Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

1

Nr 143.

Kungl Maj.ts proposition till riksdagen rörande ratifikation av
bosättnings- och sjöfartsavtal mellan Sverige och
Frankrike; given Stockholms slott den 19 februari
1954.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 12
regeringsformen, föreslå riksdagen att godkänna ratifikation av bosättningsoch
sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike.

GUSTAF ADOLF.

Östen Undén.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom avtalet regleras dels den rättsliga ställning som skall tillkomma
vartdera landets medborgare inom det andra landets område, dels vilka förmåner
som ömsesidigt skall tillerkännas handelssjöfarten.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. 1Vr 143.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 februari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, handelsoch
inrikesdepartementen anmäler chefen för utrikesdepartementet fråga om
ratifikation av ett den 16 februari 1954 undertecknat bosättnings- och sjöfartsavtal
mellan Sverige och Frankrike och anför:

Den 30 december 1881 avslutades mellan de Förenade Konungarikena
Sverige och Norge, å ena sidan, och Frankrike, å andra sidan, dels en handelstraktat
och dels en sjöfartstraktat, båda gällande för tio är, med ett års
ömsesidig uppsägningstid. Med undantag för vissa artiklar förlängdes den
13 januari 1892 traktaternas giltighetstid provisoriskt och utan angivande
av bestämd tidrymd. I en överenskommelse mellan Frankrike och Sverige
angående handelsförbindelserna av den 2 december 1908 avtalades därefter
viss ändring i handelstraktaten.

Den 10 september 1918 uppsades såväl handels- som sjöfartstraktaten avfranska
regeringen med verkan från den 10 september 1919. Anledningen
härtill var att, då den franska handelslagstiftningen förutsattes komma
att undergå förändringar efter det pågående världskrigets slut, franska regeringen
ansåg det nödvändigt att återtaga sin fulla handlingsfrihet på det
ekonomiska området och därför fann sig böra uppsäga samtliga avtal som
låg till grund för Frankrikes dittillsvarande ekonomiska förbindelser med
andra länder.

I avvaktan på förhandlingar om nya traktater mellan Sverige och Frankrike
medgavs under hand från fransk sida, till undvikande av ett traktatlöst
tillstånd, att de gamla traktaterna par tacite reconduction förlängdes
i tremånadersperioder.

Ehuru frågan om ett avslutande av nya traktater under de därpå följande
åren vid flera tillfällen under hand fördes på tal mellan svenska och
franska vederbörande, kom några förhandlingar likväl icke till stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

6

Oaktat det stora antal tremånadersperioder som förflutit sedan deras uppsägande,
har 1881 års traktater sålunda kommit att förbliva åtminstone
formellt gällande. I praktiken har emellertid traktaterna, enligt vad de gångna
årens erfarenhet utvisat, kommit att i det närmaste förlora all verklig
betydelse, bl. a. på grund av den restriktivitet varmed de från fransk sida tolkats
och tillämpats. Att märka är vidare att frågor rörande handelsutbytet,
vilka ursprungligen intog en central ställning i handelstraktaten, alltsedan
1930-talets början kommit att regleras i särskilda kortfristiga handelsöverenskommelser.

På grund av nu anförda omständigheter har även det rättsskydd, som 1881
års traktater tillförsäkrade svenska medborgare och svenska handelsintressen,
kommit att nästan helt bortfalla. Några exempel på den restriktiva franska
tolkningen av traktaterna må här nämnas. Ehuru 1881 års handelstraktat
i artikel 1 föreskriver att medborgare, tillhörande endera av de fördragsslutande
parterna och som inom den andra partens område bedriver
handel eller sjöfart skall därstädes åtnjuta nationell behandling, har det
från fransk sida hävdats, att denna föreskrift icke vore tillämplig beträffande
de i Frankrike år 1924 genomförda skattelindringarna för familjeförsörjare,
enär dessa skattelindringar icke uteslutande ägde avseende å näringsidkare.
Det visade sig därför på sin tid nödvändigt att genom ett särskilt
avtal reglera denna fråga.

Liknande invändningar framfördes från fransk sida i samband med den
några år senare uppkomna frågan om ömsesidigt fritagande från inkomstskatt
på inkomster härrörande från rederirörelse; en särskild överenskommelse
måste även i detta fall tillgripas.

Vid förhandlingarna om 1936 års svensk-franska dubbelbeskattningsavtal
anlade de franska myndigheterna ånyo enahanda restriktiva betraktelsesätt.

Franska vederbörande har även konsekvent hävdat, att en i Frankrike
etablerad svensk näringsidkare icke skulle äga rätt att komma i åtnjutande
av de förmåner i hyresrättsavseende, som enligt en lag den 30 juni 1926 tillkommer
fransk köpman ävensom utländsk köpman, vilken kan styrka att
fransk köpman, etablerad i utlänningens hemland, åtnjuter motsvarande
förmåner, d. v. s. att lagligen fastställd reciprocitet, réciprocité législative,
föreligger. Upprepade svenska framställningar, under åberopande av artikel
1 i 1881 års handelstraktat, om att nämnda franska lagstiftning av 1926
skulle förklaras tillämplig jämväl å svenska medborgare, har avvisats från
fransk sida.

Nämnas kan vidare att genom en dekretlag den 12 november 1938 i Frankrike
infördes vissa föreskrifter rörande skyldighet för utländsk näringsidkare
att inneha särskilt tillstånd för sin yrkesutövning, cnrte de comrnergant.
Dessa bestämmelser, vilka av vederbörande franska myndigheter ansetts
tillämpliga jämväl å svenska medborgare, har efter det andra världskrigets
slut visat sig kunna medföra stora svårigheter för såväl enskilda
svenska näringsidkare som för svenska företag vilka i Frankrike upprättat
dotterbolag eller agenturer med svensk representant såsom ledare.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Det har under dessa förhållanden framstått såsom angeläget att uppnå en
mera tillfredsställande ordning på nu åsyftade områden. Beskickningen i
Paris instruerades därför den 3 juli 1952 att till franska utrikesministeriet
framföra, att den svenska regeringen funne 1881 års traktater mellan Sverige
och Frankrike i behov av modernisering och följaktligen önskade förhandlingar
om revision av de båda traktaterna.

I en note den 8 oktober 1952 meddelade franska utrikesministeriet, att
franska regeringen vore villig att inleda förhandlingar i ärendet. Det föreslogs,
att dessa förhandlingar skulle i första hand taga sikte på ersättande
av 1881 års traktater med en bosättningskonvention, convention d’établissement,
innehållande jämväl bestämmelser om sjöfarten. Eventuellt kunde
därjämte en konsularkonvention upprättas. Rent kommersiella frågor kunde,
därest vederbörande svenska och franska myndigheter så funne lämpligt,
bliva föremål för särskild överenskommelse.

Sedan å ömse sidor upprättade förberedande utkast till bosättnings- och
konsularkonventioner under hand utbytts genom beskickningens i Paris försorg,
ägde i juni och juli 1953 förhandlingar rum i Paris. I desamma deltog
på svensk sida chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, utrikesrådet
Sture Petrén, konsuln Gustav Forssius, förste sekreteraren vid beskickningen
i Paris Lennart Petri samt förste sekreteraren i utrikesdepartementet
Carl Henrik Petersén.

Förhandlingarna resulterade till en början i utarbetandet av ett svenskfranskt
bosättnings- och sjöfartsavtal, som undertecknades i Paris den 16
februari 1954. Avtalet förutsätter ratifikation. Avtalet och ett därtill anslutet
signaturprotokoll är såsom bilagor fogade till statsrådsprotokollet.

Angående det huvudsakliga innehållet i avtalet och signaturprotokollet,
vilkas franska originaltext har vitsord, må här anföras följande.

Artiklarna 1—8 i avtalet innehåller bestämmelser rörande den behandling
som i vartdera landet skall tillkomma medborgare i det andra landet. I artikel
1 meddelas bestämmelser rörande rätten till inresa, vistelse och bosättning
samt rörande vardera fördragsslutande partens rätt att i vissa angivna
fall förvägra den andra partens medborgare rätt att inkomma i landet.

I artikel 2 första stycket stadgas att vartdera landets medborgare skall i
det andra landet åtnjuta behandling såsom medborgare av mest gynnad nation,
såvitt gäller alla privata och borgerliga rättigheter, droits privés et
civils, och särskilt rätten att förvärva och förfoga över fast och lös egendom.
Samma artikels andra stycke innefattar en utvidgning av stadgandet i första
stycket, bestående däri att vartdera fördragsslutande landets medborgare i
det andra landet tillförsäkras samma behandling som dettas egna medborgare,
i vad avser förhyrning av bostäder eller fastigheter och lokaler avsedda
för handel, industri och jordbruk, med undantag dock för den förköpsrätt
som tillkommer arrendator och i Frankrike jämväl s. k. hälftenbrukare.

Även avtalets artikel 3, angående rätten att driva handel och industri samt
hantverk och annan yrkesmässig verksamhet, utgår från den i artikel 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

5

första stycket inryckta grundprincipen om behandling som medborgare av
mest gynnad nation. Dock förutsättes i dessa avseenden fullständig reciprocitet,
réciprocité effective.

I artikel i stadgas, att i vartdera landet bolag och andra ekonomiska sammanslutningar,
hemmahörande i det andra landet skall åtnjuta behandling såsom
tillhörande mest gynnad nation, även i detta fall med förbehåll för
fullständig reciprocitet.

Detaljerade föreskrifter rörande vilka juridiska personer, som i denna artikel
avses, lämnas i det tidigare nämnda signaturprotokollet.

Artikel 5 tillförsäkrar vartdera landets medborgare fri tillgång till det
andra landets domstolar på samma villkor som dettas egna medborgare,
dock att frågor om skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnad och
om fri rättshjälp hänvisas till reglering i särskild ordning.

I artiklarna 6 och 7 fritages vartdera landets medborgare från militärtjänst
samt från tvångslån och skatter av undantagsnatur vilka i det andra
landet utgår på grund av ltrigsförhållanden in. m. I vad avser rekvisitioner
samt skatter, avgifter och pålagor i övrigt tillförsäkras dem samma ställning
som landets egna medborgare. Förbehåll har emellertid gjorts för vad som
kan hava stadgats i avtal till undvikande av dubbelbeskattning. Vidare har
fritagandet från pålagor av undantagsnatur preciserats till att icke gälla
vissa angivna slag av engångsskatter, vilka tidigare uttagits i Frankrike.
Slutligen skall hinder heller icke möta för uttagande av avgifter sammanhängande
med utlänningskontrollen.

Artikel 8 tillförsäkrar vartdera fördragsslutande landets medborgare, i
vad gäller deras egendom i det andra landet, samma garantier i fråga om
expropriation m. in. som tillkommer landets egna medborgare eller medborgare
i tredje stat.

I artiklarna 9—11 behandlas frågor rörande sjöfarten mellan de båda länderna.
Huvudbestämmelserna härom återfinnes i artikel 9 första stycket
och innebär, att fartyg från vartdera landet inom det andra landets område
skall åtnjuta samma förmåner som i det senare landet hemmahörande
fartyg.

I artikel 9 andra stycket har undantag gjorts i fråga om förmåner som
tillerkännes den nationella fiskeflottan samt sammanslutningar för nautisk
sport eller allmännyttiga ändamål, ävensom i fråga om förmåner som inom
ramen för nu gällande lagstiftning förbehållits eller kan komma att förbehållas
den nationella handelsflottan.

x\rtiklarna 10—12 behandlar vissa särskilda spörsmål på sjöfartens område,
såsom erkännande av fartygs nationalitet och fartygs mätbrev, rätt alt
i viss hamn intaga respektive lossa allenast eu del av fartygs last, samt fartygs
behandling i händelse av strandning eller skeppsbrott.

I artikel 13 upptages bestämmelser angående hänskjutande av uppkommande
meningsskiljaktigheter rörande avtalets tolkning eller tillämpning
till den internationella domstolen, för den händelse att meningsskiljaktigheterna
ej kunnat lösas på diplomatisk väg eller genom tillämpning av det

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

svensk-franska avtalet om obligatorisk skiljedom i tvister av den 3 mars
1928.

Från avtalets bestämmelser om behandling såsom mest gynnad nation
undantages i artikel 14 de förmåner som från svensk sida medgives de andra
nordiska länderna samt från fransk sida den Franska Unionens länder och
stater eller områden, med vilka Frankrike befinner sig i tullunion eller för
vilkas internationella förbindelser Frankrike svarar. Sådana förmåner skall
därför komma in under avtalets bestämmelser, endast om de beviljas länder
utanför de nu nämnda kategorierna.

Artikel 15 innehåller bestämmelser angående avtalets tillämplighetsområde.
I vad avser Frankrike begränsas detta till moderlandet samt vissa
utomeuropeiska områden som administrativt är direkt anknutna till den
franska centralförvaltningen, främst Algeriet. Möjlighet stadgas emellertid
för en utvidgning av tillämplighetsområdet till andra franska besittningar
genom ministeriell noteväxling.

Genom artikel 16 upphäves artikel 1 i 1881 års handelstraktat samt artiklarna
1—8 i sjöfartstraktaten av samma år, vilka artiklar behandlar ämnen,
som nu reglerats i det nya avtalet.

I artikel 17 slutligen stadgas, att avtalet skall ratificeras och träda i kraft
i och med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten. Det skall till en början
förbliva gällande i fem år och därefter tillsvidare med sex månaders uppsägningstid.

Departementschefen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har det redan länge varit
önskvärt att de sedan mer än 70 år bestående handels- och sjöfartstraktaterna
med Frankrike ersattes med avtal, avpassade efter våra dagars förhållanden.
Traktaterna av år 1881 syftade i första hand till en reglering av
handels-, sjöfarts- och tullfrågor, medan de enskilda medborgarnas ställning
och rättigheter endast berördes i allmänna ordalag. Utvecklingen har
sedermera lett till att traktaternas ursprungligen mest betydelsefulla bestämmelser
upphört att tillämpas. Handelsutbytet mellan Sverige och Frankrike
har sålunda alltsedan 1930-talets början kommit att regleras genom
särskilda kortfristiga avtal; härigenom har på detta område en anpassning
efter tidsförhållandena åstadkommits. På motsvarande sätt regleras numera
svensk-franska tullfrågor genom successiva överenskommelser inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Vidare har ett antal i 1881
års handelstraktat ingående bestämmelser angående skydd för immateriella
förmögenhetsrätter numera ersatts av de internationella konventioner som
upprättats på detta område. Däremot har bestämmelserna angående sjöfarten
i 1881 års sjöfartstraktat ävensom de i 1881 års båda traktater ingående
föreskrifterna om enskilda medborgares ställning och rättigheter i stort sett
icke blivit ersatta av nya överenskommelser. Såsom förut framhållits har
emellertid bestämmelserna till skydd för de enskilda medborgarna till följd
av utvecklingen kommit att förlora i det närmaste all praktisk betydelse.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Slutligen innehåller 1881 års sjöfartstraktat utöver förut berörda bestämmelser
även ett antal bestämmelser angående konsulers behörighet och förmåner
i olika hänseenden.

Det nu föreliggande nya bosättnings- och sjöfartsavtalet innefattar dels
en efter nuvarande förhållanden avpassad reglering av den rättsliga ställning
som skall tillkomma vartdera fördragsslutande landets medborgare
inom det andra landet, dels ock en nyredigering av bestämmelserna angående
sjöfarten i 1881 års sjöfartstraktat. Särskilda förhandlingar pågår om
ersättande av de i samma traktat ingående konsulära bestämmelserna med
en tidsenlig konsularkonvention.

Det nya bosättnings- och sjöf artsavtalets artiklar 1 8 innehåller be stämmelser

om de enskilda medborgarnas ställning. I den mån 1881 års
traktater berörde hithörande frågor, var utgångspunkten principen om s. k.
nationell behandling, det vill säga att vartdera landets medborgare skulle
inom det andra landet åtnjuta samma behandling som dettas egna medboigare.
Stadgandena härom, vilka i såväl handels- som sjöf artstraktaten av
1881 återfinnes i artikel 1, övertogs på sin tid i praktiskt taget oförändrat
skick från den 1865 avslutade traktaten mellan Sverige—Norge å ena sidan
och Frankrike å den andra. Dessa bestämmelser hade ursprungligen, på
grund av den dåvarande principiellt liberala franska handelspolitiken, från
fransk sida genomdrivits trots de betänkligheter som från svensk sida förelåg,
bl. a. med hänsyn till den då just ikraftträdda näringsfrihetsförordningeai
av 1864, vilken förutsätter att en utlänning bör erhålla särskilt tillstånd
för att inom riket bedriva näring.

I verkligheten torde det också kunna ifrågasättas huruvida traktaternas
bestämmelser om nationell behandling någonsin tillämpats vare sig i Fiankrike
eller i Sverige. Från svensk sida har några förändringar i 1864 års näringsfrihetsförordning
icke vidtagits med hänsyn till vare sig 1865 års eller
1881 års traktater. Senare svensk lagstiftning angående utländska medborgares
ställning i Sverige har heller icke rönt något inflytande av nämnda
traktater. Att någon gensaga häremot aldrig rests från franskt håll synes ha
berott på att antalet i Sverige bosatta näringsutövare av fransk nationalitet
under den nu åsyftade tidsperioden varit försvinnande litet och att
några svårigheter för ifrågavarande franska medborgare att erhålla vederbörligt
tillstånd till sin näringsutövning icke torde ha förelegat.

Icke heller från fransk sida har emellertid principen om nationell behandling
beaktats, i synnerhet icke under senare tider då, såsom tidigare
framhållits, i Frankrike bosatta svenska medborgare av de franska myndigheterna
ansetts vara underkastade olika franska författningar som ställt
utländska medborgare i Frankrike i sämre läge än franska medborgare.
Svenska medborgare har härigenom i vissa avseenden kommit att bliva
mindre gynnade än andra kategorier utlänningar, som kunnat åberopa avtal
mellan sina respektive hemland och Frankrike, vilka i stället för nationell
behandling föreskrivit behandling såsom medborgare av mest gynnad
nation.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

I det nu förevarande avtalet har därför den smidigare principen om behandling
som medborgare av mest gynnad nation lagts till grund, med undantag
för vissa områden. Dessa äro antingen sådana, där av ålder alla
anses böra behandlas lika, utan avseende på medborgarskap, såsom exempelvis
beträffande tillgång till domstolarna och bistånd i sjönöd, eller
också sådana, där en tillämpning av principen om nationell behandling betraktats
såsom mera gynnsam för alla berörda parter, och till vilka jag
återkommer i det följande.

I artikel 1 moment 1 fastslås rätten för medborgare i vartdera fördragsslutande
landet att beträda det andra landets territorium, att där resa, vistas
och bosätta sig, ävensom att när som helst lämna territoriet, allt under
förutsättning att de rättar sig efter gällande lagstiftning. Detta allmänt
hållna stadgande utgör tydligen endast en bekräftelse av den ordning som
redan f. n. gäller. Hänvisningen till vederbörande lands lagstiftning innebär
emellertid i princip även, att ur avtalets synpunkt intet hinder möter mot
utfärdandet av nya bestämmelser på detta område, såsom exempelvis rörande
utlännings rätt att bosätta sig i landet och rörande utlänningskontrollen
överhuvudtaget. I artikelns moment 2 förutses att vederbörande myndigheter
i de båda länderna närmare skall överenskomma om vilka slag identitetshandlingar
som skall företes för tillämpningen av bestämmelserna i moment
1. I moment 3 fastslås den allmänna grundsatsen att inresa skall kunna
förvägras den, vars närvaro i landet skulle utgöra ett hot mot den allmänna
ordningen, folkhälsan, säkerheten eller sedligheten. Att märka är att,
såvitt här gäller den allmänna ordningen, stadgandet icke tar sikte på vad
som svarar mot detta uttrycks svenska innebörd utan på det annorlunda
utformade franska begreppet ordre public, varunder kan sägas rymmas den
samhälleliga rättsordningen i stort.

I artikel 2 första stycket fastslås den tidigare berörda grundprincipen om
behandling såsom medborgare av mest gynnad nation i vad gäller privata
och borgerliga rättigheter. Avtalets franska originaltext talar här om droits
privés et civils. Den närmare innebörden av dessa båda uttryck kan enligt
den härskande franska uppfattningen sägas vara att droits civils är sådana
rättigheter som genom uttrycklig lagstiftning förbehållits franska medborgare,
medan uttrycket droits privés tar sikte på rättigheter av mera allmän
privaträttslig natur. Särskilt preciseras i nu förevarande stadgande i
avtalet att principen om behandling såsom medborgare av mest gynnad nation
skall gälla rätten att förvärva och besitta samt förfoga över alla slag
av lös och fast egendom, allt i enlighet med gällande nationell lag.

Artikelns andra stycke utgör ett ur praktisk synpunkt mycket bet\rdelsefullt
avsteg från principen om behandling såsom medborgare av mest
gynnad nation. Såsom tidigare framhållits, har den i viss mån diskriminatoriska
tillämpningen av gällande franska kommersiella hyreslagstiftning
i ett flertal fall medfört avsevärda svårigheter för svenska näringsidkare
etablerade i Frankrike. Enligt nu ifrågavarande bestämmelse i det nya avtalet
bortfaller dessa svårigheter, i det att svenska medborgare i Frankrike

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

i fortsättningen skall i hyresavseende åtnjuta samma skydd som franska
medborgare. Ur svensk synpunkt innebär därför denna bestämmelse en betydande
vinning. Anmärkas må att den svenska hyreslagstiftningen icke skiljer
mellan svenska och utländska medborgare; ej heller existerar i Sverige
någon motsvarighet till den franska särlagstiftningen rörande kommersiella
hyresförhållanden.

Genom det här slutligen gjorda undantaget beträffande arrendators och
hälftenbrukares förköpsrätt har kollision undvikits med det i Sverige rådande
förbudet för utländsk medborgare att utan särskilt tillstånd förvärva
fast egendom.

Även artiklarna 3 och 4, vilka handla om enskildas rätt till näringsutövning
samt om bolags och andra ekonomiska sammanslutningars rätt att
driva verksamhet bygger på principen om behandling tillkommande mest
gynnad nation. Dock har det här befunnits påkallat att kringskära nämnda
princips tillämplighet, i det att förbehåll uppställts om fullständig reciprocitet,
réciprocité effeetive. Innebörden härav är att skyldighet att bevilja
tillstånd till näringsutövning eller verksamhet, när det gäller franska rättssubjekt
i Sverige, respektive svenska rättssubjekt i Frankrike, icke inträder
annat än därest under huvudsakligen liknande betingelser motsvarande
tillstånd lämnas i det andra landet. Härav följer vidare att t. ex. medborgare
i utanförstående stater, med vilka Sverige eller Frankrike ingått eller
kan komma att ingå avtal föreskrivande behandling såsom mest gynnad nation,
icke automatiskt kommer i åtnjutande av de lättnader som Frankrike
och Sverige ömsesidigt medgiver varandras medborgare.

I belysning av vad nu anförts är det tydligt att förevarande två artiklar
i avtalet icke förhindrar de fördragsslutande parterna att lagstiftningsvägen
generellt begränsa utlänningars rätt till näringsutövning.

Förbehållet om reciprocitet innebär onekligen en betydande begränsning
i möjligheten att i olika sammanhang åberopa klausulen om behandlingsåsom
mest gynnad nation. Det må emellertid framhållas, att på detta
område för närvarande inom många länder pågår en utveckling som kännetecknas
av två delvis mot varandra stridande huvudtendenser. Å ena sidan
upprätthålles eller ulbygges en reglering av hithörande förhållanden,
som i varje fall delvis syftar till att motverka otillbörligt stort utländskt intrång
inom vissa näringsgrenar och yrken. Å andra sidan arbetas även på en
s, k. integration av näringslivet, exempelvis i förhållandet de västeuropeiska
staterna emellan. För Sveriges del må tillika erinras om de pågående förberedelserna
till ny lagstiftning angående utländska fysiska och juridiska personers
rätt till näringsutövning inom riket. Mot denna bakgrund vill det förefalla
lämpligt att genom förbehåll om reciprocitet undvika att binda utvecklingen
i någon viss riktning.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att en ytterligare begränsning
införes i verkningarna av artiklarna 3 och 4 genom artikel 14, vari särskilt
förbehåll göres beträffande de lättnader som av Sverige redan tillerkänts eller
kan komma att tillerkännas de nordiska ländernas medborgare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

I artikel 4, varest fråga är endast om juridiska personer, stadgas till en
början skyldighet för vardera fördragsslutande parten att erkänna inom
den andra partens område vederbörligen bildade bolag och andra ekonomiska
sammanslutningar. Den franska originaltextens uttryck är här sociétés
civiles et commerciales. Den franska rättens distinktion mellan dessa båda
slag av juridiska personer hänför sig dels till ändamålet med deras verksamhet
och dels till arten av delägarnas ansvar för uppkommande förbindelser.
Utmärkande för en société commerciale är sålunda att dess verksamhet är
inriktad på kommersiell rörelse eller att, även om så ej är fallet, delägarnas
ansvarighet är begränsad genom anlitande av någon av vissa medgivna bolagsformer.
Övriga här avsedda juridiska personer utgör sociétés civiles. I
det till avtalet anslutna signaturprotokollet har innebörden av nu förevarande
stadgande, försåvitt svenska juridiska personer angår, preciserats därhän
att detsamma förklarats åsyfta aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag
och ekonomiska föreningar, varjämte en uppräkning skett av olika
typer av franska sociétés som faller under stadgandet.

Med nu nämnda juridiska personer jämställes offentliga försäkringsanstalter
eller andra juridiska personer i vilka endera fördragsslutande staten
bär ett bestämmande inflytande och vilka inom den andra statens område
bedriver verksamhet av kommersiell natur. Detta stadgande har i första
hand tillkommit med tanke på att i Frankrike skulle kunna bildas offentliga
försäkringsanstalter, vilka icke komme att utgöra sociétés commerciales.

Genom artikel 4 medgives samtliga däri angivna juridiska personer hemmahörande
i ettdera av de fördragsslutande länderna rätt alt bedriva sin
verksamhet inom det andra landet, däribland särskilt att upprätta filialer,
agenturer eller kontor.

Artikel 5 tillförsäkrar de fördragsslutande parternas medborgare nationell
behandling i judiciellt avseende. Frågorna om skyldighet att vid rättegång
ställa säkerhet för motpartens kostnader och om rätten till fri rättegång
regleras, i vad avser förhållandet mellan Sverige och Frankrike, av
Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen av internationell natur, samt i den svenska interna rätten av två
Kungl. kungörelser (nr 132—133) av den 18 april 1935. Avtalet förutser
ingen förändring i dessa nu gällande bestämmelser.

Behandlingen av enskilda medborgare i skattehänseende m. in. regleras i
artiklarna 6—8. Innebörden av dessa är att vartdera landets medborgare
i fråga om skatter, avgifter, rekvisitioner, expropriation in. m. skall åtnjuta
samma behandling i det andra landet som detta lands egna medborgare. Förbehåll
har härvid gjorts för de avgifter, som i vissa fall uttages av utländska
medborgare i samband med uppfyllandet av rent administrativa ordningsföreskrifter
beträffande utlänningar, ävensom beträffande bestämmelser som
kan hava blivit meddelade i avtal till undvikande av dubbelbeskattning.
Jämte det medborgare i vartdera fördragsslutande landet befriats från
militärtjänst i det andra landet, har en motsvarande befrielse stadgats från
tvångslån ävensom från alla skatter av undantagsnatur till bestridande av

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

krigsskadestånd, krigsskador eller liknande skador. Under uttrycket tvångslån
lär icke kunna hänföras sådan skyldighet att insätta vissa vinstmedel på
spärrkonto, varpå den svenska finanslagstiftningen känner exempel. I övrigt
må angående innebörden av uttrycket tvångslån framhållas att, ehuru avtalstexten
icke innehåller någon närmare definition härav, det likväl av
sammanhanget framgår att fråga är om en företeelse av undantagsnatur,
besläktad med de i fortsättningen närmare beskrivna skatterna av undantagsnatur.

Fritagandet från skatter av den angivna undantagsnaturen har uttryckligen
förklarats icke vara tillämpligt i fråga om pålagor av samma eller liknande
natur som tre närmare angivna engångsskatter, vilka i Frankrike
under eller efter det senaste världskriget uttogs av såväl franska som utländska
medborgare. En av dessa, confiscation des profits illicites, drabbade
personer som under ockupationstiden genom samarbete med ockupationsmakten
tillskansat sig obehöriga vinster. Av de två övriga utgjorde prélévement
temporaire sur les excédents de bénéfices en temporär skatt, tillämplig
på mervinster uppkomna under tiden från den t september 1939 till den
31 december 1945, medan impöt de solidarité uttogs under år 1945 såsom
en engångsskatt på förmögenhet och förmögenhetsökning, som tillkommit
under tiden från den 1 januari 1940 t. o. in. den 4 juni 1945. Sistnämnda
skatts tillämplighet å svenska medborgare kom emellertid att i viss mån
inskränkas på grund av gällande fransk-svenska dubbelbeskattningsavtal
av år 1936.

Gentemot de invändningar, som beträffande i synnerhet de två sistnämnda
skatterna från utländskt håll restes, hävdade på sin tid de franska myndigheterna
eftertryckligt, att skatterna i fråga icke vore att betrakta såsom pålagor
av undantagsnatur, utan skatter av normal typ. Såsom förut framhållits,
medgavs också från fransk sida, att det svensk-franska dubbelbeskattningsavtalet
i dessa sammanhang vore tillämpligt. Då Frankrike emellertid
icke med alla länder ingått dubbelbeskattningsavtal av så fullständig
natur som med Sverige, har man från fransk sida genom det nu intörda
förbehållet velat försäkra sig om att andra stater i det fransk-svenska bosättningsavtalet
icke skulle finna anledning att resa gensaga mot eventuella
nya franska förmögenhetsskatter av engångsnatur.

I vad avser expropriation av egendom och liknande åtgärder stadgas såväl
rätt till nationell behandling som rätt till behandling såsom medborgare av
mest gynnad nation.

1 artiklarna 9—12 behandlas frågor beträffande sjöfarten mellan de båda
länderna. Huvudbestämmelserna härom återfinnes i artikel 9 första stycket
och går ut på att i vartdera landet hemmahörande fartyg skall inom det
andra landets område i alla hänseenden behandlas på samma sätt som fartyg
hemmahörande i det senare landet. Härifrån göres emellertid i artikelns
andra stycke undantag för förmåner, som tillerkännes den nationella fiskeflottan
samt sammanslutningar för nautisk sport eller allmännyttiga ända -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

mål ävensom i fråga om förmåner som inom ramen för nu gällande lagstiftning
förbehållits eller kan komma att förbehållas den nationella handelsflottan.

Sistnämnda stadgande har bl. a. betydelse för frågan om förbehållandet avkustfart
(cabotage) för vartdera landets egen handelsflotta. 1 sådant hänseende
är bl. a. att märka att trafiken mellan Algeriet och det europeiska
Frankrike enligt gällande franska föreskrifter hänförts till sådan kustfart
som förbehållits fartyg under fransk flagg. För den svenska handelssjöfarten
framstår detta förhållande som en olägenhet, men det har visat sig
icke vara möjligt att för närvarande uppnå någon ändring häri. På denna
punkt innebär sålunda det nu upprättade avtalet endast att någon utvidgning
icke får ske av den ram, inom vilken kustfarten enligt vartdera landets
för närvarande gällande lag kan förbehållas fartyg under den egna
flaggan. Såvitt gäller Sverige är fraktfart mellan inrikes orter förbehållen
landets egna medborgare enligt förklaringen den 28 februari 172b över förordningen
den 10 november 1724 angående de främmandes fart på Sverige
och Finland (det s. k. produktplakatet), vilket i nu ifrågavarande delar alltjämt
är gällande. I överensstämmelse härmed förutsätter även näringsfrihetsförordningen
(29 §) att näringstillstånd erfordras för att utlänning
skall få driva inrikes fraktfart. Emellertid har sedan mitten av 1800-talet
Sverige genom särskilda, på principen om ömsesidighet ingångna avtal med
ett antal främmande länder medgivit fartyg från dessa länder likställighet
med svenska fartyg i avseende å rätten till kustfart.

I belysning av vad sålunda framhållits, kan några svenska intressen icke
anses trädda för nära genom nu ifrågavarande bestämmelser i det nya
svensk-franska avtalet, på vilka icke i och för sig kan grundas något franskt
anspråk på rätt till kustfart i svenska vatten.

Nu ifrågavarande artiklars innehåll i övrigt föranleder icke här några
närmare kommentarer. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak dem i en rad
andra liknande avtal som Sverige ingått under de senaste årtiondena, t. ex.
1931 års svensk-rumänska bosättnings-, handels- och sjöfartsavtal.

Av avtalets härefter följande slutbestämmelser handlar artikel 13 om sättet
för slitande av tvister rörande avtalets tolkning och tillämpning.

Artikel U begränsar verkningarna av avtalets klausuler om behandling
såsom mest gynnad nation därhän, att dessa icke skall grunda rätt till förmåner
som Sverige medgivit i förhållande till de andra nordiska länderna
eller Frankrike i förhållande till Franska Unionen eller områden som befinner
sig i tullunion med Frankrike eller för vilkas internationella förbindelser
Frankrike svarar.

I artikel 15 fastslås att på fransk sida avtalets tillämplighetsområde endast
omfattar det europeiska Frankrike, Algeriet och de s. k. departements
d’Outre-Mer, men att avtalet genom ministeriell noteväxling skall kunna göi
as tillämpligt även pa andra i Fi''anska Unionen ingående områden ävensom
på stater och områden för vilkas internationella förbindelser Frankrike
svarar.

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Genom artikel 16 upphäves de bestämmelser i 1881 års traktater, vilka ersättes
av det nya avtalet.

Slutligen föreskrives i artikel 17 att avtalet skall ratificeras och därefter
till en början förbliva i kraft under fem år för att sedan löpa med en ömsesidig
uppsägningstid av sex månader.

Den tekniska utformningen av samtliga nu ifrågavarande slutbestämmelser
i avtalet överensstämmer med vad som allmänt är brukligt och påkallar
icke här någon närmare belysning.

Det till avtalet anslutna signaturprotokollet innehåller, utom den i det
föregående under artikel 4 berörda uppräkningen av olika slag av juridiska
personer, endast den allmänna föreskriften att i avtalet uttrycket medborgare
avser såväl fysiska som juridiska personer. Alla i avtalet stadgade förmåner
skall sålunda, när så enligt sakens natur är möjligt, tillkomma jämväl
juridiska personer. Allenast i fråga om rätten till näringsutövning har en
uppdelning skett, i det artikel 3 handlar om fysiska personer och artikel 4
om juridiska personer.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen innefattar det nu ifrågavarande
avtalet en förbättring av de svenska medborgarnas rättsliga ställning i
Frankrike. De förmåner som de båda fördragsslutande staterna genom avtalet
ömsesidigt medgiver varandras medborgare får i allmänhet sitt innehåll
bestämt genom föreskrifter om behandling såsom mest gynnad nation,
vartill stundom knutits förbehåll om effektiv reciprocitet. I betraktande härav
medför avtalet i dessa delar icke för Sverige skyldighet att genomföra
eller upprätthålla någon viss lagstiftning. Det mindre antal stadganden vari
föreskrives s. k. nationell behandling, t. ex. artikel 2 andra stycket, angående
hyresrätten, och artikel 7, om uttagande av skatter, överensstämmer
med gällande svensk lag.

Sett ur en vidare synvinkel kan avtalet sägas utgöra ett led i strävandena
att för medborgare i de västeuropeiska länderna underlätta vistelse och
verksamhet inom varandras länder.

Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå att det här bilagda
bosättnings- och sjöfartsavtalet mellan Sverige och Frankrike måtte
föreläggas Riksdagen och hemställer alltså

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna ratifikation av avtalet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydeldelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Ljungdahl.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Convention d’établissement et de navigation
entre le Royaume de Suéde
et la République Framjaise.

Sa Majesté le Roi de Suéde et le President
de la République Fran$aise, désireux
de préciser la situation des ressortissants
de chacun des deux Etats sur
le territoire de l’autre dans un esprit
conforme aux rapports amicaux qui
existent entre les deux pays, ont résolu
de conclure une convention d’établissement
et ont nommé å cet effet pour
leurs plénipotentiaires, savoir:

Sa Majesté le Roi de Suéde,

Son Excellence Karl Ivan WESTMAN,
Ambassadeur de Suéde en France,

Le Président de la République Fran?aise,

Monsieur Maurice SCHUMANN, député,
Secrétaire d’Etat aux Affaires
Etrangéres,

lesquels, aprés avoir échangé leurs
pleins pouvoirs reconnus en bonne et
due forme, sont convenus des dispositions
suivantes:

Article 1.

1. Les ressortissants de chacune des
Hautes Parties Contractantes ont la faculté
d’entrer sur le territoire de 1’autre
partie, y séjourner, y voyager, s’y établir
et en sortir å tout moment, en se conformant
aux lois et réglements en vigueur.

2. Les administrations compétentes
des deux pays arréteront de commun
accord, la nature des documents d’identité
å produire å cet effet par leurs nationaux
respectifs.

Översättning.

Bosättnings- och sjöfartsavtal mellan
Konungariket Sverige och Franska Republiken.

Hans Majestät Konungen av Sverige
och Franska Republikens President,
vilka önska att i den anda av vänskaplighet
som präglar förbindelserna mellan
de båda länderna, närmare bestämma
den ställning som skall tillkomma vartdera
landets medborgare inom den andra
partens område, hava beslutat att avsluta
ett bosättningsavtal och hava för detta
ändamål till sina befullmäktigade ombud
utsett

Hans Majestät Konungen av Sverige

Sin ambassadör i Frankrike Karl Ivan
WESTMAN,

Franska Republikens President

Herr Maurice SCHUMANN, deputerad,
statssekreterare för utrikes ärenden,

vilka, efter att hava delgivit varandra
sina fullmakter som befunnits i god och
behörig form, överenskommit om följande
bestämmelser:

Artikel 1.

1. Medborgare tillhörande endera av
de Höga Fördragsslutande Parterna skola,
förutsatt att de iakttaga gällande
lagar och föreskrifter, fritt kunna beträda
den andra partens område och
därstädes uppehålla sig, resa och bosätta
sig, samt när som helst lämna detsamma.

2. Vederbörande myndigheter i de
båda länderna skola genom ömsesidig
överenskommelse fastställa vilka legitimationshandlingar,
som för sådant ändamål
skola företes av deras respektive
medborgare.

Kungl. Maj ds proposition nr 143.

15

3. L’entrée du territoire pourra étre
refusée å ceux dont la préscnce menacerait
1’ordre public, la santé publique,
Ia sécurité ou les bonnes maurs.

Article 2.

Les ressortissants de chacune des Hautes
Parties Contractantes jouissent, sur
le territoire de 1’autre Partie, du traitement
de la nation la plus favorisée en
ce qui concerne les droits privés et civils,
et notamment le droit d’acquérir,
posséder tous biens meubles et immeubles
et d’en disposer, conformément å la
législation en vigueur.

En outre, les ressortissants de chacune
des Hautes Parties Contractantes sont assimilés
aux nationaux en ce qui concerne
la location de locaux d’habitation, d’immeubles
et de locaux å usage commercial,
industriel ou agricole. Ils ne pourront toutefois,
en ce qui concerne la législation du
contrat de bail å ferme et å métayage, se
prévaloir des dispositions instituant un
droit de préemption au bénéfice de 1’exploitant
preneur en place.

Artide 3.

Sous réserve de 1’application de la réciprocité
effective les ressortissants de
chacune des Hautes Parties Contractantes
résidant sur le territoire de 1’autre Partie
Contractante auront, sur le territoire de
1’autre Partie Contractante, aux mémes
conditions que les ressortissants de la nation
la plus favorisée, le droit d’exercer
tout commerce et industrie ainsi que tout
métier ou profession dont 1’exercice n’est
pas réservé aux nationaux.

Les conditions dans lesquelles leur
sont délivrés les documents établissant
le droit å 1’exercice de ees professions
pourront étre fixées par des arrangements
administratifs.

Artide 4.

Sont reconnus par chacune des Hautes
Parties Contractantes comme existant réguliércment,
sous réserve que rien dans
leur constitution ou leur objet ne soit

3. Tillträde till endera partens område
kan förvägras de medborgare tillhörande
den andra parten, vilkas närvaro
skulle utgöra ett hot mot den allmänna
ordningen (ordre public), folkhälsan,
säkerheten eller sedligheten.

Artikel 2.

Medborgare tillhörande endera av de
Höga Fördragsslutande Parterna skola
inom den andra partens område åtnjuta
samma privata och borgerliga rättigheter,
som tillerkännas medborgare tillhörande
mest gynnad nation, särskilt
med avseende å rätten att förvärva
och besitta alla slag av lös och fast egendom
samt att förfoga däröver i enlighet
med gällande lagstiftning.

Härutöver skola medborgare tillhörande
endera av de Höga Fördragsslutande
Parterna inom den andra partens
område jämställas med landets egna
medborgare i vad avser förhyrning av
bostäder och av fastigheter eller lokaler
avsedda för handel, industri eller jordbruk,
utan att dock, i vad avser lagstiftningen
om arrende och hälftenbruk,
kunna åberopa bestämmelser om förköpsrätt
för arrendator och hälftenbrukare.

Artikel 3.

Under förbehåll att verklig ömsesidighet
iakttages, skola medborgare, tillhörande
endera av de Höga Fördragsslutande
Parterna och bosatta inom den
andra partens område, vara berättigade
att därstädes, på samma villkor som
medborgare tillhörande mest gynnad
nation, utöva varje slag av handel, industri,
hantverk eller yrke, som icke förbehållits
landets egna medborgare.

Betingelserna för utfärdandet av tillståndsbevis
för utövandet av verksamhet
av nu ifrågavarande slag må fastställas
genom överenskommelse mellan
de Höga Fördragsslutande Parternas
myndigheter.

Artikel 4.

Bolag och andra ekonomiska sammanslutningar,
vilka ha sitt säte inom endera
av de Höga Fördragsslutande Parternas
område och äro stiftade enligt dess lagar,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

contraire å 1’ordre public de cette Partie,
les sociétés civiles et commerciales légalement
constituées sur le territoire de
1’autre Partie et qui y ont leur siége
social.

11 en est de méme des organismes
publics d’assurance et des autres organismes
ou sociétés placés sous le controle
de l’Etat en tant qu’ils exercent
sur le territoire de l’autre Partie une
activité de caractére commercial.

Ces sociétés et organismes peuvent
sous réserve de 1’application de la réciprocité
effeetive exercer leur activité sur
le territoire de 1’autre Partie conformément
aux dispositions les plus favorables
applicables aux sociétés et organismes
étrangers, et notamment y entretenir
des succursales, agences ou bureaux.

L’ouverture de ces succursales, agences
ou bureaux sera soumise en tout cas
å 1’accomplissement des formalités requises
par la loi du pays å l’égard des
sociétés étrangéres.

Article 5.

Les ressortissants de chacune des Hautes
Parties Contractantes ont, sur le territoire
de l’autre Partie, libre et facile accés
devant les tribunaux å tous les degrés
de juridiction, tant pour réclamer que
pour défendre leurs droits et intéréts. Ils
jouissent, å cet égard, des mémes droits
et avantages que les nationaux.

Les questions de la caution judicatum
solvi et de 1’assistance judiciaire gratuite
seront toutefois réglées entre les Hautes
Parties Contractantes conformément aux
stipulations intervenues ou å intervenir
entre elles.

Artide 6.

1. Les ressortissants des Hautes Parties
Contractantes ne seront astreints, en
temps de paix et en temps de guerre,
qu’aux réquisitions imposées aux nationaux,
et ils auront droit aux indemnités
accordées å ces derniers par les lois
en vigueur.

skola av den andra parten erkännas såsom
lagligen bestående, under förbehåll
att intet i deras sammansättning eller
ändamål står i motsats till den allmänna
ordningen (ordre public) i detta senare
land.

Detsamma skall gälla offentliga försäkringsanstalter
och andra anstalter
eller sammanslutningar, vilka stå under
statlig kontroll, i den mån dessa anstalter
eller sammanslutningar inom den
andra fördragsslutande partens område
bedriva verksamhet av kommersiell natur.

Under förbehåll att verklig ömsesidighet
iakttages, skola dessa bolag, sammanslutningar
och anstalter äga att, i enlighet
med de mest gynnsamma bestämmelser
som gälla för utländska sådana,
utöva sin verksamhet på den andra partens
område, och särskilt att därstädes
upprätthålla filialer, agenturer eller
kontor.

Upprättandet av sådana filialer, agenturer
eller kontor skall i varje särskilt
fall vara underkastat de formföreskrifter,
som ifrågavarande lands lagar uppställa
för utländska sammanslutningar.

Artikel 5.

Medborgare tillhörande endera av de
Höga Fördragsslutande Parterna skola
inom den andra partens område äga fri
och obehindrad tillgång till domstolar i
alla instanser, såväl för att kära som för
att svara beträffande sina rättigheter
och intressen. De skola i detta hänseende
åtnjuta samma rättigheter och förmåner
som landets egna medborgare.

Vad beträffar ställandet av säkerhet
för rättegångskostnader samt kostnadsfri
rättshjälp, skall likväl gälla vad som
härom mellan de båda parterna är eller
må bliva särskilt överenskommet.

Artikel 6.

1. Medborgare tillhörande de Höga
Fördragsslutande Parterna skola icke,
vare sig i fredstid eller i krigstid, vara
underkastade andra rekvisitioner än de
egna medborgarna, och skola därvid äga
enahanda rätt till ersättning som i gällande
lagar tillerkännas dessa senare.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

2. Les ressortissants des Hautes Parties
Contractantes, sous réserve des cas
particuliers qui seraient réglés par un
accord spécial, sont exempts, sur le territoire
de l’autre Partie, de tout service
militaire dans les armées réguliéres, les
gardes ou les milices, et de toutes prestations
militaires personnelles, ainsi que de
toutes contributions en argent ou en nature
per$ues en remplacement de ce service
ou de ees prestations.

3. Ils seront également dispensés, sur
le territoire de l’autre Partie, de tous
emprunts forcés, ainsi que de toutes contributions
exceptionnelles qui seraient
établies pour assurer soit le paiement
d’indemnités de guerre exigées de cette
Haute Partie, soit la reparation de dommages
imputables å un état de guerre
ou å des circonstances assimilables å cet
état.

Il est précisé que ne seront pas regardées
comme des impositions de nature
exceptionnelle au sens de 1’alinéa cidessus
des impöts identiques ou analogues
å ceux qui ont déjå été penjus en
France, sous la dénomination de

— confiscation des profits illicites,

— prélévement temporaire sur les excédents
de bénéfice,

— impöt de solidarité nationale.

2. Frånsett enskilda fall, vilka må
komma att behandlas i en särskild överenskommelse,
skola medborgare tillhörande
endera av de Höga Fördragsslutande
Parterna inom den andra partens
område vara befriade från all militärtjänst
inom vederbörande lands reguljära
krigsmakt, vaktkårer eller miliser
samt från alla personliga militära prestationer
ävensom från varje pålaga i
penningar eller in natura, som uppbäres
i stället för sådan tjänst eller prestation.

3. Medborgare tillhörande endera av
de Höga Fördragsslutande Parterna skola
likaledes, inom den andra fördragsslutande
partens område, vara befriade
från alla tvångslån ävensom från alla
skatter av undantagsnatur, som uttagas
för bestridande av krigsskadestånd,
som åvilar den senare Höga Fördragsslutande
Parten, eller för täckande av
skador, som härröra från krigstillstånd
eller därmed jämförliga förhållanden.

Det fastställes, att såsom pålagor av
undantagsnatur enligt föregående stycke
icke äro att betrakta skatter, vilka
äro identiska med eller liknande dem,
som i det förflutna uttagits i Frankrike
under beteckningarna:

confiscation des profits illicites,
prélévement temporaire sur les excédents
de bénéfice,

impöt de solidarité nationale.

Article 7.

Artikel 7.

Sous réserve des dispositions contenues
dans les accords de doubles impositions,
les ressortissants de chacnne des Hautes
Parties Contractantes ne seront pas assujettis,
sur le territoire de 1’autre Partie
Contractante, å des droits, taxes ou contributions,
sous quelque dénomination
que ce soit, autres ou plus élevés que ceux
per^us sur les nationaux.

Les dispositions qui précédent ne font
pas obstacle å la perception, le cas
échéant, de taxes afférentes å l’accomplissement
des formalités de police ou de
toute autre formalité, si ees taxes sont
également per^ues sur les autres étran -

Med förbehåll för bestämmelserna i
avtal till undvikande av dubbelbeskattning
skola medborgare tillhörande endera
av de Höga Fördragsslutande Parterna
inom den andra partens område
icke vara underkastade andra eller högre
skatter, avgifter eller pålagor, av vad
slag det vara må, än dem som uppbäras
av de egna medborgarna.

Vad ovan sagts utgör icke hinder för
uLtagandet, i förekommande fall, av avgifter
i samband med uppfyllandet av
polisformaliteter eller andra formaliteter,
därest dessa avgifter uttagas även
av andra länders medborgare; avgifter -

2 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 saml. Nr 143.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

gers; le taux de ees taxes ne pourra étre na skola dock icke utgå enligt högre taxa
supérieur å celui des taxes per<jues sur än för medborgare i någon annan stat.
les ressortissants de tout autre Etat.

Article 8.

Chacune des Hautes Parties Contractantes
s’engage ä ne prendre, å 1’égard des
biens, droits et intéréts légalement possédés
sur son territoire par les ressortissants
de 1’autre Partie, aucune mesure de
disposition, de limitation ou d’expropriation
pour cause d’utilité publique ou d’intérét
général qui ne serait pas applicable,
dans les mémes conditions, å ses nationaux
ou aux ressortissants de tout autre
Etat. Il en sera de méme pour les indemnités
auxquelles ees mesures donneront
lieu.

Artide 9.

Navigation Maritime.

1. Chacune des Hautes Parties Contraetantes
assurera dans ses ports aux
navires et bateaux de 1’autre Partie le
méme traitement qu’å ses propres navires
et bateaux en ce qui concerne la
perception des droits et des taxes portuaires
ainsi que la liberté d’accés aux
ports, leur utilisation et toutes les commodités
qu’elle accorde å la navigation
et aux opérations commerciales pour les
navires et bateaux et leurs équipages, les
passagers et les marchandises (attribution
des places å quai, facilités de chargement
et de déchargement, etc.).

2. Il est fait exception aux stipulations
du paragraphe précédent en ce qui
concerne les services de port et les avantages
qui sont ou seront accordés å la
péche nationale ou å ses produits, å des
sociétés de sports nautiques ou d’intérét
public ainsi que de fa?on générale en ce
qui concerne les navigations, transports
et activités qui sont ou pourront étre
réservés au pavillon national en application
de la législation actuellement en
vigueur.

Artide 10.

La nationalité des navires et bateaux
sera, de part et d’autre, admise d’aprés

Artikel 8.

De Höga Eördragsslutande Parterna
förbinda sig med avseende å egendom,
rättigheter eller intressen, vilka inom
deras respektive områden lagligen innehavas
av medborgare tillhörande den
andra parten, att icke vidtaga några åtgärder,
innebärande förfogande eller inskränkning
eller expropriation för allmännyttigt
ändamål eller i det allmännas
intresse, om icke åtgärderna under
enahanda förhållanden skulle kunna tilllämpas
beträffande det egna landets
medborgare eller beträffande medborgare
i varje annat land. Detsamma gäller
beträffande ersättning, som skall utgå
på grund av sådana åtgärder.

Artikel 9.

Sjöfart.

1. Envar av de Höga Fördragsslutande
Parterna skall i sina hamnar tillförsäkra
den andra partens fartyg samma
behandling som landets egna fartyg i
vad avser uttagandet av hamnumgälder
och -avgifter, fritt tillträde till hamnarna
och dessas begagnande, ävensom förmåner
beviljade sjöfarten och handeln
för fartyg och deras besättningar, passagerare
och last (tilldelning av kajplatser,
last och lossningsmöjligheter o. s. v.).

2. Från bestämmelserna i föregående
moment undantagas tjänstbarheter i
hamnar och förmåner, som äro eller
kunna bliva tillerkända den inhemska
fiskerinäringen och dess produkter, sällskap
för nautisk sport eller allmännyttiga
sammanslutningar, ävensom i allmänhet
vad som gäller sjöfart, transporter
eller verksamhet som med tillämpning
av för närvarande gällande lagstiftning
förbehållits eller i framtiden må förbehållas
fartyg under den egna flaggan.

Artikel 10.

Fartygs nationalitet skall ömsesidigt
erkännas på grund av handlingar och

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

les documents et certificats délivrés å
cet effet par les autorités compétentes
des Hautes Parties Contractantes conformément
aux lois et réglements de
chaque pays.

Les lettres de jauge et autres documents
relatifs å la jauge délivrés par
1’une des Hautes Parties Contractantes,
seront reconnus par 1’autre Partie, conformément
aux arrangements spéciaux
qui pourront étre conclus par les deux
Parties.

Artide 11.

Les navires et bateaux frangais qui
entreront dans un port du Royaume de
Suéde, et les navires et bateaux suédois
qui entreront dans un port de la République
Fran^aise, å seule fin d’y compléter
leur cargaison pour une destination
étrangére ou d’en débarquer une
partie, apportée de 1’étranger, pourront,
en se conformant aux lois et réglements
de la Haute Partie Contractante en question,
conserver å bord la partie de leur
cargaison qui serait destinée å un autre
port ou å un autre pays, et la réexportera
sans étre tenus å payer pour celle-ci aucun
droit ou frais sauf les droits de surveillance,
lesquels ne pourront, d’ailleurs,
étre pergus qu’au taux le plus bas
fixé pour les navires et bateaux nationaux
ou de la nation la plus favorisée.

Artide 12.

1. Si un navire ou bateau de 1’une des
Hautes Parties Contractantes s’est
échoué ou a fait naufrage sur les cötes
de 1’autre, le navire ou bateau et sa
cargaison jouiront des mémes faveurs et
immunités que les lois et réglements des
pays respectifs accordent dans des circonstances
analogues aux navires et
bateaux de la nation la plus favorisée.
Il sera donné, dans la mémc mesure
qu’aux nationaux, aide et assistance au
capitaine et å 1’équipage tant pour euxmémes
que pour le navire ou bateau et
la cargaison.

2. Les objets sauvés d’un navire ou
bateau échoué ou naufragé ou de sa
cargaison seront restitués au propriétaire
ou å son représentant, pourvu que
le propriétaire ou son représentant jus -

bevis, som av vederbörande myndigheter
i vartdera landet blivit för sådant
ändamål utfärdade i enlighet med landets
lagar och föreskrifter.

Mätbrev och andra mätningshandlingar,
vilka utfärdats av endera av de
Höga Fördragsslutande Parterna, skola
av den andra parten godkännas i enlighet
med de särskilda överenskommelser,
som dem emellan må komma att träffas.

Artikel 11.

Franska fartyg som inkomma i Konungariket
Sveriges hamnar och svenska
fartyg som inkomma i Franska Republikens
hamnar endast för att där komplettera
last med destination till utlandet
eller lossa en del av last medförd
från utlandet må, under förutsättning
att ifrågavarande Höga Fördragsslutande
Parts gällande lagar och föreskrifter
efterlevas, behålla ombord den del av
lasten, som är bestämd för annan hamn
eller annat land, och återutföra densamma
utan att därför behöva erlägga
någon avgift eller umgäld med undantag
för bevakningskostnader, vilka
vidare endast må uppbäras enligt den
lägsta taxa, som fastställts för landets
egna fartyg eller fartyg tillhörande
mest gynnad nation.

Artikel 12.

1. Därest fartyg tillhörande endera
av de Höga Fördragsslutande Parterna
strandar eller lider skeppsbrott vid den
andra partens kuster, skola fartyg och
last åtnjuta samma förmåner och befrielser
som respektive stats lagstiftning
under enahanda omständigheter beviljar
mest gynnad nations fartyg. Hjälp och
bistånd skall lämnas åt befälhavare och
besättning såväl för dem personligen som
för fartyg och last i samma omfattning
som åt landets egna medborgare.

2. Föremål som bärgats från strandat
eller skeppsbrutet fartyg eller från dess
last, skola återställas till ägaren eller
hans ställföreträdare, förutsatt att ägaren
eller hans ställföreträdare styrker sin

20

Kungl. Maj ds proposition nr 143.

tifie de son droit dans le délai prévu par
la loi. Si lesdits objets ont été vendus le
produit net de la vente apres déduction,
le cas échéant, des droits et taxes de
douanes exigibles sera, aux mémes conditions,
mis å la disposition du propriétaire
ou de son représentant. Le montant
des droits de sauvetage et des
autres frais occasionnés par le sauvetage
sera calculé d’aprés les mémes régles que
celles applicables aux nationaux.

3. Il est aussi convenu que les objets
sauvés d’un navire ou bateau échoué ou
naufragé ne seront assuj ettis å aucun
droit ni taxe de douane, å moins qu’ils
ne soient admis å la consommation intérieure.

Article 13.

Tout différend sur 1’interprétation ou
1’application de la présente Convention
qui n’aura pu étre résolu entre les
Hautes Parties Contractantes par la
voie diplomatique ou conformément au
Traité de conciliation et d’arbitrage
obligatoire signé å Paris, le 3 mars 1928
entre la Snede et la France, sera soumis
å la Conr Internationale de Justice.

Artide 14.

Pour autant qu’elles visent le traitement
de la nation la plus favorisée, les
stipulations du present traité ne seront
pas applicables aux faveurs accordées ou
qui pourront étre accordées par la Suéde
au Danemark, å la Finlande, å 1’Islande
ou å la Norvége ou å tous ou plusieurs
de ees pays, et par la France å 1’Union
Francaise et aux Etats ou territoires
avec lesquels elle est en unions douaniéres
ou dont elle assume la responsabilité
des relations internationales, tant que
les mémes faveurs n’auront été accordées
å aucun autre Etat.

Artide 15.

La présente Convention ne s’applique,
pour ce qui concerne la France, qu’å la
France métropolitaine, å 1’Algérie, et
aux départements d’Outre-Mer.

Elle pourra å tout moment étre étendue,
par échange de lettres, aux autres
territoires de 1’Union Francaise et aux

rätt inom i lag föreskriven tid. I det fall
att föremålen blivit försålda, skola vid
försäljningen erhållna medel, med avdrag
i förekommande fall för utgående tullavgifter,
under enahanda betingelser tillhandahållas
ägaren eller hans ställföreträdare.
Bärgarlön samt övriga av bärgningen
betingade utgifter skola beräknas
enligt samma grunder som i fråga
om landets egna medborgare.

3. Det är vidare överenskommet att
föremål som bärgats från strandat eller
skeppsbrutet fartyg, icke skola vara underkastade
någon tullavgift, såvida de
icke införas för förbrukning inom landet.

Artikel 13.

Varje meningsskiljaktighet rörande
tolkningen eller tillämpningen av detta
avtal, som icke kunnat mellan de Höga
Fördragsslutande Parterna lösas på
diplomatisk väg eller i enlighet med
den i Paris den 3 mars 1928 undertecknade
förliknings-och skiljedomstraktaten
mellan Sverige och Frankrike, skall underställas
den internationella domstolen.

Artikel 14.

I den mån bestämmelserna i detta avtal
avse ömsesidig behandling såsom
mest gynnad nation, skola de icke äga
tillämpning på förmåner, som Sverige
tillerkänt eller kan komma att tillerkänna
Danmark, Finland, Island eller Norge
eller alla eller flera av dessa länder, eller
som Frankrike tillerkänt eller kan komma
att tillerkänna Franska Unionen
eller stater eller områden, med vilka
Frankrike befinner sig i tullunion, eller
för vilkas internationella förbindelser
Frankrike ansvarar, så länge enahanda
förmåner icke tillerkänts någon annan
stat.

Artikel 15.

Detta avtal är tillämpligt, i vad avser
Frankrike, endast på moderlandet, Algeriet
och de transoceana departementen.

Avtalet kan när som helst genom
skriftväxling göras tillämpligt på Franska
Unionens övriga områden samt på

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

21

Etats ou territoires dont la France assume
la responsabilité des relations internationales.

Article 16.

L’Article 1 du Traité de commerce
passé le 30 décembre 1881 entre les
Royaumes-Unis de Suéde et de Norvége
et la France, ainsi que les artides 1 å
8 du Traité de navigation signé le méme
jour, sont abrogés en ce qui concerne la
Suéde et la France.

Artide 17.

La présente Convention sera ratifiée.
Elle entrera en vigueur des 1’échange
des instruments de ratification.

Elle aura une durée de cinq ans et
restera en vigueur apres ce terme, tant
que l’une des Hautes Parties Contractantes
n’aura pas notifié par un préavis
de six mois son intention d’en faire cesser
les effets.

Fait å Paris, le 16 février 1954.

K. I. Westman
(L. S.)

Maurice Schumann
(L. s.)

Protocole.

Au moment de procéder å la signature
de la Convention d’établissement en date
de ce jour, les Plénipotentiaires soussignés
sont convenus des précisions suivantes: 1.

Dans la présente Convention, le
mot »ressortissant» s’applique aussi bien
aux personnes morales qu’aux personnes
physiques.

2. Aux termes de 1’article 4 de la Convention,
il faut entendre par »sociétés»:

En Suéde, les personnes morales suivantes: Aktiebolag

(société par actions), handelsbolag
(société commerciale), kommanditbolag
(société en commandite),
ekonomisk förening (association économique).

En France, les personnes morales suivantes: les

sociétés civiles,

les sociétés en nom collectif,

les sociétés en commandite simple,

les sociétés en commandite par actions,

les sociétés anonymes,

les sociétés ä responsabilité limitée.

de stater och områden, för vilkas internationella
förbindelser Frankrike ansvarar.

Artikel 16.

Genom bestämmelserna i detta avtal
upphävas, i vad avser Sverige och Frankrike,
artikel 1 i handelstraktaten den
30 december 1881 mellan de Förenade
Konungarikena Sverige och Norge och
Frankrike, ävensom artiklarna 1—8 i den
samma dag undertecknade sjöfartstraktaten.

Artikel 17.

Detta avtal skall ratificeras. Det träder
i kraft med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten.

Avtalet skall förbliva gällande under
fem år och skall därefter förbliva i kraft
så länge icke någon av de Höga Fördragsslutande
Parterna sex månader i
förväg delgivit den andra parten sin avsikt
att försätta detsamma ur kraft.

Paris den 16 februari 1954.

K. I. Westman
(L. S.)

Maurice Schumann
(L. s.)

Protokoll.

Vid undertecknandet, denna dag, av
detta bosättningsavtal hava de Höga
Fördragsslutande Parternas befullmäktigade
ombud överenskommit om följande
förtydliganden:

1. I detta avtal avses med »medborgare»
såväl fysiska som juridiska personer.

2. I avtalets artikel 4 avses med »sociétés»: i

Sverige, följande juridiska personer:
aktiebolag (société par actions),
handelsbolag (société commerciale),
kommanditbolag (société en commandite),

ekonomisk förening (association écono mique); i

Frankrike, följande juridiska personer: sociétés

civiles,

sociétés en nom collectif,

sociétés en commandite simple,

sociétés en commandite par actions,

sociétés anonymes,

sociétés å responsabilité limitée.