Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
]
Nr 204.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.; given Stockholms slott den 19 mars
195b.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över det härvid fogade förslaget till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik in. m.
GUSTAF ADOLF.
Sven Andersson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom propositionen inhämtas riksdagens yttrande över förslag till dels
förenklat förfarande för erhållande av tillstånd till personbilstrafik till och
från arbetsplats, dels rätt att med droskbil befordra tidningar utan att passagerare
medföljer.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 204.
2
Kungl. Maj:ts proposition, nr 204.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 mars 195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler
fråga om ändring i vissa delar av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. samt anför.
Inledning.
Motorfordonstrafikens snabba utveckling under efterkrigstiden har medfört
väsentliga förändringar i vägtrafikens struktur jämfört med de trafikförhållanden
som rådde vid tillkomsten av förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) om yrkesmässig automobiltrafik m. m„ den s. k. yrkestrafikförordningen.
Särskilt har detta varit fallet i fråga om persontrafiken, som
utvecklats i riktning mot dels ökad användning av individuella trafikmedel —-privata personbilar och motorcyklar, inklusive mopeder — och dels ökad
långväga trafik med buss. I vissa fall har härigenom uppkommit trafikformer
av yrkesmässig karaktär, vilka icke torde ha klart förutsetts vid
yrkestrafikförordningens tillkomst och i fråga om vilka osäkerhet uppstått
rörande den rätta tillämpningen av förordningens bestämmelser.
En översikt över aktuella frågor på den yrkesmässiga biltrafikens område
har framlagts i en inom kommunikationsdepartementet i januari 1954
upprättad promemoria, över vilken yttranden inhämtats från statens biltrafiknämnd,
samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, 1953 års trafikutredning,
Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska
droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska
resebyråföreningen och Landsorganisationen i Sverige. I promemorian har avhandlats
frågor rörande personbilstrafik till och från arbetsplats, linjetrafik
med buss och transportförmedling samt framlagts förslag till vissa ändringar
i yrkestrafikförordningen i syfte att anpassa densamma efter de
aktuella trafikförhållandena pa sådant sätt, att de grundprinciper, åt vilka
3
Iiungl. Maj:ts proposition nr 204.
förordningens bestämmelser ger uttryck, blir klart tillämpliga på nu åsyftade
former av yrkesmässig biltrafik.
En allmän översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken och därmed
också av yrkestrafikförordningens bestämmelser äger för närvarande
rum genom en inom kommunikationsdepartementet i juni 1953 tillsatt utredning,
1953 års trafikutredning. Utredningsuppdragets omfattning medför,
att trafikutredningen ännu icke på någon tid kan förväntas taga ställning
till frågan om en eventuell revidering av lagstiftningen rörande den yrkesmässiga
biltrafiken. Jag anser att, i avvaktan på förslag därom, behövliga
ändringar i yrkestrafikförordningen bör få anstå, där så utan olägenhet
kan ske. Vissa av de i departementspromemorian redovisade frågorna
torde dock vara av sådan angelägenhetsgrad, att snara åtgärder är erforderliga.
Av skäl, som jag i det följande närmare kommer att ange, har jag emellertid
stannat för att för närvarande allenast upptaga frågan om personbilstrafik
till och från arbetsplats.
Vad beträffar linjetrafiken med buss har — i syfte att förhindra ett kringgående
av bestämmelserna om trafiktillstånd för långväga busslinjetrafik
samt att skapa ökad klarhet rörande rätten för resebyråer och andra researrangörer
att bedriva turistlinjetrafik med buss — i departementspromemorian
föreslagits bl. a. dels viss ändring av gällande definition av begreppet
linjetrafik med buss, dels bestämmelse i yrkestrafikförordningen
rörande förmedling av busstrafik. Vidare diskuteras i promemorian behovet
av ett förtydligande av det i 12 § första stycket yrkestrafikförordningen givna
stadgandet om behovsprövning vid ansökan om trafiktillstånd samt tilllämpningen
av gällande bestämmelser i vad avser turisttrafiken med buss.
