Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
1
Nr 149.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på högre skolstadier
m. m.; given Stockholms slott den 12 februari
1954.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Ivar Persson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I anslutning till överläggningar, som förts mellan å ena sidan civil- och
ecklesiastikdepartementen och å andra sidan tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund
föreslås i propositionen, att å enhetsskolans (försöksskolornas) högstadium
och å realskolestadiet skall inrättas tjänster i 23 lönegraden för
folkskollärare, som efter avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort minst tre
år som folkskollärare och som antingen i tentamen eller tentamina för
filosofisk ämbetsexamen erhållit minst två betygsenheter eller genomgått
av skolöverstyrelsen anordnad särskild kurs om ett läsår.
Förslag framlägges om dylika kurser, »befordringskurser för folkskollärare».
Kurserna föreslås gälla vissa angivna ämnen och — utom i modersmålet
— omfatta en termin för varje ämne. De förutsättes i regel bli förlagda
till folkskoleseminarier.
Till bestridande av kostnaderna för befordringskurserna äskas för nästa
budgetår ett reservationsanslag av 500 000 kronor.
1 — Bihang till riksdagens ''protokoll 195Jf. 1 samt. Nr 11+9.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 februari 1954-
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor om vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på högre skolstadier m. m.
samt anför därvid följande.
Inledning.
Sedan de mellan 1949 års tjänsteförteckningskommitté, å ena sidan, och
tjänstemännens centralorganisation, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges
folkskollärarinneförbund, å andra sidan, förda förhandlingarna beträffande
folkskollärares löner icke lett till uppgörelse, har fortsatta överläggningar
med nämnda organisationer ägt rum inom civildepartementet. Den
28 juni 1953 förklarade sig organisationerna beredda acceptera ett inom
civildepartementet i samråd med ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag
till förbättrade anställnings- och avlöningsvillkor för folkskollärare,
vilket framlagts under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande.
Det förslag — i fortsättningen i allmänhet kallat departementsförslaget
— om vilket sålunda enighet uppnåtts, är av följande lydelse.
1. Å enhetsskolans högstadium och å realskolestadiet inrättas tjänster
i 23 lönegraden för folkskollärare, som efter avlagd folkskollärarexamen
tjänstgjort minst 3 år såsom folkskollärare och som i tentamen eller tentamina
för filosofisk ämbetsexamen erhållit minst två betygsenheter eller
genomgått av skolöverstyrelsen anordnad särskild kurs om ett läsår.
Antalet folkskollärartjänster i 23 lönegraden fastställes för varje läsår
efter förslag av skolöverstyrelsen med utgångspunkt från att behov av
6 000 å 7 000 folkskollärartjänster av ifrågavarande slag torde föreligga vid
en fullt utbyggd enhetsskola.
För folkskollärare i 23 lönegraden skall gälla samma tjänstgöringsskyldighet
som för ämneslärare vid samma skolform.
3
Kungl. May.ts proposition nr 149.
2. Vid tjänstledighet för studier, som avses under punkt 1, skall i stället
för bestämmelserna i 18 § 5 b) avlöningsreglementet för folkskolan gälla,
att lön utgår med B-avdrag under sammanlagt högst 360 dagar under loppet
av tio på varandra följande kalenderår. Folkskollärare, som åtnjutit
denna förmån, må icke under samma tioårsperiod erhålla mer än sammanlagt
360 dagars tjänstledighet med lön med B-avdrag enligt denna punkt
och på grund av bestämmelserna i 18 § 5 b) avlöningsreglementet.
3. Karenstiden för erhållande av extra ordinarie anställning såsom folkskollärare
sänkes från 2 till 11/2 år.
4. Folkskollärare med full tjänstgöring, huvudsakligen i 7 klassen och
högre klasser inom skola av A-formen, erhåller ett lönetillägg av 2 kronor
50 öre per läsårsdag.
Ordinarie och extra ordinarie folkskollärare med full tjänstgöring, huvudsakligen
vid skola av B-form, erhåller ett lönetillägg av 150 kronor för
sådan termin, varunder han undervisar i 7 klassen.
5. Folkskollärare, som i folkskolan inom sin tjänstgöringsskyldighet av
30 veckotimmar undervisar minst 2 veckotimmar i engelska och/eller tyska,
erhåller ett lönetillägg av 450 kronor för läsår.
6. Språktillägg enligt 23 § avlöningsreglementet för folkskolan återinföres
i den egentliga folkskolan och utgår där med 600 kronor för år.
7. Lönetillägget för nomadskolans lärare höjes från 180 kronor till 360
kronor för år.
8. Folkskollärare erhåller för undervisning i läroämne respektive kunskapsämne
utöver full tjänstgöring å sin tjänst timarvode efter den löneklass,
vari han är placerad, dock i fråga om övningsskollärare högst den 27:e
samt i fråga om annan folkskollärare vid undervisning å realskolestadiet
eller enhetsskolans högstadium högst den 25:e och eljest högst den 22:a.
Övergångsbestämmelse.
Folkskollärare, som under minst två år bestritt heltidstjänst å de under
punkt 1 angivna skolstadierna, må kunna erhålla dispens från de under
samma punkt avsedda utbildningskraven.
Efter anmodan av chefen för civildepartementet har skolöverstyrelsen
den 11 november 1953 avgivit förslag till avlönings- och pensionsbestämmelser
i anledning av departementsförslaget. Över skolöverstyrelsens förslag
har yttranden avgivits av statskontoret och statens lönenämnd. Anmälan
av detta förslag torde i vad det avser frågor av huvudsakligen skolorganisatorisk
natur böra ankomma på mig samt i övrigt på chefen för civildepartementet.
Sedan jag anmodat skolöverstyrelsen att inkomma med förslag beträffande
sådana särskilda kurser, som det enligt punkt 1 i departementsförslaget
skulle ankomma på överstyrelsen att anordna, uppdrog överstyrelsen
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
åt rektorn vid folkskoleseminariet i Lund E. Stenquist och rektorn vid
folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping V. Ekenvall att som sakkunniga
utreda frågor rörande nämnda kursverksamhet. De sakkunniga
har efter fullgjort uppdrag till överstyrelsen överlämnat en den 26 september
1953 dagtecknad utredning med förslag till av skolöverstyrelsen anordnade
befordringskurser för folkskollärare. Med eget yttrande av den 11
november 1953 har överstyrelsen överlämnat utredningen till ecklesiastikdepartementet,
varefter yttranden avgivits av statskontoret och kanslern
för rikets universitet, som hört vederbörande universitets- och högskolemyndigheter,
samt av Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
svenska seminarielärarföreningen, seminariernas rektorsförening
och läroverkslärarnas riksförbund.
Sveriges förenade studentkårer och Kristendomslärarnas förening har inkommit
med skrifter i ämnet.
Inrättande av tjänster i 23 lönegraden för folkskollärare.
Allmänna synpunkter.
Skolöverstyrelsen framhåller, att inrättande av ifrågavarande tjänster i
23 lönegraden icke allenast är en löneregleringsfråga, utan att en sådan
åtgärd även får konsekvenser för skolväsendets utveckling i pedagogiskt och
organisatoriskt hänseende. Tjänsterna kunde emellertid bli av stort värde
för skolväsendet. Det vore dock icke möjligt att nu närmare bedöma hur
många tjänster som — med vederbörlig hänsyn till pedagogiska och organisatoriska
synpunkter — kunde komma att erfordras.
Sju reservanter inom överstyrelsen uttalar sitt beklagande av att överstyrelsen
icke beretts tillfälle att yttra sig i samband med departementsförslaget,
som, om det genomfördes, komme att få betydande konsekvenser
för skolväsendets framtida utveckling i pedagogiskt och skolorganisatoriskt
avseende. Reservanterna erinrar om att enligt 1950 års riksdagsbeslut undervisningen
i läroämnen på enhetsskolans högstadium i regel skulle bestridas
av ämneslärare med akademisk kompetens. Enligt bestämmelserna för
försöksverksamheten hade behörighetsvillkoren för tjänster på högstadiet
fixerats vara desamma som för ämneslärartjänster vid högre kommunala
skolor. Nu skulle drygt hälften av tjänsterna på detta stadium förbehållas
folkskollärare med viss kompletterande utbildning. Vidare syntes departementsförslaget
syfta till en bestående anordning. Utredning vore erforderlig
för att beräkna bristen på lärare med vederbörlig kompetens. Departementsförslaget
kunde medföra risk för att tillgången på lärare med fullständig
filosofisk ämbetsexamen komme att försämras. En av reservanterna
undervisningsrådet Thorén framhåller därutöver, bland annat, att ett betyg
i filosofisk ämbetsexamen i engelska eller tyska på intet sätt kunde anses
Kungl. Maj:ts proposition nr lJt9. 5
ge erforderlig kompetens för undervisning i realskolan eller på enhetsskolans
högstadium.
Statskontoret anser, att departementsförslaget går längre än till att avse
enbart en uppgörelse om folkskollärarnas löneställning. Å realskolestadiet
skulle komma att tjänstgöra lärare, som ej uppfyllde de krav på utbildning,
som hittills ställts på realskolans ämneslärare. Förslaget syntes ej heller
helt stå i samklang med 1950 års riksdagsbeslut i vad avsåge kompetens för
lärare på enhetsskolans högstadium. Statskontoret hyser betänkligheter
mot att en slutlig förhandlingsöverenskommelse med så vittgående konsekvenser
för undervisningsväsendet träffats, innan ärendet underställts
statsmakternas prövning.
Sveriges förenade studentkårer anser, att en sänkning av lärarkompetensen
på enhetsskolans högstadium under folkskollärarexamen och fyra akademiska
betyg bör föregås av utredning angående lärarkompetensen och
tillgången på kompetenta lärare. I avvaktan på utredningens resultat borde
intet förslag rörande kompetensvillkor eller lönegradsplacering för högstadiets
lärare framläggas.
Författningsreglering.
Skolöverstyrelsen föreslår, att de i anledning av punkt 1 i departementsförslaget
erforderliga bestämmelserna beträffande tjänsterna i 23 lönegraden
sammanföres i ett särskilt cirkulär med giltighet för alla de skolformer,
vid vilka dylika tjänster inrättas. Här skall nu redogörelse lämnas för de
delar av cirkulärförslaget, som berör i huvudsak skolorganisatoriska frågor,
och de erinringar som framförts av remissmyndigheterna.
Anställningsform. Skolöverstyrelsen anser av departementsförslaget
framgå, att tjänsterna i 23 lönegraden skall vara av så stadigvarande
natur, att de bör kunna inrättas icke blott som extra ordinarie utan även
som ordinarie. Överstyrelsen anser lämpligt, att ordinarie tjänster redan
från och med budgetåret 1954/55 inrättas inom enhetsskolans högstadium
och motsvarande stadium inom folkskolan. Vid allmänna läroverk, högre
kommunala skolor och privatläroverk syntes det däremot befogat att inrätta
tjänsterna enbart som extra ordinarie, tills närmare erfarenhet vunnits,
hur tjänsterna på ett smidigt sätt skulle inpassas i skolorganisationen.
Statskontoret avstyrker bestämt inrättande av ordinarie tjänster. Denna
fråga borde lösas först senare med ledning av vunna erfarenheter.
Skolformer m. in. Skolöverstyrelsen framhåller, att i departementsförslaget
ej närmare angivits vid vilka skolformer 23-gradstjänsterna skall
inrättas. Med enhetsskolans högstadium, som angivits i överenskommelsen
men ännu ej slutligt utformats, borde emellertid i förevarande hänseende
jämställas försöksskolans högstadium i de skoldistrikt, som bedriver genom
skolöverstyrelsens försorg anordnad försöksverksamhet. 23-gradstjänster
6
Kungl. Maj ds ''proposition nr 149.
borde vidare kunna inrättas inom klasserna 7—9 eller högre klasser inom
folkskolan i övrigt, som överstyrelsen med hänsyn till undervisningens anordning
funne väsentligen motsvara den blivande enhetsskolans högstadium.
Överstyrelsen anser också angeläget, att 23-gradstjänster inrättas för
hjälpklassundervisning och annan specialundervisning på bland annat högstadiet.
Intill dess att en mera omfattande vidareutbildning av lärare för
dylik undervisning anordnats, borde emellertid anstå med inrättande av
tjänsterna.
På realskolestadiet borde tjänster i 23 lönegraden inrättas vid allmänna
läroverk, högre kommunala skolor och privatläroverk ävensom vid realskolelinjer,
inbyggda i folkskolan.
Överstyrelsen påpekar, att av departementsförslaget ej framgår, för vilka
klasser och linjer inom enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet
de nya tjänsterna vore avsedda. Slutlig ställning till denna fråga torde enligt
styrelsens uppfattning ej behöva tagas förrän ett större antal tjänster
inrättats.
Överstyrelsen säger sig vilja framdeles taga ställning till frågan huruvida
redan under budgetåret 1954/55 tjänster i 23 lönegraden bör inrättas vid
sjukvårdsanstalter och barnhem, vid nomadskolor och vid skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.
Statskontoret avstyrker, att 23-gradstjänster inrättas i folkskolan annat
än inom den blivande enhetsskolans högstadium och inom realskolelinjer,
inbyggda i folkskolan. Statskontoret anser angeläget, att klara gränser uppdrages
mellan å ena sidan försöksskolan och å andra sidan annan försöksverksamhet
inom folkskolan. Då emellertid skolformer kunde tillskapas med
försöksverksamhet av annan beskaffenhet än vid försöksskolorna men där
med hänsyn till undervisningens mål lika goda skäl kunde åberopas för inrättande
av 23-gradstjänster, syntes Kungl. Maj:t böra utverka riksdagens
bemyndigande att inrätta 23-gradstjänster även för dylika fall.
Frågan vilken undervisning och vilka arbetsuppgifter,
som bör förenas med 23-gradstjänsterna, bör enligt skolöverstyrelsen
slutligt prövas först sedan närmare erfarenhet vunnits av försöksverksamheten.
Nu förordar överstyrelsen allenast en föreskrift av innehåll
att tjänst i 23 lönegraden må avse undervisning företrädesvis i visst eller
vissa ämnen eller i viss grupp av ämnen samt att det skall ankomma på
skolöverstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser i detta hänseende.
Antalet tjänster. Härvidlag föreslår skolöverstyrelsen, att det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen för
varje budgetår fastställa det totala antalet 23-gradstjänster, varefter det
skulle ankomma på skolöverstyrelsen att slutligt bestämma tjänsternas
placering vid olika skolformer och skolor. Vidare borde föreskrivas, att det
skall åligga icke-statlig skola att inrätta de tjänster av förevarande slag,
som skolöverstyrelsen bestämt.
7
Kungl. Maj ds proposition nr l.j9.
I detta sammanhang erinrar överstyrelsen om att försöksskolorna hittills
haft möjlighet att ledigförklara lärartjänster på högstadiet med alternativ
placering i olika lönegrader beroende på innehavarens meriter. Överstyrelsen
anser önskvärt att denna möjlighet bevaras i samband med mrattande
av tjänster i 23 lönegraden. I förslaget till cirkulär har dock skolöverstyrelsen
icke medtagit några bestämmelser om alternativ lönegradsplacering,
då departementsförslaget icke förutsätter en dylik anordning.
Frågorna om behörighet till tjänsterna i 23 lönegraden är i stora
drag reglerade i departementsförslaget. Villkoret, att »läraren efter avlagd
folkskollärarexamen tjänstgjort minst tre år såsom folkskollärare», har dock
i skolöverstyrelsens cirkulärförslag i anslutning till vad som gäller för reglerad
befordringsgång utformats så, att det kräves (3X266 = 798 =) 800 anställningsdagar
och (4/5X800=) 640 tjänstgöringsdagar. Överstyrelsen
har utgått från att endast anställning med full tjänstgöring skall räknas
i anslutning till vad som gäller enligt 3 § avlöningsreglementet för folkskolan
(Arf). Då enligt departementsförslaget övningsskollärare eljest jämställts
med folkskollärare, har även denna lärarkategori medtagits.
I departementsförslaget har däremot icke medtagits tjänstgöring som
lärare i läroämne på realskolestadiet eller inom försöksskolans högstadium.
Överstyrelsen förordar att även dylik tjänstgöring regelmässigt får tillgodoräknas
och icke blott beaktas med stöd av övergångsbestämmelsen i
departementsförslaget. I sitt cirkulärförslag har dock överstyrelsen icke
medtagit dylik tjänstgöring, då den ej är angiven i departementsförslaget.
Då det är av vikt att lärarna har tillräcklig lärarerfarenhet, har överstyrelsen
åtminstone för närvarande ej ansett sig böra biträda en framställning
från Sveriges folkskollärarförbund att i nämnda treårsperiod även
skulle få inräknas militärtjänstgöring under ett läsår.
Beträffande de ämnen i filosofisk ämbetsexamen, som skulle medföra
behörighet till tjänst i 23 lönegraden, har överstyrelsen medtagit ämnena
nordiska språk, litteraturhistoria, tyska, engelska, historia, statskunskap,
geografi, botanik, zoologi, matematik, fysik och kemi.
Överstyrelsen förordar, att den treårstjänstgöring, som skulle krävas for
tjänst i 23 lönegraden, skall vara fullgjord före genomgången av sådan
särskild ettårskurs som överstyrelsen enligt departementsförslaget skulle
anordna. ,
Överstyrelsen föreslår, att i cirkuläret får inflyta en föreskrift att godkänt
betyg över genomgången ettårskurs skall i merithänseende
jämställas med två betygsenheter i tentamen eller tentamina för filosofisk
ämbetsexamen.
Skolöverstyrelsen har i cirkulärförslaget tolkat departementsförslagets
övergångsbestämmelse så att »utbildningskraven» skulle avse
icke blott kravet på viss teoretisk utbildning utan även kravet på viss tids
tjänstgöring som folkskollärare. Vidare har de två årens heltidstjänst å hög
-
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
stadium eller realskolestadium ansetts böra avse ej enbart tjänstgöring före
den förutsatta tidpunkten för departementsförslagets ikraftträdande. Avgörandet
av dispensärendena skulle enligt överstyrelsens förslag ankomma
på överstyrelsen.
Statens lönenämnd förklarar, att det undandrager sig dess bedömande
om överstyrelsens tolkning är riktig. Det förefaller emellertid nämnden
naturligast att övergångsbestämmelsen blir gällande endast med avseende
å förhållandena vid övergången. En tillämpning av övergångsbestämmelsen
för tid därefter borde i vart fall ej få medföra, att det för vederbörande
lärare framstar som förmånligare att vinna behörighet dispensvägen än
enligt den i departementsförslagets punkt 1 anvisade vägen. Nämnden
förutsätter som självfallet, att dispensen endast avser sättet för kompetensens
förvärvande och ej eftergivande av fordringarna på visst kunskapsmått.
Befordringskurser för folkskollärare.
Allmänna synpunkter.
Efter att inledningsvis ha erinrat om att saväl läroverkens krisutredning
som skolöverstyrelsen tidigare ställt sig avvisande mot all vidareutbildningav
folkskollärare genom kurser, främst därför att sådan utbildning icke
kunde påbyggas till fullständig ämneslärarkompetens, framhåller de sakkunniga
att frågan genom departementsförslaget kommit i ett annat läge.
Av skolöverstyrelsen skall sålunda anordnas särskilda kurser om ett läsår.
Dessa kurser skall enligt departementsförslaget avse utbildning för tjänstgöring
på enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet. Med hänsyn
till det förhållandet, att tva akademiska betyg, förvärvade i tentamen eller
tentamina för filosofisk ämbetsexamen, jämställes med genomgången ettårig
kurs, kunde man lätt bibringas den uppfattningen, att de av skolöverstyrelsen
anordnade befordringskursema icke blott skulle föra fram till
samma löneställning utan också ge samma undervisningskompetens. Fullständig
överensstämmelse i fråga om undervisningskompetensen kan knappast
åstadkommas och torde väl heller icke ha avsetts. Dessutom kommer
enhetsskolan säkerligen icke enbart att ha behov av ämnesspecialister utan
även av ett icke ringa antal för andra uppgifter specialutbildade lärare.
Det sistnämnda torde för övrigt också gälla den nuvarande folkskolans
högre avdelningar, vilka i avsevärd grad kommer att närma sig enhetsskolans,
om förslaget till ny undervisningsplan antages. Samma elevmaterial,
som rekryterar nyssnämnda avdelningar och fortsättningsskolan, återfinnes
redan nu inom försöksdistriktens högstadier. Då enhetsskolan blir fullt
utbyggd, kommer den att omfatta hela detta klientel, ett förhållande som
torde medföra nya problem beträffande kraven på lärarutbildningen.
Att akademiskt utbildade lärare skulle handha all teoretisk undervisning
på enhetsskolans högstadium måste betraktas som svårligen realiserbart
och i vissa fall knappast heller önskvärt ur pedagogisk synpunkt. Ser man
realistiskt på problemet, måste man fastslå, att det i första hand icke gäller
att skapa en ur utbildningssynpunkt uniform lärarkår. Lärarutbild
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
ningen bör i stället på bästa möjliga sätt avpassas efter det heterogena elevmaterialets
skiftande mottaglighet, intresseinriktning och studieförutsättningar.
Betraktas problemet ur denna synpunkt, förefaller det självklart — inte
minst med hänsyn till skolkommissionens, riksdagens och skolöverstyrelsens
tidigare uttalanden — att de egentliga ämneslärama huvudsakligen måste
reserveras för de utpräglat teoretiska linjerna samt därtill i regel för språkundervisningen
på såväl mellan- som högstadiet. Det är sålunda angeläget
att understryka, att den, som siktar mot kompetens för ren ämneslärarundervisning
på alla linjer, bör välja den akademiska studievägen.
Med hänsyn till departementsförslaget framstår det för de sakkunniga
som högeligen önskvärt — för att icke säga nödvändigt — att ytterligare
decentraliserade akademiska kurser kommer till stånd, och att dessa även
kommer att omfatta viktigare humanistiska ämnen.
Den ur skolans synpunkt största fördelen med departementsförslaget är,
framhåller de sakkunniga, att det ger möjlighet till mera speciell inriktning
av kursutbildningen för vissa önskvärda lärarkategorier på enhetsskolans
högstadium, för vilka särskild akademisk utbildning för närvarande icke
utformats.
En relativt stor grupp av elever, som nu går i folkskolans sjunde och
åttonde klasser, saknar i många fall de intellektuella förutsättningarna för
teoretiska studier. Man torde knappast göra sig skyldig till någon överdrift,
om man påstår, att folkskolans lärokurser utgör gränsen för vad
åtskilliga av dessa elever torde kunna tillgodogöra sig i fråga om teoretisk
utbildning. Skolkommissionen hänvisar denna grupp till yrkeslinjen. Det
vore utan tvivel önskvärt, om hela denna elevkategori kunde inriktas på
yrkesbetonad utbildning. Allting talar emellertid för att så icke kommer
att kunna ske.
Man måste säkerligen räkna med att det på enhetsskolans högstadium
kommer att finnas en icke obetydlig »odeciderad» grupp, som icke kommer
att kunna länkas in på y-linjen. I denna »odeciderade» grupp kommer
antagligen även ett antal, visserligen begåvade men sent utvecklade eller för
teoretiska studier ointresserade elever att ingå. Ett extremt ämneslärarsystem
torde knappast passa för denna elevkategori. Vad den behöver, är
en undervisning, som framför allt tar sikte på de uppfostrande momenten
och på det med hänsyn till elevmaterialet praktiskt tillämpliga i samhällsoch
yrkesliv. En viktig uppgift blir här att så tidigt som möjligt väcka
elevernas intresse för yrkeslivet.
Det råder väl knappast någon tvekan om att en elevgrupp sådan som
den ovan skisserade bäst skulle tillgodoses därigenom, att en enda lärare
kunde svara för en avsevärd del av undervisningen. De sakkunniga har av
olika uttalanden från lärare inom försöksverksamheten kunnat dra den slutsatsen,
att ett behov av särskilda högstadieklasser föreligger, där klassföreståndaren
bestrider huvudparten av undervisningen. Där en sådan anordning
prövats har den befunnits vara av stort värde.
Ovanstående frågor berör differentieringsproblemet, som ännu icke är
löst. I skolkommissionens förslag (SOU 1949: 35, s. 36, 54), som utsatts
för stark kritik i åtskilliga remissyttranden, torde en viss överskattning av
den individualiserade undervisningens förmåga att lösa alla problem ha
10
Kungl. Maj ds proposition nr l.''t9.
gjort sig gällande. Skolöverstyrelsen förutsatte i sitt remissyttrande över
förslaget, att hela frågan om högstadiets struktur skulle bli föremål för
omprövning, sedan erfarenheter gjorts av olika system i försöksverksamheten.
Utan att vilja sia om differentieringsfrågans slutliga lösning vågar de
sakkunniga dock hysa den uppfattningen, att det på enhetsskolans högstadium
kommer att finnas ett behov av lärare, speciellt utbildade meid
hänsyn till den linjedelning, som åtminstone i större distrikt synes ofrånkomlig.
Från dessa allmänna utgångspunkter föreslår de sakkunniga, att för folkskollärarnas
vidareutbildning av skolöverstyrelsen anordnas ett flertal olika
kurser, av de sakkunniga kallade befordringskurser. Dessa låter inordna sig
i två huvudgrupper, nämligen ämneskurser och specialklasslärarkurser.
De sakkunnigas förslag åtföljes av utkast till tim- och
kursplaner för de olika kurserna.
Ämneskurser.
I vilka ämnen? De sakkunniga anser, att ämneskurserna klart bör
inriktas mot den undervisning på enhetsskolans högstadium och realskolestadiet,
vartill de kan förväntas ge tillräckligt kunskapsunderlag. Vidare
framhåller de sakkunniga, att en mera grundlig utbildning i två ämnen
eller i något fall i ett ämne är att föredraga framför en utbildning inom
en humanistisk eller en matematisk-naturvetenskaplig grupp av ämnen. Begränsades
antalet ämnen till två, komme varje ämne att kräva i genomsnitt
en termin. Det kunde ej anses självklart, att alla ämnen erhölle samma
tidsutrymme, men vissa praktiska skäl talade härför. Bland annat finge
man ej förbise önskvärdheten av att ett akademiskt betyg -f- genomgången
kurs om ett halvt läsår rimligtvis också borde ge behörighet till anställning
i 23 lönegraden.
De sakkunniga föreslår, att enterminskurser anordnas i ämnena kristendomskunskap,
engelska, historia, samhällslära, geografi, matematik, biologi,
fysik och kemi. Beträffande modersmålet förordas en ettårig utbildning,
liksom alternativt även beträffande engelska.
Beträffande kursutbildningen i »dubbelämnena» modersmålet och biologi
har de sakkunniga framlagt följande särskilda motivering.
En kurs i modersmålet på en termin skulle onekligen erbjuda vissa fördelar,
t. ex. möjligheten att kombinera ämnet med exempelvis engelska.
Ett förslag till enterminskurs i modersmålet har utarbetats, men de sakkunniga
anser sig icke kunna rekommendera en sådan utbildningsväg annat
än som ett tänkbart alternativ för undervisning i vissa av högstadiets klasser.
En termins utbildning i skolans viktigaste ämne skulle nämligen enligt
de sakkunnigas mening icke ens i en krissituation kunna utgöra en godtagbar
grund för modersmålsundervisningen i realskolan eller på flertalet linjer
inom enhetsskolans högstadium. Därtill är ämnet alltför vittomfattande.
11
Kungl. Maj ds proposition nr 149.
Icke heller modersmålets metodik kan tillfredsställande tillgodoses. Härtill
kommer, att modersmålet har flera veckotimmar i realskolan och på enhetsskolans
högstadium än något annat ämne. De sakkunniga har därför stannat
för att förorda en ettårig utbildning i modersmålet.
Av praktiska skäl måste ämnet uppdelas i två kurser om vardera en
termin. Den första terminen bör ägnas åt ett studium av svenska språket,
medan den andra bör omfatta litteraturstudier jämte danska och norska
samt metodik.
Vad ämnet biologi beträffar upptar det sammanlagt endast sex veckotimmar
på högstadiet. Det kan icke anses rimligt, att biologien vid den här
ifrågavarande lärarutbildningen tilldelas dubbelt så lång tid som exempelvis
historia, geografi och matematik. De sakkunniga vill därför föreslå en termins
utbildning i biologi.
Enligt de sakkunnigas mening bör kombinationen av ämnen i princip
vara fri men vid anordnandet av kurserna bör eftersträvas, att sådana
ämneskombinationer gynnas, som enligt läroverksstadgan får förekomma i
tjänst omfattande två ämnen. Kursdeltagare borde ha möjlighet att genomgå
den ena terminskursen på en ort och den andra på en annan, om så
utan olägenhet kunde ske.
Utöver förutnämnda kurser i skolans läroämnen föreslår de sakkunniga
anordnande av en enterminskurs i psykologi med pedagogisk tillämpning.
Denna kurs skulle i avvaktan på närmare erfarenheter tills vidare endast
kunna kombineras med samhällslära.
Denna kombination kan motiveras ur olika synpunkter. Sålunda kommer
vissa sidor av yrkesorientering och yrkesval att belysas ur skilda aspekter.
I samhällsläran upptas sålunda hithörande frågor främst ur arbetsmarknadens
synpunkt. Den psykologiska kursen skall här kompletteras med
den nödvändiga insikten i yrkesrådgivnings- och arbetspsykologi. Kombinationen
torde med denna utformning kunna utgöra en mycket god grund
för blivande yrkesvalslärare. En viss ytterligare specialisering av kursen
i denna riktning kan bli föremål för övervägande. Men dessutom torde kombinationen
vara synnerligen värdefull för vissa klasser av linjedelat högstadium
samt för högre klasser i folkskolan och i skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, kommer
ungdomsvårdsskolutredningen att förorda införandet av enhetsskolans
principer vid sistnämnda skolor.
Dylika ämneskurser i psykologi med pedagogisk tillämpning samt samhällslära
— med eller utan speciell inriktning på yrkesval — torde böra
beredas ett icke obetydligt utrymme inom skolöverstyrelsens kursverksamhet.
Förkunskaper m. m. De sakkunniga framhåller, att med hänsyn
till den knappa utbildningstiden måste vissa krav på förkunskaper hos
kursdeltagarna uppställas. För lärare, som avlagt examen enligt 1937 års
stadga för folkskoleseminarierna, förutsättes seminariekurserna i befordringskursens
ämnen vara väl inhämtade och repeterade redan vid utbildningens
början. Beträffande lärare, som utexaminerats efter 1914 års stadga
för statens folkskoleseminarier, ställer sig saken något annorlunda, då deras
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 1J+9.
utbildning byggde på andra förkunskaper än de nuvarande. Flertalet av
dessa lärare torde enligt de sakkunniga ha deltagit i fortbildningskurser
av skilda slag och sålunda skaffat sig ökade kunskaper. De sakkunniga
förutsätter, att dessa lärare endast väljer sådana ämnen, för vilka de särskilt
intresserar sig och i vilka de på egen hand skaffat sig fastare kunskaper.
I fråga om båda kategorierna kräver emellertid de sakkunniga speciella
förkunskaper i vissa ämnen. För ämneskurs i matematik anses sålunda realgymnasiets
allmänna kurs vara den enda acceptabla grundvalen. För deltagande
i ämneskurs i fysik eller kemi förutsättes förkunskaper motsvarande
realgymnasiets kurs i dessa ämnen. Nämnda speciella förkunskaper bör
enligt de sakkunniga redovisas i form av studentbetyg, vitsord över avlagd
fyllnadsprövning efter eller särskild prövning i studentexamen.
För deltagande i den föreslagna enterminskursen i engelska förutsätter
de sakkunniga principiellt sådan behörighet att undervisa i engelska i folkskolan,
varom föreskrifter utfärdats i kungörelsen 1947: 149.
De sakkunniga ifrågasätter i detta sammanhang om icke tiden nu är
inne att avskriva de s. k. behörighetskurserna vid seminarierna.
Folkskollärarna kommer att i högre grad än förr få tillträde till universitet.
Akademiska ettbetygskurser i engelska finns redan, och flera decentraliserade
sådana torde vara möjliga att åstadkomma. Tillkomsten av s. k.
pedagogiska lektorat i engelska vid universiteten antyder, att undervisningen
i ämnet kan komina att i större utsträckning än hittills behandla
pedagogiska problem i samband med skolans engelskundervisning. Enligt
löneöverenskommelsen kommer folkskollärarna att kunna erhålla tjänstledighet
med B-avdrag 360 dagar för akademiska studier. Att under sådana
omständigheter bibehålla en utbildning i engelska (behörighetskurserna),
som icke fyller fordringarna på undervisningskompetens i enhetsskolan eller
i realskolan, synes icke längre vara motiverat.
Skulle trots allt flera lärare, än som för närvarande kan utbildas vid
universitet, behövas, borde i första hand åtgärder vidtagas att öka universitetens
och högskolornas kapacitet. I andra hand borde en ettårig kurs,
som även ger den nödvändiga metodiska utbildningen, kunna övervägas.
Med hänsyn till engelskans centrala ställning i enhetsskolan förefaller det,
som om utbildning i enbart engelska icke borde vålla några principiella
betänkligheter.
De sakkunniga avstyrker betygsspärr för tillträde till befordringskurserna.
Till det frågekomplex, som sammanhänger med förkunskaperna i de olika
ämnena, hör också frågan, huruvida kvalificerade betyg i folkskollärarexamen
eller i efterprövning skall erfordras för tillträde till befordringskurs.
Tanken härpå har framskymtat i tidigare förslag till kurser, och det
skall erkännas, att vägande skäl för en sådan spärr kan anföras. Å andra
sidan kan det mycket väl inträffa, att en lärare under ett senare skede i
livet får ett starkt intresse för ett ämne, som han under seminarietiden
ägnat mindre uppmärksamhet, och vari han på denna grund erhållit ett
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
lägre betyg. Då de sakkunniga för sin del avstyrker en betygsspärr, sker
detta dock framför allt av den orsaken, att en sådan spärr icke existerar
för tillträde till de akademiska kurserna. Vidare kan man peka på att en
betryggande kunskapskontroll förutsatts beträffande befordringskurserna.
Kunskapsstoff och pedagogisk utbildning. Av vad
de sakkunniga härutinnan anfört inhämtas bland annat följande.
Då kursdeltagarnas dittillsvarande utbildning endast gällt den nuvarande
folkskolan och enhetsskolans låg- och mellanstadium fordras förutom ökade
ämneskunskaper även ämnesmetodik och praktisk erfarenhet av undervisning
på det stadium, utbildningen avser. Löneöverenskommelsens förutsättning,
att ett akademiskt betyg och en ämneskurs om en termin i merithänseende
jämställas, innebär, att motsvarande arbetsprestationer måste
vara ekvivalenta. Jämfört med ettbetygskurserna måste sålunda ämneskursernas
kunskapsstoff reduceras och lämna utrymme åt den nödvändiga
pedagogiska utbildningen. Omfattningen av den praktiska lärarutbildningen
kan ej vara densamma i de olika ämnena; i själva verket kommer den att
variera högst avsevärt.
De sakkunniga understryker vikten av en betryggande kunskapskontroll
men ställer sig avvisande till någon längre gående betygsdifferentiering.
Eftersom kurserna i merithänseende skall jämställas med två betygsenheter
i tentamen för filosofisk ämbetsexamen, är en betryggande kunskapskontroll
nödvändig. Denna kan bestå av en eller flera tentamina för
en eller flera examinatorer allt efter kursens art och uppläggning. Särskild
tentamen i ämnets metodik torde i regel kunna undvaras, men några allmänna,
föreskrifter härom bör icke utfärdas, eftersom kunskapsstoff och
metodik i många fall ej kan skiljas. Olika ämnen uppvisar i detta fall olikheter,
och i den mån anvisningar är påkallade, kan dessa lämnas i ämnets
kursplan.
En tentamen för betyget Godkänd i de filosofiska examina bedömes antingen
med detta betyg eller med betyget Icke utan beröm godkänd. För
att meritvärderingen skulle bli fullt rättvis borde för den skull samma vitsord
användas även vid betygsättning av genomgången ämneskurs. Emellertid
kan det i praktiken bli ganska svårt att utdela graderade betyg. Vissa
ämnen, t. ex. samhällskunskap, är av den art, att tentamina måste förrättas
av två eller tre examinatorer. I sådana fall skulle det bli nödvändigt att
finna en mekanisk regel för sammanfattningsbetygets beroende av delbetygen,
vilket kan vara vanskligt och leda till komplikationer av icke
önskvärd art. Vidare kan man rent allmänt hävda, att en kursverksamhet,
där vissa delar (i detta fall huvudparten av metodiken) ej kunskapskontrolleras,
ej heller bör betygsgraderas. De sakkunniga vill för sin del föreslå,
att genomgången kurs anses som godkänd, eller icke godkänd.
Kursterminens längd. Tentamensperioder. Härom
anför de sakkunniga följande.
Den uppläggning av kurserna, som förut skisserats, gör det önskvärt, att
man koncentrerar studierna i varje ämne till en termin. De sakkunniga är
val medvetna om att en sådan anordning har sina nackdelar och att det ur
vissa synpunkter kan vara eu fördel, att två ämnen kan studeras samtidigt
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9.
under ett läsår. Emellertid kan i många fall koncentrationen också innebära
fördelar för själva studierna. Därtill kommer flera väsentliga fördelar
av organisatorisk art.
Anordningen med terminskurser förutsätter, att höst- och vårterminerna
är av samma längd, vilket lätt låter sig göra, om varje termin får omfatta 18
effektiva veckor. För läsåret 1954/55 kan exempelvis följande terminsindelning
tänkas: höstterminen 16/8—18/12 och vårterminen 17/1—28/5. Härvid
förutsättes en veckas uppehåll vid påsk.
Tre tentamensperioder per termin, vardera omfattande två veckor, synes
ändamålsenligt. Tentamen bör emellertid kunna förläggas till annan tid, om
vederbörande examinator och kursföreståndare så finner lämpligt. Under
höstterminen torde tentamensperioderna böra förläggas till tid inom terminen,
under vårterminen bör den första och den sista helt eller delvis förläggas
utanför terminen. Perioderna avses främst för sluttentamina efter
genomgången terminskurs, men även deltentamina under pågående kurs
bör i största möjliga utsträckning förläggas till fastställd tentamensperiod.
Specialklasslärarkurser.
De nuvarande hjälpklasslärarna har, då utbildningstiden varit som längst,
genomgått en särskild kurs om 20—18 veckor. 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning
föreslår i sitt betänkande (SOU 1947: 69) en ettårig (39 veckors)
utbildning för hjälpklasslärare. De sakkunniga erinrar om att skolöverstyrelsen
i remissyttrande över detta förslag anfört bland annat: De
hittills anordnade tjugoveckorskurserna har visserligen som ett provisorium
väl fyllt sin uppgift, men erfarenheten har tydligt givit vid handen, att
den tillmätta tiden varit alltför knapp, för att samtliga nödvändiga kursavsnitt
och ämnesområden på ett tillfredsställande sätt skulle kunna behandlas.
Det förefaller de sakkunniga rimligt, att en hjälpklasslärare, som utöver
folkskollärarexamen underkastat sig en ettårig hjälpklasslärarutbildning,
bör kunna ifrågakomma till tjänst i 23 lönegraden i hjälpklass. Under en
övergångstid anser de sakkunniga en påbyggnad med en termins kurs på
den hittillsvarande utbildningen om 18 veckor vara önskvärd. En dylik
påbyggnad borde, tills den ettåriga utbildningen tar sin början, ge behörighet
till anställning i 23 lönegraden i hjälpklass.
De sakkunniga understryker nödvändigheten av att det planerade specialpedagogiska
seminariet snarast förverkligas.
En motsvarande utbildning av andra specialklasslärare bör enligt de sakkunnigas
mening även komma till stånd. På grund av den korta tid, som
stått till buds för denna utredning, är de sakkunniga icke nu beredda att
framlägga förslag i hithörande frågor men förutsätter, att de av skolöverstyrelsen
anordnade kurserna icke begränsas till de här framförda förslagen.
Tvärtom finner de sakkunniga det vara angeläget, att skolöverstyrelsens
handlingsfrihet i detta avseende icke beskäres. Så snart behov av vidare
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
utbildning av annat slag förelåge, borde det ankomma på skolöverstyrelsen
att anordna kurser med annan inriktning och att inordna även dessa i de
här skisserade befordringskursema.
Organisation, kostnader m. m.
De sakkunniga föreslår, att varje kurs ställes under ledning av en kursledare,
som förutsättes ha avlagt licentiatexamen i kursens ämne. Skolöverstyrelsen
skulle dock i undantagsfall kunna till kursledare förordna annan
lämplig person med för ändamålet fullgod meritering. För vissa begränsade
avsnitt av kursen skulle anlitas specialföreläsare och assistenter. Då kursledaren
endast borde belastas med sådana uppgifter, som rörde själva undervisningen
och kunskapskontrollen, föreslår de sakkunniga att den administrativa
ledningen av all till viss ort förlagd kursverksamhet anförtros åt en
kursföreståndare.
Kurserna bör enligt de sakkunnigas mening i första hand anknytas till
lämpliga folkskoleseminarier. Härigenom skulle man vinna den pedagogiska
fördelen, att kursledarna, som om möjligt borde ha erfarenhet av folkskollärarutbildning,
lättare kunde planera sin undervisning i direkt anslutning
till kursfordringarna i folkskollärarexamen. Även ur andra synpunkter anser
de sakkunniga det vara naturligt att förlägga icke-akademisk vidareutbildning
av folkskollärare till seminarium. De sakkunniga förutsätter dock,
att enskilda kurser, där så är lämpligt, förlägges till högre allmänt eller
tekniskt läroverk, och att lärare vid sådana läroanstalter utnyttjas både
som kursledare och lärare. Sålunda borde man räkna med att i stor utsträckning
anlita erfarna läroverkslärare för metodikundervisning och auskultation.
Vid den geografiska fördelningen av kurserna bör man enligt de sakkunnigas
mening eftersträva så stor spridning som möjligt, så att landets olika
delar blir rättvist tillgodosedda. Till universitets- och högskolestäderna
skulle i första hand förläggas sådana kurser, som för närvarande svårligen
kunde anordnas på annat håll, t. ex. ämneskurser i matematik och i psykologi
med pedagogisk tillämpning samt utbildningen av hjälpklasslärare, vilken
liksom hittills bör vara förlagd till Stockholm och Göteborg.
De sakkunniga anser, att antalet deltagare per kurs bör vara lägst 10
högst 16. Om gallring av de sökande är nödvändig, förutsättes denna komma
att ske efter gällande grunder för meritvärdering.
De sakkunniga har verkställt vissa approximativa kostnadsberäkningar.
Kostnaderna för en ettårig kurs i modersmålet beräknas därvid till 24 900
kronor, medan kostnaderna för en enterminskurs beroende på ämnet varierar
mellan 13 200 kronor (historia) och 24 800 kronor (kemi). Om under
nästa budgetår anordnas dels en ettårig kurs i modersmålet och dels under
16
Kungl. Maj:t$ proposition nr 149.
såväl hösttermin som vårtermin de av de sakkunniga föreslagna 11 enterminskurserna,
skulle kostnaderna bli i runt tal 420 000 kronor.
Av vad de sakkunniga anfört rörande arvoden och ersättningar till lärarpersonal
inhämtas bland annat följande.
Ämneskursernas likvärdighet med de akademiska ettbetygskurserna förutsätter
även samma normer beträffande arvoden och ersättningar till
lärare med samma kompetens. Från denna utgångspunkt föreslår de sakkunniga
följande arvoden per undervisningstimme om 45 minuter.
Föreläsningar och seminarieövningar:
Docentkompetent lärare .......... 60 kronor (dock ej för metodik)
Övriga lärare.................... 50 »
Assistenter för språkundervisningen 40 »
Övningar (röst- och talvård, övningsskrivningar,
räkneövningar, kartritning)
........................... 25 »
Exkursioner: Ledare 20 kronor per timme, dock högst 120 kronor per dag.
Till exkursioner räknas även de praktiska övningarna i fältmätning inom
ämnena geografi och matematik.
Auskultation: 15 kronor per lektion. Antalet åhörare i varje auskultationsgrupp
förutsättes vara 4.
De sakkunniga föreslår, att av lärare meddelad kursundervisning skall
i viss omfattning få inräknas i tjänstgöringen vid den egna läroanstalten.
Särskild ersättning till tentamensförrättare bör utgå med 40 kronor för
varje tentamen.
För kursledare beräknas ett arvode av 800 kronor per termin.
Till kursföreståndare bör utgå arvode för den första terminskursen med
1 000 kronor och för varje följande terminskurs under läsåret med 400
kronor.
Vidare räknar de sakkunniga med engångsutgifter för kursverksamheten
i geografi, biologi, fysik och kemi med respektive 3 000 kronor, 10 000 kronor,
20 000 kronor och 10 000 kronor.
Slutligen beräknas den genomsnittliga nyanskaffningskostnaden för utvidgning
av biblioteken vid seminarierna till högst 1 000 kronor per kurs,
som första gången förlägges till viss ort.
Yttranden.
Skolöverstyrelsen anför inledningsvis bland annat följande.
Enligt överstyrelsens uppfattning är det särskilt två omständigheter, som
skulle kunna motivera de nya tjänsterna, nämligen dels bristen på akademiskt
utbildade ämneslärare under övergångstiden före enhetsskolans genomförande,
dels frågan om utbildningens innehåll och utformning för vissa
lärjungekategorier på enhetsskolans högstadium, särskilt vad de sakkunniga
kallar den odeciderade gruppen. Frågan om utbildningens lämpliga utformning
för sistnämnda lärjungekategori har tidigare ej kunnat tillräckligt
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
beaktas. De sakkunniga bär härvidlag haft tillgång till upplysningar angående
erfarenheter från försöksverksamheten, vilka tidigare ej stått till
buds. Överstyrelsen finner det icke uteslutet, att klasslärarsystemet, i viss
utsträckning modifierat, kan lämpa sig väl för delar av denna lärjungegrupp.
Det kan diskuteras, huruvida de av överstyrelsen anordnade kurserna bör
utformas såsom ämneskurser enligt de sakkunnigas förslag eller såsom
mera allmänt pedagogiskt-psykologiskt inriktade samt samhälls- och yrkesorienterande
i likhet med vad de sakkunniga jämväl föreslagit beträffande
kurs i psykologi med pedagogisk tillämpning, avsedd att kombineras antingen
med ämneskursen i samhällslära eller eventuellt med annan vidareutbildning,
t. ex. utbildning till yrkesvalslärare. Mot anordnande av ämneskurser
kunde anföras, att dessa i viss mån blir parallellkurser till de akademiska
ettbetygskurserna och att det då vore lämpligare att öka antalet sistnämnda
kurser i stället för att anordna särskilda ämneskurser. De sakkunniga
har också själva framhållit vikten av att ytterligare decentraliserade
akademiska kurser kommer till stånd och att dessa även omfattar
viktigare humanistiska ämnen.
Såsom de sakkunniga påpekar, har överstyrelsen tidigare i likhet med
läroverkens krisutredning ställt sig avvisande till förslag om anordnande av
särskilda icke-akademiska fortbildningskurser för folkskollärare, som önskar
meritera sig för tjänstgöring på högre skolstadium, särskilt av det skälet
att en dylik utbildning leder in på ett sidospår och icke kan kompletteras
till filosofisk ämbetsexamen eller ens till en akademisk kompetens över
huvud taget. Genom löneöverenskommelsen kan frågan emellertid sägas ha
kommit i ett nytt läge, och de nya befordringstjänsterna torde av åtskilliga
folkskollärare komma att betraktas såsom ett slutmål. De av de sakkunniga
föreslagna ämneskurserna leder visserligen icke direkt till någon
akademisk kompetens, men de torde få betraktas såsom avsedda framför
allt för sådana folkskollärare, som icke eftersträvar befordran utöver 23
lönegraden men väl är beredda att omhänderta viktiga arbetsuppgifter, för
vilka kompletterande utbildning erfordras. Det bör icke heller förbises, att
de föreslagna ämneskurserna synes kunna ges en sådan utformning, att
lärare, som genomgått dylika kurser och sedermera önskar fortsätta med
akademiska studier i samma ämnen, för dessa studier kommer att ha god
nytta av vad de inhämtat under ämneskurserna och därför på kortare tid
bör kunna förvärva akademiskt betyg i vederbörande ämnen. Emellertid
bör de lärare, som avser att gå vidare i sin utbildning, i första hand välja de
akademiska kurserna.
Överstyrelsen vill beträffande de föreslagna ämneskurserna framhålla,
dels att stora möjligheter torde föreligga att göra studietiden effektiv, dels
att de kan mer direkt ta sikte på vissa av enhetsskolans behov, t. ex. i fråga
om yrkesorientering, vilka icke kan tillgodoses pa den akademiska vägen.
Överstyrelsen ansluter sig emellertid även till de sakkunnigas förslag angående
kurser i psykologi med pedagogisk tillämpning samt kurser för hjälpklasslärare.
Även andra specialkurser kan tänkas, och överstyrelsen vill
understryka, vad de sakkunniga framhåller, att då behov av vidareutbildning
av annat slag, än som i utredningen diskuterats, uppkommer, det bör
ankomma på överstyrelsen att anordna kurser med annan inriktning. Vilket
antal kurser av olika slag som bör anordnas, kan ej nu avgöras utan får bli
beroende av antalet anmälningar till de olika kurserna och av erfarenheterna
från kursverksamheten under de första åren. Vad ämneskurserna beträffar,
2 — Bihang till riksdagens protokoll 10511 sand. AV 11+9.
18
Kungl. Maj ds ■proposition nr lJj9.
synes man också böra beakta, i vad mån universitetens resurser medgiver
anordnande av tillräckligt antal ettbetygskurser för folkskollärare.
I princip ansluter sig överstyrelsen sålunda med nu gjorda påpekanden
till de sakkunnigas allmänna uppläggning av kursverksamheten. Överstyrelsen
vill emellertid icke nu binda sig för de olika detaljerna i förslaget och
anser, att överstyrelsen bör ha stor rörelsefrihet i fråga om kursernas uppläggning
och kurstidens utnyttjande. Det borde överlåtas åt ämnesspecialister
att utarbeta detaljerade kursplaner. De föreslagna timplanerna syntes
emellertid utgöra tillräcklig grund för erforderliga kostnadsberäkningar.
Överstyrelsen finner därför icke nu anledning att diskutera kursplanerna
för de olika ämnena och inskränker sig i övrigt till följande erinringar
beträffande vissa punkter i utredningen.
Överstyrelsen anser sig kunna biträda de sakkunnigas förslag, att tilläggskurs
på en termin bör anordnas för enligt nu gällande bestämmelser utbildade
hjälpklasslärare, men vill ånyo understryka, att hjälpklasslärarutbildningen
bör göras ettårig och att det föreslagna specialpedagogiska seminariet
snarast bör upprättas. Intill dess så skett, syntes ettåriga befordringskurser
för blivande hjälpklasslärare böra kunna anordnas av överstyrelsen,
och hade överstyrelsen för avsikt att låta utarbeta tim- och kursplaner för
sådana ettåriga kurser.
Överstyrelsen betonar, att de s. k. behörighetskurserna i engelska är frivilliga
för eleverna, och är icke nu beredd att taga definitiv ståndpunkt till
frågan om kursernas avskaffande.
Överstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att en betryggande kunskapskontroll
är nödvändig, och understryker vikten av att denna sker
genom effektiva tentamina.
Enligt överstyrelsens uppfattning kan skäl anföras för en större differentiering
av betygen, men överstyrelsen vill för närvarande lämna frågan
öppen.
Vad de sakkunniga anför beträffande kursterminens längd och tentamensperioder,
ger icke överstyrelsen anledning till erinring. Det bör enligt överstyrelsens
mening betonas, att värdefull tid för egna studier och tentamensförberedelser
kommer att stå till buds för kursdeltagarna mellan terminerna,
om dessa erhåller den föreslagna omfattningen.
Överstyrelsen anser, att minimiantalet deltagare per kurs icke bör sättas
lägre än till 12, och framhåller att i fråga om de flesta ämnena torde deltagarantalet
vid föreläsningar och eventuellt även seminarieövningar utan
olägenhet kunna ökas till 24, men deltagarna måste då under i samma kurs
ingående laborationer eller andra övningar, där elevantalet nödvändigtvis
måste vara mindre, delas i två grupper. Överstyrelsen föreslår därför, att
i kurs, där med hänsyn till tillgången på lärare och lokaler delning av kursen
i två grupper vid vissa övningar kan förekomma, deltagarantalet bestämmes
till lägst 17 och högst 24.
Kiuigl. Maj:ts ''proposition nr 149. 19
Överstyrelsen ifrågasätter, om icke de föreslagna arvodena kan något
reduceras.
Överstyrelsen föreslår, att till bestridande av de löpande utgifterna för
befordringskurserna för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av
500 000 kronor. Ur detta anslag skulle även bestridas kostnaderna för erforderliga
konferenser mellan kursledarna. Kostnaderna för lokalhyror skulle
i förekommande fall belasta anslag, som disponeras av byggnadsstyrelsen.
Till bestridande av engångsutgifter för upprustning av institutioner och
bibliotek föreslår överstyrelsen anvisande för nästa budgetår av ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.
Överstyrelsen räknar även med ökad belastning på de under överstyrelsens
avlöningsanslag upptagna anslagsposterna till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal och till arvoden till experter m. m.
Universitetskanslern anför inledningsvis bland annat följande.
De tidigare vidtagna krisbetonade åtgärderna för avhjälpande av lärarbristen
synes enligt vad erfarenheten givit vid handen knappast vara tillfyllest.
Mot att även andra mera provisoriska utvägar prövas för att söka
bemästra den inträdda krissituationen har jag under föreliggande förhållanden
icke något att erinra. Det nu framlagda förslaget till särskilda befordringskurser
åsyftar emellertid åtgärder av permanent natur för utbildning
helt vid sidan av de normala utbildningsvägama av ämneslärare även på
realskolans högre klasser och på den blivande enhetsskolans högstadium.
Detta förslag får härigenom en mycket betydande räckvidd med avseende
å lärarkompetensen. Ett genomförande av förslaget synes mig även strida
mot statsmakternas år 1950 fattade beslut rörande skolreformen, enligt vilken
undervisningen i klasserna 7—9 i regel skulle handhavas av lärare med
akademisk utbildning. Jag anser mig böra bestämt avstyrka, att lärare
med den ytterst svaga kompetens, som i överenskommelsen mellan civildepartementet
och folkskollärarförbunden uppställts för erhållande av de
föreslagna nya tjänsterna i 23 lönegraden, anlitas för omhänderhavande av
undervisningen i förutnämnda klasser.
Vidkommande den nuvarande lärarbristen i realskolorna torde man enligt
min mening i främsta rummet böra inrikta sig på spörsmålet om undervisningen
i de klasser av realskolan, som motsvarar den nuvarande folkskolans
åldersstadium. Därest det föreliggande förslaget åsyftat att i största möjliga
utsträckning överflytta denna undervisning på folkskollärare skulle jag i
princip icke haft något att invända häremot. Med hänsyn till realskolans
konstruktion borde dock härvid de folkskollärare, som skulle beredas dylik
anställning, erhålla kompletterande utbildning, förslagsvis på lämpligt sätt
organiserad genom kursundervisning vid seminarierna.
Skulle emellertid det framlagda departementsförslaget accepteras, bör
enligt kanslerns mening skärpta krav uppställas med avseende å tillträde
till kursundervisningen, dennas meddelande och kursplanerna för de enskilda
ämnena.
Enligt kanslerns mening bör endast den, som äger tillträde till universitet
(högskolor) enligt kungörelsen 1953: 62(5 angående vidgat tillträde till högre
studier få deltaga i kursundervisningen. Kanslern erinrar, att dä i kun
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
görelsen uppställts fordran bland annat på nödtorftiga kunskaper i tre
främmande språk orsaken härtill varit angelägenheten av att lärare i realskolan
icke bör besitta sämre språkkunskaper än de elever, han har att
undervisa.
Vidare anser kanslern, att undervisningen vid kurserna endast bör meddelas
av docentkompetenta lärare. Det syntes nämligen icke rimligt att först
sänka kraven på lektorskompetens till endast licentiatexamen och sedan
förklara licentiaterna kompetenta att undervisa över lektorsstadiet.
Enligt förslaget hade metodisk-pedagogisk utbildning fått i alltför stor
utsträckning ersätta inhämtande av kunskaper i vederbörande ämne. Under
hänvisning till de akademiska myndigheternas yttranden förklarar sig kanslern
bestämt avstyrka enterminskurser i modersmålet, biologi, kristendom,
engelska, historia och kemi. Komme en ettårig utbildningskurs i engelska
till stånd syntes behörighetskurserna i engelska kunna avskaffas. I ämnena
matematik och fysik kan kanslern möjligen godtaga e.nterminskurser under
förutsättning att eleven har beträffande matematik studentkunskaper i specialmatematik
och beträffande fysik studentkunskaper såväl i specialmatematik
som i fysik på reallinjen. För ämnena geografi och samhällslära accepterar
kanslern enterminskurser.
Kanslern anser, att seminarielärarna i och för sig saknar erforderlig kompetens
för meddelande av praktisk-pedagogisk utbildning av lärare för
realskolan.
Därest icke ifrågavarande kurser anpassas efter universitetsundervisningens
fordringar måste detta enligt kanslerns mening leda till en nivåsänkning
inom vårt skolväsende av mycket allvarligt slag med därav föranledda
svårartade konsekvenser beträffande verksamheten vid gymnasier,
specialhögskolor och universitet.
Kanslern anser slutligen, att genom den i departementsförslaget medgivna
dispensmöjligheten fältet lämnas öppet för en ytterligare sänkning
av den i och för sig svaga kompetensen för erhållande av 23-gradstjänsterna.
Statskontoret anser, att även om universitetskurserna icke har samma
studiemål som befordringskurserna, hade det likväl varit önskvärt, att skolöverstyrelsen
lämnat redogörelse för kursverksamheten vid universiteten
och de därvid vunna erfarenheterna. Därjämte hade utredning bort verkställas
rörande universitetens möjligheter att i vidgad omfattning anordna
ettbetygskurser för folkskollärare. Enligt statskontorets mening borde uppgifter
föreligga i dessa hänseenden, innan ställning toges till föreliggande förslag.
Därest universitetens utbildningskapacitet skulle kunna ökas i mera
betydande omfattning, skulle otvivelaktigt, med hänsyn till den högre
utbildningsnivån, skäl kunna anföras för att befordringskurser anordnades
endast i den utsträckning universitetens resurser vore otillräckliga.
Befordringskurserna bör enligt statskontorets uppfattning ha karaktären
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9.
av ämneskurser, varvid emellertid kurser i andra än å realskolans eller försöksskolans
timplaner upptagna läroämnen icke borde komma till stånd.
Statskontoret avstyrker alltså anordnande av kurser i psykologi med pedagogisk
tillämpning liksom kurser för utbildning av hjälpklasslärare. Vidare
kan ämbetsverket icke alls biträda uppfattningen att det skulle ankomma
på skolöverstyrelsen att vid behov anordna kurser med annan inriktning.
Beträffande kurser i fysik och kemi anser statskontoret lämpligast att
dessa förlägges till de tekniska läroverken, varigenom särskild materielanskaffning
skulle i huvudsak kunna undvikas.
Antalet deltagare borde i naturvetenskapliga kurser omfatta lägst 26 och i
övriga kurser lägst 20. Något maximiantal borde icke fixeras, då detta ofta
gåve sig självt med hänsyn till tillgängliga utrymmen m. m.
Statskontoret anser, att de föreslagna arvodena och ersättningarna bör
nedsättas med omkring 25 procent, samt avstyrker, att seminarielärare får
inräkna kursundervisning i tjänstgöringen vid den egna läroanstalten.
Ämbetsverket avstyrker anordningen med särskild kursföreståndare och
anser att kursledaren vid varje ämneskurs skall förutom de pedagogiska
uppgifterna så långt möjligt är utföra det administrativa arbete som hänför
sig till den av honom ledda kursen. Arvodet borde fastställas till 800
kronor. Därest vid en och samma läroanstalt anordnas mer än en kurs bör
enligt statskontorets mening de administrativa göromål, vilka hänför sig till
hela kursverksamheten, omhänderhavas av en av kursledarna mot en gottgörelse
av 200 kronor för varje kurs utöver den av honom ledda.
Statskontoret beräknar den för anordnande av befordringskurser för nästa
budgetår erforderliga medelsanvisningen till 300 000 kronor, varav 275 000
kronor för löpande utgifter och 25 000 kronor för utrustning m. m.
Sveriges folkskollärarförbimd och Sveriges jolkskollärarinneförbund anser
sig i huvudsak kunna acceptera de föreslagna kurserna men avstyrker dock
anordnande av kurser i engelska och psykologi med pedagogisk tillämpning.
Förkunskaper i matematik, fysik och kemi bör enligt förbundets mening
kunna verifieras genom intyg från gymnasielärare eller seminarielärare.
Förbunden anser att tentamina icke bör fastlåsas vid enbart vissa perioder
samt avstyrker differentiering av betygen utöver godkänd — icke
godkänd. Med hänsyn till folkskollärarnas yrkesutbildning och erfarenhet
av lärartjänstgöring anser förbunden, att alltför stor del av kursundervisningen
anslagits till metodikundervisning. Kurserna borde inriktas huvudsakligen
på att ge ett gediget kunskapsunderlag. Förbunden avstyrker
förläggning av kurser till högre allmänt läroverk. Däremot syntes vissa
kurser kunna förläggas till högre tekniskt läroverk eller eventuellt socialinstitut.
De s. k. behörighetskurserna i engelska bör enligt förbundens mening
bibehållas, då behovet av lärare i engelska i folkskolan, särskilt i landsbygdsdistrikten,
fortfarande är stort.
22
Kungl. Maj ds proposition nr l.f9.
Svenska seminarielärarföreningen anser, att behov av klasslärare föreligger
för klasserna 7 och 8 beträffande de elever, som de sakkunniga betecknat
som odeciderade. Föreningen anser angeläget, att akademiska ettbetygskurser
anordnas även utanför universitets- och högskolestäder, särskilt
i engelska, samt på sådant sätt att lärarutbildningsmomenten tillgodoses.
De föreslagna befordringskurserna borde planeras så, att de kunde tillgodoräknas
vid fortsatta akademiska studier. Med hänsyn till kursdeltagarnas
föregående utbildning och erfarenhet borde det i vissa ämnen vara
möjligt att reducera metodikundervisningen till förmån för ämnesstudier.
Föreningen påpekar, att utbildningen i modersmålet bör omfatta två terminer
samt att tillräckliga kunskaper i kristendomskunskap och biologi icke
torde kunna inhämtas under endast en termin. Kursen i psykologi med pedagogisk
tillämpning borde omfatta även yrkesorientering och kunna kombineras
med vilken annan ämneskurs som helst. Kursen skulle ge kompetens
att undervisa i yrkesorientering och tjänstgöra som yrkesvalslärare.
I fråga om hjälpklasslärarutbildningen ansluter sig föreningen till de sakkunnigas
förslag, dock att småskollärarinnor liksom hittills borde ha tillträde
till dessa kurser. Föreningen anser önskvärt, att kursledare har docentkompetens.
I varje fall borde krävas kompetens för vinnande av befordran
till ordinarie lektorstjänst vid folkskoleseminarium. Föreningen förutser,
att kursföreståndarens arbete kommer att bli mycket omfattande.
Föreningen föreslår vissa höjningar beträffande de av de sakkunniga föreslagna
arvodena och ersättningarna. För den händelse de av föreningen föreslagna
avodeshöjningarna icke kunde bifallas, önskar föreningen förhandlingar
i arvodesfrågan. I sitt yttrande föreslår föreningen vidare, att folkskollärarna
genom kvälls- och sommarkurser beredes tillfälle att förvärva
studentkunskaper i ämnen där sådana kunskaper icke erhålles vid seminarierna,
samt att frågan om anordnande av ettåriga påbyggnadskurser för
utbildning av klasslärare för enhetsskolans högstadium snabbutredes.
Seminariernas rektor sförening framför i stort sett samma synpunkter som
seminarielärarföreningen samt föreslår därjämte, att småskollärarinnor med
studentexamen och viss tids tjänstgöring i folkskola beredes tillträde till
befordringskurserna. Behörighetskurserna i engelska borde avskaffas så
snart befordringskurserna i ämnet kommit i gång.
Läroverksläramas riksförbund avstyrker bestämt de föreslagna befordringskursema
för folkskollärare. I stället föreslås, att decentraliserade akademiska
kurser anordnas av universitetsmyndigheterna, varvid deltagarna
skulle ha att i vanlig ordning undergå tentamen för att få akademiskt betyg.
Förbundet anser sig icke kunna underlåta att påtala vissa delar av de sakkunnigas
förslag. För hjälpklassklientelet torde sålunda med all säkerhet
erfordras en specialistutbildning, till sin omfattning och kvalitet minst motsvarande
den fullständiga högstadielärarutbildningen för det normala elevklientelet.
Innan utbildning av lärare för den »odeciderade» gruppen igång
-
23
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 149.
sättes, borde försöksverksamhetens resultat avvaktas. Beträffande modersmålet
avstyrker förbundet under alla omständigheter förverkligandet av
tanken på en enterminskurs. I fråga om kristendomskunskapen påpekas, att
lärarbristen motverkas av att ett stort antal präster åtagit sig timlärartjänstgöring.
Innan nödlösningar tillgripes, borde av universitetsberedningen
föreslagna kortare utbildningsvägar förverkligas. Lägre kunskapsunderlag
i engelska än två betyg i ämbetsexamen anser sig förbundet icke
kunna förorda ens som krisutväg. Att en termins studier i biologi skulle
kunna ge annat än en flyktig överblick av ämnet förefaller förbundet uteslutet.
Centralt utarbetade skriftliga prov borde användas i de ämnen där
detta är möjligt. Förbundet understryker vikten av att kraven på kursledarnas
kvalifikationer ställes högt och avvisar helt tanken på att skolöverstyrelsen
skulle utrustas med möjlighet att härvidlag medge dispens. Förbundet
anser självklart att kurserna bör anknytas till de läroanstalter som
har de bästa resurserna i fråga om lärarkrafter, institutioner och auskultationsmöjligheter.
Kristendomslärarnas förening framhåller, att lärarbristen för kristendomsämnets
del visserligen kan mötas genom att präster åtar sig timlärartjänst.
Föreningen anser emellertid önskvärt, att kristendomsundervisningen
i största möjliga utsträckning handhaves av lärare, som själva står i
skolans ordinarie arbete. Kursutbildningen i ämnet kristendomskunskap
bör enligt föreningens uppfattning omfatta minst två terminer för att ge
ett godtagbart resultat.
Departementschefen.
Ett av de svåraste problemen på skolans område under de senaste tio
åren har varit frågan, hur den alltmer tilltagande bristen på kompetenta
lärare vid de högre skolorna skulle kunna övervinnas. Bristen har varit
särskilt framträdande i fråga om ämneslärare med filosofisk ämbetsexamen.
Det stod redan tidigt klart, att man icke kunde hoppas på att bristen
skulle kunna täckas på det hittills normala sättet, d. v. s. genom en utexaminering
vid universitet och högskolor av så många filosofie magistrar, att
det antal av de nyutexaminerade, som ginge till lärarbanan, motsvarade
det årliga ersättnings- och utvidgningsbehovet. Redan 1946 års skolkommission
hemställde — och gjorde det rätt snart efter påbörjandet av sitt
arbete — om särskilda åtgärder för att avhjälpa då rådande lärarbrist.
I vissa delar genomfördes de förslag skolkommissionen framlagt. År 1949
tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet efter vederbörligt
bemyndigande särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande åtgärder, som vore påkallade i anledning
av bland annat lärarbristen vid de högre skolorna. Dessa sakkunniga —
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
som antog namnet Läroverkens krisutredning — avgav den 6 december
1951 ett betänkande med förslag till vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen
vid de högre skolorna. Krisutredningen beräknade lärarbristen i de
högre skolorna höstterminen 1950 till sammanlagt omkring 550 heltidstjänster.
I prognoser för framtiden ansåg sig utredningen för sexårsperioden
1951—1956 dels kunna räkna med ett tillskott av 1 500 filosofie magistrar
till lärarbanan men dels ock vara tvungen att uppskatta nyrekryteringsbehovet
av lärare för det högre skolväsendet till omkring 4 800. Efter diskussion
av olika utvägar att balansera tillgång och efterfrågan på lärare
stannade krisutredningen för den uppfattningen, att det sedan alla andra
utvägar anlitats (utom de interna, d. v. s. ökning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet
och klassavdelningarnas storlek samt beskärning av timplanerna),
återstod ett behov av 1 500 nya lärare för perioden 1951—1956. Med
utgångspunkt i dessa prognoser höll utredningen före, att ansträngningarna
måste inriktas på att åstadkomma ett tillskott av lärare med något kortare
utbildningstid än ämbetsexamen kräver. Utredningen ansåg det nödvändigt,
att flera utbildningsvägar lades tillrätta, som under det nuvarande
övergångsskedet ledde till behörighet att undervisa på realskolestadiet och
sedermera inom enhetsskolans högstadium. Krisutredningens förslag åsyftade
huvudsakligen, att folkskollärare skulle stimuleras att förskaffa sig begränsad
akademisk utbildning om 1—4 betyg för filosofisk ämbetsexamen
för att därefter övergå till att undervisa i de högre skolorna.
Läroverkens krisutrednings förslag underställdes, på min föredragning
inför Kungl. Maj:t, riksdagen i en proposition den 7 mars 1952, nr 153,
med förslag till vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna. I denna proposition uttalade jag bland annat, att jag i stort
sett kunde ansluta mig till den tankegång, som lett fram till krisutredningens
förslag. Det ställde sig naturligt att för fyllande av läroverkslärarbristen
använda sådana folkskollärare, vilkas värdefulla lärarutbildning
förstärkts med akademiska studier av godtagbar omfattning. Med hänsyn
till framtidsplanerna för skolväsendet tedde sig den föreslagna vidareutbildningen
också lämplig. I propositionen föreslogs i huvudsak, att en
utbildning, bestående av folkskollärarexamen och tentamina för fyra betygsenheter
i filosofisk ämbetsexamen, skulle jämställas med filosofisk ämbetsexamen,
att kompetens för viss tjänstgöring i realskolan skulle tillkomma
folkskollärare, som hade två å tre betygsenheter i ämbetsexamen.
samt att — för att frambringa ytterligare lärare med viss kompetens för
tjänstgöring på realskolestadiet — på olika orter ute i landet skulle anordnas
fortbildningskurser för sådana folkskollärare, som icke kunde eller ville
avbryta sin tjänstgöring i folkskolan för att bedriva universitetsstudier.
Dessa fortbildningskurser skulle närmast avse 1-betygsstudier, undervisningen
skulle vara likvärdig med universitetsutbildning och den skulle begränsas
till de naturvetenskapliga ämnena.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Riksdagen godtog propositionens förslag i de hiir refererade delarna.
Under de två år som gått, sedan den angivna propositionen framlades,
har utvecklingen på lärarområdet med uppmärksamhet följts inom såväl
skolöverstyrelsen som ecklesiastikdepartementet. De prognoser för framtiden,
som därunder vid flera tillfällen gjorts, har visat att den bristsituation,
som läroverkens krisutredning tecknade, stämmer rätt väl med verkligheten.
Visserligen visar de senast gjorda beräkningarna beträffande lärartillgång
och lärarbehov under återstoden av 1950-talet — för vilka beräkningar
jag torde få tillfälle att närmare redogöra senare i vår i samband
med frågan om anslag till inrättande av en första lärarhögskola — att bristsituationen
av vissa skäl icke torde komma att bli fullt så svår, som krisutredningen
beräknade, men dock mycket svårbemästrad, om icke särskilda
åtgärder vidtages.
Emellertid är frågan om ökad tillgång på lärare för realskolestadiet och
motsvarande stadier inom enhetsskolan ingalunda enbart en lärarbristfråga
i den mening, jag hittills angivit. Den genomgripande reform av vårt
skolväsende, varom beslut fattades av 1950 års riksdag och som för närvarande
förberedes genom en av riksdagen beslutad omfattande försöksverksamhet,
åsyftar ju att ge en bättre skolutbildning åt all ungdom i vårt
land. Denna förbättring skall dels åstadkommas genom en omläggning
av studierna och studiemålen, men dels också komma till stånd genom en
förlängning av den obligatoriska skoltiden från för närvarande 7 eller 8
år till 9 år. En dylik förbättring måste ur båda de angivna synpunkterna
kräva ett ökat antal lärare, dock helt naturligt främst på grund av utökningen
av skolpliktstiden. Denna ökning av lärarbehovet har intet samband
med den bristsituation, som jag i det föregående behandlat. Den ökning
av antalet lärare, som betingas av skolreformens genomförande, blir
bestående för framtiden med endast den variation, som sammanhänger
med barnkullarnas olika storlek. För tillgodoseende av detta ökade lärarbehov
bör man alltså om möjligt välja sådana lösningar, som inte är kortsiktiga
lösningar av akuta bristproblem. Då ökningen främst beror på skolpliktstidens
förlängning, kommer det tillskott av lärare, som måste skapas,
i huvudsak att få sin tjänstgöring på den nya skolans högstadium, d. v. s.
det stadium som motsvarar det nuvarande realskolestadiet. Jag erinrar
om att redan 1946 års skolkommission ansåg, att lärarbehovet på nämnda
skolstadium icke skulle kunna täckas genom den beräknade produktionen
av lärare med akademisk examen. Föredragande departementschefen i 1950
års skolreformspropositioner delade denna uppfattning. Skolkommissionen
räknade också med en rad nya utbildningsvägar för ämneslärare, bland
andra mellanskollärarexamen jämte två akademiska betyg eller en av
lärarhögskolan kontrollerad fortbildning.
För undervisningen på den kommande nioåriga skolans högstadium
måste alltså räknas med ett betydande antal nya lärartjänster. Jag delar
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
den uppfattning, som framförts såväl av skolkommissionen som av chefen
för ecklesiastikdepartementet på våren 1950, att vi icke kan räkna med
att alla dessa tjänster skall kunna besättas med filosofie magistrar. Fråga
är för övrigt om dylik kompetens måste anses vara oeftergivlig för alla
tjänster på högstadiet. Visserligen uttalades i 1950 års riksdagsbeslut om
skolreformen, att undervisningen på vart och ett av enhetsskolans tre
stadier skulle i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbildats för
undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga. Men samtidigt sades i propositionen
nr 219 till samma års riksdag angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande, att det vore angeläget, att lärarkårerna icke för
starkt fastlänkades vid oföränderliga tjänstgöringsområden. Man måste,
fortsatte dåvarande departementschefen, »kunna vid behov låta lärare,
som i första hand utbildats för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast
högre, och detta underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal
lärare lagt sina studier och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet».
Med utgångspunkt i vad jag sålunda nu anfört förordar jag — i anslutning
till bestämmelserna i första punkten av det departementsförslag, som
jag återgivit i inledningen av mitt anförande — att å enhetsskolans högstadium
och å realskolestadiet inrättas tjänster i 23 lönegraden för folkskollärare,
som efter avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort minst 3 år såsom
folkskollärare och som i tentamen eller tentamina för filosofisk ämbetsexamen
erhållit minst två betygsenheter eller genomgått av skolöverstyrelsen
anordnad särskild kurs om ett läsår. Jag föreslår också, att antalet
dylika tjänster får fastställas av Kungl. Maj:t för varje läsår efter förslag
av skolöverstyrelsen med utgångspunkt från att behov av 6 000 å 7 000
folkskollärartjänster av ifrågavarande slag torde föreligga vid en fullt utbyggd
enhetsskola.
Jag vill betona, att de nya tjänster, som jag sålunda föreslår till inrättande,
icke är att betrakta såsom någon nödlösning i en akut, svårbemästrad
krissituation. De strider enligt min uppfattning icke mot 1950 års riksdagsbeslut
i vad avser kompetensen. Likaväl som jag icke tvekar att anse
en filosofie magister regelmässigt ha tillfredsställande kompetens för att
undervisa på gymnasiet, ehuru undervisning där efter strängt formella
grunder borde ombesörjas av lektorer, likaväl anser jag, att en folkskollärare
med viss tids fullgjord lärartjänstgöring och med två betyg i ämbetsexamen
eller intyg om godkänd genomgång av ett års vidareutbildning,
regelmässigt bör inneha godtagbar kompetens för att undervisa på enhetsskolans
högstadium eller på realskolestadiet.
De nya tjänsterna i 23 lönegraden bör — såsom i departementsförslaget
förordas — inrättas på enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet.
Skolöverstyrelsen har gjort försök att närmare specificera de olika skolformer,
vid vilka tjänsterna skall inrättas. Jag ansluter mig till vad skol
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
överstyrelsen i detta hänseende föreslagit, dock med de undantagen, att
jag icke kan tillstyrka inrättande av dylika tjänster inom den nuvarande
folkskolan utanför försöksskolorna och att jag anser, att det bör få ankomma
på Kungl. Maj:t att efter ytterligare överväganden besluta, huruvida
dylika tjänster skall inrättas på i folkskolan inbyggda 3-åriga realskollinjer.
Jag är ej heller beredd att nu föreslå inrättande av sådana tjänster vid sjukvårdsanstalter
och barnhem, vid nomadskolor och vid skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.
Av departementsförslaget framgår — såsom skolöverstyrelsen påpekar
— icke för vilka klasser och linjer de nya tjänsterna är avsedda. Jag delar
uppfattningen, att slutlig ställning till därigenom uppkommande spörsmål
får tagas senare, när mera erfarenhet vunnits. Jag torde dock redan nu få
uttala, att i realskolorna behovet av tjänster i 23 lönegraden bör beräknas
med utgångspunkt huvudsakligen i klasserna 1°, 2° och l4. Detta innebär
inget ställningstagande till frågan om var dessa lärare skall fullgöra sin
tjänstgöring. Sistnämnda fråga måste lösas efter behovet i det aktuella
fallet. I realskolan skall alltså en lärare i 23 lönegraden kunna hänvisas
till tjänstgöring även i högre klasser än de angivna, om rektor vid skolan
finner behov därav föreligga. Motsvarande lärare på enhetsskolans högstadium
skall kunna hänvisas att fullgöra en del av sin tjänstgöring på
mellanstadiet, om så blir erforderligt.
I fråga om de nya lärarnas tjänstgöring vill jag i övrigt framhålla, att
de skall vara ämneslärare och icke klasslärare. Enda undantaget från denna
regel bör enligt min mening vara, att lärare i 23 lönegraden bör kunna
vara klasslärare för hjälpklass. Däremot kan jag icke dela uppfattningen,
att dessa lärare lämpligen skall bli klasslärare för en så kallad »odeciderad»
grupp av elever.
Med den angivna reservationen ansluter jag mig till skolöverstyrelsens
förslag, att tjänst i 23 lönegraden skall avse undervisning företrädesvis i
visst eller vissa ämnen eller i viss grupp av ämnen, och tillstyrker också,
att det får ankomma på överstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser
i detta hänseende. Jag vill bara ännu en gång betona, att jag icke avser, att
dessa nya lärare endast skall ta hand om de elever, som kan betecknas såsom
mindre studiebegåvade i de teoretiska ämnena.
Jag har förut antytt, att det årliga behovet av nytillkommande tjänster i
23 lönegraden icke kan anges. Det finns emellertid enligt min uppfattning
täckning för uttalandet i departementsförslagets första punkt om att ett behov
av (! 000 ä 7 000 folkskollärartjänster av ifrågavarande slag torde föreligga
vid en fullt utbyggd enhetsskola. I vilken takt dessa tjänster skall
kunna inrättas är emellertid icke möjligt att nu angiva. Riksdagens bemyndigande
torde därför böra inhämtas för Kungl. Maj:t att för varje år fastställa
— efter förslag av skolöverstyrelsen — det antal tjänster i 23 lönegraden,
som skall nyinrättas under det påföljande budgetåret (läsåret). Det
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+9.
torde sedan böra ankomma på skolöverstyrelsen att slutligt bestämma
tjänsternas placering vid olika skolformer och skolor. Härvid måste överstyrelsen
söka åstadkomma en jämn fördelning av tjänsterna över hela
landet.
Ledigförklarande med angivande av alternativ lönegradsplacering, som
skolöverstyrelsen ansett önskvärt, kan jag — i likhet med folkskol lärarförbunden
och läroverkslärarnas riksförbund — icke tillstyrka. 23-gradstjänsterna
skall vara en särskild grupp av tjänster. Detta sammanhänger
med att ett av behörighetskraven för erhållande av tjänst i 23 lönegraden
är, att sökanden är folkskollärare och tjänstgjort som sådan minst visst
antal år.
Vad skolöverstyrelsen i olika hänseenden anfört och föreslagit i fråga
om behörighet till tjänst i 23 lönegraden, har icke givit mig anledning
till erinran. Jag vill endast understryka, att jag icke kan tillstyrka, att i
den treåriga lärartjänstgöring, som utgör ett av behörighetskraven, skall
få inräknas militärtjänstgöring.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att ordinarie tjänster i 23 lönegraden
skall redan från och med budgetåret 1954/55 kunna inrättas inom enhetsskolans
högstadium (d. v. s. försöksskolornas högstadium) och på motsvarande
stadium inom folkskolan, under det att tills vidare endast extra ordinarie
tjänster i samma lönegrad skulle inrättas vid allmänna läroverk,
högre kommunala skolor och privatläroverk. Frågan om inrättande axordinarie
tjänster i 23 lönegraden inom enhetsskolan (försöksskolorna)
måste emellertid upptagas till bedömande i samband med frågan om inrättande
av ordinarie tjänster i kunskapsämnen överhuvud på försöksskolornas
högstadium. Jag har för avsikt att i annat sammanhang anmäla sistnämnda
fråga för Kungl. Maj:t och torde då få upptaga till behandling även
den nu förevarande frågan. Till skolöverstyrelsens förslag, i vad gäller övriga
angivna skolformer, ansluter jag mig, varvid jag dock erinrar om att
jag tidigare avvisat tanken på att överhuvud inrätta tjänster i 23 lönegraden
i den nuvarande egentliga folkskolan. Därest med stöd av Kungl.
Maj:ts beslut tjänst i 23 lönegraden inrättas vid i folkskolan inbyggd realskollinje,
bör dylik tjänst tills vidare vara extra ordinarie. Jag anser också,
att bestämmelser om tillsättningen av lärare i 23 lönegraden och övriga erforderliga
men här ej nämnda bestämmelser för sådana lärare, med undantag
för lärarna inom enhetsskolan (försöksskolorna), bör utformas i stort
sett efter de bestämmelser, som för närmast motsvarande ämneslärare gäller
vid vederbörande skolform.
Jag övergår härefter till att behandla de frågor, som sammanhänger med
den vidareutbildning som enligt departementsförslaget skall vara
ett av kraven för att folkskollärare skall bli behörig till tjänst i 23 lönegraden.
Vidareutbildningen skall enligt departementsförslaget bestå av antingen
akademisk utbildning, som resulterat i att läraren tagit minst två
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 11+9.
betyg i fil. mag.-examen, eller också genomgång av en av skolöverstyrelsen
anordnad särskild kurs om ett läsår.
Den kompetens, som en folkskollärare med angivna vidareutbildning
kommer att inneha, har i vissa remissyttranden ansetts innebära en standardförsämring
för realskolestadiet. I främsta rummet bland kritikerna
står universitetskanslern, som rubricerat kompetensen såsom »ytterst
svag». Av vad jag i det föregående anfört har framgått, att jag icke kan
dela denna uppfattning. Med anledning av den betygsättning universitetskanslern
sålunda gjort vill jag framhålla, att enligt min mening den lärare,
som efter antingen fyra års studier vid folkskoleseminarium eller studentexamen
plus två års studier vid folkskoleseminarium tjänstgjort i läraryrket
minst tre år och därefter genomgått en minst ettårig vidareutbildning,
speciellt inriktad på ett eller två ämnen, icke med rätta kan anses
ha en ytterst svag kompetens för att undervisa på realskolestadiet.
Av de två former för vidareutbildning, som anges i departementsförslaget,
torde den akademiska utbildningen för två betyg i filosofisk ämbetsexamen
böra vara den normala för sådana folkskollärare, som antingen avlagt
studentexamen eller eljest, på grund av särskilda bestämmelser, äger
studera vid universitet och högskolor. För denna del av vidareutbildningen
behöver inga särregler införas.
Den andra formen av vidareutbildning — särskilda kurser i skolöverstyrelsens
regi — är en nyhet, för vilken måste meddelas organisatoriska bestämmelser
och som kräver särskild medelsanvisning. De flesta med dessa
kurser sammanhängande frågorna är av den art, att de kan avgöras av
Kungl. Maj:t och icke behöver underställas riksdagen. Emellertid är många
frågor beträffande kurserna av den allmänna vikt för skolväsendet, att
jag ur den synpunkten anser det värdefullt att frågorna kan komma under
debatt i riksdagen.
Skolöverstyrelsen har benämnt de nya kurserna »befordringskurser för
folkskollärare». Det synes även mig vara av betydelse, att man från början
får ett visst namn fastställt för dessa kurser, så att någon sammanblandning
med andra, liknande kurser icke kan ske. Bland de benämningar
som kan komma i fråga — d. v. s. sådana, som är i möjligaste mån
adekvata och som icke redan i praktiken användes för att beteckna andra
slag av kurser — synes mig det av skolöverstyrelsen föreslagna vara det
bästa. Jag använder därför i fortsättningen benämningen »befordringskurser»
i betydelsen av sådana särskilda, av skolöverstyrelsen anordnade kurser
för folkskollärares vidareutbildning till behörighet för tjänst i 23 lönegraden,
som avses i första punkten av departementsförslaget.
Konstitutivt för befordringskurserna skall vara — detta vill jag noga
framhålla — att de icke är akademiska kurser. Betyg över genomgången
sådan kurs kan alltså icke tillgodoräknas i filosofisk ämbetsexamen. Häremot
strider icke, att den utbildning, som inhämtas vid genomgång av be
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
fordringskurs, naturligtvis måste vara av god nytta om läraren sedermera
skulle vilja studera vidare i samma ämnen för att avlägga ämbetsexamen.
I regel måste emellertid befordringskursernas icke-akademiska karaktär
medföra, att de kommer att genomgås av sådana lärare, som icke avser att
studera vidare.
Med hänsyn till att befordringskurserna endast är öppna för folkskollärare,
vilka under sin seminarietid erhållit en icke obetydlig utbildning''
i pedagogik och psykologi, och då befordringskursernas ändamål är att ge
kompetens för undervisning i ett eller två ämnen på realskolestadiet (motsvarande),
bör kurserna utformas såsom ämneskurser, inriktade på att ge
det erforderliga kunskapsmåttet i respektive ämnen. Jag kan med hänsyn
till vad jag nu anfört icke tillstyrka, att för närvarande någon befordringskurs
anordnas i psykologi med pedagogisk tillämpning. I likhet med folkskollärarförbunden
vill jag ej heller förorda någon kurs i engelska. Det synes
mig riktigare och lämpligare, att kompetens för undervisning i främmande
levande språk på ett högre stadium inhämtas genom akademiska
studier. De nuvarande s. k. behörighetskurserna i engelska bör däremot tills
vidare anordnas på hittillsvarande sätt. I övrigt tillstyrker jag skolöverstyrelsens
förslag. Kurser skulle alltså komma att anordnas i följande av skolans
läroämnen: kristendomskunskap, historia, samhällslära, geografi, matematik,
biologi, fysik och kemi samt modersmålet. I anslutning till skolöverstyrelsens
förslag förordar jag, att kurs i modersmålet skall omfatta två
terminer men samtliga andra kurser en termin.
Jag förordar också, att den av skolöverstyrelsen och dess sakkunniga
föreslagna särskilda hjälpklasslärarutbildningen kommer till stånd.
Enligt skolöverstyrelsens förslag skall befordringskurser i första hand
anknytas till lämpliga folkskoleseminarier. Mot detta har universitetskanslern
opponerat under förmenande, att seminarielärarna i och för sig
saknar erforderlig kompetens för meddelande av praktisk-pedagogisk utbildning
av lärare för realskolan. Om man emellertid ser närmare på förhållandena
vid folkskoleseminarierna, finner man att till dessa seminarier
— där det alldeles övervägande antalet lärare är lektorer — är anknutna
många docentkompetenta lärare. Behörighetskraven till lektorstjänst vid
folkskoleseminarium är högre än till lektorst jänst vid högre allmänt läroverk.
Många seminarielärare har tidigare tjänstgjort i läroverk. Till allt
detta kommer, att fyra av folkskoleseminarierna har realskollinjer i sina
övningsskolor. Mot seminarielärarnas kompetens synes mig alltså inte kunna
riktas någon principiell erinran. Då universitetskanslern samtidigt förklarar,
att undervisningen vid befordringskurserna endast bör meddelas av
docentkompetenta lärare, må här genmälas, att, om kurserna förlädes till
universitet eller högskolor, kursundervisningen i flertalet fall torde komma
att ombesörjas av biträdande lärare och assistenter, vilka mycket ofta icke
är docentkompetenta utan filosofie licentiater eller filosofie magistrar.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
I likhet med skolöverstyrelsen och dess sakkunniga anser jag det lämpligt,
att vissa kurser — främst i de naturvetenskapliga ämnena — kan
förläggas till ett högre allmänt eller tekniskt läroverk; främst kanske därvid
kommer i fråga de tekniska läroverken, som ju i de flesta fall är utrustade
med utmärkta institutioner och laboratorier. Tills vidare synes
mig icke aktuellt att förlägga befordringskurserna till socialinstitut, som
ifrågasatts av folkskollärarförbunden.
Skolöverstyrelsens sakkunniga har, med instämmande av överstyrelsen,
föreslagit en betryggande kunskapskontroll och understrukit vikten av
att denna sker genom effektiva tentamina. Härtill kan jag ansluta mig.
De sakkunniga har vidare avvisat någon längre gående betygsdifferentiering.
De har föreslagit endast vitsorden »godkänd» och »icke godkänd».
Skolöverstyrelsen anser, att skäl kan anföras för en större differentiering,
men vill för närvarande lämna frågan öppen. Icke heller jag är för närvarande
beredd att taga ställning till denna fråga. Då frågan trots sitt intresse
ur vissa synpunkter dock icke är av den vikt, att den torde böra
avgöras av riksdagen, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles
— sedan skolöverstyrelsen verkställt ytterligare överväganden i saken
— besluta om betygsdifferentieringen i god tid före den första befordringskursens
avslutande.
De sakkunniga har förutsatt att, om gallring av de sökande till en befordringskurs
blir nödvändig, denna kommer att ske efter gällande grunder
för värdering av folkskollärares meriter. Detta innebär en enligt min
mening skälig förmån för folkskollärare med längre lärarerfarenhet, varför
jag biträder förslaget.
I likhet med skolöverstyrelsen anser jag det icke möjligt, att statsmakterna
redan nu binder sig för de olika detaljerna i fråga om uppläggningen
av kursverksamheten. Detta gäller såväl kurstiden och dess utnyttjande,
kursplaner och timplaner som ock organisationen och ledningen av kurserna.
Skolöverstyrelsens sakkunniga har framlagt förslag i alla dessa hänseenden,
även i fråga om arvoden och övriga kostnader. Överstyrelsen har
berört frågorna och gjort vissa uttalanden. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela erforderliga beslut i dessa skilda hänseenden.
Slutligen vill jag uttala, att jag tillstyrker den övergångsbestämmelse,
som finns fogad till departementsförslaget. I motsats till skolöverstyrelsen
anser jag dock, att den tjänstgöring, som skall få automatiskt tillgodoräknas
enligt övergångsbestämmelsen, skall vara fullgjord före den 1 juli 1954.
Emellertid är det att förutse, att i framtiden fall kan uppkomma, då det
t. ex. ur skolväsendets synpunkt skulle vara värdefullt, om en möjlighet för
Kungl. Maj:t förelåge att undantagsvis medge dispens från de fastställda
behörighetsvillkoren. Jag föreslår, att dylikt dispensbemyndigande inhämtas
av riksdagen.
För kursverksamheten under nästa år anhåller skolöverstyrelsen om ett
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
reservationsanslag å 500 000 kronor till bestridande av löpande utgifter
för kurserna och ett reservationsanslag å 250 000 kronor till engångsutgifter
för upprustande av institutioner och bibliotek. Statskontoret har ansett
en betydande nedprutning möjlig och för sin del beräknat medelsbehovet
till (275 000 -f- 25 000 =) 300 000 kronor sammanlagt. För egen räkning
får jag anföra följande. Därest kurserna i fysik och kemi regelmässigt kan
förläggas till seminarier eller läroverk, som redan är försedda med välutrustade
institutioner och laboratorier, torde anslaget till engångsutgifter
kunna nedskäras betydligt. Dock synes mig icke möjligt att kunna uppskatta
detta medelsbehov till lägre belopp än 100 000 kronor. Anslagsbehovet
till löpande utgifter anser jag mig böra beräkna till något lägre
belopp än det av skolöverstyrelsen föreslagna. Jag uppskattar medelsbehovet
härför under nästa budgetår till 400 000 kronor. För den nu ifrågavarande
kursverksamheten erfordras således för budgetåret 1954/55 ett
reservationsanslag av tillhopa 500 000 kronor.
Hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
1. besluta att från och med den 1 juli 1954 skall, i överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat, å enhetsskolans
(försöksskolornas) högstadium och å realskolestadiet
inrättas tjänster i 23 lönegraden för folkskollärare,
som efter avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort minst tre
år såsom folkskollärare och som i tentamen eller tentamina
för filosofisk ämbetsexamen erhållit minst två betygsenheter
eller genomgått av skolöverstyrelsen anordnad särskild
befordringskurs om ett läsår;
2. bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband med tjänsteinrättandet
den 1 juli 1954 och undantagsvis i framtiden
medgiva den lindring i behörighetsvillkoren för tjänst i 23
lönegraden, som avses i övergångsbestämmelsen till det av
mig tillstyrkta departementsförslaget eller eljest kan befinnas
påkallad;
3. bemyndiga Kungl. Maj:t att för varje läsår fastställa
antalet folkskollärartjänster i 23 lönegraden;
4. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat meddela
erforderliga föreskrifter om de ifrågavarande tjänsterna i
23 lönegraden och om de avsedda befordringskurserna;
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
5. till Befordringskurser för folkskollärare å riksstaten
för budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Margareta Almling.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 195\. 1 samt. Nr 1#9.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
REGISTER
Sid.
Inledning .................................................... 2
Inrättande av tjänster i 23 lönegraden för folkskollärare............ 4
Allmänna synpunkter........................................ 4
Författningsreglering ........................................ 5
Befordring skur ser för folkskollärare.............................. 8
Allmänna synpunkter........................................ 8
Ämneskurser ............................................... 10
Specialklasslärarkurser ....................................... 14
Organisation, kostnader m. m................................. 15
Yttranden.................................................. 16
Departementschefen.............. 23
Hemställan................................................... 32
Stockholm 1954 Ivar Hieggströms Boktryckeri A. B.
540362