Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.; given Stockholms slott den 19 februari
1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas det betänkande med förslag rörande bidrag till
ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet, som avgivits av 1953 års utredning
angående stöd åt nykterhetsorganisationer och ungdomsvårdande
sammanslutningar. Förslag framlägges i fråga om statlig hjälp till utbildningen
av ungdomsledare och till instruktörsverksamheten i ungdomsarbetet
samt om vissa andra statliga stödåtgärder för ungdomens fritidsverksamhet.
Förslagen innebär för budgetåret 1954/55 anslagshöjningar och nya
riksstatsanslag om tillhopa ungefär 2 600 000 kronor.

1 — Biliang till riksdagens •protokoll 105 It. 1 samt. Nr 156,

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, vissa frågor angående
anslag till främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. to. och anför därvid följande.

Vid förberedande behandling inom finansdepartementet av 1944 års nykterhetskommittés
betänkanden aktualiserades vissa spörsmål, varvid det
befanns lämpligt att såsom komplement till de utredningar, nykterhetskommittén
haft att utföra, undersöka möjligheterna att vidtaga vissa ytterligare
åtgärder, ägnade att främja de nykterhet spolitiska strävandena. I anledning
härav tillkallade chefen för finansdepartementet — efter erhållet bemyndigande
av Kungl. Maj:t — den 2 juni 1953 fyra utredningsmän med
uppdrag att verkställa en utredning angående stöd åt nykterhetsorganisationer
och ungdomsvårdande sammanslutningar. Med skrivelse den 2 november
1953 har utredningsmännen — vilka utgjorts av undervisningsrådet
Ragnar Lund, ordförande, gymnastikdirektören Olof Halidén, domprosten
Nils Karlström och statskommissarien Karl Albert Lindbergson, och som
antagit namnet 1953 års utredning angående stöd åt nykterhetsorganisationer
och ungdomsvårdande sammanslutningar (i det följande kallad 1953
års utredning) — avlämnat en promemoria med förslag rörande stöd åt
nykterhetsorganisationema. Jag har tidigare i dag i särskild ordning anmält
nämnda promemoria. Med skrivelse den 8 december 1953 har utredningen
avlämnat ett betänkande med förslag rörande bidrag till ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet (stencilerat).

Över 1953 års utrednings nyssnämnda betänkande har yttranden avgivits
av statskontoret, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, riksräkenskapsverket,
statens nämnd för samlingslokaler, svenska kyrkans diakonistyrelse, länsstyrelserna
i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Norrbottens län, Landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Folk -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

partiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens
ungdomsförbund, Riksförbundet kyrklig ungdom, Frikyrkliga ungdomsrådet,
KFUK:s riksförbund, KFUM:s riksförbund, Svenska seoutrådet,
Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Hantverkarnas
ungdomsrörelse, Jordbrukareungdomens förbund, Unga Örnars riksförbund,
Arbetarnas bildningsförbund, Frikyrkliga studieförbundet, Godtemplarordens
studieförbund, KFUIv:s och KFUM:s riksstudieförbund, Liberala
studieförbundet, NTO:s studieförbund, Studieförbundet Medborgarskolan,
Svenska landsbygdens studieförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund,
Tjänstemännens bildnings verksamhet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,
Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler.
Dessutom har rikshemvärnschefen, Svenska diakonskolan,
Stockholms försvarskommitté och Sveriges godtemplares ungdomsförbund
inkommit med skrifter i anledning av betänkandet.

Utredningens anslagsyrkanden i det angivna betänkandet berör i huvudsak
ecklesiastikdepartementets huvudtitel. Jag anhåller nu att få upptaga
hithörande frågor till behandling. Samtidigt torde jag få ånyo anmäla frågorna
om anslag å riksstaten till bidrag till verksamheten vid hemgårdar
och studiehem, för vilka anslagsändamål Kungl. Maj:t i årets statsv.erksproposition
under bilagan åttonde huvudtiteln, punkterna 326 och 327, föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1954/55 beräkna dels till Bidrag till verksamheten vid hemgårdar ett
anslag av 100 000 kronor och dels till Bidrag till verksamheten vid studiehem
ett anslag av 75 000 kronor.

I. Inledning.

Vid min anmälan tidigare denna dag av vissa spörsmål rörande forskning
och upplysning i alkoholfrågan har jag erinrat om den grupp av positiva
nykterhetsfrämjande åtgärder, som framför allt riktar sig till ungdomen.
19^4 års nykterhetskommitté har i sitt principbetänkande (SOU 1952: 53)
berört de åtgärder av mera allmän karaktär, som inte vore direkt avsedda
att vara nykterhetsfrämjande men som ändå kunde väntas få betydelse för
nykterhetstillståndet. Till dessa räknar kommittén bland annat sociala, och
därvid framför allt ungdomssociala åtgärder. Nykterhetskommittén framhåller
om sina undersökningar, att dessa visat att alkoholmissbruket inte
uppträder slumpvis i vilka ungdomskategorier som helst utan i stor utsträckning
är koncentrerat till vissa grupper. Enligt undersökningarna löper
ungdomar från ofullständiga hem större risk än genomsnittet. De ungdomar,
som iir föreningsanslutna, utövar idrott, bedriver fritidsstudier eller
har någon hobby, har enligt nykterhetskommittén mindre risk att förfalla

4

Kungl. Mciy.ts proposition nr 156.

till alkoholmissbruk. De som flyttar från landsbygden eller från mindre
samhällen in till storstäderna är särskilt illa utsatta.

Nykterhetskommittén förklarar, att den icke haft möjligheter att framlägga
detaljerade förslag till ungdomssociala åtgärder. Kommittén hänvisar
till att sådana förslag tidigare framlagts av ungdomsvårdskommittén i dess
olika betänkanden.1 Nykterhetskommittén säger sig icke ha haft anledning
att taga ställning till ungdomsvårdskommitténs förslag men anger några
exempel på åtgärder, som synes böra övervägas. Därvid pekar kommittén
bland annat på behovet av utvidgade möjligheter till fritids- och hobbyverksamhet
för ungdomen. Kommittén framhåller att den utveckling, som
avslöjats vid dess undersökningar, är så oroande, att verkliga krafttag är
nödvändiga. Att de erforderliga insatserna från samhällets sida kan bli kostnadskrävande,
får enligt kommitténs mening icke avskräcka. Det gäller här,
säger kommittén, en investering i ungdomen, som kan bli lönande för framtiden.
— I ett flertal remissyttranden över nykterhetskommitténs betänkanden
har också efterlysts förslag till åtgärder i ungdomsvårdande syfte.

I direktiven för 1953 års utredning uttalade chefen för finansdepartementet
bland annat följande.

Beträffande frågan om stöd åt andra organisationer än nykterhetsorganisationerna
gör nykterhetskommittén vissa allmänna rekommendationer
och framhåller bl. a. vikten av åtgärder för ungdomen. Konkreta åtgärder
föreslås icke. Därutinnan hänvisas till de förslag som tidigare framlagts av
ungdomsvårdskommittén och som bl. a. avser statliga bidrag till avlöning
av instruktörer och anordnande av instruktörskurser inom ungdomsorganisationerna.
Även detta förslag har varit ute på remiss. Tanken att ge stöd
åt ungdomsorganisationerna i här antydd form har i princip vunnit anslutning
hos remissinstanserna. I fråga om de av ungdomsvårdskommittén förordade
bidragsgrunderna har emellertid skilda meningar uttalats.

När nu en omprövning av samhällets nykterhetspolitik står på dagordningen,
är det viktigt att man finner lämpliga vägar att genom åtgärder av
nu angivet slag stödja enskilda organisationers strävanden för sunda vanor,
särskilt bland ungdomen. Kommittéernas utredningar torde ge vid handen,
att möjligheter härtill finnes. Dessa synes böra tas upp till förnyat övervägande
för att kunna prövas i ett sammanhang.

Stödet åt andra organisationer än nykterhetsföreningarna bör inriktas på
sådan verksamhet som innefattar ungdomsvård i egentlig mening. Vissa inskränkningar
torde emellertid vara erforderliga. De politiska ungdomsorganisationerna
utför visserligen ett erkännansvärt ungdomsvårdande arbete.
Deras huvudsyfte är emellertid att driva politisk verksamhet och statsstöd
till dem torde med hänsyn härtill vara förenat med särskilda problem. Med
hänsyn till den skyndsamhet, varmed ifrågavarande utredning bör bedrivas,
torde det vara mindre lämpligt att häri inbegripa denna fråga.

I fråga om formerna för ett statligt stöd åt andra organisationer än nyk 1

Stöd åt ungdomens föreningsliv (SOU 1944:31), Ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22),
Ungdomens fritidsverksamhet (SOU 1947:12), Stöd åt utveeklingshämmad ungdom (SOU 1947:17),
Ungdomen och arbetet (SOU 1948:21) samt Ungdomen möter samhället (slutbetänkande, SOU
1951: 41).

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

terhetsorganisationerna synes det nödvändigt att skapa fasta normer så att
stödets begränsning till ungdomsvårdande verksamhet säkerställes. Den av
ungdomsvårdskommittén förordade formen att ge bidrag till instruktörsverksamhet
representerar en tänkbar möjlighet. Även andra utvägar bör
emellertid prövas. Ett brännande problem för många organisationer är
lokalfrågan. Här blir emellertid en begränsning av det i detta sammanhang
aktuella utredningsuppdraget nödvändig. Väl bör sådana frågor som
stöd åt föreningar för förhyrning och viss utrustning av befintliga lokaler
o. dyl. kunna komma under bedömande. Däremot bör den i annan ordning
bedrivna samhälleliga planeringen för inrättande av nya samlingslokaler
här lämnas åsido.

Idrottsrörelsens ungdomsverksamhet bör givetvis komma under bedömande
vid den nu ifrågasatta utredningen. Här må endast erinras om att
Sveriges riksidrottsförbund och Sveriges centralförening för idrottens främjande
tagit initiativ för att utveckla ungdomsidrotten. En samordning av
de på detta område aktuella åtgärderna bör eftersträvas. Frågan om ökade
bidrag till idrottsanläggningar bör däremot prövas i annan ordning.

Hittills har endast varit tal om stöd åt organisationer. I den mån möjligheter
finnes att i anslutning härtill befordra nykterhetsfrämjande och ungdomsvårdande
verksamhet i andra former, t. ex. fritidsverksamhet för s. k.
föreningslös ungdom, bör de uppmärksammas. Men frågan om statlig eller
kommunal verksamhet av detta slag bör icke prövas i förevarande sammanhang.

Erfarenheterna från främmande länder bör beaktas. Stöd åt ungdomsorganisationer
förekommer exempelvis i Danmark och Storbritannien.

Beträffande de åtgärder till stöd för ungdomsvårdande verksamhet som
nu avhandlats bör faran för byråkratisering beaktas.

Jag torde nu få övergå till en redogörelse för 1953 års utrednings överväganden
och förslag samt för avgivna yttranden över betänkandet.

Utredningens särskilda förslag är i huvudsak resultat av överväganden på
grundval av den diskussion, som ungdomsvårdskommitténs rekommendationer
föranlett. I utredningens olika avsnitt sammanfattas bland annat
huvudpunkterna i ungdomsvårdskommitténs detaljförslag i vissa frågor, remissyttranden
däröver samt aktuella delar av de senaste årens riksdagsbehandling.
Genom en rundskrivelse till ett stort antal ungdomsorganisationer
och genom muntliga överläggningar med företrädare för dessa och andra
sammanslutningar av betydelse för ungdomsarbetet — exempelvis de statsunderstödda
riksförbunden för studiecirkelverksamhet — har utredningen
inhämtat synpunkter av vikt för förslagens utformning.

Jag torde i fortsättningen i huvudsak få begränsa framställningen till de
avsnitt av betänkandet, som avser utredningens egna ställningstaganden,
och följer därvid betänkandets disposition.

I följande tablå lämnas en inledande översikt över de statsanslag som blir
erforderliga för budgetåret 1954/55, därest utredningens förslag genomföres.

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

Sammanfattning av utredningens anslagsyrkanden.

Bidrag till utbildning av ungdomsledare, reservationsanslag

(nytt anslag) ...........................................

1. Bidrag till regionala kurser................. 165 000

2. Bidrag till centrala kurser ................. 157 500

3. Till skolöverstyrelsens disposition för anordnande
av centrala kurser....................... 15 000

4. Till skolöverstyrelsens disposition för anordnande
av en försökskurs....................... 44 000

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet, förslagsanslag (nytt

anslag) ................................................

Bidrag till ungdomsidrotten (särskilda medel under X ht.) ....
Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

(nytt anslag) ...........................................

Bidrag till viss instruktörsverksamhet inom idrottsrörelsen (särskilda
medel under X ht.) ................................

Bidrag till försöksverksamhet beträffande ungdomsinstruktörer

i vissa län (nytt anslag) ..................................

Bidrag till utrustning m. m. av vissa föreningslokaler, reservationsanslag
(nytt anslag under V ht.)......................

1. Bidrag till utrustning av ungdomsvårdande

sammanslutningars lokaler.................. 150 000

2. Bidrag till Våra gårdar, riksförening för nykterhetsrörelsens
allmänna samlingslokaler........ 100 000

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar....................

Skolöverstyrelsen: Avlöningar (ökning av nuvarande anslag) . .

Summa kronor

381 500

1 080 000
350 000

326 400

108 800

40 800

250 000

150 000
36 300
2 723 800

I förhållande till motsvarande anslag å riksstaten för innevarande budgetår
innebär de föreslagna beloppen en kostnadsökning av 2 678 800
kronor.

II. Allmänna synpunkter på ungdomsfrågan.

1953 års utredning.

Utredningen erinrar inledningsvis om att dess uppdrag ingått som ett led
i förberedelserna för en eventuell förändring av nykterhetspolitiken. Enligt
utredningens uppfattning har ungdomsfrågorna därigenom fått en starkare
anknytning till alkoholfrågan än de i själva verket har, betraktade som ett
aktuellt samhällsproblem. För utredningen har det emellertid varit av vikt
att söka komma åt det väsentliga i den rad faktorer, som tillsammans ska -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

par det i våra dagar mycket komplicerade ungdomsproblemet. Utredningen
anknyter i detta sammanhang till ungdomsvårdskommitténs arbete och anför
bland annat följande.

Ungdoinsvårdskommittén har i sina betänkanden givit diskussionen om
ungdomsproblemen fastare utgångspunkter. Kommitténs statistiska undersökningar
har bekräftat åtskilliga förmodanden och allmänna föreställningar
om ungdomens livsvillkor och även belyst förhållanden på det ungdomssociala
området, som tidigare inte varit kända. När ungdomsvårdskommittén
tillsattes — sommaren 1939 — var anledningen i första hand den ökade
ungdomsbrottsligheten och de missförhållanden som konstaterades inom
det offentliga nöjeslivet. Sedermera vidgades direktiven för kommittén betydligt.

Ökade frestelser för ungdomen, större rörlighet bland denna, anpassningssvårigheter
vid övergången från skola till arbetsliv och slutligen brist
på lämpliga fritidssysselsättningar var en grupp företeelser, som alla samverkade
till att vid denna tidpunkt ytterligare accentuera problemet ungdom
och samhälle. Utredningen har inte anledning att här närmare referera
de avsnitt i ungdomsvårdskommitténs betänkanden, som belyser skilda
ungdomsproblem. I ungdomsvårdskommitténs slutbetänkande (SOU 1951:
41) har de viktigaste resultaten samlats. Några av de slutsatser, som ungdomsvårdskommittén
drar av befolkningsstatistikens siffror, och kommitténs
egna undersökningar förtjänar emellertid att rekapituleras och belysas
i det nu aktuella sammanhanget.

Ett förhållande, som allvarligt påminner om den vikt som under de kommande
åren måste tillmätas ungdomsproblemet, är ungdomens snabbt växande
andel av befolkningspyramiden. 1940-talets stora barnkullar, som sedan
flera år tillbaka skapat och fortfarande innebär speciella problem för
skolväsendet, kommer inom de närmaste decennierna att såsom ungdomsvård
skommittén säger »bilda en flodvåg» av ungdomar i tonåren. Ungdomsvårdskommittén
erinrar i sitt slutbetänkande om att bostäder, fritidslokaler
och yrkesutbildningstillfällen är otillräckliga för de exceptionellt få ungdomar,
som samhället nu har att sörja för, och understryker att alla dessa problem
måste bli ännu mer svårlösta under de närmast kommande årtiondena.

En annan omständighet av den största betydelse för bedömningen av
ungdomsfrågan är den starka flyttningen från landsbygden till städerna. Av
den ungdomsundersökning, för vilken ungdoinsvårdskommittén redogör i
sitt slutbetänkande och som företogs år 1947, framgår att av storstädernas
ungdom i åldern 17 till 21 år en fjärdedel och i åldern 21 till 26 år nära en
tredjedel vuxit upp på landsbygden. En annan ström av ungdom kommer
till storstäderna från de mindre städerna. Denna grupp är ungefär hälften
så stor som den som kommer från landsbygden. Ungdomsvårdskommittén
erinrar om att betydande svårigheter möter denna ungdom då den skall anpassa
sig i storstadsmiljön och till ett yrke, som i regel är av helt annat slag
än det man lärt känna i hemorten.

Den svåra bostadssituationen i storstäderna försvårar ytterligare i hög
grad anpassningsproblemen. Den psykologiska anpassningen vid miljöbyte
av så omvälvande art måste många gånger innebära stora problem och risker
för mänsklig isolering och social urspåring. Den hastiga befolkningstillväxten
i de större städerna, framför allt i de tre största, har nu fört upp dessa
städer i verklig storstadsklass, vilket obönhörligt medför ökade kriminalitetsrisker
också för de där infödda ungdomarna.

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

1953 års utredning erinrar i fortsättningen om att ungdomsvårdskommittén
beräknat, att 40 procent av den svenska ungdomen i åldern 13—25 år
vore föreningsansluten. Enligt en undersökning, för vilken redogöres i ungdomsvårdskommitténs
slutbetänkande, vore i åldern 17—26 år 60 procent
av pojkarna och 30 procent av flickorna anslutna till någon förening. Ungdomen
på landsbygden vore i betydligt mindre grad än stadsungdomen föreningsansluten.

I ett särskilt avsnitt summerar utredningen vissa synpunkter på ungdomsfrågan.

Utredningen framhåller därvid att en väsentlig del av de problem, som
hörde till ungdomsvårdskommitténs uppgifter, i sammanträngd form hänskjutits
till utredningen för att på nytt prövas i nu aktualiserade sammanhang.
Utredningen är angelägen att understryka, att dess uppdrag, som i
huvudsak tager sikte pa ett aktivt stöd åt skilda ungdomssammanslutningars
verksamhet, måste betraktas som en begränsad men mycket viktig del
av de möjligheter som står till samhällets förfogande i arbetet på att lösa
ungdomsfrågorna i vidaste bemärkelse.

I detta sammanhang pekar utredningen på en rad speciella problem.
Bland annat nämner utredningen frågan om hemmens ställning och betonar
att varje rekommendation eller åtgärd, som syftar till att återge hemmet
och familjen dess naturliga funktion i samhällslivet, blir utan större betydelse,
om inte samtidigt en radikal lösning av bostadsfrågan kan vinnas.
Frågorna om förbättrad yrkesvägledning och yrkesutbildning är likaledes
centrala spörsmål, framhåller utredningen och understryker, att dessa spörsmål
tarvar ökad uppmärksamhet från statsmakternas sida. Vidare uttalas,
att de möjligheter, som ungdomens numera relativt snabbt växande penninginkomster
skapar, innebär ett utomordentligt stort ansvarsproblem.
Utredningen finner det angeläget, att ungdomens aktuella inkomstförhållanden
närmare undersökes och att frågan om att få till stånd ett ökat ungdomssparande
ingående prövas. Utredningen hyser den uppfattningen, att
ett utbyggt ungdomssparande icke blott skulle kunna främja sådana strävanden,
som ligger inom det givna utredningsuppdraget, utan även skulle
kunna utgöra ett verksamt finansiellt medel att främja lösningen av ungdomens
bostadsproblem. Enligt utredningens mening bör även frågan om
lyxkonsumtionen och de möjligheter samhället har att på detta område
åstadkomma en balans prövas förutsättningslöst. Frågan om i vilken utsträckning
en sanering av nöjeslivet bör komma till stånd genom restriktiva
ingripanden från statsmakternas sida behöver också enligt utredningens
uppfattning närmare utredas.

Utredningen fastslår emellertid, att positiva åtgärder kommer i främsta
rummet. Skall samhället, säger utredningen, i fortsättningen kunna bekämpa
de neddragande krafter, som verkar i hägnet av en legitim näringsfrihet,

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

och understödja de positiva krafter, som strävar till ungdomens personlighetsdaning,
måste avsevärt större ansträngningar göras för detta ändamål
än som för närvarande sker.

Utredningen förklarar, att den hyser stark tilltro till de möjligheter i
fråga om självfostran och personlighetsdaning som föreningslivet erbjuder
ungdomen. Övervägande delen av ungdomen är emellertid icke föreningsansluten.
Olika faktorer har betingat detta förhållande. Utredningen understryker,
att skol- och yrkesutbildning för många kräver så mycket utrymme,
att dessa ungdomar icke har tid över för aktivt föreningsliv. Här är alltså
fråga om en grupp av ungdomar, som av speciella skäl kommit att stå
utanför föreningslivet. Utredningen framhåller, att en mycket stor del av
den s. k. föreningslösa ungdomen är att söka framför allt bland storstädernas
ofta rotlösa ungdom.

I fortsättningen betonas, att kontakten med skolan för övervägande delen
av unga människor upphör vid en ålder, då mognadsprocessen långt
ifrån är avslutad. Samtidigt, tillägger utredningen, möter ungdomarna den
nya värld, i vilken de skall utvecklas till medborgare. Utredningen framhåller,
att denna plötsliga övergång från en mindre ansvarsfylld period i utvecklingen
till ett stadium, där banden med hem och skola skall lösas, naturligen
måste bli mycket riskfylld. Inträdet i arbetslivet med dess från skolan
så artskilda betingelser får anses utgöra en mycket krävande anpassning.
Under denna begynnande anpassning till den vuxnes samhälle utsättes
ungdomen för ett ofta ohämmat inflytande från krafter, vilkas huvudsyfte
många gånger endast är att dra fördel av ungdomens livshunger.

Beträffande föreningslivets uppgifter förklarar utredningen, att betydande
insatser i form av frivilligt arbete och ekonomiska uppoffringar från ungdomssammanslutningarnas
sida måste göras om dessa organisationer skall
kunna fånga ungdomen och påverka den i positiv riktning.

För att samhällets stödåtgärder till föreningslivet skall ge rimligt utbyte
måste de olika ungdomsorganisationerna enligt utredningens mening i första
hand få sådan hjälp till utåtriktad verksamhet, att de verkligen kan sättas i
stånd att konkurrera med kommersiella nöjesföretag om ungdomens fritid.
Utredningen understryker, att ungdomen i föreningslivet ofta får sin första
kontakt med ett idéinnehåll. Samverkan blir en central angelägenhet, och
ungdomen får sin grundläggande övning i samarbetsformer, som de såsom
vuxna kommer att möta i växlande sammanhang. Det är ett vitalt samhällsintresse,
framhåller utredningen vidare, att föreningslivet bevaras i
verklig mening fritt. Formerna för ett statligt stöd bör därför enligt utredningens
mening vara sådana, att sammanslutningarnas karaktär inte förändras
och att deras fria ställning inte försvagas.

Avslutningsvis granskar utredningen ungdomsfrågan ur ett vidare perspektiv
och anför därvid i huvudsak följande.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Vid sidan av de konkreta faktorer, som betingar uppkomsten av de nu
aktuella ungdomsproblemen, finns det i vår tid — kanske i högre grad än
någonsin förut — en rad irrationella faktorer, som tillsammans skapar en
otrygghet, vilken av naturliga skäl just får sina mest markanta uttryck i
ungdomens beteende. Ungdomens revolt mot de vuxnas samhälle är visserligen
ingen för vår tid särskilt typisk företeelse, ehuru många omständigheter
pekar på att spänningen mellan generationerna nu orsakas av särskilt
djupt liggande konfliktmoment. Att sätta ungdomsproblemet i samband
med den oro, som människorna i vår tid kan känna till följd av de motsättningar,
som Öppet manifesteras i den internationella samlevnaden, kan måhända
i och för sig synas vara att söka orsakssammanhang vid sidan av de
centrala. Aspekten bör emellertid inte förbises, då dessa motsättningar blott
i större skala återspeglar mänskliga konflikter. Så mycket torde i varje fall
kunna sägas, att den bristande tilliten till framtiden kan få speciella, ehuru
kanske omedvetna uttryck just hos ungdomen, som i våra dagar knappast
kan förväntas att med någon större grad av förtroende leva sig in i de vuxnas
värld, fylld av osäkerhet och motsägelser.

Sådana mer eller mindre akuta samhällsproblem som ungdomens alkoholmissbruk,
kriminalitet och asocialitet i andra former måste emellertid, om
de skärskadas tillräckligt ingående, till slut bli frågor, som rör den enskilda
människan. Personlighetens utveckling i vår tid sker under ett starkt tryck.
Vetenskapens och teknikens utveckling skänker människorna ständigt ökade
kunskaper och nya möjligheter. En följd av denna just nu så våldsamma
process är en ännu snabbt fortskridande materiell välståndshöjning. Kraven
på en ytterligare stegring har emellertid i sin tur bidragit till att göra den
enskilda människan till en kugge i en kollektiv strävan att nå ytterligare
materiella vinster, vilkas definitiva mål rimligen borde vara att tillgodose
människans innersta behov.

I den hets, som otvivelaktigt präglar nutiden, har personlighetens inre utveckling
kommit i skymundan. Kartläggningen av människans livsbetingelser,
de ma vara psykologiska, sexuella eller av annan art, har uppenbarligen
skänkt oss nya och viktiga insikter. Samtidigt har emellertid dessa kunskaper
lagts till rätta och förmedlats till människorna i en uttunnad form, där
frågan om den enskilda människans ansvar blivit ett spörsmål i andra hand
och där subjektiva värderingar av allehanda slag skapat en stark förvirring.
I livsavgörande frågor hämtar människorna, icke minst ungdomen, idag sina
mönster i en på skilda vägar (genom film, press, radio m. m.) förenklad förebild,
befriad från de personliga särdrag och egenskaper som — alla rationaliseringar
till trots —- dock skapar levande individer. I huru hög grad människornas
moralbildning och personlighetsdaning tar intryck av dessa falska
förebilder, som är så väl ägnade för massverkan och masspridning genom
nutidens alltmer raffinerade meddelelsemedel, undandrar sig givetvis varje
objektivt bedömande. Detta förytligande av en ständigt växande människokunskap
bidrar till att skapa den utjämning eller relativisering av andliga
värden och etiska normer, som i så hög grad präglar vår tid. Utan att ta
ställning i debatten om de djupast liggande orsakerna till de förhållanden,
som utgör bakgrunden till utredningsuppdraget, håller utredningen för sannolikt,
att ungdomsproblemen i icke ringa utsträckning sammanhänger med
den osäkerhet i moraliska frågor, som är en följd av den starka splittringen
i livsåskådningsfrågor och tänkesätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Yttranden.

11

Flertalet remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över utredningens
grundtanke att bereda ungdomssammanslutningarna möjlighet att effektivisera
den ungdomsvårdande verksamheten. I stort sett anses utredningens
förslag kunna läggas till grund för statsmakternas beslut. I åtskilliga yttranden
framhålles, att utredningen på ett förtjänstfullt sätt sökt analysera ungdomens
situation i dagens samhälle. Skolöverstyrelsen framhåller, att utredningen
valt centrala åtgärder för att göra ungdomsorganisationerna bättre
skickade för sin uppgift i ett läge, då hemmens och skolans insatser icke på
långt när räcker till. I vissa yttranden understrykes emellertid utredningens
uttalanden, att bostadsfrågan samt frågorna om förbättrad yrkesutbildning
och yrkesvägledning kräver fortsatt uppmärksamhet.

Direktivens begränsning av uppdraget till att icke omfatta frågan om
stöd åt de politiska ungdomsorganisationerna kritiseras av Folkpartiets
ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Studieförbundet
Medborgarskolan. Kritiska på denna punkt är även länsstyrelsen i
Stockholms län, Arbetarnas bildningsförbund och Liberala studieförbundet,
vilka beklagar att de politiska ungdomsorganisationerna lämnats utanför.
Högerns ungdomsförbund hävdar den principiella uppfattningen, att politiska
ungdomsorganisationer icke bör åtnjuta statligt stöd. Förbundet framhåller,
att det gärna hade sett ett klart uttalande på denna punkt i direktiven
eller av utredningen. Studieförbundet Medborgarskolan deklarerar samma
principiella inställning.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund utgar från att samtliga
ungdomsorganisationer, inberäknat de politiska, bör vara likaberättigade.
Under denna förutsättning tillstyrker förbundet i huvudsak utredningens
förslag. Därest denna förutsättning inte är giltig, bör enligt förbundets
mening frågan skyndsamt utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län, Folk
partiets ungdomsförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund anser
också att frågan snarast bör prövas.

Länsstyrelsen i Stockholms län och 1'' olkpartiets ungdomsförbund understryker
vikten av att ungdomsvårdskommitténs samtliga förslag snarast
tages upp till ytterligare övervägande.

Beträffande de av utredningen föreslagna anslagsbeloppen anför statskontoret,
att den omständigheten, som närmast aktualiserat att utredningen
tillsatts, nämligen ett eventuellt slopande av motbokssystemet, knap
past kan tagas till intäkt för att anslag av den föreslagna storleken skulle
medgivas. Med allt beaktande av betydelsen av att statsmakterna i olika
hänseenden vidtager åtgärder för att stödja hithörande verksamhetsgrenar
är statskontoret icke berett tillstyrka, att statsbidrag anvisas i den utsträckning,
som utredningen föreslagit. Liknande synpunkter anföres av
länsstyrelsen i Malmöhus län.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Departementschefen.

Under förberedelserna för den omläggning av nykterhetspolitiken, vars
riktlinjer tidigare denna dag angivits i propositionen nr 151, har frågan om
samhällets ungdomsvårdande uppgifter fått en skärpt aktualitet. Den planerade
nykterhetspolitiska reformen innebär i huvudsak, att positivt nykterhetsfrämjande
åtgärder i så stor utsträckning som möjligt skall ersätta
restriktivt verkande ingrepp. Vid avvägningen av de olika positiva åtgärderna
har kravet på direkta insatser för ungdomen fått en särskild tyngd.
Den oroande utvecklingen av nykterhetstillståndet i vårt land är i hög
grad ett problem som rör ungdomen. I nyssnämnda proposition har chefen
för finansdepartementet givit klart uttryck åt den uppfattningen, att konkreta
åtgärder för ungdomen är ett betydelsefullt led i den planerade nykterhetspolitiska
reformen. I propositionen framhålles också, att åtgärder
av ifrågavarande slag — exempelvis stöd åt sammanslutningar med ungdomsvårdande
uppgifter på sitt program, åt ungdomsidrott och åt organiserad
fritidsverksamhet bland ungdomen — är av betydelse även från allmänt
socialpolitisk och kriminalpolitisk synpunkt, vilket syntes utgöra ett
ytterligare skäl att pröva möjligheterna för en samhällelig insats på berörda
område.

1953 års utredning framhåller, att ungdomsfrågorna genom sammankopplingen
med nykterhetspolitiken nu fått en starkare anknytning till alkoholfrågan
än de i själva verket har, betraktade som ett aktuellt samhällsproblem.
Jag är helt ense med utredningen därom, att spörsmålet om åtgärder
mot ungdomens alkoholmissbruk endast representerar en sida av hela frågan
om samhällets förebyggande ungdomsvård. Utredningen synes också
ha valt sina rekommendationer och förslag utifrån den förutsättningen, att
de nykterhetsfrämjande strävandena direkt eller indirekt främjas av exempelvis
förbättrad ungdomsledarutbildning, lämplig fritidssysselsättning för
ungdomen och därmed sammanhängande åtgärder. När jag i det följande
föreslår en rad stödåtgärder för ungdomen, syftar jag därför längre än till
det rent nykterhetsbefrämjande.

Den summariska översikt över 1953 års utrednings förslag, som jag i det
föregående lämnat, visar enligt min mening att utredningen inriktat sina
rekommendationer rörande en statlig bidragsgivning på centrala områden
av ungdomsverksamheten. Förslagen synes i allt väsentligt vara grundade
på övertygelsen om det fria och frivilliga ungdomsarbetets, d. v. s. föreningslivets,
uppgift som komplement till ungdomens personlighetsutveckling
i hem och skola. Jag delar helt utredningens uppfattning om föreningslivets
betydelse och möjligheter härvidlag. Fördelen med en statlig bidragsgivning
till ungdomsarbetet enligt de riktlinjer utredningen dragit upp är,
att ungdomens naturligt framvuxna gruppliv och det i vårt land rikt förgrenade
föreningsväsendet kan utnyttjas i en samhällelig strävan att för -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

bättra ungdomens situation. Alltför experimentbetonade och organisatoriskt
tveksamma stödåtgärder synes därmed kunna undvikas. På vissa
punkter har utredningen emellertid anvisat hittills mindre prövade och
alltsedan ungdoms vårdskommitténs förslag offentliggjordes delvis omdebatterade
vägar i ungdomsarbetet. Jag tänker därvid bland annat på förslaget
om försöksvis anställda länsinstruktörer, till vilket jag längre fram
får återkomma.

Jag vill redan här framhålla, att utredningen i stort sett synes ha lyckats
tillmötesgå det i direktiven angivna kravet, att ungdomsverksamheten
icke finge byråkratiseras, och den samtidiga fordran på rimlig kontroll av
bidragsgivningen och den därmed avsedda verksamheten.

Utredningen har i sin analys av ungdomens belägenhet i dagens samhälle
sökt ställa hela frågan om ungdomens vanor och mönster i ett vidare
sammanhang. I anslutning härtill pekar utredningen på en rad problem,
som enligt dess mening kräver fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Jag är icke beredd att nu taga ställning till frågan i vad mån dessa
problem tarvar särskild fortsatt utredning. Vissa av dem, exempelvis frågorna
om förbättrad yrkesutbildning och yrkesvägledning, är för närvarande
föremål för prövning genom särskilda sakkunniga. Spörsmålet om
ett utbyggt ungdomssparande — ett i och för sig viktigt problem — har
tidigare beaktats i olika sammanhang. Hithörande frågor rymmer emellertid
principiella problem av betydande räckvidd och är därjämte praktiskt
mycket svårlösta.

Utredningen har icke haft att pröva frågan om stöd till de politiska ungdomsorganisationerna.
Med hänsyn till den skyndsamhet, varmed dess
uppdrag borde slutföras, ansågs det mindre lämpligt att däri inbegripa
denna fråga. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för remissbehandlingen
har direktivens begränsning av utredningens uppdrag i detta avseende
föranlett skilda kommentarer, i första hand av de politiska ungdomsorganisationerna
själva. Frågan om stöd till politiska sammanslutningar
är enligt min mening ganska komplicerad. I likhet med vad chefen
för finansdepartementet anfört i sina direktiv för 1953 års utredning vill jag
understryka, att de politiska ungdomsorganisationerna otvivelaktigt utför
ett erkännansvärt ungdomsvårdande arbete. I ett läge, då gruppsamverkan
och föreningsliv med samhällets stöd avses bli centrala medel i strävandena
att främja ungdomens självuppfostran, synes mig frågan om de politiska
ungdomsorganisationernas ställning i berörda sammanhang icke kunna
förbigås. Det är emellertid uppenbart, att dessa organisationers huvudsakliga
uppgift är att bedriva politisk verksamhet. Denna del av de politiska
ungdomssammanslutningarnas arbete bör ju icke röna påverkan genom
statligt stöd. Men att för den skull utesluta dessa organisationer från statligt
stöd i deras rent ungdomsvårdande verksamhet synes å andra sidan

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

icke skäligt. Den här tecknade dubbla funktionen — ungdomsvård och
politisk verksamhet — låter sig emellertid icke utan vidare särskilja.

Enligt min mening bör en förutsättningslös utredning av frågan om statligt
stöd till de politiska sammanslutningarnas ungdomsvårdande verksamhet
komma till stånd. Jag avser därför att hos Kungl. Maj:t hemställa om
bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för en utredning av denna
fråga, varvid såväl premisserna för som konsekvenserna av ett statligt stöd
av denna art bör kartläggas samt — därest möjlighet till ett sådant stöd
befinnes föreligga — jämväl formerna för detta bör angivas.

Oberoende av de resultat, vartill en sådan utredning kan leda, bör enligt
min mening 1953 års utrednings förslag till främjande av ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet i huvudsak kunna läggas till grund för
beslut. Jag kommer därför i det följande att förorda anslagshöjningar och
nya anslag för nu ifrågavarande ändamål samt vissa ytterligare åtgärder i
det angivna syftet redan från och med nästa budgetår.

III. Utbildning av ungdomsledare.

Nuvarande förhållanden.

För närvarande finns ej något centralt tillgängligt statsanslag för bidrag
till utbildning av ungdomsledare. Inom föreningslivet bekostas utbildningen
i första hand av organisationerna själva. Det är därvid i regel fråga om
kurser som anordnas centralt eller distriktsvis, ofta av en veckas längd. Därutöver
förekommer, att kurser anordnas t. ex. i en stad med kommunalt
stöd och med deltagare från stadens ungdomsföreningar och eventuellt ungdomsgårdar.

Vissa organisationer erhaller ett statligt stöd, som även kommer ungdomsledarutbildningen
till godo. Således utgår till idrottsrörelsen bidrag till
instruktionsverksamhet, vilken dock huvudsakligen är av teknisk karaktär.
Till Skid- och friluftsfrämjandet samt till vissa scoutorganisationer lämnas
ur fonden för friluftslivets främjande bidrag till ledarutbildning. Jordbrukare-ungdomens
förbund har under innevarande budgetår ett riksstatsanslag
av 225 000 kronor, som avser förbundets verksamhet i dess helhet och
således även kommer ledarutbildningen till godo. Förbundets verksamhet
är emellertid av speciell karaktär och kan i första hand anses vara en förberedande
yrkesutbildning. Av andra anslagsmedel som kan utnyttjas för närbesläktade
ändamål kan främst nämnas de poster av anslaget till Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande,
som avser nykterhetsorganisationernas ungdomsverksamhet. Riksförbunden
för studiecirkelverksamhet kan använda en viss del av sitt bidrag

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 15

för organisations- och administrationskostnader till anordnande av studieledar-
och instruktionskurser. Dessutom förfogar skolöverstyrelsen över ett
särskilt anslag för anordnande av utbildningskurser för studieledare.

De medel som utdelats ur Konung Gustaf V:s 90-årsfond har till största
delen gått till kurser för utbildning av ungdomsledare. Under år 1952 utdelades
ur fonden ett belopp av 84 400 kronor och under år 1953 ett belopp
av 89 500 kronor. År 1952 inkom till fonden 407 ansökningar om bidrag på
sammanlagt 736 139 kronor, och år 1953 hade siffrorna stigit till 513 respektive
1 154 589 kronor.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Utredningen framhåller, att stöd åt utbildningen av ledare och instruktörer
i ungdomsarbetet under en följd av år kommit att stå i förgrunden
bland ungdomssammanslutningarnas önskemål.

Utredningen finner det vara uppenbart, att frågan om vilken roll ungdomsorganisationerna
skall kunna spela för att allvarligt påverka ungdomens
vanebildning och för att kunna nå den ungdom som nu står utanför föreningslivet,
i mycket hög grad beror på de kvalifikationer som sammanslutningarnas
ledande krafter äger för denna uppgift. Ett ungdomsarbete, som
icke närmast syftar till att ge ungdomarna tillfällig förströelse och fritidssysselsättning,
bör, om det verkligen skall kunna ge resultat på längre sikt,
ankytas till ett djupare syfte. Ungdomsledare av skilda slag måste därför,
utöver personliga kvalifikationer, även äga åtminstone grundläggande insikter
i sådana ämnen som berör vitala problem för ungdomen och särskilt
för den del av ungdomen som befinner sig i brytningsåren.

Det är enligt utredningens uppfattning fullt klart, att samhället icke kan
kräva, att ideella och andra ungdomssammanslutningar med sina begränsade
resurser skall kunna ge dem, som aktivt arbetar som ungdomsledare,,
erforderliga kunskaper på detta område. För ungdomssammanslutningarna
har det sedan länge likväl varit en central angelägenhet att i så stor omfattning
som möjligt söka lösa ungdomsledarfrågan genom kortare eller längre
kurser.

Med hänsyn till de begränsade medel, som de ungdomsvårdande sammanslutningarna
kan disponera för ett sådant ändamål, ligger det i sakens
natur, att utbildningskurserna i betydande utsträckning ägnas åt sådana
frågor, som har direkta beröringspunkter med det speciella syfte kring vilket
organisationen är uppbyggd. Dessutom förekommer emellertid utbildning
i vissa ämnen som kan vara ägnade att särskilt fånga ungdomens intressen,
såsom amatörteater, hobbyarbete och idrott, liksom i ämnen av allmän
karaktär, t. ex. föreningskunskap, psykologi och hälsolära.

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 156.

Enligt utredningen råder intet tvivel om att ett starkt ackumulerat behov
för närvarande finns för en väsentligt utbyggd ungdomsledarutbildning.
I ungdomssammanslutningarnas svar på utredningens rundskrivelse
och vid de överläggningar med skilda företrädare för dessa organisationer,
som kommittén haft under hösten 1953, har detta behov betonats kraftigt.
Det råder sålunda en påfallande samstämmighet i fråga om villigheten att
intensifiera ledarutbildningen, ehuru det också står klart att bristen på resurser
är ett avgörande hinder för att dessa planer skall kunna fullföljas i
önskad omfattning.

Av remissbehandlingen av ungdomsvårdskommitténs betänkande framgår
enligt utredningen, att mycket olika meningar yppats rörande de av
denna kommitté föreslagna grunderna, efter vilka bidrag till ungdomsledarutbildningen
skulle utgå.

Enligt utredningens mening talar starka skäl för att samhället i fortsättningen
svarar för en viss del av de kostnader, som krävs för utbildning av
ledare och instruktörer i ungdomsarbetet. En huvudfråga är därvid syftet
med den ifrågasatta bidrag sgivning en. Betydelsefull är även frågan om huvudmannaskapet
för ledarutbildningen samt spörsmålet om bidragsgrunderna.

Vad den första frågan beträffar har utredningen funnit, att den del av
ledarutbildningen, till vilken man i fortsättningen bör ge stöd, i huvudsak
bör avgränsas till vissa ämnesområden. Syftet med det statliga bidraget bör
vara att ge ungdomsledarna sådana elementära insikter i sociala och psykologiska
sammanhang, i miljökunskap, i ungdomsarbetets metodiska frågor
samt i fritidsverksamhetens teknik, att de bibringas en fastare grund för en
fortsatt praktisk verksamhet. Utredningen fäster särskilt stor vikt vid att
en statsunderstödd ungdomsledarutbildning bygges upp kring sådana ämnen,
som är ägnade att öka deltagarnas möjligheter att i det aktiva ungdomsarbetet
nå den ungdom, som nu av olika skäl kommit att stå utanför
föreningslivet. I hög grad är enligt utredningen en sådan förmåga att nå
kontakt en personlig egenskap. Utredningen är emellertid övertygad om att
ökade kunskaper, inte minst om de psykologiska faktorer och speciella miljösammanhang
som ligger bakom de anpassningssvårigheter av olika slag,
som utmärker framför allt talrika grupper av storstadsungdomen, härvidlag
är lika avgörande som mer eller mindre konstitutionella ledaregenskaper.
Samtidigt som sålunda en så allmän orientering som möjligt bör eftersträvas
hos den som aktivt har att leda ungdomen, är det också enligt utredningen
viktigt, att ledaren eller instruktören besitter de tekniska kunskaper, som
erfordras för att förnya föreningsarbetet och skapa lämpliga sysselsättningsformer.
Särskilt i sistnämnda avseende torde skolade ungdomsledare ha en
mycket stor uppgift att fylla. Utredningen finner det mycket betydelsefullt,
att man vid utbildningen av ungdomsledare lägger stor vikt vid sådana metodfrågor,
som klargör de lämpligaste vägarna att nå sådan ungdom, som
genom levnadsförhållanden och miljöer har svårigheter att nå gemenskap

17

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 156.

med andra människor. Målet för ett positivt ungdomsarbete av den art, som
ledarutbildningen avses främja, bör vara att hjälpa unga människor till
bättre förståelse av deras egen situation i grupp och samhälle.

Beträffande frågan om huvudmannaskapet synes det utredningen ändamålsenligt,
att ungdomssammanslutningama själva i så stor utsträckning
som möjligt svarar för utbildningen. Man bör emellertid även pröva andra
vägar. Utredningen förordar därför, att vissa utbildningskurser äger rum i
statens egen regi och att skolöverstyrelsen därvid far i uppgift att svara för
planläggning och genomförande av dessa kurser. Beträffande ungdomssammanslutningarnas
egna ledarutbildningskurser finner utredningen lämpligt,
att dessa anordnas dels som regionala kurser (läns-, stifts-, distrikts- eller
landsdelskurser), dels som centrala kurser med deltagare från olika delar av
landet. En för utredningen viktig princip är att kurser, som anordnas i en
viss organisations namn och med bidrag av statsmedel, skall stå öppna även
för andra än organisationens egna medlemmar. Denna princip är en konsekvens
av det syfte, som utredningen uppställt för ungdomsledarutbildningen,
varigenom det för olika former av ungdomsarbete gemensamma i
utbildningen skjutits i förgrunden. Samverkan mellan olika intresseinriktningar
bör enligt utredningens mening i hög grad kunna främjas och inriktas
på ett gemensamt mål genom samarbete just i fråga om ledarutbildningen.

Vad slutligen gäller frågan om bidragsgrunderna har utredningen icke
funnit, att det av ungdoms vårdskommittén framlagda förslaget (SOU 1944:
31) ger en fullt tillfredsställande lösning av detta spörsmål. Ungdomsvårdskommitténs
förslag innebar bland annat, att en särskild skala, konstruerad
på grundval av sammanslutningarnas medlemsantal, skulle tillämpas såsom
norm vid bidragsgivningen. Vidare skulle statsbidrag för vissa kostnader
utgå med ett procentuellt belopp, som varierade med kursernas längd. Även
om klart redovisade förutsättningar av den art, som ungdomsvårdskommittén
angav, från bland annat rättvisesynpunkter kan anses önskvärda, gäller
enligt utredningen här liksom på så många andra områden, där statsbidrag
kan komma i fråga, att tillämpningen av fixerade bidragsbestämmelser i
praktiken kan vålla avsevärda svårigheter. Utredningen har därför funnit,
att behovet av statsbidrag för ungdomsledarutbildningen bör prövas och
tillgodoses genom ansökan i varje särskilt fall. En sådan princip är i fråga
om statsbidragsgivning på områden av närbesläktad art redan erkänd och
bör därför icke föranleda mera påtagliga svårigheter än dem som av naturliga
skäl sammanhänger med olika former av behovsprövning.

Förslag.

Utredningen föreslår, att staten i fortsiittningen bidrar till kostnaderna
för sådan ungdomsledarutbildning, som äger rum inom riksomfattande ung2
— Iiihang till riksdagens protokoll 195h. 1 samt. Nr 156.

18

Kungl. May.ts proposition nr 156.

domssammanslutningar, samt att staten själv påtar sig hela kostnaden för
vissa ledarutbildningskurser. Med hänsyn till att utredningen enligt sina
direktiv icke haft att pröva frågan om stöd till de politiska ungdomsorganisationerna,
lämnas dessa organisationer utanför det följande förslaget.

Enligt utredningen bör följande grundläggande krav för statsbidrag
uppställas på den sammanslutning som anordnar ungdomsledarutbildningen.
Dessa krav anknyter med vissa modifikationer till de villkor
som föreslagits av ungdoms vårdskommittén.

1. Sammanslutningen skall vara en riksomfattande organisation och. bedriva en verksamhet,
som är särskilt inriktad på ungdom i åldern 12—25 år.

2. Sammanslutningen skall redovisa minst 3 000 medlemmar.

3. Sammanslutningen skall bland sina medlemmar bedriva en till kamratskap fostrande
verksamhet och bereda dem möjligheter att odla antingen religiösa, ideella, intellektuella,
konstnärliga, praktiska eller sportsliga intressen.

4. Sammanslutningen skall icke ha till huvudsaklig uppgift att tillgodose medlemmarnas
enskilda eller yrkesmässiga ekonomiska intressen.

Enligt utredningens mening bör det ankomma på skolöverstyrelsen att
pröva frågan, vilka organisationer som på ovan angivna grunder kan anses
berättigade att komma i fråga för bidrag.

Statsbidraget till ungdomsledarutbildningen bör begränsas till den del av
utbildningen, som avser för all ungdomsledarutbildning gemensamma ämnen.
Härigenom vinnes bland annat, att kurserna kan göras gemensamma
för ungdomsledare, tillhörande olika organisationer.

Utredningen har övervägt vilka ämnen som i princip bör berättiga till
statsbidrag. Följande ämnen, vilka givetvis i det enskilda fallet kan formuleras
annorlunda eller begränsas till särskilda delar, bör upptagas såsom
statsbidragsberättigade undervisningsämnen.

Huvudämnen:

Livsåskådningsfrågor.

Psykologi (särskilt socialpsykologi och ledarskapets psykologi).

Pedagogik (särskilt ungdomsarbetets metodik).

Hälsolära (särskilt mentalhygien).

Samhällslära (särskilt kunskap om folkrörelserna, föreningskunskap, socialpolitik
och ungdomslag stiftning).

Alkoholfrågan.

Sexualfrågan.

Övning sämnen:

Talteknik och muntlig framställning. Dramatik.

Musik (rytmik, vokal- och instrumentalmusik).

Lek, idrott och friluftsliv (scouting).

Praktisk sysselsättning (hobbyverksamhet).

Förvaltningsuppgifter (expeditionstjänst, räkenskapsföring).

Utredningen förordar, att nu angivna ämnen skall vara gemensamma för
samtliga föreslagna kurser, såväl för kurser i ungdomssammanslutningarnas
egen regi som för kurser, anordnade av staten.

19

Kungl. May.ts proposition nr 156.

För att säkerställa undervisningens kvalitet finner utredningen nödvändigt,
att endast sådana lärare, som finns upptagna i den av skolöverstyrelsen
årligen utgivna föreläsningskatalogen eller som av överstyrelsen kompetensförklarats
i varje särskilt fall, godkännes som lärare vid de statsunderstödda
ledarutbildningskursema. Undervisningen bör så vitt möjligt bygga
på deltagarnas egen medverkan och därför i så stor utsträckning som möjligt
anordnas i form av grupparbete. Kurserna bör emellertid planeras så,
att deltagare från andra organisationer än den som svarar för kursen, kan
beredas ett så tillfredsställande utbyte av undervisningen som möjligt.

Statsbidragets konstruktion.

Konstruktionen av statsbidraget — vilket förutsättes få karaktären av
ett stimulansbidrag — bör enligt utredningens mening vara sådan, att den
gör en alltför invecklad redovisning av skilda kostnadselement obehövlig.
Utredningen anser lämpligaste formen vara ett visst bidrag per deltagare
och dag jämte ett beräknat bidrag för resekostnadsersättning.

Utredningen är av den meningen, att de smärre kurserna, vilka enligt utredningens
förslag är liktydiga med de regionala kurserna, bör omfatta
minst två hela dagar med statsbidragsberättigade ämnen, öppningsdagen
oräknad. För de centrala kurserna bör minimiantalet motsvarande dagar
sättas till sex.

Enligt utredningens mening bör statsbidragsberättigad kursdag omfatta
minst sex undervisningstimmar i de uppräknade gemensamma ämnena. Föreläsning,
grupparbete och diskussion bör därvid likställas med avseende på
undervisningstiden.

Utredningen föreslår följande villkor för statsbidrag, att gälla såväl regionala
som centrala ledarutbildningskurser:

1. Kursen skall stå öppen för alla.

2. Tid och plats för kursen bör i god tid och på lämpligt sätt offentliggöras.

3. Bidrag må beräknas för minst två och högst tolv dagar, omfattande för
hel dag räknat minst sex timmars undervisning i sådana ämnen som
anges i av skolöverstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter. Antalet
undervisningstimmar per dag i de statsbidragsberättigade övningsämnena
må icke överstiga antalet undervisningstimmar per dag i huvudämnena.

4. Med sådant ämne som stadgas i punkt 3 må för varje kurs jämställas
högst två timmars orientering i ämne som anknyter till kursanordnarens
speciella intresseområde.

5. Antalet kursdeltagare må icke överstiga 40.

0. Statsbidrag utgår med 10 kronor per deltagare och sådan dag som avses
i punkt 3 (deltagardag).

7. Statsbidrag utgår till ersättning för deltagarnas resa till och från kursens
förläggningsort enligt billigaste färdsätt.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Det föreslagna statsbidraget bör enligt utredningens uppfattning kunna
täcka en rimlig andel av samtliga med kursen förenade kostnader, d. v. s.
kostnader för arvoden och resekostnadsersättningar åt föreläsare, inackordering
och administration. Bidraget har emellertid avvägts så, att det icke
bör ankomma på bidragsberättigad sammanslutning att redovisa bidraget
i annan män än att kursens utformning och antalet närvarande deltagare
klart kan styrkas.

Regionala kurser.

Utredningen förutsätter, att — liksom för närvarande är fallet — ledarutbildningen
i mycket hög grad kommer att koncentreras till sådana kurser,
som anordnas av sammanslutningarnas regionala organisationer. Statsbidrag
till dessa kurser bör kunna utgå med tillämpning i övrigt av tidigare
angivna gemensamma bestämmelser för lägst två och högst fem dagar.

Den genomsnittliga resekostnaden per deltagare uppskattar utredningen
till 15 kronor vid en regionalt anordnad kurs.

Utredningen föreslår, att statsbidrag under nästa budgetår utgår för anordnandet
av 100 regionala ledarutbildningskurser inom ungdomsvårdande
sammanslutningar. Utredningen beräknar kostnaderna på följande sätt.

Det genomsnittliga antalet deltagare i varje regional kurs kan beräknas
till 30. Vidare uppskattas det genomsnittliga antalet kursdagar för dessa
kurser till fyra. Med en genomsnittlig kostnad av 15 kronor per deltagare i
resekostnadsersättning blir det sammanlagda medelsbehovet (100 X 30 X
4 X 10 + 100 X 30 X 15 =) 165 000 kronor.

Centrala kurser.

En mindre del av ledarutbildningskurserna kan enligt utredningens mening
förväntas bli anordnade i sådan form, att deltagare från olika delar av
riket kan beredas tillfälle att följa undervisningen. Utredningen föreslår, att
under budgetåret 1954/55 statsbidrag får utgå till 30 sådana kurser. En centralt
anordnad ledarutbildningskurs bör omfatta minst sex och högst tolv
statsbidragsberättigade dagar. Utredningen beräknar det genomsnittliga
antalet deltagare och dagar per kurs till 30 respektive 10. Genomsnittligt
måste kostnaderna för deltagarnas resor bli avsevärt större vid de centralt
anordnade kurserna än vid de regionala kurserna. Utredningen beräknar
genomsnittliga resekostnaderna vid centrala kurser till 75 kronor per deltagare,
d. v. s. samma belopp, som skolöverstyrelsen för närvarande beräknar
för centralt anordnade kurser. Medelsbehovet för statsbidrag till de
centrala kurserna i ungdomssammanslutningarnas regi beräknas därför av
utredningen till (30 X 30 X 10 X 10 + 30 X 30 X 75 =) 157 500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

Centrala kurser i skolöverstyrelsens regi.

Kurser i statens regi bör enligt utredningen tillgodose ett behov av en
viss samordning av ungdomsledarutbildningen och bör såvitt möjligt utformas
som fortbildningskurser för sådana deltagare, som redan genomgått
ungdomsledarutbildning i sammanslutningarnas egen regi. Utredningen föreslår,
att skolöverstyrelsen under budgetåret 1954/55 bemyndigas anordna
högst två sådana centrala kurser och att för detta ändamål till överstyrelsens
förfogande ställes ett belopp av 15 000 kronor.

Försökskurs i skolöverstyrelsens regi.

Utöver den ungdomsledarutbildning som tidigare behandlats behövs enligt
utredningens mening kurser av en mera omfattande och kvalificerad
karaktär. Utredningen hänvisar till erfarenheterna från främmande länder,
bland annat från Finland, där behovet av en mera avancerad utbildning av
ungdomsledare resulterat i kurser av längre varaktighet. Utredningen erinrar
om att en särskild linje för ungdomsledarutbildning anordnats vid
sociala högskolan i Helsingfors.

Även i vårt land, framhåller utredningen vidare, har förslag framlagts om
en mera avancerad utbildning av ungdomsledare. I en utredning av Göteborgs
barnavårdsnämnds ungdomskommitté, »Ungdom på fritid i hem och
samhälle» (1951), föreslås sålunda, att en ungdomsledarutbildning anordnas
i Göteborg i enlighet med vissa förslag som tidigare framlagts av Göteborgs
ungdoms samarbetsorganisation. Denna ungdomsledarutbildning borde
knytas till socialinstitutet och där utgöra en självständig linje på samma
sätt som vid sociala högskolan i Helsingfors. Den föreslagna kursen skulle
omfatta en tid av två år, varav de tre första terminerna skulle ägnas åt teoretiska
studier och praktiska övningar. Under sommarterminerna skulle
eleverna fullgöra praktik bland annat inom ungdomsorganisation, vid kommunal
fritidsverksamhet, vid vårdanstalt eller vid industri.

Utredningen anser, att man i Sverige bör pröva sig fram för att finna en
lämplig form för en ungdomsledarutbildning av mera avancerad karaktär
och med en viss anknytning till det angivna göteborgsförslaget. Utredningen
är dock icke övertygad om det ändamålsenliga i en framtida ungdomsledarutbildning
av den omfattning, som det refererade förslaget innebär. Utredningen
föreslår, att skolöverstyrelsen under nästa budgetår beredes möjlighet
att anordna en längre försökskurs för utbildning av ungdomsledare.
Kursen bör omfatta högst tre månader och förläggas till någon folkhögskola
eller liknande institution. Till kursen bör mottagas högst 40 deltagare.
Kursplanen bör omfatta de tidigare angivna ämnena.

Vid beräkningen av kostnaderna för en försökskurs av detta slag utgår
utredningen från att det genomsnittliga antalet deltagartimmar per dag bör

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

vara 7, fördelade på 3 föreläsningstimmar och 4 övningstimmar. Utredningen
finner emellertid önskvärt, att undervisningen i en del av de föreslagna
ämnena, framför allt övningsämnena, bedrives i smärre grupper. Utredningen
räknar därför med att det genomsnittliga antalet lärartimmar per
dag blir 11, omfattande 3 föreläsningstimmar och 8 övningstimmar. Beräkningen
av kostnaderna för föreläsningarna utgår från att en enkelföreläsning
(1 timme) och en dubbelföreläsning (2 timmar) hålles varje dag. Kursledaren
föreslås erhålla särskilt arvode, beräknat efter vad som gäller för
rektor vid folkhögskola. Föreläsare, instruktörer och deltagare föreslås få
fria resor till och från kursorten.

Kostnadsberäkning:

1. för undervisning och instruktion

arvode till kursledare ................... 3 000

72 föreläsningar å 55 kronor ........... 3 960

144 föreläsningar k 35 kronor ............ 5 040

576 övningstimmar k 12 kronor .......... 6 912 18 912

2. för undervisningsmateriel ................... 1500

expeditionskostnader .................... 500 2 000

3. för inackordering

40 deltagare å 150 kronor/mån................. 18 000

4. för resor och studiebesök

40 deltagare å 75 kronor ................ 3 000

föreläsare och instruktörer ............... 1 000

studiebesök och oförutsett ............... 1 088 5 088

Summa kronor 44 000

Utredningen föreslår sålunda, att för budgetåret 1954/55 ett belopp av
44 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens förfogande för anordnande av
en försökskurs för ungdomsledare.

Sammanfattande kostnadsberäkning.

De föreslagna bidragen till ungdomsledarutbildningen och de särskilda
belopp som bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande för anordnande av
centrala kurser och en särskild försökskurs bör enligt utredningen ingå i ett
gemensamt reservationsanslag. Anslaget bör disponeras av skolöverstyrel -

sen och uppdelas i följande anslagsposter.

1. Bidrag till regionala kurser ...................... 165 000 kronor

2. Bidrag till centrala kurser........................ 157 500 kronor

3. Till skolöverstyrelsens disposition för anordnande av

centrala kurser ................................. 15 000 kronor

4. Till skolöverstyrelsens disposition för anordnande av

en försökskurs.................................. 44 000 kronor

Summa 381 500 kronor

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utredningen föreslår sålunda att för budgetåret 1954/55 ett reservationsanslag
av 381 500 kronor anvisas till Bidrag till utbildning av ungdomsledare.

Yttranden.

Utredningens förslag tillstyrkes i princip av samtliga instanser som berört
frågan. De invändningar som reses gäller väsentligen huvudmannaskapet
för de centrala kurserna samt detaljer i bidragskonstruktionen och
bidragsvillkoren.

Socialstyrelsen framhåller, att, om samhället vill stödja ungdomens föreningsliv,
detta icke torde kunna ske på bättre sätt än genom bidrag till utbildning
av ungdomsledare. Liknande synpunkter anföres av flera organisationer,
exempelvis KFUM.s riksförbund.

Statskontoret tillstyrker i avvaktan på erfarenheter av bidraget ett lägre
belopp, 161 250 kronor, varigenom bidrag skulle kunna utgå till 50 regionala
och 15 centrala kurser. Statskontoret biträder icke förslaget att skolöverstyrelsen
skulle äga att på försök anordna utbildningskurser på området.

Betänkligheter mot förslaget att centrala kurser skall anordnas i statens
regi uttalas av Arbetarnas bildningsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,
Godtemplarordens studieförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska
landsbygdens ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Härvid anföres i huvudsak, att det synes vara i överensstämmelse
med grundtanken i utredningens övriga förslag, att ungdomsorganisationerna
själva i första hand bör stå som huvudmän för den föreslagna utbildningen
och som mottagare av bidragen. Arbetarnas bildningsförbund, Godtemplarordens
studieförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anför samma synpunkter i fråga om den föreslagna försökskursen i skolöverstyrelsens
regi.

Behovet av en mera avancerad utbildning av ungdomsledare vitsordas i
ett flertal yttranden. En försökskurs av en mera omfattande karaktär tillstyrkes
därför i allmänhet. Ett flertal remissinstanser framhåller, att det
föreligger behov av en ännu mera kvalificerad ungdomsledarutbildning och
förordar därför, att förslaget om att en avancerad ungdomsledarutbildning
förlägges till något av socialinstituten tages upp till förnyat övervägande.
Frikyrkliga ungdomsrådet anför härom följande.

Den föreslagna tremånaderskursen i skolöverstyrelsens regi är utmärkt
som kompletterande utbildning för dem, som är villiga att ägna några år åt
uppgiften som ungdomsledare. Men den är utan tvivel helt otillfredsställande
för dem, som önskar erhålla yrkesutbildning för att bli ungdomsledare
t. ex. vid hem- och ungdomsgårdar av olika slag. En utredning om hur en
ett- eller tvåårig utbildning av ungdomsledare skall kunna komma till stånd
bör därför företagas.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Från flera håll betonas, att samarbete mellan organisationer inte får framtvingas
i de fall där det inte finns naturliga förutsättningar för en samverkan.
I denna riktning uttalar sig Folkpartiets ungdomsförbund, Frikyrkliga
studieförbundet och Högerns ungdomsförbund.

I yttrandena framkommer åtskilliga synpunkter på ämnesvalet. Som ytterligare
ämnen föreslås bland annat internationella frågor, filmfrågor och
studiearbetets metodik. Socialstyrelsen och KFUM:s riksförbund anser, att
ämnet ungdomspsykologi bör ha företräde framför socialpsykologi. Skolöverstyrelsen
yttrar bland annat följande.

Med hänsyn till det allmänna syftet med den statsunderstödda ungdomsledarutbildningen
vill överstyrelsen föreslå, att sådana ämnen, som anknyter
till kursanordnarnas speciella intresseområden, ej må vara statsbidragsberättigade,
åtminstone ej vid de föreslagna regionala kurserna. Med de
villkor, som föreslagits, torde de flesta kurser av detta slag komma att bli
veckoslutskurser om sammanlagt högst tolv timmar. Det är önskvärt, att
samtliga dessa timmar ägnas åt de för all ungdomsledarutbildning gemensamma
ämnena. Däremot må det vid de centrala kurser, som ungdomsorganisationerna
anordnar, kunna förekomma orientering i dylikt ämne, som
anknyter till kursanordnarens speciella intresseområden, eftersom här mera
tid står till förfogande och någon större anslutning från andra organisationer
än anordnarens knappast är att vänta.

I fråga om de ämnen som rör en organisations speciella intresseområden
anför KFUK:s riksförbund följande.

Det är självklart, att varje ungdomsvårdande organisation har sin målsättning
och sina ideal och att det är ett livsvillkor för den, att dess ungdomsledare
bli delaktiga därav. Det är därför nödvändigt, att tillräckligt
mycket, som rör organisationens speciella intresseområde får utrymme vid
en i organisationens regi anordnad ungdomsledarkurs. Samtidigt är det
självklart, att statens stöd för ungdomsledarutbildningen bör givas till för
olika organisationer gemensamma ämnen.

Liknande synpunkter framföres av Folkpartiets ungdomsförbund, Riksförbundet
Kyrklig ungdom, Sveriges riksidrottsförbund och Sveriges socialdem
okratiska ungdom sförbund.

Beträffande statsbidragets konstruktion betonar länsstyrelsen i Norrbottens
län vikten av att bestämmelserna icke göres alltför rigorösa och administrativt
svårhanterliga. Länsstyrelsen finner icke att förslaget helt motsvarar
dessa anspråk och anför i fortsättningen:

Länsstyrelsen vill i stället föreslå, att statsbidraget utformas så, att de
olika organisationerna på förhand beredes tillfälle att till den statsbidragsbeviljande
myndigheten inlämna en summarisk redogörelse över de kurser,
med angivande av ungefärliga ämnen, föreläsare, kurstid och antal deltagare,
som de planerar för nästkommande verksamhetsår. På grundval av
dessa förhandsuppgifter skulle sedan myndigheten så snart som möjligt
meddela organisationen i fråga, vad denna enligt gällande regler och med

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

hänsyn till disponibla anslag kunde påräkna i statsbidrag för kurserna. Sedan
kurserna hållits, skulle organisationen insända en redogörelse för kurserna
och få ut statsbidraget.

KFUM:s riksförbund anser, att det statsbidragsberättigade antalet timmar
per dag bör reduceras något om de regionala kurserna skall kunna
genomföras som veckoslutskurser. I samma riktning uttalar sig KFUK:s
riksförbund, Svenska scoutrådet och Sveriges godtemplares ungdomsförbund.
I ett par yttranden förutsättes, att intet hinder bör möta för statsbidrag,
även om antalet undervisningstimmar en dag skulle understiga sex,
under förutsättning av att det en annan dag överstiger detta timantal.

Högerns ungdomsförbund anser, att det bör vara tillräckligt med fyra
eller fem kursdagar vid centrala kurser. Riksförbundet Kyrklig ungdom
ifrågasätter däremot, om statsbidrag inte bör utga till mer än tolv kursdagar
vid sådana kurser.

I fråga om villkoren för att en sammanslutning skall vara statsbidragsberättigad
förordar Frikyrkliga ungdomsrådet, att även samarbetsorgan
som redovisar ett sammanlagt medlemsantal på minst 3 000 bör komma
i fråga. Vidare bör enligt ungdomsrådets uppfattning den minimiålder, som
angivits i de föreslagna statsbidragsvillkoren, sänkas till 10 år. Riksförbundet
Kyrklig ungdom betonar, att en ungdomsrörelse som huvudsakligen bedriver
öppet ungdomsarbete utan matrikelförd medlemsanslutning, icke
skall ställas i ofördelaktig position, när det gäller statsbidrag av här berörda
slag.

Enligt skolöverstyrelsens uppfattning skulle ett fast resekostnadsbidrag
per deltagare innebära en förenkling av bidragssystemet. Överstyrelsen föreslår
därvid ett belopp av 15 kronor per deltagare i regionala kurser och 75
kronor per deltagare i centrala kurser. Godtemplarordens studieförbund förordar
samma modifikation. Frikyrkliga ungdomsrådet anser, att den av utredningen
beräknade genomsnittliga resekostnaden bör höjas till 20 kronor
för regionala kurser i Norrland.

Folkpartiets ungdomsförbund framlägger två alternativ för beräkning av
statsbidraget. Enligt det första alternativet bör bidrag utgå endast till kostnaderna
för föreläsare samt med två tredjedelar av deltagarnas resekostnader
vid regionala kurser och med hela resekostnaden vid centrala kurser.
För att resebidrag skall kunna utgå, skall kursen omfatta minst nio statsbidragsberättigade
timmar. Enligt det andra alternativet bör bidrag utgå
med 5 kronor per deltagardag vid regionala kurser och med 10 kronor per
deltagardag vid centrala kurser samt med två tredjedelar av deltagarnas
resekostnader. Dag som lägges till grund för statsbidragets storlek skall omfatta
minst fyra statsbidragsberättigade undervisningstimmar och hela kursen
minst nio sådana timmar. Förbundet räknar med att statsbidrag bör
utgå för 450 tvådagarskurser och 120 tredagarskurser. Den sammanlagda
kostnaden för de regionala kurserna beräknas därvid uppgå till 378 000 kro -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

nor i stället för av utredningen beräknade 165 000 kronor. Förbundet tillägger,
att denna kostnadsökning kan kompenseras av en nedskärning av det
i betänkandet föreslagna bidraget till instruktörsverksamhet.

En ökning av antalet regionala kurser föreslås även av Svenska scoutrådet
och Sveriges godtemplares ungdomsförbund.

Sveriges riksidrottsförbund framhåller, att förbundet har en mångårig erfarenhet
av ungdomsledarkurser och därför bör anses behörigt att bedriva
och kontrollera denna utbildning inom sitt verksamhetsområde. Riksidrottsförbundet
föreslår av detta skäl, att anslagsbeloppen för ungdomsledarutbildningen,
i vad de avser idrottsrörelsen, ställes till förbundets förfogande.
För regionala och centrala kurser beräknas ett bidragsbelopp av 220 000
kronor.

Departementschefen.

Utredningens förslag om statligt stöd till utbildning av ledare i ungdomsarbetet
berör ett synnerligen viktigt område. Uppenbarligen spelar personliga
egenskaper för den kategori av ledande funktionärer som det här är
fråga om en framträdande roll. Utredningen ger också uttryck för en sådan
uppfattning men understryker samtidigt, att ökade kunskaper, inte minst
om psykologiska och sociala sammanhang samt om ungdomsarbetets metodik,
vid sidan av den konstitutionellt betingade ledarförmågan har en avgörande
betydelse, för att en uppsökande verksamhet bland ungdomen skall
kunna bedrivas med framgång.

Utredningens förslag synes mig väl underbyggt och till sina huvuddelar
tillfredsställande utformat. Blott på vissa punkter anser jag mig böra föreslå
jämkningar i förslaget.

I fråga om huvudmannaskapet för utbildningskurserna innebär utredningens
förslag, att ungdomssammanslutningama själva i första hand skall
sta som huvudmän. Därjämte föreslås vissa kurser i skolöverstyrelsens
regi. Jag biträder förslaget i detta avseende. Med anledning av de betänkligheter
som i vissa yttranden anförts mot tanken på statligt arrangerade
utbildningskurser — i första hand mot de föreslagna centrala kurserna i
skolöverstyrelsens regi — vill jag framhålla, att detta förslag enligt min
mening icke strider mot grundtanken i utredningens rekommendationer i
övrigt. Av förslaget framgår bland annat klart, att de angivna ämnena
skall bilda gemensam stomme för samtliga kurser oavsett huvudmannaskapet.
Detta torde otvivelaktigt garantera en önskvärd fasthet och, såvitt
det kan bedömas på förhand, göra de av skolöverstyrelsen anordnade kurserna
särskilt lämpliga som fortbildningskurser. Jag föreställer mig därjämte,
att skolöverstyrelsens utbildningskurser i pedagogiskt avseende kan
bli vägledande för ungdomsorganisationerna och att nya utbildningsformer
successivt kommer att prövas vid dessa kurser. Särskilt värdefullt finner

27

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

jag förslaget om en längre försökskurs. I anslutning till vad som vid remissbehandlingen
uttalats beträffande frågan om en mera kvalificerad ungdomsledarutbildning
vill jag tillägga, att erfarenheterna från den föreslagna
försökskursen bör avvaktas, innan närmare ställning till denna fråga kan
tagas.

Såsom ett grundläggande krav för behörighet till bidrag anger utredningen,
bland annat, att vederbörande sammanslutning skall redovisa minst
3 000 medlemmar. Jag finner detta godtagbart såsom norm men förordar,
att samarbetande ungdomsorganisationer, vilka tillhopa redovisar angivna
medlemsantal och gemensamt önskar ikläda sig huvudmannaskapet för en
kurs, bör godkännas som sökande.

Beträffande de föreslagna ämnena förordar jag i likhet med bland annat
socialstyrelsen, att ämnet ungdomspsykologi bör givas företräde framför
socialpsykologi. I övrigt torde det böra ankomma på skolöverstyrelsen att
besluta, huruvida annat huvudämne än de av utredningen uppräknade skall
godkännas som statsbidragsberättigande. Jag förutsätter därvid, att ifrågavarande
ämne prövas ha allmän betydelse för ungdomsarbetet samt att
pedagogiska motiv kan förebringas för ämnets infogande i kursplanen.

Utredningen föreslår, att såsom statsbidragsberättigande undervisningsämne
för varje kurs må jämställas högst två timmars orientering i ämne,
som anknyter till kursanordnarens speciella intresseområde. I likhet med
skolöverstyrelsen anser jag att denna rätt till utbyte icke bör gälla regionala
utbildningskurser.

De regionala och centrala kurserna bör enligt förslaget omfatta minst
två respektive sex hela dagar, öppningsdagarna oräknade. Varje kursdag
föreslås därjämte omfatta minst sex undervisningstimmar i de gemensamma
ämnena. Enligt min mening är föreskriften om minst sex timmars undervisning
per dag ägnad att säkerställa en rimlig spridning av undervisningstimmarna.
Jag förordar därför att statsbidragsvillkoren utformas
utan särskild inskränkning beträffande öppningsdagarna.

I fråga om statsbidragets utformning tillstyrker jag förslaget om ett särskilt
bidrag per deltagardag. Likaså tillstyrker jag det föreslagna dagbeloppet.
Beträffande resekostnadsersättningen finner jag dock en annan utformning
av bestämmelserna än den av utredningen föreslagna erforderlig. För
att en enligt min mening önskvärd maximering av bidraget till deltagarnas
resekostnader skall bli möjlig, bör bestämmelsen utformas sa, att statsbidrag
utgår till ersättning för deltagarnas resa till och från kursens förläggningsort
enligt billigaste färdsätt, dock högst med 15 kronor i medeltal
per deltagare vid regional kurs och högst med 75 kronor i medeltal per
deltagare vid central kurs.

Enligt utredningens förslag bör medelsanvisningen ske under ett reservationsanslag,
vilket bör ställas till skolöverstyrelsens disposition. Anslags -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

beloppet är av utredningen beräknat efter en uppskattning av den genomsnittliga
deltagarfrekvensen och det genomsnittliga antalet dagar för de
skilda kurstyperna. Förslaget innebär, att överstyrelsen vid sin prövning
av ansökningar om bidrag i förekommande fall måste begränsa bidragsgivningen
mera än vad som följer av de förutsatta maximeringarna (antal
kurser, deltagare och dagar samt resekostnadsbidrag). Ehuru vissa administrativa
olägenheter kan bli förknippade med den föreslagna anordningen,
anser jag dock att medelsanvisningen under nästa budgetår bör ske på
sätt utredningen föreslagit. Därest erfarenheterna påkallar en ändring för
påföljande budgetår, torde det ankomma på skolöverstyrelsen att göra
vederbörlig framställning därom.

Sveriges riksidrottsförbund föreslår, att särskilda medel ställes till förbundets
förfogande för ungdomsledarutbildningen. Då en dylik ordning
skulle innebära ett avsteg från den av mig godtagna principen i utredningens
förslag, att skolöverstyrelsen skall pröva och tillgodose statsbidragsbehovet
i varje särskilt fall och därjämte svara för den erforderliga
tillsynen, anser jag mig icke kunna tillstyrka någon speciell medelsanvisning
för enskild organisation.

Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj.t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta om medverkan från statens sida till utbildning
av ungdomsledare i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i
anledning av statens medverkan i ungdomsledareutbildningen; c)

till Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av 381 500 kronor.

IV. Ungdomens fritidsverksamhet.

Nuvarande förhållanden.

En betydande del av den organiserade fritidssysselsättning som står ungdomen
till buds anordnas av olika enskilda ungdomsföreningar. Statligt
stöd till lokalt anordnad verksamhet utgår bland annat i form av bidrag
till ungdomscirklar. Ungdomens fritidsverksamhet stödjes vidare av kommunerna
dels genom verksamhet i exempelvis ungdomsgårdar eller fritidsverksamhet
vid skolorna, dels i vissa fall genom ekonomiska bidrag till på
orten verksamma ungdomsföreningar.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Statsbidrag till ungdomscirklar har sedan budgetåret 1947/48 utgått ur
förslagsanslaget Understöd åt studiecirkelverksamhet (1953/54: VIII K 7).
Syftet med detta bidrag är att genom en särskilt tillrättalagd studiecirkelverksamhet
stimulera ungdomen att deltaga i bildningsarbetet. Av denna
anledning är även statsbidraget högre än för de allmänna studiecirklarna
och utgår med högst tre fjärdedelar av kostnaden för lärararvode, dock
högst sex kronor för studietimme och med högst hälften av kostnaden för
studiemateriel, dock högst sju kronor för varje medlem i cirkeln. I de fall,
då cirkeln inte ledes av en särskild lärare, utgår bidrag till ledararvode med
högst tre fjärdedelar av kostnaden härför, dock högst två kronor för studietimme.
Som speciellt villkor för ungdomseirklarna gäller, att deltagarna i
cirkeln till övervägande delen och till ett antal av minst fem skall vara ungdom
i åldern 14—18 år. I musikcirklar kan deltagare under 14 år räknas
som bidragsberättigade. Vidare skall studiecirkelns ämne behandlas på ett
för ungdomen särskilt tillrättalagt sätt. I övrigt gäller samma bestämmelser
som för allmänna studiecirklar. Dessa definieras som en kamratkrets
för gemensamma teoretiska eller praktiska studier över ett angivet ämne
efter en på förhand uppgjord plan. Som ytterligare villkor för att statsbidrag
må kunna utgå gäller bland annat, att studietiden skall utgöra minst
tjugo studietimmar, fördelade på minst tio sammankomster, vid vilka antalet
deltagare ej får understiga fem. Vid studiecirkelsammankomsterna får
ej förekomma propaganda för politiska eller religiösa åskådningar.

Under budgetåret 1952/53 anordnades inom de tretton av skolöverstyrelsen
godkända riksförbunden för studiecirkelverksamhet 3 511 ungdomscirklar
med sammanlagt 34 389 deltagare i åldern 14—18 år. Cirklarna
drog sammanlagt en kostnad av 882 720 kronor, varav statsbidraget utgjorde
513 835 kronor eller i medeltal 146 kronor per ungdomseirkel.

Beträffande fritidsverksamheten vid folkskolorna har från finansdepartementet
till utredningen överlämnats eu av skolöverstyrelsen utarbetad
promemoria, ur vilken följande uppgifter om den nuvarande verksamheten
inhämtas.

Fritidsverksamhet vid folkskolorna förekommer i någon form för närvarande
i ungefär 195 skoldistrikt, motsvarande ca 18 % av landets samtliga
skoldistrikt. Flertalet skoldistrikt med organiserad fritidsverksamhet återfinnes
i Södermanlands läns östra, Värmlands läns västra, Värmlands läns
mellersta och Norrbottens läns södra inspektionsområden, där mer än hälften
av distrikten har anordnat sådan verksamhet. Den mest omfattande
och mångsidiga fritids- och hobbyverksamheten förekommer i tätorterna,
i första hand de större städerna, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg,
Karlstad, Halmstad, Uppsala, Landskrona och Södertälje. I tio
inspektionsområden, i huvudsak omfattande norrlandsdistrikten, förekommer
ingen av skolmyndighet bedriven fritidsverksamhet.

Fritidsverksamheten inriktas i allmänhet på att erbjuda ungdomen möjligheter
till sysselsättning av framför allt praktisk art. Särskilt i tätorterna
liar verksamheten blivit synnerligen mångsidig och upptar ett stort antal

30

Kungl. Maj:ts -proposition nr 156.

olika ämnen. Åldern på de deltagande ungdomarna skiftar starkt inom olika
skoldistrikt. I allmänhet synes verksamheten stå öppen icke blott för elever
i folkskolan utan även för högre ålderskategorier. I Stockholm är maximiåldern
i regel 18 år, medan på andra håll ungdom ända upp i 20-årsåldem
inottages. Vanligen är deltagandet i fritidsverksamheten avgiftsfritt.

Till ledaren — oftast en lärare — utgår i allmänhet ersättning, bestämt
till visst belopp för timme. I åtskilliga fall fullgöres dock uppdraget utan
särskild ersättning på vederbörandes fritid. I Stockholm utgår i undervisningsämne
timarvode med 7 kronor, om läraren har kompetens att tjänstgöra
i folkskola, i andra fall med 5 kronor, samt i tillsynsämne med 4 eller
5 kronor. I Malmö utgör timarvodet i regel 4 kronor, i Kiruna stad 6 kronor
20 öre, Borlänge 5 kronor 50 öre, Skövde 5 kronor och Karlshamn 7 kronor.

Skoldistriktens kostnader för fritidsverksamheten kan för läsåret 1952/53
uppskattas till ett belopp av sammanlagt ca 1 270 000 kronor, varav
336 000 kronor hänför sig till Stockholms stad.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Utredningen framhåller inledningsvis att strävan efter sunda vanor hos
ungdomen måhända bäst främjas om de unga ges möjligheter till självuppfostran
i former som befordrar samverkan och stimulerar ungdomens
naturliga verksamhetslust. I fortsättningen betonas, att det kommersiella
nöjeslivet på ett markant sätt dragit fördel av det vegetativa drag, som
kommit att utmärka framför allt en del av de större tätorternas ungdom.
Utredningen understryker, att passiviteten i upplevelsen är något i hög
grad betecknande för det moderna nöjeslivet. Vidare framhålles, att det
naturliga behovet av spänning, som får sin näring i arbetslivets många
gånger påfrestande enformighet, i allt mindre utsträckning får sin utlösning
genom aktiv fritidssysselsättning.

Inte minst med tanke på de nya risker, som en förändrad alkohollagstiftning
kan komma att innebära, bör det enligt utredningens mening vara
angeläget att söka ge ungdomen ytterligare möjligheter att forma sin personliga
utveckling på ett sätt, som erfarenhetsmässigt visat sig både socialt
och psykologiskt ändamålsenligt. Skapande sysselsättning i gruppgemenskap
är ett av de viktigaste medlen till sund självfostran. Utredningen hyser
den uppfattningen, att varje åtgärd, som är ägnad att öka omfattningen
av en på detta sätt karakteriserad fritidsverksamhet, på ett naturligt sätt
bör motverka uppkomsten av dåliga vanor hos ungdomen. Sådana åtgärder
synes därigenom också innebära ett verksamt medel att förebygga asocialitet
av skilda slag, ungdomsfylleri, ligamentalitet, kriminalitet etc. Åtgärder
som syftar till förebyggande ungdomsvård av denna art bör sättas in redan
då ungdomen befinner sig i de tidigare tonåren. Utredningen framhåller att
mottagligheten för intryck är starkt utvecklad under dessa år, och att vanor
som utbildas då har en påtaglig benägenhet att bli bestående.

31

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

Med utgångspunkt från dessa synpunkter har utredningen övervägt olika
möjligheter att stimulera en ökad aktiv fritidssysselsättning bland ungdomen.
I betänkandet lämnas en ingående redogörelse för tidigare förslag, som
framlagts i motsvarande syfte. Bland annat hänvisar utredningen till ungdomsvårdskommitténs
rekommendationer på detta område (SOU 1947: 12)
och till ett utkast rörande statligt stöd till skolornas fritidsverksamhet, som
skisserats i skolöverstyrelsens nyss nämnda promemoria (daterad den 24
augusti 1953).

Ehuru utredningen understryker, att den anser varje kommunalt initiativ
på detta område mycket beaktansvärt, är den dock angelägen framhålla,
att ungdomssammanslutningama måste anses särskilt lämpliga som huvudmän
för fritidsverksamheten. Utredningen förklarar, att den vid sina överläggningar
med företrädare för ungdomsorganisationerna erfarit, att svårigheterna
att förvärva och behålla ungdomsledare ansetts vara ett avgörande
hinder för en intensifierad fritidsverksamhet. I vissa fall har dessa
svårigheter förmodats bottna i den starka konkurrensen om ungdomsledare.
På orter, där den kommunala fritidsverksamheten är livlig, synes
ungdomssammanslutningamas möjligheter att förvärva ledare till sin verksamhet
i någon mån ha hämmats av den konkurrens, som skolornas fritidsverksamhet
med avseende på lokalmöjligheter, timarvoden m. m. framkallat.

Utredningen finner det avgörande, att fritidsverksamheten intensifieras.
En konkurrens av nyss antydd art skulle dock i viss mån kunna hämma utvecklingen.
Vid utformningen av ett framtida stöd till ungdomens fritidsverksamhet
bör därför enligt utredningen konsekvenser av detta slag om
möjligt undvikas. Med tanke på den betydelse för personlighetsdaningen
och den medborgerliga fostran, som föreningslivet kan skänka, finner utredningen
viktigt, att ungdomssammanslutningar av skilda slag får väsentligt
ökade möjligheter att själva svara för en utbyggd fritidssysselsättning.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att staten bör kunna
stödja en fritidsverksamhet, som till sin art i viss mån ansluter sig till den
verksamhet, som nu bedrives inom de s. k. ungdomscirklarna. Enligt utredningens
mening talar dock starka skäl för att klara gränser i fortsättningen
upprätthålles mellan å ena sidan det egentliga studiearbetet — för vilket
det statliga stödet till studiecirkelverksamheten och därmed också till de
s. k. ungdomscirklarna är avsett — och å andra sidan övriga former av fritidssysselsättning.
Denna skillnad torde lämpligen kunna få ett uttryck i
omfattningen av det stöd, som kommer dessa skilda verksamhetsformer till
godo.

Förslag.

Enligt utredningens mening bör ett särskilt statligt stöd i fortsättningen
utgå till fritt och frivilligt organiserade grupper, som aktivt utövar en plan -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

lagd fritidsverksamhet. Utredningen kallar dessa grupper för fritidsgrupper.
Fritidsgrupper som lokalt organiseras inom skolan och som
fyller de på gruppen uppställda kraven bör likaledes få del av det ifrågavarande
statsbidraget, varigenom möjligheterna för kommunerna att stimulera
ungdomens fritidsverksamhet skulle vidgas.

De ifrågasatta statliga stödåtgärderna bör enligt utredningens uppfattning
i så stor utsträckning som möjligt inriktas på den s. k. föreningslösa
ungdomen, för vilken väl tillvaratagna fritidsmöjligheter kan förväntas betyda
särskilt mycket. I första hand blir det en uppgift för ungdomsföreningarna,
bildningsorganisationerna och kommunerna att med olika medel söka
nå denna ungdom och medverka till att fritidsproblemet för denna grupp
av ungdomar löses. Utredningen betonar, att i den mån instruktörer, konsulenter
och andra ledande krafter inom föreningslivet eller kommunernas
ungdomsarbete kan beredas tid och kraft att inrikta sitt arbete på dessa
grupper, ett statligt stöd till ungdomens fritidsverksamhet kan förväntas få
ett effektivt resultat.

Utredningen framhåller vidare, att de grupper, som bildas på arbetsplatserna,
genom ett statligt stöd bör kunna stimuleras till en aktiv fritidssysselsättning.
Fn klubbverksamhet, som framför allt i storstäderna spelar en
stor roll och som därför bör stödjas, är ofta förankrad i bostadsmiljön. De
särskilda fritidsrummen, som numera utgör ett uppmärksammat inslag i
den moderna stadsbebyggelsen, torde kunna utnyttjas för en organiserad
fritidsverksamhet av nu ifrågasatt art.

I strävandena att skapa bättre trivselmöjligheter för landsbygdens människor,
inte minst för dess ungdom, bör enligt utredningen även stödet åt
ungdomens fritidsverksamhet ingå såsom ett viktigt led. Statsbidraget till
fritidsverksamheten bör därför konstrueras så, att ensamstående grupper
med ett relativt lågt deltagarantal icke kommer att missgynnas. Å andra
sidan bör självfallet bidragskonstruktionen så utformas, att den stimulerar
till så livlig anslutning till gruppen som möjligt.

Fritidsverksamhetens art.

Arten av den fritidsverksamhet, som enligt utredningens mening i framtiden
bör statligt understödjas, bör enligt utredningen inte på förhand alltför
starkt avgränsas. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen — som föreslås
bli tillsynsmyndighet — att uppmärksamt följa verksamhetens utveckling
och att vid behov utfärda de detaljföreskrifter som kan anses påkallade.
Statsbidrag bör icke utgå till sådan fritidsverksamhet som i annan
ordning är bidragsberättigad. Som exempel härpå anför utredningen idrott,
yrkesutbildningskurser av olika slag samt studiecirkelverksamhet.

Utredningen framhåller som ett grundläggande krav, att verksamheten
skall vara utformad på sådant sätt och uppbyggd kring sådan sysselsättning,
att syftet, som i första hand är att stärka kamratskap och främja

33

Kungl. May.ts proposition nr 156.

ungdomens aktivitetslust, inte motverkas. Varje form av ideell, intellektuell,
konstnärlig, praktisk eller sportslig planlagd ungdomsverksamhet, utövad
i enlighet med de särskilda villkor som i fortsättningen preciseras,
föreslås därför bli berättigad till bidrag.

Utredningen framhåller, att vissa tillämpningssvårigheter i praktiken kan
beräknas uppstå, då det gäller att avgränsa den verksamhet som här kan
komma i fråga för statsunderstöd. Utredningen ger emellertid några exempel
på sådana former av fritidsverksamhet som bör motsvara den givna
karakteristiken. I första hand nämnes litterära studier, musik och sång,
amatörteaterverksamhet, teckning och målning och därmed jämförlig sysselsättning,
som nu utgör ett viktigt inslag i skolföreningar, i enskilda klubbars
och gruppers verksamhet och i föreningslivet över huvud, men som inte
kan hänföras till studiecirkelverksamhet i egentlig mening. Vidare nämnes
schack såsom en speciell art av intellektuell sysselsättning, som i hög grad
fångar även ungdomens intresse och som enligt utredningen likaledes bör
utgöra en bidragsberättigad form av fritidsverksamhet. Ytterligare anges
praktiska sysselsättningsformer av skilda slag. Utredningen nämner utan
varje anspråk på fullständighet följande exempel: bokbinderi, fotografering,
matlagning, metall- och träslöjd, modellbygge, motorkunskap, sjömanskap,
sömnad, trädgårdsskötsel och vävning. En gruppaktivitet, som utredningen
anser speciellt ägnad att stärka känslan för kamratskap, är scoutrörelsens
patrullverksamhet, som också bör kunna inordnas under nu berörda fritidsverksamhet.
Idrott i egentlig mening skulle som redan nämnts icke inräknas
i här ifrågavarande fritidsverksamhet. Sådan sportslig verksamhet,
som icke kan påräkna stöd från det statsanslag, som står till idrottens disposition,
bör dock enligt utredningens mening kunna inrymmas inom sektorn
av hobbybetonade sysselsättningsgrenar. Som exempel nämner utredningen
vandrargrupper m. fl., vilka förenar friluftsliv med natur- och fornminnesstudier
etc.

Utredningen understryker vidare att givetvis icke någon form av fritidsverksamhet,
som kan anses motverka det fostrande syfte, som den nu avhandlade
grupp verksamheten avses främja, bör komma i åtnjutande av
statsbidrag. Utredningen begränsar sig härvid till att framhålla, att varje
spel, i vilket ingår något moment av hasard, uppenbarligen måste uteslutas.
Det föreslås åvila den anslagsbeviljande myndigheten att i nu nämnda avseenden
liksom beträffande studiecirkelverksamheten genom särskilda tilllämpningsföreskrifter
ange de gränser, som erfordras.

Statsbidragets utformning.

Utredningen anser, att statsbidraget till fritidsgrupperna principiellt bör
konstrueras som ett stimulansbidrag. En viss ekonomisk insats från gruppens
medlemmar förutsättes alltså. Med hänsyn till arten av den verksamhet,
som här avses få ett statligt stöd, framstår det för utredningen som an 3

— Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 156.

34

Kungl. May.ts proposition nr 156.

geläget att bidragsgivningen göres så smidig som möjligt, utan att kraven
på en betryggande kontroll av medlens användning eftersättes. Utredningen
har diskuterat skilda alternativ för att finna den lämpligaste formen för
bidragsgivningen. Sålunda har bland annat övervägts möjligheten att så
begränsa storleken av bidraget till varje fritidsgrupp, att en redovisning av
gruppens egna insatser inte skulle vara påkallad. Ehuru en viss förenkling
av det administrativa förfarandet skulle vinnas av ett dylikt system med
redovisningsfria bidrag, förefaller det emellertid utredningen tveksamt, om
denna utväg bör väljas. Fördelen av att undvika en kostnadsredovisning —
vilken i och för sig kan göras mycket enkel — synes icke böra övervärderas,
då själva redovisningen av deltagarfrekvensen likväl kvarstår och kommer
att utgöra praktiskt taget den enda grundvalen för hela bidragsgivningen.
Icke heller skulle systemet medge någon inblick i de ändamål, vartill de utbetalade
statsbidragen användes.

Även om det kan förutsättas, att fritidsgrupperna kommer att ha vissa
kostnader och att sålunda ett ospecificerat bidrag av denna art i de flesta
fall vore välgrundat, skulle en dylik bidragsgivning enligt utredningens uppfattning
måhända kunna inbjuda till missbruk. Utredningen har slutligt
ansett sig böra utforma reglerna i viss anslutning till dem, som nu gäller för
ungdomscirklama.

Såsom framgår av redogörelsen för det statliga stödet till ungdomscirklarna,
är detta koncentrerat till bidrag till kostnader för lärare och ledare
samt till vissa materielkostnader. Utredningen har ansett det principiellt
motiverat, att det maximala stödet till fritidsgrupperna kommer att ligga
under det högsta bidraget till en ungdomscirkel. Det synes emellertid utredningen
rimligt, att fritidsgrupperna, med hänsyn till att lokalfrågan numera
är ett av de svåraste problemen för ungdomsarbetet, utöver bidrag
till materiel m. m. även kan få sina lokalkostnader i någon mån täckta.
Från dessa utgångspunkter har utredningen funnit lämpligt, att högst hälften
av gruppens enligt vissa normer redovisade kostnader för handledning
och materiel intill ett visst maximibelopp bör kunna täckas av statsbidrag.
Därutöver synes för varje deltagare i fritidsgruppen kunna beräknas ett
redovisningsfritt bidrag, avsett främst för lokalkostnader. Med vissa modifikationer
av de regler, som gäller för ungdomscirklama, skulle detta förslag
få följande utformning. Utredningen förutsätter därvid ett längre fram
angivet minimi- och maximiantal deltagare i gruppen samt att statsbidraget
beräknas för minst 20 timmars verksamhet.

Bidrag till handledning och materiel föreslås utgå med högst 50 % av
redovisade, godkända kostnader, dock icke med högre belopp än 4 kronor
50 öre för varje deltagare. Å ort, där endast en fritidsgrupp är verksam,
torde dock efter kommunens prövning sådant bidrag kunna beräknas som
om 12 personer deltagit i verksamheten, oaktat deltagarantalet i verkligheten
varit lägre. Bidrag till lokalkostnader bör vidare utgå med 2 kronor
för varje deltagare.

35

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

Den nu beskrivna utformningen av statsbidraget till fritidsgrupperna bör
enligt utredningens mening uppmuntra till livlig anslutning, då därigenom
en samverkan i större grupper blir ekonomiskt förmånlig för deltagarna.
Vad särskilt angår den speciella regeln för ensamstående grupper framhåller
utredningen att begreppet ort givetvis kan tolkas olika. Utredningen anser
emellertid, att denna tillämpningsfråga med fullt förtroende bör kunna
överlåtas åt de kommunala myndigheterna med deras goda kännedom om
lokala förhållanden.

Under förutsättning av att maximibidraget utnyttjas, vilket innebär att
gruppdeltagama själva måste svara för minst hälften av de verkliga kostnaderna
för handledning och materiel, skulle statsbidraget för en fritidsgrupp
med 25 deltagare uppgå till (25X6: 50 =) 162 kronor 50 öre. Detta
maximibelopp, som är något högre än det genomsnittliga statsbidraget för
ungdomscirklarna under budgetåret 1952/53 men avsevärt understiger
maximibeloppet för dessa — 300 kronor — bör enligt utredningens mening
säkerställa den skillnad med avseende på statsbidragsgivningen, som i fortsättningen
bör upprätthållas mellan å ena sidan studiecirkel verksamheten
och å andra sidan verksamheten i fritidsgrupper.

Beträffande bidragsgivningens omfattning anför utredningen bland annat
följande.

Inom utredningen har olika meningar yppats rörande storleken av det
bidrag per medlem i fritidsgrupp, som vore nödvändigt för att få till stånd
en fritidsverksamhet av den stora omfattning, som utredningen anser önskvärd.
Då utredningen enats om att föreslå angivna bidrag, är den medveten
om, att dessa kan anses lågt räknade. Å andra sidan kan statsmakterna
inom bidragskonstruktionen utan svårighet ändra de där föreslagna beloppen,
om erfarenheten skulle ge anledning därtill.

Fritidsverksamhetens organisation.

Utredningen framhåller, att den vid sin målsättning haft ett begränsat
syfte med fritidsverksamheten. I första hand har det ansetts angeläget att
främja en livligare aktiv sysselsättning bland ungdomen. Ett sådant mål
bör enligt utredningens uppfattning kunna rymmas inom ramen för folkbildningsarbetet,
även om arten av den verksamhet, som föreslås bli statsbidragsberättigad,
i vissa avseenden faller utanför bildningsarbetet i trängre
mening. Det förefaller utredningen värdefullt att den nu diskuterade fritidsverksamheten
får en så stor bredd som möjligt. De organisatoriska svårigheter
som bidragsgivningen kan skapa bör så vitt möjligt reduceras, utan
att krav på rimlig kontroll eftersättes.

Utredningen framhåller att en övervägande del av fritidsgrupperna sannolikt
kommer att etableras inom ideella och andra föreningar med någon
form av ungdomsarbete på sitt program. I huvudsak blir sålunda stödet
till fritidsgrupperna ett indirekt bidrag till ungdomsarbetet inom skilda

36

Kungl. May.ts proposition nr 156.

sammanslutningar. Utredningen finner därför också att det i fortsättningen
bör ankomma på sådana ungdomsorganisationer, som har en riksomfattande
karaktär, att själva taga initiativ till fritidsverksamhetens igångsättande,
ombesörja verksamhetens planläggning och stimulera till uppkomsten
av nya aktiva grupper inom det organiserade föreningslivet. För den preliminära
kontrollen av verksamhetens utformning torde emellertid enligt utredningens
mening i regel inte ungdomssammanslutningarnas krafter vara
tillfyllest. Utredningen har därför övervägt, om inte de av skolöverstyrelsen
godkända riksförbunden för studiecirkelverksamhet — för närvarande 13
stycken — här borde kunna utnyttjas. Dessa studieförbund, som har en
av skolöverstyrelsen godkänd studierektor, ansvarar för närvarande för
granskning och redovisning inför skolöverstyrelsen av en verksamhet, som
har direkta beröringspunkter med den fritidsverksamhet, som genom utredningens
förslag aktualiserats. Av flera skäl synes det därför utredningen
ändamålsenligt, om den apparat som nu står till förfogande och som uppbyggts
för en med fritidsgruppernas sysselsättningsprogram närbesläktad
verksamhet, även kan disponeras för redovisning och viss tillsyn av bidragsgivningen
till fritidsgrupper, som har en organisk anknytning till studieförbunden.
Utredningen understryker emellertid, att de ungdomsvårdande
sammanslutningarna själva genom sina lokalorganisationer bör svara för
verksamhetens planläggning och utbyggnad. Den förberedande ekonomiska
kontrollen liksom själva redovisningen av statsbidraget bör emellertid förläggas
till studieförbunden. Utredningen anmärker i detta sammanhang,
att huvudparten av ungdomsorganisationerna är ansluten till något av de
här berörda studieförbunden.

Utredningen föreslår därför, att fritidsgrupp, som tillhör riksomfattande
ungdomssammanslutning, i första hand bör sortera under denna sammanslutnings
riksorganisation. Det bör åvila denna att direkt till sådant
studieförbund, vartill organisationen är ansluten, översända rapporter och
rekvisitioner rörande statsbidrag till fritidsgruppema med tillämpning av
den ordning, som nu gäller för studiecirkel verksamheten. Vederbörande studieförbund
bör granska bidragsrekvisitionema samt halvårsvis vidarebefordra
godkända rekvisitioner till skolöverstyrelsen. De särskilda tillämpningsföreskrifter,
som detta system kan påkalla, bör utfärdas av skolöverstyrelsen.

Tillsynen av de fritidsgrupper, som kommer att organiseras utanför föreningslivet
och som inte är anslutna till någon ungdomssammanslutning eller
till något studieförbund, bör enligt utredningens mening i första hand ankomma
på något kommunalt organ.

Det förefaller utredningen tveksamt, om denna kontroll liksom övriga
ärenden rörande statsbidragsgivningen till dessa fristående fritidsgrupper,
bör bindas till något på förhand angivet kommunalt organ. Författningsmässigt
kunde det visserligen synas som om barnavårdsnämnden i dess

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

egenskap av ungdomsnämnd vore självskriven för uppgiften. Utredningen
anmärker emellertid, att det kommunala stödet till ungdomsvårdande sammanslutningar
tagit sig mycket växlande former och att anslag till barnavårdsnämnder
för ändamålet i realiteten är relativt sällsynta.

Därest särskild ungdomsstyrelse finns eller ett fakultativt organ av denna
typ upprättas inom den enskilda kommunen, synes det enligt utredningens
mening lämpligt, att detta organ handlägger frågor som rör de fristående
gruppernas verksamhet. Därest ungdomsstyrelse inte finns inom
kommunen, bör efter kommunens bestämmande jolkskolestyrelsen eller
barnavårdsnämnden handlägga dessa ärenden. Fristående fritidsgrupp bör
alltså vända sig till ungdomsstyrelsen (eller motsvarande kommunala organ)
i ärenden som rör program, val av ledare och bidragsrekvisition för
gruppens verksamhet. Ungdomsstyrelsen bör sålunda anförtros den preliminära
granskningen av fritidsgruppens verksamhet och bör liksom studieförbunden
halvårsvis insända statsbidragsrekvisitionerna till skolöverstyrelsen.

Frågan om den ekonomiska aspekten på administrationsproblemet beröres
också av utredningen. Det framhålles, att den planerade fritidsverksamheten
bygger på en långt driven decentralisering av huvudmannaskapet.
Detta torde också innebära, att administrationen genom den föreslagna
uppdelningen av kontrollerande uppgifter, redovisning m. m. icke nämnvärt
kommer att betunga de organ, som skall ansvara för verksamheten.

Sammanfattning.

Beträffande riktlinjerna för statens verksamhet till främjande av fritidsgrupperna
hänvisar utredningen till vad som anförts i det föregående. Dessa
riktlinjer bör enligt utredningen vara normerande för de tillämpningsföreskrifter,
som skolöverstyrelsen kan komma att utfärda. Delvis innebär
utredningens förslag en modifikation av de regler, som ungdoms vårdskommittén
föreslog i sitt betänkande om ungdomens fritidsverksamhet. Rörande
den övre gränsen för bidragsberättigad deltagare i fritidsgrupp — icke
fyllda 25 år — tillägger utredningen, att denna delvis motiverats av att de
risker, som en förändrad alkohollagstiftning kan förväntas medföra, i hög
grad kommer att göra sig gällande för ungdomarna i 20-årsåldem.

Utredningen sammanfattar sitt förslag till statsbidragsvillkor i följande
punkter.

1. Statsbidrag för anordnande av verksamhet i fritidsgrupper må på nedan
angivna villkor utgå till av staten godkänt studieförbund samt till kommun.

2. Fritidsgrupp är en fri och frivilligt organiserad kamratkrets, som samlas
för att utöva planlagd fritidsverksamhet i överensstämmelse med de anvisningar
som skolöverstyrelsen kommer att meddela.

3. Fritidsgrupp skall vara öppen för alla.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

4. Fritidsgrupp skall uppgöra program för verksamheten, omfattande
minst 20 timmar fördelade på minst 10 sammankomster.

5. Fritidsgrupp skall bestå av minst 5 och högst 25 deltagare, vilka fyllt
12 men inte 25 år. Fritidsgrupp skall redovisa minst 5 närvarande vid
varje sammankomst.

6. Fritidsgrupp skall företrädas av en för verksamheten ansvarig person,
som skall vara godkänd av vederbörande kommunala myndighet.

7. Fritidsgruppens sysselsättning skall vara av den art, att deltagarnas
självverksamhet främjas. I fritidsgruppens verksamhet får icke förekomma
politisk eller religiös propaganda.

8. Till sådan verksamhet i fritidsgrupp, som i det föregående angivits och
vilken icke i annan ordning understödjes med statsmedel, må, för helt
budgetår räknat, statsbidrag utgå med

a) högst hälften av redovisade, godkända kostnader för handledning och
materiel, dock icke med högre belopp än 4 kronor 50 öre för varje
deltagare; å ort, där endast en fritidsgrupp är i verksamhet, må dock,
efter prövning av vederbörande kommunala myndighet, bidrag beräknas
som om högst 12 deltagit i verksamheten, oaktat deltagarantalet
varit lägre.

b) med 2 kronor per deltagare för lokalkostnader m. m.

De under punkterna a) och b) angivna bidragen beräknas på medeltalet
närvarande deltagare under 10 av gruppens sammankomster.

9. Studieförbund äger att hos skolöverstyrelsen halvårsvis rekvirera statsbidrag
till sådan fritidsverksamhet, som bedrives av förbundet självt
eller av sammanslutning, som är ansluten till förbundet. I övriga fall
rekvireras statsbidrag i samma ordning av vederbörande kommunala
myndighet.

Kostnadsberäkning.

Utredningen framhåller, att en beräkning av den medelsanvisning, som
kan visa sig erforderlig för den av utredningen föreslagna fritidsverksamheten,
uppenbarligen måste bli approximativ. En viss möjlighet till prognos
beträffande verksamhetens omfattning kan man finna i den utbyggnad,
som ungdomscirkelverksamheten fått sedan statsbidrag började utgå till
denna verksamhetsform (fr. o. m. budgetåret 1947/48). Av den inledande
översikten framgår, att under budgetåret 1952/53 fanns i runt tal 3 500
ungdomscirklar. Med hänsyn till att ungdomscirkeln är en mera avancerad
form av fritidsverksamhet har man enligt utredningen anledning vänta, att
redan under det första budgetåret ett avsevärt större antal fritidsgrupper
kommer att anordnas. Ett starkt stöd för en sådan förmodan anses ligga
däri, att en mycket stor del av de skilda ungdomsföreningarnas fritidsverksamhet
sannolikt kommer att organiseras i former, som uppfyller de uppställda
villkoren för fritidsgruppema. Huvuddelen av ungdomsorganisationerna
(se Bilaga till denna proposition) redovisade den 1 januari 1953 cirka
1 460 000 anslutna medlemmar, av vilka emellertid ett icke känt antal utgjordes
av personer över 25 år. I totalantalet ingår 819 000 medlemmar, vilka
tillhörde riksidrottsförbundet samt Skid- och friluftsfrämjandet. En bety -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

dande del av detta antal torde enligt utredningen sannolikt komma att stå
utanför bidragsgivningen. I de angivna totala medlemssiffrorna ingår uppenbarligen
ett avsevärt antal medlemmar, som redovisats i mer än en förening.
Siffran anses dock kunna utgöra en riktpunkt för uppskattningen av antalet
fritidsgrupper. Som en jämförelse nämner utredningen att det sammanlagda
antalet ungdomar i de åldersgrupper, som genom de föreslagna villkoren
ansetts berättigade till bidrag, den 31 december 1952 utgjorde i runt tal
1 150 000 personer. Utredningen påpekar, att dessa åldersgrupper under de
närmaste åren kommer att växa avsevärt.

Med utgångspunkt från de angivna siffrorna och från ett antagande, att
andra ungdomssammanslutningar än de som nämnes i bilagan till denna
proposition jämte en sannolikt betydande del av den nu föreningslösa ungdomen
kommer att deltaga i verksamheten, beräknar utredningen det sammanlagda
antalet fritidsgrupper under budgetåret 1954/55 till cirka 15 000
med ett genomsnittligt deltagarantal av 12. Detta skulle betyda, att cirka
180 000 ungdomar kommer att deltaga i verksamheten.

Utredningen framhåller, att en tillförlitlig beräkning av det genomsnittliga
statsbidraget för varje fritidsgrupp av naturliga skäl är i viss mån
vansklig. Det maximala bidraget per deltagare skulle enligt utredningens
förslag regelmässigt bli 6 kronor 50 öre. För ensamstående grupper kunde
kostnaderna bli något högre. Å andra sidan förmodar utredningen, att en
betydande del av den fritidsverksamhet, som avses med bidragsgivningen,
icke kommer att redovisa kostnader av sådan storlek, att maximalt bidrag
kan uttagas. Med hänsyn till osäkerheten rörande deltagarantalet synes
enligt utredningens mening försiktigheten dock bjuda att man räknar med
en förhållandevis hög medelkostnad. Utredningen uppskattar därför det
genomsnittliga statsbidraget för varje deltagare till 6 kronor.

Då utredningen, såsom ovan anförts, beräknat antalet deltagare i fritidsverksamheten
under nästa budgetår till cirka 180 000, innebär detta att
sammanlagt 1 080 000 kronor bör anvisas för ändamålet.

Enligt utredningens uppfattning bör statsbidragsvillkoren för den föreslagna
fritidsverksamheten samlas i en särskild kungörelse. Verksamhetens
art synes kräva att beloppet anvisas under ett förslagsanslag. Skolöverstyrelsen
föreslås skola efter den första halvårsutbetalningen inkomma till
Kungl. Maj:t med redogörelse beträffande medelsförbrukningen.

Utredningen föreslår därför att under budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag av 1 080 000 kronor under rubriken
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet. Anslaget bör disponeras av skolöverstyrelsen.

Yttranden.

De flesta remissinstanserna har i sina yttranden berört frågan om ett särskilt
stöd åt fritidsgrupper. Därvid har praktiskt taget samtliga i prin -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

c i p tillstyrkt utredningens förslag. Principiella betänkligheter uttalas endast
i ett par fall. Statskontoret uttalar, att ämbetsverket ställer sig betänksamt
mot förslaget därför att det kräver en så betydande medelsanvisning
utan att det föreligger garantier för att de angivna syftena uppnås.
Statskontoret motsätter sig dock icke en viss bidragsgivning. Svenska scoutrådet
ifrågasätter, om inte beloppet kunde göra bättre nytta genom att användas
till ledarutbildning och instruktörsverksamhet. I övrigt gäller invändningarna
endast detaljer i utredningens förslag.

Svenska stadsförbundet framhåller bland annat följande.

aturligtvis låter det sig sägas, att dessa bidrag i de städer, där genom
kommunala insatser fritidsverksamheten redan fått en större omfattning,
ur kommunal synpunkt bli skäligen betydelselösa. Att bidrag av även relativt
begränsad storleksordning kunna främja föreningslivet visar emellertid
den framgång, som studiecirkelverksamheten haft. Och i mindre kommuner
med ett outvecklat eller föga utvecklat föreningsliv, där fritidsverksamheten
hittills försummats, torde bidragen dessutom direkt kunna tjäna som
stimulans till kommunala initiativ.

Statsbidragets utformning. Statskontoret anser, att maximibeloppet
lämpligen kan nedsättas till 2 kronor per deltagare. Statskontoret
håller före, att ett av de angelägnaste målen för fritidsgruppema bör
vara att i verksamheten engagera ungdom, som efter avslutad folkskola står
i begrepp att gå ut i förvärvslivet. Det synes ej heller påkallat att såsom
deltagare i fritidsgrupp medtaga personer, som uppnått värnpliktsåldem,
varför statskontoret förordar, att medlem i statsbidragsberättigad fritidsgrupp
skall vara lägst 13 och högst 20 år. Statskontoret beräknar att anslaget
genom de förordade modifikationerna kan begränsas till 500 000 kronor.

Skolöverstyrelsen anser, att tillsynsmyndigheten bör bemyndigas att i
särskilda fall medgiva bidrag till handledning och materiel med högre belopp
än som eljest gäller. En sådan möjlighet till dispens skulle kunna användas
för att ge bättre bidrag åt vissa mindre grupper, som på grund av
verksamhetens art krävde särskilda kostnader, eller för att bereda bättre
bidragsmöjligheter åt enstaka grupper på landsbygden. Enligt överstyrelsens
uppfattning skulle en sådan dispensbestämmelse göra utredningens
förslag om särskilda bestämmelser för vissa landsbygdsgrupper överflödiga.

Socialstyrelsen förordar, att statsbidraget uppräknas så, att fritidsgrupperna
i genomsnitt erhåller samma bidrag som ungdomseirklama. Vidare
ifrågasättes om inte statsbidragsgrunderna kan förenklas, varvid styrelsen
föreslår, att bidraget utformas såsom ett allmänt bidrag med visst belopp
per deltagare och sammankomst. Föreskrifterna om deltagarnas ålder samt
minimiantalet deltagare och sammankomster synes enligt styrelsen kunna
bibehållas.

Svenska kyrkans diakonistyrelse ställer sig tveksam till statsbidrag till

41

Kungl. May.ts proposition nr 156.

materielkostnader. Hjälpen till lokalkostnader synes vara mera befogad
enligt styrelsens mening.

KFJJM.s riksförbund föreslår, att statsbidraget utgår med ett fixerat belopp
per deltagare, oavsett de kostnader fritidsgruppen haft. Detta belopp
bör enligt förbundet ställas till föreningarnas förfogande att brukas på det
sätt dessa anser bäst.

Statsbidragsbeloppen och åldersgränserna diskuteras i ännu några yttranden.
Arbetarnas bildningsförbund och Godtemplarordens studieförbund
föreslår av praktiska skäl, att maximibeloppet höjes till 5 kronor. Folkpartiets
ungdomsförbund finner det önskvärt, att lokalbidraget per deltagare
maximeras till halva kostnaden och maximibeloppet höjes till 3 kronor.
Förbundet ifrågasätter, om inte den övre åldersgränsen på deltagarna bör
fastställas till 21 år. Maximeringen av antalet deltagare till 25 bör enligt
förbundets mening inte vidhållas. Sve?iska scoutrådet önskar den nedre åldersgränsen
sänkt till 11 år.

Enligt Arbetarnas bildningsförbund är det motiverat, att ensamstående
fritidsgrupp, vars deltagarantal understiger 12, kommer i åtnjutande av
högre bidrag. Prövningen härav bör inte förläggas till kommunen, utan sådana
grupper bör hos skolöverstyrelsen söka dispens i analogi med vad som
gäller för vissa studiecirklar.

Rörande arten av sysselsättning betonar flera organisationer
vikten av att statsbidragsbestämmelsema utformas så, att klara gränser
dragés upp mellan det egentliga studiearbetet och andra former av fritidsverksamhet.
Folkpartiets ungdomsförbund och Frikyrkliga studieförbundet
anser, att mer än ett ämne bör kunna upptagas på en fritidsgrupps program.

Stark kritik riktas av ett flertal remissinstanser mot det föreslagna villkoret
att företrädaren för fritidsgrupp skall vara godkänd av vederbörande
kommunala myndighet. Skolöverstyrelsen föreslår,
att kommunalt godkännande endast sker i de fall, då verksamheten icke
rapporteras genom något av de erkända studieförbunden. För fritidsgrupper
med anknytning till något av studieförbunden bör enligt överstyrelsens
mening godkännandet ske antingen av vederbörande studieförbund eller av
ansluten ungdomsorganisation. Däremot bör varje sådan fritidsgrupp till
vederbörande kommunala myndighet anmäla sin existens, ävensom namnet
på den person, som är ansvarig för verksamheten.

Arbetarnas bildningsförbwid förutsätter, att bestämmelsen om att fritidsgrupp
skall företrädas av en för verksamheten ansvarig person, som
skall vara godkänd av vederbörande kommunala myndighet, endast skall
avse sådana fritidsgrupper, som organiseras utanför föreningslivet, och att
motsvarande godkännande för övriga grupper skall ske i samma ordning,
som nu gäller ledare och lärare för studiecirklar. I samma riktning uttalar
sig Folkpartiets ungdomsförbund, Frikyrkliga studieförbundet, Godtemplarordens
studieförbund, KFUK:s riksförbund, KFUM:s riksförbund,

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

KFUK.s och KFUM:s riksstudieförbund, Svenska landsbygdens studieförbund,
Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Svenska scoutrådet, Sveriges
godtemplares ungdomsförbund och Sveriges kyrkliga studieförbund.

Utredningens förslag om förbud mot propaganda inom fritidsgrupp
har föranlett diskussion i en del yttranden. Svenska kyrkans diakonistyrelse
anför härom bland annat följande.

En omformulering bör göras av sista delen i punkt 7: »I fritidsgruppens
verksamhet får icke förekomma politisk eller religiös propaganda.» Propaganda
är här ett alltför mångtydigt ord. Lägger man i ordet propaganda
betydelsen otillbörlig påverkan kan man förstå utredningens mening. Men
det står erfarenhetsmässigt klart, att ungdomsgruppen, där den politiska
diskussionens vågor gått höga och där deltagarna i denna diskussion ivrigt
»propagerat» för sina olika politiska idéer, kunnat ha djupt ungdomsfostrande
betydelse. Än mer gäller detta den religiösa debatten. Skulle därför
utredningens formulering komma att tolkas så att i fritidsgrupperna
icke finge »propageras» för att ungdomarna skulle sträva efter att kämpa
sig tram. till en ärlig, kristen livsåskådning, sa vore en sådan tolkning högst
olycklig. °

Liknande synpunkter anföres av KFUM.s riksförbund, Riksförbundet
Kyrklig ungdom samt Sveriges kyrkliga studieförbund.

Fritidsverksamhetens organisation. Nästan genomgående
uttalar remissinstanserna sin anslutning till förslaget, att studieförbundens
administrativa apparat skall utnyttjas för den primära kontrollen.
Flertalet studieförbund framhåller dock, att den föreslagna anordningen
torde komma att kräva ökade bidrag till förbundens administrationskostnader.

Från ett par hall föreslås emellertid en annan lösning. Socialstyrelsen anser
inte, att den föreslagna omgången över studieförbunden är övertygande
motiverad, och ifrågasätter, om ej riksomfattande ungdomsorganisationer
skulle vara i stand att själva inför skolöverstyrelsen svara för verksamheten
på samma sätt som kommunerna i fråga om andra fritidsgrupper. Länsstyrelsen
i Stockholms län har den uppfattningen, att tillsynen av fritidsgrupperna
i dess helhet med fördel kunde förläggas till kommunal myndighet.
Hantverkarnas ungdomsrörelse föreslår, att den förberedande ekonomiska
kontrollen liksom rekvisitionen och redovisningen av bidragen till
fritidsgrupper, tillhörande ungdomsorganisation som inte är ansluten till
något studieförbund, bör ankomma på ungdomsorganisationen själv. Enligt
Svenska landsbygdens ungdomsförbunds mening bör de fritidsgrupper,
som inte har möjlighet eller lust att söka statsbidrag genom befintliga organisationer,
i likhet med vad som är fallet med fristående studiecirklar
söka bidrag direkt från skolöverstyrelsen.

Sveriges riksidrottsförbund finner det lämpligt att tillsyn och kontroll
över den fritidsverksamhet, som utövas inom idrottens föreningar, sker genom
kommunalt organ, som står i god kontakt med föreningen. För all av

43

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 156.

idrottens föreningar bedriven fritidssysselsättning bör bidrag utgå genom
riksidrottsförbundet, sedan vederbörande distriktsförbund yttrat sig i
ärendet. Med hänsyn till idrottens och föreningsarbetets organisation föreslår
således förbundet, att idrottens föreningar i här berört avseende har
förbundet som huvudman. Förbundet beräknar anslagsbehovet för detta
ändamål till 210 000 kronor.

Rilcshemvämschefen anhåller, att hemvärnets ungdomsföreningar måtte
betraktas som fritidsgrupper och sålunda komma i åtnjutande av det statsbidrag,
som kan komma att utgå till dylika grupper.

Beträffande medelsanvisningen framhåller riksräkemkapsverket
följande.

I fråga om medel till understöd till studiecirkelverksamhet sker anvisning
visserligen å ett förslagsanslag. Denna verksamhet låter sig emellertid sedan
ett flertal år bättre överblickas, vilket icke är förhållandet betrailande
den föreslagna fritidsverksamheten. Såsom utredningen påpekar har berakningen
av medelsbehovet för bidrag till fritidsverksamheten med nöd vandighet
endast kunnat bliva approximativ. Då medelstillgången för verksamheten
synes böra begränsas, anser ämbetsverket det därför lämpligt, att
medelsanvisningen sker å ett obetecknat anslag.

Departementschefen.

Till grund för utredningens förslag om statligt stöd åt ungdomens fritidsverksamhet
ligger, såsom klart framgår av motiveringen, övertygelsen
om grupparbetets och den skapande sysselsättningens betydelse för en harmonisk
personlighetsutveckling. Det planerade bidragssystemet är i sina
huvuddrag uppbyggt efter mönster av nu gällande regler för statens understöd
till studiecirkelverksamheten. Utredningen framhåller uttryckligen,
att klara gränser i fortsättningen bör upprätthållas mellan de båda
verksamhetsformerna, därest förslaget om särskilda bidrag till fritidsgrupperna
förverkligas. Skillnaden bör enligt utredningen astadkommas genom
bidragsgivningens omfattning. Maximibidraget till en fritidsgrupp föreslås
sålunda avsevärt understiga maximibidraget till en ungdomscirkel.

Såsom ett medel att stimulera en ökad aktiv fritidsverksamhet bland
ungdomen synes mig utredningens förslag värdefullt. Jag finner även de
av utredningen preciserade bidragsvillkoren i huvudsak omsorgsfullt avvägda
samt själva konstruktionen av statsbidraget väl utformad. Planen
förutsätter kommunal medverkan och bistånd från de statsunderstödda
riksförbunden för studiecirkelverksamhet. I administrativt hänseende förefaller
denna anordning tillfredsställande. I allt väsentligt finner jag därför
förslaget väl ägnat att läggas till grund för ett beslut. I vissa avseenden
anser jag mig emellertid böra förorda smärre jämkningar.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Vid remissbehandlingen har från åtskilliga håll riktats invändningar mot
utredningens förslag om kommunalt godkännade av den för fritidsgrupp
ansvarige. Ehuru jag för egen del är övertygad om att arten av nu ifrågavarande
verksamhet kräver en förhållandevis noggrann tillsyn, synes det
mig tveksamt om kravet pa kommunal kontroll av de fntidsgrupper, som
organisatoriskt kommer att anknytas till de erkända studieförbunden, är
realistiskt grundat. Snarare synes mig den föreslagna ordningen kunna innebära
vissa risker. Jag förutsätter nämligen, att framför allt i de större kommunerna
vissa svårigheter kommer att föreligga, när det gäller att praktiskt
förverkliga det syfte som kontrollföreskriften rymmer. Samtidigt kan
det förväntas, att studieförbunden med hänsyn till den föreskrivna kommunala
uppsikten kommer att ägna mindre uppmärksamhet åt fritidsverksamheten
inom de till förbunden anslutna organisationerna än som kan anses
önskvärt. I viss överensstämmelse med ett av skolöverstyrelsen vid remissbehandlingen
framfört yrkande förordar jag därför, att kommunalt godkännande
av den för fritidsgruppen ansvarige endast skall ske i de fall, då verksamheten
icke rapporteras genom något av de erkända studieförbunden. I
Övriga fall bör godkännande ske genom studieförbunden. I likhet med skolöverstyrelsen
förordar jag samtidigt, att varje fritidsgrupp skall till vederbörande
kommunala organ (ungdomsstyrelsen, barnavårdsnämnden eller
folkskolestyrelsen) anmäla sin existens och namnet på den för gruppen ansvarige.
Enligt min mening bör denna åtgärd tillförsäkra kommunens ungdomsvårdande
organ en önskvärd överblick av fritidsverksamheten på orten
till gagn för det samarbete på området, som bör eftersträvas.

Jag kan icke tillstyrka Sveriges riksidrottsförbunds yrkande om särskilt
huvudmannaskap för förbundets fritidsverksamhet, ej heller förbundets
hemställan om speciell medelsanvisning för ändamålet.

Utredningen föreslår bland annat, att viss del av statsbidraget till ensamstående
fritidsgrupp under särskilt angivna förutsättningar må, efter
prövning av vederbörande kommunala myndighet, beräknas enligt förmånligare
bidragsgrunder än reglerna eljest föreskriver. Tanken att bereda
sådana grupper, som av lokala eller andra skäl måste bli förhållandevis
små, gynnsammare villkor än som normalt skulle tillförsäkras dem, finner
jag beaktansvärd. Dock bör det enligt min mening ankomma på tillsynsmyndigheten
— d. v. s. i förevarande fall skolöverstyrelsen — att meddela
erforderlig dispens.

Vid i emissbehandlingen har bland annat ifrågasatts, om utredningens
förslag beträffande fritidsgrupps verksamhet medger att mer än ett ämne
upptages på sysselsättningsprogrammet. Ehuru förslaget på denna punkt
icke är närmare preciserat förutsätter jag, att en viss variation inom ramen
för den stipulerade planmässigheten skall anses tillåten. Huvudsyftet med
verksamheten att främja deltagarnas aktivitet — bör därvid vara vägledande.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

I vissa yttranden har betänkligheter anförts mot den av utredningen föreslagna
bestämmelsen, att politisk eller religiös propaganda icke får förekomma
i fritidsgruppens verksamhet. Jag får i detta sammanhang erinra
om att en motsvarande regel för närvarande gäller studiecirkelverksamheten.
För egen del är jag medveten om att en föreskrift av detta slag kan
föranleda tolkningssvårigheter. Å andra sidan torde det stå klart, att en
verksamhet, som förutsättes vara öppen för alla och som understödjes med
statsmedel, i nu nämnda avseenden bör präglas av objektivitet. Jag anser
mig därför icke böra frångå utredningens förslag på denna punkt.

I fråga om utredningens förslag, att medelsanvisningen bör ske under
ett förslagsanslag anför riksräkenskapsverket betänkligheter. Ämbetsverket
påpekar att beräkningen av medelsbehovet med nödvändighet endast
kunnat bli approximativ. För att medelstillgången skall kunna begränsas,
finner ämbetsverket lämpligt, att medelsanvisningen sker under ett obetecknat
anslag. Enligt min mening är en begränsning i och för sig icke
eftersträvansvärd, därest verksamheten visar sig tjäna det tänkta syftet.
Om erfarenheterna av verksamhetens utveckling gör en åtstramning
av bidragsgivningen nödvändig, torde denna böra vinnas i första hand
genom en skärpning av bidragsvillkoren. En medelsanvisning under ett
obetecknat anslag till en verksamhet av nu ifrågavarande art skulle otvivelaktigt
vålla betydande administrativa olägenheter. Jag anser mig därför
icke böra avvika från utredningens förslag på denna punkt och förordar
alltså, att medelsanvisningen sker under ett förslagsanslag. Anslaget torde
böra ställas till skolöverstyrelsens disposition.

I enlighet med utredningens förslag förordar jag, att statsbidragsvillkoren
för den planerade verksamheten sammanföres i en särskild kungörelse.

Jag anser mig i huvudsak kunna godtaga utredningens kostnadsberäkning
men föreslår, att det angivna totalbeloppet lämpligen avrundas till
1 milj. kronor.

Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) medgiva, att bidrag av statsmedel må från och med
budgetåret 1954/55 utgå till ungdomens fritidsverksamhet,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i föregående
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter om
statens bidrag till ungdomens fritidsverksamhet;

c) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet på riksstaten
för budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

V. Ungdomsidrotten.

Nuvarande förhållanden.

Avsättningsanslaget till fonden för idrottens främjande är under innevarande
budgetår uppfört med 7 500 000 kronor. Enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 12 juni och 9 oktober 1953 äger Sveriges riksidrottsförbunds ungdomskommitte
disponera tillhopa 99 500 kronor för sin verksamhet.

Det totala antalet föreningar och medlemmar inom riksidrottsförbundet
uppgick den 31 oktober 1953 till 9 634 respektive 810 002. Riksidrottsförbundet
redovisade vid samma tillfälle 30 specialförbund. Förbundet är regionalt
uppdelat i 23 distriktsförbund.

I riksidrottsförbundets berättelse för verksamhetsåret 1952 redovisas
vissa uppgifter rörande ungdomsverksamhetens omfattning. I följande sammanställning,
som hämtats ur denna berättelse, anges antalet föreningar
med särskilda avdelningar för ungdom i åldern 14 till 18 år (åldersgränserna
för riksidrottsförbundets ungdomsidrott) samt medlemsantalet inom dessa
avdelningar för åren 1946,1949 och 1952.

Föreningar med
ungdomsavd.

Medlemsantal

1946

829

25 991

1949

1 103

40 228

1952

1 526

63 254

Medlemmarna i de särskilda ungdomsavdelningarna utgör emellertid endast
en mindre del av samtliga medlemmar i den ålder det här är fråga om.
Idrottsverksamhet speciellt tillrättalagd för barn och tonårsungdom bedrives
även av skolidrottsförbundet, som den 31 oktober 1953 omfattade
198 322 medlemmar i 2 705 föreningar.

Av riksidrottsförbundets berättelser från de senaste verksamhetsåren
framgår, att skilda åtgärder vidtagits för att öka intresset just för ungdomsidrotten.
Specialförbunden har numera knutits fastare till ungdomskommittén,
och ett vidgat samarbete genom särskilda ungdomskonsulenter
har eftersträvats.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Utredningen erinrar till en början om att ungdomsvårdskommittén i sitt
betänkande om ungdomens fritidsverksamhet (SOU 1947: 12) publicerat
vissa uppgifter om idrottsintressets omfattning. Av dessa framgår, att ungefär
två tredjedelar av pojkarna syntes utöva idrott eller friluftsliv i någon

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

form, medan återstoden till allra största delen vore åtminstone passivt
idrottsintresserad. För flickornas del vore idrottsintresset mindre men dock
betydande. Omkring hälften av dem syntes enligt undersökningarna aktivt
utöva idrott eller friluftsliv. Idrott och sport torde sålunda, framhåller utredningen,
vara de former av fritidssysselsättning, som i vår tid väcker ungdomens
starkaste intresse.

I fortsättningen framhåller utredningen, att detta starka idrottsintresse
givetvis bör tagas till vara och utnyttjas av samhället i dess strävanden för
ett förbättrat ungdomsarbete. Utredningen framhåller, att idrottsintresset
emellertid synes kunna tendera till viss ensidighet och lätt gå till överdrift.
Synpunkter av denna innebörd har också, tillägges det, anförts av riksidrottsförbundet
i en skrivelse till utredningen. Enligt utredningens mening
bör ansträngningar därför göras för att begränsa en sådan utveckling, som
i viss mån skulle kunna motverka idrottens syfte. Genom ett ökat samarbete
mellan idrottsrörelsen och andra ideella organisationer borde den ungdom,
som nu kommer till idrotten, ges tillfälle till nya kontakter och vidgade
intressen. Utredningen betonar, att riksidrottsförbundet i sin skrivelse
också förklarat, att idrottsrörelsens ungdomsarbete är avsett att bedrivas
enligt dessa grunder.

Utredningen berör i detta sammanhang frågan om tävlingsidrotten. Utredningen
framhåller, att den i likhet med ungdomsvardskommittén icke är
övertygad om värdet av en alltför långt driven idrottsutövning av ungdom
som befinner sig i pubertetsåren. Den understryker också ett uttalande av
ungdomsvårdskommittén, att alla konditionskrävande idrotter kan bli
ödesdigra för denna ungdom och att idrottsutövningen därför främst bör gå
ut på att främja spänst och snabbhet samt känsla för teknik och rytm. Vidare
anför utredningen bland annat följande.

I en undersökning, som refereras i riksidrottsförbundets berättelse för
verksamhetsåret 1951/52, redovisas bland annat vissa iakttagelser som just
rör ungdomsidrotten. Däri framhålles bland annat att ungdomar i aldem
16—17 år inte kan anses ha de vuxnas omdöme att tävla förnuftigt och att
lägga upp en taktik inför t. ex. ett lopp. Om dessa ungdomar emellertid
omsorgsfullt förbereder sin tävlingssäsong och om de har en omdömesgill
tränare, anses dock knappast några fysiologiska skäl föreligga att de inte
skall tillåtas tävla i grenar, där uthållighet fordras. Författaren framhåller
emellertid faran av att man generaliserar och använder »undantagen» som
bevis för att en viss gren väl lämpar sig för åldern i fråga. Följden kan bli
överansträngning, och ej sällan beskrives fall där ungdomar i samband med
någon ansträngande tävlan visat tecken på hjärtinsuificiens.

Att stimulera den icke alltför överdrivet tävlingsbetonade idrotten, d. v. s.
sport och friluftsliv i vidaste bemärkelse, synes enligt utredningen innebära
betydande möjligheter att nå de skaror av ungdom, som nu står utanför
idrottsrörelsens föreningsliv. Utredningen framhåller att dessa strävanden i
viss utsträckning nu främjas genom det statliga stöd, som utgår genom sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

skilda anslag till fonden för friluftslivets främjande. Vidare hänvisar utredningen
till sitt förslag om bidrag till ungdomens fritidsverksamhet, vari
även sådana sportsligt betonade fritidssysselsättningar, som bygger på en
gruppsamverkan men icke kan inordnas under idrott, bör berättiga till
statsbidrag.

Vid de överläggningar utredningen haft med företrädare för riksidrottsförbundet
och i förbundets svar på utredningens rundskrivelse har ledarbnsten
och bristen på lokaler ansetts vara några av de viktigaste aktuella
problemen för idrottsrörelsen. Utredningen anför härom:

Beträffande den första frågan, d. v. s. ledarproblemet, har utredningen
genom sitt förslag till ungdomsledarutbildning och förslaget om bidrag till
instruktörer inom ungdomssammanslutningarna i viss mån sökt tillgodose
detta behov. Lokalfragan har såtillvida legat utanför utredningens uppdrag,
som den inte haft att pröva frågan om anläggningsbidrag eller bidrag till
uppforande av samlingslokaler. Däremot föreslår utredningen i ett särskilt
avsmtt om stöd till ungdomens fritidsverksamhet, att statsbidrag på vissa
villkor skall kunna utgå till de lokalkostnader som de s. k. fritidsgrupperna
far vidkännas i sin verksamhet. I någon mån bör detta komma även idrottsföreningarnas
^ ungdomsavdelningar till godo i den del av verksamheten,
som bygger på andra fritidssysselsättningar än idrott. Riksidrottsförbundet
har i sm skrivelse till utredningen betonat vikten av att sådan sysselsättning
i lampliga former kan stimuleras och byggas ut under den tid av året,
da ungdomsavdelningarnas arbete måste bedrivas inomhus.

Utredningen framhåller i fortsättningen, att bristen på medel för den
egentliga ungdomsidrotten synes vara mycket kännbar. Utredningen har
också kommit till den uppfattningen, att ytterligare medel bör komma
idrottsrörelsen till godo i dess strävanden att finna sådana former för ungdomsarbetet,
att det värdefulla i idrotten kan främjas och att idrottsrörelsens
krafter i sa stor utsträckning som möjligt kan inriktas på uppgiften
att nå den ungdom som nu står utanför föreningslivet. Särskilt betydelsefullt
synes det enligt utredningens mening vara om ungdomen genom idrotten
kan bibringas starkare känsla för värdet av friluftsliv över huvud. Sådana
former av sportsliga sysselsättningar, som både kan ge ett måttligt
utlopp för ungdomens naturliga lust att tävla och samtidigt stärker dess
sinne för natur och bygd, bör främjas.

Förslag.

Med utgångspunkt från de i föregående avsnitt angivna övervägandena
föreslår utredningen, att särskilda medel ställes till Kungl. Maj:ts disposition
för främjande av ungdomsidrott enligt de riktlinjer som i det föregående
dragits upp. Det ytterligare belopp, varmed fonden för idrottens främjande
därför kan komma att förstärkas, föreslås få karaktären av ett särskilt
stimulansbidrag, ur vilket bidragsberättigad organisation kan ansöka

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

om stöd. Bidragets utformning förutsätter sålunda egna insatser från sökandens
sida. Enligt utredningens mening bör statsbidrag i varje särskilt
fall kunna utgå med högst 50 % av de totala kostnader för det ifrågasatta
ändamålet, vilka redovisas i de planer och kostnadskalkyler som bifogas
bidragsansökan. Utredningen förutsätter att såsom egna insatser icke får
räknas statsbidrag som åtnjutes i annan ordning.

Enligt utredningens uppfattning bör icke blott idrottsrörelsen, företrädd
av riksidrottsförbundet och till detta förbund knutna organisationer eller
samarbetsorgan, komma i åtnjutande av nu ifrågavarande särskilda bidrag
för främjande av ungdomsidrotten. Även ungdomssammanslutning eller
förening utanför den organiserade idrottsrörelsen, som redan har en idrottslig
verksamhet på sitt program eller avser att pröva nya former av ungdomsarbete,
vari idrotten kan tjäna som ett viktigt medel att nå nya skaror
av ungdomar, föreslås bli berättigade till statsbidrag på lika villkor.

För den organiserade idrottsrörelsen bör enligt utredningens uppfattning
250 000 kronor reserveras för ungdomsarbetet. Förslaget innebär, att riksidrottsförbundet,
dess ungdomskommitté eller annan organisation i samverkan
med riksidrottsförbundet skall kunna ansöka om bidrag ur denna
anslagspost. För ungdomsarbetet i sammanslutningar utanför den organiserade
idrottsrörelsen synes enligt utredningens mening ett belopp av
100 000 kronor böra anvisas.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda, att fonden för idrottens
främjande under budgetåret 1954/55 genom det under tionde huvudtiteln
anvisade avsättningsanslaget förstärkes med tillhopa 350 000 kronor,
vilket belopp bör disponeras av Kungl. Maj:t såsom Bidrag till ungdomsidrotten.

Yttranden.

Utredningens förslag om ökat stöd åt ungdomsidrotten har icke berörts i
alla remissyttranden. De remissinstanser, vilka yttrat sig i frågan, är emellertid
positivt inställda till tanken som sådan, även om meningarna är delade,
när det gäller medlens fördelning och användning. Socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län, Folkpartiets ungdomsförbund, Svenska
scoutrådet, KFUM:s riksförbund och Studieförbundet Medborgarskolan
delar helt utredningens uppfattning. Statskontoret anser, att det behov
som kan finnas av särskilt stöd till den organiserade ungdomsidrotten bör
kunna tillgodoses genom omfördelning av medelsanvisningen från anslaget
till avsättning till fonden för idrottens främjande. Anslaget bör endast uppräknas
med 100 000 kronor eller det belopp som utredningen föreslagit för
stöd åt sammanslutningar utanför den organiserade idrotten. — Skolöverstyrelsen
tillstyrker förslaget, men ifrågasätter, om icke som villkor för erhållande
av det nu föreslagna bidraget till riksidrottsförbundet borde sät 4

— B ihan g till riksdagens protokoll 1951f. 1 samt. Nr 156.

50

Kungl. May.ts proposition nr 156.

tas, att det icke får tas i anspråk för att täcka administrationskostnader.
Med hänsyn till den önskvärda inriktningen av ungdomsidrotten mot i första
hand sport och friluftsliv torde vidare enligt överstyrelsens uppfattning
böra övervägas, om icke viss del av föreslagna anslag borde läggas till fonden
för friluftslivets främjande. — Liknande tankegångar återkommer i
yttrande från Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige. Föreningen understryker vikten av utredningens uttalande om
att stimulera den icke alltför överdrivet tävlingsbetonade idrotten för att
nå de skaror av ungdomar, som står utanför idrottens föreningsliv. Föreningen,
som livligt tillstyrker utredningens förslag, anser att hela det äskade
beloppet förutsättningslöst skall ställas till Kungl. Maj:ts förfogande,
utan att i förväg låsas fast för utdelning på vissa organisationer. — Arbetarnas
bildningsförbund framhåller, att det förefaller, som om idrottsrörelsen
inom ramen för sina nuvarande resurser borde ha möjlighet att ägna
större uppmärksamhet åt den icke strängt tävlingsbetonade idrotts- och
sportverksamheten bland ungdom. Förbundet ifrågasätter, om icke anslagsbeloppet
till den s. k. ungdomskommitténs verksamhet borde kunna utökas
på bekostnad av vissa andra poster i riksidrottsförbundets budget. Om utredningens
förslag bifalles, vilket förbundet inte vill motsätta sig, bör i
varje fall betryggande garantier skapas, att medlen användes för ändamål,
som i egentlig mening befordrar utredningens syften. Förbundet ifrågasätter,
om uppdelningen på 250 000 kronor till den organiserade idrottsrörelsen
och 100 000 kronor till sammanslutningar utanför denna, kan anses
motsvara en rimlig fördelning. Det skulle förefalla naturligare, om det totalt
föreslagna beloppet i stället delades lika mellan de båda huvudgrupperna.
— Samma åsikt beträffande medlens fördelning har framförts av
Unga örnars riksförbund, som framhåller att förbundet har en ganska omfattande
idrottsverksamhet på sitt program men samtidigt stora svårigheter
att få tillräckliga medel härtill.

Sveriges riksidrottsförbund anser, att idrottsutövningen måste vara det
sammanhållande intresset i idrottens ungdomsarbete. Men ungdomens intresse
får icke ensidigt inriktas på idrott. Ungdomsavdelningarna måste i
sitt arbete genom samarbete med andra ideella organisationer vidga de
ungas vyer och intressen. Sedan några år har riksidrottsförbundets ungdomsarbete
en sådan inriktning. Antalet ungdomsavdelningar med arbete
efter dessa riktlinjer är i snabbt stigande. Målet är att varje idrottsförening
skall ha en ungdomsavdelning. Den största svårigheten är att få lämpliga
och villiga ledare. Stödet åt idrottsföreningarna i deras verksamhet tar dels
formen av ekonomisk hjälp, dels sker det i form av kurser, i regel distriktsvis,
för föreningsledare och föreningsfunktionärer. För denna verksamhet
har riksidrottsförbundet sedan länge haft önskemålet att få distriktskonsulenter
i idrottsdistrikten. Av ekonomiska skäl har detta önskemål hittills
kunnat tillgodoses endast i ett fåtal av distriktsförbunden. — Förbundet

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

betonar, att största delen av anslaget till idrottens främjande går till den
idrottsliga verksamheten och en i förhållande till förbundets storlek mycket
liten del till administrationskostnader. Ungdomsverksamheten utgör
ett väsentligt inslag i verksamheten. Det anslag, som går till förbundets
ungdomskommitté, är blott en del av de medel, som direkt eller indirekt
kommer ungdomsverksamheten till godo. Härutöver disponeras vissa kursanslag
bl. a. för utbildning av ungdomsledare; vidare utgår från andra anslagsposter
medel till ungdomsledarträffar, till tryckalster för ungdomsarbetet
etc. I sina anslagsäskanden för nästa budgetår har förbundet hemställt
om anslagshöjningar för olika speciella ändamål, varigenom även ungdomsverksamheten
skulle komma att tillgodoses. Då utredningen föreslår
vissa anslag särskilt till ungdomsverksamheten, vill riksidrottsförbundet
framhålla, att flera andra anslagshöjningar, som förbundet äskat för kommande
budgetår för idrottsrörelsen är lika angelägna. Förbundet tillstyrker
ifrågasatta höjda anslag till ungdomsverksamheten, men icke om denna
anslagsökning skall ske på bekostnad av oförändrade anslag till lika betydelsefulla
ändamål. Förbundet finner det icke lämpligt att ändra anslagsvägama
till ungdomsverksamheten och att genom en särskild anslagspost
till ungdomsidrott göra ungdomsarbetet till något speciellt och från annan
verksamhet inom förbundet fristående. Anslagen för förbättrad ungdomsverksamhet
bör därför inordnas bland de medel som av Kungl. Maj:t varje
år ställs till förbundets förfogande.

Högerns ung domsjörbund anser även, att anslaget för ungdomsverksamheten
bör fördelas via riksidrottsförbundet. Förbundet har icke övertygats
av utredningens motiveringar om att det finns ett behov av idrottsstöd till
ungdomssammanslutningar, som står utanför riksidrottsförbundet. Kommitténs
anslagskrav på denna punkt avstyrkes.

Departementschefen.

De former av fritidssysselsättning, som främst väcker ungdomens intresse
i våra dagar, torde vara idrott och friluftsliv. Det är betydelsefullt
att samhället tillvaratar detta intresse i strävandena för ett förbättrat ungdomsarbete.
Ungdomsidrotten erhåller visserligen redan nu stöd från det
allmänna genom de anslag som årligen ställs till riksidrottsförbundets förfogande,
men detta stöd synes icke vara tillräckligt. Både riksidrottsförbundet
och andra organisationer, som sysslar med ungdomsverksamhet,
framhåller att ungdomsidrotten huvudsakligen i brist på medel icke kunnat
utvecklas så som önskvärt vore. Det är enligt min mening nu angeläget,
att samhället lämnar ytterligare stöd åt denna verksamhet. Jag tillstyrker
därför, att för nästa budgetår i enlighet med utredningens förslag
anvisas ett belopp av 350 000 kronor för ändamålet.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Dessca medel bör såsom utredningen förutsatt komma den egentliga ungdomsidrotten
till godo och främst inriktas på att stimulera den icke alltför
tävlingsbetonade idrotten, d. v. s. sport och friluftsliv i vidaste bemärkelse.
Härigenom torde bland annat den fördelen vinnas att större möjligheter
skapas att nå den föreningslösa ungdomen. Det statliga stödet åt
ungdomsidrotten synes lämpligen, som utredningen föreslagit, böra få formen
av stimulansbidrag, som utgår med viss procent av kostnaden för det
ifrågasatta ändamålet. En sådan anordning förutsätter emellertid egna insatser
från den bidragssökande. Storleken av dessa kan naturligtvis diskuteras.
Jag är medveten om att det på många håll kan föreligga svårigheter
att åstadkomma ett så stort eget bidrag, som det utredningen föreslagit,
nämligen med 50 procent. Å andra sidan kräves, om de här åsyftade åtgärderna
skall få verklig effekt, en kraftig insats även från organisationernas
sida. Jag vill därför i enlighet med utredningens förslag förorda, att
som villkor för statsbidrag skall gälla att organisationernas egna insatser
uppgår till minst samma belopp som det begärda statsbidraget. Som egen
insats skall härvid självfallet icke få räknas statsbidrag, som åtnjutes i
annan ordning. Riksidrottsförbundet har uttalat, att ett statligt bidrag
till ungdomsidrotten bör inordnas bland de medel, som för olika ändamål
ställs till förbundets förfogande, och icke upptas som en särskild anslagspost.
I anledning härav vill jag framhålla att det särskilda bidrag åt ungdomsidrotten,
som här föreslås, såväl vad beträffar idrottsrörelsen som
andra organisationer i huvudsak är avsett att utgöra ett speciellt stöd åt
de lokalt verksamma föreningarna i deras strävanden att utvidga sin verksamhet
för att nå nya skaror av ungdomar, icke minst dem som nu står
utanför föreningslivet. De bidrag av här berörda medel, som kan komma
att utgå till de egentliga idrottsorganisationerna, bör sålunda icke ingå i
riksidrottsförbundets övriga anslag till administration, kursverksamhet,
materielanskaffning etc. utan helt komma en ökad aktiv ungdomsverksamhet
tillgodo. Vad angår den egna insatsen vill jag för riksidrottsförbundets
del erinra om att Sveriges centralförening för idrottens främjande tagit
initiativ för att erhålla ekonomiskt stöd från näringslivets sida speciellt
med tanke på idrottens ungdomsarbete.

Närmare bestämmelser angående bidragstilldelningen synes lämpligen
böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela.

Utredningen har föreslagit, att större delen av anslaget eller 250 000
kronor skall förbehållas verksamheten inom den organiserade idrottsrörelsen,
medan återstoden, 100 000 kronor, skall utgå till andra sammanslutningar,
som har sport och friluftsliv på sitt program. En dylik fördelning
har väckt kritik från vissa remissinstanser, som föreslagit att summan skall
fördelas lika mellan de båda intressegrupperna. För egen del anser jag
det knappast lämpligt att på förhand i detalj låsa fast hur fördelningen
skall ske. Det ligger i sakens natur att en väsentlig del av beloppet bör

53

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 156.

utgå till den organiserade idrottsrörelsen. Det bör emellertid icke möta
något hinder att öka den andel, som är avsedd för övriga sammanslutningar,
till högre belopp än 100 000 kronor, om det visar sig att dylika
organisationer kan få igång en omfattande och lämpligt upplagd verksamhet.
För denna ståndpunkt talar framför allt det förhållandet att sådana
sammanslutningar som scoutorganisationer, Skid- och friluftsfrämjandet
och nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer f. n. i motsats till
idrottsrörelsen åtnjuter endast blygsamma bidrag från det allmänna eller
helt saknar sådant stöd.

Det föreslagna beloppet av 350 000 kronor torde böra anvisas under
tionde huvudtiteln och tillföras fonden för idrottens främjande. Erforderlig
hemställan om medelsanvisning göres av chefen för handelsdepartementet
senare denna dag i samband med anmälan av fråga om anslag till avsättning
till fonden för idrottens främjande.

VI. Instruktörer i ungdomsarbetet.

A. Riksinstruktörer.

Nuvarande förhållanden.

Jämsides med utbildning av ungdomsledare bedriver ett flertal ungdomssammanslutningar
en riksomfattande instruktörsverksamhet.

Vissa statsbidrag kan för närvarande utnyttjas för speciell instruktörsverksamhet.
Nykterhetsorganisationerna åtnjuter sålunda bidrag till instruktörer
för nykterhetsupplysning. Sveriges riksidrottsförbund disponerar
statsmedel för viss konsulentverksamhet. Ur riksstatsanslaget till studieförbundens
organisations- och administrationskostnader utgår även bidrag
till av förbunden anställda instruktörer och konsulenter. Slutligen kan
nämnas att statsbidraget till Jordbrukareungdomens förbund till största delen
kommer konsulentverksamheten till godo.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Ungdomssannnanslutningarnas förmåga att vidmakthålla en aktivitet
och ett levande intresse bland medlemmarna beror enligt utredningen i hög
grad på tillgången till goda ledare. Svårigheten att skaffa ledare, som är
villiga att offra tid och arbetskraft för det lokala föreningsarbetet har utredningen
i viss utsträckning sökt lösa genom sitt förslag till stöd åt fritidsverksamheten.
För ungdomssammanslutningarna anses svårigheterna att

54

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

förvärva och behålla kvalificerade, centralt verksamma ledare (riksinstruktörer,
konsulenter etc.) vara mycket kännbara. Utredningen framhåller med
en hänvisning till ungdomsvårdskommitténs behandling av denna fråga
(SOU 1944:31), att dessa svårigheter i mycket hög grad är att söka i bristen
på ekonomiska resurser. Därtill kommer enligt utredningen att arbetet
som ungdomsledare från meritsynpunkt m. m. ofta är ogynnsamt.

Utredningen framhåller att de centrala ledarnas uppgift i föreningslivet
icke blott är att vara en sammanhållande kraft. Lika viktig är deras uppgift
att stimulera de lokala organisationerna till förnyelse i arbetsmetodiken.
Utredningen betonar att det inom föreningslivet är väl omvittnat, hur betydelsefull
instruktörernas funktion är när det gäller att höja det lokala
arbetets standard och vilken psykologisk roll instruktörerna spelar såsom
impulsgivare.

Enligt utredningens mening föreligger mycket starka skäl för ett statligt
stöd till ungdomssammanslutningarnas instruktörsverksamhet. En av staten
understödd verksamhet av denna art inom enskilda fria ungdomssammanslutningar
synes emellertid av principiella skäl böra få ett i någon mån
begränsat syfte. Utredningen framhåller, att det statliga stödet icke bör inriktas
på att främja de speciella mål, för vilka sammanslutningarna är uppbyggda,
d. v. s. ideologiska eller andra syften, utan instruktörsverksamheten
bör huvudsakligen inriktas på gemensamma ungdomsfrämj ande
uppgifter inom de många gånger starkt artskilda sammanslutningarnas
verksamhet. I första hand säges instruktörens uppgift skola vara att
med för syftet tillrättalagda medel bidra till ungdomens sociala fostran och
att stimulera den till en kulturellt betonad eller annan lämplig aktiv fritidssysselsättning.

Ett sådant stöd skulle enligt utredningen på ett ändamålsenligt sätt
binda vissa övriga stödformer samman, nämligen de föreslagna bidragen
till fritidsverksamheten och till de ungdomsvårdande sammanslutningarnas
ledarutbildning. I anslutning till detta uttalande tillägger utredningen:

Frågan om hur samhället exempelvis genom det föreslagna stödet åt
verksamheten i fritidsgrupper verkligen skall kunna nå de skaror av ungdomar,
för vilka fritiden med dess mångfald av frestelser innebär särskilt
påtagliga risker, har ingående ventilerats. För utredningen framstår det
som oundgängligen nödvändigt, att betydande personliga insatser måste
göras, för att de tänkta formerna av fritidsverksamheten skall kunna få ett
innehåll, som väcker ungdomarnas intresse. På det lokala planet skulle utredningens
förslag rörande stöd åt fritidsverksamheten i någon mån betyda
en stimulans för initiativkraftiga och intresserade ledare. Det moraliska
stöd, som en bidragsgivning — om än av blygsam omfattning — därvid kan
utgöra, synes visserligen icke böra underskattas, ehuru det för utredningen
dock är tydligt, att ett bidragssystem av denna art för att kunna lyckas
kräver planmässiga ansträngningar av lämpliga personer med både tid och
resurser till sitt förfogande för en brett upplagd rådgivnings- och konstruktiv
verksamhet.

55

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 156.

En instruktörsverksamhet, som skall understödjas av statsmedel, bör enligt
utredningen sålunda icke koncentreras enbart till arbetet inom organisationerna.
Utredningen framhåller som särskilt angeläget, att de instruktörer,
som kan komma att arbeta med hjälp av statsbidrag, i största
möjliga utsträckning riktar sig till de ungdomar, som står utanför föreningslivet.
Utredningen framhåller, att den har diskuterat, om särskilda instruktörer
utanför föreningslivet borde anställas för en sådan uppgift. Det kunde
exempelvis tänkas, att statsbidrag utginge till kommunerna för anställande
av instruktörer, vilkas uppgift uteslutande borde inriktas på den s. k.
föreningslösa ungdomen. Utredningen har emellertid funnit, att den utåtriktade
verksamheten med all säkerhet skulle komma att ge ett bättre utbyte,
om den organiskt bundes samman med ett ungdomsvårdande program
inom ramen för föreningslivet.

Förslag.

I likhet med ungdomsvårdskommittén föreslår utredningen, att staten
i fortsättningen enligt särskilda normer bidrar till kostnaderna för ett visst
antal instruktörer, som anställes inom sammanslutningar med ungdomsvårdande
arbete på sitt program. Med hänsyn till den organisatoriska uppbyggnaden
av det fria och frivilliga ungdomsarbetet i vårt land bör statsbidraget
enligt utredningen i första hand komma att knytas till sådan
instruktörsverksamhet, som förankras i ungdomssammanslutningarnas riksorganisationer.
I förslaget inbegripes jämväl Sveriges riksidrottsförbund.

Såsom huvudman för en eller flera instruktörer bör enligt utredningen
även kunna stå något av de samarbetsorgan, som tillskapats för en samverkan
mellan ungdomsorganisationer av likartad karaktär. Som exempel
på dylika samarbetsorgan nämnes Sveriges kristna ungdomsråd, Frikyrkliga
ungdomsrådet, Svenska scoutrådet och Svenska flickscoutrådet.

Enligt utredningens mening bör det icke vara uteslutet att ungdomsorganisationer,
som redan har eller i fortsättningen kan fa statsbidrag för instruktionsverksamhet
av annat slag, även kan komma i åtnjutande av nu
ifrågavarande instruktörsbidrag. Principiellt bör sålunda statsbidraget stå
öppet för nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer, även om de tilldelats
bidrag till instruktörer för nykterhetsupplysning.

Med hänsyn till att utredningen icke haft att pröva frågan om stöd till
de politiska ungdomsorganisationerna, lämnas dessa sammanslutningar
utanför det nu diskuterade förslaget.

Utredningen finner ungdomsvårdskommitténs detalj förslag, som anknyter
till kommitténs allmänna motivering för bidrag till instruktionskurserna
och som av detta skäl bygger på en särskilt konstruerad fördelningsskala,
icke ägnat att läggas till grund för ett framtida statsbidrag. Även om utredningen
väl inser värdet av en så rättvis fördelningsprincip som möjligt.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

förefaller det i praktiken omöjligt att på ett område, där behov och struktur
växlar så starkt som just inom ungdomsföreningarna, finna en korrekt formel
för sådana principer. Om staten skall kunna ge ett stöd åt ungdomssammanslutningarnas
instruktörsverksamhet, bör detta enligt utredningen
lämpligen ske på grundval av ett redovisat behov. Detta innebär, att vederbörande
riksorganisationer vid särskilt stadgad tidpunkt bör ansöka om
bidrag till en sådan verksamhet och att det bör åvila den myndighet, som
disponerar anslaget, att fördela bidragen. Uppenbarligen kan, framhåller
utredningen, en sadan fördelning bli tämligen vansklig. Det synes emellertid
\ara ett primärt intresse, att ett stöd verkligen kommer till stånd. Även
om en teoretiskt acceptabel bidragsskala är möjlig att konstruera, finner utredningen
uppenbart, att riskerna för orättvisor vid en tillämpning av ett
tämligen stelt verkande system är större än följderna av sådana avvägningssvårigheter,
som av naturliga skäl hör samman med varje form av behovsprövning.

För att i någon män avgränsa de organisationer, som bör kunna komma
ifråga för mstruktörsbidrag, finner utredningen lämpligt, att vissa riktlinjer
fastställes. Utredningen anknyter därvid med vissa modifikationer till
ungdomsvårdskommitténs rekommendationer och anger följande förutsättningar
för rätt till statsbidrag, vilka i huvudsak ansluter
sig till de principer som utredningen följt i andra sammanhang.

1. Sammanslutningen skall vara en riksomfattande organisation och bedriva
en särskilt pa ungdom i åldern 12—25 år inriktad verksamhet.

2. Sammanslutningen skall redovisa minst 3 000 medlemmar.

3. Sammanslutningen skall bland sina medlemmar bedriva en till kamratskap
fostrande verksamhet och bereda dem möjligheter att odla antingen
religiösa, ideella, intellektuella, konstnärliga, praktiska eller sportsliga intressen.

4 Sammanslutningen må icke huvudsakligen ägna sig åt att tillgodose
medlemmarnas enskilda eller yrkesmässiga ekonomiska intressen.

Enligt utredningens mening bör det ankomma på skolöverstyrelsen att
pröva frågan, vilka organisationer som på angivna grunder kan anses berättigade
att komma ifråga för bidrag.

Utredningen har i likhet med ungdomsvårdskommittén funnit, att ungdomsorganisationerna
bör ges så stor frihet som möjligt i valet av instruktörer.
Några av staten fastställda formella kompetenskrav bör därför
inte uppställas. En viss fasthet är emellertid enligt utredningens meningönskvärd.
Det föreslås därför åvila skolöverstyrelsen att behörighetsförklara
sökande till sådan instruktörsbefattning, för vilken statsbidrag skall utgå.
I de fall då andra än lärare anlitas för instruktörsverksamhet, bör teoretisk
skolning ingå i utbildningen. Statsbidragsberättigad instruktör bör
salunda ha bevistat sadan centralt anordnad ungdomsledarkurs, som utredningen
i annat sammanhang föreslår, eller ha förvärvat motsvarande kunskaper.
Utredningen uppställer följande allmänna villkor för

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

den statsunderstödda instruktörsverksamheten.
Dessa villkor anknyter med vissa modifikationer till de av ungdomsvårdskommittén
angivna.

1. Bidrag utgår endast till heltidsanställd instruktör som anställes för
minst ett år.

2. Instruktör skall ha till uppgift att handleda ungdomen i sociala frågor
samt att främja en kulturellt betonad eller annan för ungdomen lämplig aktiv
fritidssysselsättning.

3. Instruktör bör i den utsträckning som befinnes möjligt inrikta sin
verksamhet på ungdom utanför föreningslivet.

4. Instruktion för instruktör skall på förslag av vederbörande organisation
fastställas av skolöverstyrelsen.

5. Instruktörsverksamhet skall vara underkastad skolöverstyrelsens inspektion.

Då en betydande del av instruktörernas uppgifter kommer att sammanhänga
med frågor, som rör planläggning av ungdomens fritidsverksamhet
inom och utom föreningslivet, bör instruktörerna enligt utredningen i så
stor utsträckning som möjligt samråda med både de statsunderstödda studieförbund,
till vilka vederbörande instruktörs organisation har anknytning,
och med de kommunala organ, åt vilka handläggningen av motsvarande
frågor är anförtrodd. För att få till stånd även en central samordning av
instruktörsverksamheten föreslår utredningen att det skall åvila skolöverstyrelsen
att minst två gånger om året sammankalla instruktörerna till
konferenser för gemensam planläggning av arbetsuppgifterna.

Statsbidragets utformning.

Utredningen erinrar om att den i sin promemoria med förslag till stöd åt
nykterhetsorganisationerna föreslagit, att statsbidrag till nykterhetsorganisationernas
instruktörer bör utgå med viss andel av årslönen samt därutöver
med viss del av instruktörernas rese- och traktamentskostnader.

Utredningen anser, att samma grunder i fortsättningen bör gälla för bidrag
till ungdomssammanslutningarnas instruktörer. Detta innebär, att
ungdomssammanslutning bör kunna få statsbidrag till en eller flera instruktörer
med två tredjedelar av årslönen, dock högst 10 000 kronor för
varje instruktör. Bidraget till sådana rese- och traktamentskostnader, som
sammanhänger med instruktörernas verksamhet, bör principiellt konstrueras
såsom ett stimulansbidrag. Utredningen beräknar, att instruktörernas arbetsdagar
i samband med resor uppgår till ca 200, i likhet med vad som gäller
för nykterhetsorganisationemas instruktörer. För detta antal dagar beräknar
utredningen ett statsbidrag av 3 600 kronor, vilket genomsnittligt
bör täcka kostnaderna för billigaste färdsätt samt därutöver en viss andel
av erforderliga traktamentskostnader. Utredningen föreslår därför, att bidrag
till resekostnader och traktamenten utgår till varje instruktör med

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

högst 18 kronor per redovisad arbetsdag, varunder instruktören minst 8
timmar vistats utanför sin tjänstgöringsort (jfr 1 § allmänna resereglementet),
dock högst med 3 600 kronor för helt budgetår.

Utredningen framhåller, att enligt de av ungdomsvårdskommittén föreskrivna
normerna tillhopa 31 ungdomsorganisationer skulle vara berättigade
att erhålla bidrag till sammanlagt 48 instruktörer. I detta antal organisationer
ingick fyra politiska ungdomsorganisationer. Däremot ingick icke
riksidrottsförbundet i det angivna antalet. Sammanlagt återstår sålunda 27
ungdomsorganisationer, vilka enligt ungdomsvårdskommittén borde tilldelas
statsbidrag för tillhopa 38 instruktörer. Dessa ungdomsorganisationer
representerade den 1 januari 1953 ett medlemsantal av 370170.

Utredningen finner för sin del att statsbidrag under nästa budgetår bör
beräknas för högst 24 instruktörer, tillhörande enskilda ungdomsorganisationer
eller samarbetsorgan utanför idrottsrörelsen. För de till riksidrottsförbundet
anslutna organisationerna bör ett belopp, motsvarande statsbidrag
till högst 8 instruktörer, reserveras. Vad utredningen anfört beträffande
ansökningsförfarande, instruktörernas uppgifter samt övriga spörsmål
och villkor beträffande instruktörsverksamheten föreslås gälla samtliga instruktörer.
Med utgångspunkt från de föreslagna bidragsgrunderna beräknas
det sammanlagda anslagsbehovet för budgetåret 1954/55 till (32 X
10 000 + 32 X 3 600 =) 435 200 kronor. Utredningen föreslår, att det belopp,
som motsvarar statsbidraget för ungdomssammanslutningarna utanför
idrottsrörelsen, anvisas såsom särskilt anslag under åttonde huvudtiteln,
medan återstoden, som avses för idrottsrörelsens instruktörsverksamhet,
anvisas under tionde huvudtiteln.

Utredningen föreslår sålunda att för budgetåret 1954/55 dels under
åttonde huvudtiteln anvisas ett obetecknat anslag av 326 400 kronor till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer, dels fonden
för idrottens främjande förstärkes genom det under tionde huvudtiteln uppförda
avsättningsanslaget med 108 800 kronor, att disponeras såsom Bidrag
till viss instruktörsverksamhet inom idrottsrörelsen.

B. Länsinstruktörer.

Nuvarande förhållanden.

Något statligt stöd till instruktörs- eller konsulentverksamhet för ungdomsarbetet
inom länen utgår för närvarande icke. Genom ett obetecknat
anslag till Understöd för anordnande av folkbildningskurser m. m. (1953/54:
VIII K 5) utgår emellertid bidrag till Folkbildningsförbundet med för närvarande
45 000 kronor, avsett för konsulentverksamhet inom länens bildningsförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

59

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Utredningen finner det angeläget, att ungdomsorganisationer, kommunala
organ och ungdomsvårdande institutioner av olika slag stimuleras att planmässigt
utnyttja de nya möjligheter, som kommer att stå till buds, därest
utredningens förslag till ungdomsfrämjande åtgärder förverkligas. För en
samverkan på det regionala planet skulle enligt utredningens mening en
instruktörsverksamhet kunna fylla en betydelsefull uppgift.

Utredningen hänvisar i detta sammanhang till ett av ungdomsvårdskommittén
väckt förslag om försöksverksamhet med länsvis anställda ungdomskonsulenter
(SOU 1947:12). Enligt detta förslag skulle landsting och städer
utom landsting utgöra lokala huvudmän för konsulenterna, medan åt skolöverstyrelsen
skulle uppdragas att vara tillsynsmyndighet. Konsulenterna
skulle i nära samarbete med kommunala organ, ungdomsföreningar och
ungdomsråd samt övriga institutioner och sammanslutningar, som arbetade
med ungdomsfrågor, söka främja anordnandet av för ungdom lämpliga
fritidssysselsättningar och tillkomsten av lokaler för dylika sysselsättningar.
Ungdomskonsulenterna skulle vidare på varje ort inom sina områden söka
stimulera kommuner, föreningar m. fl. att tillgodose behovet av goda och
tillräckliga nöjesanordningar och i samarbete med idrottsorganisationerna
främja idrottens och gymnastikens utbredning. På konsulenterna skulle
även ankomma att verka för anordnande av en kommunal upplysningsverksamhet
beträffande det frivilliga bildningsarbetet och övriga bildningsvägar
för ungdom samt att sprida kännedom om förefintliga möjligheter
till ekonomiskt stöd för ungdomsverksamhet av olika slag och slutligen
tillse, att dessa möjligheter utnyttjades.

Förslag.

I viss anslutning till ungdomsvårdskommitténs förslag förordar utredningen,
att statsmedel ställes till förfogande för en försöksverksamhet med
länsinstruktörer inom tills vidare tre län. Önskvärt vore om denna försöksverksamhet
kunde anknytas till sadana län i olika delar av landet (Norrland,
Svealand och Götaland), som kan anses erbjuda representativa tvärsnitt
av det svenska samhället i fråga om såväl bebyggelse- och försörjningsförhållanden
som arten av ungdomsproblem.

Enligt utredningens uppfattning bör en förutsättning för en sådan försöksverksamhet
vara, att för verksamheten kan finnas en huvudman, som
är villig att åtaga sig ansvaret för densamma. Utredningen avråder nämligen
från att verksamheten ens på försöksstadiet lägges upp i statlig regi.
Som huvudmän tänker sig utredningen landstingen, vederbörande läns folk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

bildningsförbund eller särskilt tillskapade samarbetsorgan, representerande
inom länet verksamma ungdomsföreningar m. m. Det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att närmare överväga de villkor, som bör förbindas med en
dylik försöksverksamhet. Utredningen föreslår, att skolöverstyrelsen upptar
förhandlingar med de tilltänkta huvudmännen om verksamhetens närmare
utformning.

För finansiering av verksamheten bör enligt utredningen huvudmannen
tillförsäkras statsbidrag, beräknat efter samma grunder som föreslagits för
instruktörerna inom ungdomssammanslutningarna. Kostnaderna beräknas
till (3 X 10 000 -(- 3 X 3 600 =) 40 800 kronor.

Utredningen föreslår sålunda att för budgetåret 1954/55 ett odctecknat
anslag av 40 800 kronor anvisas under åttonde huvudtiteln såsom
Bidrag till försöksverksamhet beträffande ungdomsinstruktörer i vissa län.

Reservation.

I en till betänkandet fogad reservation anför ledamoten av utredningen,
statskommissarien Lindbergson i huvudsak följande.

Vid ett bedömande av de av utredningen framlagda förslagen till stöd
åt ungdomsarbetet måste beaktas, att resultatet i väsentliga delar innebär
en sammanjämkning av de skilda meningar, som under utredningsarbetets
Pfg framförts *rån utredningens ledamöter. Endast på en punkt, nämligen
betrafiande instruktörsverksamheten, har sådan enighet icke kunnat vinnas.

^Mot förslaget i vad det avser tre länsinstruktörer är från min sida icke
något att erinra. Däremot anser jag det icke nu välbetänkt att i den omfattning,
som avses med förslaget, uppbygga en av staten huvudsakligen
finansierad, central instruktörsorganisation med 32 instruktörer i ungdomsorganisationernas
och riksidrottsförbundets regi. Mina skäl härför är följande: 1.

En på sådana villkor anställd instruktör inom en viss ungdomsorganisahon
synes av naturliga skäl i sitt arbete ute på fältet icke kunna lösgöra
sig från sin organisations speciella syften eller undandraga sig att medverka
i den konkurrens vid medlemsvärvningen, i vilken staten icke bör
ingripa och ej heller direkt eller indirekt med statsmedel skall understödja.

2. Da dessa 32. heltids- och heluTScmställdci instruktörer, av vilka flertalet
måste antagas bli stationerade i huvudstaden, skall arbeta i distrikten ute i
landet, måste detta leda till en reseverksamhet, som enligt min uppfattning
svårligen kan uppbyggas på ett planmässigt och från ekonomisk-organisatorisk
synpunkt försvarligt sätt.

3- Det måste bli en mycket grannlaga uppgift att även med det stora
antal instruktörer utredningen förordat fördela dessa och därmed även
statsstödet på de olika organisationerna.

4. Sist men icke minst synes mig insatsen av statsmedel (över 400 000
kronor) alltför hög. Det måste dock beaktas, att här är fråga om en verksamhet
av från teknisk synpunkt förhållandevis okomplicerad karaktär,
som för sin närmaste utformning säkerligen i hög grad bör kunna lita till

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

krafter inom länen, särskilt sedan den av utredningen förordade ledarutbildningen
på allvar kommit igång.

På anförda skäl synes det mig betänkligt att huvudsakligen med statsmedel
finansiera en dylik splittrad instruktörsverksamhet, vilkens syfte —
om en samverkan föreningarna emellan hade kunnat ernås på ett ur organisatorisk
synpunkt godtagbart sätt — bort kunna tillgodoses med en
betydligt mindre insats av statsmedel. Hade något gemensamt samarbetsorgan
ungdomsorganisationerna emellan funnits, vilket lämpligen kunnat
påtaga sig huvudmannaskapet för ett fåtal instruktörer med olika inriktning,
synes större förutsättningar ha förelegat för en medelsanvisning. Vad
nu sagts gäller icke idrottsorganisationerna, där samarbetsorganet redan finnes
(riksidrottsförbundet). I den mån det emellertid skulle befinnas påkallat
att anställa särskilda instruktörer för ungdomsidrotten bör bidraget härtill
gäldas från det särskilda anslag till bidrag till ungdomsidrotten, som utredningen
föreslår.

Jag har därför icke ansett mig kunna biträda utredningens förslag om
ett anslag av 435 200 kronor till instruktörsverksamhet.

Yttranden (beträffande A och B).

Utredningens förslag om bidrag till instruktörsverksamhet diskuteras
ingående i ett stort antal yttranden. Endast ett fåtal remissinstanser —
däribland skolöverstyrelsen — tillstyrker emellertid uttryckligen båda de
föreslagna formerna för bidrags verksamheten. Flertalet remissinstanser tillstyrker
majoritetens förslag om bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationerna. Socialstyrelsen ifrågasätter dock, om inte instruktörsverksamheten
borde organiseras så, att instruktörerna anställdes för
vissa bestämda områden. Förslaget om instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationerna
avstyrkes av statskontoret, riksräkenskapsverket,
Högerns ungdomsförbund, Sveriges riksidrottsförbund och Studieförbundet
Medborgarskolan. Förslaget om försöksverksamhet i vissa län lämnas utan
erinran i många yttranden men avstyrkes helt av länsstyrelsen i Norrbottens
län, Arbetarnas bildningsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Tveksamma inför
förslaget på denna punkt är Hantverkarnas ungdomsrörelse, KFVM.s
riksförbund, Riksförbundet Kyrklig ungdom och Svenska scoutrådet.

Betydelsen av att ungdomsorganisationerna får tillgång till egna instruktörer
understrykes på flera håll. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att
erforderliga instruktörer helt bör rekryteras inom organisationerna själva
och vara deras verkliga idéfränder. Länsstyrelsen fortsätter:

Däremot synes det länsstyrelsen icke vara lämpligt med för allemansbruk
anställda länsinstruktörer, som skulle passa alla utan att måhända ha någon
egen bestämd ideell hemortsrätt. Sådana mångahandakunniga »ledare» har
länsstyrelsen svårt att föreställa sig inspirerande och övertygande i de olika
ungdomsmiljöer, där de skola vara verksamma.

62

Kungl. May.ts proposition nr 156.

Skid- och friluftsfrämjandet uttalar, att instruktörsverksamheten är av
primär betydelse för framgången i arbetet för ungdomsverksamheten. Den
stimulerar de lokala organisationerna till förnyelse i arbetsmetodiken liksom
instruktörerna entusiasmerar de lokala organen i deras arbete. Föreningen
anser, att ett statsbidrag till instruktionsverksamheten bör förankras
i ungdomssammanslutningamas riksorganisationer.

Sveriges nykterhetsvänners landsförhund finner inte reservantens skäl
bärande. Förbundet anför bland annat följande.

o Förslaget att bereda dessa förbund ekonomisk möjlighet att anställa
sadana instruktörer betraktar landsförbundet som själva ryggraden i utredningens
förslag. Instruktörerna skall svara för stabilitet, kontinuitet
och planmässighet i ungdomsorganisationernas verksamhet, handleda, stimulera
och giva impulser åt de lokala ledarkrafterna, organisera ledarkurserna
o. s. v. Landsförbundet finner detta delförslag på ett så organiskt
sätt hänga samman med utredningens övriga förslag, att det icke utan
mycket ogynnsamma följder kan brytas ut för att enligt reservantens yrkande
läggas åsido.

De remissinstanser som avstyrker majoritetens förslag om bidrag till
organisationernas instruktörsverksamhet eller anmäler tveksamhet hänvisar
i regel till reservantens motivering. Så är fallet med statskontoret,
likaså med Högerns ungdomsförbund, Sveriges riksidrottsförbund och Studieförbundet
Medborgarskolan. Studieförbundet anser, att tiden inte är
mogen för anställande av 32 riksinstruktörer, dels därför att det understryker
skillnaden mellan de organisationer, som enligt förslaget erhåller
instruktörer och dem som inte får några, dels emedan förbundet inte är
helt övertygat om att riksinstruktöremas insatser kommer att motsvara den
väldiga kostnad det här är fråga om. Riksräkenskapsverket framhåller, att
en instruktörsverksamhet av ifrågavarande slag i första hand synes böra
bekostas av ungdomsorganisationerna själva. Länsstyrelsen i Stockholms
län ifrågasätter allvarligt om instruktörsverksamheten bör anknytas till
rikssammanslutningar och instämmer i allt väsentligt med reservanten.
Förslaget om anordnande av försöksverksamhet i vissa län finner länsstyrelsen
väl motiverat och förordar, att försöksverksamhet bedrives i sex
län. Då enligt länsstyrelsens uppfattning starka skäl talar för att instruktörsverksamheten
lämpligen bör lösas enligt de riktlinjer som angivits för
försöksverksamheten, förordar länsstyrelsen, att erfarenheten av densamma
avvaktas, innan man tager slutlig ställning till frågan om anställande
av riksinstruktörer. I andra hand förordar länsstyrelsen bidrag endast tillinstruktörer
för riksidrottsförbundet och ett fåtal andra större förbund.
Denna anordning borde också då vara av försökskaraktär.

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund tillstyrker med en viss tveksamhet
majoritetens förslag.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Endast i ett fåtal yttranden framföres synpunkter på de föreslagna allmänna
villkoren för statsbidrag. Statskontoret anser, att
statsbidraget till länsinstruktörema endast bör utgå med hälften av kostnaderna
för lönen, dock högst 7 500 kronor. Skolöverstyrelsen föreslår, att
sammanslutning, som önskar göra anspråk på bidrag, skall omfatta minst
10 000 medlemmar. Dock bör tillsynsmyndigheten kunna bevilja dispens
från denna bestämmelse. Enligt överstyrelsens mening bör i instruktionen
för varje instruktör framhållas vikten av att instruktören, i den mån hans
övriga verksamhet så medger, skall taga kontakt med skolor av olika slag
och med den i kommunal regi bedrivna fritidsverksamheten. Detta bör gälla
framför allt de instruktörer, vilkas huvuduppgift skulle bli att verka för
idrott, gymnastik och friluftsliv. De skulle ute i bygderna kunna hjälpa till
med att handleda och instruera lärai''e under den tid på dagen, då fritidsverksamhet
i deras speciella ämnen ej bedrives. För alla instruktörer borde
det enligt skolöverstyrelsens mening vara särskilt angeläget att samverka
med skolkuratorer och i lokal fritidsverksamhet arbetande konsulenter
och assistenter.

Arbetarnas bildningsförbund ifrågasätter om det är nödvändigt att skolöverstyrelsen
behörighetsförklarar sökande till instruktörstjänst och fastställer
instruktion. Anställningen borde kunna ske i samråd med vederbörande
studieförbund, eventuellt med krav på att instruktören skall godkännas
av studieförbundet. I samma riktning uttalar sig Godtemplarordens
studieförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Svenska scoutrådet förordar statsbidrag även för frivilligt arbetande instruktörer,
som på fritid reser omkring i ett distrikt och stimulerar kårer
och ledare till nya initiativ och ökat arbete.

Sveriges riksidrottsförbund anser det angeläget, att förbundet i stället
för de åtta av utredningen föreslagna instruktörerna genom höjda anslag
beredes möjlighet att anställa ett antal distriktskonsulenter.

I fråga om huvudmannaskapet för försöksverksamheten i vissa
län uttalar Godtemplarordens studieförbund, att verksamheten endast
bör genomföras under förutsättning att ett samarbetsorgan för respektive
läns ungdomsorganisationer blir huvudman. Samma uppfattning har Sveriges
godtemplares tmgdomsförbund. Jördbrukare-ungdomens förbund, och
Högerns ungdomsförbund anser, att länsinstruktörema bör stå till förfogande
för länets bildningsförbund.

Svetiska landstingsförbundet har intet att erinra mot en försöksverksamhet
beträffande ungdomsinstruktörer i vissa län, men finner det inte lämpligt,
att landstingen åtager sig huvudmannaskapet. Med hänsyn till att vid
remissbehandlingen av ungdomsvårdskommitténs förslag flera organisationer
uttalat betänkligheter mot en sådan lösning och utredningen i sina förslag
i övrigt syftat till direkt kontakt med ungdomsorganisationerna, vore

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

det enligt landstingsförbundets mening lyckligast, om dessa organisationer
själva anförtroddes verksamheten.

Folkpartiets ungdomsförbund förordar en annan utformning av bidraget
till instruktörer och anför därvid i huvudsak följande.

:s-vnes befogat att studieförbunden ges ökade möjligheter att anställa
särskilda instruktörer för ungdomscirkel- och fritidsgruppsverksamhet.
Minst en instruktör bör knytas till varje statsunderstött studieförbund
för arbete pa detta område. Nagra problem beträffande vilka uppgifter instruktörerna
må ägna sig åt torde ej komma att uppstå, såsom lätt skulle
ske om utredningens förslag genomfördes. Detta torde också medföra en
väsentlig minskning av behovet av kontroll över instruktörernas verksamhet
och statlig dirigering av densamma. I sammanhanget bör endast påpekas
det olämpliga i att instruktörerna enligt utredningens förslag skulle
minst två gånger om året sammandras för att av skolöverstyrelsen trimmas
för sina uppgifter.

Utöver de till studieförbunden knutna instruktörerna bör övervägas att
inrätta några befattningar som instruktörer för specialuppgifter gemensamma
för flertalet ungdomsorganisationer.

Förbundet tänker sig därvid, att Centralförbundet för nykterhetsundervisning
skulle ha en instruktör i nykterhetsfrågan, som skulle bistå ungdomsorganisationerna
utanför den egentliga nykterhetsrörelsen. Fn särskild
sekreterare för internationella kontakter och upplysningsverksamhet
i internationella frågor föreslås knuten till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och en instruktör i amatörteater till Samverkande bildningsförbundens
centralkommitté för amatörteater. Att införa ett särskilt anslag
till idrottsinstruktörer synes förbundet knappast befogat. Med 13 instruktörer
till studieförbunden och 3 specialinstruktörer skulle enligt förbundet
statsbidraget kunna sänkas till 217 600 kronor mot det av utredningen
föreslagna beloppet av 435 000 kronor. Bidrag till idrottsinstruktörer
skulle utgå ur anslaget till ungdomsidrotten, varför förbundet föreslår,
att sistnämnda anslag höjes med 100 000 kronor.

Stockholms försvarskommitté anhåller om bidrag till avlönande av en
konsulent för upplysningsverksamhet och medlemsanskaffning m. m.

Departementschefen.

Utredningen anvisar genom sitt förslag om statsbidrag till instruktörsverksamheten
två skilda vägar i ungdomsarbetet. Jag åsyftar därvid de
olikartade huvudmannaskapen för verksamheten. Såsom framgår av redogörelsen
för yttrandena råder delade meningar om vilken av de båda verksamhetsformerna
som bör givas företräde vid ett ifrågasatt statligt stöd.
Blott ett mindre antal remissinstanser ansluter sig uttryckligen till utredningens
förslag i dess helhet. I återstoden av yttrandena skönjes ett bestämt

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

samband. Tillstyrkan av den ena bidragsformen förenas ofta med avstyrkan
eller tveksamhet beträffande den andra.

För egen del finner jag förslaget, i vad det avser bidrag till instruktörer
inom de riksomfattande ungdomssammanslutningarna, representera den
principiellt och organisatoriskt lämpligaste vägen för ett statligt stöd på
detta område. Enligt min bestämda mening bör en verksamhet av nu ifrågavarande
slag, om den skall kunna bedrivas med framgång, förankras i
ideella eller andra organisationer med ungdomsvårdande uppgifter på programmet.
I likhet med utredningens majoritet betraktar jag stödet åt organisationernas
instruktörsverksamhet som en särskilt viktig beståndsdel av
hela det föreslagna bidragssystemet. Planläggningen av ungdomsledarutbildningen
förutsätter betydande insatser av för uppgiften kvalificerade
personer i ansvarig ställning inom organisationerna. En önskvärd utbyggnad
och lämplig inriktning av fritidsverksamheten synes i hög grad vara
beroende av det bistånd, som organisationernas egna riksinstruktörer kan
erbjuda det lokala föreningsarbetets funktionärer.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag icke kan finna de skäl, som
förebragts i den till betänkandet fogade reservationen, ägnade att rubba
hållfastheten i majoritetens motivering för förslaget på nu berörda punkt.
Jag vill dessutom framhålla, att jag icke kan dela reservantens uppfattning,
att den verksamhet, varom här är fråga, från teknisk synpunkt skulle
vara av förhållandevis okomplicerad karaktär. Uppgiften att söka nå den
föreningslösa ungdomen — i vilket arbete instruktörerna enligt förslaget
bör taga särskilt aktiv del — torde förutom personliga kvalifikationer otvivelaktigt
kräva god skolning i ungdomsarbetets metodik.

På anförda skäl tillstyrker jag därför utredningens förslag om statligt
stöd till instruktörsverksamhet inom riksomfattande ungdomsorganisationer.
I allt väsentligt ansluter jag mig också till utredningens rekommendationer
rörande verksamhetens inriktning och godtager i huvudsak de
föreslagna bidragsgrunderna. På några punkter förordar jag emellertid
ändrade bidragsbestämmelser. Jag torde strax få återkomma till dessa frågor.

Av redan antydda principiella skäl ställer jag mig tveksam till utredningens
plan rörande statligt bidrag till en försöksvis anordnad verksamhet
med länsinstruktörer. I och för sig synes uppslaget att pröva nya vägar
beaktansvärt. Jag anser mig dock icke övertygad om alt det i förslaget
inrymda alternativet med länsvis i sekundärkommunerna anställda instruktörer
i ungdomsarbetet — delvis med ställning som offentliga tjänstemän
— är välgrundat. I detta avseende kan jag helt instämma med vad länsstyrelsen
i Norrbottens län anfört i sitt yttrande. Från statsekonomiska
synpunkter hyser jag därjämte betänkligheter mot en bidragsgivning av
den omfattning, som här kommer i fråga, därest utredningens förslag i dess
helhet — inberäknat en senare fullt utbyggd verksamhet med länsinstruk 5

— Bihang till riksdagens protokoll 1951f. 1 sarnl. Nr 156.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

törer — skulle förverkligas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att instruktörsverksamheten
i länen, under förutsättning att landstingen bleve
huvudmän, helt finge bekostas av allmänna medel. Jag anser mig av nu
redovisade skäl böra avstyrka utredningens förslag om en försöksverksamhet
på detta område.

Enligt utredningens förslag skall statsbidrag till varje instruktör utgå med
två tredjedelar av årslönen, dock högst 10 000 kronor, varjämte bidrag
till resekostnadsersättning och traktamente åt instruktörerna föreslås skola
utgå enligt särskilda regler. Mot förslaget i sistnämnda del har jag intet
att erinra. Förslaget beträffande bidrag till lönekostnaderna innebär, att
staten vid en årslön ej överstigande 15 000 kronor tillskjuter två tredjedelar
av denna och vid en högre lön en successivt sjunkande andel. Enligt
min mening är nämnda belopp för högt såsom en riktpunkt för bidragsgivningen.
För egen del förordar jag, att nu avsett bidrag skall utgå med tre
fjärdedelar av årslönen, dock högst 9 000 kronor.

Enligt förslaget bör statsbidrag utgå till högst 24 instruktörer inom ungdomsorganisationer
utanför idrottsrörelsen samt till högst 8 instruktörer
inom Sveriges riksidrottsförbund. Riksidrottsförbundet hemställer i sitt
yttrande, att förbundet genom höjda anslag beredes möjlighet att anställa
särskilda distriktskonsulenter. Jag anser mig emellertid icke böra frångå
utredningens förslag, vilket bland annat innebär att samtliga bidrag
bör avse instruktörsbefattningar, till vilka innehavarna skall behörighetsförklaras
av skolöverstyrelsen. Hinder bör emellertid enligt min mening
icke möta att vederbörande instruktörer bedriver sin verksamhet på regional
bas.

Jag tillstyrker därför en medelsanvisning för nästa budgetår, motsvarande
statsbidrag till högst 24 respektive högst 8 instruktörer. I enlighet med
vad jag nyss anfört beräknar jag anslagsbehovet till (24 X 9 000 -f 24 X
3 600 =) 302 400 respektive (8 X 9 000 -f 8 X 3 600 =) 100 800 kronor.
Erforderliga medel till bidrag till de åtta instruktörerna inom idrottsrörelsen
äskas i annat sammanhang denna dag på föredragning av chefen för
handelsdepartementet.

Enligt förslaget bör det åvila skolöverstyrelsen att fördela instruktörsbidragen
med beaktande av särskilt angivna förutsättningar för rätt till
statsbidrag. I likhet med vad jag tidigare denna dag förordat vid min anmälan
av frågan om stöd till nykterhetsorganisationerna, föreslår jag, att
det i stället skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen
fördela de 24 instruktörsbidragen till ungdomsorganisationerna
utanför idrottsrörelsen. Jag anser mig böra godtaga de normer för fördelningen,
som utredningen föreslagit, med undantag för det föreskrivna minimiantalet
medlemmar inom behörig organisation, vilket antal jag finner
alltför lagt. Med hänsyn till den av mig nu förordade ändringen i det administrativa
förfarandet synes något särskilt föreskrivet minimiantal icke
erforderligt.

67

Kungl. Maj ds proposition nr 156.

Enligt min mening är det av synnerlig vikt, att instruktörsverksamheten
icke byråkratiseras. Med hänsyn därtill förordar jag, att instruktör,
som avlönas med bidrag av statsmedel, i regel icke må förordnas för längre
tid än tre år.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta om statsbidrag till avlönande av instruktörer
inom ungdomsarbetet i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag i det föregående förordat:

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda statsbidragsbestämmelser
och erforderliga föreskrifter om ifrågavarande
instruktörsbefattningar;

c) till Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
på riksstaten för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 302 400 kronor.

VII. Vissa frågor om meritvärdering m. m.

Nuvarande förhållanden.

Tjänstgöring i olika ledande befattningar inom nykterhets- och ungdomsorganisationer
kan i regel icke tillgodoräknas vid ansökan till lärartjänst eller
annan allmän tjänst. Ej heller plägar i regel sådan tjänstgöring få tillgodoräknas
för uppflyttning i högre löneklass eller vid tjänstårsberäkning
för pension. Då det gäller lärarbefattningar vid högre skolor föreligger dock
möjlighet för skolöverstyrelsen att, då omständigheterna därtill föranleder,
förklara sökanden med avseende på sådan tjänstgöring, som föreskrivits
för vinnande av behörighet till ordinarie tjänst, behörig, trots att vederbörande
ej fullgjort dylik tjänstgöring. Denna bestämmelse torde emellertid
ha tillämpats endast i ett fåtal fall. I skolöverstyrelsens kungörelse med
anvisningar rörande meritvärdering vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster
(SFS 1946: 593) finns under övriga meriter nämnt, att hänsyn
bör tagas till sökandens arbete som ungdomsledare.

Vissa diskussioner före 1953 års utredning.

Frågan om tillgodoräknande av tidigare tjänstgöring inom ungdomsarbetet
uppmärksammades av ungdomsvårdskommittén, som i sitt betänkande
angående stöd åt ungdomens fritidsverksamhet (SOU 1947:12) föreslog,
att heltidstjänstgöring på olika poster inom ungdomsverksamheten
skulle få tillgodoräknas lärare vid ansökan till folkskollärartjänst på samma
sätt som om tjänstgöringen fullgjorts inom folkskoleväsendet samt att så -

68

Kungl. May.ts ''proposition nr 156.

dan tjänstgöring borde få tillgodoräknas folkskollärare för uppflyttning i
i högre löneklass och vid tjänstårsberäkning för pension. Vidare föreslog
kommittén, att erfarenhet av ungdomsarbete, som fullgjorts vid sidan av
lärartjänstgöring, vid ansökan till folkskollärartjänst skulle betraktas som
en fjärde betydelsefull befordringsgrund, jämställd med studier utöver lärarexamen,
bevistade kurser och dylikt.

I det avsnitt av direktiven för 1953 års utredning, som avsåg utformningen
av statens stöd åt nykterhetsorganisationernas instruktörsverksamhet,
berördes vissa i detta sammanhang aktuella spörsmål. Chefen för finansdepartementet
framhöll sålunda, att i den mån instruktörer anställdes
med hjälp av statsmedel, anställningen borde ha kort varaktighet, ett eller
högst två år. Lämpliga anordningar för att skaffa kvalificerat folk till sådant
kortvarigt arbete borde övervägas. Så kunde exempelvis tänkas att
för ändamålet bereda ledighet för lärare och andra statstjänstemän på vissa
villkor.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Erfarenheterna från nykterhetsorganisationernas och ungdomssammanslutningarnas
verksamhet liksom från det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
visar enligt utredningens uppfattning, att nu gällande bestämmelser
i fråga om tillgodoräknande av tid för tjänstgöring inom dylika organisationer
medför svårigheter att förvärva personer till sådana befattningar.
Utredningen finner det synnerligen angeläget att bättre möjligheter än dem
som för närvarande står till buds beredes intresserade och lämpliga personer
att under viss tid taga anställning i olika fria organisationer med nykterhetsfrämjande
och ungdomsvårdande uppgifter.

Detta innebär enligt utredningen, att såväl frågan om meritvärdering
av tidigare innehavd befattning i organisationer av nyss nämnd art som
frågorna om lönetnrsberäkning och tjänstledighetsvillkor bör uppmärksammas.
Utredningen framhåller, att den socialt mycket betydelsefulla uppgift,
som enligt utredningens mening redan nu åvilar vissa befattningshavare
inom angivna organisationer (instruktörer, konsulenter m. fl.), motiverar en
omprövning av sådana befattningshavares ställning. När det för samhället
betydelsefulla arbete, som utföres av dessa funktionärer inom icke blott
nykterhetsorganisationerna utan även skilda ungdomsvårdande sammanslutningar,
fortfarande anses böra ligga hos de fria organisationerna och
sålunda icke utgöra en reguljär statlig verksamhet, bör enligt utredningen
konsekvensen därav vara, att anställningsvillkoren om möjligt får en sådan
karaktär, att uppgifterna kan stimulera kvalificerade personer att söka
sådana befattningar.

69

Kungl. May.ts proposition nr 156.

Förslag.

Då det i regel är yngre personer som kan komma i fråga för anställning
som instruktörer (eller i motsvarande befattningar) uppkommer enligt utredningen
i första hand frågan om den meritvärdering, som bör tillmätas
tid för innehav av befattning som instruktör.

Med utgångspunkt från ett inom skolöverstyrelsen utarbetat förslag
rörande meritvärdering av vissa befattningar inom folkbildningsväsendet
föreslår utredningen, att i de bestämmelser, som Kungl. Maj:t kan komma
att utfärda i anledning av överstyrelsens framställning, införes att heltidstjänstgöring
som instruktör inom nykterhetsorganisation eller ungdomsvårdande
sammanslutning, till vars avlöning utgår statsbidrag, eller heltidstjänstgöring
i sådan befattning, som av skolöverstyrelsen i förevarande
avseende prövas böra jämställas med sådan tjänst, må vid ansökan till
lärartjänst likställas med heltidsanställning som studierektor, konsulent,
distriktsinstruktör eller motsvarande bejattningshavare inom statsunderstödd
folkbildningsorganisation. Utredningen förutsätter därvid att sistnämnda
slag av heltidsanställning må vid ansökan till lärartjänst betraktas
som om tjänstgöringen fullgjorts vid undervisningsanstalt, som står
under överinseende av skolöverstyrelsen eller annan statlig myndighet.
Beträffande frågan om lönetursberäkning påpekar utredningen, att jämlikt
24 § statens allmänna avlöningsreglemente formell möjlighet föreligger
för Kungl. Maj:t att vid anställande i statstjänst av exempelvis instruktör,
som under något eller några år innehaft heltidstjänst inom nykterhetsorganisation
eller ungdomsvårdande sammanslutning, besluta om en
förmånligare löneklassplacering än som eljest följer av avlöningsreglementets
bestämmelser. Utredningen förordar, att dessa bestämmelser, liksom
motsvarande stadganden i andra av statsmakterna fastställda avlöningsreglementen,
beaktas i förevarande sammanhang.

Utredningen framhåller, att det stundom kan visa sig önskvärt att såsom
instruktör inom den statsunderstödda ungdomsvården kunna anställa person,
som redan erhållit tjänst, på vilket något av de av statsmakterna fastställda
avlöningsreglementena är tillämpligt. Utredningen föreslår, att det
tillskapas en möjlighet för dylik tjänsteman att få viss tids tjänstledighet
från tjänsten för att kunna ta anställning som instruktör. Tjänstledighet
bör dock icke beviljas för längre tid än högst tre år. Utredningen påpekar,
att sådan ledighet på grund av stadgandena i avlöningsiorfattningarna icke
får tillgodoräknas för lönetur, så framt icke särskilt medgivande härtill erhålles
av Kungl. Maj:t. Enligt utredningens uppfattning bör framställningar
om sådant tillgodoräknande i regel kunna tillmötesgås. Utredningen
hemställer därför, att Kungl. Maj:t välvilligt prövar ansökningar om dylikt
tillgodoräknande.

70

Kungl. May.ts proposition nr 156.

Yttranden.

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig på denna punkt, understryker
värdet av att utredningens förslag genomföres. I några fall föreslås bestämmelser,
som innebär en utvidgning av utredningens rekommendationer. Sålunda
förordar länsstyrelsen i Malmöhus län, att meritvärderingen inte
endast skall komma sökande av lärartjänst till godo utan även sökande till
annan statstjänst, där en inom ungdomsvården förvärvad erfarenhet kan
förväntas vara till gagn för tjänsten. Liknande synpunkter anföres av
KFUM:s riksförbund och Svenska scoutrådet. Frikyrkliga ungdomsrådet
anser, att den föreslagna bestämmelsen om tjänstledighet för personer, som
tager anställning som instruktör, även bör gälla för anställning som ungdomsledare
av annat slag.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund hemställer, att fasta garantier
för meritvärdering måtte skapas genom uttryckliga bestämmelser.

Särskild utredning av skolöverstyrelsen.

Genom beslut den 6 juni 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen
att verkställa utredning rörande frågan om det värde i merithänseende
vid ansökning till lärartjänst, som borde tillmätas tid för innehav av tjänst
i det fria folkbildningsarbetet, samt till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag i frågan, vartill utredningen kunde ge anledning.

Med skrivelse den 21 januari 1954 har skolöverstyrelsen redovisat den
verkställda utredningen och avgivit förslag i ämnet. Överstyrelsen har
därvid meddelat, att den i ärendet samrått med lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsen framhåller i sin skrivelse, att allteftersom det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet utvecklats, behovet av heltidsanställd
personal i ansvarig ställning inom olika folkbildningsorganisationer blivit
allt mera märkbart. I viss utsträckning har dessa befattningshavare rekryterats
bland akademiker eller personer med lärarutbildning. För dessa
uppstår ofta svårigheter, om de efter några års tjänstgöring önskar övergå
till lärartjänst. Detta medför, att för närvarande åtskilliga personer inte
anser sig kunna ägna något eller några år åt verksamhet inom det fria
folkbildningsarbetet. Överstyrelsen betonar vidare, att det å ena sidan
är av största intresse, att folkbildningsorganisationerna blir i stånd att
anställa personal med kvalificerad utbildning, och å andra sidan är av
värde, om man till befattningar inom det allmänna skolväsendet kan förvärva
personer, som arbetat inom det fria folkbildningsarbetet och därigenom
erhållit inblick i detta arbetes metodik.

71

Kungl. May.ts proposition nr 156.

Skolöverstyrelsen föreslår därför, att heltidstjänstgöring som studierektor,
konsulent, distriktsinstruktör eller motsvarande inom statsunderstödd
folkbildningsorganisation må vid ansökan till lärartjänst vid skola,
som står under överinseende av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen eller lantbruksstyrelsen,
i merithänseende likställas med sådan lärartjänstgöring,
som enligt för ifrågavarande skolform gällande bestämmelser må tillgodoräknas
vid dylik ansökan. Dock må icke tillgodoräknas tid före vederbörlig
examen. I anslutning till vad som eljest gäller bör också stadgas, att i sådana
fall, där viss minimitjänstgöring är föreskriven för vinnande av behörighet
att söka ordinarie tjänst, tjänstgöring av här ifrågavarande slag
inom folkbildningsarbetet icke må kunna ersätta dylik tjänstgöring. Undantag
härifrån bör dock göras beträffande folkhögskolorna, då tjänstgöring
inom det fria bildningsarbetet kan anses ge erfarenheter som är av särskild
betydelse för denna skolform.

Föredraganden och en ledamot av överstyrelsen har i särskilt yttrande
anmält, att de ansåge att tjänstgöring inom statsunderstödd folkbildningsorganisation
i angivna befattningar borde helt jämställas med tjänstgöring
inom respektive skolformer. Enligt reservanternas mening skulle majoritetens
förslag medföra sådana betydande svårigheter vid övergången från
tjänstgöring inom folkbildningsorganisation, att de ifrågasatta bestämmelserna
inte i större utsträckning komme att stimulera personer med kvalificerad
utbildning att söka tjänster inom folkbildningsarbetet eller underlätta
övergången från tjänstgöring inom folkbildningsarbetet till tjänstgöring
inom olika skolformer.

Överstyrelsen anser sig för närvarande inte böra föreslå generellt tillgodoräknande
av tjänstgöringstid inom folkbildningsarbetet för löneklassplacering
eller för tjänstårsberäkning i pensionshänseende utan erinrar om
att det inom ramen för statens allmänna avlöningsreglemente, avlöningsreglementet
för folkhögskolor och avlöningsreglemente t för övningslärare
samt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente finns möjlighet att i
varje särskilt fall besluta om tillgodoräknande av annan tjänst. Överstyrelsen
anser det vara av vikt, att sådan tjänstgöring av ej alltför kort varaktighet
får tillgodoräknas vid löneklassplacering av lärare.

Överstyrelsen anser för sin del, att de bestämmelser, som kan komma att
fastställas, även bör gälla för tjänster vid läroanstalter som står under
överstyrelsens för yrkesutbildning överinseende.

Överstyrelsen hemställer samtidigt om medgivande att ändra nu gällande
anvisningar för värdesättning av tidigare tjänstgöring vid ansökan till folkskollärartjänst,
så att tjänstgöring, som avses i det av överstyrelsen framlagda
förslaget, må värdesättas såsom om den fullgjorts inom folkskoleväsendet.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Departementschef en.

I likhet med skolöverstyrelsen och 1953 års utredning finner jag det
mycket angeläget, att bättre möjligheter beredes intresserade och lämpliga
personer att under viss tid taga anställning inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet, ungdomsarbetet och nykterhetsarbetet utan att därigenom
i merithänseende förlora tid. Det förslag härom, som skolöverstyrelsen
på grund av särskilt uppdrag framlagt för folkbildningsarbetets del,
synes mig kunna läggas till grund för beslut i denna fråga. Jag ansluter
mig därvid till majoritetens inom skolöverstyrelsen förslag. Jag biträder
även 1953 års utrednings förslag, att heltidstjänstgöring inom nykterhetsorganisation
eller ungdomsvårdande sammanslutning såsom instruktör,
till vars avlöning utgår statsbidrag, må tillgodoräknas vid ansökan till lärartjänst
pa i huvudsak samma sätt som skolöverstyrelsen föreslagit beträffande
tjänstgöring inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Dock
bör tjänstgöring inom nykterhetsorganisation eller ungdomsvårdande sammanslutning
enligt min mening icke kunna ersätta den minimitjänstgöring,
som är föreskriven för vinnande av behörighet att söka lärartjänst vid folkhögskola.
1953 års utrednings förslag, att heltidst jänstgöring i annan befattning
än instruktörstjänst inom nykterhetsorganisation eller ungdomsvårdande
sammanslutning, som av skolöverstyrelsen prövas böra jämställas
med instruktörstjänst, skall få tillgodoräknas, kan jag ej generellt tillstyrka.
I speciella fall torde Kungl. Maj:t kunna medge tillgodoräknande av
tjänstgöring för sådana befattningshavare. Vederbörande myndigheter torde
enligt min mening välvilligt böra pröva uppkommande frågor om tjänstledighet
för uppdrag av nu berörda art.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att i kungörelse utfärda bestämmelser
i överensstämmelse med de av mig uppdragna riktlinjerna rörande
värdesättning i merithänseende av här avsedd tjänstgöring.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för sin del godkänna de grunder för värdering i merithänseende
av tjänstgöring inom folkbildningsarbetet
m. m., som jag i det föregående förordat.

Kungl. May.ts proposition nr 156.

73

Vin. Upplåtande av skollokaler för fritidsverksamhet
m. m.

Nuvarande förhållanden.

Enligt 55 § folkskolestadgan åligger det skolrådet »att pröva, om skollokal
må, dock utan hinder för undervisningen, användas för något annat än
det därmed avsedda ändamålet». Sedan år 1944 är skoldistrikt, som tillerkänts
statsbidrag till skol byggnadsarbeten, för åtnjutande av statsbidraget
bland annat pliktigt att »upplåta lokalerna för ortens frivilliga bildningsverksamhet
och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen, dock
att sådan skyldighet skall föreligga endast under förutsättning, att lokalförhållandena
på orten göra upplåtelsen påkallad, att större olägenhet icke
vållas undervisningen eller inom skolan boende lärare eller annan personal
och att utfästelse om aktsamt begagnande av såväl skolans lokaler som däri
befintliga inventarier erhålles» (§ 8 i kungörelsen 1945: 882 angaende statsbidrag
till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet). I samma paragraf stadgas
vidare, att om skollokal upplåtes för angivet ändamål, må för upplåtelsen
icke fordras ersättning med högre belopp, än som med hänsyn till
den av upplåtelsen föranledda omedelbara ökningen av skoldistriktets omkostnader
för lokalen kan anses skäligt. Finner skolstyrelsen sig böra vägra
sådan upplåtelse, skall skolstyrelsen, därest den som begärt upplåtelsen
det påfordrar, med angivande av skälen för sin vägran hänskjuta ärendet
till domkapitlet för prövning och avgörande.

Någon motsvarande bestämmelse finns ej beträffande läroverk och andra
högre skolor, då statsbidrag icke utgår för uppförande av dylika skollokaler.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Utredningen erinrar om att frågan om skollokalernas utnyttjande för fritidsverksamheten
på senare tid uppmärksammats i olika sammanhang.
Ungdomsvårdskommittén, folkbildningsutredningen och skolkommissionen
har sålunda ingående behandlat detta spörsmål.

Då utredningen ej haft att pröva frågan om inrättande av nya samlingslokaler,
uppehåller den sig icke vid spörsmål som rör planering och nybyggnad.
I likhet med skolkommissionen betonar utredningen emellertid starkt
vikten av att nya skolbyggnader utformas så, att lokalerna verkligen kan
fylla en uppgift för ortens fritidsbehov. Enligt utredningens mening bör
man nu vara beredd att överallt acceptera det nya betraktelsesättet på

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

skolan och dess möjligheter att utgöra ett kulturellt centrum både för ortens
ungdom och dess vuxna.

Utredningen framhåller i fortsättningen, att det ökade lokalbehovet på
kort sikt endast kan tillgodoses genom att tillgängliga utrymmen tages i
anspråk i större utsträckning än som nu sker. För närvarande föreligger
viss skyldighet att upplåta undervisningslokaler för andra ändamål än
skolundervisningen. Utredningen erinrar om att dessa bestämmelser endast
är tillämpliga på folkskolans lokaler och blott för sådana byggnader, som
med statsbidrag uppförts efter den 1 juli 1944. Bestämmelserna avser följaktligen
endast en mindre del av folkskolorna.

Utredningen erinrar också om att det tillkommer skolstyrelsen att i varje
särskilt fall pröva lämpligheten av en ifrågasatt lokalupplåtelse. Bestämmelserna
säges ha medfört en mycket växlande praxis i kommunerna. Utredningen
hänvisar till att både ungdomsvårdskommittén och skolöverstyrelsen
övervägt möjligheterna att knyta villkor om skyldighet att upplåta
skollokaler för fritidsändamål till vissa statsbidrag. Ungdomsvårdskommittén
föreslog sålunda (SOU 1944: 31), att ett sådant villkor skulle knytas
till det statliga underhålls- och materielbidraget (enligt kungörelsen 1947:
400 numera statsbidraget till viss undervisningsmateriel vid folk- och småskolor).
Skolöverstyrelsen gick i ett remissyttrande över folkbildningsutredningens
betänkande (del I) något längre och förordade ett alternativ,
varigenom villkoret skulle knytas till statsbidraget till avlöning av lärare
vid folk- och småskolor.

Utredningen framhåller, att det emellertid icke endast är folkskolans lokaler,
som bör kunna utnyttjas för skiftande former av det frivilliga ungdomsarbetet.
Om än inte i samma utsträckning som beträffande folkskolorna
gäller frågan även läroverken och andra högre skolor, yrkesutbildning
sanstalter samt övriga statliga, kommunala och statsunderstödda skolor.
Många skolor inom denna kategori är i allmänhet förlagda till områden,
där lokalbehovet är särskilt markant, d. v. s. städer och övriga tätorter.
De högre skolorna synes, enligt vad utredningen inhämtat av skolöverstyrelsen,
redan nu på flera håll utnyttjas för andra ändamål än skolundervisningen,
i första hand för frivillig studieverksamhet. Utredningen påpekar
emellertid, att frågan om läroverken och de högre skolorna i den tidigare
diskussionen om skolornas infogande i det fria folkbildnings- och ungdomsarbetet
fått en undanskymd plats. Detta spörsmål synes därför enligt utredningens
mening i framtiden särskilt böra uppmärksammas.

Förslag.

Utredningen framhåller, att den ingående övervägt möjligheterna att få
till stånd en mera allmän upplåtelse av skolornas lokalutrymmen för ungdomsarbetet.
Av vissa skäl har den icke velat föreslå, att generella villkor

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

om upplåtelse knytes till vissa statsbidrag. Utredningen är tveksam, om
man för närvarande bör lösa detta spörsmål genom tvingande bestämmelser
vilka otvivelaktigt skulle kunna vålla irritation och därigenom motverka
sitt syfte. Med tanke på frågans betydelse finner utredningen troligt,
att kommunerna själva kommer att taga egna initiativ på detta område.
En sådan utveckling förefaller utredningen naturlig, särskilt om staten
genom nya bidragsformer kommer att stödja det frivilliga ungdomsarbetet
inom kommunerna.

Med hänsyn till den allvarliga situationen, som lokalbristen framkallat,
finner utredningen dock angeläget att statsmakterna och kommunerna
ägnar nu berörda lokalfråga förnyad uppmärksamhet. Utredningen föreslår
därför att Kungl. Maj:t genom cirkulär fäster huvudmännens för
statliga, kommunala och statsunderstödda utbildningsanstalter uppmärksamhet
på vikten av att ifrågavarande institutioners lokaler i största möjliga
utsträckning öppnas för det frivilliga bildnings- och ungdomsarbetet
samt annat ideellt föreningsarbete. Samtidigt bör enligt utredningen —
därest förslaget om stöd till ungdomens fritidsverksamhet realiseras — huvudmännen
göras uppmärksamma på att sådana fritidsgrupper, som utövar
en med statsmedel understödd verksamhet och för vilka en av kommunal
myndighet godkänd ansvarig person skall finnas, i förekommande fall själva
bör kunna bidraga till de med lokalupplåtelsen förenade särskilda kostnader,
till vilka jämväl statsbidrag kan utgå.

Yttranden.

Under hänvisning till lokalfrågans stora vikt ställer sig flertalet remissinstanser
positiva till utredningens förslag. Emellertid betonas i ett par
yttranden, att det är lyckligast om fritidsverksamheten kan bedrivas i för
ändamålet avsedda lokaler. Således framhåller Liberala studieförbundet, att
lokalfrågan måste ägnas ytterligare uppmärksamhet, då de nuvarande skollokalerna
ofta är att betrakta som dåliga surrogat för studie- och liobbyrum
utanför skolans egen ram.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den är beredd att själv utfärda det
cirkulär, som utredningen föreslagit, därest så prövas lämpligt. I cirkuläret
bör enligt Sveriges nykterhetsvänners landsförbund tydligt angivas, för vilka
organisationers verksamhet skollokalerna bör upplåtas. Högerns ungdomsförbund
anser, att i cirkuläret skall uttalas, att de demokratiska politiska
ungdomsföreningarna inte är undantagna i detta sammanhang.

Strängare bestämmelser om skyldighet att upplåta skollokaler föreslås av
länsstyrelsen i Norrbottens län, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund. Enligt länsstyrelsens mening bör vid
meddelande av beslut om statsbidrag till skolbyggnader ställas som vill -

76

Kungl. Maj ds -proposition nr 156.

kor, att lokalerna, då de icke användes för avsett skoländamål och det inte
heller i övrigt är till förfång för skolarbetet, skall upplåtas till organisationer,
som är verksamma för ungdomens ideella fostran. Folkpartiets ungdomsförbund
föreslår, att skyldighet att upplåta äldre skollokaler knytes
till statsbidraget till avlöning av lärare vid folk- och småskolor eller statsbidraget
till viss undervisningmateriel vid folk- och småskolor. Socialdemokratiska
ungdomsförbundet förordar, att sådan skyldighet föreskrives
såsom villkor för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor.

Departementschefen.

I likhet med utredningen finner jag att frågan om skollokalernas utnyttjande
för föreningslivets behov i det nu uppkomna läget bör ägnas förnyad
uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Jag torde i detta sammanhang få anmäla en särskild fråga. Svenska
landsbygdens ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
har genom skrivelse den 19 mars 1953 hemställt om åtgärder i syfte
att bereda de politiska ungdomsorganisationerna och föreningslivet i
övrigt tillträde även till sådan skollokaler, som icke författningsenligt skall
upplåtas för föreningslivets behov. Vidare anhåller nämnda ungdomsförbund
bland annat, att skolmyndigheterna överhuvudtaget måtte påminnas
om att de mera generöst och på mindre hårda villkor borde upplåta skollokalerna
för föreningslivets behov samt att de politiska ungdomsorganisationerna
borde behandlas på samma sätt som andra föreningar på orten
i detta avseende.

Över denna framställning har yttranden avgivits av skolöverstyrelsen,
statskontoret, Svenska landskommunernas förbund samt Svenska stadsförbundet.

Överstyrelsen biträder härvid den uppfattning, som uttalats av 1953 års
utredning i denna fråga, och avstyrker en utvidgning av kommunernas skyldighet
att upplata skollokaler för andra ändamål än undervisningsändamål.
Överstyrelsen förutsätter, att de politiska ungdomsorganisationerna
därvid skall vara helt likställda med sammanslutningar av opolitisk art,
om de politiska organisationerna avser att använda skollokal för verksamhet
av samma art som andra ungdomsorganisationer.

Svenska landskommunernas förbund finner det — med hänsyn til! de
mycket betydande investeringar, som från det allmännas sida gjorts i skollokaler
— angeläget att de lokaler, som lämpar sig därför, i största möjliga
utsträckning upplåtes för ortens föreningsliv och även för den politiska delen
av detsamma. Förbundet anser dock, att upplåtelse av skollokaler, som
ej omfattas av bestämmelserna i 8 § kungörelsen den 31 december 1945,
skulle innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten. Om
däremot skyldigheten att upplåta skollokaler enligt nyssnämnda bestäm -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

melser skulle finnas för snäv, kunde bestämmelserna ändras så, att det
klart framginge, att skyldigheten även avsåg politiska sammanslutningar.

Svenska stadsförbundet gör gällande, att en onödigt restriktiv tillämpning
i fråga om upplåtelse av skollokaler ofta äger rum och att det därför
i och för sig är önskvärt, att åtgärder vidtages i den föreliggande framställningens
syfte. Förbundet påpekar dock, att man under alla förhållanden
måste låta upplåtelserna och villkoren för dem bli beroende av de lokala
skolmyndigheternas bedömning i de särskilda fallen.

Såsom framgår av redogörelsen för sist berörda fråga har remissmyndigheterna
i princip ställt sig positiva till tanken på en vidgad upplåtelse
av skollokalerna i nu berörda hänseende. För egen del hyser jag den uppfattningen,
att politiska organisationer bör beredas samma möjligheter att
unyttja skollokalerna som andra sammanslutningar.

I likhet med 1953 års utredning anser jag det dock icke välbetänkt att
föreslå sådana åtgärder, som skulle medföra tvång för de kommunala myndigheterna
att upplåta skollokalerna för föreningslivets behov. Jag avser
därför att i enlighet med utredningens förslag senare hemställa att Kungl.
Maj :t genom särskilt cirkulär måtte fästa huvudmännens icke blott för
statliga och kommunala utan jämväl för statsunderstödda utbildningsanst
alter uppmärksamhet på vikten att ifrågavarande institutioners lokaler i
största möjliga utsträckning öppnas för det frivilliga bildnings- och ungdomsarbetet
samt annat ideellt föreningsarbete. I nämnda cirkulär torde
jämväl böra framhållas betydelsen av att politiska organisationer beredes
samma förutsättningar som andra organisationer.

Därest statsmakternas åtgärder i förevarande ärende inskränkes till ett
rekommenderande cirkulär, är frågan icke av den art att den bör underställas
riksdagens prövning. Då åtgärder för en vidgad upplåtelse av skollokalerna
ingår som ett icke oväsentligt led i nu förevarande reformarbete för
ungdomen, har jag dock ansett det värdefullt att redogöra för frågan.

IX. Utrustning av vissa föreningslokaler.

Nuvarande förhållanden.

För anordnande av allmänna samlingslokaler finnes vissa möjligheter till
bidrag eller lån av statsmedel.

Under åren 1931—53 bär understöd ur allmänna arvsfonden till olika organisationer
för ny- och ombyggnad samt utrustning av fritidslokaler utgått
med ett sammanlagt belopp av cirka 3.7 milj. kronor.

Under budgetåren 1942/43—1952/53 har å budgeten anvisats anslag
om sammanlagt 30 milj. kronor till lan och bidrag till allmänna samlingslokaler.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Enligt av statens nämnd för samlingslokaler inhämtade uppgifter utgör
antalet ordenshus — d. v. s. nykterhetsrörelsens samlingslokaler — inemot
1 600. Bortåt hälften av ordenshusens ägare är medlemmar i den år 1953
nybildade sammanslutningen »Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens
allmänna samlingslokaler». Antalet folkets hus uppgår för närvarande
till över 1 000, av vilka cirka 95 procent tillhör Folkets Husföreningarnas
riksorganisation. Antalet bygdegårdar utgör numera cirka 600,
av vilka Bygdegårdarnas riksförbund representerar omkring 400. Sammanlagt
uppgår sålunda antalet nu nämnda profana samlingslokaler till cirka
3 200.

Nykterhetsrörelsens lokaler är till övervägande delen belägna på landsbygden.
För Godtemplarordens och Nationaltemplarordens lokalägande
föreningar har tidigare funnits ett särskilt organ, Ordenshusens riksförening,
som bildades 1942 och som med stöd av medlemmarnas avgifter utvecklat
en omfattande rådgivnings- och förmedlingsverksamhet i fråga om
ritningar, ekonomi och inventarier. I samma syfte bildades 1947 Blåbandsrörelsens
fastighetsförening. Ordenshusens riksförening och Blåbandsrörelsens
fastighetsförening har numera efter sammanslagning uppgått i den
nyssnämnda riksföreningen »Våra gårdar».

Ungdomsorganisationerna förfogar i regel icke över egna lokaler, och
deras lokalproblem kan icke på samma sätt som nykterhetsrörelsens överblickas,
då dessa föreningar icke haft samma anledning som nykterhetsrörelsen
att skapa något samarbetsorgan på detta område. Ungdomssammanslutningarna
är i stor utsträckning hänvisade till att mer eller mindre
tillfälligt förhyra lokalutrymmen i enskilda fastigheter för sina sammankomster,
i den mån de icke kan utnyttja skolor och andra samlingslokaler.

1953 års utredning.

Inledande synpunkter.

Utredningen framhåller, att alla de problem, som är förknippade med
svårigheterna att anskaffa ett tillräckligt antal ändamålsenliga lokaler,
otvivelaktigt utgör ett allvarligt hinder för en utbyggd fritidsverksamhet
och ett intensifierat nykterhetsarbete.

Utredningen erinrar om sin rekommendation, att skolornas lokaler i framtiden
skall öppnas för ungdomsarbetet i större utsträckning än som för
närvarande sker, men tillägger att dessa åtgärder icke är tillräckliga. Utredningen
anmärker vidare att uppdraget, i vad det berör lokalfrågan,
begränsats till frågor som avser stöd åt föreningar för förhyrning och viss
utrustning av befintliga lokaler o. dyl.

Beträffande frågan om stöd åt föreningar för förhyrning av lokaler hänvisar
utredningen till sitt förslag om bidrag till fritidsgrupperna. Enligt

79

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

detta skulle förening eller grupp, som anordnar fritidsverksamhet och ansöker
om statsbidrag härför, erhålla ett visst belopp per deltagare såsom
bidrag till kostnaderna för lokal m. m.

Frågan om bidrag till utrustning av lokaler bör enligt utredningens mening
lösas i särskild ordning, varvid nykterhetsföreningarnas och ungdomssammanslutningarna
bör behandlas i ett sammanhang.

Utredningen betonar att tillgången till ändamålsenliga och trivsamma
lokaler är en av förutsättningarna för ett framgångsrikt ungdomsarbete.
Utredningen understryker också att staten sedan flera år genom att bevilja
bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler
»för föreningslivets behov», erkänt vikten av de fria sammanslutningarnas
verksamhet. Utredningen framhåller emellertid att de bidrag
som för närvarande står till förfogande genom det under femte huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget i första hand kommer nybyggandet
till godo. Många lokaler finge emellertid anses vara i stort behov av upprustning.
Utredningen anser, att de lokalägande föreningarna skulle vara
i någon män hjälpta, om de kunde erhålla vissa bidrag till inköp av inventarier
och till sådana smärre förbättringsarbeten, som utan vederlag
kan utföras av medlemmarna själva eller andra intresserade. Vidare borde
föreningar kunna erhålla bidrag till inköp av inventarier för lokaler, som
de regelbundet disponerar. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen,
att staten på särskilda villkor i fortsättningen bör lämna de
ungdomsvårdande sammanslutningarna och nykterhetsorganisationerna
bidrag till utrustning av egna eller av dem disponerade lokaler.

Förslag.

Statsbidragets utformning.

Det ifrågasatta utrustningsbidraget bör enligt utredningens mening konstrueras
som ett stimulansbidrag och sålunda förutsätta egna, redovisade
insatser från de bidragsberättigade föreningarnas sida. Den statliga andelen
föreslås skola uppgå till högst 50 procent av totalkostnaderna för utrustning
och materiel till enklare reparationer m. m. (ej arbetskostnader)
och maximeras till sammanlagt 800 kronor för bidragsberättigade lokaler,
inrymda inom samma byggnad.

För att i någon mån avgränsa de organisationer, som bör kunna komma
i fråga för bidrag, anser utredningen lämpligt att vissa riktlinjer på
förhand fastställes. Beträffande den del av bidraget, som avser nykterhetsorganisationcrnas
lokaler, anser utredningen, att sådan enskild nykterhetsorganisation
som i enlighet med ett av utredningen tidigare avgivet förslag
beträffande stöd åt nykterhetsorganisationerna kan erhålla s. k. grundbidrag,
även skall kunna bli berättigad till utrustningsbidrag.

I anslutning till sitt förslag beträffande stöd åt ungdomsledarutbild -

80

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

ningen anser utredningen, att de i nämnda avsnitt angivna förutsättningarna
för rätt till statsbidrag i huvudsak bör vara normerande för nu ifrågasatt
utrustningsbidrag. Då utredningen i enlighet med direktiven icke
haft att pröva frågan om bidrag till de politiska ungdomsorganisationerna,
lämnas dessa sammanslutningar utanför nu föreliggande förslag. Enär medel
i annan ordning enligt utredningen torde kunna ställas till disposition
för idrottsrörelsens lokalbestånd, omfattar utredningens förslag på denna
punkt ej heller sådana lokaler, som äges av idrottsföreningar.

Som ytterligare villkor för här avsett statsbidrag synes böra uppställas
krav på att lokalerna i skälig omfattning ställes till förfogande för ungdomsarbetet
på orten. Tillika anser utredningen det vara en självklar förutsättning
att alkoholförtäring icke medgives inom sådana lokaler.

Utredningen föreslår att ett reservationsanslag av tillhopa 250 000 kronor
anvisas för nu berörda ändamål. Anslaget bör disponeras av statens
nämnd för samlingslokaler och föreslås bli uppdelat på följande anslagsposter.

1. Bidrag till utrustning av ungdomsvårdande samman -

slutningars lokaler .............................. 150 000 kronor

2. Bidrag till Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens
allmänna samlingslokaler ................ 100 000 kronor

De båda anslagsposterna föreslås få karaktären av särskilda reservationsanslag.

Anslagets administration.

Utredningen har övervägt olika möjligheter att administrera det ifrågasatta
utrustningsanslaget. Det kunde enligt utredningen i och för sig vara
lämpligt att så långt som möjligt decentralisera administrationen och överlämna
åt något samarbetsorgan att fördela anslaget efter nyss angivna
normer och mot noggrann redovisning. Utredningen framhåller att staten
därigenom icke skulle åsamkas några administrativa kostnader i samband
med anslagsfördelningen. Utredningen anmärker emellertid att ett sådant
organ endast finns för nykterhetsrörelsens del och anför därom:

Till följd av den nära kännedom, som nykterhetsrörelsens samarbetsorgan
— såsom tidigare anförts numera benämnt Våra gårdar, riksföreningen
för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler — måste anses ha beträffande
utrustningsbehovet inom samarbetsorganets eget lokalbestånd,
synes det lämpligt, att den del av anslaget, som avses komma dessa lokaler
till godo, utbetalas till och fördelas av detta samarbetsorgan. Fördelningen
bör ske i enlighet med tidigare angivna normer och villkor. Noggrann
redogörelse och redovisning av anslagets fördelning bör årligen inlämnas
till statens nämnd för samlingslokaler. De administrativa kostnader, som
riksorganisationen genom den föreslagna ordningen kan komma att vidkännas,
torde lämpligen kunna bäras av de anslutna lokalägarna själva.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Riksorganisationen torde sålunda i samband med bidragsrekvisition kunna
uttaga en mindre förmedlingsavgift. Utredningen förutsätter därvid, att
denna avgift icke bestrides av statsbidrag.

Återstoden av anslaget, vilken avses för de ungdomsvårdande sammanslutningarna,
bör enligt utredningen efter ansökan i varje särskilt fall utbetalas
till vederbörande sammanslutnings riksorganisation.

Utredningen anser det av vikt att vederbörande kommunala myndighet
får en allmän överblick över de lokaler på orten, som står till förfogande
för ungdomsarbetet. Bland annat med hänsyn härtill föreslås den ordningen,
att till ansökan om bidrag — vare sig denna skall ingivas till statens
nämnd för samlingslokaler eller till Våra gårdar — skall fogas ett
yttrande av det kommunala organ, som handlägger hithörande ungdomsfrågor
på orten.

Beträffande medelsdispositionen anser utredningen angeläget att ett så
stort behov som möjligt kan tillgodoses. Under de första åren, då en viss
anhopning av sådana ärenden kan förväntas, synes enligt utredningen
sådana ansökningar, som endast avser statsbidrag med mindre belopp, böra
ges ett visst företräde.

Utredningen föreslår således, att för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln anvisas ett reservationsanslag av 250 000 kronor till Bidrag
till utrustning m. m. av vissa föreningslokaler.

Yttranden.

Utredningens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Betänkligheter uttalas i några fall inför detaljer rörande
bidragets konstruktion och bidragsbeloppets storlek. Endast statskontoret
anser det tveksamt om över huvud tillräckliga motiv föreligger för ett statsbidrag
av detta slag.

När det gäller förbättringsarbeten finner statens nämnd för samlingslokaler
det meningslöst att laborera med statsbidrag av så blygsam storlek
som kommittén föreslagit. Bidragsgivningen på denna punkt avstyrkes
därför. Däremot anser nämnden förslaget om bidrag till anskaffning av
inventarier för ungdomslokaler värt att taga fasta på och tillstyrker försöksvis
en statsbidragsverksamhet för detta ändamål, varvid föreslås att
bidragets maximum höjes till 1 000 kronor. Hinder bör därvid inte föreligga
mot att bidragssökandens eget tillskott användes till förbättring av
själva lokalen, medan däremot statsbidraget oavkortat bör avse inventarier.

Beträffande frågan om vilka lokaler som bör rymmas inom bidragsgivningen
anför nämnden bland annat följande.

Enligt direktiven för utredningen skall i fråga om formerna för ett statligt
stöd åt andra organisationer än nykterhetsorganisationerna skapas
6 — Dihang till riksdagens protokoll 195J+. 1 samt. Nr 156.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

fasta normer, så att stödets begränsning till ungdomsvårdande verksamhet
säkerställes. Det är i detta sammanhang som departementschefen understrukit
lokalproblemet och bland annat rekommenderat utredning av frågan
om vidtagande av stödåtgärder för utrustning av befintliga lokaler.

Av det anförda synes framgå, att man, såvitt angår förevarande bidrag,
bör kräva, dels att bidragsmottagaren disponerar för ungdomsvård lämpliga
lokaler samt bedriver en verksamhet, som kan förutsättas främja
sådan vård, dels att det kan anses uppenbart att bidraget verkligen blir
till gagn för ungdomsvården.

Det kan av direktiven ej utläsas huruvida kommun skall kunna jämställas
med organisation och sålunda erhålla bidrag för utrustning av skollokaler
eller andra för ungdomsarbete lämpliga utrymmen. I och för sig
skulle väl detta kunna vara ändamålsenligt, men det kan ifrågasättas om
man verkligen bör i förevarande sammanhang inleda en bidragsgivning
till kommuner; bidragets storlek är f. ö. icke sådan att detsamma skulle
nämnvärt avlasta kommunens utgiftsstat. Däremot synes hinder ej böra
möta mot att någon ungdomsförening (dock ej politisk) erhåller bidragför
att utrusta en av kommunen upplåten skollokal med lämpliga inventarier;
i sådana fall torde det ofta vara naturligt att kommunen helt eller
delvis skjuter till det belopp, som organisationen skall prestera såsom egen
insats.

Blott ett fåtal av de bidragsberättigade föreningarna torde vara ägare
till egna lokaler, varför nämnden finner det mest rationellt att den lokalägande
sammanslutningen blir ägare av ifrågakommande inventarier och
därmed också bidragssökande.

Nämnden ifrågasätter, om proportionen mellan de båda anslagsposterna
är den rätta. Enligt nämnden bör man icke ge någon kategori av lokalägande
organisationer företräde utan låta det ankomma på situationen
på varje särskild ort hur man där bör söka förbättra ungdomsorganisationernas
och den föreningslösa ungdomens lokalförhållanden.

Nämnden finner det inte lämpligt att såsom villkor för bidraget uppställa
krav på att alkoholförtäring icke får äga rum inom lokalerna, men
anser det självklart, att dylik förtäring ej får förekomma i samband med
föreningsarbete, studieverksamhet, hobbysysselsättningar o. dyl.

Under förutsättning att erforderliga medel ställes till förfogande för
att täcka uppkommande administrationskostnader, anser nämnden, att
den kan åtaga sig förevarande uppgift, som med den förordade modifieringen
av utredningens förslag innebär, att nämnden tills vidare själv
skall fördela alla bidrag. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, kan det
kanske likväl befinnas praktiskt att delegera beslutanderätten i ett antal
enskilda bidragsärenden till Våra gårdar. Kungl. Maj:t synes enligt nämnden
böra meddela en sådan delegering.

Svenska landskommunernas förbund anser, att konstruktionen av bidraget
inte överensstämmer med pågående strävanden att förenkla statsbidragsgi
vningen.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund föreslår, att hela anslaget

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

fördelas av statens nämnd för samlingslokaler på samma grunder som
nämnden fördelar övriga anslag. I samma riktning uttalar sig Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, som vidare förutsätter, att alla lokaler som
upplåtes åt ungdomens förenings- och fritidsverksamhet får samma möjlighet
att erhålla bidrag.

Folkpartiets ungdomsförbund uttalar, att klarare regler för de föreslagna
bidragsformerna är erforderliga, särskilt när det gäller bidrag till lokaler
som icke äges men helt eller delvis disponeras av ungdomsorganisationerna.

Förbundet utgår ifrån att de föreslagna bidragen inte kommer att medföra
försämrade möjligheter till bidrag ur arvsfonden och framhåller, att
en översyn av bestämmelserna för bidrag ur denna fond synes erforderlig.
Liknande synpunkter anföres av Sveriges godtemplares ungdomsförbund.

Högerns ungdomsförbund framhåller, att kravet på att lokalerna i skälig
omfattning skall ställas till förfogande för ungdomsarbetet på orten inte
får tolkas så snävt, att exempelvis kristna föreningar inte får sin önskan
respekterad, om de inte vill tillåta dans i sina lokaler. Förbundet ansluter
sig inte heller till utredningens förslag att alkoholförtäring skall förbjudas
inom bidragsberättigade lokaler. Däremot bör alkoholförtäring inte tilllåtas,
då lokaler upplåtes för ungdomsändamål.

I fråga om anslagsposternas storlek anser Riksförbundet Kyrklig ungdom,
att ungdomssammanslutningarna med sitt stora medlemsantal bör
få anslagssumman betydligt höjd, även om hänsyn tages till att en del
av dessa organisationer icke är lokalägare. Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund anser, att det totala anslaget bör höjas, så att utrymme
skapas för en generösare bidragsgivning, då särskilda skäl föreligger. Våra
gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler,
föreslår, att maximeringen av bidraget fastställes till 1 000 kronor och
att anslagsposten för utrustning av nykterhetsrörelsens lokaler ökas till
150 000 kronor. Riksföreningen understryker utredningens uttalande att
alkoholförtäring icke bör medgivas inom lokaler som beröres av bidragsgivningen.

Stockholms för svar skommitté anhåller om bidrag till kostnaderna för
lokalhyra och för inredning av lokaler.

Departementschefen.

Det statliga stödet till organisationer för deras lokaler för föreningsverksamhet
m. m. lämnas för närvarande främst genom lån på förmånliga
villkor. Kommuner kan erhålla bidrag för samma ändamål. Lån och bidrag
lämnas till såväl nybyggnad som ombyggnad men däremot inte till inventarier.
Utredningen har enligt sina direktiv inte haft att behandla denna
låne- och bidragsverksamhet, vilken för närvarande är under utredning

84 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

inom den av chefen för socialdepartementet tillkallade bostadskollektiva
kommittén.

Stöd till föreningslokaler lämnas också i viss utsträckning från allmänna
arvsfonden. Bidrag, i regel till högst halva kostnaden, kan sålunda erhållas
till nybyggnad, ombyggnad eller utrustning av lokaler, som helt eller huvudsakligen
är avsedda för ungdom upp till 21 års ålder. Under budgetåren
1951/52 och 1952/53 beviljades ur fonden i runt tal 900 000 respektive
1 400 000 kronor för berörda ändamål.

Vissa möjligheter att erhålla bidrag till utrustning av lokaler för ungdomsverksamhet
finns alltså redan nu. Tillgång till lämpliga lokaler är
emellertid av väsentlig betydelse för ungdomsorganisationernas verksamhet
och behovet av såväl förbättringsarbeten som lämpliga inventarier för
sådana lokaler med säkerhet stort. Efter samråd med chefen för socialdepartementet
tillstyrker jag därför utredningens förslag att medel anvisas
å riksstaten till utrustningsbidrag för ungdomslokaler. Bidragsgivningen
bör i avbidan på närmare erfarenheter ges karaktären av försöksverksamhet.
Den nya bidragsgivningen torde, enligt vad jag inhämtat, icke behöva
föranleda att bidragen till ungdomslokaler från allmänna arvsfonden minskas.

Vad utredningen anfört rörande de organisationer som bör kunna erhålla
bidrag kan jag i stort sett godtaga. Bidrag bör sålunda kunna utgå till
ungdomsvårdande sammanslutningar och nykterhetsorganisationer.

Bidrag bör kunna beviljas både lokalägande organisationer och föreningar,
som förhyr lokal. Med anledning av vad statens nämnd för samlingslokaler
anfört vill jag framhålla, att lokalägande organisation, som tillhandahåller
lokaler för ungdomsverksamhet, bör kunna erhålla bidrag
även om den icke i och för sig är att hänföra till förutnämnda bidragsberättigade
sammanslutningar. Bidragsgivningen bör emellertid i regel avse
organisationer. Endast i undantagsfall kan det tänkas vara lämpligt att
kommun erhåller bidrag.

Enligt utredningens förslag skall bidrag kunna lämnas såväl till materiel
för enklare reparationer som till inventarier. Statens nämnd för samlingslokaler
har ansett att bidragsgivningen bör begränsas till inventarier. Även
om skäl talar för nämndens uppfattning synes det önskvärt, att bidrag till
förbättringsarbeten får prövas under försöksverksamheten. Jag ansluter
mig sålunda till utredningens förslag på denna punkt.

Enligt utredningsförslaget skall bidrag kunna beviljas med högst 50
procent av kostnaderna (dock ej arbetskostnader) och maximeras till 800
kronor för bidragsberättigade lokaler inrymda inom samma byggnad. Jag
har ej annat att erinra häremot än att maximibeloppet i överensstämmelse
med förslag av statens nämnd för samlingslokaler och Våra gårdar bör
höjas till 1 000 kronor.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Beträffande villkoren i övrigt för statsbidrag har utredningen endast
föreslagit, att lokalerna i skälig omfattning skall ställas till förfogande för
ungdomsarbetet på orten samt att alkoholförtäring icke medgives inom
sådana lokaler. Med anledning av vad Högerns ungdomsförbund anfört
rörande det förstnämnda villkoret torde böra framhållas, att det beträffande
samlingslokaler, till vilka statligt lån erhållits, ansetts ankomma på
lokalägaren att avgöra huruvida offentlig dans får anordnas i lokalerna.
Motsvarande regel bör tillämpas vid den nu ifrågavarande bidragsgivningen.
Beträffande alkoholförtäring inom lokaler, för vilka statsbidrag
beviljats, ansluter jag mig till den av samlingslokalnämnden uttalade uppfattningen.
Sådan förtäring i samband med ungdomsverksamhet bör anses
utesluten, men av praktiska skäl bör något generellt villkor avseende förbud
mot alkoholförtäring inte införas.

Det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att utforma erforderliga närmare
bestämmelser rörande bidragsverksamheten.

Jag har intet att erinra mot det för nästa budgetår föreslagna anslagsbeloppet,
250 000 kronor. Vad beträffar administrationen av bidragsverksamheten
kan jag likaledes godtaga utredningens förslag. Ett belopp av
100 000 kronor bör sålunda fördelas av Våra gårdar, riksföreningen för
nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler. Återstoden av anslaget bör
fördelas av statens nämnd för samlingslokaler. Det bör ankomma på Kungl.
Maj:t att pröva, huruvida nämndens kansli av denna anledning behöver
förstärkas. Tillräcklig anledning till höjning av det för nästa budgetår
under femte huvudtiteln föreslagna anslaget till nämnden torde inte föreligga.
Kungl. Maj:t bör äga att om så visar sig erforderligt medge överskridande
av sistnämnda anslag.

Bidragsanslaget synes böra anvisas under femte huvudtiteln med
den av utredningen föreslagna rubriken.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Bidrag till utrustning m. m. av vissa jöreningslokaler
på riksstaten för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kro -

nor.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

X. Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.

Anslag Nettoutgift

1952/53 ................ 35 000 35 000

1953/54 ................ 45 000

1954/55 (förslag) ........ 150 000

Riksförbundet Sveriges hemgårdar bildades år 1937. Hemgårdsrörelsen

erhöll första gången statsbidrag under budgetåret 1941/42 med 5 000
kronor.

Antalet till Riksförbundet Sveriges hemgårdar anslutna hemgårdar, som
1937 var 14, uppgår för närvarande till 40, varav emellertid tre för närvarande
inte har någon verksamhet.

Förslag.

Skolöverstyrelsen föreslår, att anslaget för nästa budgetår höjes med
105 000 kronor. 1953 års utredning föreslår en höjning med samma belopp.

Motivering.

I skolöverstyrelsens motivering anföres bland annat följande.

Riksförbundet Sveriges hemgårdar anhåller liksom tidigare, att anslaget
till verksamheten vid hemgårdar höjes till 150 000 kronor. Riksförbundet
framhåller, att antalet hemgårdar mer än fördubblats sedan budgetåret
1944/45 och att utgifterna för varje hemgård ökat genom verksamhetens
utveckling och till följd av penningvärdets fall. Riksförbundet beräknar,
att en brist på cirka 300 000 kronor kommer att uppstå för budgetåret
1953/54.

Överstyrelsen har under en följd av år hemställt, att anslaget till verksamheten
vid hemgårdar måtte höjas till 150 000 kronor. Det är överstyrelsens
uppfattning, att det är ett allmänt intresse, att hemgårdarna
genom statsmakternas stöd erhåller större möjligheter att bedriva sin gagnande
verksamhet. Av en bifogad statistik framgår, att hemgårdarna
genom sina olika verksamhetsgrenar kommer i kontakt med cirka 35 000
människor, varav 10 000 i åldern 13—25 år. Hemgårdarna erhåller visserligen
bidrag i vanlig ordning för de studiecirklar, som arbetar inom hemgårdarna,
men utöver studiecirkelverksamhet bedrives ett omfattande ungdomsarbete
genom s. k. öppen verksamhet. I hemgårdarna kan således
ungdomarna samlas till praktiska sysselsättningar och informell samvaro
lika väl som till diskussioner eller föredrag.

Det belopp, som varje hemgård för närvarande kan erhålla i statsbidrag,
är alltför blygsamt i förhållande till verksamhetens omfattning. Överstyrelsen
anser därför, att en höjning av anslaget till 150 000 kronor är synnerligen
motiverad.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1953 års utredning framhåller att hemgårdarna i huvudsak vänder sig
till den föreningslösa ungdomen. Utredningen betraktar därför hemgårdarnas
arbete, framför allt i storstäderna och på industriorterna, som ett
viktigt led i frivilliga sammanslutningars strävanden att förebygga asocialitet
i skilda former, såsom ungdomsbrottslighet och ungdomsfylleri.

I fortsättningen granskar utredningen rörelsens verksamhet från vissa
principiella synpunkter. Utredningen anför därvid:

En fråga som i olika sammanhang varit föremål för viss uppmärksamhet
och diskussion sammanhänger med hemgårdsrörelsens religiösa förankring.
Det har sålunda hävdats att det från principiella synpunkter vore oriktigt
att understödja en verksamhet med denna speciella inriktning och att man
därigenom gjorde avsteg från det grundläggande kravet på att en statsunderstödd
verksamhet av denna art skulle vara religiöst neutral. Vid
de överläggningar kommittén haft med företrädare för Riksförbundet
Sveriges hemgårdar har emellertid klart framhållits av dessa representanter,
att hemgårdarna icke bedriver någon form av religiös propaganda,
ehuru verksamheten i regel står på kristen grund eller inspirerats av initiativtagare
med en kristen grundsyn. Från hemgårdsrörelsens sida hävdas
vidare, att det numera är en ledande princip i rörelsens verksamhet att i
trosfrågor icke söka påverka människor, som söker sig till hemgårdarna.

Detta förhållande synes till och med ha lett till en kritik från motsatta
utgångspunkter än dem som ovan berörts. Det har sålunda pa sina håll
påståtts, att hemgårdsrörelsen kommit att sakna ett egentligt idéprogram
därigenom att verksamheten i så hög grad inriktats på att skapa blott och
bart ett fritidsinnehåll för ensamma eller rotlösa människor. I en promemoria
som utredningen mottagit från Riksförbundet Sveriges hemgårdar
beröres även denna kritik. Det heter i denna promemoria bland annat, att
ett av målen för hemgårdsrörelsens verksamhet är att främja en personlig
utveckling genom att ge människor möjlighet till intresseväckande sysselsättningar
av olika slag och till skilda former av gemenskap.

För utredningen synes ett på så sätt angivet syfte fullt överensstämma
med de mål som utredningen uppställt i fråga om sådan fritidsverksamhet
som samhället i nuvarande läge så långt det är möjligt bör understödja.

Med utgångspunkt från dessa överväganden föreslår utredningen, att
hemgårdsrörelsen i fortsättningen erhåller ett ökat statligt stöd. Utredningen
har diskuterat, om ett sådant stöd borde inriktas på någon speciell
del av hemgårdsrörelsens verksamhet. Enligt vad utredningen inhämtat,
synes hemgårdarna kämpa med särskilt stora problem i fråga om arbetskraften.
Svårigheterna att förvärva lämpliga föreståndare och ungdomsledare,
som är villiga att offra den tid och den kraft som krävs för det
många gånger mycket påfrestande arbetet i hemgårdarna, synes ha hindrat
en önskvärd utbyggnad av verksamheten. Det kunde därför enligt utredningen
tiinkas, att ett ökat statligt stöd finge formen av bidrag till
hemgårdarnas lönekostnader. Från principiell synpunkt förefaller det emellertid
utredningen diskutabelt, om staten genom särskilda avlöningsbidrag
alltför markerat bör engagera sig i hemgårdsrörelsen. Denna skulle därigenom
kunna befaras få en mindre fri karaktär. Det synes utredningen

88

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

därför vara mest ändamålsenligt, om ett ökat statsbidrag — liksom fallet
är med det nuvarande anslaget — fördelas genom skolöverstyrelsens försorg
efter förslag av styrelsen för Riksförbundet Sveriges hemgårdar.

Med hänsyn till den betydelse utredningen tillmäter hemgårdarnas verksamhet
och då det i samband med en förändrad alkohollagstiftning är viktigt,
att hemgårdarna blir avsevärt bättre utrustade för sin uppgift i det
förebyggande ungdomsarbetet, föreslår utredningen i likhet med skolöverstyrelsen,
att bidraget under nästa budgetår uppföres med sammanlagt
150 000 kronor.

Yttranden.

Av de remissinstanser, som berör utredningens förslag om hemgårdarna,
uttalar sig praktiskt taget samtliga positivt om hemgårdsrörelsen och
tillstyrker förslaget om höjt statsanslag. Skolöverstyrelsen, som uttrycker
sig mycket erkännsamt om hemgårdarnas verksamhet, tillägger, att hemgårdarna
bör vara lämpliga huvudmän för fritidsgrupper med arbetsplatsen
eller bostaden som tillkomstmiljö.

Arbetarnas bildningsförbund, framhåller som en principiell uppfattning,
att hemgårdarna bör vara en kommunal angelägenhet, vilket dock inte
utesluter statlig bidragsgivning. Förbundet ansluter sig till utredningens
förslag beträffande formerna för bidraget, vilka anses säkerställa den kommunala
förankringen.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser sig icke övertygad
om det berättigade i utredningens förslag att höja bidraget till 150 000
kronor.

Statskontoret anser, att det här är fråga om en verksamhet som till alldeles
övervägande del torde få betraktas som en kommunal angelägenhet
och att en ökad statlig bidragsgivning kan leda till krav på statsunderstöd
inom närliggande verksamhetsområden. Statskontoret biträder därför icke
utredningens förslag.

Departementschefen.

Jag delar skolöverstyrelsens och 1953 års utrednings uppfattning om
vikten av att i före var ande sammanhang sker en icke obetydlig höjning
av bidraget till verksamheten vid hemgårdar. Den föreslagna höjningen
med 105 000 kronor till 150 000 kronor synes mig rimlig. Jag hemställer
därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till verksamheten vid hemgårdar på riksstaten
för budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 150 000 kronor.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

89

XI. Bidrag till verksamheten vid studiehem.

Nuvarande bidrag.

Till verksamheten vid studiehem utgår för närvarande ett anslag av
40 000 kronor (VIII K12). Arbetarnas bildningsförbund, Godtemplarordens
studieförbund samt KFUM:s och KFUK:s riksstudieförbund innehar
för närvarande studiehem till ett antal av respektive cirka 800, cirka 140
och cirka 140.

Förslag.

Skolöverstyrelsen föreslår, att anslaget för nästa budgetår höjes med
55 000 kronor till 95 000 kronor. Som motivering anföres, att endast ett
fåtal av studiehemmen kan få del av nuvarande anslag. Överstyrelsen finner
också de belopp, som utgår per studiehem, blygsamma i förhållande
till verksamhetens omfattning.

Departementschefen.

Ehuru verksamheten vid studiehemmen icke uteslutande riktar sig till
ungdomen, kan det arbete som studiehemmen utför, sägas vara i hög grad
ungdomsvårdande. I nu aktuella läge, då institutioner av denna karaktär
bör beredas gynnsammare förutsättningar i strävandena att bjuda ungdomen
värdefull fritidssysselsättning, synes även studiehemmens möjligheter
härvidlag böra ökas. Jag vill därför tillstyrka en höjning av nu utgående
anslag och förordar att beloppet ökas med 35 000 kronor till 75 000
kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till verksamheten vid studiehem på riksstaten
för budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 75 000 kronor.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

XII. Vissa spörsmål rörande den kommunala
handläggningen av ungdomsfrågor.

1953 års utredning.

Utredningen hänvisar till en till betänkandet fogad bilaga, av vilken
framgar att ett icke ringa antal kommuner, framför allt stadskommuner,
på senare år inrättat eller övervägt att inrätta särskilda ungdomsstyrelser.
Utredningen förmäler också, att det vid utredningens diskussioner hävdats,
att organ som folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden icke alltid kan
förväntas ägna den tid och de krafter som erfordras åt sådana sidor av
ungdomsarbetet, som visserligen tillhör eller kan tillhöra deras kompetensområde,
men som av flera skäl, framför allt med hänsyn till dessa organs
centrala uppgifter, kommer att bli i nagon mån sekundära. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om att frågorna om folkskolestyrelsernas (skolstyrelsernas)
och barnavårdsnämndernas framtida ställning och uppgifter
för närvarande är föremål för utredning i särskilda kommittéer.

Enligt utredningens mening talar vissa skäl för att sådana frågor, som
rör ungdomen i de åldrar, vilka ligger ovanför dem som nu utgör barnavårdsnämndens
och folkskolestyrelsens mest betydelsefulla klientel, i framtiden
samordnas och handlägges av ett särskilt kommunalt organ. I de
mindre kommunerna förmodas emellertid en sådan delegation av uppgifterna
till ett nytt organ knappast vara att vänta. I tätorter och storstäder,
där en mängd ofta helt artskilda ungdomsproblem växer fram, synes
emellertid tillkomsten av särskilda ungdomsstyrelser vara en naturlig
utveckling.

Möjligheten av att till barnavårdsnämnden, när den fungerar som ungdomsnämnd,
knyta en särskild krets av för ungdomsfrågorna i allmänhet
intresserade personer, eventuellt utsedda bland företrädare för ortens
aktiva ungdomsarbete (ungdomsorganisationer m. fl.), synes också enligt
utredningen representera en utväg, som närmare bör undersökas. Andra
möjligheter torde också sta till buds för att lösa frågan om den kommunala
handläggningen av sådana ungdomsfrågor, som ligger vid sidan av
de ovan berörda kommunala organens uppgifter.

Utredningen framhåller, att den under behandlingen av hithörande frågor
mött problem, som enligt dess uppfattning bör angripas även från
andra synpunkter än dem, som för utredningen varit aktuella. Enligt utredningens
uppfattning är det emellertid av stor betydelse att dessa frågor
ytterligare utredes, eventuellt genom samverkan mellan de berörda
kommittéerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Yttranden.

91

Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar utredningens uttalanden.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, KFUM:s riksförbund
och Svenska scoutrådet instämmer helt i utredningens rekommendationer
beträffande frågan om den kommunala handläggningen av ungdomsfrågorna.

Socialstyrelsen erinrar om att frågan om barnavårdsnämndernas sammansättning
och skyldigheter väntas bli föremål för överväganden inom barnavårdskommittén.
Socialstyrelsen anser det angeläget, att barnavårdsnämnderna
inte isoleras från det ungdomsvårdande arbetet för att endast taga
befattning med den ungdom som urspårat.

Enligt Folkpartiets ungdomsförbund är det inte lämpligt att folkskolestyrelserna
får i uppdrag att handlägga kommunala ärenden rörande ungdomens
fritids- och föreningsverksamhet. Frågan om viss omorganisation
av barnavårdsnämnderna bör enligt förbundet snarast bli föremål för statsmakternas
ställningstagande. Barnavårdskommitténs direktiv bör kompletteras
att omfatta här berörda spörsmål.

H antv erkar nas ungdomsrörelse finner lämpligast att nu berörda frågor
omhändertages av särskilda ungdomsstyrelser med en för de inom kommunen
verksamma ungdomsorganisationerna representativ sammansättning.

Svenska stadsförbundet finner ingen anledning att motsätta sig en utredning
om vilket kommunalt organ, som bör handlägga ungdomsfrågorna.
Förbundet anför därvid följande.

Detta spörsmål påkallar otvivelaktigt uppmärksamhet. Tendensen inom
stadskommunerna går nämligen allt bestämdare i riktning mot ett överflyttande
av den positiva ungdomsvården från barnavårdsnämndens (ungdomsnämnden)
till särskilda fakultativa organ. Allt eftersom tiden går, lär
det bli allt svårare att här vrida utvecklingen tillbaka. Ifrågasättas^ kan
väl också, om verkligen en till familjesocial nämnd förvandlad barnavårdsnämnd
skall kunna ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet åt före varande
problem.

Svenska landskommunernas förbund framhåller för sin del följande.

Det kommunala stödet till föreningslivet och fritidsverksamheten torde
för landskommunernas vidkommande i fortsättningen som hittills i huvudsak
böra omfatta anslag till det frivilliga folkbildningsarbetet, nykterhetsarbetet,
samlingslokaler samt anläggningar för idrott och friluftsliv. Mera
sällan torde i landskommunerna komma att uppstå något verkligt behov
av särskilda s. k. ungdomsstyrelser. Styrelsen, som vid olika tillfällen haft
anledning reagera mot den iångtgående uppdelningen av det kommunala
förvaltningsarbetet på alltför många nämnder och styrelser, förutsätter
att barnavårdsnämnderna efter den pågående revisionen av barnavårdslagen
skall ges en sådan sammansättning, att de blir lämpliga som förvaltningsorgan
också för hithörande frågor, därest icke annat redan befintligt
kommunalt organ anses böra anlitas.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Departementschefen.

Tillkomsten av särskilda ungdomsstyrelser, framför allt i de större tätorterna,
finner jag i likhet med utredningen vara en naturlig följd av den
växande betydelse, som numera måste tillmätas ungdomsfrågorna. Den redan
långt drivna uppdelningen av de kommunala funktionerna torde emellertid,
vad landsbygden beträffar, försvåra en sådan utveckling. Utredningen
finner att frågan om den kommunala handläggningen av ungdomsfrågor
av den art, som utredningen haft att pröva, bör övervägas även från
andra synpunkter än dem som varit aktuella för utredningen.

I överensstämmelse med utredningens rekommendationer förordar jag,
att nu berörda spörsmål hänskjutes till barnavårdskommittén och 1951
års skolstyrelseutredning för prövning. Jag avser därför att i annat sammanhang
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte komplettera vederbörande
sakkunnigberedningars direktiv i nu berörda avseende.

XIII. Vissa administrativa frågor.

1953 års utredning.

Inledande synpukter.

Utredningen framhåller, att huvudparten av de förslag som utredningen
framlägger i sitt betänkande syftar till att på olika sätt stödja frivilliga
krafter i ungdomsarbetet. Från principiella utgångspunkter har utredningen
funnit naturligt att vid konstruktionen av bidragen undvika sådana
bestämmelser, som skulle innebära ett statligt intrång i sammanslutningarnas
verksamhet. Utredningen säger sig vidare ha eftersträvat att utforma
stödåtgärderna så, att dessa icke medför risker för byråkratisering av det
frivilliga ungdomsarbetet. Med hänsyn till att nya bidragsformer nu föreslås
bli prövade krävs emellertid att den myndighet, på vilken det ankommer
att svara för genomförandet och samordningen av de föreslagna stödåtgärderna,
också kan beredas möjligheter att med uppmärksamhet följa
verksamhetens utveckling. De övervakande och granskande uppgifterna
torde även med hänsyn till ungdomsarbetets egna intressen få anses betydelsefulla.
För att främja ett utbyte av erfarenheter och en livligare kontakt
mellan de ungdomsvårdande sammanslutningarna synes det vidare
lämpligt att nu berörda uppgifter förenas med en viss rådgivande verksamhet.
Denna del av verksamheten tillmäter utredningen stor betydelse,
framför allt när det gäller tillämpningen av statsbidragsbestämmelserna
rörande den planerade bidragsverksamheten. Utredningen erinrar i detta
sammanhang om att två konsulenter med motsvarande uppgifter i fråga
om folkbildningsarbetet för närvarande är knutna till skolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

93

Förslag.

Utredningen har icke funnit anledning att för den tillsyn och rådgivning,
som i det föregående berörts, inrätta något särskilt statligt organ
men har beträffande ett dylikt organ anfört följande.

Från skilda håll har framförts önskemål om inrättandet av ett rådgivande
representantorgan, knutet till det ämbetsverk, som har att handlägga
ungdomsfrågor av den art, som berörts i utredningens olika avsnitt.
Som förebild i diskussionen har därvid tjänat den särskilda nämnd — statens
folkbildningsnämnd — vilken för motsvarande uppgifter i folkbildningsarbetet
är knuten till skolöverstyrelsen. Denna nämnd är sammansatt
av företrädare för skilda institutioner och sammanslutningar på folkbildningens
område (Kungl. Maj:ts instruktion för statens folkbildningsnämnd
den 10 oktober 1947). Vissa skäl talar för att ett motsvarande organ
skulle kunna fylla en viktig funktion i ungdomsarbetet. Frågan torde
emellertid enligt utredningens mening närmare övervägas. Därvid bör
även prövas, om ett dylikt organ bör direkt underställas Kungl. Maj:t
eller infogas i skolöverstyrelsens organisation.

Enär övervägande delen av den verksamhet, som föreslås bli statsbidragsberättigad,
har anknytning till arbetet inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet anser utredningen lämpligt, att skolöverstyrelsens
jolkbildningsrotel tilldelas de övervakande och rådgivande uppgifter, som
den nya bidragsgivningen aktualiserar. Utredningen erinrar samtidigt om
att ungdomsvårdskommittén i olika sammanhang även föreslagit skolöverstyrelsen
som tillsynsmyndighet.

Utredningen finner en viss personalförstärkning av folkbildningsroteln
nödvändig, därest utredningens olika förslag genomföres. I första hand
bör till roteln knytas en heltidsanställd konsulent. Behovet av en välkvalificerad
kraft framgår enligt utredningen bland annat av de uppgifter,
som kommer att åvila skolöverstyrelsen i fråga om ungdomsledarutbildningen
och fritidsverksamheten samt i anslutning till den planerade samordningen
av instruktörernas arbete. Utredningen erinrar vidare om att
förverkligandet av det föreslagna stödet till ungdomens fritidsverksamhet
kommer att medföra en ökning av de administrativa uppgifterna. Den har
därför övervägt att föreslå inrättandet av en amanuenstjänst på roteln för
biträde vid handläggningen av förekommande göromål. Vissa skäl talar
emellertid enligt utredningen för att sådana uppgifter med fördel skulle
kunna anförtros en befattningshavare i mellangraderna. Utredningen föreslår
därför, att en tjänst som kansliskrivare inrättas. Därjämte förordar
utredningen att en biträdesbefattning i befordringsgången inrättas för
rutinarbetet.

Den föreslagna konsulentbefattningen föreslås i lönehänseende bli jämställd
med motsvarande tjänster för den allmänna folkbildningen med placering
i lönegraden Cg eller Ce 29. Kostnaderna för tjänsterna som kansli -

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

skrivare och kontorsbiträde föreslås beräknade efter lönegraderna Ce 15
respektive Cf4. Den erforderliga personalförstärkningen skulle följaktligen
innebära en kostnadsökning för budgetåret 1954/55 med (20 148 +
+ 10 092 + 6 072 =) 36 312 kronor.

Utredningen föreslår därför att anslaget till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 uppräknas med 36 300 kronor.

Yttranden.

Ingen remissinstans motsätter sig, att skolöverstyrelsen tilldelas de övervakande
och rådgivande uppgifter, som den nya bidragsgivningen aktualiserar.
I ett par yttranden framhålles som önskvärt, att överstyrelsen vid
sin sida får en rådgivande nämnd med tillräckliga erfarenheter av praktisk
ungdomsverksamhet. Skäl anses också finnas för att anslagen skall fördelas
av en nämnd, som i princip är konstruerad på samma sätt som statens
nämnd för samlingslokaler.

Skolöverstyrelsen förutser, att de föreslagna uppgifterna kommer att bli
så omfattande att till folkbildningsroteln utöver den av utredningen föreslagna
personalen också måste knytas en amanuens. För omkostnader i
samband med instruktörskonferenser äskas 1 000 kronor samt för resekostnadsersättning
och traktamente vid inspektions- och konsulentverksamhet
3 500 kronor.

Enligt statskontorets mening saknas anledning att innan närmare kännedom
vunnits om det merarbete, som kan bli följden, inrätta särskilda tjänster.
Ett belopp av högst 25 000 kronor bör ställas till skolöverstyrelsens
förfogande för den förstärkning med tillfällig personal, som kan visa sig
nödvändig.

Sveriges riksidrottsförbund anser, att utredningens förslag i fråga om anslagsfördelning,
tillsyn, redovisning och kompetensförklaringar för förbundets
del kommer att medföra betydande olägenheter och ökat arbete. Anslagen
bör därför enligt riksidrottsförbundets mening ställas till förbundets
förfogande på samma villkor, som kommer att gälla övriga motsvarande
anslag med av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser eller anvisningar för
medlens disposition. Detta utesluter inte samarbete med skolöverstyrelsen
i dessa frågor.

Departementschefen.

I överensstämmelse med utredningens förslag förordar jag, att skolöverstyrelsen
tilldelas de övervakande och rådgivande uppgifter, som de av mig
nu förordade stödåtgärderna för ungdomsarbetet aktualiserar. Tanken på
inrättande av ett särskilt representantorgan — med statens folkbildnings -

95

Kungl. Maj ds ^proposition nr 156.

nämnd som förebild — förtjänar enligt min mening beaktande. Erfarenheterna
från den rådgivningsverksamhet, som skolöverstyrelsen vid bifall till
nu föreliggande förslag kommer att bedriva, bör dock avvaktas, innan närmare
ställning kan tagas till denna rekommendation.

Utredningens förslag innebär för skolöverstyrelsens vidkommande, att
folkbildningsrotelns personal skall utökas. Jag finner en viss förstärkning
erforderlig men anser mig icke kunna tillstyrka bifall till utredningens förslag
i dess helhet. Jag beräknar för uppkommande merarbete personalbehovet
till tre heltidsanställda befattningshavare, nämligen en konsulent
och två biträden i reglerad befordringsgång. Då anslag till skolöverstyrelsens
avlöningar redan äskats i årets statsverksproposition, synes medel till
avlöning åt den nu föreslagna extra personalen böra äskas under särskilt
anslag. Nu ifrågavarande befattningar bör från och med budgetåret 1955/
56 inordnas under skolöverstyrelsens ordinarie avlöningsanslag. För nästa
budgetår, då avlöningen alltså bör bestridas ur ett särskilt anslag, torde
befattningshavarna erhålla extra anställning. För konsulenten bör avses
lönegraden Cg 29 samt för de två biträdena lön enligt reglerad befordringsgång,
dock icke extra ordinarie lönegrad.

Då antalet befattningshavare således är på förhand bestämt och lönerna
anknutna till gällande lönegrader, bör anslaget ges förslagsanslags karaktär.

Jag tillstyrker skolöverstyrelsens hemställan om tillhopa 4 500 kronor
för vissa kostnader i samband med instruktörskonferenser och konsulentverksamhet
m. m.

Anslagsbehovet för nästa budgetår kan alltså uppskattas till 35 000 kronor
för avlöningar och 4 500 kronor för vissa kostnader eller tillhopa sålunda
39 500 kronor.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till Ersättning åt viss extra personal i skolöverstyrelsen
m. m. anvisa ett förslagsanslag av 39 500 kronor.

Vad departementschefen sålunda under avdelningarna
III, IV, VI, VII, IX—XI och XIII hemställt, däri statsrådets
övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t Konungen
samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Agnes Magnusson.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga.

Medlemsantal i olika ungdomsorganisationer.

I de medtagna organisationerna utgöres i allmänhet den övervägande delen
av medlemmarna av ungdom i åldern 25 år och därunder. Medlemssiffrorna
är delvis approximativa och hänför sig i regel till den 1 januari 1953. Vissa
smärre organisationer samt organisationer, som ej är riksomfattande eller som
endast till mindre del har sin verksamhet inriktad på ungdom, har ej med -

tagits.

Politiska organisationer. Medlemsantal

Folkpartiets ungdomsförbund .......................... 13 000

Högerns ungdomsförbund ............................. 25 500

Svenska landsbygdens ungdomsförbund ................ 105 850

Sveriges kommunistiska ungdomsförbund ............... 7 000

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ............ 90 000 241350

Kyrkliga och frikyrkliga organisationer.

De ungas förbund för kristligt arbete.................... 33 600

Fria kristliga gymnasiströrelsen ........................ 800

Frälsningsarméns ungdomsförbund ...................... 36 948

KFUK:s riksförbund .................................. 3 813

KFUM:s riksförbund .................................. 22 867

Metodistkyrkans ungdomsförbund ...................... 6 349

Svenska alliansmissionens ungdomsförbund .............. 10 506

Svenska baptisternas ungdomsförbund .................. 18 197

Svenska missionsförbundets ungdom..................... 50 351

Sveriges kristliga gymnasiströrelse .................... ca 2 000 185 431

Ungdomsverksamhet bedrives vidare inom Svenska kyrkan genom Riksförbundet
Kyrklig ungdom. Då verksamheten är av öppen karaktär finns inget
registrerat medlemsantal, men ungdomsverksamhet torde förekomma i fler -

talet av landets församlingar.

Scoutorganisationer. Medlemsantal

Frälsningsarméns scoutförbund ......................... 3 747

» flickscoutförbund ..................... 5 280

IOGT :s scoutförbund .................................. 5 003

» flickscoutförbund .............................. 2 558

KFUK:s scoutförbund ................................. 9 025

KFUM:s » ................................. 11421

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 97

NTO:s scoutförbund.................................... 2 333

» flickscoutförbund ............................ 2 237

Sveriges blåbandsscouter................................ 463

Sveriges flickors scoutförbund ........................... 21165

Sveriges scoutförbund.................................. 27 501 90 733

Idrotts- och friluftsorganisationer.

KAK:s ungdomsförbund ............. 3 314

Skid- och friluftsfrämjandet .......... 36

Svenska frisksportförbundet ............................ 4 820

Sveriges riksidrottsförbund ............................ 783 265 827 399

Nykterhetsrörelsens organisationer.

NTO:s ungdomsförbund Heimdal........................ 7 171

Sveriges blåbandsförenings ungdomsförbund ............ 3 000

Sveriges godtemplares ungdomsförbund.................. 18 409

Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund ...... 5 726

Vita bandets ungdomsverksamhet....................... 320 34 626

Övriga organisationer.

Hantverkarnas ungdomsrörelse.......................... 4 315

Jordbrukare-ungdomens förbund ........................ 29 394

Svenska ungdomsringen för bygdekultur.................. 7 202

Unga Örnas riksförbund ................................ 19 852

Ungdomens röda kors ................................ 19 709

Unglottoma................................... 2 725 83197

Summa 1 462 736

7 — Iiihang till riksdagens protokoll 1051). 1 samt. Nr 156.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Inledning .................................................... g

II. Allmänna synpunkter på ungdomsfrågan ........................ 6

1953 års utredning ............................................ g

Yttranden.................................................... jj

Departementschefen .......................................... 12

III. Utbildning av ungdomsledare .................................. 14

Nuvarande förhållanden ...................................... 14

1953 års utredning ............................................ 15

Inledande synpunkter ...................................... 15

Förslag .................................................... 17

Statsbidragets konstruktion .................. 19

Regionala kurser ................................ 20

Centrala kurser .................................... 20

Centrala kurser i skolöverstyrelsens regi .. 21

Försökskurs i skolöverstyrelsens regi ...... 21

Yttranden.................................................... 23

Departementschefen .......................................... 26

IV. Ungdomens fritidsverksamhet .................................. 28

Nuvarande förhållanden ...................................... 28

1953 års utredning ............................................ gg

Inledande synpunkter ...................................... 3g

Förslag .................................................... 31

Fritidsverksamhetens art ....................... 32

Statsbidragets utformning...................... 33

Fritidsverksamhetens organisation ......... 35

Sammanfattning ................................... 37

Kostnadsberäkning .......................................... 38

Yttranden.................................................... 3P

Departementschefen .......................................... 43

V. Ungdomsidrotten ............................................. 4g

Nuvarande förhållanden ...................................... 4g

1953 års utredning ............................................ 4g

Inledande synpunkter ...................................... 4g

Förslag .................................................... 48

Yttranden.................................................... 49

Departementschefen .......................................... 51

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 99

Sid.

VI. Instruktörer i ungdomsarbetet ................................. 53

A. Riksinstruktörer.............................................. 53

Nuvarande förhållanden ...................................... 53

1953 års utredning ............................................ 53

Inledande synpunkter ...................................... 53

Förslag .................................................... 55

Statsbidragets utformning...................... 57

B. Länsinstruktörer ............................................. 58

Nuvarande förhållanden ...................................... 58

1953 års utredning ............................................ 59

Inledande synpunkter ...................................... 59

Förslag .................................................... 59

Reservation ................................ 60

Yttranden (beträffande A och B) .............................. 61

Departementschefen .......................................... 64

VII. Vissa frågor om meritvärdering m. m........................... 67

Nuvarande förhållanden ...................................... 67

Vissa diskussioner före 1953 års utredning ...................... 67

1953 års utredning ............................................ 68

Inledande synpunkter ...................................... 68

Förslag .................................................... 69

Yttranden.................................................... 70

Särskild utredning av skolöverstyrelsen.......................... 70

Departementschefen .......................................... 72

VIII. Upplåtande av skollokaler för fritidsverksamhet m.m............. 73

Nuvarande förhållanden ...................................... 73

1953 års utredning ............................................ 73

Inledande synpunkter ...................................... 73

Förslag .................................................... 74

Yttranden.................................................... 75

Departementschefen .......................................... 76

IX. Utrustning av vissa föreningslokaler ............................ 77

Nuvarande förhållanden ...................................... 77

1953 års utredning ............................................ 7g

Inledande synpunkter ...................................... 78

Förslag .................................................... 79

Statsbidragets utformning...................... 79

Anslagets administration ....................... 80

Yttranden.................................................... 81

Departementschefen .......................................... 83

100 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 156.

Sid.

X. Bidrag till verksamheten vid hemgårdar ........................ 86

Förslag ...................................................... 86

Motivering ................................................... 86

Yttranden.................................................... 88

, Departementschefen .......................................... 88

XI. Bidrag till verksamheten vid studiehem ........................ 89

Nuvarande bidrag............................................. 89

Förslag ..................................... 89

Departementschefen .......................................... 89

XII. Vissa spörsmål rörande den kommunala handläggningen av ungdomsfrågor
........................................................ 90

1953 års utredning ............................................ 90

Yttranden.................................................... 91

Departementschefen ..................................... 92

XIII. Fma adminstrativa frågor .................................... 92

1953 års utredning ............................................ 92

Inledande synpunkter................................ 92

Förslag ...............................4?.................... 93

Yttranden.................................................... 94

Departementschefen ........................................... 94

Bilaga: Medlemsantal i olika ungdomsorganisationer.................... 96

»

Stockholm 1954 Ivar Hteggströms Boktryckeri A. B.

540609