Beträffande behovsprövningsstadgandet i 12 § första stycket har remissbehandlingen
givit vid handen, att det i promemorian ifrågasatta förtydligandet
av stadgandet knappast är erforderligt. Även den oklarhet i fråga om
rättsläget i övrigt beträffande linjetrafik med buss, som i vissa viktiga hänseenden
rått, har i viss utsträckning skingrats genom nyligen avkunnade
domar av prejudicerande karaktär. Jag anser mig därför kunna ytterligare
någon tid avvakta utvecklingen på området, innan jag tar ställning till behovet
av ändringar i förordningen på berörda punkter.
Vad så angår vissa i departementspromemorian ifrågasatta förtydliganden
och ändringar av yrkestrafikförordningens bestämmelser om transportförmedling,
har 1953 års trafikutredning i yttrande över promemorian förklarat
sig ämna uppta frågan till särskild undersökning och, om denna därtill
föranleder, avge förslag till erforderliga bestämmelser. Jag har därför ej
heller i denna fråga funnit mig nu böra framlägga något förslag.
Vidare har 1953 års trafikutredning i skrivelse den 11 mars 1954 hemställt
om sådan ändring av 20 § yrkestrafikförordningen att tillstånd till bcställningstrafik
för personbefordran skall förklaras innebära rätt att ombesörja
tidningstransporter med droskbil utan att passagerare medföljer. Såsom
jag i det följande närmare kommer att utveckla, har jag funnit mig böra
framlägga förslag om författningsändring i detta syfte.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Person biltrafik till och från arbetsplats.
Ett av de problem som uppstått har sin grund i den kraftigt växande
privata personbilismen. Det har särskilt på landsbygden blivit allt
vanligare att en personbilägare, som använder sin bil för resor till och
från arbetsplats, mot ersättning medtager arbetskamrater eller andra på
samma ort arbetande personer i bilen. Industriernas ökade behov avarbetskraft
vidgar alltmer de bosättningsområden, inom vilka denna arbetskraft
måste sökas. Å andra sidan har den ökade befordringsbekvämlighet och
den möjlighet till kostnadsbesparing, som anlitande av privat personbil kan
medföra, föranlett användning av detta befordringssätt i många fall där den
allmänna trafiktjänsten (bussar, droskbilar och järnväg) kunnat utan olägenhet
för de resande ombesörja trafiken. Förutom den trafikavledning,
som den kraftiga nyinsättningen av privata personbilar och motorcyklar,
inklusive mopeder, inneburit, bidrager trafikavledningen genom sambruk
av privata personbilar till att ytterligare försvaga den allmänna trafiktjänstens
trafikunderlag, som utgör en delförutsättning för dess existens.
Det kan därför befaras att de allmänna lokala persontrafikmöjligheterna
särskilt på landsbygden kommer att vid en fortsatt och eventuellt tilltagande
tendens till sambruk av privata personbilar så småningom allvarligt försämras.
Det synes med hänsyn härtill vara angeläget att gränserna för tilllåten
trafik av här ifrågavarande slag med privata personbilar blir klart
bestämda under beaktande av samtliga förhandenvarande intressen. Eu
granskning av gällande bestämmelser på detta område ger vid handen bland
annat följande.
I 1 § yrkestrafikförordningen definieras begreppet yrkesmässig trafik såsom
trafik, i vilken automobil jämte förare mot ersättning tillhandahålles
allmänheten för person- eller godsbefordran. Denna definition fanns — bortsett
från bestämningen »för person- eller godsbefordran» — i 1906 års förordning
om automobiltrafik och har därefter oförändrad upptagits i senare
författningar.
I proposition nr 115 till 1940 års riksdag framlades förslaget till den nuvarande
yrkestrafikförordningen. Föredragande departementschefen anförde
därvid bland annat följande.
Efter min mening bör den omfattning, i vilken automobilen ställes till
förfogande, fortfarande liksom hittills vara avgörande för frågan, huruvida
yrkesmässig trafik skall anses föreligga eller icke. En rent tillfällig körning,
som icke antyder försök att systematiskt utnyttja bilen för förvärvsändamåj,
bör på grund härav liksom hittills icke vara hänförlig till yrkesmässig
trafik, även om ersättning för densamma utgått. Däremot kan
jag för min del icke finna någon avgörande betydelse böra i och för sig
tilläggas ersättningens storlek i förhållande till driftkostnaden. Frånsett
att det kan vara ovisst, huruvida med driftkostnad bör förstås såväl fasta
som föränderliga kostnader och att beräknandet av de förras andel i en enstaka
trafikprestation är praktiskt sett omöjligt, föreligger enligt min me
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
5
ning otvivelaktigt yrkesmässig trafik även i sådana fall, då exempelvis en
person i syfte att minska kostnaderna för en sin privatbil, mot ersättning,
som understiger driftkostnaden, systematiskt medtager passagerare eller
gods för andras räkning i bilen. Avgörande synes i stället, såsom nyss framhållits,
böra vara den omfattning, i vilken automobilen ställes till förfogande
och huruvida densamma därigenom kan anses systematiskt utnyttjad för
förvärvsändamål. Då denna princip synes vara tillräckligt tydligt uttryckt i
den hittills gällande definitionen på yrkesmässig trafik och därpå grundad
rättspraxis, har jag icke funnit skäl föreligga att i denna del frångå nämnda
definition.
