Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
1
Nr 139.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
skydd för Smålands Tabergs naturvärden; given Stockholms
slott den 5 mars 195b.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sam. B. Norup.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att åtgärder skall vidtagas för att skydda Smålands
Tabergs naturvärden.
I första hand avses, att överenskommelse på frivillighetens väg skall träffas
i fråga om omfattningen m. m. av den malmbrytning, som äger rum i
berget. Kan godtagbart resultat därvid icke nås, anses ett fridlysningsförfarande
böra inledas. Sedan kostnaderna för fridlysningen blivit kända, kan
definitiv ställning tagas till frågan, huruvida fridlysning av berget är försvarlig
ur ekonomisk synpunkt.
Till bestridande av kostnader i samband med ett fridlysningsförfarande
föreslås skola anvisas ett förslagsanslag av 30 000 kronor för budgetåret
1954/55.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 139.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 195b.
Närvarande.
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga
om åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden samt anför
därvid följande.
Inledning.
I skrivelse den 29 april 1952, nr 161, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t
måtte låta verkställa skyndsam utredning om tillgodoseendet av de till Smålands
Taberg knutna naturskyddsintressena samt att Kungl. Maj :t ville för
riksdagen framlägga de förslag, vilka utredningen kunde föranleda till. Med
anledning härav tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23
maj 1952 förre generaldirektören S. ödeen samt dåvarande rättsavdelningschefen,
numera regeringsrådet S. Strömberg såsom sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågan om skydd för Smålands
Tabergs naturvärden.
Med skrivelse den 4 november 1953 har utredningsmännen avgivit betänkande
med förslag i ämnet (SOU 1953: 33). Vid betänkandet var fogat ett
preliminärt avtal mellan kronan och Aktiebolaget Smålands Taberg. Avtalet
torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium efter hörande av bergmästaren i södra distriktet, Sveriges
geologiska undersökning, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Jönköpings län, kommunalfullmäktige i Månsarps
kommuin, vetenskapsakademiens natur skyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård, Svenska turistföreningen,
Tabergs bergslags hembygdsförening, Tabergs turistförening u. p. a., Aktiebolaget
Smålands Taberg, Jernkontoret samt Svenska gruvföreningen. Svenska
naturskyddsföreningen har tillika överlämnat yttranden av Jönköpings
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
läns hembygdsförbund och Sällskapet Dvalin i Jönköping. Jernkontoret och
Svenska gruvföreningen har avgivit gemensamt utlåtande i ärendet.
I sin förenämnda skrivelse anför utredningsmännen, att en naturskyddsfråga
så gott som alltid innefattar en avvägning mellan olika allmänna och
enskilda intressen, mellan intressen av att bevara naturen orörd och intressen
av att utnyttja en naturtillgång. I fallet Smålands Taberg hänför sig
naturskyddssynpunkterna till ett flertal olika områden och även de tekniskekonomiska
problemen har visat sig sammansatta och skiftande. Till följd
därav har utredningsarbetet kommit att bli mera omfattande än vad som
från början kunde förutses.
Förutsättningarna för att utnyttja bergets malmtillgång har visat sig svårbedömbara,
beroende som de är av den pågående och kommande tekniska
utvecklingen samt i icke mindre grad av konjunkturförhållanden. Utredningsmännen
anser det därför icke uteslutet att sådana förändringar kan
inträffa, att en helt annan avvägning mellan naturskyddsintressena och ekonomiska
intressen kan visa sig riktigare än den, som för närvarande bedömes
lämplig. Oavsett vilken lösning som nu väljes, måste därför förutses,
att en omprövning kan bli aktuell inom överskådlig tid. Det torde då också
komma att visa sig, att tabergsfrågan i än högre grad än nu, icke blott ur
naturskyddssynpunkt utan även ur teknisk-ekonomisk synpunkt, är en riksangelägenhet
och icke en huvudsakligen lokal fråga.
Med dessa utgångspunkter har utredningsmännen i betänkandet sökt
göra en avvägning mellan de olika intressen, som inverkar på frågan om
Tabergs skyddande, dels i nuläget och dels i framtiden. De har därvid kommit
till det resultatet, att starka skäl talar för att Taberg bör skyddas mot
varje ingrepp genom gruvbrytning, att något aktuellt intresse ej finns att
berget skall utnyttjas som malmtillgång men att malmens titanhalt gör att
möjlighet till eu viss brytning i forskningssyfte måste hållas öppen. Utredningsmännen
anser därför, att ett statsingripande bör ske för begränsning
av brytningen till förmån för naturskyddsintressena.
I överensstämmelse med direktiven har utredningsmännen i första hand
undersökt möjligheterna för en frivillig överenskommelse med gruvbolaget
om en sådan begränsning och har med bolaget träffat ett preliminärt avtal
därom. Såsom ett andra alternativ att lösa skyddsfrågan har närmare behandlats
en fridlysning av berget såsom naturminne enligt naturskyddslagen,
varvid de konstaterat, att förutsättningar för fridlysning föreligger.
Med anledning av den samhällsekonomiska och strategiska betydelse, som
Taberg inom överskådlig tid kan förutses få, har utredningsmännen vidare
funnit sig böra något beröra den principiella frågan om möjligheterna att
skydda mineraltillgångar mot ur samhällelig synpunkt ej önskvärt utnyttjande.
De har därvid kommit fram till att en ny lagstiftning till skydd för
samhällsintresset i mineraltillgångar är önskvärd och att en särskild utredning
i ämnet snarast bör komma till stånd. Under förutsättning att så sker
tillstyrker utredningsmännen, att det med gruvbolaget träffade preliminära
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
avtalet godkännes av Kungl. Maj :t. För den händelse åter tanken på en lagstiftning
i berörda syfte finnes böra avvisas, ifrågasättes om ej övervägande
skäl talar för att Taberg omedelbart bör fridlysas som naturminne.
Jag torde härefter få övergå till en närmare redogörelse för utredningsmännens
förslag och de över förslaget avgivna utlåtandena.
Utredningsmännens förslag.
A. Vissa sakuppgifter.
I ett inledande kapitel av betänkandet lämnar utredningsmännen en utförlig
redogörelse för olika faktorer, vilka ansetts vara av betydelse för
tabergsfrågans bedömande. Beträffande det närmare innehållet av denna
redogörelse torde få hänvisas till betänkandet, s. 7—31. För överskådlighetens
skull torde emellertid här få återgivas huvuddragen av redogörelsen.
Geografiskt läge. Taberg ligger i nordligaste delen av småländska höglandet
omkring 12 kilometer söder om Vättern. Berget utgör högsta punkten
av höglandet i denna del och når upp till 343 meter över havet. Isolerat höjer
det sig 140 meter över den omgivande terrängen.
Taberg bildar en bergskropp av långsträckt form. Arealen uppgår till ungefär
26 hektar. Mot öster och söder stupar berget brant, delvis nästan lodrätt,
medan det mot norr och väster är mera långsluttande. Högsta toppen
ligger på bergets sydöstra del invid det brantaste stupet. Sett från norr och
från Vätterns strand har berget en karakteristisk profil.
Förbi östra sidan flyter Tabergsån till Munksjön invid Vätterns södra
ända.
Tillkomst och geologisk karaktär. Bergets särpräglade form sammanhänger
med dess speciella geologiska historia. Enligt den uppfattning, som
numera synes vedertagen i fackkretsar, har bergmassan uppkommit genom
att en magma trängt genom berggrunden av gnejs-granit och sedermera
stelnat till bergarten hyperit i en 4 kilometer lång kropp i gnejs-graniten.
I hyperitmagman har därvid, sannolikt på större djup, skett en utskiljning
av vissa däri ingående mineral, framför allt av de tyngre, järnrikare beståndsdelarna.
Denna tyngre magma har senare genom en eruption förts
upp till jordytan genom hyperitmassan. Vid stelnandet har den nuvarande
bergarten magnetit-olivinit bildats. Sin avgränsning mot sydost har bergskroppen
senare fått genom en förkastning. Berget ligger sålunda i en omgivande
hyperitmassa såsom en homogen klump av malm, vilken på grund av
sin storlek intager en unik ställning.
Genom sitt ovanliga bildningssätt och sin bibehållna ursprungliga karaktär
är berget av största intresse som geologiskt undersöknings- och studieobjekt.
En ingående undersökning av de geologiska och mineralogiska för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
5
hållandena verkställdes senast åren 1946—1949. De hittills företagna undersökningarna
synes visa, att malmkroppen i stort sett är mineralogiskt
homogen. Däri förekommer järn med i genomsnitt 30 procent eller något
däröver, vanadin med 0,2 procent (0,28 procent vanadinoxid) samt titan
med omkring 3 procent (4—6 procent titanoxid).
Växter och djur vid berget. Taberg ligger ungefär i centrum av det sydsvenska
barrskogsområdet, d. v. s. det växtgeografiska området mellan bokregionen
i söder och ekens nordgräns. Berget är med undantag av de branta
sidostupen skogklätt. Större delen är barrskog, huvudsakligen bestående
av gran. Ek ingår sporadiskt i skogen. Norra delen av berget och nordsluttningarna
är bevuxna med lövskog.
Örtvegetationen på Taberg och i åns dalgång har fått sin prägel av skogstypen
men framför allt av de mineralogiska förhållandena och av de ovanliga
terrängformerna. Ett flertal växter, som åtminstone i denna del av
landet är mindre vanliga, finns sålunda på berget. Utöver åtskilliga mindre
allmänna arter växer här vidare flera, som i gängse botaniska handböcker
har beteckningen rar. Deras förekomst på denna lokal utgör ett viktigt men
ännu ej helt klarlagt växtgeografiskt problem.
Tabergs särpräglade miljö har givit jämväl fågellivet ovanligare inslag.
Kungsfiskaren, som tillhör våra sällsyntaste fåglar, förekommer sålunda
på flera platser utmed Tabergsån. Den likaledes sällsynta gråärlan observerades
häckande första gången i Sverige också vid Tabergsån.
Tabergs bergslag. Järnmalmen i Taberg torde mycket tidigt ha varit föremål
för bearbetning men säkra belägg härför saknas före 1490. Genom kungliga
brev åren 1618 och 1621 avskildes Tabergs bergslag såsom administrativ
enhet med särskilda privilegier. Bergslaget omfattade hela Månsarps kommun
och större delar av de angränsande Sandseryd och Barnarp. Under
1700-talet utvidgades bergsmännens privilegier och ytterligare masugnar och
verk uppfördes. På 1800-talet utvecklades bergsbruket än vidare och därmed
även järnhanteringen. Denna och vad som därmed sammanhängde var i
hela västra Småland befolkningens viktigaste binäring. Det beräknas sålunda,
att vid 1800-talets mitt och fram till 1875 en fjärdedel av hela länets
befolkning utanför städerna var direkt eller indirekt beroende av bergsbruket.
Mot slutet av 1800-talet efterföljdes emellertid högkonjunkturen efter
fransk-tyska kriget av en utpräglad lågkonjunktur, som nådde sitt bottenläge
1887. Den ena anläggningen efter den andra lades ned och den tekniska
utvecklingen under tiden gjorde, att då högkonjunkturen återkom förutsättningar
för bergsbrukets återupptagande saknades. Masugnarna fick förfalla,
brann ned eller revs. Den sista revs 1917.
Berget fick sedan ligga orört ända fram till tiden för andra världskrigets
utbrott, då driften återupptogs. Det upprustande Tysklands stora järnmalmsbehov
skapade avsättningsmöjligheter även för denna malm. Med
Tysklands sammanbrott förändrades emellertid åter förutsättningarna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Gruvbrytningen fortsatte d mindre omfattning men nu såldes malmen som
makadam till järnvägen. Från 1952 öppnades åter avsättningsmöjligheter till
Västtyskland och malmproduktionen återupptogs.
Den nyss berörda ekonomiska krisen under slutet av 1800-talet gick även
ut över den omfattande järnindustrien som var baserad på bergsbruket. Men
då konjunkturerna framemot sekelskiftet åter blev bättre, kom flera av dessa
företag att utgöra grunden för uppbyggnaden av modern industri, och folk
från de gamla bruken startade företag inom andra industrigrenar. Så skedde
även i Taberg. Med tiden uppstod sålunda ett flertal industriföretag, och så
småningom har Taberg åter blivit en industriort, ehuru med företagen fördelade
på ett flertal fack och som industrisamhälle i skuggan av storföretaget
Norrahammar.
Det nuvarande samhället. Taberg tillhör Månsarps kommun, som omfattar
6 560 hektar och den 1 januari 1953 hade 2 739 invånare. Huvudparten av
befolkningen, omkring 2 000 personer, bor i Smålands Tabergs samhälle.
Bebyggelsen är där förlagd dels på åns östra sida och dels väster om ån vid
bergets nordsida, där den sträcker sig upp på sluttningen. Här leder också
en väg upp till bergets hjässa, där en turiststation uppförts.
Bebyggelsen har hittills reglerats endast genom avstyckningsplan. Numera
föreligger emellertid ett förslag till byggnads- och generalplan. Därvid
har dock de delar, som berör berget, undantagits i avvaktan på naturskyddsfrågans
lösande. Planerna i deras helhet omfattar nämligen även bergets
norra sluttning, och övre delen av berget med hjässan upptages i förslaget
som friluftsområde med begränsning utefter uppfartsvägens övre del.
Smålands Taberg är ett industrisamhälle. De flesta av kommunens 26 företag
är förlagda där. De är i allmänhet av den vanliga småländska småindustritypen.
Flera av företagen tillhör metallindustrien. Den övervägande
delen av samhällets arbetare är dock sysselsatt inom textil- och träindustrien.
Gruvbolaget. Gruvbrytningen vid Taberg bedrives av Aktiebolaget Smålands
Taberg. Bolaget bildades 1939 med ett aktiekapital av 800 000 kronor. Förberedande
arbeten för brytning hade påbörjats redan 1937 av Stora Långviks
Gruf Aktiebolag. Från början uttogs endast malm från rasmassor och
varp, men 1939 började egentlig brytning vid bergets södra branter och kom
så småningom även att beröra hjässan. Stickspår drogs till järnvägen och
uttransporten mekaniserades 1939 genom ett transportband för direkt lastning
i järnvägsvagn. Under 1941 började en ort drivas i berget, och den
fortsatta brytningen upplades som öppen kraterbrytning. Den första kratern
väster om hjässan påbörjades 1942 och blev färdigbruten 1951. Den hade då
en storlek av cirka 70 X 90 meter. Nästa krater öppnades 1951 omkring
100 m längre in och har för närvarande drivits till en diameter av 40 å 50
meter. Ur denna krater beräknar man erhålla mellan 400 000 och 500 000
ton malm, och därav torde återstå omkring 200 000 ton. Enligt planerna
beräknas nästa krater behöva upptagas om två å tre år, och först därefter
skulle kraterbrytningen behöva beröra västra toppen.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Från brytningens början 1937 steg produktionen snabbt och nådde sitt
maximum 1943 med över 200 000 ton. Ändock utgjorde den då icke mer än
2 procent av hela landets produktion. För denna produktion sysselsattes 45
arbetare, och saluvärdet angavs samma år till 1 063 000 kronor eller omkring
5 kronor per ton. För Halmstad—Nässjö järnvägar fick malmtransporterna
Taberg—Halmstad en ej ringa betydelse. Även för Halmstads hamn
var malmexporten av stor vikt.
Malmen exporterades till tyska järnverk och levererades som styckemalm
med en järnhalt av 31—32 procent. Produkten utgjorde således en utpräglad
sekundamalm. De svenska exportmalmerna håller normalt 45—65 procent
järn i styckemalmen, de norrbottniska malmerna inemot 70 procent.
Bolaget har därför gjort försök att finna behandlingsmetoder för malmen,
som skulle medföra en bättre produkt. Malmen, som under kriget köpts av
tyska verk, kunde efter Tysklands sammanbrott ej vidare säljas, varför
produktionen löpte risk att helt stoppas. I den situationen visade det sig att
järnvägarna hade bekymmer med ballastunderlaget för spåröverbyggnaden,
då det använda stenmaterialet var för lätt för den tunga trafiken och medförde
höga underhållskostnader. Försök att i stället använda krossad tabergsmalm
utföll väl, och bolaget kunde därför under några år avsätta en
begränsad malmproduktion såsom makadam.
Åren 1951—52 hade förhållandena inom den återuppbyggda västtyska
järnindustrien så förändrats att ett stort malmbehov åter uppstått. Det visade
sig då att tabergsmalmen trots sin låga järnhalt åter kunde avsättas.
För leverans 1951 såldes 50 000 ton, för 1952 100 000 ton och lika mycket
är kontrakterat för 1953.
Bolaget har under hela sin verksamhetstid ej givit någon utdelning med
undantag av bokföringsåret 1940—41, då 3 kronor per aktie (3 procent) utdelades.
Det tyska inflytandet. I det ursprungliga bolaget ingick ett betydande tyskt
kapitalintresse, representerat av förut nämnda Stora Långviks Gruf Aktiebolag
— i vars regi verksamheten vid Taberg för övrigt bedrevs — samt
generalkonsuln Karl Sauber. Vid andra världskrigets slut innehade sagda
bolag av de tillhopa 8 000 aktierna 3 190 och Sauber 460. Röstetalet, som för
alla 8 000 aktierna var 4 400, var för dessa aktieposter 877 respektive 325.
Liksom andra tyskägda tillgångar ställdes efter kriget ifrågavarande båda
aktieposter under förvaltning av flyktkapitalbyrån. Sedermera föreslog den
s. k. tyskgruvekominittén, att posterna skulle förvärvas av svenska staten.
Flyktkapitalbyrån beslöt emellertid med hänsyn till att avtal om hembudsskyldighet
mellan aktieägarna i bolaget förelåg att försälja posterna till de
övriga aktieägarna i Aktiebolaget Smålands Taberg för ett pris av 547 500
kronor, innebärande 50 procent överkurs.
Av bolagets aktier innehar för närvarande Aktiebolaget H. N. J. intressenter
5 000, disponenten Lenander 250, Aktiebolaget industrimetoder 250
samt Avesta Järnverks Aktiebolag 2 500.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Äganderättsförhållandena. Tabergs malmfält omfattar för närvarande 30
försvarade utmål, varav 28 innehas av bolaget och de två återstående av
Mobro hyttelag. Sex av bolagets utmål utlades 1943 efter långvariga förhandlingar
med markägarna och utvidgades 1945. I dessa utmål kan sålunda
kronan enligt 1938 års gruvlag begagna sig av sin rätt till hälftendel inom
i lagen angiven tid efter det brytning inom utmålet påbörjats. Icke inom
något av dessa utmål har emellertid hittills förekommit brytning. Övriga
utmål har tillkommit före ikraftträdandet av 1938 års gruvlag. Av utmålen
har de båda Mobro hyttelag tillhöriga ansetts åtminstone i huvudsaklig utsträckning
ingå i det s. k. Tabergs odalfält. Rättsförhållandena i fråga om
dessa utmål är dock i viss mån oklara.
Enligt uppgift av bergmästaren torde åtta av utmålen ligga på fastighet,
som samfällt äges av Kåperyds skifteslag, ett av dem delvis på fastighet,
som till en del är lagfaren för bolaget, medan lagfartsansökan i övrig del
förklarats vilande. Övriga 22 utmål torde ligga på fastigheter, lagfarna för
enskilda markägare. På grund av ofullständighet i utmålshandlingarnas
fastighetsbeteckningar har emellertid någon full klarhet i äganderättsförhållandena
ej kunnat nås.
Turistliv och hembygdsvård. Taberg har redan i äldre tid, framför allt under
1700- och 1800-talen, haft en mängd besök av både fackmän och lekmän.
Från olika tider finns också ett flertal in- och utländska reseskildringar
därifrån.
1933 tillkom som en avdelning av Svenska Turistföreningen Tabergs turistförening.
Denna fick dock ej den vanliga formen av en uteslutande ideell
sammanslutning utan bildades som ekonomisk förening. Föreningen förvärvade
ett markområde på cirka 8 000 m2, omfattande själva hjässan, och
uppförde där en byggnad, Tabergsstugan, som togs i bruk 1935. Bilväg från
samhället till hjässan byggde föreningen åren 1933—1935. För besökande
bilar och bussar upptar föreningen en avgift under tiden 1 juni—30 september.
Under år 1952 beräknas 10 200 bilar och bussar ha besökt berget, varav
5 800 betalande. Antalet besökare uppskattades till sammanlagt 81 000.
För att skydda och vårda minnena från förgången bygdekultur bildades
vidare år 1928 Tabergs bergslags hembygdsförening. Denna har sedermera
anslutit sig till Jönköpings läns hembygdsförening och Samfundet för
hembygdsvård. Dess första uppgift ansågs vara att skapa en bygdegård, där
miljö och minnen från bergslagsbebyggelse och bergslagsliv kunde bevaras.
På mark, som föreningen arrenderat för 42 år, uppfördes med början år
1931 en bergsmansgård, vilken sedan successivt utvidgats och kompletterats.
Tabergsfrågan. När gruvbrytningen efter ett nästan halvsekellångt uppehåll
återupptogs år 1937, började man snart på olika håll inom orten känna
oro för naturvärden, miljö och samhälle. Härtill bidrog att, sedan till en
början gammal varp uttagits, brytningen sattes in mot de som mest ömtå
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
liga betraktade partierna av berget. Den omständigheten att efter krigsslutet
malmen användes till makadam medverkade också i hög grad till att
göra stämningen upprörd, liksom att brytningen skedde genom att stora
kratrar öppnades, vilka enligt allmän uppfattning helt förstörde bergets natur.
Icke heller lugnades stämningen av att en hel del olyckstillbud och
olyckshändelser ansågs giva skäl till antagande att bolaget ej tog tillbörlig
hänsyn till bygdens befolkning.
Från såväl Tabergs bergslags hembygdsförening och Tabergs turistförening
som från de kommunala myndigheternas sida togs olika initiativ för
att åvägabringa ett skydd för Taberg. Hembygdsföreningen gjorde sålunda
år 1944 en framställning i frågan till regeringen. Kungl. Maj :t beslöt dock
den 6 april 1945, att framställningen med hänsyn till rådande förhållanden
ej skulle föranleda någon åtgärd. Sedermera har frågan i olika sammanhang
varit föremål för länsstyrelsens uppmärksamhet, och landshövdingen
i länet har upprepade gånger besökt Taberg och haft överläggningar med
bolaget och representanter för lokalintressena.
Opinionen mot gruvbrytningen framträdde med förnyad styrka år 1952,
då brytningen åter ökades till följd av att malmexporten återupptogs. Även
pressen började nu syssla med tabergsfrågan. Lokalpressen hade länge intresserat
sig därför och även de stora Göteborgs- och Stockholmstidningarna
började taga upp frågan i artiklar och intervjuer.
Tabergsproblemet kom även att behandlas vid 1952 års riksdag, och frågan
fick därmed större räckvidd än som enbart en lokal angelägenhet. Den
15 januari 1952 framställdes sålunda i andra kammaren en interpellation
i ämnet. Vidare väcktes två likalydande motioner, I: 165 och II: 210. I anledning
av interpellationen och motionerna infordrades yttranden från olika
håll. Resultatet av riksdagens prövning av frågan blev, såsom redan förut
angivits, att riksdagen (Rskr. 161) i enlighet med tredje lagutskottets hemställan
(L3U 15) hos Kungl. Maj :t begärde utredning och förslag i frågan.
B. Naturskyddsintressena.
Utredningsmännen framhåller, att många skäl kan anföras för att skydda
Taberg mot förstörelse genom gruvdrift. Ehuru naturskyddsverksamhetens
mål ytterst kan sägas vara att hindra förfulning och förflackning överallt
där sådan kan befaras, måste den av praktiska skäl i första hand inriktas på
platser och föremål, som är egenartade eller särskilt utmärkta för skönhet.
Enligt utredningsmännen företer Taberg båda dessa kriterier. Därtill kommer,
att berget spelar en viktig roll i kulturhistoriskt avseende och att en
gruvdrift i större skala måste medföra vissa olägenheter för samhället Smålands
Taberg såväl i dess egenskap av turistort som i övrigt.
Utredningsmännen behandlar härefter tabergsfrågan ur särskilda naturskyddssynpunkter.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Det egenartade Taberg. Utredningsmännen framhåller, att Taberg ur geologisk
synpunkt är unikt. I en geologisk miljö, vilken i och för sig icke är
ovanlig i vårt land, har genom ett sammanträffande av omständigheter på
denna enda plats bildats en bergart av speciellt slag, som är känd endast på
ytterligare ett håll i världen, en enstaka fyndighet på den amerikanska kontinenten.
Bergmassan synes också alltjämt ha i huvudsak samma struktur
och form, som då den en gång för åtskilliga tiotal miljoner år sedan uppstod
ur en stelnande magma. Den kringliggande trakten har, till följd av
en serie geologiska händelser, undergått åtskilliga förändringar som, förutom
att de givit landskapet en viss karaktärsbrytning, på ett särskilt sätt
framhävt berget. Topografien har därigenom kommit att tämligen starkt avvika
från den, som eljest är vanlig i dessa delar av landet. Här skymtar i
vissa hänseenden en topografisk miljö, vars drag i mångt och mycket är
fjälltrakternas.
Också växtligheten på och vid Taberg företer vissa särmärken, örtvegetationen
har inslag, som i flera fall är botaniska rariteter. En ormbunksart
har sålunda av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté ansetts vara
i vetenskapligt hänseende fullständigt unik. Inom fågellivet förekommer likaledes
sällsynta arter. Dessa har visserligen iakttagits även på andra håll i
landet och synes på senare tid ha ökat i antal, men i fråga om två arter,
kungsfiskaren och gråärlan, har dock Taberg den särställningen, att det utgjort
platsen för deras första uppträdande.
Enligt utredningsmännen måste sålunda Taberg ur såväl geologisk och
topografisk som botanisk och ornitologisk synpunkt betecknas såsom egenartat
och märkligt.
Det vackra Taberg. Utredningsmännen påpekar, att det naturligtvis alltid
är vanskligt att ingå på estetiska värderingar. Ingen torde emellertid vilja
bestrida, att Taberg har ovanliga skönhetsvärden. Dessa sammanhänger
delvis med den flerskiftande naturmiljön med dess brytning mellan klippterräng,
bergssluttningar och vida platåer, mellan skogklätt högland och
vida mossmarker, mellan den idylliska dalgången och de branta bergsstupen.
En annan faktor av betydelse är det särpräglade inslaget i landskapsbilden,
som det isolerat uppskjutande berget med sin karakteristiska kontur
bildar. Det kanske starkaste skönhetsintrycket torde emellertid enligt utredningsmännens
uppfattning skapas av den vidsträckta utsikten från bergets
topp, som ger en samtidig utblick över det småländska småkuperade skogslandskapet,
vätternbygdens långa perspektiv med Omberg i bakgrunden och
Västergötlands slättbygder bort mot Kinnekulle. I nästan alla uttalanden
om Taberg, från traktens folk, i litteratur och press, från ämbetsverk och
i riksdag går också uppfattningen om Tabergs naturskönhet som en röd
tråd.
Det kulturhistoriska värdet. Det under fem sekler vid Taberg bedrivna
bergsbruket och den såsom bergslag fristående ställning tabergsbygden där
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
under hade satte givetvis, framhåller utredningsmännen, sin prägel på bygdekulturen.
Denna tillfördes element, som ej förekom i trakten i övrigt. Bebyggelsen
fick sålunda en speciell karaktär. Detta gällde ej blott de till
bergsbruket direkt knutna anläggningarna, hyttor och smedjor, utan även
bostadsbebyggelsen. De gamla hyttorna och smedjorna är numera visserligen
praktiskt taget borta. Däremot finns alltjämt kvar gamla bergsmansgårdar
och torp även utanför den av hembygdsföreningen skyddade anläggningen.
Vidare lever minnen från bergslagskulturen kvar i sedvänjor och
bruk, i ordstäv och talesätt samt icke minst i en lokal folklore såsom sägner
och skrock.
Det kunde måhända göras gällande att i den mån det över huvud är möjligt
att bevara dessa minnen av en förgången bygdekultur, detta kan ske
även om berget förintas eller förstöres. Ett sådant resonemang anser emellertid
utredningsmännen ej vara riktigt. Så gott som alla de gamla traditionerna
är nämligen på ett eller annat sätt knutna till berget, och om detta
samband upplöses, torde de snart förlora sin livskraft. Icke minst därför
skulle såväl i den egentliga tabergsbygden som i hela trakten däromkring
en förstörelse av berget betraktas som ett helgerån. Just den svårgripbara
vävnaden av minnen, sägner och gamla föreställningssätt har enligt utredningsmännens
mening i icke ringa mån bidragit till att i vida trakter kring
Taberg skapa den eniga opinion, som kräver skydd för berget.
Gruvdriften och samhället. Tabergsnaturens egenart, den vidsträckta utsikten
och det centrala läget har sedan gammalt gjort berget till ett uppskattat
turistmål. Utredningsmännen anser det vara ganska klart att om miljön väsentligt
förändras, naturen förfulas och avsevärda delar av berget bortbrytes,
skulle förutsättningarna för turistintresset i stor utsträckning försvinna. Utöver
den förlust detta skulle innebära ur vidare synpunkter komme en sådan
utveckling även att medföra betydande ekonomiska konsekvenser för samhället
och bygden, eftersom berget för närvarande har större betydelse för
kommunen som turistmål än som malmfyndighet. I anslutning härtill erinrar
utredningsmännen om att den lokala turistföreningen bland annat genom
ott bygga vägen upp till hjässan och den förhållandevis omfattande anläggningen
där gjort ej oväsentliga investeringar som, därest turistströmmen
skulle sina, bleve överflödiga och oräntabla. Säkerligen skulle även en hel
del företag av servicekaraktär i orten bli ekonomiskt lidande.
Enligt utredningsmännen kan en gruvdrift i större skala emellertid få oförmånliga
verkningar för samhället även i andra avseenden. Såväl industrierna
i Taberg som bostadsbebyggelsen ligger nämligen omedelbart invid berget,
och planerna för den fortsatta bebyggelsen omfattar ytterligare områden på
bergets sluttning. Bebyggelsen har sålunda förlagts och utformats utan tanke
på att en gruvdrift åter kunde komma i gång. Några möjligheter att ändra
dessa förhållanden torde ej föreligga, åtminstone ej på kort sikt. En utvidgad
gruvdrift kommer därför sannolikt att medföra sänkta fastighetsvärden
och möjligen också en utflyttning ur samhället till förfång bland
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
annat för industriföretagen på orten. Vidare anför utredningsmännen att,
även om det kan förutsättas att en gruvbrytning i framtiden skulle ske efter
metoder, som ej medförde direkt fara för de närboende, en gruvdrift praktiskt
taget mitt inne i ett bostadssamhälle alltid förorsakar betydande störningar
och obehag. Exempel härpå finns på flera andra håll.
Utredningsmännen framhåller slutligen i detta sammanhang, att olägenheterna
av en stordrift ej kan väntas bli begränsade till de störningar, som
uppstår genom själva brytningen. För en så fattig malm som tabergsinalmen
måste man nämligen räkna med att någon form av anrikning blir nödvändig.
Därvid kommer att bildas betydande kvantiteter avfall, som, då de upplägges,
kan bli ett störande inslag i naturen. Stoft från den för anrikning finmalda
malmen kommer att bemänga luften i omgivningen. Behovet av driftvatten
kan vidare nödvändiggöra reglering av Tabergsån, och avfallsvattnet från
anrikningen kommer, om ej omfattande och dyrbara reningsanläggningar
utförs, att förorena vattendragen och sannolikt även uppgrunda dem.
C. Gruvbrytningsintresset.
Järnmalmst.illgången. Utredningsmännen anför, att malmkvantiteten i Taberg
kan uppskattas till 150 miljoner ton, om man enbart räknar med tillgångarna
ovan järnvägens nivå. I sitt betänkande år 1949 räknade emellertid
tyskgruvekommittén med ett begränsat djupgående under sagda nivå
och kom därvid till 245 miljoner ton. De totala tillgångarna i landet beräknas
numera till 265 miljoner ton i mellersta Sverige och 2 413 miljoner ton
i Norrbotten. Dessa siffror visar, att Taberg redan vid försiktiga beräkningar
är en betydande fyndighet. Till ytterligare belysande härav nämner
utredningsmännen vidare, att själva malmarean vid Taberg är 400 000 m2,
medan den vid Grängesbergs exportfält är 55 000 m2, Gällivare malmfält
230 000 in2 samt Kiirunavaara, landets största järnmalmsfyndighet, 440 000
m2. Härtill kommer, att Taberg synes helt bestå av malm samt att förhållandena
gör brytningen enkel och därför billig. En annan fördel är dessutom
den direkta korta järnvägsförbindelsen till ständigt isfri hamn i Halmstad.
Mot dessa fördelar står emellertid den olägenheten, att tabergsmalmen är
fattig. Järnhalten rör sig nämligen om blott cirka 30 procent, medan den i
de nyssnämnda andra fyndigheterna kan uppskattas till 57 å 70 procent.
Delta gör enligt utredningsmännen, att tabergsmalmen för närvarande knappast
annat än under särskilda förhållanden är begärlig såsom direkt användbar
järnmalm — s. k. styckemalm — vare sig inom landet eller utomlands.
Dess speciella karaktär gör den därjämte svårsmält och mindre lämpad
för hyttprocessen.
Järnmalmens förädling. Utredningsmännen framhåller att tabergsmalmen
på grund av sin låga järnhalt tillhör den typ, som brukar benämnas anrikningsmalmer.
Därmed menas malmer, som för att bli användbara vid järn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
13
verken, först måste genom en särskild process befrias från en del av den
ofyndiga bergarten. Detta sker genom att malmen krossas och males, varefter
genom magnetisk eller s. k. våtmekanisk anrikning de malmrikare
kornen skiljes från de malmfattigare. Man erhåller därvid en mer eller
mindre finkornig malmprodukt, kallad slig.
Enligt vad utredningsmännen uppger ifrågakommer i Sverige i allmänhet
råmalmer med järnhalter av omkring 40 procent för anrikning till slig,
men även fattigare malmer anrikas med framgång. Sligen håller i allmänhet
minst 60 procent järn, ofta väsentligt däröver. Sådana järnhalter torde dock
ej kunna nås med tabergsmalmen. Den är nämligen på grund av sin struktur
och sammansättning svåranrikad. Ej heller som slig torde därför tabergsmalmen
under normala förhållanden kunna utnyttjas med ekonomiskt
tillfredsställande resultat.
Utredningsmännen erinrar i detta sammanhang vidare om att försök gjorts
att med andra metoder ur malmer av förevarande slag åstadkomma en järnrikare
produkt. Försöken synes emellertid knappast ha givit tillfredsställande
resultat. I stället har man numera på kontinenten vid nya anläggningar
för järnframställning börjat övergå till metoder, som möjliggör direkt användning
av slig. Nu planerade försök med slig av tabergsmalmen torde enligt
utredningsmännen bland annat inriktas på denna metod.
Järnmalmen i folkhushållet. Med hänsyn till tabergsmalmens låga järnhalt
samt till att malmen på grund av sin speciella karaktär med nuvarande tekniska
förutsättningar icke kan rationellt utnyttjas, anser utredningsmännen
att det, mot bakgrunden av landets i övrigt betydande järnmalmstillgångar,
är nationalekonomiskt olämpligt att för närvarande bryta järnmalm
vid Taberg. Därvid påpekas, att om ur nationalekonomisk synpunkt en ökning
av järnmalmsbrytningen är önskvärd, detta med små medel säkerligen
kan nås vid de stora, i gång varande gruvorna i Norrbotten och mellersta
Sverige.
Utredningsmännen framhåller emellertid samtidigt, att Taberg i en framtid
kan bli av betydelse som järnmalmstillgång. Visserligen är landets tillgångar
stora, men på lång sikt kan en viss bristsituation tänkas uppkomma.
I stället för att bryta tabergsmalmen och exportera den med dess innehåll
av en tredjedel järn och två tredjedelar sten, är det därför enligt utredningsmännens
mening ur folkhushållets synpunkt riktigare att för närvarande
nedlägga gruvdriften och betrakta malmtillgången som en reserv för
framtida behov, då de rikare och lättare utnyttjningsbara fyndigheterna utbrutits
eller den tekniska utvecklingen givit nya metoder att utnyttja Taberg.
Legeringsmetallen vanadin. Vanadin är en för stålframställningen viktig
legeringsmetall. För vissa slag av kvalitetsstål, ej minst konstruktionsstål
för en hel del krigsmateriel, är metallen nödvändig. Den är således en strategiskt
viktig råvara. Tabergsmalmens innehåll av vanadin, omkring 0,20
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
procent, torde enligt utredningsmännen ha varit det viktigaste skälet till att
malmen inför och under kriget var begärlig för Tyskland. Ej osannolikt är
orsaken densamma till att malmen nu åter kan säljas. Vanadininnehållet
följer i hyttprocessen järnet, och produkten kommer således att ha en viss
vanadinhalt, vilket gör den lämpad för stålframställning för ändamål där
legering med vanadin är önskvärd.
Emellertid är landets tillgångar på vanadin relativt goda. Utredningsmännen
anser därför, att ej heller ur förevarande synpunkt någon anledning
föreligger i dagsläget att bryta Taberg.
Titanvitt. Före första världskriget var, anför utredningsmännen, titan en
föga känd metall. Sedan man emellertid ungefär samtidigt i Norge och USA
under krigsåren uppfunnit industriellt användbara metoder att ur titanmalm
framställa färgpigmentet titanvitt, fick titan mycket snabbt en stor
betydelse. Titanvitt visade sig nämligen som grundpigment i färger väsentligt
överlägset de tidigare använda bly- och zinkvitt, och inom gummi-, glas-,
emalj- och pappersindustrierna blev det på kort tid oundgängligt. Det blev
därför en handelsvara av största betydelse på världsmarknaden. Mycket snart
blev titanvitt även föremål för en med tiden världsomfattande kartellbildning.
Många tecken tyder på att kartellen fortfarande existerar. Enligt vad
utredningsmännen anför, har dock Sverige hittills icke haft någon titanproduktion.
Svenska ägare av titanförekomster torde därför sannolikt hittills
stå utanför kartellen.
Titan, framtidens metall. Under denna rubrik framhåller utredningsmännen,
att de senare årens tekniska utveckling givit titan en än mera ökad
betydelse. Det är nu fråga om metallen sjähr. Denna har nämligen tekniskt
särskilt värdefulla materialegenskaper. Den är sålunda lätt men har samtidigt
hållfasthetsegenskaper, som i många hänseenden är fullt jämförbara
med stålets. Mest betydelsefullt är, att dessa egenskaper är i högre grad
värmebeständiga än hos stål och de flesta andra metaller, där de snabbt försämras
vid höga temperaturer. Titan »rostar» icke heller som stål och är
även motståndskraftig mot kemisk påverkan i övrigt. Dessa egenskaper torde
komma att medföra, att titan får stor betydelse för den fortsatta utvecklingen
på reaktionsmotorernas område. Även i fråga om atomenergins utnyttjande
torde titan få användning som konstruktionsmaterial. Enligt utredningsmännen
kan titan slutligen förväntas komma att medföra väsentliga
tekniska framsteg även på en del andra specialomx-åden inom modern
teknik och industri, ehuru det kan dröja åtskilliga årtionden, innan metallen
funnit sin plats inom mera allmänna områden i konkurrens med legerade
stål och lättmetaller.
Titantillgångarna. Utredningsmännen uppger, att brytvärda titanmalmförekomster
finns på olika håll i världen. Därjämte finns på flera ställen betydande
fyndigheter i form av titanförande strandsand. Intresset har dock
främst kommit att inrikta sig på bergmalmförekomsterna. Utredningsmän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
15
nen beräknar, att i världen utom Sverige finns mellan 4 och 5 miljarder ton
titanmalmer. Titanhalten varierar mellan 6 och 20 procent; i vissa fall kan
den t. o. in. vara högre.
I fråga om Sverige anför utredningsmännen, att titanmalmförekomster
är kända på fyra håll, nämligen i Ruotevaare i närheten av Kvikkjokk, på
Ulvöarna i Ångermanland, i Kramsta i Hälsingland samt vid Taberg. Malmkvantiteterna
uppskattas till omkring respektive 20, 20, 25 och 150 miljoner
ton, innehållande respektive 11, 8, 5 och 6—7 procent titan eller titansyra.
Av dessa uppgifter framgår, att Taberg är landets största titantillgång och
att fyndigheten är av en storleksordning jämförbar med världens betydelsefullaste.
Med hänsyn till det anförda anser utredningsmännen titantillgångarna vid
Taberg vara nationalekonomiskt av största vikt. Utvinning av titan inom
landet kan bli en grund för att svensk teknik och svensk industri på nya
tekniska områden kan bedriva ett självständigt utvecklingsarbete och att
exportindustrier med nya produkter och nya metoder får möjlighet att hävda
sig på världsmarknaden. Vid krig och avspärrning kan i framtiden tillgång
på titan vidare bli ett livsvillkor för ur folkförsörjningens och försvarets
synpunkt viktiga industrier. Samtidigt som en efter världsmåttstock så
betydande tillgång av en nyckelvara kan ge landet en handelspolitiskt gynnsam
ställning, kan den emellertid i ett spänt världspolitiskt läge på grund
av titanets kommande strategiska betydelse innebära vissa riskmoment. Ur
alla dessa synpunkter måste det därför enligt utredningsmännens åsikt vafa
angeläget, att titantillgångarna utnyttjas så rationellt som möjligt men också
på ett sätt och i en omfattning, som bäst motsvarar landets intressen såväl
i det aktuella läget som på längre sikt.
Utvinning av titan. Enligt utredningsmännen är framställning av metallisk''
titan ur malmråvaran förenad med betydande svårigheter. Ett flertal metoder
har utexperimenterats, men förfarandet är alltjämt komplicerat och för
industriella ändamål dyrbart. Teknikens behov av titan kommer emellertid
sannolikt att medföra en snabb utveckling på titanframställningens område,
vilken inom överskådlig tid kan leda fram till industriellt mera användbara
och rationella metoder. Detta i sin tur kommer alt möjliggöra en större användning
av metallen och därmed en ökad efterfrågan på råvaran. Då detta
i en ej avlägsen framtid blir fallet, får landets titanmalmtillgångar ett aktuellt
värde. Redan nu torde sålunda en brytning av Ruotevaare ej osannolikt
vara bärkraftig. Försök företagna redan år 1910 har nämligen visat, att
ur 50 procent av malmen där kan framställas en järnslig med 5 procent
titansyra och ur avfallet en slig med 14—20 procent titan. Utredningsmännen
räknar med att i varje fall den senare sligen i dag torde utan vidare
kunna avsättas till högt pris.
Med tabergsmalmen ligger förhållandena sämre till. Försök har visserligen
visat att eu slig med 16—17 procent titansyra och cirka 50 procent järn
kan erhållas. Emellertid kan ej som i Ruotevaare någon högvärdig slig er
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
hållas ur det betydande avfallet. För att nå dit fordras ett omfattande forsknings-
och försöksarbete och därtill sannolikt betydande kapitalresurser. Att
redan nu bryta malmen och producera en slig skulle därför enligt utredningsmännens
uppfattning innebära, att innehållet i landets största titantillgång
förslösades.
För sin del anser utredningsmännen, att det ur nationalekonomisk synpunkt
synes riktigast att upptaga brytning av den visserligen väsentligt
mindre men omedelbart utnyttjningsbara ruotevaarefyndigheten och samtidigt
bedriva planmässiga försök och forskning med tabergsmalmen för att
därur utvinna titan och samtidigt järn och vanadin var för sig. Tillgången
på titanråvaran från Ruotevaare skulle därvid också sätta den svenska metallurgiska
industrien och de tekniska forskningsinstitutionerna på området
i stånd att deltaga i utvecklingsarbetet i fråga om produktion och användning
av titan. Ehuru givetvis industriens och teknikens män följer utvecklingen
i utlandet, i den mån detta är möjligt, torde nämligen något eget arbete
på området för närvarande ej bedrivas i Sverige.
D. Formerna för gruvdriften.
Utredningsmännen understryker, att det icke är ovanligt att gruvbrytningsintressen
kolliderar med naturskyddsintressen. Hur skarp motsättningen
blir i det enskilda fallet, beror bland annat på i vilka former gruvdriften
utövas. Denna fråga får på grund av de lokala förhållandena särskilt
stor betydelse vid Taberg. Utredningsmännen behandlar därför frågan
utförligt i förevarande kapitel.
Nuvarande brytning. Enligt vad utredningsmännen anför innebar det gamla
brytningssättet vid Taberg, att malm utlogs från rasmassorna vid bergets
fot och nytt material successivt lösbröts från bergsstupet. Under tidigare århundraden
påverkades bergets kontur föga därav. Då brytningen år 1939
mångfaldigades blev emellertid skadorna på naturen mera allvarliga. Samtidigt
innebar brytningsmetoden med det primitiva sätt, på vilket den alltjämt
bedrevs, olycksfallsrisker för både arbetare och kringboende.
Man övergick sedermera till kraterbrytning, vilket ur naturskyddssynpunkt
snarast förvärrade läget. De två stora öppna kratrar, som hittills upptagits,
bildar sålunda fula sår i terrängen, och en fortsättning av driften enligt
denna metod skulle enligt utredningsmännen med tiden komma att helt
förstöra naturen på bergets sydsida. Om metoden skall komma fullt till sin
rätt, måste man nämligen förlägga kratrarna till de högsta terrängpartierna,
så att största möjliga malmmassa kan uttagas ur kratern. Detta skulle i
fråga om Taberg betyda, att de mest markanta partierna av berget fortast
utsattes för förstörelse.
Utredningsmännen anser med hänsyn härtill, att kratermetoden ur naturskyddssynpunkt
måste betecknas som i hög grad olämplig. Också ekonomiskt
skulle för övrigt på längre sikt fördelarna bli ganska tvivelaktiga,
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
17
även om metoden med viss reservation kan sägas vara billig. Kraterbrytning
har emellertid den olägenheten, att endast en del av den tillgängliga
malmen uttages. Metoden kan därför sägas vara ekonomiskt berättigad, endast
när man vill begagna tillfälliga konjunkturer på malmmarknaden för
att utnyttja en malmfyndighet, som det under normala förhållanden ej lönar
sig att bryta, eller när det eljest är fråga om en kortfristig affär, som
upplägges med sikte på omedelbar vinst utan tankar på framtiden.
Öppen pallbrytning. Utredningsmännen anför, att om malmtillgången och
malmens kvalitet anses ge det ekonomiska underlaget för en brytning på
längre sikt, torde vid en malmkropp med Tabergs topografi s. k. öppen pallbrytning
vara den ur gruvteknisk synpunkt naturliga brytningsmetoden.
Metoden skulle vid Taberg innebära, att man på hela sträckan mot sydväst
med början från malmkroppens rand bröt ut malmen i horisontala skivor,
»pallar», av lämplig tjocklek. Visserligen medför metoden högre anläggningskostnader
och därigenom dyrare brytning än kraterbrytning, men den
möjliggör å andra sidan, att all malm uttages. Den lämpar sig därför särskilt
väl för att användas vid Taberg, där malmkroppen, såvitt man hittills
vet, är praktiskt taget homogen. För egen del anser utredningsmännen, att
ur naturskyddssynpunkt öppen pallbrytning avgjort är att föredraga framför
kraterbrytning. Den sammanhängande brytningsfronten och de kvarstående
bergbranterna faller naturligare samman med bergets ursprungliga
karaktär än utspridda stora kratrar. För samma brytningskvantitet blir
också ingreppen väsentligt mindre än vid kraterbrytning, och det dröjer en
många gånger längre tid, innan de vitalaste delarna av berget nås.
Underjordsbrytning. Under tabergsfrågans behandling har vid flera tillfällen
framförts förslag om att man borde övergå till underjordsbrytning för
att förhindra ingrepp i bergets yttre. Vilka fördelar detta skulle innebära ur
naturskyddssynpunkt, anser utredningsmännen icke närmare behöva utvecklas.
En sådan övergång skulle emellertid medföra, att brytningen bleve
väsentligt fördyrad. Underjordsbrytning fordrar nämligen omfattande förberedelse-
och tillredningsarbeten. Verkställda överslagsberäkningar har givit
vid handen, att kostnadsökningen vid underjordsbrytning säkerligen
kommer att uppgå till minst 3 kronor per ton. En sådan fördyring kan tabergsmalmen
för närvarande icke bära. Utredningsmännen finner det därför
naturligt, att bolaget ej ansett sig kunna tillämpa sådan brytning, helst
som denna metod liksom kraterbrytningen dessutom medför den olägenheten,
att endast en del av malmen kan uttagas.
Vad nu anförts om vanskligheterna med underjordsbrytning har sagts
med utgångspunkt från vad som hittills är känt rörande malmfyndighetens
storlek och djup. Skulle det visa sig, att malmen gar väsentligt på djupet
och där förekommer i mycket stora kvantiteter, kan bedömandet måhända
bli ett annat. Enligt utredningsmännen måste nämligen då investeringar i
alla fall så småningom göras, och den omständigheten att eu del av malmen
2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. I samt. Nr 139.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
icke kan tillvaratagas blir av relativt underordnad betydelse. En säker uppfattning
om malmkroppens omfång på lägre nivåer än de hittills undersökta
kan emellertid erhållas endast genom borrningar.
Anrikning. Utredningsmännen framhåller att man, såsom redan nämnts,
har att räkna med att en rationell gruvdrift vid Taberg måste innefatta
någon form av anrikning, sannolikt i förening med en metallurgisk bearbetning.
Även denna del av verksamheten kan komma att utgöra en fara
för naturvärdena, om anrikningsverket placeras i anslutning till bolagets
nuvarande anläggningar vid bergets fot. Efter tillkomsten av en mera omfattande
bebyggelse på denna plats skulle skönhetsintrycket av de branta
stupen i sydost sannolikt ej längre bli detsamma. Av större betydelse än
byggnaderna skulle dock enligt utredningsmännens mening avfallsmassorna
bli. På det trånga utrymmet mellan berget och ån komme dessa så småningom
att få sådan höjd, att topografien fullständigt förändrades. Vidare skulle
det svårligen kunna undvikas, att ån förorenades genom avloppsvattnet.
Samtidigt anför emellertid utredningsmännen, att det icke är nödvändigt
att förlägga anrikningen i omedelbart närhet av brytningsstället. På något
avstånd från berget finns nämligen lämpliga platser för eu anläggning, dit
malmen utan större ekonomisk uppoffring kan fraktas. Där erbjuder också
stora mossmarker goda möjligheter att lägga upp avfallsmassor och leda
bort avloppsvattnet.
E. Tabergsfrågans lösning.
I det sista kapitlet av betänkandet framlägger och motiverar utredningsmännen
sitt förslag till tabergsfrågans lösning.
Naturskyddet. Under hänvisning till vad förut anförts finner utredningsmännen
det ur flera synpunkter önskvärt, att Taberg skyddas mot varje
ingrepp genom gruvbrytning. Bergets geologiskt och topografiskt märkliga
beskaffenhet, den särpräglade naturmiljön med sina sällsynta inslag i flora
och fågelfauna, bergskonturens betydelse i landskapsbilden, skönheten hos
de branta stupen och de skogklädda sluttningarna, den vida utsikten från
bergets topp, som gjort det till en uppskattad turistattraktion, samt hänsynen
till samhället och bebyggelsen där utgör tillsammans mycket starka
skäl för att ett sådant skydd bör komma till stånd.
Samtidigt anser utredningsmännen det vara klart att det ur allmän synpunkt
ej finns något aktuellt intresse av att berget utnyttjas som malmtillgång.
För närvarande kan malmen finna användning endast som en
visserligen vanadinhaltig men fattig järnmalm och på andra håll i landet
finns betydande fyndigheter av rikare järnmalm samt även fullt tillfredsställande
tillgång på vanadin. Med tanke på de resultat gruvbolaget hittills
visat torde ej heller det enskilda intresset av en fortsatt järnmalmsbrytning
kunna tillmätas större vikt. Därest avseende fästes endast vid
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 139.
19
nuvarande möjligheter att tillgodogöra sig malmen, måste man därför enligt
utredningsmännens mening komma till det resultatet, att vidare brytning
bör förhindras.
Tages hänsyn även till malmens titaninnehåll, kommer saken emellertid i
något annat läge. Utredningsmännen anför härom, att titanhalten visserligen
i och för sig utgör ett ytterligare skäl för att berget bör bevaras, så att
dess latenta värde icke nu förspilles för mindre viktiga intressen. Men å
andra sidan är det, såsom framgår av det föregående, av stor vikt att den
svenska industrien och bergsvetenskapen får tillfälle att deltaga i det intensiva
forsknings- och försöksarbetet på titanområdet. Möjlighet till viss brytning
för detta ändamål måste därför hållas öppen. Det kan måhända göras
gällande, att forsknings- och försöksverksamheten i första hand bör inriktas
på landets övriga titanmalmfyndigheter, så att det särskilt känsliga
Taberg tills vidare lämnas i fred. Detta anser emellertid utredningsmännen
icke möjligt, ty tabergsmalmen erbjuder speciella problem, som i stor utsträckning
kan lösas enbart genom experimenterande med just den malmen.
I anslutning till det anförda förklarar utredningsmännen, att ett statsingripande
till skydd för Taberg i princip bör syfta till att brytning skall
få förekomma endast för att möjliggöra forskning rörande ett framtida utnyttjande
av malmens titaninnehåll och endast i den omfattning, som är
nödvändig för att forskningen skall bli effektiv. Samtidigt bör tillses att
brytningen förlägges till sådan plats och bedrives i sådan form, att skadan
på berget blir den minsta möjliga.
Utredningsmännen förklarar, att de även sökt bilda sig en uppfattning
om vilka malmkvantiteter som kan behöva brytas för att möjliggöra en
forskningsverksamhet rörande titanet i Taberg. Det har emellertid därvid
befunnits mycket svårt att nu förutse, vilken omfattning denna brytning
kan behöva få. Därest forskningsverksamheten skall bli effektiv, kan den
nämligen icke stanna på laboratoriestadiet utan måste bedrivas i större
skala. Bolaget anser sålunda, att en årlig brytning av åtminstone 125 000 ton
malm erfordras. För sin del kommer utredningsmännen till att man som
underlag för eu rationell forskningsverksamhet ej torde kunna räkna med
lägre årskvantiteter än 25 000 å 30 000 ton.
Utredningsmännen övergår härefter till frågan om det lämpligaste sättet
för att åstadkomma det eftersträvade skyddet för Taberg och behandlar
därvid — i överensstämmelse med utredningsdirektiven — i första hand
möjligheterna till en frivillig uppgörelse. De framhåller härom, att förhandlingar
om en sådan uppgörelse pågått praktiskt taget ända från utredningsarbetets
början. Dessa förhandlingar har lett till det preliminära avtal, vilket
— såsom förut nämnts — bifogats betänkandet och för vilket en närmare
redogörelse lämnas i det följande. Utredningsmännen anför emellertid
redan här, att naturskyddsintressena torde ha tillgodosetts i avtalet i en
omfattning, som kan anses godtagbar.
Å andra sidan anser utredningsmännen det ligga i sakens natur, att ett
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
avtal i viss mån måste innebära en kompromiss och att man på denna väg
icke kan vinna ett så fullständigt skydd, som i och för sig vore önskvärt.
Bland annat har det icke varit möjligt att fullt upprätthålla principen, att
brytning bör få ske endast för titanforskning. En ytterligare olägenhet är,
att bolaget ansett sig kunna gå med på en överenskommelse endast för begränsad
tid. När denna tid gått till ända, kan faran för förstörelse åter bli
aktuell. Av dessa orsaker har utredningsmännen övervägt även andra möjligheter
att lösa skyddsfrågan.
En av dessa möjligheter är den, som tidigare ifrågasatts vid flera tillfällen,
nämligen att tillgripa särskild lagstiftning i form av en »Lex Taberg».
Denna utväg finner emellertid utredningsmännen icke behöva tillgripas, sedan
den nya naturskyddslagen tillkommit.
De stadganden i sagda lag, som kan få betydelse i fråga om Taberg, är
reglerna i 5 § angående fridlysning som naturminne. Dessa regler innebär,
att område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest
märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas, må fridlysas såsom naturminne.
Enligt utredningsmännen fyller Taberg samtliga de angivna kraven,
vissa av dem i mycket hög grad, och de anser det icke kunna vara något
tvivel om att förutsättningar för fridlysning föreligger. Åtskilligt talar också
enligt deras mening för att en sådan åtgärd bör vidtagas. Därigenom
skulle kunna vinnas ett fullständigare skydd än som kan uppnås avtalsvägen.
Lösningen skulle också bli mera definitiv. Å andra sidan torde man
emellertid vid fridlysning få räkna med ej obetydliga kostnader för det allmänna.
Utredningsmännen framhåller härefter att, därest en fridlysning anses
böra komma till stånd, beslut därom skall enligt naturskyddslagen meddelas
av länsstyrelsen. Det torde därvid vara tillräckligt, att fridlysningen får
avse rätten att bryta malm eller sten. De inslag i flora och fauna, som för
närvarande kan fordra särskilt skydd, är nämligen redan fridlysta enligt
äldre lag, och denna fridlysning gäller alltjämt mot envar. Vad angår bebyggelsen
bör denna regleras genom byggnadsplan, som skall fastställas av
länsstyrelsen. Utredningsmännen förutsätter därvid, att såväl vid fastställelsen
som vid tillämpningen av denna plan naturskyddsintressena blir beaktade.
Ytterligare bebyggelse på hjässan och bergets övriga högre partier
bör ur nämnda synpunkter förhindras.
Beträffande malm- och stenbrytning anser utredningsmännen, att i ett
eventuellt fridlysningsbeslut bör föreskrivas, att brytning får ske endast för
forskningsverksamhet på titanområdet samt en viss högsta kvantitet fastställas,
som årligen får uttagas. Därvid torde förut angivna siffror kunna
tjäna till ledning. Vidare anses böra föreskrivas antingen att underjordsbrytning
skall tillämpas eller ock att brytning får ske blott inom visst eller
vissa bestämda områden, helst belägna så långt ut som möjligt på bergets
sydvästra sluttning. För det senare fallet är det därjämte önskvärt, att endast
öppen pallbrytning tillåtes eller annan jämförlig metod, som åstadkommer
mindre skada än kraterbrytning.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
Vad angår kostnaderna för en fridlysning anför utredningsmännen, att
sakägarna jämlikt naturskyddslagen har rätt till ersättning för avsevärt
men. Med anledning härav har utredningsmännen under överläggningarna
med bolaget haft vissa diskussioner om vilka ersättningskrav bolaget kunde
tänkas komma att framställa vid en eventuell fridlysning. Från bolagets
sida har därvid framhållits att en fridlysning, som innebär totalförbud mot
brytning, säkerligen kommer att föranleda mycket betydande ersättningsanspråk.
På grund av det osäkra läget och det omfattande arbete, som skulle
behöva nedläggas på förhandskalkyler, har bolaget emellertid ansett sig icke
ens för den närmaste framtiden kunna ingå på en diskussion angående ersättningens
storlek under olika förutsättningar.
För egen del finner utredningsmännen det i avsaknad av uppgifter från
bolaget vara synnerligen svårt att med någon grad av säkerhet förutsäga,
huru stora kostnaderna för en fridlysning kan bli. I främsta rummet kommer
storleken uppenbarligen att bero på tridlysningsbeslutets innehåll
i fråga om hur stor brytning som tillätes, var brytningen får äga rum samt
vilka brytningsmetoder som får tillämpas. Utredningsmännen erinrar vidare
i detta sammanhang om att departementschefen i propositionen till
den nya naturskyddslagen uttalat, att han räknade med att kommuner och
enskilda sammanslutningar i viss utsträckning skulle vara villiga att åtaga
sig kostnader av förevarande art. I anslutning härtill framhålles det stora
intresse, som från Tabergs kommuns och vissa lokala organisationers sida
visats för att bevara berget.
Med anledning av att under tabergsfrågans behandling i den offentliga
debatten antytts, att det säkraste skyddet för Taberg såsom naturminne
skulle nås genom ett statsförvärv, upptar utredningsmännen slutligen även
denna lösning till prövning. Ett statsförvärv kan komma till stånd bland
annat genom att berget exproprieras för att fridlysas såsom naturminne. Enligt
utredningsmännen skulle dock därigenom knappast uppnås någon fördel
utöver vad som kan vinnas genom total fridlysning utan expropriation,
och kostnaderna skulle säkerligen icke bli mindre. Däremot skulle ett statsförvärv
utan tillgripande av tvångsåtgärder måhända vara det enklaste sättet
att lösa frågan om naturskydd för Taberg. Utredningsmännen har därför
fört förhandlingar med bolagsledningen om förvärv för statens räkning
av antingen gruvrättigheterna eller aktierna i bolaget. Från bolagsledningens
sida har därvid uttalats, att endast det sista alternativet kan övervägas,
men samtidigt har meddelats, att bolagets aktieägare icke är intresserade av
en försäljning av aktierna. Förutsättningar för ett statsförvärv genom köp
föreligger således för närvarande icke.
Mineraltillgångarna och samhällsintresset. Beträffande denna fråga anför
utredningsmännen att, även om man icke kan hysa någon tvekan om att
Taberg i nuläget bör skyddas, man torde få räkna med att bedömningen i
framtiden kan bli en annan. Lyckas man lösa problemet att nyttiggöra malmens
titaninnchåll, är det möjligt att bergets betydelse såsom malmtillgång
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
blir så stor, att naturskyddsintressena får vika. Då uppträder emellertid i
stället ett annat samhällsintresse, nämligen intresset av att fyndigheten utnyttjas
på det ur nationalekonomiska och andra allmänna synpunkter lämpligaste
sättet. Därmed är man inne på frågan om vad som under förarbetet
till naturskyddslagen kallats ekonomiskt naturskydd, d. v. s. frågan om
skydd för naturen såsom en ekonomisk tillgång.
I det följande lämnar utredningsmännen en närmare redogörelse för den
principiella innebörden av det ekonomiska naturskyddet samt de olika
problem, som är förknippade med denna fråga. Beträffande denna redogörelse
torde emellertid få hänvisas till betänkandet s. 48—50.
För sin del kommer utredningsmännen till den slutsatsen, att en ny lagstiftning
till skydd för samhällsintresset i mineraltillgångar är önskvärd
med hänsyn till hela det svenska näringslivet, folkhushållet och försvaret.
Att taga ställning till hur en dylik lagstiftning bör utformas är emellertid
ej så enkelt. Flera olika sätt att tillgodose syftet kan övervägas, exempelvis
tillståndstvång, expropriation, tvångsdelaktighet o. s. v. Att närmare utreda
dessa invecklade spörsmål har utredningsmännen emellertid ansett falla
utom ramen för sitt uppdrag. De har därför begränsat sig till att understryka,
att enligt deras mening frågan om ökade möjligheter till samhälleligt inflytande
vid utnyttjandet av landets mineraltillgångar är av den vikt, att
under alla förhållanden en särskild utredning i ämnet snarast bör komma
till stånd.
Vad speciellt angår Taberg framhåller utredningsmännen, att det lämpliga
utnyttjandet av titanet där endast utgör en detalj i det större problemet
angående ekonomiskt naturskydd. Behovet av skydd för Taberg som samhälleligt
viktig mineraltillgång blir för övrigt ej heller överhängande, därest
det preliminära avtal, som träffats med bolaget, godkännes eller en fridlysning
enligt naturskyddslagen kommer till stånd. Endast om ingen av dessa
åtgärder vidtages, kan det bli nödvändigt att på andra vägar genast skapa
ett dylikt skydd.
Avtalet med gruvbolaget. I ett sista avsnitt av betänkandet redogör utredningsmännen
i korthet för det preliminära avtalet med Aktiebolaget Smålands
Taberg samt i anslutning därtill för vad som förekommit vid avtalsförhandlingarna.
Avtalet skall gälla till den 1 januari 1975. För dess giltighet fordras Kungl.
Maj :ts godkännande.
Bolaget förbinder sig att under avtalstiden ej bedriva brytning så, att den
berör hjässan eller vägen dit, ej heller nordvästra toppen eller området mellan
denna och hjässan. Därigenom bevaras under denna tid utsiktsplatserna
och bergets profil.
Brytning för makadamproduktion skall i fortsättningen ej förekomma.
Tills vidare skall brytningen i huvudsak avse att skaffa underlag för försöksverksamhet.
Den årliga brytningen maximeras till viss kvantitet, motsvarande
ungefär vad som för närvarande uttages. Först när tekniska och
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
ekonomiska förutsättningar föreligger att nyttiggöra titaninnehållet, skall
brytningen vara fri, men därvid skall i stället för nuvarande kraterbrytning
användas ur naturskyddssynpunkt mindre störande brytningsmetod, exempelvis
pallbrytning. Slutligen skall bolaget i rimlig utsträckning iordningställa
de utbrutna kratrarnas sidor och i fortsättningen bedriva brytningen
så, att ingrepp och störningar ej blir större än oundgängligen nödvändigt.
Länsstyrelsen skall löpande hållas underrättad om planerad brytning och
ändringar i planerna.
Beträffande förhandlingarna anför utredningsmännen, att därunder från
deras sida framställts önskemål såväl om en starkare begränsning av den
årliga brytningskvantiteten som om en större utsträckning av det område,
som under avtalstiden skall vara fredat. Därvid har också som en möjlighet
framhållits, att ersättning skulle lämnas för den förlust, dessa utvidgningar
av skyddet kunde medföra. Bolagsledningen har emellertid förklarat sig
ej vara intresserad av en lösning efter sådana riktlinjer. Även övergång till
underjordsbrytning mot gottgörelse för fördyringen har ifrågasatts och diskuterats
men med samma resultat. I stället har bolaget framfört tveksamhet
om ens den nuvarande omfattningen av brytningen under alla förhållanden
är tillräcklig för en rationell forskningsverksamhet. Utredningsmännen har
för sin del ansett rimligt, att en utökning medges, därest ett faktiskt behov
därav för titanforskningsändamål kan påvisas. En bestämmelse därom har
därför intagits i avtalet.
Bolagsledningen har vidare förklarat sig icke kunna bortse från möjligheten,
att nya tekniska metoder kan komma att göra en järnmalmsproduktion
ekonomiskt gynnsam. Om brytningen i sådant fall begränsas till mindre
årskvantitet än vad som ger bästa ekonomiska resultat, innebär detta
förlust för bolaget i form av uteblivna förtjänstmöjligheter. Från bolagets
sida har därför påyrkats att i avtalet skulle •—• i anslutning till bestämmelsen
att brytningen tills vidare bedrives huvudsakligen för forskningsändamål
och årligen maximeras till viss kvantitet — inrymmas en klausul av
det innehållet att, om genom förbättrade metoder eller rationalisering möjligheter
skapas att med ekonomiskt tillfredsställande resultat utnyttja malmens
innehåll av andra metaller än titan, någon begränsning av årskvantiteten
ej skall gälla. Då utredningsmännen ansett möjligheterna av väsentliga
förändringar av angivet slag vara i stort sett hypotetiska, har en dylik
klausul ansetts kunna accepteras, dock med det tillägget, att i en sådan
situation staten skall ha möjlighet att upprätthålla en begränsning mot att
bolaget erhåller ersättning för därav under återstående avtalstid uppkommande
skada. Formuleringen innebär, att därvid en omprövning kan ske av
frågan, vilken begränsning av brytningen som då kan vara erforderlig och
lämplig med hänsyn till å ena sidan naturskyddsintresscna och å andra
sidan det samhällsekonomiska intresset av utvidgad brytning ävensom ersättningskostnaderna.
Vidare har under förhandlingarna också diskuterats vissa problem, som
kan uppstå genom att utvecklingsarbetet för att utnyttja titanet kan kom
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
ma att gå över framställning av en titanhaltig järnprodukt eller att titanet,
åtminstone i viss utsträckning, kan komma att utnyttjas vid metallurgiska
processer utan att ingå i produkten. Från bolagets sida har påyrkats, att
fri brytning skall medgivas även för sådana tänkta fall, och utredningsmännen
har ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål. Avtalstexten har avfattats
i enlighet därmed.
Slutligen har bolaget önskat få i avtalet fastslaget, att bolaget i fråga om
järnvägsfrakter och krafttaxor icke skall från statens sida behandlas mindre
gynnsamt än andra företag i jämförliga fall. Denna princip har utredningsmännen
betraktat som självklar — så mycket mera som titanforskning
ur allmän synpunkt är förtjänt av allt möjligt stöd. Med hänsyn härtill
har utredningsmännen icke haft något att erinra mot att en dylik bestämmelse
införts i avtalet.
Utredningsmännen uttalar till sist att, ehuru avtalet icke bereder ett så
fullständigt skydd för Taberg som skulle kunna åstadkommas genom en
fridlysning, det torde dock få betraktas som godtagbart. Såvitt nu kan bedömas
kommer överenskommelsen ej att medföra några kostnader för det
allmänna, och skulle sådana uppkomma, blir de säkerligen mindre än vid
en fridlysning. En principiell anmärkning som kan riktas mot avtalet är,
att det icke hindrar, att brytning — dock högst i samma omfattning som nu
— äger rum för annat ändamål än att söka utnyttja titanet. I detta avseende
har det emellertid icke varit möjligt för utredningsmännen att genomföra
sina önskemål. En olägenhet är också, att avtalet ej innefattar ett slutgiltigt
avgörande av konflikten. Under förutsättning att, i enlighet med vad
som utredningsmännen förordat, en ny lagstiftning kommer till stånd om
bättre samhällelig kontroll över utnyttjandet av landets mineraltillgångar,
kan emellertid, när ökad brytning vid Taberg blir aktuell, en ny reglering
ske under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter. Med hänsyn
därtill anser utredningsmännen det icke möta avgörande betänkligheter
att tills vidare åtnöjas med en tidsbegränsad lösning.
Remissyttrandena.
Bland remissinstanserna har meningarna varit delade i fråga om bästa
sättet att lösa tabergsfrågan. Kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning,
länsstyrelsen i Jönköpings län samt vetenskapsakademien tillstyrker
sålunda eller vill ej motsätta sig utredningsmännens förslag i ämnet.
Länsstyrelsen och akademien understryker emellertid samtidigt, att det
upprättade avtalet ger ett ganska bristfälligt skydd. Kommunalfullmäktige
i Månsarps kommun, Jönköpings läns hembygdsförbund, Sällskapet Dvalin
samt Tabergs turistförening anser fridlysning i första hand böra komma
i fråga. Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård,
Svenska turistföreningen och Tabergs bergslags hembygdsförening föreslår
för sin del ett statsförvärv. Övriga remissinstanser gör icke något direkt ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139. 25
talande i frågan. De synes emellertid alla utgå från att avtalet skall bli
gällande.
De remissinstanser, som föreslår en annan lösning än utredningsmännen,
gör detta i regel med den motiveringen, att avtalet icke kommer att ge tillräckligt
skydd åt Taberg som naturminne. Bland annat framhålles sålunda,
att avtalsbestämmelserna är för vaga, att kontrollmöjligheter och sanktioner
saknas, att den bolaget medgivna brytningskvantiteten å 125 000 ton
är för stor samt att bolaget över huvud tillgodosetts alltför mycket. Det må
emellertid framhållas, att jämväl de tillstyrkande remissinstanserna liksom
flera av dem, som ej tagit ställning till principfrågan, gör anmärkningar
mot olika detaljer i avtalet.
Vidare må i detta sammanhang nämnas, att kommerskollegium, Svenska
gruvföreningen och Jernkontoret avstyrker eller bestämt motsätter sig utredningsmännens
förslag om utredning rörande ny lagstiftning till skydd
för samhällsintresset i mineraltillgångar. Av statskontoret och länsstyrelsen
i Jönköpings län framhålles, att denna fråga ej bör sammankopplas med ett
eventuellt godkännande av avtalet.
Av vad remissinstanserna anfört må i övrigt återgivas följande.
Bland dem, som förordar en frivillig överenskommelse, anför
kommerskollegium, att avtalet synes ge ett så gott skydd för de ur naturskyddssynpunkt
väsentliga delarna av Taberg, som det är möjligt att nå
med vederbörlig hänsyn till de ekonomiska intressena i malmen. Kollegium
tillstyrker därför, att avtalet godkännes, dock med vissa tillägg. Eftersom
avtalet innehåller ett flertal bestämmelser beträffande frågor, vilka kräver
särskild teknisk sakkunskap på gruvområdet, och då tillsynen över gruvdriften
enligt gruvlagen åvilar kommerskollegium och bergsstaten, anser
kollegium nämligen, att avtalsförhållandet i sin helhet bör ställas under
kollegii kontroll. Därvid bör dock kollegium ha att samråda med länsstyrelsen
i sådana fall, då tolkningen av bestämmelserna i avtalet innebär en
avvägning mellan naturskyddsintresset och andra intressen. På grund av
det anförda föreslår kollegium, att avtalet skall kompletteras med en uttrycklig
bestämmelse i nu angivna hänseende. Vidare anses i avtalet böra
införas en föreskrift om skiljedom eller annat förfarande vid tvist om avtalets
innebörd.
Såsom redan förut antytts avstyrker kollegium utredningsmännens förslag
om utredning rörande ny lagstiftning till skydd för samhällsintresset i
mineraltillgångar. Till stöd för denna ståndpunkt anföres följande.
Kollegium kan icke inse det berättigade i att tillsättandet av en sådan
utredning göres till förutsättning för att avtalet godkännes, så mycket mindre
som tillkomsten av ett avtal, genom vilket ett gruvföretag tillförsäkras
vissa rättigheter under en 20-årsperiod, näppeligen kan tagas till intäkt fölen
lagstiftning, avsedd att öppna en väg för inskridande från det allmännas
sida bland annat just mot dessa rättigheter. Å andra sidan kan icke bestridas,
att konflikter kan tänkas uppkomma mellan enskilda företags och
samhällets intressen i fråga om tillgodogörandet av mineraltillgångar. Kol
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
legiuin har emellertid icke kännedom om konkreta exempel härpå, i varje
fall icke av den art och omfattning, som skulle kunna motivera tillämpning
av den tilltänkta lagen.
De svenska tillgångarna av värdefulla mineral i enskild ägo är i mycket
stor utsträckning samlade hos stora företag, vilka arbetar på lång sikt
och vilkas intressen i fråga om hushållningen med tillgångarna därför i
stort sett sammanfaller med samhällets, eller också är de anknutna som råvarubas
till förädlande industrier, som likaledes har ett starkt intresse av
att tillgångarna disponeras enligt sunda ekonomiska principer. Även de
smärre företag, som bearbetar för landet viktiga mineral, har i regel ådagalagt
samma inställning. Erfarenheterna från avspärrningsperioden under
andra världskriget torde heller icke i något fall ha visat, att staten saknar
medel att under sådana förhållanden effektivt bevaka det allmännas försörjningsintressen
vid tillgodogörandet av mineraltillgångarna. Vad slutligen
angår riskerna för utländskt beroende torde få erinras om lagarna den 30
maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, den 21 december 1949 om inlösen i vissa fall
av rätt till gruva, m. in., den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet samt den 5 oktober 1953 om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Dessa lagar torde
kunna komma att tillämpas även mot sådana skadliga verkningar av svenska
företags anslutning till internationella kartellavtal, som nämnes i betänkandet.
Av det anförda framgår, att staten redan har fullt tillräckliga möjligheter
att tillvarataga samhällsintresset, då omständigheterna så kräver. Aktuella
motiv saknas följaktligen att tillskapa en ny särskild lag till skydd för samhällets
intressen i fråga om landets mineraltillgångar. Då därtill kommer,
att en dylik lag, huru den än utformas, skulle utgöra ett allvarligt ingrepp
i nu gällande gruvrätt, avstyrker kollegium bestämt den föreslagna utredningen.
I övrigt har utredningsmännens förslag icke föranlett annan anmärkning
från kollegii sida än att ämbetsverket ansett sig böra rikta en gensaga
mot utredningsmännens uttalande om kraterbrytningsmetodens förkastlighet.
Enligt kollegium kan det under lämpliga geologiska förhållanden vara
fullt berättigat att använda denna metod framför andra brytningsmetoder.
Sveriges geologiska undersökning anför att det av framtiden skulle komma
att bedömas såsom oklokt att nu helt fridlysa Taberg med dess för landet
i en relativt nära framtid säkerligen betydelsefulla tillgångar av framför
allt titan. Det är tvärtom av största betydelse, att bolaget får fortsätta sin
försöksverksamhet i tillräckligt stor skala, samtidigt som bergets skönhetsvärden
i möjligaste mån bevaras.
Med dessa utgångspunkter finner undersökningen, att det preliminära avtalet
i möjligaste mån tillfredsställer både bolagets krav på rörelsefrihet
under tiden intill den 1 januari 1975 och de krav på naturskydd, som från
olika håll framkommit. I anslutning härtill uttalar undersökningen förhoppningen,
att under denna tid bolagets verksamhet skall ha hunnit klarlägga
de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för ett rätt utnyttjande
av den värdefulla titanfyndigheten och att erfarenheter erhållits, hur en
eventuell framtida större brytning skall kunna planeras, så att bergets skön
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
hetsvärden i möjligaste män skyddas. Undersökningen tillstyrker därför,
att avtal ingås mellan staten och bolaget i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmännens förslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker likaledes, att avtalet skall godkännas,
trots att det skydd som därigenom åstadkommes måste anses ganska
bristfälligt. Styrelsen berör även möjligheten att tillgripa fridlysning
men finner för sin del, att denna fråga i nuvarande läge icke kan slutligt
bedömas, eftersom utredning saknas om, bland annat, de ekonomiska konsekvenserna
därav. Då emellertid avtalsvägen först bör prövas, anser styrelsen
ej heller anledning finnas att nu taga ställning till fridlysningsfrågan.
Beträffande avtalet anför länsstyrelsen, att detsamma är ganska tänjbart
och medger bolaget en ganska vid handlingsmarginal. Åtskilliga tolkningssvårigheter
kan uppkomma med anledning härav. Detta gäller framför allt
punkt 5 andra och tredje styckena samt punkt 7. Otillfredsställande är vidare,
att bolaget enligt punkt 5 första stycket och punkt 7 tillkommande
rätt att öka brytningen respektive skyldighet att minska verkan av företagna
ingrepp gjorts helt beroende av bolagets egna subjektiva bedömanden.
Såsom en brist i avtalet framstår tillika, att bestämmelser saknas om
viten eller andra sanktioner. Å andra sidan medger styrelsen, att avtalets
diffusa karaktär försvårar tillämpning av sådana bestämmelser.
Länsstyrelsen framhåller slutligen, att den av utredningsmännen föreslagna
utredningen rörande ny lagstiftning till skydd för samhällsintresset i
mineraltillgångar visserligen i och för sig är önskvärd men att det knappast
är befogat att sätta utredningens tillkomst som villkor för avtalets godkännande.
Om utredningen ej anses böra komma till stånd och fridlysning ej
Jieller skulle bli möjlig, skulle nämligen resultatet kunna bli att tills vidare
intet skydd vinnes.
Vetenskapsakademien, som åberopar ett av dess naturskyddskommitté avgivet
yttrande, anser att naturskyddsintressena visserligen icke i tillfredsställande
grad tillgodosetts genom utredningsmännens förslag. Så t. ex.
ligger en ur säkerhetssynpunkt betydande svaghet däri, att brytning skall
kunna få gå fram så nära vägen till bergets topp som till 10 meter från vägens
mittlinje. Då emellertid ett genomförande av förslaget trots allt skulle
innebära ett visst framsteg i förhållande till det nu rådande läget och säkrare
garantier för bergets framtida bestånd icke synes kunna vinnas, vill akademien
icke motsätta sig en uppgörelse av den i betänkandet angivna innebörden.
Därvid räknar akademien med att bolaget vid tillämpningen av avtalet
skall visa sig lyhört för den allmänna opinionens önskemål om bergets
■skyddande i största möjliga utsträckning.
Vad härefter angår de remissinstanser som föreslagit fridlysning,
anför kommunalfullmäktige i Månsarps kommun, att de anser en sådan åtgärd
vara enda utvägen att ernå ett mera varaktigt skydd för Taberg. Skulle
emellertid en fridlysning av statsfinansiella skäl icke kunna genomföras, bör
enligt kommunalfullmäktige brytningen begränsas genom frivillig överens
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
kommelse med gruvbolaget. Med hänsyn till vad utredningsmännen anfört
rörande den s. k. kratermetodens olämplighet ur naturskyddssynpunkt bör
därvid gälla, att brytningen skall ske på annat sätt med mindre skadeverkningar,
således antingen genom underjordsbrytning eller genom pallbrytning
inom vissa bestämda platser. Vidare bör brytning tillåtas allenast för forskning
på titanområdet. Beträffande innehållet i avtalet anför kommunalfullmäktige
i övrigt följande.
Punkt 7 i preliminäravtalet tolkar kommunalfullmäktige så, att bolaget
snarast skall uttaga malmpartierna mellan och utanför de kratrar, där brytning
nu icke sker, samt att i den mån en ny krater öppnas den senast bearbetade
skall saneras på samma sätt. Därigenom skulle de gapande sår, som de
kvarlämnade kratrarna nu förete, i viss mån elimineras. Skulle angivna
punkt ges annan tolkning, bör en ändring ske, så att avtalet får nu angivna
innebörd.
I punkt 5 av avtalet har brytningen begränsats till cirka 125 000 ton per
år, vilken kvantitet ansetts erforderlig för att möjliggöra forsknings- och försöksverksamhet.
Denna kvantitet är anmärkningsvärd, då utredningsmännen
funnit, att man som underlag för en rationell forskningsverksamhet kan
räkna med årskvantiteter på omkring 30 000 ton.
Då gruvdriften redan utplånat boplatser för fridlysta växter, synes det
önskvärt, att någon hänsyn tages till kvarvarande sådana växtplatser.
Jönköpings läns hembygdsförbund konstaterar, att det föreslagna avtalet
i intet avseende utgör ett medel att för framtiden bevara Tabergs naturvärden.
Dessutom finner förbundet dess bestämmelser så formulerade, att fortsatta
konflikter mellan naturskyddsintressena och gruvbolaget synes ofrånkomliga.
Med hänsyn härtill avstyrker förbundet avtalet och föreslår i stället
fridlysning enligt naturskyddslagen. Det av utredningsmännen anförda
skälet mot en sådan åtgärd, nämligen att kostnaderna för det allmänna
skulle bli ej obetydliga, finner förbundet icke godtagbart, eftersom närmare
undersökning härav icke verkställts. Att så ej skett är enligt förbundets mening
en allvarlig brist i utredningen.
Till närmare motivering för sin kritik av förslaget anför förbundet följande.
Enligt avtalsförslaget avses brytningen skola fortgå på samma sätt som
hittills och till och med i större omfattning än under de sista tio åren. En
brytning av denna omfattning blir av förödande verkan. Det allmännas möjlighet
att bedöma hur stor kvantitet, som behöver brytas för att tillgodose
forsknings- och försöksverksamheten, är uppenbarligen mycket liten. Detta
framgår bland annat av den omständigheten, att utredningsmännen ansett
en kvantitet av 25 000—30 000 ton tillräcklig, under det att bolaget hävdat
och i avtalet genomdrivit en kvantitet på minst 125 000 ton. Vidare fäster
man sig vid att intet organ för naturskyddet beretts tillfälle att öva kontinuerlig
tillsyn över att naturskyddsintressena verkligen tillgodoses i den utsträckning,
avtalet avser, överhuvud taget måste konstateras, att avtalet i
för naturskyddet vitala frågor uttrycker sig alltför vagt.
Sällskapet Dvalin framhåller, att Taberg i olika hänseenden är så egenartat
och märkligt samt hyser så stora skönhetsvärden, att alla krav för en
fridlysning enligt naturskyddslagen är mer än väl uppfyllda. Hindret för en
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
sådan åtgärd synes i första hand vara de kostnader, som i samband därmed
uppstår för det allmänna. Emellertid har utredningsmännen icke undersökt
vilket belopp det skulle röra sig om. Med hänsyn till att malmbrytningen
hittills varit föga lönande och det väl måste anses tveksamt, om lönsamheten
kan förbättras, borde kostnaderna bli måttliga. De offer, som från det allmännas
sida måste göras vid en fridlysning, är enligt sällskapets mening
i alla händelser fullt motiverade för att rädda de natur- och skönhetsvärden,
det här är fråga om, även om det blir fråga om relativt betydande belopp.
Sällskapet förordar därför fridlysning.
Skulle från det allmännas sida erforderliga medel till kostnaderna för en
fridlysning icke nu kunna ställas till förfogande, anser sällskapet att — i
avvaktan på att frågan om skyddet av Taberg blir slutgiltigt löst — annan
utväg icke står öppen än att genom ett avtal mellan staten och bolaget begränsa
skadorna vid fortsatt brytning. Ett sådant avtal bör emellertid utformas
så, att det blir ur nalurskyddssynpunkt mer tillfredsställande än det
preliminära avtal, som utredningsmännen träffat. Detta utgör nämligen
ingen garanti mot en fortsatt förstörelse av bergets naturvärden. Viktigast
finner sällskapet vara, att brytningen begränsas samt sker så, att skadorna
blir de minsta möjliga. Då enligt utredningsmännen en brytning av 25 000
å 30 000 ton malm per år skulle vara tillräcklig för den av bolaget planerade
forskningen för utvinning av titan ur malmen, bör sålunda brytningen kunna
begränsas därtill. Brytningen bör ske under jorden eller, om detta ej är
genomförbart, genom öppen pallbrytning. Även om det kan förmodas att
naturskyddsintresserade parter kommer att ha sin uppmärksamhet på att
hindra överträdelser av avtalet, torde det vidare vara nödvändigt att en
effektiv kontroll av dettas efterlevnad ordnas genom det allmännas försorg.
För att undvika liknande naturförstörelse för framtiden anser sällskapet
slutligen att en utredning om en Lex Taberg snarast bör göras.
Tabergs turistförening anser, att en fridlysning av hela berget varit mest
önskvärd ur naturskydds- och turistsynpunkt, men konstaterar samtidigt,
att en dylik åtgärd på de av utredningsmännen anförda skälen ej nu kan
genomföras. Föreningen gör därför icke någon invändning mot att ett avtal
träffas mellan staten och bolaget.
Beträffande avtalets innehåll anföres, att om brytningen ovillkorligen
måste fortsätta, endast pallbrytning bör få förekomma. Den nu tillämpade
kratermetoden måste nämligen anses vara den sämsta tänkbara ur naturskyddssynpunkt
och skulle i fortsättningen tillfoga berget obotlig skada.
Vidare kräver föreningen att 6 och 7 mom. i avtalet skall ges den innebörden,
att all brytning skall bedrivas så, att de utbrutna kratrarnas sidor redan
nu iordningställes samt att brytningen skall följas med noggrann övervakning
av länsstyrelsen i länet.
Föreningen uttalar slutligen förväntningen, att frågan får en sådan lösning,
att Taberg bevaras för framtiden.
Jag övergår härefter till de remissinstanser, vilka anser statligt förvärv
böra i första hand komma i fråga.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
I sitt utlåtande anför Svenska naturskyddsföreningen inledningsvis bland
annat, att Tabergs stora betydelse ur naturskyddssynpunkt uppenbart framgår
av den verkställda utredningen. Därjämte framhålles, att turismen
till Taberg har ett stort ekonomiskt värde för orten. Redan nu beräknas
sålunda besökarna tillföra orten en årlig nettoinkomst av cirka 300 000 kronor.
Med ökad bilism kommer denna siffra att hastigt växa. Kapitaliserat
skulle det ekonomiska turistvärdet representera ett belopp av mer än 6 miljoner
kronor, därvid ingen hänsyn tagits till den i framtiden ökade turistströmmen.
Med hänsyn till det anförda anser föreningen det icke vara tvivel
underkastat, att verksamma åtgärder måste vidtagas för att skydda berget
mot ytterligare förstöring.
Efter att ha framhållit, att Taberg icke kunnat exploateras på ett ekonomiskt
lönande sätt och att vid sådant förhållande en avvägning mellan naturskyddsintresset
och det ekonomiska intresset måste utfalla till naturskyddsintressets
förmån, ingår föreningen på en allmän kritik av utredningsmännens
förslag. Föreningen anför därvid följande.
Den formellt förmånliga ställning som bolaget intagit vid förhandlingarna
med utredningsmännen har alltför tydligt kommit till synes i det preliminära
avtalet. Bolaget har i alla avseenden tagit hem spelet. Enligt föreningens
mening kan man icke ur allmän synpunkt låta sig nöja med det
nådda resultatet. Den för envar uppenbara kränkning av allmänna intressen,
som malmbrytningen i dess utomordentligt brutala form utgjort, hade för
visso varit giltig anledning till att från det allmännas sida framgå med väsentligt
större kraft och målmedvetenhet än som skett. Det är tämligen
förbluffande att i det ingångna avtalet finna bestämmelser om rätt för bolaget
till utfraktning av malmprodukter och om största fraktrabatt liksom
om fördelaktigaste kraftleverans från statligt kraftverk, när staten icke uppnått
de begränsningar av brytningen som utredningsmännen själva ansett
behövliga och som ur naturskyddssynpunkt är uppenbart påkallade. Även
om bolaget helt naturligt icke bör utsättas för illojal behandling från det
allmännas sida därför att detta må inneha en viss monopolställning i berörda
hänseenden, kan det icke rimligen komma i fråga att för en icke önskvärd
verksamhet bevilja ställningen av »mest gynnad nation».
Enligt föreningens mening fordrar saken ett ingripande av helt annan
karaktär. För sin del anlägger föreningen i huvudsak följande synpunkter
på frågans lösning.
I första hand bör eftersträvas att staten förvärvar erforderlig aktiemajoritet
i bolaget. Självfallet bör staten icke därvid gå så hårdhänt fram att nuvarande
aktieägare icke återbekommer vad som erlagts vid köp från flyktkapitalbyrån
jämte gottgörelse för försämring av köpesummans realvärde.
Kan icke överenskommelse träffas, bör tvångsinlösen av aktierna tillgripas.
Denna metod har förut tillgripits för att tillvarataga det allmännas intresse
av likvidering av tyska tillgångar inom landet. Metoden kan icke gärna anses
förkastlig, när det nu gäller att skydda ett mera uppenbart allmänt svenskt
intresse än det som nämnda likvidering avsåg att tjäna. Expropriation av
själva naturskyddsobjektet är ju redan sedan gammalt en fullt godkänd väg
och expropriation av aktier för samma ändamål är principiellt icke mera
stötande. Expropriation av själva aktierna är dessutom icke bara en smidigare
väg än expropriation av själva malmtillgången, den torde också lät
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
tare föra fram till en rimlig värdering av expropriationsobjektet. En värdering
av aktierna torde icke heller komma alt leda till belopp som behöver
avskräcka staten från att förvärva aktierna. Expropriation av aktierna kräver
emellertid lagstiftning.
Om staten åter inriktar sig på att expropriera själva malmtillgången, löper
man risken att denna isolerad åsättes ett godtyckligt bestämt värde. Vägen
att expropriera berget är dock icke utesluten ur ekonomisk synpunkt, eftersom
driften nu knappast är lönande och det icke torde kunna styrkas att
framtidsvärdet är större. Expropriation torde kunna äga rum enligt 108 §
expropriationslagen.
Mot bergets skyddande såsom naturminnesmärke talar givetvis att malmtillgången
och förefintligheten av vanadin och titan är av sådant värde att,
när användbara framställningsmetoder utexperimenterats, naturskyddssynpunkten
kanske måste vika. Ännu är dock den tiden icke inne. Och om staten
omedelbart förvärvar tillgången i fråga bör garanti anses föreligga för
att den icke utnyttjas innan det verkligen är motiverat. Intill dess bör berget
i statens hand vara fridlyst helt eller i största möjliga utsträckning.
Ingen vill bestrida att statlig kontroll av nationella tillgångar, som är av
betydelse för framtiden och särskilt ur försvarssynpunkt, är önskvärd icke
hara beträffande Taberg utan även i andra fall. Då nu saken fått brännande
aktualitet beträffande detta berg, bör frågan emellertid omedelbart få sin
lösning utan avvaktan på en mera omfattande utredning. För att saken icke
skall försinkas torde en provisorisk lagstiftning böra i första hand tillgripas,
en metod som för övrigt tillgripits i tidigare fall, då man varit sent ute.
Nu angivna överväganden har lett till att föreningen anser sig i första
hand böra föreslå, att så snart som möjligt till 1954 års riksdag skali
framläggas förslag om provisorisk lagstiftning som ger Kungl. Maj :t befogenhet
att till skydd för allmänna intressen omedelbart lägga malmbrytningen
vid Taberg under fullständig kontroll. Medan den provisoriska lagen
är gällande bör —ehuru föreningen eljest är av den uppfattningen att
naturskyddssynpunkten hellre bör tillgodoses genom frivilliga överenskommelser
än genom expropriation — skyndsamt utredas under vilka förutsättningar
det allmänna skall vara berättigat att förvärva företag som
utnyttjar viktiga naturtillgångar. Denna utredning bör icke inskränkas
till Taberg utan inriktas på att få en mera allmängiltig innebörd, så att staten
icke ånyo riskerar att komma i ett så snedvridet förhandlingsläge som
i förevarande fall. I andra hand förordar föreningen expropriation av Taberg
som naturminnesmärke. I tredje hand bör slutligen omedelbar fridlysning
övervägas. Föreningen anser dock denna väg vara mera oförmånlig,
eftersom staten får betala ersättning utan att själv bekomma tililgången
i fråga. Därtill kommer att fridlysningen framdeles kanske måste hävas,
om malmtillgången får större värde. Det för fridlysningen erlagda beloppet
torde då vara förlorat. Under alla omständigheter kan emellertid enligt
föreningen ett provisoriskt ingripande äga rum enligt 8 § naturskyddslagcn,
om länsstyrelsen tillförsäkras erforderligt stöd för att gälda de kostnader,
som därav kan föranledas.
Till sist framställer föreningen — utöver vad som angivits i det föregående
— vissa anmärkningar mot de särskilda bestämmelserna i avtalet med bolaget.
Föreningen anför därvid följande.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
Den under punkt 5 angivna kvantiteten 125 000 ton är uppenbart för stor.
En femtedel bör räcka. Andra stycket under samma punkt bör utgå. Tredje
stycket försätter staten i den situationen, att kronan kan nödgas lösa naturtillgången
när den visas ha fått ett värde, hur osäkert detta än må vara på
längre sikt. Denna ordning saknar ur allmän synpunkt erforderlig förtänksamhet.
Pallbrytning enligt punkt 6 är långt ifrån tillfredsställande ur naturskvddssynpunkt.
Underjordisk brytning av den ringa kvantitet som erfordras
för forskningsändamål bör kunna påbjudas. Den ökade kostnaden för en
drift som ändock icke är lönsam torde icke stå i missförhållande till det värde
man spekulerar i att någon gång i en oviss framtid vinna.
Den i punkt 9 stadgade kontrollen är uppenbart otillfredsställande. Fullständig
insyn i bolagets rörelse måste beredas med befogenhet för kontrollanten
att göra omedelbara ingripanden.
Föreningen vill vidare påpeka att malmen enligt uppgift för närvarande
exporteras till utlandet, troligen Tyskland. Det förefaller motiverat att — i
säkerhetssyfte och till motverkande av att dylik export bidrager till att spoliera
en möjligen framdeles värdefull naturtillgång — stadga exportförbud
beträffande malm innehållande titan. Föreningen saknar emellertid förutsättningar
att närmare angiva hur förbudet bör utformas för att tjäna sitt
praktiska syfte.
Samfundet för hembygdsvård framhåller, att det ur de synpunkter, samfundet
har att företräda, är nödvändigt att förhindra eller i möjligaste mån
begränsa skadegörelsen å Taberg. I fråga om de lämpligaste åtgärderna i
sådant syfte ansluter sig samfundet till Svenska naturskyddsföreningens
förslag. Jämväl samfundet anser sålunda, att det i sammanhang som det
förevarande kan vara på sin plats även med åtgärder, vilka ställer den enskilde
företagaren åt sidan. Vidare understryker samfundet vad nyssnämnda
förening uttalat om svagheten i ett fridlysningsförfarande.
Skulle det anses omöjligt att för närvarande avlysa gruvbrytningen och
skulle upprättandet av en bestående ordning för att tillvarataga samhällets
intressen skjutas på framtiden, anser samfundet det nödvändigt att i varje
fall omedelbart säkrare garantier lämnas till skydd för berget och för begränsning
av skadorna. Likaså är det önskvärt att redan åstadkomna skador
restaureras under sakkunnig ledning. I ett sådant läge skulle det enligt
samfundet vara välbetänkt, om ett särskilt råd utsåges med representanter
för lokala myndigheter samt för hembygds- och landskapsvård och naturskydd,
med uppgift dels att upprätta förslag till begränsad brytning och
dels att utöva fortlöpande kontroll över den fortsatta driften.
Svenska turistföreningen konstaterar, att utredningsmännen i betänkandet
koncentrerat och sakrikt redogjort för de mångskiftande och invecklade
problem, vilka måste övervägas vid ett bedömande av tabergsfrågan. Redogörelsen
visar emellertid också, att frågan måste få en snar och i möjligaste
mån definitiv lösning.
Föreningen diskuterar härefter hur man lämpligast skall kunna för framtiden
bereda Tabergs naturvärden tillräckligt skydd, och behandlar därvid
först den av utredningsmännen förordade utvägen med ett avtal mellan staten
och bolaget. Enligt föreningens åsikt innebär avtalet ett visst skydd för
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
den närmaste tiden men har alltför stark karaktär av halvmesyr. Ur naturskyddssynpunkt
torde sålunda de föreslagna, ofta vaga bestämmelserna
icke ge tillräcklig säkerhet för att icke en fortsatt ogynnsam utveckling
skulle kunna äga rum. Ett avtal i nu föreliggande form anser därför föreningen
möjligt endast i sista hand och först efter en omarbetning, varigenom
naturskyddsintressena bättre tillgodosetts. En särskild lagstiftning med
en lex in casu finner föreningen ur rent principiella synpunkter och med
hänsyn till den prejudicerande innebörd, det skulle kunna få, icke tillrådlig.
Beträffande fridlysning anför föreningen, att Taberg visserligen i mycket
hög grad fyller naturskyddslagens förutsättningar för fridlysning men att
denna åtgärd, såsom utredningsmännen framhållit, är förenad med den
nackdelen, att den kan komma att medföra betydande kostnader för det allmänna
utan att staten därmed förvärvar berget. Däremot skulle ett säkrare
skydd kunna erhållas, om berget inlöses genom expropriation för att därefter
fridlysas.
De anförda synpunkterna har lett till att föreningen — som förklarar
sig i princip vara motståndare till exceptionella åtgärder -—- i förevarande
fall anser ett statsförvärv böra tillgripas. Staten hör alltså begagna den lagliga
möjligheten att expropriera berget för att fridlysa det såsom naturminne.
Ett sådant förfaringssätt skulle lösa problemen mera restlöst och på
ett för framtiden mera avgörande sätt. Visserligen medför en expropriation
oberäkneliga kostnader, men då ersättningen till de nuvarande ägarna bör
kunna fastställas med hänsyn till rörelsens hittills ringa lönsamhet och till
vad gruvdriften kan beräknas komma att ge under nu kända förhållanden,
bör enligt föreningen expropriationen kunna ske utan oöverkomliga utgifter
för det allmänna.
Statsförvärv med stöd av särskild lagstiftning förordas av
Tabergs bergslags hembygdsförening. Föreningen understryker utredningsmännens
uttalanden om vikten av att Taberg skyddas mot varje ingrepp
genom gruvbrytning samt om att något aktuellt intresse ej finns av att berget
utnyttjas som malmtillgång och att ett statsingripande bör ske för att
begränsa brytningen till förmån för naturskyddsintressena. Enligt föreningens
mening innebär emellertid det träffade avtalet ingen som helst säkerhet
mot bergets fortsatta nedskrotning på grund av de undantagsbestämmelser,
som stadgats. Med hänsyn härtill anser föreningen, att utredning bör verkställas
om särskild lagstiftning för att varaktigt skydda Taberg. Enligt föreningen
bör vidare den i avtalet förutsatta forskningsverksamheten endast
ske under statlig kontroll och insyn.
Vad slutligen angår de remissinstanser, vilka ej tagit direkt ställning
till själva principfrågan, synes dessa såsom redan förut anmärkts,
utgå från att avtalet mellan kronan och bolaget skall träda i tillämpning.
Dessa remissinstanser inskränker sig nämligen i regel till vissa uttalanden
rörande olika detaljer i avtalet och därmed sammanhängande frågor.
Sålunda anför statskontoret, att det vid sin granskning av avtalet upp
8
Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr 139.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
märksammat den i punkt 10 intagna bestämmelsen rörande rabatter vid uttraktning
av malmprodukter samt vid kraftleverans. Ämbetsverket utgår
från att denna bestämmelse främst avser att regelbinda nu tillämpad ordning
och att det således icke är fråga om att tillförsäkra bolaget någon indirekt
subvention av statsmedel. Då av motiveringen framgår, att man endast
tagit sikte på *järnvägsfrakter, bör detta utmärkas i avtalet. Klausulen
att rabatt skall åtnjutas i enlighet med vad som tillämpas »i jämförliga fall»
kan vidare bli föremål för tvist. Det torde emellertid närmast få ankomma
på järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att bedöma lämpligheten av
kontraktsvillkoren i detta hänseende.
Med anledning av vad utredningsmännen anfört rörande ny lagstiftning
till skydd för samhällsintresset i mineraltillgångar uttalar statskontoret, att
behovet av en rättslig reglering på förevarande område undandrager sig
dess säkra bedömande. Statskontoret kan dock icke finna, att ett oavvisligt
samband föreligger mellan detta spörsmål och frågan om de åtgärder, som
i form av avtal med bolaget anses kunna vidtagas för att skydda de till Taberg
knutna naturskyddsintressena. Att — såsom utredningsmännen ifrågasatt
— Taberg omedelbart skulle fridlysas som naturminne, därest en utredning
om en dylik lagstiftning icke igångsattes, kan således icke anses
motiverat.
Slutligen uttalar statskontoret, att avtalsförslaget torde böra underställas
riksdagens prövning.
Järnvägsstyrelsen uttalar sig endast om avtalsklausulen rörande fraktrabatt
för bolagets malmtransporter. För sin del anser styrelsen att det med
hänsyn till förefintliga möjligheter att medgiva fraktnedsättning varken är
behövligt eller ens lämpligt att i ett eventuellt avtal mellan kronan och bolaget
intaga någon särskild bestämmelse om fraktrabatt. Innehållet i den föreslagna
klausulen är för övrigt så oklart, att tvistigheter angående tolkningen
kan uppkomma. Om klausulen likväl anses böra bibehållas i ett slutgiltigt
avtal och detta skulle komma att föranleda en större fraktnedsättning än
som vore för statens järnvägar företagsekonomiskt motiverad, anser styrelsen
det angeläget att statens järnvägar beredes gottgörelse härför genom
särskilt anslag på riksstatens driftbudget.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vitsordar, att tabergsmalmen tidvis utnyttjats
av det statliga vägväsendet. Malmen har nämligen visat sig synnerligen
användbar i vägbeläggningar. Under åren 1947—1951 har för beläggningsändamål
använts cirka 45 000 in3 sådan malm. Att närmare bestämma
hur mycket det ekonomiska utbytet ökar vid användning av malm med sådana
egenskaper som tabergsmalmen i jämförelse med andra stenarter låter
sig enligt styrelsen icke göra. Värdet torde emellertid i allt fall ej vara så
stort, att behovet av tabergsmalmen kan anses vara en angelägenhet av större
betydelse för vägväsendet.
Bergmästaren i södra distriktet finner utredningsmännens kategoriska förkastande
av kraterbrytning oberättigat. Beträffande avtalet framhålles, att
tillståndsprövningen i punkt 4 bör ankomma på kommerskollegium och icke
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 13:9.
på länsstyrelsen. I punkt 7 bör angivas, vem som skall bestämma där avsedda
åtgärder. Punkt 8 kan utgå, eftersom vad där sägs är självklart. Slutligen
uttalar bergmästaren, att den i punkt 9 föreskrivna skyldigheten alt
varje år underrätta länsstyrelsen om den planerade brytningen för kommande
år i stället bör avse kommerskollegium, eftersom tillsynen av driften
ändå åvilar detta ämbetsverk. Detta utesluter dock icke, att det är lämpligt
att jämväl länsstyrelsen erhåller meddelande i berörda avseende.
Jernkontoret och Svenska gruvföreningen framhåller, att någon tillämpning
av naturskyddslagens fridlysningsbestämmelser icke bör komma i fråga
för närvarande med hänsyn till den överenskommelse som träffats genom
det preliminära avtalet. Det anses för övrigt icke utan vidare klart, om sagda
bestämmelser kan tillämpas på gruvrättigheter.
I övrigt inlägger dessa remissinstanser en kraftig gensaga mot utredningsmännens
förslag om utredning av frågan om ökade möjligheter till samhälleligt
inflytande vid utnyttjandet av landets mineraltillgångar.
Aktiebolaget Smålands T aberg anför, att utredningsmännen under de
många och långa förhandlingar, som förts med bolaget, icke vid något tillfälle
antytt, att det varit deras avsikt att tillstyrka godkännande av en överenskommelse
endast under förutsättning, att en särskild utredning om lagstiftning
till skydd för samhällsintresset i mineraltillgångar snarast komme
till stånd. Icke heller har bolaget ansett sig ha anledning till annat antagande
än att förhandlingarna avsåg att få till stånd en frivillig överenskommelse
med bolaget samt att andra åtgärder skulle övervägas först om en dylik
överenskommelse visade sig omöjlig att uppnå.
Bolaget understryker vidare, att det givit sitt samtycke till avtalsförslaget
endast under förutsättning att, efter Kungl. Maj :s godkännande av detsamma,
inga åtgärder skulle vidtagas eller ifrågakomma, som inskränker bolagets
rättigheter utöver avtalet. För bolaget är det nämligen av fundamental
betydelse att äga trygghet mot ytterligare ingrepp i verksamheten under avtalstiden.
Det är därför oundgängligen nödvändigt, att i samband med avtalets
godkännande klarhet vinnes härom. I annat fall ifrågasätter bolaget,
huruvida del är bundet av det preliminärt undertecknade avtalet.
Slutligen framhåller bolaget, att man under förhandlingarna var ense om
att bolaget under avtalstiden skulle vara tillförsäkrat rätt att under alla
förhållanden bryta 125 000 ton råmalm per år. Detta har icke kommit till
klart uttryck i betänkandet, men bolaget förutsätter, att sagda brytningsrätt
under hela avtalstiden skall vara oförkränkt.
Departementschefen.
Bland vårt lands naturminnen intager Smålands Taberg obestridligen en
mycket framskjuten plats. Ur såväl geologisk och topografisk som botanisk
och ornitologisk synpunkt måste sålunda berget betecknas såsom egenartat
och märkligt. Men även på det kulturhistoriska området spelar det en
36
Kungl. Ålajits proposition nr 139.
stor roll genom den särprägel, som det givit den kringliggande bygden. Bergets
betydelse ur ren skönhetssynpunkt och därmed också såsom en speciellt
omtyckt turistattraktion kan även framhållas.
Såsom framgår av det förut anförda pågår emellertid sedan flera år malmbrytning
i Taberg. De faror, som detta innebär för bergets naturvärden, torde
icke närmare behöva påpekas. Redan den begränsade brytning, som hittills
ägt rum, har sålunda satt fula spår efter sig i form av stora, öppna
kratrar i berget. Malmens järnhalt är emellertid låg, och åtminstone en del
av den brutna kvantiteten har använts till makadam. Under sådana omständigheter
är det helt naturligt, att från olika håll framkommit starka krav
på att åtgärder skall vidtagas för att skydda berget mot fortsatt förstörelse.
Att detta är både önskvärt och nödvändigt är självfallet också min uppfattning.
Å andra sidan synes det icke vara tillrådligt att helt förbjuda malmbrytning.
Hänsyn bör uppenbarligen tagas till de i tabergsmalmen förekommande,
ur allmän synpunkt så värdefulla titantillgångarna. Möjlighet
måste därför finnas att bearbeta denna malm för forskningsändamål.
Då det gäller att skapa ett tillfredsställande skydd för Taberg, erbjuder
sig olika möjligheter. Man kan till en början tänka sig att nå det önskade
målet genom frivillig överenskommelse med vederbörande gruvbolag. Skulle
detta ej visa sig möjligt, kan expropriation, möjligen i förening med särskild
lagstiftning i ämnet, eller fridlysning enligt naturskyddslagen övervägas.
Av de nu nämnda olika möjligheterna framstår uppenbarligen den frivilliga
överenskommelsen såsom mest tilltalande. Med hänsyn härtill har,
såsom framgår av det föregående, de båda utredningsmän, vilka tillkallats
för alt utreda tabergsfrågan, haft att i första hand undersöka förutsättningarna
för en sådan lösning. Det har också lyckats utredningsmännen att
träffa ett preliminärt avtal med gruvbolaget för tiden till den 1 januari
1975.
Avtalet innebär i huvudsak, att Tabergs centrala delar och vägen till hjässan
skall vara skyddade mot brytning ovan jord. Malm skall ej vidare brytas
för annat ändamål än att utvinna metall. Brytningen skall i princip
begränsas till den mängd malm, vilken erfordras såsom underlag för forsknings-
och försöksverksamhet. Den årliga brytningen skall ej överstiga en
kvantitet, motsvarande ungefär vad som uttagits under de senaste åren eller
125 009 ton. Skulle det framdeles bli ekonomiskt möjligt att utvinna titaninnehållet
i malmen, skall brytningen vara fri. Brytningen skall emellertid
då ske efter en ur naturskyddssynpunkt mindre störande metod än kraterbrytning,
exempelvis genom s. k. öppen pallbrytning. Enligt avtalet skall
vidare bolaget i rimlig utsträckning vidtaga åtgärder för att iordningställa
uppbrutna kratrar, som ej vidare bearbetas. I fortsättningen skall brytningen
bedrivas så, att ingrepp och störningar ej blir större än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Slutligen skall länsstyrelsen i länet löpande hållas
underrättad om planerad brytning.
För sin del tillstyrker utredningsmännen, att avtalet skall godkännas,
dock endast under viss förutsättning. Såsom tidigare anförts har nämligen
37
Kungl. Maj.ts proposition nr i39.
utredningsmännen kommit till den uppfattningen, att möjligheter bör finnas
att skydda mineraltillgångar mot ur samhällelig synpunkt ej önskvärt
utnyttjande. Utredningsmännen har därför ansett, att en särskild utredning
angående ny lagstiftning i sådant syfte snarast bör komma till stånd samt
att ett godkännande av ifrågavarande avtal bör göras beroende av att så
sker. Om däremot tanken på en dylik lagstiftning avvisas, ifrågasätter utredningsmännen,
huruvida ej övervägande skäl talar för att omedelbart
fridlysa Taberg såsom naturminne. Någon tvekan om att naturskyddslagen
tillåter en sådan åtgärd beträffande Taberg anses icke råda.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att utredningsmännens förslag
mötts av åtskillig kritik. Meningarna är sålunda till en början mycket
delade om vilken av de diskuterade åtgärderna som kan anses lämpligast för
att uppnå erforderligt skydd för Tabergs naturvärden. Flera av remissinstanserna
har på denna punkt haft en annan uppfattning än som kommit
till uttryck hos utredningsmännen. Även det preliminära avtalet har
emellertid givit anledning till invändningar i olika hänseenden. Detta gäller
jämväl beträffande flera av de remissinstanser, som i och för sig tillstyrkt,
att avtalet godkännes. Anmärkningarna mot avtalet innebär främst, att den
bolaget medgivna brytningsrätten är för omfattande, att avtalet är vagt och
diffust utformat, att kontroll- och sanktionsmöjligheter saknas samt att
avtalet över huvud ger ett bristfälligt skydd.
Den framförda kritiken torde icke sakna fog. Att godkänna avtalet i dess
nuvarande utformning anser jag sålunda icke böra komma i fråga. Huruvida
det kan lyckas att genom fortsatta förhandlingar med gruvbolaget uppnå sådana
ändringar i avtalet, att de berörda svagheterna avlägsnas, är självfallet
ej möjligt att nu yttra sig om. Av bolagets uttalanden att döma torde
dock möjligheterna därtill få anses vara små.
Om sålunda den enligt min mening lämpligaste lösningen, nämligen en
frivillig överenskommelse, icke kan genomföras, uppstår frågan hur man
då bör gå tillväga. För min del anser jag, att därvid eu fridlysning av Taberg
såsom naturminne ligger närmast till hands. Såsom utredningsmännen
funnit torde något hinder mot en dylik åtgärd icke föreligga. Emellertid
kan eu fridlysning givetvis komma att medföra kostnader för det allmänna,
eftersom gruvbolaget då torde bli berättigat till ersättning för uppkommande
skada. Storleken av dessa kostnader kan icke för närvarande beräknas,
då bolaget cj ansett sig böra ingå på någon diskussion härav. Möjligen kan
någon ledning erhållas av bolagets hittillsvarande driftsresultat. Det torde
dock slå klart, att under alla förhållanden ytterligare undersökningar bör
verkställas i kostnadsfrågan, innan fridlysning definitivt genomföres.
Sammanfattningsvis innebär min ståndpunkt i förevarande ärende alltså
följande.
I första hand bör förhandlingar med bolaget åter upptagas i syfte att avhjälpa
eller mildra bristerna i det nu föreliggande avtalet. Leder förhandlingarna
icke till godtagbart resultat, synes det ligga närmast till hands all
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
inleda ett fridlysningsförfarande. Därvid torde att börja med sådan provisorisk
fridlysning, som omförmäles i 8 § naturskyddslagen, komma i fråga.
Det är ofrånkomligt, att statsverket i samband därmed får vidkännas viss
utgift för den skada, bolaget kan lida under provisoriet. Ersättning skall bestämmas
att utgå med visst årligt belopp. I anslutning till ett eventuellt
definitivt fridlysningsbeslut blir de slutliga kostnaderna kända. Det finns
då möjlighet för statsmakterna att på nytt pröva frågan och taga ställning
till huruvida fridlysning av berget är ur ekonomisk synpunkt försvarlig.
Enligt gällande bestämmelser har länsstyrelse — å vilken myndighet det
ankommer att meddela fridlysningsbeslut — att, innan dylikt beslut fattas,
förvissa sig om att medel finns tillgängliga för ersättning till sakägare m. in.
Om nyssnämnda undersökningar leder till att Taberg bör fridlysas, är det
därför nödvändigt, att erforderliga medel står till förfogande för att gälda
de av fridlysningen föranledda kostnaderna. Därest riksdagen godkänner
den ståndpunkt, jag i det föregående intagit, synes följaktligen ett särskilt
anslag böra ställas till förfogande för ändamålet under riksstatens nionde
huvudtitel. Med hänsyn till nyss angivna svårigheter att beräkna kostnaderna
torde anslaget, som bör benämnas Naturskydd: Kostnader i samband med
fridlysning av Smålands Taberg, böra få karaktär av förslagsanslag. Anslagets
belopp synes kunna bestämmas till 30 000 kronor.
Vad slutligen angår frågan om lagstiftning till skydd för samhällsintresset
i mineraltillgångar torde det enligt min mening knappast finnas skäl att
sammankoppla denna fråga med spörsmålet angående vilka åtgärder som
bör vidtagas till skydd för Taberg. Jag anser mig sålunda sakna anledning
att här närmare ingå på nämnda problem.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att å riksstaten för budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
till Naturskydd: Kostnader i samband med fridlysning
av Småtands Taberg anvisa ett förslagsanslag av 30 000
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Arne Beckman.
Kungl. Maj.ts proposition nr i39.
39
Bilaga.
Preliminärt avtal mellan Kronan och Aktiebolaget
Smålands Taberg.
Mellan å ena sidan Aktiebolaget Smålands Taberg, nedan benämnt bolaget,
samt å andra sidan regeringsrådet Sven Strömberg och f. generaldirektören
Stig Ödeen å Kungl. Maj :ts och Kronans vägnar har denna dag träffats
följande överenskommelse, gällande under tiden intill den 1 januari 1975;
och skall överenskommelsens giltighet vara beroende av Kungl. Maj :ts godkännande.
1. Bergets hjässa med utsiktsplatsen skall ej beröras av ovanjordsbrytning
eller därav förorsakad rasslänt inom ett område, som begränsas av en cirkel
med 75 meters radie och medelpunkt i sydvästra hörnet av nuvarande byggnad
på hjässan.
2. Utmed den till hjässan ledande vägen skall ovanj ordsbrytning eller därav
förorsakad rasslänt ej komma närmare vägen än 10 meter, räknat från
dennas mittlinje.
3. Ovanj ordsbrytning eller därav förorsakad rasslänt väster om i punkt 2
angiven begränsning skall ej komma innanför ett område, som begränsas
åt sydväst av en linje dragen genom nyssnämnda byggnadshörn och en punkt
35 meter sydväst om på nordvästra toppen befintligt diamantborrhål samt
åt nordväst av en linje, dragen vinkelrätt mot den förra genom en punkt 100
meter nordväst om samma borrhål.
4. Utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen skall brytning icke bedrivas för
annat ändamål än framställning av malmprodukter för metallutvinning. Ej
heller skall utan sådant tillstånd försäljning av hädanefter brutet berg ske
för annat ändamål än nyss sagts i vidare mån än fråga är om berg, som ej
är användbart för metallutvinning men likväl måste brytas för gruvdriftens
rationella bedrivande.
5. Tills vidare kommer bolaget att bedriva brytning i huvudsak för att
möjliggöra forsknings- och försöksverksamhet. Intill dess att tekniska och
ekonomiska förutsättningar av bolaget bedömas föreligga för att vid egna
eller främmande anläggningar ur Tabergsmalmen framställa metallisk titan,
titanprodukter eller sådant järn eller stål, som på grund av sin titanhalt
eller därför att titanhaltig malm använts vid dess framställning har ett speciellt
värde, skall brytningen begränsas till vad som motsvarar cirka 125 000
ton nuvarande malmprodukt per år.
Befinnes den i första stycket angivna brytningskvantiteten vara otillräcklig
såsom underlag för en rationellt bedriven forsknings- och försöksverksamhet
för tillgodogörande av titan, må brytningen ökas till vad som visas
vara erforderligt.
Skulle genom rationalisering av driften eller genom förbättrade metoder
möjligheter skapas, att med ekonomiskt tillfredsställande resultat utnyttja
malmens innehåll av andra metaller än titan, skall någon begränsning av
den årliga brytningskvantiteten icke gälla, med mindre Kronan ersätter bolaget
därav under återstående avtalstid uppkommande skada.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
6. Igångsätter bolaget brytning av större omfattning än under punkt 5
första stycket sägs, skall övergång ske till öppen pallbrytning eller liknande
metod, som ger en i huvudsak sammanhängande bergslänt mot brytningsområdet,
eller ock till annan metod, som ur naturskyddssynpunkt är mindre
störande än kraterbrytning.
7. Bolaget skall i fråga om brytningsområde, som för framtiden eller för
avsevärd tid icke vidare avses att bearbetas — så bland annat i fråga om hittills
drivna och sedermera upptagna kratrar — snarast efter arbetets nedläggande
vidtaga rimliga och skäliga åtgärder för att minska verkan av ingreppet.
8. Bolaget skall tillse, att gruvdriften så bedrives, att ingreppen i bergets
natui* — innefattande även växt- och djurlivet — samt störningar och obehag
för besökande på berget icke bli mera betydande än vad som vid en rationell
gruvdrift är oundgängligen nödvändigt.
9. Före början av varje nytt driftår skall bolaget lämna länsstyrelsen meddelande
om arten och omfattningen av den för det kommande året planerade
brytningen. Därest under året förändringar av väsentlig betydelse vidtagas i
planerna skall länsstyrelsen underrättas därom.
10. Kungl. Maj :t och Kronan förbinder sig att låta bolaget vid utfrågning
av de malmprodukter, som utvinnas i enlighet med bestämmelserna i detta
avtal, komma i åtnjutande av den största fraktrabatt som i jämförliga fall
beviljas, och bolaget skall vid överenskommelse om kraftleverans från statligt
kraftverk vara tillförsäkrat de fördelaktigaste villkor, som vid tidpunkten
för kontrakts upprättande normalt tillämpas i jämförliga fall.
11. Därest bolaget under avtalstiden helt eller delvis på annan överlåter
rätt till gruvbrytning i Smålands Taberg, skall bolaget tillse att den nye
rättsinnehavaren på samma sätt som bolaget bindes av den nu träffade överenskommelsen.
Till avtalet har fogats karta utvisande i avtalet definierade gränser.
Stockholm den 15 oktober 1953.
För Kungl. Maj :t och Kronan Aktiebolaget Smålands Taberg.
Sven Strömberg Stig Ödeen M. von Essen Halvar Löwenhielm
547190. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag