Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

1

Nr 176.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till vissa
ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåren 1954/55; given Stockholms slott
den 12 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändrade grunder för statens deltagande i kostnaderna
för polispersonalens tjänsteresor. Enligt de nya grunderna skall
staten helt bestrida resekostnadsersättning och traktamente till polispersonalen
i samtliga polisdistrikt, som helt eller delvis består av landskommun.

Beträffande nu utgående statsbidrag till polisdistriktens kostnader för
telefon och telegram föreslås även viss ändring. De förordade bestämmelserna
innebär, att polisdistrikt, i vilket landskommun ingår, skall erhålla
statsbidrag med hälften av dessa kostnader.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 176.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsi-ådet å Stockholms slott den 12
mars 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga
om anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet för
budgetåret 1954/55 samt anför.

Inledning.

Anslaget under polisväsendet Vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polisväsendet har i årets statsverksproposition, elfte huvudtiteln, punkten
196, upptagits med det allenast preliminärt beräknade beloppet 3 830 000
kronor, varav 537 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.
Anledningen till att denna punkt jämte en del andra polisväsendet berörande
punkter bröts ut ur statsverkspropositionen var den, att beredningen
inom departementet av vissa reformer inom polisorganisationen, avseende
bl. a. upprustning av ordningsstatspolisen och omorganisation av polisutbildningen
ännu icke var avslutad, då statsverkspropositionen framlades.

I huvudsak bestrides från förevarande anslag stats- och reservpolisens
resekostnader och traktamenten, statsverkets kostnader för reseutgifter till
polispersonalen i vissa polisdistrikt samt statsbidrag till vissa polisdistrikt
på landsbygden för telefon- och telegramkostnader. Gällande bestämmelser
rörande förevarande ersättningar återfinns i kungörelsen den 24 november
1932 (nr 533) angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet m. in., i det följande benämnd ersättningskungörelsen.

Genom lagen den 5 juni 1953 (nr 442) angående ändring av lagen om
polisväsendet i riket har möjliggjorts för vissa städer samt för köping att
bilda gemensamt polisdistrikt med landskommun. Bestämmelserna härom
har satts i kraft från och med den 1 januari 1954 genom kungörelse den
18 december 1953 (nr 726) men samtidigt har förordnats, att länsstyrelses
beslut om sådant gemensamt polisdistrikt icke må gälla tid före den 1 juli
1954. Anledningen härtill har bl. a. varit, att frågorna om statsverkets deltagande
i kostnaderna för polispersonalens resor samt om statsbidrag till

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

telefon- och telegramkostnader i sådana polisdistrikt först måste lösas.
Dessa frågor kommer av mig att behandlas i det följande.

Kungl. Maj :t har den 12 februari 1954 på chefens för civildepartementet
hemställan framlagt proposition (nr 75) angående polispersonalens avlöningsförmåner
in. in., vari hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att utfärda ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen i riket. Enligt
förslaget skall angående ersättning till polisman vid förrättning och
tjänsteresa gälla vad därom stadgas i allmänna resereglementet och i särskilda
av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter. Grunderna för fördelningen
mellan staten och polisdistrikten av dessa ersättningar kommer att behandlas
i det följande.

Sedan Kungl. Maj:t den 7 juli 1950 uppdragit åt landssekreteraren Otto
Rosengren att såsom sakkunnig verkställa översyn av bestämmelserna rörande
ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet för
utgifter i samband med tjänsteresor och därmed sammanhängande spörsmål,
har denne med skrivelse den 10 september 1951 avlämnat ett principbetänkande
i ämnet (stencilerat). I detta betänkande behandlas även frågan
om fördelningen av resekostnader m. m. mellan staten och polisdistrikten.

över betänkandet har utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens sakrevision,
medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, 1949 års reseersättningskommitté, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska polisförbundet,
Sveriges juristförbund samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler, Sveriges landsfiskalsassistenter och Sveriges poliskommissarier.

Grunderna för fördelningen av polispersonalens reseutgifter m. m.

Gällande bestämmelser.

För resa utom anställ ningsområdet utgår enligt 5 § första
stycket ersättningskungörelsen till fjärdingsman eller annan polisman än
stats- och reservpolisman av statsmedel resekostnadsersättning och traktamente
med tillämpning av bestämmelserna i allmänna resereglementet dels
för tjänstgöring på grund av stadgandet i 7 § 1 inom. polislagen och dels
för meddelande av handräckning jämlikt fattigvårds- eller barnavårdslagarna.
Hänvisningen till 7 § 1 inom. polislagen innebär, att tjänstgöringen
skall ha beordrats av överordnad myndighet och alt den avser egentlig polisverksamhet,
d. v. s. annan polisverksamhet än biträde vid åtgärd i utsökningsmäl,
vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräck -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

I fråga om resor inom anställningsområdet gäller jämlikt
5 § andra stycket ersättningskungörelsen beträffande polisman, som är
anställd i polisdistrikt, som icke utgöres av stad eller köping, att statsverket
efter skälighetsprövning helt eller delvis bekostar polismannens resor,
därest dessa företagits för vissa bestämda, i kungörelsen uppräknade
ändamål och resorna förorsakat honom antingen »särskilt stora utgifter»
eller ock särskild utgift i anledning av att resa måst företagas speciellt
snabbt. Enligt numera allmänt tillämpad praxis anses »särskilt stora utgifter»
vara för handen så snart resa företagits med järnväg, fartyg, hästskjuts
eller motorfordon och den tillryggalagda vägsträckan i enkel riktning
uppgår till minst 5 km. Resekostnadsersättningen utgår då i allmänhet
enligt allmänna resereglementet. I övrigt stannar kostnaden för resor
inom eget distrikt på polismännen; dock har uti det av landskommunernas
förbund och svenska polisförbundet antagna normalavlöningsreglementet
— vilket nu tillämpas inom nära nog samtliga polisdistrikt å landsbygden
— intagits den bestämmelsen, att polisdistriktet ersätter polismannen
för skäliga reseutgifter i polisärende i den mån dessa icke gäldas av statsmedel.
— Traktamente utgår icke.

Härutöver gäller enligt 5 § tredje stycket att polisman, varom i paragrafen
är fråga, jämväl är berättigad till ersättning av statsmedel för särskild
utgift, som han, utöver kostnader för eget behov, fått vidkännas
för behörigt verkställande av åtgärd av sådan beskaffenhet, att för en
för åtgärden erforderlig resa ersättning enligt första eller andra stycket
skolat eller kunnat tilläggas honom. I fråga om den egentliga polispersonalen
har denna möjlighet till gottgörelse av statsmedel sin största betydelse
när det gäller ersättning för transport av materiel samt av häktade,
anhållna, gripna eller eljest förpassade eller forslade personer.

Har polisman tjänstgjort såsom stats- eller reservpolis utom det polisdistrikt,
i vilket han är anställd, eller har elev vid statens polisskola använts
utom det polisdistrikt, där skolan är förlagd, bestrides jämlikt 4 § ersättningskungörelsen
av statsmedel alla av tjänstgöringen uppkommande ersättningar
för resor, traktamenten och särskilda utgifter.

Den sakkunniges betänkande.

Beträffande den polispersonalen i städer och köpingar tillkommande
rätten till ersättning av statsmedel jämlikt 5 § första stycket ersättningskungörelsen
för resekostnader och traktamente vid tjänstgöring
utom anställningsområdet föreslås icke någon förändring liksom icke heller
i fråga om rätten till ersättning av statsmedel jämlikt åtskilliga specialförfattningar
för resekostnader föranledda bl. a. av transporter av omhändertagna
personer.

Vad angår polispersonalen på den övriga landsbygden föreslås
vad angår resor inom anställningsområdet icke någon ändring i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 176. 5

om polisdistriktens skyldighet att bestrida kostnaderna för polismännens
tjänsteresor. Det må anmärkas, att beträffande resor, företagna inom en
zon på 5 kilometer från stationeringsorten, förslaget innebär att polismännen
själva skall bestrida kostnaderna härför. För resor utom eget
distrikt föreslås, att polisman för samtliga de tjänsteresor, som han företager,
skall äga rätt till full resekostnadsersättning och traktamente av
statsmedel enligt allmänna resereglementet.

Beträffande frågan om kostnader för särskilda utgifter föreslås
i huvudsak samma kostnadsfördelning som för närvarande.

I flera remissyttranden över betänkandet har berörts frågan
om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.
Medan landskommunernas förbund anser, att polisdistrikt bör befrias från
alla kostnader för polismännens resor och att minsta möjliga kostnad bör
stanna på befattningshavarna, hävdar statskontoret, att, enär polisdistrikten
allmänt godkänt personalsammanslutningens krav att resa i polisärende,
för vilken ersättning icke lämnas av statsmedel, skall bekostas av polisdistriktet,
det icke finnes skäl att pålägga staten ökat ansvar. 19b9 års reseersättningskommitté
framhåller, att, om en uppdelning av kostnaderna mellan
staten och kommunerna alltjämt anses påkallad, det förefaller vara en
relativt tillfredsställande och enkel lösning, att staten ersätter sådana
tjänsteresor, som icke företagas enbart inom den föreslagna zonen på 5
kilometer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke polisdistrikten
borde bekosta polismännens resor inom det egna distriktet. Polismännen
äro polisdistriktens befattningshavare, och efter kommunindelningsreformen
torde tillräckligt stora ekonomiska och personella förutsättningar
finnas för att så utan olägenhet skulle kunna ske. För de utgifter,
som polisdistrikten härigenom åsamkades, borde statsbidrag utgå
med förslagsvis 2/3, eftersom övervägande antalet resor torde företagas direkt
i statens intresse. Statsbidraget kunde sökas på samma formulär, som
användes för ansökan om statsbidrag för polismännens avlöning in. in.
Föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter anser, att — bortsett från resor
enligt specialförfattningar, för vilka statsbidraget givetvis bör uppgå till
100 procent — polisdistrikt bör tillerkännas rätt till statsbidrag med 50
procent av de utbetalda resekostnaderna, vilken proportion torde komma
nu tillämpad praxis närmast. Svenska polisförbundet föreslår, alt statsverket
gäldar samtliga resekostnader men reducerar det polisdistriktet tillkommande
statsbidraget med ett belopp, som motsvarar vad som i ett normalfall
genomsnittligt med hänsyn till hittills vunna erfarenheter bör ersättas
av den kommunala huvudmannen. Härigenom skulle största möjliga enkelhet
i administrationen åstadkommas. Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar,
att polisdistrikt lämnar kompensation till statsverket på så sätt, att

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

statsbidraget för varje befattningshavare, till vars avlöning statsbidrag utgår,
minskas med förslagsvis 500 kronor.

Förslaget om ett statligt polislönereglemente.

Såsom inledningsvis angivits behandlas i den förut nämnda propositionen
den 12 februari 1954 (nr 75) angående polispersonalens avlöningsförmåner
in. in. även frågan om ersättning till denna personal vid förrättning
eller tjänsteresa. Propositionen innehåller i hithörande delar i huvudsak
följande.