Departementschefens uttalande föranledde icke någon erinran från riksdagens
sida.
1944 års trafikutrednings förslag.
I sitt betänkande (SOU 1947:85) anförde 1944 års trafikutredning rörande
förevarande spörsmål sammanfattningsvis följande.
Yrkesmässig trafik föreligger enligt gällande definition så snart en bil
tillhandahålles allmänheten mot ersättning. En bilägare får således ej utan
tillstånd i sin bil medtaga en granne eller arbetskamrat mot att denne betalar
någon andel av driftkostnaderna, om det nämligen sker med någon
regelbundenhet. Detta hindrar uppenbarligen ett rationellt utnyttjande av
bilparken och försämrar kommunikationsmöjligheterna, särskilt på landsbygden,
för dem som ej har råd att hålla en egen bil, men som skulle kunna
få följa med annans bil mot betalning. Bestämmelsen stöter tydligen det
allmänna rättsmedvetandet, då den i ej ringa omfattning torde överträdas.
Det synes oss önskvärt att förordningen utformas så att den tillåter personbilägare
att även mot ersättning utföra sådana körningar, som uppenbarligen
icke sker i direkt förvärvssyfte utan endast avser att hjälpa t. ex.
en granne, samtidigt som vederbörandes egen driftkostnad nedbringas. Av
juridiskt-tekniiska skäl torde det vara svårt att uppnå detta på den i och
för sig naturligaste vägen, nämligen genom en ändring av själva begreppet
yrkesmässig trafik. I stället föreslår vi att en personbilägare utan hinder av
bestämmelserna om tillståndstvång in. in. må vid färd för egen räkning
mot betalning medtaga passagerare; detta under förutsättning att anmälan
härom skett till polismyndigheten i den ort, där bilägaren är bosatt.
Uppmjukningen får därmed en så restriktiv utformning, att något egentligt
hot mot drosk- och omnibustrafikens trafikunderlag knappast uppkommer.
Beträffande detta förslag avgavs reservation av ledamoten av utredningen,
dåvarande sekreteraren i Svenska transportarbetarförbundet O. L. Olsson.
Denne, som icke önskade någon ändring av gällande bestämmelser, ansåg
att ett genomförande av majoritetens förslag i bland annat ifrågavarande
hänseende skulle medföra ett alltför väsentligt trafikbortfall för den yrkesmässiga
trafiken.
Vid remissbehandlingen av 1944 års trafikutrednings betänkande visade
sig meningarna delade rörande den föreslagna friheten till sambruk av privata
personbilar.
Förslaget tillstyrktes i sin helhet av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen,
kommerskollegium, Inntbruksstgrelsen och åtta länsstyrelser. Ytterligare
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
åtta länsstyrelser jämte landsorganisationen förordade frihet för resor till
och från arbetsplats. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslog i stället, att
möjlighet skapades att i den förenklade ordning It § yrkestrafikförordningen
stadgar meddela på visst sätt begränsade tillstånd. Länsstyrelsen i
Örebro län anförde liknande synpunkter.
Förslaget avstyrktes, med hänsyn till dess menliga inverkan på den yrkesmässiga
trafiken, av biltrafiknämnden och sex länsstyrelser samt av de
myndigheter och organisationer, som företräder yrkesmässiga trafikintressen,
d. v. s. generalpoststyrelsen, järnvägsföreningen, lokaltrafikföreningen,
omnibusägareförbundet och droskbilägareförbnndet.
Departementspromemorian.
I den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian anföres
i förevarande hänseende bland annat följande.
