Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
1
Nr 181.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete; given
Stockholms slott den 19 mars 1954.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens innehåll.
Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete föreslås skola i sin nuvarande
lydelse erhålla förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1955.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1954
1 saml. Nr 181.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstånds -
tvång för byggnadsarbete.
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete1 vilken enligt lag den 22 maj 1953 (nr 229) gäller till och
med den 30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1955.
1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1948:186 och 749.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående förlängd
giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete samt anför.
Gällande bestämmelser.
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 186/1948 och 749/1948) om
tillståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan
att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedan dess giltighetstid
vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 22 maj
1953 (nr 229) — till och med den 30 juni 1954.
Enligt 1 § i lagen äger Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar förordna
att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning. Har dylikt förordnande
meddelats, följer därav att byggnadsarbete icke får bedrivas utan särskilt
tillstånd (byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas av Konungen eller,
i den mån Konungen förordnar därom, av myndighet, åt vilken Konungen
uppdrager att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet,
som är underordnad tillsynsmyndigheten.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till lagen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 augusti 1943, har Kungl.
Maj:t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning samt meddelat
tillämpningsföreskrifter till lagen.
Beträffande beslut i ärenden rörande byggnadstillstånd gäller följande.
Kungl. Maj:t har uppdragit åt länsarbetsnämnderna att avgöra ansökningar
om byggnadstillstånd, som avser byggnad eller anläggning för jordbrukets,
skogsbrukets eller fiskets behov, ävensom rivningsarbete samt annat
byggnadsarbete, som beräknas kosta högst 100 000 kronor. Tillståndsgivningen
beträffande vatten- och avloppsarbeten samt kommunala väg-,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
gatu- och broarbeten har också i stor utsträckning anförtrotts åt länsarbetsnämnderna.
För central tillståndsgivning inom denna sektor har sålunda
endast kvarhållits vissa större anläggningsarbeten, beträffande vilka
beslutanderätten av praktiska skäl icke ansetts kunna överlämnas till dessa
nämnder. Från länsarbetsnämndernas befogenhet har undantagits ärenden,
som rör statliga företag eller företag, för vars utförande ansökan hos Kungl.
Maj :t om bidrag eller lån gjorts eller är avsedd att göras, dock att s. k.
igångsättningstillstånd avseende bostadshus meddelas av nämnderna. Arbetsmarknadsstyrelsen
äger avgöra övriga byggnadstillståndsärenden med
undantag dock för ärenden som rör företag, för vars utförande hos Kungl.
Maj :t sökts bidrag eller lån eller ansökan därom är avsedd att göras. Länsarbetsnämnderna
och arbetsmarknadsstyrelsen har tillerkänts underställningsrätt,
nämnderna i förhållande till styrelsen och styrelsen i förhållande
till Kungl. Maj :t. Arbetsmarknadsstyrelsen underställer i regel Kungl.
Maj :ts prövning ärenden, där kostnaderna beräknas överstiga 500 000
kronor, ävensom ärenden vilka anses vara av principiell betydelse.
Enligt de förut berörda tillämpningsföreskrifterna, vilka vid skilda tillfällen
ändrats (nr 882/1943, 148/1945, 752/1945, 222/1946, 79/1947, 883/1947,
750/1948, 520/1949, 654/1949, 368/1950, 222/1951, 776/1951, 244/1952,
772/1952 och 680/1953), får åtskilliga slag av hithörande arbeten bedrivas
utan byggnadstillstånd. Sedan byggnadsregleringen dryftades vid 1953 års
riksdag, har genom kungörelse den 27 november 1953 (nr 680) vidtagits
den ändringen, att från och med den 1 januari 1954 från tillståndstvång
undantagits alla slag av byggnadsarbeten avseende hus, som helt eller till
huvudsaklig del är avsett för bostadsändamål och inrymmer högst två
bostadslägenheter, ävensom därtill hörande uthusbyggnader. Jämlikt tilllämpningsföreskrifterna
får i enlighet härmed följande arbeten nu bedrivas
utan byggnadstillstånd.
1. Arbete, avseende hus, som helt eller till huvudsaklig del är avsett för
bostadsändamål och inrymmer högst två bostadslägenheter, ävensom därtill
hörande uthusbyggnader.
2. Arbete, avseende bostad, raststuga och stall, som avses i skogsförläggningslagen
den 25 maj 1951.
3. Arbete, avseende installation av elektriska ledningar eller andra elektriska
anordningar, där arbetet icke står i samband med annat byggnadsarbete,
ävensom arbete avseende elektrisk distributionsanläggning.
4. Måleriarbete, som icke står i samband med annat byggnadsarbete.
5. Arbete, avseende mindre komplettering (s. k. lapparbete) inom byggnad
av befintlig värme-, vatten-, avlopps- eller ventilationsanläggning, där
arbetet icke står i samband med annat byggnadsarbete.
6. Uppförande av stängsel av enklare beskaffenhet.
7. Anordnande av brunn, i den mån arbetet härmed icke erfordrar utförande
av annat byggnadsarbete.
8. Arbete, avseende enskild väg, under förutsättning att statsbidrag
till arbetets utförande beviljats eller att vägen har till huvudsakligt ända
-
5
Kungl. Mcij.ts proposition nr t81.
mål att främja utforsling av skogsprodukter (skogsväg), ävensom sådan
omläggning och förbättring av annan för nyssnämnda ändamål erforderlig
enskild väg, att denna först därigenom kommer i det skick att utforsling
av skogsprodukter kan äga rum å vägen.
9. Arbete, avseende dikningsföretag för jordbruks- eller skogsbruksfastighets
eget behov, ävensom, under förutsättning att statsbidrag till företaget
beviljats, arbete, avseende annat torrläggningsföretag för jordbrukets eller
skogsbrukets behov.
10. Arbete, avseende ekonomibyggnader för jordbruks- eller skogsbruksfastighets
eget behov ävensom arbete, avseende växthus.
11. Reparations- och förbättringsarbete å flottled.
12. Muddringsarbete, som utföres med mudderverk och som icke står i
samband med eller eljest erfordrar utförande av annat byggnadsarbete.
13. Statliga och statskommunala beredskapsarbeten.
14. Annat reparations- och underhållsarbete än sådant, som omfattas av
bestämmelserna i 1—13, såframt för arbetets utförande sammanlagt kommer
att sysselsättas högst 3 personer.
Vidare må erinras om att Kungl. Maj :t med giltighet från och med ingången
av detta år meddelat generellt byggnadstillstånd avseende andra
bostadshus än en- och tvåfamilj shus, därvid emellertid föreskrivits att arbetet
ej får igångsättas, förrän vederbörande länsarbetsnämnd så medgivit.
Länsarbetsnämnden har tillerkänts befogenhet att besluta om avbrott i påbörjat
arbete ävensom angående storleken och sammansättningen av den
arbetsstyrka, som vid varje tid får sysselsättas i arbetet.
Under år 1953 har dessutom det tidigare påbörjade frigörandet av bostadsbyggnadsverksamheten
från kvotbegränsning successivt fortsatt. Numera
gäller således överhuvudtaget ej något kvothinder för bostadsproduktionen;
och vidare må byggnadstillstånd utan avseende å byggnadskvot
meddelas beträffande varje arbete, som ej beräknas draga högre kostnad
än 10 000 kr.
Översikt över 1949 års mvesteringskommittés betänkande.
(SOU 1953:6)
Såsom redan framhållits i samband med frågans behandling år 1953 har
1949 års investeringskommitté, som tillsatts för att verkställa utredning
och avgiva förslag om formerna för den framtida investeringskontrollen,
den 18 februari 1953 avlämnat ett betänkande angående generella metoder
och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. Kommitténs uppgift har
varit att undersöka möjligheterna att upprätthålla en effektiv och ur konjunkturutjämningssynpunkt
ändamålsenlig investeringspolitik utan detaljreglering
av byggnadsverksamheten. Härvid har kommittén kommit till
den slutsatsen, att en sådan politik kan åstadkommas utan en detaljreglering
av byggnadsregleringens karaktär. Kommittén föreslår, att den statliga
investeringsverksamheten kontrolleras över budgeten och alt de kom
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
munala investeringsutgifterna till viss del skattefinansieras i huvudsaklig
överensstämmelse med kommunlåneutredningens förslag (SOU 1951:24).
I fråga om bostadsbyggandet finner kommittén viss höjning av hyresnivån
för äldre bostadshus tillrådlig för att begränsa bostadsefterfrågan.
Vidare förordas, att kreditvillkoren för finansiering av bostäder göres
strängare genom sänkning av belåningsgränserna och skärpning av amorteringsreglerna.
