Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
1
Nr 203.
Kungl. Maj ris proposition till riksdagen med förslag till lag om
personundersökning i brottmål, m. m.; given Stockholms
slott den 27 mars 195b.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om personundersökning i brottmål;
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister; samt
3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa lagändringer i syfte att nedbringa väntetiderna
vid sinnesundersökning i brottmål. Enligt förslaget skall s. k. kort läkarundersökning
kunna i enkla och klara fall ersätta undersökning enligt
sinnessjuklagen. Därjämte avses att få till stånd en differentiering av de
egentliga sinnesundersökningarnas omfattning allt efter fallens krävande
beskaffenhet. Utlåtandena över undersökningarna skall ej göras vidlyftigare
än som erfordras för att lämna domstolen ledning för fallets bedömande.
Prövningen av fråga om anstånd med avgivande av utlåtande skall enligt
förslaget ankomma på medicinalstyrelsen i stället för domstolen. Den obligatoriska
granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen slopas.
I samband med de sålunda föreslagna lagändringarna beträffande sinnesundersökning
i brottmål har lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål ersatts med en ny lag om personundersökning i brottmål.
Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1954.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i>4. 1 samt. Nr 203.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.)
Lag den 22 juni 1939 om särskild
förundersökning i brottmål.
1 §•
I brottmål må, där det prövas erforderligt,
särskild förundersökning
äga rum för vinnande av utredning
rörande den misstänktes personliga
förhållanden samt angående de åtgärder
som må anses lämpligast för hans
rättande.
2 §.
Har någon som ej fyllt tjuguett
år häktats för brott, skall särskild
förundersökning äga rum, där ej anledning
är att antaga, att utredning
som i 1 § sägs kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig.
Vad nu sagts gälle ock, då någon som
fyllt tjuguett år häktats, såframt ej
laga hinder mot villkorlig dom föreligger
eller sådant fall är för handen
som avses i 3 § lagen om villkorlig
dom eller fråga är om brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen.
Ej må till straffarbete i sex månader
eller däröver eller till fängelse under
tid som nu sagts eller till tvångsuppfostran
eller ungdomsfängelse dömas
eller anstånd enligt 1 § lagen
om villkorlig dom beviljas, utan att
(Föreslagen lydelse.)
Förslag
till
Lag om personundersökning i
brottmål.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I brottmål må, där det prövas erforderligt,
personundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande
den misstänktes personliga förhållanden
samt angående de åtgärder
som må anses lämpligast för hans
rättande.
2 §.
Har någon som ej fyllt tjuguett år
häktats för brott, skall personundersökning
äga rum, där ej anledning är
att antaga, att utredning som i 1 §
sägs kommer att därförutan vara för
domstolen tillgänglig. Vad nu sagts
gälle ock, då någon som fyllt tjuguett
år häktats, såframt ej laga hinder
mot villkorlig dom föreligger eller
sådant fall är för handen som avses
i 3 § lagen om villkorlig dom eller
fråga är om brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen.
Ej må till straffarbete i sex månader
eller däröver eller till fängelse under
tid som nu sagts eller till ungdomsfängelse
dömas eller anstånd enligt
1 § lagen om villkorlig dom beviljas,
utan att personundersökning
3
Kungl. iMaj:ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
särskild förundersökning ägt rum eller
därmed avsedd utredning ändock
är tillgänglig.
3 §•
Om särskild förundersökning förordnar
domstolen, så snart det finnes
lämpligen kunna ske. Vill åklagaren,
den misstänkte eller hans försvarare
att beslut om sådan undersökning
skall meddelas före åtalet, må han
hos domstolen göra framställning
därom. Häktas den misstänkte, bör
beslutet meddelas sist i samband med
häktningen.
Till förundersökare förordnas lämplig
och villig person.
4 §.
Domstolen må, när skäl därtill äro,
besluta att läkarintyg angående misstänkt
skall anskaffas. Att avgiva sådant
intyg, vilket skall avfattas enligt
av Konungen meddelade anvisningar,
förordnas, därest den misstänkte
är häktad, läkare vid anstalten
och eljest annan läkare, om möjligt
en psykiater.
Där utlåtande enligt sinnessjuklagen
ej inhämtats, skall läkarintyg
som ovan sägs vara införskaffat, innan
någon dömes till tvångsuppfostran
eller ungdomsfängelse.
Misstänkt, som ej är häktad, är
pliktig att för läkarundersökningen
ägt rum eller därmed avsedd utredning
ändock är tillgänglig.
3 §•
Om personundersökning förordnar
domstolen, så snart det finnes lämpligen
kunna ske. Vill åklagaren, den
misstänkte eller hans försvarare att
beslut om sådan undersökning skall
meddelas före åtalet, må han hos
domstolen göra framställning därom.
Häktas den misstänkte, bör beslutet
meddelas sist i samband med häktningen.
Till personundersökare förordnas
lämplig och villig person.
4 §.
Domstolen må, när skäl därtill äro,
besluta att läkarintyg angående misstänkt
skall anskaffas. Att avgiva sådant
intyg, vilket skall avfattas enligt
av Konungen meddelade anvisningar,
förordnas om möjligt en psykiater.
1 brottmål, där anledning föreligger
till antagande, att den misstänkte
begått brottet under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfälligt
rubbad själsverksamhet som avses i
5 kap. 5 § strafflagen, skall läkarintyg
som ovan sägs av domstolen anskaffas,
såframt omständigheterna
göra sannolikt, att målet därigenom
kan avgöras utan inhämtande av utlåtande
enligt sinnessjuklagen. Läkarintyg
skall, där utlåtande enligt
sinnessjuklagen ej inhämtats, vara
införskaffat innan någon dömes till
ungdomsfängelse.
Misstänkt, som ej är häktad, är
pliktig att för läkarundersökningen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
inställa sig å tid och ort som läkaren
bestämmer. Uteblir den misstänkte,
må polismyndighet lämna handräckning
för hans inställande.
5 §•
Förundersökaren äger taga del av
anteckningar och andra handlingar
från den av åklagaren ledda förundersökningen
samt närvara vid förhör,
som hålles med den misstänkte.
Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd
skola på begäran av förundersökaren,
åklagaren eller domstolen
meddela upplysningar beträffande
misstänkt, med vilken nämnden har
att taga befattning, och föreslå de åtgärder,
som nämnden må finna erforderliga
för hans rättande.
6 §.
Finner domstolen det vara till avsevärt
men för den tilltalade eller annan,
att kännedom om personliga förhållanden,
vilka inför domstolen
framkomma i anledning av utredning
som avses i denna lag, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning,
må domstolen kunna förordna
att målet i vad angår dylik utredning
skall handläggas inom stängda dörrar.
Utan hinder av sådant beslut må
domstolen medgiva tilltalads anhöriga
ävensom annan, vilkens närvaro kan
väntas bliva till nytta, rätt att övervara
handläggningen.
7 §•
Förundersökare ävensom läkare,
vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna
medel skäligt arvode för utfört ar
-
inställa sig å tid och ort som läkaren
bestämmer. Uteblir den misstänkte,
må polismyndighet lämna handräckning
för hans inställande.
5 §•
Personundersökaren äger taga del
av anteckningar och andra handlingar
från förundersökningen samt närvara
vid förhör, som hålles med den
misstänkte.
Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd
skola på begäran av personundersökaren,
åklagaren eller domstolen
meddela upplysningar beträffande
misstänkt, med vilken nämnden har
att taga befattning, och föreslå de åtgärder,
som nämnden må finna erforderliga
för hans rättande.
6 §•
Finner domstolen det vara till avsevärt
men för den tilltalade eller annan,
att kännedom om personliga förhållanden,
vilka inför domstolen
framkomma i anledning av utredning
som avses i denna lag, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning;
må domstolen kunna förordna
att målet i vad angår dylik utredning
skall handläggas inom stängda dörrar.
Utan hinder av sådant beslut må
domstolen medgiva tilltalads anhöriga
ävensom annan, vilkens närvaro kan
väntas bliva till nytta, rätt att övervara
handläggningen.
7 §■
Personundersökare ävensom läkare,
vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna
medel skäligt arvode för utfört ar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
5
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
bete samt ersättning för nödvändiga
utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga
kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall, där det begäres, tillhandahållas
utan avgift. Ersättning som avses i
denna paragraf skall gäldas av statsverket.
8 §.
Konungen äger meddela de närmare
bestämmelser som erfordras för
tillämpningen av denna lag.
bete samt ersättning för nödvändiga
utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga
kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall, där det begäres, tillhandahållas
utan avgift. Ersättning som avses i
denna paragraf skall gäldas av statsverket.
8 §.
Konungen äger meddela de närmare
bestämmelser som erfordras för
tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
Genom lagen upphäves lagen den
22 juni 1939 (nr 315) om särskild
förundersökning i brottmål.
Förekommer i lag eller författning
hänvisning till eller avses däri eljest
lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.
6
Kungl. iMaj:ts proposition nr 203.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 ]
(nr 82 s. 1) om straffregister.
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister1 skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.)
2 §.
1 mom. För envar, om vilken blivit
så dömt, som i 1 § sägs, skall från
domstolen eller myndigheten till registret
lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om hans namn
och vad i övrigt må erfordras till hans
betecknande, om förbrytelsen eller,
då tvångsarbete ådömts, anledningen
därtill samt om domen; uppgift om
villkorlig dom å förvandlingsstraff
för böter skall dock härjämte innehålla
upplysning om bötesbeslutet.
(Föreslagen lydelse.)
1 mom. För envar, om vilken blivit
så dömt, som i 1 § sägs, skall från
domstolen eller myndigheten till registret
lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om hans namn
och vad i övrigt må erfordras till hans
betecknande, om förbrytelsen eller,
då tvångsarbete ådömts, anledningen
därtill, om verkställd personutredning
samt om domen; uppgift om villkorlig
dom å förvandlingsstraff för böter
skall dock härjämte innehålla
upplysning om bötesbeslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
195b.
Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1937: 123.
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
7
Förslag
till
Lag
om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Härigenom förordnas, att 41, 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ samt 47 §
2 mom. sinnessjuklagen den 19 september 19291 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
41 §.
Föreligger anledning till antagande Föreligger anledning till antagande
att den, som är misstänkt för brott, att den, som är misstänkt för brott,
begått brottet under inflytande av så- begått brottet under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfäl- dan själslig abnormitet eller tillfälligt
rubbad själsverksamhet som av- ligt rubbad själsverksamhet som avses
i 5 kap. 5 § strafflagen, skall dom- ses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen
förordna om sinnesundersök- stolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad nedan sägs, där ej ning enligt vad nedan sägs, där ej
av särskilda skäl sådan undersökning på grund av läkarintyg, som jämlikt
finnes obehövlig. Sinnesundersökning lagen om personundersökning i brottskatt
ock ske, där domstolen finner mål avgivits av psykiater, framstår
särskild utredning om den misstänk- såsom uppenbart, att brottet begåtts
tes sinnesbeskaffenhet vara av bety- under sådant inflytande, eller sinnesdelse
för bestämmande av påföljd för undersökningen eljest av särskilda
brottet eller eljest för målets avgö- skäl finnes obehövlig. Sinnesunderrande.
sökning skall ock ske, där domstolen
finner särskild utredning om den
misstänktes sinnesbeskaffenhet vara
av betydelse för bestämmande av påföljd
för brottet eller eljest för målets
avgörande.
Finnes brottet----------därtill äro.
1 Senaste lydelse, se beträffande 41, 41a, 42, 43, 46 och 46 a §§ SFS 194o: 467 samt beträffande
44 § 1953: 340.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
41
Beslut om---------
Har beslut---------
Där rätten----------
42
Sinnesundersökning av den, som
förvaras i häkte, skall verkställas å
sinnessjukavdelning vid fångvården
av där anställd läkare. För undersökningen
skall den häktade överföras
till den sinnessjukavdelning, som enligt
fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det häkte, där han
förvaras. Domstol, som förordnat om
undersökningen, skall skyndsamt
översända samtliga handlingar i målet
till nämnda avdelning.
Undersökningsläkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse för
undersökningen, så ock hos domstolen
göra framställning om att förhör
i målet hålles med personer, som kunna
antagas äga kännedom om sådana
omständigheter. Därvid bör angivas
vad utredningen eller förhöret skall
avse. Skall förhör äga rum, ankomme
på domstolen att föranstalta om att
förhöret varder hållet samt att underrätta
undersökningsläkaren om
förhöret. Angående ersättning åt den,
i §•
Uppkommer fråga om sinnesundersökning
av den som är misstänkt för
brott, skall domstolen, i den mån det
lämpligen kan ske, från myndigheter,
som tidigare tagit befattning med den
misstänkte, infordra sådana handlingar,
som kunna antagas vara av
betydelse för bedömandet av hans
sinnesbeskaffenhet.
— begått densamma.
— därtill äro.
— stängda dörrar.
§•
1. Sinnesundersökning av den, som
förvaras i häkte, skall verkställas å
sinnessjukavdelning vid fångvården
av där anställd läkare. För undersökningen
skall den häktade överföras
till den sinnessjukavdelning, som enligt
fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det häkte, där han
förvaras. Domstol, som förordnat om
undersökningen, skall skyndsamt
översända samtliga handlingar i målet
till nämnda avdelning.
Undersökningsläkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse för
undersökningen, så ock hos domstolen
göra framställning om att förhör
i målet hålles med personer, som kunna
antagas äga kännedom om sådana
omständigheter. Därvid bör angivas
vad utredningen eller förhöret skall
avse. Skall förhör äga rum, ankomme
på domstolen att föranstalta om att
förhöret varder hållet samt att underrätta
undersökningsläkaren om
förhöret. Angående ersättning åt den,
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
9
(Gällande lydelse.)
som inkallats till förhöret för att höras,
gälle vad angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.
Sinnesundersökning skall verkställas
utan dröjsmål och utlåtande däröver
avgivas sist inom sex veckor
från det handlingarna inkommo till
sinnessjukavdelningen, i den mån ej
domstolen i särskilt fall på framställning
av undersökningsläkaren medgiver
anstånd. Beslut om anstånd må
meddelas utan parternas hörande. Vid
utlåtandet skola fogas de av domstolen
till sinnessjukavdelningen överlämnade
handlingarna.
I utlåtandet skall undersökningsläkaren
angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående,
så ock huruvida han är i behov av
vård å sinnessjukhus. Finnes den
undersökte eljest böra på grund av
sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål
för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas.
I utlåtandet skola ock angivas
de skäl och omständigheter, på
vilka däri givet omdöme grundas.
Förklaras någon, som ej är sinnessjuk
eller sinnesslö, vid gärningens
begående hava lidit av annan själslig
abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, skr*1! utlåtandet tilllika
innehålla skälen till att sådan
jämställdhet anses föreligga.
(Föreslagen lydelse.)
som inkallats till förhöret för att höras,
gälle vad angående ersättning av
allmänna medel till vittnen finnes
stadgat; dock skall ersättningen alltid
stanna å statsverket.
2. Sinnesundersökning skall verkställas
med största möjliga skyndsamhet
och till sin omfattning anpassas
efter undersökningsfallets beskaffenhet.
Utlåtande över undersökningen
skall avgivas sist inom sex veckor
från det handlingarna inkommo till
sinnessjukavdelningen, i den mån ej
medicinalstyrelsen i särskilt fall på
framställning av undersökningsläkaren
medgiver anstånd. Vid utlåtandet
skola fogas de av domstolen till
sinnessjukavdelningen överlämnade
handlingarna.
3. I utlåtandet skall undersökningsläkaren
angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående,
så ock huruvida han är i behov av
vård å sinnessjukhus. Finnes den
undersökte eljest böra på grund av
sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål
för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas.
I utlåtandet skola ock angivas
de skäl och omständigheter, på
vilka däri givet omdöme grundas.
Förklaras någon, som ej är sinnessjuk
eller sinnesslö, vid gärningens
begående hava lidit av annan själslig
abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, skall utlåtandet tilllika
innehålla skälen till att sådan
jämställdhet anses föreligga.
Utlåtandet skall ej avfattas vidlyftigare
än som erfordras för att lämna
domstolen ledning för fallets bedömande.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.)
Då utlåtande avgives, skall undersökningsläkaren
samtidigt insända
en avskrift därav till medicinalstyrelsen;
finner styrelsen anledning
föreligga till ytterligare psykiatrisk
granskning, har styrelsen att ofördröjligen
underrätta domstolen därom.
43
Sinnesundersökning av----
Den, som------—--
Finnes det — —----— — —
I fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § andra,
tredje, fjärde och femte styckena i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att tiden för
utlåtandes avgivande skall räknas
från det handlingarna inkommo till
sjukhuset.
(Föreslagen lydelse.)
4. De närmare anvisningar som må
finnas påkallade beträffande tillämpningen
av vad i 2 och 3 mom. är stadgat
meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
§•
------undersökningen hör.
- allvarlig olägenhet.
— viss tid.
I fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § 1 mom.
andra stycket och 2—4 mom. i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att den i 2 mom.
andra stycket stadgade tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas från
det handlingarna inkommo till sjukhuset.
44 §.
Prövar domstol-------
Vad i 42 § fjärde stycket stadgas
om utlåtande av undersökningsläkare
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.
Medicinalstyrelsen äge------
1) Det åligger -—-----—
2) Undersökning av ■—-----
3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 42 § andra
stycket sägs, och för undersökning
-
---i målet.
Vad i 42 § 3 mom. stadgas om utlåtande
av undersökningsläkare skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
medicinalstyrelsens utlåtande.
— —---— följande iakttagas:
--i målet.
— ----dit överföras.
3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 42 § / mom.
andra stycket sägs, och för under
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.)
en påkalla intagning å sinnessjukhus
av den, som vistas å fri fot. Varder
förhör utsatt, åligge domstolen att
underrätta medicinalstyrelsen därom.
4) Vederbörande läkares--—
(Föreslagen lydelse.)
sökningen påkalla intagning å sinnessjukhus
av den, som vistas å fri
fot. Varder förhör utsatt, åligge domstolen
att underrätta medicinalstyrelsen
därom.
------med avgivandet.
46
Ej må---------
Å sådan undersökning skola bestämmelserna
i 42 och 43 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där
stadgas om domstolen i stället skall
gälla om myndighet, som påkallat undersökningen;
dock att, om läkare hos
myndigheten gjort framställning om
förhör, det skall ankomma på myndigheten
att förordna om sådant förhör
vid lämplig underrätt och på
rätten att lämna myndigheten meddelande
om förhöret och vidtaga de
åtgärder, som i 42 § andra stycket
omförmälas. Prövar myndigheten erforderligt,
att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola
stadgandena i 44 § därvid lända till
efterrättelse med enahanda avvikelser,
som nyss angående läkarundersökningen
sagts.
46
Finner fångvårdsstyrelsen anledning
förekomma därtill att någon, som
undergår straff, underkastas förvaring,
skall styrelsen, innan inlerneringsnämndens
yttrande i frågan inhämtas,
föranstalta om undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet och beträffande
frågan huruvida han efter frigivningen
kan antagas bliva vådlig för
annans säkerhet till person eller egen
-
§•
ägt rum.
Å sådan undersökning skola bestämmelserna
i 42 och 43 §§ i tilllämpliga
delar länida till efterrättelse
med iakttagande av att vad där
stadgas om domstolen i stället skall
gälla om myndighet, som påkallat undersökningen;
dock att, om läkare hos
myndigheten gjort framställning om
förhör, det skall ankomma på myndigheten
att förordna om sådant förhör
vid lämplig underrätt och på
rätten att lämna myndigheten meddelande
om förhöret och vidtaga de
åtgärder, som i 42 § f mom. andra
stycket omförmälas. Prövar myndigheten
erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 § därvid lända
till efterrättelse med enahanda avvikelser,
som nyss angående läkarundersökningen
sagts.
i §.
Finner fångvårdsstyrelsen anledning
förekomma därtill att någon,
som undergår straff, underkastas
förvaring, skall styrelsen, innan interneringsnämndens
yttrande i frågan
inhämtas, föranstalta om undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan huruvida han
efter frigivningen kan antagas bliva
vådlig för annans säkerhet till per
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
(Gällande lydelse.)
dom, där ej av särskilda skäl sådan
undersökning finnes obehövlig. Samma
lag vare, om styrelse för allmän
uppfostringsanstalt finner anledning
förekomma därtill att någon, som
undergår tvångsuppfostran, underkastas
förvaring.
Beträffande undersökningen skola
bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med
iakttagande av att vad där stadgas
om domstolen i stället skall gälla
om styrelsen; dock att, om läkare
hos styrelsen gjort framställning om
förhör, det skall ankomma på styrelsen
att föranstalta om sådant förhör
vid lämplig underrätt och på rätten
att lämna styrelsen meddelande om
förhöret och vidtaga de åtgärder,
som i 42 § andra stycket omförmälas.
Prövar styrelsen erforderligt, att
jämväl medicinalstyrelsens utlåtande
inhämtas, skola stadgandena i
44 § i vad de avse häktad äga motsvarande
tillämpning med enahanda
avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen
sagts.
47
2. Har domstol meddelat utslag,
vari häktad, som icke jämlikt 1 mom.
kvarhålles å sinnessjukhus eller å
sinnessjukavdelning vid fångvården,
förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, och är
den häktade enligt infordrat utlåtande
i behov av vård å sinnessjukhus
eller i fall, då utlåtande infordrats
från såväl läkare som medicinalstyrelsen
och styrelsens utlåtande lagts
till grund för straffriförklarandet, enligt
sistnämnda utlåtande i behov av
(Föreslagen lydelse.)
son eller egendom, där ej av särskilda
skäl sådan undersökning finnes
obehövlig.
Beträffande undersökningen skola
bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med
iakttagande av att vad där stadgas
om domstolen i stället skall gälla
om styrelsen; dock att, om läkare
hos styrelsen gjort framställning om
förhör, det skall ankomma på styrelsen
att föranstalta om sådant förhör
vid lämplig underrätt och på rätten
att lämna styrelsen meddelande om
förhöret och vidtaga de åtgärder,
som i 42 § 1 mom. andra stycket omförmälas.
Prövar styrelsen erforderligt,
att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola stadgandena
i 44 § i vad de avse häktad äga
motsvarande tillämpning med enahanda
avvikelser, som nyss angående
läkarundersökningen sagts.
§•
2. Har domstol på grundval av utlåtande,
som jämlikt detta kapitel
avgivits av undersökningsläkare eller
medicinalstyrelsen, eller på grundval
av läkarintyg, som jämlikt lagen om
personundersökning i brottmål avgivits
av psykiater, förklarat häktad,
som icke jämlikt l mom. kvarhålles
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, på grund
av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar
fri, och är den häktade enligt utlåtandet
eller intyget i behov av vård
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
13
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
sådan vård, skall han därefter förva- å sinnessjukhus, skall han därefter
ras å sinnessjukavdelning vid fång- förvaras å sinnessjukavdelning vid
vården; och vare om honom lag som fångvården; och skall beträffande
i t mom sägs. honom vad i 1 mom. stadgas äga mot
svarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1954.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa
åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål
m. m. samt anför därvid följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 14 november och den 30
december 1952 tillkallade jag sistnämnda dag särskilda sakkunniga för att
inom justitiedepartementet utreda frågan om åtgärder för att nedbringa
väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål m. m. I direktiven för de
sakkunniga framhölls, att organisationerna för sinnesundersökning och
psykiatriskt biträde inom fångvården vore otillräckliga för sina uppgifter
men att det icke vore möjligt att genomföra en snabb utbyggnad av dessa
organisationer. Ett hinder härför vore den för närvarande stora bristen på
utbildade psykiatrer, vilken medfört ett mycket svårt läge även inom den
egentliga sinnessjukvården. Under dessa förhållanden måste andra utvägar
sökas för att komma till rätta med arbetsbelastningen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Såsom en tänkbar utväg antyddes i
direktiven att noggrannare och mera tidskrävande undersökningar förbehölles
sådana allvarliga och svårbedömda fall, där sådan undersökning
vore mest behövlig, under det att i andra fall undersökningen skedde på
det sätt som tillgängliga arbetskrafter medgåve. I viss utsträckning borde
kortare läkarundersökning i samband med särskild förundersökning kunna
ersätta sinnesundersökning. Vidare borde bl. a. beaktas, om den nuvarande
obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen kunde
upphöra.
De sakkunniga utgjordes till en början av borgmästaren Erik Bendz,
tillika ordförande, överläkaren docenten Torsten Sondén och numera borgmästaren
Nils Rappe, varjämte överläkaren Carl-Erik Uddenberg tillkallades
för att såsom expert stå till de sakkunnigas förfogande. Sedan Sondén
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
15
avlidit tillkallade jag den 6 mars 1953 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
samma dag Uddenberg och överläkaren Lars-Ingemar Lundström
att jämte Bendz och Rappe vara sakkunniga. De sakkunniga, vilka antog
benämningen 1953 års utredning om sinnesundersökningar m. m., avgav
den 30 juni 1953 en promemoria med förslag till vissa åtgärder för att
nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål (SOU 1953:21).
över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av samtliga hovrätter,
riksåklagarämbetet — som inhämtat yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges landsfogdar,
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler —•, fångvårdsstyrelsen —
efter hörande av överläkarna vid sinnessjukavdelningarna vid följande
fångvårdsanstalter, nämligen Långholmen, Håga, Malmö och Västervik samt
förste läkaren vid fångvårdsanstalten Härianda —, medicinalstyrelsen —
efter hörande av överläkarna vid de rättspsykiatriska avdelningarna vid
följande sjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset, Ulleråkers sjukhus, Ryhovs
sjukhus, S:t Lars sjukhus, S:t Jörgens sjukhus, Sidsjöns sjukhus och
Umedalens sjukhus —, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten
i Göteborg, rådhusrätten i Malmö, strafflagberedningen (med särskilt yttrande
av ledamoten av beredningen professorn Olof Kinberg), fångvårdens
organisationskommitté, svenska psykiatriska föreningen, rättpsykiatriska
föreningen (med särskilt yttrande av föreningens vice ordförande Helge
Knöös), föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare
och Sveriges advokatsamfund.
Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.
I. Allmänna synpunkter.
Den nuvarande undersökningsorganisationen och dess krisläge. Enligt 41 §
sinnessjuklagen är det i brottmål domstolen som har att fatta beslut om
att misstänkt skall underkastas sinnesundersökning. Detta skall ske, om
det föreligger anledning till antagande att den misstänkte begått brottet
under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet
som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, där ej undersökning av särskilda
skäl finnes obehövlig. I samma lagrum stadgas vidare att sinnesundersökning
skall ske, där domstolen finner särskild utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd
för brottet eller eljest för målets avgörande. Som allmän begränsning av
domstolens möjlighet att förordna om sinnesundersökning gäller, att för sådan
erfordras särskilda skäl, om brottet ej förskyller svårare straff än böter.
Nuvarande organisation av undersökningsväsendet tillkom genom beslut
av 1945 års riksdag. Den trädde i kraft den 1 januari 1946 och har sedan dess
i stort sett varit oförändrad. Organisationen består av två helt skilda delar,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
den ena avsedd för undersökning av misstänkt som är häktad och den andra
för undersökning av misstänkt på fri fot.
Sinnesundersökning av häktad skall enligt 42 § sinnessjuklagen
verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd läkare.
Nämnda lagrum innehåller närmare föreskrifter om undersökningen,
varav här blott skall anmärkas föreskriften i tredje stycket, att undersökningen
skall verkställas utan dröjsmål och utlåtande däröver avgivas sist
inom sex veckor från det handlingarna inkom till sinnessjukavdelningen,
såvida ej domstolen i särskilt fall på framställning av undersökningsläkaren
medger anstånd.
Sinnessjukavdelningar finns vid sex fångvårdsanstalter. Dessutom verkställes
sinnesundersökning av kvinnor vid fångvårdsanstalten i Växjö, där
det finns en arvodesanställd sinnessjukläkare.
Sinnesundersökning av den som är på fri fot skall enligt
43 § sinnessjuklagen verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är
anställd vid statligt sinnessjukhus. Bestämmelserna om dylika undersökningar
överensstämmer i allt väsentligt med bestämmelserna om undersökning
av häktade. Den lagstadgade normala undersökningstiden är även densamma
eller sex veckor.
Undersökningsavdelningar finns vid åtta statliga sinnessjukhus. Härtill
kommer att på Gotland undersökningar av både häktade och icke häktade
utföres av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus mot särskild ersättning för
varje fall.
Utvecklingen i fråga om sinnesundersökningar belyses av tabell 1, som
upptager antalet undersökningar, angående vilka utlåtande inkommit till
medicinalstyrelsen.
Tabell 1.
År |
Antal utlåtanden |
År |
Antal utlåtanden |
1931...................... |
221 |
1942 ...................... |
1 255 |
1932 ...................... |
328 |
1943 ...................... |
1 531 |
1933 ...................... |
316 |
1944 ...................... |
1 750 |
1934 ...................... |
433 |
1945 ...................... |
1 677 |
1935 ...................... |
501 |
1946 ...................... |
1 493 |
1936 ...................... |
617 |
1947 ...................... |
1 303 |
1937 ...................... |
643 |
1948 ...................... |
1045 |
1938 ...................... |
680 |
1949 ...................... |
1023 |
1939 ...................... |
677 |
1950 ...................... |
1033 |
1940 ...................... |
739 |
1951...................... |
1 039 |
1941...................... |
998 |
1952 ...................... 1953 ...................... |
1 041 1 013 |
Antalet undersökningar av häktade framgår av tabell 2 över varje år till
medicinalstyrelsen inkomna utlåtanden över dylika undersökningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
17
Tabell 2.
År |
Antal utlåtanden |
År |
Antal utlåtanden |
1931...................... |
160 |
1942 ...................... |
588 |
1932 ...................... |
232 |
1943 ...................... |
704 |
1933 ...................... |
202 |
1944 ...................... |
683 |
1934 ...................... |
265 |
1945 ...................... |
734 |
1935 ...................... |
272 |
1946 ...................... |
536 |
1936 ...................... |
324 |
1947 ...................... |
577 |
1937 ...................... |
367 |
1948 ...................... |
460 |
1938 ...................... |
344 |
1949 ...................... |
550 |
1939 ...................... |
355 |
1950 ...................... |
499 |
1940 ...................... |
380 |
1951...................... |
503 |
1941...................... |
503 |
1952 ...................... |
517 |
1953 ...................... |
501 |
Här må anmärkas, att jämlikt beslut av Kungl. Maj :t även läkare utanför
undersökningsorganisationen förordnats att verkställa sinnesundersökning
av häktade. Arvode för dylik undersökning utgår med 300 kronor. Kapaciteten
hos de å sinnessjukavdelningarna anställda läkarna motsvarar
sålunda icke ovanstående siffror. Antalet av utomstående läkare verkställda
undersökningar utgjorde under 1949 cirka 260, under 1950 286, under 1951
284, under 1952 299 och under 1953 251. Av antalet 1949 hade 88 undersökningar
utförts av läkare tillhörande de rättspsykiatriska stationerna för
undersökning av misstänkta på fri fot. Dessa läkare hade anlitats för att
övervinna en akut krissituation beträffande undersökning av häktade.
Väntetidernas längd och antalet häktade, som vid vissa tidpunkter under
de senaste åren väntat på undersökning, framgår av tabell 3. Väntetider
överstigande fyra månader har även förekommit, men det har endast rört sig
om enstaka fall. Därest den stadgade undersökningstiden av 6 veckor ej
skall överskridas bör antalet väntande vid undersökning av 500 fall om
året eller 10 per vecka lämpligen ej överstiga 60.
Tabell 8.
Tidpunkt i |
Häktade, väntande 2 |
Därav väntande s |
1949 1/1 ................................... |
133 |
28 |
1/7................................... |
105 |
34 |
1950 1/1 ................................... |
77 |
4 |
1/7................................... |
83 |
3 |
1951 1/1 ................................... |
88 |
13 |
1/7................................... |
80 |
1 |
2 Dihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 203.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
1 |
2 |
3 |
1952 1/1 ................................... |
108 |
21 |
1/2................................... |
95 |
24 |
1/3................................... |
84 |
18 |
1/4................................... |
104 |
24 |
1/5................................... |
101 |
13 |
1/6................................... |
91 |
13 |
1/7................................... |
98 |
12 |
1/8................................... |
115 |
27 |
1/9................................... |
129 |
39 |
1/10.................................. |
135 |
34 |
1/H.................................. |
130 |
24 |
1/12.................................. |
136 |
28 |
1953 1/1 ................................... |
146 |
37 |
1/2................................... |
140 |
43 |
1/3................................... |
129 |
58 |
1/4................................... |
123 |
44 |
1/5................................... |
117 |
37 |
1/6................................... |
107 |
31 |
1/7................................... |
102 |
24 |
1/8................................... |
104 |
24 |
1/9................................... |
109 |
39 |
1/10.................................. |
in |
34 |
1/U.................................. |
116 |
32 |
1/12.................................. |
113 |
31 |
1954 1/1.............................. |
116 |
34 |
1/2.............................. |
114 |
42 |
Antalet undersökningar av icke häktade framgår av tabell 4 avseende
till medicinalstyrelsen inkomna utlåtanden.
Tabell 4.
År |
Antal utlåtanden |
År |
Antal utlåtanden |
1931...................... |
61 |
1942 ...................... |
667 |
1932 ...................... |
96 |
1943 ...................... |
827 |
1933 ...................... |
114 |
1944 ...................... |
1067 |
1934 ...................... |
168 |
1945 ...................... |
943 |
1935 ...................... |
229 |
1946 ...................... |
957 |
1936 ...................... |
293 |
1947 ...................... |
726 |
1937 ...................... |
276 |
1948 ...................... |
585 |
1938 ...................... |
336 |
1949 ...................... |
473 |
1939 ...................... |
322 |
1950 ...................... |
534 |
1940 ...................... |
359 |
1951...................... |
536 |
1941...................... |
495 |
1952 ...................... |
524 |
1953 ...................... |
512 |
Vid bedömandet av kapaciteten hos undersökningsväsendet för icke häktade
bör siffran för 1949 ökas med 88, motsvarande det antal undersökningar
av häktade, som nämnda år utfördes av läkare å sinnessjukhusens
undersökningsavdelningar. Å andra sidan har från och med 1952 utomstående
läkare anlitats även för undersökning av icke häktade. Antalet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 19
sådana läkare utförda undersökningar uppgick under 1952 till 76 och under
1953 till 84.
Väntetidernas längd och antalet väntande icke häktade framgår av tabell
5. Undersökningstider för icke häktade på upp till ett år har även förekommit.
Bland de väntande den 1 december 1953 fanns 27 som väntat
mera än 8 månader, 9 som väntat mera än 10 månader och 5 som väntat i
över ett år. I de ovan upptagna siffrorna angående väntetidens längd har icke
medtagits exceptionella fall, såsom då den misstänkte ej kunnat anträffas
eller beslutet om sinnesundersökning överklagats. Det lämpliga antalet
väntande synes vid ett årligt antal undersökningsfall av 600 ej böra överstiga
70.
Tabell 5.
Tidpunkt |
Icke häktade, |
Därav väntande sedan mera än två månader |
Därav väntande |
Därav väntande |
1947 1/1 ........... |
139 |
|||
1/7........... |
102 |
Uppgifter härom saknas |
||
1948 1/1 ........... |
115 |
|||
1/7........... |
81 |
|||
1949 15/1 .......... |
142 |
|||
1/7........... |
158 |
|||
1950 1/8 ........... |
198 |
101 |
34 |
16 |
1951 1/1 ........... |
228 |
104 |
36 |
19 |
1/7........... |
267 |
147 |
67 |
25 |
1952 1/1 ........... |
278 |
172 |
89 |
63 |
1/2........... |
266 |
178 |
101 |
57 |
1/3........... |
255 |
174 |
106 |
48 |
1/4........... |
256 |
160 |
97 |
46 |
1/5........... |
250 |
160 |
100 |
54 |
1/6........... |
234 |
154 |
84 |
49 |
1/7........... |
246 |
134 |
69 |
32 |
1/8........... |
254 |
147 |
90 |
34 |
1/9........... |
258 |
175 |
96 |
42 |
1/10.......... |
261 |
171 |
99 |
57 |
1/11.......... |
260 |
151 |
98 |
48 |
1/12.......... |
258 |
153 |
84 |
42 |
1953 1/1 ........... |
271 |
166 |
84 |
43 |
1/2........... |
251 |
163 |
87 |
37 |
1/3........... |
260 |
181 |
98 |
41 |
1/4........... |
264 |
164 |
100 |
47 |
1/5........... |
259 |
166 |
109 |
48 |
1/6........... |
249 |
178 |
104 |
52 |
1/7........... |
268 |
176 |
103 |
59 |
1/8........... |
262 |
174 |
117 |
54 |
1/9........... |
262 |
203 |
124 |
63 |
1/10.......... |
264 |
190 |
119 |
74 |
1/H.......... |
243 |
163 |
114 |
62 |
1/12.......... |
246 |
160 |
100 |
61 |
1954 1/ 1........... |
241 |
149 |
87 |
54 |
1/2........... |
226 |
147 |
81 |
50 |
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Utredningen. Utredningen framhåller till en början, att den nuvarande
situationen i fråga om sinnesundersökning i brottmål inger allvarliga betänkligheter.
Krissituationen är icke tillfällig. Även om tidvis viss förbättring
kunnat skönjas, har undersökningsorganisationen varit otillräcklig för
sina uppgifter under större delen av den tid som förflutit sedan den
i nuvarande omfattning tillkommit den 1 januari 1946. Den närmast till
hands liggande lösningen, nämligen att utbygga organisationen, har i utredningens
direktiv avvisats under hänvisning till nu rådande brist på utbildade
psykiatrer. Utredningens uppdrag har därför i stället gått ut på att finna
andra utvägar för att komma till rätta med överbelastningen inom det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
När det gäller att nedbringa den inom undersökningsväsendet förefintliga
överbelastningen utan att öka antalet inom organisationen anställda psykiatrer,
står enligt utredningen ingen annan utväg öppen än att minska arbetet
för psykiatrerna. Det ligger då närmast till hands att låta detta ske genom
att införa legala begränsningar i fråga om domstolarnas möjligheter att förordna
om sinnesundersökning och därigenom nedbringa antalet undersökningsfält.
Efter att närmare ha diskuterat denna fråga uttalar utredningen
sammanfattningsvis, att domstolarna redan nu är så återhållsamma, när det
gäller att förordna om sinnesundersökning, att det icke utan allvarliga vådor
för straff rättsskipningen torde vara möjligt att minska antalet undersökningar.
Tvärtom torde på många håll föreligga ett önskemål att rättspsykiatrisk
sakkunskap anlitas i större utsträckning än vad nuvarande förhållanden
medger. Ett nedbringande av väntetiderna kommer därför sannolikt
att leda till ett ökat antal förordnanden om sinnesundersökning.
Utredningen påpekar att en viss avlastning av psykiatrernas arbetsbörda
kan ernås genom ökning av antalet socialassistenter och skrivbiträden samt
förstärkning av den maskinella utrustningen (diktafoner, skrivmaskiner
in. m.). Ehuru spörsmålet icke ingått i utredningsuppdraget, redovisas vissa
önskemål i förevarande avseende från de olika undersökningsavdelningarna
och tillstyrkes av utredningen.
För att man skall uppnå den åsyftade minskningen av rättspsykiatrernas
arbete anvisar utredningen tre utvägar. Den första utvägen är den nyss antydda
att förstärka den icke-medicinska delen av personalen och införa
moderna arbetsmetoder i fråga om undersökningarna. Utredningen understryker
emellertid att dylika åtgärder endast kan ha begränsad verkan. Den
andra utvägen är att underlätta det arbete, som föregår själva undersökningen,
främst genom att det material som erfordras för undersökningarna
ställes till psykiatrernas förfogande på ett för dem mindre arbetskrävande
sätt. Slutligen ifrågasätter utredningen såsom tredje utväg att ställa lägre
krav på omfattningen av undersökningarna och utförligheten hos utlåtandena.
Utredningen framlägger vissa förslag i de nu angivna avseendena och anser
att alla de föreslagna utvägarna samtidigt bör anlitas för att man såsom
helhet skall nå ett effektivt resultat. I fråga om förstärkning av den
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
21
icke-medicinska personalen och införande av moderna arbetsmetoder inskränker
utredningen sig som nämnts till att med tillstyrkande redovisa vissa
önskemål från de olika undersökningsavdelningarna. Vad beträffar frågan
om underlättande av det arbete som föregår själva undersökningen föreslår
utredningen föreskrift om att domstolen i fall då fråga uppkommer om undersökning
av misstänkts sinnesbeskaffenhet bör, om den misstänkte tidigare
varit föremål för sinnesundersökning, införskaffa utlåtande däröver
ävensom från myndighet, som tidigare tagit befattning med den misstänkte,
infordra handlingar, som kan antagas vara av betydelse vid bedömandet av
den misstänktes sinnesbeskaffenhet. Den största betydelsen tillmäter emellertid
utredningen utvägen att ställa lägre krav på omfattningen av undersökningarna
och utförligheten hos utlåtandena. Beträffande detta spörsmål
anför utredningen följande allmänna synpunkter:
Det är givet att denna väg icke kan beträdas utan viss risk för sänkning
av sinnesundersökningarnas kvalitet. En avgörande synpunkt vid utformandet
av vårt förslag måste därför vara att såvitt möjligt söka eliminera denna
risk. Det är tydligt att risken blir mindre, om förenklingen av undersökningarna
sker på det i direktiven angivna sättet att noggrannare och mera
tidskrävande undersökningar förbehålles de allvarliga och svårbedömda fallen,
under det att andra fall undersökes på det sätt tillgängliga arbetskrafter
medgiver. Hur riktig en sådan differentiering av undersökningarna i princip
än kan synas vara, är det dock uppenbart att i praktiken många tveksamma
fall kommer att uppstå. Det blir därför av stor vikt att taga ställning
till frågorna vem som skall fatta detta avgörande —- domstolen eller
undersökningsläkaren — och på vilket stadium av rättegången detta avgörande
skall ske.--—-
Även om vi lägger stor vikt vid differentieringen av undersökningarna,
tror vi dock icke att denna åtgärd är tillräcklig för att uppnå balans mellan
undersökningarnas antal och tillgängliga arbetskrafter, än mindre att bemästra
den ökning av antalet undersökningsfall, som torde vara att förvänta.
Vi har därför ansett oss böra undersöka möjligheten att förenkla och
förkorta utlåtandena över verkställda undersökningar även i sådana fall då
det saknas anledning att inskränka själva undersökningen. Det hade uppenbarligen
varit önskvärt att en sådan ändring genomförts samtidigt med inrättandet
av en kriminaljournal. Trots att så ej kunnat ske, har vi ansett
det nödvändigt att redan nu framlägga förslag om utlåtandenas förenkling.
Det förslag som utredningen framlägger i fråga om undersökningarnas
differentiering och avfattningen av utlåtandena går i huvudsak ut på att
sinnesundersökning såvitt möjligt skall ersättas med kort läkarundersökning
i samband med särskild förundersökning enligt lagen den 22 juni
1939 om särskild förundersökning i brottmål. Vidare skall, där undersökningsläkaren
så finner lämpligt, utlåtande över sinnesundersökning kunna
avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med formuläret för läkarundersökning
enligt nämnda lag. Utlåtande över sådan sinnesundersökning (av
utredningen benämnd B-undersökning) skall enligt förslaget avgivas med
största skyndsamhet och sist inom tre veckor från det handlingarna inkommo
till avdelningen. Beträffande annan sinnesundersökning (A-undersökning)
föreslås föreskrift om att utlåtandet ej bör avfattas vidlyftigare än
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande. Särskild
undersökningsjournal skall ej vara erforderlig.
Utredningen föreslår därjämte avskaffande av den obligatoriska granskningen
av utlåtandena i medicinalstyrelsen.
I utredningens förslag ingår även ett utkast till cirkulär till läkarna vid
fångvårdens sinnessjukavdelningar och de statliga sinnessjukhusens undersökningsavdelningar
angående vissa särskilda åtgärder för avarbetande av
rådande balans i fråga om sinnesundersökning i brottmål.
Yttrandena. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har tämligen
enhälligt givits uttryck åt den uppfattningen, att den nuvarande situationen
i fråga om sinnesundersökningar är mycket allvarlig och att det är
alldeles nödvändigt att vidtaga åtgärder för att nedbringa väntetiderna.
Sålunda må anföras följande uttalande av föreningen Sveriges häradshövdingar:
De
rådande förhållandena måste enligt föreningens uppfattning utan
tvekan betecknas såsom ohållbara. Detta gäller kanske icke minst beträffande
de icke häktade exploranderna, för vilka väntetider överstigande ett
halvår äro mycket vanliga. Väntetider på omkring ett år förekomma undantagsvis.
Särskilt betänkligt är, att det icke rör sig om en tillfällig krissituation
utan att man, därest icke lämpliga åtgärder vidtagas, såsom i promemorian
framhävts, synes hava att förvänta en snabbt fortskridande försämring av
läget. Föreningen hälsar därför med tillfredsställelse alla åtgärder, som
kunna vara ägnade att medföra en förbättring.
Ehuru utredningen enligt sina direktiv ej närmare behandlat frågan om
undersökningsväsendets organisation, har detta spörsmål
ganska ingående berörts i en del remissyttranden. Från flera håll har betonats
att den nuvarande organisationen icke är tillräcklig för att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina funktioner. Föreningen Sveriges stadsdomare
uttalar sålunda, att det på lång sikt uppenbart förhåller sig så, att
det enda botemedlet för att uppnå minskade väntetider och samtidigt icke
ge alltför mycket avkall på sinnesutlåtandenas kvalitet samt rättssäkerheten
är att på alla sätt söka stimulera utbildandet av rättspsykiatrer. Föreningen
Sveriges häradshövdingar understryker, att utvecklingen går i den
riktningen att allt större krav kommer att ställas på det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Det är därför oundgänglingen nödvändigt att den
för sinnesundersökningarna avsedda organisationen förstärkes och att effektiva
åtgärder vidtages för att trygga rekryteringen av psykiatrer för denna
organisation, så att den icke blott blir en organisation på papperet. Det sistnämnda
är till följd av bristen på personer som med nuvarande löne- och
arbetsförhållanden vill ägna sig åt rättspsykiatriska undersökningar en reformfråga,
som icke kan föras till en tillfredsställande lösning på kort tid.
Det framstår alltså såsom en trängande angelägenhet, att statsmakterna
utan att avvakta verkningarna av de nu föreslagna palliativa åtgärderna
snabbt griper sig an med uppgiften.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Emellertid betonar medicinalstyrelsen — såvitt angår den till styrelsens
verksamhetsområde knutna delen av undersökningsorganisationen, d. v. s.
sinnessjukhusens undersökningsavdelningar — att arbetskapaciteten inom
den nuvarande organisationens ram borde kunna ökas. Enligt styrelsens
beräkningar skulle organisationen ha en kapacitet av 650 utlåtanden om
året. Styrelsen anför:
Det ökande antalet exspektanter beror dels på att vissa undersökningsavdelningar
icke uppnår samma antal utlåtanden per år som tidigare, dels på
att organisationen 1949 belastades med undersökning av ett 90-tal häktade.
Medicinalstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,
att den ej kan finna bärande skäl för de stora skillnader, som föreligga i
fråga om antalet avgivna utlåtanden vid de olika avdelningarna. Man bör
kunna räkna med en bättre omsättning av undersökningsfall än vad som nu
är fallet och styrelsen deklarerar som sin uppfattning, att ett utlåtande per
läkare och arbetsvecka kan anses vara ordinär prestation.
Fångvårdsstyrelsen framhåller vikten av att dugliga personundersökare
finnes och understryker i samband därmed nödvändigheten av att skyddskon
sulentorganisationen bygges ut. Fångvårdens organisationskommitté
vänder sig mot att utredningen icke upptagit frågan om anlitande av särskild
psykologisk expertis. Kommittén anser, att mycket skulle kunna vinnas
genom psykologers medverkan vid sinnesundersökningar i brottmål,
och föreslår, att förutsättningarna för dylik medverkan närmare utredes.
Det må anmärkas att icke i något yttrande förordas, att man för att nå
en effektivisering av undersökningsväsendet skall införa legala begränsningar
av domstolarnas möjlighet att förordna
om sinnesundersökning. Spörsmålet behandlas av strafflagberedningen
och föreningen Sveriges häradshövdingar, vilka uttryckligen ansluter
sig till utredningens ståndpunkt, att man bör undvika dylika legala begränsningar.
Föreningen framhåller, att man i stället borde eftersträva att
för framtiden möjliggöra anlitande av sinnesundersökningar i större utsträckning
än vad nu är fallet, och påpekar i samband härmed, att domstolarna
framdeles torde få taga ställning till alltmera differentierade behandlingsmetoder
beträffande lagöverträdare.
Vad härefter angår de av utredningen föreslagna åtgärderna
för väntetidernas nedbringande må till en början
nämnas att följande remissinstanser utan närmare motivering tillstyrkt eller
lämnat utan erinran samtliga utredningens förslag, nämligen Göta hovrätt,
hovrätten för övre Norrland, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges landsfiskaler, överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid
fängvårdsanstalten i Malmö (ledamot av utredningen), fångvårdens organisationskommitté
och Sveriges advokatsamfund.
I princip eller i väsentliga delar tillstyrkes förslagen av hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norr
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
land, riksåklagarämbetet, stats åklag ar en i Stockholm, statsåklagaren i
Malmö, överläkarna vid de rättspsykiatriska avdelningarna vid Ryhovs, S:t
Lars och Sidsjöns sjukhus, statskontoret, rådhusrätten i Malmö, strafflagberedningen,
föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsdomare.
Ett par remissmyndigheter, nämligen Stockholms rådhusrätt samt överläkarna
vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna Långholmen
och Håga, ger uttryck åt den uppfattningen, att förslagen helt eller delvis
bör kunna genomföras på försök såsom ett provisorium.
En tveksam hållning till utredningens förslag intages av Svea hovrätt,
som ifrågasätter, om åtgärderna är ägnade att medföra åsyftat resultat utan
åsidosättande av de rättsvårdssynpunkter, som med nödvändighet gör sig
gällande. Detta utesluter dock enligt hovrättens uppfattning icke, att en viss
och lämplig sovring bland undersökningsfallen måhända kunde åvägabringas
genom en än mera noggrann förhandsprövning från domstolens sida.
En kritisk inställning till de av utredningen framlagda förslagen kommer
vidare till uttryck hos fångvårdsstyrelsen, överläkarna vid sinnessjukavdelningarna
vid fångvårdsanstalterna Långholmen och Västervik, förste läkaren
vid fångvårdsanstalten Härianda, medicinalstyrelsen, överläkarna vid
rättspsykiatriska avdelningarna vid psykiatriska sjukhuset samt Ulleråkers
och S:t Jörgens sjukhus, rådhusrätten i Göteborg, statsåklagaren i Göteborg,
svenska psykiatriska föreningen och rättspsykiatriska föreningen. Föreningen
Sveriges stadsfiskaler och professorn Kinberg avstyrker uttryckligen utredningens
förslag.
I kritiken mot utredningsförslaget understrykes framför allt de risker ur
olika synpunkter som en sänkning av utlåtandenas kvalitet kan befaras medföra.
Enligt fångvårdsstyrelsens mening möter det allvarliga betänkligheter
att acceptera något slag av standardsänkning i fråga om de fullständiga
sinnesundersökningarna, överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
i Västervik påpekar, att det skulle vara olyckligt, om läkarna
skulle tvingas avge utlåtande efter en mycket kort observationstid och utan
att ha fått tillfälle att fundera på fallet mer än någon dag. Det är enligt
hans mening inte helt och hållet till förfång för rättssäkerheten med nuvarande
långa undersökningstider; ju längre observationstid desto säkrare bedömning.
Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus framhåller,
att de föreslagna åtgärderna till stor del måste tänkas få endast
palliativ effekt, och överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid Ulleråkers
sjukhus säger, att avdelningen icke tror sig om att kunna prestera
flera utlåtanden än tidigare till följd av de föreslagna åtgärderna. Föreningen
Sveriges stadsfiskaler anser, att den tidsvinst, som kan uppstå genom
utredningens förslag mer än väl uppväges av de påtagliga nackdelar, som
vidlåder förslagen. Rådhusrätten i Göteborg förmenar, att åtgärderna icke
kommer att avhjälpa de föreliggande missförhållandena; möjligen kan de
medföra en relativt obetydlig förbättring. Rådhusrätten anför:
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
För att verkligen komma till rätta med föreliggande missförhållanden
hade det enligt rådhusrättens mening varit i hög grad önskvärt, att utredningen
fått i uppdrag att inkomma med förslag till åtgärder för att möjliggöra
ett utbyggande och förbättrande av undersökningsorganisationen. Sålunda
hade i all synnerhet frågan om rättspsykiaterkårens rekrytering bort
upptagas till övervägande. De av utredningen föreslagna åtgärderna innebära
— vilket utredningsmännen själva synas ha insett — endast halvmesyrer:
ett resignerat bättre något än intet. I visst avseende kan befaras,
att föreslagen åtgärd snarare kommer att förlänga än förkorta väntetiderna.
Vidare konstateras, alt utredningen i sina förslag i stor utsträckning
byggt på en alltför optimistisk beräkning av antalet lämpliga psykiatrer
utom undersökningsväsendet.
Slutligen kan anmärkas, att strafflagberedningen framför ett förslag om
att öppna möjlighet att genom mellandom pröva skuldfrågan
och förlägga sinnesundersökningen till tiden efter sakerförklaringen. Beredningen
anför härom:
Undersökning av en tilltalad^ sinnesbeskaffenhet hade ursprungligen sin
väsentliga betydelse för domstolens avgörande av frågan om hans straffrihet
enligt SL 5: 5. Numera har undersökningens betydelse alltmera förskjutits
till frågan om hans behandling. Domstolen har fått fler behandlingsformer
att välja emellan, och för träffande av valet mellan dem har en
noggrann kännedom om den tilltalades psyke stor betydelse. När, såsom de
sakkunniga upplyser, i Danmark antalet undersökningsfall är dubbelt så
stort som i Sverige, är det tydligt att icke heller där tyngdpunkten längre
ligger på frågan om straffbarhet eller straffrihet. I själva verket har sinnesundersökningarnas
betydelse för domstolarnas sakerförklaring trätt i bakgrunden.
Med hänsyn härtill och då de nuvarande väntetiderna är ytterst
deprimerande för de tilltalade, synes det böra övervägas om det icke borde
öppnas möjlighet att — när en omfattande person- eller sinnesundersökning
erfordras — genom mellandom pröva skuldfrågan och förlägga undersökningen
till tiden efter sakerförklaringen. I ett fåtal fall erfordras hörande
av psykiater för bedömande av fråga som hör till sakerförklaringen. Härför
behövs regelmässigt inte någon större sinnesundersökning. Det kan ofta
räcka med läkarens hörande inför domstolen efter en helt kort observation
av den tilltalade.
Departementschefen. Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser fick sin nuvarande
avfattning år 1945. Samtidigt genomfördes nya regler beträffande
sinnesundersökning, varjämte det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
omorganiserades. Såsom framgår av den föregående redogörelsen är den nya
organisationen så uppbyggd, att sinnesundersökning av misstänkta som är
häktade skall verkställas vid särskilda sinnessjukavdelningar vid fångvårdsanstalterna,
medan undersökning av misstänkta som är på fri fot utföres
vid statligt sinnessjukhus av där för ändamålet anställd läkare. Särskilda
sinnessjukavdelningar finns vid sex fångvårdsanstaltcr. Vid åtta sinnessjukhus
har undcrsökningsavdclningar, s. k. rättspsykiatriska stationer, inrättats.
Dessutom verkställes sinnesundersökning av häktade kvinnor vid
fångvårdsanstalten i Växjö av arvodesanställd sinnessjukläkare, och på
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Gotland utföres undersökningar beträffande såväl häktade som icke häktade
av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus.
Tiden för avgivande av utlåtande över sinnesundersökning bestämdes år
1945 till högst sex veckor, med möjlighet för domstolen att i särskilt fall på
framställning av undersökningsläkaren medgiva anstånd.
Vid tillkomsten av den nya organisationen underströks, bl. a. från riksdagens
sida, att det närmast rörde sig om en provisorisk lösning och att det
var angeläget att frågan om sinnesundersökningsväsendets organisation upptogs
till förnyad prövning så snart förhållandena det medgav. Avsikten var
att i avbidan på en definitiv lösning av frågan få till stånd en organisation
som var kapabel att nedbringa de långa väntetiderna. Förhoppningarna om
en väsentlig förbättring har dock icke gått i uppfyllelse. Under de första
åren efter organisationens tillkomst höll arbetsbalansen sig åtminstone i
stort sett på en godtagbar nivå. Sedermera har emellertid läget åter försämrats.
Försök har gjorts att genom provisoriska åtgärder av olika slag bemästra
svårigheterna. Dessa åtgärder har emellertid endast kunnat bringa
tillfällig lättnad. Jag vill nämna att man år 1949 lyckades få ned arbetsbalansen
beträffande häktade till en normal nivå genom att ett stort antal
undersökningsfall överlämnades till undersökningsavdelningarna vid sinnessjukhusen.
Denna åtgärd medförde dock som naturligt var en kraftig
stegring av balansen beträffande icke häktade. Under senare tid har avsevärd
hjälp erhållits genom att ett icke obetydligt antal undersökningar överlämnats
till läkare utanför undersökningsorganisationen mot arvode för
varje särskilt fall. Likväl är balansen nu oroväckande såväl beträffande häktade
som icke häktade. Väntetiderna är för närvarande, såsom framgår av
de förut lämnade statistiska uppgifterna, ofta mycket långa. Antalet häktade,
som den 1 februari 1954 väntade på undersökning, var 114. Av dessa
hade 42 väntat mer än två månader. Vid samma tidpunkt väntade 226 icke
häktade på undersökning, varav 147 väntat mer än två månader, 81 mer än
fyra månader och 50 mer än sex månader. Undantagsvis har väntetider på
över ett år förekommit.
En undersökning har även visat att arbetsresultatet vid undersökningsstationerna
är mycket ojämnt. Medan vissa av dem åstadkommer ett betydande
arbetsresultat, kommer andra icke på långt när upp till det antal utlåtanden
per år som vid organisationens tillkomst betraktades som det normala. Enligt
strafflagberedningens beräkningar (SOU 1942:59 s. 152) borde man
räkna med att en heltidsanställd läkare skulle per år medhinna ett 50-tal
undersökningar. Det förekommer exempel på att läkare kan medhinna och
även överskrida denna arbetsprestation, under det att andra läkare icke
kommer upp till hälften därav. Medicinalstyrelsen har i anledning härav
framhållit, att den ej kan finna bärande skäl för de stora skillnader i fråga
om antalet avgivna utlåtanden vid de olika avdelningarna.
Det är uppenbart att de onormalt långa väntetiderna kan tillskynda de
misstänkta stora olägenheter och ett svårt personligt lidande, och man kan
ej acceptera att det blir regel i stället för undantag att den i lagen stadgade
Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 27
tiden för undersökningens verkställande överskrides. En ändring måste komma
till stånd.
Såsom nyss antyddes är den nuvarande organisationen av undersökningsväsendet
i viss mån av provisorisk karaktär. Naturligtvis är den mest rationella
lösningen att tillföra organisationen ett större antal psykiatrer.
Med den stora brist, som nu råder på läkare med dylik utbildning, är detta
emellertid icke någon omedelbart framkomlig väg. En utökning av antalet
läkartjänster inom undersökningsväsendet skulle — i den mån åtgärden
över huvud taget fick någon effekt — medföra att ett antal läkare lämnade
de redan svårt underbemannade sinnessjukhusen. På längre sikt är det
emellertid nödvändigt att främja en utökning av psykiaterkåren. Utbyggnaden
av de medicinska högskolorna utgör ett första led i denna strävan.
Även andra spörsmål rörande organisationen, såsom uppdelningen av undersökningsväsendet
i skilda delar för häktade och icke häktade, kan behöva
omprövas.
Organisationsfrågan är emellertid ett spörsmål på längre sikt. För att man
snabbt skall komma till rätta med missförhållandena inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet måste därför andra utvägar anlitas. En inventering
av de olika möjligheter som härvid står till huds har nu verkställts
av en för ändamålet tillsatt utredning. Vid fullgörandet av sitt uppdrag
har utredningen inriktat sig på åtgärder ägnade att såvitt möjligt
begränsa arbetet för psykiatrerna. Utredningen har dock från början avvisat
den måhända nära till hands liggande utvägen att låta detta ske genom
att man söker nedbringa antalet undersökningsfall. På denna punkt är
jag fullt ense med utredningen. Att genom lagstiftningsåtgärder begränsa
domstolarnas möjligheter att förordna om sinnesundersökning strider uppenbarligen
mot de aktuella strävandena att i möjligaste mån anpassa kriminalvården
efter lagöverträdarens person. Utredningen har i stället framlagt
ett förslag, innefattande flera olika åtgärder, vilka var för sig icke
antages få någon större effekt men som enligt utredningens mening tillsammans
efter någon tid bör kunna medföra återvunnen balans inom undersökningsväsendet.
Det är väsentligen tre olika utvägar som av utredningen anvisas för att
man — utan reformering av själva läkarorganisationen — skall kunna nedbringa
de långa väntetiderna. Den första utvägen är förstärkning av den
icke-medicinska delen av personalen och ökat införande av moderna arbetsmetoder
i fråga om undersökningarna. I detta avseende har utredningen
med tillstyrkande återgivit vissa önskemål från de olika undersökningsavdelningarna
beträffande förstärkning med nya socialassistenter och skrivbiträden
samt komplettering av den maskinella utrustningen. Jag skall icke
i detta sammanhang ingå på frågan om tillsättande av ytterligare socialassistenttjänster,
då denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet om
läkarorganisationens uppbyggnad. Vad beträffar skrivpersonalen och den
maskinella utrustningen bör det givetvis tillses att icke undersökningsavdelningarnas
arbetskapacitet nedsättes på grund av brister i sådant hänseende.
Såsom tidigare skett kan emellertid erforderliga förstärkningar göras inom
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
ramen för tillgängliga anslag, varför jag icke här behöver uppehålla mig vid
denna fråga.
Den andra utvägen som anvisas av utredningen är att underlätta det arbete
som föregår själva undersökningen, främst genom att det material som
erfordras för undersökningarna ställes till psykiatrernas förfogande på ett
för dem mindre arbetskrävande sätt, och såsom en tredje utväg förordas
slutligen att ställa lägre krav på undersökningarna och utförligheten hos utlåtandena.
De olika förslag som utredningen framlagt i de nu angivna hänseendena
har i stort sett vunnit gillande vid remissbehandlingen, ehuru
kritiska synpunkter framförts särskilt med hänsyn till riskerna för försämring
av undersökningarnas och utlåtandenas kvalitet. Jag anser att
utredningens förslag med vissa modifikationer kan tjäna såsom grundval
för åtgärder till väntetidernas nedbringande. I det följande kommer jag
sålunda att med ledning av utredningens promemoria framlägga vissa förslag
rörande differentiering av sinnesundersökningarna och beträffande utlåtandenas
avfattning. Vidare kommer spörsmålet om avskaffande av den
obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen att behandlas,
och såsom ett sista avsnitt upptages vissa frågor rörande utredningen
om den misstänktes person.
Strafflagberedningen har vid remissbehandlingen av utredningens förslag
framfört det uppslaget, att domstolen skulle få möjlighet att genom mellandom
pröva skuldfrågan och förlägga sinnesundersökningen till tiden efter
sakerförklaringen. Beredningen har till stöd för förslaget påpekat att sinnesundersökningarnas
betydelse alltmera förskjutits till frågan om den tilltalades
behandling. Vad beredningen anfört kan väl förtjäna beaktande,
men det torde icke i någon väsentlig grad innebära en lösning av det nu
aktuella spörsmålet att nedbringa väntetiderna. Dessa skulle, även om sinnesundersökning
mera allmänt förlädes till tiden efter huvudförhandling i
skuldfrågan och dennas avgörande genom mellandom, utgöra en lika allvarlig
belastning för rättsskipningen som för närvarande. Jag är ej beredd
att i detta sammanhang och utan närmare utredning taga ställning till
strafflagberedningens förslag.
II. Förslag till olika åtgärder för väntetidernas
. nedbringande.
1. Differentiering av undersökningarna.
Gällande bestämmelser m. m. Redan för närvarande äger en viss differentiering
av sinnesundersökningarna rum. Det förekommer sålunda dels
egentliga sinnesundersökningar enligt 6 kap. sinnessjuklagen
och dels s. k. korta läkarundersökningar enligt 4 § lagen
den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål.
Vad först beträffar sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen har i den
föregående framställningen redogjorts för bestämmelserna i 41 § nämnda
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 203.
lag om de fall, då sådan sinnesundersökning skall äga rum. Här må endast
tilläggas att i 41 a § stadgas, att beslut om sinnesundersökning ej må meddelas,
med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning
förebragts att han begått densamma.
Enligt 42 § tredje stycket och 43 § fjärde stycket skall undersökningen
verkställas utan dröjsmål och utlåtande däröver avgivas sist inom sex veckor
från det handlingarna inkommit till sinnessjukavdelningen, såvida ej
domstolen i särskilt fall på framställning av undersökningsläkaren medger
anstånd.
I 43 § andra stycket stadgas, att det åligger misstänkt som vistas på fri
fot att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren
bestämmes. Såvitt möjligt skall tillses, att för den som skall undersökas
ej uppkommer hinder i hans förvärvsverksamhet eller annan allvarlig
olägenhet. Om det finnes erforderligt för undersökningens verkställande,
kan domstolen enligt tredje stycket i nämnda paragraf i vissa fall förordna
att den som skall undersökas skall intagas å det sinnessjukhus, där läkaren
är anställd.
Beslut om sinnesundersökning går jämlikt 45 § i verkställighet utan hinder
av att det icke vunnit laga kraft.
I 47 § har upptagits bestämmelser om beredande av vård åt straffriförklarade.
Där stadgas i 1 mom. som huvudregel, att misstänkt, som för undersökning
intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,
tills vidare skall kvarbli där. Om den intagne sedermera i infordrat
utlåtande förklaras icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må han ej
vidare på grund av nyssnämnda stadgande kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen. Är han häktad skall han återföras till häktet. Vad
nu sagts skall också gälla om förundersökningen nedlägges eller avslutas
utan att åtal väckes eller domstol meddelar slutligt utslag, vari han icke
förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri. — Om domstol
meddelat dom, vari häktad, som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles å sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården, förklarats på grund av
sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, och den häktade enligt infordrat utlåtande
är i behov av vård å sinnessjukhus, skall han enligt 2 mom.
därefter förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården. — 13 mom. sägs,
att om någon, som enligt ovannämnda bestämmelser förvaras å sinnessjukhus
eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande
utslag förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall
han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses för vård där intagen samt,
om han förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbli,
intill dess plats kan beredas honom å något statens sinnessjukhus. Föreligger
beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 mom.,
åligger det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner laga
kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus
för vård.
Till jämförelse med de regler som sålunda gäller beträffande vård av
straffriförklarade må en kort redogörelse lämnas för föreskrifterna i 2 kap.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
sinnessjuklagen om intagning å sinnessjukhus utan samband med brottmål.
I 8 § sinnessjuklagen stadgas, att ansökning om intagning må göras
av den sjuke eller av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller
av vissa myndigheter, däribland polismyndigheten i den ort, där den sjuke
vistas. Ansökan skall jämlikt 9 § göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och
vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Då ansökan göres av annan
än den sjuke skall enligt 10 § vid ansökningen fogas 1) av läkare utfärdat
utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad
före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring, att
den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest); samt 2) av
någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana
den sjukes förhållanden, som är av betydelse för bedömande av hans
sinnestillstånd (levnadsberättelse). I 10 § gives vidare föreskrifter om vilka
läkare som äger utfärda vårdattest. Av dessa bestämmelser må här endast
nämnas, att vårdattest i regel ej må meddelas av läkare vid det sinnessjukhus,
varest intagning begäres. Göres ansökning om omyndigs intagande å
sinnessjukhus skall, om ej ansökningen göres av någon som jämlikt i lagen
intagna bestämmelser har att föranstalta om erforderlig vård åt den omyndige,
eller av den, som enligt lag har att sörja för hans person, vid ansökningen
vara fogat skriftligt medgivande till åtgärden av den sistnämnde.
Vid ansökning om intagande bör vidare fogas prästbevis angående den sjuke.
Vid sidan av de egentliga sinnesundersökningarna enligt sinnessjuklagen
förekommer som nämnts kort läkarundersökning enligt 1939 års lag om
särskild förundersökning i brottmål. Enligt 1 § nämnda lag må i brottmål,
där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga rum för vinnande
av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående
de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. I vissa fall är
sådan förundersökning obligatorisk. Vidare stadgas i 4 §'', att domstolen må,
när skäl därtill föreligger, besluta att läkarintyg angående misstänkt skall
anskaffas. Till att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas enligt av Konungen
meddelade anvisningar, skall förordnas, om den misstänkte är häktad,
läkare vid anstalten och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater.
Om utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall sådant läkarintyg
vara införskaffat, innan någon dömes till ungdomsfängelse. Misstänkt som
ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa sig å tid och
ort som läkaren bestämmer. Om den misstänkte uteblir, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande. I kungörelse den 1 oktober 1943
(med lydelse enligt kungörelse den 21 mars 1952) har förordnats, att läkarintyget
skall vara avfattat enligt visst formulär samt att för intyget jämte
föregående undersökning tjänsteläkare ej äger tillgodoräkna sig högre arvode
än 75 kronor.
Avsikten med den korta läkarundersökningen angavs i förarbetena till
1939 års lag vara att giva upplysning om den tilltalades fysiska och psykiska
konstitution och hans hälsotillstånd samt att ådagalägga, huruvida det
funnes anledning misstänka att den tilltalade lede av sjuklig rubbning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
31
själsverksamheten eller psykisk abnormitet. Det tillädes, att om efter sådan
undersökning anledning funnes att antaga, att den tilltalade fölle under
5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, det stode domstolen öppet att förordna om
undersökning enligt sinnessjuklagen samt att intyget sålunda icke vore
avsett att göra utlåtande enligt sinnessjuklagen överflödigt. Dessa uttalanden
torde böra ses mot bakgrunden av den vid tiden för uttalandena gällande
lydelsen av 41 § sinnessjuklagen, vilken innebar alt undersökning
enligt nämnda lag måste ske, om domstolen ville tillämpa 5 kap. 5 eller 6 §
strafflagen. Genom 1945 års lagstiftning skedde en uppmjukning av denna
regel, i det att undersökning kan underlåtas, där »av särskilda skäl sådan
undersökning finnes obehövlig». Strafflagberedningen nämnde som exempel
på fall, då undersökning var överflödig, att brottet begåtts av en notoriskt
sinnessjuk person, t. ex. en förrymd sinnessjukhuspatient, i vilket fall
nödig utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet torde vara för domstolen
tillgänglig eller kunde införskaffas utan den omgång och tidsutdräkt
som ett förordnande om sinnesundersökning innebär. Ett annat av strafflagberedningen
nämnt fall är att den tilltalade tidigare, kanske flera gånger,
varit föremål för sinnesundersökning och därvid befunnits lida av en konstitutionell
psykisk abnormitet, som ej kan antagas ha undergått någon förändring
under den tid som förflutit efter undersökningen.
Utredningen. Enligt utredningen bör en differentiering av sinnesundersökningarna
kunna ske på två olika vägar. Den ena är att väsentligt utvidga
användningen av den korta undersökningen och låta denna i ett ej alltför
ringa antal fall ersätta den fullständiga undersökningen. Utlåtandet över
undersökningen skulle emellertid bibehålla sin karaktär av intyg jämlikt
4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål. Den andra vägen är att
i en del fall inskränka undersökning jämlikt sinnessjuklagen till att ungefärligen
motsvara den nuvarande korta undersökningen. Denna begränsade
undersökning skulle emellertid bibehålla sin karaktär av undersökning jämlikt
sinnessjuklagen och sålunda icke kunna utföras av andra än i sinnessjuldagen
angivna läkare.
Fördelarna med en utvidgad användning av intyget jämlikt 4 § lagen om
särskild förundersökning i brottmål är enligt utredningens mening uppenbara.
Den korta undersökningen bör i allmänhet kunna ske i anslutning till
personundersökningen och särskilt dröjsmål därigenom undvikas. För kort
undersökning gäller ej regeln i 41 a § sinnessjuklagen, att beslut om sinnesundersökning
cj må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen
eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma.
Den korta undersökningen skulle därför även i mål, vari åtalet bestrides,
alltid kunna äga rum under målets förberedande till huvudförhandling och
de nu understundom förekommande, mycket kritiserade dubbla huvudförhandlingarna
därigenom undvikas.
Gentemot de nu antydda fördelarna hör enligt utredningen beaktas, att
ett ersättande av undersökning jämlikt sinnessjuklagen med kort undersökning
i vissa fall kan medföra komplikationer som följd av all den korta
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
undersökningen icke utgör sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening.
Bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen angående intagning för vård å sinnessjukhus
blir nämligen icke tillämpliga om den tilltalade straffriförklaras
på grund av intyg över kort undersökning. Intagning måste då ske i enlighet
med det i 2 kap. sinnessjuklagen reglerade förfarandet.
En förutsättning för att en uppdelning av sinnesundersökningarna skall
kunna ske i en begränsad undersökning för enklare fall och en fullständig
undersökning för mera svårbedömda fall är enligt utredningen, att även
den begränsade undersökningen i allmänhet utföres av utbildade rättspsykiatrer.
För närvarande utföres korta undersökningar i ej ringa omfattning
av läkare utan rättspsykiatrisk utbildning och ej sällan av läkare, som
saknar även allmän psykiatrisk erfarenhet. Ett tillräckligt antal läkare med
rättspsykiatrisk utbildning finns ej utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Utredningen har därför undersökt om det är möjligt, att
ålägga de inom undersökningsorganisationen anställda rättspsykiatrerna att
såsom tjänsteåliggande utföra alla eller i varje fall huvudparten av de begränsade
undersökningarna, men kommit till det resultatet, att detta i varje
fall under den nu rådande krissituationen är uteslutet.
Utredningen sammanfattar sina synpunkter på frågan sålunda:
Av det ovan anförda framgår att båda de diskuterade systemen är behäftade
med vissa olägenheter. En utvidgad användning av" den korta undersökningen
leder till komplikationer i de fall där den undersökte befinnes
vara i behov av vård på sinnessjukhus. Att lägga utförandet av den begränsade
undersökningen på läkarna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
medför enligt båda systemen risk för att den vinst för undersökningsväsendet
som en differentiering av undersökningarna kan medföra
åter går förlorad. För utförande av korta undersökningar enligt lagen om
särskild förundersökning i brottmål är det dock möjligt att — såsom för
närvarande sker — anlita psykiatrer utom undersökningsväsendet, t. ex.
privatpraktiserande psykiatrer och läkare anställda vid de psykiatriska klinikerna
eller sinnessjukhusen. Denna utväg att avlasta undersökningsväsendet
synes i nuvarande läge icke kunna undvaras. Nu anförda skäl har
föranlett oss att föreslå att båda de diskuterade systemen komma till användning
trots att undersökningsförfarandet därigenom i viss mån blir
oenhetligt.
En differentiering av undersökningarna med hjälp
av den korta undersökningen bör enligt utredningen ske på
sådana orter där lämplig psykiater utom undersökningsväsendet finnes att
tillgå. I dylika fall bör som regel kort undersökning ske, innan beslut meddelas
om undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Denna regel kan dock icke
vara undantagslös. Det kan nämligen ofta redan på ett tidigt stadium vara
klart att undersökning jämlikt sinnessjuklagen ändock kommer att ske,
t. ex. vid mycket grova brott eller då det är fråga om förvaring eller internering
av någon som ej förut varit föremål för sinnesundersökning. Utredningen
föreslår därför en bestämmelse av innehåll att, där lämplig psykiater
utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet finnes att tillgå,
läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
33
anskaffas, för såvitt det icke kan antagas, att beslut om sinnesundersökning
likväl kommer att meddelas.
Utredningen anför vidare:
Den korta undersökningens viktigaste uppgift bör — förutom att komplettera
personundersökningen — vara att tjäna till vägledning för domstolen
vid bedömandet av frågan huruvida beslut skall meddelas om undersökning
jämlikt sinnessjuklagen. Därest den korta undersökningen utförts
av psykiater, synes dock den korta undersökningen i viss utsträckning kunna
ersätta undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Det bör sålunda vara möjligt
att straffriförklara på grundval av kort undersökning. Härvid måste
dock, såsom förut framhållits, iakttagas att, om den straffriförklarade är
i behov av vård å sinnessjukhus, intagning måste ske enligt bestämmelserna
i 2 kap. sinnessjuklagen. I dessa fall, som torde bli tämligen fåtaliga,
synes domstolen böra tillse att vederbörliga intagningshandlingar föreligger
innan domen meddelas. I undantagsfall bör det även vara möjligt att döma
till förvaring på grundval av kort undersökning. Så bör i vart fall kunna
ske, om den misstänkte relativt kort tid innan varit föremål för fullständig
undersökning jämlikt sinnessjuklagen.
Läkarintyg över kort undersökning skall vara avfattat enligt av Konungen
fastställt formulär. Delta formulär har icke utformats med tanke på att
den korta undersökningen skall kunna ersätta undersökning enligt sinnessjuklagen.
Utredningen har därför funnit en omarbetning av formuläret
erforderlig. Enligt den föreslagna lydelsen kan slutsatserna i intyget avfattas
enligt två alternativ, betecknade I och II. Utfärdas intyget av läkare, som
icke är psykiater, må slutsatserna avfattas endast enligt alternativ I. En
psykiater kan däremot välja mellan de båda alternativen. Alternativ II är
avfattat för sådana klara fall, i vilka psykiatern kan lämna ett bestämt besked,
huruvida den misstänkte är att hänföra till 5 kap. 5 § strafflagen eller
icke. Läkaren har i så fall att i slutsatserna besvara samma frågor, som i
ett utlåtande enligt sinnessjuklagen.
Utredningen har härefter upptagit frågan, hur en differentiering av
undersökningarna skall kunna ske på de orter, där vägen över den korta
undersökningen icke är framkomlig, enär psykiater utom undersökningsväsendet
icke finns att tillgå. Här blir det enligt utredningen nödvändigt
att söka få till stånd en differentiering inom den nuvarande
sinnesundersökningens ram. Det är angeläget, framhåller utredningen,
att anpassa sinnesundersökningarna efter fallens svårbedömbarhet,
även om en del enklare fall kan avverkas med hjälp av kort undersökning.
Det torde dessutom understundom komma att inträffa att domstolen
uppfattar ett fall som svårbedömbart och därför cj förordnar om kort undersökning,
men undersökningsläkaren sedan visar sig vara av annan uppfattning.
Det bör då finnas möjlighet att verkställa även cn undersökning
enligt sinnessjuklagen i mera förenklad form.
Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål anför
utredningen:
!5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 203
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Enligt vår mening bör ett stort antal fall kunna undersökas med anlitande
av en betydligt enklare undersökningsapparat än vad nu sker och åtskilligt
arbete härigenom kunna besparas undersökningsläkaren. Vi syftar härvidlag
i första hand på sådana fall där undersökning redan förut skett och det
därför i huvudsak gäller att undersöka om vederbörande undergått någon
psykisk förändring efter den senaste undersökningen. Värdet av att i dessa
fall kunna förenkla undersökningen framgår därav att vart fjärde eller
femte fall, som nu remitteras till sinnesundersökning, tidigare varit föremål
för sådan undersökning, omkring vart tionde fall mer än en gång förut.
Men även i åtskilliga andra grupper av fall torde det vara möjligt att förenkla
undersökningen. Som exempel härpå kan nämnas uppenbart sinnesslöa,
djupt senildementa och klart psykotiska personer.
För ovannämnda fall torde det vara tillräckligt med en undersökning av
ungefär samma omfattning som alternativ II av den korta undersökningen.
Sinnessjuklagens bestämmelser om undersökningens omfattning synes icke
utgöra hinder för en sådan begränsning. Eftersom nu ifrågavarande undersökningar
kommer att utföras av rättspsvkiatrer saknas anledning att fastställa
något formulär för utlåtandet. Det bör emellertid i administrativ ordning
föreskrivas, att utlåtande över på detta sätt begränsad undersökning
(B-undersökning) skall avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ
II av formuläret för den korta undersökningen. B-undersökningar synes
böra behandlas med förtur framför fullständiga undersökningar (A-undersökningar).
Vi föreslår därför en föreskrift, att utlåtande över B-undersökning
skall avgivas inom tre veckor från det rättegångshandlingarna inkom
till avdelningen. Detta innebär icke någon ändring i sinnessjuklagens
bestämmelse om en undersökningstid av sex veckor. Verkan av att treveckorsfristen
utlupit blir emellertid, att möjligheten att verkställa B-undersökning
därmed försuttits.
Beträffande frågan vem som skall fatta avgörandet om undersökningens
omfattning — domstolen eller undersökningsläkaren — förklarar utredningen,
att det utan tvekan bör tillkomma undersökningsläkaren att fatta
detta avgörande. Domstolen bör sålunda, enligt utredningens mening, icke
äga att ge undersökningsläkaren några anvisningar, huruvida den önskar
en fullständig undersökning eller en B-undersökning och ej heller bör domstolen
äga att, sedan ett B-utlåtande inkommit, återremittera detsamma
till läkaren för fullständig undersökning. Därest domstolen finner det erforderligt
med ytterligare upplysningar, bör den såsom för närvarande kunna
inkalla undersökningsläkaren att muntligen höras i målet eller inhämta
yttrande av medicinalstyrelsen eller möjligen vidtaga båda dessa åtgärder.
Här må slutligen nämnas, att utredningen upptagit till prövning ett av
medicinalstyrelsen framlagt förslag om höjning av arvodet till läkare utanför
undersökningsorganisationen för utförd sinnesundersökning. Emot skäligheten
av nuvarande arvode, 300 kronor per undersökningsfall, synes enligt
utredningen icke någon berättigad anmärkning kunna framställas. Utredningen
är icke heller övertygad om att en ökning av arvodet skulle möjliggöra
anlitande av utomstående läkare i nämnvärt större utsträckning än
vad nu är fallet. Utredningen har därför icke velat förorda medicinalstyrelsens
förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
35
Yttrandena. Det av utredningen framlagda förslaget om en differentiering
av undersökningarna med hjälp av den korta
undersökningen har tillstyrkts i princip eller lämnats utan erinran
i det stora flertalet remissyttranden. Majoriteten av remissinstanserna har
sålunda intet att erinra mot att den korta läkarundersökningen i vissa fall
får ersätta sinnesundersökning epligt sinnessjuklagen. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser emellertid att en uttrycklig föreskrift härom i 41 § sinnessjuklagen
är erforderlig.
En kritisk eller direkt avvisande inställning till förslaget om vidgad tilllämpning
av den korta undersökningen intages av Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen,
överläkarna vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalten
Långholmen och vid rättspsykiatriska avdelningen vid Sidsjöns sjukhus,
svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska föreningen och professorn
Kinberg.
Svea hovrätt anser sig i rättssäkerhetens intresse böra avråda från en utvidgad
användning av kort undersökning såsom grundval för straffriförklaring.
Utan föregående undersökning enligt sinnessjuklagen synes strafffriförklaring
liksom hitills böra ske endast i uppenbara fall. Det vore önskvärt,
framhåller hovrätten vidare, att på något sätt få närmare preciserat,
i vilka situationer domstolen bör underlåta att förordna om kort undersökning
och i stället direkt besluta om sinnesundersökning. För undvikande
av onödiga sinnesundersökningar synes det hovrätten angeläget, att domstolarna
i tveksamma fall alltid förordnar om kort undersökning.
Fångvårdsstyrelsen ger uttryck åt den uppfattningen, att den korta undersökningen
i förening med personundersökning bör ersätta sinnesundersökning
företrädesvis i sådana fall, där undersökningens huvudsakliga
syfte är att ge domstolen ledning vid valet av olika reaktionsformer av mera
ordinär typ: olika slag av villkorlig dom, ungdomsfängelse och tidsbestämt
straff. Den korta undersökningen har utformats som ett komplement till
personundersökningen. I vad män den korta undersökningen blir av verkligt
värde är därför mycket beroende av den omsorg och kunnighet med
vilken den egentliga personundersökningen utföres. Om man vill förstärka
den korta läkarundersökningen, kan detta icke ske utan att organisationen
för personundersökning samtidigt tillföres erforderlig förstärkning. Ett ytterligare
skäl för att skjuta förstärkningen av personundersökningarna och
kort läkarundersökning i förgrunden är enligt styrelsen, att detta synes vara
det snabbaste och effektivaste sättet att vid inledandet av fullständig sinnesundersökning
tillhandahålla läkaren tillförlitligt utredningsmaterial om
den tilltalades personliga förhållanden. Här kan framläggas hela den sociala
utredning som eljest måste utföras av socialassistent. Vid gränsdragningen
mellan personundersökning i förening med kort läkarundersökning och fullständig
undersökning bör man bibehålla fullständig undersökning i större
utsträckning än utredningen föreslagit. I utpräglat psykiatriska frågor,
där avgörandet är av synnerlig betydelse för den åtalade, måste bedömningen
grundas på en fullständig undersökning, oavsett om den medicinska be
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
dömningen på förhand ter sig såsom enkel eller mer komplicerad. Att fullständig
sinnesundersökning bör ha verkställts innan någon dömes till förvaring,
har från interneringsnämndens sida under hand framhållits för fångvårdsstyrelsen.
Överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Långholmen
framhåller det betänkliga i att en straffriförklaring enligt förslaget
skulle kunna äga rum efter en summarisk undersökning av en läkare utan
rättspsykiatrisk utbildning och utan att den tilltalade underkastats närmare
observation på rättspsykiatrisk avdelning samt utan kontroll av medicinsk
överinstans. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om kort undersökning annat
än i undantagsfall kan komma till användning såsom förstagångsundersökning.
Rådhusrätten i Göteborg säger sig ej kunna dela utredningens
åsikt, att man genom användande av kort undersökning skulle undvika
särskilt dröjsmål genom att den skulle kunna verkställas i anslutning
till personundersökningen. Enligt rådhusrättens erfarenhet har det visat sig
att läkaren av naturliga skäl ej ens påbörjat sin undersökning, innan personutredningen
föreligger i godtagbart skick. För övrigt blir det ofta först
genom personundersökningen klart för domstolen om en sinnesundersökning
i ena eller andra formen är indicerad. Rättspsgkiatriska föreningen
anser det med hänsyn till rättssäkerheten ytterst betänkligt, att intagning
på sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt med tidsobestämda omhändertaganden
skulle kunna ske efter kort undersökning, utförd av psykiater som
i de flesta fall torde sakna rättspsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Dessutom
synes det föreningen oförenligt med administrativ praxis att använda
ett intyg till annat ändamål än det som avsetts. Frågorna i alternativ II
har hämtats från frågeställningarna i de regelrätta sinnesundersökningarna
enligt 41 § sinnessjuklagen och »inympats som artfrämmande skott» på
läkarintyget. Att den erhållna »konstprodukten» ej alltid kommer att bli
funktionsduglig visar svårigheterna när det gäller intagning för vård. Föreningen
yrkar, att alternativ II av den korta undersökningen helt slopas och
detta så mycket mer som det kan befaras bana väg för en deklassering av
sinnesundersökningarna till det rutinmässiga formulärintygets nivå. Föreningen
Sveriges stadsdomare anför bl. a., att då det gäller förstagångsundersölcning
kort undersökning bör kunna ske i klara fall, men att en utveckling
som leder därhän, att den korta undersökningen mera allmänt
skulle komma till användning såsom förstagångsundersökning måste ur
rättssäkerhetens synpunkt betraktas som mindre lycklig.
Vad beträffar den närmare utformningen av förslaget i nu ifrågavarande
del må först anmärkas, att ett flertal remissinstanser, nämligen Svea hovrätt,
riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg, fångvårdsstyrelsen,
överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Långholmen,
förste läkaren vid fångvårdsanstalten Härianda, medicinalstyrelsen, överläkarna
vid rättspsgkiatriska avdelningarna vid S:t Lars och S:t Jörgens
sjukhus, rådhusrätten i Göteborg och svenska psymatriska föreningen vän
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
37
der sig mot den begränsning i förslaget, som ligger i att endast läkare utom
undersökningsorganisationen skulle utföra de korta undersökningar som är
avsedda att träda i stället för egentlig sinnesundersökning. Särskilt rådhusrätten
i Göteborg hävdar starkt, att det blir svårt att få tag i psykiatrer
utom undersökningsväsendet som är villiga att utföra korta undersökningar.
Beträffande häktade har rådhusrätten hittills hänvänt sig till läkarna
vid vederbörande fångvårdsanstalt och fått intygen inom två å tre veckor.
Att i fråga om häktade vända sig till psykiater utom undersökningsväsendet
vore opraktiskt, om det gäller att vinna tid. Tjänsteläkarna har den häktade
inpå sig dagligen och kommer kanske i sin tjänst i direkt beröring med
honom. Rådhusrätten anser det för övrigt så gott som uteslutet, att en psykiater
utom undersökningsväsendet skulle åtaga sig en kort undersökning
av en häktad person. Uppdraget skulle medföra flera tidsödande resor till
häktet, de lokala förhållandena i häktet är knappast inbjudande eller ändamålsenliga
för undersökningen o. s. v. Härtill kommer det maximerade,
relativt blygsamma arvodet. Även statsåklagaren i Göteborg anser att förslaget
ofrånkomligen måste medföra i hög grad menliga konsekvenser. Genom
sin speciella sakkunskap har den yrkesarbetande rättspsykiatern självfallet
helt andra kvalifikationer för dylika uppdrag än läkare utom facket.
Erfarenheterna i Göteborg av att för korta undersökningar anlita rättspsykiater
har varit gynnsamma icke minst i det avseendet, att vederbörande
läkare ofta varit i stånd att ge vägledande anvisningar för påföljdsfrågans
bestämmande. En psykiater utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
torde beträffande denna fråga ha betydligt sämre förutsättningar att
fungera som rådgivare åt domstolen. I den mån vederbörande rättspsykiater
i nu avsedda fall förordnas att verkställa fullständig sinnesundersökning
kan det arbete, som han tidigare nedlagt på en kort undersökning, komma
honom till godo och därigenom i viss mån bidraga till en förkortning av
undersökningstiden. I nuvarande krisläge synes det för övrigt ej försvarligt
att icke utnyttja rättspsykiatrerna för detta ändamål. Överläkaren vid sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten Långholmen påpekar, att om
domstolarna ej får möjlighet att på ett tidigt stadium anlita den rättspsykiatriska
sakkunskapen kommer utan tvivel antalet fall som hänvisas till
fullständig sinnesundersökning att öka. I
I flera yttranden beröres frågan om formerna för omhändertagande för
vård å sinnessjukhus av den som straffriförklarats efter kort läkarundersökning.
Kritik framföres från åtskilliga håll mot utredningens tanke att
domstolen skulle tillse att erforderliga intagningshandlingar enligt 2 kap.
sinnessjuklagen föreligger innan dom meddelas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet,
statsåklagaren i Göteborg, rådhusrätten i Malmö, föreningen
Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare uttalar
sig för en lagändring av innebörd att den som straffriförklarats på grundval
av kort undersökning och som enligt läkarintyget över undersökningen
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
är i behov av vård å sinnessjukhus, skall på grund av domen och intyget
kunna intagas å dylikt sjukhus.
I några yttranden beröres även frågan om arvodet för kort undersökning.
Sålunda anser svenska psykiatriska föreningen, att ersättningsfrågan är
bristfälligt behandlad av utredningen. Föreningen förmenar, att om kort
undersökning enligt alternativ II införes, innebär detta, att intyget måste
bli mer utförligt och basera sig på ett fylligare primärmaterial. Slutsatserna
får i detta fall en så kvalificerad karaktär, att enligt föreningens mening en
högre ersättning torde vara motiverad. Jämväl rättspsgkiatriska föreningen
kräver, att ersättningen för kort undersökning höjes.
Förslaget om en differentiering inom den nuvarande sinnesundersökningens
ram har föranlett en mycket livlig diskussion
i remissyttrandena. Till förmån för utredningens förslag — i en del
fall dock med vissa ändringsförslag — uttalar sig Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland, hovrätten för Övre Norrland, statsåklagarna i Stockholm och
Malmö, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges stads fiskaler, överläkarna vid sinnessjukavdelningarna
vid fångvårdsanstalterna Håga och Malmö, överläkarna vid rättspsykiatriska
avdelningarna vid Ulleråkers, Ryhovs, S:t Lars och Sidsjöns
sjukhus, statskontoret, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, strafflagberedningen,
fångvårdens organisationskommitté, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.
En i princip avstyrkande eller kritisk ståndpunkt intager Svea hovrätt,
riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg, fångvårdsstyrelsen, överläkarna
vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdstanstalterna Långholmen,
Härianda och Västervik, medicinalstyrelsen, överläkarna vid rättspsykiatriska
avdelningarna vid psykiatriska sjukhuset och S:t Jörgens sjukhus, Stockholms
rådhusrätt, svenska psykiatriska föreningen och rättspsykiatriska föreningen
samt professorn Kinberg.
Kritiken mot förslaget går i huvudsak ut på att det är svårt att draga upp
någon klar gräns mellan de olika fallen och att det icke är lyckligt att genomföra
en formell uppdelning, som ger intryck av att vissa utlåtanden är
av sämre kvalitet.
Svea hovrätt anser sålunda sannolikt, att den föreslagna formella uppdelningen
av undersökningsklientelet i två kategorier, som blir föremål för olika
behandling, kommer att medföra praktiska och organisatoriska svårigheter
för avdelningarnas personal och ha en psykologiskt ogynnsam inverkan på
klientelet. Sådana och andra möjliga konsekvenser av förslagets genomförande
har icke blivit belysta genom utredningen. Härtill kommer, att undersökningsläkaren
redan inom ramen för gällande bestämmelser har möjlighet
att behandla enkla och klara fall mera summariskt. En erinran härom
till vederbörande läkare från medicinalstyrelsens sida borde enligt hov
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
rättens mening vara tillfyllest. Riksåklagarämbetet anmärker, att det förefaller
oegentligt att bygga en uppdelning i A- och B-undersökningar på
avfattningen av utlåtandena samt att en gräns av detta slag alltid måste
bli flytande. Statsåklagaren i Göteborg ställer sig tveksam till tanken, att
minska omfattningen av undersökningarna. Vid en differentiering synes det
som om läkaren skulle komma att ställas inför många besvärliga gränsfall.
Det förefaller, uttalar statsåklagaren, svårt att tro att, utom i vissa speciella
fall, några påtagliga kännemärken kunna möjliggöra en snabb klassificering
i A- och B-undersökning. I så fall blir föreskriften om förtursrätt
för B-undersökning av ringa värde. I stället för att införa B-undersökning
synes enligt statsåklagaren kort undersökning böra ske i samtliga fall, där
ej fullständig undersökning anses erforderlig. Fångvårdsstgrelsen uttalar
den uppfattningen, att man i de fall där sinnesundersökning anses böra
komma till stånd icke får genomföra sådana förenklingar av förfarandet
som kan befaras medföra en kvalitetsförsämring av undersökningarna. Det
bör ankomma på den ansvarige läkaren att i varje särskilt fall bedöma hur
omfattande undersökningen bör göras för att den skall kunna fylla sin uppgift
att klarlägga fallets psykiatriska beskaffenhet med hänsyn bl. a. till
den aktuella farligheten samt till prognosen vid behandlingsformer av olika
slag. Härvid torde det vara olämpligt att läkaren stimuleras till att
redan vid undersökningens början eller på ett tidigt stadium av densamma
taga ställning till frågan om vad som behöver utredas för att få klarhet i
fallet. Medicinalstyrelsen förordar, att en differentiering av undersökningarna
sker men anser det för genomförandet av en sådan differentiering vara
tillfyllest, att läkarnas uppmärksamhet fästes på nödvändigheten av förenkling
av utlåtandena, vilket eventuellt kan ske genom cirkulär. Förste
läkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Härianda anser,
att principen om en differentiering i A- och B-utlåtanden innebär något att
taga fasta på, men att det knappast är lyckligt med »etiketter» på utlåtandena.
Läkaren bör ha frihet att, om han anser ett fall lättbedömt, få skriva
ett kortfattat utlåtande, utan att det stämplas som B-utlåtande. Det ligger
nära till hands att misstänka, att just denna stämpel kommer att ge intryck
av att utlåtandet är av sekunda kvalitet och därför mindre tillförlitligt.
Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus anmärker,
att det torde vara mycket svårt att enbart på inkomna handlingar,
utan att ha sett patienten och utan att ha hunnit införskaffa kompletterande
upplysningar, snabbt avgöra, huruvida fallet är så pass enkelt att
man kan nöja sig med en B-undersökning. Överläkaren vid rättspsykiatriska
avdelningen vid Sidsjöns sjukhus säger angående de sakkunnigas uttalande,
att B-undersökning skulle särskilt lämpa sig för tidigare undersökta,
att det är uppenbart, att just straffriförklarade psykopater kräver en ingående
och vidlyftig undersökning. Svenska psykiatriska föreningen uttalar
att bakgrunden till förslaget synes vara den, att det bland undersökningsfallen
finns ett antal, som kan betecknas som uppenbara, t. ex. klart sinnesslöa,
seni 11 dementa och klart psykotiska sjuka, och att det i dessa fall
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
borde räcka med mycket kortfattade utlåtanden. Gränsen mellan det självklara
och mindre självklara är emellertid flytande, och det bör vara läkaren
obetaget att i varje särskilt fall göra den utredning, han finner behövlig.
Då, enligt förslaget, den undersökande läkaren själv skall avgöra, om han
anser att A- eller B-undersökning bör företagas i ett visst fall, kommer alltefter
läkarens läggning ett större eller mindre antal fall bli antingen det
ena eller andra. Föreningen kan icke tro, att formuläret för undersökning
enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål kommer att utöva
något inflytande på utlåtandets utformning och finner det därför riktigast
att i administrativ ordning endast rekommendera, att utlåtanden avseende
relativt okomplicerade fall skall avfattas mycket kortfattat. 1lättspsgkiatriska
föreningen framhåller, att det skulle vara en mycket betänklig åtgärd
att med lagbestämmelser tvinga läkare utföra sådana undersökningar och
skriva utlåtanden, som de själva finner vara otillfredsställande. Skulle de
rättspsykiatriska specialisterna tvingas att avgiva utlåtanden som de anser
otillräckliga, föreligger stora risker att den redan förut existerande vantrivseln
inom undersökningsorganisationen blir så markerad, att en allmän
flykt från rättspsykiaterbanan kommer till stånd. Efter ytterligare kritik
av utredningens förslag — därvid föreningen bl. a. uttalar, att de enklare
fall som skulle kunna bli föremål för B-undersökning ej torde bli så många
—• förklarar föreningen, att den med hänsyn till de långa väntetiderna anser
sig kunna enas med utredningen om att ett visst, kortare förfaringssätt
i fråga om en del tilltalade temporärt bör tillämpas för att avverka
balansen. Även Stockholms rådhusrätt är inne på tanken, att förslaget skulle
kunna prövas såsom ett provisorium.
De förslag till jämkningar i utredningens förslag som framlägges rör i huvudsak
treveckorsfristen i fråga om B-utlåtandena. Förslag om slopande
eller uppmjukning av denna frist framlägges av hovrätten för Nedre Norrland,
riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
överläkarna vid sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna
Långholmen, Håga och Västervik, förste läkaren vid sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten Härianda, medicinalstyrelsen, överläkarna vid rättspsykiatriska
avdelningarna vid Ulleråkers, Ryhovs, S:t Lars, S:t Jörgens
och Sidsjöns sjukhus, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Göteborg och
rättspsykiatriska föreningen. Sammanfattningsvis innebär kritiken mot förslaget
i denna del, att läkaren icke alltid kan så råda över förhållandena,
att B-undersökning hinner utföras och utlåtande avgivas inom den angivna
tiden; dröjsmål kan uppkomma t. ex. på grund av att den tilltalade är svår
att anträffa, vägrar inställa sig till undersökning, har svårt att bli ledig
från sitt arbete, upplysningar om honom tar lång tid att anskaffa o. s. v.
Det är icke rimligt, att läkaren endast av sådan anledning skulle kunna
tvingas att göra en mera omfattande undersökning och bli nödsakad att nedlägga
mera arbete på utlåtandets avfattning än som i och för sig betingas
av ändamålet med undersökningen. Vidare påpekas, att en tidsfrist om tre
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
veckor kan medföra, att vissa läkare, som har hög arbetstakt, ständigt kommer
att avgiva B-utlåtanden, medan andra däremot kanske uteslutande kommer
att avgiva A-utlåtanden. Genom att B-undersökningarna gives förtur
riskerar man även att A-fallen fördröjes. Ur den misstänktes synpunkt innebär
förslaget, att man lägger i läkarens hand att avgöra om frihetsberövande!
för en häktad skall räcka i tre eller sex veckor. Särskilt kritisk
ställer sig förste läkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
Härianda, som uttalar, att förslaget innebär något av tvång eller straff och
såsom sådant är allt annat än sympatiskt. Ju mer en läkare bär att göra
desto mer arbete blir han ålagd. Om han exempelvis skulle bli sjuk, skulle
exspektantlistan för A-undersökningarna komma att öka. Utredningen har
inte direkt rekommenderat förbud för rättspsykiater att ta semester, men
man frågar sig onekligen bur en rättspsykiater skulle kunna våga ta någon
ledighet, överläkaren vid rättspsgkiatriska avdelningen vid S:t Jörgens
sjukhus understryker, att regeln om treveckorsfrist kan verka i motsatt
riktning mot vad förslagsställaren åsyftat. Pa de små stationerna skulle
sålunda semester, sjukdom eller tjänstledighet utan vikarie omedelbart medföra,
att läkaren vid sitt återinträdande i tjänsten skulle vara berövad möjligheten
att beträffande ett lämpligt fall skriva ett kortfattat utlåtande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare anser, att domstolen
bör till undersökningsläkaren kunna återsända ett utlåtande över en
B-undersökning med begäran om att A-undersökning skall utföras.
Frågan om skäligheten av det nuvarande arvodet till läkare utanför
undersökningsorganisationen för utförd sinnesundersökning — 300 kronor
per nndersökningsfall — beröres i en del remissyttranden. En höjning av
arvodet tillstyrkes av medicinalstyrelsen, svenska psykiatriska föreningen,
rättspsykiatriska föreningen och vissa överläkare.
Departementschefen. I direktiven för 1953 års utredning antyddes, såsom
en tänkbar utväg att nedbringa väntetiderna, att noggrannare och mera tidskrävande
undersökningar kunde förbehållas sådana allvarliga och svårbedömda
fall, där sådan undersökning vore mest behövlig, medan i andra fall
undersökningen kunde ske på det sätt som tillgängliga arbetskrafter medgåve.
Utredningen har vid sina överväganden av denna fråga kommit till
det resultatet, att en dylik differentiering bör kunna ske på två olika vägar.
Den ena vägen är att i ökad utsträckning använda den s. k. korta läkarundersökningen
enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål och låta denna i vissa fall ersätta den fullständiga undersökningen.
Den andra vägen som utredningen anvisar är alt genomföra en differentiering
av de egentliga sinnesundersökningarna på så sätt att man i en
del fall inskränker undersökningen jämlikt sinnessjuklagen till att ungefärligen
motsvara den korta undersökningen.
Utredningen har tänkt sig att en vidgad användning av den korta under -
42
Kungi. Maj:ts proposition nr 203.
sökningen skall vara möjlig på sådana orter, där lämplig psykiater utom
undersökningsväsendet finnes att tillgå. Enligt förslaget bör som regel förundersökning
jämlikt 1939 års lag äga rum, innan beslut om undersökning
enligt sinnessjuklagen meddelas, och till komplettering härav bör, där lämplig
psykiater utom undersökningsväsendet finnes att tillgå, läkarintyg enligt
1939 års lag anskaffas, såvida det icke kan antagas, att beslut om sinnesundersökning
likväl kommer att meddelas. Utredningen anser att kort undersökning
som utförts av psykiater skall kunna läggas till grund för strafffriförklaring.
De flesta remissinstanserna, däribland medicinalstyrelsen, har ställt sig
välvilliga till utredningens förslag i nu ifrågavarande avseende. Även enligt
min mening bör det vara möjligt att, utan risk för att rättssäkerhetens krav
eftersättes, i viss omfattning ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen
med kort undersökning enligt 1939 års lag, ehuru den korta läkarundersökningens
främsta uppgift är att utröna huruvida sinnesundersökning
i sinnessjuklagens mening är motiverad. I enkla och klara fall synes kort
undersökning kunna tjäna såsom grundval för straffriförklaring under förutsättning
att undersökningen utförts av psykiater. Formell täckning för en
sådan utvidgning av den korta undersökningens funktion finnes i 41 § sinnessjuklagen,
där det stadgas att domstolen, i fall då anledning föreligger
till antagande, att den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5
kap. 5 § strafflagen, kan underlåta sinnesundersökning, där »av särskilda
skäl sådan undersökning finnes obehövlig». Då det emellertid, med hänsyn
till vissa uttalanden i förarbetena till 1939 års lag, kan råda någon tvekan
om lagens innebörd på denna punkt, torde nämnda stadgande böra kompletteras
med uttrycklig föreskrift om att sinnesundersökning är obehövlig,
därest på grund av intyg över kort läkarundersökning utförd av psykiater
framstår såsom uppenbart att brottet begåtts under sådant inflytande som
avses i 5 kap. 5 § strafflagen. I anslutning härtill torde genom ett tillägg till
4 § förundersökningslagen böra inskärpas vikten av att läkarintyg enligt
sagda paragraf anskaffas i sådana fall, då anledning föreligger till antagande
att den misstänkte faller under 5 kap. 5 § strafflagen och omständigheterna
gör sannolikt, att målet på grundval av sådant intyg kan avgöras utan
sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen. Beträffande spörsmålet om personutredning
hänvisas till den följande framställningen.