Regleringen av den yrkesmässiga trafiken får icke lägga hinder i vägen
för att personer med längre väg till och från arbetsplats, dit passande allmänna
kommunikationer icke finnes, skall till rimliga kostnader och utan
betungande tidsutdräkt kunna komma till och från sitt arbete. Ett generellt
undantag från yrkestrafikförordningens bestämmelser torde emellertid även
med begränsning till körningar till och från arbetsplats kunna medföra så
pass vittgående konsekvenser för den lokala allmänna trafiktjänsten (bussar,
lokaltåg, spårvagnar och droskor), att en dylik genomgripande förändring
av yrkestrafikförordningens bestämmelser härvidlag icke nu
torde utan vidare böra ifrågakomma. Det synes lämpligen få ankomma
på 1953 års trafikutredning att undersöka omfattningen av den trafikavledning,
som kan uppstå genom en dylik förändring, och att beräkna
följdverkningarna därav för den allmänna trafiktjänsten och därmed
för den del av allmänheten, som denna trafiktjänst skall betjäna.
För att personer med längre väg till och från arbetsplats, dit passande
reguljära kommunikationer icke finnes, skall till rimliga kostnader och utan
betungande tidsutdräkt kunna komma till och från sitt arbete, ifrågasättes
införande av begränsade trafiktillstånd, avseende rätt för ägare av personbil
att vid färd med bilen till och från arbetsplats mot ersättning medtaga
vissa andra på samma arbetsplats eller ort arbetande personer.
Ansökan om ett på angivet sätt begränsat trafiktillstånd anses kunna
handläggas under enklare och för de sökande mindre tids- och kostnadskrävande
former än som eljest gäller för ansökningar om trafiktillstånd. Möjligheten
att jämlikt It § yrkestrafikförordningen inskränka eller underlåta
remissförfarandet anses därför böra vidgas att omfatta även detta fall. Tillstånd
föreslås böra meddelas, därest förefintliga trafikmedel icke lämpligen
kan ombesörja ifrågavarande personbefordran.
Av trafiksäkerhetsskäl förutsättes, att något undantag från bestämmelserna
i 25 och 27 §§ yrkestrafikförordningen om godkännande av bil och om
trafikkort tillsvidare icke bör stadgas för här ifrågavarande slag av persontrafik.
Taxa för körningarna anses vidare, för att icke en i förvärvssyfte
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
bedriven yrkesmässig trafik skall uppkomma, ej böra upptaga högre avgift
än som motsvarar skälig andel för den medresande i de fasta och rörliga
driftkostnaderna för bilen.
Den ifrågasatta ändringen av 11 § yrkestrafikförordningen tillstyrkes av
det övervägande antalet remissinstanser. Sålunda har biltrafiknämnden
femton länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, 1953 års trafikutredning, lokaltrafikföreningen,
omnibusägareförbundet, droskbilägareförbundet och landsorgationen
i huvudsak anslutit sig till vad i promemorian i förevarande hänseende
anförts och förordat, att frågan om personbilstrafik till och från arbetsplats
ges en provisorisk lösning i överensstämmelse med vad i promemorian
föreslagits.
Vissa undantag från yrkestrafikförordningens bestämmelser för här ifrågavarande
slag av trafik, utöver vad i promemorian föreslagits, har på sina
håll ifrågasatts.
Sålunda finner länsstyrelsen i Skaraborgs län det tveksamt, huruvida körplikt
bör föreligga i ifrågavarande fall, och biltrafiknämnden framhåller, att
undantag från körplikt visserligen kan medgivas av tillståndsgivande myndighet
jämlikt 23 § yrkestrafikförordningen men att det synes önskvärt att
en bestämmelse om befrielse från körplikt inflyter i förordningen. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser, att körplikt ej bör föreligga.
Vidare anser biltrafiknämnden och länsstyrelserna i Östergötlands och
Kalmar län, att taxa utan olägenhet kan undvaras i den ifrågavarande trafiken.
Några erinringar mot att taxa fastställes reses däremot ej av övriga tillstyrkande
remissinstanser.
