Kungl. Maj.ts proposition nr 188.
1
Nr 188.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den 26 februari 195b (nr
73) angående tillverkning av brännvin, m. m.; given
Stockholms slott den 27 mars 195b.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående temporärt undantag
från bestämmelserna i 16 § förordningen den 26 februari 1954 (nr
73) angående tillverkning av brännvin,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
1 Dihang till riksdagens protokoll 195/t. 1 samt. Nr 188.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Förslag
till
förordning angående temporärt undantag från bestämmelserna i
16 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående
tillverkning av brännvin.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Utan hinder av bestämmelserna i 16 § förordningen den 26 februari 1954
angående tillverkning av brännvin äger tillverkare enligt vad nedan sägs
förfoga över av honom tillverkat brännvin, som framställts ur luten vid
tillverkning av sulfitcellulosa eller eljest genom försockring av trä eller
cellulosa, för försäljning till annan tillverkare av sådant brännvin.
2 §•
För förfogande som sägs i 1 § skall tillverkare söka kontrollstyrelsens
tillstånd. Det åligger kontrollstyrelsen att före ärendets avgörande höra
partihandelsbolaget, varom förmäles i förordningen angående försäljning
av rusdrycker.
Kontrollstyrelsen äger meddela erforderliga kontrollföreskrifter beträffande
användningen av brännvinet hos köparen.
3 §.
Kontrollstyrelsen äger när skäl därtill äro återkalla meddelat tillstånd.
4 §•
Där någon bryter mot föreskrifter, som meddelats jämlikt 2 § andra
stycket, straffes såsom i 21 § 2 mom. förordningen angående tillverkning
av brännvin finnes stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954 samt gäller tills vidare
till och med den 30 juni 1955.
Kungl. Maj.ts proposition nr 188.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars
195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
visst undantag från bestämmelserna i 16 § brännvinstillverkningsförordningen
samt anför därvid följande.
I 16 § förordningen den 26 februari 1954, nr 73, vilken träder i kraft den
1 april 1954, föreskrives att tillverkare äger förfoga över av honom tillverkat
brännvin allenast för försäljning till partihandelsbolaget, för export och
för användning i egen rörelse. Önskar tillverkare använda i bränneriet tillverkat
brännvin i egen rörelse, skall han därtill söka kontrollstyrelsens tillstånd.
I syfte att förhindra att spriten användes för otillåtet ändamål äger
styrelsen vid meddelande av sådant tillstånd föreskriva de villkor beträffande
användningen av brännvinet som prövas erforderliga. I
I en den 2 mars 1954 dagtecknad skrivelse har Aktiebolaget Svensk sprit
å samtliga svenska cellulosaspritfabrikers vägnar hemställt om sådan ändring
av 16 § i 1954 års brännvinstillverkningsförordning att tillverkare av
cellulosasprit finge rätt att förfoga över sin tillverkning genom försäljning
av sprit, avsedd som råvara för kemisk produktion, även till annan avnämare
än partihandelsbolaget, i den mån partihandelsbolaget förklarade
sig icke önska inköpa erbjuden sprit, och till det affärsmässigt konkurrerande
pris, varom med vederbörande köpare kunde överenskommas.
I skrivelsen framhålles att inom bolaget sedan länge diskuterats möjligheterna
att finna nya avsättningsområden för cellulosaspriten, varvid förhoppningarna
närmast hade knutits till utvecklingen av en på sprit som
råvara baserad inhemsk kemisk industri, som kunde påräknas absorbera
cellulosaspritfabrikernas produktionsöverskott. Medan flera till bolaget anslutna
cellulosaföretag redan påbörjat eller planerat framställning av kemiska
produkter på basis av cellulosasprit som råvara, hade hittills väsentligen
endast Mo och Domsjö aktiebolag gått in för att i stor skala utbygga
sina på sprit baserade kemiska industrier. Nämnda bolags egen spritproduktion
vore långt ifrån tillräcklig för att medge ett fullt utnyttjande av dess
på sprit baserade kemiska industriers produktionskapacitet och bolaget
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 188.
hade måst se sig om efter andra råvarukällor. Närmast hade härvid kommit
i fråga inköp från övriga svenska cellulosaspritfabriker men inköp från
dessa hade icke kunnat komma till stånd på den grund att bolaget icke
kunnat betala de priser, som Aktiebolaget vin- & spritcentralen måst begära.
Bolaget hade därför nödgats importera sprit samtidigt som Övriga inhemska
fabriker på grund av den bristande avsättningen fått göra arrangemang för
att lagra ett överskott, som för närvarande uppginge till närmare 8 000 ton
sprit. I skrivelsen anföres härom följande.
Mo och Domsjös egen spritproduktion är långt ifrån tillräcklig för att
medge ett fullt utnyttjande av deras på sprit baserade kemiska industriers
P1uktionskapacitet, och de ha mast se sig om efter andra råvarukällor.
1 törsta hand har därvid givetvis de övriga svenska cellulosaspritfabrikerna
kommit i fråga som leverantörer, men enligt gällande förordning kan
förhandling om inköp icke ske direkt med andra spritfabriker i landet, utan
sadana inköp måste göras genom partihandelsbolaget, AB Vin- & Spritcentralen
och till det av Spritcentralen fastställda priset. Inför den rådande
konkurrensen har emellertid Mo och Domsjö icke kunnat betala de priser
som Spritcentralen mast begära. Den merkostnad, som följer med råvarans
inköp från partihandelsbolaget, jämfört med det till spritfabrikerna utgående
priset, är redan i och för sig betydande. Men dessutom innebär detta industrin
påtvingade sätt för försäljning och inköp ett oöverkomligt hinder för
cellulosaspritindustrin att genom en fri prissättning understödja och uppamma
den ifrågavarande kemiska industrin till allt större råvarukonsumtion
och konkurrenskraft.
För att kunna utnyttja sin tillverkningskapacitet har Mo och Domsjö
därför från utlandet importerat sprit till ett pris som legat avsevärt lägre
än det av Spritcentralen för inhemsk sprit fastställda, för att på basis därav
framställa kemiska produkter för export, varvid importtullen å den
importerade råvaran restitueras. Under år 1953 torde denna spritimport
l1PP8a^ till cirka 6 000 ton, och för 1954 torde hittills ha kontrakterats
3 000 å 4 000 ton, alltså betydande försäljningskvantiteter som den svenska
cellulosaspritindustrin gått miste om.
Under tiden ha våra inhemska fabriker på grund av den bristande avsättningen
fått göra arrangemang för att lagra ett överskott, vilket för närvarande
uppgår till närmare 8 000 ton sprit.
För att underlätta avsättningen av den inom landet framställda cellulosaspriten
och för att onödiggöra en enligt bolagets uppfattning meningslös
import av etylalkohol för kemisk bearbetning synes det bolaget vara i
det allmännas intresse att en sådan ändring göres i gällande förordning, att
cellulosaspritfabrikerna själva finge förfoga över sin tillverkning i den mån
det gäller förädling av spriten vid till annan cellulosaspritfabrik anknuten
kemisk industri och eventuellt även bearbetning vid annan, utanför cellulosaindustrin
stående, större kemisk industri. I avsaknad av dessa försäljningsmöjligheter
synes cellulosaspritindustrin redan under loppet av innevarande
år komma att ställas inför stora svårigheter med risk för att nödgas
nedlägga driften vid ett antal fabriker, så länge som Spritcentralen icke kan
garantera inköp av hela spritproduktionen.
Över skrivelsen har, efter remiss, yttranden avgivits av kontrollstyrelsen,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall och Gävle samt koope
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 5
rativa förbundet), Aktiebolaget vin- & spritcentralen samt Sveriges kemiska
industrikontor.
Kommerskollegium, liksom samtliga av kollegium hörda remissinstanser,
har tillstyrkt framställningen. Kollegium har uttalat att kollegium ansåge
att utvecklingen av en på cellulosasprit uppbyggd kemisk industri vore
synnerligen eftersträvansvärd med hänsyn till såväl den inhemska marknadens
försörjning som exportmöjligheterna. En förutsättning härför vore
emellertid att sådana hinder undanröjdes som hämmade och fördyrade den
inhemska produktionen.
Handelskammaren i Stockholm har uttalat att partihandelsmonopolets berättigande
kunde starkt ifrågasättas även när det gällde sprit som användes
för andra ändamål än inom kemisk industri. I avvaktan på en allmän översyn
snarast möjligt av hithörande bestämmelser har handelskammaren tillstyrkt
att den i framställningen föreslagna ändringen redan nu genomfördes.
Handelskammaren i Sundsvall har uttalat att man under förutsättning av
oförändrade konjunkturer kunde räkna med att Mo och Domsjö aktiebolag
med nuvarande produktionskapacitet hade ett behov av inemot 10 000 ton
etylalkohol (räknad som 100 %) per år utöver egen tillverkning. Detta innebure
icke en absolut gräns, enär en fortsatt utveckling mot ökad tillverkningsvolym
vore både tänkbar och önskvärd. Det vore därför ingalunda
otänkbart, att bolaget i framtiden kunde få möjligheter att för kemisk förädling
övertaga en ännu större del av den svenska spritproduktionen. En
förutsättning härför vore emellertid, att priserna bleve väsentligt lägre än
de som man för närvarande nödgades erlägga vid inköp från Aktiebolaget
vin- & spritcentralen. Prisfrågan borde bli beroende av direkta förhandlingar
mellan säljare och köpare, sedan den begärda författningsändringen
genomförts. Handelskammaren förutsatte därvid givetvis, att någon inskränkning
i bolagets möjligheter att importera sprit icke vidtoges, så att
bolagets rörelsefrihet med avseende på råvaruanskaffningen skulle bindas.
Kooperativa förbundet har för sin del särskilt understrukit angelägenheten
av att den begärda avsättningsfriheten icke blott måtte gälla försäljning
till de kemiska industrier, som dreves av företag i vilkas verksamhet cellulosaspritframställning
inginge, utan alla kemiska industrier med sprit som
råvara; därmed skulle initiativet för upptagande av sådan industri kunna
betydligt vidgas och verka i sin tur främjande på den svenska cellulosaspritindustrien.
Sveriges kemiska industrikontor har livligt tillstyrkt att tillverkare måtte
få rätt alt försälja sprit till andra tillverkare av cellulosasprit för användning
inom egen rörelse. Kemikontoret har därjämte hemställt om sådan ändring,
att tillverkare finge rätt att förfoga över spriten icke endast, såsom nu vore
fallet, för export av spriten som sådan resp. för användning i egen rörelse
utan även för försäljning till utanför spritindustrien stående företag i den
mån dessa använde spriten vid framställning av exportvaror. Sådana företag
hade möjlighet att vid exporten av de färdiga produkterna erhålla restitution
av tull, som erlagts för importerad sprit, i den mån sådan använts
6
Kung!. Maj.ts proposition nr 188.
vid tillverkningen. Det enda företag som därvid för närvarande kunde ifrågakomma
vore AB Bofors, som på senare tiden importerat vissa kvantiteter
sprit för tillverkning av exportvaror. — I vad gäller den kemiska industrien
i övrigt har kemikontoret uttalat att kontoret, så länge ett särskilt partihandelsbolag
för skattefri sprit förefunnes, ansåge det ofrånkomligt att detta
handhade försäljningen. Det vore emellertid synnerligen önskvärt att partihandelsbolaget
bereddes tillfälle att handhava prissättningen på ett sådant
sätt, att sprit stode till förfogande för hela den kemiska industrien till ungefär
samma pris som den utländska kemiska industrien kunde påräkna vid
export av sina produkter.
Aktiebolaget vin- & spritcentralen har sammanfattningsvis anfört, att bolaget
icke hade något att erinra mot att en särskild ordning träffades för en
period av förslagsvis tolv månader, innebärande dels att tillverkare av cellulosasprit
finge rätt att, i den mån partihandelsbolaget förklarade sig icke
önska inköpa erbjuden sprit, förfoga över sin tillverkning genom försäljning
av sprit, avsedd som råvara för kemisk produktion, till annan cellulosaspritproducent,
dels att cellulosaspritproducenterna i avtal med spritcentralen
förbunde sig att tillhandahålla sprit för den fristående kemiska industrien,
med de kvalifikationer som kunde komma att föreskrivas, till
samma pris som gällde vid avräkning mellan fabrikerna. Spritcentralen har
inledningsvis erinrat om att jämlikt avtal mellan spritcentralen och staten
sprit av samma slag och kvalitet ej finge åsättas olika inköpspris på grund
av dess avsedda användning för olika ändamål. Vid försäljning av sprit
hade spritcentralen på grund av gällande direktiv ej ansett sig vara berättigad
att taga ut ett högre pris av medelstora och mindre köpare för att därigenom
möjliggöra ett lägre pris vid leverans til! större kunder. Då råspritpriset
vore enhetligt, skulle en prissättning efter kvantitetens storlek innebära,
att de förstnämnda köparna måste erlägga den merkostnad, som uppstode
genom att ett under råspritpriset liggande pris tillämpades för de större
kunderna. Emellertid komme de större köparna genom lägre frakter och
minskad andel i administrationskostnader i åtnjutande av ett lägre pris, för
närvarande omkring 5 % under priset gällande för leverans till övriga köpare.
Spritcentralen har vidare framhållit att med den uppläggning framställningen
erhållit syntes den närmast peka på behovet av allmän utredning rörande
sulfitspritindustriens avsättningsförhållanden och en översyn av nuvarande
regleringsbestännnelser på detta område. I avvaktan på slutförandet
av en dylik utredning syntes emellertid eljest föreliggande betänkligheter
mot differentierade priser kunna frånfallas i syfte att underlätta avsättningen
av nuvarande lageröverskott. Det kunde möjligen råda tveksamhet om,
för vilka avsättningsändamål ett favörspris i dylikt fall skulle kunna medgivas,
men enligt spritcentralens uppfattning talade övervägande samhällsekonomiska
skäl för att detta borde tillkomma den kemiska industrien,
också med hänsyn till den nuvarande införseltullen, vilken vore under omprövning.
Ur det allmännas synpunkt syntes det vara angeläget, att den
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 188.
lättnad, som på detta sätt kunde beredas den kemiska industrien, komine
denna till del på lika villkor. De önskemål, som kunde komma att framföras
av den fristående kemiska industrien om motsvarande prissänkning som för
kemiska fabriker tillhörande cellulosaindustrien, kunde ej avvisas. Huru en
sådan likabehandling skulle utformas, exempelvis genom prisrabatt för industrier
med en förbrukning av minst en viss årskvantitet, ankomme på
andra remissinstanser att bedöma.
Sökandebolaget önskade att även till annan avnämare än partihandelsbolaget
försälja sprit avsedd som råvara för kemisk produktion. För såvitt
anginge försäljning från en cellulosaspritproducent till en annan förelåge
för spritcentralens del icke någon erinran mot att dylika avslut gjordes
direkt. I fråga om den fristående kemiska industrien talade däremot övervägande
skäl för att dess inköp liksom hittills skedde genom spritcentralen.
Vid prissättningen för dessa överskottskvantiteter hade spritcentralen möjlighet
att beräkna tillägget för administrationskostnader in. m. mycket lågt,
förslagsvis y4 öre per liter.
Kontrollstijrelsen har tillstyrkt framställningen såtillvida att styrelsen förordat,
att direktförsäljning mellan spritfabrikerna inbördes måtte få äga
rum efter styrelsens medgivande. Härigenom skulle i avvaktan på en översyn
av bestämmelserna cellulosasprilindustrien få möjlighet att genom en
friare prissättning på ett smidigare sätt kunna anpassa sig till det nuvarande
konkurrensläget. Förutsättning för en sådan försäljning borde dock
vara att sprilcentralen förklarade sig icke önska inköpa erbjuden sprit och
att sulfitsprittillverkarna förbunde sig att till spritcentralen försälja sprit
till pris, som möjliggjorde för spritcentralen att till annan kemisk industri
utanför cellulosaföretagen försälja sprit till pris, baserat på den prissättning
som komme att tillämpas vid försäljning mellan sprittillverkarna, varigenom
ändring i nuvarande konkurrensförhållanden skulle undvikas. Sådan
överlåtelse från spritfabrikerna borde dock begränsas till industrier som
inköpte viss minimikvantitet per gång och hade viss förbrukning per år,
förslagsvis 15 ton per leverans och 300 ton per år. För genomförandet av
den av kontrollstyrelsen sålunda föreslagna ordningen fordrades utfärdande
av en särskild förordning med bestämmelser om undantag från föreskrifterna
i 16 § nya brännvinstillverkningsförordningen.
Departementschefen. Som framgår av det tidigare anförda äger tillverkare
enligt nu gällande bestämmelser förfoga över av honom tillverkat
brännvin allenast för försäljning till spritcentralen, för export och för användning
i egen rörelse.
I vad gäller försäljningen till spritcentralen må erinras om att i en den 2
mars 1934 dagtecknad proposition, nr 232, bland annat anförts, att vid spritcentralens
inköp av sprit enhetliga grunder för prissättningen syntes böra
tillämpas, så alt priset för samma vara icke bestämdes olika efter den avsedda
användningen för olika ändamål. Beträffande spritcentralens utförsäljningspriser
uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet, att han
icke kunde förorda att bolaget i syfte att förbilliga — eller fördyra — vara
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
i viss användning skulle äga att jämka försäljningspriset allt efter det ändamål,
för vilket försäljningen skedde. På grund av sålunda gällande direktiv,
vilka sedermera influtit i avtalet mellan spritcentralen och staten, har spritcentralen
icke ansett sig kunna medge ett lägre pris vid försäljning till större
förbrukare.
Av aktiebolaget Svensk sprits framställning i ärendet framgår att cellulosaspritfabrikerna
har svårigheter att vinna avsättning för hela sin spritproduktion
till det av spritcentralen fastställda priset. I syfte att underlätta
avsättningen av toppkvantiteterna har sökandebolaget därför hemställt
om tillstånd för spritfabrikerna att få försälja sprit, avsedd som råvara för
kemisk industri, även till annan avnämare än spritcentralen, samt att härvid
få uttaga det affärsmässigt konkurrerande pris, varom med vederbörande
köpare kunde överenskommas. Sökandebolaget har härvid närmast åsyftat
försäljning av sprit till Mo och Domsjö aktiebolag, vilket bolag under åren
1953 och 1954 importerat betydande kvantiteter sprit till ett pris, som legat
avsevärt lägre än det av spritcentralen för inhemsk sprit fastställda, för att
på basis därav framställa kemiska produkter för export, varvid importtullen
å den importerade råvaran restitueras.
Jag torde i detta sammanhang få erinra om att jag i propositionen nr 112
till innevarande års riksdag meddelat, att jag har för avsikt att hemställa
om Kungl. Maj :ts bemyndigande att igångsätta en utredning beträffande
sulfitspritindustriens framtida avsättningsförhållanden. I avvaktan på slutförandet
av en dylik utredning synes för närvarande icke kunna ifrågakomma
att vidtaga annat än provisoriska tidsbegränsade åtgärder i syfte
att underlätta avsättningen av spritfabrikernas nuvarande överskott.
Sökandebolagets framställning i vad avser tillstånd för tillverkare att till
affärsmässigt konkurrerande priser få försälja sprit till annan tillverkare
har i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser. Icke heller jag har
någon erinran mot framställningen i denna del.
Remissinstanserna har däremot givit uttryck åt olika uppfattning i vad
avser sökandebolagets framställning om tillstånd till direktförsäljning jämväl
till utanför cellulosaindustrien stående större kemisk industri. Förslaget
i denna del har tillstyrkts av kommerskollegium samt av kollegii hörda
remissinstanser. Kemikontoret har tillstyrkt att direktförsäljning borde få
äga rum i den mån spriten av köparen användes vid framställning av exportvara.
Kontrollstyrelsen och spritcentralen har icke ansett sig kunna godtaga
sökandebolagets förslag i denna del med den utformning som angivits i
framställningen utan förordat att försäljningen i princip sker via spritcentralen.
I anslutning därtill har vissa kompletterande riktlinjer uppdragits.
För egen del finner jag i likhet med de båda sistnämnda remissinstanserna
övervägande skäl tala för att den fristående kemiska industriens
köp liksom hittills alltid sker genom spritcentralen. Jag är sålunda icke beredd
att tillstyrka att avslut får göras direkt mellan tillverkare och den
fristående kemiska industrien. Med hänsyn till angelägenheten av aft spritfabrikerna
vinner avsättning för föreliggande överskott, anser jag mig emel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 188.
9
lertid kunna tillstyrka, att tillverkare erhåller möjlighet att till spritcentralen
för viss köpares räkning försälja sprit avsedd för förbrukning inom
kemisk industri till ett lägre pris än som följer av de regler som innefattas i
gällande avtal.
Författningstekniskt synes rätten till direktförsäljning mellan tillverkare
inbördes böra åvägabringas genom utfärdande av en särskild förordning med
bestämmelser om temporärt undantag från föreskrifterna i 16 § brännvinstillverkningsförordningen.
Förordningen synes böra äga giltighet under tiden
den 1 juli 1954—den 30 juni 1955. Tillstånd till försäljning torde —
på motsvarande sätt som enligt brännvinstillverkningsförordningen gäller
beträffande användning av sprit i egen rörelse — böra lämnas av kontrollstyrelsen.
Det torde därvid få ankomma på kontrollstyrelsen att meddela
de närmare konlrollföreskrifter, som erfordras för att förhindra att spriten
hos förbrukare användes för otillåtet ändamål. Såsom nyss anförts har jag
förordat att tillverkare även skall kunna via spritcentralen sälja till kemiska
industriföretag, som icke själva är tillverkare av sulfitsprit, till lägre pris
än det avtalsenligt beräknade. Framställning härom till spritcentralen bör
få göras allenast av tillverkare. Med hänsyn till att detta innebär ett avsteg
från nuvarande grunder för prissättningen av sprit torde Kungl. Maj :t
böra bemyndigas att med Aktiebolaget vin- & spritcentralen träffa tilläggsavtal
av den innebörd som föranledes av det nu sagda. Detta tilläggsavtal bör
begränsas att omfatta endast ett år.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga nyssnämnda författningsförslag
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa tilläggsavtal
för liden 1 juli 1954—den 30 juni 1955 med Aktiebolaget
vin- och spritcentralen angående prissättningen å inom riket
tillverkad sprit i huvudsaklig överensstämmelse med i det
föregående angivna riktlinjer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
2 Biliang till riksdagens protokoll 1054. 1 samt. Nr 188.