Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Nr 14.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto, m. m.; given Stockholms slott den 30
december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;
samt

2) lag med vissa bestämmelser om medel, som innestå å investeringskonto
för skog.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag om permanent lagstiftning angående
rätt för skogsägare att göra insättning på särskilt skogskonto i bank. Insättaren
föreslås skola erhålla uppskov med inkomsttaxeringen till det år då
uttag från kontot sker. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall insättning
få göras med högst 60 procent av köpeskillingen för rotsåld skog, 40
procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter och 40 procent av
saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse. Rätten
att göra insättning skall endast tillkomma fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse. Lagstiftningen föreslås skola tillämpas första gången
vid 1955 års taxering.

Vidare föreslås att fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som
har skogsmedel innestående å spärrat konto i riksbanken, skall äga att från
och med den 1 september 1954 utan inskränkning uttaga medlen. Har medlen
icke uttagits före utgången av år 1954 skall desamma anses vara insatta
å skogskonto och följa de nya reglerna för dessa konton.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 14.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Förslag

till

förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts

å skogskonto.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som i självdeklaration
till ledning för taxering för inkomst har att uppgiva intäkt av skogsbruk,
må under de förutsättningar och i den utsträckning nedan stadgas erhålla
uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för den del av
intäkten, som insatts å särskilt konto i bank (skogskonto). Rätt att erhålla
uppskov, som nu sagts, tillkommer icke delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
för någon del av den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

Med bank avses i denna förordning riksbanken, affärsbank, sparbank
samt centralkassa för jordbrukskredit.

Skattskyldig må för ett och samma beskattningsår och för en och samma
förvärvskälla endast göra insättning å ett skogskonto. Har skattskyldig i
strid mot denna bestämmelse upplagt skogskonto i mer än en bank må uppskov
med taxering erhållas allenast för insättning å det först öppnade kontot.

2 §.

Beträffande viss förvärvskälla må uppskovet för ett och samma beskattningsår
avse högst ett belopp, motsvarande summan av

a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,

b) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter, samt

c) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.

Uppskov må ej åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den beräknade
nettointäkten av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk
härrör.

3 §■

Insättning avseende viss förvärvskälla må för ett och samma beskattningsår
ej understiga 2 000 kronor.

Belopp, som insättes å skogskonto, skall avrundas nedåt till jämna hundratal
kronor.

4 §•

Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxering
yrkas, skall den skattskyldige vid självdeklaration foga utredning enligt av
riksskattenämnden fastställt formulär ävensom besked från banken rörande
verkställd insättning å skogskonto.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Har den skattskyldige under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs,
förebringas särskilt för varje förvärvskälla beträffande vilken uppskov med
taxering yrkas.

Det åligger skattskyldig, som åtnjuter uppskov med taxering enligt denna
förordning, att i självdeklaration avseende den förvärvskälla beträffande
vilken uppskov åtnjutes, varje år lämna uppgift rörande storleken vid beskattningsårets
utgång av hans tillgodohavande å skogskontot.

5 §•

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen yrkas, skall vara inbetalt till
banken senast den dag den skattskyldige jämlikt bestämmelserna i 36 §
taxeringsförordningen har att avlämna självdeklaration.

6 §■

Skattskyldig, som vill disponera å skogskonto innestående medel, äger att
fyra månader efter uppsägning återfå det insatta beloppet. Uppsägning må
avse beloppet i dess helhet eller del av detsamma, dock att deluttag ej må
understiga 1 000 kronor.

Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalning enligt
5 § senast skolat verkställas, skall banken återbetala kvarstående medel.

7 §•

Å medel, som insatts å skogskonto, skall utgå ränta efter räntefot, som
bestämmes av banken, hos vilken insättning skett.

8 §■

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från skogskontot
sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta å kontot, vilken sålunda
icke skall upptagas såsom intäkt dessförinnan.

9 §.

Överlåter skattskyldig fastighet, som utgör den väsentliga delen av förvärvskälla,
för vilken insättning å skogskonto verkställts, skola innestående
medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under
vilket överlåtelsen ägt rum.

Har oskiftat dödsbo medel innestående å skogskonto skola medlen upptagas
såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under vilket
dödsboet skiftas.

Har vid bodelning make tillagts fastighet, som förut tillhört andra maken
och som ingår i förvärvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts,
skola innestående medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det
beskattningsår, under vilket bodelningen ägt rum.

Har avtal träffats om överlåtelse eller pantsättning av å skogskonto innestående
medel, skola medlen upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för
det beskattningsår, under vilket avtalet träffats.

10 §.

Kungl. Maj :t äger förordna, att affärsbank, sparbank eller centralkassa
för jordbrukskredit, som icke följer i denna förordning meddelade bestämmelser
eller med stöd av densamma utfärdade föreskrifter, icke vidare skall
få mottaga medel å skogskonto.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

11 §•

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1954 års taxering.

Vid tillämpning av denna förordning skola medel, som innestå i riksbanken
å skogskonto jämlikt föreskrifterna i lagen den 1954 med

vissa bestämmelser om medel, som innestå å investeringskonto för skog, anses
avse beskattningsåret 1952.

Förslag

till

lag med vissa bestämmelser om medel, som innestå
å investeringskonto för skog.

Härigenom förordnas som följer.

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse skall äga att från och
med den 1 september 1954 utan inskränkning uttaga medel, som jämlikt
bestämmelserna i lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto
för skog innestå å vederbörandes konto i riksbanken. Hava medlen
icke uttagits före utgången av år 1954, skola desamma anses vara insatta å
sådant konto, som avses i förordningen den 1954 om taxering

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, och skola följaktligen bestämmelserna
i nämnda förordning därefter tillämpas med avseende å dessa
medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om införande
av bestämmelser om rätt att vid taxering för intäkt av skogsbruk åtnjuta
avdrag för insättningar å särskilt bankkonto samt anför därvid följande.

Inledning.

Genom lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto för
skog ålades idkare av skogsbruk att för beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 eller 1954, insätta
viss del av den å beskattningsåret belöpande skogsintäkten på särskilt för
honom upplagt spärrat konto i riksbanken (investeringskonto för skog).
Utöver den obligatoriska insättningsskyldigheten avseende 25 procent av
köpeskillingen för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter samt 12 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits
för förädling i egen rörelse, berättigades idkare av skogsbruk att frivilligt
insätta ytterligare 15 procent av köpeskillingen för rotsåld skog och
8 procent av köpeskillingen för respektive saluvärdet å skogsprodukter. Lagstiftningen
tillkom som ett led i den ekonomiska politiken och syftade till
att undandraga en del av de vid den tidpunkten kraftigt ökade skogsvinsterna
från omedelbar disposition. Genom att insättaren erhåller uppskov
med inkomsttaxeringen (SFS 784/1951) till det år, då uttag från kontot
sker, medför anordningen en utjämning i beskattningsavseende av skogsinkomsterna.
Inbetalade medel skall i princip innestå i lägst fem och högst
tio år. Redan efter två år är dock insättare berättigad göra uttag i den mån
han visar, att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten. Ränta beräknas
icke under de två första åren. Därefter tillgodoföres ränta efter två och en
halv procent. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1952, och insättningsskyldighet
skulle, såsom nyss angivits, föreligga för avyttringar och uttag, som
verkställdes under inkomståren 1952 och 1953. Med stöd av särskilt bemyn -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 14.

digande har emellertid Kungl. Maj :t genom kungörelse den 27 februari 1953
(nr 72) för ordnat, att insättningsskyldighet icke skall föreligga för inkomståret
1953. Lagen är sålunda för närvarande — bortsett från tillämpligheten
av bestämmelserna på insättningar för år 1952 — i kraft endast såvitt avser
rätten att göra frivillig insättning. Sådan insättning kan alltså göras även
för inkomståret 1953, därvid lagens bestämmelser om dispositionen av insatta
medel etc. blir gällande.

Vid 1951 års riksdag antogs bestämmelser om beskattningen av s. k. ackumulerad
inkomst. Dessa bestämmelser är icke tillämpliga på inkomst genom
försäljning av skog utan samband med avyttring av marken. Samma års
bevillningsutskott uttalade (bet. nr 62), att det enligt utskottets mening icke
vore motiverat att, samtidigt med att inkomstutjämning genom insättning å
investeringskonto för skog möjliggjordes, införa bestämmelser om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst av skog. Däremot ansåg utskottet
att, i omedelbar anslutning till upphävande av den tillfälliga lagstiftningen
om investeringskonto för skog, bestämmelser borde införas om särskild
skatteberäkning i fråga om ackumulerad inkomst av skogsbruk jämväl i
sådana fall då inkomsten uppkommit utan samband med försäljning av
marken. Utskottet förutsatte därvid att ett förenklat förfarande med schablonmässiga
bestämmelser skulle tillämpas. Utskottet hemställde, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag om bestämmelser i
förevarande hänseende. Betänkandet godkändes av riksdagen (Rskr 1951:
357).

I detta sammanhang må erinras om att redan 1948 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj :t (Rskr 1948: 231), anhållit om utredning av frågan om inrättande
av investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk.

I ett flertal motioner vid 1953 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
upphäva 1951 års lag om investeringskonto för skog samt att i stället möjligheter
måtte skapas för en frivillig skattefri avsättning av skogslikvider.
Med hänsyn till att den obligatoriska insättningsskyldigheten enligt 1951
års lag redan blivit upphävd genom nyssnämnda kungörelse den 27 februari
1953 (nr 72) och att lagen sålunda i gällande delar vore att betrakta som en
provisorisk lösning av de i motionerna berörda spörsmålen, fann 1953 års
bevillningsutskott anledning ej föreligga att förorda de i motionerna ifrågasatta
ändringarna. Utskottet underströk emellertid vad som tidigare uttalats
från riksdagens sida rörande behovet av en permanent lagstiftning i ämnet.

Slutligen må här omnämnas, att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
i skrivelse den 5 mars 1953 hemställt, att skogsägare måtte tillåtas
disponera å investeringskonto för skog innestående medel med början år
1953 och i övrigt enligt de regler, som kunde bliva gällande i fråga om fortsatta
frivilliga insättningar å spärrkonto.

Utredning angående möjligheterna att åstadkomma en utjämning i beskattningshänseende
av skogsinkomsterna har på mitt uppdrag verkställts
inom finansdepartementet av taxeringsintendenten E. Johansson. Till fullföljande
av uppdraget har utredningsmannen överlämnat en promemoria med
förslag till införande av permanent lagstiftning om rätt att vid taxering för

Kungl. Maj:ts proposition nr 14. 7

intäkt av skogsbruk åtnjuta avdrag för frivilliga insättningar å särskilt
bankkonto.

Över ifrågavarande promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av
kammarrätten, domänst yreisen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen (efter hörande
av skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet), riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Jönköpings, Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs,
Kopparbergs, Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län, fullmäktige
i riksbanken, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges häradsallmänningsförbund.