Huruvida krav på godkännande av en i här förevarande slag av trafik använd
bil (25 § yrkestrafikförordningen) samt på förares innehav av trafikkort
i sådan trafik (27 § yrkestrafikförordningen) bör upprätthållas har av
länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län ansetts tveksamt. Den förstnämnda
länsstyrelsen ifrågasätter, om icke dessa krav i praktiken skulle
visa sig utgöra oöverstigliga hinder för tillståndsgivning. Även länsstyrelserna
i Södermanlands och Göteborgs och Bohus län finner kravet på trafikkort
vara ett avhållande moment av betydande styrka, då det gäller att göra
ansökan om trafiktillstånd av här ifrågavarande slag, och länsstyrelserna i
Uppsala, Östergötlands och Kalmar län anser, att krav på godkänt fordon
liksom på förares innehav av trafikkort icke bör uppställas.
Beträffande omfattningen av och prövningsförfarandet vid här ifrågavarande
trafiktillstånd framhåller landsorganisationen följande.
I yttrande den 22 mars 1948 över ett av 1944 års trafikutredning avgivet
betänkande med förslag rörande vissa frågor avseende det inrikes trafikväsendet
har vi givit uttryck åt uppfattningen att nu gällande förbud för
bilägare att mera regelbundet medta t. ex. en arbetskamrat mot betalning
av eu del av driftskostnaderna saknar stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Vi finner det förslag till lösning av frågan som promemorian anvisar i stort
sett tillfredsställande. Det bör dock stå klart för de tillståndsgivande myndigheterna
att åtskilliga arbetargrupper, t. ex. skogs- och byggnadsarbetare,
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
som regel har ett flertal arbetsplatser under året samt att sammansättningen
av ett arbetslag och därmed medresande kan avsevärt växla under olika
lider av året. Prövningen av dylikt tillstånd bör därför enligt vår uppfattning
icke omgärdas med alltför många detaljföreskrifter utan mera knytas
till villkoret att bilägaren själv är arbetstagare inom visst yrke samt att han
ej betingar sig högre avgift för medresenärer än vad som motsvarar skälig
andel av de fasta och rörliga driftskostnaderna för bilen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lön påpekar, att promemorians anvisningar,
att de begränsade trafiktillstånden bör prövas med hänsyn till förefintliga
reguljära trafikmedel och droskbilstrafiken samt att tillstånden bör
begränsas till vissa namngivna resande m. in., synes ägnade att motverka
en förenkling av handläggningen.
Lokaltrafikföreningen understryker för sin del, att tillstånden bör meddelas
endast under de i promemorian angivna förutsättningarna. Vidare anser föreningen,
att tillstånden bör begränsas till att avse befordran av arbetsresande
på viss vägsträcka vid resor till och från arbetet under en arbetssäsong
eller annan kortare tid. Med hänsyn till förefintliga reguljära förbindelser
bör tillstånden främst avse vägsträckan mellan hemorten och närmaste
lämpliga busshållplats eller järnvägsstation.
I övrigt har de remissinstanser, som tillstyrkt den ifrågasatta ändringen
av It § yrkestrafikförordningen, jämväl lämnat det i promemorian föreslagna
prövningsförfarandet utan erinran.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands län föreslår att trafik
av här ifrågavarande slag undantages från bestämmelserna i yrkestrafikförordningen.
Den sistnämnda länsstyrelsen anför sålunda följande.
Enligt länsstyrelsens mening synes det lämpligaste sättet att lösa detta
problem vara, att ett stadgande införes av innehåll, att ägare av personbil
må vid färd för egen räkning mellan bostadsorten och arbetsplatsen mot
ersättning medtaga arbetskamrater, som har sitt arbete på samma arbetsplats
som personbilsägaren, utan att detta skall anses hänför ligt till yrkesmässig
trafik. Enligt länsstyrelsens mening har dessa transporter en så stor
social betydelse, att det borde vara möjligt att undantaga dem från yrkestrafikförordningens
bestämmelser. Med hänsyn till omfattningen av den
pågående olaga trafiken på detta område torde en sådan reform knappast
heller behöva befaras undanrycka drosktrafiken eller linjetrafiken något
större trafikunderlag. Skulle med hänsyn till föreliggande farhågor i detta
hänseende denna trafik dock icke anses kunna helt frisläppas, torde den
enda möjligheten vara att, på sätt föreslagits i promemorian, meddela särskilda
begränsade trafiktillstånd. Det synes då angeläget, att handläggningsförfarandet
i möjligaste mån förenklas och länsstyrelsen har därför inga
erinringar mot promemorians förslag om ändring i ll § yrkestrafikförordningen.
