Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
ersättning åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek; given Stockholms slott den 12 februari
1954-.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Till ersättning åt de svenska författarna för biblioteksutlåningen av deras
verk föreslås för nästa budgetår ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

Anslaget skall utgå med ett belopp motsvarande 3 öre för varje lån i
folk- och skolbiblioteken av rättsskyddat verk av svensk författare. Antalet
sådana boklån har för år 1952, d. v. s. det sista år för vilket biblioteksstatistik
föreligger, uppskattats till 16,25 miljoner, en utlåningsfrekvens som
skulle medföra en sammanlagd ersättning av 487 500 kronor.

Av nämnda ersättning av 3 öre per boklån skall 2 öre i regel tillfalla
vederbörande författare. Återstoden, i huvudsak 1 öre per boklån, skall
användas till gemensamma ändamål för de svenska författarna, i huvudsak
pensioner och understöd.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 105i. 1 saml. Nr 18S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 195Jf.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Maj :t under punkten 363 — på min hemställan — föreslagit riksdagen att
till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst
anvisa ett anslag av 100 000 kronor. Vid anmälan av berörda anslag erinrade
jag även om att bokutredningen i ett den 17 juni 1952 avgivet betänkande
(SOU 1952: 23) bland annat framlagt förslag om vidgat statligt
stöd åt författarna. Jag syftade därvid på utredningens förslag om ersättning
åt författarna för utlåningen av deras verk genom bibliotek. Vidare
nämnde jag, att det var min avsikt att för Kungl. Maj:t särskilt anmäla
ifrågavarande betänkande framdeles vid sådan tidpunkt att proposition i
ämnet kunde föreläggas innevarande års riksdag. Jag anhåller nu att få
upptaga utredningens nyssnämnda förslag till särskild behandling. Vad
utredningen i övrigt anfört och förordat i sitt betänkande ämnar jag däremot
i detta sammanhang inte redogöra för i vidare mån än som erfordras
för att ge en helt allmän bakgrund till förslaget om ersättning åt författarna
för biblioteksutlåningen.

Inledning.

Kraven på en utredning rörande bokmarknaden. Förhållandena på den
svenska bokmarknaden har i den allmänna debatten i skilda sammanhang
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Därvid har bland annat gjorts gällande,
att förlagsverksamheten och bokhandeln kännetecknats av en monopolistisk
sammanhållning och att såväl den bokläsande allmänheten som
författarna hade intresse av att det nuvarande tillståndet ersattes med ett
system för bokproduktion och distribution, som bättre tillgodosåg önskemålet
om billigare böcker och större upplagor.

Vid 1947 års riksdag väcktes i första och andra kammaren två likalydande
motioner, I: 5 och II: 8, vari hemställdes, att riksdagen måtte an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

hålla hos Kungl. Maj:t om en allsidig och förutsättningslös utredning av
förhållandena inom bokförlagsverksamheten och bokdistributionen inom
landet. Vidare föreslogs i en motion i andra kammaren samma år (II: 53),
att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om en utredning, som med
beaktande av de i motionen anförda synpunkterna snarast måtte framlägga
förslag om inrättandet av ett statligt bokförlag.

Motionerna hänvisades till respektive kammares första tillfälliga utskott.
Dessa tillstyrkte den i motionerna I: 5 och II: 8 föreslagna utredningen.
Den i motionen II: 53 åsyftade utredningen avstyrktes däremot av andra
kammarens första tillfälliga utskott, då utredningen icke avsågs skola vara
förutsättningslös. Enligt utskottets mening innebar avstyrkandet likväl
icke, att frågan om ett statligt bokförlag ej skulle kunna upptagas i samband
med förstnämnda utredning.

Utskottens förslag bifölls av riksdagen och i skrivelse den 28 juni 1947,
nr 456, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om den av
utskotten förordade utredningen.

Bokutredningen tillkallas. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Weijne, utverkade den 26 juni 1948 Kungl. Maj:ts bemyndigande
att få tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda bland annat de
i riksdagens skrivelse avsedda frågorna. Med stöd av nämnda bemyndigande
tillkallades därefter såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens
andra kammare, numera statssekreteraren R. H. L. Edenman, bokförläggaren
K. Bonnier, författaren C.-E. Englund, studiesekreteraren O. A. Hallbeck,
dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, direktören E.
G. V. Johannesson, bokhandlaren G. A. Josephson, fru Maj G. Larsson och
redaktören G. A. Svensson, varjämte åt Edenman uppdrogs att vara de sakkunnigas
ordförande.

De för utredningen meddelade direktiven kan i korthet sammanfattas
sålunda.

De sakkunnigas huvuduppgift var att utreda vilka åtgärder, som från
det allmännas sida borde vidtagas för att såsom ett led i en eftersträvad
kulturell upprustning göra värdefull litteratur tillgänglig för alla svenska
hem. Prisbildningen på böcker framstod härvidlag som en avgörande faktor,
varför de sakkunniga borde föreslå åtgärder ägnade att sänka priserna
på sådan litteratur, som förtjänade att spridas till en större, mindre köpkraftig
allmänhet. Då bokhandeln — så som den i stort bedrevs — endast
nådde vissa befolkningsskikt och därför icke torde kunna betecknas såsom
en ur kulturell synpunkt effektiv bokdistribution, borde de sakkunniga särskilt
undersöka, om de initiativ, som folkrörelserna och vissa bokförlag
tagit i fråga om bokspridningen, kunde ytterligare utvecklas och i vilka
former de eventuellt kunde stödjas av det allmänna. — Av största betydelse
för författarnas ekonomiska ställning var den av Sveriges författareförening
vid skilda tillfällen aktualiserade frågan om ersättning till författarna
för biblioteksutlåning av deras skönlitterära verk. Motsvarande fråga
hade av Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga och populärveten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

skapliga författare, väckts beträffande utlåningen av dessa författares arbeten.
De förslag, som de nämnda organisationerna framlagt, borde uppmärksammas
av de sakkunniga, som härvid torde taga kontakt med den sittande
auktorrättskommittén under vars prövning denna fråga även vilade.

Det åt kommittén anförtrodda utredningsuppdraget utvidgades sedermera,
sedan 1949 års riksdag i skrivelse nr 288 hemställt om en utredning
av vissa frågor avseende barn- och ungdomslitteraturen, till att omfatta
jämväl berörda frågor. Förslag om en dylik utredning hade framförts i en
nämnda år i andra kammaren väckt motion, nr 291.

Bokutredningens betänkande. De sakkunniga, som antog benämningen
bokutredningen, avgav den 17 juni 1952 sitt betänkande (SOU 1952:23).
Detta blev därefter föremål för sedvanlig remissbehandling. Över betänkandet
har yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, riksbibliotekarien, statskontoret,
svenska bokförläggareföreningen, svenska bokhandlareföreningen,
svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen, Sveriges författareförening, Sveriges
ungdomsförfattareförening, Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga
och populärvetenskapliga författare, Sveriges'' allmänna biblioteksförening,
riksföreningen Sveriges deltidsanställda folkbibliotekarier, arbetarnas
bildningsförbund, frikyrkliga studieförbundet, godtemplarordens
studieförbund, kristliga föreningars av unga kvinnor och kristliga föreningars
av unge män riksstudieförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund, svenska
landsbygdens studieförbund, tjänstemännens bildnings verksamhet, studieförbundet
medborgarskolan, folkbildningsförbundet, Sveriges förenade
studentkårer samt konstnärernas riksorganisation.

Sammanfattning av bokutredningens betänkande.

De många och skilda spörsmål, som bokutredningen haft att utreda och
överväga, har av denna sammanförts i följande sex huvudgrupper: allmänheten
och boken — förlagsverksamheten — bokdistributionen — författarnas
ställning — former för statligt stöd åt författare — barn- och ungdomslitteraturen
.

För att erhålla ett säkrare underlag för sina bedömanden av förhållandena
på den svenska bokmarknaden har utredningen utfört eller låtit utföra
vissa mer eller mindre omfattande undersökningar, som berör olika
sektorer av bokmarknaden. Sålunda har utredningen låtit aktiebolaget
Svenska Gallupinstitutet företaga en opinionsundersökning av fritids- och
läsvanorna inom ett urval av befolkningen. Vidare har priskontrollnämnden
på utredningens uppdrag företagit en granskning av kostnadskalkylerna
för ett antal bokförlag. Utredningen har även sammanställt och bearbetat
vissa ekonomiska undersökningar om kommissionsbokhandeln. I
samråd med Sveriges författareförening har utredningen slutligen gjort en

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

enquéte bland skönlitterära författare och ungdomsförfattare i syfte att få
närmare belyst författarnas sociala och ekonomiska ställning. Detta omfattande
och i många avseenden nya utredningsmaterial, har av utredningen
utförligt redovisats i betänkandet.

I avsnittet om allmänheten och boken har utredningen sammanfattningsvis
anfört bland annat följande.

Sett i stort kunde de totala utgifterna för dags- och veckotidningar samt
böcker år 1948 uppskattas till en procent av nationalinkomsten. Budgetundersökningar
inom ett urval av enskilda hushåll gav ett liknande resultat
för samma år. Skillnaden mellan hushåll av olika ekonomisk standard var
mycket små, men proportionen mellan tidnings- och bokköp var påfallande
olika i skilda socialklasser.

Av tillgängliga undersökningar rörande ungdomens läsvanor framgår att
det finns ett vitt utbrett läsintresse hos skolungdomen och att detta läsintresse
står i ett enkelt och entydigt samband med skolform och utbildningstidens
längd — ju högre skolform, desto större intresse för bokläsning.
En avsevärd del av ungdomen släpper efter slutad skolgång kontakten med
böckerna. Den viktigaste orsaken till att så sker är frånvaron av litterär
stimulans i hemmiljön.

För den av bokutredningen föranstaltade Gallup-undersökningen av den
vuxna befolkningens läs- och fritidsvanor torde någon redogörelse icke
vara behövlig i detta sammanhang. Här må endast påpekas, att Gallupinstitutet
i sin rapport över undersökningen icke tillmätt bokpriset någon
avgörande roll för läsvanorna. Bokutredningen har däremot hävdat, att
opinionsmätningen i detta hänseende ådagalagt ett tydligt samband mellan
bokpris och möjligheterna att tillfredsställa och stimulera läsintresset.

Vad beträffar förlagsverksamheten understryker bokutredningen,
att branschen står öppen för var och en, som vill uppträda som
förläggare för egna och andras verk, och att denna möjlighet tillvaratages i
betydande utsträckning.

I sitt betänkande har bokutredningen redovisat en ingående undersökning
av den reguljära förlagsverksamhetens ekonomiska villkor. Nämnda
undersökning har av utredningen sammanfattats sålunda.

För ett förlagsobjekt av sedvanligt slag uppgår författarhonoraret till
16,67 procent och bokhandelsrabatten till 37 procent av bokhandelspriset.
Framställningskostnaden kan uppskattas till 25 procent; inom ramen för
återstående 18,33 procent måste förlaget erhålla täckning för övriga kostnader
(reklam, administration, löner m. m.) jämte affärsvinst. Kalkylen
avser ett verk, vars förstaupplaga slutsäljes. Avgörande för bokpriset blir
storleken av förstaupplagan. Fn stor upplaga förutsätter en betydande
kapitalinvestering och ett risktagande, då det är ovisst, om upplagan kan
bli såld. Detta är förklaringen till att upplagorna — och därmed bokpriserna
— stabiliserats vid en nivå, som motsvarar en förstaupplaga av cirka
3 000 exemplar, såväl i Sverige som i andra kulturländer.

Priskontrollnämndens undersökning rörande nio bokförlag år 1948 gav

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

vid handen, att det ekonomiska resultatet var ogynnsamt. Produktionen
nämnda år visade ett underskott av 15,4 procent av utgifterna. Med fortsatt
försäljning och realisation av restupplagor kunde förlusten minskas
till 7,0 procent.

Av dessa bokförlag sysslade sex företrädesvis med nyutgivning av litteratur.
För dessa förlag var den genomsnittliga försäljningen 54,5 procent
av saluupplagorna. Om hela produktionen kunnat försäljas, hade förlagen
kunnat erhålla ett överskott av 7,4 procent. Antagandet är overkligt — men
om förlagen kunde erhålla en kostnadstäckning vid 65 procent försäljning
och en verklig försäljning av 80 procent av saluupplagorna, bleve förlagens
nettovinst cirka 4,6 procent.

För att kunna täcka förlusterna på nyutgivningen behöver förlagen i
regel utnyttja de överskott, som erhålles från andra förlagsobjekt än de
av undersökningen berörda eller från andra verksamhetsgrenar, såsom tidnings-
och tidskriftsutgivning. Nyutgivningen har karaktär av experiment,
men det är bland dessa verk, som de kommande årens goda försäljningsobjekt
så småningom träder fram. Förlagsverksamheten kan därför ej bedömas
enbart med ledning av ett års redovisning.

Då bokens salupris bestämmes av dels de fasta framställningskostnaderna
och dels de rörliga kostnader, som står i samband med försäljningen,
har utredningen föreslagit, att bokmarknadens skilda parter skall söka
eliminera verkningarna av onormala prisfluktuationer i råvaru- och halvfabrikatledet.

I fråga om ett statligt bokförlag uttalar utredningen, att varje monopoltendens
måste bekämpas på det för en demokratisk opinionsbildning så
viktiga område som bokproduktionen utgör. Utredningen tar därför avstånd
från alla sådana projekt, som syftar till ett fullständigt förstatligande
av bokproduktionen. Utredningen diskuterar därför endast ett statligt bokförlag
i konkurrens med övriga av enskilda och organisationer ägda förlag.

Två omständigheter kan enligt utredningen spela en avgörande roll för
tillskapandet av ett statligt bokförlag. Dessa omständigheter är om förlagsverksamheten
i dess nuvarande gestaltning antingen vore monopoliserad
eller av ekonomiska skäl vore förhindrad att sörja för allmänhetens
litterära behov utöver den rena förströelseläsningen. Ingendera av dessa
omständigheter kan enligt utredningens uppfattning i dagens läge sägas
vara för handen. Utredningen understryker emellertid samtidigt, att dessa
omdömen om förlagsverksamheten baseras på nuvarande och tidigare förhållanden.
Några garantier för en fortsatt liberal utgivning funnes självfallet
icke. Ökade omkostnader och minskad lönsamhet kunde verka restriktivt.
Ändrade äganderättsförhållanden kunde leda till ökad koncentration
och bidraga till en monopolisering av branschen. Med hänvisning härtill
framhåller utredningen, att frågan om ett statligt bokförlag därför kan
under andra förhållanden komma att aktualiseras.

Argumentet att ett statligt bokförlag kunde verka prispressande på
marknaden finner utredningen icke övertygande. Skulle detta förlag etable -

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

ras i konkurrens med de övriga, måste nämligen i stort sett samma villkor
gälla för produktionen. Härav följde även att dess publiceringsprinciper
icke mera väsentligt torde komma att skilja sig från de nuvarande förlagens.
Förlagsvinsterna på utgivning av skönlitteratur vore — som utredningen
tidigare framhållit — ingalunda sa stora, som man i allmänhet föreställde
sig. De nuvarande vinstmarginalerna lämnade enligt utredningens
uppfattning knappast något större utrymme för prisnedsättnmgar.

Utredningen påpekar, att ett statligt bokförlag har stora möjligheter
att erhålla stöd av annan förlags- och tryckeriverksamhet. Om ett statligt
bokförlag inrättades, borde det enligt utredningens åsikt även svara för
större delen av statens publiceringsverksamhet, vilken nu utlägges på den
privata tryckeriindustrin.

I en reservation har ledamöterna Bonnier och Josephson förklarat sig
icke kunna till fullo dela utredningsmajoritetens synpunkter på frågan om
ett statligt bokförlag. De uttalar, att ekonomiska svårigheter, som icke
framkallats av statens egna åtgöranden, kan bemästras av den privata förlagsnäringen
och att de privata förlagen för sin egen framtids skull måste
ge ut även vad som för dagen kan synas svårförståeligt och svårsålt. De
anser vidare, att tillskapandet av ett statligt bokförlag på grund av att ett
sådant måste bli subventionerat med allmänna medel så småningom kommer
att förkväva all konkurrens och salunda bil ett ensamstående monopolföretag.
Reservanternas mening är därför att ett statligt bokförlag under
inga som helst omständigheter bör inrättas.

X sin redogörelse för bokdistributionen har utredningen läm
nät en utförlig skildring av bokhandelns organisation, geografiska spridning
och ekonomiska villkor. Framställningen om bokhandelns ekonomiska
villkor bygger på en av utredningen verkställd granskning av vissa undersökningar
av bokhandelns lönsamhet. Resultatet av denna granskning har
utredningen sammanfattat sålunda.

Företagna undersökningar visar, att kommissionsbokhandelns genomsnittliga
bruttovinst utgör 25,0—27,5 procent av omsättningen. Den tidigare
omnämnda genomsnittsrabatten pa 37 procent avser den. huvudsakliga
delen av bokproduktionen med undantag för skol- och läroböcker, kalendrar
o. dyl. samt billighetslitteratur. Från bokhandelns försäljningsprovision
måste även de rabatter franräknas, som lämnas vissa kundkategorier.
Bruttovinsten disponeras på följande sätt: till företagsledaren 5,2
procent, löner till anställda 10,2 procent, hyra 2,4 procent, räntor 1,4 procent,
övriga omkostnader 4,8 procent, nettovinst 1,0 procent.

Utredningen har för egen del anfört bland annat följande allmänna synpunkter
på prissättningen inom bokhandeln samt dennas organisation och
utbyggnad.

Dispositionen av bruttovinsten kan tagas som intäkt för ett bibehållande
av de nuvarande rabattsatserna. Argumentet är emellertid enligt utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ningen ej tillfredsställande, då ingenting utsäges om möjligheterna att anpassa
omkostnaderna efter någon annan rabattkalkyl. Distributionskostnaderna
påverkar bokpriset synnerligen kraftigt. Då det är ett allmänt
önskemål, att bokpriserna hålles så låga som möjligt, anser utredningen, att
branschens företrädare bör pröva frågan om bokhandelns rationalisering
och rabattsatsernas höjd. Ett gynnsamt resultat av en sådan prövning
måste komma bokköparna till godo i form av lägre bokpriser.

Huvudprincipen för den kommersiella bokspridningen, kommissionssystemet,
är av avgörande betydelse för den svenska bokhandeln, men det är
både arbets- och kostnadskrävande för såväl förlag som bokhandel. Ett
slopande av kommissionssystemet skulle emellertid medföra försämrade
möjligheter för den bokläsande allmänheten att orientera sig om den nya
litteraturen.

Utredningen har funnit, att inrättande av fullt sorterade boklådor, så
kallade A-kommissionärer, icke har skett i samma takt som utvecklingen
av tätorterna. Det är därför önskvärt, att en snabbare och mera spridd
nyetablering kommer till stånd. Det finnes vidare ett betydande utrymme
för bokhandlare med begränsad sortering, så kallade B-kommissionärer.
Lantbokhandeln, den nya bokhandelsformen, står ännu i början av sin
utveckling.

Då utredningens framställning av författarnas ställning i
juridiskt och ekonomiskt avseende kommer att mera utförligt redovisas i
ett senare sammanhang, må här endast framhållas, att företagna undersökningar
enligt utredningens mening givit vid handen, att författarna såsom
yrkesgrupp i inkomsthänseende låg väsentligt under genomsnittet för fria
yrken. För många av författarna var inkomsten av litterär verksamhet otillräcklig.
Deras ekonomiska reserver i form av sparkapital, livförsäkringar
etc. var över lag mycket små.

Såsom framgår av det föregående har utredningen föreslagit ett vidgat
statligt stöd åt författarna. I samband därmed har utredningen
övervägt olika former för detta stöd.

Utredningen har funnit starka skäl tala för att författarna erhåller en särskild
ersättning för den utlåning av deras verk, som äger rum genom vissa
statsunderstödda bibliotek. Rättvisa och billighet talar enligt utredningens
mening för att författarna beredes kompensation för det genom nämnda
utlåning skeende samhälleliga utnyttjandet av deras verk. Utredningen
föreslår, att ett särskilt anslag å riksstatens åttonde huvudtitel anvisas för
ifrågavarande ersättning. Beträffande anslagets beräkning, ersättningens
fördelning m. m. — i vilka hänseenden en mera uttömmande redogörelse
för utredningens synpunkter och förslag skall lämnas i ett efterföljande avsnitt
— har utredningen sammanfattningsvis anfört följande.

Anslagets storlek bör beräknas med ett visst belopp för varje boklån
i folk- och skolbiblioteken. Sättes grundbeloppet till 1 öre per boklån erhålles
med 1949—50 års siffror för biblioteksutlåningen (27,4 miljoner boklån)
ett anslag av 274 000 kronor. Med utgående från nämnda utlåningssiffror
samt ett grundbelopp av alternativt 2,5 eller 5 öre per boklån blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

anslagssumman 685 000 respektive 1 370 000 kronor. Anslaget måste prövas
i vanlig ordning, men innan summan fastställes, bör någon form av kontakt
eller samråd äga rum mellan staten och författarnas organisationer.

Rätt till ersättning skall tillkomma samtliga författare, vilkas verk är
skyddade jämlikt gällande auktorrätt. Gottgörelsen skall vara lika för alla
kategorier av författare. — Utredningen uppskattar att hälften av boklånen
utgöres av sådana verk som kan medföra gottgörelse och återstoden av
andra verk. Anslaget bör därför halveras, och den ena hälften användas för
en proportionellt utgående gottgörelse till de enskilda författarna och den
andra fördelas bland författarna efter individuell prövning.

Storleken av de belopp, som skall tillfalla var och en av de ersättningsberättigade
författarna, skall fastställas med ledning av en årligen återkommande
stickprovsundersökning av utlåningsfrekvensen inom folk- och
skolbiblioteken. Fördelningen av det återstående beloppet skall ske i form
av pensioner till äldre författare och till författares efterlevande, understöd
till förtjänta författare och bidrag till särskilda ändamål.

Anslaget skall förvaltas av en central instans, styrelsen för Sveriges författarfond.
I denna styrelse skall det allmänna och författarföreningarna
vara representerade.

Utredningen föreslår vidare, att det nuvarande å riksstatens åttonde
huvudtitel uppförda anslaget till Understöd åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst, vilket anslag för närvarande utdelas i form
av dels åldersunderstöd dels stipendier, framdeles skall användas uteslutande
för stipendier åt högt förtjänta författare. Från anslaget nu utgående
åldersunderstöd syntes framdeles i stället böra tagas ur den del av anslaget
till biblioteksersättning, som avses skola disponeras för kollektiva ändamål.

I fråga om barn- och ungdomslitteraturen framhåller
utredningen sammanfattningsvis, att de författare, som ägnar sig åt ifrågavarande
slag av författarskap, trots den ökade produktionen av sådan
litteratur, har en avsevärt sämre ekonomisk ställning än de skönlitterära
författarna.

Den av vissa förlag tillämpade metoden att betala författare av barnoch
ungdomsböcker ett honorar med ersättning ett för allt motsvarar enligt
utredningens mening icke längre aktuella krav på förlagskontrakt.

Enskilda och offentliga stipendieinstanser bör enligt utredningens uppfattning
mera än nu uppmärksamma barn- och ungdomsförfattarna.

Bristerna inom biblioteksväsendet i fråga om barn- och ungdomslitteratur
synes utredningen kunna undanröjas genom att de förslag, som framlagts
av folkbibliotekssakknnniga, genomföres.

Någon särskild nämnd för granskning av barn- och ungdomslitteratur
finner utredningen icke påkallad. Rådgivande och granskande verksamhet
bör i stället i större omfattning än nu upptagas av press, förlag och bibliotek.

Utredningen har sammanfattningsvis angivit sin allmänna syn på de
frågor, som utredningen haft att överväga, i följande uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Bokmarknaden — ett ord, som i detta sammanhang får täcka hela det
område, som utredningen haft att behandla — har två skilda aspekter.
Den är dels en ekonomisk företeelse, dels en viktig faktor inom kulturlivet
i vårt land.

Såsom ekonomisk företeelse utgör bokmarknaden ett område, där en mer
eller mindre fri konkurrens etablerats efter hävdvunna normer. Det är här
fråga om en marknadshushållning, som baseras på avtal mellan skilda
parter, som i stort sett står fria gentemot ingripanden och föreskrifter från
samhället och dess organ. Auktorrätten lämnar frågan om författarhonoraren
till de avtalsslutande parterna; lagen fastslår blott, att författaren
har rätt till skälig ersättning för sin överlåtelse men den anvisar icke några
normer för beräkningen härav. Etableringen av nya boklådor sker efter
överväganden inom branschens organisationer. Handeln med bokverk såväl
inom som utom kommissionsbokhandeln följer de regler, som förläggarna
antagit. I intetdera av dessa fall kan ett samhälleligt ingripande ske utan
att en motsvarande lagstiftning först genomförts. Utredningen har på ingen
punkt funnit något behov föreligga i sådant syfte.

Lägger man åter en kulturell aspekt på bokmarknaden, framstår följande
som relevant. Opinionsbildningen på det litterära området tillhör de primära
fri- och rättigheterna, och varje ingrepp i det fria konsumtionsvalet
måste med bestämdhet avvisas. Yttrandefriheten har sin naturliga konsekvens
i friheten att välja litteratur. Först då yttrande- och tryckfriheten
missbrukas, kan samhälleliga ingrepp över huvud taget tolereras. Om det
förhåller sig så, att det svenska folkets genomsnittliga litterära smak kan
te sig som föga differentierad, så är inte botemedlet en tvångsdirigering av
läsvanorna utan en på lång sikt verkande upplysning om god litteratur.
Här föreligger ett komplex av uppgifter, som bokmarknadens enskilda parter
och samhällets skilda organ var för sig och gemensamt måste gripa sig
an — de enskilda parterna med sådana åtgärder, som underlättar bokköp,
samhället med sådana, som stimulerar läsintresset i stort.

Bokutredningen framhåller i anslutning härtill, att de av utredningen
gjorda — nyss återgivna — påpekandena kan förefalla självklara. För utredningen
har det emellertid framstått som nödvändigt att understryka
dem, då utredningen i så många fall stannat inför en rekommendation till
parterna — de statliga såväl som de enskilda — i stället för att föreslå
samhälleliga ingrepp. Sett mot denna bakgrund har utredningen ansett det
som en naturlig konsekvens, att utredningen haft att i stort inrikta sitt
arbete på att kartlägga förhållandena på bokmarknaden.

Författarnas juridiska och ekonomiska ställning.

Lagstiftning och avtalspraxis rörande litterära verk.

Den svenska författarrätten regleras i lagen den SO maj 1919 (nr 381)
angående rätt till litterära och musikaliska verk. Framhållas bör emellertid,
att denna lag i ett betydelsefullt hänseende, nämligen i fråga om skyddstiden
för bland annat litterära verk, kompletterats genom lagstiftning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

provisorisk karaktär. I särskilda lagar den 30 juni 1942, nr 510, den 3 maj
1946, nr 174, och den 6 april 1951, nr 170, har sålunda stadgats, att den
uteslutande rätt, som enligt förstnämnda lag tillerkänts författare till bland
annat litterärt verk, skall i den mån skyddstiden härför skolat upphöra
något av åren 1942—1956, gälla intill utgången av år 1957.

Av innehållet i förstnämnda lag må här återgivas följande.

Rättsligt skydd enligt denna lag åtnjutes bland annat för skrift och
muntligt föredrag (1 §). Författaren äger en uteslutande rätt att mångfaldiga
sitt verk, föredraga skrift offentligt, uppföra mimiskt eller dramatiskt
verk o. s. v. (2 §). Denna uteslutande rätt innefattar även rätten till
översättning eller bearbetning (3 §). Såsom författare till ett verk anses
den, som på sedvanligt sätt å verket angives såsom sådan. Författare, som
framträder anonymt eller pseudonymt, företrädes, tills dess han givit sig
tillkänna på i lagen föreskrivet sätt, av den som å verket anges såsom utgivare,
eller, om sådan ej finns angiven, av förläggaren (8 §). Vissa undantag
från angivna rättsskydd finnes stadgade i lagen (9—12 §§). Såsom
exempel härpå må nämnas mångfaldigande av verk för eget bruk, avskrift
för hand, annan offentliggörelse av utgiven skrift än genom uppläsning,
vissa slag av uppläsning m. m. (10 §). Rätt att citera utgiven skrift eller
offentligt hållet föredrag är även medgiven, liksom rätt att göra utdrag
ur verk för användning vid gudstjänst eller vid elementär undervisning
(11 §). Om förbehåll mot eftertryck ej utsatts, äger tidning rätt att publicera
ur annan tidning eller tidskrift hämtad artikel i ekonomiska, politiska
eller religiösa dagsfrågor. Källan skall dock tydligt angivas (14 §). Författarrätten
övergår efter författarens död till dem, som enligt lagstiftningen
om giftorätt, arv och testamente är berättigade till hans kvarlåtenskap
och från dessa vidare enligt enahanda grunder (15 §). För överlåtelse av författarrätt
skall — om andra villkor ej avtalats — de villkor gälla som
stadgas i lagen (16—18 § §). Den, som förvärvat författarrätten till ett
verk, må icke utan författarens tillstånd förändra verket i vidare mån än
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet (16 §). Förlagsrätten förfaller,
om innehavaren ej utgivit verket inom två år, sedan författaren avlämnat
fullständigt manuskript. Författaren äger påfordra, att hans verk
utgives i ny upplaga, om verket slutsålts, och om förläggaren förvärvat
rätten att utgiva mer än en upplaga av verket. Sker icke detta, återgår
författarrätten till författaren (17 §). Överlåtelse av författarrätten innefattar
ej rätt för förläggaren att på annat sätt än genom tryckning offentliggöra
verket, ej heller rätt till översättning eller bearbetning (17 a §).
Överlåtelse av föredrags-, uppförande- eller utföranderätt skall som regel
anses gälla för en tid av fem år (18 §). Författarrätten kan icke tagas i mät
i författarens bo, ej heller hos den, till vilken denna rätt övergått genom
giftorätt, arv eller testamente (19 $)• Författarrättens giltighet upphör med
trettionde året efter det år, under vilket författaren avlidit. (Skyddstiden
har provisoriskt förlängts genom förutnämnda särskilda lagar.) Lagen tilllämpas
på verk av svenska medborgare samt på verk av utländska medborgare,
vilket först utgivits i Sverige. Under förutsättning av ömsesidighet
kan Kungl. Maj:t förklara, att lagens bestämmelser helt eller delvis skall
gälla även verk av annan än svensk medborgare (30 §).

Då behov av en tidsenligare utformning av författarrätten gjort sig gällande,
tillkallades iir 1938 särskilda sakkunniga för att verkställa utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

rörande revision av gällande författningar om rätt till litterära och musikaliska
verk in. in. De sakkunniga, som antagit namnet auktorrättskomviittén,
har med nödtvungna avbrott under krigsåren i samråd med motsvarande
delegationer i övriga nordiska länder arbetat på ett förslag till
ny lagstiftning på författarrättens område.

Bokutredningen, som under utredningsarbetets gång i vissa frågor samrått
med auktorrättskommittén, har i sitt betänkande anfört bland annat:

Av de överläggningar och diskussioner, som förekommit mellan bokutredningen
och auktorrättskommittén, har framgått, att kommittén funnit
behov föreligga av ytterligare precisering av förlagsavtalet. Härvidlag
har kommittén tillgodogjort sig de erfarenheter, som stått att vinna från
utarbetandet av det nordiska normalformuläret till förlagsavtal. Detta normalkontrakt,
som tillkom år 1947, har därvid uppfattats som ett auktoritativt
uttryck för vad som på detta område kan anses vara en normal och
god reglering av avtalet mellan förläggare och författare.

Det framgår av det utkast till ny lag i berörda hänseende, av vilket
kommittén låtit bokutredningen taga del, att de nya bestämmelserna endels
får tvingande kraft, endels dispositiv innebörd. Sålunda framhåller kommittén
att avtal, som strider mot god sed på auktorrättens område, samt avtal,
som leder till uppenbar obillighet, skall kunna jämkas efter vad som i det
särskilda fallet kan anses vara skäligt. Till de tvingande bestämmelserna
hör också föreskrifterna att förläggaren inom skälig tid skall utgiva verket,
att han är skyldig tillställa författaren intyg från tryckeriet om antalet
framställda exemplar, att han inom nio månader efter årets slut är skyldig
tillställa författaren redovisning, som anger försäljningen under året, samt
restupplagan vid årsskiftet.

Bokutredningen har i sitt betänkande lämnat en redogörelse för den
ekonomiska innebörden av de vanligast förekommande slagen av förlagsavtal.
Utredningen har härom anfört bland annat följande.

Genom avtal med en förläggare i form av ett kontrakt överlåter författaren
sin förlagsrätt till denne. Kontraktet kan innehålla skilda former
för beräkningen av den ekonomiska gottgörelsen. För närvarande tillämpas
flera olika slag av kontrakt: royaltykontrakt, ett-för-allt-kontrakt och del-ivinst-kontrakt.
För debuterande författare förekommer en kontraktsform,
som ger en viss bestämd summa för första upplagan, samt royaltyersättning
för vad som sedermera kan komma att tryckas och försäljas.

Royaltykontraktet — som är det avgjort vanligaste — innebär, att författaren
erhåller en viss avtalad del av bokhandelspriset för varje försålt
exemplar av hans verk. Enligt gällande normalkontrakt mellan medlemmar
av Sveriges författareförening och medlemmar av svenska bokförläggareföreningen
utgör denna del minst 16% procent (= 1/6) av bokhandelspriset
för häftat exemplar i standardutgåva och minst 5 procent av priset
för billighetsupplaga. Realiseras restupplaga av boken genom bokhandeln
sänkes royaltvprocenten. Normalkontraktet tillämpas i första hand beträffande
skönlitterära verk. Till verk, som är jämförliga med romaner,
noveller och lyrik, räknas icke dramatik, essäer, bilder- och barnböcker
och ungdomsböcker.

Ett-för-allt-kontraktet innebär, som benämningen antyder, att författaren
mot en engångssumma avstår från vidare anspråk på ersättning. Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

sådant kontrakt möjliggör för förläggaren att försälja verket i obegränsad
omfattning. Denna kontraktsform är historiskt äldre än royaltykontraktet.

Del-i-vinst-kontraktet förekommer sällan. Denna kontraktstyp innebär,
som även framgår av namnet, att förläggare och författare delar den eventuella
uppkomna vinsten, sedan framställningskostnader och utgifter för
distributionen avdragits från försäljningssumman.

Det förekommer vidare ibland att förläggare ingår en överenskommelse
om att endast distribuera ett verk av en författare. Framställningskostnaderna
stannar i detta fall hos författaren ensam, som då även erhåller
hela försäljningsinkomsten.

Enligt normalkontraktet för royaltyavtal betalar förläggaren till författaren
en viss summa a conto, då manuskriptet avlämnas. Denna summa
får icke understiga 1/3 av det honorar, som skulle utgå om hela första
upplagan utsåldes. Författaren är icke återbetalningsskyldig för a contobeloppet.
Oftast utbetalas högre belopp än vad nyss angivits — hälften
eller mer av det beräknade honoraret för första upplagan. Förläggaren är
redovisningsskyldig inför författaren för den försäljning, som skett av hans
verk, och honorar (royalty) enligt avtalet utbetalas årligen.

Debuterande författare kan icke, då de ej tillhör Sveriges författareförening,
göra anspråk på kontrakt efter dessa grunder. Sedd ur förläggarens
synpunkt ter sig utgåvan av ett debutantverk mer osäker än vad fallet är
med ett verk, vars författare redan tidigare framträtt inför den litterära
kritiken och publiken. I allmänhet erbjudes debutanten, som förut nämnts,
en viss summa för första upplagan. Tryckes därefter nya upplagor, träffas
i regel avtal efter normalkontraktets bestämmelser.

Normalkontraktet gäller, som tidigare framhållits, främst skönlitterära
och med dem jämförliga verk. I fråga om facklitterära verk och skolböcker
tillämpas ofta samma bestämmelser — men ibland sättes royaltyprocenten
lägre, ibland högre än 16% procent.

För översättningar av sitt verk till främmande språk erhåller en svensk
författare en royaltyersättning, som oftast utgår med stigande procenttal
av bokhandelspriset vid stigande försäljning. Procenttalet växlar mellan
5 och 15 procent. Detsamma gäller som regel för utländska författare, som
får ett verk antaget till översättning till svenska språket.

Författarnas ekonomiska ställning.

Författarnas ekonomiska ställning har i betänkandet belysts med uppgifter,
som bokutredningen inhämtat från medlemmar av Sveriges författareförening
och Sveriges ungdomsförfattareförening genom en enquéte,
som avsåg förhållandena åren 1940—48.

Frågorna i enquéteformuläret omfattade ålder, utbildning, civilstånd,
makas (makes) förvärvsarbete och ungefärliga årsinkomst, yrkesverksamhet
före litterär debut, nuvarande yrkesverksamhet, totala inkomster åren
1946—48, inkomster av litterär verksamhet, specificerad på bokförlag, tidningar
och tidskrifter, radio och teater samt filmbolag, erhållna stipendier
under samma år, försörjningsplikt och försäkringsskydd. Dessutom omfattade
formuläret tre opinionsfrågor, nämligen (a) rörande författarnas

Kujigl. Maj:ts ''proposition nr 133.

åsikter om statligt stöd eller stöd i allmänhet till författare, (b) principer
och metoder för en eventuell ersättning till författarna för biblioteksutlåningen
samt (c) bokspridningen i Sverige.

En jämförelse mellan enquétematerialets 133 uppgifter och författareföreningens
medlemsmatrikel på 412 medlemmar — påpekar bokutredningen
— synes ge vid handen, att de författare, som besvarat utredningens
frågeformulär utgjorde ett tämligen tillfredsställande urval av föreningens
hela medlemsstock. Ungdomsförfattarna hade till ett antal av 21 besvarat
frågeformuläret; föreningens medlemsantal var vid denna tidpunkt icke
särskilt mycket större. Sedan författareföreningens honorärsmedlemmar,
eliminerats ur jämförelsen, kunde konstateras, att i runt tal 35 procent av
författareföreningens medlemmar i åldersgrupperna, födda 1865—94, besvarat
formuläret och att medlemmarna i åldersgrupperna, födda 1895—
1914, till 47 procent ingick i materialet. Utredningen har för den skull ansett
materialet representativt för författareföreningens vidkommande.

Av utredningens redogörelse för enquéten inhämtas bland annat följande.

Beträffande nuvarande yrkesutövning betecknade sig 75 av de tillfrågade
som yrkesförfattare; 10 hade anställning som journalister och 6 i bokförlag;
17 innehade allmän tjänst eller utövade fria yrken, andra än författarskapet;
2 var företagare och 3 hade anställning i enskild tjänst. Av
författarinnorna bedrev 4 privatundervisning av skilda slag, 8 var hemmafruar
och 4 levde som pensionärer under mycket knappa ekonomiska villkor.
Slutligen måste 2 författare hänföras till obestämbara yrken.

Av inkomstuppgifterna framgick, att de manliga författarna i genomsnitt
hade 10 750 kronor i årsinkomst år 1948, därvid minimiinkomsten var
1 300 kronor och maximiinkomsten 55 000 kronor. Motsvarande siffror för
de kvinnliga författarna var 6 740 kronor respektive 0 och 43 000 kronor.
Manliga författare med huvudsakligen litterär inkomst, 57 stycken, hade
en genomsnittlig totalinkomst av 9 100 kronor; motsvarande grupp kvinnliga
författare, 13 stycken, hade en genomsnittsinkomst av 7 630 kronor.
Manliga författare med huvudsakligen annan inkomst, 34 stycken, redovisade
en betydligt högre genomsnittssiffra eller 13 560 kronor. Motsvarande
grupp kvinnliga författare, 24 stycken, uppvisade däremot ett lägre
genomsnitt, eller 6 420 kronor.

I materialet återfanns 43 författare, manliga och kvinnliga, som under
år 1948 uppburit litterära stipendier. Deras totalinkomster varierade relativt
starkt. Genomsnittet för författare med inkomst av litterär verksamhet
som huvudsaklig inkomstkälla var 8 760 kronor och för övriga författare
10 440 kronor. Stipendiebeloppens genomsnitt utgjorde i det förra fallet
1 930 kronor och i det senare 1 745 kronor.

Utredningen framhåller, att en jämförelse mellan inkomstlägena för författareföreningens
och ungdomsförfattareföreningens medlemmar ger vid
handen, att familjeinkomsterna ligger i stort sett på samma nivå — bortsett
från de kvinnliga medlemmarna av ungdomsförfattareföreningen, som
företedde den högsta familjeinkomsten. Genomsnittinkomsterna framgår
av efterföljande tabell (s. 15).

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

	Författareföreningens medlemmar	Ungdomsförfattareföreningens medlemmar
	Mani.	Kvinnl.	Samtliga	Mani.	Kvinnl.	Samtliga
Litterär inkomst.......	6 550	3 200	5 600	2195	3 435	2 685
Övrig inkomst........	4 650	3 700	4 400	8 080	40	5 000
S:a inkomst.........	11 200	6 900	10 000	10 275	3 475	7 685
Makas (makes) inkomst. . .	2100	4 330	2 750	1320	14 560	6 370
Familjeinkomst kronor	13 300	11230	12 750	11 595	18 035	14 055

Utredningen påpekar, att de största skillnaderna föreligger beträffande
de litterära inkomsterna för manliga författare i de båda föreningarna. Genomsnittsinkomsten
för författareföreningens medlemmar var i runt tal
3 gånger högre än för ungdomsförfattareföreningens medlemmar. Som bidragande
orsak till den stora skillnaden anför utredningen, att ungdomsförfattarnas
böcker är undantagna från normalkontraktets bestämmelser
för förlagsavtal och att de i regel är billigare. En framgångsrik ungdomsförfattare
kunde endast i undantagsfall erhålla honorar enligt royaltyberäkning
med 15 procent av bokens försäljningspris. Ofta stipulerades engångsersättning
för viss upplagestorlek. Inga stipendier hade tillfallit ungdomsförfattare.

Utredningen framhåller vidare, att författarna vid den redovisning, som
lämnats för deras inkomstförhållanden, icke differentierats med hänsyn
till litterär inriktning. Lyriker, dramatiker, essäister, roman- och novellförfattare
o. s. v. hade redovisats som författare över lag. Med den preferensställning
på den litterära marknaden, som romanen och novellen hade framom
lyriken, essän och dramat var det givet, att författare, som huvudsakligen
ägnade sig åt romanförfattande och novellistik, hade större utsikter
att göra sig gällande. Deras böcker betingade i regel ett högre pris i bokhandeln
och gav därför större ekonomiskt utbyte vid samma försäljningssiffror
under förutsättning att royaltykontrakt slutits.

I de två opinionsfrågor rörande formerna för statligt stöd åt författarna,
som enquéten innehåller, har ett nittiotal författare tagit till orda. I sin
redogörelse för svaren på dessa frågor framhåller utredningen, att stipendiefrågorna
tilldragit sig det största intresset. Utredningen anför härom:

Statsstipendierna bör kunna sökas, framhåller en förslagsställare. De bör
utdelas efter behovsprövning, anser en annan. En författare anser sig kunna
konstatera, att småförlagens författare kommer i skymundan. Stipendierna
utdelas efter beslut av en begränsad litterär klick, framhåller flera författare,
och de enskilda stipendienämnderna har sinsemellan dålig kontakt,
vilket resulterar i att samma författare kan få stipendier samtidigt från
olika håll i riklig omfattning. En författare föreslår, att det skall finnas en
statlig representant i varje stipendienämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Ett flertal författare ur vitt skilda läger har enligt enquéteredogörelsen
gett uttryck för åsikten, att författare till böcker av litterärt värde, som
inte nådde fram till en större publik, borde hållas ekonomiskt skadeslösa
genom premier eller annat stöd av statsmedel. Även den experimentella
diktningen förtjänade sådant stöd. Somliga ansåg, att välsituerade författare
med en trogen läsekrets icke borde få stipendier till betydande belopp
utan i stället utmärkelser av annan art. De äldre författarnas speciella problem
har uppmärksammats i många svar. Statspensioner åt förtjänta äldre
författare är ett av många framlagt förslag; det allmänna och författarna
själva borde avsätta medel till en pensionsfond, vars avkastning skulle
fördelas bland behövande författare, som ej längre kunde göra sig gällande
på den litterära marknaden.

Beträffande enquétesvaren i övrigt torde få hänvisas till den i betänkandet
lämnade enquéteredogörelsen, i samband varmed utredningen även för
egen del anfört vissa synpunkter på de i svaren berörda spörsmålen.

Författarstipendierna.

Bokutredningen har under den gemensamma beteckningen »stipendier»
sammanfört dels stipendier i gängse mening, d. v. s. kontantbelopp, som
ställts till författarnas förfogande för att underlätta deras ekonomiska villkor
under den tid, då de arbetar på sina nya litterära verk, dels understöd,
som lämnas utan sådan motivering, dels litterära meritbelöningar — dock
ej litterära pristävlingssummor — för framstående litterära prestationer,
samt slutligen pensioner och liknande ålder sunder stöd till författare, som
ej längre utövar någon litterär verksamhet.

Några bestämda gränser mellan dessa fyra slag av penninggåvor kan
enligt utredningens uppfattning icke dragas. Utredningen påpekar, att
stipendier i egentlig mening och understöd flyter in i varandra och att
verkliga författarpensioner blott existerar i några enstaka fall, medan vissa
stipendier faktiskt utgår som pensioner utan att detta särskilt framhålles.

I betänkandet ges en utförlig redogörelse för den stipendieverksamhet,
som bedrivits i vårt land alltsedan det första, regelbundet återkommande
statsanslaget till förmån för skönlitterära författare infördes år 1864. Utredningen
framhåller, att vid detta anslags tillkomst framhävdes i motiveringen
härför, att de svenska författare, som lyckats kämpa sig fram till
ryktbarhet, oftast nödgats söka sig in på andra banor »för att inom embetsverlden,
skolan eller kyrkan vinna den utkomst som genom ett uteslutande
egnande åt vitterhet och litterära arbeten icke af dem skulle kunna
ernås». I Sverige var det desto mer av nöden — framhölls det vidare i
motiveringen — att staten fullgjorde den skyldighet som kunde anses
åligga den, helst »som inom en mindre nation äfven högt värderade för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

fattare, i anseende till den läsande allmänhetens fåtalighet svårligen kunna
af sin litterära verksamhet påräkna så stora inkomster, att de därigenom
kunna vinna en ekonomiskt tryggad ställning».

I anslutning härtill påpekar utredningen, att den nyss återgivna motiveringen
ännu äger ett betydande mått av giltighet för författarna. I ett glest
bebyggt land, som saknar eller åtminstone blott äger få eller föga utvecklade
litterära traditioner, kan stipendiestödet enligt utredningens uppfattning
betraktas som ett slags kulturellt »ödemarkstillägg» till de knappa
inkomsterna av bokförsäljningen.

I sin redogörelse för de skilda stipendiefondernas verksamhet konstaterar
utredningen, att stipendiebeloppen till svenska författare under åren 1864—
1951 uppgick till omkring 4 950 000 kronor, av vilket belopp ungefär
4 300 000 kronor tillfallit inemot 500 svenska författare, huvudsakligen
skönlitterära författare. Utredningen fortsätter:

Som en allmän sammanfattning kan sägas, att de litterära stipendierna
under nyssnämnda tidsperiod kommit författare av de mest skilda slag till
godo. De har i huvudsak utdelats såsom belöningar för kvalificerade litterära
prestationer, såsom stöd åt författare under arbetet på nya verk och
i mindre utsträckning till författare, som redan avslutat sin livsgärning.
Någon genomgång av de skilda stipendiegivarnas fördelning har icke skett,
men det kan nämnas, att det främst är Sveriges författareförenings egna
stipendier, som haft karaktär av understöd. Detta är ett förhållande, som
har mycket rimliga orsaker. De medel, som föreningen under tidernas lopp
sammanbragt, har i övervägande grad fördelats bland författare, som befunnit
sig i ett akut ekonomiskt trångmål eller drabbats av sjukdom eller
varaktig nedsättning av prestationsförmågan. De har ofta inte haft någon
annan instans att vända sig till än just författareföreningen. Om understöden
många gånger tett sig otillräckliga, så har detta berott på att hjälpbehovet
väsentligt överstigit föreningens förmåga att bistå. Det har dessutom
förefallit rimligare att hänvända sig till författarkollegerna inom föreningen
med en ansökan om hjälp än att gå till förläggaren med en anhållan
om förskott.

Bokutredningen har beträffande behovet av litterära stipendier i framtiden
anfört huvudsakligen följande.

Behovet av litterära stipendier torde ej längre bestridas av någon, och
diskussionen rör sig ej längre om huruvida stipendier skall finnas såsom
en allmän stödform till författare, utan snarare vilken omfattning de skall
ha. Härvidlag går meningarna starkt isär. Det föreligger ostridigt en viss
tendens bland författarna att lämna andra förvärvsarbeten för att helt
övergå till författarskap. Detta medför i sin tur, att behovet av ekonomiskt
stöd i form av stipendier ökar, då inkomsterna av litterär verksamhet både

1 början och slutet av ett författarskap oftast är långtifrån tillräckliga.

Denna tendens har både gynnsamma och ogynnsamma konsekvenser.
Sannolikt hade åtskilliga betydande litterära verk aldrig tillkommit, om
inte deras upphovsmän kunnat och vågat ta den ekonomiska risk, som är
förbunden med att liimna en yrkesanställning för att helt övergå till litterär
verksamhet. De ogynnsamma konsekvenserna ligger däri, att även mindre

2 — Bihan g till riksdagens ''protokoll 1951 sand. Nr 158.

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

betydande litterära talanger kan frestas att följa de andras exempel och så
småningom hamna i en ekonomisk misär, då deras litterära alster icke mötes
av något intresse från vare sig förläggare eller allmänhet. Detta kan leda
till en slentrian inom stipendieväsendet, där de litterära förtjänstsynpunkterna
får överskylas av den uppenbara nöden.

De ekonomiska villkoren för ett stort antal skönlitterära författare är
vanskliga. Av redogörelsen för författarenquéten framgår, att de supplementära
inkomsterna spelar en betydande roll — hustruns inkomster (eller
mannens) och författarnas inkomster av förvärvsarbete av annat slag intar
en framskjuten plats i familjebudgeten. Det ekonomiska skyddet i form av
försäkringar eller sparkapital är över lag av mindre omfattning. Författarskapets
fria karaktär och personligheternas särart har hittills lagt hinder
i vägen för kollektiva försäkringsformer av fastare organisation.

Författarna är därför i kanske större utsträckning än andra fria yrkesutövare
— konstnärer undantagna — överlämnade åt sig själva. Det litterära
skapandet är ett arbete, som är långt mer tidskrävande och mödosamt
än man i allmänhet föreställer sig. Splittringen på vitt skilda arbetsuppgifter
med förvärvsarbete på dagarna och författande på kvällarna och övrig
fritid kan lätt leda till att diktningen förlorar den helgjutenhet, som författaren
eftersträvat. Det finns visserligen exempel på författare, som lyckats
förena en författargärning av yppersta kvalitet med ett dagligt yrkesarbete,
men de är sällsynta.

I sista hand är valet av levnadsförhållanden givetvis en sak, som uteslutande
angår författaren själv. Om de i allt större omfattning föredrar att
leva fritt men knappt på författarskapet, är detta en angelägenhet, över
vilken samhället inte har något som helst inflytande. Vad det allmänna kan
uträtta är att genom klokt avvägda stödåtgärder bistå de förtjänta och att
underlätta deras väg till publiken.

För att trygga författarnas personliga frihet och den litterära diktningens
oberoende är det således av betydelse, att författarna kan erhålla ekonomiskt
stöd — både av det allmänna, av enskilda bokförlag och av sådana
stiftelser, som syftar till att stödja den litterära kulturen.

En sådan samverkan mellan sinsemellan oberoende stipendieinstanser är
av stor betydelse för författarna. Varje ensidigt stipendiesystem har nämligen
uppenbara nackdelar. I ett uteslutande statligt stipendiesystem löper
man lätt risken att gvnna de »ofarliga» författarna och lämna de mera
upproriska sanningssägarna utanför stödet. Även renodlade förlagsstipendier
kan medföra en liknande mannamån. Båda stipendieformerna behöver
ett komplement i de enskilda donationsstipendierna.

Det för alla parter gynnsammaste synes därför vara, att statsstipendier,
förlags- och donationsstipendier och övriga stödåtgärder existerar jämsides
med varandra och ytterligare utvecklas. Härigenom elimineras den orättvisa,
som. kan drabba författarna genom att ovidkommande hänsyn får
spela in vid bedömningen av deras kvalifikationer för stipendierna.

Utredningen erinrar om att, därest dess förslag om anvisande av ett särskilt
riksstatsanslag till ersättning åt författarna för biblioteksutlåningen
godtages, det statliga stödet åt författarna kommer att väsenligt ökas. Även
om en betydande del av detta anslag kommer sådana författare till godo,
som åtnjuter en grundmurad popularitet hos den litterära publiken, borde
dock anslagets anvisande enligt utredningens mening ej medföra någon

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

minskning i de nu utgående statsstipendierna till skönlitterära författare av
utmärkt förtjänst. Utredningen föreslår i stället, att det nuvarande statsstipendieanslaget
uteslutande användes för utdelande av meritstipendier
till väl förtjänta författare. Sistnämnda anslag borde renodlas, och nu
utgående stadigvarande stöd åt äldre författare borde bestridas ur den
del av det föreslagna nya riksstatsanslaget, som avses för författarpensioner.

Enligt utredningens uppfattning bör ökningen av statens andel i den
totala stipendiegivningen icke heller föranleda de enskilda stipendiefonderna
att minska sin utdelning av stipendier. Behovet av stöd kunde nämligen
långtifrån sägas bli täckt genom de båda riksstatsanslagen.

Utredningen understryker, att barn- och ungdomsförfattare i större utsträckning
än hittills bör bliva delaktiga av det statliga författarstödet.
Självklart vore, att även dessa författare skulle kunna komma i åtnjutande
av statsstipendierna.

Utredningen påpekar vidare, att de finlandssvenska författarna intar en
särställning i stipendieavseende. Deras stora litterära förtjänster och lika
uppenbara behov av ekonomiskt stöd kunde icke bestridas. I viss utsträckning
hade svenska förlags- och donationsstipendier kommit dem till del.
Enligt utredningens mening torde någon möjlighet att giva dem stöd från
de svenska statsanslagen av principiella skäl icke stå till buds. Av denna
anledning anser sig utredningen böra uttala en allmän rekommendation
till de enskilda stipendienämnderna att mera regelbundet än hittills beakta
de finlandssvenska författarnas behov av stipendiestöd.

Enligt utredningens mening framgår av den verkställda — i ett föregående
avsnitt redovisade — undersökningen av författarnas ekonomiska
ställning, att endast ett fåtal av författarna kan trygga sin och familjens
existens på de inkomster, som härrör från försäljningen av deras verk.
Nämnda undersökning hade begränsats till åren 1946—48, och den högkonjunktur
för bokköp och bokläsning, som inträffade under krigsåren och
de närmaste åren därefter, hade i viss utsträckning inverkat på resultatet.
Tidigare vore förhållandena ännu ogynnsammare, och risken för att konjunkturerna
på bokmarknaden åter kunde försämras synes utredningen
icke böra underskattas.

Den litterära produktionen är emellertid — fortsätter utredningen —
av ett så omistligt värde för kulturlivet att en ansvarsmedveten kulturpolitik
icke kan vara betjänt av ett system, som medför alltför starka och
konjunkturbetonade rubbningar. Statliga ingrepp i produktions- och distributionssystemet
hade av utredningen avvisats, då det icke förelåg anledning
härtill. Tvångsvis föreskrivna höjningar av författarhonoraren skulle
med den prissättningsmetod, som nu tillämpades, innebära högre bokpriser,
vilket ur andra synpunkter måste betraktas som en föga önsklig konsekvens.
Dessutom skulle högre honorar i första hand komma det fåtal för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

fattare till godo, som redan nu hade förhållandevis goda inkomster av sina
verk. Ett statligt stöd i någon form syntes därför utredningen ofrånkomligt,
men detta stöd fick icke givas en sådan utformning att författarvärldens
frihet beskures.

Då det gäller att bereda författarna ett ökat statligt stöd, bör enligt
utredningens mening — förutom den i det föregående diskuterade höjningen
och dispositionen av statsmedlen till författarstipendier — i första
hand övervägas att tillerkänna författarna ekonomisk gottgörelse för det
förfogande över deras verk, som sker genom dessas utlåning genom de
offentliga biblioteken. I efterföljande avsnitt skall denna fråga närmare
behandlas.

Ersättning till författarna för utlåning av deras verk genom bibliotek.

Förslag av författareföreningarna och tidigare sakkunnigberedningar.

Sveriges f ö r f a 11 a r e f ö r e n i n g s framställning år
1 9 3 4. I en till Kungl. Maj:t den 18 september 1934 gjord framställning
anhöll Sveriges författareförening — under hänvisning till innehållet i en
till framställningen fogad, inom föreningen utarbetad publikation: »Författarna
och bibliotekens hemlån» — att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att rätten till fria hemlån av böcker från bibliotek, understödda
av stat och kommun, ävensom från i förvärvssyfte bedrivna enskilda bibliotek
måtte upphöra och en licensavgift införas för sådana lån. I nämnda
publikation föreslogs, att ifrågavarande licensavgift skulle erläggas av vederbörande
låntagare, och utgöra 2 kronor för år. Enligt publikationen
borde låntagare i Kungl. biblioteket, universitets- och högskolebibliotek,
offentliga institutioners bibliotek, sjukhus- och sanatoriebibliotek samt skolbibliotek
och andra barn- och ungdomsbibliotek vara befriade från erläggande
av licensavgift. För låntagare, som vore medellösa och arbetslösa,
skulle avgiften bestridas av vederbörande kommun. De föreslagna licensavgifterna,
som beräknades inbringa ett sammanlagt belopp av 1,1 miljoner
kronor för år, skulle redovisas till ett centralt organ, vilket borde stå under
statlig kontroll. Till detta organ skulle även lämnas uppgift om bibliotekens
inköp av litteratur. De årligen inflytande avgifterna skulle, sedan
omkostnaderna för nämnda organ avdragits och 15 procent avsatts till
en pensions-, understöds- och stipendiefond för svenska författare, fördelas
mellan vederbörande författare i förhållande till det antal exemplar av deras
verk, som under ifrågavarande år inköpts av de bibliotek, vari boklånen
vore avgiftsbelagda. Även till översättare av utländska litterära verk skulle
enligt förslaget utgå gottgörelse, dock endast med en tredjedel av det belopp,
som skulle ha tillfallit honom, om han i stället betraktats såsom författare.
Till stöd för förslaget om införande av licensavgifter åberopades

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 183.

i publikationen bland annat privaträttsliga synpunkter. I denna hävdades
vidare, att författarna borde äga rätt att »i utbyte av sin andliga möda
och dess skapelse uppbära det vederlagsmaximum, som varje annan yrkesutövare
obestritt anses få eftersträva inom ramen för god samhällsordning».
I publikationen framhölls även, att biblioteksverksamheten visserligen
gjort det möjligt, att en del värdefull men i bokhandeln föga gångbar
litteratur över huvud taget kunde publiceras, men den hade enligt föreningens
mening likväl väsentligt minskat försäljningen av litteratur genom
bokhandeln.

Bibliotekslånesakkun nigas betänkande år 193 5.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1934 tillkallade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, tre
sakkunniga1 med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. De sakkunniga
som antog benämningen bibliotekslånesakkunniga, erinrade i sitt den
14 juni 1935 avgivna betänkande (SOU 1935: 22) bland annat, att några
rättsanspråk utöver dem, som grundades på 1919 års lag angående rätt
till litterära och musikaliska verk, icke kunde framställas av författarna.
Förutsättningen för sådana rättsanspråk skulle vara att författarrätten
utbyggdes, vilket dock författareföreningen icke ifrågasatt. Vidare ansåg
sig de sakkunniga särskilt böra understryka, att införandet av de föreslagna
licensavgifterna skulle vara direkt stridande emot de kulturbevarande intentioner,
som varit vägledande för statens åtgärder på folkbiblioteksväsendets
område. Avgifternas införande skulle även innebära ett upprivande
av principen angående avgiftsfria hemlån, som stadfästs i kungörelsen den
24 januari 1930 (nr 15) angående understödjande av folkbiblioteksväsendet.
De sakkunniga framhöll sammanfattningsvis, att det icke kunde bindande
bevisas vare sig att gratisutlåningen från biblioteken skadade författarnas
marknad i bokhandeln eller att förhållandet vore det motsatta,
att förslaget om en licensavgift på 2 kronor skulle kunna verka hämmande
på folkbildningens fria förlopp, att det med nuvarande organisation av biblioteken
var omöjligt att uppdela dem i kategorier samt att det icke kunde
vara ett författarintresse att fullfölja en aktion, som kunde bli till skada
för folkbildningsarbetet. Med anledning härav avstyrkte de sakkunniga
författareföreningens hemställan om införande av en licensavgift. I stället
föreslog de sakkunniga andra — enligt deras mening lämpligare — åtgärder
att bereda författarna ett ökat ekonomiskt stöd. De sakkunniga förordade
sålunda bland annat, att biblioteken skulle iakttaga en viss återhållsamhet
i fråga om inköp av nyutkommen litteratur, att den rabatt å 20 procent,
som biblioteken då erhöll vid bokinköp, skulle tillgodoföras författarna,

1 De sakkunniga var: författarinnan M. S. A. Sticmstedt-Nordström, tillika ordförande, dåvarande
kassören i arbetarnas bildningsförbund M. A. Andersson och dåvarande t. f. kanslirådet
C. A. Löwenhielm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

att biblioteken skulle aktivt verka för spridande av god litteratur, att en
särskild kulturfond skulle inrättas på grundval av inkomsterna från den
»fria» litteraturen (d. v. s. den litteratur, som icke var skyddad enligt 1919
års lag angående rätt till litterära och musikaliska verk) samt att en väsentlig
höjning skulle ske av statsanslaget till författarstipendier m. m. De
sakkunnigas betänkande, som remissbehandlades i sedvanlig ordning, har
ej föranlett några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida.

Hovrättsrådet Hj. Himmelstrands utredning år
1 9 3 7. Kungl. Maj:t uppdrog den 4 juli 1936 åt hovrättsrådet Hjalmar
Himmelstrand att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa
en förberedande undersökning rörande grunderna för en reform av gällande
bestämmelser om rätt till litterära och musikaliska verk samt därmed
sammanhängande spörsmål. Den sakkunnige avlämnade den 15 februari
1937 en promemoria angående grunderna för en dylik reform (SOU
1937: 18). I ett särskilt avsnitt av promemorian (s. 26 ff) har den sakkunnige
behandlat frågan om författarna och biblioteksutlåningen och därvid
anfört huvudsakligen följande.

Frågan huruvida den offentliga utlåningen på biblioteken lände författarna
till skada i ekonomiskt avseende, hade besvarats på skilda sätt. Bibliotekslånesakkunniga
hade funnit det icke kunna bindande bevisas, vare
sig att gratisutlåningen skadade författarnas marknad i bokhandeln eller
att förhållandet var det motsatta. Någon fullständig bevisning i den ena
eller andra riktningen kunde väl icke förebringas. Enligt den sakkunniges
uppfattning vore dock den av författarna icke auktoriserade utlåningen i
regel ägnad att väsentligen minska deras utsikter att erhålla skälig gottgörelse
för sitt arbete. — Då författarnas arbete i stor utsträckning utnyttjades
för folkbildningens vidmakthållande och höjande, för ett viktigt statsintresse
alltså, syntes det överensstämma med rättvisa och billighet, att de
därför erhöll gottgörelse i en eller annan form. Det nuvarande systemet
hade av författareföreningen, icke utan fog, betecknats som en expropriation
av författarnas rätt utan någon ersättning till dem. — På grund av sitt
uppdrag hade den sakkunnige att i första hand undersöka, huruvida vederlag
kunde beredas författarna genom en utvidgning av de auktorrättsliga
befogenheterna. Det hade sagts, att rätten att genom uthyrning eller utlåning
disponera över ett lagligen förvärvat exemplar av en bok fölle utanför
auktorrättens naturliga ram. Den sakkunnige hade emellertid efter verkställd
undersökning kommit till uppfattningen, att något principiellt hinder
icke mötte för att — därest det eljest kunde anses befogat — i författarlagen
införa regler i förevarande hänseende.

Vad angick utlåningen i egentlig mening, den avgiftsfria utlåningen, ansåg
sig den sakkunnige icke kunna tillstyrka, att en absolut, under hela
skyddstiden gällande kontrollrätt härutinnan tillerkändes författarna. Av
hänsyn till de kulturintressen, som uppbar biblioteksrörelsen, borde varje
åtgärd undvikas, som vore ägnad att hämma rörelsens fortsatta utveckling.
En sådan kontrollrätt skulle otvivelaktigt vara i icke ringa grad hinderiig
för bibliotekens verksamhet. En stark och utbredd opinion kunde
dessutom förutsättas inlägga en bestämd gensaga mot en dylik anordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Icke i något land hade hittills uthyrningen — än mindre den avgiftsfria
utlåningen — av bokexemplar gjorts beroende av författarens tillstånd. Om
en allmän och under hela skyddstiden gällande kontrollrätt således måste
avvisas, behövde detta icke utesluta att, om det lät sig göra, till författarnas
förmån meddelades vissa skyddsregler av mera begränsad räckvidd. Måhända
kunde i lag stadgas, att författaren under en viss tid — ett eller
möjligen två år efter det, under vilket ett verk först utgivits — skulle ha
uteslutande rätt att bestämma i fråga om verkets offentliga utlånande.

Då man emellertid icke längre än vad nu angivits kunde tillmötesgå^ författarnas
krav på skyddsbestämmelser av auktorrättslig art, kunde frågan
om författarnas kompenserande för den förlust, som tillskyndades dem genom
den fria utlåningen, icke slutgiltigt lösas genom lagstiftningsåtgärder.

Den sakkunnige ansåg — i likhet med bibliotekslånesakkunniga. — att
den av författareföreningen föreslagna licensavgiften icke borde införas.
En väsentlig ökning av statsanslaget var enligt den sakkunniges mening
det enklaste och säkraste medlet att rada bot för det patalade missförhållandet,
och en sådan ökning hade också föreslagits av de nyssnämnda
sakkunniga. Anslaget utgick då med 20 000 kronor per budgetår och härtill
kom ett särskilt anslag å 6 000 kronor till svenska akademien att fördelas
bland förtjänstfulla vitterhetsidkare. Förslag hade väckts om en höjning
av statsanslaget till 40 000 kronor, men denna höjning syntes.den sakkunnige
icke vara tillfyllest, om man ansag att anslaget borde innefatta
även ett vederlag för den förlust, som tillskyndades författarna genom den
fria utlåningen och uthyrningen av deras böcker.

Sveriges författareförenings framställning år
1 9 4 7. I skrivelse den 24 november 1947 till chefen för ecklesiastikdepartementet
har Sveriges författareförening anhållit, att frågan om ersättning
till de skönlitterära författarna för utlåning av deras verk måtte bringas
till en lösning. Frågan borde enligt föreningen lösas efter i huvudsak följande
riktlinjer.

Ett anslag motsvarande 5 procent av statsbidraget till folk- och skolbiblioteks
väsendet skulle varje år anslås till stödjande av det litterära
skapandet och till gottgörelse åt författarna (i betydelse yrkesförfattare).
Anslaget skulle utgå till en »statens författarfond», vars medel skulle förvaltas
av en styrelse, vilken till minst 3/5 bestode av representanter för
författarna utsedda av Sveriges författareförening. Anslaget skulle fördelas
på följande sätt: sedan nödiga medel för administration avsatts, skulle 50
procent av återstoden utgå till de författare, som funnes representerade i
statsunderstödda bibliotek, i proportion till det antal böcker av varje författare,
som inginge i bibliotekens bokbestånd enligt de årliga rapporterna
från biblioteken. Ansökan om vederlag skulle göras genom Sveriges författareförening
av vederbörande författare eller dennes efterlevande. För
dessa senare skulle ansökningsrätten begränsas till 5 år efter författarens
död. Återstående 50 procent skulle utgå såsom understöd till sådana författare,
framför allt de yngsta och de äldsta, som befunnes vara mest i
behov av stöd. Av bokhandelns läsecirklar skulle uttagas en avgift av
1 krona per medlem och cirkel, och det samlade beloppet inbetalas till
nämnda författarfond. Bokbarer och liknande förvärvsmässigt bedrivna
bokutlåningsföretag skulle erlägga en avgift, uppgående till 5 procent av
bruttointäkterna från bokutlåningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Föreningen Miner v as framställning år 194 7. I en
till Kungl. Maj:t den 24 november 1947 gjord framställning har Minerva,
förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare,
hemställt, att 5 procent av anslagen till de offentliga biblioteken måtte anvisas
för att användas till upprättande av en fond för främjande av vetenskaplig
och populärvetenskaplig författarverksamhet av kvalificerat värde.
I sin framställning har föreningen bland annat anfört, att — eftersom utlånade
arbeten vid våra skol- och folkbibliotek till 35 procent utgjordes av
facklitteratur och utlåningen vid våra forsknings- och institutionsbibliotek
så gott som uteslutande utgjordes av facklitteratur — skäl förelåge för att
kunna hävda, att minst hälften av den totala utlåningen vid våra svenska
bibliotek utgjordes av vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur. Då
staten godkänt principen om fria boklån och författarna således icke kunde
bli delaktiga av någon avgift för boklån, måste det anses rättvist, att sagda
författare erhöll kompensation på annat sätt.

Författarersättningen i Danmark, Norge och Finland.

Danmark. Genom en lag av den 30 mars 1946 infördes i Danmark
på hithörande område en reglering, som ger författarna kompensation för
utlåning och uthyrning av deras verk. Varje år beviljas såsom ett särskilt
anslag till författarna ett belopp, som motsvarar 5 procent av grundbidraget
till de statsunderstödda biblioteken. Nämnda belopp ställes till Dansk
Forfatterfonds förfogande att fördelas efter särskilda regler bland de författare,
vilkas verk är redovisade bland bibliotekens bokbestånd. Staten
har således påtagit sig kostnaderna för gottgörelse åt författarna för den
offentliga utlåningen av deras verk. Vad beträffar den affärsmässigt bedrivna
privata utlåningen och uthyrningen av böcker har föreskrivits, att särskilda
avgifter skall erläggas av låntagarna.

Nu levande danska författare och efterlevande hustrur — men däremot
icke efterlevande barn — till danska författare, som avlidit efter den 1 april
1946, är berättigade till utdelning ur Dansk Forfatterfond, förutsatt att
vederbörande är representerad i de statsunderstödda biblioteken med sammanlagt
minst 50 exemplar av sina verk.

Sedan administrationskostnaderna fråndragits och vissa stående legat
utgått, fördelas återstoden av anslaget mellan de ersättningsberättigade
författarna och deras förutnämnda rättsinnehavare i proportion till antalet
redovisade böcker på de offentliga statsunderstödda biblioteken. I nedanstående
sammanställning återges anslagens storlek, antalet böcker och utdelningen
per bok under vart och ett av budgetåren 1946/47—1953/54.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Budgetår	Statsanslag i danska kronor	Antal böcker	Utdelning per bok i danska kronor
1946/47 ............	142 056	596 077	0,2023
1947/48 ............	158 374	635 306	0,2110
1948/49 ............	183 290	767 433	0,2000
1949/50 ............	191 493	834 884	0,2000
1950/51 ............	290 292	921 627	0,2700
1951/52 ............	299 369	1 007 536	0,2600
1952/53 ............	323 289	1 090 766	0,2500

Dansk Forfatterfonds förteckning över antalet böcker av inhemska författare
i de statsunderstödda bibliotekens utlåningsavdelningar år 1948 visar,
att systemet gynnar vissa populära författare och barnboksförfattare.
För 10 författare redovisades mer än 10 000 böcker per författare; högsta
siffran nåddes av en barnboksförfattare med 32 931 böcker. Den andel av
författaranslaget, som tillkom dessa 10 författare, översteg väsentligt den
andel, som tillkom de 468 författarna i botten av skalan.

Norge. I Norge skall jämlikt lagen den 12 december 1947 om folkoch
skolbibliotek till en särskild fond, benämnd Norsk Forfatterfond, varje
år avsättas ett belopp motsvarande högst 5 procent av statsanslaget till
inköp av böcker till nämnda bibliotek. Det ankommer på stortinget att
varje år fastställa den procentsats, som skall tillämpas. I samma lag stadgas
vidare att lånebibliotek, som hyr ut böcker mot betalning eller medlemskontingent,
skall erlägga en avgift till samma fond, motsvarande 5 procent
av värdet av det totala årliga bokinköpet.

Statuterna för Norsk Forfatterfond, som utfärdades den 1 februari 1949,
innebär i korthet följande. Styrelsen för fonden utses av kirke- og undervisningsdepartementet
för tre år. Den omfattar tre ledamöter och två suppleanter.
Den norska författareföreningen äger rätt att föreslå två av ledamöterna
och en av suppleanterna. Styrelsens dispositioner skall föreläggas
departementet för godkännande.

Av anslaget skall årligen 10 procent avsättas till en regleringsfond, som
icke är disponibel för utdelning. Endast upplupen ränta å denna fond kan
disponeras av styrelsen. Intill 10 procent av anslaget skall avsättas till ett
stipendium åt en författare av barn- och ungdomsböcker. Minst 70 procent
av influtna medel skall användas till understöd åt äldre författare och författaränkor.
Återstoden av influtna medel kan disponeras till stipendier,
tillfälliga understöd och sjukhjälp eller tillföras regleringsfonden.

För budgetåret 1953/54 har anvisats ett anslag av 48 000 kronor till författarfonden.
Ur detta anslag har utdelats pensioner till 9 författare och
7 änkor.

Kiingl. Maj:ts -proposition nr 133.

Finland. För Finlands vidkommande har frågan om ersättning till
författarna för biblioteksutlåningen varit föremål för utredning i samband
med en allmän revidering av bibliotekslagstiftningen. Den sakkunnigkommitté,
som omhänderhaft nämnda utredning, har i sitt den 1 september
1949 avgivna betänkande föreslagit, att ett anslag avsett till gottgörelse
åt författarna skall ställas till undervisningsministeriets disposition för att
fördelas efter regler, som framdeles kan komma att fastställas av statsrådet.
Som huvudsakligt mönster för en tilltänkt författarfond och dess
verksamhet har kommittén angivit det danska systemet. Enligt kommitténs
förslag bör anslagets storlek tills vidare begränsas till 2 procent av
bibliotekens statsbidrag.

Något förslag i ärendet har ännu icke framlagts för den finska riksdagen.

Bokutredningen.

Utredningens principiella ståndpunktstagande.
Bokutredningen anser, att starka skäl talar för att författarvärlden skall
tillerkännas rätt till ersättning för bokutlåningen. Författarrättens nuvarande
begränsning innebär enligt utredningens uppfattning en obilligbet
mot upphovsmannen till ett litterärt verk. Utredningen framhåller, att den
under hand inhämtat av den sittande auktorrättskommittén, att denna
kommitté — som har i uppdrag att efter samråd med motsvarande sakkunnigberedningar
i Danmark, Finland och Norge framlägga förslag till en
modernisering av auktorrätten — ämnar föreslå en utvidgning av författarrätten,
som kommer att tillförsäkra författarna ett ökat rättsskydd i fråga
om vissa former av förfogande, vilka hittills icke varit innefattade i författarrätten.
Enligt utredningens mening bör emellertid redan innan nämnda
förslag föreligger och ställning tagits till detsamma frågan om ersättning
till författarna för bokutlåningen bringas till en praktisk lösning.

Utredningen anför vidare:

Utredningens författarenquéte besannar tidigare gjorda påståenden:
många av våra svenska författare lever under ekonomiskt betryck. Ovissheten
om det ekonomiska resultatet av diktarmödan skapar i många fall
en osäkerhet, som icke alltid tillåter författarna att utveckla hela sin litterära
skaparkraft. Tvånget att ägna tid och krafter åt arbetsuppgifter, som
ter sig ovidkommande för diktararbetet, betraktas som en hämsko. Författare,
som icke kan eller vill ägna sig åt förvärvsarbete bredvid författandet
och icke eljest har inkomster vid sidan av detta, ställs ofta i en rent
prekär situation. Visserligen kan man häremot anföra, att författarna själva
valt sitt oberoende och därför får underkasta sig dess konsekvenser. Det
samhälleliga utnyttjandet av deras verk bör emellertid enligt utredningens
uppfattning rättvisligen medföra en lättnad i deras ekonomiska läge. Det
är ett allmänt kulturpolitiskt intresse att stödja biblioteksverksamheten,

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

som av allt att döma står inför en period av stark utveckling. Rättvisa och
billighet talar för att författarna härvidlag också bör beredas kompensation
för det samhälleliga utnyttjandet av deras verk.

Formen för gottgörelse. Utredningen avvisar det i tidigare
sammanhang berörda förslaget om att författarna skulle beredas gottgörelse
för utlåningen av deras verk genom införande av särskilda licensavgifter,
vilka skulle erläggas av den boklånande allmänheten vid hemlån
av böcker från vissa av de statligt och kommunalt understödda biblioteken.
Utredningen finner avgörande skäl tala mot en sådan form av gottgörelse
åt författarna. Förmånen av fria bibliotekslån vore nämligen av den största
betydelse för folkbildningsarbetet, och ett avsteg från den princip om fria
boklån, som införts i kungörelsen angående understödjande av biblioteksväsendet
skulle innebära en återgång till ett i stort sett redan övergivet system.
En avgiftsbeläggning av boklånen skulle dessutom kunna innebära
risk för minskad utlåningsfrekvens vid biblioteken. Utredningen finner vidare,
att en uppbörd av låntagaravgifter vid biblioteken skulle öka deras
arbetsbörda — oavsett om uppbörden innebär inkasserandet av en avgift
vid varje boklån eller betalning för ett låntagarkort, gällande för ett större
eller mindi’e antal lån.

Utredningen föreslår i stället, att ett särskilt anslag å riksstatens åttonde
huvudtitel anvisas till gottgörelse åt författarna för biblioteksutlåningen av
deras verk.

Gottgörelsens beräkning. Utredningen anför härom bland
annat följande:

Beräkningen av den samlade gottgörelsen till författarna för biblioteksutlåningen
kan utföras på olika sätt. Anslaget kan ställas i relation till
bibliotekens årliga anslag för inköp av böcker, såsom i Norge, och det kan,
såsom författareföreningen och föreningen Minerva efter dansk förebild föreslagit,
upptagas med en viss procentsats av hela statsanslaget till biblioteksverksamheten.
Anslaget kan vidare beräknas på grundval av en viss
multipel på bibliotekens faktiska utlåning av böcker av olika ersättningsberättigade
författare under ett år, och slutligen kan anslaget beräknas
på grundval av en viss multipel på hela antalet boklån under samma tid.

Beräkningsgrunden bör självklart vara så enkel som möjlig. Den bör vidare
ha någon anknytning till principen, att författaren skall erhålla gottgörelse
för det »förfogande» över hans verk, som bibliotekslånet innebär.
Detta villkor uppfylles endast delvis av en beräkning, som utföres på grundval
av statsanslagen till biblioteksverksamheten. En stor del av bibliotekens
totala kostnader täckes nämligen av kommunala och andra anslag,
och endast en viss del av kostnaderna avser direkta bokinköp. Enligt uppgift
i Statistisk årsbok år 1051 (tabell 295, s. 279, Folk- och skolbibliotek
budgetåret 1949/50) var utgifterna för bokinköp och bokinbindning 7,0
milj. kronor. Löner och arvoden uppgick till samma belopp. Det sammanlagda
statsbidraget var nämnda år 4,4 milj. kronor.

Beräknas anslaget på grundval av statsanslaget till biblioteksverksamheten,
medför detta dessutom, att ersättningen till författarna kommer att

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

stiga under de år, då biblioteksväsendet utvecklas i snabbare takt, och
minska, om anslagen av skilda anledningar nedskäres. Vidare kan en beramad
omorganisation av biblioteksväsendet till en början blott beräknas
medföra ökade kostnader utan någon mera påtaglig ökning av antalet
boklån.

Lägges bibliotekens faktiska utlåning av böcker av olika ersättningsberättigade
författare till grund för anslagsberäkningen, medför detta system
med sannolikhet en större arbetsbelastning på bibliotekspersonalen än
någon annan av de anförda metoderna. Det torde således vara omöjligt
att undvika ett synnerligen omfattande registreringsförfarande, om en sådan
beräkningsmetod tillämpades, som innebure, att varje boklån skulle registreras.
Av detta skäl finner sig utredningen icke kunna föreslå en sådan
metod.

De båda villkoren: relativ enkelhet i fråga om beräkningen och anknytning
till allmänhetens förfogande över författarnas verk synes utredningen
bäst kunna uppfyllas genom den metod, som har den samlade utlåningsfrekvensen
som utgångspunkt för anslagsberäkningen. Lånefrekvensen är
nämligen, framhåller utredningen, ett — låt vara primitivt — mått på
allmänhetens intresse för biblioteksväsendet och därmed på dess »förfogande»
över författarnas litterära verk.

Som ytterligare ett skäl för gottgörelsens beräkning efter den totala
utlåningsfrekvensen anför utredningen följande.

Det är ett känt förhållande, att förlagsverksamheten och bokhandeln
påverkas av de ekonomiska fluktuationerna. Under lågkonjunkturer och i
dyrtider tillfredsställer allmänheten i större omfattning sitt läsbehov genom
lån på biblioteken än genom köp av böcker. Den kompensation, som utredningen
föreslår till författarna, kommer under sådana förhållanden att
automatiskt öka med utlåningsfrekvensen på biblioteken. Härigenom motarbetas
i någon utsträckning den allmänna tendensen till minskade inkomster
för författarna, som annars hittills varit en ofrånkomlig följd av
den minskade avsättningen av deras verk.

Utredningen lämnar härefter vissa statistiska uppgifter rörande utlåningsfrekvensen
vid biblioteken och anför:

Enligt föreliggande statistik över antal lån vid de bibliotek, som åtnjuter
statsbidrag för sin verksamhet (folkbibliotek, skolbibliotek, studiecirkelbibliotek,
sjukhus- och truppförbandsbibliotek m. fl.), kan det totala antalet
lån under år 1947 uppskattas till cirka 22,5 milj. Enligt Statistisk
årsbok, sammanställningen rörande folk- och skolbibliotek, utgjorde antalet
boklån år 1949 24,9 milj. och år 1950 27,4 milj. De anförda siffrorna omfattar
samtliga boklån, d. v. s. både skönlitteratur och facklitteratur, både
svensk och utländsk litteratur o. s. v. Utlåningen utgjordes år 1949 av
9,3 milj. band (37,3 procent) svensk och till svenska översatt skönlitteratur,
12,9 milj. band (51,8 procent) barn- och ungdomslitteratur samt 2,7 milj.
band facklitteratur och skönlitteratur på utländska språk (10,9 procent).
Frånräknas skolbibliotekens utlåning, erhålles en totalutlåning av 15,6 milj.
band, därav 9,1 milj. band (58,4 procent) svensk och till svenska översatt
skönlitteratur, 4,o milj, band (25,6 procent), barn- och ungdomslitteratur
och 2,5 milj. band (16,0 procent) facklitteratur och skönlitteratur på utländska
språk.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

Utredningen föreslår, att den förordade ersättningen till författarna för
biblioteksutlåningen av deras verk skall beräknas efter ett visst öretal
för varje boklån i de statsunderstödda folk- och skolbiblioteken. Valet av
multipel och utlåningens omfattning — påpekar utredningen — blir då avgörande
för anslagets storlek. Sättes multipeln till 1 öre per boklån, erfordras
ett statsanslag av 274 000 kronor vid samma lånefrekvens som under
år 1950; med multipeln 2,5 öre per boklån erfordras ett anslag av 685 000
kronor och med 5 öre per boklån ett anslag av 1 370 000 kronor.

Utredningen förutsätter, att innan nämnda öretal och därmed grunden
för anslagets beräkning fastställes av statsmakterna någon form av kontakt
eller samråd sker med författarnas organisationer.

Gottgörelsens fördelning. Utredningen anser, att utländska
författare tills vidare bör lämnas utan gottgörelse. Läget för deras vidkommande
kunde emellertid framdeles komma att ändras, om den förebådade
utvidgningen av författarrätten erhöll internationell eller nordisk giltighet.
Frågan huruvida översättare av utländsk litteratur skall erhålla gottgörelse
för utlåningen av de översatta verken, kan enligt utredningens mening bedömas
från olika utgångspunkter. Å ena sidan vore översättaruppdraget
ett engångsuppdrag, som honorerades i ett för allt — översättaren vore
icke berättigad erhålla någon royalty för nya upplagor. Men å andra sidan
kan översättningsarbetet, framhåller utredningen, i vissa fall betraktas som
en ny diktning av samma höga kvalitet som det ursprungliga diktverket.
1 princip anser emellertid utredningen, att översättarna icke bör vara berättigade
till ersättning för biblioteksutlåning av verk, som de översatt
till svenska språket.

Någon principiell skillnad synes utredningen däremot icke böra göras
mellan barn- och ungdomsbokförfattare och övriga författare — ej heller
mellan skönlitterära och facklitterära författare. Barn- och ungdomsbokförfattarna
hade en i regel avsevärt sämre ekonomisk ställning, trots att
deras verk numera nådde en betydande spridning.

Utredningen framhåller, att av de facklitterära författarna kunde i första
hand de populärvetenskapliga författarna förväntas komma i åtnjutande
av bibliotekslåneersättning. Enligt utredningens uppfattning borde utlåningen
från de vetenskapliga forskningsbiblioteken icke inräknas i den ersättningsberättigade
utlåningen.

Utredningen påpekar, att i både det danska och det norska systemet
fästes avseende endast vid nu levande eller efter viss i författningen angiven
tidpunkt avlidna författare och deras litterära produktion. Detta
innebär enligt utredningens uppfattning en i sak onödig begränsning av
författarersättningen. Utredningen föreslår därför — efter samråd med
auktorrättskommittén — att rätt till ersättning för biblioteksutlåningen

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

anknytes till författarrättens allmänna giltighetstid, d. v. s. för närvarande
45 år efter författarens död. Denna rätt borde i alla avseenden jämställas
med upphovsmannarätten. Den borde således kunna ärvas av såväl efterlevande
make som barn och andra släktingar ävensom av i testamente förordnade
arvingar. I realiteten medförde ett sådant förfaringssätt icke några
väsentliga olägenheter. De författare som avlidit för så lång tid sedan, att
skyddstiden led mot sitt slut, vore redan i stor utsträckning undanskymda
på biblioteksmarknaden av yngre författare, och den andel av det statliga
anslaget, som kunde beräknas tillfalla deras arvingar och rättsinnehavare,
kom med visshet att utgöra endast en obetydlig del av hela anslaget.

Därest utredningens förslag godtages blir av den totala utlåningen varje
år i de statsunderstödda folkbiblioteken endast vissa lån ersättningsberättigade.
Sålunda skall hänsyn ej tagas till utlåningen av översatt litteratur
och övrig utländsk litteratur samt ej heller till utlåningen av sådan svensk
litteratur, som utgöres av verk av författare, vilka avlidit för så lång tid
sedan, att deras böcker ej längre är skyddade enligt lagen angående rätt
till litterära och musikaliska verk. Hur stor den del är av det totala antalet
boklån, som kommer att medföra ersättning till författarna och deras efterlevande,
kan icke närmare angivas — framhåller utredningen — men de
båda grupperna ersättningsberättigade och icke ersättningsberättigade boklån
torde väga ungefärligen jämnt.

Enligt utredningens mening kan tvenne alternativ övervägas, då det
gäller att fördela de anslagna medlen bland författarna. Det ena är att
fördela medlen i matematisk proportion till utlåningen av de ersättningsberättigade
författarnas böcker. Det andra alternativet är att — genom
att betrakta hela författarvärlden som ett kollektiv — fördela medlen efter
förtjänst och behov. Intetdera alternativet är enligt utredningens åsikt helt
tillfredsställande. Det förra alternativet gav ingen möjlighet att tillgodose
det stora behovet av hjälp och understöd till konstnärligt högtstående
författare, vilkas böcker inte lyckats uppnå någon större försäljning eller
utlåning. Det andra alternativet åter innebar icke något som helst hänsynstagande
till principen, att de författare, som lånevägen mest utnyttjades
av allmänheten, också hade rätt till en proportionsvis större ersättning
än de författare, vilkas böcker lånades i mindre utsträckning. Utredningen,
som finner att nämnda princip inte kan frångås men som tillika
anser, att hjälp- och understödsbehovet icke får eftersättas, anser sig emellertid
ha kommit fram till en lösning, som torde eliminera nackdelarna men
behålla fördelarna i de båda alternativen. Under hänvisning till det förut
nämnda antagandet att hälften av samtliga boklån torde komma att bli
ersättningsberättigade, föreslår utredningen, att halva statsanslaget disponeras
för en individuell gottgörelse åt författarna, baserad på lånefrekvensen
vid de statsunderstödda folkbiblioteken, och att halva anslaget använ -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133. 31

des för pensioner och understöd åt förtjänta författare och deras efterlevande
samt för bidrag till särskilda ändamål.

Vid en dylik disposition av anslaget syntes nackdelarna elimineras och
fördelarna bevaras i de två olika system, som användes i Danmark och
Norge. Rättvisesynpunkten, vars mest rigorösa tillämpning vore en ersättning
för varje boklån, tillgodosågs i större utsträckning än i det danska
systemet, dar man räknade böckerna på utlåningshyllorna, och det kulturpolitiska
strävandet att ge författarna ett ökat statligt stöd, som tagit sig
uttryck i det norska systemet, finge en praktisk tillämpning.

Beträffande fördelningen av den del av anslaget, som skall disponeras
för en individuell gottgörelse till författarna, anför utredningen till en början
följande.

Av en biblioteksundersökning, som bibliotekskonsulenterna på utredningens
uppdrag verkställt inom ett urval av folkbibliotek framgick,
att stickprovsmetoden var en framkomlig väg, när det gäller att mäta
lånefrekvensen för de olika författarna, och att en sådan undersökning
inom ett begränsat antal bibliotek i städerna gav ett resultat, som icke
märkbart påverkades av att även smärre bibliotek inräknades i totalsummorna.
Det kan visserligen förefalla djärvt att förutsätta, att utlåningsfrekvensen
för de olika författarna kan mätas med tillfredställande noggrannhet
på det anförda sättet. Gentemot ett sådant resonemang vill utredningen
emellertid anföra, att stickprovsmetoden på andra områden visat sitt stora
värde, när det gäller att snabbt och relativt billigt räkna fram genomsnittssiffror
i statistiska sammanhang.

Utredningen vill vidare framhålla, att en fullständig katalogisering av
folkbibliotekens bokinnehav och utlåning ligger utom möjligheternas gräns.
Härtill bidrar främst den omständigheten, att bokbeståndet är splittrat på
ett mycket stort antal bibliotek, av vilka det övervägande antalet handhas
av personer, som har biblioteksuppdraget som ett oavlönat eller lågt avlönat
extrauppdrag. Av förutnämnda biblioteksundersökning framgick, att
de små bibliotekens utlåningssiffror spelar en ytterst ringa roll inom det
urval, som närmare studerats. Om dessa bibliotek skulle representeras i
förhållande till sitt antal i stället för i förhållande till sitt bokinnehav eller
sin bokutlåning, så skulle bilden av den totala bokutlåningen bli snedvriden.
Den exklusivare litteraturen skulle helt undanskymmas av den mera
populära, men resultatet skulle i sista hand bli detsamma, nämligen att ett
fåtal författare skulle komma i åtnjutande av en förhållandevis större del
av ersättningen än det stora flertalet.

Den arbetsinsats, som stickprovsmetoden ålägger ett urval av bibliotek,
bör icke överskattas. Den inskränker sig till en registrering av de berörda
bibliotekens bokinnehav och av deras utlåningssiffror en viss dag, d. v. s.
av alla böcker som är utlånade från biblioteket vid undersökningstillfället.
Arbetet kan väsentligt underlättas genom att den centrala instans, som
skall fördela de anslagna medlen, i förväg låter iordningställa en författarförteckning
av samma slag, som utredningen lät distribuera.

Utredningen föreslår, att beräkningen av den individuella gottgörelsen
sker på följande sätt. En förteckning över svenska författare, som åtnjuter
skydd för sin litterära produktion enligt gällande lagstiftning, utsändes

Kungi. Maj:ts proposition nr 133.

till ett antal bibliotek, som utvalts med anlitande av sakkunnig bibliotekspersonal.
I förteckningen skall biblioteken införa antalet en viss angiven
dag utlånade böcker av respektive författare. Av allmänt intresse
är vidare, att biblioteken samtidigt anger innehavet av böcker av de ersättningsberättigade
författarna. Urvalet av bibliotek skall skifta år från
år, ty härigenom elimineras eventuella olikheter mellan biblioteken. Att
tidpunkten för undersökningen och urvalet av bibliotek ej publiceras i förväg
bör vara självfallet. Sedan förteckningarna insänts till den centrala
instansen, låter denna sammanräkna siffrorna för de berörda biblioteken
och fördelar de disponibla medlen i proportion till de för vederbörande författare
redovisade utlåningssiffrorna.

Utredningen påpekar, att ett stort antal författare, däribland många
förtjänstfulla, av naturliga skäl ej kommer att erhålla några större utlåningssiffror
i stickprovsundersökningarna. Det kan enligt utredningens
mening ifrågasättas, om det är av behovet påkallat att fördela belopp,
som skulle utgå för blott ett ringa antal boklån. Utredningen anser, att
dessa småbelopp i stället skall tillgodoföras den del av anslaget, som skall
fördelas såsom pensioner, understöd och bidrag till särskilda ändamål.

Utredningen säger sig ha prövat flera alternativ för beräkning av den
individuella gottgörelsen åt författarna men stannat inför ett system, som
synes medföra minsta möjliga arbetsbelastning för biblioteken och den
fördelande instansen. Bland de system, som utredningen förkastat, må
nämnas ett, som enligt utredningens mening måhända i princip hade givit
ett rättvisare resultat. Det innebär i korthet, att multipeln för varje författare
mätes efter stiekprovsmetoden men appliceras på det totala bokbeståndet
i samtliga folk- och skolbibliotek. Systemet förutsätter emellertid
en årlig redovisning av bokbeståndets förändringar i samtliga bibliotek.
Utredningen förklarar sig ha avstått från att föreslå detta system, eftersom
det med säkerhet blivit alltför betungande och kostsamt med nu rådande
organisation inom biblioteksväsendet.

Utredningen föreslår, att vad som återstår av statsanslaget, sedan den
individuella gottgörelsen åt författarna utdelats, skall fördelas efter i huvudsak
följande riktlinjer.

Av nämnda återstod skall utgå tre skilda slag av bidrag, nämligen (a)
pensioner åt äldre författare och efterlevande till dem, (b) understöd åt förtjänta
författare och (c) bidrag till särskilda ändamål. Pensionerna bör ha
en sådan storlek, att beloppet jämte förekommande sociala förmåner blir
tillräckligt för en tryggad ålderdom. Utdelningen av författarpensioner skall
ske i samråd med de olika författarföreningarna, som skall äga rätt att
väcka förslag i detta hänseende. Understöden åt förtjänta författare skall
fördelas på sedvanligt sätt, d. v. s. åt författare, som ej förvärvat en större
publik. Såsom exempel på bidrag till särskilda ändamål nämnes ekonomiskt
stöd vid tjänstledighet för litterärt arbete samt bidrag till studie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

resor, till inköp av facklitteratur och till andra ändamål, som syftar till
en vidgad orientering i och för det litterära arbetet.

Utredningen föreslår, att statsanslaget skall förvaltas av ett centralt
organ, lämpligen kallat styrelsen för Sveriges författarfond. Nämnda styrelse
skall handlägga alla ärenden rörande utdelning av individuell gottgörelse
åt författarna samt pensioner, understöd och bidrag till särskilda
ändamål, uppgöra författarförteckningar och i samråd med bibliotekskonsulenterna
hos skolöverstyrelsen utvälja de bibliotek, som skall redovisa den
årliga lånefrekvensen. Ansökningar om stipendier och bidrag skall inlämnas
till styrelsen, denna dock obetaget att utdela bidrag även om ansökning
därom icke inkommit. Genom styrelsens försorg kungöres vilka belopp
som står till förfogande för utdelning.

Nämnda styrelse föreslås skola bestå av representanter för de tre författarföreningarna
och det allmänna. Författarna bör representeras av 3
skönlitterära, 2 facklitterära författare och 1 barn- och ungdomsbokförfattare.
Kungl. Maj:t bör utfärda de närmare föreskrifterna för styrelsens
befattning med de anslagna medlen samt utse ordföranden och ytterligare
två allmänna representanter i styrelsen. Författarrepresentanterna bör utses
av Sveriges författareförening, av Sveriges ungdomsförfattareförening
och av föreningen Minerva. Styrelsen bör utses för tre år i sänder.

Yttrandena.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden över bokutredningens
betänkande, har beträffande utredningens förslag om ersättning
åt författarna för utlåningen av deras verk genom bibliotek anfört
huvudsakligen följande.

Skolöverstyrelsen: Biblioteksutlåningen har i det långa loppet sannolikt
varit författarna mera till gagn än förfång, men överstyrelsen anser likväl
övervägande skäl tala för att författarna på sätt som föreslagits beredes
en kompensation för samhällets utnyttjande av deras verk. Överstyrelsen
konstaterar med tillfredsställelse, att utredningen icke avser att
inskränka den fria lånerätten. Införandet av en låneavgift skulle innebära
en återgång till ett system, som övergivits icke blott i Sverige utan även i
andra länder med modern folkbiblioteksverksamhet (Danmark, Norge,
Finland, England, Amerikas Förenta Stater o. s.v.). Fn låneavgift skulle
strida mot principerna för svensk kulturpolitik och allvarligt äventyra
bibliotekens möjligheter att fullfölja sina uppgifter och därtill medföra
betydande olägenheter och avsevärda kostnader.

Till grund för utredningens förslag att hälften av författarersättningen
skall disponeras för en individuell gottgörelse och den andra hälften för
pensioner och understöd m. m. ligger en uppskattning av att ungefär hälften
av boklånen är ersättningsberättigade. Enligt överstyrelsens mening är
dock antalet ersättningsberättigade boklån sannolikt mindre än hälften,
åtminstone när det gäller skönlitteratur. Med hänsyn härtill skulle det
3 — Bihang till riksdagens inotoholl 195J+. 1 samt. Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

vara rimligt att de kollektiva medlen ökades, vilket även skulle vara lämpligt
av andra skäl. Som en följd av utlåningens spridning på ett mycket
stort antal författare, kommer nämligen de individuella ersättningsbeloppen
— med enstaka undantag — att bli förhållandevis små.

Som grundval för den individuella gottgörelsen skall enligt utredningens
förslag läggas stickprovsundersökning av lånefrekvensen. De praktiska
fördelarna av en sådan metod torde få anses uppväga eventuella brister
i fråga om tillförlitligheten. Vid urvalet av bibliotek för stickprovsundersökningarna
synes det emellertid med hänsyn till förefintliga olikheter i
läsintressen angeläget, att såväl städernas som landsbygdens och skolornas
bibliotek — eventuellt även vetenskapliga bibliotek — blir representerade,
såvitt möjligt i ungefärlig proportion till vederbörande bibliotekstvps andel
i den totala lånefrekvensen.

Gentemot utredningens förslag att alla boklån skall berättiga till samma
andel i medlen vid beräkningen av den individuella gottgörelsen kan göras
vissa invändningar. Metoden är icke tillfredsställande ur rättvisesynpunkt.
Den får bland annat till följd att länet av en skrift i en låg prisklass kommer
att ge samma ersättning som lånet av en roman i ett fem ä sex gånger
så högt prisläge. Metoden leder vidare till att en mycket betydande del av
anslaget kommer att tillfalla barn- och ungdomsförfattare. Utredningen
har uppmärksammat detta men framhåller, att förhållandet icke behöver
betraktas som något säreget eller orimligt. Konsekvensen kan enligt utredningen
betraktas som en icke oväsentlig korrigering av honorarsystemets
olikheter. Häremot kan enligt överstyrelsens mening göras gällande, att
en mindre lämplig honorarmetod icke bör korrigeras genom biblioteksersättningen.

Överstyrelsen anser det icke vara omöjligt att konstruera ett system
för gottgörelsens fördelning, som tar hänsyn till författarinsatsens storlek.
Enligt gällande normalkontrakt utgår författarhonoraret i proportion till
bokhandelspriset på vederbörande bok. Det skulle vara rimligt att på lika
sätt söka åstadkomma en relation mellan författarersättning och bokhandelspris.
En tänkbar väg vore, att man för varje författare fastställde ett
jämförelsetal, som utgjordes av medeltalet för hans förslagsvis de senaste
fem åren utgivna arbeten. Överstyrelsen föreslår, att författarfondens blivande
styrelse får utreda frågan, innan definitiva bestämmelser utfärdas.
Frågan om översättares rätt till ersättning anser överstyrelsen icke vara
slutgiltigt löst, ej heller frågan om undre gränsen för ersättningen. Bestämmelserna
rörande behandlingen av antologier och samlingsverk saknas,
likaså saknas förslag till lösning av frågan om ersättning till författare
av handböcker, d. v. s. böcker, som normalt är undantagna från utlåning.
Även dessa frågor torde böra utredas av författarfondens styrelse.

Statskontoret: Billighetsskäl talar för att författarna i en eller annan
form beredes gottgörelse för utlåningen av deras verk. Statskontoret hävdar
med bestämdhet, att den låntagande allmänheten och icke skattebetalarna
i gemen skall gälda den ersättning, som anses böra tillkomma författarna
såsom ett vederlag för utlåningen. De samhälleliga åtgärderna till
ekonomiskt bistånd genom pensioner och andra bidrag har en helt annan
karaktär. Dessa understöd och vederlagen för bokutlåning bör icke sammankopplas.
Sådana understöd bör liksom hittills bestridas från anslaget
till understöd åt inhemska författare av utmärkt förtjänst.

Kangl. Maj:ts proposition nr 133.

Ämbetsverket föreslår att en låntagaravgift upptages, vilken avväges så,
att influtna medel blir tillräckliga för bestridande av skäligt vederlag till
författarna. Fördelningen författarna emellan av låntagaravgiften lärer som
utredningen föreslagit få ske på grundval av stickprovsundersökningar.

Sveriges författareförening: Föreningen ger utredningens förslag sitt
bifall och föreslår, att statsmakterna måtte etablera samarbete med föreningen
STIM i fråga om utformningen av stickprovsundersökningens metodik.

Fn särskild svårighet, som ej beaktats i betänkandet, erbjuder utlåningen
av antologier och andra samlingsverk. I de fall, då de i sådant verk
representerade författarna är fler än exempelvis fem, blir fördelningen av
ersättningarna alltför omständlig. Gottgörelsen för utlåningen av sådana
verk bör tillgodoföras den del av anslaget, som skall fördelas efter individuell
prövning.

Författareföreningen föreslår, att ersättningar, som icke utbetalats till
författare eller deras efterlevande, ej skall kunna vara föremål för försäljning,
gåva, pantsättning eller utmätning eller omfattas av konkursförfarande.
Denna fråga bör regleras i bestämmelserna för författarfonden,
i likhet med vad som skett i Danmark. Det kan nämligen befaras, att vissa
förläggare skulle vara beredda att begagna en författares nödläge till att
framtvinga kontraktsbestämmelser, varigenom författaren avstode från
rätten till biblioteksersättningen.

Sveriges ungdomsförfattareförening: Den representation i styrelsen för
Sveriges författarfond som utredningen föreslagit för föreningens del är
icke tillfredsställande. Det synes föreningen icke rimligt, att en enda person
skall åläggas ansvaret för uppgörandet av kandidatlistorna. Detta
gäller särskilt, om det icke skall vara medgivet för utomstående att framföra
förslag till utdelning av stipendier och bidrag. Bedömandet av vad
som är en god ungdomsbok sker icke efter samma grunder som bedömandet
av god skönlitteratur. För ungdomslitteraturens del tillkommer ett
pedagogiskt-psykologiskt bedömande som fordrar en speciell utbildning.
Ungdomsförfattarföreningen anser därför, att föreningen bör vara representerad
i författarfondens styrelse av två medlemmar, varav den ene bör
vara en på området sakkunnig ungdomspsykolog.

Föreningen Minerva: Frågan om vilka författare som skall vara berättigade
till individuell gottgörelse, utgör för de vetenskapliga och populärvetenskapliga
författarna ett problem av helt annat slag än för övriga
författare. Detta sammanhänger med att den mest gångbara facklitteraturen
(handböcker och samlingsverk av olika slag m. m.) till stor del återfinnes
i bibliotekens läsesalar men därifrån icke hemlånas. Det är av största
vikt för dessa litterära alsters författare, att de icke ställes utan möjlighet
att utfå andel i den hälft av statsanslaget, som avsättes för individuella ersättningar.
Läsesalsutlåningen bör därför likställas med hemlån från biblioteken.
Ett nöjaktigt tillgodoseende av de författare, som representerar
den omfattande facklitteraturen, skulle måhända förutsätta upprättande
av en särskild statistik — vid sidan av stickprovsmetoden — över det cj
hemlånbara bokbeståndet, i den mån detta låter sig göra, eller användande
av någon annan form för uppskattning av läsesalsutlåningen.

Kungl. May.ts proposition nr 133.

Godtemplarordens studieförbund: Studieförbundet ansluter sig till utredningens
riktlinjer för en lösning av frågan om författarersättningen. Då
det gäller fördelningen av anslaget bland författarna, ger studieförbundet
sin anslutning till principen om ett visst samband mellan lånefrekvensen
för varje särskild författare och storleken av den till honom utgående ersättningen,
detta främst av den anledningen att varje annan fördelningsprincip
skulle ge anledning till än större betänkligheter. Om anslaget skulle
fördelas efter kvaliteten hos de olika författarnas produktion, skulle den
nämnd, åt vilken fördelningen uppdroges, komma att ställas inför enorma
arbetsuppgifter och ytterst vanskliga avgöranden. Om fördelningen i stället
skulle göras med hänsyn till varje särskild författares ekonomiska belägenhet,
skulle ersättningen få en karaktär av socialhjälp, som för författarna
skulle te sig motbjudande eller rent av förödmjukande. Det synes
visserligen rimligt, att som utredningen föreslagit en del av anslagsbeloppet
reserveras att efter ansökan och prövning i varje särskilt fall tilldelas ett
antal författare eller deras efterlevande, som befinner sig i en ekonomiskt
svår situation. I övrigt bör emellertid fördelningen icke ske på grundval
av bedömanden, som nödvändigtvis måste få en i hög grad subjektiv
karaktär. I stället är en automatiskt verkande fördelningsregel att föredraga.
Då utredningen med sitt förslag om fördelning efter lånefrekvensen
just har gett anvisning på en dylik regel, vars tillämpande icke heller synes
behöva leda till alltför stor omständlighet har studieförbundet icke anledning
att på denna punkt framföra något annat yrkande. Emellertid vill
studieförbundet ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna fördelningsregeln
borde kompletteras med en begränsningsbestämmelse, som förhindrade, att
påfallande stora ersättningsbelopp utginge till författare, vilkas verk kommit
att efterfrågas i osedvanligt hög grad. En spärr av detta slag kunde
möjligen konstrueras så, att till varje särskild författare icke finge utgå
mer än ett visst procenttal av det totala ersättningsbeloppet. Den del av
anslaget, som därmed kunde bliva disponibel för utdelning efter andra
grunder, kunde förslagsvis överföras till den för fördelning efter behovsgrunder
avsedda delen av anslaget.

Kristliga föreningars av unga kvinnor och kristliga föreningars av unge
män riksstudieförbund: Förbundet ger sin anslutning till utredningens förslag
att medel till författarersättningen ställes till förfogande genom ett anslag
under åttonde huvudtiteln. Förbundet ställer sig dock frågande, om
en uttaxering direkt av låntagarna skulle menligt inverka på lånefrekvensen.
Det ligger på ett sätt något naturligt i att låntagaren får känna sig ge
ett direkt stöd till författaren.

Tjänstemännens bildning sverksamhet: Organisationen tillstyrker utredningens
förslag men ifrågasätter riktigheten av att till grund för beräkningen
av kompensation till de inhemska författarna lägges även översättningslitteraturen
och den utländska litteraturen. Som resultat av den pågående
utredningen om författarrätten kan ju även utländska författare
tillerkännas rätt till gottgörelse för utlåning i svenska bibliotek.

Studieförbundet medborgarskolan: Författarnas önskemål om viss ersättning
för boklån är obestridligen befogat och bör snarast tillgodoses.
Medlen härtill bör emellertid ej utgå från någon samhällelig institution.
Den principiellt riktiga vägen torde vara, att avgiften lägges på låntaga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ren. Man kan ur folkbildningssynpunkt hysa betänkligheter mot en sådan
metods inverkan på allmänhetens boklån. Då avgiften knappast skulle behöva
bli av den omfattningen, att den skulle kunna utgöra ett allvarligt
hinder för någon, bör den doek icke kunna antagas bli orsak till någon
betydande nedgång av lånefrekvensen.

Det är diskutabelt om något slags central utjämning av de influtna medlen
skall förekomma. Det förefaller rimligt att författarnas inkomster på
boklån avpassas efter lånefrekvensen på deras böcker. Den fondering av
medel, som utredningen funnit önskvärd, kan ske genom att en motsvarande
avgift lägges även på lån av skönlitteratur, till vilken författarrätten
upphört. Härigenom vunnes även, att någon för de levande författarna
mindre önskvärd, av avgiften på deras böcker möjligen betingad, förskjutning
i lånefrekvensen icke behövde befaras.

Folkbildning sförbundet: Ett kraftigt utbyggande av stipendiesystemet
är avgjort att föredraga framför ersättningen för biblioteksutlåningen vilken
åtgärd förbundet bestämt avstyrker. Det kan ifrågasättas, om några
omständigheter föreligger, som motiverar att författarna erhåller kompensation
för att deras verk tillhandahålles för utlåning i offentliga bibliotek.
I själva verket gör biblioteken — som bekostas av allmänna medel — författarna
stor tjänst genom att tillhandahålla deras verk åt allmänheten.
Enligt förbundets mening skulle man med ungefär lika starka skäl som
utredningen anfört till förmån för ersättning till författarna för biblioteksutlåningen
kunna kräva ersättning från författarna till biblioteken. Införandet
av ersättning för biblioteksutlåningen skulle sannolikt verka prejudicerande
och föranleda krav från de utländska författarorganisationerna
på ersättning från svenska staten för utlåningen av deras medlemmars
verk. Hela den summa, som utgår i statligt stöd till författarna bör fördelas
antingen efter rent kvalitativa normer eller också som pensioner och
understöd efter behovsprövning.

Konstnärernas riksorganisation: Det kan vid ett stort antal tillfällen
med fog göras gällande, att en illustratör, som genom grafik, teckning eller
måleri illustrerar ett bokverk, därigenom också i hög grad bidrar till att
giva detta verk en större spridning. Dessa illustratörer bör också komma
i åtnjutande av ersättning för utlåningen genom biblioteken. Organisationen
föreslår därför, att av anslagsbeloppet till »bidrag till särskilda ändamål»
skall utbetalas ett lämpligt antal stipendier till sådana illustratörer,
som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att höja den svenska bokens kvalitet
eller bidragit till att giva större spridning åt god litteratur. Författarfonden
bör i sådant sammanhang med sig adjungera nödig sakkunskap.
Genom den föreslagna anordningen skulle man ej endast vinna, att de som
bidragit till ett visst bokverks utlåning, erhölle ersättning härför, utan
också tillgodose det önskemålet, att svenska bokillustratörer finge möjlighet
att fördjupa och intensifiera sitt arbete.

Departementschefen.

Ett tjugotal år har gått, sedan frågan om ersättning åt författarna för
biblioteksutlåningen av deras verk först togs upp från författarhåll. Ett
flertal sakkunnigberedningar har under årens lopp varit sysselsatta med

Kungl. May.ts proposition nr 133.

att utreda och utarbeta förslag i frågan. Senast har den behandlats av
bokutredningen, för vars förslag jag redogjort i det föregående. Beträffande
detta förslag vill jag redan inledningsvis framhålla, att jag anser detsamma
vara av den beskaffenhet att det — med vissa modifikationer — kan läggas
till grund för frågans reglering.

Enligt min uppfattning har vid den grundliga behandling, som beretts
den föreliggande frågan, flera tungt vägande skäl anförts till stöd för att
bereda författarna något slag av ersättning för biblioteksutlåningen av
deras verk. Den avgörande synpunkten anser jag härvidlag vara, att biblioteksutlåningen
innebär ett samhälleligt utnyttjande av författarnas verk.
Jag kan inte finna annat än rimligt, att författarna tillerkännes en skäligt
avvägd gottgörelse härför. Ett ytterligare skäl för en dylik gottgörelse är
att författarnas ekonomiska betingelser — enligt en av bokutredningen
verkställd undersökning — genomsnittligt sett för närvarande är sådana, att
en förbättring härutinnan framstår som synnerligen motiverad. Att så sker
synes mig vara icke blott en i trängre mening social angelägenhet utan även
en åtgärd av stor betydelse sedd i ett vidare, allmänt kulturpolitiskt perspektiv.
Den positiva inställning till frågan om införande av nu avsedd
gottgörelse, som kommit till uttryck i remissyttrandena över bokutredningens
betänkande, visar att en dylik åtgärd har en värdefull förankring i den
allmänna opinionen.

Såsom framgår av det föregående är den nu sittande auktorrättskommittén
sysselsatt med en översyn av gällande lagstiftning på auktorrättens område.
Kommittén, vars betänkande torde vara att förvänta först om något
år, torde komma att föreslå en utvidgning av auktorrätten, som kommer
att tillförsäkra författarna ett ökat rättsskydd i fråga om vissa former av
förfogande, vilka hittills icke varit innefattade i auktorrätten. Enligt vad jag
inhämtat torde kommitténs blivande förslag komma att få en sådan innebörd,
att det låter sig väl förena med en reglering, som går ut på att författarna
— på sätt jag tänkt mig — tillerkännes särskild ersättning för
biblioteksutlåningen av deras verk. Med hänsyn till det anförda anser jag
den omständigheten, att lagstiftningen på auktorrättens område för närvarande
är föremål för en översyn, icke böra fördröja, att frågan om ersättning
till författarna för biblioteksutlåningen av deras verk bringas till en praktisk
lösning. Som i den tidigare lämnade redogörelsen framhållits har så
redan skett i Danmark och Norge.

Utformningen av författarersättningen i nämnda länder visar, att olika
grunder kan tillämpas såväl för ersättningens beräkning som för ersättningens
disposition. Det förslag, som framlagts av bokutredningen, synes mig
i jämförelse med motsvarande anordningar i Danmark och Norge lämna
större möjligheter till en avvägning mellan en gottgörelse i matematisk
proportion till författarna för allmänhetens utnyttjande av deras verk ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

nom biblioteksutlåningen och ett av litterära eller sociala skäl betingat
ekonomiskt stöd åt förtjänta författare.

Vad angår formen för och därmed även finansieringen av ersättningen
för biblioteksutlåningen, så delar jag de betänkligheter, som vid frågans
behandling från många håll anförts mot det — redan i den inledande diskussionen
i frågan — framförda förslaget att finansiera nämnda ersättning
genom uttagande av särskilda låntagaravgifter av den boklånande allmänheten.
Ett införande av dylika låntagaravgifter skulle nämligen framför allt
strida mot den i kungörelsen angående understödjande av folkbiblioteksväsendet
— i det fria och frivilliga folkbildningsarbetets intresse — stadgade
allmänna rätten till fria boklån och för övrigt innebära en återgång
till ett redan övergivet system. Särskilda låntagaravgifter skulle dessutom
medföra en avsevärd ökning av bibliotekens administrativa uppgifter. Däremot
anser jag — i likhet med bokutredningen och flertalet remissinstanser
— bärande skäl föreligga för att nämnda ersättning bestrides av statsmedel.
Jag föreslår därför, att ett särskilt statsanslag anvisas för ändamålet.

I fråga om grunderna för statsanslagets beräkning synes mig det av bokutredningen
framlagda förslaget att härvidlag anknyta till den faktiska
bokutlåningen äga avgjort företräde framför övriga förslag i förevarande
avseende. Omfattningen av det samhälleliga utnyttjande av litterära verk,
som biblioteksutlåningen innebär, torde nämligen få en rätt adekvat avspegling
i utlåningsfrekvensen. Enligt utredningens förslag skall till grund
för anslagsberäkningen läggas den totala bokutlåningen. Hänsyn skall sålunda
enligt detta förslag tagas icke blott till lån av svenska författares
verk utan även till lån av utländska författares verk på originalspråket
eller i översättning till svenska. I ett av remissyttrandena över bokutredningens
förslag har ifrågasatts riktigheten av att till grund för beräkningen
av ersättningen till de svenska författarna även lägga utlåningen av utländska
författares verk. Denna invändning synes mig ha fog för sig. Ej heller
torde det vara principiellt riktigt att vid anslagsberäkningen taga hänsyn
till utlåningen av sådana verk av svenska författare, för vilka den i
gällande författarlagstiftning stadgade skyddstiden utlöpt. Jag föreslår därför,
att till grund för anslagsberäkningen lägges endast den del av den
totala utlåningen, som avser lån av rättsskyddade verk av svenska författare.
Med svensk författare åsyftar jag därvid författare, som är svensk
medborgare. En finlands-svensk författare, som utgiver sitt verk på svenska
språket, skall sålunda icke betraktas såsom svensk författare. Ett av
en svensk medborgare utgivet verk på främmande språk skall däremot vid
utlåning riiknas såsom ersättningsberättigat.

I likhet med utredningen anser jag, att anslagsberäkningen skall bygga
på bokutlåningen i folk- och skolbiblioteken.

Hur stor andel utlåningen av ersättningsberättigade verk utgör av den

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

totala bokutlåningen i folk- och skolbiblioteken är för närvarande icke
känd, då den svenska biblioteksstatistiken icke lämnar någon uppgift
därom. Bokutredningen har för sin del uppskattat nämnda andel till ungefär
hälften av den totala utlåningen. Enligt skolöverstyrelsens mening är
dock nämnda andel sannolikt mindre än hälften, åtminstone när det gäller
skönlitteratur. Vissa beräkningar, som jag låtit verkställa, synes emellertid
ge ett visst belägg för den av bokutredningen gjorda uppskattningen.
Då den totala bokutlåningen i nämnda bibliotek år 1952, d. v. s. det
sista år för vilket biblioteksstatistik nu föreligger, uppgick till omkring
32,5 miljoner boklån, skulle — med utgående från bokutredningens här
avsedda antagande — antalet lån av ersättningsberättigade verk under
nämnda år kunna uppskattas till hälften eller till 16,25 miljoner boklån.

Enligt bokutredningens förslag till anslagsberäkning skall för varje ersättningsberättigat
boklån ersättning utgå med ett visst öretal. Avgörande
för anslagets storlek blir alltså dels utlåningens omfattning dels valet av
nu avsedda öretal. Utlåningens omfattning är helt beroende av allmänhetens
läsintresse. Riktpunkt vid valet av öretal bör vara det av mig i det
föregående uppställda målet att bereda de svenska författarna en skäligt
avvägd ersättning för nämnda utlåning. Jag anser, att nyssnämnda mål
uppnås, om förutnämnda öretal fastställes till tre öre per boklån. Den
ersättning, som med tillämpning av nu angivna beräkningsgrunder skulle
ha utgått för år 1952, skulle utgöra (0,03 X 16,25 milj. r=) 487 500 kronor.

Med åberopande av det anförda föreslår jag, att ersättningen till de
svenska författarna för biblioteksutlåningen av deras verk skall beräknas
till tre öre för varje ersättningsberättigat boklån.

Den svenska biblioteksstatistiken innefattar en redovisning per kalenderår.
Därest anslag till ersättning för biblioteksutlåningen anvisas för
nästa budgetår, bör detta anslag avse gottgörelse för utlåningen under år
1954. Utlåningens omfattning under detta år, vilken sålunda blir avgörande
för anslagsbehovet för nästa budgetår, kan givetvis endast approximativt
uppskattas. Anslaget torde därför böra få karaktären av ett förslagsanslag.
Detta synes mig lämpligen böra beräknas till 500 000 kronor.
Jag har därvid å ena sidan utgått ifrån en viss ökning av utlåningsfrekvensen
men å andra sidan räknat med att — såsom skolöverstyrelsen hävdat
— antalet ersättningsberättigade lån kan komma att något understiga
hälften av den totala utlåningen. Jag förordar alltså, att ett förslagsanslag
av 500 000 kronor anvisas för nästa budgetår till här ifrågavarande
ändamål.

I anslutning härtill får jag framhålla, att den andel av den totala utlåningen,
som utgöres av lån av ersättningsberättigade verk, torde för år
1954 kunna närmare fixeras genom stickprovsundersökningar. Jag torde
få anledning ytterligare beröra detta spörsmål i ett senare sammanhang.

Vad beträffar dispositionen av anslaget föreslår bokutredningen i prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

cip, att den ena hälften skall användas för individuell gottgörelse åt de
svenska författarna i proportion till den faktiska utlåningen av deras verk,
i den mån dessa är rättsskyddade, och att den andra hälften skall ianspråktagas
för pensioner och understöd åt förtjänta svenska författare och deras
efterlevande ävensom för bidrag till särskilda, exemplifierade ändamål. Vid
framläggande av detta förslag till anslagsdisposition utgår bokutredningen
ifrån att omkring hälften av den totala bokutlåningen — vilken i sin helhet
skulle läggas till grund för anslagsberäkningen — utgöres av lån av rättsskyddade
verk av svenska författare. Med hänsyn härtill borde också enligt
utredningens mening hälften av anslaget tillkomma dessa författare. Bokutredningens
nu avsedda förslag till anslagsdisposition har överlag godtagits
av remissinstanserna.

I fråga om anslagsberäkningen har jag i det föregående förordat den avvikelsen
från bokutredningens förslag, att till grund för nämnda beräkningskall
läggas endast den del av den totala utlåningen, som utgöres av lån av
rättsskyddade verk av svenska författare. Beträffande anslagets disposition
anser jag likväl vägande skäl tala för att detta — på sätt bokutredningen
föreslagit och remissinstanserna godtagit — användes dels till individuell
gottgörelse åt de svenska författarna i proportion till den faktiska utlåningen
av deras verk, i den mån dessa är rättsskyddade, och dels till ändamål,
vilka kan sägas vara gemensamma för de svenska författarna som yrkesgrupp
betraktad, nämligen pensioner, understöd och särskilda bidrag i
enlighet med utredningens förslag. Härvid synes mig den individuella gottgörelsen
till vederbörande författare — eller den, som på grund av giftorätt,
arv eller testamente övertagit rätten till hans verk — böra beräknas
till två öre per ersättningsberättigat boklån. För nyssnämnda kollektiva
ändamål återstår därefter ett belopp, motsvarande ett öre per ersättningsberättigat
boklån.

Den individuella gottgörelsen bör — i enlighet med vad bokutredningen
föreslagit och remissinstanserna jämväl tillstyrkt — beräknas på grundval
av särskilda stickprovsundersökningar. Till dessa undersökningar torde jag
få återkomma i ett senare sammanhang.

Därest den individuella gottgörelsen beräknas till två öre per ersättningsberättigat
boklån, kan en betydande del av den samlade gottgörelsen
beräknas komma att tillfalla ett fåtal författare, för vilka stickprovsundersökningarna
redovisar exceptionellt höga utlåningssiffror. Så kunde
även bli fallet vid genomförande av bokutredningens förslag. Detta har
också påtalats vid remissbehandlingen av bokutredningens betänkande. I
ett av remissyttrandena har också ifrågasatts, om icke den föreslagna regeln
för den individuella gottgörelsens beräkning borde kompletteras med en
begränsningsbestämmelse, som förhindrade att påfallande stora ersättningsbelopp
utginge till författare, vilkas verk kommit att utlånas i osedvanligt
stor utsträckning. T samma remissyttrande föreslås, att en spärr in -

Kungi. Maj:ts -proposition nr 133.

rättas, så konstruerad, att till varje särskild författare ej får utgå mer än
ett visst procenttal av det totala ersättningsbeloppet. Den del av ersättningsbeloppet,
som på detta sätt innehålles, borde enligt nämnda yttrande
tillföras den del av anslaget, som skall användas till kollektiva ändamål.

Jag ansluter mig i princip till dessa synpunkter och föreslår, att för de
boklån, som ligger över ett visst antal, förslagsvis 50 000, den individuella
gottgörelsen till vederbörande författare skall utgå med ett mindre öretal
per boklån, förslagsvis ett öre, och att överskjutande belopp skall tillföras
den för kollektiva ändamål avsedda delen av anslaget.

Vidare torde främst av praktiska och administrativa skäl sådan individuell
gottgörelse, som uppgår till ett obetydligt belopp, böra innehållas och
i stället överföras till nyss avsedda del av anslaget. Jag förordar, att så sker
med belopp understigande tio kronor.

Med de av mig i det föregående förordade begränsningarna av utbetalningarna
till författarna kan med utgångspunkt i de för år 1952 redovisade
utlåningssiffrorna och ett anslagsbelopp av 487 500 kronor fördelningen av
nämnda medel beräknas bli: 268 125 kronor till individuell gottgörelse och
219 375 kronor till pensioner, understöd och bidrag till särskilda ändamål.
Utan iakttagande av nämnda begränsningar i de enskilda fallen blir fördelningen
på de båda delposterna 325 000 kronor respektive 162 500 kronor.

I fråga om beräkningen av antalet ersättningsberättigade boklån har av
skolöverstyrelsen och från författarhåll påpekats, att lån av antologier och
andra samlingsverk, d. v. s. verk med ett flertal författare, lämnats åsido
av utredningen. Skolöverstyrelsen anser, att denna fråga bör närmare utredas
av det organ, styrelsen för Sveriges författarfond, som enligt bokutredningens
förslag skall fungera som förvaltningsorgan med avseende å den
föreslagna författarersättningen. Från författarhåll har föreslagits, att lån
av antologier och andra samlingsverk skall medtagas bland de ersättningsberättigade
boklånen, förutsatt att antalet i nämnda verk representerade
författare ej överstiger fem. Enligt vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
har emellertid en sådan praxis i katalogiseringsarbetet utbildats, att verk
med högst tre författare registreras på respektive författare, medan verk
med större antal författare endast registreras på verkets namn. Det skulle
självfallet stöta på stora svårigheter att nu tillmötesgå det från författarhåll
framställda önskemålet om en utförligare registrering av antologier och
samlingsverk. Jag föreslår därför, att utlåningen av verk med högst tre författare
medtages i beräkningen av antalet boklån, som berättigar till individuell
ersättning, och att denna i förekommande fall uppdelas i förhållande
till i verket företrädda författare, d. v. s. två eller tre. De boklån, som avser
verk med fler än tre författare, bör visserligen inräknas i den totala utlåningen
av ersättningsberättigade verk, men de ersättningsbelopp, som belöper
på sådana verk, bör tillföras den del av anslaget, som skall användas
till kollektiva ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Vid bifall till vad jag i det föregående föreslagit kommer de medel, som
skall disponeras för kollektiva ändamål, att utgöras av dels ett belopp motsvarande
ett öre per ersättningsberättigat boklån, dels vissa belopp, varmed
de mest frekventerade författarnas individuella gottgörelse reducerats,
dels sådan individuell gottgörelse, som ej uppgår till föreskrivet minimibelopp
dels ock de belopp, som belöper på utlåningen av verk med fler än tre
författare.

Som jag framhållit i det föregående bör det anslag, som anvisas till författarersättning
för nästa budgetår, avse biblioteksutlåningen under år
1954. Den biblioteksstatistik, som jämte de förut nämnda stickprovsundersökningarna
skall läggas till grund för bestämmande av anslagets storlek
och fördelning, kan beräknas föreligga färdig under våren—försommaren
1955. Först härefter kan de individuella författargottgörelserna samt
de pensioner, understöd och särskilda bidrag, som skall utgå ur anslaget,
fastställas av det härutinnan beslutande organet. Man lär vidare få räkna
med att nämnda pensioner och understöd i allmänhet icke kommer att
utdelas som engångsbelopp. I stället synes man böra utgå ifrån att i stor
utsträckning en periodisk utbetalning i delposter kommer att ske. Vissa
delposter torde sålunda komma att utanordnas efter budgetårets utgång.
Vidare torde anledning kunna uppkomma att till ett följande budgetår reservera
vissa medel å den del av anslaget, som är avsedd för kollektiva ändamål.
Med hänsyn härtill och då — såsom jag tidigare förordat — här avsedda,
anslag bör ha karaktär av förslagsanslag, föreslår jag den budgetära
anordningen, att anslaget i dess helhet, sedan anslagets belopp på grundval
av nämnda biblioteksstatistik och stickprovsundersökningar fastställts av
Kungl. Maj:t, avsättes till en särskild diversemedelsfond, benämnd Sveriges
författarfond. Denna fond bör förvaltas av statskontoret i enlighet med de
närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. Fondens medel
skall dock — på sätt jag i det följande kommer att förorda — disponeras
av en för fonden särskilt utsedd styrelse. De belopp, som enligt styrelsens
beslut, skall utgå ur fonden, skall utanordnas av statskontoret.

Jag torde härefter få närmare beröra en del speciella spörsmål, som upptagits
i remissyttrandena över bokutredningens betänkande.

Föreningen Minerva har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på det
utnyttjande av — i synnerhet de vetenskapliga och populärvetenskapliga

— författarnas verk, som sker genom att handböcker och samlingsverk begagnas
i läsesalar utan att därifrån hemlånas. Föreningen anser, att läsesalsutlåning
skall likställas med hemlån från biblioteken. Detta förutsätter

— påpekar föreningen — att en särskild statistik upprättas vid sidan av
den av bokutredningen föreslagna undersökningen av lånefrekvensen eller
att någon annan form för uppskattning av läsesalsutlåningen användes. I
detta sammanhang torde emellertid böra uppmärksammas, att en mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

rikhaltig samling av referenslitteratur endast finnes tillgänglig på de större
biblioteken och att det knappast torde vara möjligt att där bokföra eller
registrera samtliga tillfällen, då dessa böcker utnyttjas av allmänheten. Utnyttjandet
torde för övrigt växla mellan ett mera noggrant studium och ett
hastigt sökande efter en bestämd uppgift i något sådant bokverk. Definitiv
ställning till detta spörsmål synes emellertid icke böra tagas i detta sammanhang.
Det torde i stället böra uppdragas åt det organ, som — i enlighet
med vad jag senare kommer att förorda — skall fatta beslut om författarersättningens
fördelning, att närmare undersöka, huruvida någon möjlighet
kan finnas att praktiskt lösa här avsedda fråga, och att framlägga de
förslag, vartill undersökningen kan föranleda.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över bokutredningens betänkande
hävdat, att författarinsatsens storlek på ett eller annat sätt borde läggas
till grund för författarersättningens beräkning i de enskilda fallen. Överstyrelsen
påpekar, att enligt utredningens förslag lånet av en prisbillig skrift
kommer att ge samma ersättning som lånet av en roman i ett fem å sex
gånger så högt prisläge. Metoden ledde vidare till, att en mycket betydande
del av anslaget kommer att tillfalla barn- och ungdomsförfattare.
Överstyrelsen anser det icke omöjligt att konstruera ett system för gottgörelsens
fördelning, som tar hänsyn till författarinsatsens storlek. Enligt
överstyrelsens mening vore en tänkbar väg, att man för varje författare
fastställer ett jämförelsetal med ledning av medelpriset för hans förslagsvis
under de fem senaste åren utgivna böcker. Överstyrelsen förordar, att den
av bokutredningen föreslagna styrelsen för Sveriges författarfond erhåller i
uppdrag att närmare undersöka här berörda fråga. Tankegången i det av
överstyrelsen skisserade förslaget har icke vidare utförts, men meningen
synes uppenbart vara den, att en författare till böcker i en jämförelsevis
hög prisklass skall tillerkännas en högre gottgörelse för utlåningen än en
författare till böcker i en lägre prisklass. För egen del anser jag, att flera
mycket vägande invändningar kan göras mot överstyrelsens ifrågavarande
förslag. Först och främst erbjuder det betydande svårigheter att fastställa
ett jämförelsetal för böcker av författare, vilka utkommit för lång tid sedan.
Samma förhållande föreligger beträffande böcker, som utgivits under senare
tid. Dessa böcker kan uppvisa betydande prisvariationer, beroende på
den vid publiceringen rådande prisnivån. Förslaget verkar därjämte oförmånligt
för lyriker och dramatiker. Deras verk betingar oftast priser i bokhandeln,
vilka ligger långt under medelprisnivån för underhållningsromanerna.
Även om dessa olägenheter kunde undanröjas, så skulle likväl en
sådan anordning inrymma ett principiellt felaktigt resonemang. Författarinsatsen
torde nämligen icke rimligen kunna mätas genom en jämförelse
mellan bokpriserna, icke ens i de fall där författarhonoraret utgår per trycksida
eller tryckark, tv även här framstår honoraret som en vansklig mätare
av författarmödan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Konstnärernas riksorganisation har i sitt yttrande över bokutredningens
betänkande föreslagit, att ett lämpligt antal stipendier skall utdelas till sådana
bokillustratörer, som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att höja
den svenska bokens kvalitet. Detta förslag synes mig böra beaktas vid fördelningen
av den del av anslaget, som är avsett för kollektiva ändamål.

Vid remissbehandlingen av bokutredningens betänkande har från författarhåll
framförts önskemål om att föreskrifter meddelas, som går ut på
att ersättning m. m. ur förevarande anslag, vilken icke utbetalats till författaren
eller hans efterlevande, ej skall kunna vara föremål för försäljning,
gåva, pantsättning eller utmätning eller omfattas av konkursförfarande.
Med hänsyn till det personliga i den ersättning det här gäller bör det icke
ifrågakomma, att författare eller deras efterlevande överlåter de ersättningar,
som kan tänkas utfalla framdeles. Då det åtagande att till författarna
utgiva ersättning för boklån, som det allmänna nu gör, icke svarar
mot någon i auktorrätten grundad förpliktelse, kan ett förhindrande av
dylika överlåtelser formellt ske enklast genom att i de föreskrifter, som
utfärdas om fördelningen av ersättningarna, intages en bestämmelse om
att rätt till ersättning icke kan överlåtas och förty icke må tagas i mät för
gäld. Däremot är det icke påkallat att hindra förfoganden med avseende
å redan utbetalade ersättningsbelopp eller belopp, som är tillgängliga för
lyftning.

Enligt bokutredningens förslag skall de från anslaget avsatta medlen
till Sveriges författarfond disponeras av ett centralt organ, kallat styrelsen
för Sveriges författarfond. Nämnda styrelse skall enligt utredningens förslag
handlägga alla ärenden rörande utdelning av individuell gottgörelse
åt författarna samt pensioner, understöd och bidrag till särskilda ändamål,
uppgöra författarförteckningar och i samråd med bibliotekskonsulenterna
hos skolöverstyrelsen utvälja de bibliotek, som skall redovisa den årliga
lånefrekvensen. Ansökningar om stipendier och bidrag skall inlämnas till
styrelsen, denna dock obetaget att utdela bidrag även om ansökning därom
icke inkommit. Styrelsen skall enligt utredningens förslag kungöra vilka
belopp som står till förfogande för utdelning. Utredningen föreslår vidare,
att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för styrelsen.
Vad utredningen sålunda föreslagit anser jag mig böra förorda.

Enligt utredningens förslag skall författarfondens styrelse bestå av representanter
för de tre författarföreningarna och det allmänna. Ordföranden
och ytterligare två allmänna representanter i styrelsen bör enligt utredningens
mening utses av Kungl. Maj:t. Författarna bör enligt utredningens
uppfattning representeras av tre skönlitterära, två facklitterära författare
och en barn- och ungdomsförfattare. Författarrepresentanterna bör enligt
utredningens mening utses av Sveriges författareförening, av Sveriges ungdomsförfattareförening
och av föreningen Minerva. Styrelsen skall enligt

Kungl. May.ts proposition nr 133.

utredningens förslag utses för tre år i sänder. Gentemot utredningens förslag
beträffande styrelsens sammansättning har ungdomsförfattarföreningen
hävdat, att den borde vara företrädd av två representanter i styrelsen. Föreningens
önskemål på denna punkt synes mig böra tillgodoses. Jag anser
vidare, att Sveriges författareförening och föreningen Minerva också bör
äga vardera två representanter i styrelsen. Härigenom kommer de tre författarorganisationerna
att få jämbördig ställning inom fondens styrelse. I
övrigt anser jag mig böra biträda vad utredningen nu föreslagit rörande författarfondens
styrelse m. m.

Kostnaderna för styrelsens verksamhet anser jag böra bestridas ur den
del av det nya anslaget, som skall användas till kollektiva ändamål. Det
torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att anvisa erforderliga medel ur nämnda
anslagsdel för styrelsens verksamhet. Likaså torde Kungl. Maj:t få bestämma
arvoden samt resekostnadsersättning och traktamente åt styrelsens
ledamöter och sekreterare.

Beträffande styrelsens uppgifter må — utöver vad förut nämnts — framhållas
följande. Utlåningsfrekvensen av svenska författares verk, som åtnjuter
rättsskydd enligt gällande auktorrätt, skall såsom utredningen föreslagit
mätas genom stickprovsundersökningar inom ett urval av större och
mindre folk- och skolbibliotek, så utvalda att de representerar ett genomsnitt
av Sveriges biblioteksväsende. Författarfondens styrelse har att efter
samråd med skolöverstyrelsens bibliotekskonsulenter utvälja de bibliotek,
som skall ingå i urvalet. Till varje sådant bibliotek skall styrelsen för författarfonden
översända en förteckning, upptagande namnen på de författare,
som vid undersökningstillfället åtnjuter förut omnämnt rättsskydd. I
denna förteckning skall av vederbörande bibliotek införas antalet en viss
dag utlånade böcker av nämnda författare. Uppgift skall samtidigt lämnas
om bibliotekens totala utlåning och om utlåningen av sådana samlingsverk
och antologier, som icke medför individuell ersättning men likväl skall medtagas
i lånestatistiken över skyddade verk. Listorna återsändes därefter till
fondens styrelse, som låter verkställa sammanräkning av de sålunda redovisade
utlåningssiffrorna.

På grundval av de lämnade uppgifterna har författarfondens styrelse att
fastställa relationen mellan antalet lån av skyddade verk och antalet övriga
verk inom stickprovsmaterialet samt med ledning härav beräkna samma
proportion inom den totala biblioteksutlåningen. Uppgift om den totala
biblioteksutlåningens omfattning erhålles från skolöverstyrelsen. Den sålunda
framräknade proportionen lägges till grund för anslagsberäkningen.

Rörande stickprovsundersökningens omfattning må nämnas följande. Då
en total registrering av hela lånefrekvensen i de drygt 5 700 statsunderstödda
folk- och skolbiblioteken, vilken år 1952 uppgick till nära 32,5 miljoner
boklån, ligger utom möjligheternas gräns, måste ett urval av bibliotek
svara för underlaget till ersättningens beräkning. Detta har jämväl godta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

gits av remissinstanserna. Den av utredningen företagna undersökningen
vid 24 bibliotek visade, att registreringsarbetet var av måttlig omfattning
och icke torde ha inneburit någon väsentligare arbetsbelastning på de av
undersökningen berörda biblioteken.

Registreringen av antalet utlånade ersättningsberättigade böcker en viss
dag kommer att omfatta alla sådana böcker, som utlånats från biblioteken
under hela den utlåningsperiod — i regel tre veckor — som stadgas för biblioteken.
Samtliga böcker, som ännu icke återlämnats före utlåningsperiodens
utgång, redovisas nämligen som utlånade. Härigenom kan punktundersökningen
en viss dag i stort sett sägas täcka verksamheten under en hel
utlåningsperiod, d. v. s. omkring 1/16 av bibliotekens hela utlåning under
ett år. (En månads ordinarie sommarstängning har härvid frånräknats.) Om
stiekprovsundersökningen företages vid en tidpunkt, då allmänhetens intresse
för boklån brukar kulminera, kan en ännu större del av utlåningen
täckas, sannolikt inemot 1/12.

Den första stiekprovsundersökningen bör givetvis bli förhållandevis omfattande.
Om den skall kunna motsvara 5 procent av den totala utlåningen,
skulle utlåningens fördelning på dels rättsskyddade dels övriga verk behöva
undersökas inom en kvot på 1 625 000 boklån under förutsättning att
totalutlåningen har samma omfattning som år 1952 eller 32.5 miljoner boklån.
De 24 central- och landsbiblioteken samt Stockholms stadsbibliotek,
som tillhör de bäst utrustade och mest frekventerade biblioteken, svarar
tillsammans för 8,2 miljoner boklån eller för 25,4 procent av den totala utlåningen.
Vid ett givet tillfälle under högsäsongen kan deras utlåning sägas
motsvara 0,51—0,68 miljoner boklån. En undersökning vid tre tillfällen vid
dessa bibliotek skulle motsvara 1,5—2,o miljoner boklån. Stickprovsundersökningarna
första gången synes därför böra omfatta nämnda bibliotek och
företagas tre gånger under bibliotekssäsongens kulmen, d. v. s. under tiden
november—mars. Härjämte skall motsvarande undersökningar utföras
inom ett urval av skolbibliotek, förslagsvis ett 10-tal, och av andra folkbibliotek,
förslagsvis ett 15-tal. Biblioteken skall utväljas på sådant sätt,
att de motsvarar en god standard inom det svenska folk- och skolbiblioteksväsendet.
Föreligger andra regler för bokutlåningen vid dessa bibliotek,
måste hänsyn härtill tagas i den fortsatta bearbetningen av de lämnade
uppgifterna.

Om stickprovsundersökningarna, såsom förut nämnts, första gången utföres
vid tre skilda tidpunkter, exempelvis i november månad 1954 och i
januari och mars månader 1955, kommer visserligen blott en av tre undersökningar
att ha direkt syftning på bokutlåningen under år 1954. Detta
blir emellertid en engångsföreteelse, då undersökningarna framdeles kan utföras
under det kalenderår, som ersättningen avser. För inbesparande av tid
och kostnader kan de båda undersökningar, som utförts under januari och
mars månader 1955, även användas för beräkningen av anslag och medlens

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

fördelning för det därpå följande budgetåret. Ytterligare en stickprovsundersökning
bör emellertid i sådant fall utföras i november månad 1955, så
att under sistnämnda år nytillkommen litteratur i bokbeståndet kan medtagas
i utlåningsstatistiken. Häremot kan givetvis invändas, att samma
siffror kommer att användas i två på varandra följande beräkningar, men
erfarenheten visar, att det råder en betydande konstans i allmänhetens
lånevanor. Några påtagliga olägenheter torde detta tillvägagångssätt icke
medföra.

Beräkningen av den författarna tillkommande individuella gottgörelsen
skall tillgå på det sättet, att de i stickprovsundersökningen redovisade utlåningssiffrorna
överföras på det totala antalet boklån. Om stickprovsurvalet
första gången motsvarar 5 procent av det totala antalet boklån, måste
utlåningssiffrorna i stickprovsurvalet multipliceras med 20 för att motsvara
100 procent. Är stickprovsurvalet blott 4 procent, blir faktorn 25 o. s. v.
Med ledning härav framräknas den gottgörelse, som skall tillkomma varje
enskild författare. Råder i visst fall tveksamhet om vem som skall anses
såsom rättsinnehavare, må beloppet deponeras tills klarhet vunnits. Ersättningsbelopp,
som icke kunnat tillställas vederbörande författare eller dennes
rättsinnehavare, må efter fem år tillföras författarfonden för att användas
för förut nämnda kollektiva ändamål.

I förevarande sammanhang får jag slutligen erinra om att i årets statsverksproposition,
bilagan åttonde huvudtiteln, under punkten 363 föreslagits,
att till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst
skall för nästa budgetår anvisas ett anslag av 100 000 kronor. Av
motsvarande anslag för innevarande budgetår är ett belopp av minst 30 000
kronor avsett att disponeras till understöd åt äldre, högt förtjänta skönlitterära
författare, medan återstoden av anslaget förutsatts skola disponeras
— förutom till understöd — även till stipendier åt yngre, lovande
skönlitterära författare. Nu avsedda anslag, som varit uppfört å riksstaten
under en följd av år, brukar utanordnas redan under juli månad det budgetår,
som anslaget avser. Som jag förut antytt torde det föreslagna nya
anslaget till ersättning åt författarna för biblioteksutlåningen kunna fördelas
först under våren—försommaren 1955. Jag förordar därför att det i
statsverkspropositionen för nästa budgetår äskade anslaget till understöd
åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst skall disponeras
enligt samma grunder, som gäller för innevarande budgetår.

I anslutning härtill må framhållas, att bokutredningen närmast tänkt sig
att sistnämnda anslag — efter genomförande av utredningens förslag om
ersättning för biblioteksutlåningen — skulle användas uteslutande för utdelning
av meritstipendier till högt förtjänta författare. Anslaget borde enligt
utredningens mening sålunda renodlas till ett rent stipendieanslag. Nu
utgående stadigvarande understöd åt äldre författare syntes utredningen i
stället böra utdelas ur den del av det föreslagna nya anslaget till ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

för biblioteksutlåningen, som skall användas till kollektiva ändamål. Av
skäl som jag nyss antytt synes mig emellertid icke nödvändigt, att nu upptaga
bokutredningens förslag på denna punkt till närmare övervägande.
Detta torde lämpligen böra anstå till i samband med anslagsäskandena för
budgetåret 1955/56.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående föreslagna grunder
för beredande av ersättning åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek, m. m.,

b) till Ersättning åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda, med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar Hans Maj :t
Konungen bifalla samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Margareta Almling.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 195It,

1 samt

Nr ISS.