Därjämte har skrivelser i anledning av promemorian inkommit från Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan.

Promemorian.

I promemorian erinras om att det vid flera tillfällen framhållits, att nu
gällande beskattningsregler medförde särskilt stora olägenheter för skogsbruket.
På ett stort antal fastigheter av bondeskogs natur kunde av tekniska
skäl skogsavverkning icke äga rum årligen utan skogen måste sparas och
större uttag göras på en gång. På grund av den statliga beskattningens progressivitet
komme inkomsten under de år avverkning ägde rum att bliva
hårdare beskattad än om inkomsten influtit successivt. Härtill komme att
de arbeten, som normalt utfördes efter avverkningen för återväxtens tryggande
i huvudsak måste utföras under år, då avverkning icke skett. Bristen
på arbetskraft under år, då större avverkningar ägt rum, omöjliggjorde i
regel även att andra skogsvårdande arbeten under dessa år komme till utförande.
På grund härav föll kostnaderna för sådana arbeten i stor utsträckning
på år, då skogsägarna i avsaknad av tillräckliga inkomster från skogsbruket
icke hade möjlighet att helt utnyttja dem tillkommande avdrag. Visserligen
hade skogsägarna genom att träffa avtal med skogsköparna om
uppdelning av köpeskillingarna för försåld skog och försålt virke möjlighet
att fördela beskattningen av inflytande skogsintäkter på flera år. Ett dylikt
förfaringssätt vore emellertid behäftat med flera olägenheter, främst risken
för att köparen på grund av insolvens icke kunde fullgöra sina förplikw
telser.

För beredande av önskvärd utjämning av vinsterna inom skogsbruket
syntes tre olika alternativ tänkbara, nämligen: 1) särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst; 2) investeringsfonder för skogsbruk; samt 3) insättning
av del av deklarerade bruttoinkomster av skogsbruk å särskilt
konto i bank.

Beträffande de olika alternativen anföres i promemorian.

Mot en lösning enligt alternativ 1) tala framför allt taxeringstekniska svårigheter
vid tillämpningen. Visserligen kan en schablonregel på sätt skisserats
i bevillningsutskottets betänkande nr 62 till 1951 års riksdag under -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb.

lätta tillämpningen men synes dock flera svårigheter ofrånkomliga. Trots
föreslagna schablonregler kvarstår att idkare av skogsbruk under flera år
å rad kan avyttra avverkningsrätter eller skogsprodukter, därvid varje avyttring
för sig kan bliva hänförlig till ackumulerad inkomst. Eftersom
ackumulerad inkomst uppkommit under vart och ett av de år avyttring skett,
skulle man få en serie år, då man skulle bliva nödsakad att räkna med tidigare
års omräkningar. Antalet fall, då speciell skatteberäkning för ackumulerad
inkomst skulle äga rum, måste även beräknas stiga avsevärt. Dylik
skatteberäkning, vilken är omständig och arbetskrävande, förekommer för
närvarande i relativt sparsam utsträckning. Om reglerna bleve tillämpliga
jämväl för löpande skogsinkomster skulle emellertid särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst behöva ske i en mängd fall i de län,
där skogsbruk bedrives i större omfattning. Vidare möjliggör detta alternativ
icke avräkning av kostnader för skogsvård bestridda under år efter det
avverkning ägt rum mot influtna skogslikvider.

Om idkare av skogsbruk bereddes möjlighet att vid taxeringen åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond för skogsvårdsarbeten, skulle vissa
garantier skapas för att denna kategori skattskyldiga under alla förhållanden
komme i åtnjutande av avdrag för med skogsbruket förenade kostnader
för skogsvård. Fråga är emellertid om de skogsvårdande arbetena motivera
avsättning till investeringsfond i sådan utsträckning att idkare av
skogsbruk skulle komma i åtnjutande av erforderlig lättnad vid den progressiva
statsbeskattningen. Enligt en inom skogsstyrelsen utarbetad och till
Konungen den 9 januari 1948 överlämnad promemoria rörande behovet av
investeringsfonder för skogsvårdsarbeten har sålunda föreslagits att avsättningar
till dylika fonder skulle få göras med belopp å högst 16 kr per har
för smärre fastigheter med areal produktiv skogsmark å 25 har och därunder.
För större fastigheter skulle enligt nämnda förslag avsättningar
göras med maximalt 4: 20—14 kr per har alltefter storleken av arealen
produktiv skogsmark, varvid den lägsta siffran avser fastigheter med
areal överstigande 475 har. Styrelsen har vid denna beräkning utgått från
erfarenheter inom domänstyrelsen enligt vilka cirka fem procent av bruttoavkastningen
ansetts böra avsättas till förnyelsefond för återväxtlcostnader.
Införande av rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond i förvärvskällan
jordbruksfastighet förutsätter vidare också bokföringsmässig redovisning.
Visserligen har numera i kommunalskattelagen intagits bestämmelser
rörande bokföringsmässig redovisning för inkomst av jordbruksfastighet
men är dylik redovisning helt frivillig och äger jordbrukare att
själv välja vilken redovisningsmetod han vill tillämpa. Att under sådana
omständigheter införa rätt till avdrag för avsättning till investeringsfonder
i förvärvskällan jordbruksfastighet synes icke tillrådligt. Härtill kommer
att endast ett mindre antal jordbrukare torde komma att övergå till bokföringsmässig
redovisning. Slutligen må framhållas, att ett införande av
rätt till avdrag för investeringsfonder för jordbrukare oundgängligen aktualiserar
införande av motsvarande bestämmelser för fysiska personer, som
driva rörelse.

Om sålunda starka betänkligheter och erinringar kunna framföras mot
en lösning av skogsägarnas beskattningsfråga enligt alternativ 1 och 2, förefinnes
icke större svårigheter att införa bestämmelser av innebörd att idkare
av skogsbruk tillerkännes rätt att vid taxeringen erhålla avdrag för å
särskilt bankkonto insatt, på visst sätt bestämd del av uppburna bruttoinkomster
av skogsbruk. Härvid synes man i huvudsak kunna bygga på
bestämmelserna i lagen om investeringskonto för skog och förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto för skog.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Med hänsyn till att syftet med insättningarna i huvudsak avser skatteutjämning
samt för undvikande av förväxling med investeringsfonderna, synes
emellertid termen investeringskonto för skog lämpligen böra utbytas mot
skogskonto.

Beträffande kontoinsättningarnas storlek framhålles i
promemorian, att då idkare av skogsbruk genom insättning å skogskonto
borde erhålla i huvudsak samma fördelar vid den progressiva statsbeskattningen
som personer för vilka beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst vore tillämplig, syntes något högre andel av deklarerade
bruttoinkomster av skogsbruk böra kunna insättas å dylikt konto än enligt
nu gällande lagstiftning eller förslagsvis 60 procent av köpeskilling för avverkningsrätt
och 30 procent av köpeskilling för skogsprodukter och värde
av virke, som uttagits för förädling i egen rörelse.

Härefter behandlas i promemorian spörsmålet om det finns anledning
att föreskriva visst minimibelopp för insättning. Därvid erinras
om att i 1951 års lag om investeringskonto för skog icke intagits föreskrift
om visst lägsta belopp för frivillig insättning. Enligt förordningen den 30
juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering för under
år 1943 stormfälld skog samt förordningen den 29 juni 1945 (nr 483) med
särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1945
avyttrad brännved och massaved hade däremot föreskrivits, att såväl bruttoinkomst
som insättning måste uppgå till vissa minimibelopp för att rätt
till insättning med ty åtföljande avdragsrätt vid taxeringen skulle föreligga.
Enligt den förra förordningen utgjorde förutsättningen för insättningsrätt
en bruttoinkomst av lägst 4 000 kronor och en insättning å lägst 2 000 kronor.
Enligt den senare förordningen uppgick motsvarande belopp till 3 000
respektive 1 500 kronor. I nu föreliggande fall syntes bestämmelse enbart
behöva införas rörande lägsta insättningsbelopp, som med tillämpning av
tidigare omförmälda procentsatser lägst finge insättas. Anledning att upptaga
minimibeloppet till lägre belopp än 2 000 kronor syntes icke föreligga.
Rätt till insättning skulle i så fall uppkomma i de fall inkomst av upplåten
avverkningsrätt uppginge till 3 334 kronor. Motsvarande minimibelopp för
försålda skogsprodukter uppginge till 6 668 kronor. I sistnämnda fall förutsattes
emellertid enligt förarbetena till lagstiftningen om investeringskonto
för skog att cirka hälften av bruttoinkomsterna åtginge för bestridande av
direkta avverkningskostnader. I detta sammanhang erinrar utredningsmannen
om att beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
endast får ske under förutsättning av att den ackumulerade inkomsten efter
avdrag av avdragsgilla utgifter uppgår till minst 4 000 kronor.

Rätten att göra insättning å skogskonto föreslås begränsad till
skattskyldiga, som är underkastade progressiv beskattning.
I detta hänseende anföres i promemorian.

Den föreslagna avdragsrätten för insättning å skogskonto syftar i främsta
rummet att uppnå jämnare skattebelastning för den kategori skattskyldiga

Kungl. Maj:ts proposition nr /4.

som är underkastad progressiv beskattning. Härtill kommer ökade möjligheter
för idkare av skogsbruk med mindre skogsinnehav, vilka av tekniska
skäl icke kunna avverka varje år, att erhålla avdrag för med skogsbruket
förenade kostnader. För aktiebolag och andra juridiska personer med enbart
proportionell beskattning och i regel större skogsinnehav föreligger däremot
icke samma starka skäl att införa rätt till avdrag för insättning å skogskonto.
Med hänsyn härtill och då företagsbeskattningskommittén enligt vad
jag erfarit har frågan om utformning av bestämmelserna om investeringsfonder
för aktiebolag och ekonomiska föreningar under omprövning synes
i vart fall tills vidare bestämmelserna om insättning å skogskonto böra
inskränkas till alt avse den kategori skattskyldiga som är underkastad
progressiv beskattning.

1 promemorian uttalas att insättning å skogskonto borde kunna godtagas
som säkerhet för skogsodlings kostnader enligt 24 § skogsvårdslagen.
Härom anföres.

I skogsstyrelsens tidigare omnämnda promemoria uppgives att vissa
skogsvärdsstyrelser med stöd av 24 § skogsvårdslagen vid avverkning avkräva
idkare av skogsbruk säkerhet för gäldande av skogsodlingskostnader.
Ett par skogsvärdsstyrelser förfara så, att skogsägarna uppmanas deponera
medel i bankinrättning. Vid deponerandet lämnar vederbörande
skriftligt medgivande att icke lyfta medlen utan fullmakt av skogsvårdsstyrelse.
Dylik fullmakt utfärdas i mån av verkställt arbete. Insättning å
skogskonto eller del därav torde i förekommande fall kunna godtagas som
sådan säkerhet som här avses. Om så sker ankommer det givetvis på skogsvärdsstyrelsen
att avkräva skogsägaren medgivande att icke utan fullmakt
av skogsvårdsstyrelsen lyfta den del av å skogskonto innestående medel
som utgör säkerhet för gäldande av skogsodlingskostnader.

Beträffande det tekniska förfarandet vid insättning och uttag
lämnas i promemorian följande redogörelse.

För att erhålla tillräcklig översikt och stadga synes insättning å skogskonto
endast böra kunna göras till riksbankens kontor i residensstaden i
det län, där insättarens hemortskommun är belägen. Därvid bör uppgivas
insättarens namn, bostads- och mantalsskrivningsadress samt det år och
den fastighet insättningen avser eller, om insättningen avser flera fastigheter,
som ej ligga i sambruk, utan utgöra olika förvärvskällor, huru mycket
av insättningen som avser varje fastighet. Vid insättning å skogskonto
bör insättaren erhålla särskilt bevis angående depositionen i två exemplar,
varav det ena skall fogas till den allmänna självdeklarationen. Det bör åligga
taxeringsnämndens ordförande i hemortskommunen att i förekommande
fall underrätta taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där fastigheten
är belägen, rörande det insatta beloppets storlek.

Rätteligen borde deposition för att medföra avdragsrätt vid visst års taxering
vara verkställd redan under beskattningsåret. Nu torde emellertid
många gånger vara svårt fastställa, huru stort belopp, som lämpligen skall
insättas förrän deklarationen upprättats. Med hänsyn härtill synes böra
föreskrivas att deposition för att medföra rätt till avdrag vid visst års taxering
senast skall hava verkställts den dag deklarationen jämlikt bestämmelserna
i 36 § taxeringsförordningen skall avlämnas.

För å skogskonto insatta medel bör ränta gottgöras från dagen för insättningen.
Räntefoten torde böra bestämmas av riksbanken och svara mot sed -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

•vanlig depositionsränta. Uppsägas medel på kort tid, bör insättaren vidkännas
ränteavdrag enligt grunder som bestämmas av riksbanken.

Vid uttag av medel från skogskonto skall det uttagna beloppet även till
den del detsamma utgöres av ränta upptagas till beskattning som inkomst
av skogsbruk för det år under vilket uttag skett. Uttag bör i princip kunna
göras då insättaren så önskar. Endast sådana inskränkningar i uttagningsrätten
synes böra meddelas, att vederbörande insättare icke genom alltför
stort antal till beloppen relativt obetydliga uttag vållar onödig belastning
av administrationen. Lämpligen synes böra föreskrivas, att vid uttag å
investeringskonto lägst 25 % av det ursprungligen insatta beloppet skall
utbetalas varje gång utbetalning begäres. Härigenom skulle idkare av
skogsbruk erhålla möjlighet att uppdela insättning å skogskonto å fyra år.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år under vilket deposition
verkställts bör återbetalning under alla förhållanden ske av å skogskonto
kvarstående medel.

Riksbankens vederbörande avdelningskontor bör senast den 15 februari
varje år till länsstyrelsen översända meddelande rörande samtliga de uttag
från skogskonto som förekommit under närmast föregående år. Länsstyrelsen
skall snarast underrätta vederbörande taxeringsnämndsordförande i
insättarens hemortskommun angående verkställda uttag. Om idkare av
skogsbruk erhållit utbetalning avseende fastighet belägen i annan kommun
än hemortskommunen åligger det taxeringsnämndens ordförande i hemortskommunen
att underrätta taxeringsnämndens ordförande i den kommun,
där fastigheten är belägen.

Slutligen beröres i promemorian frågan om behandlingen i fortsättningen
av sådana medel, som vid den nya lagstiftningens
ikraftträdande innestår å spärrkonto enligt
1951 års lag om investeringskonto för skog. Med hänsyn till de förändrade
konjunkturerna inom skogsbruket syntes enligt utredningsmannen skäl föreligga
att låta idkare av skogsbruk, som insatt medel å spärrkonto jämlikt
lagen om investeringskonto för skog, disponera innestående medel vid tidigare
tidpunkt än som avsetts. Lagen torde därför böra upphävas i anslutning
till införande av de föreslagna frivilliga insättningarna å skogskonto.
Då sistnämnda bestämmelser förutsättes för första gången böra tilllämpas
vid 1955 års taxering avseende inkomster av skogsbruk under det
beskattningsår för vilket taxering då skall verkställas, borde lagen om investeringskonto
för skog upphöra att gälla vid utgången av år 1954. Ehuru
det måste antagas att många skogsägare på grund av de ändrade konjunkturerna
hade stort behov av de å investeringskonto innestående medlen,
torde det dock förhålla sig så att det för en del skogsägare skulle vara
olägligt att få medlen i fråga utbetalade på eu gång år 1955 med ty åtföljande
beskattningskonsekvenser år 1956. I anledning härav borde i samband
med lagens upphävande meddelas övergångsbestämmelser av innebörd,
att insättare, som icke omedelbart uttoge medlen, skulle äga åtnjuta
fortsatt uppskov med taxeringen för det år insättningen avsåg. Riksbanken
borde dock under alla förhållanden återbetala å investeringskonto
kvarstående medel efter utgången av år 1962, då huvuddelen av å investeringskonto
insatta medel innestått å kontot tio år. Ränta syntes böra gott -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

göras för å investeringskonto innestående medel från den 1 januari 1955
enligt räntefot som av riksbanken bestämdes motsvarande sedvanlig depositionsränta.
Skulle uppsägning avse kortare tid än fyra månader borde
insättare emellertid vidkännas ränteavdrag enligt av riksbanken bestämda
grunder.

Vid promemorian fanns fogade dels ett förslag till förordning om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, dels ock ett förslag till
lag om upphävande av lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto
för skog. Förslagen torde såsom Bihang få fogas till statsrådsprotokollet
i förevarande ärende.

Vid ärendets behandling inom finansdepartementet har jägmästaren F.
Silvén i skogsstyrelsen verkställt viss utredning angående drivningskostnadernas
andei av bruttopriset för leveransvirke.

Remissyttrandena.

Förslaget om införande av rätt för idkare av skogsbruk, att vid taxeringen
åtnjuta avdrag för frivilliga insättningar å skogskonto, har i princip
tillstyrkts av nästan alla remissinstanser. Några remissinstanser har visserligen
uttalat tveksamhet rörande behovet och lämpligheten av den föreslagna
lagstiftningen, men har dock icke ansett sig böra avstyrka densamma.

Skogsstgretsen anser, att förslaget måste hälsas med stor tillfredsställelse,
enär det genom sin utformning indirekt syntes kunna tillgodose skogsvårdens
intresse att få återväxtåtgärder utförda inom rimlig tid.

Riksskattenämnden anför bland annat följande.

Utredningsmannen har undersökt de olika möjligheter, som stå till buds
för att nå en skatte- och kostnadsutjämning vid taxering av skogsinkomster,
och har därvid funnit att det på bestämmelserna om investeringskonto
för skog byggda alternativet med insättning av medel på särskilda konton i
bank (skogskonton) är att föredraga framför övriga tänkbara alternativ,
nämligen särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst eller inrättande
av investeringsfonder för skogsbruk. Riksskattenämnden finner de i promemorian
redovisade skälen för detta ställningstagande vara övertygande
och ansluter sig därför i princip till den lösning, som förordats av utredningsmannen.
Visserligen är det beklagligt att en lagstiftning av detta slag
— som berör ett icke ringa antal skattskyldiga — måste medföra en ytterligare
komplicering av taxeringsarbetet och ett merarbete för taxeringsnämnderna.
Så som förhållandena ligga till torde dock detta vara oundvikligt och
förslaget synes i och för sig präglat av en strävan att med relativt enkla medel
nå det åsyftade resultatet.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att den föreslagna lagstiftningen
på ett utmärkt sätt kompletterade den tidigare införda om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst beträffande intäkt av skogsbruk
genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Sveriges skogsägareförbund, som ansluter sig till utredningsmannens
ståndpunkt, att utjämning av skattebelastningen på skogsvinsterna genom
tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatt för ackumulerad inkomst
i praktiken skulle bliva alltför arbetskrävande och omständlig, ifrågasätter,
om ej skogsbrukets skattefråga bäst skulle lösas genom införande
av rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond för skogsvårdande
åtgärder, varvid en viss del av avsättningarna borde reserveras för bestridande
av återväxtkostnader.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det vara tveksamt, om tillräckliga
skäl förelåge att införa särskilda bestämmelser om utjämning av vinsterna
inom skogsbruket. Genom att träffa avtal med köpare av skog och virke
funnes redan nu möjlighet att fördela beskattningen av inflytande skogsintäkter
på flera år. De av utredningsmannen antydda därmed förenade olägenheterna
vore överdrivna. Varje ökning av taxeringsavdelningarnas arbetsbörda
genom införande av nya bestående arbetsuppgifter vore också ägnad
att ingiva betänkligheter.

Även fullmäktige i riksbanken uttalar tveksamhet angående lämpligheten
av att en lagstiftning av föreslagen innebörd komme till stånd. Därest
emellertid så ansåges böra ske, vore riksbanken beredd att mottaga insättningarna.

Av ett vid bankofullmäktiges yttrande fogat utdrag av fullmäktiges protokoll
framgår att herrar Lemne och Rubbestad ansett, att fullmäktiges
yttrande i nu förevarande hänseende bort erhålla följande avfattning.

De i den remitterade promemorian framlagda förslagen avse att tillgodose
de önskemål, som bevillningsutskottet senast vid innevarande års riksdag
framfört i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45 om att nuvarande
provisoriska bestämmelser beträffande taxering av ackumulerad inkomst
av skog skulle efterträdas av en permanent lagstiftning i ämnet. Fullmäktige
ha för sin del i princip intet att invända mot den föreslagna lösningen
av nu ifrågavarande problem. Fullmäktige ha därmed icke velat uttala sig
om huruvida anledning föreligger att höja den andel av deklarerad bruttoinkomst
för skogsbruk, som enligt nuvarande bestämmelser må frivilligt
insättas, d. v. s. 40 % av köpeskillingen för avverkningsrätt och 20 % av
köpeskillingen för, respektive saluvärdet å skogsprodukter.

Enligt protokollsutdraget har herr Kristensson reserverat sig mot fullmäktiges
beslut och därvid anfört följande.

Sedan någon tid föreligger möjligheter för enskilda personer att under
speciella förhållanden erhålla skatteutjämning mellan olika år för ackumulerade
inkomster. Sådan utjämning bör möjliggöras även för ackumulerade
inkomster av skogsbruk för att mildra beskattningens progressivitet och
bereda större möjligheter att göra avdrag för med skogsbruket förenade
kostnader. Detta senare berör särskilt mindre skogsägare, som icke kan avverka
varje år. Utan att ta ställning till de olika detaljerna i utredningsmannens
förslag förefaller grundlinjerna i detta kunna godtagas. Den nuvarande
provisoriska lagstiftningen avser icke skogsinkomster, som inflyta efter utgången
av innevarande år. En ny permanent lagstiftning bör därför gälla
från och med 1954 års inkomster. Å investeringskonto nu innestående medel
böra frisläppas till såväl fysiska som juridiska personer och detta redan
med ingången av år 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

Mot de föreslagna procentsatserna för beräkning av skogskontoinsättningarnas
storlek har några av remissinstanserna riktat erinringar.

Domänstijrelsen, som anser den föreslagna insättningsprocenten för rotförsäljningar
vara skälig, ifrågasätter om procenttalet för upphugget virke är
lämpligt avvägt och anför härom.

När det var fråga om obligatorisk insättning å investeringskonto för skog,
gällde det att insättningsskyldigheten beträffande leveransvirke i förhållande
till rotförsäljningar icke finge göras för hög. Nu är det snarast tvärtom,
den frivilliga insättningen på skogskonto är avsedd att vara en förmån för
skogsägarna och insättningsprocenten för leveransvirke får då i förhållande
till rotförsäljningar inte vara för låg.

För mellersta och södra Sverige ha avverkningskostnaderna hittills även
under normala konjunkturer i regel icke uppgått till 50 % och under bättre
konjunkturer har även för delar av övriga landet avverkningskostnaderna
understigit 50 %. När avverkningskostnaderna understiga 50 % blir med
de i promemorian föreslagna procenttalen, 60 respektive 30 %, insättningsmöjligheten
större för rotförsäljning än för leveransvirke. Styrelsen får
med hänsyn till vad ovan sagts därför föreslå att procenttalen för insättningen
å skogskonto sättes till respektive 60 och 40 %.

Lantbruksstyrelsen, som anför liknande synpunkter, ifrågasätter dessutom,
om den föreslagna övre gränsen för insättningarna icke vore för låg.
Härom anföres.

Vid uthålligt skogsbruk avse de periodiskt återkommande avverkningarna
i huvudsak summan av de årliga tillväxtbeloppen under perioden, vilkas
tillgodogörande man endast av praktiska skäl uppskjutit till periodens slut.
Det vill då synas naturligast, att inkomsten av en avverkning betraktas
såsom intjänad till lika delar under samtliga de år sedan närmast föregående
avverkning, varunder skogskapitalet lämnat den genom avverkningen
tillgodogjorda avkastningen, samt att beskattningen i möjligaste mån tager
sikte på dessa årliga inkomstbelopp. Eftersom en avverkningsperiod vid uthålligt
och ändamålsenligt bedrivet skogsbruk genomsnittligt torde kunna
uppskattas till 10 år är den i promemorian föreslagna övre gränsen för insättning
å skogskonto — 60 % av köpeskillingen vid rotförsäljning — för
iåg för att medge en jämn fördelning på nu angivet sätt. Skall överhuvud
en övre procentuell gräns för insättningsrätten finnas — genom insättningen
ernås dock endast ett uppskjutande av beskattningen, varvid även ränteavkastningen
på det insatta kapitalet inkomstbeskattas — så synes 90 %
vara en ur här angivna synpunkter rimlig sådan gräns. Härmed harmonierar
för övrigt väl den i promemorian föreslagna regeln att insatt belopp
maximalt skall kunna innestå under 10 år.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att de föreslagna procentsatserna
gåve för liten utjämningsmöjlighet särskilt vad gällde leveransvirke och
föreslår, att procentsatserna fastställdes till 70 % för avverkningsrätter och
40 % för leveransvirke.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det vara tveksamt, huruvida uppskov
med taxeringen borde medgivas för saluvärde å skogsprodukter, som
under beskattningsåret uttagits för förädling i egen rörelse. Då någon kontroll
över att skogsprodukterna tillgodogjorts i rörelse icke kunde göras,

Kungl. Maj:ts proposition nr l''t.

vore icke uteslutet att avdragsrätt i nu förevarande fall kunde komma att
missbrukas.

Sveriges häradsallmänningsförbund anser att det vore lämpligt att jämväl
häradsallmänningarna inordnades under den tilltänkta lagstiftningen.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län uttalar sig för att
minimibeloppet för insättning å skogskonto borde höjas till
3 000 kronor, varigenom en önskvärd begränsning av lagstiftningens tilliämpningsområde
kunde ernås.

Skogsstyrelsen åter anser önskvärt, att minimibeloppet nedsattes till 1 500
eller 1 000 kronor med hänsyn till behovet av skogsvårdsåtgärder på mindre
fastigheter.

Riksskattenämnden ifrågasätter om icke begränsningsregeln borde anknyta
till det belopp, för vilket uppskov med taxeringen skulle medgivas,
och icke till insättningen.

Beträffande tidpunkten för inbetalning av medel å investeringskonto
framhåller riksskattenämnden att det kunde te sig obilligt för
den skattskyldige, om han icke kunde erhålla avdrag för fyllnadsinbetalning
på skogskonto, som verkställdes efter att deklaration avgivits i anledning
av att beskattningsnämnd bestämt hans inkomst av skogsbruk till väsentligt
högre belopp än enligt hans självdeklaration. Det kunde därför
ifrågasättas, om icke den skattskyldige i dylika fall borde beredas en möjlighet,
att efter av honom till prövningsnämnden framställt yrkande å skogskonto
insätta belopp efter den dag deklarationen avgivits.

Sveriges lantbruks förbund anför liknande synpunkter.

Kammarrätten anser däremot, att frågan om behovet av insättning i anledning
av att beskattningsnämnd frångått skattskyldigs deklaration vore
av ganska liten praktisk betydelse. Det torde icke behöva betecknas som
stötande, att den skattskyldige i sådant fall icke finge tillgodonjuta större
förmån än det av honom deklarerade beloppet.

I flera yttranden beröres frågor sammanhörande med återbetalning
av medel från skogskonto.

Domänstyrelsen ifrågasätter om icke önskvärd förenkling och lättnad för
administrationen kunde vinnas, om föreskrift infördes, att minimiuttag
från skogskonto skulle uppgå till visst lägsta belopp, förslagsvis 1 000 kronor.

Lantbruks styr elsen uttalar som sin mening, att reglerna för uttag av medel
från skogskonto borde uppmjukas exempelvis så att uttag kunde ske av
lägst 10 % åt gången av det insatta beloppet.

Riksskattenämnden framhåller, att den föreslagna regeln om att uttag
icke må understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet krävde
en komplettering, som gjorde det möjligt att från kontot uttaga kvarstående
restbelopp i de fall detta understege nämnda fjärdedel. Uttrycket »det

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

ursprungligen insatta beloppet» syntes även kunna vålla oklarhet för det
fall att flera insättningar skett under året å samma skogskonto. Enklast
vore emellertid att bestämma att minimiuttag icke finge understiga visst
belopp, förslagsvis 1 000 kronor, givetvis med möjlighet för kontoinnehavaren
att genom ett uttag tömma konto, vars behållning icke uppginge till
det sålunda bestämda minimibeloppet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar en uppmjukning därhän, att
minimibelopp för uttag fastställdes till en femtedel av det ursprungligen
insatta beloppet, varvid skogsägarna skulle tillerkännas rätt att fördela uttag
från skogskonto på fem år.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägares riksförbund anser,
att en uppdelning av skogslikviderna å endast fyra år vore för snävt tillmätt,
varför skogsägarna borde tillerkännas rätt att fördela sina uttag
från skogskonto över tio år.

I några yttranden framhålles, att vissa spörsmål i samband med överlåtelse
av skogs fastighet och vid dödsfall ävensom
vid överlåtelse av tillgodohavande å skogskonto borde
regleras i samband med lagstiftningsförslagets framläggande.

Riksskattenämnden anför härom bland annat.

Riksskattenämnden är för sin del av den uppfattningen, att en avveckling
av skogskontot med åtföljande beskattning bör ske senast i samband med
överlåtelse — helt eller till väsentlig del — av den fastighet, till vilken skogskontot
anknyter. Detta synes bäst överensstämma med lagstiftningens syfte,
som bl. a. är att möjliggöra en avräkning av senare kostnader för skogsbruket
mot tidigare influtna skogslikvider. I och med överlåtelsen har detta
syfte fallit bort. Någon verklig grund för att ytterligare uppskjuta beskattningen
finnes då icke längre. Att insättningen i detta sammanhang på en
gång tages till beskattning synes icke heller oskäligt, med hänsyn till att
kontoinnehavaren vid överlåtelsen i allmänhet uppbär likvid varmed skatten
kan betalas.

Om den skogsägare, som gjort insättningen på skogskonto och åtnjutit
avdrag därför vid beskattningen, sedermera avlider innan uttag skett, finnes
icke samma skäl att omedelbart kräva en beskattning av beloppet. Det
oskiftade dödsboet kan behålla skogsbruket och fortsätta driften i den avlidnes
ställe, varvid syftet med insättningen alltjämt kvarstår. Någon beskattning
torde då icke böra påfordras annat än i samband med att dödsboet
gör uttag hos riksbanken. Om däremot dödsboet skiftas och sålunda i verkligheten
en överlåtelse av fastigheten kommer till stånd, synes — liksom
vid andra överlåtelser — kontoinsättningen böra återföras till beskattning
hos dödsboet för det beskattningsår, då skiftet ägt rum.

På samma sätt finns det anledning att kräva en omedelbar reglering av
den uppskjutna beskattningen om en kontoinnehavare till annan överlåter
sin fordran hos riksbanken. Det skulle leda till tämligen orimliga resultat
om den, som gjort en insättning å skogskonto, skulle kunna strax därefter
mot kontant likvid överlåta sin fordran enligt kontot till en annan person
men likväl åtnjuta uppskov med beskattningen till dess den nya rättsägaren
uttager medel å kontot eller medlen eljest betalas ut av riksbanken. Även
här bör sålunda beskattning inträda för det beskattningsår, varunder överlåtelsen
skett. En annan utväg är att förklara avtal om överlåtelse av skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

konto för ogiltiga. I själva verket torde denna utväg vara att föredraga, bl.
a. därför att de mot skatteskulden svarande medlen då alltjämt innestå för
den skattskyldiges räkning.

Det av riksskattenämnden nu föreslagna förfaringssättet torde emellertid
törutsätta en viss fortlöpande kontroll från beskattningsnämndernas sida.
Utredningsmannen synes icke ha tänkt sig att en sådan kontroll skulle vara
erforderlig. Enligt förslaget skulle någon registrering av insättningar å skogskonto
icke ske hos taxeringsmyndigheterna. Avdrag skulle medgivas på
grundval av ett vid deklarationen fogat besked från riksbanken om verkställd
insättning å skogskonto. Beskattning av beloppet skulle sedan ske
med ledning av ett riksbankens meddelande om att uttag å kontot ägt rum.
Bl. a. ur de synpunkter, som nyss anförts, torde det dock bli nödvändigt
att taxeringsnämnderna årligen erhålla uppgift om å skogskonto innestående
belopp. Detta synes dock icke behöva ske på annat sätt än att den
skattskyldige på jordbruksbilagan ifyller uppgift om vilka insättningar å
skogskonto, som finnas för hans del. I deklarationsformuläret skulle sålunda
på särskild plats beredas möjlighet att lämna uppgift härom. Sådana uppgifter
torde vara nödvändiga även ur andra synpunkter. Vid fall då olika
insättningar förekommit under flera år är detta behövligt för att taxeringsnämnden
skall kunna hålla reda på vilka insättningar som återförts till beskattning
och vilka som kvarstå obeskattade.

Sveriges lantbruksförbund, som anfört liknande synpunkter, anser att
vid avveckling av skogskonto i samband med överlåtelse av fastighet reglerna
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
borde tillämpas. Förhållandena vid skifte i samband med boskillnad syntes
också böra regleras.

Skogsstyrelsen framhåller, att insättning på skogskonto icke utan vidare
kunde godtagas såsom säkerhet för återväxtåtgärder, eftersom de
å skogskonto insatta medlen icke var knutna till en viss fastighet utan till
viss skattskyldig, vilken när som helst kunde överlåta fastigheten till annan
person. Det vore därför nödvändigt antingen med viss komplettering av de
föreslagna insättnings- och uttagningsreglerna eller att jämväl fortsättningsvis
utkräva säkerhet jämlikt 24 § skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att orsaken till påfordrande
av deposition för säkerställande av skogsvårdsåtgärder i många fall vore
farhågor lör att fastigheten komme att säljas innan dylika åtgärder verkställts.
Då deposition sålunda måste följa fastigheten, kunde insättning på
skogskonto icke godtagas som säkerhet för fullgörande av skogsvårdsåtgärder
utan borde inbetalning och förvaltning av sistnämnda belopp ske
som hittills. Även dessa inbetalningar borde emellertid vara skattefria tills
återbetalning skedde.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län anser, att bestämmelserna
i skogsvårdslagen icke borde influera på den föreslagna lagstiftningen
om insättning å skogskonto.

Sveriges skogsägareförbund framhåller, att det med hänsyn till såväl det
allmännas som skogsägarens bästa vore önskvärt, att en viss del av de å
skogskonto insatta medlen reserverades för skogens vård.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195/t. 1 samt. Nr 14.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Beträffande ikraftträdandet av den nya lagstiftningen anför
Sveriges lantbruksförbund.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft från och med den 1 januari
1955. Det torde vara oklart, huru nämnda bestämmelser skola tolkas. Avses
därmed intäkter influtna efter den sista december 1954 och att sålunda någon
insättningsrätt och följaktligen uppskovsrätt med taxeringen icke föreligger
för intäkter influtna under år 1954? Oklarhet uppkommer jämväl i
de fall att brutet räkenskapsår föreligger. Meningen måste enligt förbundets
mening vara den, att de föreslagna bestämmelserna skola gälla fr. o. m.
1955 års taxering, d. v. s. att intäkter influtna under 1954 eller däremot
svarande räkenskapsår skola omfattas av de nya bestämmelserna.

Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna enligt vilka insättare
äger att från och med 1955 års ingång återfå å investeringskonto
insatta medel har fullmäktige i riksbanken riktat vissa erinringar.

Fullmäktige anför sålunda.

Enligt förslaget skall de, som har medel innestående å investeringskonto
för skog, äga utfå de insatta medlen när som helst under tiden januari
1955—januari 1963. Med anledning härav må nämnas, att det sammanlagda
belopp, som insatts i riksbanken jämlikt lagen om investeringskonto för
skog, uppgår till 113,7 milj. kronor, därav 44,3 milj. kronor hänför sig till
11 856 insättare som avses i det nya författningsförslaget, d. v. s. fysiska
personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser, medan återstående 69,4 milj.
kronor insatts av 644 bolag och andra juridiska personer.

Fullmäktige har icke funnit, att några skäl förebragts, som skulle motivera
att för sådana insättare, vilka ej omfattas av det nya författningsförslaget,
d. v. s. juridiska personer, avsteg sker från nu gällande bestämmelser
angående möjlighet att uttaga å investeringskonto innestående medel.
Däremot finner fullmäktige det rimligt att insättningar av skattskyldiga,
som avses i det nya författningsförslaget, d. v. s. av fysiska personer
och med dem likställda, i huvudsak jämställes med insättningar, vilka skett
enligt sagda författningsförslag. Fullmäktige har följaktligen intet att erinra
mot att nu gällande bestämmelser i ämnet sättes ur kraft för dylika
skattskyldiga och att dessa får uttaga innestående medel när de så finner
lämpligt under ovan angivna tid. Uttag synes dock, i enlighet med vad som
för närvarande gäller och i konsekvens med vad som föreslås beträffande
nyinsättningar, icke böra få understiga 25 % av det för respektive beskattningsår
innestående beloppet. Det må tilläggas att man har anledning utgå
från att skattskyldiga, vilka är underkastade progressiv beskattning, kommer
att disponera över innestående medel endast i den mån detta av dem
befinnes lämpligt ur beskattningssynpunkt, medan däremot bolag och andra
juridiska personer, om den föreslagna övergångsbestämmelsen gjordes tilllämplig
även å dem, säkerligen skulle komma att ta tillfället i akt att omedelbart
efter den 1 januari 1955 uttaga av dem insatta belopp.

Herr llubbestad var skiljaktig och ansåg, att rätt att uttaga jämlikt 1951
års lag insatta medel borde få tillkomma alla, som verkställt sådana insättningar.
Angående innehållet i eu av herr Kristensson avgiven reservation
hänvisas till sid. 9.

1 yttrandena har vidare berörts vissa detalj spörsmål.

Lantbruksstijrelsen föreslår, att insättning å skogskonto finge göras icke
enbart till riksbanken utan även till annan bank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

I de skrivelser som inkommit från Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Svenska jordbrukskreditkassan hemställes att insättning
å skogskonto skall få ske jämväl i affärsbank, sparbank och centralkassa
för jordbrukskredit.

Riksskattenämnden och Sveriges lantbruksförbund framhåller, att genom
den föreslagna avgränsningen av rätten till insättning å skogskonto till
fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser såväl handelsbolag
som kommanditbolag uteslutits från möjligheterna att vinna skatteutjämning.
Då beskattningen skedde hos de särskilda delägarna träffades inkomsterna
av skogsbruket av skatteprogression och torde icke tillräckliga skäl
föreligga att utesluta dylika fall från den tilltänkta lagstiftningen.

Länsstgrelsen i Jämtlands län påpekar, att det enligt det framlagda förslaget
vore möjligt, att genom kortvarig deposition, till och med under allenast
en dag, förvärva avdragsrätt. Till förhindrande av missbruk syntes
bestämmelse böra meddelas, att medel som insatts å skogskonto icke finge
lyftas förrän viss ej alltför kort tid, förslagsvis åtta månader, förflutit efter
det att deposition skett.

Länsstgrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län ifrågasätter om icke
föreskrifterna angående proportionell uppdelning av från skogskonto uttagna
medel i de fall insättning gjorts avseende flera förvärvskällor endast
borde gälla supplementärt. I första hand borde den skattskyldige själv medgivas
rätt bestämma på vilken eller vilka förvärvskällor uttaget belopp belöper.

Länsstgrelsen i Jönköpings län anser det vara erforderligt med ett uttalande
av innebörd att den föreslagna rätten till avdrag för avsättning till
skogskonto icke kunde medföra uppdelning av avdrag för värdeminskning
å skog utöver vad som följer av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.

Beträffande kontrollen av att insättningarna å skogskonto beräknas till
rätt belopp samt att uttagen från nämnda konto kommer att i vederbörlig
ordning beskattas, har några remissinstanser gjort vissa påpekanden.

Riksskattenämnden anför sålunda.

Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall enligt förslaget
tagas till beskattning för det beskattningsår, då uttag från skogskontot sker.
Riksbankens meddelanden om uttag å skogskonton skola emellertid avse
uttag, som skett under föregående kalenderår. Tydligen kan härvid den situationen
uppkomma, att taxeringsnämnderna få sig tillställda meddelanden
om kontouttag, vilka — på grund av att den skattskyldige tillämpar
s. k. brutet räkenskapsår — icke skola föranleda taxering förrän nästföljande
år eller, eventuellt, skulle ha föranlett taxering redan föregående år.
Dylika förhållanden lära icke kunna undvikas men torde å andra sidan förutsatta,
att riksbankens meddelanden före utsändandet till taxeringsnämnderna
förtecknas hos länsstyrelsernas taxeringsavdelningar och att sedermera
genom taxeringsintendentens försorg en eftergranskning sker till
kontroll av att meddelandena behörigen iakttagas vid taxeringarna.

I vissa fall kan ju också inträffa, att uttaget hos riksbanken, helt eller
till viss de], icke skall föranleda beskattning, nämligen om den skattskyl -

Kungi. Maj:ts proposition nr U.

dige insatt högre belopp än det, för vilket avdrag vid taxeringen sedermera
finnes kunna medgivas. De komplikationer, som härvid kunna uppkomma

_ bl. a. bör väl i dylikt fall uttag kunna ske med mindre belopp än en

fjärdedel av det ursprungligen insatta — torde kräva särskilda föreskrifter.

Länsstyrelsen i Våsternorrlands län ifrågasätter behovet av att utredning
till ledning för bestämmande av belopp för vilket uppskov med taxeringen
må erhållas gjordes å särskilt formulär, då jordbruksbilagan vore så uppställd,
alt kontroll att uppskov med taxering icke yrkades med för högt
belopp lätt kunde ske. För att underlätta arbetet för taxeringsnämnderna
borde riksbanken vidare översända uppgifter angående under närmast föregående
år uttagna belopp redan den 31 januari.

Departementschefen.

Förordningen den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst är icke — bortsett från vissa specialfall
—- tillämplig på inkomst genom försäljning av skog utan samband
med avyttring av marken. I proposition nr 170/1951, varigenom riksdagen
förelädes förslag till bestämmelser i ämnet, framhöll jag, att den gjorda begränsningen
i förordningens tillämpningsområde var betingad av praktiska
skäl. Bland annat skulle det möta svårigheter att bestämma det antal år, till
vilka en ackumulerad inkomst av skogsbruk vore att hänföra. Vidare borde
beaktas, att en person under en följd av år kunde avyttra avverkningsrätter
eller skogsprodukter, därvid varje försäljning för sig kunde bli häntörlig
till ackumulerad inkomst. Härigenom skulle man kunna få en hel serie år,
där beskattningsnämnderna bleve nödsakade att räkna med tidigare års omräkningar.

Vid den tidpunkt då riksdagen hade att taga ställning till nyssnämnda
proposition nr 170/1951 förelåg jämväl till bedömande förslaget om inrättande
av investeringskonto för skog avseende inkomståren 1952 och 1953.
Såsom tidigare nämnts uttalade 1951 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 62, att det icke vore motiverat att, samtidigt
med att inkomstutjämning genom insättning å investeringskonto möjliggjordes,
införa bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst av skog. Däremot ansåg utskottet, att i omedelbar anslutning till
att den tillfälliga lagstiftningen om investeringskonto upphörde borde införas
bestämmelser om särskild skatteberäkning i fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk. Enligt utskottets uppfattning borde därvid, i syfte
att förenkla förfarandet, schablonmässiga beräkningar kunna användas vid
bestämmandet av det antal år, till vilka skogsinkomsten vore hänförlig.

Den ytterligare belysning dessa frågor nu fått genom den verkställda utredningen
torde ha visat, att de taxeringstekniska svårigheterna kommer
att bestå även om bestämmelserna utformas efter vissa schabloner. Utredningsmannen
har vidare pekat på en annan omständighet, som gör att en
tillämpning av reglerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad in -

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 14.

komst knappast kan anses vara den lämpligaste metoden för att åstadkomma
en utjämning av skogsinkomsterna i beskattningsavseende. Dessa skatteregler
avser, som tidigare nämnts, endast att mildra verkningarna av beskattningens
progressivitet. Utjämningen av skogsvinsterna åsyftar emellertid
därjämte att möjliggöra en avräkning av kostnader för skogsvårdsåtgärder
mot skogsinkomster, som åtnjutits under annat beskattningsår än det varunder
skogsarbetena utförts. Även enligt min uppfattning har övertygande
skäl anförts mot en lösning av skogsbrukets beskattningsfråga enligt detta
alternativ.

Beträffande de båda övriga av utredningsmannen undersökta alternativen,
nämligen inrättande av investeringsfonder för skogsbruk och insättning av
viss del av skogsinkomsten på särskilt konto i bank, har utredningsmannen
förordat det sistnämnda. Detta alternativ har också allmänt tillstyrkts av
remissinstanserna.

För egen del vill jag framhålla, att systemet med bankinsättningar på ett
naturligt sätt anknyter till den ordning, som nu tillämpats under två år enligt
1951 års lag om investeringskonto för skog. Självfallet är det för tidigt
att uttala sig om hur ett mera utbyggt system med kontinuerliga insättningar
och uttag kommer att fungera. De hittills vunna erfarenheterna torde dock
ge vid handen, att anordningen med bankinsättningar låter sig väl inpassas
i det vanliga taxeringsarbetet. Jag anser mig därför i princip kunna tillstyrka
alternativet med insättningar på särskilt bankkonto och att insättaren
erhåller uppskov med taxeringen till det år, då uttag äger rum.

Jag torde härefter få behandla vissa huvudpunkter i förslaget.

Utredningsmannen har föreslagit, att de årliga insättningarna
maximeras till 60 procent av intäkten för rotsåld skog och 30 procent
av intäkten för avyttrade eller till egen rörelse uttagna skogsprodukter. Detta
förslag innebär sålunda en ganska avsevärd höjning av de procenttal, som
gällt i fråga om frivilliga insättningar på investeringskonto enligt 1951 års
lag. Dessa senare insättningar har varit maximerade till 40 respektive 20
procent av den redovisade intäkten. I fråga om procenttalens inbördes avvägning
har utredningsmannen ansett sig kunna godtaga den i 1951 års lag
använda schablonen för beräkning av rotvärdet. Denna schablon bestod däri,
att rotvärdet å sålt eller till egen rörelse uttaget virke uppskattades motsvara
halva köpeskillingen respektive halva saluvärdet.

Vad först angår den föreslagna maximeringen till 60 procent av rotvärdet,
har utredningsmannen vid avvägningen beaktat den nedsättning i skatteprogressionen,
som medgives enligt reglerna om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Om tillförlitlig utredning icke förebringas om det
antal år, vartill ackumulerad inkomst hänför sig, skall enligt dessa regler
skatteberäkningen ske, som om inkomsten hänfört sig till tre år. Några remissinstanser
har ansett att det föreslagna procenttalet icke medgåve iillräckliga
utjämningsmöjligheter. Sålunda har lantbruksstyrelsen föreslagit en
höjning till 90 procent. Sveriges lantbruksförbund har för sin del förordat

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

en höjning till 70 procent. Det kan i detta sammanhang erinras om att i de
vid 1953 års riksdag väckta motionerna om frivilliga insättningar å skogskonto
framfördes förslag dels om maximering till 60 respektive 30 procent
och dels om bibehållande av procentsatserna i 1951 års lag eller alltså 40
respektive 20 procent. Efter övervägande av olika pa trågan inverkande omständigheter
har jag ansett mig böra förorda det av utredningsmannen framlagda
förslaget om en maximering till 60 procent av rotvärdet.

Om denna insättningsprocent godtages för rotsåld skog återstår att taga
ställning till frågan om vilket procenttal, som bör fastställas för leveransvirke.
Utredningsmannen har, som nyss angivits, utgått från att procentsatserna
bör förhålla sig som 2: 1. Detta innebär, att i den mån avverkningskostnaderna
understiger 50 procent blir insättningsmöjligheterna större för rotförsäljningar
än för leveransvirke. Några remissinstanser har understrukit
vikten av att reglerna om skogskonto så utformas, att de icke medför obenägenhet
hos skogsägarna att verkställa egna avverkningar. Även enligt min
uppfattning bör denna synpunkt tillmätas betydelse. Avvägningen av procenttalen
försvåras givetvis av att avverkningslcostnadernas andel av bruttopriset
starkt växlar från trakt till trakt och för skilda sortiment och för
olika år. Då det här gäller att få ett acceptabelt medeltal för hela riket, vill
det dock synas som om den av utredningsmannen föreslagna relationen mellan
procenttalen för rotsåld skog och leveransvirke bör jämkas till förmån
för det senare. Med hänsyn härtill förordar jag, att maximibeloppet för leveransvirke
bestämmes till 40 procent av köpeskillingen respektive saluvärdet.

Utredningsmannen har icke funnit sig höra uppställa några särskilda
regler rörande användningen av de a skogskonto insatta medlen.
Några garantier för att dessa eller ens någon del av desamma kommer skogsvården
på fastigheten till godo finns sålunda icke. Då förslaget i första
hand avser att öppna möjligheter till en utjämning i beskattningsavseende
av ackumulerad inkomst av skogsbruk i ungefär den omfattning som i
fråga om andra inkomster redan tillkommer de skattskyldiga genom reglerna
om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst, har jag intet
att erinra mot förslagets utformning i denna del. Att ett genomförande av
den föreslagna anordningen likväl kommer att stimulera till skogsvårdande
åtgärder har vitsordats från flera håll.

I ett speciellt avseende har utredningsmannen dock tänkt sig, att insättning
å skogskonto skulle kunna tjäna rent skogliga intressen. Enligt 24 §
skogsvårdslagen kan skogsvårdsstyrelse fordra, att betryggande säkerhet
skall ställas för skogsodlingskostnader. Med stöd av denna bestämmelse
kräver vissa skogsvårdsstyrelser, att skogsägarna deponerar medel i bank.
Enligt utredningsmannens uppfattning bör insättning å skogskonto kunna
godtagas som sådan säkerhet, därest skogsägaren förbinder sig att icke utan
fullmakt av skogsvårdsstyrelsen lyfta den del av å skogskonto innestående
medel, som utgör säkerhet för gäldande av skogsodlingskostnaderna. Skogsstyrelsen
och flera av de hörda skogsvårdsstyrelserna har framhållit, att det
icke torde bli möjligt att godkänna insättning å skogskonto som säkerhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

enligt 24 § skogsvårdslagen, enär sådan insättning icke vore bunden till den
fastighet, varå avverkningen skett. Huruvida insättning å skogskonto kan
godkännas som säkerhet för skogsodlingskostnader får givetvis skogsvårdsstyrelserna
själva avgöra i det särskilda fallet. Jag vill endast som min uppfattning
uttala, att det icke torde finnas något hinder för en skogsägare
att gentemot skogsvårdsstyrelsen förbinda sig att låta överföra medlen till
annat konto i banken, därest fastigheten skulle överlåtas. Medlen kommer
visserligen att tagas till beskattning hos skogsägaren för det år överlåtelsen
ägt rum, men detta försämrar ju icke säkerheten, eftersom medlen
icke utbetalas av banken utan endast överföres till annat konto. Jag har
uppmärksammat, att skogsvårdsstyrelsen i något län tillämpar den metoden,
att medlen insättes i slcogsvårdsstyrelsens namn. Ett sådant förfaringssätt
kan däremot icke användas i fråga om medel, som insättes å
skogskonto. Dessa medel måste alltid innestå i skogsägarens eget namn.

Förslaget har begränsats till sådana skattskyldiga, vilka är
underkastade progressiv beskattning. Aktiebolag och
andra juridiska personer har sålunda lämnats utanför. Med hänsyn till att
förslaget i första hand avser att åstadkomma en skatteutjämning och sålunda
närmast är att anse som ett komplement till 1951 års regler om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst, anser jag den föreslagna
begränsningen vara lämplig och riktig. Jag kan sålunda icke tillstyrka det
av Sveriges häradsallmänningsförbund framställda yrkandet om att jämväl
häradsallmänningarna, vilka har att erlägga proportionell statsskatt, inordnas
i den tilltänkta lagstiftningen. Av skäl som jag i det följande närmare
anger, bör rätten att göra insättning å skogskonto ej heller tillkomma handelsbolag
och kommanditbolag.

Mot förslaget att insättning skall göras i riksbanken
har de olika bankorganisationerna riktat invändningar. Man har menat, att
de särskilda skäl — av penningpolitik och annan art — som kunde åberopas
för en sådan inskränkning, då det gällde insättningar enligt 1951 års
lag, icke föreligger nu. Självfallet skulle det ur administrativ synpunkt vara
till fördel om insättningarna på skogskonto koncentrerades till riksbanken.
Inom riksbanken finns ju också erfarenhet av det nu tillämpade systemet
med insättningar av skogsmedel på särskilt investeringskonto. Å andra
sidan torde det vara ett allmänt önskemål bland skogsägarna att få göra
insättning i den bank, som vederbörande vanligen anlitar i sin verksamhet.
I syfte att få de härmed sammanhängande problemen närmare belysta har
överläggningar ägt rum inom finansdepartementet med representanter för
riksbanken, affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskassorna. Såvitt
vid överläggningarna kunnat bedömas, torde det ur teknisk synpunkt icke
föreligga några hinder för bankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
att medverka i ett system med insättningar på skogskonto. Då penninginrättningarna
vidare förklarat sig beredda att lämna beskattningsmyndigheterna
uppgifter om insättningar och uttag från skogskonto i den utsträckning, som
blir erforderlig för att kontrollen över de insatta medlen skall bli ur taxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

ringssynpunkt tillfredsställande, anser jag mig kunna tillstyrka, att skogskonto
skall få uppläggas jämväl i affärsbank, sparbank och centralkassa för
jordbrukskredit. Emellertid bör gälla att Kungl. Maj :t skall äga förordna,
att penninginrättning, som icke följer meddelade bestämmelser angående
skogskonto, icke vidare skall få mottaga medel å dylikt konto.