Härjämte föreslås, att en plan skall uppgöras för avvecklingen
av den allmänna bostadssubventioneringen.
Beträffande investeringsverksamheten inom företagssektorn — enskilda
företag inom industri, handel, samfärdsel och jordbruk — anser kommittén,
att det icke går att på ett rimligt sätt utöva en effektiv kontroll med
enbart fysiska medel. Enligt kommitténs mening måste i stället den begränsning
och den kontroll, som är erforderlig beträffande dessa investeringar,
ombesörjas genom åtgärder av penning- och finanspolitisk natur.
Icke ens som komplement till sistnämnda åtgärder anser kommittén
det motiverat att bibehålla en allmän byggnadsreglering vare sig med hänsyn
till önskemålen om att kunna påverka näringslivets lokalisering eller
urvalet av de investeringsprojekt, som kan komma till utförande inom
näringslivet, eller med hänsyn till sysselsättningsförhållandena på byggnadsmarknaden
och andra delar av arbetsmarknaden. Med hänsyn till
byggnadsregleringens betydelse för säsongutjämningen inom byggnadsmarknaden
borde dock sådana åtgärder och bestämmelser, som vore behövliga
för en reglering i säsongutjämnande syfte, tills vidare bestå med
möjlighet till successiv avveckling. Vad som tills vidare borde bibehållas
vore endast vederbörande myndigheters möjlighet att bestämma den årstid,
varunder visst byggnadsarbete finge påbörjas, samt att begränsa det antal
byggnadsarbetare, som under högsäsong finge sysselsättas vid särskilda
byggnadsföretag. Tillämpningsområdet borde undan för undan inskränkas
såväl lokalt för vissa områden som för särskilda grenar av byggnadsverksamheten.
Kommittén framhåller slutligen, att behovet av en samordnad investeringspolitik
torde bli än mer kännbart när byggnadsregleringen upphäves.
Rörande formerna för denna samordning har kommittén dock icke ansett
sig kunna framlägga något förslag.
Sammanfattning av remissyttrandena över investeringskommitténs
betänkande.
över investeringskommitténs betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av överbefälhavaren, statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
försäkringsinspektionen, statens handels- och industrikommission,
statens hyresråd, överståthållarämbetet efter hörande av
Stockholms stad, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, envar av länsstyrelserna efter hörande av de kommuner
som länsstyrelsen funne lämpligt, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svensk industriförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hotell- och restaurantförbund, Bilverkstädernas
riksförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige efter hörande
av vissa fackförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa
förbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (H. S. B.), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska
riksbyggen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan.
Flertalet statliga myndigheter liksom även näringslivets organisationer,
Kooperativa förbundet och Sveriges fastighetsägareförbund har helt eller
i väsentliga delar tillstyrkt kommitténs förslag.
Arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, ett antal länsstyrelser och
kommuner, statens hyresråd, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen jämte
Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska murareförbundet samt i
ärendet hörda sammanslutningar för den kooperativa bostadsproduktionen
har avstyrkt förslaget eller framfört starka erinringar mot detsamma.
Kritiken har särskilt gällt förslaget rörande dels investeringskontrollen
avseende bostäder — som i denna del anses innebära ett avståndstagande
från den hittills förda bostadspolitiken — och dels den av kommunerna
och inom företagssektorn bedrivna byggnadsverksamheten. Vad kommittén
uttalat i säsongutjämningsfrågan har även rönt kritik.
Jag anser mig inte i detta sammanhang behöva lämna någon fullständig
redogörelse för innehållet i remissyttrandena. I och för ståndpunktstagande
till frågan om förlängning av byggnadstillståndslagens giltighetstid torde
dock av remissutlåtandena följande böra redovisas.
Kommitténs förslag att den individuella tillståndsprövningen bör slopas
under förutsättning att kommunerna i huvudsaklig överensstämmelse
med kommunlåneutredningens förslag blir ålagda att skattefinansiera
viss del av sina investeringsutgifter har till
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
styrkts av bl. a. kommerskollegium, byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och
Gävleborgs län, några enstaka kommuner, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund
samt Kooperativa förbundet.
Överståthållarämbetet har ställt sig tveksamt beträffande lämpligheten
av de framförda kraven på att genom en författningsmässig reglering få
till stånd en ökad skattefinansiering av de kommunala investeringsutgifterna.
Även länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län kritiserar förslaget
i denna del. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Örebro län, att förslaget skulle
leda till att kommuner med svag ekonomi och hög skatt ej alls kunde
bygga» medan bättre ställda kommuner obehindrat kunde fortsätta därmed,
även i det fall det ur samhällets synpunkt vore uppenbart att de
förra kommunernas investeringsbehov vore mest angelägna.
Den kraftigaste kritiken mot ifrågavarande förslag har emellertid kommit
från kommunalt håll. Stockholms stad framhåller, att kommunernas hithörande
utgifter till större delen sammanhänger intimt med omfattningen
av bostadsbyggandet och kommunernas tillväxt. I fråga om nyexploaterade
områden kunde dessa investeringar i sina huvuddrag icke uppskjutas, såsom
i fråga om gatu-, el- och vattenförsörjning, skolbyggen m. m. Utgifter för
dylika ändamål avsåge icke någon standardhöjning utan ett nödvändigt
komplement till bostadsbebyggelsen, varför investeringstakten nära sammanhängde
med nyproduktionen av bostäder. Skattefinansieringen kunde
även komma att innebära ett onaturligt tryck på skattesidan, särskilt
kännbart för expanderande kommuner. På grund av skatteinkomsternas
eftersläpning vore därjämte skattefinansieringens betydelse som regulator
av tvivelaktigt värde.
Svenska stadsförbundet kritiserar kommitténs metod att från renodlat
investeringspolitiska utgångspunkter föreslå åtgärder, som uppenbarligen
kräver ingående överväganden även ur andra synpunkter. Kommittén hade
enligt stadsförbundets mening ej klarlagt vare sig behovet eller den sannolika
effekten ur investeringspolitisk synpunkt av den föreslagna ökade
skattefinansieringen. Särskilt den senaste tidens erfarenheter syntes i hög
grad ha visat, att det i allt fall — också oavsett byggnadsregleringen —
icke saknades medel för en effektiv investeringspolitik gentemot kommunerna.
Att man från dessas sida kunde ha anledning till missnöje även
med härvid tillämpade metoder vore en annan sak. Men erfarenheterna
syntes icke minst i betraktande härav bestyrka, att det funnits stort utrymme
för en grundligare utredning i nu berörda avseende än som redovisats
i betänkandet.
Svenska landstingsförbundet påpekar, att kommunlåneutredningens förslag
om obligatorisk skattefinansiering av viss del av de kommunala investeringsutgifterna
under remissbehandlingen mött så stark kritik, att
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
det numera torde få anses vara avfört från dagordningen. Förbundet framhåller
vidare — under hänvisning till vissa sifferuppgifter — att landstingen
under senare år anlitat lånemarknaden endast i mycket begränsad
omfattning för finansierande av sina investeringar. Med de stora ^byggnadskrav,
som förelåge främst på sjukhusvårdens område, och den stabilisering
av inkomstutvecklingen som inträtt, funne förbundet det emellertid
icke möjligt för landstingen att i samma omfattning som tidigare finansiera
sina investeringar skattevägen. Tvingande bestämmelser på detta
område borde undvikas. I stället borde man söka sig fram på frivillighetens
väg.
1 fråga om näringslivets lokalisering anför Landsorganisationen
bl. a., att lokaliseringsfrågorna är av sådan betydelse, att samhället
i någon form måste bevara åtminstone det inflytande som det i dag
äger genom att indirekt via byggnadsregleringen kunna påverka deras
lösning. Lokaliseringspolitiska synpunkter anlades i dag vid prövningen av
ansökningar om byggnadstillstånd. Denna prövning hade lett till att såväl
orter som hela landsändar med mera ensidigt näringsliv bättre differentierats
med hänsyn till försörjningsmöjligheterna. En avveckling av nuvarande
byggnadsreglering förutsatte därför ett bevarat inflytande från samhällets
sida på lokaliseringspolitiken.
Sveriges lantbruksförbund delar kommitténs uppfattning att en lokaliseringskontroll
ej behöver vara kombinerad med en allmän byggnadskontroll
men framhåller, att avvecklingen av byggnadsregleringen bör
samordnas med lämpliga åtgärder av generell natur för främjande av en
ur samhällets synpunkt önskvärd lokalisering av företagsamheten, vilken
förbundet finner i alltför hög grad tendera att koncentreras till de medelstora
och större städerna.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör än så länge lokaliseringsverksamheten
främst ha formen av upplysning och rådgivning. En
fortsatt kraftig expansion av näringslivet i storstäderna och flyttningen
från landsbygden kunde emellertid tänkas medföra så allvarliga samhällsproblem
att det bleve nödvändigt att vidtaga någon form av lokaliseringskontroll.
Styrelsen anser dock att den kontroll av näringslivets lokalisering,
som byggnadsregleringen möjliggjort, icke ensam motiverar ett bibehållande
av ifrågavarande reglering.
Kommitténs förslag rörande företagsinvesteringarna har vunnit
allmän anslutning bland bank- och kreditinstitutens organisationer samt
näringslivets branschsammanslutningar. Även Kooperativa förbundet, statens
handels- och industrikommission och Tjänstemännens centralorganisation
bar tillstyrkt förslaget i denna del.
Landsorganisationen anser, att kommittén icke tillräckligt diskuterat
den prövning av olika investeringsbehov, som i ett samhälle med full
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
sysselsättning alltid kommer att bli en samhällsuppgift. Man hade ännu
alltför liten erfarenhet av den fulla sysselsättningens inverkan på företagens
investeringsvilja och inriktningen av investeringarna för att kunna bedöma
olika traditionella medels tillräcklighet. Det kunde finnas skäl för en
sådan ståndpunkt som att vida större ränteförändringar än — som kommittén
ansett tillfyllest — 1 å 2 procent skulle bli nödvändiga för att
upprätthålla den erforderliga balansen. Osannolikt vore ej heller att begagnandet
av enbart finans- och penningpolitiska medel skulle medföra
risk för icke obetydliga störningar på arbetsmarknaden med ojämn sysselsättning
och betydligt större olikheter lokalt och branschvis för olika
sysselsättningsgrenar än som skulle behöva uppstå, därest rent fysiska
kontroller komme till användning.
Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska murareförbundet uttalar,
att ett bifall till kommitténs förslag i realiteten skulle innebära att
företagssektorn, där industrins investering spelade en dominerande roll,
komme att äventyra bostadsbyggandet och andra angelägna investeringar.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att arbetsmarknadsstyrelsen —-i samband med att styrelsen behandlar kommitténs förslag i fråga om
byggnadssäsongutjämningen — förklarar, att styrelsen icke delar kommitténs
uppfattning att angelägenhetsprövningen helt skulle kunna slopas.
Styrelsen hävdar, att det finns risk för ganska konstant övertryck på
byggnadsmarknaden på vissa orter. Om man på dessa orter skulle acceptera
en igångsättning i tur och ordning allteftersom ansökningar om
igångsättningstillstånd ingåves, skulle det leda till att byggnadsprojekt
av det slag som nu betraktades som angelägna skulle komma i försämrad
ställning. Enligt styrelsens uppfattning måste på dessa orter införas någon
form av angelägenhetsgradering.
Vad kommittén föreslagit i säsongutjämningsfrågan tillstyrkes
av socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, några länsstyrelser, Tjänstemännens
centralorganisation, Kooperativa förbundet och sammanslutningarna
för den kooperativa bostadsproduktionen. Kommerskollegium förordar,
liksom handelskammaren i Göteborg, ett av kommittén framfört
alternativt förslag att, när byggnadsregleringen i övrigt avskaffas, man
bibehåller de bestämmelser, som erfordras för en reglering i säsongutjämnande
syfte, men tills vidare på försök underlåter att tillämpa dem.
De remissorgan, som representerar företagssektorn, anser i allmänhet,
att bestämmelser, avsedda att garantera säsongutjämning inom byggnadsverksamheten,
ej erfordras. Som skäl härför åberopas att den förordade
säsongregleringen kommer att medföra svårigheter vid planering av byggnadsföretagen,
förlängning av byggnadstiderna, ökade byggnadskostnader
samt minskad rörlighet på arbetsmarknaden såväl mellan olika yrken som
mellan skilda orter. Därjämte befaras att säsongregleringen i tillämpningen
kommer att drabba skilda byggnadsföretag olika hårt.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Bostadsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag i denna del utom i vad
gäller avgränsningen av de områden, inom vilka byggnadsregleringen skall
bibehållas i säsongutjämningssyfte. Styrelsen finner det icke realistiskt att,
såsom kommittén gör, förutsätta att en säsongutjänmande reglering av
industriens byggnadsarbeten skulle vara mindre behövlig. Erfarenheten
tydde på att det icke heller vore obehövligt att genom arbetsmarknadsorganen
öva ett visst säsongutjänmande inflytande på statliga och kommunala
byggnads- och anläggningsarbeten. Dessa bedreves nämligen icke
alltid kontinuerligt, vilket på sätt och vis vore förklarligt med hänsyn till
kostnadsskillnaden vid full verksamhet på byggnadsplatserna vintertid
jämfört med hastigare arbetstakt under sommarsäsongen. Enligt bostadsstyrelsens
mening vore det icke rimligt att, såsom kommittén förutsatt,
förlägga den säsongutjänmande regleringen så gott som uteslutande till
byggandet av flerfamiljshus.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening har kommittén underskattat
behovet av en byggnadsreglering i säsongutjänmande syfte. En dylik reglering
vore av stor betydelse icke blott för att undvika eller minska arbetslösheten
bland byggnadsarbetare under vintersäsongen utan även för att
fullt kunna utnyttja industriens kapacitet inom flera andra områden av
näringslivet än byggnadsbranschen, t. ex. transportväsendet, byggnadsämnesindustrien
och trähusfabrikerna. Vid utpräglade säsongvariationer
inom byggnadsindustrien skulle sålunda under våren arbetskraft strömma
från industriföretagen till byggnadsverksamheten för att under vintern
återgå till industrien igen. Detta skulle bland annat medföra att industriens
kapacitet icke kunde fullt utnyttjas sommartid. Arbetsinsats skulle också
gå förlorad vid dessa pendelvandringar. Vidare skulle en penningpolitik,
som inriktades på att skapa balans mellan arbetskraft och arbetstillfällen,
oavsett den lokala fördelningen, kunna leda till en ganska stor lokal ai betslöshet.
Styrelsen grundade detta påstående på sin kännedom om de stora
svårigheter, som förelåge vid arbetskraftsöverflyttningar, och den seghet,
med vilken strukturarbetslöshet dröjde kvar på olika håll. Ofta kunde
nämligen arbetskraften icke förflyttas, och det kunde också vara så, att
den ej vore lämpad för de arbetsuppgifter, som funnes på annat håll. En
fysisk reglering av byggnadsverksamheten hade den fördelen framför en
generell reglering att den vid hög investeringsvilja bättre möjliggjorde
eu anpassning av byggnadsvolymen på olika orter efter de faktiska arbetskraftsresurserna.
Erfarenheterna hittills syntes styrelsen icke ge belägg
för att det vore möjligt att med den av kommittén föreslagna regleringsmetodiken
åstadkomma och uppehålla balans på arbetsmarknaden. Enligt
styrelsens uppfattning hade kommittén i sitt betänkande ej heller kunnat
klarlägga att så vore möjligt. Innan ökade erfarenheter vunnits angående
dessa metoders praktiska verkningssätt, torde det icke vara tillrådligt att
uteslutande lita sig till dessa. Samhället borde därför icke nu avhända sig
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
de befogenheter, som byggnadsregleringen innebure. Till förslaget om en
successiv avveckling av en igångsättningsreglering ställde sig styrelsen mycket
tveksam, enär en ytterligare utökning av den från säsongreglering nu
undantagna sektorn skulle väsentligt försvåra arbetsmarknadsorganens
möjligheter att planlägga sysselsättningen.
Landsorganisationen anser att kommittén alltför litet beaktat den betydelse,
som den utjämnade arbetssäsongen hade för arbetsmarknaden och
näringslivet i dess helhet. Den utvidgade arbetssäsongen hade givetvis medverkat
till att säsongsvängningarna inom de delar av näringslivet, som levererade
varor och tjänster åt byggnads- och anläggningsverksamheten,
blivit mindre. Omflyttningarna på arbetsmarknaden hade kunnat ske med
mindre friktioner, och äldre arbetskraft, som eljest skulle haft svårt att
vinna stadigvarande sysselsättning, hade erhållit sådan med hjälp av byggnadsregleringen.
Denna borde i varje fall icke avskaffas så länge ingen
annan metod för att utjämna arbetssäsongen inom byggnadsbranschen visat
sig minst lika effektiv.
Departementschefen.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för remissyttrandena över
investeringskommitténs betänkande har ■— även om man i flertalet yttranden
godtagit detsamma •— i åtskilliga remissyttranden väsentliga erinringar
riktats mot kommitténs förslag. Bortsett från de invändningar,
som framförts mot kommitténs rekommendationer att begränsa bostadsefterfrågan
genom hyreshöjning samt skärpning av finansieringsvillkoren
och minskning av subventionerna, har sålunda förslaget om skattefinansiering
av kommunernas investeringar rönt stark kritik framför allt från
kommunalt håll. Problem rörande näringslivets lokalisering anses på sina
håll uppstå, därest byggnadsregleringen avskaffas utan alt lokaliseringsfrågan
därvid uppmärksammas. Att enbart genom penning- och finanspolitiska
åtgärder få till stånd erforderlig begränsning av och kontroll rörande
investeringarna inom företagssektorn betecknas såsom icke möjligt. Slutligen
har framhållits att kommittéförslaget ej lämnar tillräckliga garantier
för ett bibehållande av den säsongutjämning, som man lyckats uppnå genom
byggnadsregleringen.
Den sålunda framkomna kritiken har enligt min uppfattning fog för
sig, och jag anser mig därför ej kunna förorda att något på grundval av
kommitténs betänkande upprättat förslag genom proposition underställes
riksdagens prövning.
När frågan om fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstiftning behandlades
år 1953, underströk jag nödvändigheten av att bibehålla byggnadsregleringen
i det då rådande ovissa konjunkturläget. Som framgår av finansplanen
i årets statsverksproposition karakteriseras läget för närvarande av
en balanserad högkonjunktur men med latenta möjligheter till förskjutningar
såväl i riktning mot nya tendenser till överkonjunktur och inflation
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
som mot en markerad konjunkturavmattning med risker för depression och
arbetslöshet. Bedömningen av det aktuella läget tyder dock närmast på,
att den omedelbara uppgiften för den ekonomiska politiken är att sörja för
att den totala efterfrågan icke överstiger de tillgängliga resurserna. En
restriktiv ekonomisk politik är sålunda fortfarande nödvändig. Riskerna
för att ramen för resurserna skall sprängas hänför sig framför allt till
investeringssektorn.
Redan av hänsyn till vad nu anförts anser jag det nödvändigt upprätthålla
byggnadsregleringen som en av de konjunkturdämpande åtgärderna.
Att såsom investeringskommittén förordat lösa frågan om investeringskontrollen
genom enbart penning- och finanspolitiska åtgärder torde i dagens
läge vara en alltför generellt verkande regleringsmetod. En individuell tillståndsprövning
synes ge större garantier för att ur samhällets synpunkt
angelägna investeringar tillgodoses i första hand i ett läge, där investeringsönskemålen
uppenbarligen är större än det reella investeringsutrymmet.
Vidare medför det individuella prövningsförfarandet den fördelen, att samhället
härigenom har möjlighet att förhindra en uppenbart olämplig lokalisering.
Hur detta inflytande skall bevaras vid en avveckling av byggnadsregleringen
måste enligt min mening närmare prövas.
Även om sålunda varken det nuvarande ekonomiska läget eller hänsynen
till vissa andra mera långsiktiga faktorer synes göra det möjligt att för
närvarande avveckla byggnadsregleringen, bör naturligtvis alla föreliggande
möjligheter att uppmjuka regleringen tillvaratagas, i den mån läget så
medgiver. Jag vill i detta sammanhang erinra om att bostadsbyggandet från
den 1 januari 1954 praktiskt taget helt befriats från byggnadsreglering.
Igångsättningstillstånd för flerfamiljshus, som beviljas av länsarbetsnämnderna,
har dock bibehållits i syfte att därmed befordra säsongutjämningen.
Ytterligare uppmjukningar av byggnadsregleringen kommer att övervägas,
så snart detta visar sig möjligt.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag, att lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete erhåller förlängd giltighet, förslagsvis till och med den
30 juni 1955. Någon ändring i lagen synes i förevarande sammanhang ej
påkallad.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för bgggnadsarbete, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: .
Olof Särnmark.
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här utelämnats.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 mars
195 A.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 18 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 12
mars 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 19^3
(nr H4) om tillståndstvång för byggnadsarbete.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Y.
Samuelsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
15
Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars
195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 19 innevarande
mars avgivna utlåtande över det den 12 mars till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
19b3 (nr Hb) om tillståndstvång för byggnadsarbete och hemställer, att
förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Sårnmark.