Den i promemorian ifrågasatta ändringen av 11 § yrkestrafikförordningen
avstyrkes helt av tio länsstyrelser.
Sålunda anser överståthållarämbetet, att ändringen icke kan antagas mer
än nu gällande ordning vara ägnad att få till stånd kontroll av trafiken.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig icke tro att tillstånds
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
tvånget kommer att respekteras. Sju andra länsstyrelser anser, att frågan
bör i ett större sammanhang upptagas till övervägande av 1953 års trafikutredning.
Departementschefen.
Det hade enligt min mening varit önskvärt att frågan om personbilstrafik
till och från arbetsplats kunnat erhålla sin lösning i omedelbart samband med
den allmänna översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken, som
anförtrotts 1953 års trafikutredning. Såsom jag tidigare omnämnt, kan
emellertid något förslag, baserat på denna översyn, icke för närvarande
framläggas av trafikutredningen. De olägenheter, som nuvarande anordning
och tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser innebär,
då det gäller personbilstrafik till och från arbetsplats och vilka medfört
anställande av åtal i vissa fall, där av allt att döma ett uppenbart trafikbehov
av nyttokaraktär förelegat, gör det angeläget att redan nu söka finna en godtagbar,
om ock provisorisk lösning av förevarande spörsmål — något som
också i yttrande över den inom kommunikationsdepartementet upprättade
promemorian förordats av 1953 års trafikutredning. Jag kan därför icke
dela den av några länsstyrelser framförda uppfattningen, att denna fråga
bör uppskjutas och avgöras först i samband med det förslag, som trafikutredningen
kan komma att framlägga, utan har i stället funnit det nödvändigt
att i avbidan härpå nu framlägga förslag till en provisorisk reglering
på detta område.
Såsom huvudprincip synes mig böra gälla, att trafikbehov av här ifrågavarande
slag tills vidare bör tillgodoses inom ramen för yrkestrafikförordningens
bestämmelser. Jag är sålunda icke beredd att nu förorda 1944 års
trafikutrednings förslag, att ägare av personbil, efter anmälan hos hemortens
polismyndighet, vid färd för egen räkning, må mot ersättning medtaga
passagerare, utan att körningen skall anses hänförlig'' till yrkesmässig
trafik. Däremot synes mig begränsade tillstånd avseende rätt till personbefordran
till och från arbetsplats mot ersättning och i samband med egen
färd böra kunna beviljas med ett avsevärt förenklat prövningsförfarande
och utan alt vara förenade med de detalj föreskrifter, vilka eljest omgärdar
den yrkesmässiga trafiken.
Vad först gäller prövningen av den avsedda trafikens behövlighet torde
den kunna ske under förenklade former. Jag förutsätter, att de tillståndsbeviljande
myndigheterna därvid prövar om reguljära kommunikationsmedel
utan praktiska olägenheter kan anlitas för ifrågavarande resor.
Tillstånden bör under alla omständigheter gälla enbart rätt att vid färder
med personbil till och från egen arbetsplats mot ersättning medtaga andra
till och från arbetsplats resande personer. Tillstånden, som i regel torde
böra tidsbegränsas, bör självfallet kunna förklaras gälla för färder till och
från varierande arbetsplatser, exempelvis i televerkets linjearbete, i skogseller
vägarbete eller liknande fall.
Jag har beträffande förenklingen av handläggningsförfarandet funnit mig
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
kunna förorda den i departementspromemorian föreslagna tilläggsbestämmelsen
innebärande rätt att inskränka eller underlåta infordrande av vederbörliga
yttranden över ansökningar gällande här ifrågavarande trafik.
På grund av trafikformens särskilda karaktär finner jag i likhet med flertalet
av de remissinstanser, som yttrat sig därom, icke nödvändigt att här
upprätthålla de främst av trafiksäkerhetsskäl uppställda kraven på förares
trafikkort och godkännande av fordon i yrkesmässig trafik.
Genom vad jag sålunda föreslagit torde påtalade olägenheter av nuvarande
bestämmelser i ämnet kunna anses undanröjda.
Tidningstransporter med personbil i yrkesmässig trafik.
AB Svenska pressbyrån har i skrivelse den 12 oktober 1953 till 1953 års
Irafikutredning hemställt, att trafikutredningen måtte överväga och hos
Kungl. Maj:t föreslå sådan ändring av yrkestrafikförordningen, att tidningssändningar
får befordras med personbilar i yrkesmässig trafik utan att passagerare
medföljer. Pressbyrån anför, att lastbilar i yrkesmässig trafik, lämpade
för tidningsdistribution i allt mindre utsträckning kommit att finnas
tillgängliga, varemot droskbilar vilka är väl lämpade för dylik distribution
i flertalet fall kan ställas till förfogande. Droskbilar liksom bussar må jämlikt
20 § första stycket yrkestrafikförordningen, på sätt den tiilståndsbeviljande
myndigheten äger närmare bestämma, nyttjas för befordran av gods,
som medföres av passagerare. Pressbyrån framhåller, att denna inskränkning
onödigt fördyrar tidningsdistributionen med sådan bil samt leder till
mindre god hushållning med arbetskraft samt att dessa förhållanden är
ägnade att till transporter med egna bilar överföra den del av tidningsdistributionen,
som eljest med fördel skulle kunna utföras med bilar i yrkesmässig
trafik.
1953 års trafikutredning har med eget yttrande den It mars 1954 till mig
överlämnat ärendet jämte däri inhämtade yttranden av biltrafiknämnden,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, droskbilägareförbundet,
lasttrafikbilägareförbundet och näringslivets trafikdelegation.
Biltrafiknämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sexton länsstyrelser,
1953 års trafikutredning, droskbilägareförbundet och näringslivets trafikdelegation
har därvid tillstyrkt en författningsändring i den av pressbyrån
åsyltade riktningen. Biltrafiknämnden förordar dessutom, att i samband härmed
även införes generell rätt för passagerare att medföra gods vid färd med
droskbil samt att rätten att verkställa ifrågavarande transporter skall vara
underkastad samma bestämmelser, som gäller körningar i beställningstrafik
för personbefordran.
Av trafiksäkerhetsskäl bör vidare enligt biltrafiknämnden och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreskrivas, att den största mängd tidningsgods som
må befordras med personbil i yrkesmässig trafik icke må överskrida 70 kilogram
för varje passagerare, för vilken bilen är godkänd.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
Sju länsstyrelser avstyrker ett generellt medgivande till ifrågavarande
transporter och anser, att frågan bör kunna — som i vissa fall redan skett
— lösas genom utfärdande av särskilda tillstånd till beställningstrafik för
transport av tidningar med droskbil.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län anser liksom
lasttrafikbilägareförbundet, att frågan icke bör lösas fristående utan bör
avvakta trafikutredningens kommande omprövning av gällande biltrafikreglering.
1953 års trafikutredning anför, att en omprövning av principerna för
gränsdragningen i fråga om rätten till gods- respektive personbefordran
icke lämpligen kan äga rum, förrän efter den allmänna översynen av bland
annat biltrafikregleringen, som uppdragits åt trafikutredningen. Den föreslagna
rätten till godstransporter med droskbilar vid färd utan passagerare
har emellertid tänkts begränsad till enbart tidningstransporter. De skäl, som
anförts av pressbyrån, finner trafikutredningen, i likhet med övervägande
antalet remissinstanser, tillräckligt beaktansvärda att motivera ett generellt
medgivande till ifrågavarande transporter, och trafikutredningen hemställer,
att härför erforderlig ändring i 20 § yrkestrafikförordningen måtte vidtagas.
Departementschefen.
Enligt 20 § yrkestrafikförordningen innebär tillstånd till utövande av
yrkesmässig trafik för personbefordran, på sätt den tillståndsgivande myndigheten
närmare äger bestämma, jämväl rätt till befordran av gods, som
medföres av passagerare. Därest och i den omfattning samma myndighet
finner skäl sådant medgiva, må i linjetrafik för personbefordran även medföras
gods för annan än passagerare; gods för postverkets räkning får efter
anmälan hos vederbörande myndighet medföras utan särskilt tillstånd. Vid
framläggande av förslaget till nu gällande yrkestrafikförordning anförde föredragande
departementschefen i propositionen nr 115 till 1940 års riksdag i
fråga om befordran av gods, som avlämnas utan att passagerare medföljer,
att rätt att utföra dylika transporter såsom en del av persontrafik borde
förekomma endast i mycket begränsad utsträckning, eftersom ombesörjandet
av dylika transporter i princip borde ankomma på den yrkesmässiga trafiken
för godsbefordran; om utövare av persontrafik önskade i detta avseende
förvärva någon mera vidsträckt rätt borde det åligga honom att söka
tillstånd till godstrafik. Endast s. k. skickegodssändningar, omfattande huvudsakligen
paketgods i samband med linjetrafik för personbefordran, ansågs
böra ifrågakomma.
Som jag i det föregående anfört kan icke nu upptagas frågor av grundläggande
principiell betydelse för regleringen av den yrkesmässiga biltrafiken.
Till sådana frågor hör obestridligen gränsdragningen mellan person- och
godstrafik. Förevarande framställning gäller emellertid endast rätt att transportera
ett enda slags gods, tidningar, under utnyttjande av tillstånd till yrkesmässig
trafik för personbefordran. För medgivande av en med dylikt till
-
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 204.
stånd förknippad generell rätt talar flera skäl såsom yrkeslastbilsbeståndets
fortskridande utveckling mot tyngre fordon, tidningsdistributionens speciella
krav på passning och snabbhet samt det av pressbyrån påpekade slöseriet
med arbetskraft eller onödiga anskaffningar av egna fordon, som nuvarande
bestämmelser framtvingar. Jag har därför i likhet med 1953 års
trafikutredning funnit de speciella omständigheterna i detta fall motivera,
att redan nu sådan författningsändring vidtages, som möjliggör tidningsdistribution
med droskbilar utan samtidig transport av passagerare och utan
särskilt tillstånd till godstrafik. Ändringen bör givas formen av ett generellt
medgivande till ifrågavarande transporter, men vederbörande tillståndsbeviljande
myndighet bör kunna föreskriva undantag härifrån i de fall, då
exempelvis tillfredsställande möjligheter till tidningstransporter erbjuder
sig genom existerande utövare av yrkesmässig godstrafik eller persontrafikens
behov kräver, att droskbilarna bibehålies vid sina egentliga uppgifter.
Departementschefens hemställan.
inom kommunikationsdepartementet har upprättats förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik in. m.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Dagmar Bruno.
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
13
Bilaga.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 11 och 20 §§ av förordningen den 25
oktoher 1940 (nr 910) anstående yrkesmässig automobiltrafik m. in.
Härigenom förordnas, att 11 och 20 §§ förordningen den 25 oktober 1940
angående yrkesmässig automobiltrafik in. in. skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
11 §•
Utan hinder av vad i 8 och 9 §§ är stadgat må infordrande av yttranden
inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd
att uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från skola,
att vid färd med personautomobil
till och från egen arbetsplats medtaga
uteslutande andra personer på väg till
och från arbetsplats.
att med-------viss vägsträcka,
att för------person- eller godsbefordran,
att i------eller personautomobil,
att utbyta------femton procent, eller
att jämlikt------femhundra kilogram.
Tillstånd att för en tid av högst sex Tillstånd att för en tid av högst sex
månader bedriva beställningstrafik månader bedriva beställningstrafik
för godsbefordran eller att för sam- för godsbefordran eller att för samma
tid öka antalet automobiler i dy- ma tid öka antalet automobiler i dylik
trafik må, därest och i den mån lik trafik eller att vid färd med perden
tillståndsbeviljande myndigheten sonautomobil till och från egen arprövar
anledning därtill föreligga, betsplats medtaga uteslutande andra
förklaras gälla utan skyldighet att personer på väg till och från arbetsiakttaga
stadgandena i 25 § 1 mom. plats må, därest och i den mån den
och 27 §. tillståndsbeviljande myndigheten prö
var
anledning därtill föreligga, förklaras
gälla utan skyldighet att iakttaga
stadgandena i 25 § 1 mom. och 27 §.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
20 §.
Tillstånd till------av passagerare.
Därest icke annorledes föreskrives
av den tillståndsbeviljande myndigheten,
innebär tillstånd att med personautomobil
bedriva beställningstrafik
för personbefordran jämväl rätt att
med automobilen befordra uteslutande
tidningar, dock icke till större myckenhet
än som motsvarar sammanlagda
vikten av det största antal passagerare,
som må i yrkesmässig trafik
befordras med automobilen, varje
passagerares vikt därvid beräknad till
sjuttio kilogram.
I linjetrafik-----— — än passagerare.
Utan särskilt-------postverkets räkning.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 195b.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
540762