I fråga om de medel, som insatts å spärrat konto i riksbanken
enligt 1951 års lag om investeringskonto
för skog, har utredningsmannen föreslagit en förkortning av spärrtiden.
Enligt gällande regler får dessa medel i princip icke lyftas förrän fem år
förflutit från ingången av det år inbetalningen senast skolat verkställas.
För år 1952 insatta medel blir sålunda tillgängliga för lyftning först den 1
januari 1958. I den mån frivilliga insättningar skett för år 1953 kan dessa
lyftas från och med ingången av år 1959. Om medlen skall användas för att
bestrida kostnader för skogsvårdsarbeten kan dock tidigare uttag ifrågakomma.
Utredningsmannens förslag innebär, att de insatta medlen skulle bli
tillgängliga för lyftning redan den 1 januari 1955.

Fullmäktige i riksbanken har för sin del icke haft något att invända mot
att 1951 års lag upphäves beträffande medel, som insatts av sådana skattskyldiga,
vilka omfattas av det nu föreliggande förslaget om skogskonto.
Däremot anser fullmäktige, att några skäl icke förebragts, som skulle motivera,
att för bolag och andra juridiska personer avsteg göres från gällande
bestämmelser om rätt att uttaga medel å investeringskonto för skog.

I likhet med bankofullmäktige anser jag, att anledning saknas att i detta
sammanhang ompröva bestämmelserna i 1951 års lag, såvitt desamma reglerar
möjligheterna för bolag och andra juridiska personer att disponera
över insatta medel. För de fysiska personernas del ligger saken annorlunda
till. Godtages de av mig förordade bestämmelserna angående skogskonto
blir det möjligt för dessa skattskyldiga att redan för beskattningsåret 1954
göra insättningar på dylikt konto. Bibehålies de nuvarande reglerna om
investeringskonto för skog oförändrade, måste man under flera år framåt
räkna med att en skogsägare kan ha två olika slags skattefria bankinsättningar,
för vilka skulle gälla delvis olika regler. Att detta i avsevärd grad
skulle komplicera beskattningsmyndigheternas arbete är uppenbart. Jag finner
det därför angeläget, att en samordning kommer till stånd på det sättet
att medel, som av fysiska personer och med dem likställda skattskyldiga
insatts på investeringskonto för skog, inordnas under de regler, som kommer
att gälla för skogskonto. Lagtekniskt bör samordningen åvägabringas genom
att föreskrift meddelas om att medel å investeringskonto för skog, vilka
kvarstår i riksbanken vid utgången av år 1954, skall anses vara insatta å
skogskonto. För att övergången icke skall medföra onödigt arbete med omföring
till nytt konto o. dyl. i sådana fall, där den skattskyldige icke önskar
ha kvar skogskonto i riksbanken, bör vidare stadgas rätt för insättaren att
från och med viss dag före den 1 januari 1955 uttaga medlen från investeringskonto
för skog. I detta hänseende vill jag förorda den 1 september 1954
som en lämplig tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

De vid promemorian fogade författningsförslagen har överarbetats inom
finansdepartementet. De reviderade förslagen, nämligen förslag till förordning
om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, och förslag
till lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen den 14 december
1951 (nr 783) om investeringskonio för skog, torde såsom Bilaga 1 och 2 få
fogas till statsrådsprotokollet.

I det följande behandlas vissa detaljer i förslaget till förordning om taxering
för inkomst av medel, som insatts på skogskonto.

1 §■

Såsom tidigare nämnts bör de föreslagna bestämmelserna endast äga tilllämpning
på skattskyldiga, som är underkastade progressiv beskattning. 1
enlighet härmed angives i första stycket av förevarande paragraf att uppskov
må erhållas av fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse, som

1 självdeklaration har att uppgiva intäkt av skogsbruk. Utanför förordningens
tillämpningsområde faller sålunda även t. ex. handelsbolag och kommanditbolag.
Ej heller blir det tillåtet för den enskilde bolagsmannen att
göra insättning på skogskonto för någon del av sin andel i bolagets inkomst;
denna skall ju i delägarens deklaration icke uppgivas såsom intäkt
av skogsbruk utan som inkomst åtnjuten från bolaget. I vissa remissyttranden
har ifrågasatts om det funnes tillräckliga skäl att utesluta dessa
bolag från möjligheten att göra insättning på skogskonto. Med anledning
härav vill jag framhålla, att redan nuvarande bestämmelser om bolagsmännens
beskattning möjliggör en uppdelning i beskattningsavseende av en
eljest enhetlig inkomst. Då det föreslagna systemet med skogskonto främst
syftar till att mildra verkningarna av beskattningens progressivitet, kan det
knappast anses påkallat att utsträcka tillämpningen till sådana skattskyldiga,
som på annan väg uppnår en nedsättning i progressiviteten. Jag finner
sålunda icke anledning att i nu förevarande hänseende föreslå någon ändring
i utredningsmannens förslag.

I princip bör den skattskyldige själv få bestämma i vilken bank han önskar
upplägga skogskonto. Av vissa kontrolltekniska skäl bör dock den begränsningen
gälla, att en skattskyldig under ett och samma beskattningsår
icke får göra insättning på mer än ett skogskonto för varje förvärvskälla.

2 §.

Uppskov bör ej i något fall få åtnjutas för högre belopp än som motsvarar
den nettointäkt, som framkommer å jordbruksbilagan innan avdrag för insättningsbeloppet
gjorts.

3 §.

Såsom utredningsmannen föreslagit bör visst minimibelopp för insättning
å skogskonto fastställas i författningen. Med beaktande bland annat av att
reglerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst icke får till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

lämpas, om icke den ackumulerade inkomsten, efter avdrag för avdragsgilla
utgifter, uppgår till minst 4 000 kronor, har utredningsmannen ansett att
ett insättningsbelopp å 2 000 kronor vore en lämplig minimigräns.

Ett par länsstyrelser har ansett att minimibeloppet borde höjas till 3 000
kronor. Å andra sidan har skogsstyrelsen förordat en nedsättning till 1 500
eller 1 000 kronor med hänsyn till behovet av skogsvårdsåtgärder på mindre
fastigheter.

För egen del anser jag att det av utredningsmannen föreslagna beloppet är
lämpligt avvägt och tillstyrker alltså förslaget i denna del. Godtages de av
mig tidigare förordade procenttalen för insättning — 60 respektive 40 procent
av intäkten — innebär ett minimibelopp av 2 000 kronor att de lägsta
belopp, som kan grunda rätt till insättning, blir 3 334 kronor beträffande
avverkningsrätt och 5 000 kronor beträffande leveransvirke.

4 §.

På sätt riksskattenämnden framhållit torde det bli erforderligt med viss
fortlöpande kontroll från beskattningsnämndernas sida. För att möjliggöra
detta har i tredje stycket av förevarande paragraf intagits den föreskriften
att skattskyldig, som har medel innestående å skogskonto, är pliktig att varje
år lämna uppgift härom i sin deklaration.

5 §.

Enligt 1951 års lag om investeringskonto för skog gäller, att insättning
skall ha skett senast den dag vederbörande har att avlämna sin självdeklaration.
Föreskriften avser icke blott de obligatoriska insättningarna utan
även de frivilliga. Utredningsmannen har ansett att samma tidsbegränsning
bör fastställas beträffande insättningar å skogskonto. Riksskattenämnden
har ifrågasatt, huruvida icke den skattskyldige borde beredas möjlighet till
fyllnadsinbetalning, då beskattningsnämnd bestämt hans inkomst av skogsbruk
till väsentligt högre belopp än enligt deklarationen. Liknande synpunkter
har anförts av Sveriges lantbruksförbund. Enligt min mening kan
det knappast anses behövligt att komplicera förfarandet med regler i detta
hänseende. På sätt kammarrätten framhållit kan det ju icke betecknas som
stötande, att den skattskyldige icke får tillgodonjuta större förmån än det
av honom själv deklarerade beloppet föranleder.

6 §.

För att förhindra missbruk av uppskovsrätten t. ex. genom att pengarna
insättes på skogskonto någon dag före deklarationens avlämnande och uttages
strax därefter, har länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagit att insatta
medel borde innestå spärrade viss icke alltför kort tid från insättningsdagen,
förslagsvis åtta månader. En bestämmelse av detta slag skulle uppenbarligen
kunna medföra ganska avsevärda olägenheter vid den praktiska tillämpningen.
Särskilt skulle detta bli fallet när en skattskyldig gjort flera insättningar
under samma beskattningsår. Enligt min mening kan syftet likaväl tillgodo -

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

ses genom en föreskrift om viss uppsägningstid. För att icke den normala
användningen av skogskonto skall försvåras bör dock uppsägningstiden icke
bestämmas till längre tid än fyra månader. Bestämmelserna i förevarande
paragraf har utformats i enlighet med vad jag nu förordat. Jag vill tillägga
att bestämmelsen om viss uppsägningstid ovillkorligen måste iakttagas och
att sålunda banken icke bör kunna medgiva dispens därifrån.

Utredningsmannens förslag att medel å skogskonto icke må innestå längre
tid än tio år har ej mött erinringar i remissyttrandena. Däremot har den
förordade bestämmelsen, att varje uttag skall avse lägst 25 procent av det
ursprungligen insatta beloppet — vilket sålunda skulle möjliggöra en uppdelning
på fyra år inom tioårsperioden — av flera remissinstanser ansetts
vara alltför snäv. Vidare har framhållits att en sådan föreskrift skulle medföra
ganska omfattande kontrollarbete från bankens sida vid varje uttag.
Även enligt min uppfattning bör en viss längsta tid för rätt att åtnjuta uppskov
med taxeringen bestämmas. I detta avseende tillstyrker jag den av utredningsmannen
förordade tioårsgränsen. Godtages detta förslag torde det
icke vara erforderligt att närmare bestämma storleken av varje uttag på
annat sätt än att det bör tillses att uttagen icke blir till beloppen alltför
obetydliga. Ur denna synpunkt anser jag mig kunna förorda att minimibeloppet
för uttag fastställes till 1 000 kronor. Med anledning av vad som anförts
i vissa remissutlåtanden vill jag nämna, att bestämmelsen givetvis
måste erhålla en sådan avfattning, att den icke hindrar att kontot tömmes
före tioårsfristens utgång även om behållningen icke skulle uppgå till 1 000
kronor.

8 § och 9 §.

Insatta medel skall i regel tagas till beskattning för det beskattningsår då
uttag skett. Bestämmelse härom har intagits i 8 §. Återbetalning av medel,
som innestått å kontot i tio år, blir att jämställa med uttag, även om banken
efter överenskommelse med insättaren icke utbetalar medlen utan överför
desamma från skogskontot till annat konto i banken.

I 9 § har angivits vissa omständigheter, som skall föranleda att medlen
återföres till beskattning även om uttag icke ägt rum under beskattningsåret.
Såsom bland annat riksskattenämnden framhållit, kan det icke anses
föreligga tillräckliga skäl att låta en insättare åtnjuta fortsatt uppskov med
taxeringen, sedan han överlåtit fastigheten. I detta fall bör sålunda medlen
upptagas såsom intäkt av fastigheten för det år under vilket överlåtelsen ägt
rum. På samma sätt bör en slutreglering av skogskontot komma till stånd
vid skifte, av dödsbo samt vid bodelning, om make erhållit fastighet, som förut
tillhört den andre maken.

Slutligen har i denna paragraf även reglerats det fallet, att avtal träffats
om överlåtelse eller pantsättning av insatta medel. Någon anledning att —
såsom ifrågasatts i något remissuttalande — förklara ett sådant avtal ogiltigt
kan icke anses föreligga. Ett stadgande om förbud mot överlåtelse skulle
få vittgående civilrättsliga verkningar. Däremot bör den omständigheten, att

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

insältaren träffar avtal av denna innebörd, medföra att medlen återföres till
beskattning.

I samtliga fall, som avses i 9 §, kan givetvis skyldigheten att deklarera
beloppet såsom intäkt uppkomma redan på den grund att medlen uttagits
under det är överlåtelsen, skiftet eller bodelningen ägt rum eller avtalet träffats.
Det är sålunda endast för den händelse sådant uttag icke skett, som bestämmelsen
får någon självständig betydelse.

Såsom tidigare sagts skall skattskyldig varje år i deklarationen lämna
uPPn*ft rörande storleken av tillgodohavandet å skogskontot vid beskattningsårets
utgång. Härigenom blir det sålunda möjligt för beskaltningsnämnderna
att hålla kontroll över, att i de tre förstnämnda fallen — vid
överlåtelse av fastighet, vid skifte av dödsbo och vid bodelning — insatt belopp
återföres till beskattning för det beskattningsår överlåtelsen, skiftet
eller bodelningen ägt rum. Har beskattningsnämnd återfört insatta medel
till beskattning i något av de nu angivna fallen bör banken underrättas, så
att medlen kan överföras från skogskontot till annat konto. Om den skattskyldige
träffat avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen,
bör det ankomma på vederbörande bank att lämna taxeringsmyndigheterna
meddelande härom. För att möjliggöra för banken att få kännedom om sådana
avtal bör det i motbok eller annat bevis om insättning å skogskonto
angivas, att avtalet icke blir mot banken gällande med mindre banken erhållit
underrättelse om avtalet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i
administrativ ordning utfärda erforderliga föreskrifter i nu ifrågavarande
hänseenden.

Övergångs bestämmelserno.

De nya bestämmelserna bör tillämpas första gången vid 1955 års taxering.
Fn särskild övergångsbestämmelse torde böra meddelas beträffande sådana
medel, vilka överförts från investeringskonto till skogskonto.

1: öredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av vad i del föregående anförts, att lagrådets utlåtande över det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till log om upphävonde i visso hänseenden
ov logen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto för
skog måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulf Thorselius.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk.

Bilaga 1.

Förslag

till

förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts

å skogskonto.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med bank avses i denna förordning riksbanken, affärsbank, sparbank
samt centralkassa för jordbrukskredit.

Skattskyldig må för ett och samma beskattningsår och för en och samma
förvärvskälla endast göra insättning å ett skogskonto. Har skattskyldig i
strid mot denna bestämmelse upplagt skogskonto i mer än eu bank må uppskov
med taxering erhållas allenast för insättning å det först öppnade kontot.

2 §■

Beträffande viss förvärvskälla må uppskovet för ett och samma beskattningsår
avse högst ett belopp, motsvarande summan av

a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,

b) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter, samt

d) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.

Uppskov må ej åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den beräknade
nettointäkten av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk
härrör.

3 §•

Insättning avseende viss förvärvskälla må för ett och samma beskattningsår
ej understiga 2 000 kronor.

Belopp, som insättes å skogskonto, skall avrundas nedåt till jämna hundratal
kronor.

4 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr t''i.

Det åligger skattskyldig, som åtnjuter uppskov med taxering enligt denna
förordning, åt i i självdeklaration avseende den förvärvskälla beträffande
vilken uppskov åtnjutes, varje år lämna uppgift rörande storleken vid beskattningsårets
utgång av hans tillgodohavande å skogskontot.

5 §■

6 §•

Etter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalning enligt
5 § senast skolat verkställas, skall banken återbetala kvarstående medel.

7 §•

Å medel, som insatts å skogskonto, skali utgå ränta efter räntefot, som
bestämmes av banken, hos vilken insättning skett.

8 §■

9 §•

Har oskiftat dödsbo medel innestående å skogskonto skola medlen upptagas
såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under vilket
dödsboet skiftas.

10 §.

11 §■

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1954 års taxering.

Vid tillämpning av denna förordning skola medel, som innestå i riksbanken
å skogskonto jämlikt föreskrifterna i lagen den 1954 om upp hävande

i vissa hänseenden av lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto
för skog, anses avse beskattningsåret 1952.

Bilaga 2.

Förslag

till

lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen den 14 december
1951 (nr 783) om investeringskonto för skog.

Härigenom förordnas som följer.

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, och skola följaktligen bestämmelserna
i nämnda förordning därefter tillämpas med avseende å dessa
medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Bihang.

Utredningsmannens förslag

till

förordning om taxering för inkomst av medel som insatts

å skogskonto.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som i självdeklaration
till ledning för taxering för inkomst har att uppgiva intäkt av skogsbruk
(idkareav skogsbruk), må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och
statlig inkomstskatt för den del av intäkten, som enligt 2 § insatts å särskilt
konto i riksbanken (skogskonto).

2 §•

Uppskov som nyss sagts må äga rum för belopp motsvarande högst summan
av

a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,

b) trettio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter,

c) trettio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.

Insättning må icke ske med högre belopp än nettointäkten av den förvärvskälla,
varifrån intäkten av skogsbruk härrör.

Insättning må ej understiga 2 000 kr, försåvitt icke skogsvårdsstyrelse
jämlikt 24 § skogsvårdslagen ålagt idkare av skogsbruk att deponera belopp
som säkerhet för utförande av skogsv^rdande arbeten.

Belopp, som insättes å skogskonto, avrundas nedåt till jämna hundratal
kronor.

3 §.

Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxeringen
må erhållas, skall idkare av skogsbruk som önskar åtnjuta sådant
uppskov vid den allmänna självdeklarationen foga utredning enligt av riksskattenämnden
fastställt formulär samt besked från riksbanken rörande
verkställd insättning å skogskonto. Har skogsvårdsstyrelse förelagt idkare
av skogsbruk, som här avses, att verkställa deposition enligt 24 § skogsvårdslagen
skall bevis härom biläggas deklarationen.

Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs, förebringas
särskilt för varje förvärvskälla beträffande vilken uppskov med taxering
yrkas.

4 §•

Belopp, för vilket uppskov med taxeringen må erhållas, skall vara inbetalt
till riksbanken senast den dag idkare av skogsbruk jämlikt bestämmelserna
i 36 § taxeringsförordningen har att avlämna självdeklaration.

Kungl. Maj:ts proposition nr It.

5 §.

läkare av skogsbruk, som vill disponera å skogskonto innestående medel,
äger att efter uppsägning hos riksbanken återfå det insatta beloppet. Uppsägning
må avse beloppet i dess helhet eller del av detsamma, dock att uttag
ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet.

Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalning enligt
4 § senast skolat verkställas, skall riksbanken återbetala kvarstående medel.

6 §.

Å medel, som insättas å skogskonto, skall utgå ränta efter räntefot, som
av riksbanken fastställes, svarande mot sedvanlig depositionsränta.

Avser uppsägning utbetalning av medel inom kortare tid än fyra månader
skall idkare av skogsbruk vidkännas ränteavdrag enligt grunder som av
riksbanken bestämmas.

7 §•

Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från det särskilda
kontot hos riksbanken sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta å
kontot.

Har idkare av skogsbruk verkställt insättning avseende flera förvärvskällor,
skall varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett,
fördelats å dessa, dock att idkare av skogsbruk som nedlagt kostnader å
skogsvård å fastighet i viss förvärvskälla äger att som intäkt från denna
förvärvskälla upptaga uttaget belopp motsvarande de nedlagda kostnaderna.
Som intäkt i viss förvärvskälla må dock sammanlagt icke upptagas större
belopp än det som ursprungligen insatts för förvärvskällan.

8 §.

Ätgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer på bankens huvudkontor
i Stockholm såvitt avser idkare av skogsbruk som skall taxeras
till statlig inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens
avdelningskontor i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.

9 §''

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 14.

Kungl. Maj:In proposition nr 74.

Utredningsmannens förslag
till

lag om upphävande av lagen den 14 december 1951 (nr 783)
om investeringskonto för skog.

Härigenom förordnas, att lagen om investeringskonto för skog den 14 december
1951 skall upphöra att gälla med utgången av december månad år
1954.

Insättare äger återfå å investeringskonto för skog insatta medel från och
med ingången av januari månad år 1955. Å investeringskonto kvarstående
medel skola av riksbanken senast återbetalas under januari månad 1963.
Å medlen gottgöres ränta från ingången av år 1955 efter räntefot som av
riksbanken fastställes motsvarande sedvanlig depositionsränta. Avser uppsägning
utbetalning av medel inom kortare tid än fyra månader, skall insättare
vidkännas ränteavdrag enligt grunder som av riksbanken bestämmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 december
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 21 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
4 december 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen den 14
december 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets den 22 december
1953 avgivna utlåtande över det den 4 december 1953 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen
den H december 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog samt anför
därvid följande.

Nämnda lagförslag har av lagrådet lämnats utan erinran. Vid ärendets
föredragning inför lagrådet ifrågasattes emellertid, huruvida icke en redaktionell
jämkning borde vidtagas i lagförslagets rubrik i syfte att närmare
anpassa denna till innehållet i förslaget. Jag delar denna uppfattning.
I enlighet härmed har rubriken ändrats på sätt angives i det följande.

Såsom närmare framgår av vad jag anförde i protokollet för den 4 december
1953 (s. 25), är det icke avsett att delägare i handelsbolag och
kommanditbolag skall äga rätt att göra insättning å skogskonto för någon
del av den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet. Då detta måhända
icke kommit till fullt klart uttryck i författningstexten har ett förtydligande
tillägg gjorts till 1 § i förslaget till förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att de sålunda
ändrade förslagen till lag med vissa bestämmelser om medel, som innestå
å investeringskonto för skog, samt förordning om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Barbro Åslund.

537838. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag