Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om begränsning av rätten till fri avskrivning å
maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.; given Stockholms slott den 4 januari
1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om begränsning i rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 17.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr il.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Vid 1952 års riksdag beslöts att för beskattningsåren 1952 och 1953 skulle
gälla viss begränsning i rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.
Nyanskaffade inventarier skulle få avskrivas med högst 20 procent
för år. Beträffande äldre inventarier gällde icke några restriktioner i avskrivningshänseende.
Möjlighet fanns vidare att i sådana fall, då inventarier
avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra avskrivning
med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen (avdrag
enligt den s. k. nettometoden). Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering
o. d. kunde extra avdrag erhållas. Slutligen hade dispensmöjligheter
öppnats för särskilda fall.

Samtidigt beslöts viss inskränkning i rätten till avdrag för avsättning till
pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder. Även
dessa regler gällde beskattningsåren 1952 och 1953.

1952 års nu antydda lagstiftning tillkom som ett komplement till de av
statsmakterna tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande
syfte.

I nu förevarande proposition föreslås att jämväl för beskattningsåret 1954
skall gälla motsvarande inskränkningar i rätten till avdrag vid taxeringen
för avskrivning å inventarier samt för avsättning till stiftelser och investeringsfonder.
Vad angår inventarier föreslås sålunda, att under åren 1952—
1954 anskaffade sådana tillgångar skall få avskrivas med högst 20 procent
vid 1955 års taxering. Fri avskrivning å äldre inventarier, den s. k. nettometoden
och övriga speciella möjligheter till extra avskrivningar avses fortfarande
skola gälla.

Motivet för den föreslagna lagstiftningen är främst önskemålet att bibehålla
en betydelsefull komplettering till en fortsatt restriktiv allmän kreditpolitik.
Det synes därjämte önskvärt att nuvarande provisoriska bestämmelser
icke ändras förrän företagsbeskattningskommittén hunnit slutföra
sitt utredningsuppdrag och ställning kunnat tagas till kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

3

Förslag

till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å
maskiner och andra inventarier vid 1955 års
inkomsttaxering, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §.

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),
skall under det beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt
verkställes i första instans år 1955 (beskattningsåret 1954-), gälla vad nedan
i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med
en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men
ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåren
1952 och 1953, sådant fall, att avdrag enligt 2 § förordningen den 6 juni
1952, nr 380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§ samma förordning beräknas
på annat belopp än anskaffningsvärdet, skall samma belopp anses
såsom anskaffningsvärde enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret inventarierna
anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1952 eller 1953 icke tillgodofört
sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag som i 2 § nyssnämnda förordning
den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag åtnjutas under beskattningsåret

Har skattskyldig under beskattningsåret 1954 avyttrat inventarier, som
anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller har skattskyldig
under förstnämnda beskattningsår förlorat sådana inventarier och härför
uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning å under beskattningsåret
1954 anskaffade inventarier åtnjutas med belopp motsvarande
vad av försäljningssumman eller försäkringsersättningen ingår i den
skattepliktiga intäkten.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning
å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1954, åtnjutas
med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen
och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i
första eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående
del av anskaffningskostnaden.

4 §.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under beskattningsåret
1954 anskaffade inventarier betingats därav att dessa skola
utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur, som väntas
bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag
göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på
därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier
tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av inventarier
enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna i
2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden minskad
med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits
i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1954
och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses, som om
inventarierna i beskattningshänseende avskrivits med det i anspråk tagna
beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåren 1952—1954, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda
beloppet av avdrag som skattskyldig enligt bestämmelserna i förordningen
den 6 juni 1952, nr 380, och i denna förordning åtnjutit eller äger
åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna sig härav föranlett
större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, avyttrats
eller såsom för rörelsen obrukbara utrangerats, skall vad i punkt 3 d
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari
1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser
medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger
riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag
för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda
bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,
vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari 1955
eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas vid en senare
tidpunkt, senast den 28 februari samma år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5

Över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i
första stycket, må klagan icke föras.

8 §.

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i
den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig ha i räkenskaperna verkställt avskrivning med större
belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen, må
beskattningsnämnd, när särskilda skäl föreligga, föreskriva att den skattskyldige
tills vidare icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och andra

personalstiftelser.

9 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret
1954, medgives med högst det belopp, som — bedömt på grundval av
förhållandena vid beskattningsårets utgång — erfordras för att jämte framtida
avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed
jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst
må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda, som vid ingången av
beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna
icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga
avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda
pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under
beskattningsåret 1954 medgives allenast med belopp, som erfordras för
att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret
1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1955 års inkomsttaxering må avdrag ej medgivas för avsättning till
andra investeringsfonder än sådana som avses i förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar samt i
förordningen den 1953 (nr ) med provisoriska be stämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i andra stycket av övergångsbestämmelserna till förordningen den 6
juni 1952, nr 380, stadgats angående samma förordnings tillämplighet i vissa
fall vid 1955 års inkomsttaxering skall därvid upphöra att gälla.

I samband därmed skall följande iakttagas.

Har på grund av omläggning av räkenskapsår annan skattskyldig än den,
vars första räkenskapsår avslutats efter den 31 december 1951, taxerats till
inkomstskatt åren 1953—1955 för en sammanlagt kortare tidsperiod än 36
månader, skall vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning
beträffande sådan skattskyldig vid 1956 års inkomsttaxering.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam,

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om begränsning vid
1955 års taxering av rätten till fri avskrivning, m. m., samt anför därvid
följande.

Inledning.

Skattelagstiftningen är i princip så utformad att till beskattning för en
viss tidsperiod upptages till perioden hänförliga intäkter efter avdrag för de
på samma tidsperiod belöpande omkostnaderna. Varje beskattningsår bör
alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip har vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta
i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Här må
främst erinras om kommunalskattelagens regler angående fri avskrivningsrätt
och lagervärdering samt möjligheterna att avsätta medel till investeringsfonder
och för framtida pensions- eller andra personalkostnader. Utnyttjandet
av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande dispositioner kan i vissa
fall medföra att den inkomst, som upptages till beskattning för viss tidsperiod,
avsevärt understiger den faktiska inkomsten under samma period.

Sedan överenskommelse träffats i början av år 1952 mellan riksbanken
och kreditinstituten om en åtstramning i kreditgivningen, aktualiserade detta
omedelbart frågan om vissa temporära ändringar i skattereglerna. En viss
inskränkning i de nyss omnämnda möjligheterna till vinstreglerande dispositioner
framstod som ett angeläget komplement till kreditpolitiken. Vad angick
möjligheten att nedskriva varulager, hade redan vid 1951 års höstriksdag,
i samband med att bestämmelserna om investeringsavgift antogs, en
viss begränsning i den fria lagervärderingen beslutats skola gälla för beskattningsåren
1952 och 1953. I proposition nr 200 till 1952 års riksdag förelädes
riksdagen förslag till inskränkning i den fria avskrivningsrätten och i
möjligheterna till avdrag för avsättning till personalstiftelser och investe -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ringsfonder. Riksdagen fattade beslut i huvudsaklig överensstämmelse med
propositionens förslag; även dessa bestämmelser antogs att gälla för beskattningsåren
1952 och 1953.

I nyssnämnda proposition framhölls även att de permanenta skattereglerna
på ifrågavarande område var i behov av en snar översyn. I början av
maj 1952 gavs i uppdrag åt företagsbeskattningskommittén att verkställa
denna översyn.

I skrivelse den 29 september 1953 har företagsbeskattningskommittén
(riksdagsmannen, f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl, ordförande; byråchefen G.
F. E. Cederwall; riksdagsmannen, bankkamreraren S. H. Gustafson; byråchefen
G. T. Hedborg; civilekonomen G. A. Henrikson; samt riksdagsmännen,
hemmansägaren R. L. Jansson och tekn. dr E. J. Wehtje), med förmälan
att kommittén icke hade möjlighet att redovisa sitt utredningsuppdrag å
sådan tid att något på kommitténs utredning grundat förslag kunde framläggas
för 1954 års riksdag, upptagit frågan om en förlängning på ett år av
de för beskattningsåren 1952 och 1953 meddelade bestämmelserna om begränsning
i avskrivningsrätten samt i avdragsrätten för stiftelse- och investeringsfondsavsättningar.
Vid skrivelsen har fogats av kommittén utarbetad
författningstext, vilken torde få såsom Bihang fogas vid detta statsrådsprotokoll.

Över företagsbeskattningskommitténs skrivelse har, efter remiss, yttranden
avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,
kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands
län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Stockholms, Skånes samt Västmanlands och Jämtlands
läns handelskamrar, handelskammaren i Göteborg, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Företagsbeskattningskommitténs skrivelse.

Företagsbeskattningskommittén omnämner inledningsvis, att under de senaste
åren som ett led i strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk
balans en rad åtgärder vidtagits av såväl penningpolitislc som skattepolitisk
natur. Av åtgärder på det penningpolitiska planet erinrades särskilt om
överenskommelsen mellan riksbanken och kreditinstituten om en restriktiv
kreditpolitik. Till de skattepolitiska åtgärderna av ifrågavarande slag hörde
främst bestämmelserna om investeringsavgift och om inskränkning i den
fria avskrivningsrätten, vilka bestämmelser gällde beskattningsåren 1952
och 1953. Därjämte erinrades om den inskränkning i rätten till fri varu -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

lagei väi dei ing, som beslöts gälla för nyssnämnda båda år men som därefter
upphävdes såvitt angick beskattningsåret 1952.

Beträffande investeringsavgiften framhåller kommittén, att denna riktade
sig dii ekt mot de i förordningen härom angivna investeringarna, i
det verkställandet av sådana medförde en särskild avgiftsbeläggning. Av
vissa skäl ansags investeringsavgilt icke kunna uttagas vid investeringar i
varulager. På grund därav beslöts, i omedelbar anslutning till att förordningen
om investeringsavgift antogs, den förut omnämnda inskränkningen
i den fria varulagervärderingen, varigenom spekulativa lageruppbyggnader
ansågs kunna i viss mån motverkas.

Kommittén påpekar, att när vid 1951 års höstriksdag lagstiftningen om
investeringsavgift genomtördes, från statsmakternas sida bestämda uttalanden
gjordes om att nämnda lagstiftning icke skulle efter den angivna
tvåårstiden förlängas. Eu på förhand fixerad tidsbegränsning ansågs nämligen
utgöra en förutsättning för att lagstiftningens investeringsbegränsande
syfte skulle uppnås.

Angående det närmare sambandet mellan kreditpolitiken och vissa skattebestämmelser
anför kommittén därefter följande.

Kring årsskiftet 1951/52 fördes mellan riksbanken och kreditinstituten
förhandlingar, som någon tid inpå ar 1952 ledde till vissa överenskommelser
om en åtstramning i kreditgivningen. Den allmänna kreditpolitiken sådan
den därigenom utformades aktualiserade omedelbart frågan om vissa kompletterande
åtgärder på beskattningsplanet. I en inom finansdepartementet
upprättad, den 15 februari 1952 dagtecknad promemoria framhölls, att de
möjligheter till vinstreglerande dispositioner, som den permanenta skattelagstiftningen
erbjöd de skattskyldiga, innebar att till beskattning vissa år
kunde redovisas en avsevärt mindre vinst än som svarade mot den verkliga
inkomsten under samma år. I promemorian framhölls att det kunde
ifiågasättas, huruvida ett bibehållande i full omfattning av dessa möjligheter
till vinstreglerande dispositioner var förenligt med det syfte, som
statsmakterna velat vinna med då vidtagna åtgärder för att uppnå kreditåtstramning
och investeringsbegränsning. Därvid underströks att åtstramningen
på den allmänna kreditmarknaden, särskilt vad angick de självfinansierande
företagen, eljest i viss mån förlorade sin effekt.

Sedan i promemorian därefter erinrats om den då redan beslutade inskränkningen
i den fria lagervärderingsrätten, framfördes förslag angående
viss inskränkning i rätten till fri avskrivning samt till avdrag för avsättning
till personalstiftelser och investeringsfonder.

