Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag;
given Stockholms slott den 27 mars 195i.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att centralkassor för jordbrukskredit, vissa föreningar
som utgör sammanslutningar av andra föreningar, samt ytterligare
en i propositionen närmare angiven kategori av ekonomiska föreningar skall
undantagas från tillämpning av bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag. 1
1 Iiihang till riksdagens protokoll 195/t. 1 samt. Nr 200.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 18 § laaren den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.
Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
18 §.
De i — -—- — eller testamente.
Vad denna lag innehåller om inskränkning
i rätten för bolag eller
förening att förvärva fast egendom,
inmuta mineralfyndighet, förvärva
eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift, så ock
att förvärva aktier i vissa bolag skall,
såvitt angår svenskt bolag eller
svensk förening, icke tillämpas i avseende
å bankaktiebolag, järnkontoret,
sparbank, försäkringsbolag, sjukkassa,
understödsförening eller annan
försäkringsförening, aktiebolag
eller förening, som erhållit statslån
från egnahemslånefonden, sambruksförening
eller förening med ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att anskaffa livsmedel
eller andra förnödenheter åt
medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas
verksamhet, bereda bo- 1
18 §.
De i---eller testamente.
Vad denna lag innehåller om inskränkning
i rätten för bolag eller
förening att förvärva fast egendom,
inmuta mineralfyndighet, förvärva
eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift, så ock
att förvärva aktier i vissa bolag skall,
såvitt angår svenskt bolag eller
svensk förening, icke tillämpas i avseende
å
a) bankaktiebolag, järnkontoret,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit,
försäkringsbolag, sjukkassa,
understödsförening eller annan försäkringsförening,
aktiebolag eller förening,
som erhållit statslån från egnahemslånefonden,
eller sambruksförening;
b)
förening med huvudsakligt ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att anskaf
-
1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1948: 220.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206
3
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
städer åt medlemmarna eller anskaf- fa livsmedel eller andra förnödenhefa
lån åt medlemmarna. ter åt medlemmarna, avsätta alster av
medlemmarnas verksamhet, bereda
bostäder åt medlemmarna eller anskaffa
lån åt medlemmarna; eller
c) förening som utgör sammanslutning
av föreningar, vilka äro undantagna
från lagens tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrad
lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt
anför därvid följande.
Sedan 1950 års jordbrukskasseutredning1 i en med skrivelse till Konungen
den 19 november 1953 överlämnad promemoria (stencilerad) framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag (inskränkningslagen), har efter remiss yttranden över förslaget
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna
i Östergötlands, Kristianstads och Skaraborgs län, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, kooperativa förbundet och
svenska jordbrukskreditkassan. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat
yttrande från lantbruksnämnden i länet.
Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.
Gällande lagstiftning.
Ändamålet med 1916 års lag är att skydda de svenska naturtillgångarna
mot exploatering från utlänningars sida. Detta syfte fullföljer 1916 års lag
på olika linjer.
Till en början föreskriver lagen förbud för utländska medborgare, samfälligheter
och stiftelser att inmuta mineralfyndighet eller att utan tillstånd
förvärva fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndig
1
Utredningen har tillsatts av chefen för jordbruksdepartementet. Dess uppgift är att se över
jor lbrukskasserörelsens organisation och verksamhet. Ledamöter är riksbankschefen M. Lemne
(ordförande), professorn T. Björkman, bankdirektören G. Didner och riksdagsmannen N. I.
Johansson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
5
het eller idka gruvdrift (1 §). Vidare stadgar lagen förbud för svenska samfälligheter,
i vilka ett utländskt inflytande kan tänkas förekomma, att utan
tillstånd förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta
inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift (2 § första stycket).
—- Som en sammanfattande benämning på utländska rättssubjekt och sådana
svenska samfälligheter, vilka är skyldiga att inhämta tillstånd som nu
sagts, brukar stundom för korthetens skull användas uttrycket »farliga
rättssubjekt».
Aktiebolag är underkastade olika regler allteftersom aktierna i bolaget
är ställda till innehavaren eller till viss man. Bolag med innehavareaktier —
ett ringa fåtal — behandlas strängare än andra bolag; de är alltid pliktiga
att begära tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva. I fråga om aktiebolag
vilkas aktiebrev skall vara ställda till viss man genomför lagen en
åtskillnad allteftersom aktier med olika röstvärde finns eller ej. I det senare
fallet kan bolaget befria sig från tvånget att söka tillstånd vid varje särskilt
förvärv genom att i bolagsordningen införa förbehåll, som förhindrar att
någon större del av aktierna förvärvas av farliga rättssubjekt.
Förvärvas aktie i strid mot sådant förbehåll, är förvärvet ogillt (3 §). Det
finns ej någon möjlighet att få dispens från förbudet mot aktieförvärv.
Såsom redan antytts innehåller 18 § andra stycket en uppräkning av vissa
typer av svenska bolag och föreningar, på vilka lagens bestämmelser om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom, aktier m. m. icke skall
äga tillämpning. I uppräkningen upptages bankaktiebolag, järnkontoret,
sparbank, försäkringsbolag, sjukkassa, understödsförening och annan försäkringsförening,
aktiebolag och förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden,
sambruksförening samt förening med ändamål att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller
andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas
verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna.
Lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse innehåller icke något sådant förbehåll
som sägs i 2 § andra stycket inskränkningslagen. Ägare av bankaktier
måste enligt 17 § banklagen vara svensk medborgare. Det förslag till
ny lag om bankrörelse som avgivits av 1949 års banklagssakkunniga (SOU
1952: 2) upptar i 18 § bestämmelser, enligt vilka bankaktier skall få förvärvas
av svenska medborgare samt av sådana svenska bolag och föreningar som
är ofarliga rättssubjekt enligt 1916 års lag.
Utredningen.
Jordbrukskasserörelsen är organiserad i tre led, jordbrukskassorna, centralkassorna
och — såsom topporganisation — svenska jordbrukskreditkassan.
De i rörelsen ingående kreditkassorna har till gemensam uppgift att
tillgodose jordbrukets kreditbehov. De driver inlåning och utlåning av penningar
enligt bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jord
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
brukets kredilkassor (jordbrukskasseförordningen). De är samtliga organiserade
såsom ekonomiska föreningar med begränsad personlig ansvarighet.
Lagstiftningen om ekonomiska föreningar är tillämplig på kassorna i den
mån särskilda föreskrifter icke meddelats för dem.
Beträffande bakgrunden till förslaget anför utredningen, att
sedan den utarbetat en promemoria med förslag om bildande av en jordbrukets
bank och svenska jordbrukskreditkassan förklarat sig vara positivt inställd
till förslaget om en dylik bankbildning, kassan sagt sig förutsätta, att
hinder icke skulle komma att möta för jordbrukskasserörelsens huvudorganisation
och centralkassorna att inneha aktier i banken. Kassan hade enligt
utredningen därvid syftat på att 1916 års lag möjligen kan anses lägga hinder
i vägen för huvudorganisationen och centralkassorna att förvärva och
inneha bankens aktier. Kassans yttrande har föranlett jordbrukskasseutredningen
att ta frågan om ändringar i 1916 års lag under övervägande.
Enligt vad utredningen vidare anför, har det ifrågasatts, att även andra
organisationer inom jordbrukets föreningsrörelse än kasserörelsens föreningar
skall beredas tillfälle att förvärva aktier i en jordbrukets bank. Med
hänsyn därtill har utredningen tagit upp den föreliggande lagfrågan ur
mera vidsträckta synpunkter och övervägt spörsmålet om vilken ställning
jordbrukets föreningar i allmänhet intar enligt inskränkningslagen. Därvid
har utredningen funnit, att inskränkningslagen i sin nuvarande utformning
kan tänkas lägga hinder i vägen för åtskilliga av jordbrukets föreningar
att förvärva aktier. Ehuru kassorna och de föreningar i övrigt, som
skall kunna komma i fråga såsom aktieägare i en jordbrukets bank, enligt
utredningen sakligt sett otvivelaktigt är och kommer att förbli ofarliga rättssubjekt,
kan nämligen ändamålet med deras verksamhet i stadgarna vara
angiven med en formel, vilken icke tveklöst kan pressas in under den i
18 § andra stycket lämnade beskrivningen på sådana kooperativa föreningar
av gängse typ, som skall vara undantagna från tillämpning av lagens
inskränkande bestämmelser. För att den tveksamhet som sålunda föreligger
skall undanröjas, har utredningen föreslagit vissa ändringar i lagrummet.
Utredningen har utvecklat sina synpunkter i denna del sålunda.
Till följd av att jordbrukets föreningsrörelse fått en speciell struktur
och på grund av rörelsens allmänna utveckling mot allt större medlemsantal
och allt mera omfattande och nyanserad verksamhet, har föreningarnas
ändamål inte alltid kunnat renodlat pressas in under någon av de
enkla formler som anges i 18 § andra stycket inskränkningslagen.
Det får betraktas som naturligt, att myndigheterna blir tveksamma om
lagens tillämpning i fall, då ändamålsbestämmelserna i förenings stadgar
inte utan vidare låter passa in sig i lagens formler. Av myndigheternas tvekan
har i sin tur följt, att föreningarna efter hand börjat bli tveksamma om
de formellt sett är att hänföra till ofarliga eller farliga rättssubjekt enligt
lagens beskrivning.
Detta läge är ej tillfredsställande.
Det spelar jämförelsevis mindre roll när det gäller fastighetsförvärv.
Underlåter en förening, som köpt fastighet, att begära tillstånd till förvärvet,
därför att den, felaktigt, antar att den inte är underkastad inskränk
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
ningsbestämmelserna i 1916 års lag, så lär dess underlåtenhet bli uppdagad
av inskrivningsdomaren, när lagfart sökes på fånget.
Men vid aktieförvärv förekommer inte någon liknande möjlighet att få
auktoritativt avgjort vad den förvärvande föreningen har för status enligt
inskränkningslagen. Banker och andra som förmedlar aktieförvärv torde,
lika litet soin de vilka medverkar vid aktieteckningen i nybildade bolag,
vilja eller kunna avgöra om en förening som vill förvärva aktier har rätt
därtill enligt 1916 års lag. Föreningarna får alltså på egen hand bedöma sin
ställning och därmed frågan om de har rätt att göra ett aktuellt aktieförvärv.
Ett sådant bedömande är vanskligt att göra så länge tveksamheten om
lagens innebörd består. Utredningen har funnit det angeläget att lagen förtydligas
så att det blir i möjligaste mån klart, att jordbrukets föreningar
och andra, sakligt sett ofarliga föreningar i liknande situation skall hänföras
under undantagsbestämmelserna i 18 § andra stycket inskränkningslagen.
I sin skrivelse till Konungen förklarar utredningen, att den planerade
uppbyggnaden av kasserörelsen icke kan genomföras utan att i varje fall
jordbrukskasserörelsens huvudorganisation och centralkassorna medgives
rätt att förvärva aktier i en jordbrukets bank. Dessutom har utredningen
ur andra synpunkter befunnit det lämpligt att påskynda behandlingen av
denna speciella lagfråga. Utredningen har därför med avsikt tagit upp och
slutfört arbetet med förevarande lagfråga utan avbidan på att dess arbete
i övrigt blir färdigt.
Utredningens förslag syftar till att undanröja föreliggande tveksamhet
om att följande föreningar faller in under undantagsbestämmelsen
i 18 § andra stycket, nämligen:
1) centralkassor för jordbrukskredit,
2) föreningar som utgör sammanslutningar av föreningar, vilka är undantagna
från lagens tillämpning, d. v. s. vad utredningen benämner huvudorganisationer,
och
3) föreningar med sådan biverksamhet, som ansluter till men ej efter
ordalagen går in under de i lagrummet angivna gängse kooperativa ändamålen
— att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa
livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta alster
av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa
lån åt medlemmarna.
För att det angivna syftet skall nås föreslår utredningen, att texten till
lagrummet skall ändras på följande sätt. De samfälligheter som skall vara
undantagna från lagens tillämpning skall spaltas upp i tre grupper, a), b)
och c). Under a) skall de i lagrummet angivna samfälligheterna av särskild
typ, d. v. s. bankaktiebolag, järnkontoret, sparbank o. s. v., räknas upp. I
uppräkningen skall centralkassa för jordbrukskredit tas med närmast efter
sparbank. Under b) skall utan ändring i lagtexten upptas kooperativa föreningar
av gängse typ, d. v. s. föreningar med de nyss angivna ändamålen.
Under c) slutligen skall såsom ett tillägg införas förening, som utgör sammanslutning
av föreningar, vilka är undantagna från lagens tillämpning,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
d. v. s. huvudorganisation enligt utredningens terminologi. Därjämte föreslår
utredningen, att till 18 § skall fogas ett nytt stycke, vari förklaras att
förening som sägs under b), oavsett att den i anslutning till sin huvudsakliga
verksamhet utövar viss annan verksamhet, skall vara undantagen från
lagens inskränkande bestämmelser.
Till denna lösning har utredningen kommit efter att först ha avvisat tanken
på att helt undanta ekonomiska föreningar från lagens tillämpning.
Utredningen anför därom:
Utredningen har övervägt olika alternativa möjligheter att genomföra
den ifrågavarande lagändringen. Utredningen vill först något beröra ett alternativ
som den funnit sig böra avvisa.
Detta gick ut på att helt undanta ekonomiska föreningar från tillämpning
av 1916 års lag. Utredningen erinrar om att vid lagens införande röster
höjdes för att inte ta de ekonomiska föreningarna med bland de farliga
rättssubjekten.
Den lag av den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar, som trätt i kraft
vid början av år 1953, kan i vissa avseenden anses minska riskerna för utländskt
inflytande i de ekonomiska föreningarna. Främst kan den antagas
få denna verkan genom att den, i motsats till 1911 års föreningslag,
kräver att medlemmarna i ekonomisk förening skall på ett eller annat sätt
aktivt deltaga i föreningens verksamhet. Företag, vars främsta syfte är att
förskaffa delägarna avkastning på insatt kapital, skall alltså ej vidare kunna
registreras eller verka som föreningar. Sistnämnda typ av föreningar lär
vara den ur förevarande synpunkter farligaste.
Emellertid kan det inte utan en ingående undersökning avgöras, om föreningar
i gemen efter den nya föreningslagens genomförande kan betraktas
som ofarliga rättssubjekt. Vissa omständigheter talar för att så inte är fallet.
Föreningsväsendet har utvecklats utomordentligt starkt sedan 1916 års
lag kom till. Nuförtiden driver föreningar oftare än förr verksamhet, i vilken
de behöver inneha fast egendom och andra nyttigheter, som lagen
avser att skydda. Det är vidare inte utan betydelse i sammanhanget, att
1951 års iöreningslag starkare än tidigare lagstiftning framhäver föreningarnas
egenskap av öppna och därmed torde vidga möjligheterna för utlänningar
att bli medlemmar i svenska föreningar. Utredningen kan alltså med
hänsyn till vad här sagts inte framlägga förslag om att helt undanta föreningar
från lagens tillämpning.
I motiveringen till sitt förslag anför utredningen om centralkassorna
att dessa, liksom jordbrukskassorna, sakligt sett utan tvekan
är otarliga rättssubjekt. Endast svenska medborgare och svenska sammanslutningar
kan för närvarande bli medlemmar. Både centralkassorna och
jordbrukskassorna är för övrigt genom jordbrukskasseförordningen underkastade
inskränkningsbestämmelser, liknande dem som gäller för bankerna
och som föranlett att banker är undantagna från inskränkningslagens bestämmelser.
Ur formell synpunkt är centralkassornas ställning mera tveksam. Utredningen
anför i denna del.
Ur formell synpunkt torde det kunna anses avgjort, att jordbrukskassorna
är att betrakta såsom föreningar med ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att anskaffa lån åt dem. De är alltså att hän
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
9
föra till ofarliga rättssubjekt enligt 18 § i 1916 års lag. Enligt vad som uppgivits
för utredningen äger flera jordbrukskassor fastighet. De har förvärvat
sina fastigheter utan att söka Konungens tillstånd. Lagfart har meddelats
utan att det i något fall ifrågasatts att tillstånd skulle erfordras.
Frågan huruvida centralkassorna går in under uppräkningen i 18 § är
mera tveksam. Visserligen anskaffar de lån åt sina medlemmar men de
har åtskilliga betydelsefulla uppgifter därutöver. Enligt uppgift har ingen
centralkassa förvärvat fastighet. Något konkret ställningstagande från myndighets
sida till frågan om dessa kassors egenskap av farliga eller ofarliga
rättssubjekt föreligger således icke.
Jordbrukskasseutredningen avser för jordbrukskassornas och centralkassornas
del ej att föreslå annan ändring av betydelse för kassornas status
i förevarande avseende än att hindret för utlänningar att bli medlemmar
skall slopas. Det ligger emellertid i sakens natur, att detta ej kan medföra
utländskt inflytande av någon betydenhet över kassorna. Medlemmarna skall
nämligen inneha fastighet inom vederbörande kassas verksamhetsområde,
ha hemort där eller på något annat sätt vara knutna dit. Jordbrukskassornas
och centralkassornas rätt att förvärva fast och lös egendom skall alltjämt
regleras efter mönster av vad som gäller beträffande bankerna.
Beträffande huvudorganisationerna — både den organisation
som utredningen planerar för jordbrukskasserörelsens del och andra huvudorganisationer
inom jordbrukets föreningsrörelse — uttalar utredningen, att
annat knappast kan ifrågasättas än att de sakligt sett är ofarliga rättssubjekt.
Huvudorganisationerna skall tillvarata de lokala föreningarnas och deras
medlemmars gemensamma intressen så att säga på ett högre plan. Deras
uppgift är att öka effekten av de lokala föreningarnas verksamhet genom
att samordna den inom ett större område, t. ex. genom att utjämna underskott
och överskott i de lokala föreningarnas avsättning av sina alster. Huvudorganisationerna
brukar därjämte verka för den gemensamma saken genom
att driva propaganda och upplysning bland allmänheten om de alster
som skall avsättas och om den näring, vari de framställes. Vidare brukar
de bereda medlemmarna service av skilda slag, t. ex. juridiskt och skattetekniskt
biträde, hjälp med bokföring och revision in. in. Ibland fullgör de därjämte
särskilda uppgifter, t. ex. såsom organ för jordbruksregleringen, genom
att driva forsknings- eller försöksverksamhet o. s. v.
I huvudorganisationernas stadgar, fortsätter utredningen, brukar i den
paragraf som handlar om organisationens ändamål finnas en uppräkning
av sådana uppgifter och verksamhetsgrenar som nyss antytts. Det har efter
hand uppstått tvekan, huruvida organisation med dylika stadgebestämmelser
ur formell synpunkt är att betrakta såsom ofarligt rättssubjekt.
Huvudorganisationerna representerar, uttalar utredningen vidare, en iöreningslyp
som torde ha förekommit i ringa utsträckning när 1916 års lag
skrevs och som lagstiftaren tydligen inte hade i tankarna. Enligt utredningens
mening bör man för huvudorganisationernas del kunna släppa kravet
på särskilt ändamål för verksamheten såsom villkor för ofarlighet. I grund
och botten avgörande för farligheten är ju i vad mån utländskt inflytande
kan göra sig gällande. Huvudorganisationerna brukar icke ha andra medlemmar
än föreningar. Om alla de anslutna föreningarna är ofarliga rätts
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
subjekt, förefaller det utredningen som om huvudorganisationen också måste
vara ofarlig, oavsett ändamålet.
Vad angår föreningar med biverksamhet yttrar utredningen
i fråga om jordbrukets lokala föreningar — mejeriföreningar, slakteriföreningar
o. s. v. — att dessa föreningars medlemmar är verksamma inom
jordbruket och dess binäringar, i regel såsom ägare eller arrendatorer av
svenska jordbruksfastigheter. Det torde få anses uteslutet, att utländskt inflytande
av någon betydenhet skulle kunna göra sig gällande inom dessa
föreningar eller eljest inom jordbrukets föreningsrörelse.
I fortsättningen anför utredningen vissa omständigheter, som påverkar
den formella bedömningen av dessa föreningars ställning.
De lokala föreningarna, yttrar utredningen sålunda, avsätter alster av
medlemmarnas verksamhet — mjölk, kött o. s. v. Såvitt gäller jordbrukets
inköps- och försäljningsföreningar både anskaffar de förnödenheter åt medlemmarna
och avsätter deras alster. De lokala föreningarna driver således
verksamhet just av de slag, som enligt 18 § andra stycket i 1916 års lag skall
befria från tillämpning av inskränkningsbestämmelserna. Emellertid torde
i de lokala föreningarnas stadgar ibland finnas en uppräkning av särskilda
uppgifter och verksamhetsgrenar, som föreningen ägnar sig åt jämte sin
huvudsakliga uppgift. Ibland torde i stället huvudverksamheten anges med
tillägg av uttrycket »jämte annan därmed förenlig verksamhet» eller »jämte
annan därmed i samband stående verksamhet» eller annat liknande uttryck.
Enligt utredningen är det, med hänsyn till ett av utredningen anmärkt rättsfall
(Nytt Juridiskt Arkiv 1933 s. 319), tveksamt i vad mån förening, vars
stadgar innehåller uppgift om att föreningen driver biverksamhet, är att
betrakta som farligt eller ofarligt rättssubjekt. För att undanröja denna
tveksamhet föreslår utredningen, att till 18 § skall såsom ett nytt stycke
fogas den tilläggsbestämmelse, vilken tidigare omnämnts. Genom tillägget
torde enligt utredningen bli klart, att förening som vid sidan av sin huvuduppgift
utövar verksamhet av sådana slag som utredningen berört icke fördenskull
förlorar sin karaktär av ofarligt rättssubjekt.
Bestämmelsen innebär enligt utredningen ett förtydligande av det gällande
stadgandet. Den torde ej kunna medföra ökade risker för utländskt inflytande
över svensk fast egendom m. m. via föreningar. Den skall givetvis gälla
alla föreningar av den typ, som är upptagen i grupp b), inte bara jordbrukets.
Yttrandena.
Jordbrukskasseutredningens förslag har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av alla remissinstanserna utom av länsstyrelsen
i Kristianstads län, som funnit sig ej kunna tillstyrka förslaget. Av
de remissinstanser som är gynnsamt inställda har emellertid ett par ådagalagt
någon tvekan och några framställt vissa erinringar, huvudsakligen beträffande
den del av förslaget som avser föreningar med biverksamhet.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Patent- och registreringsverket samt riksförbundet landsbygdens folk har
godtagit förslaget utan att närmare motivera sin ståndpunkt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar sig vilja tillstyrka, att utredningsförslaget
upphöjes till lag, eftersom den föreslagna lagändringen innebär
ett förtydligande av gällande bestämmelser och avser att undanröja den
tveksamhet, som måhända kan uppkomma vid handläggning av vissa föreningars
ansökningar om tillstånd till fastighetsförvärv enligt 1916 års lag.
Svenska jordbrukskreditkassan tillstyrker likaledes utredningsförslaget
och vitsordar, att det för jordbrukskasserörelsen är betydelsefullt att inskränkningslagen
förses med tillägg och förtydliganden i de avseenden, som
utredningen har angivit.
Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget och säger sig i likhet med utredningen
anse, att den utvidgning av tillämpningsområdet för 18 § inskränkningslagen
som förslaget innebär icke strider mot lagens syfte.
Kooperativa förbundet vill gå längre än utredningen och föreslår i första
hand, att det skall övervägas, om ej inskränkningslagen kan ändras så, att
ekonomiska föreningar som lyder under 1951 års föreningslag kan uteslutas
från tillämpning av 1916 års lag. För den händelse en sådan lagändring
icke kan genomföras, hemställer förbundet, att de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna ändringarna i 18 § måtte förverkligas. Förbundets styrelse
anför.
Styrelsen har beträffande de konsumentkooperativa föreningarna gjort
ungefär samma erfarenheter, som jordbrukskasseutredningen påtalat i fråga
om tillämpningen av 18 § andra stycket i 1916 års lag. I de fall en konsumentkooperativ
förening i ändamålsbestämmelsen i sina stadgar angivit,
förutom att den skall främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom
att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, att den
skall fylla något annat ändamål, t. ex. att sprida ekonomisk upplysning
bland medlemmarna eller dylikt, har detta ibland medfört svårigheter, då
det gällt att övertyga vederbörande myndigheter om att föreningen är att
anse som ofarligt rättssubjekt enligt 1916 års lag. De av jordbrukskasseutredningen
föreslagna ändringarna i nämnda lagrum måste därför enligt
styrelsens mening komma att verka förtydligande och klarläggande på ett
ändamålsenligt sätt. Verkan av en sådan lagändring torde bliva till båtnad
icke blott för de föreningar, som är anslutna till jordbruks- och konsumentkooperationen
utan för de ekonomiska föreningarna i vidare omfattning.
Styrelsen vill emellertid framhålla, att det av jordbrukskasseutredningen
behandlade första alternativet att helt undantaga ekonomiska föreningar
från tillämpningen av 1916 års lag synes styrelsen mer tilltalande än förenärnnda
förslag om lagändring. Styrelsen anser, vilket utredningen också berört,
att i och med införandet av den nya föreningslagen har riskerna för
utländskt inflytande i de ekonomiska föreningar, som falla under denna lag,
minskat i så hög grad, att de är praktiskt taget betydelselösa. Det förhåller
sig visserligen så, att det alltjämt existerar ekonomiska föreningar, som lyder
under de äldre föreningslagarna och att man beträffande dessa föreningar
— åtminstone teoretiskt — måste räkna med att utländskt intlylande
i vissa fall kan komma att dominera. Det skulle därför enligt styrelsens
mening vara den enklaste och ändamålsenligaste lösningen alt lägga
lagstiftningen efter den linjen, att samtliga de föreningar som antagit så
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
dana stadgar, alt de falla under den nya föreningslagen, automatiskt skulle
bliva undantagna från tillämpningen av 1916 års lag men icke övriga föreningar.
Därmed skulle den fördelen uppnås, att de i jordbruks- och konsumentkooperationen
ingående föreningarna, vilka ju allmänt antar stadgar i
enlighet med nya föreningslagens föreskrifter, kommer att falla utanför til 1-iämpningen av 1916 års lag.
Det bör i detta sammanhang bemärkas, att om det av 1953 års skatteflyktskommitté
framlagda förslaget till förordning om skatt på fonderade
vinstmedel (fondskatt) med däri intagna bestämmelser om utköp av egendom
från bl. a. ekonomiska föreningar, fastställcs såsom lag, kommer med
säkerhet huvudparten av nu existerande »enmansägda» fastighetsföreningar
att bringas att upphöra. Därmed torde också de ur synpunkten av 1916 års
lag farligaste rättssubjekten, som lyder under äldre lagstiftning, att i hög
grad decimeras till antalet.
Bank- och fondinspektionen uttalar, att den icke kan finna annat än att
den föreslagna kompletteringen av 18 § inskränkningslagen sakligt sett är
berättigad. I sitt yttrande förklarar inspektionen inledningsvis, att den icke
i förevarande sammanhang anser sig böra ta ställning till frågan om lämpligheten
av att inrätta en jordbrukets bank. Denna fråga torde böra skärskådas
i ett sammanhang, då tillfälle framdeles föreligger att bedöma utredningens
förslag till ny jordbrukskasselagstiftning i dess helhet. Ämbetsverket
anför vidare.
Under sådana omständigheter kunde det måhända te sig omotiverat att nu
ingå på prövning av en annan fråga, om vars framtida aktualitet man icke
för närvarande kan med säkerhet uttala sig. Å andra sidan kan det väl icke
vara ur vägen att den sistnämnda frågan underkastas en förberedande prövning
redan på nuvarande stadium, varigenom det alltså i god tid kunde
klarläggas, att den eventuella bankbildningen icke strandar på formella grunder.
Härför talar tydligen även vissa andra skäl. Det är sålunda inspektionen
icke obekant att man hos andra föreningar, särskilt inom jordbrukets
föreningsrörelse, i viss utsträckning utnyttjat aktiebolag som organisationsföretag,
till exempel för tillverkning av någon för rörelsen nödvändig stapelprodukt
eller liknande ändamål. Då viss oklarhet synes råda huruvida jordbruksekonomisk
förening, speciellt huvudorganisation, äger rätt att förvärva
aktie i sådant bolag, kan det vara skäl att även av denna anledning
överväga behovet av en lagändring.
Vad härvid först angår frågans rent sakliga sida synes det uppenbart att
centralkassor för jordbrukskredit samt övriga föreningar tillhörande jordbrukets
föreningsrörelse — alltså inklusive huvudorganisationerna — är och
måste antagas förbli genuint svenska sammanslutningar och följaktligen av
beskaffenhet att böra vara undantagna från inskränkningslagen, som ju syftar
till att motverka utländsk bestämmanderätt över svenska nytligheter av
central betydelse. Sakligt sett kan därför inspektionen icke finna annat än
att den komplettering som föreslås i avseende å undantagsbestämmelserna i
18 § inskränkningslagen är berättigad.
Lantbruksnämnden i Östergötlands län framhåller, att förvärv av jordbruksfastighet
blir underkastat prövning av lantbruksnämnd enligt lagen
den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
i den mån förvärvstillstånd jämlikt annan författning cj erfordras. Vid så
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
dant förhållande finns ur de synpunkter nämnden företräder ej anledning
till erinran mot utredningsförslaget.
Svea hovrätt säger sig hysa vissa betänkligheter mot förslaget. Betänkligheterna
gäller icke att centralkassa upptas bland de rättssubjekt som skall
undandras lagens tillämpning utan förslaget i övrigt. Vad angår den modifikation,
som knutits till de under b) uppräknade föreningarna, har hovrätten
icke lyckats utröna, huruvida därutinnan föreligger endast ett förtydligande
av gällande rätt på området. Skulle så vara fallet, kan ifrågasättas
om särskilt med hänsyn till bedömandet av rättsläget i förfluten tid något
sådant förtydligande är påkallat eller ens lämpligt. Innefattar förslaget däremot
en ändring i sak, synes det hovrätten visserligen troligt, att denna
uppmjukning icke skall betaga föreningarna egenskapen av ofarliga rättssubjekt,
men hovrätten kan från sin erfarenhet icke med säkerhet avgöra,
huruvida tillräcklig garanti finnes för att förenings huvudändamål är det i
lagen angivna och om icke möjlighet öppnas till en mindre önskvärd struktur
av förening, som åtnjuter undantagsställning. Måste de antydda farhågorna,
som icke torde gälla de till jordbruket anslutna föreningarna, anses
oberättigade, har hovrätten icke heller någon erinran att framställa mot förslaget
i denna del, liksom ej heller mot förslaget att från lagens tillämpning
undantaga förening, som upptagits under c).
Hovrätten över Skåne och Blekinge — som förklarat sig ej ha något att
erinra mot förslaget — uttalar, att det föreslagna tilläggsstadgandet torde
innebära en saklig ändring och ej endast ett förtydligande av nu gällande
stadgande.
Länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker förslaget dels på den grund
att det kan föra alltför långt och dels på den grund att det skulle bereda
svårigheter vid rättstillämpningen. Länsstyrelsen anför:
Länsstyrelsen har i princip icke något att erinra emot att jordbrukskasserörelsens
sammanslutningar genom en lagändring beredes möjlighet att
förvärva aktier i den planerade banken. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma
kommer emellertid ett genomförande av förslaget till ändring av 18 § i 1916
års lag att sträcka sina verkningar långt över det intresse, som man med detsamma
avsett att tillgodose. I sista stycket av ändringsförslaget har nämligen
intagits den föreskriften, att förening med ändamål att på vissa sätt
främja medlemmarnas ekonomiska intressen skall, oavsett att den i anslutning
till sin huvudsakliga verksamhet utövar viss annan verksamhet, vara
undantagen från de inskränkande bestämmelserna i 1916 års lag. Genom
nämnda föreskrift har man velat göra det möjligt för huvudorganisationerna
inom jordbrukets föreningsrörelse såsom Sveriges lantbruksförbund och
de till detta anslutna ekonomiska rikssammanslutningarna att förvärva aktier
i den planerade jordbrukets bank. Som ovan nämnts konnner den ifrågavarande
föreskriften, sådan den av utredningen avfattats, att sträcka sig
över ett långt vidare område än det som den är avsedd att täcka. Att närmare
angiva de slag av ekonomiska föreningar, som genom föreskriften kan
komma att undantagas från lagens inskränkande bestämmelser, är vanskligt.
Uteslutet är det väl icke att sådana rättssubjekt, som man genom 18 5j
i 1916 års lag velat utestänga från inflytande över svenska nyttigheter, skulle
kunna göra ett sådant inflytande gällande, om föreskriften komme till stånd.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Därtill kommer att förslaget delvis givits en sådan utformning, som kan
komma att bereda svårigheter vid rättstillämpningen. Enligt länsstyrelsens
praxis har ekonomisk förening undantagits från 1916 års inskränkande bestämmelser
endast i de fall, då föreningens ändamål, sådant det angivits
i dess stadgar, varit enbart och otvetydigt sådant, som i 18 § i 1916 års lag
sägs. Samma praxis synes råda hos inskrivningsdomare i länet. Med denna
praxis erbjuder tillämpningen av 18 § i 1916 års lag egentligen ingen svårighet,
såvitt rörer ekonomisk förening.
Annat skulle emellertid förhållandet bliva, därest en föreskrift av det innehåll,
som i sista stycket i lagförslaget angives, skulle införas. Det skulle
då ankomma på vederbörande myndigheter, i första hand länsstyrelser och
inskrivningsdomare, att avgöra vilken verksamhet som är föreningens huvudsakliga.
Då detta icke alltid torde vara uttryckligen angivet i föreningens
stadgar, kan det få ankomma på myndigheten att verkställa utredning härom.
Frånsett att en dylik utredning i många fall kan bliva med hänsyn till
huvudfrågans vikt alltför tidsödande och betungande, torde begreppet huvudsaklig
verksamhet bliva föremål för skiftande tolkningar. Än vidlyftigare
kan utredningsförfarandet länkas bli där fråga är om förening, som utgör
sammanslutning av föreningar, vilka är undantagna från tillämpningen av
1916 års lag (punkt c i lagförslaget).
Länsstyrelsen i Östergötlands län — som ej har något att erinra mot förslaget
såvitt gäller centralkassor och huvudorganisationer och som finner
det sakligt motiverat även i övrigt — uttalar likväl vissa betänkligheter beträffande
den praktiska tillämpningen. Enligt länsstyrelsens mening torde
det ofta bli förenat med stora svårigheter att med ledning av stadgarna för
en förening avgöra vilken verksamhet som är att anse såsom föreningens
huvuduppgift. Tveksamhet kan sålunda uppkomma huruvida såsom en förenings
huvudsakliga verksamhet skall anses den del av verksamheten som
har den största omfattningen eller den verksamhetsgren som ur annan synpunkt
möjligen kan betecknas såsom den för föreningen viktigaste.
Den föreslagna formuleringen av lagtextens sista stycke har kritiserats av
Svea hovrätt, bank- och fondinspektionen samt Sveriges lantbruksförbund.
Svea hovrätt ifrågasätter, om icke det tillagda sista stycket tekniskt sett
lämpligen borde slopas och den därmed åsyftade författningsändringen genomföras
så att redan under b) gives uttryck åt verkliga förhållandet och
således inskrives, att där avses förening med huvudsakligt ändamål, som i
stadgandets nuvarande lydelse sägs. Bank- och fondinspektionen anser, att
det sista stycket i den föreslagna nya paragrafen synes ha erhållit en formulering
som är något för vid för det avsedda ändamålet och därför torde böra
i någon mån omredigeras, förslagsvis på det sätt att följande sats tillägges:
»------, under förutsättning dock att sistnämnda verksamhet uppenbar
ligen
är av underordnad betydelse i förhållande till föreningens huvudsakliga
verksamhet». Sveriges lantbruksförbund håller före, att syftet med det
förtydligande tillägget till 18 § skulle komma till klarare uttryck med följande
formulering: »Under b) avsedd förening skall vara undantagen från
lagens inskränkande bestämmelser, även om föreningen enligt sina stadgar
jämväl må utöva biverksamhet». Därigenom undvikes enligt förbundets uppfattning
den oklarhet, som ordet »viss» i förslaget medför. Man kan ej otve
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
15
tydigt utläsa, om därmed avses en begränsning av verksamhetens omfattning
eller av de tillåtna biverksamheternas art. Såsom ytterligare ett skäl
till omformuleringen anför förbundet, att den stadgeavfattning utredningen
vill låta förslaget omfatta icke alltid innebär, att föreningen verkligen driver
biverksamhet. Ofta användes nämligen stadgeavfattningen för att ge föreningen
möjlighet att börja en sådan verksamhet utan att därvid behöva
ändra stadgarna.
Departementschefen.
Den omständigheten att de kooperativa föreningarna undantagits från de
inskränkande bestämmelserna i 1916 års lag motiverades vid lagens tillkomst
med att dessa föreningars ändamål och organisation syntes i och
för sig innebära tillräcklig trygghet mot de vådor man velat förebygga med
lagstiftningen. Den i lagens 18 § valda formuleringen — förening med ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa
livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas
verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån
åt medlemmarna — ansluter till den uppräkning av olika grupper ekonomiska
föreningar, som förekom i 1 § första stycket av den vid inskränkningslagens
tillkomst gällande lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar,
med den skillnaden allenast att föreningslagen därutöver upptog en
grupp föreningar med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom att idka annan ekonomisk verksamhet.
Jordbrukskasseutredningens förslag innebär, att följande tre kategorier
av föreningar skall uttryckligen undantagas från de inskränkande bestämmelserna
i 1916 års lag, nämligen centralkassor för jordbrukskredit, vissa
s. k. huvudorganisationer — föreningar som utgör sammanslutningar av
föreningar, vilka är undantagna från lagens tillämpning — samt föreningar
med sådan biverksamhet som direkt ansluter till, låt vara att den efter ordalagen
ej går in under de i 18 § angivna kooperativa ändamålen.
Utredningens förslag föranledes närmast av önskemålet att föreningar
tillhörande dessa tre kategorier skall kunna komma i fråga som aktieägare
i en tilltänkt jordbrukets bank. Visserligen är denna bankbildning ej omedelbart
aktuell, men det är likväl av praktisk betydelse att frågan huruvida
nämnda föreningar har rättslig möjlighet att förvärva aktier i en jordbrukets
bank blir till fullo klarlagd, innan slutlig ståndpunkt tages till jordbrukskasserörelsens
framtida organisation. Härtill kommer det större intresset
att över huvud klarlägga de kooperativa föreningarnas ställning i
förhållande till 1916 års lag.
Under remissbehandlingen har någon erinran i och för sig icke framförts
mot förslaget att bland de i 18 § uppräknade föreningarna medtaga centralkassor
för jordbrukskredit samt sådana huvudorganisationer som utgör
sammanslutningar av föreningar, vilka är undantagna från tillämpningen
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
av 1916 års lag. Sakligt sett är det angeläget, att lagstiftningen icke vållar
några onödiga formella svårigheter för centralkassornas och huvudorganisationernas
verksamhet. Och då de intressen lagen vill skydda ej torde kunna
bli skadade genom att dessa två grupper av föreningar uttryckligen undantages
från lagens inskränkande bestämmelser, vill jag biträda förslaget i
denna del.
Förslagét att från lagens inskränkande bestämmelser jämväl undantaga
föreningar, vilka driver viss biverksamhet vid sidan av de i 18 § godtagna
kooperativa ändamålen, får ses mot bakgrunden av att många föreningar
inom jordbrukets föreningsrörelse ■—- i likhet med åtskilliga andra kooperativa
föreningar — såsom en följd av föreningsväsendets väldiga utveckling
under de senaste årtiondena kommit att driva en så mångskiftande
verksamhet, att den i vissa av sina förgreningar svårligen kan pressas in
under beskrivningen i inskränkningslagens 18 §, om stadgandet tolkas
strängt efter ordalagen (jfr beträffande tolkningen Nytt Juridiskt Arkiv 1933
s. 319). I sak torde någon tvekan icke behöva råda därom, att föreningarna
inom jordbrukets föreningsrörelse samt övriga kooperativa föreningar av
gängse typ, t. ex. inom konsumentkooperationen, är ofarliga rättssubjekt ur
de synpunkter varom i 1916 års lag är fråga, oavsett att dessa föreningar
enligt sina stadgar må bedriva viss biverksamhet. Det synes med hänsyn härtill
icke behöva möta några betänkligheter att uttryckligen undantaga dessa
föreningar från lagens inskränkande bestämmelser. I brist på utredning
synes det däremot icke tillrådligt att, på sätt kooperativa förbundet yrkat,
nu utvidga undantagsbestämmelsen till att avse ekonomiska föreningar över
huvud taget eller i allt fall ekonomiska föreningar som lyder under 1951 års
föreningslag.
Onekligen föreligger ur lagteknisk synpunkt vissa svårigheter att på ett
nöjaktigt sätt beskriva undantaget beträffande kooperativa föreningar med
biverksamhet. De farhågor för den praktiska tillämpningen som kommit till
uttryck i vissa remissyttranden torde dock komma att väsentligen bortfalla,
därest man i stället för jordbrukskasseutredningens förslag väljer den linje
Svea hovrätt förordat och alltså föreskriver, att förening med huvudsakligt
ändamål som i stadgandets nuvarande lydelse sägs skall vara undantagen
från lagens inskränkande bestämmelser. Det synes ej föreligga någon
risk för att stadgandet med en sådan formulering skulle kunna komma att
missbrukas.
I enlighet med vad här anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket
är av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen lögade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 17
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars-Erik Samuelsson.
2 Bihang till riksdagens protokoll 19afl. 1 samt. Nr 206.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 mars
1954-.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
• regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 23 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 5 mars 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn Per-Erik Furst.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Justitierådet Karlgren tilläde:
Det remitterade förslaget innebär bland annat, att under undantagsbestämmelsen
i 18 § i förevarande lag skall innefattas jämväl en ekonomisk förening,
som icke uteslutande har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom sådan »accessorisk» verksamhet som under b) i
andra stycket av samma paragraf angives, därest dock det »huvudsakliga»
ändamålet är av dylik beskaffenhet. Denna regel synes böra ha till förutsättning,
att även 1 § gällande föreningslag tolkas sålunda, att man vid avgörandet
av frågan, huruvida föreningens ändamål och verksamhet äro av den
art som lagbudet kräver för föreningens registrering, har att taga hänsyn
till vad som utgör föreningens huvudsakliga ändamål och verksamhet. Mot
en sådan tolkning av sistnämnda lagrum synes ej heller någon avgörande
invändning kunna resas, även om tolkningen i viss mån försvårar upprätthållandet
av det krav på accessorisk verksamhet, som föreningslagen uppställer.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
19
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets den 26
mars 1954 avgivna utlåtande över det den 5 mars 1954 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag.
Efter att ha redogjort för lagrådets yttrande hemställer föredraganden, att
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.