Enligt 47 § sinnessjuklagen i dess gällande lydelse blir en tilltalad, som
förklaras vara på grund av sin sinnesbeskaffenhet fri från ansvar och som
enligt utlåtandet över verkställd sinnesundersökning är i behov av vård å
sinnessjukhus, intagen å sådant sjukhus direkt på grund av domen och utlåtandet
utan att de föreskrifter som eljest gäller för intagning på sinnessjukhus
behöver iakttagas. Såsom framhållits i ett antal remissyttranden
bör, såsom en konsekvens av att den korta läkarundersökningen i vissa fall
kan ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen, intyg över kort
undersökning i nu ifrågavarande avseende jämställas med utlåtande enligt
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
sinnessjuklagen. Jag vill alltså förorda att 47 § sinnes juldagen kompletteras
i det angivna hänseendet.
Vid utformningen av sitt förslag har utredningen föruisatt, att den eftersträvade
ökade användningen av den korta läkarundersökningen skall komma
till stånd genom anlitande av psykiatrer utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Tanken är att man pa detta sätt skall från undersökningsorganisationen
avlasta de enklare fallen, så att de inom densamma
verksamma läkarna skall kunna koncentrera sig på de egentliga sinnesundersökningarna.
Denna begränsning i förslaget har emellertid vid remissbehandlingen
föranlett vissa anmärkningar, som ej synes obefogade. Möjligheterna
att effektivt utnyttja den korta undersökningen för nedbringande
av väntetiderna torde bli större, om även läkare inom undersökningsorganisationen
anlitas.
Den andra åtgärden som utredningen föreslagit för differentiering av sinnesundersökningarna
är som nämnts att en viss klassificering skall ske
inom ramen för de egentliga sinnesundersökningarna enligt sinnessjuklagen.
Utredningens förslag går ut på en uppdelning av undersökningarna i
två särskilda kategorier, s. k. A- och B-undersökningar. Till A-undersökningar
skulle hänföras de mera komplicerade och svårbedömda fallen, medan
enklare undersökningsfall skulle utföras såsom B-undersöknmg. Skillnaden
mellan de båda kategorierna har i förslaget huvudsakligen kommit
till uttryck däri att utlåtande över B-undersökning skulle få avfattas i nära
överensstämmelse med det formulär som gäller för de korta undersökningarna
enligt 1939 års särskilda förundersökningslag. Beträffande B-undersökningarna
har utredningen vidare föreslagit, att tiden för utlåtandets avgivande
skulle inskränkas till tre veckor, medan den nuvarande tidsfristen
sex veckor skulle bibehållas för A-undersökningarna.
Det är givet att undersökningsfallen är av Ararierande beskaffenhet och
att det arbete och den tid som måste ägnas åt en undersökning för att den
skall giva ett tillförlitligt resultat växlar från fall till fall. Även om man i
enlighet med vad förut anförts utskiljer vissa enkla undersökningsfall, som
uppklaras genom kort läkarundersökning enligt 1939 års lag, är de kvaistående
egentliga sinnesundersökningsfallen av mycket skiftande slag, alltifrån
fall som kräver en ingående observation och noggranna överväganden
till sådana som kan bedömas efter en tämligen summarisk utredning. Det
är emellertid tveksamt om den rätta vägen är att, såsom utredningen ifrågasatt,
göra en formlig uppdelning i två särskilda kategorier med olika leglei
beträffande tiden för utlåtandets avgivande in. in. De invändningar som vid
remissbehandlingen, främst från läkarhåll, framkommit mot förslaget i
denna del, torde ej kunna förbigås. Särskild uppmärksamhet förtjänar den
anmärkningen, att en uppdelning i enlighet med förslaget kan giva intryck
av att de till den enklare kategorien hänförda undersökningarna (B-undersökningarna)
är av en sämre kvalitet än de Övriga. Uppenbart är att varje
undersökningsfall skall underkastas en så omsorgsfull prövning som är
påkallad för ett såvitt möjligt riktigt bedömande av fallet. Det synes aven
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
mindre lämpligt att föreskriva olika tidsfrister — enligt förslaget tre resp.
sex veckor — då det ofta kan vara vanskligt att innan undersökningen pågått
någon tid konstatera huruvida den skall hänföras till den ena eller den
andra kategorien. Jag har sålunda vid övervägande av frågan kommit till
den uppfattningen att utredningens förslag på denna punkt bör något modifieras.
Den differentiering av sinnesundersökningarna som är önskvärd _
eller rättare sagt nödvändig — för att väntetiderna skall kunna nedbringas
torde hellre böra bygga på anvisningar, utfärdade i administrativ ordning,
vilka starkt inskärper vikten av att undersökningarna i varje särskilt fall
anpassas efter vad som är behövligt och anvisar undersökningsläkaren att
i enlighet härmed begränsa undersökningen till förhållanden, som verkligen
är relevanta för fallets rättspsykiatriska bedömning. De enklare fallen bör i
allmänhet behandlas med förtur. Anvisningarna torde böra utfärdas antingen
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
I själva lagen bör den nuvarande för alla undersökningsfall
gällande tidsfristen sex veckor bibehållas. Jag vill i detta sammanhang understryka,
att den nämnda tidsfristen icke är avsedd att vara en normaltid
utan en maximitid. Om förhållandena medger det skall undersökningen
verkställas på kortare tid. För att detta förhållande tydligare än i den nuvarande
avfattningen av lagen skall komma till uttryck torde regeln att sinnesundersökning
skall verkställas utan dröjsmål böra skärpas på så sätt,
att det stadgas att undersökningen skall verkställas med största möjliga
skyndsamhet. Det bör vidare i lagen uttryckligen fastslås, att undersökningen
skall till sin omfattning anpassas efter undersökningsfallets beskaffenhet.
Ett spörsmål, som icke berörts vare sig av utredningen eller vid remissbehandlingen
men som ändock torde vara förtjänt att upptagas i detta sammanhang,
är huruvida den nuvarande ordningen för prövning av fråga om
anstånd med utlåtandets avgivande kan anses tillfredsställande. Enligt gällande
lag ankommer det på domstolen att i särskilt fall på framställning av
undersökningsläkaren medgiva anstånd utöver den stadgade sexveckorstristen.
Såsom skäl för uppskovsansökan torde i regel åberopas att undersökningen
ej kan medhinnas i tid på grund av att undersökningsavdelningen
är belastad med ett flertal andra undersökningsfall. Det kan ifrågasättas
om domstolen har någon möjlighet att bedöma frågor som på detta sätt
nära sammanhänger med arbetsförhållandena vid avdelningen. I praktiken
har därföi domstolarnas ställningstagande till uppskovsansökningar blivit
en formalitet, och lagens stadgande om maximitid har icke förmått att fylla
sin uppgift såsom en spärr mot alltför långa väntetider. Mera ändamålsenligt
synes vara att lägga befogenheten att medgiva uppskov hos vederbörande
centrala fackmyndighet, nämligen medicinalstyrelsen. Gentemot en
sådan ordning skulle kunna invändas att medicinalstyrelsen är central
myndighet endast för undersökningsavdelningarna vid sinnessjukhusen,
medan sinnessjukavdelningarna vid fångvårdsanstalterna i organisatoriskt
hänseende sorterar under fångvårdsstyrelsen. Det gäller dock här ett medi
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
cinskt arbetsfält, och endast medicinalstyrelsen har tillräckliga möjligheter
att överblicka de personella resurserna. Den enda praktiskt lämpliga anordningen
är därför att medicinalstyrelsen har ansvar för att sinnesundersökningarna
även inom fångvården utföres på de i lagen angivna tiderna.
Visst samarbete med fångvårdsstyrelsen torde redan nu vara upprättat;
i den mån det visar sig behövligt torde bestämmelser därom få meddelas
i administrativ ordning. Det bör alltså åligga medicinalstyrelsen att tillse
att arbetet vid undersökningsstationerna bedrives effektivt och med den
snabbhet som kan fordras samt att, om så icke är fallet — i samarbete med
fångvårdsstyrelsen, såvitt angår sinnessjukavdelningarna vid fångvården —
vidtaga erforderliga åtgärder.
I detta sammanhang må nämnas att utredningen i anslutning till en framställning
av medicinalstyrelsen behandlat frågan om arvodena till läkare
utanför undersökningsorganisationen, vilka utför sinnesundersökningar enligt
särskilt uppdrag. Utredningen har ställt sig avvisande till medicinalstyrelsens
förslag om höjning av dessa arvoden från 300 till 400 kronor per
utlåtande. Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande över utredningens
promemoria vidhållit sitt förslag. Vid remissbehandlingen har även från
några håll framkommit önskemål om höjning av arvodet för läkarundersökning
enligt 1939 års särskilda förundersökningslag (för närvarande
maximerat till 75 kronor). Enligt min mening synes det ej finnas fog för
antagande, att de långa väntetiderna skulle ha något samband med otillräckliga
arvoden. Det är dock icke uteslutet att arvodesreglerna kan behöva
omprövas sedan närmare erfarenhet vunnits av de nu föreslagna åtgärderna
för en differentiering av undersökningarna.
2. Utlåtandenas avfattning.
Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelser om vad utlåtandet över verkställd
sinnesundersökning skall innehålla finns upptagna i 42 § fjärde stycket
sinnessjuklagen. Där stadgas, att undersökningsläkaren i utlåtandet
skall angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens begående och
om han är i behov av vård å sinnessjukhus. Finnes den undersökte eljest
böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bli föremål för särskild åtgärd, bör
sådant anmärkas. I utlåtandet skall vidare angivas de skäl och omständigheter,
på vilka däri givet omdöme grundas. Om någon som ej är sinnessjuk
eller sinnesslö förklaras vid gärningens begående ha lidit av annan själslig
abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika innehålla skälen till att sådan jämställdhet
anses föreligga.
De rättspsykiatriska utlåtandena består som regel av två skilda delar,
undersökningsjournalen och själva utlåtandet. Den förra är icke en journal
i egentlig mening utan eu sammanställning av det primärmaterial, varpå
undersökningsläkaren grundar sitt utlåtande. Journalen inledcs vanligen
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
med ett sammandrag av rättegångshandlingarna, vilket följes av en redogörelse
för den sociala utredning, som företagits i samband med undersökningen.
Härefter plägar i skilda avdelningar återgivas de under observationstiden
direkt gjorda iakttagelserna beträffande den tilltalades kroppsliga och
psykiska tillstånd. Efter skildringen av det psykiska tillståndet följer den
medicinska och sociala förhistorien såsom den framkommit under läkarens
och socialassistentens utforskning av den tilltalade (autoanainnesen).
Journalen avslutas vanligen av en av den tilltalade på egen hand avfattad
levnadsskildring.
Själva utlåtandet består, enligt den praxis som utbildat sig, i allmänhet
av följande delar: 1) en summarisk sammanfattning av under söknings journalen
med hänsyn till dess epikritiska bedömande, 2) en differentialdiagnostik
utredning, 3) en kortfattad analys av den kriminalpsykologiska,
socialprognostiska och kriminalpolitiska situationen, 4) en kort sammanfattning
av det resultat, vartill sjukvårdsläkaren på grund av undersökningen
kommit.
Den nyssnämnda bestämmelsen om utlåtandenas avfattning tillkom i
samband med 1945 års ändringar i sinnessjuklagen. Under förarbetena till
dessa ändringar behandlades i olika sammanhang frågan om utlåtandenas
form och innehåll. Departementschefen uttalade därvid bl. a., att det fick
ankomma på granskningsmyndigheten, d. v. s. medicinalstyrelsen, att meddela
sådana anvisningar beträffande avfattningen av utlåtandena, att dessa
icke gjordes mera vidlyftiga än som var oundgängligen behövligt. Några
anvisningar om utlåtandenas avfattning har emellertid icke meddelats av
medicinalstyrelsen.
Utredningen. Utredningen konstaterar att sättet för utlåtandenas avfattning
har fått fritt utbilda sig på praktiska vägar allt efter rättspsykiatriens utveckling
samt domstolarnas ökade behov av speciella upplysningar rörande
de tilltalade i samma mån som det straffrättsliga reaktionssystemet differentierats.
Utlåtandena har kännetecknats av stor vidlyftighet och någon
ändring i detta avseende har icke förmärkts efter ikraftträdandet av 1945
års lagstiftning på området.
Utredningen löreslår, att utlåtandena skall skäras ned avsevärt. Som redan
antytts i det föregående har utredningen tänkt sig, att utlåtande över
begränsad undersökning (s. k. B-undersökning) skall kunna avfattas i huvudsaklig
överensstämmelse med formuläret för den korta undersökningen.
Undersökningsjournalen kommer därvid att helt bortfalla. Utredningen har
emellertid ansett det angeläget att undersöka, om icke även de fullständiga
utlåtandena (de s. k. A-utlåtandena enligt utredningens förslag) skulle kunna
förenklas och förkortas. För bedömande av denna fråga har utredningen
först klarlagt vilka syften utlåtandena skall tillgodose. Härom anför utredningen:
Det
primära syftet är givetvis att tjäna till ledning för domstolen vid fallets
straffrättsliga bedömande. Härmed sammanhänger intimt utlåtandenas
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
uppgift att tjäna till ledning vid den dömdes behandling och återanpassning
i samhället. Utlåtandena skall vidare ligga till grund för den granskning,
som enligt gällande ordning alltid äger rum i medicinalstyrelsen. Slutligen
har de rättspsykiatriska utlåtandena plägat utformas så, att de kunnat utgöra
material för den rättspsykiatriska forskningen.
Utredningen fortsätter:
För tillgodoseende av den primära uppgiften att vägleda domstolen torde
utlåtandena kunna väsentligt inskränkas. Detta gäller särskilt undersökningsjournalen.
Det däri ingående sammandraget av rättegångshandlingarna
kan knappast vara av något värde för domstolen. Av större intresse för
domstolen är den sociala utredning, som verkställts i samband med undersökningen,
och de under observationstiden gjorda direkta iakttagelserna.
Det är emellertid att märka att i själva utlåtandet skall angivas de skäl och
omständigheter, på vilka ett däri givet omdöme grundas. Med hänsyn härtill
synes nämnda primärmaterial behöva vara tillgängligt för domstolen endast
i "de fall då riktigheten av någon i själva utlåtandet åberopad omständighet
ifrågasättes eller domstolen eljest av särskild anledning önskar få någon av
läkaren åberopad iakttagelse bestyrkt. Vad nu anförts torde i stort sett äga
motsvarande tillämpning å autoanamnesen och levnadsberättelsen.
Av det ovan anförda torde framgå att det för domstolens del icke är erforderligt
att avskrift av undersökningsjournalen åtföljer utlåtandet. Det
synes vara tillräckligt att det primärmaterial som insamlats under undersökningen
förvaras hos undersöknirigsläkaren för att på begäran kunna
överlämnas till domstolen. Härigenom skulle en icke ringa lättnad vinnas
för undersökningsläkaren, i det att något arbete icke behövde nedläggas på
undersökningsjournalens utformning, utan denna kunde mera få formen
av en samling handlingar och anteckningar med huvudsaklig uppgift att vara
ett direkt arbetsunderlag för utlåtandet. Samlingen torde i huvudsak
komma att beslå av testprotokoll, brev och samtalsanteckningar ävensom
utdrag av från annat håll lånade handlingar. Det förutsättes, att dessa handlingar
och anteckningar är skrivna med maskin och även eljest i sådant
skick att de kan läsas av en utomstående. Materialet synes böra bevaras i
mappar, en för varje undersökningsfalJ.
Utlåtandenas värde som vägledning vid den dömdes behandling och återanpassning
i samhället torde icke komma att minskas genom den ovan ifrågasatta
begränsningen av utlåtandenas omfång. Däremot synes deras uppgift
att tjäna som grundval för centralgranskningen och att tillgodose vetenskapliga
ändamål komma att påverkas. Av skäl, som närmare utvecklas
i annat sammanhang, har vi icke ansett att centralgranskningen bör utgöra
hinder för genomförande av vårt förslag. Tyvärr är det ofrånkomligt att
förslaget medför en viss försämring för den vetenskapliga verksamhet, som
haft hemvist inom denna del av rättsväsendet och som otvivelaktigt är av
stort värde. Framförallt kommer det stora sammelmaterial, som finnes i
kriminologiska centralarkivet att bli mera svårbedömt än nu. Å andra sidan
torde bättre vetenskapliga resultat ofta kunna erhållas ur enhetligt bedömda
serier. Något hinder för att varje avdelning lägger upp sitt material
så att det kan bearbetas för vetenskapliga syften uppstår ej därigenom att
det ej längre skrives långa refererande uppsatser. Vi anser därför icke att
olägenheterna ur vetenskapliga synpunkter är så betydande att de bör hindra
förslagets genomförande, t vilket fall som helst är det i rådande krissituation
nödvändigt att främst tillgodose intresset att nedbringa de orimligt
långa väntetiderna för de tilltalade. Rättssäkerhetens krav måste gå före
vetenskapliga ambitioner.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
Utredningen föreslår sålunda beträffande de s. k. A-utlåtandena en föreskrift
om att dessa ej bör avfattas vidlyftigare än som erfordras för att
lämna nödig ledning för fallets bedömande och att särskild undersökningsjournal
ej skall vara erforderlig.
Yttrandena. Utredningens förslag i nu ifrågavarande del lämnas utan erinran
eller tillstyrkes i princip i majoriteten av yttrandena. På en del håll
önskar man till och med gå något längre än utredningen i fråga om beskärning
av utlåtandenas omfång. Riksåklagarämbetet anför sålunda, att utredningens
utgångspunkt synes ha varit, att läkaren så snart fråga är om
en mera omfattande undersökning skall vara nödsakad att redovisa undersökningsresultatet
i ett vidlyftigare utlåtande. Ämbetet ifrågasätter om detta
resonemang är riktigt och om icke utlåtandet som regel även i dessa fall
bör kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ II av
formuläret till intyg över kort undersökning. Även statsåklagarcn i Stockholm
framkastar tanken att beskära materialet ännu mera än vad utredningen
föreslagit och i stället begagna utvägen att oftare höra läkaren personligen
inför domstolen.
Föreningen Sveriges stadsdomare anför sammanfattningsvis i sitt yttrande,
att riktmärket såväl för undersökningens omfattning som för utlåtandets
avfattning städse bör vara, att domstolen och övriga myndigheter skall
ha möjlighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om riktigheten av
läkarens omdömen.
En del remissinstanser ställer sig emellertid kritiska till utredningens
förslag. Medicinalstyrelsen, flera överläkare, statsåklagaren i Göteborg, professorn
Kinberg, föreningen Sveriges stadsfiskaler och rättspsykiatriska föreningen
är sålunda ej tillfredsställda med förslaget. En huvudpunkt i kritiken
är att man icke med lagbestämmelser bör tvinga läkarna att avfatta
utlåtandena på visst sätt utan att individuella synpunkter och intressen bör
få göra sig gällande. Denna synpunkt framföres bl. a. av medicinalstyrelsen
och flera överläkare. Medicinalstyrelsen framhåller, att en del läkare utformar
utlåtandet som en kort sammanfattning på några sidor och låter
allt annat inrymmas i undersökningsjournalen, under det att andra läkare
utarbetar själva utlåtandet till ett 20-tal sidor och mera, innefattande även
en hel del primäruppgifter, varför undersökningsjournalen endast kommer
att omfatta ett fåtal sidor. I förra fallet torde undersökningsjournalen vara
oumbärlig även för domstolen, i det senare mången gång inte. Styrelsen
tillfogar att de rättspsykiatriska utlåtandenas vidlyftighet ofta är skenbar,
då man icke sällan ser ett urskillningslöst avskrivande av utlåtanden och
handlingar. Styrelsens bestämda uppfattning är emellertid att utlåtandena
skulle kunna göras mindre utförliga utan att deras användbarhet skulle
minskas. Det synes styrelsen självklart, att undersökningsläkare bör inskränka
sig till sådana fakta, som är relevanta för fallets bedömande.
Särskild uppmärksamhet ägnas i remissyttrandena åt frågan i vad mån
primärmaterialet bör redovisas i utlåtandena. Föreningen Sveriges stadsfis
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
kaler framhåller, att det inånga gånger finns anledning att polemisera mot
de slutledningar, som en läkare kommit till. Att under dessa förhållanden
utesluta primärmaterialet ur utlåtandena synes därför icke vara att rekommendera.
Åtminstone borde en avskrift av undersökningsjournalen kunna
medfölja utlåtandet. Skulle utredningens förslag vinna beaktande, bleve
domstolarna helt bundna av utlåtandena och en viktig säkerhetsventil skulle
därigenom stoppas till. Man måste vidare fråga sig, hur en domstol, som
icke har tillgång till primärmaterialet, skall kunna bedöma när det är erforderligt
att inhämta medicinalstyrelsens yttrande.
Rättspsykiatriska föreningen anför beträffande undersökningsjournalen
följande:
Styrelsen anser det som en chimär att någon tid av betydelse skulle kunna
vinnas genom att undersökningsjournalerna slopas. Primärmaterialet
måste ändock alltid insamlas. Utdrag måste göras ur lånade handlingar.
Koncept till undersökningsjournaler skall föreligga utskrivet på maskin.
Läkaren måste alltid ur primärmaterialet så att säga draga fram de iakttagelser
och fakta, som han finner vara av betydelse för fallets bedömning.
Han måste väga olika observationer och faktorer mot varandra för att rätt
uppskatta deras inflytande i den utvecklingskedja som hos den enskilde individen
slutligen fört hän till asocialitet och brott. Därmed är praktiskt taget
bearbetningen färdig. Att sedan diktera ned en sammanfattning och få journalen
utskriven tar föga tid åtminstone för en rutinerad undersökningsläkare.
Språkbehandlingen behöver aldrig hållas på en så hög nivå som bör känneteckna
själva sammanfattningen.Även läkaren själv erhåller avsevärd hjälp
genom att primärmaterialet är klart och tydligt sammanfattat, då han skriver
sitt utlåtande. Det går mycket lätt att i vimlet av etiologiska faktorer
överbetona det ena eller andra eller giva en skildring eller ett yttrande
en annan valör än som avsetts, om han icke har primärmaterialet klart disponerat
framför sig att bygga utlåtandet på.
I föreningens yttrande framhålles i anslutning härtill att, om primärmaterialet
skall redovisas i sammanfattningen, denna blir mycket omständlig
och svårläst. Föreningen anmärker att om en så högt kvalificerad instans
som medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd icke kan bedöma utlåtandena
utan tillgång till primärmaterialet — såsom utredningen framhållit
i anslutning till sitt förslag om centralgranskningens slopande — så
frågar man sig, hur domstolarna, som helt saknar medicinska specialister,
skall bli i stånd härtill utan denna tillgång.
Flera överläkare anser jämväl, att lättnaden med att slopa undersökningsjournalen
ej är så stor, att den nämnvärt kan inverka på väntetidernas
längd. Uppgifterna måste ändå antecknas och journalen är till god hjälp då
läkaren skriver sin sammanfattning. Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen
vid Ulleråkers sjukhus anför:
Förslaget vittnar om eu hög grad av förtroende för undersökarnas integritet,
som kanske inte delas av alla jurister. När undertecknad varit inkallad
till rättsförhandling, har diskussionen inte rört sammanfattningen utan
journalens primärdata, hur de insamlats, tolkats etc. Det kan för läkaren
kännas behagligt att undandras dylik kritik, men ger knappast garantier ur
rättssäkerhetens synpunkt. Med beaktande av denna torde domstolar, när
t rtiluing till riksdagens protokoll l!).r>V. tsiunl. NrliOS.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
nedskurna utlåtanden skrivs, komma att inkalla läkare långt oftare än förut.
Dylika inkallelser till avlägsna domstolar torde inte höja rättspsykiatrernas
effektivitet, mätt i antal utlåtanden per tidsenhet.
När en ny rättsreaktion skall baseras på ett tidigare utlåtande och detta
är av A- eller B-typ, kan konklusionerna te sig särskilt hypotetiska, därför
att primärmaterialet saknas. Detta kommer troligen att medföra, att förnyad
undersökning oftare än hittills begärs, vilket upphäver syftet med nedskärningarna.
Det är naturligtvis tänkbart att i ett A-utlåtande, som endast skall bestå
av den nuvarande sammanfattningen, primärdata redovisas i detalj, vilket
kommer att öka sammanfattningens omfång väsentligt och göra den mera
svårläst.
Vad man inte kan komma ifrån, i vilken form än utlåtanden avges, är att
undersökaren behöver tid för att penetrera sina fall och skärskåda data ur
alla relevanta synvinklar. Vid en psykologisk exploration är det nödvändigt
att utsätta den undersökte för en mängd olika stimuli för att kunna uppställa
och pröva olika hypoteser. Detta är ett tankearbete som kan ske jämsides
med till synes överflödiga arbetsterapi, såsom sammanfattande redovisningar
etc. Undersökningens kvalitet måste sjunka, ju mindre tid läkaren
i den ena eller andra formen ägnar fallet. Denna tidsfaktor förbises
alltför lätt liksom en annan, nämligen att det tar åtskillig tid att skära ned
ett stort material till ett oundgängligen nödvändigt minimum. Det är för att
man sparat sig möda i denna sista form, som utlåtanden nu ofta expedieras
i onödigt omständlig form.
Uppfattningen rörande frågan om primärmaterialet är dock icke enhällig
bland läkarna. Ett par överläkare förmenar att ett slopande av undersökningsjournalen
skulle innebära en klar tidsvinst.
Frågan om utlåtandenas avfattning behandlas ingående av professorn Kinberg,
som starkt kritiserar den av utredningen föreslagna »stympningen
av utlåtandenas material». Beträffande spörsmålet om utelämnande av
reciten, d. v. s. redogörelsen för det aktuella brottet och vad därmed sammanhänger,
framhåller Kinberg, att en stympning av utlåtandena i denna
del visserligen är betydelselös för domstolen, för vilken det aktuella utredningsmaterialet
ju är känt, men att det skulle innebära ett väsentligt handicap
för de tjänstemän inom kriminalpolitiken som under ett falls behandling
har att för praktiska ändamål skaffa sig inblick i fallets kliniska, psykologiska
och sociala natur, såsom i fråga om villkorlig frigivning, straffbehandlingens
avbrytande för att ersättas med vanlig hospitalsvård, benådning,
samt vid förnyad rättspsykiatrisk bedömning.
Kinberg anför i anslutning härtill bl. a. följande:
Vad beträffar den förmenta arbetsökning för läkaren som uppstår genom
att ett utdrag ur rättegångshandlingarna införes i utlåtandet vill jag till en
början nämna att jag under alla år som jag varit verksam som överläkare
vid Bättspsykiatriska kliniken aldrig själv skrivit en recit. Självklart måste
läkaren läsa handlingarna. Om han då med en blyertspenna streckar för
sådant som bör medtagas i reciten så betyder det ingen nämnvärd tidsförlust
för honom. Enligt min erfarenhet kan en socialarbetare eller annan
person anställd vid undersökningsavdelningen på mycket kort tid lära sig
att göra användbara utdrag ur rättegångshandlingarna. Det är ju inte nödvändigt
att dessa skall vara stilistiska mästerstycken.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Förslaget att utesluta journalen ur utlåtandena finner Kinberg betänkligt.
Härom säger han bl. a. följande:
Slopas journalen skulle den som har att läsa utlåtandet och om möjligt
förstå sambandet mellan premisser och konklusioner mången gång bli ställd
inför ett material där objektiva första-hands-iakttagelser saknas, eftersom
den summariska beskrivningen i epikrisen väl ofta är färgad av subjektiva
omdömen om iakttagelsernas kliniska betydelse. Om inga redogörelser
för samtal med patienterna förekommer i utlåtandet skulle bedömaren vidare
stå utan varje autentiskt uttalande från patientens sida, fastän patientens
verbala beteenden ofta är den enda källan till kunskap om hans inre
själsliga förlopp. Slopas journalen skulle rättspsykiatern också alltför mycket
komma att likna Sibyllan - på hennes trefot, medan hans uppgift
ju är att till domstolen förmedla kunskaper om den tilltalade som domstolen
inte på annat sätt kan förvärva, men som är oundgängliga inte bara
för bedömningen om straff eller annan åtgärd skall användas utan också
är av största betydelse för behandlingen i övrigt.
Om det verkligen är meningen att journalmaterialet skall helt uteslutas,
fortsätter Kinberg, så kommer utlåtandets såväl kliniska som kriminologiska
konklusioner att hänga i luften och enligt allmänna medicinska regler
för framställning av kliniskt material är en sådan teknik rent ut sagt
fusk och betraktas med rätta såsom otillåten. Hade det varit utredningens
avsikt att rycka in journaliakttagelserna i epikrisen hade detta bort tydligt
utsägas. Direkt motverkande promemorians syfte att sänka balansen
undersökningsfall skulle enligt Kinberg vara, att i varje fall höra rättsläkaren
som sakkunnigt vittne vid huvudförhandlingen.
Att en förkortning av utlåtandena kommer att medföra avsevärda olägenheter
i fråga om undersökningsmaterialets utnyttjande för forskning och
vetenskapligt ändamål understrykes av bl. a. statsåklngnren i Göteborg,
överläkarna vid rättspsykiatriska avdelningarna vid psykiatriska sjukhuset
och Ulleråkers sjukhus, straff lagberedningen och rättspsykiatriska föreningen.
Statsåklagaren i Göteborg anför:
Då utredningen till stöd för sina synpunkter förklarar att rättssäkerhetens
krav måste gå före vetenskapliga ambitioner vill det synas som om det
vetenskapliga ändamålet tillmätts en alltför snäv betydelse Ehuru lekmannen
icke vågar hysa någon bestämd mening i denna fråga, förefaller det
som om just den vetenskapliga forskningen spelat en avgörande roll för
rättspsykiatrins utveckling och nuvarande ställning. Därvid torde de rättspsykiatriska
utlåtandena i deras nuvarande form ha utgjort ett betydelsefullt
forskningsunderlag. Det finns väl också all anledning att utgå ifrån
att den vetenskapliga verksamheten på detta relativt nya forskningsfält
även i fortsättningen kommer att starkt påverka den praktiska rättspsykiatrin.
I motsats till utredningens uttalande på denna punkt kan det kanske
med större fog sägas åt! rättssäkerhetens krav icke kunna tillgodoses utan
vetenskapliga ambitioner — uttrycket här taget i betydelsen av vetenskaplig
forskning.
Strafflagberedningen beklagar liksom utredningen att ett genomförande
av de framlagda förslagen måste medföra en viss, som man vill hoppas
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
tillfällig försämring för den vetenskapliga verksamheten på området. Professorn
Kinberg understryker i sitt yttrande kriminologiska centralarkivets
betydelse och den skada som den kriminologiska forskningen kommer att
tillfogas därest utlåtandena avkortas. Kommer den stympning av utlåtandena
som föreslås av utredningen till stånd blir, uttalar Kinberg, centralarkivet
i fortsättningen värdelöst och det blir onödigt att framdeles dit
insända ett material som inte längre kan användas. Rättspsykiatriska föreningen
uttalar som sin bestämda åsikt, att utredningen tagit alldeles för
lätt på följderna för forskningen av de förkortade undersökningarna och
utlåtandena. Reflexionen att enhetligt undersökta serier skulle utgöra ett
bättre undersökningsmaterial än det nuvarande förefaller ganska verklighetsfrämmande
och vittnar om bristande erfarenhet av den rättspsykiatriska
och kriminologiska forskningens invecklade problem. Föreningen understryker
vidare kraftigt kriminologiska centralarkivets stora betydelse.
Om utlåtandena skulle avkortas på sätt utredningen föreslår och om undersökningsjournalerna
uteblir från arkivet, tillfogas detta en skada, som sedermera
ej går att reparera.
Departementschefen. Sinnessjuklagen innehåller i sin gällande lydelse vissa
bestämmelser angående avfattningen av utlåtande över sinnesundersökning.
Undersökningsläkaren skall i utlåtandet angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående. Vidare skall han angiva huruvida den undersökte
är i behov av vård å sinnessjukhus eller eljest bör på grund av sin
sinnesbeskaffenhet bli föremål för särskild åtgärd. Han skall angiva de
skäl och omständigheter på vilka han grundar sitt omdöme. Förklaras någon,
som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående ha lidit
av annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet innehålla skälen till att sådan
jämställdhet anses föreligga. De nämnda bestämmelserna i sinnessjuklagen
tillkom i samband med 1945 års lagstiftning om sinnesundersökningar.
Redan då uppmärksammade man det förhållandet, att utlåtandena i vissa
fall var mycket utförliga. Strafflagberedningen gav uttryck åt den uppfattningen,
att utlåtandena gjordes onödigt vidlyftiga. Några föreskrifter i
detta avseende meddelades emellertid ej i lagen utan det förutsattes att medicinalstyrelsen
i egenskap av granskningsmyndighet skulle meddela de anvisningar
som kunde finnas erforderliga. Hittills har sådana anvisningar ej
utfärdats.
Vid sin inventering av olika möjligheter att nedbringa de långa väntetiderna
har 1953 års utredning även upptagit frågan om utlåtandenas avfattning.
Utredningen har konstaterat att utlåtandena kännetecknats av stor
vidlyftighet och att någon ändring i detta avseende icke förmärkts efter
ikraftträdandet av 1945 års lagstiftning. Enligt utredningens mening bör det
vara möjligt att utan olägenheter väsentligt nedskära utlåtandenas omfång.
Utredningens förslag i detta avseende anknyter till den av utredningen föreslagna
uppdelningen av sinnesundersökningarna i två särskilda kategorier.
Kungl. Maj. ts proposition nr 203.
53
Beträffande de enklare undersökningarna skulle utlåtandena kunna avfattas
i huvudsaklig överensstämmelse med det formulär som gäller för läkarintyg
enligt 1939 års särskilda förundersökningslag, och även eljest skulle
utlåtandena avsevärt nedskäras till omfånget.
Spörsmålet har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, vid remissbehandlingen
föranlett en ganska livlig diskussion, där skiftande åsikter
kommit till uttryck. För egen del vill jag efter övervägande av vad som
anförts av utredningen och av olika remissinstanser ansluta mig till den
uppfattningen, att det egentliga syftet med utlåtandet — att lämna domstolen
vägledning för bedömande av fallet — kan tillgodoses genom väsentligt
kortare utlåtanden än som i många fall brukar presteras. Den ambition
som kommer till uttryck i en omsorgsfull och utförlig redovisning av undersökningsmaterialet
och de skäl varpå utlåtandet grundas är värd allt
erkännande. Men på samma sätt som när det gäller utförandet av själva undersökningen
hör i detta avseende en anpassning ske efter undersökningsfallens
olika beskaffenhet. Särskilt gäller detta redovisningen av undersökningsmaterialet,
men även själva utlåtandet torde i många fall med fördel
kunna nedskäras betydligt. De farhågor som från vissa håll uttalats för
att den vetenskapliga forskningen skulle kunna bli lidande av en begränsning
av utlåtandenas omfång synes mig överdrivna, då undersökningsmaterialet
— oavsett vad som redovisas till domstolen — kan bevaras och
göras tillgängligt för erforderlig systematisk bearbetning i vetenskapligt
syfte. Vad särskilt angår det sammandrag av rättegångshandlingar som
nu inleder utlåtandena torde det närmast vara till fördel att det helt avskaffas.
För domstolen är detta sammandrag värdelöst, och för vetenskapligt
bruk kan det utgöra en felkälla. I sistnämnda hänseende torde vara
till större nytta att avskrift av domen i målet alltid insändes till kriminologiska
centralarkivet.
Av samma skäl som jag anfört i frågan rörande en differentiering av själva
undersökningarna torde det ej vara lämpligt att genomföra en formlig
kategoriklyvning av undersökningsfallen såvitt angår utlåtandenas avfattning.
I varje fall synes ej i själva lagen — utöver vad som redan föreskrives
beträffande utlåtandenas avfattning — böra meddelas annan bestämmelse
än att utlåtandet ej skall avfattas vidlyftigare än som erfordras för att
lämna domstolen ledning för fallets bedömande. De olika undersökningsfallens
beskaffenhet är alltför skiftande för att närmare föreskrifter lämpligen
skall kunna meddelas i lagen. Detta gäller även den särskilt omtvistade
frågan i vad mån undersökningsjournal — d. v. s. sammanställningen
av undersökningsmaterialet — bör upprättas och bifogas utlåtandet. Man
kan emellertid icke vara säker på att en ändring verkligen skall kunna
ernås enbart genom att komplettera lagen med eu allmän regel av den nyss
angivna innebörden. För att säkra ett effektivt resultat torde anvisningar böra
meddelas med närmare riktlinjer för hur utlåtandena bör avfattas för att de
skall anses uppfylla de i lagen ställda fordringarna. 1 likhet med vad jag fö
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
reslagit beträffande själva undersökningarna bör de erforderliga anvisningarna
meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av
medicinalstyrelsen.
3. Den obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen.
Gällande bestämmelser m. m. Jämlikt 42 § femte stycket sinnessjuklagen
skall undersökningsläkaren, då utlåtande över sinnesundersökning avgives,
samtidigt insända en avskrift därav till medicinalstyrelsen. Om styrelsen
finner anledning föreligga till ytterligare psykiatrisk granskning, skall styrelsen
ofördröj ligen underrätta domstolen härom. Granskningen inom medicinalstyrelsen
verkställes av föredraganden i styrelsens rättspsykiatriska
nämnd. Någon skyldighet för domstolen att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande
är icke föreskriven för det fall att styrelsen till domstolen anmäler,
att behov av ytterligare psykiatrisk granskning'' synts styrelsen föreligga.
I allmänhet föranleder dock en dylik anmälan, att domstolen beslutar inhämta
medicinalstyrelsens utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
Sådant utlåtande kan domstolen begära även om medicinalstyrelsen
lämnar läkarutlåtandet utan erinran.
I 44 § sinnessjuklagen finns bestämmelser för det fall att domstolen beslutar
inhämta medicinalstyrelsens utlåtande. Styrelsen äger då föranstalta
om förnyad undersökning av den tilltalade genom läkare, som medicinalstyrelsen
utser.
I fråga om den praxis, som utbildats inom medicinalstyrelsen vid granskningen
av utlåtandena, har utredningen från föredraganden i medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd inhämtat följande.
Behov av ytterligare rättspsykiatrisk granskning har i största utsträckning
anmälts i fråga om de s. k. jämställdhetsfallen, d. v. s. sådana fall av själslig
abnormitet, som anses jämställd med sinnessjukdom. Denna grupp omfattade
1949 12 % och 1950 14 % av samtliga undersökningsfält. Granskaren
har förordat ytterligare granskning, när han icke funnit jämställdheten
fullt visad.
Därnäst i omfattning kommer fall, som tidigare straffriförklarats, men
som undersökningsläkaren nu icke ansett falla under 5 kap. 5 § strafflagen.
Särskilt har sådana fall uppmärksammats, där utskrivningsnämnd eller
sinnessjuknämnden icke funnit skäl medge försöksutskrivning eller sjukvårdsläkaren
i yttrande till domstol eller åklagare hänfört fallet under 5 kap.
5 § strafflagen. Det har nämligen ansetts, att en läkares utlåtande icke skall
kunna förändra formen för omhändertagande av en person, vars behandling
dittills bestämts förutom av sjukvårdsläkaren även av utskrivningsnämnd
eller sinnessjuknämnden.
En större grupp innefattar ställningstagande till vårdfrågan. Granskaren
har ofta förordat ändring till behov av vård i fall där brottsrecidiv eller
risk för sådant förelegat ävensom vid visad höggradig social missanpassning.
En del undersökningsläkare har nämligen brukat utesluta vårdbehov i fall,
där rent medicinsk behandling icke kan väntas uträtta något, och har därvid
bortsett från den edukativa, arbets- och psykoterapeutiska behandlingen.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
Slutklämmens formulering har ofta varit otillfredsställande och oklar
samt därigenom föranlett anmälan om behov av ytterligare granskning.
Långa, även av medicinsk expertis svårtolkade slutklämmar har ofta förekommit.
En grupp utgör gränsfallen mellan sinnesslö och icke sinnesslö, där det
funnits anledning misstänka att fallen upp- resp. nedklassats på sådant sätt,
att det varit skäl att förorda ytterligare granskning.
Det förhållande att brottet varit av svårare beskaffenhet eller av mera
allmänt intresse har understundom ansetts böra föranleda ytterligare granskning
av ett utlåtande.
En mindre grupp omfattar fall, där uppenbart sinnessjuka eller sinnesslöa
betecknats som psykiskt abnorma, jämställda med sinnessjuka.
I några fall, där ytterligare granskning förordats, har undersökningsläkaren
själv ställt sig tveksam och i något fall direkt rekommenderat inhämtande
av medicinalstyrelsens yttrande.
Slutligen har ett fåtal fall förekommit, där undersökningsläkaren ställt
diagnosen schizofreni, utan att belägg härför funnits i utlåtandet.
Här må anmärkas följande siffror, som belyser medicinalstyrelsens
granskning av utlåtandena.
A. Utlåtanden angående häktade.
Å r |
Anmälan om behov av |
Härav ändrad bedöm-ning av med.-styrelsen |
||
Antal |
% av |
Antal |
% av |
|
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
1949 .............................. |
77 |
14,0 |
32 |
5,8 |
1950 .............................. |
63 |
12,6 |
25 |
5,0 |
1951 .............................. |
54 |
10,7 |
22 |
4,4 |
1952 .............................. |
44 |
8,5 |
18 |
3,5 |
B. Utlåtanden angående icke häktade.
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
1949 .............................. |
97 |
20,5 |
55 |
11,6 |
1950 .............................. |
77 |
14,4 |
41 |
7,7 |
1951.............................. |
68 |
12,7 |
31 |
5,8 |
1952 .............................. |
59 |
11,1 |
28 |
5,3 |
Frågan om borttagande av centralgranskningen var föremål för livlig
diskussion i samband med 1945 års lagstiftning om sinnesundersökningar.
Straf(lagberedningen hade i ett 1942 avgivet betänkande föreslagit, att den
centrala granskningen skulle avskaffas, därvid hl. a. framhållits, alt utlå
-
56 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
tandena avfattades med tanke på eftergranskningen och därför gjordes onödigt
vidlyftiga.
Departementschefen hyste emellertid tvekan om det tillrådliga att vid
denna tidpunkt avskaffa den centrala granskningen och anförde härom följande.
Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräkjielighetsbestämmelsers
oklara avfattning och olika undersökningsläkares
skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens
granskning av de avgivna utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning.
Behov av en sådan kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas
verksamhet torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens
genomförande alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i
detta sammanhang att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser föreligger.
Genomföres detta förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis
i fråga om tillämpningen av de nya bestämmelserna redan från början blir
så fast och enhetlig som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena
kan här bliva vägledande.
Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande:
Inom utskottet ha olika meningar yppats rörande behovet för närvarande
av en central granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena. Enighet har
rått om att ett utlåtande över verkställd sinnesundersökning är att jämställa
med ett vanligt sakkunniguttalande, till vilket domstolen har att taga
självständig ställning. Det har också framhållits, att domstolen äger möjlighet
att höra undersökningsläkaren personligen, om den skulle finna erforderligt
att införskaffa kompletterande upplysningar, en anordning som dessutom
står i god överensstämmelse med principerna för en muntlig process.
Å andra sidan har hävdats, att behov av en central granskning alltjämt föreligger,
därvid framhållits att önskemålet om en enhetlig kår av rättspsykiatriska
undersökningsläkare endast blivit ofullständigt tillgodosett genom
den föreslagna omorganisationen av undersökningsväsendet. Härjämte har
erinrats om de nya tillräknelighetsbestämmelser, som föreslagits av utskottet.
Utskottet har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit sig böra förorda
ett bibehållande tillls vidare av den centrala granskningen.
Utredningen. Enligt utredningens mening har centralgranskningen av utlåtandena
varit en av orsakerna till den vidlyftighet, som traditionellt präglar
sinnesutlåtandena, och granskningen kan därför icke frånkännas ett
visst ansvar för uppkomsten av de nuvarande exceptionella väntetiderna.
Det har i samband därmed framhållits, att för många läkare — särskilt
de yngre — utlåtandet nästan har karaktär av ett specimensarbete, som i
medicinalstyrelsen blir föremål för granskning, för att icke säga prövning.
Utredningen säger vidare, att dess förslag om differentiering av undersökningarna
och förenkling av utlåtandena icke går väl samman med ett
bibehållande av centralgranskningen. Denna skulle nämligen icke kunna
ske utan att granskningsmyndigheten hade tillgång såväl till rättegångshandlingarna
som till de handlingar och anteckningar, som härrör från undersökningen
och som enligt förslaget skall förvaras på avdelningen. Ett
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
57
översändande av dessa handlingar skulle emellertid uppehålla målet, varigenom
en del av den tidsvinst, som uppnåtts genom förslagens genomförande,
åter skulle gå förlorad. På grund därav anser utredningen obetingat, att avsevärda
fördelar skulle vara att vinna genom att avskaffa centralgranskningen.
Utredningen har vidare prövat om centralgranskningens bibehållande kan
anses påkallad ur andra synpunkter och anför därom bl. a. följande:
Det för centralgranskningens införande åberopade syftet — ernående av
största möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet — ansågs vid
omorganisationen av undersökningsväsendet 1945 motivera granskningens
bibehållande under en övergångstid. Som skäl härför anfördes dels de nya
tillräknelighetsbestämmelser som samtidigt infördes och dels det förhållandet
att önskemålet om en enhetlig rättspsykiaterkår endast blivit ofullständigt
tillgodosett. Sedan de nya tillräknelighetsbestämmelserna nu varit i
kraft i mera än sju år, synes det första skälet knappast längre vara bärande.
Vi kan visserligen icke påstå att straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
numera sker efter helt enhetliga principer. Att uppnå fullständig enhetlighet
på detta av subjektiva bedömningar så beroende område torde över
huvud taget vara så gott som omöjligt. Vi är emellertid av den uppfattningen
att praxis likväl blivit så stabiliserad, att det numera icke är mycket att
vinna genom en central granskning av utlåtandena. Den vägledning som kan
vara erforderlig inom förevarande område torde bättre kunna lämnas genom
att medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd avgiver motiverade utlåtanden
i de fall då domstol begärt dess yttrande samt på lämpligt sätt bringar
fall av mera allmänt intresse till rättspsykiaterkårens kännedom. Ett dylikt
förfarande synes vara det naturliga sätt, på vilket en överinstans påverkar
utvecklingen inom sitt område.
Det andra av de båda skäl som åberopats för bibehållandet av centralgranskningen
— avsaknaden av en enhehtlig rättspsykiaterkår — synes
alltjämt ha ett visst fog för sig. Härmed åsyftas icke de inom undersökningsväsendet
anställda psykiatrerna. Dessa bildar numera en enhetlig kår,
vars medlemmar har till huvudsaklig uppgift att verkställa sinnesundersökningar.
Den rådande krissituationen inom undersökningsväsendet har emellertid
lett till att undersökningar i betydande utsträckning utföres av läkare
utanför organisationen.----Det synes dock icke föreligga skäl att an
taga
att undersökningar utförda av utomstående läkare i högre grad än övriga
undersökningar är i behov av den kontroll som den obligatoriska granskningen
innebär.
Utredningen framhåller, att under de senaste åren ytterligare rättspsykiatrisk
granskning förordats i mindre omfattning beträffande utlåtanden
angående häktade än beträffande utlåtanden angående icke häktade, fastän
de förra till mera än halva antalet utförts av läkare utanför undersökningsorganisationen.
Utredningen anser därför icke, att anlitandet av utomstående
läkare med fog kan åberopas som ett skäl för att bibehålla den obligatoriska
granskningen.
Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser bar icke något alt erinra
mot att centralgranskningen avskaffas. Det framhålles bl. a., att granskningen
väsentligen är en skengranskning, som ger ett falskt intryck av kontroll
samt alt det rättspsykiatriska bedömandet numera är tämligen enhet
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
ligt. I ett yttrande sägs, att det ligger nära till hands att antaga, att domstolarna
ej sällan drager sig för att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen
i tro att styrelsens obligatoriska granskning inneburit mera än som verkligen
varit fallet.
Endast Svea hovrätt och överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
Håga avstyrker uttryckligen förslaget i denna del. Viss
tveksamhet inför slopandet av centralgranskningen uttalas emellertid jämväl
av hovrätten över Skåne och Blekinge, statsåklagaren i Göteborg, föreningen
Sveriges stadsfiskaler och överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen
vid S:t Jörgens sjukhus.
Svea hovrätt framhåller, att utredningen visar att medicinalstyrelsens
granskning lett till ändrat bedömande i ett icke obetydligt antal fall, samt
fortsätter:
Det synes icke kunna antagas, att vederbörande domstol ens i flertalet av
dessa fall skulle på eget initiativ ha föranstaltat om ytterligare psykiatrisk
granskning. Att bibehålla den centrala granskningen synes därför vara en
fördel från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som det finnes anledning antaga,
att läkare utan rättspsykiatrisk utbildning i fortsättningen komma att
anlitas för undersökningar i ännu större utsträckning än hittills. De av utredningen
anförda skälen mot centralgranskningens bibehållande finner
hovrätten icke övertygande. Det får sålunda anses tveksamt, om ett avskaffande
av centralgranskningen verkligen kommer att medföra någon förkortning
av väntetiderna — eller i varje fall eu så avsevärd förkortning, att
detta kan uppväga de obestridliga nackdelarna av granskningens bortfall.
Överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten Håga uttalar
bl. a., att huvudsyftet med centralgranskningen, nämligen ernående
av största möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet, alltjämt
synes vara av sådan betydelse, att granskningen bör bibehållas ävensom att
granskningens bibehållande endast helt obetydligt kan fördröja målets avgörande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar sig trots sin tvekan ej vilja
motsätta sig utredningens förslag men utgår från att, om granskningen
upphör, domstolarna kommer att i större utsträckning än nu begagna sig
av möjligheten att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen. Statsåklagaren
i Göteborg finner det tveksamt om granskningen kan slopas utan men
för rättssäkerheten och undersökningsväsendets allmänna standard. Statsåklagaren
i Malmö påpekar, att inom sinnessjukvården tjänstgör ett icke
obetydligt antal utländska läkare, som kanske icke fullständigt behärskar
svenska språket, varför det är angeläget att tillse, att endast läkare som
fullständigt behärskar språket anlitas för rättspsykiatriska undersökningar.
Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Jörgens sjukhus säger,
att granskningens vara eller icke vara när det gäller att nedbringa väntetiderna
synes vara av underordnad betydelse. Granskningen torde dock i
det stora flertalet fall vara onödig men av visst värde i samband med
eventuell nyrekrytering till rättspsykiaterbanan. Dessutom synes honom
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
granskningen ha ett psykologiskt värde inför misstänksamma och kverulerande
undersökningspatienter.
Medicinalstyrelsen och rättspsykiatriska föreningen anser att granskningen
hör bibehållas beträffande de s. k. jämställdhetsfallen, d. v. s. de fall då
den undersökte befunnits lida av själslig abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
Medicinalstyrelsen säger inledningsvis, att utredningens uttalande, att läkarna
skulle skriva utlåtandena mera med tanke på medicinalstyrelsens
granskning än på att vägleda domstolen, liksom att den centrala granskningen
skulle ha ett visst ansvar för de nuvarande exceptionella väntetiderna,
torde sakna reellt underlag, varefter styrelsen fortsätter:
Att numera större enhetlighet vid det rättspsykiatriska bedömandet av
undersökningsfall råder än tidigare torde vara obestridligt. Detta gäller särskilt
inom fångvårdens verksamhet. Sinnessjukvårdens rättspsykiater variera
mer i sin bedömning, i det att vissa läkare omfattar bedömningsprinciper,
som leder till förslag om straffriförklaring i påfallande stor utsträckning.
Den allvarligaste invändningen mot den obligatoriska centralgranskningens
upphörande är emellertid, att läkare utan rättspsykiatrisk utbildning
alltjämt i stor utsträckning måste anlitas för undersökningar. Härvid har
utredningen som argument för ifrågavarande gransknings upphävande bl. a.
anfört, att ytterligare psykiatrisk granskning förordats i mindre omfattning
beträffande häktade än beträffande icke häktade, ehuru betydligt flera häktade
undersökts av läkare utanför den rättspsykiatriska organisationen.
Häremot kan anföras alt inom fångvården förordnade läkare i stor utsträckning
har tidigare rättspsykiatrisk erfarenhet; de ha dessutom i övervägande
flertalet fall sina patienter placerade på sinnessjukavdelningar med
därav följande möjligheter till samråd med sinnessjukläkare, socialassistenter
etc., vilka oftast själva ha personlig kännedom om de olika fallen. Beträffande
icke häktade utföras undersökningarna i flertalet fall av läkare
på långt avstånd från rättspsykiatriska avdelningar, med ingen eller obetydlig
rättspsykiatrisk erfarenhet och med ringa möjlighet till samråd med
rättspsykiater, vilken själv sett den undersökte. Ofta har denne kanske inte
ens genomgått handlingarna från domstolen utan begärt förordnande för
annan läkare av praktiska skäl, exempelvis pågående eller avslutad sinnessjukvård,
eller av rent geografiska skäl. Behovet av ytterligare psykiatrisk
granskning är även betydligt mindre för häktade än icke häktade. Den stora
gruppen tidigare straffriförklarade sinnessjukhuspatienter, som vid ny undersökning
förklaras »icke 5:5» utgöras till övervägande del av icke häktade.
Likaså är gruppen »5: 5 utan vård», där vårdfrågan varit orsak till den
ytterligare granskningen, vanlig bland frifotingar men sällsynt bland häktade.
Granskningsanledning till följd av slutsatsernas formulering förefinnes
praktiskt taget uteslutande beträffande frifotingar. Samma gäller gränsfallen
mellan sinnesslö—icke sinnesslö, då övervägande flertalet bland dessa
icke blivit föremål för häktningsförfarande. — ----
Ehuru sålunda särskilda motiv anföras för bibehållandet av den obligatoriska
centrala granskningen för icke häktade, finner styrelsen dock att
övervägande skäl tala för att den kan upphöra, åtminstone rörande vissa
grupper av undersökningsfall. Hit höra de fall, där undersökningsläkaren
klart konstaterat förefintligheten av sinnessjukdom eller sinnesslöhet i
strafflagens mening samt de fall, i vilka undersökningsläkaren icke funnit
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
skäl föreslå straffriförklaring. I fråga om den mest svårbedömda gruppen,
»själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom», vilken grupp utgör omkring 10—12 % av samtliga
undersökningsfall, är åter behovet av ytterligare granskning i och för sig
mera framträdande, varför man torde kunna förvänta att domstolarna vid
ett upphörande av den obligatoriska granskningen i större utsträckning än
hittills skulle komma att inhämta styrelsens utlåtande. Ett bibehållande av
den obligatoriska granskningen av dessa utlåtanden, vilka till följd av uppgiftens
art under alla förhållanden måste göras utförliga, synes därför vara
motiverad.
Rättspsykiatriska föreningen, som är av den uppfattningen, att tidsvinsten
av granskningens slopande icke kan bli av nämnvärd betydelse, understryker,
att de s. k. jämställdhetsfallen utgör en mycket heterogen grupp
och att uppfattningarna fortfarande är mycket växlande rörande vilka sjukdomstillstånd
som skall anses vara så djupgående att de kan jämställas med
sinnessjukdom och beträffande den lämpligaste behandlingen av dessa fall.
Föreningens vice ordförande, överläkaren Helge Knöös, har en avvikande
uppfattning om den obligatoriska granskningen. Enligt Knöös saknas
skäl att under nuvarande förhållanden bibehålla granskningen av de med
sinnessjukdom jämställda fallen. Knöös anser emellertid, att ett borttagande
av den obligatoriska granskningen samtidigt med att sinnesundersökningarna
avkortas icke är tillrådligt, utan att om den ena av dessa åtgärder vidtages
den andra måste underlåtas.
Departementschefen. Före tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag var det
medicinalstyrelsen som avgav utlåtanden över sinnesundersökningar i brottmål.
Utlåtandet grundades på ett av läkare utfärdat intyg angående den
misstänktes sinnesbeskaffenhet. Den ordning som infördes med 1929 års
lag innebär, att undersökningsläkaren avger sitt utlåtande direkt till domstolen.
Han är emellertid skyldig att insända en avskrift av utlåtandet till
medicinalstyrelsen, som har att, därest styrelsen finner anledning föreligga
till ytterligare rättspsykiatrisk granskning, därom ofördröjligen underrätta
domstolen. Syftet med denna centralgranskning är, enligt uttalanden som
gjordes i samband med lagstiftningens genomförande, att tillgodose största
möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet
.lag vill erinra om att spörsmålet om centralgranskningen var föremål för
mycket ingående överväganden i samband med genomförandet av 1945 års
lagstiftning angående sinnesundersökningarna. Strafflagberedningen hade
då föreslagit att centralgranskningen skulle upphöra. Dåvarande departementschefen
hyste emellertid tvekan om det tillrådliga i att vid denna tidpunkt
avskaffa centralgranskningen. Han framhöll att bedömandet i rättspsykiatriska
frågor med dittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers oklara
avfattning och olika undersökningsläkares skiftande uppfattning varit
mindre enhetligt och att medicinalstyrelsens granskning av de avgivna
utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning. Departementschefen
ansåg därför behov av en sådan kontroll av de enskilda undersökningslä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
61
karnas verksamhet åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens
genomförande alltjämt föreligga, och han underströk i detta sammanhang
särskilt vikten av att praxis i fråga om tillämpningen av de nya
tillräknelighetsbestämmelserna redan från början bleve så fast och enhetlig
som möjligt. Riksdagen anslöt sig till denna ståndpunkt under betonande
av att behov av central granskning kunde föreligga jämväl med hänsyn
till att önskemålet om en enhetlig kår av rättspsykiatriska undersökningsläkare
endast blivit ofullständigt tillgodosett genom den föreslagna omorganisationen
av undersökningsväsendet.
När 1953 års utredning enligt sina direktiv haft att taga ståndpunkt till
frågan om centralgranskningen har utredningen naturligt nog i första hand
sett frågan ur synpunkten om granskningen har någon väsentligare betydelse
för de långa väntetiderna. Utredningen har i detta hänseende givit
uttryck åt den uppfattningen, att centralgranskningen icke kan frånkännas
ett visst ansvar för uppkomsten av den nuvarande stora balansen vid
undersökningsavdelningarna. Hänsynen till den centrala granskningen kan
nämligen enligt utredningen vara en av orsakerna till den vidlyftighet som
präglar sinnesutlåtandena, i det utlåtandena skrives mera med hänsyn till
medicinalstyrelsens granskning än för att tjäna till vägledning för domstolen.
Utredningen framhåller i samband härmed att den önskvärda differentieringen
och förenklingen av utlåtandenas avfattning icke så väl går
samman med ett bibehållande av centralgranskningen. Då ett sådant bibehållande
icke med fog kan anses påkallat ur andra synpunkter, har utredningen
i sin promemoria förordat centralgranskningens slopande.
Som jag nyss nämnde ansågs vid genomförandet av 1945 års lagstiftning
centralgranskningen böra bibehållas under en övergångstid för att
säkra största möjliga enhetlighet vid tillämpningen av de nya tillräknelighetsbestämmelserna.
Nu har så lång tid förflutit efter antagandet av de
nya bestämmelserna, att god erfarenhet torde ha vunnits. Visserligen är
undersökningsväsendet ej fullt tillfredsställande organiserat, och en centralgranskning
kan måhända vara befogad bl. a. med hänsyn till att undersökningar
för närvarande i viss utsträckning måste utföras av läkare utanför
organisationen. Därest ett slopande av centralgranskningen, såsom utredningen
antagit, kan medverka till ett nedbringande av balansen, är emellertid
detta en fördel som väger tungt. Utredningens förslag har också tillstyrkts
i det stora flertalet remissyttranden. Medicinalstyrelsen och rättspsykiatriska
föreningen har förordat att granskningen bibehålies beträffande
de s. k. jämställdhetsfallen (sådana fall av själslig abnormitet som anses
jämställd med sinnessjukdom). Det är givet att tveksamma fall kan
uppkomma speciellt inom detta gränsområde. Jag anser det emellertid mest
rationellt att slopa granskningen i dess helhet. Det får förutsättas att domstolarna,
när ovisshet kan råda beträffande bedömningen av dylika fall
liksom av tveksamma fall i övrigt — utnyttjar möjligheten att inhämta
utlåtande från medicinalstyrelsen. Utredningen har understrukit betydelsen
av att medicinalstyrelsen i dylikt utlåtande anger skälen för sin uppfatt
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
ning. Jag vill erinra om att enligt en år 1953 på riksdagens initiativ vidtagen
ändring av 44 § sinnessjuklagen uttryckligen stadgats, att i detta
hänseende för medicinalstyrelsens utlåtanden gäller samma grundsatser som
beträffande utlåtanden av undersökningsläkare.
4. Utredning om den misstänktes person.
Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelser om personundersökning i brottmål
finnes som förut nämnts i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål. Enligt 1 § nämnda lag må i brottmål, där det prövas
erforderligt, särskild förundersökning äga rum för vinnande av utredning
rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder
som må anses lämpligast för hans rättande. Sådan förundersökning är
enligt 2 § obligatorisk beträffande häktad under tjuguett år, där ej anledning
är till antagande, att utredning om de personliga förhållandena ändå
kommer att vara för domstolen tillgänglig. Samma regel gäller med vissa
närmare angivna undantag beträffande häktad över tjuguett år. Utan att
förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning ändå är tillgänglig
får ej dömas till straffarbete eller fängelse i sex månader eller däröver
eller till ungdomsfängelse eller anstånd enligt 1 § lagen om villkorlig dom
beviljas.
Enligt sinnessjuklagen, 42 § andra stycket och 43 § fjärde stycket, må
vid sinnesundersökning undersökningsläkaren hos polismyndighet begära
utredning angående omständigheter av betydelse för undersökningen och
hos domstolen göra framställning om att förhör i målet hålles med personer,
som kan antagas äga kännedom om sådana omständigheter.
Frågan, hur den utredning om den misstänktes person som erfordras för
sinnesundersökningen, skall införskaffas, var föremål för diskussion vid
förarbetena till 1945 års lagstiftning på hithörande område. Strafflagberedningen
föreslog införande av en särskild föreskrift att, innan förordnande
om sinnesundersökning meddelades, erforderlig utredning skulle förebringas
om den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden
i övrigt. Beredningen framhöll bl. a., att det syntes önskvärt både
ur synpunkten av tidsbesparing för läkaren och därmed för undersökningen
samt för kontrollen av uppgifternas riktighet, att utredningsmaterialet
i lämplig utsträckning införskaffades av domstolen. Departementschefen
fann emellertid särskild föreskrift om skyldighet för domstolen att sörja
för erforderlig utredning rörande den tilltalades person icke påkallad. Som
skäl för sin ståndpunkt angav departementschefen, att det låg i sakens natur,
att även om domstolen nedlade omsorg på att utredningen om den tilltalades
personliga förhållanden blev så god som möjligt, läkaren dock behövde
infordra kompletterande upplysningar, då domstolen icke alltid kunde
avgöra vilka omständigheter som ägde relevans för det psykiatriska be
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 203.
63
dömandet. Ofta torde för övrigt behov av utredning på viss punkt yppa sig
först under undersökningens gång. Riksdagen anslöt sig till departementschefens
uppfattning.
Den 22 juni 1949 utfärdades av justitiedepartementet ett cirkulär till de
allmänna domstolarna i riket angående möjligheterna att utnyttja äldre
material vid bedömande av sinnesbeskaffenheten hos den som är misstänkt
för brott. I detta cirkulär påpekades att material för bedömandet ganska
ofta kan finnas i handlingar angående vissa offentliga myndigheters tidigare
befattning med den misstänkte. Som exempel nämndes barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd, skyddskonsulent, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden
och centrala fångregistret.
Utredningen. Utredningen framhåller, att undersökningsläkaren måste ägna
mycket tid åt att införskaffa utredning om den misstänktes person och att
det därför är angeläget att undersöka vad som kan göras för att underlätta
detta arbete och på den vägen nedbringa väntetiderna.
Enligt utredningens mening kan en inför domstolen förebragt utredning
om den misstänktes person, hur omsorgsfullt den än göres, icke alltid bespara
undersökningsläkaren arbetet att komplettera utredningen på sådana
punkter, som är av särskilt intresse ur psykiatrisk synpunkt. Men på denna
väg kan dock åtskilligt vinnas för att minska läkarens arbete och därmed
nedbringa väntetiderna för undersökningarna. Det är nämligen tydligt, att
personutredningen i flertalet fall lättare kan verkställas av domstolen — i
förekommande fall med biträde av åklagaren och personundersökaren —•
än av undersökningsläkaren med hans omfattande upptagningsområde. Ur
rättssäkerhetssynpunkt måste det även vara mera tillfredsställande att
utredningen i största möjliga utsträckning förebringas inför domstolen.
Frågan hur personutredningen skall förebringas ställer sig något olika,
allteftersom den misstänkte tidigare varit föremål för ingripanden från
samhällets social- eller kriminalvård eller sådana ingripanden icke tidigare
vidtagits mot honom. I det förra fallet gäller det i första hand att från de
myndigheter, som tidigare tagit befattning med den misstänkte, införskaffa
hos dem förvarade akter, journaler eller protokoll, som kan vara av betydelse
för undersökningen. Det sålunda erhållna materialet måste därefter
ofta kompletteras, särskilt för tiden efter det senaste samhällsingripandet.
Detta får ske genom att inhämta upplysningar direkt från den misstänkte
och från personer, som varit i kontakt med honom. För införskaffande av
upplysningar om en misstänkt, som icke tidigare varit föremål för något
samhällsingripande, står endast denna senare utväg till buds.
Insamlandet av handlingar från andra myndigheter har hittills som regel
utförts av undersökningsläkaren. Utredningen påpekar, alt efter utfärdandet
av cirkuläret den 22 juni 1949 insamlandet av handlingar i viss utsträckning
synes ha ombesörjts av domstolarna, men att praxis i detta hänseende
är mycket växlande. Därest undersökningsläkaren skall bli befriad från
detta arbete, torde det därför, anför utredningen, vara nödvändigt med en
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
uttrycklig föreskrift, att insamlandet skall vara verkställt innan rättegångshandlingarna
översändes till läkaren. En fråga, som härvid uppställer sig,
är om detta insamlande skall verkställas av domstolen eller om det möjligen
bör förläggas redan till förundersökningsstadiet och i så fall utföras
av åklagaren. Härom anför utredningen:
Domstolsakter och protokoll är mera sällan sekretesskyddade, varför det
i allmänhet icke innebär någon svårighet för åklagaren att rekvirera dessa.
Annorlunda förhåller det sig med vissa andra slags handlingar, vilka i detta
sammanhang är av stort intresse, nämligen hos myndighet vid fångvården
upprättade handlingar angående å anstalt intagen person, sjukhusens journaler,
rättspsykiatriska utlåtanden samt handlingar rörande fattigvård,
barnavård och alkoholistvård. Sekretesskyddet för nu uppräknade slag av
handlingar behandlas i 12 och 14 §§ sekretesslagen. Dessa lagrum reglerar
dock endast handlingarnas utlämnande till enskilda. Frågan om dylika
handlingars tillhandahållande åt domstol och undersökningsledare var intill
den 1 januari 1948 icke reglerad i lag. Samtidigt med nya RB tillkom emellertid
38 § andra stycket sekretesslagen, vilket lagrum i huvudsak innebär,
att, om handling av bl. a. nu ifrågavarande slag kan antagas vara av betydelse
som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, tillkommer
det domstolen — dvs. den domstol, där rättegången föres eller fråga som hör
till förundersökningen må upptagas — att pröva om handlingen skall tillhandahållas
domstolen eller undersökningsledaren. I förarbetena till lagrummet
diskuterades möjligheten att låta åklagaren pröva frågan om utlämnande
av sekretesskyddade handlingar åt undersökningsledaren. Man ansåg
dock att större trygghet för ett riktigt avgörande skulle vinnas, om provningen
förlädes till domstol. Detta stode även i överensstämmelse med föreskrifterna
i 23 kap. 14 § nya RB, enligt vilka undersökningsledare har att
hänvända sig till domstol för editionsföreläggande gentemot enskild person.
Av det anförda framgår att avgörandet om sekretesskyddets brytande åvilar
domstolen, ej åklagaren. På grund av undantagsregeln i sekretesslagens
14 § och myndigheternas allmänna skyldighet att bistå varandra torde man
visserligen kunna räkna med att handlingar av ifrågavarande slag i stor
utsträckning på åklagarens begäran utlämnas till denne. Det förhållandet
att åklagaren icke har någon ovillkorlig rätt att utbekomma dylika handlingar
utan i vissa fall kan bli nödsakad att begära bistånd av domstolen
utesluter emellertid enligt vår uppfattning möjligheten att ålägga åklagaren
att hopsamla de handlingar varom här är fråga. Denna uppgift bör därför
läggas på domstolen. En sådan anordning överensstämmer också med den
praxis, som under de senare åren börjat utveckla sig. Någon ovillkorlig skyldighet
att införskaffa ifrågavarande material bör dock icke åläggas domstolen.
I undantagsfall kan det nämligen visa sig lämpligare att viss handling
infordras först sedan undersökningsläkaren fått hand om fallet. Det kan
inträffa att en journal eller akt kan erhållas som lån blott under någon
kortare tid och det är då lämpligast att den rekvireras av undersökningsläkaren
först då den behöver användas.
Utredningen framhåller att genom personundersökningen erhålles huvudparten
av upplysningar angående misstänkta, som tidigare ej varit föremål
för något samhällsingripande. Vid många domstolar torde det numera
vara regel, att beslut om sinnesundersökning icke meddelas förrän personundersökning
verkställts angående den misstänkte eller motsvarande utredning
likväl är tillgänglig. På sina håll förekommer det dock att detta un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
65
derlåtes. Utredningen har därlör ansett det vara av värde, att det uttryckligen
föreskrives, att innan beslut om sinnesundersökning meddelas, personundersökning
skall äga rum, för såvitt icke därmed avsedd utredning ändock
är tillgänglig.
Med hänsyn till sitt förslag, att domstolen skall infordra de handlingar
angående tidigare samhällsingripanden, som behövs för sinnesundersökningen,
har utredningen jämväl undersökt, vilka åtgärder som kan vidtagas för
att underlätta detta arbete. Den värdefullaste upplysningskällan för domstolen
torde enligt nuvarande ordning vara det utdrag av allmänna straffregistret,
som föreligger i praktiskt taget alla mål, där det kan bli fråga om
sinnesundersökning. Av straffregisterutdraget är det i viss utsträckning
möjligt att sluta sig till huruvida sinnesundersökning av en misstänkt tidigare
ägt rum eller ej. Man kan även med hjälp av utdraget med en viss
grad av sannolikhet räkna ut om personundersökning verkställts och hos
vilken domstol den är att söka. Utredningen anför härom närmare:
Även om straffregisterutdraget sålunda utgör en värdefull upplysningskälla
i nu berörda hänseenden, föreligger dock vissa brister. Det är, såsom
framgår av det föregående, icke alltid möjligt att erhålla kännedom om
tidigare verkställd sinnesundersökning. Eftersom undersökning, som icke
föranlett tillämpning av vare sig 5 kap. 5 § eller 5 kap. 6 § strafflagen,
aldrig anmärkes i utdraget, kan det inträffa att sinnesundersökning beslutas
i fall då så icke skulle ha skett, därest utdraget lämnat upplysning härom.
Vidare kan full visshet om tidigare personundersökningar icke erhållas,
utan man får härvidlag röra sig med antaganden. Slutligen saknar utdraget
helt upplysningar om läkarintyg som utfärdats jämlikt 4 § lagen om särskild
förundersökning i brottmål. Att de upplysningar dessa intyg innehåller
endast med svårighet kan utnyttjas vid senare undersökningar framstår
redan nu som en allvarlig olägenhet. Därest dylika läkarintyg i enlighet
med våra förslag kommer att utfärdas i ökad omfattning, blir denna olägenhet
ännu mera framträdande.
Ett avhjälpande av de nämnda bristerna synes enligt utredningens mening
böra ske så, att i de uppgifter, som av domstolarna insändes till straffregistret,
anmärkes i målet verkställd sinnesundersökning eller personundersökning
eller införskaffat läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning
i brottmål. Dessa uppgifter medtages därefter då utdrag ur
straffregistret utfärdas. Utredningen påpekar, att eftersom de föreslagna
uppgifterna om verkställda undersökningar endast successivt kommer att
inflyta i straffregistret, anordningen kommer att bli av nämnvärd praktisk
betydelse först om några år. Det synes dock icke finnas anledning att
dröja med genomförandet till dess projektet om kriminaljournal blivit utrett,
ty även om eu sådan kommer till stånd får den föreslagna anordningen
uppenbarligen sitt värde.
Yttrandena. Utredningens förslag i fråga om personutredningen tillslyrkes
eller lämnas ulan erinran i det stora flertalet remissyttranden.
Vad först beträffar frågan om införskaffande av tidigare utredning angående
den misstänkte förklarar Svea hovrätt sig förutsätta, alt åklagarna
5 Ilihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 203.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
instrueras att under förundersökningen såvitt möjligt införskaffa ifrågavarande
handlingar. Riksåklagarämbetet anmärker, att det av utredningen
åberopade skälet mot att låta åklagaren införskaffa handlingarna knappast
är bärande men att man kan befara, att ett åläggande för åklagarna att
under förundersökningen vara verksamma i delta hänseende skulle medföra
att åklagarna ansåge sig skyldiga att som ett normalt led i förundersökningsförfarandet
verkställa en sådan materialinsamling och att en dylik
utveckling skulle medföra åtskilligt onödigt utredningsarbete. Medicinalstyrelsen
understryker, att det måste anses innebära en stor fördel, att
undersökningsläkaren så snart som möjligt erhåller tillfredsställande kännedom
om den undersöktes tidigare levnad, och att därigenom många gånger
tiden för den undersöktes vistelse å undersökningsavdelning torde kunna
förkortas. Några överläkare anmärker, att det i huvudsak är socialassistenterna
som utför det ifrågavarande arbetet och att det därför är oriktigt att
säga att undersökningsläkaren måste ägna mycken tid åt att insamla materialet.
Utredningens förslag att domstolen skall införskaffa tidigare utredning
angående den misstänkte avstyrkes av hovrätten för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen,
Stockholms rådshusrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar.
Viss kritik mot förslaget framföres därjämte av föreningen Sveriges
stadsfiskaler, överläkarna vid rättspsykiatriska avdelningarna vid Ulleråkers
och Sidsjöns sjukhus samt rådshusrätten i Göteborg.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att, i den mån förslaget endast avser
att domstolarna skall taga på sig en del av undersökningsväsendets arbetsbörda,
en avlastning för läkarna lämpligare sker genom utökning i undersökningsväsendet
av antalet socialassistenter. Hovrätten anför:
Självklart är att det redan nu åligger domstolen att sörja för sådan utredning
som är nödig för domstolens eget bedömande av påföljd för brottet.
Härför tarvas ej nya föreskrifter. Däremot måste det för en i undersökningsväsendet
verkande socialassistent vara väsentligt lättare att införskaffa
de kompletterande upplysningar, som äga relevans för det psykiatriska
bedömandet, än för domstolen, även om i senare fallet biträde lämnas av
åklagare och särskild personundersökare. Olägenheten av upptagningsområdets
storlek synes hovrätten mer än uppvägas av socialassistentens speciella
erfarenhet och möjlighet till direkt samarbete med undersökningsläkaren.
Ur rättssäkerhetens synpunkt måste det vara likgiltigt, om erforderliga
handlingar från olika myndigheter införskaffas av läkaren eller av
domstolen. För övrigt anser hovrätten att de skäl, som av chefen för justitiedepartementet
i propositionen nr 239 till 1945 års riksdag anfördes mot det
av de sakkunniga förordade, redan då diskuterade förfarandet, alltjämt äro
bärande.
Enligt fångvårdsstyrelsens mening faller det sig naturligt, att med en förstärkt
organisation för personundersökning — i vilken befattningshavare
inom skyddskonsulentorganisationen och vid skyddsvärnen utför personundersökningarna
eller på annat sätt medverkar —- låta insamlandet av
handlingar och upplysningar ankomma på personundersökaren. Eftersom
personundersökningsberättelsen bör utnyttjas såsom socialutredning vid sin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
67
nesundersökningen, synes det icke \ara erforderligt att ålägga domstolen att
införskaffa handlingarna. Det sagda finner styrelsen tillämpligt även då det
gäller att införskaffa utlåtande över tidigare verkställd sinnesundersökning.
Varken i fråga om sinnesundersökning, personundersökning eller kort läkarundersökning
är det enligt fångvårdsstyrelsens mening erforderligt att,
i syfte att underlätta utnyttjandet av tidigare gjorda undersökningar av detta
slag, såsom en isolerad åtgärd genomföra utredningens förslag att i straffregistret
anteckna att sådan undersökning verkställts. Då en sådan utvidgning
av straffregistrets innehåll möter vissa betänkligheter ur såväl principiella
som praktiskt organisatoriska synpunkter, bör frågan därom ytterligare
övervägas i samband med den fortsatta utredningen rörande standardisering
av upplysningsmaterial från tidigare samhällsåtgärder (kriminaljournal).
Stockholms rådhusrätt anser, att arbetet med insamlande av material, av
betydelse enbart för den blivande undersökningen, ligger vid sidan av domstolens
normala verksamhet och därjämte för att bliva effektivt bör ledas
av undersökningsläkaren. Om läkaren får erforderlig biträdespersonal behöver
detta arbete enligt rådhusrättens mening ej bli särskilt betungande för
läkaren. Liknande synpunkter anföres av föreningen Sveriges häradshövdingar.
Överläkaren vid psgkiatriska avdelningen vid Ulleråkers sjukhus påpekar,
att det vore av stort värde för läkaren att ha tillgång till utdrag ur kontrollstyrelsens
straffregister och socialregistret, vilka utdrag liksom uppgifter
från tidigare fängelsevistelser borde inhämtas av domstolarna. Däremot
synes det mindre lämpligt, att handlingar från barnavårds- och nykterhetsnämnder
och från andra anstalter än fängelser inhämtas av domstolarna.
En läkare får bättre tillgång till uppgifter av medicinskt konfidentiellt slag,
som är honom till nytta, även om de inte kan redovisas in extenso, vilket
t. ex. gäller militära läkarkort.
Utredningens förslag att domstolen skall låta verkställa personundersökning
innan beslut om sinnesundersökning meddelas har föranlett invändningar
från några håll. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter, om personundersökning
bör göras obligatorisk, då därigenom risk torde uppstå för att
den rättspsykiatriska undersökningen fördröjes. Stockholms rådhusrätt anser
likaledes, att bestämmelsen om personundersökning ej bör givas kategorisk
utformning utan förses med förbehåll av innebörd, att personundersökning
icke får fördröja sinnesundersökningens påbörjande. Det bör icke vara
uteslutet, säger rådhusrätten, att förordna om både personundersökning och
sinnesundersökning samtidigt. Av samma uppfattning är strafflagberedningen,
som påpekar, att om den tilltalade nekar, domstolen kan finna anledning
att icke låta verkställa personundersökning förrän domstolen vid
huvudförhandling kunnat bedöma skuldfrågan och att man i sådana fall
bör kunna besluta om person- och sinnesundersökning samtidigt. Även föreningen
Sveriges häradshövdingar önskar en uppmjukning av förslaget i
denna del. Föreningen anför:
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Föreningen kan för sin del icke finna någon förnuftig mening med att
genom en dylik bestämmelse kla vbinda förfarandet. Det i detta sammanhang
åsyftade ändamålet med den föreslagna bestämmelsen torde endast vara
att personundersökningen skall vara tillgänglig för undersökningsläkaren
i så god tid som möjligt, men detta har i och för sig icke mycket att göra
med tidpunkten för meddelande av beslut om sinnesundersökning. Även
om det — också av andra skäl — är önskvärt att personundersökningen föreligger
färdig vid nämnda tidpunkt, torde det för undersökningsläkarens
del vara tillräckligt om han erhåller personundersökningen kort tid efter
övriga handlingar. Fall kan inträffa då personundersökningen, exempelvis
på grund av sjukdom eller svårighet att anträffa personer, som skola höras,
ej hinner färdigställas för huvudförhandlingen. Det skulle då bli nödvändigt
att framskjuta tiden för huvudförhandlingen. Fall kunna också inträffa
då anledning icke förelegat att överhuvud föranstalta om personundersökning
men det vid huvudförhandlingen befinnes, att den tilltalade bör
personundersökas. Bestämmelsen skulle då medföra tvång att hålla ny huvudförhandling.
Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen var
spörsmålet om personutredning i sådana brottmål, där sinnesundersökning
är aktuell, föremål för övervägande i samband med 1945 års lagstiftning
om sinnesundersökningar. Några särskilda bestämmelser i ämnet
meddelades emellertid ej i det sammanhanget. 1953 års utredning har nu
upptagit denna fråga och undersökt i vad mån det kan vara möjligt att
nedbringa väntetiderna genom att från undersökningsläkaren avlasta arbetet
med att införskaffa utredning om den misstänktes person.
Det är givet att en omsorgsfull personutredning är en viktig förutsättning
för att sinnesundersökningen skall giva ett tillförlitligt resultat, och
för sinnesundersökningens snabba genomförande måste det vara av stort
värde att personmaterialet i största möjliga omfattning redan från början
är tillgängligt för undersökningsläkaren. Vid sådant förhållande är det
angeläget att utredning om den misstänktes personliga förhållanden föreligger
redan innan beslut om sinnesundersökning meddelas av domstolen.
Det kan dock ifrågasättas om det är befogat att, såsom utredningen i sin
promemoria föreslagit, meddela föreskrift om att personundersökning städse
skall föregå beslut om sinnesundersökning. Vad beträffar förstagångsbrottslingar
torde praktiskt taget alltid personundersökning verkställas med
föranledande av den nuvarande bestämmelsen i 1 § i 1939 års förundersökningslag.
I sådana fall då den misstänkte har tidigare kriminell belastning
kan det i vissa fall vara tillfyllest att man får tillgång till det material angående
den misstänktes personliga förhållanden som redan finnes hos olika
myndigheter. Domstolarna bör i sådana fall ha frihet att handla efter omständigheterna.
Några ytterligare författningsbestämmelser till vägledning
för domstolarna då det gäller föranstaltande av sådan personundersökning
som avses i 1939 års lag synes mig ej behövliga.
Emellertid torde det böra klargöras vem som har att svara för anskaffandet
av sådana handlingar av betydelse för bedömandet av den misstänktes
sinnesbeskaffenhet, vilka förvaras hos olika myndigheter, i den mån
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
69
dylika handlingar ej blir tillgängliga i samband med personundersökning
eller eljest. I ett cirkulär från justitiedepartementet år 1949 har domstolarna
uppmanats att i största möjliga utsträckning införskaffa material
som kan tjäna till vägledning vid bedömandet av den misstänktes sinnesbeskaffenhet.
Med cirkuläret åsyftades att fästa domstolarnas uppmärksamhet
på möjligheterna att genom utnyttjande av redan befintliga kunskapskällor
i vissa fall träffa ett avgörande utan att fullständig sinnesundersökning
behövde anordnas. Om sinnesundersökning tidigare verkställts
beträffande den misstänkte, är givetvis utlåtandet däröver en utomordentligt
viktig sådan kunskapskälla, men även handlingar rörande andra
samhällsingripanden kan vara av betydelse. Äldre material av nu avsedd
beskaffenhet fyller den dubbla funktionen att för domstolen underlätta
bedömandet, huruvida sinnesundersökning är behövlig, och att — då
detta bedömande leder till beslut om sinnesundersökning — underlätta läkarens
arbete och därigenom främja ett snabbt genomförande av undersökningen.
På de skäl som utredningen närmare har utvecklat synes mig mest
ändamålsenligt att domstolen är verksam för anskaffande av dylikt äldre
material. Jag vill förorda att en bestämmelse härom upptages i sinnessjuklagen.
Bestämmelsen bör emellertid ej få en helt kategorisk avfattning, då
det såsom utredningen påpekat i vissa fall kan vara lämpligare att en
handling infordras först sedan undersökningsläkaren fått hand om fallet.
I syfte att underlätta anskaffandet av handlingar angående tidigare samhällsingripanden
har utredningen föreslagit, att i domstolarnas uppgifter
till straffregistret skall anmärkas i målet verkställd sinnesundersökning
eller personundersökning eller införskaffat intyg över kort läkarundersökning
och att dessa uppgifter skall medtagas då utdrag ur straffregistret utfärdas.
Jag vill tillstyrka detta förslag, som förefaller mig vara ändamålsenligt.
För genomförande av förslaget torde en komplettering av lagen om
straffregister vara påkallad.
III. Specialmotiveiäng till lagförslagen.
Utredningen har endast på en punkt föreslagit lagändring, nämligen
såvitt angår slopandet av den obligatoriska granskningen av utlåtandena i
medicinalstyrelsen. I övrigt har utredningen, som avsett att de föreslagna
åtgärderna skulle kunna genomföras utan dröjsmål, föreslagit bestämmelser
av administrativ natur. De förslag, som i det föregående framlagts på
grundval av utredningens promemoria, föranleder emellertid ett flertal lagändringar.
Ändring måste sålunda vidtagas i 4 § lagen den 22 juni 1939
om särskild förundersökning i brottmål. 1 anslutning härtill vill jag föreslå,
att de i nämnda lag använda uttrycken »särskild förundersökning» och
»förundersökare» utbytes mot benämningarna »personundersökning» och
»personundersökare». Uttrycket förundersökning användes numera i rätte
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
gångsbalken såsom allmän beteckning för den förberedande undersökningen
i brottmål. Med hänsyn därtill är det mindre lämpligt att använda benämningen
särskild förundersökning för den utredning om den tilltalades
person som här avses. Benämningen personundersökning — som i praxis
redan användes i betydande utsträckning — ger ett riktigare uttryck för
vad som avses med undersökningen. Det sålunda förordade utbytet föranleder
ändring såväl i lagens rubrik som i praktiskt taget alla dess paragrafer.
På grund härav har 1939 års lag i förslaget ersatts med en ny lag.
Inom justitiedepartementet har vidare utarbetats förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister
samt lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321).
Beträffande de föreslagna lagändringarna får jag, utöver vad som framgår
av den tidigare framställningen, anföra följande.
1. Förslaget till lag om personundersökning i brottmål.
Denna lag skall som nämnts ersätta lagen den 22 juni 1939 om särskild
förundersökning i brottmål. Paragraferna i de båda lagarna motsvarar
helt varandra, och bortsett från 4 § — varom närmare i det följande — har
inga andra ändringar vidtagits än att benämningarna »särskild förundersökning»
och »förundersökare» utbytts mot »personundersökning» och »personundersökare»,
varjämte vid avfattningen iakttagits, att lagen om tvångsuppfostran
numera är upphävd. Den översyn av lagen som i övrigt kan vara
påkallad torde få anstå i avbidan på strafflagberedningens utredning angående
den villkorliga domen m. m. En särskild övergångsbestämmelse har
meddelats med hänsyn till andra lagar och författningar, där uttrycket särskild
förundersökning och förundersökare användes eller där eljest hänvisats
till 1939 års lag (se bl. a. 2 § lagen den 20 december 1946 med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig och 86 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948).
Vad beträffar 4 § i förevarande lag må erinras om att det är avsett att
kort läkarundersökning i enklare fall skall kunna ersätta sinnesundersökning
enligt sinnessjuklagen och, om undersökningen utförts av psykiater,
läggas till grund för straffriförklaring. I första stycket stadgas i nuvarande
lydelsen, att domstolen när skäl därtill äro, må besluta att läkarintyg angående
misstänkt skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas
enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest den misstänkte
är häktad, läkare vid anstalten och eljest annan läkare, om möjligt
en psykiater. Redan i den gällande lydelsen har sålunda önskvärdheten av
att läkarintyget avgives av psykiater framhävts. Beträffande häktad skall
dock alltid läkare vid anstalten förordnas, även om han ej är psykiater och
psykiater utom anstalten finnes att tillgå. Denna begränsning bör borttagas,
så att domstolen även beträffande häktade alltid har möjlighet att förordna
Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 71
psykiater, om sådan finnes att tillgå vare sig vid anstalten eller utom densamma.
Vid remissbehandlingen av utredningens promemoria har från några
håll påpekats att begreppet psykiater borde närmare klarläggas. Med psykiater
torde böra förstås den som — enligt vad därom är stadgat i kungörelsen
den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till
vissa civila läkarbefattningar — äger behörighet till befattning såsom läkare
vid statens sinnessjukhus ävensom den som av Sveriges läkarförbund
förklarats behörig att annonsera psykiska och nervösa sjukdomar.
Andra stycket av 4 § har kompletterats med föreskrift om att läkarintyg
skall av domstol anskaffas i brottmål, där anledning föreligger till antagande,
att den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig
abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap.
5 § strafflagen, såframt omständigheterna göra sannolikt att målet därigenom
kan avgöras utan inhämtande av utlåtande enligt sinnessjuklagen.
Beträffande motiven för denna lagändring hänvisas till vad som anförts
beträffande frågan om differentiering av undersökningarna.
2, Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen om
straffregister.
I överensstämmelse med vad som anförts vid behandlingen av frågan om
utredning beträffande den misstänktes person har detta lagrum kompletterats
med föreskrift om att uppgift till straff registret skall innehålla jämväl
upplysning om verkställd personutredning. I anslutning härtill bör i administrativ
ordning föreskrivas en ändring i formulären till straffuppgifter,
så att dessa kommer att upptaga sinnesundersökning samt personundersökning
och läkarintyg jämlikt lagen om personundersökning i brottmål.
3. Förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen.
41 §.
Första stycket i denna paragraf har ändrats i syfte att uttryckligen
skall framgå att kort läkarundersökning enligt lagen om personundersökning
i vissa fall kan ersätta sinnesundersökning jämlikt sinnessjuklagen.
Enligt den föreslagna lydelsen kan sinnesundersökning underlåtas, om det
på grund av intyg, som enligt lagen om personundersökning i brottmål avgivits
av psykiater, framstår såsom uppenbart att den tilltalade faller under
5 kap. 5 § strafflagen eller om sinnesundersökningen eljest av särskilda
skäl finnes obehövlig.
41 a §.
Såsom ett nytt första stycke har i denna paragraf införts en bestämmelse
av innebörd, att domstolen då fråga uppkommer om sinnesundersökning
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
skall, i den mån det lämpligen kan ske, från myndigheter som tidigare
tagit befattning med den misstänkte infordra handlingar som kan antagas
vara av betydelse vid bedömandet av hans sinnesbeskaffenhet. På sätt förut
utvecklats är sådana handlingar ofta av stor betydelse för domstolens bedömande,
huruvida sinnesundersökning bör äga rum, men avsikten med
stadgandet är främst att domstolen i möjligaste mån skall vara verksam
för att förse undersökningsläkaren med material angående den misstänktes
person.
42 §.
I denna paragraf har vidtagits ett flertal ändringar. Bestämmelsen om
obligatorisk granskning av utlåtandena i medicinalstyrelsen har utgått, medan
paragrafen i andra hänseenden kompletterats. För att bestämmelserna
skall bli mera lättöverskådliga har paragrafen uppdelats i skilda moment
1 mom. i den föreslagna lydelsen motsvarar nuvarande första och andra
styckena.
I 2 mom. har såsom ett första stycke införts bestämmelse om att sinnesundersökning
skall verkställas med största möjliga skyndsamhet och till
sin omfattning anpassas efter undersökningsfältets beskaffenhet. Formuleringen
innebär en skärpning av den nuvarande föreskriften i paragrafens
tredje stycke, att sinnesundersökning skall verkställas utan dröjsmål.
I andra stycket meddelas bestämmelser om avgivande av utlåtande, vilka
överensstämmer med reglerna härom i nuvarande tredje stycket med den
ändringen att fråga om anstånd prövas av medicinalstyrelsen i stället för
domstolen.
3 mom. upptager såsom ett första stycke de nuvarande bestämmelserna
i paragrafens fjärde stycke. I ett andra stycke har stadgats, att utlåtande
ej skall avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna domstolen nödig
ledning för fallets bedömande.
Slutligen har i 4 mom. angivits, att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, medicinalstyrelsen äger meddela de närmare anvisningar
som erfordras beträffande tillämpningen av vad i 2 och 3 mom. är stadgat.
Enligt vad jag förut anfört bör ändamålet med sådana anvisningar vara att
utan formlig kategoriklyvning giva normer för en anpassning av undersökningarna
och utlåtandenas avfattning efter de olika undersökningsfältens
beskaffenhet, och att även i övrigt, bl. a. genom föreskrifter om förtur för
enklare fall och lämpliga tidsfrister för arbetets bedrivande, sörja för att
väntetiderna såvitt möjligt nedbringas.
43, 44, 46 och 46 a §§.
Ändringarna i dessa paragrafer är av rent formell natur.
47 § 2 mom.
Som förut anförts bör — i konsekvens med att kort läkarundersökning
enligt lagen om personundersökning i brottmål i vissa fall får läggas till
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
73
•
grund för straffriförklaring — tilltalad, som på grundval av intyg om sådan
undersökning förklarats straffri och enligt intyget är i behov av vård å
sinnessjukhus, kunna intagas på sinnessjukhus utan iakttagande av de i
2 kap. sinnessjuklagen stadgade formerna. I detta syfte har förevarande
lagrum omarbetats. Enligt den föreslagna lydelsen blir intyg över kort
läkarundersökning i det angivna avseendet jämställt med utlåtande över
sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen.
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1954.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag om personundersökning i brottmål;
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister; samt
3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
utelämnats.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars
1954.
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 24 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om personundersökning i brottmål;
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister; samt
3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn C. J. G. Persson.
Justitieråden Nissen och Hellquist lämnade förslagen utan erinran.
Justitierådet Karlgren anförde:
De remitterade lagförslagen skulle medföra delvis ganska ingripande förändringar
i rättsreglerna på det föreliggande området. Den korta tid, som
stått till buds för granskning av förslagen, har icke medgivit mycket ingående
överväganden av de konsekvenser, som dessa förändringar må kunna
föranleda. Emellertid synas mot förslagen kunna riktas invändningar i
följande hänseenden.
Enligt remissprotokollet åsyftas med ändringen i 41 § sinnessjuklagen
att i viss omfattning ersätta sinnesundersökning enligt denna lag med s. k.
kort läkarundersökning. Sistnämnda undersökning skall, ehuru dess främsta
uppgift är att utröna huruvida sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening
är motiverad, kunna tjäna såsom grundval för straffriförklaring »i
enkla och klara fall», närmare bestämt i de fall då på grund av läkarintyg,
som jämlikt lagen om personundersökning i brottmål avgivits av psykiater,
framstår såsom uppenbart, att brottet begåtts under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap.
5 § strafflagen. Denna utvidgning av tillämplighetsområdet för den korta
75
Kurigl. Maj. ts proposition nr 203.
läkarundersökningen — som också föranlett en tilläggsbestämmelse i 4 §
andra stycket lagen om personundersökning i brottmål — synes icke kunna
förordas. Det måste, såsom under remissbehandlingen erinrats, vara betänkligt,
att en person kan förklaras sinnessjuk efter en summarisk undersökning
av en läkare i avsaknad av rättspsykiatrisk utbildning, utan att vederbörande
underkastats närmare observation på undersökningsavdelning och
utan att kontroll från medicinsk överinstans anordnats. Framför allt ur synpunkten
av behovet av rättssäkerhet kan en sådan regel icke anses försvarlig.
Risken för att domstolarna med stöd av vad dylika efter kort undersökning
utfärdade läkarintyg innehålla bedöma ett fall som enkelt och klart,
fastän detsamma i verkligheten är mer eller mindre komplicerat, bör förvisso
icke underskattas. Betänkligheterna skulle väl i någon mån minskas, om
undersökningsläkaren ålades att i konklusionen i sitt utlåtande uttryckligt
angiva, huruvida det enligt hans mening är uppenbart, att den tilltalade
handlat under inflytande av ifrågavarande själsliga abnormitet, men de skulle
även under denna förutsättning i väsentlig grad kvarstå. En olägenhet är
också, att här icke skulle komma att gälla den för sinnesundersökning enligt
sinnessjuklagen tillämpliga regeln, att beslut om undersökning ej må
meddelas med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning
förebragts att han begått densamma. En person kunde alltså efter
en summarisk läkarundersökning komma att i samband med brottmålet
stämplas som sinnessjuk även när han är oskyldig till den gärning som lagts
honom till last. — Jämväl enligt nuvarande lydelsen av 41 § sinnessjuklagen
kan visserligen domstolen nöja sig med en kort läkarundersökning, om fullständig
sinnesundersökning av särskilda skäl finnes obehövlig. Men denna
bestämmelse har tydligen, såsom förarbetena bestyrka, avsetts att vinna tilllämpmng
allenast inom ett mycket snävt avgränsat område.
Vad angår utlåtanden om sinnesundersökningar i enlighet med sinnessjuklagen
lär icke kunna bestridas, att dessa understundom äro mera utförliga
än som är av behovet påkallat. En viss förkortning av desamma kan
förty vara önskvärd. Om emellertid för detta ändamål vederbörande undersökningsläkare
skulle föranledas att i någon större omfattning beskära redovisningen
i utlåtandena av det primärmaterial, varpå slutsatserna beträffande
den tilltalades sinnesbeskaffenhet grundas, innebure detta enligt min mening
en farlig utveckling. De invändningar, som under remissbehandlingen
riktats mot tanken att en dylik »stympning» av utlåtandena skulle komma
till stånd, förefalla tungt vägande. Det är ett rättsskyddsintresse av första
rang, att de premisser noggrant angivas, på vilka konklusionerna i utlåtandena
bygga. Sker icke detta, kan näppeligen undvikas, att domstolarna utan
vidare bliva bundna av vad undersökningsläkarna dekretera som sin uppfattning.
Eu viktig rättssäkerhetsgaranti ginge därmed till spillo. Skulle man
åter bibehålla kravet på en övertygande redovisning av premisserna men ändock
fordra, att åt utlåtandena gåves en kortare och mera koncis avfattning,
kan detta visserligen icke lända annat än till fördel. Men den eftersträvade
tids- och arbetsbesparingen vunnes i så fall knappast, åtminstone icke mera
76
Kungl. Maj. ts proposition nr 203.
generellt. Ty det är en gammal erfarenhet, att det ofta kräver mer tid och
möda att skriva kort än utförligt eller brett.
Då nu syftet synes vara att med den föreslagna nya regeln i 42 § 3 mom.
andra stycket sinnessjuklagen — och med i anslutning därtill framdeles
meddelade administrativa bestämmelser — befrämja en utveckling hän mot
en viss reducering av det i utlåtandena redovisade primärmaterialet, avstyrkes
för min del upptagandet i sinnessjuklagen av denna regel, trots att regeln
i sig själv icke utsäger något annat än vad som ligger i sakens natur och ur
sådan synpunkt kunde tyckas vara i allt fall oskadlig.
Enligt de remitterade förslagen skall den obligatoriska granskningen i
medicinalstyrelsen av utlåtanden rörande sinnesundersökningar enligt sinnessjuklagen
upphöra. Även denna förändring skulle innebära, att en viktig
rättsskyddsgaranti slopades, och den bör därför enligt min åsikt icke accepteras.
Av avgörande betydelse torde vara att redan den omständigheten,
att den som avgiver ett dylikt utlåtande vet med sig att hans uttalanden
bliva föremål för granskning av överordnad sakkunnig myndighet, är ägnad
att bidraga till en omsorgsfull, objektiv och klarläggande utredning av
grunderna för hans ställningstagande, Om därav understundom vållas större
vidlyftighet i avfattningen av utlåtandena än eljest skulle varit fallet, lärer
detta med tanke på de viktiga avgöranden som det här gäller vara en mindre
olycka. I förhållande till nämnda indirekta verkan av medicinalstyrelsens
ifrågavarande överprövning är det av mera underordnat intresse, i vilken
utsträckning överprövningen lett till en ändrad bedömning i förekommande
fall. Den tillgängliga statistiken avseende åren 1949—1952 utvisar för övrigt,
att samma överprövning haft en rätt avsevärd betydelse i berörda
hänseende. När det på sina håll talats om att medicinalstyrelsens granskning
i det hela vore en skengranskning, måste detta följaktligen anses vara
uppenbart missvisande. Det torde vara en illusion, om man föreställer sig
att medicinalstyrelsens granskning kan effektivt ersättas genom att domstolen,
efter det den erhållit ett utlåtande enligt sinnessjuklagen, föranstaltar
om ytterligare psykiatrisk granskning. Så kan naturligtvis tänkas ske
i ett eller annat fall, men säkerligen blott undantagsvis. Behovet av en
centralgranskning ur synpunkten av att därigenom befrämjas enhetlighet
vid tillämpningen av de svårtolkade tillräknelighetsbestämmelserna synes
vidare alltjämt vara för handen; av intresse är härutinnan bl. a. medicinalstyrelsens
remissyttrande. Och det av utredningen framförda argumentet,
att den föreslagna differentieringen av sinnesundersökningarna och förenklingen
av utlåtandena icke ginge väl samman med bibehållandet av medicinalstyrelsens
granskning, har icke så stor bärkraft, om man på sätt ovan skett
ställer sig betänksam just till nämnda förenkling särskilt vad angår redovisningen
i utlåtandena av primärmaterialet. Hur ingripande utredningen
tänkt sig berörda beskärning av sagda material skola bliva belyses för resten
av att man synes förutsätta, att utlåtandena i sitt förkortade skick framdeles
icke längre skulle lämpa sig för en överprövning å medicinalstyrelsens
sida. Icke ens denna medicinskt sakkunniga myndighet, menas det tyd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
77
ligen, skulle alltså utan särskilda föranstaltningar ha tillräckligt material
till sitt förfogande för att kunna taga ståndpunkt till frågan om hållbarheten
av undersökningsläkarens slutsatser om den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
De missförhållanden, som givit anledning till de föreliggande lagförslagen,
torde icke i avgörande grad kunna hävas med de medel, som i remissprotokollet
förordas. För ändamålet torde fasthellre i främsta rummet erfordras
en radikal förstärkning av undersökningsväsendets organisation, vilket i
sin ordning synes förutsätta gynnsammare ekonomiska villkor för vederbörande
läkare.
Regeringsrådet Eckerberg yttrade:
Otvivelaktigt innebära de nu föreslagna lagändringarna en försämring
av processmaterialet i de brottmål vari tvekan kan råda om den åtalades
sinnesbeskaffenhet. Detta följer bland annat av förslaget att slopa den obligatoriska
granskningen i medicinalstyrelsen av alla utlåtanden över sinnesundersökningar
i brottmål, och det framgår även tydligt av motiveringen
till förslaget härom. Då centralgranskningen under åren 1949—1952 resulterat
i en ändrad bedömning från medicinalstyrelsens sida av 4,4—
5,8 % av utlåtandena angående häktade och 5,3—11,6 % av utlåtandena
angående icke häktade, kan denna granskning icke anses vara utan betydelse
för domstolsavgörandena. Som skäl för centralgranskningens slopande har
bland annat framhållits, att den i övrigt föreslagna differentieringen av undersökningarna
och förenklingen av utlåtandena icke går väl samman med
ett bibehållande av centralgranskningen. Det förutsättes tydligen, att utlåtandena
framdeles icke skola innehålla en så fyllig redogörelse för de iakttagelser
och övriga fakta, varå läkarens slutomdömen grundas, att ens den
medicinska sakkunskapen inom medicinalstyrelsen skall vara i stånd att
med ledning av utlåtandena pröva dessa omdömens bärkraft. Långt mindre
kan man då förvänta en sådan prövning från domstolarnas sida, utan dessa
skulle troligen i regel finna sig nödsakade att okritiskt lägga läkarutlåtandena
till grund för sina beslut i tillräknelighetsfrågor eller frågor om bestämmande
av påföljd för brott.
Vad nu sagts synes måhända böra leda till ett avstyrkande av väsentliga
delar av de remitterade lagförslagen. Emellertid ha dessa därvid behandlats
endast ur rättssäkerhetens synpunkt. Att rättssäkerheten i processen värnas
och icke försämras är förvisso ett önskemål av största betydelse, men även
detta önskemål kan understundom få vägas mot ett annat av likaledes stor
tyngd, nämligen önskemålet om snabbhet i processen. Nu förhåller det sig
uppenbarligen så, att på grund av det ringa antalet psykiatrer, som för närvarande
står till förfogande för verkställande av sinnesundersökningar i
brottmål, samt de krav, som ställas på dessa undersökningar och utlåtandena
över dem, högst avsevärda dröjsmål uppstått med målens slutliga
domstolsbehandling. En snar ändring av detta allvarliga missförhållande är
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
en angelägen åtgärd. Då den föreslagna lagstiftningen innebär en sådan åtgärd,
och därtill synbarligen den enda som nu och inom en nära framtid
står till buds, anser jag mig, trots det först sagda, icke böra avstyrka förslagen.
önskvärt synes dock vara att denna lagstiftning endast får provisorisk
karaktär i avbidan på den förstärkning av undersökningsväsendets
organisation som framstår såsom en angelägenhet av stor vikt.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
79
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27 mars
1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 februari 1954 remitterade
förslagen till
1) lag om personundersökning i brottmål;
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister; samt
3) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.