Reseersättning och traktamente till polispersonalen skall utgå enligt allmänna
resereglementet och särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter.
Beträffande de särskilda föreskrifterna uttalas, att vid resa inom polisdistrikt
traktamente må åtnjutas, endast om tjänsteresa eller förrättningtar
i anspråk mer än 6 timmar i följd och föranleder vistelse utom tjänstgöringszonen
(en cirkel med — i regel — tjänstestället såsom medelpunkt
och 5 kilometers radie) under mer än 4 timmar. Traktamente skall i dylika
fall utgå för varje för förrättningen ianspråktagen timme med 1 krona
under natt och 57 öre under dag i traktamentsklass C samt 1 krona 18 öre
under natt och 64 öre under dag i traktamentsklass B. Traktamente må dock
icke utgå vid patrullering, vakthållning, inspektion eller annan dylik enligt
turlista (motsvarande) bestämd tjänstgöring och icke heller för tid, beträffande
vilken förrättningsmannen är berättigad till tjänstgöringstillägg enligt
19 § 1 mom. b) i det vid propositionen fogade reglementsförslaget. Om
förrättningsmannen nödgas begagna sig av hotellrum eller annat liknande
nattkvarter, äger han i stället för på nattid belöpande traktamente för
timme åtnjuta nattraktamente enligt allmänna resereglementet.

Resekostnadsersättning och traktamente bör givetvis såsom hittills icke
utgå vid tjänsteresa eller förrättning, varmed är förenad rätt till restavgift
eller motsvarande förmån.

Vidare föreslås, att polisman, som tillerkänts fast bilersättning för år
från kommunen för sådana resor, som denna skall betala, skall ha rätt
att välja mellan att för resor inom eget polisdistrikt behålla denna ersättning
eller att få tillämpa resereglementet och bilersättningskungörelsen.
Träffat val skall dock gälla för framtiden så länge vederbörande använder
egen bil i tjänsten och får ej avse begränsad tid. Därest vederbörande
önskar bibehålla nu utgående fast bilersättning, skall traktamente enligt
resereglementet icke utgå.

Ändringarna i lagen om polisväsendet i riket.

Förut har erinrats om att lagen den 5 juni 1953 (nr 442) angående ändring
av lagen om polisväsendet i riket medfört, att möjlighet numera finns
att till gemensamt polisdistrikt förena landskommun med viss stad eller
med köping. Av 1 § 1 mom. i den nya lagen framgår, att här i princip av -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ses stad med ett invånarantal understigande 10 000. Av 15 § 2 inom. nämnda
lag framgår, att sådan stad samt alla köpingar är berättigade till allmänt
statsbidrag till polispersonalens avlöning. Därest invånarantalet i staden
eller köpingen understiger 5 000 utgår statsbidraget, i likhet med vad
gäller landskommun, med 50 procent och i annat fall med 25 procent. Stad
eller köping, som gemensamt med landskommun bildar polisdistrikt, är
även berättigad till statsbidrag för pensionskostnader jämlikt 3 mom. i
paragrafen.

Statsbidrag till polisdistriktens telefon- och telegramkostnader.

Gällande bestämmelser.

Till polisdistrikt, som icke utgöres av stad eller köping, utgår enligt 7 §
ersättningskungörelsen statsbidrag för rikstelefonförbindelse med hälften
av inträdes- och abonnemangsavgifter samt i förekommande fall flyttningsoch
hyresavgifter för sådan förbindelse till fjärdingsmans eller polismans
bostad. Därest tjänstelokal finnes inrättad inom polisdistriktet, må i stället
statsbidrag på angivet sätt utgå för telefonförbindelse, som dit kan ha
anordnats, ävensom för anknytning till befattningshavares bostad.

Av 8 § ersättningskungörelsen följer att, därest polisman i polisdistrikt,
som nyss nämnts, haft särskild utgift för telefonsamtal eller telegram i
tjänsten, utgår ersättning härför av statsmedel med hela det utbetalade
beloppet. Detsamma gäller i viss utsträckning även för andra polismän.

Av den särskilt tillkallade sakkunnige behandlades ej frågan om statsbidrag
till telefonkostnader.

Departementschefen.

Under förutsättning av bifall till det förslag om införande fr. o. in. den
1 juli 1954 av ett statligt lönereglemente för polispersonalen, som förelagts
årets riksdag, kommer ersättning till polispersonalen vid förrättning och
tjänsteresa att utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet och
i anslutning därtill utfärdade föreskrifter.

Härmed blir fastslaget i vilken utsträckning polispersonalen skall ersättas
för resekostnader. Det av den sakkunnige framlagda förslaget om
ändrade ersättningsbestämmelser är alltså icke längre aktuellt i denna del.
Här är endast fråga om fördelningen mellan staten och polisdistrikt av de
reseersättningar, som skall utgå till polismännen.

Såsom framgått av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
om ersättning för polisens resekostnader bestrider statsverket f. n. dessa
kostnader för polispersonal i städer och köpingar i princip endast då lråga
är om tjänstgöring utom anställningsoinrådet. För personalen i övriga
landsbygdsdistrikt svarar statsverket även för resekostnader inom an -

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 176.

ställningsområdet i den mån polismännen författningsenligt är berättigade
till ersättning härför. För de resor staten icke betalar har städer och
köpingar själva att svara. Landskommunerna torde icke ha annan skyldighet
att ersätta polispersonalens resor än den, som inrymmes i stadgandet
i 8 § polislagen om polisdistrikts skyldighet att i erforderlig utsträckning
ombesörja materiel och övriga anordningar för polisväsendet. Därest behov
av trafikmedel av något slag föreligger, kan alltså av polisdistriktet utkrävas
skyldighet att tillhandahålla denna materiel. På landsbygden regleras detta
i allmänhet på så sätt, att ett visst årligt belopp tillerkännes polismannen
mot skyldighet att anskaffa och i tjänsten bruka, vanligen cykel och skidor,
men i viss utsträckning också båt eller bil. Såsom tidigare angivits har
dock polisdistrikten avtalsvis förbundit sig att gottgöra fjärdingsmännen
för deras resekostnader i polisärende i den mån ersättning icke lämnas av
statsmedel.

Ersättningsreglernas utformning har i stor utsträckning påverkats av den
i polislagen enligt dess lydelse före den 1 januari 1954 gällande fördelningen
av poliskostnaderna mellan staten och kommunerna. Före nämnda
dag gällde sålunda, att städer och regelmässigt även köpingar var skyldiga
att själva bekosta sitt polisväsen. Såsom framgått av vad jag förut anfört
har emellertid i huvudsak alla städer med mindre än 10 000 invånare samt
köpingar fr. o. in. detta års ingång tillförsäkrats allmänt statsbidrag till
lönekostnader för polisen i likhet med vad tidigare gällt endast för landskommunernas
del.

Med hänsyn till grunderna för de nuvarande reglerna om ersättning för
resekostnader kan skäl anföras, för att staten nu borde ersätta de statsbidragsberättigade
städerna och köpingarna för resor i samma utsträckning
som skall gälla för landskommunerna. En generell bestämmelse av
sådant innehåll vill jag dock icke förorda, bl. a. av det skälet att resekostnaderna
för städer och köpingar alls icke är så betungande som i landskommunerna,
där personalen på grund av tjänstens natur i stor utsträckning
måste befinna sig på resande fot för att över huvud taget kunna fullgöra
sina åligganden. Däremot vill jag föreslå, att sådan stad eller köping,
som gemensamt med landskommun bildar polisdistrikt, skall erhålla bidrag
till resekostnader enligt samma grunder, som skall gälla för landskommun.
Utan en sådan regel skulle tillämpningen av bidragsreglerna komma
att vålla svårigheter. Av samma skäl föreslår jag, att avseende icke skall
fästas vid om staden eller köpingen är berättigad till statsbidrag med 50
procent eller med endast 25 procent av kostnaderna för polispersonalens
avlöning.

Någon säker beräkning av den nuvarande relationen mellan statens och
polisdistriktens utgifter för polismännens på landsbygden kostnader för
resor är icke möjlig att åstadkomma utan omfattande och tidsödande undersökningar.
Av vissa uppgifter, som jag låtit införskaffa, torde man emel -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

lertid kunna antaga, att på staten faller grovt räknat 5/b och på polisdistrikten
Va av dessa kostnader. Härutöver kommer på polisdistrikten ersättningar
till polismännen för hållande av bl. a. cykel och skidor.

Verkningarna i ekonomiskt avseende av de nya reglerna om ersättning
till polismännen för resekostnader kan icke förutses. Sannolikt kommer
de emellertid att medföra en ökning av dessa kostnader, i varje fall, då det
gäller vidsträckta polisdistrikt på landsbygden. Det synes obilligt och ägnat
att motverka intresset av att bilda större polisdistrikt, om denna ökning
fick bestridas av landsbygdsdistrikten själva. Överhuvudtaget bör det icke
komma ifråga att på denna punkt sätta kommunerna i sämre ställning än
f. n. Då vid sådant förhållande endast en ringa kvotdel av kostnaderna
skulle falla på polisdistriktet, vill jag i enkelhetens intresse förorda, att
staten helt svarar för dessa resekostnader i polisdistrikt, som helt eller
delvis består av landskommuner. Härigenom vinnes också, att kommunerna
helt frikopplas från ersättningsfrågan, som i stället bör underkastas
en saklig prövning av vederbörande statliga myndigheter. Jag vill dock erinra
om att bestämmelsen i 8 § polislagen, som bl. a. ålägger polisdistrikt
att i erforderlig utsträckning anskaffa trafikmedel, fortfarande skall gälla.
Såsom framgår av ett uttalande i propositionen nr 75/1954 bör polisdistrikt,
som icke tillhandahåller polisman cykel och skidor, tillerkänna honom visst
årsbelopp för slitage på egen cykel och egna skidor. Ett liknande system
tillämpas redan nu av flera polisdistrikt. För dessa ersättningar till polismännen
bör polisdistrikten med hänsyn till angivna åliggande i polislagen
icke erhålla någon gottgörelse av staten.

Enligt nu gällande ersättningsbestämmelser har polisdistrikt, som anskaffat
t. ex. motorfordon för polisväsendets behov, rätt till ersättning för
kostnader för sådana resor med fordonet, som enligt bestämmelserna i
5 § ersättningskungörelsen skall ersättas av statsmedel. Såsom framgår av
stadgandet utgår f. n. icke ersättning för användning av sådant fordon för
den normala övervakning av allmän ordning och säkerhet, som i avsevärd
utsträckning bedrives i de större polisdistrikten genom patrullering i distrikten
tillhöriga bilar. Enligt min mening bör i huvudsak motsvarande ordning
gälla även i fortsättningen.

Jag vill härefter till behandling upptaga några särskilda frågor, som
hör samman med statens deltagande i kostnaderna för resor.

Av propositionen nr 75/1954 framgår, att polisman, som fullgör exekutionsbiträdesverksamhet,
vid resa för sådant ändamål skall vara berättigad
till reseförmåner enligt polislönereglementet endast under förutsättning att
han avstått från den honom enligt uppbördsförordningen tillkommande restavgiften,
som utgör två procent av indrivet belopp. Bl. a. med hänsyn till att
ställning vid propositionens framläggande ännu icke tagits till frågan om
grunderna för resekostnadernas fördelning har i propositionen endast uttalats,
att restavgiften i sådant fall skall indragas. 1 konsekvens med mitt
2 — B ihan g till riksdagens protokoll Wö,i. / samt. Nr 176.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

förslag om resekostnadernas fördelning mellan staten och polisdistrikten
bör restavgiften härvid helt tillfalla kronan. Då polismän med exekutionsbiträdesverksamhet
i dessa fall enligt 64 § uppbördsförordningen äger
uppbära restavgifter, torde i administrativ väg bestämmelser få meddelas,
som medför, att restavgifterna inlevereras till statsverket.

Vad härefter gäller statens andel i resekostnader för personal i andra
polisdistrikt än dem, för vilka staten enligt det föregående helt bör bära
kostnaderna, föreslår jag i sak icke någon ändring av nuvarande regler,
vilket innebär att staten i princip endast skall ersätta resor utom polisdistriktet.
Att staten även i fortsättningen skall bestrida resekostnader för
stats- och reservpolisen samt för övrig i 4 § ersättningskungörelsen avsedd
personal är självfallet.

Bestämmelserna i ersättningskungörelsen om ersättning av statsmedel
för sådana särskilda utgifter, som polisman utöver kostnader för eget behov
i vissa fall fått vidkännas, bör bibehållas i sak oförändrade.

Vad härefter gäller statsbidrag till vissa telefon- och telegramkostnader
så utgår f. n. sådana bidrag endast till polisdistrikt på landsbygden. Bidraget
utgår med hälften av sådant polisdistrikts kostnader för abonnemangs-,
inträdes-, flyttnings- och hyresavgifter för ledning, medan kostnaderna för
särskild utgift för telefonsamtal, varmed i huvudsak torde avses rikssamtal,
och telegram ersättes helt.

Särskild anledning föreligger för att bidraget i fortsättningen bör utgå
med samma procenttal för alla statsbidragsberättigade telefonkostnader.
Inom televerket pågår nämligen sedan någon tid omläggning av debiteringssystemet
på sådant sätt, att kostnader för automatiskt kopplade rikssamtal
icke utan mycket stora svårigheter kan skiljas från de kostnader
för lokalsamtal, som bör hänföras till abonnemangsavgifter i ersättningskungörelsens
mening. För att i viss mån kompensera staten för dess ökade
utgifter för polisens resekostnader föreslår jag, att i fortsättningen statsbidrag
skall utgå med hälften av samtliga telefon- och telegramkostnader
i de polisdistrikt, som utgöres av landskommuner. Med dessa distrikt bör
av praktiska skäl jämställas varje polisdistrikt, vari ingår landskommun,
alltså även i den mån stad eller köping ingår i distriktet.

Bidragsbortfallet för landsbygdens polisdistrikt och därmed utgiftsminskningen
för statsverket genom den nu föreslagna ordningen för statsbidrag
till telefon- och telegramkostnader i sådana polisdistrikt kan icke nu beräknas.
Jag anser mig dock ha fog för det uttalandet, att bidragsbortfallet
icke kommer att uppgå till dessa kommuners nuvarande utgifter för polispersonalens
resekostnader.

Gällande bestämmelser om ersättning för vissa telekostnader till polismän
i städer och köpingar bör bibehållas i sak oförändrade.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Jag övergår härefter till att behandla anslagsbehovet till
Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret 1954/55.

För budgetåret 1953/54 har anslaget uppgått till 3 500 000 kronor, varav
385 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen. Nettoutgiften å
anslaget har för budgetåret 1952/53 varit ca 3 440 000 kronor. Anslaget torde
med hänsyn till de föreslagna ändrade grunderna samt till följd av förstärkningen
av statspolisen böra uppräknas till 4 700 000 (+ 1 200 000) kronor.
Med hänvisning till vad härom anförts i dels den på hemställan av chefen
för finansdepartementet framlagda propositionen nr 112/1954 dels ock den
på hemställan av mig denna dag framlagda propositionen angående förstärkning
av ordningsstatspolisen m. m. bör å anslaget av automobilskattemedel
avräknas 735 000 kronor.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de grunder för dels ersättningar till befattningshavare
vid polisväsendet dels ock statsbidrag till polisdistriktens
telefon- och telegramkostnader, som av mig i
det föregående angivits;

2) till Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 700 000 kronor, därav
735 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Roland Kindblom.