I proposition nr 200/1952 framlades för riksdagen ett på nyssnämnda
promemoria byggt förslag. Det framhölls i propositionen, att förslaget i
första hand grundades pa den uppfattningen, att om den allmänna kreditgivningen
begränsades för en viss tidsperiod, borde man också tillse att företagens
på samma tidsperiod belöpande verkliga inkomster gjordes till föremål
för beskattning. Att så skedde var av väsentlig betydelse för uppnående
av en konsekvent genomförd kredit- och investeringsbegränsning. Något uttalande
om att lagstiftningen efter en tvåårsperiod ej borde förlängas gjordes
icke.

Kommittén erinrar vidare om att departementschefen i angivna proposition
i omedelbar anslutning till det nyss återgivna framhållit, att de per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

9

manenta skattereglerna på ifrågavarande område var i behov av en snar
omprövning. Det var, enligt vad i propositionen uttalades, nämligen uppenbart,
att bestämmelserna i fråga i vissa konjunkturlägen på ett ur samhällets
synpunkt icke önskvärt sätt stimulerade investeringar och därigenom
kunde verka inflationsdrivande. Enligt vederbörligt bemyndigande den
9 maj 1952 uppdrog chefen för finansdepartementet åt företagsbeskattningskommittén
alt verkställa den i propositionen förutskickade utredningen.

Kommittén anför därefter.

Av det sagda framgår alt redan i den proposition, där riksdagen förelädes
förslag till bestämmelser om tillfällig inskränkning i den fria avskrivningsrätten,
nämndes att de permanenta skattereglerna på ifrågavarande
område snarast borde överses. Kommittén har vidare observerat det uttalande,
som gjordes i proposition nr 227/1953 angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1953/54, m. m., att chefen för finansdepartementet
i avvaktan på resultatet av företagsbeskattningskommitténs
utredningsarbete icke var beredd att föreslå några ändringar i nyssnämnda
bestämmelser. Detta uttalande mötte icke erinringar från riksdagens sida.

Kommittén har fattat det nyss återgivna såsom uttryck för önskemålet
att kommitténs utredningsarbete om möjligt borde avslutas å sådan tid,
att ställning till detsamma kunde tagas medan 1952 års förordning med
tillfälliga bestämmelser rörande avskrivningsrätten ännu var gällande. Detta
är emellertid, som inledningsvis framhållits, icke görligt. Trots ett forcerat
arbete — innefattande även statistiska undersökningar — har det varit
helt uteslutet för kommittén att under den tid, som hitintills stått till förfogande,
ta slutlig ställning till de såväl materiellt som tekniskt mycket
svårbemästrade och vidlyftiga problemställningar, som här uppställer sig.
Kommittén räknar med att först under år 1954 kunna redovisa sitt uppdrag.
Detta innebär, om kommitténs utredningsarbete skulle resultera i striktare
avskrivningsregler i den permanenta lagstiftningen och om någon utsträckning
av de tillfälliga bestämmelserna icke skulle ifrågakomma, ett i och för
sig knappast önskvärt alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder
under en ganska begränsad tidsperiod.

Kommittén tillägger, att redan det nu återgivna kunde utgöra ett skäl för
bibehållande tills vidare i avvaktan på utredningsarbetets slutförande av
gällande begränsning i den fria avskrivningsrätten. Härför talade emellertid
även andra och måhända tyngre vägande skäl.

Därefter framhålles, att med det nu återgivna hade kommittén velat erinra
om det omedelbara samband, som redan från början angivits föreligga
och som alltjämt måste anses bestå mellan å ena sidan den nu förda kreditpolitiken
och å andra sidan inskränkning i den fria avskrivningsrätten och
övriga möjligheter till vinstregler ande dispositioner av större betydelse.
Fortfarande måste konstateras att i den mån företag hade vinstmedel utöver
vad som av utdelningsskäl måste redovisas till beskattning och utnyttjade
möjligheter till vittgående avskrivningar av nu avsett slag, företaget
gjorde sig mer eller mindre oberoende av begränsningar i den allmänna
kreditgivningen. Kommittén ville alltså såsom sin uppfattning framhålla,
att om — i syfte att vinna trygghet för att investeringsverksamheten hölls

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

inom avsedd ram — den nu förda restriktiva kreditpolitiken skulle fullföljas,
det var angeläget tillse att skattelagstiftningen erhöll en sådan anpassning
att syftet med nämnda politik icke äventyrades. Detta måste av
följande skäl med särskild skärpa understrykas.

Med utgången av beskattningsåret 1953 upphörde investeringsavgiften.
Detta innebar med andra ord, att de företag, som med hänsyn till investeringsavgiftens
kostnadsfördyrande effekt underlåtit vissa investeringar under
åren 1952 och 1953, kunde antagas i viss omfattning komma att i stället
verkställa dessa investeringar under år 1954. En av speciella omständigheter
föranledd ansvällning av investeringsvolymen måste följaktligen förutses.
Härtill kom vetskapen att en statlig kommitté hade i uppdrag att undersöka,
huruvida icke avskrivningsreglerna i den permanenta skattelagstiftningen
kunde erhålla en ur konjunkturpolitisk synpunkt mer ändamålsenlig
utformning, vilket även måste innebära en prövning huruvida
mera strikt utformade regler borde meddelas. Även detta kunde antagas vara
en omständighet, ägnad att stimulera maskin- och inventarieanskaffningar
under tiden från utgången av beskattningsåret 1953 och till dess eventuella
nya permanenta regler trädde i kraft.

Det var emellertid icke nog härmed. Under de två beskattningsår, som
inskränkning i den fria avskrivningsrätten gällt, hade hos företagen ansamlats
ett avskrivningsunderlag, som måste antagas vara av särskilt stor
omfattning. Skulle en återgång till fullständigt fri avskrivningsrätt bli möjlig
under år 1954, innebar detta icke blott att då nyanskaffade inventarier
kunde omedelbart avskrivas utan även att vinstmedel, motsvarande det från
de närmast föregående åren bevarade avskrivningsunderlaget, kunde undandragas
beskattning och helt frigöras för investeringsändamål. Även därigenom
skulle en restriktiv kreditpolitik motverkas.

Därefter framhåller kommittén, att för den händelse statsmakterna
skulle med hänsyn till det ekonomiska läget och av skäl som kommittén
anfört finna en fortsatt begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner
böra ifrågakomma, företagsbeskattningskommittén hade tagit
under övervägande hur en lagstiftning i ämnet syntes böra utformas.

Vad då först angick rätten till fri varulagervärdering, var denna rätt för
närvarande inskränkt genom bestämmelser, vilkas tillämplighet vid 1954
års taxering enligt gjorda uttalanden skulle omprövas mot bakgrunden av
behovet av särskilda åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Skulle ett upphävande
av de nuvarande bestämmelserna finnas lämpligt, innebar detta att
fri lagervärdering gällt för beskattningsåren 1952 och 1953 och att, följaktligen,
speciellt stora möjligheter till nedskrivningar under beskattningsåret
1954 icke skulle föreligga. Med hänsyn därtill och då någon av investeringsavgiftens
upphörande betingad lagerökning icke kunde uppkomma, hade
kommittén icke ansett sig böra utarbeta något förslag till bestämmelser rörande
lagervärderingen för beskattningsåret 1954.

En fortsatt tillfällig begränsning av den fria avskrivningsrätten syntes i
allt väsentligt böra anknytas till nu gällande ordning. Inventarier med en

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

beräknad varaktighetstid av högst tre år borde alltså få avskrivas omedelbart,
medan övriga inventarier, som anskaffats åren 1952—1954, fick avskrivas
med högst 20 procent vid 1955 års taxering. Under beskattningsåren
1952 och 1953 outnyttjade avdrag borde få förskjutas. Den s. k. nettometoden,
tillämplig då äldre inventarier avyttrats, borde bibehållas. För år 1951
bevarat avskrivningsunderlag borde få fritt avskrivas.

Jämväl den begränsning i rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder
och till personalstiftelser, som för närvarande gällde, syntes böra
bibehållas av samma skäl som motiverade dess införande och i avvaktan på
resultatet av kommitténs prövning av hithörande regler.

En minoritet inom företagsbeskattningskommittén, herrar Gustafson och
Wehtje, har anfört reservation och därvid framhållit bl. a. följande.

Inskränkning i den fria avskrivningsrätten hade i propositionen i ämnet
förklarats avse »tillfälliga bestämmelser, avsedda att gälla under samma tid
som bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering». Gentemot
de betänkligheter, som förslaget om en sådan inskränkning i avskrivningsrätten
väckte såväl hos olika remissinstanser som under debatten
kring denna fråga, upprepades från departementschefens sida, att det rörde
sig om en tillfällig åtgärd. Då sedermera under ärendets behandling i riksdagen
invändes, att statsmakterna gjort utfästelser att någon begränsning
av företagens konsolideringsmöjligheter icke skulle ifrågakomma annat än
i samband med en kompenserande sänkning av företagsbeskattningen, avvisades
till yttermera visso denna invändning av bevillningsutskottets majoritet
under betonande av att fråga var om bestämmelser »av rent tillfällig
karaktär, vilka inginge som ett led i en av det då rådande läget betingad
ekonomisk politik».

Det framhålles av reservanterna att mot bakgrunden av den karaktär av
tillfällig åtgärd, motiverad av konjunkturpolitiska skäl, som inskränkningen
i den fria avskrivningsrätten sålunda från början avsågs skola ha, en
förlängning av denna åtgärd skulle framstå som mycket betänklig.

Därefter framhålles bl. a. följande.

För det första måste man ha klart för sig, att en förlängning innebär en
automatisk skärpning av begränsningens verkningar. Redan vid framläggandet
av det ursprungliga förslaget framhöll departementschefen till bemötande
av kritiken från vissa remissinstansers sida, att åtgärden givits en
mycket försiktig utformning såtillvida att företagen för äldre inventarier
fortfarande fick åtnjuta fri avskrivningsrätt. Det är emellertid uppenbart,
att, sedan den tillfälliga begränsningen varit i kraft under två års tid, detta
»fria» avskrivningsunderlag inom företagen nu är väsentligt mindre. Den
förmildrande omständighet som kunde åberopas 1952 föreligger alltså icke
nu i samma utsträckning. Resultatet blir att inskränkningen i den fria avskrivningsrätten,
om denna inskränkning nu förlänges, i ännu högre grad
än då var fallet måste få karaktären av en allmän skärpning av skattebelastningen
på företagen.

För det andra är det anledning att befara oförmånliga psykologiska verkningar
av att en åtgärd, som från början förutsattes skola gälla endast un -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

der en viss mycket begränsad tidsperiod, förlänges på sätt nu är avsett. Om
man överhuvud skall tänka sig att i skattelagstiftningen arbeta med olika
former av tillfälliga, av konjunkturpolitiska hänsyn motiverade bestämmelser,
är det olyckligt att redan från början göra avsteg från den förutsatta
tillfälligheten. Detta måste minska förtroendet för åtgärder av detta slag
och därmed också effektiviteten av en sådan form av konjunkturpolitik.

Reservanterna tillägger, att om man skulle förlänga giltighetstiden för dylika
tillfälliga, av konjunkturpolitiska skäl motiverade bestämmelser, det
mot bakgrunden av vad reservanterna anfört måste under alla förhållanden
rent principiellt krävas, att en sådan åtgärd med stöd av tillfredsställande
utredning motiverades av starkare — i varje fall minst lika starka — skäl
av konjunktur politisk art, som förelåg vid bestämmelsernas tillkomst. En
förlängning av en skatteskärpande lagstiftning av dylikt slag för tillgodoseende
huvudsakligen av skattepolitiska eller skattetekniska synpunkter
borde icke komma i fråga.

Sedan reservanterna framhållit, att bilden av dagens ekonomiska läge dominerades
främst av minskade orderstockar och en hårdare konkurrens på
de flesta verksamhetsområden, som nödvändiggjorde att alla möjligheter till
kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder vidtogos om verksamhetens
lönsamhet inom dessa områden skulle kunna bibehållas, uttalas att även
utan tillgång till ingående utredningar det kunde utan tvekan fastslås, att
konjunkturläget nu var ett helt annat än det som förelåg när den ifrågavarande
begränsningen av den fria avskrivningsrätten på sin tid infördes. Då
kunde åtminstone så till vida ett visst konjunkturpolitiskt motiv förebäras
för denna åtgärd, som det då rådde en tendens till alltför stora investeringar
inom näringslivet, vilken tendens det ur konjunkturstabiliserande synpunkt
ansågs angeläget att motverka. Någon sådan tendens förelåg icke i dag.
Tvärtom hade det bl. a. i nationalbudgeten för 1953 och i konjunkturinstitutets
senaste rapport över konjunkturläget vitsordats, att investeringsbenägenheten
inom den enskilda sektorn för närvarande snarast var i sjunkande.
Ej heller hade inom kommittén presterats någon utredning, som
skulle tyda på att de enskilda investeringarna i nuvarande läge skulle tendera
att överstiga det tillgängliga utrymmet för dylika investeringar.

Härefter anföres.

Lika litet kan det i dagens läge med fog göras gällande, att en fortsatt
begränsning i avskrivningsrätten skulle vara nödvändig som ett komplement
till kreditpolitiken. Att de kreditrestriktioner, som infördes i början av 1952,
alltjämt är i kraft, kan icke utgöra ett tillräckligt skäl härför, utan det avgörande
bör vara om ett återställande av den fria avskrivningsrätten på något
sätt skulle äventyra syftet med den restriktiva kreditpolitiken. Detta kan
ingalunda sägas vara fallet. Läget på kreditmarknaden är nu ett helt annat
än på våren 1952. Affärsbankernas utlåning har under hela innevarande år
varit i stort sett stabiliserad och det är påfallande att någon mera utpräglad
efterfrågan på nya och ökade krediter icke föreligger från näringslivets sida.
Under sådana omständigheter får kreditrestriktionernas bibehållande på
detta område snarast ses som en beredskapsåtgärd, som icke torde behöva
något komplement i skattelagstiftningen. Om ett återställande av den fria

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avskrivningen allmänt sett skulle resultera i ökade avskrivningar från företagens
sida, är det med hänsyn till det aktuella konjunkturläget icke heller
sannolikt, att de vinstmedel, isom därigenom kunde kvarhållas inom företagen,
skulle bli underlag för ökade investeringar annat än i mycket begränsad
omfattning. Och i den mån så kan antagas bliva fallet, torde det
till alldeles övervägande del bli fråga om särskilt behövliga investeringar
för förbättring av produktionsapparaten och stärkande av konkurrenskraften.
Snarare är det sannolikt, att med hänsyn till de påfrestningar företagen
inom många branscher varit utsatta för under de senaste åren och med hänsyn
till det ovissa konjunkturläget dylika medel i främsta rummet skulle
utnyttjas för att stärka företagens likviditet. En sådan tendens bör det ur
allmänna konjunkturpolitiska synpunkter i det nuvarande läget vara all anledning
att uppmuntra och stödja.

Reservanterna erinrar om kommitténs uttalande, att om den fria avskrivningen
nu återställdes och kommitténs slutliga förslag sedermera skulle
komma att innebära en begränsning av företagens avskrivningsmöjligheter,
en viss diskontinuitet skulle uppstå i skattereglerna på detta område. I anledning
härav framhåller reservanterna, att kommittén ännu icke tagit
ställning till frågan om de framtida avskrivningsreglernas utformning, att
en diskontinuitet i varje fall komme att uppstå så framt kommittén icke
stannade för att föreslå permanenta avskrivningsregler med just den utformning
som de nu gällande provisoriska reglerna hade fått och att en förlängning
av de nu gällande tillfälliga bestämmelserna de facto skulle innebära
en skatteskärpning för företagen, vilket direktiven för kommittén tagit klart
avstånd från.

Vad angår avsättningar till pensionsstiftelser, framhåller reservanterna att
enligt deras mening anledning saknades att förhindra företagen att, i den
mån rörelsens lönsamhet det tillät, göra avsättningar i sådan utsträckning,
som var medgivet enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser. I
fråga om investeringsfonderna, vars syfte var att underlätta för företagen
att vid bristande arbetstillgång behålla sin arbetskraft, framhålles, att värdet
av dylika avsättningar främst låg däri, att de anställda under en arbetslöshetsperiod
bereddes sysselsättning hos företagen till dess allmänna arbeten
i erforderlig utsträckning hann igångsättas. I nuvarande läge var avsättningar
för detta ändamål i hög grad önskvärda och borde alls icke förhindras.

Under åberopande i huvudsak av vad nu återgivits har reservanterna förklarat
sig icke kunna biträda det av kommittén framlagda förslaget till förordning
om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

Remissyttrandena.

Flertalet myndigheter, som avgivit yttrande över företagsbeskattningskommitténs
skrivelse, har förklarat sig tillstyrka eller i allt fall icke vilja motsätta
sig en fortsatt begränsning i den fria avskrivningsrätten. Yttranden
av dylik innebörd har sålunda avgivits av fullmäktige i riksbanken, fullmäk -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tige i riksgäldskontoret, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus och Örebro län. Däremot
avstyrkes en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten av kammarrätten
och länsstyrelsen i Jämtlands län, varjämte arbetsmarknadsstyrelsen,
som begränsar sitt yttrande att avse frågan om rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfonder, som sin mening uttalar att dylik avdragsrätt
borde gälla för beskattningsåret 1954. Av övriga remissinstanser tillstyrkes
en fortsatt begränsning av landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, medan avstyrkande
yttranden avgivits av samtliga hörda näringsorganisationer.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att fullmäktige i skrivelse den 5 maj
1953 till bankoutskottet uttalat, att det då rådande ekonomiska läget påfordrade
ett fullföljande av den kreditpolitik, som inleddes genom överenskommelserna
mellan riksbanken och kreditinstituten i början av år 1952. Sedan
fullmäktige avlät nämnda skrivelse hade — enligt fullmäktiges uppfattning
— det ekonomiska läget icke så förändrats, att det motiverade ett uppgivande
av den restriktiva kreditpolitiken. Förberedande åtgärder hade också vidtagits
för att efter utgången av år 1953 vinna kreditinstitutens fortsatta medverkan
i kreditpolitiken.

Fullmäktige säger sig vilja understryka ett av kommittén anfört skäl för
en utsträckt tillämpning av de tillfälliga bestämmelserna på förevarande
område, nämligen atL hela frågan om företagsbeskattningen och därmed
frågan om utformningen av avskrivningsreglerna redan under 1954 torde
komma att bli föremål för statsmakternas prövning.

Ledamoten av fullmäktige herr Kristensson har i reservation avstyrkt de
av kommittén ifrågasatta bestämmelsernas genomförande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret meddelar, att fullmäktige på i huvudsak
av kommittén anförda skäl ville, i avvaktan på definitiva förslag av företagsbeskattningskommittén,
tillstyrka att nu gällande provisoriska bestämmelser
om inskränkning i den fria avskrivningsrätten i allt väsentligt förlänades
fortsatt giltighet i enlighet med vad kommittén föreslagit. Fullmäktige ville
emellertid understryka önskvärdheten av att ytterligare förlängning av nuvarande
provisorium icke skulle behöva ifrågakomma. — Herrar Svensson
och Birke har anfört reservation och därvid som sin mening uttalat, att fullmäktige
bort avstyrka en förlängning av begränsningen i den fria avskrivningsrätten.

I det av överståthållarämbetet avgivna remissyttrandet erinras om sambandet
mellan avskrivningsreglerna och företagsbeskattningen i dess helhet.
Ämbetet säger sig finna det beklagligt att, när spörsmålet om en förlängning
av de tillfälliga bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten
nu uppkommit, utredningen rörande företagsbeskattningen icke hunnit
avslutas. Förslaget att förlänga en från början såsom tillfällig angiven lagstiftning
framstod nämligen för ämbetet såsom ur flera synpunkter mindre
tillfredsställande. I det läge, som nu uppkommit, fann emellertid överståt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15

hållarämbetet att de skäl, som företagsbeskattningskommittén anfört för en
förlängning av nu gällande bestämmelser om inskränkning i den fria avskrivningsrätten,
måste anses vara så vägande, att ämbetet icke kunde motsätta
sig att kommitténs förslag genomfördes.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att av skattefinansiella
skäl en förlängning av ifrågavarande bestämmelser var av betydelse. En
återgång till förut gällande bestämmelser skulle nämligen utan tvivel få till
följd, att det avsevärda avskrivningsunderlag, som kunde väntas föreligga
vid utgången av beskattningsåret 1953, utnyttjades i en omfattning, som
oförmånligt påverkade skatteunderlaget.

För en återgång till tidigare bestämmelser talade å andra sidan den omständigheten,
att företagare genom den fria avskrivningsrätten beretts möjlighet
att ekonomiskt stärka sina företag i en efter hand ökande konkurrens
samt att möta en eventuell framtida depression. Det var därför enligt länsstyrelsens
mening beklagligt, att företagsbeskattningskommitténs utredningsarbete
icke kunde föranleda förslag till 1954 års riksdag. I sådant läge
ansåg sig länsstyrelsen i avvaktan på resultatet av detta arbete icke böra
avstyrka att bestämmelserna i fråga förlängdes att gälla även vid 1955 års
taxering. Länsstyrelsen hade därvid utgått från, att lagstiftningen om investeringsavgift,
icke skulle förlängas. Länsstyrelsen förutsatte även, att rätten
till fri varulagervärdering icke inskränktes med avseende å 1955 års
taxering.

Även länsstyrelsen i Blekinge län säger sig liksom företagsbeskattningskommittén
finna att det ej skulle vara lyckligt att slopa de provisoriska bestämmelserna,
innan kommittén avslutat sitt arbete och statsmakterna tagit
ställning till frågan om vilka regler som i fortsättningen skulle gälla på
här ifrågavarande område av skattelagstiftningen. Länsstyrelsen säger sig
emellertid även vilja framhålla, att den angivna procentsatsen för högsta
medgivna avskrivning vid förlängning av nu gällande provisorium kunde
ge anledning till förnyat övervägande. Det syntes nämligen vara av vikt att
de provisoriska föreskrifterna slutligen utformades på sådant sätt att, under
de år dessa gällde, större restvärden ej ackumulerades än som svarade
mot den avskrivningsbegränsning, som en kommande lagstiftning kunde
förväntas avse. I annat fall fick man — då en betydande del av industrin,
sjöfarten och handeln bedrevs av aktiebolag och ekonomiska föreningar, som
tillämpade s. k. fri avskrivning — räkna med svårigheter genom minskat
skatteunderlag vid övergången till ett nytt förfarande vid tillämpning av den
fria avskrivningsrätten.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att vid den tidpunkt, då den fria
avskrivningsrätten infördes, skattebelastningen inte minst för de juridiska
personer, som tillädes rätt att åtnjuta fri avskrivning, var måttlig. Det syntes
därför vid denna tidpunkt naturligt att förenklade regler i vad gällde
beräkning av avskrivning av inventarier infördes, då ju därigenom kunde
förväntas att antalet skattetvister skulle i avsevärd mån minskas. Det syntes
däremot vara tvivel underkastat, om en dylik fri avskrivningsrätt skulle

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

anses kunna införas under en tid med högt skattetryck. Var skattesatsen
hög, var det nämligen uppenbarligen av rättviseskäl mera nödvändigt att
inkomstberäkningen gjordes noggrannare än om skattesatsen var låg. Ur
principiell synpunkt måste enligt länsstyrelsens mening anses otillfredsställande,
att frågorna om rätt till fri avskrivning å inventarier, fri lagervärdering
o. s. v. för bl. a. aktiebolag hopkopplats med skattesatserna för bolagen
på sådant sätt, att inskränkningar i de fria värderingsreglerna i viss utsträckning
gjorts beroende av skatteuttaget.

Länsstyrelsen tillägger, att kommittén räknat med att kunna redovisa sitt
utredningsuppdrag under år 1954. Med hänsyn därtill och då det av flera
skäl syntes olämpligt med ett alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder
under en begränsad tidsperiod ansåg länsstyrelsen det av kommittén
framlagda förslaget böra accepteras.

Länsstyrelsen säger sig ej heller vilja rikta någon anmärkning mot den
föreslagna begränsningen i rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelser
och investeringsfonder. I samband därmed understrykes, att rättsläget
vad gällde pensionsstiftelser för närvarande var sådant, att en snar
översikt var av nöden, varför rätten till avdrag för avsättning till dylika
stiftelser under den tid utredning härom pågick borde vara i rimlig grad
inskränkt.

I det av landsorganisationen avgivna remissyttrandet framhålles att kommittéförslaget
syntes välbetänkt. Risken för att en återgång till förutvarande
bestämmelser på detta område under beskattningsåret 1954 skulle leda
till betydande avskrivningar och därmed undandragande av skatt var mycket
stor. Dels hade under beskattningsåren 1952 och 1953, under vilken tid
begränsningen hittills gällt, uppsamlats ganska stora a vskrivnings möjligheter,
dels kunde man räkna med att företagsbeskattningskommittén i sitt förslag
om en mer permanent lagstiftning på hithörande område kunde föreslå
begränsningar i den fria avskrivningsrätten även framledes. Fördelen av att
undvika alltför täta ändringar i skattereglerna var uppenbar. Att det fortfarande
torde finnas en viss inflationsbenägenhet i den svenska ekonomin
förstärkte önskemålet av en förlängning av de nu gällande bestämmelserna
ytterligare ett år i avvaktan på kommitténs slutgiltiga förslag. Landsorganisationen
tillägger, att den av en minoritet inom kommittén framförda synpunkten
att en begränsning av den fria avskrivningsrätten in. in. ytterligare
ett år skulle komma att leda till en allmän skärpning av skattebelastningen
icke syntes väga särskilt tungt. Möjligheterna att avskriva inventarier och
maskiner med 20 procent per år medförde i många fall en avsevärd konsolidering.
Därtill kom att varulagervärderingen i stor utsträckning lämnats fri.
Vidare kunde betydande avsättningar till pensions- och personalstiftelser göras,
avsättningar som med hänsyn till de i flertalet tall antastbara utfästelserna
om pensioner i många företag icke oväsentligt översteg den faktiska
pensionsskulden. Risken för psykologiska skadeverkningar av en förlängning
torde också vara ganska liten. Det stod nämligen från början klart, att
de nu gällande begränsningarna i den fria avskrivningsrätten skulle omedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17

bart ersättas med mer permanenta regler, vilka företagsbeskattningskommittén
fick i uppdrag att skyndsamt utreda. Det synies då också lämpligt att
förlänga de temporära begränsningarna ytterligare ett år i avvaktan på att
dessa permanenta regler skulle hinna utarbetas.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i avgivet remissyttrande,
att den ifrågasatta förlängningen av den begränsade avskrivningsrätten kunde
i huvudsak sägas följa tre motiveringslinjer, nämligen den konjunkturpolitiska
inklusive kreditpolitiska, den statsfinansiella samt lämplighetslinjen,
vilken närmast syntes skola bedömas med hänsyn till viss önskvärd
kontinuitet i gällande författningar. Därefter anföres följande.

Redan under 1952 gjorde sig en viss reduktion av industrins investeringar
märkbar speciellt i fråga om maskininvesteringar. Denna tendens har, enligt
den av konjunkturinstitutet gjorda enkäten i oktober 1952, ökat i omfattning
under 1953. En viss ökning av planerade investeringar i byggnader och
anläggningar under 1953 väntades, dock i väsentligt mindre omfattning än
under tidigare år. Investeringar i maskiner o. dyl. beräknades dock nedgå
med 15 å 20 procent av nyinvesteringssumman för 1952. Den förda kreditpolitiken
har säkerligen inverkat på investeringarnas omfattning inom industrin,
men det kan ifrågasättas om ej den internationella konjunkturavmattningen
och den hårdnande konkurrensen speciellt inom verkstadsindustrin
har haft ett avgörande inflytande. En viss konjunkturstabilisering har dock
under senaste tid gjort sig märkbar men fortfarande är ovissheten inför
framtiden stor.

Kommittén anser, att den förda kreditpolitiken även i fortsättningen motiverar
ett bibehållande av inskränkningarna. Det får dock konstateras att
den konjunkturpolitiska bakgrunden ej längre ger ett så entydigt utslag för
en förlängning av bestämmelserna som den gjorde vid deras införande.

I stället torde de statsfinansiella synpunkterna och önskemålet att företagen
upptar den på året belöpande verkliga vinsten till beskattning få tillmätas
ökad betydelse. Det beräknas att den provisoriska inskränkningen
ökar statens skatteintäkter med 264 miljoner kronor under 1953. Vid införandet
av den höjda aktiebolagsbeskattningen 1947 anfördes som skäl att
företagen genom den fria avskrivningen hade möjligheter att utjämna den
beskattningsbara vinsten mellan olika år, och att denna rätts bibehållande
var en förutsättning för skattehöjningen. Detta beröres även av företagsbeskattningskommitténs
minoritet i den till den föreliggande skrivelsen fogade
reservationen. Målsättningen i de gällande bestämmelserna torde ej så mycket
ta sikte på att fastställa berörda företags »verkliga» vinst som att upphäva
den skattekredit de genom tidigare fri avskrivning kunde åtnjuta. Den
fria avskrivningen har dock tidigare obestritt varit accepterad av myndigheterna
och har haft synnerligen stort inflytande på det svenska näringslivets
konsolidering. Den tillmätta 20-procentiga avskrivningssatsen på nyinvesteringarna
i inventarier med en livslängd överstigande tre år kan i
vissa fall komma att inverka ofördelaktigt på näringslivets konkurrensläge.

Företagsheskattningskommitténs majoritet betonar vikten av att man i
väntan på dess betänkande ej skapar ett alternerande mellan olika avskrivningsmetoder.
Den påpekar att den återgång till fri avskrivning, som eventuellt
bara skulle komma att gälla under tiden från utgången av beskattningsåret
1953 till dess att betänkandet blev föremål för riksdagens behandling,
skulle allvarligt skada den restriktiva kreditpolitikens syften under den
psykosartade stämning som kunde tänkas utbreda sig vid vetskapen om att
bl. a. skärpta avskrivningsregler var under prövning i kommittén.

''1 liihang till riksdagens protokoll 1954-, 1 sand. Nr 17.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Därefter framliålles, att TCO ej ville, ehuru lagstiftningens provisoriska
karaktär ur principiell synpunkt väckte vissa betänkligheter, motsätta sig
en förlängning av inskränkning i den fria avskrivningsrätten, därest resultatet
av företagsbeskattningskommitténs arbete kunde väntas under 1954
och det därför ur lämplighetssynpunkt kunde anses otillfredsställande med
eu korttidsåtergång till den fria avskrivningen. Om företagsbeskattningskommitténs
betänkande skulle komma att dröja och det därför kunde befaras
att den provisoriska lagstiftningen finge förlängas för en längre tidsperiod,
kunde TCO ej biträda det föreliggande prolongeringsförslaget.

Jag övergår nu att lämna en redogörelse för vad som anförts i de remissyttranden,
där en fortsatt begränsning av den fria avskrivningsrätten in. in.
avstyrkts.

Kammarrätten framhåller som sin mening bl. a., att den omständigheten
att företagen ett kommande beskattningsår skulle nödgas arbeta med olika
avskrivningsunderlag — dels sådant varå fri avskrivning medgavs och dels
sådant som föll under de inskränkande bestämmelserna — icke kunde betraktas
som mera otillfredsställande än det läge, som skulle uppstå, därest
de permanenta reglerna bleve gällande rätt för beskattningsåret 1954, men
efter företagsbeskattningskommitténs slutförande av sitt utredningsuppdrag
kort därefter ersattes med mera strikta avskrivningsregler. Kammarrätten
ville erinra om att en diskontinuitet ofrånkomligen uppstod, så framt icke
kommittén stannade vid att föreslå permanenta avskrivningsregler med just
den utformning, som de nu gällande provisoriska reglerna erhållit.

I fråga om rätten till avsättning till pensions- och andra personalstiftelser
hade skälen för inskränkande avdragsregler, enligt vad därefter anföres, varit
av delvis annan art än beträffande den fria avskrivningsrätten i egentlig
mening. Den i 1952 års förordning tillfälligt införda begränsningen av rätten
till avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser — innebärande att avsättningar
till den del desamma avsåg att täcka framtida pensioneringskostnader
icke blev avdragsgilla — fotades icke blott på antagandet att möjligheter
eljest förelåg att i vissa hänseenden kringgå bestämmelserna om investeringsavgift
utan även på utav taxeringsmyndigheterna vid flera tillfällen
anmälda missförhållanden, vilka ansågs påkalla en översyn av avdragsrätten
för avsättning till nämnda stiftelser. I fråga om missbruk i förevarande
avseende förelåge också uppgifter i motsatt riktning. Redan det nu
återgivna gjorde att kammarrätten ställde sig tveksam gentemot en ifrågasatt
fortsatt suspendering av avdragsrätten för pensionsändamål. Till denna
tveksamhet bidrog även följande synpunkt.

Enligt de så sent som år 1950 antagna bestämmelserna medgavs avdrag
vid inkomsttaxeringen jämväl för sådan avsättning till pensionsstiftelse,
som avsåg att täcka framtida kostnader. Vikten av att företag under år med
goda vinster verkställde större avsättningar än som motsvarade de på beskattningsåret
och åren dessförinnan belöpande pensionskostnaderna syntes
uppenbar. Allt flera grupper av anställda hade under de senaste åren fått

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

19

sig tillförsäkrade pensioner och gällde detta icke minst arbetarpersonalen
vid industrier och kommersiella företag. Detta hade skett samtidigt med att
penningvärdeförsämringen och den därav framtvingade höjningen av grundlönen
medfört en nominell höjning av pensionsbeloppen. En genomförd pensionering
baserad på försäkringsmässiga beräkningar var i rådande låga
ränteläge mycket lcapitalkrävande. Kammarrätten ville jämväl understryka
betydelsen av att en ändring i dessa regler ställdes i sammanhang med den
större frågan om pensionering av arbetstagare i enskild tjänst.

Sedan kammarrätten uttalat betänkligheter jämväl mot förslaget om begränsning
i rätten till avdrag för avsättning till andra personalstiftelser än
pensionsstiftelser och till investeringsfonder framhålies, att i ett läge som det
förevarande det funnes erfarenhetsmässigt grundad anledning antaga, att
lagstiftaren i avbidan på den pågående utredningen om företagsbeskattningens
framtida gestaltning kunde finna en prolongering av 1952 års förordning
erbjuda den närmast till hands liggande lösningen. Det var därför kammarrätten
angeläget att understryka den vikt, som såväl det allmänna som
näringslivet måste fästa vid spörsmålet, huruvida en förlängning av 1952
års förordning borde komma i fråga. Ovedersägligen hade under förordningens
giltighetstid betydande skatteintäkter varit att tillskriva den begränsade
avskrivningsrätten och det kunde i föreliggande statsfinansiella
läge, då kravet på inkomstkällor gjorde sig starkt gällande, befinnas vara
skattepolitiskt önskvärt att låta det under åren 1952 och 1953 föreliggande
skatteunderlaget i möjligaste mån bevaras under ett kommande beskattningsår.
Häremot måste dock vägas de skäl mot en förlängning, som från
näringslivets sida kunde komma att anföras. Den skärpning av inkomstskatten,
som för flertalet företag blivit en följd av 1952 års förordning, hade
Irån början tänkts som en till tiden begränsad börda. En prolongering av
förordningens giltighetstid borde enligt kammarrättens mening grundas
på minst lika starka skäl, som föranledde förordningens införande. Kammarrätten,
som icke velat uttala sig rörande det statsfinansiella behovet
av den ifrågasatta lagstiftningen, ville icke underlåta att framhålla, att det
borde vara en avvägning mellan berättigade intressen — icke minst det allmännas
intresse av nödig rörelsefrihet för näringslivet — som i sista hand
borde fälla utslaget. De i sammanhanget debatterade synpunkterna av mera
formell och lagteknisk natur syntes därvid böra få sig anvisad en ganska
underordnad roll.

Sedan länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat sin tveksamhet om lämpligheten
att prolongera ifrågavarande begränsningsbestämmelser, framhålies
att därest en fortsatt begränsning av avskrivningsrätten ansågs böra komma
till stånd, denna synes i förhållande till vad kommittén föreslagit böra
mildras t. ex., på så sätt att värdeminskning på under 1954 anskaffade inventarier
fick ske med högst 50 procent av inköpsvärdet.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som uttryckligen begränsar sitt yttrande att
avse frågan om rätten att göra avdrag för avsättning till investeringsfonder,
framhåller, att ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, det framstod

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

som önskvärt att den investeringsreserv inom näringslivets privata sektor,
som investeringsfonderna utgjorde, bibehölls och förstärktes. Styrelsen kunde
därför icke biträda företagsbeskattningskommitténs förslag utan föreslog,
att företagen ånyo fick åtnjuta avdrag för avsättningar till de inventeringsfonder,
som stod under arbetsmarknadsstyrelsens tillsyn.

Sveriges industriförbund åberopar vad delegerade för förbundet, Stockholms
handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund anfört i avgivet yttrande. I detta yttrande erinras om vad
som från delegerades sida anförts över det förslag, som låg till grund för
1952 års inskränkande bestämmelser i den fria avskrivningsrätten. Däri hade
framhållits att den i kommunalskattelagen stadgade rätten till skattefria
avskrivningar och avsättningar utgjorde en uttrycklig förutsättning för de
år 1947 genomförda skatteskärpningarna. En lagstiftning i enlighet med det
då föreliggande förslaget, genomförd med bibehållande av nuvarande tyngande
företagsbeskattning, kunde icke från företagens sida uppfattas som något
annat än ett direkt åsidosättande av en av grundförutsättningarna för
1947 års skatteskärpning och såsom en utan vederbörlig utredning genomförd
ytterligare skatteskärpning. Häremot komme måhända, enligt vad delegerade
vid nämnda tillfälle vidare framhållit, att invändas att vad som
föreslagits endast var en rent tillfällig åtgärd och att statsmakternas utfästelser
rörande bibehållande av företagens konsolideringsmöjligheter i samband
med genomförandet av berörda skatteskärpningar alltjämt i princip
respekterades, men att en dylik invändning på grund av de skäl, som delegerade
angivit i sitt yttrande, icke var hållbar i detta fall. I anslutning härtill
påpekades, att om man nu förlängde 1952 års förenämnda lagstiftning
utan att företagsbeskattningen samtidigt i sin helhet omprövades — något
som för närvarande icke syntes vara möjligt — detta skulle vara att gå väsentligt
längre än tillförne. Även de mest bestämda och auktoritativa försäkringar
från statsmakternas sida genemot de skattskyldiga skulle då klart
framstå såsom värdelösa.

Därefter framhålles, att om »kommitténs arbete skulle resultera i striktare
avskrivningsregler i den permanenta lagstiftningen» ett sådant »alternerande
mellan helt olikartade avskrivningsmetoder», som kommittén ansåg
angeläget förhindra, näppeligen skulle kunna undvikas med mindre än att
förevarande »tillfälliga» lagstiftning utsträcktes att gälla icke blott, såsom
i författningsförslaget förutsattes, för ytterligare ett utan för två år. Delta
sammanhängde bl. a. därmed att skatteuppbörden måste anknyta till de nya
permanenta bestämmelserna fr. o. nr. ingången av året före det, då dessa bestämmelser
första gången skulle tillämpas vid taxeringen.

Sedan delegerade instämt i vad reservanterna inom kommittén som sin
mening anfört, framhålles att de vinstmedel, som vid ökade avskrivningar
kunde kvarhållas inom företagen, sannolikt i främsta rummet skulle utnyttjas
för stärkande av företagets likviditet. I mindre utsträckning kunde
väl medel av förevarande slag antagas komma att användas för investeringar,
men säkerligen då i främsta rummet för att åstadkomma en höge -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ligen önskvärd förstärkning av företagens motståndskraft inför de ökade påfrestningar,
vårt näringsliv icke minst på grund av vår höga kostnadsnivå
med all sannolikhet kom att utsättas för. Att i nuvarande ekonomiska klimat
befara onödiga eller över huvud taget mindre önskvärda industriella
investeringar av nämnvärd omfattning var däremot enligt delegerades mening
icke motiverat. De investeringar, vilka såsom en följd av en lagstiftning
enligt författningsförslaget kunde antagas bli inhiberade eller uppskjutna,
torde till alldeles övervägande del bli sådana, som sammanhängde
med den tekniska utvecklingen eller eljest skulle verkat kostnadsnedpressande
och som aktualiserats på grund av den hårdnande konkurrensen. En
lagstiftning i enlighet med författningsförslaget kunde därför befaras försvåra
vidmakthållande av lönsamheten inom sådana branscher, där den
redan var starkt beskuren — icke minst inom vissa grenar av textil- och
verkstadsindustrin — och därigenom bibehållandet av nuvarande grad av
sysselsättning inom företagen.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att såvitt föreningen kunde bedöma
det för närvarande icke förelåg sådana skäl för en begränsning i avskrivningsrätten,
som på sin tid åberopades när de nuvarande reglerna genomfördes.
Låt vara att en åtstramad kreditpolitik alltjämt ansågs påkallad,
men det konjunkturpolitiska läget syntes icke vara sådant att en dylik politik
behövde kompletteras med skärpta skatter för företagen. De uppskov
med en del investeringar, som föranletts av en stram kreditpolitik, behövde
i och för sig icke medföra någon direkt skada. Den skärpta beskattningen
däremot innebar en skadlig och ingalunda eftersträvansvärd försvagning av
företagen.

Skånes handelskammare anför bl. a., att det av kommittén gjorda uttalandet
att bibehållandet av ifrågavarande bestämmelser var angeläget för att
skattelagstiftningen skulle erhålla sådan anpassning till den av statsmakterna
föi da restriktiva kreditpolitiken att nämnda politik icke äventyrades,
kunde handelskammaren under inga omständigheter låta stå oemotsagt. I
motsats till kommittén höll handelskammaren nämligen före, att ur konjunkturpolitisk
synpunkt en förlängning av den nuvarande tillfälliga ordningen
icke kunde vara påkallad, sedan den tidigare överkonjunkturen brutits
och den samhällsekonomiska balansen till synes förbättrats. Att läget
innefattade vissa inflationsrisker, skulle visst icke förnekas. Det var dock
att märka att eventuella inflationstendenser torde motverkas av det fortsatta
prisfallet å världsmarknaderna. Till belysning därav ville handelskammaren
nämna att Moodys internationella råvaruindex, som i mars 1951 visade
siffran 535 och i mars 1952 433, numera sjunkit till 393. All erfarenhet visade
att fallande priser minskade investeringsviljan inom näringslivet. Det
lillägges, att man fick förutsätta att den restriktiva kreditpolitiken skulle
bibehållas. Handelskammaren hade emellertid svårt att tro att ett återställande
av den fria avskrivningsrätten var ägnat att nämnvärt påverka nämnda
politik eller rentav skulle kunna äventyra densamma. På kreditområdet
kännetecknades läget därav att inom affärsbankerna efterfrågan på krediter

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och därmed även utlåningen visade en icke oväsentlig minskning samtidigt
som inlåningen ökat; från utgången av maj till slutet av augusti innevarande
år hade utlåningen nedgått med nära 200 miljoner kronor.

Handelskammaren anför därefter bl. a. följande.

Kritik bär visserligen riktats mot det sätt, varpå företagen begagnat sig
av den fria avskrivningsrätten. Men utvecklingen har ådagalagt, att de stora
avskrivningar, som gjorts, i stort sett varit företagsekonomiskt berättigade.
Har avskrivningarna ej varit större än som erfordrats för bibehållande av
det i rörelsen nedlagda kapitalet torde ej heller ur fiskalisk synpunkt någon
erinran kunna riktas däremot. I avsaknad av rätt till avskrivningar a återanskaffningsvärdet
har den fria avskrivningsrätten i praktiken fungerat
som en regulator, genom vilken företagen haft möjlighet gardera sig mot att
mer eller mindre fiktiva, nominella vinster gjorts till föremål för beskattning
och emot att bolagets eget kapital skattevägen reducerats. — Vid bedömandet
av hithörande frågor måste hållas i minne, att avskrivningarnas
anknytning till det historiska anskaffningsvärdet i en tid av fallande penningvärde
måste giva ett ur företagsekonomisk synpunkt otillfredsställande
resultat; ur nämnda synpunkt borde nämligen avskrivningarna i stället ha
gjorts å tillgångarnas återanskaffningsvärde vid resp. bokslut eller enligt
vissa åsiktsriktningar — å det antagna återanskaffningsvärdet vid det framlida
ersättningstillfället. Det bör ävenledes beaktas att värdeminskningsavdragen
å byggnader allmänt anses som ur företagsekonomisk synpunkt otillräckliga.

Kooperativa förbundet erinrar om all i den departementspromemoria, som
låg till grund för 1952 års bestämmelser om inskränkning i avskrivningsrätten,
anförts bl. a., alt om man begränsade den allmänna kreditgivningen
under en viss tidsperiod man också borde tillse att de på samma år belöpande
verkliga inkomsterna gjordes til! föremål lör beskattning. I anslutning
härtill anför förbundet.

Under alla förhållanden bör det dock stå klart, att en angelägenhet av
största vikt är att fastställa, vad som är den »verkliga inkomsten» för året.
Hur den verkliga, på en viss tidsperiod belöpande inkomsten skall beräknas,
är å andra sidan eu fråga, varom olika nyanserade uppfattningar kan
anföras. Icke minst råder delade meningar om, hur stor avskrivning å maskiner
och inventarier in. in. som skall hänföras till peiioden i fråga. Alla
torde dock vara överens om, att en avskrivning motsvarande normal förslitning
och värdeminskning av enbart det senaste årets inventarieanskaffning
icke utgör ett riktigt uttryck för den på detta år belöpande avskrivningskostnaden.
Vad man söker är''i stället det avskrivningsbelopp, som motsvarar den
årliga värdenedgången av hela inventariebeståndet, oavsett när det anskaffats.
För i gång varande företag, som icke varit föremål för någon avsevärd
utvidgning, torde detta avskrivningsbelopp tendera att ungefärligen motsvara"
den totala ersättningsanskaffningen under ett år. Trots detta framskymtar
likväl i departementspromemorian och i Kungl. Maj :ts proposition
den meningen, att om avdrag medgives för en väl tilltagen värdeminskning
å det senaste årets anskaffning, sa har härmed näringslivets beiättigade intressen
tillgodosetts, och alt om en högre avskrivning medgåves, detta skulle
innebära, att ett lägre belopp än den verkliga inkomsten för året redovisades
till beskattning. Som motivering för denna uppfattning torde åberopas,
att inventarier anskaffade före år 1952 i regel är helt bortskrivna och att
den tillfälliga förordningen, om så icke skulle vara fallet, tillåter fri av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

23

skrivning å sådana inventarier. Den avskrivning, som belöper å senaste år,
utöver värdeminskning å detta års anskaffning, skulle med andra ord i regel
redan ha uttagits i förskott tidigare år, och en »överavskrivning» å det
senaste årets anskaffningskostnad skulle därför innebära konsolideringsavskrivning.
Man förbiser därvid, att dold reserv i inventarier, bildad ett år
genom överavskrivning, successivt förbrukas under efterföljande år genom
inventariernas fortgående värdenedgång, om icke under vart och ett av
dessa år en avskrivning göres, motsvarande den årliga värdeminskningen å
hela inventariebeståndet. En avskrivning motsvarande hela kostnaden för
sista årets anskaffning eller kanske ännu högre belopp kan vara nödvändig,
icke för att ytterligare konsolidera företaget utan för att undvika förtäring
av tidigare bildade reserver. Det råder icke någon tvekan om att Kooperativa
förbundet, och förmodligen flertalet större företag, för närvarande befinner
sig i denna situation. Inventarier anskaffade före år 1952 är numera
helt avskrivna. En avskrivning år 1954 motsvarande, låt vara väl tilltagen,
värdeminskning å de senaste tre årens anskaffning kommer förmodligen icke
att täcka den årliga värdenedgången av hela inventariebeståndet.

Särskilt allvarlig blir situationen om man betänker, att hänsyn i avskrivningspolitiken
måste tagas till den fortgående penningväivleförsämring, som
ägt rum under de senaste åren. Ersättningsanskaffningar måste ske till priser,
som många gånger mer än dubbelt överstiger de ursprungliga anskaffningskostnaderna
för de ersatta tillgångarna. En avskrivning beräknad till
viss normal förslitningsprocent å det historiska anskaffningsvärdet för inventariebeståndet
täcker icke det för året erforderliga avskrivningsbehovet.
Hänsyn måste tagas till gällande återanskaffningsvärde och kanske också
till tidigare, som det nu visat sig, otillräckliga avskrivningar.

Förbundet tillägger, att de synpunkter på avskrivningsfrågan, som nyss
återgivits, enligt förbundets mening icke tillräckligt beaktats vid utformningen
av bestämmelserna om den tillfälliga inskränkningen i avskrivningsrätten.
Ej heller hade företagsbeskattningskommittén, som i sitt fortsatta arbete
oundgängligen måste taga ställning till dessa frågor, hitintills redovisat
någon utredning i detta avseende. Om de nu tillåtna och av kommittén föreslagna
avskrivningsreglerna var för snävt tilltagna, vilket enligt förbundets
uppfattning var fallet, skulle oförmånliga verkningar därav för näringslivets
konsolidering bli mer framträdande ju längre de tillfälliga inskränkningarna
gällde.

Därefter framhålles, att om de inskränkande bestämmelserna skulle förlängas
att gälla för år 1954, mycket allvarliga skäl av annan art måste tala
härför. I remissyttrandet bestrides att de av kommittén anförda omständigheterna
utgjorde tillräckligt motiv för en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten.

Avslutningsvis framhåller förbundet, att ett återställande av den fria avskrivningsrätten
naturligt borde åtföljas av ett upphävande av inskränkningarna
i rätten till avdrag för avsättningar till investeringsfonder och
pensionsstiftelser. Starka skäl talade speciellt beträffande avsättningar till
pensionsstiftelser för att under alla förhållanden avskaffa inskränkningarna
på detta område. Rätten för företagen att medelst avsättningar till pensionsstiftelser
trygga de anställdas pensionering var en social fråga av så stor

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vikt, att den tidigare rätten till skattefria avsättningar, vilka redan tidigare
visat sig vara av så stort gagn för de anställda, snarast möjligt borde återställas.

I det av Sveriges lantbruks f örbund avgivna remissyttrandet erinras om
vad förbundet på sin tid anförde då förslag framlades om införande av tillfällig
inskränkning i den fria avskrivningsrätten. Förbundet hade därvid uttalat,
att en sådan inskränkning skulle innebära ett allvarligt hinder i konsolideringssträvandena
hos jordbrukets ekonomiska föreningsrörelser. De
ekonomiska föreningarna skulle tvingas att av de enskilda lantbrukarna utkräva
högre insatskapital för att på så sätt tillförsäkra föreningarna tillräckligt
med likvida medel. Jordbrukarnas tillskott skedde med beskattade vinstmedel
eller med lån, som med nuvarande kreditåtstramning var svåra att erhålla.
Investeringarna inom jordbrukets föreningsrörelse måste därjämte
rubriceras såsom önskvärda investeringar, då dessa i regel medförde ökad
och förbilligad livsmedelsproduktion till fördel för både konsumenter och
producenter.

Förbundet tillägger, att de föreslagna inskränkningarna syntes icke kunna
accepteras under andra förutsättningar än att gällande skattesats för aktiebolag
och ekonomiska föreningar sänktes. Såsom motivering för en höjning
av skattesatsen år 1947 till 40 procent framfördes bl. a. de liberala bestämmelserna
som gällde i ifrågavarande hänseende för juridiska personer. En
inskränkning i den fria avskrivningsrätten torde sålunda icke böra ske utan
motsvarande sänkning av gällande skattesats.

Slutligen torde här få återges några påpekanden av formell natur, som
gjorts i vissa remissyttranden.

Ö v er ståthållar ämbetet och länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att i
1952 års förordning om begränsning i den fria avskrivningsrätten intagits
en föreskrift, att därest skattskyldig på grund av omläggning av räkenskapsår
antingen icke taxerats till inkomstskatt år 1953 eller 1954 eller nämnda
båda år taxerats till sådan skatt för en kortare tid än sammanlagt 24 månader,
förordningen skulle äga motsvarande tillämpning jämväl vid 1955
års taxering. Någon motsvarande föreskrift hade inte upptagits i den nu ifrågasatta
lagstiftningen, måhända av skäl, som sammanhängde med att nya
definitiva regler för avskrivning å maskiner och andra inventarier ansågs
kunna förväntas till 1956 års taxering. Skulle emellertid sådana nya regler
icke komma att då gälla, syntes med hänsyn till kravet på likformighet vid
taxeringen en liknande föreskrift böra meddelas i den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Ett liknande uttalande har även gjorts av kammarrätten, som därjämte
förordat att i 9 § första stycket — i likhet med redigeringen av motsvarande
stadgande i 1952 års förordning — syntes den tidpunkt, till vilken värdesättningen
av pensionsförpliktelserna skulle hänföras, böra angivas till beskattningsårets
utgång för undvikande av eventuell tveksamhet om värdesättningen
skulle företagas per dagen för avsättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

25

Departementschefen.

Företagsbeskattningskommittén har erinrat om åtgärder på det skattepolitiska
planet, som under de senaste åren vidtagits i investeringsbegränsande
syfte. Dessa åtgärder har visserligen samtliga ingått som led i strävandena
att upprätthålla samhällsekonomisk balans. Med hänsyn till verkningssättet
föreligger emellertid vissa skiljaktigheter de olika åtgärderna
emellan.

Investeringsavgiften, som gällde för åren 1952 och 1953 och som innebar
att då gjorda investeringar blev föremål för en särskild avgiftsbeläggning,
avsågs genom sin kostnadsfördyrande effekt skola utöva en mera direkt
dämpande inverkan på investeringsbenägenheten. För att detta syfte icke
skulle, helt eller delvis, äventyras, ansågs avgiftsbeläggningen böra gälla
för en relativt begränsad och från början fastslagen tid. Detta angavs även
vid lagstiftningens tillkomst.

De för beskattningsåren 1952 och 1953 beslutade inskränkningarna i den
fria varulagervärderingen och avskrivningsrätten jämte därtill anknutna
bestämmelser innebar åtgärder med till verkningssättet annan innebörd än
investeringsavgiften. Avsikten var här att inskränka de eljest förefintliga,
mycket vidsträckta möjligheterna att genom vinstregi erande dispositioner
erhålla anstånd med beskattningen av den egentliga, på året belöpande vinsten
eller del därav. Annorlunda uttryckt åsyftade dessa bestämmelser att
beskära möjligheterna att genom avskrivningar skapa ökade förutsättningar
för finansieringen av nyinvesteringar. Genom sitt verkningssätt kan ifrågavarande
regler alltså jämföras med direkta åtgärder på det penningpolitiska
planet och har i själva verket, såsom uttryckligen angavs då begränsningen
i den fria avskrivningsrätten år 1952 genomfördes, utgjort ett komplement
till den med penninginstituten avtalade restriktiva kreditgivningen.

Företagsbeskattningskommittén har nu ställt under debatt, huruvida begränsningen
i den fria avskrivningsrätten samt i rätten till avdrag för avsättning
till personalstiftelser och investeringsfonder bör gälla ytterligare
ett år.

Kommittén har anfört två omständigheter, som var för sig ansetts tala för
en förlängning. Den ena är att avskrivningsreglernas framtida utformning
för närvarande prövas av kommittén och att, därest ett eventuellt förslag
från kommittén om någon form av permanent begränsning i avskrivningsrätten
skulle av statsmakterna godtagas, ett mindre önskvärt alternerande
mellan helt olikartade avskrivningsmetoder skulle bli följden av en helt
fri avskrivningsrätt under år 1954. — Det andra skälet är ifrågavarande
bestämmelsers nära samband med den restriktiva kreditpolitiken. Kommittén
har, efter att ha konstaterat detta, som sin mening uttalat att om statsmakterna
fann en sådan kreditpolitik böra tillämpas även för år 1954, densamma
skulle i viss omfattning motverkas därest skattelagstiftningen icke
erhöll en motsvarande anpassning.

26

Kungl. Majrts proposition nr 17.

Jag skall i det följande uppehålla mig vid dessa båda synpunkter och vad
som häremot anförts i vissa remissyttranden. Först vill jag emellertid beröra
vissa mera allmänna förutsättningar för en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten.

Som nyss framhållits, underströks starkt när bestämmelserna om investeringsavgift
antogs vid höstriksdagen 1951 att denna avgift skulle upphöra
med utgången av beskattningsåret 1953. Investeringsavgiften avsåg icke
lagerinvesteringar. Detta var den närmaste anledningen till att man samtidigt
med investeringsavgiften — efter förslag som upptagits i samma proposition
— genomförde en begränsning i rätten till fri varulagervärdering.
Det ansågs nämligen, att man därigenom kunde i viss mån motverka spekulativa
lageruppbyggnader. Genom den anknytning, som begränsningen i
rätten till nedskrivning av varulager sålunda erhöll till investeringsavgiften,
kan möjligen göras gällande att uttalandena rörande varaktigheten av
investeringsavgiften avsåg jämväl lagervärderingsbestämmelserna. Detta
spörsmål är emellertid utan större intresse, då — med hänsyn till att sådana
befarade spekulativa lageruppbyggnader mot vilka bestämmelserna
riktade sig icke visat sig uppkomma — genom olika beslut sistnämnda begränsningsregler
hävts först för år 1952 och därefter för år 1953 samt företagsbeslcattningskommittén
icke ifrågasatt några inskränkande bestämmelser
för år 1954.

Annorlunda är läget i fråga om begränsningen i den fria avskrivningsrätten
samt rätten till avdrag för stiftelse- och fondavsättningar. När bestämmelserna
i proposition nr 200 förelädes 1952 års vårriksdag, hade överenskommelse
kort tid dessförinnan träffats mellan riksbanken och kreditinstituten
om en restriktiv kreditgivning. Propositionens förslag motiverades
uttryckligen såsom föranlett av önskvärdheten att erhålla ett betydelsefullt
komplement på skattelagstiftningens område till de allmänna kreditrestriktionerna.
I detta hänseende hänvisar jag i första hand till vad kommittén,
enligt vad i det föregående anförts, återgivit från lagstiftningens
förarbeten. Jag vill emellertid tillägga några ord i anledning av uttalanden,
som gjorts av reservanterna inom kommittén och i några remissyttranden.

Man har mot en förlängning av nu ifrågavarande bestämmelser invänt
att en sådan åtgärd skulle strida mot gjorda utfästelser. Därvid åberopas
att i nyssnämnda proposition uttalats, att de däri föreslagna bestämmelserna
skulle innebära ett önskvärt komplement till investeringsavgiften samt
att bestämmelserna i fråga i den till grund för lagstiftningen upprättade
departementspromemorian angavs avsedda att gälla under samma tid som
bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering. Det har även
erinrats om bevillningsutskottets uttalande att fråga var om bestämmelser
av rent tillfällig karaktär, vilka inginge som ett led i en av det då rådande
läget betingad ekonomisk politik.

Det första av nyss återgivna uttalanden anknyter till vissa påpekanden i
propositionen. Där hade framhållits att fall kunde förekomma, då företag
med betydande vinstmedel bedömde möjligheten att genom utnyttjande

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 27

av den fria avskrivningsrätten undgå omedelbara inkomstskatter såsom en
större fördel än möjligheten att genom uppskov med investeringen undsiippa
investeringsavgiften, vilken av olika skäl ansetts icke böra sättas
högre än till 12 procent. Vidare hade erinrats att i vissa lägen investeringsavgiften
kunde kringgås genom att investeringen gjordes via en för ändamålet
tillskapad personalstiftelse. Ur dessa synpunkter framstod de då
ifrågasatta bestämmelserna som ett önskvärt komplement till investeringsavgiften.

Vad angår de övriga återgivna uttalandena, innefattar dessa allenast ett
konstaterande av att begränsningen i avskrivningsrätten vid nämnda tillfälle
föreslogs skola gälla för beskattningsåren 1952 och 1953 resp. ingick
i den av konjunkturläget betingade politiken och följaktligen hade den tillfälliga
karaktär som följde därav.

Icke vid något tillfälle har däremot angivits, att en fortsatt begränsning
i avskrivningsrätten ej kunde ifrågakomma. Anledning till något sådant
uttalande har självfallet även saknats. Tvärtom är läget det, vilket fiamgar
av vad som anfördes i proposition nr 200/1952 därest man tar del av vad
däri i sin helhet förekom och icke ur sitt sammanhang utbryter särskilda
meningar och satser, att lagstiftningen i fråga var, såsom ock uttryckligen
framhölls, i första hand att se som ett komplement till kreditrestriktionerna.
Att den därjämte kompletterade investeringsavgiften, på sätt nyss omtalats,
blev en i och för sig önskvärd konsekvens.

Det bör därjämte, såsom kommittén ock gjort, erinras om att i nämnda
proposition framhölls, att de permanenta skattereglerna på ifrågavarande
område, med hänsyn till att dessa i vissa konjunkturlägen på ett ur samhällets
synpunkter icke önskvärt sätt stimulerade investeringar och därigenom
kunde verka inflationsdrivande, var i behov av en snar omprövning.
Det förutskickades att en utredning skulle igångsättas, vilket ju även kort
tid därefter skedde.

Jag har med det nu sagda velat understryka, att något fog icke finns för
påståenden att en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten skulle på något
sätt strida mot utfästelser från statsmakternas sida, som gjorts i samband
med 1952 års lagstiftning. Frågan om en förlängning får alltså fritt prövas
på grundval av de skäl, som i dagens läge kan anses tala för och emot en
sådan åtgärd.

Jag får härefter övergå att närmare behandla de skäl, som kommittén
anfört för en fortsatt begränsning under år 1954 av den fria avskrivningsrätten.

Kommittén har inledningsvis framhållit, att om dess utredningsarbete
skulle resultera i striktare avskrivningsregler i den permanenta lagstiftningen
och om helt fri avskrivningsrätt skulle gälla under ar 1954, detta
skulle medföra ett i och för sig knappast önskvärt alternerande mellan helt
olikartade avskrivningsmetoder.

Det har invänts, att då kommittén ännu icke tagit någon ståndpunkt till

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 17.

frågan om avskrivningsreglernas framtida utformning, det nyss återgivna
icke kunde anses utgöra något skäl för den ifrågasatta förlängningen. Härtill
måste emellertid följande anmärkas. Kommitténs uppdrag är att undersöka
om avskrivningsreglerna i den permanenta lagstiftningen kan så ändras,
att man undgår de i vissa konjunkturlägen mindre önskvärda verkningar
som motiverade 1952 års begränsningsregler. Därvid kan olika anordningar
diskuteras och detta är i första hand kommitténs uppgift. Här skall
därför blott understrykas, att en av dessa möjligheter självfallet är att
permanent begränsa avskrivningsrätten. En sådan begränsning måste ske
med hänsynstagande till näringslivets berättigade intressen, men kan likväl
tänkas få sådan verkan att det framdeles icke blir erforderligt att, såsom
skedde år 1952, ingripa med tillfälliga bestämmelser i speciella lägen. Skulle
kommittén, varom för närvarande intet är bekant, stanna inför en sådan
lösning och denna accepteras av statsmakterna, måste det uppenbarligen
utgöra eu olägenhet och lätt leda till snedvridningar, därest man — efter
det begränsningar i avskrivningsrätten gällt i två års tid — skulle under ett
år, 1954, medge fria avskrivningar.

Det är denna befarade olägenhet, som kommittén velat peka på. Flertalet
hörda myndigheter har funnit denna synpunkt avgörande för sitt ställningstagande.
Även för egen del anser jag nu angivna omständighet starkt tala
för ett genomförande av de av kommittén ifrågasatta bestämmelserna.

Det må tilläggas alt det i vissa yttranden gjorda uttalandet, att en diskontinuitet
ofrånkomligen skulle uppkomma, därest kommittén icke stannade
vid att föreslå permanenta avskrivningsregler med just den utformning, som
de provisoriska bestämmelserna erhållit, icke innefattar något hållbart uttalande
rörande det leella läget. Av egentligt intresse i nu förevarande hänseende
är icke reglernas utformning utan fastmer deras innebörd och verkningar.

I detta sammanhang får jag, i anledning av vad från något håll andragits,
framhålla, att man, såvitt nu kan bedömas, ej har att räkna med att någon
ytterligare förlängning av de provisoriska bestämmelserna skulle behöva
ifrågakomma. Företagsbeskattningskommittén har förklarat sig beredd att
överlämna sitt betänkande i mitten av år 1954. Detta möjliggör proposition
till 1955 års riksdag och något hinder för att då antagna bestämmelser
skulle tillämpas vid 1956 års taxering föreligger ej. Fullt tillräckliga möjligheter
tinnes för företagen att rätta sina preliminär skatteinbetalningar efter
de nya reglerna. Läget är icke annorlunda än det som förelåg, då för beskattningsåret
1952 begränsning i avskrivningsrätten genomfördes genom
beslut vid samma års riksdag, eller som uppkommer, därest innevarande års
riksdag fattar beslut om begränsning i avskrivningsrätten vid 1955 års taxering.
Det kan t. o. in. sägas, alt sedan källskattereglerna ändrats därhän att
B-skattebetalare regelmässigt debiteras preliminär skatt till belopp motsvarande
senast påförda slutliga skatt, i följd varav preliminärskatten för år
1955 kommer att uträknas på grundval av skatten för ett år då begränsning
i avskrivningsrätten rått, hänsyn till källskatteuppbörden i varje fall icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

29

— som i det av industriförbundet in. fl. åberopade yttrandet göres gällande

— talar mot att eventuella nya, av 1955 års riksdag beslutade permanenta
regler blir tillämpliga redan vid 1956 års taxering.

Såsom kommittén själv påpekat, finnes emellertid andra och måhända
mer vägande skäl för en begränsning i avskrivningsrätten för år 1954 än
önskemålet att undvika de förut diskuterade olägenheterna med fri avskrivning
under år 1954.

Vid min förut denna dag gjorda anmälan i statsrådet av statsverkspropositionen
har jag lämnat en ingående redogörelse för det ekonomiska läget
och den politik, som enligt min mening bör föras under den närmaste framtiden.
Jag hänvisar härutinnan till vad jag då anförde och vill nu blott erinra
om att läget påkallar en fortsatt stram kreditgivning. Bibehålies kreditrestriktionerna
för år 1954, utgör detta ett i och för sig tillräckligt skäl för
en fortsatt begränsning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Erhåller
icke skattereglerna en motsvarande anpassning, medför detta nämligen
ojämna verkningar av kreditrestriktionerna. Företag med betydande
vinstmedel, som genom bokföringsmässiga åtgärder med verkningar i beskattningshänseende
undgår att skatta för vinsten eller del därav, kommer
att i motsvarande män undslippa verkan av de kreditrestriktioner, som
statsmakterna funnit angelägna. Det skulle te sig föga konsekvent, att lämna
avsevärda krediter i form av beskattningsuppskov i ett läge då allmänna
kreditrestriktioner upprätthålles.

Nu har invänts att begränsningar i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner
icke i dagens läge skulle utgöra något nödvändigt eller önskvärt
komplement till kreditrestriktionerna. Det har sagts att någon tendens till
överinvesteringar inte för närvarande finnes inom den enskilda sektorn av
näringslivet. I den mån vinstmedel, genom utnyttjande av fri avskrivning,
kunde i ökad omfattning kvarhållas inom företagen, skulle dessa medel användas
antingen för att stärka likviditeten eller ock för att vidtaga investeringar
betingade av den tekniska utvecklingen eller eljest i kostnadsnedpressande
syfte.

Härtill torde få genmälas att ur nu förevarande synpunkt någon mer
väsentlig skillnad icke föreligger mellan de fall då vinstmedel i ökad omfattning
kan kvarhållas inom ett företag att där fritt disponeras och då
samma företag beredes möjlighet att täcka sina utgifter av olika slag genom
lån. Men det bör tilläggas, att den ifrågasatta begränsningen i avskrivningsrätten
icke förhindrar att vinstmedel användes för en avskrivning å nyanskaffade
inventarier, som svarar mot inträffad värdenedgång, och därutöver
ger ett visst utrymme för konsolidering i form av överavskrivningar.
Vidare gäller, att — såsom tidigare framhållits — nu icke ifrågasättes några
inskränkningar i rätten till fri varulagervärdering. Detta sammanhänger
med de ganska svåröverskådliga följderna av en dylik åtgärd. Lagerökning
kan i ett fall vara en följd av spekulativa, mindre önskvärda lageruppbyggnader
och i ett annat härleda sig ur oväntade avsättningssvårigheter. Dessa

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 17.

spörsmål undersöks för närvarande ingående av kommittén och i avvaktan
härpå är jag ej beredd att nu upptaga denna fråga. Det kan alltså här blott
konstateras att genom nedskrivning av varulager företagen under 1954 äger
viss möjlighet att kvarhålla vinstmedel till avsevärda belopp.

Det har påpekats, att — med hänsyn till att maskiner anskaffade före
år 1952 får fritt avskrivas — en förlängning av de tillfälliga bestämmelserna
blir mer kännbar allt eftersom företagen konsumerar det äldre avskrivningsunderlag,
varöver de helt fritt äger råda. Detta påpekande är riktigt
men är närmast ägnat att belysa att de år 1952 antagna bestämmelserna i
viss omfattning icke fått den omedelbara effekt som avsetts. Påpekandet
visar även att hastigt insatta åtgärder av nu förevarande slag icke ger samma
verkan som en mer permanent om än försiktigt avvägd åtstramning i
avskrivningsr ätten.

Företagsbeskattningskommittén har pekat, på några omständigheter, som
enligt kommitténs mening gör att en återgång till helt fri avskrivningsrält
år 1954 ter sig särskilt betänkligt. Genom att investeringsavgiften upphör
med utgången av år 1953 har man att räkna med att vissa av de investeringar,
som med hänsyn till avgiftsbeläggningen icke kom till stånd under
1952 och 1953, i stället verkställes år 1954. Av speciella omständigheter kan
alltså emotses en viss ansvällning av investeringsvolymen. Vidare har kommittén
framhållit, att den omständigheten att avskrivningsreglerna i en
snar framtid kommer att ställas under omprövning kan i sin mån stimulera
investeringar under år 1954, därest fri avskrivningsrätt då skulle medges.
Slutligen har kommittén påpekat, att fri avskrivningsrätt år 1954 skulle
innebära icke blott att nyanskaffade inventarier kunde helt avskrivas utan
även att vinstmedel, svarande mot det från åren 1952 och 1953 bevarade
avskrivningsunderlaget, kunde frigöras från beskattning.

Jag erinrar om vad jag i samband med anmälan av årets statsverksproposition
framhållit, nämligen att läget är sådant att en fortsatt beredskap mot
inflationsdrivande krafter måste upprätthållas. Mot bakgrunden härav finner
jag de av kommittén angivna omständigheterna inge ytterligare betänkligheter
mot eu återgång till fri avskrivning år 1954.

Av det sagda framgår, att enligt min mening starka skäl talar för eu
begränsning i avskrivningsrätten jämväl under år 1954. Av vad som andragits
mot en sådan åtgärd har jag icke bibragts den uppfattningen, att
en fortsatt avskrivningsbegränsning skulle för näringslivet medföra olägenheter
av allvarligare art. Jag vill än en gång erinra om att en årlig avskrivning
å 20 procent — med rätt till förskjutning mellan åren — genomsnittligen
möjliggör avskrivning med icke oväsentligt mer än den faktiska Aärdeminskningen,
att äldre inventarier får fritt avskrivas och att ytterligare avskrivningsmöjligheter
i speciella fall finnes.

Jag vill i detta sammanhang med några ord beröra vad Kooperativa förbundet
i sitt remissyttrande anfört. Däri har uttalats, att vad som bör medges
som avskrivning är ett belopp, som motsvarar den årliga värdenedgången
av hela inventariebeståndet, oavsett när detta anskaffats. För icke ex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

31

panderande företag, där äldre inventarier helt avskrivits, skulle detta ungefärligen
motsvara den totala ersättningsanskaffningen under ett år. En
lägre avskrivning skulle innebära ett förtärande av tidigare bildade reserver.
Utifrån dessa synpunkter kritiserar förbundet den till 20 procent
begränsade avskrivningsrätten såsom varande otillräcklig.

Då hithörande spörsmål, beträffande vilka olika meningar självfallet kan
hysas, för närvarande behandlas inom företagsbeskattningskonnnittén, vill
jag nu icke djupare ingå på ämnet. Det må emellertid konstateras att, såsom
förbundet självt påpekat, resonemanget över huvud icke är tillämpligt för de
fall — och dessa fall har under den tid varom nu är fråga funnits särskild
anledning att uppmärksamma —• då ett företag utökar sitt inventariebeståna
eller ersätter sina äldre inventarier med värdefullare nykonstruktioner.
Ej heller kan resonemanget för övriga fall reservationslöst godtagas.
Teoretiskt kan detta belysas genom att erinra om läget för ett företag, som
helt avskrivit sina inventarier och icke gör några nyanskaffningar, t. ex. de
s. k. enbåtsrederierna. Här kan, om man bortser från investeringsfonderna,
inga som helst försvarbara avskrivningsregier meddelas för att möjliggöra
för dessa företag att bibehålla sin en gång upplagda reserv. Ej heller är utan
vidare givet, att ett icke expanderande företag med kontinuerlig återanskaffning
kan i alla lägen med fog kräva att med obeskattade vinstmedel uppbyggda
reserver är oantastliga. Vad som däremot kan krävas är att företagets
inventarier får avskrivas så mycket, att inventariernas bokförda värden
icke överstiger anskaffningsvärdena minskade med beloppet av under
tiden för innehavet uppkommen värdeminskning. Och detta möjliggör nu
gällande provisoriska bestämmelser.

Med åberopande av det nu anförda får jag alltså tillstyrka, att förslag
förelägges riksdagen om en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten under
år 1954 i enlighet med vad företagsbeskattningskonnnittén förordat. Jag får
tillägga att enligt min mening det icke bör ifrågakomma, att — såsom i
något remissyttrande ifrågasatts — medgiva annan och högre maximal avskrivning
beträffande vissa av de under ifrågavarande treårsperiod anskaffade
inventarierna.

Nu, liksom fallet var då 1952 års bestämmelser antogs av riksdagen, har
gjorts gällande, att en begränsning i avskrivningsrätten icke borde ifrågakomma
utan en samtidig omprövning av den för aktiebolag och ekonomiska
föreningar gällande skattesatsen. Därvid har gjorts gällande, att statsmakterna
vid genomförandet av 1947 års statsskattereform skulle gjort utfästelser
av innebörd, att den fria avskrivningsrätten utgjorde en ovillkorlig
förutsättning för det år 1947 beslutade skatteuttaget. Dessa utfästelser skulle
lämnats i samband med debattinlägg i riksdagen, då statsskattereformen
beslöts.

I proposition nr 200/1952 framhöll jag, i anledning av vad från näringslivets
sida härom anförts, att det för det dåvarande icke var erforderligt att
taga någon ställning till frågan om bärkraften i denna argumentering med
hänsyn till att fråga då var om en tillfällig åtgärd vilken ingick som ett vä -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

sentligt led i den av det rådande konjunkturläget betingade ekonomiska politiken.
Jag tilläde, att genomförandet av en ur samhällets synpunkt önskvärd
åtgärd icke rimligen kunde hindras av uttalanden, som gjorts i tidigare
sammanhang under andra betingelser.

Som framgår av de motiv, som främst uppbär den nu ifrågasatta lagstiftningen,
kan vad jag år 1952 anförde med full bärkraft upprepas i
dagens läge. Mer är egentligen icke härom att säga, men jag vill likväl tilllägga
att när företagsbeskattningen i sin helhet — hit hör då icke blott
avskrivningsrätten utan även lagervärderingen, rätten till avdrag för investeringsfonds-
och stiftelseavsättningar samt skatteprocenten — står inför en
mycket snar omprövning, det redan med anledning härav icke bör ifrågakomma
att nu upptaga en diskussion om beskattningens höjd för bolag och
föreningar.

Jag får härefter övergå att något beröra frågan om avdrag för avsättningar
till personalstiftelser av olika slag och till investeringsfonder. Vad
först angår pensionsstiftelserna, bör erinras om att den nu gällande begränsningen
i avsättningsrätten, vilken av kommittén föreslås skola gälla jämväl
år 1954, innebär att avdrag medges intill sådant belopp, att stiftelsens
förmögenhet i princip uppgår till värdet av pensionsskulden (det s. k. investeringsskattetaket).
Avdrag får däremot ej ske för s. k. framtida kostnader.
Den medgivna avdragsrätten möjliggör vittgående avsättningar, vilket
framgår av följande.

I ringa omfattning är pensionerna f. n. oantastbara. Likväl sker beräkningen
av investeringsskattetaket som om genomgående fråga var om dylika pensioner.
Såsom landsorganisationen påpekat innebär detta, att i många fall
avsättning kan göras till belopp som icke oväsentligt överstiger den faktiska
pensionsskulden.

Vidare är reglerna såtillvida mycket förmånligt utformade att vid beräkningen
av »taket» det skall anses som om envar, för vilken pensionsutfästelse
gäller, varit anställd i företaget från det han fyllde 25 år. Därjämte
antages att den anställde, oavsett vilken ålder och lön som han vid beräkningstillfället
har, åtnjutit sina nuvarande löneförmåner redan vid det tillfälle,
då han uppnådde en ålder av 25 år.

Slutligen tages icke någon som helst hänsyn til! att erfarenhetsmässigt
ett visst antal anställda, vilket antal självfallet varierar från företag till
töretag, inte kvarstannar i tjänst till dess pensionsåldern uppnåtts och övriga
pensionsförutsättningar inträtt.

I själva verket har kritik riktats mot de nuvarande begränsande reglerna
såsom i viss mån otillräckliga från de synpunkter, som föranlett deras uppställande.
Bland annat med hänsyn till att frågan om pensionsstiftelserna
omprövas av företagsbeskattningskommittén, torde emellertid icke böra
ifrågakomma att nu överväga annorlunda utformade bestämmelser.

Jag förordar alltså att kommitténs förslag även i denna del godtages. Detsamma
gäller vad kommittén föreslagit beträffande övriga personalstiftelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

33

Vad slutligen angår investeringsfonderna vill jag här blott erinra om att
de nuvarande permanenta bestämmelserna — som innebär att avdrag medges
för en i räkenskaperna gjord fondavsättning utan att häremot svarande
medel eller ens vad som därav motsvarar beräknad skatt behöver insättas
å spärrad bankräkning eller hållas av den skattskyldige avskilda — vid

1952 års lagstiftning bedömdes ur nu förevarande synpunkter som otillfredsställande
konstruerade. Samma bedömande gäller alltjämt och de nuvarande
provisoriska reglerna synes därför enligt min mening böra bibehållas
till dess den pågående översynen av investeringsfondslagstiftningen
hunnit slutföras.

Vad angår författningstextens utformning synes, såsom i några remissyttranden
förordats, i övergångsbestämmelserna böra inryckas en föreskrift,
som innebär att vid omläggning av räkenskapsår begränsningsreglerna i
vissa fall blir tillämpliga även vid 1956 års taxering.

Kammarrätten har förordat en komplettering av stadgandet i 9 § första
stycket, varav framgår att pensionsförpliktelserna skall beräknas med utgångspunkt
från läget vid beskattningsårets utgång. Något sådant tillägg
synes visserligen knappast vara erforderligt; det torde ligga i sakens natur
att det är denna tidpunkt som avses och vid redigeringen av den jämförbara
bestämmelsen i förordningen om investeringsskatt utsädes detta icke
uttryckligen. Å andra sidan möter intet hinder att göra den önskade kompletteringen.

Kommittén har inte verkställt någon beräkning av den skiljaktighet i
skatteunderlag, som skulle uppkomma därest begränsad eller helt fri avskrivningsrätt
skulle gälla för år 1954. Självfallet är dylika beräkningar
ytterst svårgenomförbara. De förutsätter ej blott vetskap om storleken av
bolagens och föreningarnas anskaffningar under åren 1952 och 1953 samt
av vad som återstår oavskrivet av äldre inventarier utan även beräkningar
av inventarieinvesteringarna och vinstförhållandena under år 1954. Jag
får erinra om att vid 1952 års lagstiftning statsskatten på inkomst under
år 1952 beräknades öka med ca 250 milj. kronor och på inkomst under år

1953 med ca 200 milj. kronor. Dessa beräkningars riktighet kan icke med
tillgängligt statistiskt material verifieras. Troligen är beloppen i fråga dock
väl högt beräknade, då senare gjorda erfarenheter visar att äldre inventarier
tidigare icke avskrivits i den omfattning som man vid beräkningarna
utgick från och att detta äldre avskrivningsunderlag kan antagas kraftigt
ha utnyttjats beskattningsåren 1952 och 1953. Det må vidare erinras om att
den vid genomförande av 1952 års lagstiftning gällande begränsningen i den
fria lagervärderingen sedermera upphävdes, i följd varav åtstramningen i
avskrivningsrätten i viss omfattning kan antagas ha medfört mer vittgående
lagernedskrivningar än som eljest skulle ifrågakommit.

För år 1954 är läget visserligen det att fri lagervärdering gäller. Å andra
sidan kan antagas att nedvärderingsmöjligheterna på 1953 års lager ut3
Bihang till riksdagens protokoll 195''t. 1 saml. Nr 17.

34

Kangl. Maj:ts proposition nr 17.

nyttjats i ganska stor utsträckning och att, om någon väsentligare lagerökning
icke sker under 1954, några särskilt betydande möjligheter till ytterligare
stora lagernedskrivningar icke föreligger. Vidare torde inventarier
anskaffade före år 1952 i väsentlig mån ha avskrivits före beskattningsåret
1954. Rent uppskattningsvis kan, vid en fortsatt begränsning i avskrivningsrätten,
skatten på 1954 års inkomst antagas bli ca 150 milj. kronor
högre än om fri avskrivningsrätt komme att medges.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
in. m.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, alt till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harald Häggquist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

35

Bihang.

Företagsbeskattningskommitténs förslag
till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §•

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),
skall under beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt verkställes
i första instans år 1955 (beskattningsåret 1954), gälla vad nedan i
andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med
en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men
ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, åtnjutas med högst 20
procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåren
1952 och 1953, sådant fall, att avdrag enligt 2 § förordningen den 6 juni
1952, nr 380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§ samma förordning
beräknas på annat belopp än anskaffningsvärdet, skall samma belopp anses
såsom anskaffningsvärde enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret
inventarierna anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1952 eller 1953 icke tillgodofört
sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag som i 2 § nyssnämnda förordning
den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag åtnjutas under beskattningsåret
1954.

3 §•

Har skattskyldig under beskattningsåret 1954 avyttrat inventarier, som
anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller har skattskyldig
under förstnämnda beskattningsår förlorat sådana inventarier och härför
uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning å under
beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier åtnjutas med belopp motsva -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

rande vad av försäljningssumman eller försäkringsersättningen ingår i den
skattepliktiga intäkten.

Ätnjnter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning
å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1954, åtnjutas
med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen
och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i
första eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående
del av anskaffningskostnaden.

4 §•

Har ett särskilt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under beskattningsåret
1954 anskaffade inventarier betingats därav att dessa skola utnyttjas
för ett särskilt arbetstillfälle eller för eu konjunktur, som väntas bliva
allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag göras
för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas
på därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier
tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § koimmunalskattelagen
omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av inventarier
enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna
i 2 och 3 § § här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden minskad
med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits
i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1954
och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses, som om
inventarierna i beskattningshänseende avskrivits med det i anspråk tagna
beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåren 1952—1954, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda
beloppet av avdrag som skattskyldig enligt bestämmelserna i förordningen
den 6 juni 1952, nr 380, och i denna förordning åtnjutit eller äger
åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna sig härav föranlett
större avdrag.

Hava inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1952-—1954, avyttrats
eller såsom för rörelsen obrukbara utrangerats, skall vad i punkt 3 d
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari 1952
och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser
medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger riksskattenämnden,
på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag
för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,
vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari 1955

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas vid en senare
tidpunkt, senast den 28 februari samma år.

Över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i
första stycket, må klagan icke föras.

8 §•

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i
den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med större
belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må beskattningsnämnd, när särskilda skäl föreligga, föreskriva att den skattskyldige
tills vidare icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensionsoch
andra personalstiftelser.

9 §.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret
1954, medgives med högst det belopp, som erfordras för att jämte
framtida avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra
därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst
må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda, som vid ingången av
samma beskattningsår uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna
icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga
avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket
avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under
beskattningsåret 1954 medgives allenast med belopp, som erfordras för
att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret
1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till
investeringsfonder.

10 g.

Vid 1955 års inkomsttaxering må avdrag ej medgivas för avsättning till
annan investeringsfond än sådan som avses i förordningen den 11 maj 1951
(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsamling.

537873. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag