroll av utbetalningskort och post- |
1 |
1 |
listor, underskrift av postlistor ........................... |
2 |
1 |
Aktsökning, skötsel av skadeaktsamlingen .................. |
2 |
1 |
Sortering av skadeakter, som varit under handläggning |
2 |
1 |
Maskinskrivning ................................................... |
7 |
4 |
Summa |
16 |
9 |
— 7
Minskningen under b) och c) uppgår till 61 befattningshavare, varav 59
biträden och 2 expeditionsvakter.
Expeditionen bör dock, sedan den nuvarande organisationen för fiskarförsäkringen
indragits, ökas med ett biträde för utbetalning av fiskarförsäkringslivräntor
i anledning av skador, som inträffat före den 1 januari
1955, och vissa därmed sammanhängande göromål.
d) Sammanfattning.
Totalminskning 2 förste kontorsskrivare, 62 biträden och 2 expeditionsvakter
= 66 befattningshavare. Härvid har räknats med att den byråsekreterare,
som förestår expeditionen, bibehålies vid sin befattning. Han bör
medhinna att mottaga det efter samordningen sannolikt ringa antalet besökande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
55
Förslag till ny byråindelning.
Skaderegleringen är organiserad på fyra byråer: S1, där antalet befattningshavare
minskas från 58 till 13, S11, vars arbetsuppgifter inte
påverkas av samordningen och å vilken antalet befattningshavare uppgår
till 38, S 111, vars arbetsuppgifter inte heller nämnvärt beröres av samordningen
och där antalet befattningshavare utgör 41, samt SIV, där antalet
befattningshavare minskas från 24 till 10. Härtill kommer den för S I och
S IV gemensamma expeditionen, där antalet befattningshavare beräknats
kunna reduceras från 98 till 32.
Det på SI och SIV ankommande arbetet kräver sålunda ett betydligt
lägre antal befattningshavare än f. n. En fördelning av skaderegleringsarbetet
på ett färre antal byråer bör vara möjlig. Då detta arbete i stort
sett är relativt ensartat, torde en ändring på denna punkt också kunna
genomföras utan åsidosättande av ändamålsenlighetens kiav i övrigt.
Till att börja med bör SI och S II sammanslås till en byrå, benämnd
första skaderegleringsbyrån, som jämväl bör från S IV övertaga dels yrkessjukdomsärenden
avseende andra än statsanställda och dels de särskilda
silikosersättningarna. De enskilda ärendena skulle i fortsättningen kunna
handläggas av en och samma befattningshavare ur såväl sjukpenningssom
livräntesynpunkt.
Härefter skulle å SIV återstå ärenden rörande skadeersättningar till
statsanställda samt fångar in. fl. ävensom kvarstående fiskarlivräntor. Ärendena
rörande ersättning till statsanställda kan överflyttas till nuvarande
S III, som redan har att tillämpa de i sådant hänseende gällande bestämmelserna
i vad gäller officerare m. fl. vid försvarsväsendet. Även de fåtaliga
ärenden, som rör ersättning till fångar m. fl. och fiskarlivräntor,
synes kunna överföras till S III, ehuru något liknande samband med ärenden
å denna byrå inte är för handen. Nuvarande SIV slopas och Sill
erhåller benämningen andra skaderegleringsbyrån.
Befattningshavarna på den för S I och S IV gemensamma expeditionen
bär uppdelas mellan de båda skaderegleringsbyråerna.
Om man räknar med dels att av de för yrkessjukdomsavdelningen å
SIV beräknade 4 befattningshavarna 3 erfordras för ärenden avseende
andra än statsanställda, dels att av personalen på expeditionen föreståndaren
jämte 22 biträden och 1 expeditionsvakt överflyttas till den nya
första skaderegleringsbyrån, skulle sammanlagda antalet befattningshavare
å denna byrå uppgå till (13 + 38— 1 + 3 + 24) 77, varav 47 biträden och
1 expeditionsvakt.
I den nya andra skaderegleringsbyrån skulle förutom S III med dess 41
befattningshavare ingå ett mot de från SIV överförda ärendesgrupperna
svarande antal befattningshavare från S IV och expeditionen, nämligen 14,
Sammanlagda antalet befattningshavare på ifrågavarande byrå skulle sålunda
bli 55, varav 32 i biträdesgrad.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Genom sammanslagningen blir 2 byråchefer övertaliga. I vad mån minskningen
av byråernas antal kan medge ytterligare någon reduktion i antalet
befattningshavare synes inte möjligt att bedöma förrän en tids erfarenhet
vunnits rörande nyordningen.
Det erinras, att vid beräkningarna hänsyn icke tagits till behovet av personal
för det arbete som kan tillkomma på grund av den planerade allmänna
frivilliga försäkringen. Vad särskilt angår härav föranledda försäkringsgöromål
torde den omständigheten, att yrkesskadeförsäkringen till följd
av samordningen väsentligen får karaktären av livränte- och dödsfallsförsäkring,
komma att möjliggöra en viss förenkling av tarifferingsarbetet
och därmed även en personalbesparing. Man torde kunna utgå ifrån att
anstaltens ledning vidtager den omdisposition, vartill den nytillkommande
arbetsuppgiften kan ge anledning.
Sammanfattning.
Utredningsmannen har icke ansett sig kunna framlägga preciserade förslag
rörande organisationens utformning i detalj samt personalens storlek
och fördelning å lönegrader m. m. En sammanfattning av förslaget i vad
avser personal i 19 lönegraden eller högre lämnas i följande tabell.
Personal i 19 lönegraden eller högre enligt utredningsmannens förslag.
(administrativa byrån = A; försäkringsbyrån = F; försäkringsmatematiska och statistiska
fiyrän = FS; forsta skaderegleringsbyrån = S I; andra skaderegleringsbyrån = S II)
Befattning |
Löne- |
A n |
t a 1 |
Antal |
Minsk- |
||||
ning |
|||||||||
A |
F |
FS |
S I |
S II |
| S:a |
nu |
|||
Byråchef......... |
37 33 |
1 |
1 1 2 |
1 |
1 |
2 |
|||
Byrådirektör.......... |
1 |
5 |
7 |
||||||
Byrådirektör.......... |
31 |
1 |
i 8 5 1 10 |
1 10 |
— |
||||
Förste aktuarie....... |
29 |
1 |
|||||||
Förste byråingenjör. . . . |
29 |
_ |
1 |
5 |
'' |
||||
Förste byråsekreterare . |
29 |
3 |
1 |
_ . _ |
3 |
3 |
ii |
||
Förste aktuarie....... |
27 27 |
6 2 |
1 |
||||||
Förste byråingenjör. . . . |
_ |
7 2 |
7 2 |
||||||
Förste byråsekreterare . |
27 27 |
1 |
1 |
— |
5 |
5 |
ii |
19 |
8 |
Aktuarie, byråsekrete- |
1 |
1 |
|||||||
rare, amanuens..... |
25—19 |
1 |
14 |
1 |
9 |
9 |
34 |
57 |
23 |
Byråingenjör.......... |
25 21 19 19 |
3 |
|||||||
Förste kontorsskrivare . |
2 l |
6 |
1 |
3 |
2 |
3 14 1 12 |
4 25 |
1 11 |
|
Kontorsskrivare....... |
5 |
— |
5 |
2 |
1 30 |
18 |
|||
Summa |
“ |
10 |
47 |
6 |
29 |
23 |
115 |
181 |
66 |
Utöver den i tabellen angivna personalen ingår i anstaltens nuvarande personalbestånd
för yrkesskadeförsäkringsverksamheten m. m. dels en bibliotekarie
(amanuens), dels ock befattningshavare i biträdesgrad, materiaiför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
57
valtare, postexpeditionsföreståndare, maskinist och expeditionsvakter till
ett sammanlagt antal av 430. Sistnämnda antal skulle komma att nedgå till
321, därest statistiken ges i stort sett oförändrad utformning, samt eljest
till 293 ä 295.
Den fullständiga personaluppsättningen enligt utredningsförslaget framgår
av bilaga 2.
Tillsynen över sjukförsäkringen samt vissa understödsföreningar
och stiftelser.
Den nuvarande organisationen.
Tillsynen över sjukförsäkringen ankommer enligt nu gällande organisation
på sjukkassebyrån, som jämväl handhar tillsynen över andra understödsföreningar
än erkända sjukkassor — dock inte erkända arbetslöshetskassor
— samt över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
ävensom ärenden rörande moderskapspenning.
Sjukkassebyrån är uppdelad på tre huvudavdelningar, nämligen en
juridiskt-administrativ, en försäkringsteknisk och en ekonomisk-statistisk.
Antalet högre befattningshavare — förutom byråchefen — framgår av följande
uppställning.
Befattning |
Lönegrad |
Juridiskt-administra-tiva avdel-ningen |
Försök-rings-tekniska |
Ekono- misk- statistiska avdel- ningen |
Summa |
Byrådirektör.................. |
33 |
1 |
_ |
_ |
i |
Byrådirektör.................. |
31 |
— |
1 |
1 |
2 |
Förste aktuarie............... |
29 |
— |
1 |
— |
1 |
Förste byråsekreterare......... |
29 |
3 |
— |
1 |
4 |
Förste aktuarie............... |
27 |
— |
2 |
1 |
3 |
Förste byråsekreterare......... |
27 |
3 |
— |
1 |
4 |
Byråsekreterare............... |
25 |
1 |
— |
1 |
2 |
Byråsekreterare (amanuens) .... |
regi. bef. |
2 |
2 |
2 |
6 |
Extra tjänsteman.............. |
Cg 21 |
— |
— |
1 |
1 |
Summa |
— |
10 |
6 |
8 |
24 |
I den mån icke annat framgår av tabellen är befattningarna ordinarie
utom för byrådirektören i 33 lönegraden och 1 förste byråsekreterare i
27 lönegraden.
Byråsekreteraren i Ca 25 å juridiskt-administrativa avdelningen är förd
på övergångsstat.
Utöver nyssnämnda befattningshavare består personalen av 3 kontorsskrivare,
32 biträden och 3 expeditionsvakter. Byrån förfogar således över
63 befattningshavare.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Utbyggnad av organisationen.
Sjukförsäkringsreformen kan beräknas medföra en avsevärd ökning i
tillsynsarbetet, särskilt vad avser de kvalificerade arbetsuppgifterna.
Vidare erfordras, att tillsynen över understödsföreningar och stiftelser
effektiviseras.
Ytterligare bör beaktas, att frågan om intensifiering av inspektionsverksamheten
sedan rätt länge varit aktuell. Härom anföres i huvudsak
följande.
Statens organisationsnämnd gjorde för ett par år sedan frågan om inspektionsverksamheten
till föremål för en ingående undersökning, som utmynnade
i ett principförslag syftande till en intensifiering av nämnda verksamhet.
Vidare ingick riksdagens revisorer i sin berättelse år 1951 på samma
fråga. I anslutning härtill uttalade statsutskottet vid 1952 års riksdag, att
en effektivisering av den statliga kontrollen på förevarande område vore
påkallad. Utskottet ansåg det angeläget att en omläggning av verksamheten
enligt de av organisationsnämnden uppdragna riktlinjerna snarast komme
till stånd. Härtill anslöt sig också riksdagen.
Med anledning av vad sålunda förekommit gjorde pensionsstyrelsen bl. a.
år 1952 framställning om förstärkning av sjukkassebyråns arbetskrafter
med 6 tjänstemän i 27 :e eller högre lönegrad. Organisationsnämnden
ansåg att förstärkningen tills vidare kunde stanna vid en befattningshavare
i 29 och två i 27 lönegraden samt två amanuenser. I 1953
års statsverksproposition (V ht. p. 88) framhöll departementschefen,
att det av socialförsäkringsutredningen framlagda förslaget rörande obligatorisk
sjukförsäkring, om det godkändes av statsmakterna, komme att
leda till en minskning av personalbehovet inom riksförsäkringsanstalten
och möjligen även inom försäkringsrådet. Försiktigheten bjöde att
den föreslagna kraftiga förstärkningen av inspektionspersonalen prövades
först i samband med nämnda organisationsfrågor. Några medel
beräknades därför inte i propositionen för förstärkning av inspektionsverksamheten.
Vidare erinras, att socialvårdskommittén i sitt betänkande med förslag
till allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) fann det uppenbart, att denna
lagstiftning komme att nödvändiggöra uppdelning av sjukkassebyrån på
flera byråer, samt att kommittén i sitt betänkande rörande folkpensioneringens
administrativa handhavande m. m. (SOU 1946: 37) på grund av sjukkassebyråns
stora arbetsbörda för det dåvarande föreslog en uppdelning av
byrån på två byråer med en överdirektör som chef för den ena av dessa.
Ehuru någon sådan uppdelning inte kommit till stånd, har arbetsbördans
omfattning nödvändiggjort en dubblering av byråchefsbefattningen alltsedan
den 9 februari 1952.
Enligt utredningsmannens mening är det ofrånkomligt att nu genomföra
en delning av sjukkassebyrån. Denna bör uppdelas på tre
byråer.
En av byråcheferna bör vid sidan av övriga åligganden svara för erforderlig
samordning av byråernas arbete. Även i övrigt bör han under chefen
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
för anstalten ha närmaste ansvaret för tillsynsverksamheten. Han bör därför
erhålla överdirektörs ställning. Genom en sådan anordning vinnes även
att de olägenheter, som i det föregående angivits vara förenade med sjukkassetillsynens
förläggande till anstalten, i viss mån elimineras.
En byrå bör avses för tillsynen över understödsföreningar samt aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser (benämnd understödsföreningsbyrån).
Ett sammanförande av hithörande ärenden med ärenden
rörande tillsynen å de allmänna sjukkassorna kan nämligen lätt leda till
att förstnämnda tillsynsverksamhet kommer i efterhand i förhållande till
den huvuduppgift som tillsynen över sjukkassorna får anses utgöra. Visserligen
kan förläggandet av tillsynen över understödsföreningar och stiftelser
till en särskild byrå såtillvida sägas vara förenat med olägenheter
som därigenom en del likartade arbetsuppgifter finge handhas av skilda
byråer. Dessa olägenheter synes dock små i jämförelse med den större
effektivitet som en anordning i angivna riktning måste antagas komma att
medföra. Ehuru av mindre vikt må tilläggas, att en koncentration av åsyftade
tillsynsverksamhet till en byrå är ägnad att underlätta verksamhetens
överflyttning till annat statligt organ, om så framdeles befinnes önskvärt.
Den återstående tillsynsverksamheten avser allenast den allmänna sjukförsäkringen.
Inom denna återstod intar besvärsfrågorna och med dem
likartade frågor en markerad särställning, under det att den övriga delen
av tillsynsverksamheten mera allmänt avser skötseln och finansieringen av
sjukkassornas verksamhet. Då det vidare inte synes möjligt att låta samtliga
ärenden rörande den allmänna sjukförsäkringen handläggas å en
byrå med hänsyn till att arbetet i sådant fall svårligen skulle kunna ledas
på ett tillfredsställande sätt av byråns chef, torde det vara naturligt, att
en av byråerna (benämnd andra sjukkassebyrån) får till huvudsaklig
uppgift att handlägga besvärs- och därmed likartade ärenden.
De härefter återstående arbetsuppgifterna blir mycket betydande och
avser såväl den allmänna tillsynen över sjukkassornas verksamhet som de
ärenden, vilka berör sjukförsäkringens ekonomi och statistiken rörande
försäkringen. Måhända kan därför en uppdelning av dessa arbetsuppgifter
på två byråer framdeles behöva tagas under övervägande. I förevarande
sammanhang föreslås emellertid, att samtliga sålunda återstående uppgifter
beträffande den allmänna sjukförsäkringen föres till en byrå (första sjukkassebyrån).
Beträffande byråernas inre organisation anföres följande.
Den administrativa tillsynsverksamheten blir koncentrerad till första
sjukkassebyrån. Denna kommer därigenom att intaga en central ställning
i fråga om ledningen av den allmänna sjukförsäkringen och bör därför
förestås av den föreslagnc överdirektören.
På grund av överdirektörens befattning med tillsynsverksamheten i dess
helhet erfordras för de administrativa ärendenas handläggning en väl
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
kvalificerad närmaste man till honom. Denne bör vara byrådirektör och
placeras i lönegraden Ca 33. Han bör leda det rent administrativa arbetet
å byrån och såsom en huvuduppgift ha planeringen och samordningen av
tillsynsmyndighetens inspektionsverksamhet samt kontroll över stickprovsgranskningen
av från sjukkassorna infordrade verifikationer och andra
handlingar. — I övrigt bör för de administrativa arbetsuppgifterna — t. ex.
registrering, inspektion, bokföringskontroll, fondmedelsplacering, fastställande
av instruktioner, cirkulär och formulär, avgivande av remissyttranden
och upplysningsverksamhet — beräknas 1 förste byråsekreterare i
Ca 29, 4 förste byråsekreterare i Ca 27 samt 2 amanuenser. Förste byråsekreteraren
i 29 lönegraden bör i första hand handlägga allmänna ärenden,
såsom remissyttranden och utarbetandet av instruktioner och cirkulär
m. in., samt ha uppsikt över registreringsarbetet beträffande de allmänna
sjukkassorna. Av förste byråsekreterarna i 27 lönegraden torde två vara
behövliga med hänsyn till inspektions- och upplysningsverksamheten, en
för handläggning särskilt av ärenden rörande personal, löner och pensioner
m. m. i de allmänna sjukkassorna samt en för ledning av stickprovsgranskningen
av infordrade verifikationer och andra handlingar.
Vid sidan av de rent administrativa arbetsuppgifterna kommer att å
byrån handläggas göromål av försäkringsteknisk, ekonomisk och statistisk
natur. För deras utförande erfordras en byrådirektör i Ca 31, två förste
aktuarier i Ca 29, två förste aktuarier i Ca 27 och en amanuens. Byrådirektören
och en förste aktuarie i 27 lönegraden bör närmast avses för beräkning
och förskottering av stats- och arbetsgivarbidrag samt statistik. En
förste aktuarie i 29 lönegraden och en förste aktuarie i 27 lönegraden torde
erfordras för det försäkringstekniska arbetet. Den återstående förste
aktuarien i 29 lönegraden erfordras för inspektionsverksamheten.
Den utan jämförelse mest arbetskrävande uppgiften å andra sjukkas seby
rån blir handläggningen av besvärsärenden och därmed närbesläktade
förfrågningar. Det ställer sig ytterligt svårt att beräkna det blivande antalet
sådana ärenden. I avbidan på någon tids erfarenhet härutinnan torde
det vara nödvändigt att iakttaga varsamhet vid beräkningen av personalbehovet
på denna punkt.
Av bestämmelsen i 103 § lagen om allmän sjukförsäkring torde den slutsatsen
kunna dragas, att det förutsatts att minst två befattningshavare
skall deltaga i besvärsärendenas avgörande. Hänsyn härtill måste tydligen
tagas vid uppskattningen av personalbehovet.
Byråchefen kan sannolikt inte få tid att deltaga i andra besvärsärenden
än sadana, som är av tveksam eller principiell natur eller avser frågor
om fullföljdsrätt till högre instans. Beträffande övriga besvärsärenden torde
en byrådirektör främst få svara för handläggningen. I avgörandet bör därjämte
deltaga antingen en förste byråsekreterare (i lägst 27 lönegraden)
eller en befattningshavare i någon av lönegraderna Cf 19—Ce 25. Åt sådan
bisittare bör kunna anförtros utredningar och andra förberedande åtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
61
I regel torde två grupper med vardera två befattningshavare böra vara
disponibla för handläggning av besvärs- och liknande ärenden. För ifrågavarande
arbetsuppgift synes sålunda böra beräknas två byrådirektörer
i Ca 31, en förste byråsekreterare i Ca 29 och en förste byråsekreterare i
Ca 27. Härutöver torde å byrån förefintliga amanuenser i mån av behov
kunna utnyttjas för handläggning av besvärsärenden eller för särskilda
utredningar i sådana ärenden.
För övriga arbetsuppgifter å byrån bör beräknas en förste byråsekreterare
i Ca 29 och en förste byråsekreterare i Ca 27 samt, i mån av tillgång,
amanuenspersonal.
Antalet amanuenser bör beräknas till två.
Å understödsföreningsbyrån kommer de juridiskt betonade göromålen
i första hand att avse den i samband med registreringen av understödsföreningar
stående granskningen av stadgar och stadgeändringar, kontroll
över stadgarnas efterlevnad samt tillsyn över stiftelserna.
De försäkringstekniska arbetsuppgifterna innefattar i första hand viss
kontroll i samband med registrering av stadgar och ändringar i sådana
stadgar samt kontroll å de försäkringstekniska utredningar, som enligt
15 § understödsföreningslagen skall ske vart femte år beträffande flertalet
understödsföreningar. Dit hör vidare försäkringstekniska utredningar rörande
stiftelserna i anledning av framställningar om rätt att disponera
över viss del av stiftelsekapitalet.
Understödsföreningsbyrån måste i vissa avseenden bedriva sitt arbete
i samråd med de byråer, som handhar tillsynen över den allmänna sjukförsäkringen.
Byrån bör också vid behov stå dessa byråer till tjänst, särskilt
med sådana utredningar av mer kvalificerad försäkringsmatematisk
natur, för vilka befattningshavare ej finnes tillgängliga å byråerna i fråga.
Med hänsyn till att de mest kvalificerade försäkringstekniska arbetsuppgifterna
faller på förevarande byrå bör byråns chef vara försäkringsmatematiker.
Med utgångspunkt härifrån synes behov förefinnas av en väl
kvalificerad föreståndare för det juridiskt betonade arbetet inom byrån. I
detta avseende räknas här med en byrådirektör i Ca 33. I övrigt torde för
sistnämnda arbete erfordras 2 förste byråsekreterare i Ca 29, av vilka den
ene skall handha registreringsgöromålen i juridiskt-administrativt hänseende
och den andre närmast svara för stiftelseärenden, 1 förste byråsekreterare
i Ca 27 för inspektionsarbetet och 1 amanuens med uppgift att
biträda med såväl registrerings- som stiftelse- och andra förekommande
ärenden.
För det försäkringstekniska arbetet bör beräknas — utöver byråchefen
— 1 förste aktuarie i Ca 29, 2 förste aktuarier i Ca 27 och 1 amanuens. Den
ene av förste aktuarierna i 27 lönegraden erfordras för inspektionsverksamheten.
Antalet högre befattningshavare å de tre föreslagna byråerna framgår
av följande uppställning.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Befattning |
Lönegrad |
1. byrån |
2. byrån |
Under-stöds-förenings -byrån |
S:a |
Nu- varande antal |
Ök- ning |
Minsk- ning |
Överdirektör.......... |
Cp 15 |
1 |
1 |
1 |
||||
Byråchef............. |
37 |
— |
1 |
1 |
2 |
1 |
1 |
— |
Byrådirektör.......... |
33 |
1 |
— |
1 |
2 |
1 |
1 |
— |
Byrådirektör.......... |
31 |
1 |
2 |
— |
3 |
2 |
1 |
— |
Förste aktuarie....... |
29 |
2 |
— |
1 |
3 |
1 |
2 |
— |
Förste byråsekreterare . |
29 |
1 |
2 |
2 |
5 |
4 |
1 |
— |
Förste aktuarie....... |
27 |
2 |
— |
2 |
4 |
3 |
1 |
— |
Förste byråsekreterare . |
27 |
4 |
2 |
1 |
7 |
4 |
3 |
— |
Byråsekreterare....... Byråsekreterare (amanu- |
25 |
— |
— |
— |
— |
2 |
— |
2 |
ens)............... |
regi. bef. |
3 |
2 |
2 |
7 |
7 |
— |
— |
Summa |
15 |
9 |
10 |
34 |
25 |
11 + |
2 1» |
Samtliga tjänster utanför den reglerade befordringsgången bör vara
ordinarie.
Ökningen av antalet högre befattningshavare betingas till ungefär hälften
av behovet av ökad inspektionsverksamhet, vilket behov måst tillgodoses
även om sjukförsäkringsreformen inte mellankommit. Återstoden sammanhänger
med reformen i fråga. Att antalet och betydelsen av de särskilt kvalificerade
arbetsuppgifterna blir större efter reformens genomförande än
nu framgår av det föregående och förhållandet avspeglas i den relativt
stora ökningen av befattningar i byrådirektörs- och högre grad eller från
4 till 8. Eftersom byråchefsbefattningen nu är dubblerad stannar dock
denna ökning realiter vid 3 befattningar.
Någon ändring torde ej påkallas i antalet kontorsskrivare.
Beträffande övrig personal anföres följande. Arbetet med statsbidragsberäkningen
kommer att reduceras avsevärt och arbetet med moderskapspenningen
kommer att bortfalla samtidigt med att statistikarbetet ökar
och en ny arbetsuppgift, avseende arbetsgivarbidraget, tillkommer. Sannolikt
får man för dessa arbetsuppgifter sammanlagt räkna med ett något
ökat personalbehov. Övriga arbetsuppgifter, som ankommer på personal
i lägre grader, kommer uppenbarligen att öka med hänsyn till det större
antalet ärenden som blir en följd av sjukförsäkringsreformen. Även av detta
skäl uppkommer behov av viss förstärkning av hithörande personal. Sannolikt
behöver även expeditionsvaktspersonalen ökas något på grund av verksamhetens
ansvällning. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten
att taga närmare ställning till behovet av personal varom nu sagts. Här
räknas preliminärt med en ökning av cirka 10 befattningshavare i de lägre
graderna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
63
Sammanfattning av personalminskningarna inom riksförsäkringsanstalten.
Förändringarna i anstaltens totala personalbehov angives sammanfattningsvis
sålunda. Den för yrkesskadeförsäkringsverksamheten m. m. avsedda
personalen skulle minskas med 66 befattningshavare i 19:de och
högre lönegrad samt — beroende på yrkesskadestatistikens blivande omfattning
— med 109, 135 eller 137 befattningshavare i lägre lönegrader. Å
andra sidan skulle för tillsynen över sjukförsäkringen, understödsföreningar
och stiftelser erfordras en ökning av autalet befattningshavare med
9 i de förstnämnda och omkring 10 i de sistnämnda lönegraderna.
Nettominskningen i anstaltens personalbehov skulle således komma att
uppgå till 156, 182 eller 184 befattningshavare och omfatta 57 befattningshavare
i 19:de och högre lönegrad samt 99, 125 eller 127 befattningshavare
i lägre lönegrader.
B. Yttranden över utredningsmannens förslag.
Vissa allmänna synpunkter.
Inledningsvis må nämnas, att riksförsäkringsanstalten anför vissa allmänna
synpunkter på organisationsförslaget. Vid behandlingen av de
allmänna administrationsproblemen har anstalten understrukit betydelsen
av sådana åtgärder på det organisatoriska planet som främjar samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Vad därvid anförts har giltighet
även för anstaltens inre organisation. Om icke en samordning av handläggningen
kommer till stånd, uppstår svårigheter för anstalten att fullgöra
sin uppgift som sammanhållande organ för de båda försäkringsgrenarna.
Enligt anstaltens mening har utredningsmannen icke tillfredsställande
beaktat samordningens krav på förändringar i ärendesindelningen
byråer emellan och andra ändringar i handläggningsformerna. Vidare har
hänsyn ej tagits till behovet av personal för den frivilliga yrkesskadeförsäkringen.
För ett definitivt ställningstagande fordras komplettering genom ingående
utredningar i skilda hänseenden. Någon lid härtill har ej stått anstalten
till buds. Härtill kommer, att en för framtiden bestående organisation
ej gärna kan ordnas, innan någon lids erfarenhet vunnits av samordningen
samt tillämpningen i övrigt av sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna.
Under dessa förhållanden begränsar sig anstalten till att framlägga
ett provisoriskt organisationsförslag. Provisoriet bör, i den mån så
låter sig göra, träda i kraft den 1 januari 1955 och i övrigt successivt
genomföras till om möjligt den 1 juli 1955. Till förstnämnda dag måste
under alla omständigheter utbyggnaden av sjukkassebyrån vara genom
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
förd. De erforderliga undersökningarna bör taga sin början snarast möjligt
under år 1955. De bör kunna vara slutförda i sådan tid, att provisoriet
ej behöver räcka längre än till den 1 juli 1956 eller den 1 januari 1957.
Vidare torde bär få omnämnas, att svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter
om det inte vore lämpligt att en särskild styrelse tillsättes för den
del av riksförsäkringsanstalten, som skall handha sjukkasseväsendet, samt
att arbetsgivarintresset beredes representation i denna styrelse.
Byråindelningen.
Utredningsmannens förslag till byråorganisation för skaderegleringen
har icke rönt någon erinran annat än från riksförsäkringsanstalten,
som, med hänsyn till den ovisshet som råder rörande verkningarna av den
nya lagstiftningen, ej kan finna det tillrådligt att f. n. göra ett så djupt
ingrepp i den nuvarande byråorganisationen, som indragning av två byråer
innebär. Anstalten förslår, att man vid det provisorium, till vilket anstaltens
förslag syftar, skall begränsa sig till indragning av en skaderegleringsbyrå
— i synnerhet som verket enligt anstaltens förslag bör bli ensam bärare av
yrkesskadeförsäkringen. De två byråer som — utom S III — enligt anstaltens
förslag tills vidare skall handhava yrkesskadeförsäkringen bör efter
regionala grunder mellan sig fördela S II :s nuvarande samt S I:s och S IV:s
kvarvarande ärenden. Det kan dock övervägas att från denna indelningsgrund
undantaga yrkessjulcdomsärenden och ärenden rörande statsanställda,
vilka grupper i så fall skulle föras till var sin byrå.
I vissa remissyttranden har ifrågasatts, om man inte bör sammanföra
likartade arbetsuppgifter från skilda delar av anstalten.
Statskontoret finner antagligt, att ytterligare personalminskningar varit
möjliga vid en samordning av t. ex. försäkringsmatematiska uppgifter.
I det läge, vari föreliggande organisationsfråga befinner sig, kan statskontoret
dock godtaga förslaget med viss jämkning i annat hänseende av
byråindelningen på tillsynssidan, varom mera i det följande.
Statens organisationsnämnd anser, att den materiella samordningen av
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör kombineras med en samordning
jämväl av arbetsuppgifterna rörande dessa försäkringar. Nämnden anför
i detta hänseende i huvudsak följande.
Nämnden har inte möjlighet att i detta sammanhang ingå på samordningsfrågan
i hela dess vidd utan vill här endast fästa uppmärksamheten
på vissa arbetsuppgifter, där en ökad organisatorisk samordning skulle
kunna ske.
Arbetsuppgifter av försäkringsteknisk och försäkringsmatematisk natur
ävensom statistikarbeten rörande sjukförsäkringen bör med fördel kunna
handläggas på försäkringsmatematiska och statistiska byrån. Personal- samt
löne- och pensionsfrågor inom sjukkassorna bör handläggas vid administrativa
byrån; detsamma gäller uppgiften att utse revisorer i centralsjukkassorna.
Eventuell hos tillsynsmyndigheten förefintlig fondförvaltning
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
65
rörande sjukförsäkringen bör ankomma på den byrå inom anstalten, som i
övrigt handhar dess medelsförvaltning. I fråga om beräkning och fördelning
av arbetsgivarbidrag kan övervägas, om inte dessa uppgifter bör åvila försäkringsbyrån,
som avses skola handha uträkningen och redovisningen
samt i viss utsträckning även debiteringen och uppbörden av de avgifter,
vari arbetsgivarbidraget skall ingå. En överflyttning i enlighet med vad
nu sagts kan ge anledning att ifrågasätta, om icke de återstående på de
två föreslagna sjukkassebyråerna ankommande arbetsuppgifterna bör handläggas
inom en och samma byrå. Enligt nämndens uppfattning ger utredningsmaterialet
rörande arbetsuppgifternas omfattning och svårighetsgrad
icke stöd för att tillsynen över sjukkassorna med nödvändighet behöver
organiseras på två byråer.
Nämnden anser, att den av utredningen föreslagna organisatoriska indelningen
av anstalten icke bör definitivt fastställas samt att en förnyad
översyn bör verkställas sedan viss tids erfarenhet vunnits rörande samordningens
konsekvenser.
I förevarande sammanhang bör nämnas, att organisationsnämnden i
sitt senare yttrande över riksförsäkringsanstaltens utlåtande uttalat sig för
en samordning redan i ett för anstalten för den närmaste framtiden gällande
provisorium. Anstaltens verksamhet bör tills vidare bedrivas inom
ramen för en byråorganisation, omfattande sex byråer, därav två skaderegleringsbyråer,
en försäkringsteknisk-(försäkringsmatematisk-) statistisk
byrå samt tre byråer för uppgifter av administrativ, juridisk och ekonomisk
karaktär. Därtill kommer en byrå för tillsynen över understödsföreningar
och stiftelser.
I sitt yttrande upptager riksförsäkringsanstalten två byråer med i huvudsak
rent försäkringsmatematiskt-statistiska uppgifter, en för yrkesskadeförsäkringen
och en för sjukförsäkringen. Så länge ställning icke tagits till
frågan om yrkesskadestatistiken och sjuklighetsstatistiken i de allmänna
sjukkassorna, bör av praktiska skäl den föreslagna uppdelningen bibehållas.
Sannolikt bör dock de organisatoriska förändringar, som blir erforderliga för
den framtida statistiken, i princip syfta till ett sammanförande av de försäkringsmatematiska
och statistiska arbetsuppgifterna till en och samma
byrå, varigenom antalet byråer minskas med ytterligare en.
Vad härefter beträffar byråindelningen inom den del av riksförsäkringsanstalten,
som förutsatts skola syssla med tillsynsverksamhet, framgår
av remissyttrandena följande.
Vissa remissmyndigheter anser att tillsynsorganisationen bör inskränkas
till två byråer. I detta hänseende kan följande yttranden redovisas.
Statskontoret framhåller att de av utredningsmannen för dessa uppgifter
avsedda tre byråerna skulle bli förhållandevis små arbetsenheter,
omfattande 15, 9 resp. 10 tjänstemän i amanuensgraderna och högre lönelägen.
Det bör enligt ämbetsverkets mening vara tillfyllest om tillsynen över
understödsföreningar och stiftelser hänföres till första sjukkassebyrån såsom
en avdelning under ledning av eu byrådirektör i 33 lönegraden. Ej
5—308 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 208.
66
Kungi. Maj:ts proposition nr 208.
heller pensionsstyrelsen anser att en särskild byrå bör inrättas för sistnämnda
arbetsuppgifter.
Kompetensutredningen — som anser, att det icke finns anledning att
upprusta tillsynen över understödsföreningar och stiftelser innan lagstiftningen
på detta område reviderats — ifrågasätter, huruvida icke tillsynen
i fråga bör skötas på så sätt att ärenden rörande sjuk- och begravningskassorna
lägges på första sjukkassebyrån och ärenden avseende pensionskassor
och stiftelser m. in. tills vidare överföres till annan byrå, förslagsvis
försäkringsmatematiska och statistiska byrån.
Däremot tillstyrker statens organisationsnämnd inrättandet av en särskild
byrå för tillsynen över understödsföreningar och stiftelser. Nämnden,
som i annat sammanhang uttalat sig för en överflyttning framdeles av
denna tillsynsuppgift till försäkringsinspektionen, anser nämligen att en
överflyttning lättare kan ske genom en dylik organisatorisk avgränsning
från riksförsäkringsanstalten i övrigt. Å andra sidan ifrågasättes, med hänsyn
till vad nämnden anfört om samordning av likartade arbetsuppgifter,
om inte sjukkasseverksamheten kan skötas av en enda byrå.
Till förslaget om tre byråer för tillsynsverksamheten ansluter sig riksförsäkringsanstalten,
som understryker att organisationen icke får göras
för knapp. Någon särskild byrå bör dock icke avses för understödsföreningar
och stiftelser. Anstalten anför härom i huvudsak följande.
Utredningsmannen föreslår, att samtliga ärenden rörande understödsföreningar
och stiftelser skall handläggas på en och samma byrå. En
sådan koncentration av arbetsuppgifter av vitt skiftande slag bör undvikas,
när det nu blir möjligt att genomföra en fördelning av ärendena
efter deras art. Förslagets genomförande skulle innebära, att byråns chef
bör vara väl förtrogen med så skilda ämnesområden som å ena sidan rent
juridiska bestämmelser och å andra sidan försäkringsmatematik. Man kan
inte räkna med att det skall bli möjligt att besätta byråchefstjänsten med en
person, som besitter en så omfattande kompetens.
Ett ytterligare skäl mot att inrätta en särskild byrå för tillsynen i fråga
är, att antalet understödsföreningar och stiftelser stadigt nedgår och att
sannolikheten talar för att denna nedgång skall fortsätta. Understödsföreningarna
utgöres till mycket stor del av sjukkassor samt sjuk- och begravningskassor.
Det är sannolikt att dessa föreningar i stor omfattning kommer
att upphöra, sedan den allmänna sjukförsäkringen genomförts. Redan
nu företer antalet dylika föreningar en årlig nedgång. Även beträffande
begravningskassor na synes utvecklingen vara densamma; antalet sådana
har minskat från 474 år 194j7 till 407 år 1953. Någon anledning att räkna
med en utveckling i motsatt riktning finnes icke, särskilt som organiserade
strävanden förekommer att förmå alla mindre begravningskassor — och
dessa utgör flertalet — att överlåta verksamheten på större och mera bärkraftiga
kassor.
Enligt anstaltens förslag bör ärendesfördelningen mellan de tre byråerna
ske på följande sätt. Ärenden av i huvudsak försäkringsteknisk och
statistisk natur avseende såväl allmänna sjukkassor som understödsför
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
eningar och stiftelser bör handläggas på en särskild byrå, tredje sjnkkassebyrån.
Övriga ärenden fördelas mellan första och andra sjukkassebyråerna
på sätt utredningsmannen föreslagit, men med den ändringen i huvudsak,
att ärenden rörande understödsföreningar och stiftelser, vilka icke
skall handläggas på tredje sjukkassebyrån, skall hänföras till andra sjukkassebyrån,
som erhåller en särskild avdelning för dessa rättssubjekt.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att statens organisationsnämnd
i utlåtande över anstaltens yttrande förklarat, att, om man icke genomför
den allmänna samordning som enligt vad i det föregående nämnts utgör
nämndens huvudförslag, det av utredningsmannen framlagda förslaget
rörande organisationen av tillsynsbyråerna i vart fall är att förorda framför
anstaltens eget förslag.
I ett remissvar förordas fyra byråer för tillsynsverksamheten. SACO
erinrar att utredningsmannen icke varit främmande för en framtida uppdelning
av första sjukkassebyrån på två byråer. Enligt SACO:s mening
talar vägande skäl för en dylik uppdelning redan från början. Härvid
erinras om att i betänkandet hänsyn icke kunnat tagas till behovet av
ökad personal vid utbyggnad av statistiken över sjukkassorna samt tillkomsten
av moderskapsförsäkring och läkemedelsförsäkring, vilka arbetsuppgifter
väntas falla på första sjukkassebyrån.
Överdirektörsfrågan.
Statskontoret anser, att en samordning av tillsynsarbetet bör kunna
anförtros åt cheferna för de båda byråer, som enligt ämbetsverkets mening
bör finnas för dessa arbetsuppgifter. Om byråcheferna inte kan enas, bör
uppkommen fråga anmälas för generaldirektören. Inrättande av en överdirektör
stjänst för tillsynsarbetet avstyrkes. Ej heller pensionsstyrelsen,
statens löneniimnd och statens organisationsnämnd anser sig kunna tillstyrka
en överdirektör stjänst för de uppgifter, utredningsmannen föreslagit.
Däremot anser riksförsäkringsanstalten att en överdirektör bör finnas.
Anstalten anser dock att ingen anledning finns till någon speciell organisatorisk
åtgärd för samordning av just tillsynsverksamheten rörande sjukkassor
och understödsföreningar m. m. Vidare kommer överdirektören vid
den av utredningsmannen föreslagna ordningen att helt krävas för skötseln
av första sjukkassebyrån. Anstalten kan sålunda inte biträda förslaget
om en överdirektör för det i betänkandet avsedda ändamålet. Däremot
anser anstalten att en överdirektör stjänst i Cpl7 bör inrättas, vars innehavare
får ställning som souschef för hela anstalten.
I detta sammanhang bör framhållas, att statskontoret, statens organisationsnämnd
och statens lönenämnd i utlåtanden över anstaltens yttrande
anfört, att prövningen av förslaget om inrättande av en souschefstjänst
bör anstå i avvaktan på erfarenhet av den nya organisationen. Härvid har
framhållits, att en sådan tjänst i vart fall icke bör placeras högre än i Cp 15.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Även SACO förordar en överdirektörstjänst. SACO anser att det — därest
en uppdelning av första sjukkassebyrån icke kommer till stånd — med
hänsyn till arbetsbördan å byrån måste anses olämpligt att överdirektören
tjänstgör som byråchef. Han bör i stället givas närmaste ansvaret för dels
samordningen av den verksamhet, som skall bedrivas av de tre byråerna,
och dels samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Personalfrågorna i övrigt.
Endast statskontoret, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens
lönenämnd, statens organisationsnämnd, kompetensutredningen och
SACO har i sina remissyttranden gått in på frågor om personaluppsättningen
under byråchefsplanet. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande är av
den omfattningen, att en redogörelse för detta bör lämnas i ett särskilt
avsnitt, så mycket mera som detta utlåtande jämväl innefattar ett utredningsförslaget
kompletterande detalj förslag på åtskilliga punkter, framför
allt vad avser den lägre personalen. Här begränsar jag alltså min framställning
till att avse andra yttranden än anstaltens.
Till en början bör vissa synpunkter av mera allmän natur redovisas.
Allmänt anser man sig sakna möjlighet att på basis av det framlagda
förslaget bedöma riktigheten av de förordade lönelägena. I vart fall finner
man sig böra påtala, att personalreduktionen inom yrkesskadeförsäkringsdelen
drabbat de högre tjänstemännen i proportionsvis mindre omfattning
än de lägre. Det förutsättes, att organisationsfrågorna blir föremål
för ytterligare undersökningar inom den närmare framtiden. Statskontoret
föreslår i anslutning härtill, att en generell föreskrift skall meddelas,
att ledigblivande befattningar ej må återbesättas utan Kungl. Maj :ts medgivande.
Statens lönenämnd anför liknande synpunkter på tillsättningsfrågorna,
dock begränsade till den del av anstalten, som handhar andra
ärenden än tillsynsuppgifterna.
Kompetensutredningen erinrar, att utredningsmannen grundat sitt förslag
till personalminskning på nedgången i antalet ärenden inom varje
organisatorisk enhet. Från denna utgångspunkt ter sig förslaget i stort
sett väl avvägt. Beräkningarna har emellertid, naturligt nog, skett med
utgångspunkt från nuvarande personalorganisation utan prövning av i
vad mån denna ur olika synpunkter är ändamålsenlig. Kompetensutredningen
hade tidigare planer på att verkställa en översyn av riksförsäkringsanstalten
men avstod från en sådan inför den förutsedda omorganisationen.
Utredningen är för sin del tveksam om den föreslagna personalorganisationen
ur de synpunkter, som utredningen har att beakta, är godtagbar.
Utbyggnaden av personalorganisationen bör ske med försiktighet. Man
kan icke bortse från att de arbetsuppgifter av engångskaraktär ävensom
de initialsvårigheter, som i övrigt kan uppstå vid genomförandet av en så
omfattande reform som den allmänna sjukförsäkringen, i viss omfattning
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
69
kan medföra behov av mera kvalificerad arbetskraft i starten än som sedermera
kan vara motiverat. Riksförsäkringsanstaltens personalorganisation
bör efter någon tids verksamhet bli föremål för en allsidig översyn. I
avvaktan härpå synes ordinariesättning av nuvarande extra ordinarie tjänster
eller nya tjänster böra undvikas.
Mot utredningsmannens förslag rörande den för yrkesskadeförsäkringen
avsedda personalen -— inräknat personalen på de allmänna byråerna
— har några särskilda anmärkningar ej gjorts annat än av OST, som
anser, att personalbehovet för den frivilliga försäkringen icke tillräckligt
beaktats, samt föreslår att för därmed sammanhängande uppgifter skall
avses vissa av utredningsmannen till indragning föreslagna befattningar,
nämligen tjänsterna för 1 förste byråsekreterare i Ca 27, 1 amanuens, 1
förste kontorsskrivare och 1 kontorsskrivare. Vidare föreslår CST — under
hänvisning till en av särskilda utredningsmän utarbetad promemoria
den 3 december 1953 angående debitering och uppbörd av arbetsgivares
bidrag och avgifter — att frågan om en personalförstärkning på revisionsseklionen
inom försäkringsbyrån skall ägnas särskild uppmärksamhet.
Vad därefter beträffar personalen för anstaltens tillsynsuppgifter
har vid remissbehandlingen framkommit följande.
Statskontoret anser sig böra påpeka, att sammanlagt 5 byrådirektörstjänster
avsetts för de tre byråer som skall ersätta den nuvarande sjukkassebyrån
med dess 3 byrådirektörer. Inom samma byråer har vidare
antalet förste aktuarier i 29 lönegraden höjts från 1 till 3 och antalet förste
byråsekreterare i 27 lönegraden från 4 till 7. Vad särskilt angår sistnämnda
tjänster synes böra övervägas att i viss utsträckning ersätta dessa
med byråsekreterartjänster i Ca 25.
Statskontoret har såsom i ett tidigare sammanhang anförts föreslagit att
tillsynen över understödsföreningar m. m. skall handhavas av en byrådirektör
i 33 lönegraden. Beträffande löneställningen för byrådirektörens närmaste
medhjälpare lär det enligt ämbetsverkets mening knappast vara
motiverat att avse annan befattningshavare än förste byråsekreterare i 29
lönegraden. Denne, som skulle svara för de juridiskt betonade arbetsuppgifterna
(innehavaren av chefsbefattningen borde enligt utredningsmannen
vara försäkringsmatemaliker), bör i dylika ärenden av större svårighetsgrad
söka samråd med den byrådirektör i 33 lönegraden, vilken skulle ingå
i första sjukkassebyrån och där leda det administrativa arbetet. Även anstaltens
ombudsman torde kunna biträda i handläggningen av dessa ärenden.
Frågan om inrättande av de för bestyret med tillsynen över föreningarna
avsedda befattningarna måste dock bli beroende på den omfattning
hithörande arbetsuppgifter kan förväntas få i fortsättningen. Enligt ämbetsverkets
mening finnes fog för antagandet att antalet föreningar och stiftelser
skulle komma att nedgå efter sjukförsäkringsreformens ikraftträdande.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Anledning torde föreligga att ägna ifrågavarande spörsmål speciell uppmärksamhet
vid avvägningen av avdelningens personalkader. — Genom
omorganisation av sjukkassebyrån nytillkommande tjänster bör i regel
upptagas som extra ordinarie eller extra.
Statens organisations nämnd anser beträffande tillsynen över sjukkassorna,
att den personalförstärkning som kan bli erforderlig bör ske successivt
allteftersom erfarenheten ger vid handen att ett absolut behov föreligger.
För första sjukkassebyrån har avsetts tre amanuenser utan närmare angivande
av arbetsuppgifterna samt en förste byråsekreterare i 27 lönegraden
för handläggning särskilt av ärenden rörande personal, löner och pensioner
m. m. i sjukkassorna. Dessa ärenden torde knappast kräva ett sådant personalbehov.
Beträffande personal för inspektionsverksamheten anser nämnden,
att i avvaktan på närmare erfarenhet antalet befattningshavare bör
stanna vid 5, därav 3 för inspektioner vid sjukkassorna. Detta överensstämmer
med nämndens förslag i en den 21 januari 1953 avgiven undersökningsrapport
rörande sjukkassebyråns organisation.
I fråga om tillsynen över understödsföreningarna in. in. kan det föreslagna
antalet högre befattningshavare enligt nämndens mening godtagas.
Statens lönenämnd anser, att utredningsmannens förslag till förstärkning
av tillsynsbyråerna icke kan godtagas. Särskilt framhålles såsom anmärkningsvärt,
att vid de tre byråerna skulle erfordras — förutom byråchefstjänsterna
-— ej mindre än fem tjänster i högre lönegrad än den 29:e.
Med hänsyn till att nämnden icke ansett sig kunna på grundval av föreliggande
knapphändiga uppgifter ingå på eu detaljgranskning av tjänsternas
lönegradsplacering, inskränker sig nämnden till att ifrågasätta, huruvida
vid tillsynsbyråerna nu bör inrättas fler än sammanlagt två byrådirektörst
jänster, varvid nämnden åsyftar de båda tjänster, vilkas innehavare
skall handlägga besvärs- och liknande ärenden.
SACO anser att det föreslagna löneläget för inspekterande personal är
för lågt samt föreslår, att 2 av utredningsmannen föreslagna befattningar
i 27 lönegraden utbytes mot befattningar i lägst 29 lönegraden.
Medicinalstyrelsen anser, att tillsynsmyndigheten bör erhålla minst eu
heltidsanställd läkare, förslagsvis i Cp 14, till sitt förfogande. Såsom motivering
framföres dels att åtskilliga av de frågor, som skall handläggas på
sjukkassebyråerna i större eller mindre grad kräver läkares medverkan
och dels att besvärsärendena innehåller åtskilliga moment av medicinsk
innebörd. Läkaren bör vara tillsynsmyndighetens främste medicinske rådgivare
och bör utåt vara den tjänsteman, till vilken de rid centralsjukkassorna
anställda förtroendeläkarna i första hand skall vända sig för råd
och anvisningar. Det nuvarande systemet med läkare som tillkallas för
rådgivning i särskilda fall bör dock bibehållas.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 208.
71
C. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande och förslag.
Utredningsmannen har lämnat åtskilliga detaljspörsmål öppna. Detta gäller
särskilt de befattningshavare, som skall placeras i lägre lönegrad än den
19 :e. Denna personal har behandlats gruppvis, i egenskap av biträden eller
expeditionsvakter, och något detalj förslag till lönegradsplaceringar har icke
avgivits. Därjämte har utredningsmannen på vissa punkter överlämnat åt
riksförsäkringsanstalten att närmare precisera personalbehovet inom dessa
befattningshavargrupper.
I anslutning till sitt utlåtande över utredningsmannens förslag har riksförsäkringsanstalten
kompletterat utredningsmannen genom att framlägga
en detaljplan för anstaltens organisation, inrymmande jämväl förslag till
lönesättning av den lägre personalen. I det föregående har jag redogjort
för huvuddragen av anstaltens synpunkter på byråindelningen. Det är min
avsikt att i förevarande avsnitt lämna en redogörelse för detaljerna i anstaltens
förslag.
Yrkesskadeförsäkringen.
I ett tidigare avsnitt har angivits, att riksförsäkringsanstalten förordat
att yrkesskadeförsäkringen skall centraliseras till anstalten. Anstaltens
huvudalternativ är upplagt utifrån denna förutsättning. Utrednings-^
mannen har beräknat en minskning av den för yrkesskadeförsäkringen
avsedda personalen med 175 personer för den händelse yrkesskadestatistiken
erhåller i stort sett oförändrad omfattning. Anstalten syftar till en
jämkning av denna siffra till 162. Vid bifall till anstaltens huvudalternativ
skulle minskningen begränsas till 55 befattningar, vilket innebär,
att anstaltens övertagande av hela yrkesskadeförsäkringen skulle kräva
107 personer mer än vad anstalten ansett möjligt om centraliseringen icke
genomfördes samt 120 befattningshavare utöver utredningsmannens eget
förslag. Med hänsyn till mitt i det föregående angivna ställningstagande
till centraliseringsfrågan anser jag mig i det följande icke böra belasta
framställningen med de närmare detaljerna i anstaltens huvudförslag, utan
begränsar mig till anstaltens framställning i den mån denna utgör en vidare
utveckling av utredningsmannens förslag.
Den totala personalstyrka som enligt riksförsäkringsanstaltens beräkningar
erfordras, så länge yrkesskadeförsäkringen icke centraliseras, framgår
av bilaga 2.
Allmänna byråer.
I. Administrativa bgrån.
Utredningsmannens förslag godtages. Anstalten föreslår följande lönegradsplaceringar
för den lägre personalen i den mån denna är berörd av
omorganisationen:
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
1 (nu 1) kansliskrivare, 1 (1) kontorist, 3 (4) kanslibiträden, 5 (6)
kontorsbiträden, 2 (2) expeditionsvakter i 12 lönegraden, 2 (2) expeditionsvakter
ill lönegraden och 15 (20) expeditionsvakter i högst 10 lönegraden.
Beräkningarna grundar sig i vad avser rättsavdelningen på förutsättningen
att dennas arbetsuppgifter i huvudsak begränsas till bevakning av
anstaltens regressrätt i yrkesskadefall efter samordningstidens utgång. I förslaget
till ny yrkesskadeförsäkringslag har bl. a. föreslagits, att allmän sjukkassa
under vissa förutsättningar skall erhålla regressrätt i sjukdomsärenden,
som det ankommer på sådan kassa att reglera. I vilken ordning
dessa ärenden skall handläggas har ännu icke avgjorts. Starka skäl talar
enligt riksförsäkringsanstaltens mening för att rättsavdelningen med sin
sakkunskap och erfarenhet på hithörande rättsområde anförtros att biträda
med handläggningen av sjukkassornas regressärenden.
11. Försäkringsbyrån.
Utredningsförslaget i fråga om högre tjänster godtages med följande
ändringar.
På debiteringsavdelningens sektion för mindre arbetsgivare föreslår anstalten
1 kontorsskrivare utöver utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen har i fråga om antalet nuvarande förste kontorsskrivare
på sektionen för debitering av större arbetsgivare räknat med 2;
antalet uppgår emellertid numera till 3, enär en tjänst senare tillkommit
för uppgifter, föranledda av anstaltens bestyr med debitering m. m. av
byggnadsforskningsavgift. Anstalten räknar med att denna tjänst bibehålies.
I vad avser den lägre personalen framgår skillnaderna mellan
anstaltens och utredningsmannens förslag av följande uppställning.
Lönegrad |
S:a |
Utredn.- |
|||||
15 |
13 |
il |
8 |
Nu Rfa |
mannen |
||
Skaderegistret: Nu........ |
1 |
2 |
4 |
23 |
30 |
||
Rfas förslag |
— |
2 |
1 |
7 |
10 |
8 |
|
Arbetsgiv.-registret (skadegranskning): Nu |
— |
3 |
3 |
14 |
20 |
||
Rfas förslag |
— |
1 |
2 |
2 |
5 |
4 |
|
Deb. mindre arb.-giv: Nu. . |
1 |
5 |
26 |
22 |
54 |
||
Rfas förslag |
1 |
5 |
28 |
26 |
60 |
57 |
|
Deb. större arb.-giv: Nu... |
3 |
2 |
15 |
11 |
31 |
||
Rfas förslag |
3 |
2 |
16 |
12 |
33 |
30 |
|
Kansliet: Nu............. |
— |
— |
7 |
15 |
22 |
||
Rfas förslag |
— |
— |
7 |
14 |
21 |
21 |
|
157 129 |
120 |
Den här redovisade personalen uppgår således till 157 i nuläget. Anstalten
räknar med 129 och utredningsmannen med 120 befattningshavare.
73
Kungl. }laj:ts proposition nr 208.
Anstalten räknar alltså med 9 befattningar utöver utredningsmannens förslag.
Av dessa avses emellertid i realiteten endast sex som en förstärkning.
Bland den nuvarande personalen har nämligen här redovisats tre
befattningshavare mer än utredningsmannen gjort, nämligen 1 kanslibiträde
och 2 kontorsbiträden, vilka på sistone tillkommit för debitering av
byggnadsforskningsavgift.
111. Försäkringsmatematiska och statistiska byrån.
Då någon utredning med förslag rörande yrkesskadestatistikens utformning
icke ännu föreligger, anser sig anstalten tills vidare böra räkna med
oförändrad personal.
Skaderegleringsbyråerna.
Personalbehov vid oförändrad byråindelning.
IV. Första skaderegleringsbyrån (SI).
Vad beträffar antalet med skaderegleringen sysselsatta tjänstemän vidhåller
anstalten sin till utredningsmannen under hand framförda ståndpunkt
att 15 befattningshavare torde erfordras i stället för 12. Vad beträffar
lönegradsplaceringen understrykes vad utredningsmannen anfört
därom att skadeärendena kommer att bli genomsnittligt mera krävande ur
handläggningssynpunkt än de nuvarande ärendena. Vidare märkes, att
enligt utredningsmannens förslag — som av anstalten tillstyrkes ersättningsärendena
framdeles skall handläggas av en och samma befattningshavare
ur både sjukpennings- och livräntesynpunkt. Livräntebedömningen
handhas f. n. av tjänstemän i 31—27 lönegraderna. Med utgångspunkt
härifrån föreslår anstalten, att av 6 befattningshavare i förste byråsekreterares
ställning, som i här förevarande hänseende enligt anstaltens mening
är erforderliga, tills vidare 2 placeras i 29 lönegraden och 4 i 27 lönegraden.
Antalet kontorsskrivare sättes till 2 mot av utredningsmannen
föreslagna 3.
V. Andra skaderegleringsbyrån (Sll).
Utredningsmannens förslag godtages.
V/. Tredje skaderegleringsbyrån (Sill).
I likhet med utredningsmannen räknar anstalten icke med något ändrat
personalbehov.
VII. Fjärde skaderegleringsbyrån (S IV).
1) Avdelningen för statens arbetare.
I sitt underhandsyttrande till utredningsmannen uttalade anstalten att
reduceringen borde inskränkas till högst 6 befattningshavare. Utredningsmannen
föreslog indragning av 7 tjänster. Anstalten vidhåller sin mening
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
och räknai med att avdelningen far behålla en av de byråsekreterare
(amanuenser) som föreslagits till indragning.
2) Yrkessjukdom savdelningen.
Beräkningarna av det framtida personalbehovet måste bli synnerligen
osäkra. Antalet yrkessjukdomsfall, som nu står utanför försäkringen men
i fortsättningen kommer att inordnas under denna, är säkerligen betydande.
ökningen av de anmälda yrkessjukdomsfallen kan förväntas i
stor utsträckning ge upphov till ärenden, vilka kan vara mycket komplicerade
ur skaderegleringssynpunkt. Enligt anstaltens mening bör avdelningen
få behålla den byråsekreterare (amanuens) som föreslagits till
indragning.
Vidkommande lönegradsplaceringen finns det inte minst med hänsyn
till den ökade svårighetsgraden starka skäl för att prövningen i första
hand får åvila förste byråsekreterare. En tjänst som byråsekreterare (amanuens)
bör utbytas mot en förste byråsekreterartjänst i 27 lönegraden.
3) Fiskarförsäkringsavdelningen.
I likhet med utredningsmannen förutsätter anstalten att denna avdelning
skall indragas.
VIII. Den för SI och SIV gemensamma expeditionen.
Anstalten ansluter sig till utredningsmannens beräkningar samt föreslår
följande lönesättning för den lägre personalen, nämligen 0 (nu 1)
förste kansliskrivare, 2 (2) kansliskrivare, 2 (2) kontorister, 5 (20) kanslibiträden,
21 (67) kontorsbiträden samt 1 (3) expeditionsvakt i 10 lönegraden.
Bland kontorsbiträdena har inräknats det biträde, som enligt utredningsmannens
förslag bör beräknas för utbetalning av äldre fiskarlivräntor.
Förslag till ny byråindelning.
Såsom tidigare nämnts föreslår riksförsäkringsanstalten, att endast en
av de fyra skaderegleringsbyråerna indrages. Kvar skulle alltså — frånsett
nuvarande S III — stå två skaderegleringsbyråer, vilka böra benämnas S I
och SII. Dessa båda byråer bör sinsemellan fördela arbetet på så sätt att
S I handlägger olycksfallsärenden från södra Sverige samt ärenden rörande
statsanställda, medan S II handlägger olycksfallsärenden från norra Sverige
samt yrkessjukdomsärenden.
Följande tabell visar den högre personal, som enligt anstaltens förslag
skall syssla med de till dessa båda byråer hänförliga ärendena. Tabellen
upptager för jämförelse nuläget, anstaltens förslag samt utredningsmannens
förslag (U).
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
75
Befattning
Byråchef.....
Byrådirektör..
Förste byråsekreterare
...........
Förste byråsekrete
rare..........
Byråsekreterare
(amanuens)
Förste kontors
vare.......
Kontorsskrivare . ..
Löne- |
S 1 |
S II |
S IV: s avd. |
S IV: s avd. |
Summa |
||||||||||
grad |
Nu |
Bfa |
U |
Nu |
Rfa |
U |
Nu |
Rfa |
U |
Nu |
Rfa |
u |
NujRfa |
U |
|
37 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
2 |
2 |
2 |
||||||
31 |
3 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
— |
— |
— |
1 |
1 |
1 |
5 |
3 |
3 |
29 |
1 |
2 |
— |
3 |
3 |
3 |
2 |
2 |
2 |
— |
— |
— |
6 |
7 |
5 |
27 |
9 |
4 |
2 |
2 |
2 |
2 |
1 |
1 |
i |
1 |
2 |
1 |
13 |
9 |
6 |
25—19 |
19 |
4 |
4 |
3 |
3 |
3 |
5 |
2 |
i |
3 |
2 |
2 |
30 |
11 |
10 |
21 |
8 |
1 |
1 |
2 |
2 |
2 |
2 |
1 |
i |
— |
— |
— |
12 |
4 |
4 |
19 |
16 |
2 |
3 |
2 |
2 |
2 |
2 |
— |
— |
1 |
— |
— |
21 |
4 |
5 |
57 |
15 |
12 |
14 |
14 |
14 |
12 |
6 |
5 |
6 |
! 5 |
4 |
89 |
40 |
35 |
Av följande uppställning framgår
varande personal.
Befattning
Byråchef....................................
Byrådirektör ..............................
Förste byråsekreterare..................
Förste byråsekreterare..................
Byråsekreterare (amanuens) .........
Förste kontorsskrivare ...............
Kontorsskrivare .........................
hur anstalten tänkt sig fördela ifråga -
Löne grad 37 31 29 27 25—19 21 19 -
Antal att Förslag till fördelning
fördela SI SII
2 11
3 (4) 2 2
7 (6) 4 3 (2)
9 4 4 (5)
11 6 5
4 2 2
4 2 2
40 21 19
Siffrorna inom parentes förklaras på följande sätt. En byrådirektör och
en förste byråsekreterare i 29 lönegraden delar lika mellan sig arbetet med
prövningen av nya livränteärenden. Vid en byråindelning som den här av
riksförsäkringsanstalten föreslagna kommer de nya livränteärendena att
efter regionala grunder fördelas mellan den nya S I och den nya S II. De
två befattningshavare som var för sig på sin byrå med självständig beslutanderätt
skall handha prövningen av dessa ärenden, bör båda vara placerade
som byrådirektörer. För ernående därav bör eu förste byråsekreterarbefattning
flyttas upp. — Byrådirektören å SIV:s yrkessjukdomsavdelning
förutsättes på den nya SII komma att handlägga ersättningsfrågor
i allmänhet i yrkesskadeärenden. För att närmast ansvara för handläggningen
av yrkessjukdomsärenden föreslås en förste byråsekreterare i
29 lönegraden. Denna befattning kan erhållas genom uppflyttning av eu
av förste byråsekreterarna i 27 lönegraden.
Den lägre personalen beröres enligt anstaltens förslag icke av den
ändrade byråindelningen, enär den gemensamma expeditionen förutsatts
skola finnas kvar.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Tillsynen över sjukförsäkringen samt över understödsföreningar m. in.
Det är enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke möjligt att i nuvarande
läge åstadkomma en helt tillfredsställande organisation för nu förevarande
tillsynsverksamhet. Så mycket är emellertid uppenbart, att en
utbyggnad måste ske i samband med genomförandet av sjukförsäkringslagen.
Att med önskvärd säkerhet angiva antalet befattningshavare i skilda
lönegrader för olika arbetsuppgifter är dock icke möjligt. Under sådana
omständigheter torde man vara nödsakad att som ett provisorium godtaga
en första utbyggnad vid den nya lagens ikraftträdande, vilken grundas
på en sträng återhållsamhet beträffande tjänster och som efter hand, i
den mån erfarenheter vunnits, förstärkes genom dubbleringar. Av stor
vikt är vidare att utbyggnaden genomföres senast den 1 januari 1955.
Utredningsmannen har räknat med en ökning av antalet befattningar
i högre lönegrad från 25 till 34, alltså med nio befattningar. Om man skall
ange den ökning, som föranledes av sjukförsäkringsreformen, måste man
emellertid från sistnämnda antal draga sex befattningar, vilka — som
framgår av betänkandet och av pensionsstyrelsens petitaskrivelse år 1952
— erfordrats även om reformen ej genomförts. Den på sjukförsäkringsreformen
belöpande ökningen inskränker sig alltså till tre befattningar. Då
man betänker, vilka betydande arbetsuppgifter av kvalificerad natur, som
tillkommer genom reformen, är det enligt anstaltens mening uppenbart,
att ökningen är otillräcklig och att — om förslaget genomföres — dubbleringsförfarandet
måste tillgripas redan från början, därest viktiga arbetsuPP§ifter
ej skall eftersättas. När trots detta i det följande endast föreslås
mindre betydande justeringar i förslaget, är detta främst beroende på
svårigheten att nu beräkna hur ökningen av arbetsuppgifterna kommer att
fördelas på olika grenar av tillsynsverksamheten. — Vid upprättande av
sitt förslag har riksförsäkringsanstalten icke tagit hänsyn till det personalbehov,
som kan föranledas av moderskapsförsäkring och läkemedelsförsäkring.
I fråga om en grupp av arbetsuppgifter är enligt anstaltens mening
underdimensioneringen så stor, att en justering redan från början måste
ske. Detta gäller arbetet med stats- och arbetsgivarbidrag — inberäknat
fortlöpande kontroll av de allmänna sjukkassornas -förvaltning på grundval
av inkomna statistiska redogörelser — samt statistik.
Anstalten anför härom följande.
,. F°r.. dessa arbetsuppgifter räknar utredningsmannen med en byrådirektör
i Ca 31 och en förste aktuarie i Ca 27. Möjligen är avsikten att
f.1!1 ai^ianuens skall ägna en del av sin tid åt arbetsuppgifterna i fråga. Till
jämförelse må nämnas, att minst fyra befattningshavare i högre lönegrad
t. n. ar sysselsatta med statsbidrags- och statistikarbete. Statsbidragsarbetet
kommer visserligen att minska till följd av ändrade regler för
statsbidragets beräkning, men minskningen påverkar framför allt behovet
Knngl. Maj:ts proposition nr 208.
77
av biträdespersonal och torde f. ö. komma att uppvägas av det genom
arbetsgivarbidraget nytillkommande arbetet. För arbetet med stats- och
arbetsgivarbidrag bör därför räknas med ytterligare en förste byråsekreterare
i Ca 29 och en amanuens. Arbetet med statistiken kommer att kräva
ytterligare personal vid en framtida utvidgning av sjukförsäkringsstatistiken.
Till detta personalbehov kan dock ställning icke tagas, förrän statistikfrågan
är utredd.
I övrigt påyrkas i förhållande till utredningsmannens förslag endast
vissa lönegradsjusteringar. I detta hänseende anföres följande.
Lönegradsjusteringarna föranledes bl. a. därav att man på dem, som
skall deltaga i inspektionsarbetet, måste ställa stora krav på ansvar och
kunnighet. Vid inspektion skall nämligen inte endast verksamhetens rätta
handhavande kontrolleras utan även råd och vägledning lämnas i fråga
om allt, som berör verksamheten. Vidare må framhållas, att ingen av de
föreslagna befattningarna bör ha karaktär av inspektörstjänst, dvs. vara
uteslutande avsedd för inspektioner. Tjänsterna för inspektion bör i stället
inrättas för förstärkning av de olika byråerna i syfte att möjliggöra inspektionsverksamhet
i ökad omfattning och med deltagande även av andra
befattningshavare på byråerna.
Såsom tidigare anförts har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att förevarande
arbetsuppgifter skall fördelas mellan tre byråer, var och en
under ledning av en byråchef. Tredje sjukkassebyrån bör avses för i huvudsak
försäkringsmatematiska och statistiska uppgifter, avseende såväl
allmänna sjukkassor som understödsföreningar och stiftelser. Andra sjukkassebyrån
skall handlägga bl. a. besvärsärenden samt inom en särskild
avdelning handhava ärenden rörande understödsföreningar och stiftelser, i
den mån frågorna icke skall hänföras till tredje sjukkassebyrån. Första
sjukkassebyrån skall slutligen handhava den allmänna administrationen
av sjukförsäkringen.
Riksförsäkringsanstaltens förslag till personalplaner i vad avser den
högre personalen framgår av följande uppställning, i vilken tillika för
jämförelse angivits nuläget samt utredningsmannens förslag.
Befattning |
Löne- grad |
Rfa: s |
förslag |
Nu |
ut- redn.- man- nen |
||
1. byrån |
2. byrån |
3. byrån |
S: a |
||||
Överdirektör......................... |
Cp 15 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
i |
Byråchef............................ |
37 |
1 |
1 |
1 |
3 |
1 |
2 |
Byrådirektör......................... |
33 |
1 |
1 |
1 |
3 |
1 |
2 |
Byrådirektör......................... |
31 |
— |
2 |
1 |
3 |
2 |
3 |
Förste aktuarie...................... |
29 |
— |
— |
3 |
3 |
1 |
3 |
Förste byråsekreterarc................ |
29 |
4 |
4 |
— |
8 |
4 |
5 |
Förste aktuarie...................... |
27 |
-- |
— |
3 |
3 |
3 |
4 |
Förste byråsekreterare................ |
27 |
3 |
3 |
— |
<5 |
4 |
7 |
Byråsekreterare...................... |
Ca 25 |
— |
— |
— |
— |
2 |
— |
Byråsekreterare, aktuarie (amanuens) . . |
rcgl.bef. |
3 |
2 |
2 |
7 |
7 |
7 |
Kontorsskrivare...................... |
19 |
2 |
— |
1 |
3 |
3 |
3 |
14 |
13 |
12 |
39 |
28 |
37 |
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Personalens arbetsuppgifter angives på följande sätt.
Första sjukkassebyrån.
Byrådirektören skall leda byråns tillsynsverksamhet, innefattande
främst planering och samordning av inspektionsverksamheten. En förste
byråsekreterare i 29 lönegraden skall handlägga allmänna ärenden, såsom
remissyttranden och utarbetande av instruktioner och cirkulär m. m. ävensom
registreringsärenden, en skall handha kontrollen över sjukkassornas
förvaltning på grundval av inkomna statistiska redogörelser och de båda
övriga förste byråsekreterarna i denna lönegrad avses för inspektionsverksamhet.
En förste byråsekreterare i 27 lönegraden är beräknad för ärenden
rörande personal, löner och pensioner m. m. i de allmänna sjukkassorna,
en för den närmaste ledningen av verifikationsgranskningen samt en för
inspektionsverksamhet.
Andra sjukkassebyrån.
2 byrådirektörer, 2 förste byråsekreterare i 29 och 2 i 27 lönegraden
samt 2 amanuenser avses för besvärs- och liknande ärenden. Den tredje
byrådirektören skall leda arbetet på understödsföreningsavdelningen.
En förste byråsekreterare i 29 och 1 i 27 lönegraden beräknas för ärenden
rörande stiftelser och en förste byråsekreterare i 29 lönegraden för
registreringsärenden m. m. rörande understödsföreningar ävensom för inspektionsverksamhet.
Tredje sjukkassebyrån.
Den ene av byrådirektörerna beräknas för arbetet med stats- och arbetsgivarbidrag
samt statistik och den andre för det försäkringsmatematiska
arbetet.
En förste aktuarie i 29 lönegraden är beräknad för försäkringsmatematiskt
arbete rörande allmänna sjukkassor, en för liknande arbete rörande
understödsföreningar samt en för inspektion främst av understödsföreningar.
En förste aktuarie i 27 lönegraden avses för arbete med stats- och
arbetsgivarbidrag samt statistik, en för fortlöpande kontroll av understödsföreningarnas
förvaltning m. m. och en för inspektionsverksamhet.
En aktuarie (amanuens) beräknas för arbete med stats- och arbetsgivarbidrag
och en för övriga arbetsuppgifter på byrån.
Vad beträffar den lägre personalen har utredningsmannen förutsatt,
att det bör ankomma på anstalten att taga närmare ställning till behovet
av sådan personal. Preliminärt har utredningsmannen räknat med
en ökning av ca 10 befattningshavare.
Den nuvarande sjukkassebyrån förfogar över 5 kansliskrivare, 4 kontorister,
6 kanslibiträden, 17 kontorsbiträden och 3 expeditionsvakter. An
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
79
stalten föreslår eu ökning med 1 kansliskrivare, 4 kanslibiträden och 5
kontor sbiträden, således 10 befattningshavare.
Personalstyrkan enligt de skilda förslagen framgår av följande uppställ -
ning. |
Nu |
Rfa: s |
Utredn.- |
förslag |
mannen |
||
Högre personal ....................... |
...................... 28 |
39 |
37 |
Lägre personal ....................... |
...................... 35 |
45 |
45 |
63 |
84 |
82 |
Det bör dock ihågkommas, att anstalten förordar inrättandet av en överdirektörstjänst,
som dock enligt anstaltens mening bör utgöra en allmän
souschefsbefattning. I själva verket innebär därför anstaltens förslag för
anstalten i dess helhet en ökning med 3 tjänster utöver utredningsmannens
förslag.
D. Yttranden över riksförsäkringsanstaltens förslag.
Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande har, såsom tidigare anmälts,
yttranden avgivits av statskontoret, statens lönenämnd, statens organisationsnämnd
och CST. Därvid har framkommit i stort sett endast allmänna
synpunkter av den art, som anförts redan vid remissbehandlingen av utredningsmannens
betänkande. I den mån härvid meddelats synpunkter som
endast kompletterat vad tidigare anförts, har för sammanhangets skull
redogjorts för dessa yttranden redan i tidigare avsnitt.
Gentemot detaljerna i fråga om riksförsäkringsanstaltens förslag har
några erinringar icke anförts annat än av statens organisationsnämnd.
Nämnden erinrar om en av nämnden den 21 januari 1953 avgiven undersökningsrapport
rörande förevarande tillsynsverksamhet. I denna rapport
hade föreslagits, att inspektionsarbetet skulle förstärkas och förläggas till
en särskild inspektionsgrupp om 5 befattningshavare, direkt underställd
byråchefen å sjukkassebyrån. Å andra sidan förutsattes viss reducering av
sjukkassebyråns granskning av verifikationsmaterial och övriga räkenskapshandlingar.
Härigenom skulle förstärkningen krävt en nettoökning
av 3 befattningar i lägst 19 lönegraden. Nämnden vidhåller att personalstyrkan
för angivna arbetsuppgifter till en början icke bör dimensioneras
högre än nämnden i sin rapport föreslagit. Vad avser arbetet med statsoch
arbetsgivarbidrag ifrågasätter nämnden huruvida det är nödvändigt att
såsom anstalten föreslagit härför beräkna ytterligare två befattningshavare.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
E. Departementschefen.
Allmänna utgångspunkter.
Genom den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande och det samtidiga
genomförandet av en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
står riksförsäkringsanstalten vid ingången av år 1955 inför
radikala förändringar i arbetsuppgifterna. Sjukförsäkringens utbyggnad
medför, att tillsynen över sjukkassorna måste förstärkas. Å andra sidan
inträder genom samordningen en högst avsevärd minskning i yrkesskadeförsäkringens
arbetsbörda. Det gäller nu att anpassa anstaltens organisation
efter de nya förhållandena.
Den definitiva lösningen av åtskilliga spörsmål inom ramen för här
ifrågavarande problemkomplex bör emellertid såsom i det föregående framhållits
tills vidare ställas på framtiden. Huvudlinjerna för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas
administration kan sålunda endast fastställas för
den närmaste framtiden. Det är även möjligt att tillsynen över understödsföreningar
och stiftelser framdeles kommer att överföras till annat
statligt organ. Men härtill kommer, att åtskilliga detalj spörsmål — exempelvis
omfattningen av den framtida statistiken och anmälningsförfarandet
inom den nya yrkesskadeförsäkringen — ännu en tid väntar på sin
lösning. Vidare karakteriseras den organisationsplan för anstalten som
här framlägges av betydande osäkerhetsmoment i fråga om såväl personalbehovets
omfattning och den rätta avvägningen mellan skilda lönegrupper
som den lämpligaste utformningen av verkets indelning i byråer och
mindre arbetsenheter. Det är nödvändigt att riksförsäkringsanstaltens
organisation underkastas en fortlöpande, allsidig översyn. Jag anser mig
därför böra redan från början göra klart, att den organisationsplan, som
här framlägges, måste betraktas som ett provisorium.
I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på att kompetensutredningen
förklarat sig tveksam om den av utredningsmannen föreslagna
personalorganisationen är godtagbar ur de synpunkter, som utredningen
har att beakta. Jag förutsätter, att vid den fortsatta planeringen
hänsyn skall tagas till uppkommande förslag från kompetensutredningens
sida.
I fortsättningen kommer jag att behandla anstaltens organisation för
yrkesskadeförsäkringen och för tillsynsarbetet i från varandra skilda avsnitt.
Under remissbehandlingen har visserligen från vissa håll framkastats,
att det vore lämpligt att söka genomföra en mera långtgående samordning
av likartade arbetsuppgifter inom anstalten i dess helhet. I första
hand anmäler sig härvid de statistiska och försäkringsmatematiska arbetsgrenarna.
Med hänsyn till organisationens karaktär av provisorium bör
Kiingl. Maj:ts proposition nr 208.
81
emellertid en sådan arbetsteknisk samordning ännu icke vidtagas. De härmed
sammanhängande problemen förtjänar dock otvivelaktigt beaktande
vid en fortsatt planering av anstaltens verksamhet.
Yrkesskadeförsäkringen.
Efter samordningens genomförande kan enligt utredningsmannens beräkningar
det årliga antalet till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
hänförliga skadefall, som skall regleras av riksförsälcringsanstalten, antagas
minska från 158 000 till 22 000. Då däremot tillräckligt fasta hållpunkter
rörande anslutningen till den föreslagna frivilliga allmänna försäkringen
saknas, anses det omöjligt att ens i grova drag uppskatta antalet
till denna hänförliga skadefall. Utredningsmannens kalkyler — redovisade
i ett tidigare avsnitt — torde i huvudsak kunna tagas till utgångspunkt
för en beräkning av personalbehovet. Jag vill emellertid i förevarande sammanhang
göra några påpekanden.
Utredningsmannen har utgått ifrån att skadeanmälningarna redan när
sextio dagar förflutit från skadans timande eller yppande skall vidarebefordras
till försäkringsinrättningarna. Härigenom skulle dessa få möjlighet
att under någon månad innan de eventuellt övertager skaderegleringen
följa skadans utveckling och förbereda sina egna åtgärder. En icke ringa
del av de insända anmälningarna kommer dock aldrig till försäkringsinrättningarnas
prövning, enär den skadade återställts före samordningstidens
utgång. Vilka individuella ärenden, som sålunda kommer att bortfalla,
visar sig dock först efter hand. Utredningsmannen har räknat med
att även dessa s. k. beredskapsanmälningar kommer att förorsaka försäkringsinrättningarna
visst arbete. Riksförsäkringsanstalten har för sin del
den uppfattningen, att så gott som alla inkomna anmälningar måste göras
till föremål för en fullständig utredning och bedömning redan från början.
En sådan ordning motiveras med att man därigenom kan förebygga glapprum
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna vid samordningstidens
slut. För egen del vill jag här bestämt säga ifrån att arbetet med ifrågavarande
ärenden inte får överdimensioneras. Risken för komplikationer i
utbetalningshänseende när ansvaret för skaderegleringen övergår på yrkesskadeförsäkringsinrättningarna
kan nämligen i flertalet fall på ett relativt
enkelt sätt elimineras genom att låta sjukkassan förskottera ersättningen
under en övergångstid. Det bör tilläggas, att frågan om i vilken
utsträckning och när skadeanmälningarna bör insändas till försäkringsinrättningarna
icke kan avgöras förrän i samband med att frågan om anmälningsförfarandet
vid yrkesskador löses. Förslag i detta hänseende skall
framläggas av den utredningsman, som enligt vad som framgår av det
följande tillkallats för utredning rörande bl. a. den framtida yrkesskadestatistiken.
Det är f. n. icke ens säkert, att 60 :e dagen kommer att sättas
som gräns.
f>—308 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 208.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
I anslutning till utredningsmannens beräkningar rörande arbetsbördan
vill jag ytterligare framhålla, att vid behandlingen av personalbehovet på
den nuvarande fjärde skaderegleringsbyråns yrkessjukdomsavdelning förutsatts,
att de särskilda ersättningarna till silikosskadade även i fortsättningen
skall utgå. Även riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande räknat
med denna anordning. De särskilda silikosersättningsärendena kan
visserligen antagas bli mindre arbetskrävanae i fortsättningen. Det finns
emellertid skäl att antaga, att yrkessjulcdomsfallen sedan den njm lagen
trätt i kraft kommer att öka i avsevärd omfattning. Utredningsmannens
beräkningar av den totala arbetsbördan på detta avsnitt av anstaltens organisation
synes därför närmast vara tilltagna i underkant. Med hänsyn till
de ovissa faktorerna torde man likväl tills vidare böra bygga på utredningsmannens
uppskattning av den totala arbetsbördan.
Samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna påverkar i
hög grad frågan angående omfattningen och sättet för yrkesskadestatistikens
anordnande. Utredningsmannen har, med hänsyn till att denna
fråga ännu icke är löst, måst nöja sig med att arbeta med tre olika alternativ
för statistikens omfattning. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 26 februari 1954 har numera en särskild utredningsman tillkallats
för att utreda icke blott yrkesskadestatistikens utan även sjukförsäkringsstatistikens
framtida utformning. I detta läge saknas f. n. förutsättningar
för att draga upp några riktlinjer för statistikens organisation.
Emellertid vill jag framhålla, att den nuvarande yrkesskadestatistiken utkommer
först med en betydande eftersläpning. Det synes därför icke vara
möjligt att räkna med någon mera betydande minskning av den med statistiken
sysselsatta personalen. Utredningsmannen bar dock vid sina beräkningar
utgått ifrån att statistiken skall ha en något mindre omfattning
än f. n. och att den försäkringsmatematiska och statistiska byrån fördenskull
bör kunna minskas med fem personer. Å andra sidan kräver bearbetningen
av de av sjukkassorna reglerade skadefallen, att försäkringsbyrån
förstärkes med fem befattningshavare för arbetsgivarnas identifiering
i arbetsgivarregistret. För egen del kan jag godtaga utredningsmannens
beräkningar i förevarande avseende.
Utredningsmannen har funnit, att den med yrkesskadeförsäkringen arbetande
personalen bör kunna — med reservation för hur den frivilliga
försäkringen kan komma att utveckla sig — reduceras med 175 befattningshavare
för den händelse statistiken skall ges i stort sett oförändrad
omfattning. Riksförsäkringsanstalten har däremot hemställt, att minskningen
begränsas till 162 befattningar. CST har hemställt, att anstalten
skall för arbetet med den frivilliga försäkringen få behålla 4 tjänster, som
eljest enligt utredningsmannens förslag skulle indragas, samt att frågan
om en förstärkning av revisionssektionen inom försäkringsbyrån ägnas
särskild uppmärksamhet. Tillräckligt fasta hållpunkter saknas för be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
83
dömande av de ai’betsuppgifter, som den frivilliga försäkringen kommer
att medföra. Jag är i detta läge icke beredd att beräkna några särskilda
tjänster för denna gren av yrkesskadeförsäkringen. Sltaderegleringsuppgifterna
torde kunna omhänderliavas inom ramen för den skaderegleringspersonal,
som i övrigt står till förfogande. Vad beträffar försäkringens
planläggning, ackvisitionsarbetet m. m. bör hinder icke möta för riksförsäkringsanstalten
att genom omdisposition inom försäkringsbyrån avdela
någon eller några lämpade befattningshavare för dessa uppgifter. Vad beträffar
revisionssektionen bör erinras, att chefen för finansdepartementet
vid anmälan av propositionen den 12 mars 1954, nr 189, med förslag till
debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m. icke ansett sig
böra f. n. tillstyrka en ökning av kontrollarbetet. Jag är alltså icke beredd
att föreslå en förstärkning av personalen på denna sektion. I övrigt vill
jag framhålla, att det med så förhållandevis osäkra utgångspunkter, som
dem man här har att hålla sig till, självfallet ställer sig svårt att redan på
förevarande stadium med större grad av säkerhet bedöma hur stor personalstyrka,
som efter samordningens genomförande kommer att erfordras
för skilda arbetsuppgifter. För egen del har jag vid genomgång av
utredningsmannens förslag fått det intrycket att de av honom föreslagna
personalminskningarna räknats fram med iakttagande av en viss försiktighet,
något som för övrigt i skilda sammanhang antytts av utredningsmannen
själv. Från denna utgångspunkt är jag icke benägen att räkna
med eu större kvarstående personalstyrka än den utredningsmannen syftar
till. Å andra sidan anser jag försiktigheten bjuda att, med visst undantag,
tills vidare ej heller företaga en vidsträcktare personalreduktion än utredningsmannen
föreslagit.
Jag utgår således ifrån att utredningsmannens förslag till minskning
av den för yrkesskadeförsäkringsverksamheten avsedda personalen skall
godtagas såsom en preliminär arbetsplan. Personalstyrkan bör dock ökas
med ett antal befattningshavare, som bör avses för vissa arbetsuppgifter
med vilka utredningsmannen icke kunnat räkna. Riksförsäkringsanstalten
har fr. o. m. innevarande år tillförts en ny arbetsuppgift, nämligen att
verkställa debitering av byggnadsforskningsavgifterna. I sitt yttrande över
utredningsförslaget har anstalten räknat med ett personalbehov härför av
1 förste kontorsskrivare, 1 kanslibiträde och 2 kontorsbiträden. Jag räknar
tills vidare med, att en förste kontorsskrivartjänst skall avses för dessa
arbetsuppgifter. Däremot anser jag, att anstalten i avvaktan på vidare
erfarenhet bör söka täcka biträdesbehovet genom anlitande av i övrigt tillgänglig
personal.
Vad beträffar byråindelningen har utredningsmannen föreslagit att två
av de nuvarande fyra skaderegleringsbyråerna skall indragas. Den blivande
första skaderegleringsbyrån skall handha alla ärenden — utom vad
avser statsanställda — rörande samtliga former av ersättningar inom
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ramen för yrkesskadeförsäkringslagen. På den blivande andra skaderegleringsbyrån
skulle ankomma att handlägga militärärenden och frågor
rörande ersättningar åt statsanställda samt fångar och tvångsarbetare in. fl.
ävensom uppgiften att reglera kvarstående ersättningar åt fiskare enligt
den särskilda fiskarförsäkringsförordningen. Den nuvarande för första
och fjärde skaderegleringsbyråerna gemensamma expeditionen skulle upplösas
och dess personal fördelas på de båda nya skaderegleringsbyråerna.
Riksförsäkringsanstalten anser däremot, att endast en skaderegleringsbyrå
bör indragas. I övrigt har i remissvaren icke anförts några erinringar mot
utredningsmannens förslag annat än mera principiella skisser, vilka här
kan förbigås. För egen del anser jag mig i betraktande av de betydande
minskningarna i skaderegleringens omfattning icke ha anledning att frångå
utredningsmannens förslag på denna punkt. Förändringarna i byråindelningen
framgår av bilaga 1.
I fråga om antalet för skadereglering å första skaderegleringsbyrån erforderliga
befattningshavare kan jag, främst med hänsyn till den ståndpunkt
jag intagit i fråga om prövningen av de s. k. beredskapsfallen, icke
finna det erforderligt att antalet sådana befattningshavare — vilka av utredningsmannen
föreslagits till 12 och av riksförsäkringsanstalten till 15
•— beräknas till mera än 10. Till följd härav bör det av utredningsmannen
beräknade antalet byråsekreterare (amanuenser) reduceras med 2. Vidare
anser jag, att den högre personalen på rättsavdelningen bör kunna minskas
med en förste byråsekreterare i 29 lönegraden i stället för, såsom utredningsmannen
föreslagit, en byråsekreterare (amanuens).
Vad i övrigt angår fördelningen på olika lönegrader av tjänsterna inom
den del av anstalten, som hänför sig till yrkesskadeförsäkringen, ansluter
jag mig till utredningsmannens förslag. Förslag till lönesättning för den
lägre personalen har gjorts upp av riksförsäkringsanstalten på basis av
anstaltens egen ståndpunkt till frågan om personalens storlek. I sistnämnda
hänseende avviker anstaltens uppfattning från utredningsmannens endast
vad angår försäkringsbyråns register- och debiteringsavdelningar, där anstalten
räknar med 9 lägre tjänster utöver utredningsmannens förslag.
Under anslutning till utredningsmannens förslag i fråga om personalstyrkans
omfattning förordar jag här följande fördelning på lönegrader (jfr
s. 72).
15 |
L ö 13 |
negrad 11 |
8 |
Summa |
Skaderegistret ................................. — |
2 |
1 |
5 |
8 |
Arbetsgivarregistret (skadegranskning) —■ |
1 |
1 |
2 |
4 |
Debitering av mindre arbetsgivare ...... 1 |
5 |
27 |
24 |
57 |
Debitering av större arbetsgivare ......... 3 |
2 |
15 |
10 |
30 |
Sammanfattningsvis bör den nu behandlade delen av riksförsäkringsanstalten
tills vidare i fortsättningen bestå av följande byråer: administra
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
85
tiva byrån, försäkringsbyrån, försäkringsmatematiska och statistiska byrån,
första skaderegleringsbyrån och andra skaderegleringsbyrån. Personalstyrkan
bör i avvaktan på en definitiv lösning av i det föregående
nämnda organisationsspörsmål uppgå till 436 mot f. n. 616, varigenom antalet
befattningshavare minskas med 180. I nuläget har därvid inräknats
fyra befattningshavare, som sysslar med byggnadsforskningsavgifterna.
Den närmare fördelningen på olika tjänster framgår av bilaga 2.
Tillsynen över sjukförsäkringen samt över vissa
understödsföreningar och stiftelser.
Vid behandlingen av frågan om de administrativa huvudlinjerna för tillsynsarbetet
anslöt jag mig till utredningsmannens förslag att tillsynen över
sjukförsäkringen tills vidare skall kvarligga hos riksförsäkringsanstalten,
som jämväl i avvaktan på vidare utredning fortfarande bör omhänderha
tillsynen över andra understödsföreningar än erkända arbetslöshetskassor
samt över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Med hänsyn
till att denna lösning av tillsynsfrågorna har karaktär av provisorium, bör
en uppbyggnad av tillsynsorganet ske med stor försiktighet. Vad beträffar
tillsynen över understödsföreningar och stiftelser bör därvid tillses, att den
härför erforderliga arbetskraften organiseras på sådant sätt, att en eventuell
framtida överflyttning till annat ämbetsverk kan vidtagas utan att
någon rubbning i övrigt skall behöva ske i fråga om anstaltens organisation.
Utredningsmannen har föreslagit, att den nuvarande sjukkassebyråns
arbetsuppgifter fördelas på tre byråer. Av dessa skulle en avses för arbetet
med tillsynen över understödsföreningar och stiftelser och två för tillsynen
över sjukkassorna. Av sistnämnda båda byråer föreslås en (första sjukkassebyrån)
för allmänt administrativa uppgifter och en (andra sjukkassebyrån)
huvudsakligen för handläggningen av besvärsärenden in. in. i sjukförsäkringsfrågor.
Vid remissbehandlingen har yppats olika meningar om byråindelningen.
Riksförsäkringsanstalten föreslår, med bibehållande av den förordade tredelningen,
en administrativ samordning av i huvudsak statistiska och försäkringsmatematiska
detaljer, vilka skulle förläggas till en av byråerna
(tredje sjultkassebyrån) och avse såväl sjukkassor som föreningar och
stiftelser. I övrigt följer anstalten i huvudsak utredningsmannens förslag
med den avvikelsen, att återstående frågor rörande föreningar och stiftelser
skall handläggas inom andra sjukkassebyrån. Första sjukkassebyrån
skall däremot handlägga endast sjuklörsäkringsärenden.
I övrigt har under remissbehandlingen framkommit förslag att inskränka
antalet byråer till två, antingen genom att föra tillsynen över understödsföreningar
och stiftelser till någon av de andra byråerna eller genom att, med
bibehållande av en särskild byrå för sistnämnda ändamål, begränsa lillsynsorganisationen
för sjukförsäkringen till en byrå.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
För egen del vill jag anföra följande. Det med sjukförsäkringen sammanhängande
tillsynsarbetet kommer utan tvivel att bli av sådan omfattning,
att det synes uteslutet att lägga hela ansvaret härför på en enda
byråchef. I själva verket har byråchefstjänsten i ett par år varit dubblerad
på grund av redan inträffade ökningar i arbetsbördan. Eu uppdelning av
sjukkassebyrån bör därför under alla förhållanden komma till stånd. Till
anstaltens organisationsförslag kan jag icke ansluta mig, enär detta förslag
är oförenligt med den ståndpunkt jag intagit till frågan om tillsynsorganisationen
för understödsföreningar och stiftelser. Jag är emellertid å
andra sidan icke benägen att tillstyrka inrättande av en särskild byrå för
sistnämnda tillsynsuppgifter utan anser, att dessa bör kunna, utan komplikationer
vid en eventuell överflyttning till annat ämbetsverk, handläggas
av en särskild avdelning inom någon av de andra byråerna. Jag
biträder utredningsmannens förslag på så sätt, att jag förordar inrättande
av två byråer, motsvarande de av utredningsmannen föreslagna första och
andra sjukkassebyråerna. Tillsynen över understödsföreningar och stiftelser
bör handhavas av en särskild avdelning inom andra sjukkassebyrån,
vilken såsom den minsta byrån i första hand bör komma i fråga för detta
ändamål.
Enligt utredningsmannens förslag skall första sjukkassebyrån ledas av
en överdirektör, som tillika skall ansvara för samordningen av byråernas
arbete. Förslaget har i detta hänseende avstyrkts -— förutom av bl. a. statskontoret,
statens organisationsnämnd och statens lönenämnd — av riksförsälcringsanstalten,
som anser att någon överdirektör stjänst icke erfordras
för denna begränsade uppgift och i stället föreslår inrättande av en överdirelctörstjänst
för souschefsgöromål. Sistnämnda förslag har i sin tur föranlett
statskontoret, statens organisationsnämnd och statens lönenämnd att
som sin mening uttala, att souschefsfrågan bör vila i avvaktan på närmare
erfarenheter. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig icke kunna
biträda någotdera förslaget. Jag delar emellertid utredningsmannens uppfattning,
att en av cheferna för sjukkassebyråerna bör svara för samordningen
mellan dessa. I första hand kommer härvid chefen för första sjukkassebyrån
i fråga, enär denna byrå kommer att erhålla en central ställning
inom tillsynsorganisationen. Dock bör, om personliga förhållanden därtill
föranleder, den nu nämnda uppgiften kunna överföras på chefen för andra
sj ukkassebyrån.
Vad därefter beträffar personalstyrkan, som f. n. utgör 63 befattningshavare,
har utredningsmannen föreslagit en ökning med 19 tjänster, medan
riksförsäkringsanstalten hemställer om en ökning med 21 befattningshavare.
I den mån personalfrågorna i övrigt berörts i remissvaren har förekommit
varierande uppfattningar av huvudsaklig innebörd att personalstyrkan,
framför allt på byrådirektörsplanet, tilltagits i överkant i utredningsmannens
förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
87
I ett tidigare sammanhang har jag framhållit, att man med hänsyn till
tillsynsorganisationens provisoriska karaktär bör lägga restriktiva synpunkter
på tillsynsorganets uppbyggnad. Jag är icke benägen att till fullo
biträda utredningsmannens förslag till personaluppsättning. Av mitt ställningstagande
till frågan om byråindelningen framgår, att jag räknar med
en reduktion med en chefstjänsteman i förhållande till utredningsförslaget.
Vad första sjukkassebyrån beträffar är jag icke f. n. beredd att biträda
utredningsmannens förslag om inrättande av en förste byråsekreterartjänst
i 27 lönegraden för handläggning av ärenden rörande personal och löner
m. m. inom sjukkassorna. Inom andra sjukkassebyrån bör å understödsföreningsavdelningen
inrättas en tjänst som amanuens i stället för en av
de av utredningsmannen avsedda förste aktuarietjänsterna i 27 lönegraden.
Vidare vill jag föreslå, att en av de byrådirektör stjänster, som utredningsmannen
beräknat för handläggning av besvärsärenden, skall utgå ur planen.
Det synes tillräckligt om besvärsärendena fördelas på två arbetsgrupper
bestående av en byrådirektör och en förste byråsekreterare i 27
lönegraden resp. en förste byråsekreterare i 29 lönegraden och en förste
byråsekreterare i 27 lönegraden. Man torde även kunna räkna med att
byråchefen å andra sjukkassebyrån skall kunna i viss utsträckning medhinna
att deltaga i avgörandet av besvärsärenden även i de fall de inte
såsom mera svårbedömda underställts honom. Den totala ökningen av tillsynspersonalen
skulle således enligt mitt förslag begränsas till 16, varav
6 i amanuensgrad eller högre.
Det synes lämpligt att i förevarande sammanhang upptaga ytterligare
vissa personalfrågor till behandling.
Enligt principbeslut av 1953 års riksdag skall fria eller rabatterade läkemedel
fr. o. m. år 1955 tillhandahållas på apoteken. Kostnaderna härför
skall finansieras över den allmänna sjukförsäkringen. Definitivt förslag i
läkemedelsfrågan har förelagts riksdagen genom proposition den 12 mars,
nr 163. Propositionen bygger på ett av en särskild utredningsman avgivet
betänkande. Utredningsmannen hade föreslagit, att den centrala kontrollen
skulle omfatta dels en kameral granskning, avseende tills vidare
samtliga apoteksräkningar med verifikationer, och dels en taxations- och
urvalsgranskning. Den förra skulle förläggas till sjukförsäkringens tillsynsmyndighet
och den senare till medicinalstyrelsen. Totalt skulle erfordras,
förutom viss apotekspersonal, ett kanslibiträde, åtta befattningshavare i
befordringsgång samt en expeditionsvakt. Denna personal borde fördelas
på de båda verken. För eget vidkommande anslöt jag mig till utredningsförslaget
med den väsentliga ändringen, att den kamerala granskningen
borde begränsas till cn stickprovsgranskning. Jag förutskickade, att frågan
om personalbehovet för den kamerala granskningen skulle tagas upp till
behandling i samband med spörsmålet om anstaltens organisation. Här vill
jag nu återkomma till denna fråga. Med hänsyn till den betydande begräns
-
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
ning av arbetsuppgifterna, som bör vara möjlig om granskningen utformas
på sätt jag i nyssnämnda proposition förordat, anser jag att det tills vidare
bör vara tillfyllest om riksförsäkringsanstalten i anledning av läkemedelsreformen
erhåller en förstärkning med 1 kanslibiträde och 2 kontorsbiträden.
Ifrågavarande biträden bör lämpligen hänföras till första sjukkassebyrån.
Däremot synes det tills vidare icke vara erforderligt att beräkna någon
personalförstärkning i anledning av den moderskapsförsäkring, varom förslag
framlagts i proposition den 12 mars 1954, nr 144.
Mitt förslag till byraindelning samt till disposition av personalen framgår
av bilaga 3.
Sammanfattning.
Enligt mina i det föregående gjorda förslag skall antalet byråer inom
i iksförsäkringsanstalten efter den nya organisationens genomförande uppgå
till sju mot f. n. åtta.
Den nuvarande samt den av mig förordade personalstyrkan framgår av
följande uppställning.
Nu |
Förslag |
Minskning |
ökning |
|
Generaldirektör ........................ |
1 |
_ |
_ |
|
För yrkesskadeförsäkringen......... |
436 |
180 |
_ |
|
För tillsvnsuppgifterna ............... |
82 |
— |
19 |
|
680 |
519 |
180 |
19 |
— 161
På nuvarande stadium synes anledning icke föreligga att företaga någon
uppdelning på ordinarie och icke-ordinarie tjänster. Beslut i detta hänseende
synes böra anstå.till 1955 års riksdag.
V. FÖRSÄKRINGSRÅDETS INRE ORGANISATION.
U tredningsmannen.
Mål och ärenden behandlas i försäkringsrådet av fem ledamöter eller
av fyra ledamöter, om de är ense om beslutet. Bland ledamöterna skall en
representera arbetsgivarna och en arbetarna. I behandlingen av viktigare
ärende eller ärende av allmän betydelse skall minst sju ledamöter deltaga.
Försäkringsrådet förfogar över 1 ordförande och chef i Co 19, 7 försäkringsråd
i Ca 37, 4 assessorer i Ca 32, 10 förste byråsekreterare i Ca
eller Ce 29 och 1 förste byråsekreterare i Ca 27. Dessutom förfogar rådet över
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
89
ett antal byråsekreterare (amanuenser) och 9 tjänster i biträdesgrad. Antalet
befattningshavare är 38, varav 29 i amanuens- och högre lönegrader.
Försäkringsrådet arbetar på fyra ordinarie divisioner och eu extra
division, som fungerar vissa veckor. På varje division tjänstgör, törutom
arbetsgivar- och arbetarrepresentanter, två försäkringsråd (eller ordföranden
och ett försäkringsråd) samt en assessor. Härjämte deltager tre medicinskt
sakkunniga såsom tillfälliga ledamöter i handläggning av ärenden,
i vilka rådet eljest skulle ha inhämtat deras utlåtande. Föredragningen
ombesörjes i huvudsak av förste byråsekreterare samt i viss mindre omfattning
av amanuenspersonal.
I det föregående har föreslagits, att försäkringsrådet alltjämt skall vara
högsta och — i vart fall tillsvidare — även enda besvärsinstans rörande
yrkesskadeförsäkringen. Till följd av samordningen kommer rådets
härmed sammanhörande uppgifter att minska. Arbetsbördan torde sålunda
efter viss övergångstid komma att reduceras med inemot en fjärdedel.
Försäkringsrådet har hos utredningsmannen anfört i stort sett följande.
Någon inskränkning av rådets organisation kan inte ske samtidigt med
den nya lagstiftningens ikraftträdande. Någon nedgång i antalet besvär,
som anföres med stöd av nuvarande lagstiftning, kan nämligen inte förväntas
förrän tidigast under senare delen av 1955, vartill kommer den
balans, som kan väntas föreligga. För handläggningen av efter samordningen
kvarstående mål kräves tre ordinarie divisioner samt under övergångstiden
en extra fjärde division. Sedan man erhållit överblick över utfallet
av den nya lagstiftningen, bör man upptaga frågan om behovet av en
ordinarie division utöver de förutnämnda tre. Under övergångstiden är inte
heller i fråga om kontorspersonalen någon minskning befogad. Vid en
minskning av antalet divisioner till tre skulle antalet befattningshavare
kunna reduceras med 2 försäkringsråd, 1 assessor, 2 förste byråsekreterare
i 29 lönegraden, 1 amanuens och 1 biträde eller tillhopa 7 personer.
Rådets uppskattning av arbetsminskningens återverkningar kan enligt
utredningsmannens mening i och för sig icke ge anledning till erinringar.
Den bygger emellertid — och annat har inte varit ifrågasatt — på de nuvarande
arbetsformerna. Det har inte varit möjligt att i samband med
denna utredning undersöka, huruvida förutsättningar förefinns att förenkla
handläggningen.
Såsom rådet påpekat, kan den av samordningen följande minskningen i
yrkesskadeförsäkringsuppgifterna inte beräknas avspegla sig i rådets arbetsbörda
förrän rätt lång tid efter samordningens ikraftträdande. I betraktande
kommer härvid särskilt att besvärsärenden, som avser under
1954 och tidigare år inträffade yrkesskador, kan förväntas i stor utsträckning
inkomma efter 1954 års utgång samt att eu arbetsbalans motsvarande
omkring elt halvt års arbete för rådet kan antagas föreligga vid sistnämnda
tidpunkt. Det torde inte bli möjligt alt draga några konsekvenser av beskärningen
av arbetsuppgifterna förrän efter utgången av budgetåret
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
1955/56. Försiktigheten bjuder emellertid att tillsvidare iakttaga en viss
återhållsamhet beträffande återbesättande av befattningar hos rådet.
Utredningsmannen har, såsom tidigare nämnts, föreslagit, att försäkringsrådet
skall bli högsta instans även i ärenden rörande sjukförsäkringen.
Då denna kommer att omfatta alla medborgare och arbetsgivarnas
bidrag inte är satta i förhållande till sjukdomsförekomsten hland de
anställda, kan det ifrågasättas, om de skäl som ligger till grund för arbetsgivar-
och arbetarrepresentation i försäkringsrådet här har samma giltighet.
I varje fall ter det sig som ett önskemål att även sjukförsäkringen
får åtminstone en med dess verksamhet närmare förtrogen representant
i rådet med uppgift att deltaga i rådets behandling av ärenden rörande
sjukförsäkringen samt rörande denna och yrkesskadeförsäkringen gemensamt.
Såsom nämnts deltager ett mindre antal läkare såsom tillfälliga ledamöter
i handläggningen av yrkesskadeärenden, i vilka eljest skulle ha inhämtats
sakkunnigutlåtande. Denna anordning bör tillämpas även i fråga
om sjukförsäkringsärenden.
Antalet sjukförsäkringsärenden låter sig inte ens tillnärmelsevis bedöma.
Den nytillkommande arbetsuppgiften torde dock inte påverka rådets arbetsbörda
förrän en nedgång börjat inträda i antalet inkommande besvär
enligt nuvarande yrkesskadelagstiftning. Inte förrän under senare delen
av år 1955 lär man sålunda få några hållpunkter för bedömande av omfattningen
av det merarbete, som vållas rådet genom sjukförsäkringsärendena.
Olägenheterna därav torde emellertid inte behöva befaras bli alltför
stora, eftersom någon personalreducering i anledning av minskningen av
rådets uppgifter på yrkesskadeförsäkringens område förutsatts inte skola
ske förrän efter en övergångstid, som sträcker sig till utgången av budgetåret
1955/56. Vid den omprövning av rådets personalbehov, som då blir
nödvändig, måste självfallet hänsyn tagas även till den nu ifrågavarande
arbetsuppgiften.
Yttranden.
Landsorganisationen anser, att det vore föga realistiskt att räkna med
möjligheten att efter övergångstiden beskära rådets organisation. Nedgången
i yrkesskademål kommer att motvägas och kanske uppvägas av sjukförsäkringsmålen.
Med visshet kan under alla förhållanden antagas, att det
icke blir möjligt att företaga någon reducering av personalen, därest man,
såsom landsorganisationen i annat sammanhang föreslagit, slopar fullföljdsvillkoret
eller annan begränsning av besvärsrätten. Härtill kommer
personalbehovet för rådets tillsyn över yrkesskadeförsäkringen — vilken
tillsyn måste effektiviseras — och för den officialprövning i sjukförsäkringsmålen,
som enligt landsorganisationens mening bör tilläggas rådet.
Försäkringsrådet menar, att någon förenkling icke är möjlig i fråga
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
om dess handläggning av yrkesskadeförsäkringsmålen samt att det är
uteslutet att göra sjukförsäkringsmålen till föremål för en enklare handläggning
än de förra. Däremot anser statskontoret, att försäkringsrådet
snarast bör undersöka i vilken utsträckning åtgärder kan vidtagas för att
förenkla handläggningsförfarandet hos rådet.
Landsorganisationen anser vidare, att den nuvarande partsrepiesentationen
inom rådet åtminstone tills vidare bör deltaga även i sjukförsäkringsmålen.
Rådets behov av speciell sakkunskap på sjukförsäkringsväsendets
område bör däremot tillfredsställande kunna tillgodoses genom hänsynstagande
vid rekryteringen av rådets fasta personal. Likaså anser försäkringsrådet,
att det bör anstå med införande i rådet av representant fian
sjukförsäkringshåll. Däremot förordar svenska sjukkasseförbnndet representation
för sjukförsäkringen i rådet att utses efter förslag av förbundet.
TCO önskar bli representerat i försäkringsrådet. Medicinalstyrelsen föreslår,
att rådet utökas med en i sjukkassefrågor väl insatt medicinsk representant.
Departementschefen.
Såsom av ett tidigare avsnitt av denna redogörelse framgår, har jag icke
funnit mig böra föreslå någon ändring i fråga om besvärsordningen i sjukförsäkringsmål,
vilka således i överensstämmelse med den enligt sjukförsäkringslagen
nu gällande ordningen bör avgöras av Kungl. Maj :t i sista
instans. Försäkringsrådets ämbetsområde blir vid sådant förhållande oförändrat.
Såsom utredningsmannen anfört, torde med hänyn till besvärsärendenas
eftersläpning den genom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas
samordning uppkommande minskningen i rådets arbetsbörda icke komma
att medgiva någon omorganisation av försäkringsrådet förrän efter en
övergångstid av ett par år. Någon ändring av rådets organisation är därför
icke f. n. aktuell. Emellertid bör en viss försiktighet iakttagas beträffande
återbesättande av befattningar hos rådet.
Vad beträffar den under remissbehandlingen väckta frågan om ett förenklat
handläggningsförfarande inom försäkringsrådet, vill jag erinra att
jag i ett tidigare sammanhang uttalat mig för att en undersökning härom
framdeles bör komma till stånd.
VI. KOSTNADSFRÅGOR.
Utredningsmannen.
Riksförsåkringsanstälten.
Med utgångspunkt från alt yrkesskadeförsäkringsstatistiken i stort sett
skall ges samma omfattning som hittills skulle efter samordningens genomförande
anstaltens personal uppgå till 520 befattningshavare. De häremot
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.
svarande avlöningskostnaderna torde kunna uppskattas till 6 350 000 kronor
för år. Då avlöningarna till ordinarie och icke-ordinarie personal -—
jämte rörligt tillägg — för budgetåret 1953/54 upptagits till 8 156 400 kronor,
skulle kostnadsminskningen uppgå till ca 1,8 milj. kronor. Hade den
för tillsynsverksamheten avsedda personalen inte behövt utökas, skulle
kostnadsminskningen ha uppgått till ca 2 080 000 kronor. Sistnämnda belopp
utgör alltså kostnadsminskningen å lönekontot för yrkesskadeförsäkringsverksamheten
jämte därtill knutna uppgifter.
Från anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar utgår arvoden
till bl. a. anstaltens överläkare och högst 7 biträdande läkare. För överläkaren
och sex av de biträdande läkarna tillämpas en tjänstgöringstid av
472 timme samt för en biträdande läkare en tid av 27a timme, allt per
vecka. Antalet ärenden, som underställes läkare, torde komma att nedgå
med ca 20 %. Antalet biträdande läkare bör kunna minskas med 2, med
en sammanlagd tjänstgöringstid av 9 timmar i veckan och ett sammanlagt
arvode av 13 200 kronor. Emellertid är det inte otänkbart, att läkarexpertis
kan bli behövlig för tillsynsverksamheten över de erkända sjukkassorna.
Det är därför ovisst i vad mån man i fråga om läkararvoden kan räkna med
någon besparing.
Samordningen kommer att påverka jämväl anstaltens omkostnader. Det
torde böra bli anstaltens sak att framlägga närmare beräkningar härutinnan.
Riksförsäkringsanstaltens ortsombud.
Anstalten har nu något mer än 900 ortsombud, vilka verkställer undersökningar
och utredningar i olika ärenden, medverkar vid anskaffning av
frivilliga försäkringar osv. Till ombuden utgår dels ett fast årsarvode och
dels särskild ersättning för anskaffning av frivilliga försäkringar för
hemmavarande föräldrar och barn.
Ortsombudsuppdraget innehas i regel som bisyssla. En särställning intar
emellertid ombudskontoret i Göteborg. Detta förestås av en tjänsteman
hos anstalten — denne åtnjuter ledighet från sin tjänst — och fungerar
närmast som ett avdelningskontor vilket i betydande omfattning verkställer
självständig skadereglering. Personalen utgöres av föreståndaren,
3 personer med heltids- och 1 person med deltidstjänstgöring.
Med stöd av 58 § i sjukförsäkringslagen torde på de allmänna sjukkassorna
kunna överföras flertalet av ortsombudens åligganden. Ombudsorganisationen
bör kunna avvecklas; detta gäller även kontoret i Göteborg.
Jämte ortsombuden har anstalten ca 300 särskilda ombud för den frivilliga
fiskarförsäkringen. Upphör denna, bortfaller behovet av dessa ombud.
Nu berörda arvoden och särskilda ersättningar utgår från förslagsanslaget
till Riksförsäkringsanstalten: Riksförsäkringsanstaltens ortsombud
m. m. Från anslaget bestrides därjämte ersättningar för bestyret med upp
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
görandet av arbetsgivarförteckningarna i 32 magistratsstäder. Något skäl
att i förevarande sammanhang räkna med en ändring i kostnaderna för
dessa bestyr synes inte föreligga.
Anslaget till riksförsäkringsanstaltens ortsombud in. in. är för budgetåret
1953/54 uppfört med 323 000 kronor. Enligt vad här anförts
skulle medelsbehovet — om man bortser från eventuella arvoden av
statsmedel för anskaffningen till den blivande frivilliga yrkesskadeförsäkringen
— komma att begränsas till att avse ersättningar för upprättande
av arbetsgivarförteckningar, ca 23 000 kronor. Möjligen får
därutöver något mindre belopp beräknas för reseersättningar och traktamenten
till sjukkassorna i samband med utredningar för anstaltens räkning.
Försäkringsrådet.
Kostnaderna för rådet under en övergångstid, som antagits sträcka sig
till utgången av budgetåret 1955/56, kan beräknas inte komma att nämnvärt
påverkas av de föreslagna förändringarna i rådets verksamhetsområde.
Därest den fjärde division, som rådet anser behövlig under övergångstiden,
därefter kan avskaffas, skulle de årliga avlöningskostnaderna
nedgå med ca 150 000 kronor. Någon mindre besparing torde därjämte
ernås å omkostnadsanslaget.
De ömsesidiga bolagen.
Antalet befattningshavare hos bolagen torde minska från ca 265 till ca
160, medförande en minskning i avlöningskostnaderna från ca 3 milj.
kronor till ca 2,i milj. kronor för år. Även övriga förvaltningskostnader
torde komma att nedgå.
Tilläggsavgifter och kostnadsbidrag.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall jämlikt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen
för varje försäkring i anstalten till statsverket erläggas
eu tilläggsavgift med 5 % av försäkringsavgiften, ömsesidigt bolag är
skyldigt att till bestridande av nämnda kostnader för varje räkenskapsår
till statsverket erlägga bidrag med 3 % av summan av försäkringsavgifterna.
övriga kostnader för rådets och anstaltens verksamhet bestrides av
statsmedel, dock att vissa särskilda föreskrifter gäller i fråga om kostnaderna
för förvaltningen av olycksfallsförsäkringsfonden. Tilläggsavgifterna
och bidragen upptages såsom inkomst i riksstaten. År 1952 inlevererades
tilläggsavgifter å i runt tal 3,7 milj. kronor. Bolagens bidrag
uppgick till ca 2 milj. kronor. I riksstaten för innevarande budgetår har
vederbörande inkomsttitel upptagits till 5,8 milj. kronor.
De nyssnämnda procentsatserna har varit gällande alltsedan den obliga -
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
toriska olycksfallsförsäkringens tillkomst. Vid skilda tillfällen har förslag
väckts om ändring i grunderna för deras beräkning, varvid bl. a. yrkats
på sänkning av den för bolagens bidrag gällande procentsatsen. Spörsmålet
om ett rättvist avvägande av tilläggsavgifter och bidrag har visat sig mycket
komplicerat. Frågan torde erhålla ökad aktualitet i och med samordningens
genomförande. Då det kan hållas för visst, att försäkringsavgifterna genom
samordningen kommer att minskas avsevärt, måhända till 60 % av de nu
utgående, är det uppenbart att tilläggsavgifterna och bidragen kommer
att nedgå avsevärt, därest inte grunderna för desamma ändras. F. n. är
det dock inte möjligt att göra någon mera exakt beräkning av försäkringsavgifternas
framtida storlek. Följaktligen kan inte heller bedömas, vilka
belopp som framdeles skulle inflyta i tilläggsavgifter och bidrag vid olika
alternativ. Härtill kommer att något avgörande ännu inte träffats i fråga om
yrkesskadestatistikens framtida omfattning, ett spörsmål som torde ha
sin betydelse vid avvägandet av tilläggsavgifterna och bidragen. Förutsättningar
saknas för att i förevarande sammanhang närmare ingå på frågan
om grunderna för dessa avgifters och bidrags utmätande.
Yttranden.
Riksförsäkringsanstalten beräknar, att utredningsmannens organisationsplan
skulle, med de jämkningar anstalten förordat, omfatta en personal
av 539 befattningshavare, inräknat generaldirektör och överdirektör.
De sammanlagda avlönings kostnaderna — frånsett arvodesposten —
kan uppskattas till ca 6 650 000 kronor för år.
Därest anstaltens huvudförslag godtages och yrkesskadeförsäkringen således
centraliseras till anstalten torde avlöningskostnaderna stiga till
7 950 000 kronor; personalantalet blir då 646.
Avlöningslcostnaden för de nya sjukkassebyråerna blir ca 1 240 000 kronor
för år mot f. n. ca 930 000 för sjulckassebyrån. Merkostnaden under
första hälften av år 1955 torde kunna täckas av besparingar på yrkesskadeförsäkringssidan.
,
Vid beräkningen har anstalten i allmänhet utgått från lönen enligt näst
högsta löneklassen, enär man måste räkna med att äldre befattningshavare
i övervägande flertalet fall kommer att överföras till den nya organisationen.
I fråga om vissa kategorier — huvudsakligen kansliskrivare, kontorister
och kanslibiträden — har dock räknats med högsta löneklassen;
det alldeles övervägande flertalet av hithörande befattningshavare tillhör
eller kommer inom en nära framtid att tillhöra denna löneklass.
Något belopp har ej beräknats för avlöning av semestervikarier, varav
behov dock kan uppkomma. Med hänsyn till angelägenheten av att bereda
den längre tid anställda delen av anstaltens personal, som väntas bli överflödig
i samband med anordningen, skälig tid för övergång till andra be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
95
fattningar, torde därjämte visst belopp framdeles få avses för avlöning av
denna övergångsvis anställda personal. En beräkning av kostnaderna bör
anstå till början av år 1956, då anstalten torde få inkomma med särskild
framställning i ämnet.
Vad beträffar omkostnadernas storlek efter samordningens genomförande
saknas f. n. tillräckliga hållpunkter för en uppskattning därav. En
beräkning av medelsbehovet under omkostnadsanslaget bör anstå till hösten
1954, då anstalten har att i vanlig ordning avlåta petitaskrivelse för
budgetåret 1955/56.
Statskontoret förordar en utredning angående ändrade grunder för beräkning
av tilläggsavgifter och kostnadsbidrag. Socialförsåkringsbolagens
förening framhåller, under hänvisning till förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen,
att kostnadsbidraget till försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
beräknats till 2 % resp. 1 % av premieinkomsten. Till
följd bl. a. av försäkringsstockens tillväxt har bidragen stigit från 140 000
år 1918 till 2,2 milj. kronor år 1952. Detta innebär, att bolagen betalar ca
1,5 milj. kronor såsom bidrag till försäkringsrådets verksamhet, ehuru
anslagen till rådet för budgetåret 1952/53 uppgick till 845 000 kronor. Bidraget
till riksförsäkringsanstalten — som enligt förarbetena till lagen
skulle avse huvudsakligen statistikarbetet -— belöpte sig år 1952 till ca
700 000 kronor, ett belopp som betydligt överstiger bolagens skäliga andel
i kostnaderna för det arbete inom anstalten, vartill bolagen ansetts böra
bidraga. Frågan om sänkning av bidragen har upprepade gånger tagits
upp från bolagens sida utan att detta föranlett någon åtgärd. Riksförsäkringsanstalten
har därvid bl. a. anfört att bolagen måste anses skyldiga att
deltaga i anstaltens kostnader för s. k. okända arbetsgivare. Bolagens
bidragsskyldighet har emellertid — anför föreningen — aldrig motiverats
härmed. Föreningen hemställer, att i avvaktan på en definitiv reglering
av bolagens bidrag detta provisoriskt bestämmes till 2 % av premieinkomsterna
samt att en utredning snarast möjligt igångsättes i syfte att
definitivt reglera bolagens bidragsskyldighet.
Försäkringsinspektionen anser, att det bör tillses att arbetsgivarbolagen
icke behöver erlägga mer av kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens och
försäkringsrådets verksamhet än som skäligen kan anses falla på dem.
Departementschefen.
De kostnadsberäkningar, för vilka redogjorts under förevarande avsnitt,
synes icke giva anledning till några särskilda kommentarer.
Jag förutsätter, att ortsombudsorganisationen i överensstämmelse med
utredningsmannens förslag skall avvecklas.
Utredningsmannen har framhållit, att försäkringsavgifterna efter samordningens
genomförande kommer att minskas avsevärt och att till följd
därav även statsverkets inkomster i form av tilläggsavgifter å försäkringar
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 208.
i riksförsäkringsanstalten samt kostnadsbidrag från socialförsäkringsbolagen
kommer att nedgå betydligt. Några exakta beräkningar härutinnan
har dock icke kunnat göras. Utredningsmannen har icke ansett sig kunna
närmare ingå på frågan om grunderna för dessa avgifters och bidrags
utmätande. Socialförsäkringsbolagens förening, som menar att bolagens
bidrag är för höga, har hemställt om utredning av bidragsfrågan samt föreslagit,
att kostnadsbidraget provisoriskt sänkes från 3 till 2 % av försäkringspremierna.
I det föregående har jag föreslagit, att frågan om en centralisering av
yrkesskadeförsäkringen skall upptagas till förnyad prövning längre fram.
Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas om det finnes anledning
att utan att avvakta resultatet av denna prövning göra här förevarande
spörsmål till föremål för en separat utredning.
Med anledning av vad socialförsäkringsbolagens förening anfört vill jag
i detta sammanhang framhålla, att en utredning i bidragsfrågan i vart fall
finge taga sikte på även andra förhållanden än dem, som hittills åberopats
för bolagens bidragsskyldighet. Utredningen borde nämligen enligt min
mening bl. a. söka åstadkomma en rättvis fördelning av de särskilda kostnader,
som genom tillvaron av flera försäkringsinrättningar uppkommer
för riksförsäkringsanstaltens del på grund av anstaltens allmänna uppgifter
inom yrkesskadeförsäkringen. Enligt min mening bör emellertid
förevarande finansieringsfrågor bli föremål för utredning först i sammanhang
med den förutskickade utredningen i centraliseringsfrågan. Skulle
yrkesskadeförsäkringen centraliseras, förlorar spörsmålet givetvis all
aktualitet.
VIL ÖVERGÅNGSFRÅGOR.
Utredningsmannen.
Riksförsäkringsanstaltens organisation.
Den föreslagna utbyggnaden av sjukförsäkringstillsynen bör genomföras
samtidigt med sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Beträffande anstaltens
omorganisation i övrigt torde den av samordningen föranledda beskärningen
inte kunna ske förrän senare. Vid samordningens ikraftträdande
kommer det nämligen att hos anstalten inneligga ett avsevärt antal skadeärenden,
vilka endast delvis eller inte alls hunnit behandlas. Därjämte
kommer anstalten att få handlägga ett betydande antal äldre ärenden
som anmäles först efter den 1 januari 1955. Vidare kan den slutliga statistiska
bearbetningen av yrkesskadeärendena för visst år ej igångsättas,
förrän inte blott de kortvariga utan även huvuddelen av de långvariga
skadefallen är slutreglerade, varför statistiken vid nu gällande lagstiftning
inte i sin helhet kan färdigställas tidigare än omkring 2Va år efter skadeårets
utgång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
97
Av vad anstalten anfört i sina petita för budgetåret 1954/55 framgår,
att anstalten räknat med att en starkare nedgång i antalet skadeärenden
kommer att inträda först under och efter 1955 års andra och tredje månader.
Härtill kommer, att den för tillsynen över sjukförsäkringen m.m. avsedda
personalen, hl. a. med hänsyn till avvecklingen av försäkringen i erkända
sjukkassor, torde behöva förstärkas under någon kortare övergångstid.
Någon nämnvärd personalminskning torde därför inte vara att räkna med
före den 1 april 1955. I vilket tempo nedskärningen därefter kan äga rum
är vanskligt att förutse. Emellertid bör man kunna utgå från att den nya
organisationen i förevarande del åtminstone i huvudsak kan träda i tilllämpning
den 1 juli 1955.
Or f sombudsorganisationen.
Med hänsyn till eftersläpande ärenden kommer orlsombuden att erfordras
även någon tid efter samordningens ikraftträdande. Man får måhända
räkna med att avvecklingen av ortsombudsorganisationen inte kan
slutföras tidigare än till den 1 juli 1955.
.1 l!,ii
Den övertaliga personalen.
övergången till den nya organisationen torde komma att underlättas
därigenom att ett inte obetydligt antal befattningshavare före eller i samband
med dess ikraftträdande på grund av uppnådd pensionsålder eller
eljest lämnar sin tjänst. Den härefter kvarstående övertaliga personalen
bör så långt möjligt beredas något så när likvärdig anställning inom statsförvaltningen.
I den mån så ej kan ske, torde kompensation böra beredas
vederbörande i annan form. Hithörande spörsmål bör utredas i anslutning
till det definitiva ställningstagandet till organisationsfrågan, varvid uppmärksamhet
bör ägnas även åt samordningens konsekvenser för de ömsesidiga
bolagens personal.
Yttranden,
Socialförsäkringsbolagens förening understryker nödvändigheten av att
avvecklingsproblem, som uppkommer för bolagens personal, vid den av utredningsmannen
föreslagna utredningen vinner beaktande i lika hög grad
som kompensationsproblemet då det gäller riksförsäkringsanstaltens personal.
TCO och OST anför, att riksförsäkringsanstaltcn vid omorganisationen
bör betraktas som en enhet. Alla tjänstemän bör ges samma möjligheter
att erhålla tjänster i den framtida organisationen och hänsyn bör vid placeringen
icke tagas till förtrogenhet med speciella arbetsuppgifter. Vidare
bör tjänstemännen under avvecklingstiden förklaras skyldiga alt avgå vid
pensionsålderns lägre gräns, varjämte därtill villiga befattningshavare bör
få möjlighet att förtidspensioneras om de i övrigt fyller kraven för förtids7—sos
nt Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 208.
98
Kuiifil. Maj:ts proposition nr 208.
pension. Då anstalten under en övergångstid torde kräva mer personal än
som normalt behövs och svårigheter föreligger att tämligen snart överblicka
det framtida personalbehovet, bör en successiv anpassning ske, så att
tjänstemän, som de närmaste åren efter omorganisationen uppnår pensionsålderns
undre gräns, må utgöra eu personalreserv. Problem kan väntas
uppstå då det gäller att överföra kvarstående personal på i lönegradshänseende
likvärdiga tjänster. Visst utrymme bör därför skapas för att övergångsvis
låta tjänstemän kvarstå i högre lönegrad.
Departementschefen.
Personalindragningarna inom den för yrkesskadeförsäkringsverksamheten
avsedda delen av riksförsäkringsanstalten torde, såsom utredningsmannen
framhållit, böra genomföras successivt under första halvåret 1955.
Därest så finnes vara möjligt bör redan före den 1 juli 1955 sammanslagningar
å yrkesskadedelen av byråer eller avdelningar komma till stånd.
Den nya organisationen torde i stort sett kunna träda i tillämpning vid
ingången av budgetåret 1955/56. Å andra sidan bör den föreslagna utbyggnaden
av tillsynsorganisationen i huvudsak vara genomförd till den dag
då sjukförsäkringslagen träder i kraft, nämligen den 1 januari 1955. Härigenom
uppkommande merkostnader å tillsynssidan synes kunna motvägas
av kostnadsminskningarna på yrkesskadeförsäkringssidan. Förstärkningarna
å tillsynssidan torde under budgetåret 1954/55 böra ske i
form av dubbleringsförordnanden.
I likhet med utredningsmannen utgår jag ifrån, att avvecklingen av
ortsombudsorganisationen icke kan slutföras tidigare än till den 1 juli
1955. Detta har också förutsatts vid beräkningen av vederbörande anslag
för budgetåret 1954/55 (V ht 1954, p. 78; rd. skr. nr 5).
Vad därefter beträffar avvecklingen av den övertaliga personalen hos
riksförsäkringsanstalten vill jag understryka vikten av att arbetet härmed
bedrives under alla rimliga hänsynstaganden till personalens intressen.
Till eu början vill jag framhålla, att tjänstemännen inom riksförsäkringsanstalten
i dess helhet bör ges samma möjligheter att erhålla tjänster
i den framtida organisationen. Härvid måste dock tillses att de befattningshavare,
som tillföres den i sig självt knappt tillmätta tillsynsdelen
av ämbetsverket, har erforderliga förutsättningar att kunna fullgöra de
arbetsuppgifter som ingår i tillsynsverksamheten.
Jag förutsätter, att under avvecklingsskedet tjänstemännen regelmässigt
skall av riksförsäkringsanstalten förklaras skyldiga att avgå vid pensionsålderns
lägre gräns. Vidare bör beaktas möjligheten att i vanlig ordning
bevilja förtidspension.
Förslag om ordinarie tjänstemäns förande på övergångsstat torde få föreläggas
1955 års riksdag. Vad beträffar den icke-ordinarie personalen bör
Kungl. Maj:t, när särskilda skäl därtill föranleder, under budgetåret
99
Kungl. Maj:is proposition nr 208.
1954/55 äga rätt att medge, att befattningshavare övergångsvis må med
bibehållen lön placeras på lägre befattning. Skulle en dylik anordning
kräva överskridande av en av riksdagen maximerad anslagspost, bör Kungl.
Maj :t äga medgiva sådant överskridande.
Riksförsäkringsanstalten bör eftersträva att åstadkomma eu jämnt föidelad
avgång av den övertaliga personalen, så att icke större personalgrupper
på en gång kommer att konkurrera om tillgängliga placeringsmöjligheter.
Med hänsyn härtill hör övertalig tjänsteman under kortare övergångstid
kunna få kvarstå i tjänst oaktat omorganisationen i och föi sig
krävt hans entledigande, dock under förutsättning att lämpligt arbete kan
beredas tjänstemannen. Ä andra sidan bör entledigande, om så med hänsyn
till föreliggande omplaceringsmöjligheter befinnes påkallat, kunna på
ansökan beviljas utan iakttagande av eljest föreskriven uppsägningstid.
Riksförsäkringsanstalten bör vidare i möjligaste mån bevilja övertalig personal
den ledighet, som bedöms erforderlig lör att vederbörande skall
kunna ägna skälig tid åt att söka ny anställning.
En särskild i förhållande till riksförsäkringsanstalten fristående nämnd
bör tillsättas med uppgift att leda överflyttningen av den entledigade personalen
till andra statliga organ eller till privat tjänst. Nämnden bör därvid
samråda med den offentliga arbetsförmedlingen samt med statliga
mvndigheter och organ och därvid aktivt medverka till personalens placering.
Jag förutsätter, alt någon nyrekrytering icke företages inom riksförsäkringsanstalten
efter framläggandet av denna proposition och så länge
anstalten till sitt förfogande har eu reserv av oplacerade övertaliga tjänstemän,
som kan utnyttjas för ifrågakommande arbetsuppgifter. Skulle nyrekrytering
likväl anses erforderlig skall anstalten underställa fiågan
Kungl. Maj :ts prövning.
Vidare vill jag föreslå, att möjlighet beredes viss personal att erhålla
särskilda avvecklingsersättningar efter samma riktlinjer, som i propositionen
den 5 mars 1954, nr 109, angående organisationen av försvarets
centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. in. förordats beträffande
avvecklingen av personal vid krigsmaterielverket och vissa andra försvarsförvaltningar.
Chefen för försvarsdepartementet anförde härom till det till
nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet bl. a. följande.
Då man torde få räkna med att befattningshavare med förhållandevis
lång tjänstgöring bakom sig, vilka dessutom av åldersskäl representerar en
på den allmänna arbetsmarknaden mindre efterfrågad arbetskraft, kan
komma att avskedas, bör under vissa omständigheter möjlighet föreligga
att tillerkänna till följd av omorganisationen övertalig personal särskilda
ekonomiska förmåner. Det har icke varit möjligt att i detta sammanhang
utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet. Kungl. Maj :t torde därför böra
erhålla bemyndigande att utfärda erforderliga bestämmelser i detta hänseende.
Dessa syns lämpligen böra utformas \ huvudsak enligt de rikt
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
linjer, som tillämpades vid den åren 1943—1945 genomförda centraliseringen
av underhållstjänsten i fråga om intendenturmateriel m. m.
Jag förutsätter, att befattningshavare, som utan att förebringa godtagbala
skäl härför, vägrar att anta erbjuden annan anställning, härigenom
förverkar den rätt till ekonomisk gottgörelse, som eljest kan tillkomma
honom.
Det faller av sig självt att här berörda ersättningsfrågor bör avgöras
konsekvent och efter enhetliga grunder.---Det bör uppmärksammas,
att fattandet av beslut i förevarande ärenden måste bygga på även andra
■\anskliga
pen. Sålunda måste ställning tas till frågan om entledigande är betingat
av omorganisationen eller icke. Har vederbörande avböjt att anta erbjuden
anställning måste det fastslås, huruvida fullgoda skäl härtill funnits. Slut“8.
®“ måste ståndpunkt tas till frågan, om vederbörande iakttagit vad som
skaligen boit ankomma på honom för att erhålla ny anställning.
Ersättningar, som i enlighet med vad bär av mig förordats kan komma
att utgå till övertalig personal hos riksförsäkringsanstalten i enlighet med
u\ Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser, bör fastställas av den av
mig i det föregående föreslagna nämnden, som därvid bör anpassa sin
praxis efter den, som kommer att tillämpas vid avvecklingen inom de i
propositionen nr 109 berörda försvarsförvaltningarna. Ersättningarna bör
utbetalas av rikslörsäkringsanstalten från det anslag, från vilket vederböi
andes lön tidigare utgått. Kungl. Maj:t bör äga medgiva överskridande av
anstaltens anslagspost till hvlöningar till övrig icke-ordinarie personal i
den mån så erfordras för att täcka kostnaderna för dessa ersättningar.
Ett speciellt problem erbjuder avvecklingen av den övertaliga personalen
inom socialförsäkringsbolagen, enligt utredningsmannens beräkningar ca
105 personer. Enligt min mening kan statsmakterna inte undandraga sig
att medverka, då det gäller att söka anskaffa nya anställningar åt denna
personal. Jag föreslår därför, att den för avvecklingsfrågorna tillsatta
nämnden får i uppdrag att medverka vid omplaceringen av jämväl denna
personal. Det måste dock förutsättas, att bolagen skall vara aktivt behjälpliga
vid arbetsanskaffningen.
Man torde kunna förvänta, att bolagens personal i samband med avvecklingen
kommer att göra vissa ersättningsanspråk gällande. I första
hand måste detta bli en fråga mellan personalorganisationerna och vederbörande
socialförsäkringsbolag. Därest det visar sig, att tillgängliga medel
hos bolagen verkligen icke förslår att finansiera en rimlig ekonomisk gottgörelse
åt namnda personal, torde närmare få undersökas huruvida och i
vilken utsträckning statsmedel bör tagas i anspråk härför. Vid denna
bedömning torde de riktlinjer som godtages för jämförbara områden med
liknande förutsättningar böra vara vägledande.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20S.
101
VIII. HEMSTÄLLAN.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna
a) av mig i det föregående förordade riktlinjer för det
administrativa handhavandet av yrkesskadeförsäkringen samt
tillsynen över nämnda försäkring och den allmänna sjukförsäkringen
m. m.,
b) av mig i det föregående förordad plan för omorganisation
av riksförsäkringsanstalten,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i de hänseenden, som
berörts i det föregående, vidtaga de åtgärder, som betingas av
riksförsäkringsanstaltens omorganisation.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
102
Kanal. Maj:ts proposition nr 20S.
Bilaga 1.
Byråorganisation för vrkesskaderegleringen
(olycksfallsförsäkringslagen = ÖL; yrkessjukdomsförsäkringslagen = YL; yrkesskadeförsäkringslagen
= YskL)
Nuvarande organisation.
S I |
S II |
S III |
S IV |
Exp. |
Sjukpenning och |
Invaliditets- och |
Ersättningar till |
Ersättningar enligt |
Gemen- |
läkarvårdsersätt- |
döds fallsersätt- |
militärpersonal |
ÖL till statsan- |
sam för |
ning enligt ÖL, |
ningar enligt ÖL, |
j ämlikt militärer- |
anställda (utom |
S I och |
dock ej till mili-tärpersonal och |
dock ej till mili-tärpersonal och |
sättningsförord-ningarna samt ÖL och YL in. fl. |
militärpersonal). Ersättningar enligt Ersättningar till Fiskarförsäk ri ngs-ärenden. Särskilda silikos-ersättningar. |
S IV. |
Utredningsmannens och departementschefens förslag.
S I
Ersättningar enligt
YskL eller motsvarande
äldre
författningar,
dock ej till militärpersonal
och
andra statsanställda.
Egen expedition.
S II
Ersättningar till
militärpersonal
och andra statsanställda.
Ersättningar till
fångar in. fl.
Kvarstående liskarförsäkringsersättningar.
Egen expedition.
Kuiifll. Maj:ls proposition nr 208.
103
Bilaga 2.
Personal för yrkesskadeförsäkringen vid i huvudsak
oförändrad statistik.
Befattning |
Löne- grad |
Nu |
Rfas förslag |
Utredn.- mannens förslag |
Departe- ments- chefens förslag |
|
Byråchef.......................... |
37 |
7 |
6 |
5 |
5 |
|
Byrådirektör ...................... |
33 |
1 |
1 |
1 |
1 |
|
Byrådirektör ...................... |
31 |
It) |
9 |
8 |
8 |
|
Förste aktuarie................... |
29 |
5 |
5 |
5 |
5 |
|
Förste byråingenjör ................ |
29 |
i |
i |
i |
i |
|
Förste byråsekreterare.............. |
29 |
u |
ii |
10 |
9 |
|
Förste aktuarie.................... |
27 |
7 |
7 |
7 |
7 |
|
Förste byråingenjör ................ |
27 |
2 |
2 |
2 |
2 |
|
Förste byråsekreterare.............. |
27 |
19 |
14 |
11 |
ii |
|
Kamrer........................... |
27 |
1 |
1 |
1 |
1 |
|
Aktuarie, byråsekreterare (amanuens) |
25—19 |
58 |
36 |
35 |
34 |
|
Byråingenjör ...................... |
25 |
4 |
3 |
3 |
3 |
|
Förste kontorsskrivare.............. |
21 |
25 |
14 |
14 |
14 |
|
Kassör............................ |
19 |
1 |
1 |
1 |
i |
|
Kontorsskrivare.................... |
19 |
30 |
12 |
12 |
12 |
|
Förste kansliskrivare............... |
17 |
1 |
— |
— |
||
Kansliskrivare..................... |
15 |
14 |
12 |
12 |
||
Kontorist.......................... |
13 |
30 |
33 |
288 |
33 |
|
Kanslibitriide...................... |
11 |
104 |
87 |
84 |
||
Kontorsbitriide..................... |
regi. bef. |
235 |
102 |
159 |
||
Expeditionsvakt.................... |
12 |
3 |
3 |
1 o- |
3 |
|
Expeditionsvakt.................• |
11 |
2 |
2 |
1 25 |
2 |
|
Expeditionsvakt.................... |
10 |
27 |
20 |
1 |
20 |
|
Materialförvaltare.................. |
17 |
i |
1 |
1 |
1 |
|
Verksregistrator.................... |
15 |
i |
1 |
1 |
1 |
|
Maskinist......................... |
13 |
i |
1 |
1 |
1 |
|
Postexpeditionsföreståndare.......... |
13 |
i |
1 |
1 |
i |
|
Telefonist......................... |
8 |
4 |
4 |
4 |
4 |
|
612 |
450 |
437 |
435 |
|||
Tillkommer för debitering av bygg- |
||||||
nadsforskningsavgift: |
||||||
Förste kontorsskrivare.............. |
21 |
1 |
1 |
— |
1 |
|
11 |
1 |
1 |
— |
— |
||
Kontorsbiträde..................... |
regi. bef. |
2 |
2 |
— |
— |
|
616 |
454 |
437 |
436 |
104
Kungl. Mnj:ls proposition nr 208.
Bilaga 3.
Organisation för till synsuppgifterna.
Utredningsmannen |
Departementschefen |
||||||||||
Befattning |
Löne- |
Nu |
1 |
2. by- rån |
under- stöds- före- nings- byrån |
1. by- rån |
2. byrån |
||||
grad |
by- rån |
S:a |
ge- men- samt |
| under-stöds-fören. |
övriga upp- gifter |
S :a |
|||||
Överdirektör......... |
Cp 15 |
1 |
1 |
||||||||
Byråchef.......... |
37 |
l1 |
— |
1 |
1 |
2 |
1 |
1 |
2 |
||
Byrådirektör........ |
33 |
1 |
1 |
_ |
1 |
2 |
1 |
1 |
2 |
||
Byrådirektör........... |
31 |
2 |
1 |
2 |
3 |
1 |
1 |
2 |
|||
Förste aktuarie........ |
29 |
1 |
2 |
— |
1 |
3 |
2 |
_ |
1 |
3 |
|
Förste byråsekreterare . . |
29 |
4 |
1 |
2 |
2 |
5 |
1 |
2 |
2 |
5 |
|
Förste aktuarie........ |
27 |
3 |
2 |
— |
2 |
4 |
2 |
1 |
3 |
||
Förste byråsekreterare .. |
27 |
4 |
4 |
2 |
1 |
7 |
3 |
i |
2 |
6 |
|
Byråsekreterare........ |
Ca 25 |
2 |
_ |
_ |
|||||||
Aktuarie, byråsekreterare |
regi. bef. |
7 |
3 |
2 |
2 |
7 |
3 |
_ |
3 |
2 |
8 |
Kontorsskrivare........ Kansliskrivare......... Kontorist.............. Kanslibiträde.......... Kontorsbiträde......... Expeditionsvakt........ Totalsumma 1 Tjänsten dubblerad. |
19 15 13 11 regi .bef. |
25 3 5 4 6 3 63 |
15 |
9 |
10 |
34 3 145 82 |
14 |
1 |
9 |
7 |
31 3 6 4 11 24 3 82 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 208. 105
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Inledning .......................................................................................... 3
1. Sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna ................................................ 4
Sjukförsäkringen ........................................................................ 4
Yrkesskadeförsäkringen ............................................................... 6
II. Samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna .................. 8
III. Administrationens huvuddrag ......................................................... 12
Allmänna synpunkter på yrkesskadeförsäkringens organisation ......... 12
Utredningsmannen .................................................................. 12
Yttranden .............................................................................. 15
Departementschefen .................................................................. 23
Tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna ........................... 28
Utredningsmannen .................................................................. 28
Yttranden .............................................................................. 32
Departementschefen .................................................................. 37
IV. Riksförsäkringsanstaltens inre organisation .................................... 41
A. Utredningsmannen .................................................................. 41
Yrkesskadeförsäkringen ............................................................ 41
Tillsynen över sjukförsäkringen samt vissa understödsföreningar
och stiftelser ..................................................................... 57
Sammanfattning av personalminskningarna inom riksförsäkringsanstalten
........................................................................... 63
B. Yttranden över utredningsmannens förslag ................................. 63
C. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande och förslag ........................... 71
D. Yttranden över riksförsäkringsanstaltens förslag ........................... 79
E. Departementschefen ............................................................... 80
V. Försäkringsrådets inre organisation ................................................ 88
Utredningsmannen ........................................................................ 88
Yttranden .................................................................................... 90
Departementschefen .........................................*........................... 91
VI. Kostnadsfrågor ........................................................................... gj
Utredningsmannen ........................................................................ gj
Yttranden .................................................................................... g4
Departementschefen ..................................................................... g5
VII. Övergångsfrågor ........................................................................... 96
Utredningsmannen ........................................................................ gg
Yttranden .................................................................................... g7
Departementschefen ..................................................................... gg
VIII. Hemställan ................................................................................. jqj
8—308 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 208.