Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
1
Nr 196. ''
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift
rörande arbetsanställning; given Stockholms slott den
27 mars 1954.
Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning.
GUSTAF ADOLF.
Ingvar Lindell.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att den nu gällande förordningen den 30 april
1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning
fr. o. m. den 1 januari 1955 ersättes av en ny förordning, enligt vilken
arbetsgivares skyldighet att lämna uppgift om arbetsanställning utsträckes
att avse även anställnings upphörande. Anmälan föreslås i fortsättningen
skola tillställas, ej såsom nu utmätningsmannen, utan i stället vederbörande
allmänna sjukkassa, som skall ha att vidarebefordra den till utmätningsmannen.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 196.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Förslag
till
Förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Arbetsgivare, som anställer arbetstagare, är skyldig att lämna uppgift
härom enligt vad nedan sägs. Är anställningen avsedd att vara högst fyra
veckor, föreligger dock ej uppgiftsskyldighet med mindre anställningen
varar längre tid än nyss sagts.
Upphör arbetstagares anställning, åligger det arbetsgivaren att lämna
uppgift härom, såframt anställningen varat längre tid än fyra veckor eller,
om den varat kortare tid, uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande.
Uppgift, som här avses, skall lämnas till allmän sjukkassa.
Är arbetstagaren försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, bör
uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
eller, om arbetstagaren tillhör centralsjukkassa för stad, som utgör
eget centralsjukkasseområde, till sådan centralsjukkassa.
2 §.
Konungen äger bestämma att statliga verk och inrättningar ävensom
kommuner skola, helt eller delvis, undantagas från uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning.
Om särskilda skäl föranleda därtill, må Konungen medgiva befrielse från
uppgiftsskyldighet jämväl i andra fall än som i första stycket avses.
3 §•
Uppgift om arbetstagares anställande skall lämnas senast en vecka efter
anställningens början eller, i fall som avses i 1 § första stycket andra punkten,
senast fyra veckor efter anställningens början. Uppgift om anställnings
upphörande skall lämnas senast en vecka efter det anställningen
upphört.
Uppgift skall lämnas å särskild blankett, vartill formulär fastställes av
riksskattenämnden efter samråd med tillsynsmyndigheten för de allmänna
sj ukkassorna.
Uppgiftsblanketter tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt
med posten.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
4 §•
Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats till annan allmän sjukkassa än den
lokalsjukkassa eller den för stad inrättade centralsjukkassa, i vilken arbetstagaren
är försäkrad, åligger det den sjukkassa, som mottagit uppgiften, att
ofördröj ligen vidarebefordra densamma till sådan lokal- eller centralsjukkassa.
Är arbetstagaren ej försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i stället vidarebefordras till utmätningsmannen i anställningsorten.
Lokalsjukkassa eller för stad inrättad centralsjukkassa, som mottagit
uppgift avseende i kassan försäkrad arbetstagare, skall, sedan den tagit
del av innehållet i uppgiften, ofördröjligen vidarebefordra uppgiften till
vederbörande utmätningsman inom kassans område.
5 §•
Utmätningsman, som mottagit uppgift avseende arbetstagare, vars anställningsort
är belägen inom annan utmätningsmans distrikt, skall, om
uppgiften avser arbetstagares anställande, ofördröjligen översända avskrift
av uppgiften till utmätningsmannen i anställningsorten. Avser uppgiften
anställnings upphörande, skall uppgiften, sedan utmätningsmannen tagit
del av innehållet i densamma, ofördröjligen vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.
Utmätningsman skall förvara inkomna uppgifter angående anställande
av arbetstagare i ett alfabetiskt ordnat register. Om utmätningsmannen så
finner lämpligt, skall registret i stället förvaras hos exekutionsbiträde.
Ur anställningsregister skall uttagas uppgift angående anställning, som
enligt inkommen anmälan upphört eller eljest kan antagas hava upphört
tidigare än under närmast föregående år. Övriga uppgifter angående arbetstagares
anställande förvaras under en tid av fem år.
6 §■
Angående uppgiftsskyldighet enligt denna förordning samt förfarandet
med inkomna uppgifter skall, där Stockholm är anställningsort eller arbetstagaren
är mantalsskriven i Stockholm, utöver eller i stället för vad i förordningen
stadgas, gälla vad Konungen därom särskilt förordnar.
7 §.
Den som underlåter att behörigen fullgöra uppgiftsskyldighet enligt denna
förordning straffes med böter högst etthundra kronor.
Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen
alt underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att uppgifIsskyldigheten
icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
8 §•
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen
bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, då förordningen den
30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning
skall upphöra att gälla.
Den nya förordningen medför ej inskränkning i fråga om påföljd för överträdelse
av bestämmelse i den äldre förordningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars
195k.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterrerg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindell, fråga om skyldighet
för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning samt anför.
Vid anmälan av propositionen nr 178 till 1953 års riksdag med förslag till
lag om ändring i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring anförde
föredragande departementschefen, att den till följd av den föreslagna
förändrade sjukpenningförsäkringen aktualiserade frågan om utvidgning
av den arbetsgivare nu åliggande skyldigheten att i vederbörlig ordning göra
anmälan om arbetstagares anställande torde få prövas närmare i samband
med utarbetandet av de följdförfattningar i övrigt, som föranleddes av
sjukförsäkringsreformens genomförande.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.
Gällande bestämmelser.
År 1943 vidtogs olika åtgärder i syfte att främja en effektivare skattebetalning
och en grundligare taxeringskontroll. Främst för att underlätta för
indrivningsmyndigheterna att snabbt få kännedom om restförd skattskyldigs
arbetsanställning utfärdades förordningen den 30 april 19i3 om skyldighet
för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning (nr 218; ändr. 519/1947
och 290/1953). Enligt 1 § i denna förordning är arbetsgivare skyldig att till
utmätningsmannen i anställningsorten göra anmälan om anställande av
arbetstagare. Om anställningen är avsedd att vara högst fyra veckor, föreligger
dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varar
längre lid.
Jämlikt 2 § har Kungl. Maj :t rätt att bestämma i vilken utsträckning anmälningsskyldigheten
skall fullgöras av statliga verk och inrättningar samt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
av kommuner. Om särskilda omständigheter föreligger, äger Kungl. Maj :t
även i andra fall medgiva befrielse från anmälningsskyldigheten. Med stöd
av 2 § har i kungörelse den 28 maj 1943 (nr 340) bestämts att statliga verk
och inrättningar, landsting och kommuner in. fl. kommunala samfälligheter
är anmälningsskyldiga endast i fråga om kroppsarbetare — d. v. s. ej
tjänstemän — i statens eller samfällighetens tjänst.
Anmälan skall enligt 3 § göras senast en vecka efter anställningens början
eller, om anställningen varit avsedd att vara högst fyra veckor men förlängts
utöver denna tid, senast fyra veckor efter anställningens början. För anmälningarna
skall användas särskilda blanketter, s. k. anställningskort.
Fr. o. in. den 1 juli 1953 utskrives sådant kort endast i ett exemplar för
varje anställd — tidigare skulle anställningskorten utskrivas i två exemplar,
varav det ena skulle av utmätningsmannen vidarebefordras till länsstyrelsen.
Formulär till anställningskort fastställes av riksskattenämnden. Korten
tillhandahålles av postverket och befordras avgiftsfritt med posten.
Utmätningsmannen skall enligt 4 § förvara anställningskort i ett alfabetiskt
ordnat register. Om arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, skall avskrift av kortet översändas till
denne. Anställningsregistret må förvaras hos exekutionsbiträde, om utmätningsmannen
finner detta lämpligt. Ur registret skall uttagas kort angående
anställning, som på grund av inkommen anmälan om annan senare anställning
kan antagas ha upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår.
Annat kort förvaras under en tid av fem år.
Enligt 4 a § skall, där Stockholm är anställningsort eller arbetstagaren är
mantalsskriven i Stockholm, utöver eller i stället för vad i förordningen
stadgas gälla vad Kungl. Maj :t förordnar i fråga om anmälningsskyldighet
samt förfarandet med inkomna anställningskort. I detta hänseende har i
kungörelse den 25 augusti 1947 (nr 728; ändr. 808/1951) föreskrivits, att
vad i förordningen stadgats angående utmätningsman i Stockholm skall
gälla mantalsverket.
Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten straffas enligt 5 §
med böter högst 100 kr. Straff får dock inte ådömas, om omständigheterna
ger vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende
eller att anmälningsskyldigheten inte kunnat fullgöras inom stadgad tid.
Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.
Vid 1953 års riksdag beslöts en genomgripande revision av lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring och bestämdes samtidigt,
att den allmänna sjukförsäkringen skall genomföras fr. o. m. den 1 januari
1955.
Enligt 1953 års beslut skall varje sjukkassemedlem, som har 1 200 kronors
årsinkomst av förvärvsarbete, obligatoriskt vara försäkrad för en
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
grundsjukpenning om 3 kr. per dag. Sjukkassemedlems hustru, som själv
är medlem i allmän sjukkassa och sammanlever med sin man, är också
försäkrad för dylik grundsjukpenning, dock ej om hon är folkpensionär.
Sjukpenningförsäkrad medlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst
1 800 kr., är härjämte försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken
bestämmes av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörighet
till högre sjukpenningklass än den första är beroende allenast av medlemmens
årsinkomst av tjänst. Med årsinkomst av tjänst avses sådan årsinkomst
av förvärvsarbete, som arbetstagare kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst.
Rörande inplaceringen av sjukkassemedlemmarna i sjukpenningklassei
gäller att sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta,
huruvida denne skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara
fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra. När det kommit till kassans
kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete
undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, skall
kassan utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas. Ändring i
medlemmens sjukpenningförsäkring av nu nämnd anledning får dock inte
ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet
om ändringen fattats. Under tid, då medlem lider av sjukdom, som medför
rätt till sjukpenning, får hans sjukpenningförsäkring inte ändras, förrän
hans rätt till sjukpenning upphört till följd av att sjukhjälpstiden tilländalupit.
Beslut om medlems sjukpenningförsäkring skall skriftligen delgivas
denne.
Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom 14 dagar till
sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten, som
är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Om försäkrad utan giltigt
skäl underlåter att anmäla sådan ändring av arbetsinkomsten som nu sagts,
må sjukpenningen skäligen nedsättas eller helt indragas.
Förslag i ämnet.
I socialförsäkringsutredningens betänkande (SOU 1952: 39) angående
sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, vilket betänkande ligger till giund
för 1953 års revision av sjukförsäkringslagen, anföres (s. 173—175) rörande
hithörande spörsmål bl. a.
De förhållanden, som påverkar en medlems sjukpenningförsäkring, förändras
tid efter annan och försäkringen bör snarast möjligt anpassas härefter.
Vad inkomsterna beträffar blir det inte endast fråga om inkomstens
storlek utan också om dess art. Sålunda skall cn försäkrad, som tidigare
varit anställd och som börjar som egen företagare, inte längre vara obligatoriskt
tilläggsförsäkrad även om årsinkomsten av förvärvsarbete är oförändrad.
En självständig företagare, som börjar cn anställning, skall i
samband därmed obligatoriskt tilläggsförsäkras i förhallande till inkomsten
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
i anställningen. 1 fråga om kvinnor kan sjukpenningförsäkringen påverkas
även av civilståndsförändringar.-------Slutligen kan också en medlems
folkpensionsförhållanden inverka på hans sjukpenningförsäkring.
Eftersom sjukpenningförsäkringen grundas på en beräknad årsinkomst
skall hänsyn inte tagas till tillfälliga inkomständringar. En hög inkomst,
som kan beräknas utgå endast några månader, skall sålunda inte föranleda
någon ändring av sjukpenningförsäkringen. Däremot kan den höga inkomsten,
om den kan antagas återkomma tid efter annan, påverka den medelinkomst
för året, som ligger till grund för sjukpenningförsäkringen. Inle heller
kortare arbetslöshetsperioder skall föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen,
om de inte kan beräknas bli mera regelbundet återkommande.
--—
För att anpassa sjukpenningförsäkringen efter mera varaktigt ändrade
inkomstförhållanden måste sjukkassorna utöva en kontinuerlig kontroll.
Denna kontroll bör ske med ledning av senaste uppgifter angående medlemmarnas
taxeringar. Utredningen förutsätter sålunda att en kassa varje
år får tillgång till taxeringslängden. Om vid denna kontroll framkommer
mera väsentliga oöverensstämmelser mellan en medlems sjukpenningförsäkring
och uppgifterna i taxeringslängden skall kassan — såvitt möjligt
efter utredning — ändra försäkringens omfattning. Föreligger endast smärre
oöverensstämmelser behövs ingen åtgärd från kassans sida. Taxeringsuppgifterna
avser nämligen en tid, som ligger ett eller ett par år tillbaka.
Den kontroll, som utövas med hjälp av taxeringslängderna, bör sålunda ha
till enda syfte att tillse, att medlemmarnas sjukpenningförsäkring i stort
sett är riktig.---
För att åstadkomma en snabb anpassning av medlemmarnas sjukpenningsförsäkring
till aktuella förhållanden bör det emellertid i första hand
åligga varje medlem att snarast möjligt anmäla inkomständringar, som är
av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Eu sådan föreskrift finnes redan
i sjukförsäkringslagen. Underlåter medlem sin anmälningsskyldighet och
är han i anledning därav placerad i en sjukpenningklass, som uppenbarligen
är för hög med hänsyn till hans inkomstförhållanden, skall kassan kunna
nedsätta eller helt indraga sjukpenningen vid inträffad sjukdom. Är
den försäkrade placerad i för låg sjukpenningklass, får däremot inte förekomma
någon justering av sjukpenningklassen. Den försummade anmälningsplikten
får nämligen inte åberopas till fördel för medlemmen, vars avgifter
beräknats efter den låga klassen.
Skyldighet föreligger nu för arbetsgivare att till utmätningsmannen i anställningsorten
anmäla varje anställning, som är avsedd att vara mer än
fyra veckor (förordningen den 30 april 1943, nr 218, om skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning). Sådan anmälan skall göras i två
exemplar å särskild blankett (anställningskort). Utredningen föreslår, att
anmälningsskyldigheten utsträckes till att avse jämväl upphörande av sådan
anställning, som tidigare anmälts, samt att ett exemplar av varje anmälan
skall tillställas den sjukkassa, inom vars område vederbörande arbetstagare
är mantalsskriven. I vissa fall torde det vara svårt för en arbetsgivare
att bedöma, om en anställning skall anses ha upphört, och någon anmälan
bör då givetvis inte påfordras. Anställningskort hör för att kunna
tjäna sjukkassorna till ledning innehålla uppgift om anställningens beräknade
varaktighet. Då anställning upphör på grund av arbetstagares pensionering,
bör detta angivas i uppgiften om anställningens upphörande.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Genom att en sjukkassa får anmälan om anställnings början och upphörande
har kassan möjlighet att snabbt inplacera nyblivna arbetstagare
i den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och från denna försäkring
utesluta sådana, som på grund av pensionering eller annan orsak upphört
att vara arbetstagare. En arbetsgivaranmälan kan även ge anledning till
kontroll av medlemmens klassplacering.
Beträffande den av utredningen föreslagna utvidgade anmälningsskyldigheten
för arbetsgivare har vid förslagets remissbehandling länsstyrelsen i
Västernorrlands län uttalat, att arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet bör begränsas
att avse arbetsanställningens upphörande på grund av pensionering.
Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig icke vilja motsätta sig den
utvidgade anmälningsplikten i och för sig. Emellertid innebure förslaget
för företag, vars personal tillhörde olika lokalsjukkassor, avsevärda olägenheter.
Detta gällde särskilt företag med verksamhet i skilda kommuner.
Föreningen yrkade därför, att arbetsgivares skyldighet att insända anmälan
begränsades till att avse endast utmätningsmannen, vilken det borde
åligga att tillse, att anmälan komme vederbörande sjukkassa till handa.
Föredraganden.
Enligt lagen om allmän sjukförsäkring i dess år 1953 fastställda lydelse
är den sjukpenning, som utgår på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
för de anställdas del beroende av storleken av vederbörandes
inkomst av tjänst.
Givetvis är det för den försäkrade av vikt, att han så snabbt som möjligt
erhåller det skydd, som en riktig inplacering i sjukpenningförsäkringen
medför. Ur sjukförsäkringens synpunkt är det också önskvärt, att särskilt
de nya medlemmarna blir försäkrade i vederbörlig ordning, eftersom en utjämning
av försäkringsriskerna är avsedd att ske mellan de olika kategorierna
av obligatoriskt försäkrade medlemmar. För att möjliggöra en snabb
inplacering i sjukpenningförsäkringen och underlätta kontrollen av de försäkrades
avlöningsförhållanden torde det därför vara lämpligt att, såsom
socialförsäkringsutredningen föreslagit, låta den skyldighet att anmäla arbetsanställning,
som med hänsyn till beskattningen nu åvilar arbetsgivarna,
få sådant innehåll att den även kommer sjukförsäkringen till godo.
För de förvärvsarbetande är sjukpenningen avsedd att ersätta den arbetsinkomst
de skulle ha haft om de inte insjuknat. Sjukpenningförsäkringen
bör därför upphöra, när vederbörande slutar att ägna sig åt förvärvsarbete.
Om inte sjukkassan får vetskap om att vederbörande upphört att ägna sig
åt dylikt arbete, blir följden, att den försäkrade blir försäkrad för högre
belopp än vederbort. För den försäkrade innebär detta, att han får betala
för hög sjukförsäkringsavgift; för sjukförsäkringens del uppstår de risker,
som följer med s. k. överförsäkring. Visserligen föreligger möjlighet för
2 — Bilxang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 196.
10
Kungl. Mdj. ts proposition nr 196.
sjukkassa att nedsätta eller indraga sjukpenning, då någon utan giltigt skäl
underlåter att anmäla sådan ändring av arbetsinkomsten, som är av betydelse
för sjukpenningförsäkringen. Det synes dock önskvärt att en dylik
påföljdsbestämmelse ej behöver komma till användning annat än undantagsvis.
I fråga om de anställda — som utgör flertalet försäkrade — kan de
nämnda olägenheterna i viss mån elimineras därigenom att arbetsgivare blir
pliktig att anmäla även upphörande av arbetsanställning. En sådan lösning
har förordats av socialförsäkringsutredningen, och jag ansluter mig till
förslaget härom.
Enligt förordningen den 30 april 1943 om skyldighet för arbetsgivare att
anmäla arbetsanställning är arbetsgivare skyldig att inom en vecka efter det
han anställt arbetstagare göra anmälan härom. Är anställningen avsedd att
vara högst fyra veckor, föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre
anställningen varar längre tid. Någon ändring i detta hänseende synes ej påkallad
utom — jag återkommer strax härtill — såvitt angår frågan till vem
anmälan skall göras.
Skyldigheten att anmäla att en arbetstagare slutat sin tjänst synes lämpligen
böra begränsas till att avse anställningar, som varat viss tid, förslagsvis
fyra veckor. Har emellertid anställningen ej varat så lång tid, men anmälan
om anställningens början likväl skett, torde uppgift böra lämnas
även vid anställningens upphörande. Uppgiftsskyldighet bör föreligga oberoende
av vad som varit anledningen till att anställningen upphört, alltså
även i andra fall än då arbetstagaren pensionerats.
Vid utformningen av reglerna rörande själva anmälningsförfarandet har
de som skall fullgöra anmälningsskyldigheten, dvs. arbetsgivarna, ett berättigat
intresse av att ifrågavarande skyldighet ej blir mer betungande än som
är nödvändigt ur skatteuppbördens och sjukförsäkringens intressen. Enligt
socialförsäkringsutredningens förslag skulle det nuvarande systemet, enligt
vilket arbetsgivaren skall i ett exemplar skicka uppgiften (anställningskortet)
till utmätningsmannen i anställningsorten, ersättas av ett nytt system,
enligt vilket anställningskortet skulle skrivas ut i två exemplar. Av dessa
skulle det ena tillställas den sjukkassa, inom vars område vederbörande arbetstagare
är mantalsskriven. Det vill emellertid synas, som om man utan
nämnvärd olägenhet kan bibehålla den nuvarande ordningen att anställningskortet
utskrives i endast ett exemplar, därest man låter detta på sin
väg till utmätningsmannen passera sjukkassan.
Enligt sjukförsäkringslagen tillhör försäkrad för varje kalenderår sjukkassan
för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Den
som inte är mantalsskriven är medlem i sjukkassan för den kommun, där
han är bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då
försäkringsplikt inträder. På grund av dessa bestämmelser kan det bli relativt
vanligt, att arbetstagaren tillhör sjukkassan för en annan kommun
än den, där anställningsorten är belägen. I regel torde det inte vålla arbets
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
givaren någon svårighet att taga reda på vilken sjukkassa — lokalsjukkassa
eller stadscentralsjukkassa — som arbetstagaren tillhör. I de flesta fall kan
ju arbetstagaren upplysa härom. Det synes dock böra vara arbetsgivaren
obetaget att sända uppgiften även till annan allmän sjukkassa om han så
skulle finna lämpligt. Sistnämnda kassa bör då ha att omedelbart vidarebefordra
anmälan till arbetstagarens sjukkassa — lokalsjukkassa eller stadscentralsj
ukkassa.
Arbetstagarens sjukkassa bör så snart det låter sig göra vidarebefordra
anmälan till utmätningsmannen i det utmätningsmansdistrikt, där arbetstagaren
är mantalsskriven eller, om han inte är mantalsskriven, där han
var bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då
försäkringsplikt inträdde. Skulle arbetsorten vara belägen inom en annan
utmätningsmans distrikt, bör den förstnämnde utmätningsmannen omedelbart
sända en avskrift av anmälan om arbetstagarens anställande till den
sistnämnde. När det gäller anmälan om anställnings upphörande, torde det
räcka med att den förste utmätningsmannen gör en anteckning härom i sitt
anställningsregister och vidarebefordrar anmälningsblanketten i original till
den andre utmätningsmannen.
I enlighet med de riktlinjer, som nu angivits, har inom socialdepartementet
upprättats förslag till nya bestämmelser på detta område. Av praktiska
skäl torde 1943 års förordning böra ersättas av en ny förordning. Beträffande
innehållet i denna må framhållas följande.
Första stycket av 1 § överensstämmer i sak helt med 1 § första stycket
i 1943 års förordning. Andra, tredje och fjärde styckena äro nya. Beträffande
dessa stycken hänvisas till vad förut anförts.
Bestämmelserna i 2 § motsvarar reglerna i 2 § av den nuvarande förordningen.
I 3 §, som motsvarar den nuvarande 3 §, har intagits föreskrifter om den
tidpunkt inom vilken anmälan skall ske och om blanketter för anmälan. Då
anmälningarna i fortsättningen skall tjäna såväl uppbördens som sjukförsäkringens
intresse, bör det åligga riksskattenämnden att, innan ny anmälningsblankett
fastställes, samråda med tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen
— dvs. riksförsäkringsanstalten — i fråga om blankettens innehåll.
Beträffande 4 §, som innehåller bestämmelserna om sjukkassas skyldighet
att vidarebefordra inkommen anmälan, hänvisas till det förut anförda.
Med hänsyn till att vissa kategorier anställda, t. ex. utländska arbetstagare
som ej är här mantalsskrivna, ej omfattas av sjukförsäkringslagen har i
första stycket av 4 § upptagits en specialregel för detta fall.
Beträffande 5 §, som motsvarar 4 § i 1943 års förordning, hänvisas till
den tidigare framställningen.
(i §, som överensstämmer med 4 a §, i gällande förordning innehåller spccialbestämmelser
i fråga om Stockholm.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 196.
I 7 §, som överensstämmer med 5 § i den nuvarande förordningen, har
intagits straffbestämmelser.
De nuvarande bestämmelserna i 7 § om tillämpningsföreskrifter har med
viss jämkning överförts till förslagets 8 §.
Den nya förordningen torde böra träda i tillämpning samtidigt med sjukförsäkringsreformen
eller den 1 januari 1955.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förevarande inom socialdepartementet
upprättade förslag till förordning om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alf Björnelid.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM S4
404261