Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
1
Nr 124.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till sinnesslövården
m. m.; given Stockholms slott den 5 mars
1954.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Gunnar Hedlund.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr 26 till innevarande års riksdag
föreslagit en reglering av huvudmannaskapet för undervisning och vård
av vissa psykiskt efterblivna, d. v. s. med nuvarande terminologi s. k. bildbara
och obildbara sinnesslöa, framlägges i nu förevarande proposition förslag
till statsbidrag för undervisning och vård av nämnda efterblivna. Statsbidraget
föreslås fördelat på tre olika huvudformer, nämligen anläggningsbidrag,
lärarlönebidrag och bidrag till egentliga driftkostnader.
Anläggningsbidraget, som f. n. utgår med 4 000 kronor per plats, dock
endast till anstalter för bildbara sinnesslöa, avses skola utgå till samtliga
av lagförslaget omfattade skol- eller anstaltstyper. Bidraget föreslås bestämt
till 7 000 kronor för plats å skolinternat och till 5 000 kronor per
plats å vårdanstalt samt skall beräknas efter det godkända platsantalet. För
externatskolor skall bidraget utgå med 50 procent av de verkliga kostnaderna
men maximeras till 5 000 kronor per elevplats. Procenttalet för ombyggnadsarbeten
å byggnader, som icke förut avsetts för detta ändamål,
föreslås bestämt till 30.
Lärarlönebidraget föreslås utgå med 95 procent av lönekostnaden i näst
högsta löneklassen av för medgivna, reglerade tjänster gällande lönegrader.
Statsbidraget till egentliga driftkostnader föreslås höjt från 900 till 1 200
kronor per är för internatplatser av alla slag. För externatskolornas del
1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. AV 124.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
föreslås —- förutom bidrag enligt vissa för normalskola gällande författningar
— ett fast bidrag per inskriven elev och år av 200 kronor. Bidraget
till den öppna vården skall avse i familjevård utackorderad och därvid
höjas från f. n. 180 till 200 kronor per utackorderad och år.
Bestämmelserna i fråga om lärarlönebidraget föreslås skola träda i kraft
tr. o. in. redovisningsåret 1954/55 och beträffande övriga bidrag den 1 januari
1955, fr. o. m. vilken dag huvudmannaskapet för undervisning och
vård av nu ifrågavarande efterblivna föreslagits skola åvila landstingen och
de landstingsfria städerna.
Statens årliga kostnader beräknas med nuvarande platsantal till cirka
14 700 000 kronor, vilket innebär en ökning i förhållande till för budgetåret
1954/55 med utgångspunkt från nuvarande bidragsgrunder äskade medel
med omkring 2 500 000 kronor.
De nu i riksstaten för motsvarande ändamål uppförda anslagen till Bidrag
till anstalter för obildbara sinnesslöa, till Bidrag till uppförande eller
inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa samt till Bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa föreslås för budgetåret 1954/55 uppförda
med resp. 3 960 000 (+/—0), 900 000 (+ 50 000) och 8 200 000
(+ 1 300 000) kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
samt t. f. chefen för civildepartementet, statsrådet Nordenstam,
anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under elfte huvudtiteln,
p. 41—43, på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa, till
Bidrag till uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa
samt till Bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa för budgetåret
1954/55 beräkna resp. ett förslagsanslag av 3 960 000 kronor, ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor och ett förslagsanslag av 8 200 000 kronor.
Jag framhöll därvid, att frågan om medelsanvisningen för nästa budgetår
under nyss angivna anslag lämpligen borde behandlas i samband med ett
av 1951 års sinnesslövårdsutredning den 1 oktober 1953 avgivet betänkande
med förslag angående statsbidrag för undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna. Då jag vid tiden för statsverkspropositionens färdigställande
icke hunnit taga ställning till däri framlagda förslag, borde även med
den definitiva uppskattningen av medelsbehovet få tills vidare anstå. Anslagen
uppfördes därför preliminärt med angivna belopp.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
I samband därmed torde jag även få anmäla dels ett av 1941 års lärarlönesakkunniga
den 16 januari 1952 avgivet betänkande med utredning
och förslag angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena
för vissa lärare vid sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock uppkommen
fråga om statsbidrag till svenska föreningen för psykisk hälsovård för anställande
av sjukgymnast.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
Inledning.
Den 29 juni 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg, att tillkalla högst tre sakkunniga
för att inom departementet biträda med utredning angående organisationen
och finansieringen av sinnesslövården samt framlägga därav föranledda
förslag. I de sakkunnigas uppdrag ingick bl. a. att göra en översyn av ett
av 1946 års sinnesslövårdsutredning år 1949 avlämnat betänkande om sinnesslövården
(SOU 1949: 11), vilket betänkande jämte däröver avgivna
remissyttranden1 överlämnades till de sakkunniga.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga
ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren G. T.
Skoglund i Umeå, numera statssekreteraren i inrikesdepartementet S. O. af
Geijerstam och byråchefen i ecklesiastikdepartementet G. B. öhman, varjämte
åt Skoglund uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Till sekreterare förordnades förste kanslisekreteraren i inrikesdepartementet
B. O. A. Söderqvist. Genom beslut den 10 september 1951 tillkallades
sedermera på de sakkunnigas hemställan inspektören för sinnesslövården
Torsten Arnéus och sekreteraren i sinnesslöskolornas föreståndarförening,
rektor Gösta Nordfors att såsom experter biträda de sakkunniga. De sakkunniga
antog benämningen 1951 års sinnesslövårdsutredning.
Enligt meddelade direktiv borde utredningen i första hand inrikta sitt
arbete på att söka åstadkomma en ny lagstiftning för sinnesslövården.
Denna del av utredningsarbetet har tidigare redovisats i utredningens den
15 februari 1952 avgivna betänkande med förslag till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna m. m. (stencilerat). I samma betänkande
framlades även förslag till provisoriska ändringar av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa.
Sistnämnda förslag framlades för riksdagen i propositionen nr 133/1952,
vilken antogs av riksdagen samma år (riksdagens skr. nr 340). Ett på
grundval av utredningens lagförslag utarbetat förslag till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna har genom propositionen nr 26
förelagts årets riksdag.
Enligt nämnda lagförslag, varigenom landstingen och de landstingsfria
städerna ålägges huvudmannaskapet för de psykiskt efterblivna, skall den
nya organisationen bestå av särskolor och vårdanstalter. Särskola skall
vara inrättad för externatundervisning eller såsom internat. I internatskolan
skall ingå dels småbarnshem med förskola för därför lämpade barn
under skolåldern, dels skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk
undervisning för dem, som är skolpliktiga vid särskola, dels ock yrkeshem
för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses böra
erhålla yrkesundervisning. Vårdanstalt skall omfatta dels arbetshem för
arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i särskola men är ur stånd
1 Angående sammansättningen av 1946 års utredning samt yttrandena däröver såvitt angår
föreslagen ny lagstiftning, se prop. nr 26/1954, s. 14 m. fl.
a
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
att taga vård om sig själva, och med dem i förståndsutveckling och arbetsförmåga
likställda, dels ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller
kunnat vårdas i arbetshem men icke längre är arbetsföra, dels vårdhem för
efterblivna barn, som kan antagas icke vara lämpade för särskoleundervisning
eller icke kan tillgodogöra sig sådan undervisning, dels ock vårdhem
för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kan vårdas i arbetshem eller
ålderdomshem för efterblivna.
Beträffande innebörden av lagförslaget i övrigt samt huvuddragen av nuvarande
organisation torde få hänvisas till förenämnda proposition.
I nu föreliggande, den 1 oktober 1953 avgivna betänkande II (stencilerat)
har utredningen till behandling upptagit frågorna om statsbidrag till undervisning
och vård av förenämnda psykiskt efterblivna.
Över detta betänkande har, efter remiss, utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, landstingens förvaltningsutskott
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar läns norra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige
i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Gävle och Norrköping, styrelserna för
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, de enskilda sinnesslöanstalternas
förening, svenska föreningen för undervisning och vård
av psykiskt efterblivna och fallandesjuka, föreningen Sävstaholmsskolorna,
svenska sinnesslöskolornas föreståndarförening samt svensk kuratorsförening.
Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 8 november 1946 uppdragit åt
19il års lårarlönesakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag i
fråga om dels reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för
vissa lärargrupper vid statsunderstödda sinnesslöskolor och för lärare vid
fristående arbetshem, dels ock statsbidrag till avlöning åt sådana lärare,
som komme att omfattas av regleringsförslaget. Nämnda sakkunniga —-vilka utgjordes av f. d. undervisningsrådet D. E. Andersson, kanslichefen
K. A. V. Arvidsson, undervisningsrådet K. G. E. Käilquist, generaldirektören
A. E. V. Swartling samt jägmästaren och f. d. riksdagsmannen K.
G. L. H. Tamm med i förevarande fall byråchefen G. B. öhman såsom
sekreterare — avgav den 16 januari 1952 betänkande med utredning och
förslag angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för
vissa lärare vid sinnesslö- och epileptikeranstalter (stencilerat). Över sistnämnda
betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens lönenämnd, styrelserna för
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, svenska särskolornas
lärarförening gemensamt med sinnesslöskolornas föreståndarförening
och svenska facklärarförbundet samt 1951 års sinnesslövårdsutredning.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b.
Förslag till ändrade statsbidragsgrunder.
Allmänna synpunkter.
1946 års utrednings förslag.
Utredningen framhåller bl. a. följande:
Sinnesslövården måste karakteriseras som en rent statlig samhällsuppgift,
vars omhänderhavande alltså principiellt i sin helhet borde tillkomma
staten. En organisation med huvudparten av de sinnesslöa liksom hittills
vårdade på mindre anstalter ute i länen gör det emellertid lämpligt, att
vården vid dessa anstalter ombesörjes av landstingskommunerna. Det framstår
likväl klart, att även kostnaderna för den vård, som staten sålunda
överlåter åt landstingskommunerna, böra bäras av landet i dess helhet och
alltså åvila staten.
Såsom skäl för att ålägga kommunerna att deltaga i kostnaderna för
en statlig samhällsuppgift, där verksamhetens ombesörjande överlåtits åt
dessa, brukar emellertid anföras, att detta är nödvändigt för att avhålla
kommunerna från att vidtaga kostsammare åtgärder än som är behövligt
för uppnående av ett ur statens synpunkt tillfredsställande resultat av
den kommunala verksamheten. Avgörande i frågan, huruvida kommunerna
skola deltaga i kostnaderna, bör alltså enligt nyssnämnda tankegång, som
synes riktig, vara, i vilken mån kommunerna kunna påverka kostnaderna.
År det fråga om ett verksamhetsområde, där kommunernas rätt till prövning
är av mera formell natur eller där såväl behovet av åtgärderna som
kostnaderna härför kunna mätas med hänsyn till klart framträdande,
objektivt bestämbara faktorer, föreligger uppenbart icke någon anledning
att lägga några kostnader på de kommunala enheterna. År å andra sidan
uppgiften sådan, att det helt eller i mycket hög grad beror på kommunernas
ställningstagande, huruvida en åtgärd skall komma till stånd liksom
på vilket sätt och till vilken kostnad åtgärden skall verkställas, bör så
stor del av kostnaden läggas på kommunerna, att de föranledas iakttaga
nödig sparsamhet vid uppgiftens handhavande.
Utredningen föreslår, att anläggningsbidrag och driftbidrag skall utgå
till de kommunala anstalterna med belopp motsvarande i genomsnitt 80
procent av huvudmännens kostnader. Bidragen föreslås graderade efter
skatteunderlaget. Dessutom förordas ett 40-procentigt bidrag till tjänstebostäder.
Lärarlönerna avses enligt förslaget helt täckas av statsmedel.
Driftbidrag skall utgå även till enskilda anstalter men icke graderas efter
skatteunderlaget.
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.
De föreslagna statsbidragsgrunderna har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, bl. a. av
förvaltningsutskotten i samtliga landsting utom Stockholm och Uppsala
samt av stadsfullmäktige i Norrköping, Malmö och Gävle. I åtskilliga remiss
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
yttranden har man emellertid underkänt det av utredningen beträffande
de kommunala anstalterna föreslagna systemet med skatteunderlagsgradering,
vilket man funnit vara för invecklat och icke heller
rättvist. Så är fallet med de yttranden, som avgivits av medicinalstyrelsen,
skolöverstyrelsen, landstings- och stadsförbunden, Stockholms och Uppsala
läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm, Hälsingborg
och Göteborg, 1941 års lärarlönesakkunniga samt föreståndareföreningen.
Statskontoret m. fl. anser, att man bör avvakta resultatet av allmänna
statsbidragsutredningens översyn av gällande statsbidragsbestämmelser.
Stockholms, Uppsala och Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
landstingsförbundet samt stadsfullmäktige i Göteborg m. fl. uttalar önskemål
om en förenkling av statsbidragssystemet i likhet med vad som föreslagits
i 1946 års statsbidragssakkunnigas betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48).
Svenska landstingsförbundet — som har en utförlig motivering mot en
differentiering av statsbidraget efter skatteunderlag — anser det med fog
kunna ifrågasättas, huruvida icke staten borde täcka en större procentandel
än 80 procent av kostnaderna för nybyggnad och drift. Naturligt
vore, att staten påtoge sig hela kostnaden. Emellertid kan det av förvaltningstekniska
skäl vara motiverat, att en viss mindre del av kostnaden,
dock högst 10 procent, åvilar huvudmannen.
Några remissinstanser — bl. a. svenska stadsförbundet och Stockholms
stadsfullmäktige anser, att kostnaderna bör helt bestridas av staten.
Även utredningens förslag om statsbidrag till de enskilda anstalterna
har kritiserats. I denna del kommer yttrandena att redovisas i avsnittet
om driftbidragen.
1951 års utrednings förslag.
Utredningen erinrar, att 1946 års utredning vid sitt ställningstagande
till storleken av statens ekonomiska engagement utgick från att undervisningen
och vården av ifrågavarande klientel i princip vore en rent
statlig angelägenhet. Liknande synpunkter framfördes på sin tid även av
kominunalskatteberedningen i dess år 1943 avgivna betänkande (SOU
1943:43). Beredningen hyste närmast den uppfattningen, att sinnesslövården
borde helt förstatligas. Därest huvudmannaskapet för sinnesslövården
ansåges böra åvila landstingen och städerna utanför landsting,
borde statens bidrag till vården så ökas, att de i det närmaste täckte kostnaderna
för densamma. På de kommunala enheterna borde allenast vila
så stor del av kostnaderna, som erfordrades för att vidmakthålla intresset
för sparsamhet vid vårdens handhavande.
1951 års utredning framhåller vidare, att den visserligen i sitt första
betänkande föreslagit, att huvudmannaskapet för undervisningen och vår
-
8
Kanyl. Maj.ts proposition nr 12b.
den av de psykiskt efterblivna, som omfattades av utredningens lagförslag,
skulle åvila landstingen och de landstingsfria städerna. Med detta ställningstagande
är emellertid icke fastslaget, att landstingen ensamma skola
svara för kostnaderna. I själva verket torde man hos flertalet landsting
och från de berörda kommunförbundens sida förutsätta, att staten skall
svara för hela eller i varje fall huvuddelen av kostnaderna. Att staten
helt skulle taga på sig kostnaderna för sinnesslövården låter sig emellertid
svårligen förena med ett kommunalt huvudmannaskap. Ett sådant måste
ju förutsätta, att landstingen har ett självständigt ekonomiskt intresse av
en rationell drift och frihet att inom vissa gränser själva bestämma hur
vården skall anordnas, allt förhållanden som bortfaller om statsbidraget
göres hundraprocentigt. Kraven på ett sådant bidrag torde också — liksom
önskemålen om att landstingens andel skall vara helt obetydlig — grunda
sig på en principiell uppfattning, att det här är fråga om en statlig uppgift,
en uppfattning, som utredningen för sin del icke kan dela. Man synes
i varje fall knappast på sjukvårdens område böra tala om några principiellt
statliga eller kommunala uppgifter. I detta sammanhang må endast
erinras om den diskussion, som förts om att överföra sinnessjukvården
till kommunalt huvudmannaskap. Hela detta spörsmål är egentligen endast
en fråga om fördelningen mellan staten och de kommunala huvudmännen
inbördes av sådana kostnader, som under alla omständigheter bör bestridas
av det allmänna. Ett förslag om ändring av statsbidraget i den ena eller
andra riktningen kommer sålunda endast att innebära en överflyttning
av uppkommande kostnader från staten till kommunerna, d. v. s. landstingen
(motsvarande) eller vice versa.
Då sinnesslövården alltså enligt utredningens mening icke kan anses
vara en principiellt statlig angelägenhet, återstår i huvudsak två skäl för
en statlig bidragsgivning. För det första pålägges de kommunala huvudmännen
genom den föreslagna lagstiftningen en ny uppgift, nämligen
huvudmannaskapet — förutom för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
barn — också för vården av vuxna bildbara och sådana obildbara,
som icke av särskilda skäl skall vårdas på statlig anstalt. Det andra skälet
är stimulanssynpunkten, d. v. s. önskemålet att genom statsbidrag kunna
uppmuntra hela vårdgrenen eller någon speciell vårdform inom densamma.
Beträffande förstnämnda spörsmål framhåller utredningen, att huvudmännen
genom dessa nya åligganden kommer att få vidkännas utgifter,
som måste anses förhållandevis betydande vid jämförelse med de utgifter
för hälso- och sjukvården, som redan åvilar dem.
I fråga om det andra skälet för en statlig bidragsgivning anser utredningen
det vara ett starkt önskemål, att statsmakterna skall ha möjlighet
att kunna uppmuntra någon eller några vårdformer ävensom en upprustning
och utbyggnad av vårdmöjligheterna i allmänhet. En statlig bidragsgivning
måste tillmätas särskilt stor betydelse på förevarande område, då
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
sinnesslövården utan tvekan i flera hänseenden måste betraktas som en
eftersatt vårdgren. Detta gäller i fråga om såväl den nuvarande vårdstandarden
som den bristande utbyggnaden av hela vårdgrenen. Flera landstingsanstalter
är tämligen ålderstigna och torde trots ombyggnader få betecknas
som otidsenliga. Bland de enskilda anstalterna finnes också sådana
med olämpliga och mindre väl underhållna lokaler. Härtill kommer vidare,
att antalet f. n. befintliga anstaltsplatser måste anses otillräckligt, framförallt
i fråga om det klientel, vårdklientelet, för vilket bestämmelser om
huvudmannaskap hittills saknats.
Från dessa utgångspunkter anser utredningen, att staten — vars direkta
bidrag enligt av utredningen verkställda mycket ungefärliga beräkningar
f. n. täcker endast en knapp tredjedel av driftkostnaderna måste lämna
väsentliga bidrag både till anläggning och drift av de skolor och anstalter,
om vilka nu är fråga. Beträffande anläggningsbidragen har utredningen
dock övervägt, om icke dessa skulle kunna slopas. En upprustning i olika
hänseenden av sinnesslövården måste emellertid anses oundgänglig. Landstingens
åligganden enligt den föreslagna lagstiftningen torde därför komma
att bli förhållandevis betungande. Den utbyggnad av sinnesslövården, för
vilken byggnadsbidraget ursprungligen infördes i samband med genomförandet
av 1944 års lagstiftning, kan vidare ännu icke betraktas såsom
avslutad. Det kommer sålunda att under en ganska lång utbyggnadsperiod
röra sig om kostnader av sådan storleksordning, att det icke rimligen bör
läggas på landstingen att ensamma svara för desamma. Med hänsyn härtill
anser utredningen, att anläggningsbidraget åtminstone tills vidare bör bibehållas.
I överensstämmelse med de riktlinjer, som varit grundläggande för
nu gällande bestämmelser om anläggningsbidrag i allmänhet inom sjukvården
bör bidraget bestämmas till ett fast belopp per godkänd vårdplats,
som motsvarar ungefär 50 procent av bidragsunderlaget, d. v. s. byggnadskostnaden
per vårdplats.
I fråga om driftbidragen har tidigare såsom utgångspunkt för fördelningen
av kostnaderna mellan staten och huvudmännen gällt, att staten
skulle svara för en tredjedel av kostnaderna för de obildbara sinnesslöa
och för tre fjärdedelar av kostnaderna för de bildbara. Utredningen har
emellertid också i detta hänseende funnit en genomsnittlig hälftendelning
av de totala kostnaderna för vårdgrenen vara skälig. Bidraget föreslås utgå
med visst belopp per godkänd vårdplats och år. Lärarlönebidraget föreslås
höjt från 85 till 95 procent av lönekostnaden enligt viss löneklass. Härutöver
föreslås särskilda bidrag för den öppna vården och för inköp av
materiel till yrkeshemmen vid särskolorna.
Att såsom 1946 års utredning föreslagit gradera statsbidragen med hänsyn
till skatteunderlaget anser 1951 års utredning icke böra komina i fråga.
I de för utredningen meddelade direktiven har också uttalats, att da det
bär rör sig om landstingskommuner och därmed jämställda större städer,
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 12i.
anledning torde saknas att i varje fall för driftbidragets del gradera statsbidraget
efter skatteunderlaget. Det sagda torde i lika hög grad gälla i
fråga om byggnadsbidragen.
Vid bifall till utredningens förslag kan statens årliga bidrag till de totala
driftkostnaderna, som av utredningen beräknats till i runt tal 34 000 000
kronor, uppskattas till följande belopp, nämligen för lärarlönebidrag
3 400 000, driftbidrag i allmänhet 13 000 000, driftbidrag till externatskolor
150 000 och driftbidrag till öppen vård 250 000 eller tillhopa 16 800 000
kronor. Då statens bidrag till driftkostnaderna för budgetåret 1953/54
uppskattas till omkring 11 100 000 kronor, innebär alltså utredningens förslag
en ökning av statens årliga kostnader med 5 700 000 kronor.
Härtill kommer kostnaden för anläggningsbidragen, omkring 2 000 000
kronor årligen. I riksstaten för innevarande budgetår har för ändamålet
upptagits ett reservationsanslag av 850 000 kronor. Då detta anslag beräknas
på grundval av inkommande ansökningar, kan dock någon jämförelse
svårligen göras.
De nya statsbidragsgrunderna — bortsett från lärarlönebidragen — föreslås
skola träda i kraft den 1 januari 1955, fr. o. in. vilken dag huvudmannaskapet
för undervisning och vård av dessa efterblivna enligt föreliggande
lagförslag skulle överföras till landstingen och de landstingsfria städerna.
Liksom vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser om anläggningsbidrag
bör emellertid medgivas, att, om uppförande av skola eller anstalt påbörjats
men ej avslutats före nämnda dag, statsbidrag ändock må kunna utgå
enligt de nya grunderna under förutsättning att vederbörande skola (anstalt)
upptagits i någon godkänd plan eller eljest godkänts av tillsynsmyndigheten.
I fråga om lärarlönebidragen gäller, att bidragsbestämmelserna
svårligen kan ändras under pågående redovisningsår. De nya bestämmelserna
bör därför träda i kraft den 1 juli året innan eller samma år som
lagen träder i kraft. Utredningen föreslår, att lärarlönebidragen ändras
fr. o. in. den 1 juli 1954.
Utredningen har slutligen framhållit, att allmänna statsbidragsutredningen
enligt uppgift icke f. n. kommer att upptaga frågorna om statsbidrag
till sekundärkommuner. Då proposition i nu förevarande statsbidragsfråga
bör kunna föreläggas 1954 års riksdag, har sinnesslövårdsutredningen icke
ansett sig kunna avvakta ett eventuellt förslag från statsbidragsutredningens
sida.
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.
De av utredningen föreslagna statsbidragsgrunderna, har, såvitt angår
konstruktionen av de olika bidragsformerna, i huvudsak tillstyrkts av det
alldeles övervägande antalet remissinstanser.
Däremot har endast ett mindre antal remissinstanser ansett sig kunna
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
godtaga utredningens allmänna synpunkter på statsbidragsfrågorna i övrigt.
Så är fallet t. ex. med skolöverstyrelsen, förvaltningsutskotten i Jönköpings,
Gotlands, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Gävle. Från flera
håll har därvid uttalats, att förslaget vittnar om en synnerligen positiv inställning
till skapande av förbättrade resurser på detta område. Förslaget
anses vidare innebära en betydande förenkling av gällande bidragsbestämmelser
och en väsentlig höjning av nu utgående bidragsbelopp.
Åtskilliga remissinstanser har emellertid anmält avvikande mening.
Statskontoret framhåller sålunda, att ett så kostnadskrävande förslag måste
ingiva starka betänkligheter i nuvarande statsfinansiella läge. Ämbetsverket
utgår från att allmänna statsbidragsutredningen, som enligt sina direktiv
har till uppgift att företaga en allmän översyn ur rationaliseringssynpunkt
av gällande statsbidragsbestämmelser, icke kan undgå att taga ställning
jämväl till principerna för statsbidragens utformning på nu förevarande
område. Den föreslagna reformen torde därför endast kunna bliva av provisorisk
natur och bör givetvis ej heller göras mera omfattande än som
kan anses oundgängligen nödvändigt, därest föreliggande lagförslag genomföres.
I detta sammanhang understryker statskontoret också utredningens
uttalande, att storleken av den statliga bidragsgivningen på detta
område ytterst är en fråga om fördelningen mellan staten och de kommunala
huvudmännen inbördes av sådana kostnader, som under alla omständigheter
bör bestridas av det allmänna.
Å andra sidan har från flera håll framhållits, att sinnesslövården är en
statlig angelägenhet och att staten i princip bör bestrida därmed förenade
kostnader. Så är bl. a. fallet med svenska landstingsförbundets styrelse,
som därutöver anser, att med den av utredningen angivna utgångspunkten
en utredning skulle varit motiverad, som klarlade statens resp. de kommunala
huvudmännens möjligheter att påtaga sig nya ekonomiska bördor
för sinnesslövården. När det gäller staten konstateras endast, att statsfinansiella
skäl ej nu tillåter bidrag utöver en viss nivå, medan man däremot
utgår såsom självfallet från att landsting och städer utanför landsting
alltid skall ha möjligheter alt påtaga sig resterande kostnader, ett
vanligt tillvägagångssätt vid utmätande av statsbidrag. Med hänsyn till
att frågan om sinnesslövårdens organisation är brännande och alltför länge
fått vila i avvaktan på de utredningar, som ansetts erforderliga, är en
snar lösning av denna vårdfråga starkt påkallad. Även om nu föreslagna
statsbidrag i vissa hänseenden är otillfredsställande, vill styrelsen dock
icke motsätta sig en lösning av sinnesslövårdsfrågan i huvudsak på basis
av utredningens förslag, om därigenom möjligheter skapas för ett snart
realiserande av föreliggande reformprojekt. I styrelsens synpunkter instämmer
bl. a. Uppsala, Örebro och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr i2i.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott uttalar vidare sina betänkligheter
mot att allt flera stora kostnadskrävande uppgifter pålägges landstingen.
Därest så anses vara lämpligt ur administrativa synpunkter, är det
nödvändigt, att statens bidrag till kostnaderna härför — såväl anläggningssom
driftkostnader — bliva tilltagna så, att landstingens ekonomiska förutsättningar
att på rätt sätt omhänderha uppgifterna icke äventyras genom
att stora kostnader överflyttas från det statliga skatteunderlaget till det ur
bärkraftssynpunkt väsentligt känsligare kommunala skatteunderlaget.
Svenska stadsförbundets styrelse erinrar om att förslaget innebär en betydande
försämring i förhållande till de bidragsgrunder, som framlades av
1946 års utredning. Styrelsen understryker vidare, att kommunalfinansiella
skäl utan tvekan motiverar en högre bidragstilldelning än som nu ifrågasatts,
och kan därför icke finna det befogat, att från den principiella utgångspunkten
att staten rätteligen bör bekosta ifrågavarande verksamhet,
göres så ansenliga avsteg, som det nu framlagda förslaget i enskildheterna
innebär. En överarbetning av förslaget bör ske i syfte att tillförsäkra landstingskommunerna
en avsevärt gynnsammare statsbidragstilldelning.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att här i
första hand icke är fråga om meddelande av sjukvård utan av undervisning.
Det enda naturliga och riktiga synes beträffande särskolorna vara en jämförelse
med statsbidragen inom undervisningsväsendet. Då detta städse
ansetts vara en statlig uppgift, borde sålunda rent principiellt kostnaderna
helt bestridas av staten. För att vidmakthålla intresset för sparsamhet kan
emellertid en viss mindre del av kostnaderna påläggas landstingen. Härvid
förutsättes dock, att i princip minst 80 procent av kostnaderna för sinnesslövården
bäres av staten och högst 20 procent av de kommunala huvudmännen.
Denna fördelningsprincip bör gälla även för vården av vuxna bildbara
och sådana obildbara, som icke av särskilda skäl skall vårdas på statlig
anstalt.
Även flera andra förvaltningsutskott, bl. a. Östergötlands och Värmlands,
samt Stockholms stadsfullmäktige och stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborg
och Norrköping påyrkar väsentligt högre bidrag än vad utredningen
föreslagit. Stockholms stadsfullmäktige erinrar sålunda om att man vid
den utbyggnad av sinnesslövården, som på grund av rådande platsbrist ägt
rum i Stockholm och annorstädes, med hänsyn till hittillsvarande överväganden
i statsbidragsfrågan haft grundad anledning utgå ifrån, att den
statliga insatsen i vart fall icke skulle komma att understiga vad som föreslagits
i 1946 års utredning. Likaså har förutsatts, att retroaktiv ersättning
skulle komma att utgå till de åtgärder, som vidtagits i avvaktan på
en lösning av bidragsfrågan.
Enligt Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott borde det åvila staten
att åtminstone svara för kostnaden för den ytterligare verksamhet, som
ålägges landstingen. Detta bör i alldeles särskild grad gälla driftkostnaderna
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b. 13
för de i plan för sinnesslövården intagna anstalter, som icke tillhör huvudmannen.
Från några håll framföres liksom från statskontorets sida önskemål om
att allmänna statsbidragsutredningen skall upptaga också dessa bidragsfrågor
till prövning, enär en mera långtgående förenkling av bidragsgrunderna
bör eftersträvas. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott,
vars synpunkter i stort sett delas av Älvsborgs läns, beklagar sålunda, att
statsbidragen icke kunnat givas en mera förenklad och rationell utformning.
Denna fråga bör så snart som möjligt upptagas på allmänna statsbidragsutredningens
dagordning, enär med bidragsbestämmelsernas nuvarande
utformning alltför mycket administrativt arbete nedlägges på ansökningsoch
granskningsförfarandet från såväl bidragssökande som bidragsgivande
myndigheters sida.
Av i stort sett nu åberopade skäl har Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
ifrågasatt, om icke de föreslagna driftbidragen borde sammanföras
till ett enhetligt bidrag.
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att det med hänsyn
till den nära anknytningen mellan hjälpklasserna och externatskolorna
förefaller, som om huvudmannaskapet för externaten genom tillägg till gällande
folkskoleförfattningar med fördel kunde direkt påföras resp. kommuner,
särskilt som en sådan åtgärd skulle avlägsna riskerna för den dubbelorganisation
inom folkundervisningsväsendet, som de nuvarande och
föreslagna bestämmelserna om externaten onekligen innebär.
Anläggningsbidrag.
Gällande bestämmelser.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 535) angående statsbidrag till
uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa må statsbidrag
utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för anordnande
av anstalter för bildbara sinnesslöa. Bidrag för uppförande eller
inrättande av externatskola må dock utgå endast i de fall, där med hänsyn
till lokala och andra förhållanden undervisning av sinnesslöa prövas utan
olägenhet kunna förläggas till dylik skola. Bidrag kan sålunda icke utgå
till andra än kommunala huvudmän och icke heller för anstalter, avsedda
för obildbara sinnesslöa.
Bidrag utgår för såväl uppförande av nybyggnad som inköp och ombyggnad
av äldre för ändamålet lämpad byggnad samt omändring av i vederbörande
landstings eller stads ägo befintlig, för annat ändamål uppförd
byggnad.
Bidraget utgår med högst 4 000 kronor för varje elevplats, dock högst tre
fjärdedelar av den verkliga kostnaden för erforderliga byggnads- och änd
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 12i.
ringsarbeten jämte vid inköp tre fjärdedelar av köpesumman. I kostnaden
må icke inräknas utgifter för anskaffande av tomt samt för byggnadernas
förseende med inventarier.
Statsbidrag utgår icke till tjänstebostäder.
I en övergångsbestämmelse till kungörelsen har föreskrivits, att, om
landsting eller stad, som ej deltager i landsting, före kungörelsens ikraftträdande
den 1 juli 1944 påbörjat men ej färdigställt uppförande eller inrättande
av angivna lokaler, statsbidrag må utgå enligt kungörelsen, när
skäl därtill äro. Ansökan om statsbidrag skulle i så fall ingivas före utgången
av år 1944.
1946 års utrednings förslag.
Enligt utredningens förslag skall byggnadsbidrag utgå till samtliga i organisationsplanen
för den kommunala sinnesslövården ingående anstaltstyper,
dels i form av bidrag till egentliga anstaltsbyggnader, dels ock såsom bidrag
till tjänstebostäder. Bidrag föreslås utgå till kostnaderna för såväl uppförande
av nybyggnad som inköp och omändring av i vederbörande landstings
eller stads ägo befintlig, för annat ändamål uppförd byggnad. Bidrag
skall även få utgå till kostnader för mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten
å redan befintliga byggnader, dock icke om arbetena föranletts
därav, att underhållet försummats. Den nuvarande restriktiva avfattningen
av bestämmelserna om statsbidrag till externatskolor anser utredningen
böra bibehållas. Byggnadsbidrag till enskilda anstalter anses i vissa
fall vara motiverade, särskilt beträffande sådana specialanstalter, där staten
framdeles väntas övertaga verksamheten. Det torde här vara en fördel
att låta utbygga dessa anstalter, så att staten sedermera får övertaga en
tämligen färdigbyggd anstalt. Frågan om byggnadsbidrag till ifrågavarande
anstalter anses dock böra liksom hittills i varje särskilt fall underställas
riksdagens prövning.
För statsbidragets beräknande skall fastställas ett bidragsunderlag på
grundval av de beräknade kostnaderna för samtliga i byggnadsförslaget
ingående statsbidragsberättigade utrymmen. I bidragsunderlaget skall även
inräknas kostnaderna för den första uppsättningen inventarier till vissa
lokaler, utgifter för inomhusledningar och fast inredning samt kostnader
för ritningar, arbetsledning och kontroll. Statsbidrag för egentliga anstaltsbySSnader
föreslås utgå med en i förhållande till skatteunderlaget per invånare
graderad procentsats, som i den s. k. normalkommunen skulle utgöra
80 procent. Bidraget till tjänstebostäder föreslås utgå med 40 procent
av kostnaderna beträffande nybyggnad samt med 25 procent vid om- eller
tillbyggnad och ändringsarbeten men skall icke graderas efter skatteunderlag.
Vid ny- eller ombyggnad, som ersätter tidigare anstaltsbyggnad, skall
bidragsunderlaget minskas med det belopp, som av Kungl. Maj:t prövas
motsvara den äldre byggnadens värde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
15
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.
Utredningens förslag, som godtagits av flera remissmyndigheter, har
dock i åtskilliga fall kritiserats, främst av de kommunala myndigheterna.
Systemet med skatteunderlagsgradering har sålunda i de flesta fall underkänts.
Förvaltningsutskotten i Malmöhus och Hallands läns landsting yrkar
bidrag till samtliga för sinnesslövården erforderliga eller lämpliga lokaler,
det förstnämnda förvaltningsutskottet med 100 procent.
Skolöverstyrelsen framhåller, att externaten bör tillerkännas större betydelse
inom särskoleväsendet och förordar därför, att statsbidrag till byggande
av externat utgår efter samma grunder som till andra särskolebyggnader.
Till tjänstebostäder bör statsbidrag utgå i anslutning till vad som gäller
inom folkskolan.
Svenska landstingsförbundet föreslår, att endast en mindre del, högst 10
procent, av kostnaden skall åvila huvudmannen. Bidraget bör icke anknyta
till de verkliga kostnaderna, vilket förutsätter en ingående granskning,
som drager betydande tid och arbetskraft. Ur förenklingssynpunkt
kan ifrågasättas, att man med utgångspunkt från den av förbundet föreslagna
procentsatsen fixerar vissa bestämda bidragsbelopp, vilka med vissa
tidsintervaller, förslagsvis vart tredje eller vart femte år, underkastas justeringar
med hänsyn till inträffade förändringar i de verkliga kostnaderna.
Där av övervaknings- och liknande skäl vissa tjänstebostäder måste inrymmas
inom anstaltens byggnadskropp, bör statsbidrag för dessa utgå efter
samma procentsats som för anstalten i dess helhet.
Stadsfullmäktige i Stockholm och Hälsingborg påyrka, att kostnaderna
för anstaltsbyggnader helt bestrides av staten.
1941 års lärarlönesakkunniga anser det nuvarande bidragssystemet med
platsantalet som avgörande faktor för bestämmande av statsbidragets
storlek visserligen schematiskt men dock föredömligt ur rationaliseringssynpunkt.
En omprövning av nu gällande fasta bidragsbelopp synes emellertid
vara av förhållandena påkallad. Statsbidrag till byggande av externatskolor
och tjänstebostäder bör utgå i enlighet med skolöverstyrelsens förslag.
Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns landsting föreslår, att i övergångsbestämmelserna
till den av utredningen föreslagna sinnesslölagen
inrymmes den bestämmelsen, att byggnadsbidrag enligt utredningens förslag
skall utgå även till de landsting, som under år 1949 eller senare,
intill dess den nya lagen träder i kraft, uppfört och tagit i bruk nyuppförda
anstalter för sinnesslövården.
Föreningen för sinnesslöa barns vård (numera föreningen Sävstaholmsskolorna)
anser önskvärt, att föreningen kan erhålla statsbidrag till upp
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
förande av anstaltsbyggnader, däri inbegripet tjänstebostäder, utan att bidragsfrågan
varje gång skall prövas av riksdagen.
De enskilda sinnesslöanstalternas förening påpekar, att under en eventuell
avvecklingstid statsbidrag bör få utgå för sådana omändringar inom
fastigheterna, som kan anses nödvändiga för standardens uppehållande.
1951 års utrednings förslag.
Utredningen erinrar, att statsbidrag till uppförande eller inrättande av
anstalter för sinnesslöa — dock begränsat till anstalter för bildbara sinnesslöa
— infördes först fr. o. in. budgetåret 1944/45. Förslag härom framlades
för riksdagen i propositionen den 3 mars 1944, nr 206, angående statsbidrag
till uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa. I propositionen
föreslogs, med utgångspunkt från en byggnadskostnad per nybyggd plats
varierande mellan 4 000 och 10 000 kronor, ett statsbidrag om 4 000 kronor
per plats, dock högst 75 procent av den verkliga kostnaden. Genom sistnämnda
bestämmelse avsågs att vinna en viss överensstämmelse med gällande
grunder för statsbidrag till folkskolebyggnader, varjämte särskilda
bestämmelser för statsbidrag till inrättande av externatskolor inom sinnesslövården
med denna konstruktion av bidraget icke beräknades bli erforderliga.
Utredningen framhåller vidare, att den utbyggnad av sinnesslövården,
som är att vänta, så gott som uteslutande torde komma att ske genom de
kommunala huvudmännens försorg. Med hänsyn härtill bör anläggningsbidrag
liksom enligt f. n. gällande bestämmelser utgå till landsting och till
stad, som ej deltager i landsting. Nämnda huvudmän kommer emellertid
icke att själva driva alla de skolor och anstalter, som erfordras. De enskilda
anstalter, som med hänsyn bl. a. till rådande vårdstandard anses kunna
godtagas, torde komma att bibehållas inom den av det allmänna understödda
sinnesslövården vid sidan av de kommunala anstalterna. Dessa enskilda
anstalter kommer då att upptagas i något eller några landstings planer
för sinnesslövården. I den män det vid sådana enskilda anstalter erfordras
ändrings- eller reparationsarbeten, synes det icke finnas några skäl,
varför dessa anstalter skulle utestängas från det bidrag härtill, som föreslås
skola utgå till de kommunala huvudmännen. Något statsbidrag till
nybyggnad för att tillgodose behovet av ytterligare platser inom visst landstingsområde
torde däremot ej böra utgå till enskilda. I den mån sådan nybyggnad
behöver ske, bör denna, för att berättiga till statsbidrag, i princip
ombesörjas av de kommunala huvudmännen. Därest dessa huvudmän
anser det ur allmänna synpunkter lämpligt, att en nybyggnad ombesörjes
av enskild, förening eller stiftelse, synes dock anläggningsbidrag böra utgå
efter prövning från fall till fall.
Vissa kategorier enskilda anstalter torde emellertid icke komma att upptagas
i planerna. Detta gäller tre typer av anstalter, nämligen för det
första anstalter, avsedda för en speciell kategori efterblivna från hela lan
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
17
det, för det andra välskötta enskilda anstalter med intagna från ett stort
antal landstingsområden och för det tredje slutligen sådana enskilda anstalter,
som anses böra bibehållas endast under en övergångstid. Förstnämnda
båda grupper kan komma att godkännas av tillsynsmyndigheten
såsom s. k. riksanstalter och bör icke i statsbidragshänseende behandlas
sämre än sådana, som upptagits i planerna. För den händelse platsantalet är
otillräckligt för någon speciell kategori efterblivna, som lämpligen bör placeras
på riksanstalt, och enskild, förening eller stiftelse är villig att svara
för nybyggnad, bör statsbidrag efter prövning från fall till fall kunna utgå
även till ägarna av dessa anstalter. Denna prövning bör kunna avse även
statsbidragets storlek. Den tredje gruppen enskilda anstalter, t. ex. sådana,
som icke har eller med rimliga kostnader kan bibringas en önskvärd vårdstandard
men som med hänsyn bl. a. till rådande platsbrist av tillsynsmyndigheten
godkännes för en längre eller kortare övergångstid, bör självfallet
icke erhålla anläggningsbidrag.
Bidrag bör utgå till uppförande av anstalter för såväl bildbara som obildbara
sinnesslöa.
Med hänsyn till angelägenheten av att externatundervisningen av såväl
ekonomiska som sociala skäl utbygges i största möjliga utsträckning bör
statsbidrag alltid kunna utgå även för inrättande av externatskola eller
externatplatser vid skolhem. I den mån särskilda sysselsättningsavdelningar
komma att inrättas i externatform, bör anläggningsbidrag givetvis
kunna beviljas också för sådant ändamål.
Utredningen föreslår att bidraget liksom f. n. skall utgå för dels uppförande
av nybyggnad — häri innefattad även tillbyggnad, som medför
platstillskott — dels inköp och ombyggnad av äldre för ändamålet lämpad
byggnad, dels dock omändring av i vederbörande landstings eller stads ägo
befintlig, för annat ändamål uppförd byggnad. Med hänsyn bl. a. till den
upprustning av befintliga anstalter, som i flera fall synes vara nödvändig,
torde statsbidragsrätten härutöver böra utvidgas till att avse även mera
omfattande ändrings- eller reparationsarbeten å befintliga, för detta ändamål
uppförda byggnader. Frågan härom torde dock böra prövas från fall
till fall med hänsyn till arbetenas ändamålsenlighet och möjligheterna att
på så sätt tillgodose ett behov, som eljest måste täckas genom nybyggnad.
Ändrings- eller reparationsarbetena bör vidare givetvis icke ha föranletts
av att byggnadernas normala underhåll försummats. Då emellertid nu avsedda
upprustning av det befintliga anstaltsbeståndet bör genomföras redan
under de närmaste åren, bör rätten till statsbidrag i detta hänseende begränsas
till en övergångstid om förslagsvis fem år.
Bidrag bör liksom f. n. är fallet icke medgivas för kostnader för inköp
av tomtmark eller vid inköp av fastighet för den del av köpesumman, som
kan beräknas belöpa å markvärdet. Behovet av personalbostäder hör i första
hand tillgodoses genom den öppna hyresmarknaden. De statliga stödåtgärder
av olika slag, som därvid är tillgängliga, torde få anses tillräckliga. I
2— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 124.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 12k.
den mån personalbostäder uppföres inom själva anstaltsområdet torde
vidare i den beräknade platskostnaden i vanliga fall vara medräknad
åtminstone kostnaden för bostäder åt viss ledande personal, ävensom jourrum
och dylikt. Något särskilt bidrag för tjänstebostäder bör därför icke
heller i fortsättningen utgå.
Utredningen förordar, att byggnadsbidraget bestämmes med utgångspunkt
från den beräknade normalkostnaden per plats för byggnader av nu
ifrågavarande slag. Bidraget bör fastställas till visst belopp per plats och
platsantalet sålunda bliva den avgörande faktorn för bestämmande av
statsbidragets storlek. Ett system med på så sätt standardiserade statsbidragsbelopp
kan visserligen anses vara schematiskt men innebär just på
grund härav stora fördelar. För att förhindra alltför stora förändringar i
relationen mellan statens och huvudmännens andel i byggnadskostnaderna
bör bidragsunderlaget och därmed även statsbidraget förslagsvis vart femte
år justeras med hänsyn till inträffade förändringar i de verkliga kostnaderna.
När det gäller att fastställa storleken av byggnadsbidraget anser utredningen
flera vägar tänkbara för att komma fram till en lämplig avvägning
av den statliga andelen av byggnadskostnaden. Nu gällande statsbidrag
fastställdes av 1944 års riksdag och har sedan dess utgått med oförändrat
belopp. Enligt uppgift från byggnadsstyrelsen har byggnadskostnadsindex
(genomsnitt för olika byggnadstyper) från hösten 1944 till hösten
1952 stigit med cirka 79 procent. En direkt anpassning av det statliga bidraget
till denna stegring av byggnadskostnaderna, skulle komma att medföra
en höjning med 3 160 till 7 160 kronor. Byggnadskostnadsindex företer
dock en viss nedgång sedan sommaren 1952.
1946 års sinnesslövårdsutredning räknade med en byggnadskostnad per
vårdplats om cirka 12 000 kronor. En uppräkning av detta belopp med
omkring 75 procent skulle innebära en byggnadskostnad om cirka 21 000
kronor för en anläggning av motsvarande standard.
På grundval av närmare redovisade ungefärliga kostnadsberäkningar,
grundade på aktuella byggnadskostnader, uppskattar 1951 års utredning
med en försiktig beräkning och under hänsynstagande till att byggnadskostnaderna
numera visar en sjunkande tendens den genomsnittliga normala
anläggningskostnaden för byggnader av hithörande slag till, i starkt
avrundade tal, 24 000 kronor för särskoleplats å internat och 18 000 kronor
per plats å vårdanstalt. En uppräkning av statsbidraget i anslutning till
gällande procentsats (75 procent), vilket skulle innebära ett statligt engagemang
av cirka 18 000 kronor för särskoleplats och 13 500 kronor för vårdplats,
torde av statsfinansiella skäl ej kunna komma i fråga. Som jämförelse
kan nämnas, att statsbidraget till folkskolebyggnader utgår med i
genomsnitt 40 å 41 procent av byggnadskostnaderna. Med hänsyn till vad
sålunda anförts och i överensstämmelse med de riktlinjer, som varit grundläggande
för nu gällande bestämmelser om anläggningsbidrag i allmänhet
19
Kungl. Mnj.ts proposition nr 124.
inom sjukvården, förordar utredningen, att statsbidraget beräknas till ett
belopp, som motsvarar ungefär 50 procent av bidragsunderlaget.
I enlighet härmed anser utredningen, att statsbidraget för nybyggnader
bör bestämmas till 12 000 kronor per nytillkommen plats vid särskola av
internattyp och till 9 000 kronor per sådan plats vid vårdanstalt. Även för
inköp och i samband därmed ombyggnad av äldre för ändamålet lämpad
byggnad bör statsbidrag utgå med angivna belopp. För omändring och upprustning
av i vederbörande huvudmans ägo befintlig byggnad synes emellertid
något bidragsunderlag såsom utgångspunkt för bestämmande av
ett platsbidrag icke kunna fastställas. Statsbidraget bör därför i sådana
fall bestämmas till förslagsvis 30 procent av de verkliga kostnaderna för
erforderliga ändringsarbeten.
Enär anläggningskostnaderna för externat torde komma att uppvisa
väsentliga variationer, synes något bidragsunderlag såsom utgångspunkt
för en beräkning av ett eventuellt platsbidrag icke kunna fastställas. Statsbidraget
bör därför bestämmas till förslagsvis 50 procent av de verkliga
kostnaderna för såväl nybyggnad som ombyggnad jämte vid inköp av
inköpssumman. Därest externatplatser förlägges till internatskolor, bör
Kungl. Maj:t ha möjlighet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva
en viss höjning av det för särskolor av internattyp utgående bidraget.
Statsbidrag bör beviljas av Kungl. Maj:t och utbetalas av tillsynsmyndigheten.
För att kunna få ett underlag för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av nu framlagda förslag har utredningen sökt bilda sig en uppfattning
rörande det aktuella platsbehovet inom sinnesslövården. Enligt från
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter fanns vid årsskiftet
1952—-1953 vid kommunala och enskilda anstalter för sinnesslöa
(bortsett från epileptiska sinnesslöa) det antal inrättade platser och intagna
samt till inträde anmälda, som framgår av följande tabell.
Komm. anst. |
Ensk. anst. |
Summa |
||||||
Total- |
||||||||
Plat- |
Plat- |
Plat- |
||||||
Int. |
Int. |
Int. |
||||||
ser |
ser |
ser |
||||||
Upptagningshem .......... |
377 |
381 |
25 |
23 |
402 |
404 |
188 |
592 |
Skolhem .................. |
1 827 |
1 659 |
194 |
182 |
2 021 |
1 841 |
226 |
2 067 |
Arbetshem ................ |
1 292 |
1 167 |
1 041 |
1 000 |
2 333 |
2 167 |
72 |
2 239 |
Vårdhem .................. |
2 651 |
2 536 |
2 251 |
2 230 |
4 902 |
4 766 |
116 |
4 882 |
Summa internat |
6 147 |
5 743 |
3 511 |
3 435 |
9 658 |
9 178 |
602 |
9 780 |
Externa skolor1 ............ |
_ |
685 |
_ |
_ |
_ |
685 |
16 |
701 |
Externa arbetshemsplatser .. |
— |
49 |
— |
— |
— |
49 |
— |
49 |
Summa externat |
— |
734 |
— |
— |
— |
734 |
16 |
750 |
Totalsumma |
0 147 |
C 477 |
3 511 |
3 435 |
!) 658 |
9 912 |
618 |
10 530 |
1 80 läraravdclningar. |
||||||||
2 Enär ett stort antal skolor och anstalter ej mottager anmälningar, är det faktiska anta- |
||||||||
let exspektanter betydligt större. |
||||||||
3 Antal intagna + anmälda. |
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
Antalet exspektanter till kommunala och enskilda anstalter skulle sålunda
uppgå till omkring 600. Det verkliga antalet exspektanter måste
emellertid enligt utredningens uppfattning vara betydligt högre, vilket bl. a.
även framgår av en stickprovsundersökning, som på begäran av medicinalstyrelsen
utförts inom Jönköpings län. Nämnda förhållande sammanhänger
dels med att anmälningar, framförallt till upptagnings- och vårdhemmen,
vid flera anstalter icke mottages på grund av rådande platsbrist, dels ock
med att av samma orsak anmälan endast göres i fråga om de mest trängande
vårdfallen. Med hänsyn härtill torde det verkliga antalet exspektanter
kunna uppskattas till åtminstone i runt tal 1 000. Antalet på sinnessjukhus
intagna sinnesslöa, som bör vårdas på nu ifrågavarande anstalter, torde
kunna beräknas till i runt tal 300. Enligt en av socialstyrelsen företagen
undersökning utgjorde vidare antalet den 15 maj 1950 på de egentliga
ålderdomshemmen intagna sinnesslöa 2 341, av vilka 1 067 behövde vård
på sinnesslöanstalt. Därest de vid ålderdomshem inrättade godkända sjukavdelningarna
medräknades, uppgick sistnämnda antal till 1 140.
Det sammanlagda platsbehov, som närmast bör tillgodoses, skulle alltså
kunna uppskattas till (1 000 + 300 + 1 140) 2 440 eller i runt tal 2 500.
Utredningen framhåller emellertid, att skäl kan anföras för såväl en höjning
som en sänkning av detta antal. För en sänkning talar närmast den
stora betydelse, som externatundervisningen och den öppna vården i allmänhet
kommer att få. Å andra sidan torde man böra räkna med att
åtminstone någon eller några av de enskilda anstalterna så småningom
kommer att nedläggas. Vidare bör den på sina håll förekommande överbeläggningen
reduceras, och även det godkända platsantalet kan många
gånger behöva minskas för att åstadkomma en bättre vårdstandard. Vissa
vårdplatser torde också behöva ersättas med nya. Med hänsyn härtill och
då vid uppskattningen av det aktuella platsbehovet hänsyn icke tagits till
det latenta platsbehov — av 1946 års utredning genom stickprovsundersökningar
mycket ungefärligt uppskattat till 7 000 platser — som möjligen
alltjämt kan förefinnas, skulle man åtminstone som en utgångspunkt för
kostnadsberäkningarna kunna räkna med ett erforderligt platsantal om
i runt tal 3 000. Utredningen understryker emellertid angelägenheten av
att platsantalet på nytillkommande internatskolor och vårdanstalter beräknas
restriktivt med hänsyn till föreliggande möjligheter att ordna öppen
vård av olika slag.
Man torde kunna räkna med att platsbehovet för i runt tal 500 särskoleelever
kommer att tillgodoses genom nybyggnad av internatplatser.
Enär vissa härigenom ledigblivna utrymmen, uppskattningsvis motsvarande
omkring 200 platser, därvid skulle kunna frigöras för användning
såsom vårdplatser, skulle ett nybyggnadsbehov av 2 300 vårdplatser föreligga.
Statens kostnader skulle med dessa utgångspunkter kunna upp
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
skattas till omkring (500 X 12 000) 6 000 000 kronor för skolanstalterna,
och (2 300 X 9 000) 20 700 000 kronor för vårdanstalterna, vartill skulle
komma i runt tal 3 000 000 kronor för externatskolor och ombyggnadsarbeten.
Den sammanlagda kostnaden skulle alltså uppgå till i runt tal
30 000 000 kronor. Då en utbyggnad av denna omfattning av olika skäl
måste beräknas komma att äga rum under en förhållandevis lång övergångstid,
uppskattningsvis omkring 15 år, skulle medelsbehovet per budgetår
kunna beräknas till omkring 2 000 000 kronor. Givetvis skulle det ur
sinnesslövårdens synpunkt vara önskvärt med en snabbare utbyggnadstakt.
Utredningen har emellertid med hänsyn till nuvarande investeringsläge
icke ansett sig kunna utgå från en kortare utbyggnadstid än 15 år.
Under de första fem åren, då bidrag skulle utgå även till ombyggnad och
upprustning av befintliga anstalter, torde emellertid anslagsbehovet bliva
något större än förut angivna genomsnittssiffra. De föreslagna övergångsbestämmelserna
torde också komma att medföra ett visst ökat medelsbehov
under de första åren.
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.
Förslaget att anläggningsbidraget skall utsträckas till att avse även vårdanstalterna
har icke mött invändningar från något håll. Även den principiella
utformningen av bidraget har i huvudsak godtagits av de flesta
remissinstanserna.
Från några håll har dock framförts önskemål om att bidraget skulle utgå
med viss procentsats av de verkliga byggnadskostnaderna. Så är t. ex. fallet
med förvaltningsutskottet i Uppsala läns landsting, som för övrigt yrkar,
att bidragsprocenten i samtliga fall höjes till 75.
Några landstings förvaltningsutskott anser i likhet med svenska landstingsförbundets
styrelse, att utredningens förslag visserligen innebär en
principiell försämring av statsbidraget men i realiteten en ej oväsentlig
höjning av detta. Styrelsen, som helst sett, att statsbidraget bibehållits vid
nuvarande procentsats, anser sig dock — om än med tvekan — kunna godtaga
förslaget, under förutsättning att statsbidraget för framtiden anpassas
efter byggnadskostnadernas utveckling. Med tillfredsställelse konstaterar
styrelsen, att anläggningsbidraget givits viss retroaktivitet.
Förvaltningsutskottet i Kronobergs läns landsting har intet alt erinra
mot de av utredningen föreslagna bidragsunderlagen, medan däremot en
uppräkning förordas av svenska stadsförbundets styrelse, som anser att
underlagen ligger under nuvarande kostnadsnivå. Från förvaltningsutskotten
i Kristianstads och Jämtlands läns landsting framliållcs, alt byggnadskostnaderna
varierar i olika delar av landet. Förstnämnda utskott yrkar
22
Kungi. Maj.ts proposition nr 724.
därför, att bidraget fastställes till 75 procent av de verkliga kostnaderna.
Förvaltningsutskottet i Jämtlands län anser däremot, att bidragsunderlaget
bör differentieras med hänsyn till nämnda olikheter beträffande byggnadskostnaderna.
I detta yttrande ifrågasättes vidare, om skillnaden mellan anläggningskostnaderna
för en skolanstalt och en vårdanstalt blir så stor som
den av utredningen angivna (6 000 kronor per vårdplats). Med hänsyn till
kraven på särskilt gedigna byggnadskonstruktioner och inredningar för
vårdhemmen och de nuvarande fordringarna på rikligt tilltagna dag- och
sovutrymmen samt ett stort antal specialrum för isolering, sjukbehandling,
sysselsättning och fritidsverksamhet för de vårdtagare, som icke kan tillgodogöra
sig utevistelse eller åtnjuta ferier, torde anläggningskostnaderna
för väl planerade vårdanstalter mera närma sig kostnaderna för skolanläggningar.
Även den föreslagna statliga andelen av bidragsunderlagen anses i några
fall vara för liten. Stockholms stadsfullmäktige anser sålunda, att bidraget
bör vara 100 procent, medan t. ex. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott
endast konstaterar, att en avsevärt större statlig insats än vad utredningen
föreslagit är önskvärd. Stockholms och Kronobergs läns landstings
förvaltningsutskott föreslår 75 procent av underlaget, Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott — som framhåller, att om finansiella
skäl skall åberopas i förevarande sammanhang, detta närmast borde föranleda
till att anläggningskostnaden i dess helhet borde bestridas av staten —
föreslår 80 procent, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus läns landstings
förvaltningsutskott likaså 80 procent och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott
90 procent.
Däremot förordar såväl statskontoret som medicinalstyrelsen lägre statsbidrag.
Statskontoret föreslår, att bidraget, såvitt avser skolanstalter, fastställes
till belopp, motsvarande det nuvarande bidraget, uppräknat med
hänsyn till inträdd stegring av byggnadskostnaderna, d. v. s. till 7 000
kronor per elevplats. I betraktande av föreliggande differens i fråga om
byggnadskostnaderna för skol- resp. vårdanstalter synes bidraget för anstalter
av sistnämnda slag skäligen kunna fastställas till 5 000 kronor per
vårdplats. I avvaktan på närmare erfarenheter rörande anläggningskostnaderna
för externatskolor torde bidraget i fråga om dessa anstalter tills
vidare få beräknas på de verkliga kostnaderna men bör icke utgå efter högre
procenttal än 30.
Medicinalstyrelsen anser, att man vid avvägning av anläggningsbidragen
icke bör bortse från storleken av motsvarande bidrag till uppförande av
byggnader för andra grenar av sjukhusvården. Anläggningsbidraget till
psykiatriska lasarettsavdelningar utgör f. n. halva byggnadskostnaden,
dock högst 6 000 kronor för vårdplats. Till utbyggnad av vissa anstalter för
kroppssjukvård utgår bidrag med väsentligt lägre belopp. Enligt styrelsens
mening kan det starkt ifrågasättas, huruvida för de psykiskt efterblivna
23
Knngl. Maj:ts proposition nr 724.
föreligger ett platsbehov av högre angelägenhetsgrad än för övriga bidragsberättigade
vårdgrenar. Bidraget torde därför icke böra fastställas till
högre belopp än 6 000 kronor per plats, med mindre övriga nu gällande anläggningsbidrag
höjes i motsvarande mån. Den av utredningen föreslagna
relationen mellan bidrag till särskoleplatser och platser vid vardanstaltei
synes därvid böra bibehållas. Bidraget till externatskolor hör avvägas så,
att det nära ansluter sig till de anläggningsbidrag, som i realiteten utgår
till folkskolebyggnader.
Den föreslagna bidragsrätten i fråga om ändrings- och reparationsarbeten
på befintliga för ändamålet uppförda byggnader avstyrkes av statskontoret.
Medicinalstyrelsen anser, att detta bidrag bör avvägas mot kostnaderna för
ändringsarbeten, som ger normal tidsenlig vårdstandard. Enär anledning
torde saknas att ur bidragssynpunkt behandla ombyggnad utan samband
med inköp annorlunda än nybyggnad, därest ombyggnaden kan anses utgöra
en rationell lösning av föreliggande vårdbehov, bör bidraget enligt
socialstyrelsen höjas till 50 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst
till det belopp per vårdplats, som utgår vid nybyggnad. Detta system har
accepterats för statsbidrag till ålderdomshemmen. Starka skäl föreligger
dock för ett restriktivt bedömande av förevarande bidragsfrågor. Särskilt
bör uppmärksammas, att mindre lämpliga byggnader icke bör genom ändringsarbeten
konserveras för ändamålet under lång tid framåt. Även
svenska landstingsförbundets styrelse m. fl. hemställer, att bidraget i detta
fall höjes till 50 procent av de verkliga kostnaderna. I och för sig har styrelsen
intet att erinra mot att bidraget begränsas till en femårsperiod.
Därest på grund av byggnadsregleringen och därmed sammanhängande förhållanden,
tillstånd för reparations- och ändringsarbeten under denna tid
ej kan erhållas i erforderlig omfattning, bör dock möjlighet föreligga att
förlänga den angivna tidsperioden. Svenska stadsförbundets styrelse anser,
att någon bestämd övergångstid icke bör fastställas. Södermanlands läns
landstings förvaltningsutskott föreslår ett hundraprocentigt bidrag. Enligt
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott bör såsom statsbidragsberättigade
kostnader få inräknas samtliga de byggnadstek niska reparationsoch
ändringsåtgärder, vilka befinnes erforderliga för att anpassa organisationen
efter uppdelning av verksamheten å särskola och vårdanstalt i enlighet
med utredningens förslag. I dylika statsbidragsherättigade kostnader
bör jämväl få inräknas åtgärder, som sammanhänger med ny-, till- och ombyggnad
av kök och värmecentral oberoende av om nya platser utvinnes
eller icke.
Beträffande den av utredningen beräknade totala utbyggnadstidcn ifrågasätter
socialstyrelsen, huruvida de investeringspolitiska skälen väger så
tungt, att man bör motsätta sig en snabbare utbyggnad, därest en sådan
skulle möjliggöras genom landstingens initiativ. Styrelsen erinrar i detta
sammanhang, att styrelsen vid upprepade tillfällen framhållit behovet för
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
de sociala inrättningarna och då särskilt för ålderdomshemmen av eu avlastning
från sådana vårduppgifter, som faller inom förevarande vårdområde.
Även vissa barnavårdsanstalter nödgas på grund av platsbrist
inom sinnesslövården mottaga ett klientel, som hör hemma på sistnämnda
vårdområde. Med hänsyn härtill liksom hl. a. till önskvärdheten att utmönstra
en del anstalter, vilkas lokaler icke erbjuder en godtagbar vårdstandard,
anser styrelsen det i högsta grad angeläget, att utbyggnaden sker
i snabbast möjliga takt.
De föreslagna övergångsbestämmelserna anses av flera remissinstanser
vara alltför restriktiva. Stockholms stadsfullmäktige erinrar, att man på
några håll under den långa väntetiden i avvaktan på en lösning av frågan
om huvudmannaskap och statsbidrag varit nödsakad att nedlägga många
gånger betydande kostnader på denna vård. Skäligt vore, att retroaktiv ersättning
finge utgå till alla av tillsynsmyndigheterna godkända arbeten,
såväl nybyggnader som reparations- och underhållsarbeten, allt under förutsättning,
att medel till dessa arbeten anslagits av huvudmännen efter en
viss tidpunkt, förslagsvis den 1 januari 1950. Man hade då en anknytning
till tiden för framläggandet av 1949 års förslag, som i praktiken torde ha
varit ett visst rättesnöre för de presumtiva huvudmännens handlande i avvaktan
på definitiva bestämmelser om hur vården skulle ordnas.
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att bidrag skall
få utgå även till anordnande av inackorderingshem och Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott till personalbostäder.
De enskilda sinnesslöanstalternas förening anser, att kostnaderna för
upprustning av de enskilda anstalterna icke kan betraktas såsom en investering
och därför helt bör täckas av staten. Medicinalstyrelsen framhåller,
att då huvudmännen för de enskilda riksanstalterna icke alltid kan
förväntas disponera kapital för bestridande av återstående del av byggnadskostnaderna,
staten måste vara beredd att medelst lån eller bidrag täcka
kapitalbehovet. 1 annat fall torde en övergång till statsdrift komma att bli
erforderlig.
Utrustningsbidrag.
1951 års utrednings förslag.
Utredningen upptager under detta avsnitt frågan om utrustning för
yrkesundervisning vid anstalter för psykiskt efterblivna. Sådan undervisning
förekommer f. n. i mycket ringa utsträckning. En särskild yrkesavdelning
torde finnas blott vid några få skolor. Däremot synes man vid vissa
skolor eftersträva, att ordna undervisningen i praktiska ämnen så, att
densamma leder fram till en viss yrkesutbildning.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
Utredningen framhåller, att för ernående av några verkliga resultat av
en yrkesutbildning i egentlig mening regelmässigt fordras, att eleverna har
förmåga att tillgodogöra sig icke blott en rent praktisk utbildning i yrket
utan även en teoretisk specialkunskap, som numera i många yrken måste
vara rätt betydande. Detta innebär, att icke alla elever, som genomgått en
sinnesslöskolas allmänna klasser, har förutsättningar att tillgodogöra sig
en därpå följande yrkesutbildning, d. v. s. en utbildning, som gör eleven
fullt kompetent för ett visst yrke. Även för dem, som icke kan nå så långt,
är det emellertid mycket betydelsefullt med en viss yrkesundervisning,
begränsad till mera allmänna och enkla kunskaper på området. Genom en
rätt tillämpad yrkesundervisning torde möjligheter till nyttigt arbete kunna
frammanas även för sådana psykiskt efterblivna, som eljest skulle bedömas
såsom relativt arbetsoförmögna. För de psykiskt efterblivna bör, om så
är erforderligt, yrkesundervisningen kunna ges rent av den enkla form
som plägar avses med uttrycket arbetsträning. Det viktigaste när det gäller
yrkesundervisning för icke fullsinnade elever synes vara, att man utan
räddhåga och förutfattade meningar prövar olika yrkens möjligheter och
lämplighet för elevkategorien ifråga.
Landstingen måste sålunda räkna både med en egentlig yrkesutbildning
och en enklare yrkesundervisning. Man torde vidare enligt utredningens
mening kunna förutse, att ofta blott mindretalet elever kan tillägna sig
tillfredsställande yrkesutbildning. Då denna mindre grupp sedan skall
uppdelas på flera olika yrken, torde varje yrkesavdelning ofta bli så liten,
att det åtminstone av ekonomiska skäl ej är lämpligt, att anordna utbildningen.
Yrkesutbildningen och den enklare yrkesundervisningen för de psykiskt
efterblivna bör därför lösas genom ett samarbete mellan närliggande landsting.
Detta samarbete bör påbörjas redan under förberedelserna för den
generella plan för sinnesslövårdens ordnande, som varje landsting skall
uppgöra, och bör syfta till att yrkesundervisningen — med undantag
av undervisningen i jordbruk och trädgårdsskötsel samt eventuellt
något annat yrke — inom två eller flera landsting ordnas så, att
varje gren av yrkesundervisningen — eller åtminstone yrkesutbildningen
— bara förekommer inom ett av landstingen. Till detta landstings
utbildningsanstalt får alltså hänvisas elever från de andra landstingen.
Skulle något landsting vilja utan dylikt samgående med andra
landsting inrätta någon särskild form av yrkesundervisning, t. ex. undervisning
i ett yrke, som är av särskild betydelse inom landstingsområdet, bör
naturligtvis hinder ej föreligga därför liksom ej heller för att annat landsting
får så att säga mot avgift inackordera sina elever i förstnämnda landstings
undervisning i det ifrågavarande yrket.
Även om ett samarbete mellan landstingen innebär en välbehövlig rationalisering
och kan medföra rätt väsentliga kostnadsminskningar, torde dock
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
kostnaderna för en effektiv yrkesutbildning vara så stora, att staten bör
bidraga till desamma. Att staten här — liksom i fråga om sinnesslöundervisningen
i övrigt — skall bära huvudparten av kostnaderna för lärarlöner,
synes i första hand naturligt. Emellertid medför yrkesutbildningen, särskilt
inom vissa grenar, mycket betydande kostnader för inventarier, maskiner
o. dyl. Det förefaller utredningen skäligt, att statsbidrag får utgå även till
dylika kostnader. Bidraget bör utgå med 50 procent av de verkliga kostnaderna
för av vederbörande tillsynsmyndighet godkänd undervisningsmateriel.
Den genomsnittliga plalskostnaden för sådan materiel torde möjligen,
åtminstone såsom en utgångspunkt för kostnadsberäkningarna, kunna uppskattas
till omkring 1 000 kronor. Om man likaså uppskattningsvis räknar
med att av skolanstalternas cirka 3 000 elever omkring 500 är placerade i
den egentliga yrkesundervisningen på yrkeshemmen, skulle alltså utrustningskostnaderna
för en total nyuppsättning av inventarier kunna uppskattas
till omkring 500 000 kronor. Då emellertid i åtskilliga fall utrustning
redan finnes, torde nämnda belopp kunna reduceras till i runt tal 400 000
kronor och det erforderliga statsbidraget sålunda beräknas till omkring
200 000 kronor.
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.
Förslaget om införande av ett särskilt utrustningsbidrag har tillstyrkts
av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, utom av statskontoret.
Statskontoret framhåller, att de i betänkandet redovisade undersökningarna
rörande yrkesundervisningen giva vid handen, att materielkostnaderna
icke uppgå till mera betydande belopp. Någon medverkan från statens
sida vid finansieringen av dessa kostnader finner statskontoret vid
sådant förhållande icke vara påkallad och avstyrker därför förslaget om
införande av särskilt utrustningsbidrag.
Svenska landstingsförbundets styrelse och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,
som godtagit det föreslagna bidraget, har dock framhållit,
att detta måste anses lågt. Även från vissa andra remissinstanser har
önskemål framförts om en högre bidragsprocent. Förvaltningsutskotten i
l.ppsala, Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landsting samt
stadsfullmäktige i Göteborg föreslår sålunda i överensstämmelse med vad
som gäller för centrala verkstadsskolor ett 90-procentigt bidrag. Älvsborgs
läns landstings förvaltningsutskott föreslår därjämte, att bidraget får retroaktiv
verkan.
Stockholms stadsfullmäktige anser, att bidragsrätten bör utsträckas att
gälla externa arbets- och sysselsättningshem i den mån sådana inrättas och
förses med mera kostsamma inventarier.
Skolöverstyrelsen finner det synnerligen angeläget, att yrkesundervisning
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 121.
anordnas i största möjliga utsträckning. Enär ett hänsynstagande till de
verkliga kostnaderna i regel medför ett betungande arbete vid rekvisition
och utanordnande av statsbidrag, förordar dock styrelsen, att bidraget bestämmes
till ett fixt belopp per elevplats, förslagsvis 500 kronor. Bidrag bör
utgå endast för i blivande statsbidragsförfattning särskilt angivna yrken
samt för de yrken, tillsynsmyndigheten finner skäl medgiva.
Socialstyrelsen finner utredningens grundprincip, att man utan räddhåga
och förutfattade meningar bör pröva olika yrkens möjligheter och
lämplighet för den ifrågavarande elevkategorien, utomordentligt betydelsefull.
För principens förverkligande fordras emellertid, att de olika organen
besitter erforderlig sakkunskap. Sådan sakkunskap måste finnas representerad
inom själva centralstyrelsen. Styrelsen ställer sig vidare tveksam till
det föreslagna samgåendet mellan landstingen. I princip bör man sträva
efter att varje landsting — med hänsyn till behovet av anknytning till hemorten,
de anhörigas och elevens resor m. in. — blir rustat att själv tillmötesgå
de krav på differentierad utbildning som väntas uppstå. I något
fall kan det dock vara motiverat att för större upptagningsområden eller
för hela riket inrätta specialanstalter för viss typ av yrkesutbildning. Icke
minst erfarenheterna i fråga om de partiellt arbetsföra visar, att det föreligger
stora utsikter att med förhållandevis ringa medel kunna öppna förvärvsarbete
för personer med i vissa hänseenden nedsatt arbetsförmåga.
Förvaltningsutskottet i Blekinge läns landsting pekar på möjligheten att
placera vederbörande hos någon yrkesman i hembygden. För inköp av verktyg
och arbetsmaterial in. m. bör därvid utgå statsbidrag.
Lärarlönebidrag.
Gällande bestämmelser.
Statsbidrag utgår till bestridande av kostnaderna för avlöning åt sådana
rektorer och lärare vid statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa eller
epileptiker och med sådana skolor samorganiserade arbetshem, som är
underkastade statens allmänna avlöningsreglemente.
Bidraget utgår med 85 procent av huvudmannens kostnader för befattningshavare
jämlikt avlöningsreglementet och därtill hörande tillämpningsbestämmelser
tillkommande löneförmåner. Statsbidrag till avlönande
av timlärare utgår endast i den mån timlärare förordnats att meddela
undervisning det antal veckotimmar, som överstiger annan lärares undervisningsskyldighet,
eller för att, efter medgivande av inspektören för sinnesslöundervisningen,
bereda särskild undervisning åt lärjungar, som visat
sig vara i behov därav.
Kostnad för sjukvård eller förflyttning enligt avlöningsreglementet ersättes
av statsmedel direkt till befattningshavaren.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
Bidraget skall minskas med belopp, som huvudman enligt närmare angivna
bestämmelser ägt uppbära i sjukpenning, jämte s. k. huvudmansa
vgift.
Såsom villkor för statsbidrag gäller bl. a., att, i fråga om nyinrättad ordinarie
lärartjänst, tillstånd till tjänstens inrättande lämnats av Kungl.
Maj:t, samt att, ifråga om extra ordinarie lärartjänst, skolöverstyrelsen
funnit den vara behövlig för den tid, varom fråga är.
Härutöver har Kungl. Maj:t medgivit dels genom beslut den 27 augusti
1948, att en arbetshemsklass av externatkaraktär finge vara inrättad vid
Göteborgs stads sinnesslöskola, dels ock genom beslut den 15 oktober 1948,
att ett arbetshem av externatkaraktär finge vara inrättat vid Stockholms
stads skola för bildbara sinnesslöa barn. I de båda besluten har tillika
medgivits, att statsbidrag finge för läsåret 1948/49 utgå till driftkostnader
och lärarlöner, varvid bestämmelserna i gällande statsbidragskungörelser
beträffande externatplatser vid skolhem skulle äga motsvarande tillämpning.
Dessa medgivanden har sedermera årligen förlängts, beträffande
Stockholms-skolan dock endast t. o. in. läsåret 1950/51. Frågan anmäldes
i 1949 års statsverksproposition (XI, s. 79 f.).
1946 års utrednings förslag.
Utredningen framhåller, att en kommunal andel av lönekostnaderna ej
nödvändigtvis behöver, såsom skett för folkskolans del, knytas till bostaden.
Ett statsbidrag behöver vidare, även om det utgår för likartade ändamål,
ej med nödvändighet utformas lika på alla områden. Hänsyn måste
tagas bl. a. till de eventuella övriga statsbidrag, som utgår till verksamheten.
Någon ändring av de nuvarande såsom ett provisorium betraktade
bestämmelserna efter en omläggning av statsbidraget för folkskolans del
till överensstämmelse med detta endast av likformighetsskäl synes sålunda
omotiverad. De bestämmelser angående statsbidrag till avlönande av folkoch
småskollärare, som införts från och med redovisningsåret 1947/48, har
i princip utformats efter samma linjer som förut, alltså med en kommunandel
varierande efter stationeringsorternas hyresgrupper. Bestämmelserna
har emellertid förutsatts skola få endast provisorisk karaktär i avvaktan
på en mera definitiv reglering av frågan om fördelningen mellan staten och
kommunerna av kostnaderna för folkskoleväsendet.
När det gäller lönekostnaderna inom sinnesslövården kan någon motivering
för ett bibehållande av en kommunandel ej längre anföras. Frågan
om storleken av den del av kostnaderna för en statlig samhällsuppgift,
som bör läggas på kommunerna, är nämligen beroende av i vilken grad
dessa kan påverka kostnaderna. Är kommunernas bestämmanderätt av
mera formell natur, saknas sålunda anledning att lägga några kostnader
på de kommunala enheterna. Detta måste anses vara fallet beträffande
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
löneutgifterna inom sinnesslövården, vilka numera helt reglerats såväl
genom avlöningsreglemente som genom föreskrifter om antalet lärartjänster.
Utredningen förordar därför, att statsbidraget höjes till att täcka hela
kostnaden.
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.
Utredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissmyndigheterna.
Statskontoret anser emellertid, att landstingen icke bör komma i bättre
ställning ur bidragssynpunkt än skoldistrikten i fråga om löner till folkskolans
lärare. Med hänsyn till det särskilda lärarlönebidraget borde en
viss nedsättning av platsbidragen vid skolhem övervägas.
Skolöverstyrelsen ifrågasätter, om det föreligger tillräckliga skäl att
staten lämnar avsevärt större bidrag till lärarlöner än till löner åt hjälpklasslärare
m. fl. folkskolans lärare (cirka 88 procent). Särskilt om externat
inrättas i större utsträckning för att avlasta hjälpklasserna, faller denna
olikhet i ögonen. Innan frågan om statens andel i kostnaderna för lärarlöner
vid folkskolan slutligen prövats, torde landstingen böra svara för
viss del av lönekostnaderna. Överstyrelsen förordar därför, att bidraget
fastställes till 90 procent.
1941 års lärarlönesakkunniga framhåller, att frågan om statens och kommunernas
ekonomiska mellanhavanden även beträffande lärarlönerna torde
komma att bli föremål för särskild utredning. Med den av utredningen
anförda motiveringen borde statsbidragen till lärarlöner inom ett flertal
områden helt utgå av statsmedel. Tills vidare och intill dess nämnda fråga
vunnit sin slutgiltiga lösning, synes landstingen böra svara för viss del
av kostnaderna även för lärarlöner. De sakkunniga har i tidigare avgivna
förslag rörande nu ifrågavarande statsbidrag förordat, att detta bör utgå
med 90 procent. Vad utredningen anfört har icke givit de sakkunniga
anledning att frångå nämnda förslag.
1941 års lärarlönesakkunnigas förslag angående utvidgning av statsbidrags
området.
Den statliga reglering, som med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1945
genomfördes för lärare vid de statsunderstödda sinnesslöanstalterna, omfattade,
förutom föreståndare och lärare i kunskapsämnen, även lärare i
kvinnlig slöjd. Sistnämnda lärare ansågs icke vara övningslärare i vanlig
mening utan i fråga om anställning och tjänstgöringsskyldighet närmast
motsvara ämneslärare vid andra läroanstalter. De sakkunniga föreslår nu,
att, i den mån verkliga lärartjänster i respektive ämnen prövas kunna
inrättas, en statlig lönereglering genomföres jämväl beträffande övriga
lärartjänster i slöjd och i kombinationer av olika slöjdarter, lärartjänster
i gymnastik och i hushållsgöromål samt tjänster som kindergartenlärarinnor.
Enär lärare i kvinnlig slöjd bör hänföras till samma lärarkategori
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 12''r.
som lärare i manlig slöjd, omfattar det nu framlagda löneregleringsförslaget
även nämnda lärarinnetjänster.
De sakkunniga, som visserligen funnit, att det arbete, som utföres av
vid anstalterna anställda jordbruksföreståndare, rättare och trädgårdsmästare,
måste anses vara fullt ut av samma betydelse som det av lärare
i praktiska ämnen utförda arbetet, har dock på grund av såväl formella
som praktiska skäl icke ansett sig kunna föreslå en statlig reglering av
nämnda befattningshavares tjänster såsom lärartjänster.
Statsbidrag till avlöning åt de av 1945 års lönereglering omfattade befattningshavarna
vid sinnesslöanstalterna utgår med 85 procent av lönekostnaderna.
Denna procentsats bör höjas till 90 och statsbidrag utgå efter
sistnämnda procentsats jämväl beträffande de lärartjänster, vilka omfattas
av det nu framlagda förslaget. Skulle emellertid nämnda höjning av
procentsatsen icke vidtagas i samband med genomförandet av löneregleringen,
bör bidragsprocenten tills vidare fastställas till 85 även beträffande
nyreglerade lärartjänster.
De sakkunniga föreslår vidare, att bestämmelser och villkor angående
statsbidrag till avlöning åt lärare å statligt reglerade lärartjänster vid
sinnesslöanstalter i tillämpliga delar skall gälla bl. a. i fråga om motsvarande
slag av lärartjänster vid fristående arbetshem för bildbara sinnesslöa,
i den man medgivande lämnas till inrättande av dylika tjänster.
I fråga om sådana arbetshem gäller det främst att åstadkomma för internerna
i möjligaste mån lämpliga sysselsättningar. Verksamheten har sålunda
mera formen av arbetsterapi än av undervisning. För fullgörande
av dylika arbetsuppgifter synes i regel icke erfordras sådan fackutbildning,
som kräves för anställning som lärare. Med hänsyn härtill bör
generellt verkande bestämmelser angående inrättande av statligt reglerade
lärartjänster vid nämnda anstalter icke införas. Då emellertid vid ett eller
annat arbetshem sådana förhållanden torde föreligga eller under den närmaste
tiden uppkomma, att det kan befinnas motiverat att inrätta dylika
tjänster, bör fragan härom i varje särskilt fall prövas och avgöras av
Kungl. Maj :t. Därest medgivande till inrättande av sådan tjänst lämnas,
bör i fråga om lärares tjänstgörings- och undervisningsskyldighet, avlöning
och statsbidrag därtill gälla samma bestämmelser och villkor, som kommer
att föreskrivas beträffande motsvarande tjänster vid sinnesslöskolor.
Den föreslagna utvidgningen av bidragsrätten har av remissinstanserna
lämnats utan erinran.
1951 års utrednings förslag.
Utredningen erinrar, att frågan om statens bidrag till kostnaderna för
lärarlöner redan tidigare vid flera olika tillfällen varit under diskussion
(jfr propositionerna nr 206/1944, 285/1945 och 145/1946). De skäl, som
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
anförts för ett införande av detta särskilda statsbidrag, nämligen förpliktelsen
för huvudmännen alt svara för bl. a. undervisningen av de bildbara
sinnesslöa, måste alltjämt anses äga full giltighet. Det är nämligen här
fråga om ett åläggande, som beträffande normalbegåvade barn i skolpliktig
ålder åvilar de primärkommunala huvudmännen, vilka för sina kostnader
av olika slag äger uppbära betydande statsbidrag. Enär det av sociala,
ekonomiska och andra skäl ansetts önskvärt att genom inrättande av
internat- eller externatskolor skapa ökade utbildningsmöjligheter för de
sinnesslöa samt att i görligaste mån anpassa dessas möjligheter efter vad
som gäller för mera normalt utvecklade barn och ungdomar, får det därför
anses ofrånkomligt, att staten påtager sig en väsentlig andel av kostnaderna
för detta ändamål.
Statens verkliga andel i lönekostnaderna vid folkskoleväsendet beräknades
år 1946 vid fastställandet av det nuvarande bidragsprocenttalet till
sinnesslölärarnas avlöning växla mellan 70 och 90 procent. Bl. a. på grund
av sedan dess inträffade lönestegringar har emellertid den statliga andelen
ökat till mellan 85 och 95 procent. Att anknyta nu ifrågavarande statsbidrag
vid särskolorna till de bidragsgrunder, som gäller för folkskolan,
synes emellertid icke böra komma i fråga. Statsbidraget bör i stället
även i fortsättningen fastställas till en viss bestämd procent av lönekostnaderna.
Då huvudmännen alltjämt synes böra svara för viss del av dessa
kostnader, föreslår utredningen, att bidragsprocenttalet bestämmes till 95.
Staten bör då även i fortsättningen erhålla det inflytande över verksamheten
vid skolorna, som följer av att ordinarie och extra ordinarie lärartjänster
icke må inrättas utan medgivande av Kungl. Maj :t resp. skolöverstyrelsen.
Statens andel av lönekostnaderna bör enligt utredningens mening beräknas
efter de sammanlagda kontanta avlöningsförmånerna i vederbörande
ortsgrupp enligt den näst högsta löneklassen av den lönegrad, som
enligt utfärdade bestämmelser skall gälla för de ifrågakommande tjänsterna.
För en ordinarie lärare i kunskapsämne, som enligt fr. o. in. den
1 juli 1953 gällande bestämmelser är placerad i lönegrad Ca 18, skulle
statsbidraget sålunda utgå efter 20 löneklassen. Bidraget bör beräknas
på antalet för varje redovisningsår medgivna tjänster, dock under förutsättning
att tjänsten verkligen uppehållits av ordinarie innehavare eller
vikarie under förslagsvis minst tre fjärdedelar av året.
Med den föreslagna schematiska beräkningen av statsbidraget torde de
nuvarande svårigheterna med avräkning för olika slag av tjänstledigheter,
för beräkning av ålderslillägg och omfattningen av befattningshavarnas
undervisning komma att försvinna eller i hög grad förenklas. Beräkningsmetoden
kommer visserligen alt medföra en mindre exakt anpassning efter
vederbörande huvudmans verkliga kostnader för ändamålet, vilket kan
innebära en för huvudmännen såväl gynnsam som mindre gynnsam för
-
32
Kungl. Mcij.ts proposition nr 124.
skjutning av statsbidragets storlek. Då nämligen bidraget anknutits till
näst högsta löneklassen inom resp. lönegrad, kan detsamma — beroende
på lärarkårens sammansättning under redovisningsåret, antalet av vikarier
uppehållna ordinarie eller extra ordinarie tjänster, antalet tjänstlediga
befattningshavare m. fl. omständigheter — utgå med belopp, som kan
komma att i någon utsträckning över- eller understiga förut angivna
procenttal av huvudmannens verkliga kostnader. Uppkommande ojämnheter
i detta hänseende måste emellertid anses vara av ringa betydelse i
förhållande till de avgörande fördelar, som genom de föreslagna förenklingarna
uppnås för såväl staten som huvudmännen.
Statsbidrag till kostnaderna för lärarlöner kan f. n. endast utgå till
rektorer och lärare i kunskapsämnen samt till lärarinnor i kvinnlig slöjd.
1941 års lärarlönesakkunniga har föreslagit, att — i den mån verkliga
lärartjänster i resp. ämnen prövas kunna inrättas — en statlig lönereglering
genomföres beträffande samtliga lärartjänster i slöjd och i kombinationer
av olika slöjdarter, av lärartjänster i gymnastik och i hushållsgöromål
samt av tjänster som kindergartenlärarinnor. 1951 års utredning,
som den 18 november 1952 avgivit utlåtande över ifrågavarande betänkande,
har tillstyrkt, att löneregleringen erhåller den av lärarlönesakkunniga
föreslagna omfattningen. Med hänsyn härtill har utredningen i
det följande beaktat de ökade kostnader, som kan komma att föranledas
av detta förslag.
Kostnadsökningen vid ett genomförande av utredningens förslag beräknas
till omkring 770 000 kronor, varav ett belopp om cirka 357 000
kronor hänför sig till förut angivna lönereglering i enlighet med 1941 års
lärarlönesakkunnigas förslag.
Då huvudmannaskapet för de bildbara sinnesslöa barnen, d. v. s. sinnesslöa
under 21 års ålder, redan enligt 1944 års lag om undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa ålagts landstingen och de landstingsfria städerna
samt då ändrade statsbidragsgrunder bör tillämpas fr. o. m. ingången
av ett nytt redovisningsår, förordar utredningen, att de nya bestämmelserna
tillämpas redan fr. o. m. budgetåret 1954/55.
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.
Utredningens förslag i fråga om konstruktionen av lärarlönebidraget
har i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i
detta hänseende.
Skolöverstyrelsen — som i princip givit sin fulla anslutning till förslaget
- framhåller emellertid, att huvudmännen själva får vidkännas
bl. a. kostnader för vikarier, vilka kostnader genomsnittligt torde kunna
beräknas uppgå till omkring 5 procent men för ett visst redovisningsår,
om t. ex. relativt många ordinarie eller extra ordinarie lärare åtnjuta le
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b.
dighet med A- eller B-avdrag, kan betydligt överstiga nämnda procenttal.
För en huvudman med svag ekonomi kan i sådant fall uppstå svårigheter.
Systemet kan därför icke tillämpas vid enskilda anstalter. Lärarlönebidraget
vid dessa anstalter (f. n. Söderhaga skol- och arbetshem för psykopatiska
flickor, Sävstaholms skol- och arbetshem, Charlottendals skolhem
för flickor med svåra talfel, Betaniahemmets skol- och arbetshem samt
epileptikeranstalten Margaretahemmet) bör därför beräknas på de verkliga
kostnaderna. De båda förstnämnda anstalterna torde dock enligt 1948
års sinnesslövårdssakkunnigas förslag komma att inordnas i den av dessa
sakkunniga föreslagna anstaltsorganisationen för barn med komplicerad
utvecklingshämning på så sätt, att staten genom särskilda avtal påtager
sig driftkostnaderna. Då lönekostnaderna vid nämnda fem enskilda anstalter
redovisningsåret 1952/53 utgjort omkring 300 000 kronor, kan merkostnaden
för höjningen av bidragsprocenten uppskattas till omkring 30 000
kronor. I avvaktan på statsmakternas ställningstagande till frågan om
epileptikervårdens framtida ordnande synes de för de enskilda sinnesslöanstalterna
föreslagna bestämmelserna kunna tillämpas även för Margaretahemmet.
Föreningen Sävstaholmsskolorna har dock framhållit, att,
även om utredningens förslag skulle komma att medföra en mindre exakt
anpassning efter vederbörande huvudmans verkliga kostnader för ändamålet,
denna nackdel icke bör utgöra ett hinder för förslagets genomförande,
särskilt som en viss utjämning under årens lopp torde komma
att äga rum.
Den av utredningen föreslagna bidragsprocenten har föranlett erinringar
från några håll. Statskontoret — som anser utredningens principförslag
innebära betydande administrativa fördelar — kan sålunda icke finna
tillräckliga skäl för en uppräkning av nu gällande procenttal, vilket tills
vidare bör kunna bibehållas oförändrat. I detta sammanhang framhålles,
att, enligt de i betänkandet verkställda kostnadsberäkningarna, en
övergång till den föreslagna beräkningsmetoden medför en ökning av
det totala lärarlönebidraget även om bidragsprocenten lämnas orubbad.
Å andra sidan föreslår Kristianstads och Värmlands läns landstings förvaltningsutskott,
att procenttalet fastställes till 100, enär huvudmannen
på intet sätt kan påverka lönerna.
Enär utredningens förslag synes innebära, att statsbidrag icke skulle
utgå till kostnader för timlärare, en inskränkning som synes skolöverstyrelsen
betänklig, bör som villkor för statsbidrag uppställas, att undervisning
i övningsämnen m. in. meddelas i den omfattning, som angives i
av överstyrelsen fastställd plan. Nu utgående huvudmansavgift, motsvarande
icke fullt två procent av lärarlönekostnaderna, bör upphöra, vilket
för övrigt är en förutsättning för ett genomförande av utredningens förenklade
statsbidragssystem. Med hänsyn härtill och då kostnaderna för
vikarier kan beräknas till cirka 5 procent samt huvudmännen därjämte
3 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. I saml. Nr 12b.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
skall betala kostnaderna för timlärare, bör bidragsprocenten ej sättas
lägre än 95 procent. Detta torde innebära, att knappt 90 procent av de
verkliga kostnaderna kommer att täckas av statsmedel. Det kan även
befaras, att huvudmännens totala kostnader kommer att öka.
Bidrag även till kostnaderna för vikarier vid längre ledigheter yrkas
av förvaltningsutskotten i Uppsala och Blekinge läns landsting.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att med hänsyn
till inträffande skollov, under vilka behov av vikarie icke torde föreligga,
för statsbidrag endast bör krävas, att tjänst uppehållits under två
tredjedelar av året.
I anslutning till den föreslagna utvidgningen av löneregleringen framhåller
statskontoret angelägenheten av att tjänstgöringsskyldigheten för
dessa lärare, i likhet med vad som är fallet med nu statsbidragsberättigade
lärartjänster vid sinnesslöskolorna, regleras i författningsväg.
Bidrag till egentliga driftkostnader.
Gällande bestämmelser.
I fråga om anstalterna för bildbara sinnesslöa gäller, att bidrag utgår
till centralanstalt ävensom till annan kommunal anstalt, som enligt lagen
den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa står
under skolöverstyrelsens överinseende, med följande belopp för halvår,
nämligen för upptagningshem, skolhem och arbetshem 450 kronor för
var och en, som i medeltal för dag under halvåret (lästerminen) varit
omhändertagen å hemmet, för externatskola eller externatplatser 3/« av
styrkta verkliga kostnaden, dock högst 100 kronor, för vart och ett av
det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen åtnjutit
undervisning, samt för envar av det antal, som i medeltal för dag under
halvåret utackorderats i kontrollerad familjevård, ansluten till anstalten,
styrkta verkliga kostnaden, dock högst 90 kronor.
Till enskild anstalt, som är samorganiserad med kommunal anstalt av
angiven natur eller eljest jämlikt reglementet för statsunderstödda skolor
för bildbara sinnesslöa står under skolöverstyrelsens överinseende, utgår
statsbidrag med högst de belopp, som förut angivits.
Vidare utgår — under förutsättning att anstalten blivit av medicinalstyrelsen
godkänd ■—• statsbidrag till kommunalt arbetshem för bildbara
sinnesslöa, som icke är samorganiserat med skolhem eller externatskola,
med dels 450 kronor per halvår för var och en, som i medeltal för dag
under halvåret varit intagen å hemmet, dels ock styrkta verkliga kostnaden,
dock högst 90 kronor, för envar, som i medeltal för dag under halvåret
utackorderats i kontrollerad familjevård, ansluten till hemmet.
35
Kungl. Mcij.ts proposition nr 124.
Till enskilt arbetshem av motsvarande slag utgår statsbidrag med högst
de belopp, som förut angivits.
Till av medicinalstyrelsen för vård av obildbara sinnesslöa godkänd
kommunal eller enskild anstalt utgår statsbidrag halvårsvis i efterskott
med högst 450 kronor för envar, som i medeltal för dag under det gångna
halvåret vårdats på anstalten och vars behov av vård därstädes prövats
av anstaltens läkare eller inspektören för sinnesslövården.
För samtliga anstaltskategorier gäller att statsbidrag icke utgår för flera
å anstalt samtidigt vårdade än det antal, för vilket anstalten blivit godkänd,
ej heller, vad angår enskild anstalt, för sinnesslö, för vilken vårdavgiften
under halvåret överstigit det belopp, som fastställts av skolöverstyrelsen
resp. medicinalstyrelsen.
Härutöver har Kungl. Maj :t medgivit dels genom beslut den 27 augusti
1948, att en arbetshemsklass av externatkaraktär finge vara inrättad vid
Göteborgs stads sinnesslöskola, dels ock genom beslut den 15 oktober 1948,
att ett arbetshem av externatkaraktär finge vara inrättat vid Stockholms
stads skola för bildbara sinnesslöa barn. I de båda besluten har tillika
medgivits, att statsbidrag finge för läsåret 1948/49 utgå till driftkostnader
och lärarlöner, varvid bestämmelserna i gällande statsbidragskungörelser
beträffande externatplatser vid skolhem skulle äga motsvarande
tillämpning. Dessa medgivanden har sedermera årligen förlängts, beträffande
Stockholms-skolan dock endast t. o. m. läsåret 1950/51.
Fr. o. m. budgetåret 1951/52 kan vidare enligt av riksdagen lämnat
särskilt medgivande (jfr 1951 års statsverksproposition, elfte huvudtiteln,
s. 88) statsbidrag försöksvis utgå för inackordering av sådana barn,
som icke har sina hem i stad, där externatskola finnes inrättad. Avsikten
härmed är att möjliggöra placering på externatskola av barn, som ej
utan lång väntetid kan få plats på skolhem och som tynger hjälpskolans
och normalskolans klasser. Statsbidraget avsågs skola utgå med samma
belopp som till internatskolornas elever eller med 400 (numera 450) kronor
per elev och halvår.
1946 års utrednings förslag.
Vad först angår de kommunala anstalterna föreslås, att statsbidrag skall
utgå med visst belopp för varje av vederbörande myndighet godkänd vårdplats
och med samma belopp till förskola, skolhem, arbetshem och vårdhem.
Vid underbeläggning, som överskrider förslagsvis fem procent av det godkända
platsantalet, skall bidraget dock liksom f. n. beräknas på grundval
av medeltalet under året vårdade. I övrigt skall beläggningen icke inverka
på statsbidraget.
Statsbidraget skall beräknas på ett fast bidragsunderlag, som bör vara
grundat på närmast föregående års uppgifter rörande de genomsnittliga
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
vårdkostnaderna vid samtliga kommunala anstalter. Bidragsbeloppen avses
skola täcka i genomsnitt 80 procent av driftkostnaderna och graderas med
hänsyn till skatteunderlaget. På grundval av 1947 års utgifter har framräknats
ett bidragsunderlag per vårdplats på ca 2 200 kronor, motsvarande
ett platsbidrag på 1 760 kronor. Driftbidrag till externatskola och externatplatser
— utöver bidrag till lärarlöner — skall icke utgå utom för att bereda
eleverna fria skolmåltider och läroböcker.
Bidraget till familjevård skall utgå oförändrat, dock att bidrag föreslås
även till kostnaderna för inspektionsresor och övervakningsarvoden.
Vårdavgifterna slopas och inarbetas i statsbidraget. Anstalt förutsättes
dock få rätt att uppbära folkpension och barnbidrag för samtliga intagna.
Folkpensionsmedlen, med undantag för de medel, som den sinnesslöe själv
varit berättigad uppbära, och barnbidragen skall sedermera avräknas vid
statsbidragets utbetalande.
I fråga om de enskilda anstalterna bör en successiv avveckling åstadkommas
och landstingens verksamhet i samma mån utvidgas. De sakkunnigas
utformning av statsbidraget till dessa anstalter har i viss mån betingats av
denna uppfattning. Vården skall även på dessa anstalter vara kostnadsfri
för den enskilde. Vårdavgift skall visserligen fortfarande beräknas, men,
i den mån den icke täckes av uppburna folkpensionsmedel och barnbidrag,
gottgöras anstalterna av landstingen. Gradering av bidraget efter skatteunderlaget
skall icke ske. Platsbidraget skall vara grundat på närmast föregående
års nettoutgiftssumma men i stort sett bibehållas vid nuvarande
nivå.
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.
De föreslagna statsbidragsgrunderna har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. I åtskilliga
remissyttranden har man emellertid underkänt det av utredningen beträffande
de kommunala anstalterna föreslagna systemet med
skatteunderlagsgradering, vilket man funnit vara för invecklat och icke
heller rättvist.
Statskontoret har i princip icke något att erinra mot systemet med ett
fast bidragsunderlag per vårdplats, men anser angeläget, att innan bidragsunderlaget
fastställes, en analys företages av nettoutgifterna vid de kommunala
anstalterna.
Medicinalstyrelsen anser, att ett statsbidragssystem med fasta driftbidrag
av samma storlek oavsett vårdformen, avvägda i relation till storleken av
vårdkostnaderna i genomsnitt för hela riket per år eller dag och vårdad,
är att föredraga.
Stockholms stadsfullmäktige anser utredningens förslag, att driftbidrag
icke skall utgå till externatskolor och externatplatser i skolhem, men att
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
eleverna bör komma i åtnjutande av fria skolmåltider och läroböcker, innebära
en försämring i jämförelse med nu gällande bestämmelser. Statsbidragsreglerna
bör icke göras restriktivare för denna skoltyp än för övriga
undervisnings- och vårdanordningar.
Liknande synpunkter beträffande externaten anföres av skolöverstyrelsen,
som föreslår, att nuvarande statsbidrag om 100 kronor per elev och
termin bibehålies. Statsbidrag bör utgå även till inackordering av externatelever.
Sinnesslöskolornas föreståndnreförening föreslår ett efter anstalternas
placering i dyrort graderat fast statsbidrag per elev, som skulle inkludera
nu utgående statsbidrag till driften. Bidraget borde i likhet med de sakkunnigas
förslag utgå efter det godkända platsantalet.
1941 års lärarlönesakkunniga framhåller, att de genomsnittliga vårdkostnaderna,
på vilka bidragsunderlaget skulle beräknas, kan förete ganska
betydande variationer i olika delar av landet, detta även om ungefär samma
standard upprätthålles och oberoende av en mer eller mindre god ekonomisk
förvaltning. Svårigheterna att få fram tillförlitliga uppgifter rörande
vårdkostnaderna torde vara betydande. Övervägande skäl synes därför tala
för att bestämmelserna erhåller provisorisk karaktär. Erfarenhet kan då
vinnas rörande systemets verkningar och säkrare underlag erhållas för
beräkning av vårdkostnaderna. På grundval av det av utredningen beräknade
bidragsunderlaget av omkring 2 200 kronor per år och vårdplats synes
ett belopp motsvarande 80 procent härav eller i runt tal 1 800 kronor vara
ett lämpligt avvägt provisoriskt årsbidrag per vårdplats.
I fråga om de enskilda anstalterna framhåller skolöverstyrelsen,
att de intagna ifråga om folkpension, barnbidrag och ersättning under
vistelse i enskilt hem under ferietid bör vara helt jämställda med dem,
som är intagna på landstingens egna anstalter. Kostnaderna härför bör i
första hand åvila den enskilda anstalten. Detta bör dock kompenseras
genom höjda avgifter, att erläggas av landstingen. Statsbidrag bör utgå
med 80 procent av vad landstingen faktiskt utlagt i sådana avgifter.
I en del yttranden, bl. a. av stadsfullmäktige i Göteborg och av Stockholms
läns landstings förvaltningsutskott, framhålles, att förslaget att göra
bidragen lika för alla skulle försvåra möjligheten att driva enskilda anstalter
i dyrorter (städer med höga fastighetskostnader) och i kallorter (höga
bränslekostnader). Bidragen till de enskilda anstalterna bör därför ur
rättvisesynpunkt dyrortsgraderas.
Föreningen för sinnesslöa barns vård anser, att statsbidrag om 200 kronor
per år bör utbetalas till enskild anstalt för varje i enskild vård utplacerad,
som står under anstaltens tillsyn, därvid anstalten skulle vara skyldig
att gälda kostnader för tillsyn, tillfälliga besök på anstalten in. in.
De enskilda sinnesslöanstalternas förening påyrkar, att platsbidraget blir
så högt, att de enskilda anstalternas standard kan hållas på samma nivå
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
som landstingsanstalternas, att bidraget utgår för hela det godkända platsantalet,
att under avvecklingstiden bidrag utgår för sådana omändringar
inom fastigheterna, som kan anses nödvändiga för standardens uppehållande,
att ägare och föreståndare beredes möjlighet till pension eller annat
ekonomiskt vederlag för framtidens tryggande efter avvecklingen, samt att
personalen vid de enskilda anstalterna beredes möjlighet till pensionering.
1941 års lärarlönesakkunniga anser, att vårdavgifterna bör betalas av
landstingen. Statsbidrag bör utgå till landstingen med 80 procent av dessas
kostnader för ifrågavarande ändamål.
1951 års utrednings förslag.
Utredningen erinrar, att den redan förut framfört den uppfattningen att
statsbidrag i någon form alltjämt bör utgå för driften av de anstalter för
psykiskt efterblivna, vilka omfattas av utredningens lagförslag. Bidrag bör
härvid givetvis utgå till de kommunala huvudmän, vilka enligt lagförslaget
ålagts huvudmannaskapet för undervisningen och vården av de psykiskt
efterblivna. Dessa huvudmän torde emellertid icke komma att själva driva
alla de skolor och anstalter, som erfordras. Driftbidrag bör därför också
tillkomma sådana enskilda anstalter, som upptagits i planen för något eller
några landstingsområden, ävensom anstalter, som av tillsynsmyndigheten
godkänts antingen såsom s. k. riksanstalter eller endast tills vidare under
en övergångstid.
Utredningen har strävat efter att nå fram till ett system, som i största
möjliga utsträckning underlättar bidragsberäkningen för alla berörda parter.
Med hänsyn härtill föreslås, att bidraget utgår med visst belopp per
godkänd elev- eller vårdplats och år. Ett på så sätt konstruerat statsbidrag
medför också den fördelen, att statsbidrag icke kan utgå för eventuell överbeläggning.
För den händelse beläggningen på en skola eller anstalt skulle
avsevärt understiga det godkända platsantalet eller om eljest särskilda skäl
anses föreligga, bör dock statsbidraget enligt tillsynsmyndighetens bestämmande
kunna minskas. Det f. n. på olika särskolor och vårdanstalter godkända
platsantalet torde ofta —- med hänsyn till rådande platsbrist och
därav följande önskemål att i möjligaste mån utnyttja befintliga utrymmen
vara väl högt för att motsvara kraven på en skälig vårdstandard. Denna
omständighet bör givetvis beaktas, då de nya planerna för sinnesslövården
skall fastställas. Det bör även åligga tillsynsmyndigheten att, så snart skäl
därtill föreligger, ompröva det godkända platsantalet. Så kan t. ex. komma
att erfordras i fråga om sådana enskilda anstalter, som avses skola bibehållas
endast under en övergångstid. Rapport över den aktuella beläggningen
vid anstalterna bör, liksom f. n. är fallet, med vissa mellanrum,
förslagsvis varje kvartal, lämnas till tillsynsmyndigheten.
Bidraget bör i princip fastställas till samma belopp för internatplatser
39
Kungl. Maj.ts proposition nr t2i.
av alla slag. Däremot föreslår utredningen en viss differentiering av bidraget,
beroende på om detta avser å ena sidan antingen sådana efterblivna
mellan 16 och 21 år, som uppbär folkpension, eller sådana, som icke är
berättigade till kostnadsfri vård, samt å andra sidan övriga efterblivna
d. v. s. flertalet särskoleelever och sådana vid vårdanstalt inskrivna, som
icke fyllt 16 år.
På grundval av inhämtade uppgifter beträffande såväl de enskilda som
de kommunala anstalternas ekonomi under kalenderåret 1952 har utredningen
ansett den genomsnittliga normalkostnaden per vårdplats och år
(bortsett från lärarlönekostnaderna) kunna beräknas till cirka 3 000 kronor
vid de enskilda och 3 400 kronor vid de kommunala anstalterna eller
i genomsnitt omkring 3 300 kronor. Statsbidragets procentuella andel i
nämnda kostnader utgör f. n. cirka 30,7 resp. 26,5 procent. Utredningen
anser emellertid synnerligen angeläget, att vårdstandarden i allmänhet
höjes något, framförallt genom att bättre sysselsättnings- och vårdmöjligheter
beredes de intagna. Då härför erfordras kostnadskrävande åtgärder
i form av utökade personella och materiella resurser, föreslår utredningen,
att förenämnda platskostnad om 3 300 kronor vid beräkningen av statsbidraget
höjes med 200 kronor (omkring 6 procent) till 3 500 kronor.
När det gäller att avväga statsbidragets storlek erinrar utredningen om
att undervisning och vård av psykiskt efterbliven, som är inskriven eller
för observation intagen vid särskola eller som är inskriven vid vårdanstalt
och ej fyllt 21 år, enligt föreliggande lagförslag kommer att bliva kostnadsfri.
Enär kostnadsfri vård f. n. endast tillkommer de bildbara sinnesslöa
barnen under 21 år, kommer denna utvidgning att för vederbörande
huvudmän innebära en icke obetydlig ökning av deras ekonomiska engagement.
Huvudmännen tillförsäkras dock rätt att såsom ersättning för en
del av vårdkostnaderna i fråga om dessa efterblivna uppbära den inskrivne
tillkommande folkpension ävensom allmänt och särskilt barnbidrag. Folkpensionen
utgår till ogift person med 1 750 kronor jämte å vissa orter
bostadstillägg om mellan 150—600 kronor för år. De statliga bostadstillläggen
kommer emellertid att upphöra vid årsskiftet 1953/54, då kommunerna
i stället skall äga bestämma, huruvida bostadstillägg skall utgå och
om storleken av detta. Till de kommunala bostadsbidragen kommer statsbidrag
att utgå med mellan 40—75 procent. Man torde böra utgå från att
kommunerna icke kommer att medgiva bostadstillägg till dem, som är
intagna på anstalter av nu ifrågavarande slag. Enär emellertid de statliga
bostadstilläggen övergångsvis skall bibehållas för dem, som f. n. äger uppbära
sådana, skulle folkpensionen i dessa fall kunna uppgå till icke mindre
än 1 900—2 350 kronor. Av detta belopp skall dock 200 kronor användas
för utbetalande av fickpengar in. in. Med hänsyn härtill torde man åtminstone
tills vidare kunna räkna med en genomsnittligt utgående folkpension
om minst 1 700 kronor per år. Det allmänna barnbidraget utgår f. n. med
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
290 kronor per år. Den sammanlagda statliga insatsen skulle sålunda med
nu utgående statsbidrag för en folkpensionstagare kunna uppskattas till
(1 700 + 900) 2 600 kronor och för barn under 16 år till (290 + 900) 1 190
kronor per vårdad och år.
Utredningen erinrar vidare om att statsutskottet i sitt utlåtande nr 181
till 1952 års riksdag framhöll såsom önskvärt, att vid en omprövning av
statsbidraget eftersträvades att bestämma detta till en tredjedel av driftkostnaderna.
Då i detta sammanhang endast behandlades frågan om driftbidrag
till anstalter för obildbara sinnesslöa, torde man få utgå från att de
tidigare gjorda uttalandena i fråga om motsvarande bidrag till anstalter
för bildbara sinnesslöa alltjämt äga giltighet och att statsbidraget till dessa
alltså bör täcka ungefär tre fjärdedelar av driftkostnaderna, bortsett från
utgifter för lärarlöner.
Med hänsyn till det anförda och med beaktande framförallt av de ökade
åtaganden, som föranledes av den utökade kostnadsfria vården för barn
och ungdomar upp till 21-årsåldern, föreslår utredningen, att statsbidraget
i princip fastställes till 2 000 kronor per år och godkänd internatplats av
alla slag. Då emellertid vissa efterblivna uppbär folkpension med belopp, som
i så fall skulle medföra en total statlig insats om icke mindre än (2 000 + 1 700)
3 700 kronor — d. v. s. mer än förut omnämnda bidragsunderlag — föreslår
utredningen, att för efterblivna i åldern 16—21 år, som uppbär folkpension,
samt för efterblivna, som icke är berättigade till kostnadsfri vård,
d. v. s. vuxna efterblivna, statsbidraget minskas med 1 000 kronor. Det
egentliga statsbidraget för nu ifrågavarande efterblivna skulle då komma
att motsvara cirka 28,5 procent eller knappt en tredjedel av bidragsunderlaget.
Den totala statliga insatsen blir emellertid (1 000 + 1 700) 2 700 kronor
per år och den del av platskostnaden, som skulle falla på vårdtagaren
eller i vissa fall på landstinget sålunda endast till 800 kronor om året. Å
andra sidan kommer det egentliga statsbidraget, 2 000 kronor, för den, som
åtnjuter kostnadsfri vård och som icke erhåller folkpension, att motsvara
omkring 57,i procent av platskostnaden. Den totala statliga insatsen blir
emellertid i dessa fall något mindre eller — bortsett från de särskilda barnbidragen
— (2 000 + 290) 2 290 kronor per år.
Utredningen räknar med att i runt tal 9 000 efterblivna erhåller undervisning
eller vård på särskolor eller vårdanstalter i internatform. Av nämnda
antal kan omkring 5 400 beräknas antingen icke vara berättigade till kostnadsfri
vård enligt föreliggande lagförslag eller vara mellan 16 och 21 år
samt uppbära folkpension. Det årliga statsbidraget till internaten i allmänhet
kan alltså uppskattas till (3 600 X 2 000 + 5 400 X 1 000) 12 600 000
kronor. Då de totala vårdkostnaderna för på internat intagna uppskattas till
( 9 000 X 3 500) 31 500 000 kronor uppgår den statliga andelen i form av
direkt statsbidrag till i genomsnitt 40,0 procent.
Beträffande externatskolorna föreslår utredningen — förutom en höj -
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
ning av nu utgående bidrag till lärarlöner från 85 till 95 procent samt
anläggningsbidrag även till dessa skolor — att denna skolform i statsbidragshänseende
så nära som möjligt anslutes till vad som gäller i fråga
om statsbidrag till skolor för normala barn. Med hänsyn härtill förordas, att
statsbidrag skall utgå enligt dels liksom f. n. kungörelsen den 28 juni 1946
(nr 553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider, dels kungörelsen
den 14 juni 1946 (nr 292) angående statsbidrag för tillhandahållande
av fria läroböcker in. in. åt lärjungar vid folk- och småskolor, dels kungörelsen
den 30 juni 1947 (nr 400) angående statsbidrag till viss undervisningsmateriel
vid folk- och småskolor, dels kungörelsen den 17 juni 1943
(nr 538) angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetshem och enskilda hem, dels ock kungörelsen den 15 juli 1944 (nr
585) med bestämmelser angående den statsunderstödda hälsovården vid
folk- och småskolor samt högre folkskolor. Bidragen bör därvid utgå efter
samma grunder, som gäller för normalskola i den kommun, där externatet
är beläget.
För att externatundervisningen snarast skall nå önskvärd omfattning förordar
utredningen vidare, att det nu gällande särskilda statsbidraget till
externatskolor bibehålies vid oförändrat belopp men att anknytningen till
de verkliga kostnaderna slopas och bidraget i stället utgår med ett fast
belopp om 200 kronor per inskriven elev och läsår.
Utredningen framhåller i detta sammanhang, att om småbarnshem med
förskola anordnas i externatform, nu ifrågavarande statsbidrag givetvis
också bör avse denna vårdform. Då antalet i externatskolor f. n. intagna
uppgår till omkring 750, skulle statsbidraget kunna beräknas till cirka
150 000 kronor per år.
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.
Utredningens förslag, att statsbidraget skall anknytas till det godkända
platsantalet har tillstyrkts av nästan samtliga remissmyndigheter. Jämtlands
läns landstings förvaltningsutskott framhåller emellertid, att systemet
kan medföra en benägenhet för tillsynsmyndigheten att beräkna vårdplatsantalet
lägre än nödvändigt. Förvaltningsutskottet ser hellre, att statsbidraget
beräknas efter den verkliga beläggningen.
Från några håll har anmärkningar riktats mot utredningens beräkning
av bidragsunderlaget. Statskontoret ■— som tillstyrker konstruktionen av
bidraget — anser, att tillräckliga skäl för att vid avvägningen av bidragets
storlek utgå från ett med 200 kronor till 3 500 kronor förhöjt platskostnadsbelopp
icke förebragts. Bidragsunderlaget bör därför beräknas till 3 300
kronor och bidragsbeloppet reduceras med 200 till 1 800 kronor per år och
vårdplats. I betraktande av storleken av nu utgående folkpensionsförmåner
framstår den för pensionsberättigad vårdtagare ifrågasatta minskningen av
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
statsbidraget med 1 000 kronor som alltför låg. Statskontoret förordar, att
bidraget reduceras med 1 500 kronor. Även i de fall, då barnbidrag utgår,
bör bidraget minskas, förslagsvis med 200 kronor.
Å andra sidan ifrågasätter några remissinstanser, om icke utredningens
bidragsunderlag beräknats för lågt med beaktande av nuvarande höga vårdkostnader.
Stockholms stadsfullmäktige framhåller, att vid stadens anstalter
den genomsnittliga platskostnaden, bortsett från lärarlönerna, år 1952
utgjorde cirka 5 000 kronor. Inom alla landsting och städer utom landsting,
där man vidtagit allvarliga åtgärder för att skapa tidsenliga vårdförhållanden,
torde platskostnaden vara vida högre än den av utredningen framräknade
genomsnittskostnaden. Beroende på flera omständigheter kommer
säkerligen under relativt lång tid framåt kostnaderna per vårdplats att
variera betydligt olika anstalter emellan. Av denna anledning måste det
bli mycket svårt att fastställa ett generellt bidragsunderlag, utan att därigenom
åstadkomma en orättvis bidragsgivning. Men hänsyn härtill bör
skapas en möjlighet för huvudmännen att, därest den genomsnittliga platskostnaden
väsentligt överstiger ett i statsbidragsbestämmelserna angivet
bidragsunderlag, låta de verkliga kostnaderna bilda underlag för statsbidraget.
Från många håll har riktats invändningar mot det föreslagna avdraget
i fråga om folkpensionstagarna. Så är bl. a. fallet med medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen samt svenska stadsförbundets styrelse, förvaltningsutskottet
i Västmanlands läns landsting, stadsfullmäktige i Stockholm och
Göteborg samt föreningen Sävstaholmsskolorna. Skolöverstyrelsen avstyrker
bestämt en så väsentlig komplicering av gällande statsbidragssystem. Den
föreslagna differentieringen torde nödvändiggöra en förteckning över intagna,
varav bl. a. måste framgå, om folkpension åtnjutits under hela
redovisningsåret eller del därav och huruvida intagen under året fyller 21
år, eftersom för intagen utan folkpension olika statsbidrag skulle utgå
före och efter 21 års ålder. För en intagen skulle under olika delar av året
kunna ifrågakomma olika statsbidragsbelopp, vilket torde nödvändiggöra
liknande räkneoperationer som med nu gällande inedeltalsberäkning. överstyrelsen
framhåller allvarligt det angelägna i att ett enhetligt bidragsbelopp
fastställes. Nämnda förteckning skulle då kunna ersättas av uppgifter om
sammanlagda antalet intagna, exempelvis vid ingången av varje kvartal
eller annan lämplig tidpunkt. Statsbidragsförfarandet skulle såväl för
anstalterna som för utanordnande myndigheter bli det enklast tänkbara.
Medicinalstyrelsen föreslår, att bidraget utformas som ett rent platsbidrag.
Enligt förslaget måste en tidsödande genomgång av elev- respektive
patientförteckningar verkställas innan statsbidraget kan utbetalas, och i
vissa fall torde remisser till pensionsstyrelsen erfordras för kontroll å i
rekvisition lämnade uppgifter om folkpensionerna. Driftbidraget bör därlör
begränsas till ett belopp, motsvarande medeltalet av de föreslagna
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 12i.
driftbidragen, eller 1 400 kronor, och huvudmännen äga uppbära folkpensionen
utan reduktion av bidraget. Statens totala insats torde härigenom
komma att uppgå till i stort sett samma belopp, som utredningen föreslagit.
Svenska stadsförbundets styrelse och Stockholms stadsfullmäktige framhåller,
att utredningen vid differentieringen av bidraget bortsett från det
kommunala bidraget till folkpensionen, vilket beträffande Stockholm minskar
statens andel i pensionen från 1 700 till 1 060 kronor.
Kalmar låns norra landstings förvaltningsutskott betonar det önskvärda
i att bidraget erhåller en viss värdebeständighet utöver vad som följer av
indextilläggen på folkpensionerna.
Folkpensionsfrågan beröres även av socialstyrelsen, som erinrar om önskvärdheten
av att invalidpension ej beviljas elever vid bl. a. särskolorna,
förrän man med någon grad av säkerhet kan bedöma den efterblivnes möjligheter
att genom eget arbete försörja sig, d. v. s. i allmänhet först då utskrivning
från skolan ägt rum och vederbörande någon tid prövats i familjevård.
Utsikten att mista pensionen är en faktor, som kan hämma vederbörandes
försök till inträde i arbetslivet och indragning av pensionen förorsakar
lätt irritation. Vid avgiftssättningen för försöksutskriven och i familjevård
utackorderad bör hänsyn tagas till folkpensionsförmåner, sa att icke
oskäliga överskott uppkommer.
Den av utredningen beräknade statliga andelen, 40 procent, av de totala
driftkostnaderna anses av flera remissinstanser för låg. Svenska landstingsförbundets
styrelse anser starka skäl tala för en hälftendelning i likhet
med vad som föreslagits beträffande anläggningsbidraget. Liknande
synpunkter anföres av förvaltningsutskotten i Hallands, Skaraborgs och
Kopparbergs läns landsting. Förvaltningsutskotten i Gävleborgs och Norrbottens
läns landsting m. fl. föreslår, att bidragsprocenten fastställes till i
genomsnitt 80 procent, medan Stockholms stadsfullmäktige anser 90 procent
vara riktigare.
De för externatskolorna föreslagna bidragsformerna har som regel icke
föranlett någon erinran. Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott anser
dock, att staten helt bör betala kostnaderna för denna skolform, i den mån
den blir obligatorisk. Förvaltningsutskotten i Göteborgs och Bohus låns
samt Älvsborgs läns landsting uttalar liksom svenska föreningen för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna och fallandesjuka samt sinnesslöskolornas
föreståndarförening, att de gärna sett ett mindre antal bidragsformer.
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anför liknande synpunkter
samt tillägger, att det varit värdefullt, om i stället för anknytningen
till normalskolans bidragsbestämmelser de fasta bidragen ökats.
En viss utökning av bidragsrätten föreslås av några remissinstanser.
Stockholms stadsfullmäktige anser, att av tillsynsmyndigheterna godkänd
överbeläggning bör få räknas som godkänt platsantal i detta sammanhang,
bidrag till dagliga resekostnader för externa elever såväl vid internat- som
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
externatskolor förordas av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott,
som också föreslår ett fast bidrag om 200 kronor per år och på inackorderingshem
intagen. De enskilda sinnesslöanstalternas förening framhåller,
att arbets- och sysselsättningsterapi är av högsta vikt även vid vårdhemmen
och därför borde i form av statsbidrag till löner ställas utanför övriga
vårdkostnader och täckas genom statsbidrag.
Bidrag till den öppna vården.
1951 års utredning.
Den öppna vårdens nuvarande organisation och omfattning in. m.
För att få en uppfattning om den öppna vårdens nuvarande organisation
och omfattning in. in. gjorde utredningen under sommaren 1952 en rundfråga
till centralanstalterna samt till vissa enskilda skol- och arbetshem.
Av svaren framgår, att vid 32 av de 34 tillfrågade anstalterna den 1 januari
och den 31 december 1951 fanns sammanlagt 1 034 resp. 1 118 psykiskt
efterblivna i öppen vård. Av dessa var 487 (299 manliga och 188 kvinnliga)
resji. 586 (365 manliga och 221 kvinnliga) försöksutskrivna, medan 547
(374 manliga och 173 kvinnliga) resp. 532 (360 manliga och 172 kvinnliga)
utackorderats i familjevård. Det faktiska antalet i öppen vård utplacerade
torde emellertid ha varit något högre, då icke alla tillfrågade anstalter
lämnat uppgifter om den öppna vården. Sju anstalter med en öppen vård
på vardera över 50 elever, nämligen Johannesberg (205 utskrivna), Storängen,
Sofielund, Stretered, Upplands-Väsby, Nannylund och Ulleberg, har
redovisat sammanlagt 597 psykiskt efterblivna i öppen vård, alltså mer än
hälften av det uppgivna totala antalet i landet. Man synes härav kunna
sluta sig till att den öppna vården icke utnyttjas i den omfattning, som
borde varit möjlig.
Statsbidrag utgår f. n. för envar av det antal sinnesslöa, som i medeltal
för dag under varje halvår utackorderats i kontrollerad familjevård, ansluten
till vederbörande anstalt, med styrkta verkliga kostnaden, dock högst
90 kronor.
Allmänna synpunkter på organ för den öppna vården.
I gällande författningar upptagna bestämmelser om den öppna vården
är mycket knapphändiga. Sålunda saknas i allmänhet bl. a. föreskrifter
om vem, som skall utöva tillsyn över den öppna vården och ha ansvaret
för att eleverna icke oskäligt utnyttjas eller fara illa, om tillsynens omfattning
och art, om möjligheterna att förordna särskilda övervakare och om
dessas ansvar och skyldigheter. Endast i statsbidragskungörelsen angående
anstalter för bildbara sinnesslöa, som står under medicinalstyrelsens
överinseende, finnes en föreskrift om vem, som skall utöva tillsyn över
Kungl. Maj:ts proposition nr 124. 45
den öppna vården, och om att denna tillsyn skall förekomma minst två
gånger årligen.
Under de senaste åren har den öppna vården fått en betydligt ökad omfattning
och införts vid de flesta centralanstalterna samt vid några enskilda
skol- och arbetshem. Den öppna vården har dock hindrats i sin utveckling
genom avsaknaden av författningsbestämmelser och bristen på särskild
personal för ändamålet. Endast vid fyra centralanstalter — Stockholm,
Stretered, Johannesberg och Ulleberg — finnes f. n. utöver föreståndarna
särskild personal, som har med den öppna vården att göra.
I utredningens lagförslag föreslås, att — om ej särskilda skäl till annat
föranleder — endast den, som är i oundgängligt behov av anstaltsvård må
intagas på vårdanstalt för varaktig vård och kvarhållas i sådan vård. Den
öppna vården bör sålunda vara den primära vårdformen, som alltid bör
övervägas i första hand, då ett omhändertagande är nödvändigt. Vidare
bör elever vid särskolan, som efter avslutad skolundervisning och därpå
eventuellt följande praktisk utbildning icke anses böra definitivt utskrivas,
utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas. Även på vårdanstalt intagen
bör givetvis — så snart en möjlighet till placering i öppen vård gives —
utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas. Bl. a. härigenom räknar
utredningen med att platserna vid de landstingsägda och av städer utanför
landsting ägda samt de privatägda särskoleinternaten och vårdanstalterna
icke skall behöva utökas i så stor utsträckning, som 1946 års utredning
räknat med.
Med hänsyn till den centrala ställning, som den öppna vården enligt utredningens
förslag kommer att erhålla, är det angeläget, att den ges en
funktionsduglig organisation. I de planer, som utredningen förutsatt skola
upprättas för ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna
inom varje landstingsområde, bör i enlighet härmed särskilda organ
för den öppna vården upptagas. Härmed åsyftas närmast personal för uppgifter
ungefär motsvarande dem, som åvilar hjälpverksamhetsläkare och
honom underlydande personal inom sinnessjukvården.
I första hand bör kurator stjänster inrättas. I regel räcker det med en
sådan tjänst för varje centralstyrelses verksamhetsområde. Inom större
sådana områden eller där flera landsting utan gemensam centralstyrelse
förenar sig om en organisation för den öppna vården, kan det visa sig
erforderligt att inrätta två eller flera kuratorstjänster. Ä andra sidan kan
det inom vissa centralstyrelseområden, åtminstone till en början, kanske
vara tillräckligt med en halvtidsanställd kurator. Det kan då vara lämpligt
alt kombinera kuratorstjänsten t. ex. med en eventuellt inrättad befattning
som assistent åt rektorn.
Statsbidrags f rägorna.
Kostnaderna för de olika formerna av öppen vård måste komma att bli
synnerligen varierande beroende på vårdformens karaktär, den vårdades
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 12i.
arbetsförmåga och därmed sammanhängande inkomster av eget arbete
m. in. En utbyggnad av de öppna vårdformerna måste också anpassa sig
efter de inom skilda landstingsområden olika förutsättningarna för anordnande
av varje särskild vårdform. Att med sådana utgångspunkter söka
konstruera ett på beräkning av huvudmannens kostnader grundat, särskilt
statsbidrag antingen för varje vårdform för sig eller för den öppna vården
i dess helhet är knappast möjligt. Med hänsyn härtill och då utredningen
ansett en förenkling av statsbidragssystemet vara av största betydelse, har
utredningen avstått från tanken på statsbidrag till de särskilda formerna
av den öppna vården.
De särskilda befattningarna för den öppna vården kommer att få en
avgörande betydelse för att denna vård erhåller en tillfredsställande omfattning
och organisation. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att
statens bidrag till den öppna vården koncentreras till att avse den befattningshavare,
som närmast kommer att få svara för densamma.
Bidraget bör avse hela lönekostnaden och utgå med ett fast belopp per
år och befattningshavare. Detta belopp bör — i anslutning till den lönegradsplacering,
som gäller för sociala kuratorer i allmänhet vid bl. a.
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet — beräknas efter 17 lönegradens
tredje löneklass (19 Hd.). Bidraget bör vidare ur förenklingssynpunkt
beräknas efter samma ortsgrupp för hela riket, lämpligen ortsgrupp 3. Lönen
i 19 löneklassen på 3-ort utgör f. n. 10 932 eller i runt tal 11 000 kronor
per år. Enär kuratorerna i stor omfattning torde komma att företaga
inspektionsresor för tillsyn av de utplacerade, bör till lönebidraget läggas
ett belopp om förslagsvis 1 000 kronor såsom bidrag till resekostnaderna.
Det sammanlagda bidraget skulle sålunda uppgå till 12 000 kronor per år
och befattningshavare. Efter prövning och medgivande av den myndighet,
som har att fastställa planerna för vården av de psykiskt efterblivna, bör
bidraget kunna fastställas att motsvara 1% eller 2 befattningshavare,
d. v. s. höjas till 18 000 eller 24 000 kronor per år. Bidrag bör givetvis
också kunna utgå för en halvtidsanställd befattningshavare, d. v. s. med
6 000 kronor. Med nu föreslagna bidragsbelopp och ett beräknat antal av
25 kuratorer i hela riket kan kostnaden för statsverket uppskattas till omkring
300 000 kronor per år. Till en början — intill dess organisationen utbyggts
i full omfattning — torde man dock kunna räkna med visst lägre
belopp, förslagsvis 250 000 kronor om året.
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.
Av remissmyndigheterna uttalar statskontoret att, innan något utarbetat
förslag rörande den öppna vårdens organisation föreligger, ämbetsverket
icke kan tillstyrka, att särskilda kuratorstjänster inrättas med bidrag av
statsmedel.
Övriga remissinstanser har emellertid i huvudsak tillstyrkt förslaget.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott framhåller dock, att, om rektor
ensam kan handha den öppna vården, bidraget helt bör täcka hans resekostnader.
Skolöverstyrelsen — som anser utredningens förslag innebära
en högst avsevärd förenkling av statsbidragsförfarandet — föreslår, att
bidraget med hänsyn till att resekostnaderna måste anses vara för lågt
beräknade höjes till 15 000 kronor per befattningshavare.
Socialstyrelsen framhåller, att enbart uppgiften att söka anskaffa lämpliga
familjevårdshem är så tidsödande, att den ingenstädes torde kunna
tillfredsställande utföras av en halvtidsanställd arbetskraft. Kuratorn bör
anlitas även för ekonomisk planering och rådgivning åt klientelet liksom
för att bistå vederbörande vid uppkommande juridiska spörsmål m. m.
Även definitivt utskrivna elever bör kunna påräkna hjälp av kuratorn.
Dessa uppgifter måste anses vara så väsentliga, att kuratorn icke under
några förhållanden därutöver bör sysselsättas med regelbundet arbete inom
anstaltsvården. Med hänsyn till det anförda torde behov i regel föreligga
av två heltidsanställda kuratorer för varje centralstyrelses verksamhetsområde.
Statsbidrag härför bör kunna utgå utan särskild prövning. Enär kuratorerna
— med tjänstebenämningen assistenter — vid statens skolor för
barna- och ungdomsvården placerats i 23 lönegraden, bör statsbidraget
beräknas med utgångspunkt från en tjänsteställning i lönegrad 21. Det
föreslagna resekostnadsbidraget synes vara alldeles för lågt beräknat och
med hänsyn till kuratorernas arbetsuppgifter böra upptagas till förslagsvis
3 000 kronor.
Svenska stadsförbundets styrelse och Stockholms stadsfullmäktige anser,
att bidragen till den öppna vården bör vara minst lika stora som till anstaltsvården.
Enär det föreslagna bidraget ej tillnärmelsevis kommer att motsvara med
denna vårdform förenade kostnader förordar Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott, att nuvarande statsbidrag om högst 180 kronor per år
och i kontrollerad familjevård placerad bibehålies.
Stockholms stadsfullmäktige föreslår, att bidrag även skall utgå till driftkostnader
vid exempelvis externa sysselsättningshem för vårdklientelet.
Föreningen Sävstaholmsskolorna anser, att utplacering i familjevård från
enskild riksanstalt helst bör ske av personal, anställd vid denna anstalt,
och icke genom en kurator inom den centralanstalts verksamhetsområde,
varifrån eleven kommer. En sådan kurator har ju i regel icke haft någon
kontakt med vederbörande elev och saknar därför den behövliga ingående
kännedomen om vederbörandes speciella förutsättningar för placering i
familjevård. Statsbidrag bör därför kunna utgå även till riksanstalt för
anställandet av en kurator. I regel torde dock denna kurator stjänst kunna
törenas med en befattning som assistent åt föreståndaren.
Svensk kuratorsförening anser, att kurator stjänsterna i likhet med vad
som gäller för motsvarande tjänster vid de statliga ungdomsvårdsskolorna
bör placeras i lägst 23 lönegraden.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
Departementschefen.
I propositionen nr 26 till innevarande års riksdag har framlagts förslag
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Enligt förslaget
skall med vissa undantag huvudmannaskapet för vården av de psykiskt
efterblivna, d. v. s. med nuvarande terminologi såväl bildbara som
obildbara sinnesslöa, åläggas landstingen och städer utanför landsting.
Varje landsting skall upprätta en plan för ordnandet av undervisningen
och vården av de efterblivna inom landstingsområdet. I denna plan skall
upptagas såväl särskolor — externat eller internat — och vårdanstalter
som organ för den öppna vården. Även enskilda anstalter skall kunna upptagas
i planen. Undervisning och vård skall vara kostnadsfri för efterblivna
under 21 års ålder.
1951 års sinnesslövårdsutredning har vid sitt ställningstagande till det
lagförslag, som legat till grund för nämnda proposition, ansett, att staten
— vars direkta bidrag till sinnesslövården enligt av utredningen verkställda
mycket ungefärliga beräkningar f. n. skulle täcka endast en knapp tredjedel
av driftkostnaderna — måste lämna väsentliga bidrag både till anläggning
och drift av särskolor och vårdanstalter. Utredningen — som avvisat
tanken på att sinnesslövården skulle anses vara en principiellt statlig angelägenhet
— har därvid anfört i huvudsak två skäl för en statlig bidragsgivning
på detta område. För det första pålägges landstingen genom den
föreslagna lagstiftningen en ny uppgift, nämligen huvudmannaskapet för
vården av de obildbara sinnesslöa och av sådana bildbara sinnesslöa, för
vilka huvudmannaskapet icke redan reglerats genom 1944 års lag om undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa. Det andra skälet är önskemålet
att uppmuntra till en snabb utbyggnad och upprustning av denna delvis
eftersatta vårdgren.
Från flera remissmyndigheter har —- nu liksom i yttrandena över utredningens
lagförslag — framhållits, att sinnesslövården är en statlig angelägenhet
och att staten på grund därav i princip bör bestrida alla med
denna vård förenade kostnader. Enligt min mening kan man emellertid
icke då det gäller sjukvården och liknande vårdområden tala om några principiellt
statliga uppgifter. Den alldeles övervägande delen av landstingens
verksamhet avser ju just hälso- och sjukvården samt vissa närstående vårdområden.
Här har landstingen på grund av stadganden i lag eller utan
uttrycklig föreskrift gjort väsentliga och betydande insatser, icke endast
i fråga om kroppssjukvården utan även på andra områden såsom i fråga
om lättskötta sinnessjuka, bildbara sinnesslöa barn och barnhemsverksamheten.
Vården av obildbara och vuxna bildbara sinnesslöa synes icke
skilja sig från dessa vårdgrenar på ett sådant sätt att uppgiften därför
bör anses åvila staten. Frågan synes emellertid framför allt ha en rent
praktisk-ekonomisk innebörd. Det måste anses olämpligt att på staten
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
överföra eu vårdform, där landstingsområdena såväl ur praktiskt-administrativa
synpunkter som av hänsyn till de vårdade och deras anhöriga får
anses utgöra lämpliga upptagningsområden, och där de kommunala huvudmännen
redan genom 1944 års lagstiftning ålagts väsentliga uppgifter.
Statens åligganden i detta hänseende bör därför, såsom jag redan framhållit
i lagpropositionen, begränsas till vården av vissa asociala och svårskötta
efterblivna. Att låta staten betala hela kostnaden för sinnesslövården
i övrigt låter sig knappast förena med det föreslagna kommunala huvudmannaskapet.
Å andra sidan anser jag det uppenbart, att kommunerna icke
ensamma bör svara för dessa kostnader. Den föreslagna organisatoriska
lösningen medför en utvidgning av de kommunala huvudmännens verksamhetsområde
och därmed ökade kostnader för dessa. Härtill kommer
det förut omnämnda önskemålet om en snabb upprustning och utbyggnad
av denna vårdgren. Mot bakgrunden av det anförda anser jag mig sålunda
kunna godtaga de båda huvudsakliga skäl, som utredningen anfört för en
statlig bidragsgivning på detta område, nämligen dels utökningen av huvudmannaskapets
omfattning, dels stimulanssynpunkten.
Beträffande förstnämnda spörsmål delar jag visserligen utredningens
mening, att huvudmännen genom föreslagna nya åligganden kommer att få
vidkännas ganska betydande utgifter. Jag vill emellertid å andra sidan framhålla,
att utgiftsökningen knappast kan bli av den storleksordning, som
åtskilliga remissmyndigheter tydligen utgått från. Enligt utredningens
beräkningar skulle f. n. av de nuvarande totala vårdkostnaderna om i runt
tal 34 000 000 kronor cirka 11 000 000 kronor betalas av staten, omkring
(11 000 000 + 3 000 000) 14 000 000 kronor av landstingen och städerna
utanför landsting samt återstoden, 9 000 000 kronor, av enskilda. De enskildas
utgifter täckes emellertid till stor del av folkpensioner och barnbidrag.
Den övervägande delen av kostnaderna härutöver torde f. n. bestridas
av primärkommunerna och i sista hand landstingen (motsvarande)
enligt bestämmelserna i fattigvårds- och barnavårdslagarna samt lagen om
lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa
och fallandesjuka. Att beräkna hur stor del av ifrågavarande kostnader,
som på grund av dessa stadganden redan nu åvilar de sekundärkommunala
huvudmännen, torde knappast vara möjligt. Jag vill emellertid
erinra om att utredningen i sitt första betänkande framhållit, att
vid de enskilda anstalterna förmyndare och anhöriga endast i omkring
It procent av antalet fall själva i sista hand betalade vårdavgifterna.
I fråga om det andra skälet för en statlig bidragsgivning på detta område
vill jag understryka utredningens uttalande, att sinnesslövården utan tvekan
måste anses vara en i flera hänseenden eftersatt vårdgren. Antalet f. n.
befintliga anstaltsplatser är sålunda otillräckligt, framför allt i fråga om
vårdklientelet, för vilket bestämmelser om huvudmannaskap hittills sak4
— Biliang till riksdagens protokoll 1054. 1 sand. Nr 124.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
nats. Den utbyggnad av sinnesslövården, som förutsattes vid genomförandet
av 1944 års lagstiftning, kan vidare ännu icke betraktas som avslutad.
Åtskilliga såväl kommunala som enskilda anstalter är gamla och trots
ombyggnader delvis otidsenliga. Även vårdstandarden i övrigt är på en
del anstalter sådan, att en upprustning i såväl personellt som materiellt
hänseende måste anses synnerligen angelägen. En snabb utbyggnad och
i samband därmed en allmän upprustning av denna vårdgren måste
därför vara ett viktigt önskemål. Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, att flera huvudmän i avbidan på statsmakternas ställningstagande
till föreliggande organisationsförslag redan vidtagit eller planerat
åtgärder i dessa hänseenden.
Mot bakgrunden av det anförda synes det mig uppenbart, att huvudmännen
måste erhålla statsbidrag för både anläggning och drift av de
skolor och vårdanstalter, varom nu är fråga. Bidraget bör därvid, såsom
utredningen föreslagit och i anslutning till vad som gäller f. n., fördelas
på tre olika huvudformer, nämligen anläggningsbidrag, lärarlönebidrag
och bidrag till egentliga driftkostnader. Det speciella utrustningsbidrag,
som utredningen föreslagit skola utgå till anskaffande av viss utrustning
vid de yrkeshem med yrkesundervisning, som enligt förenämnda lagförslag
skall inrättas vid särskolorna, kan jag däremot icke tillstyrka. Jag
delar visserligen utredningens åsikt, att en utbyggnad och intensifiering
av yrkesutbildningen och yrkesundervisningen av de efterblivna, är en betydelsefull
fråga. Särskilt vill jag understryka dess uttalande, att man härvid
utan förutfattade meningar bör pröva olika yrkens möjligheter och lämplighet
för de efterblivna. Ett utrustningsbidrag torde emellertid för såväl
huvudmännen som tillsynsmyndigheterna komma att bliva tämligen svårhanterligt.
Då härtill kommer, att bidraget torde få anses vara av förhållandevis
ringa ekonomisk betydelse för huvudmännen, har jag ansett mig böra
avstyrka införandet av denna nya bidragsform. Då förutsättningar för en
lönereglering i fråga om de lärartjänster, som f. n. icke är statligt reglerade,
icke förelegat, har jag icke heller ansett mig kunna tillstyrka den
av utredningen på grundval av 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande
föreslagna utvidgningen av bidragsrätten i fråga om lärarlönebidraget.
Vidare föreslår jag viss ändring i fråga om konstruktionen av det särskilda
bidraget till den öppna vården. Jag återkommer till denna fråga i det
följande.
Innan jag övergår till frågan om storleken och utformningen av de särskilda
bidragen, vill jag — i anslutning till av flera remissmyndigheter
uttalade önskemål — framhålla, att, därest allmänna statsbidragsutredningen
kommer att till behandling upptaga frågan om statsbidrag till sekundärkommuner,
givetvis även nu förevarande bidrag av olika slag bör
prövas.
51
Kung!. Maj.ts proposition nr 12i.
Vad härefter först angår anläggningsbidraget, bör detta liksom f. n. utgå
till landsting och städer utanför landsting. I den män nybyggnad erfordras
för att tillgodose behovet av ytterligare platser inom visst område, bör
denna sålunda i princip ombesörjas av de kommunala huvudmännen. Även
vissa enskilda anstalter torde emellertid komma att upptagas i landstingens
planer för vården av de psykiskt efterblivna. I den mån nämnda huvudmän
anser det ur olika synpunkter lämpligt och möjligt, att sådan nybyggnad
ombesörjes av enskild, förening eller stiftelse, bör dock anläggningsbidrag
såsom utredningen förutsatt kunna utgå efter prövning från fall
till fall. Vissa kategorier enskilda anstalter torde emellertid icke komma
att upptagas i planerna. Detta gäller tre typer av anstalter, nämligen för
det första anstalter, avsedda för en speciell kategori efterblivna från hela
landet, för det andra välskötta enskilda anstalter med intagna från ett
stort antal landstingsområden och för det tredje slutligen sådana enskilda
anstalter, som anses böra bibehållas endast under en övergångstid. Även
till förstnämnda båda kategorier bör anläggningsbidrag kunna utgå efter
särskild prövning, en prövning, som även bör kunna avse statsbidragets
storlek. Den tredje gruppen enskilda anstalter bör givetvis icke erhålla
anläggningsbidrag.
Bidrag bör, såsom jag förut framhållit, utgå till uppförande av såväl
särskolor i internatform som vårdanstalter. Då öppna vårdformer av olika
slag i största möjliga utsträckning bör uppmuntras, har jag intet att erinra
mot utredningens förslag, att bidrag alltid skall kunna utgå även för inrättande
av externatskolor och externatplatser vid skolhem samt av sysselsättningsavdelningar
i externatform.
Utredningens förslag beträffande de ändamål, för vilka anläggningsbidrag
skall utgå, föranleder ingen erinran från min sida utom såvitt avser
den föreslagna utvidgningen beträffande ändrings- och reparationsarbeten
å befintliga, för sinnesslövården uppförda byggnader. Av principiella skäl
samt då bidraget skulle bli svårhanterligt och knappast få större ekonomisk
betydelse, anser jag mig icke kunna tillstyrka införandet av denna nya
bidragsform.
Däremot anser jag mig böra godtaga utredningens förslag, att anläggningsbidraget
— utom såvitt angår externaten samt ändringsarbeten å befintliga
för annat ändamål uppförda byggnader — skall utgå med ett visst
fast belopp per nytillkommande skol- eller vårdplats och att platsantalet
sålunda skall bliva avgörande för bestämmande av det sammanlagda statsbidragets
storlek. En sådan ordning synes nämligen innebära en väsentlig
förenkling och har också i och för sig tillstyrkts av så gott som samtliga
remissinstanser.
Vad härefter angår frågan om platsbidragets storlek har utredningen
på grundval av närmare redovisade ungefärliga kostnadsberäkningar upp
-
52
Kungl. Mnj:ts proposition nr 12fi.
skattat den genomsnittliga normala anläggningskostnaden till 24 000 kro
nor för särskoleplats å internat och 18 000 kronor för plats ä vårdanstalt
Utredningen förordar, att platsbidraget bestämmes till 50 procent av dessa
belopp, d. v. s. till 12 000 resp. 9 000 kronor per plats. Nu utgående bidrag
om 4 000 kronor per plats, som dock endast avser anstalter för bildbara
sinnesslöa, fastställdes av 1944 års riksdag på grundval av en byggnadskostnad
varierande mellan 4 000 och 10 000 kronor per nybyggd plats. Då
byggnadskostnadsindex sedan dess stigit med omkring 75 procent, skulle
detta medföra en uppräkning av bidraget till 7 000 kronor. I likhet med
statskontoret kan jag icke tillstyrka, att bidraget för internatskolor fastställes
till högre belopp än nu angivits. Bidraget för vårdanstalter bör i
ungefärlig relation härtill fastställas till 5 000 kronor per plats. Bidraget
till externatskolor bör med hänsyn till angelägenheten av att uppmuntra
externatundervisningen i enlighet med utredningens förslag fastställas till
50 procent av de verkliga kostnaderna men maximeras till högst 5 000
kronor per elevplats. För omändring av i vederbörande huvudmans ägo
befintlig, för annat ändamål uppförd byggnad bör såsom utredningen föreslagit
procenttalet fastställas till 30. Bidraget bör dock i detta fall självfallet
maximeras till belopp, motsvarande förut angivna platsbidrag för
särskolor resp. vårdanstalter. Därest externatplatser förlägges till internatskolor,
bör efter prövning i varje särskilt fall en viss höjning av det för
skolan utgående bidraget kunna medgivas. Liksom f. n. bör bidraget återbetalas,
om skola eller anstalt nedlägges eller användes för annat ändamål.
Utredningens uppskattning av det aktuella platsbehovet anser jag mig
kunna godtaga som en utgångspunkt för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av nu framlagda förslag. I enlighet härmed torde statens kostnader
för utbyggnad av denna vårdgren kunna uppskattas till (500 X 7 000)
3 500 000 kronor för skolinternaten och (2 300 x 5 000) 11 500 000 kronor
för vårdanstalterna. Kostnaderna för externatskolor och förenämnda omändringsarbeten
torde kunna beräknas till högst 2 000 000 kronor och den
sammanlagda kostnaden alltså till omkring (3 500 000+ 11 500 000 +
2 000 000) 17 000 000 kronor.
Utredningen har förutsatt, att denna utbyggnad skulle äga rum under
en femtonårsperiod. Även om det i och för sig skulle vara önskvärt, att
denna utbyggnad kunde genomföras på kortare tid, synes det emellertid
i nuvarande investeringsläge och med hänsyn till behoven på övriga områden
vara orealistiskt att räkna med en snabbare utbyggnadstakt. Jag har
därför ansett mig f. n. böra godtaga utredningens förslag till utbyggnadstid
såsom utgångspunkt för en beräkning av det statliga medelsbehovet
för ändamålet. Detta skulle i enlighet härmed kunna uppskattas till icke
fullt 1 200 000 kronor per budgetår.
De nya bidragsbestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1955. Då
vissa huvudmän i avbidan på en lösning av frågan om huvudmannaskapet
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
redan påbörjat och i några fall avslutat uppförande av särskolor eller
vårdanstalter, avsedda att inpassas i den nya organisationen, bör emellertid
Kungl. Maj :t äga möjlighet att bevilja anläggningsbidrag även till sådana
nybyggnader, vilkas uppförande påbörjats men ej avslutats före den 1 januari
1953, d. v. s. kalenderårsskiftet närmast efter framläggandet av 1951
års utrednings lagförslag. En förutsättning härför är dock givetvis, att
vederbörande skola eller anstalt upptagits i någon godkänd plan eller
eljest godkänts av vederbörande tillsynsmyndighet. Ansökningar om bidrag
torde böra inlämnas till vederbörande tillsynsmyndighet före den 1 juli
1955.
Beträffande lärarlönebidraget ansluter jag mig helt till utredningens
förslag såvitt angår konstruktionen av detsamma. Det föreslagna systemet
att beräkna statsbidraget efter de sammanlagda kontanta avlöningsförmånerna
i vederbörande ortsgrupp enligt den näst högsta löneklassen av för
medgivna, reglerade tjänster gällande lönegrader måste komma att innebära
en avsevärd förenkling av nu gällande bidragsgrunder. I likhet med
utredningen anser jag vidare, att staten alltjämt bör svara för huvudparten
av kostnaderna för löner till rektorer och lärare. Med den föreslagna konstruktionen
av lärarlönebidraget kommer emellertid kostnaderna för eventuella
vikarier eller för timlärare icke att inräknas i bidragsunderlaget.
Med hänsyn härtill synes den av utredningen föreslagna fördelningen av
bidragsberättigade kostnader mellan staten och vederbörande huvudmän
vara väl avvägd. Jag förordar alltså, att den statliga andelen fastställes
till 95 procent av de på angivet sätt beräknade kostnaderna. Vid bifall
härtill torde statens andel av de verkliga kostnaderna komma att öka från
f. n. omkring 85 procent till cirka 88 procent och därmed nära ansluta sig
till det genomsnittliga bidraget till lönekostnaderna vid folkskoleväsendet.
Huvudmansavgift bör liksom f. n. avdragas vid statsbidragets utbetalande.
De nya bidragsgrunderna bör, såsom utredningen föreslagit, tillämpas redan
fr. o. in. redovisningsåret 1954/55. De årliga kostnaderna för lärarlönebidraget
torde kunna uppskattas till 3 600 000 kronor, innebärande en ökning
i förhållande till av skolöverstyrelsen med utgångspunkt från nuvarande
bidragsgrunder för nämnda budgetår äskat belopp med 200 000
kronor.
Även utredningens förslag till konstruktion av statsbidraget till egentliga
driftkostnader anser jag mig böra godtaga. Jag förordar sålunda, att detta
beträffande internat av olika slag fastställes till ett visst belopp per godkänd
vårdplats. I det godkända platsantalet synes även böra inräknas en
av vederbörande tillsynsmyndighet övergångsvis godkänd överbeläggning.
Å andra sidan bör emellertid, för den händelse beläggningen skulle avsevärt
understiga det godkända platsantalet eller om eljest särskilda skäl föranleder
därtill, statsbidraget efter prövning av vederbörande tillsynsmyndighet
kunna minskas. Utredningen har föreslagit, att bidraget i princip fastställes
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 12b.
till samma belopp för internatplatser av olika slag men med visst avdrag
för intagna, som icke skall äga erhålla kostnadsfri vård eller som uppbär
folkpension. Den av utredningen föreslagna förenklingen av statsbidraget
torde emellertid komma till sin fulla rätt först vid ett för internatplatser
av alla slag enhetligt statsbidrag. Jag förordar därför en sådan ändring av
utredningens förslag.
Nu gällande driftbidrag utgår med ett belopp om 900 kronor per år. Utredningen
har vid avvägningen av driftbidragets storlek utgått från en
genomsnittlig normalkostnad per vårdplats, bortsett från lärarlönekostnader,
om 3 400 för de kommunala och 3 000 kronor för de enskilda anstalterna
eller i genomsnitt för båda anstaltskategorierna cirka 3 300
kronor. Denna genomsnittskostnad har med hänsyn till önskvärdheten av
en höjd vårdstandard avrundats uppåt med 200 kronor till 3 500 kronor.
De av utredningen föreslagna platsbidragen, 2 000 och i vissa fall 1 000
kronor, avsågs motsvara i genomsnitt 40 procent av sistnämnda platskostnad.
Med den av mig tidigare föreslagna bidragskonstruktionen skulle
härför erfordras ett platsbidrag om 1 400 kronor. Då bidraget emellertid
synes böra avvägas i förhållande till de redovisade verkliga driftkostnaderna,
anser jag mig icke kunna tillstyrka, att detsamma beräknas på ett
högre bidragsunderlag, än vad som motsvarar den verkliga genomsnittskostnaden
per vårdplats. På grund härav och med beaktande av bl. a. den
andel av kostnaderna, som med hänsyn till uppburna folkpensioner och
barnbidrag i själva verket kommer att åvila de kommunala huvudmännen,
anser jag mig icke kunna förorda, att statsbidraget bestämmes till högre
belopp än 1 200 kronor per plats. Förslaget innebär en höjning av det nuvarande
driftbidraget med 300 kronor.
Med ett platsantal om i runt tal 9 000 skulle det årliga statsbidraget till
internaten i enlighet härmed kunna uppskattas till omkring 10 800 000
kronor. Då de verkliga totala vårdkostnaderna för på internat intagna på
grundval av nu anförda siffror kan uppskattas till (9 000 x 3 300)
29 700 000 kronor, uppgår sålunda den statliga andelen i form av egentligt
drittbidrag till i genomsnitt omkring 36 procent. Med utgångspunkt från
av utredningen verkställda beräkningar av antalet folkpensionsberättigade
interner samt på särskolor och vårdanstalter intagna barn under 16 år kan
den del av totalkostnaderna, som bestrides av folkpensioner (bortsett från
det övergångsvis utgående bostadstillägget och fickpengar) samt barnbidrag,
uppskattas till drygt 9 400 000 kronor. Den på nämnda kommunala
huvudmän belöpande andelen skulle alltså uppgå till (29 700 000 —
10 800 000 — 9 400 000) 9 500 000 kronor eller knappt 32 procent. Härvid
har förutsatts, att några vårdavgifter utöver folkpensionen icke utgår. —
Det måste emellertid understrykas, att dessa på utredningens kalkyler grundade
beräkningar måste anses vara högst ungefärliga och utgå från en
återhållsam bedömning av de faktiska vårdkostnaderna.
Mot utredningens förslag i fråga om bidrag till externatskolor har jag
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
intet att erinra. Denna skolform bör sålunda i statsbidragshänseende så nära
som möjligt anslutas till vad som gäller beträffande folkskolan i allmänhet.
I enlighet härmed bör bidrag utgå enligt de för normalskolor gällande
bestämmelserna om bidrag till anordnande av skolmåltider, för tillhandahållande
av fria läroböcker in. in., för viss undervisningsmateriel, för inackordering
av skolbarn samt för hälsovård. Vidare bör statsbidrag utgå
med ett fast belopp om 200 kronor per inskriven elev och år. Då antalet
i externatskola f. n. inskrivna elever uppgår till omkring 750, kan statens
kostnader för det fasta bidraget uppskattas till cirka 150 000 kronor per år.
Det av någon remissinstans framförda önskemålet om särskilt bidrag till
dagliga resekostnader för externa elever vid internat- eller externatskolor,
vilka kostnader torde få anses ingå i den eleverna tillkommande kostnadsfria
vården, anser jag mig icke kunna tillstyrka.
I sitt förslag beträffande bidrag till den öppna vården har utredningen ansett
det icke vara möjligt att på grundval av de verkliga kostnaderna konstruera
vare sig ett bidrag för varje särskild vårdform eller för den öppna vården
i dess helhet. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av största möjliga
förenkling av bidragssystemet har utredningen ansett sig böra avstå från
tanken på statsbidrag till de särskilda formerna av den öppna vården.
Bidraget har i stället avsetts skola utgå med belopp i huvudsak motsvarande
lönekostnaden för den eller de befattningshavare, som närmast skulle få
svara för den öppna vården. Ehuru ett bidrag av denna karaktär otvivelaktigt
skulle vara av värde för att stimulera landstingen att anställa sådana
befattningshavare, vilket i sin tur måste vara av väsentlig betydelse
för en önskvärd effektivering av den öppna vården, anser jag mig av principiella
skäl icke kunna tillstyrka detta alternativ. Av skäl som utredningen
anfört är jag icke heller beredd föreslå särskilda bidrag för var
och en av de olika öppna vårdformer, som omfattas av den föreslagna lagstiftningen.
Jag förordar i stället, att bidraget anslutes till den vårdform,
som närmast anknyter till den slutna vården och som för huvudmännen
torde vara förhållandevis mest kostnadskrävande, nämligen familjevården.
Bidraget bör därvid utgå med ett fast belopp för var och en i familjevård
utackorderad och år. Ur förenklingssynpunkt synes bidraget böra beräknas
på antalet vid en viss tidpunkt, t. ex. kalenderårsskifte eller annan lämplig
tid, i familjevård utackorderade. Bidraget, som f. n. utgår med 180 kronor
för år, torde böra bestämmas till samma belopp, som föreslagits för externateleverna,
eller till 200 kronor per vårdad och år. Då antalet familjevårdsfall
f. n. kan uppskattas till i runt tal 800, torde kostnaderna för
detta bidrag kunna beräknas till omkring 100 000 kronor om året.
De nya bidragsgrunderna torde — med förut angivna undantag — böra
träda i kraft den 1 januari 1055, fr. o. in. vilken dag huvudmannaskapet
för undervisning och vård av nu ifrågavarande efterblivna föreslagits
komma att åvila landstingen och de landstingsfria städerna.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestäm -
56 Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
melser rörande grunderna för statsbidragens utgående, som kan komma
att erfordras.
Jag vill slutligen i detta sammanhang erinra om, att två enskilda anstalter,
nämligen skolhemmet Söderhaga i Drevviken samt skol- och arbetshemmet
Sävstaholm i Vingåker, icke kommer att omfattas av det föreslagna
kommunala huvudmannaskapet. 1 ett av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga
den 1 oktober 1951 till chefen för inrikesdepartementet avgivet
betänkande angående skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning
(SOU 1951: 48) har föreslagits bl. a., att dessa båda hem
skulle genom särskilda avtal mellan staten och anstalternas huvudmän knytas
till den av de sakkunniga förordade anstaltsorganisationen för vård
av barn med komplicerad utvecklingshämning. I den inledningsvis omnämnda
propositionen nr 26 har jag även uttalat mig för en sådan lösning.
1 enlighet härmed har Kungl. Maj :t genom beslut den 18 december 1953
uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att gemensamt upptaga
förhandlingar med huvudmännen för nämnda båda anstalter i fråga
om berörda anknytning samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag,
vartill förhandlingarna kunde giva anledning. I avbidan på dessa
förslag torde även nämnda båda enskilda anstalter tills vidare böra omfattas
av de föreslagna nya bidragsgrunderna.
I enlighet med vad nu anförts kan statens årliga bidrag till de totala driftkostnaderna
uppskattas till följande belopp, nämligen för lärarlönebidrag
3 600 000 kronor samt för driftbidrag till internaten, till externatskolor och
till öppen vård resp. 10 800 000, 150 000 och 160 000 kronor eller tillhopa
14 710 000 kronor. Då samtliga driftbidrag utbetalas i efterskott, påverkas
ej medelsbehovet för budgetåret 1954/55 av de föreslagna bidragsgrunderna.
För sistnämnda budgetår äskas sammanlagt omkring 12 200 000 kronor,
varför ökningen av statens årliga kostnader kan uppskattas till omkring
2 500 000 kronor.
De för ifrågavarande ändamål i riksstaten nu uppförda anslagen till Bidrag
till uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa,
till Bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa och till Bidrag till
anstalter för obildbara sinnesslöa torde fr. o. in. budgetåret 1955/56 —
d. v. s. det budgetår, varunder bidrag enligt de nya grunderna första gången
kommer att utbetalas — böra uppföras under benämningen Bidrag till uppförande
eller inrättande av särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna,
Bidrag till driften av särskolor för psykiskt efterblivna samt Bidrag
till driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majrt måtte
föreslå riksdagen
att godkänna de förslag till ändrade statsbidragsgrunder
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som angivits
i det föregående.
Kungl. Maj.ts proposition nr 12b.
57
Anslagsäskanden för budgetåret 1954/55.
l:o) Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa.
1952/53 .................
1953/54 (statsliggaren s. 963)
1954/55 (förslag) .........
3 200 000
3 960 000
3 960 000
Anslag
Nettoutgift
3 372 770
Yrkanden.
Medicinalstyrelsen (skr. 31/8 1953) hemställer, dels att anslaget uppföres
med oförändrat belopp, dels ock att av anslaget 9 600 kronor må disponeras
för anordnande av en utbildningskurs för i första hand föreståndare vid
vård- och arbetshem inom sinnesslövården.
Statsbidraget för kalenderåret 1952 beräknas komma att uppgå till i runt
tal 3 440 000 kronor. Genom den provisoriska ökningen av statsbidraget
fr. o. in. den 1 januari 1953 uppnås visserligen icke den avvägning mellan
statsbidrag och vårdavgifter, som statsmakterna enligt tidigare uttalanden
ansett lämplig. I avbidan på 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag anser
sig styrelsen dock icke böra f. n. påyrka någon ytterligare höjning. Med
hänsyn härtill och då antalet nytillkomna vårdplatser är ringa, kan anslaget
upptagas med oförändrat belopp.
Inom sinnesslövården arbetar f. n. en stor grupp föreståndare och vårdpersonal
utan någon egentlig utbildning för arbete bland ett svårskött och
särpräglat klientel. Med hänsyn till den utveckling sinnesslövården undergått
de senaste åren och de berättigade krav, som måste ställas på god
institutionsvård, kan detta ej längre anses godtagbart. Medicinalstyrelsen
finner därför synnerligen angeläget, att en kurs anordnas i första hand
för föreståndare vid vård- och arbetshem under styrelsens överinseende.
Kursen avses omfatta tre veckor och föreslås förlagd till Stockholm. I kursen
skall ingå föreläsningar, praktiska demonstrationer och studiebesök.
Föreläsningarna avses omfatta bl. a. frågor rörande barna- och ungdomspsykologi,
barnpsykiatri, psykisk barna- och ungdomsvård, moderna principer
för utvecklingshännnade barns fostran och vård, sysselsättnings- och
arbetsterapi samt spastikernas problem.
Deltagarantalet beräknas till 30. Då de flesta torde arbeta vid enskilda
anstalter, som åtnjuter statsbidrag, bör möjlighet beredas dem att erhålla
stipendier om högst 200 kronor för att underlätta deras omkostnader för
resor och uppehälle i samband med kursen.
Kostnaderna beräknas till 9 600 kronor, varav för föreläsningar 3 200
kronor, stipendier 4 000 kronor, lokal 400 kronor, arvode till administratör
500 kronor samt resor och omkostnader för studiebesök 1 500 kronor.
Motiv.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
Departementschefen.
Såsom medicinalstyrelsen framhållit finnes f. n. vid vård- och arbetshem
under styrelsens överinseende en stor grupp föreståndare och vårdpersonal,
som saknar erforderlig utbildning. I likhet med styrelsen anser jag det därför
vara synnerligen angeläget, att en utbildningskurs för i första hand
föreståndare för nämnda vård- och arbetshem anordnas under nästa budgetår.
Styrelsens förslag till kursplan in. m. samt dess beräkning av kostnaderna
för ändamålet anser jag mig kunna i huvudsak godtaga.
Mot styrelsens beräkning av medelsbehovet i övrigt under anslaget har
jag intet att erinra. Jag vill härvid framhålla, att av mig i det föregående
framlagda förslag till ändrade statsbidragsgrunder, vilka beträffande lärarlönebidraget
avsetts skola träda i kraft fr. o. m. den 1 juli 1954 och i övrigt
fr. o. in. den 1 januari 1955 icke påverkar medelsbehovet under anslagen
till sinnesslövården för budgetåret 1954/55. Driftbidragen utbetalas
nämligen i efterskott och eventuella framställningar om anläggningsbidrag
för byggnader, som påbörjats men icke färdigställts den 1 januari 1953,
vilka ansökningar föreslagits skola vara inlämnade till vederbörande tillsynsmyndighet
före den 1 juli 1955, torde icke komma att beviljas och utbetalas
redan under loppet av nästkommande budgetår.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen
1953/54 (statsliggaren s. 965) ........ 850 000
1954/55 (förslag) .................. 900 000
Yrkande.
Skolöverstyrelsen (skr. 25/8 1953) hemställer, att anslaget uppräknas
med 150 000 kronor.
Vid utgången av budgetåret 1952/53 fanns på anslaget en reservation av
827 502 kronor. Av reservationen är ett belopp av 688 000 kronor bundet
genom bifallna men ännu ej utbetalade ansökningar om bidrag. Summan
av till Kungl. Maj:t ingivna eller hos skolöverstyrelsen inneliggande ansökningar
uppgår till 920 500 kronor. Bidrag för samtliga förenämnda ansökningar
beräknas komma att utbetalas under budgetåret 1953/54. Härutöver
att till Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa för
budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 960 000 kronor.
2:o) Bidrag till uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sin
nesslöa.
Anslag Nettoutgift
Anslag
100 000
1952/53
Motiv.
59
Kiingl. Maj:ts proposition nr 124.
väntas för tiden intill den 1 juli 1955 ansökningar om statsbidrag på sammanlagt
1 040 000 kronor. I enlighet härmed erfordras för budgetåret
1954/55 en medelsanvisning om (688 000 + 920 500 + 1 040 000 — 827 502 —
850 000) 970 998 eller i runt tal 1 000 000 kronor.
Departementschefen.
Bidrag för de av skolöverstyrelsen i anslagsframställningen angivna, redan
beviljade ansökningarna om tillhopa 688 000 kronor kan beräknas
komma att utbetalas under loppet av budgetåret 1953/54. På grundval av
hos Kungl. Maj :t eller skolöverstyrelsen inneliggande ansökningar torde
bidrag kunna beviljas med omkring 1 022 000 kronor. För innevarande budgetår
tillgängliga medel torde sålunda icke komma att helt förslå för utbetalande
av bidrag även för sistnämnda ansökningar. Å andra sidan torde
emellertid beloppet av sådana väntade bidragsansökningar, som kan beräknas
påverka medelsbehovet före utgången av budgetåret 1954/55, kunna
reduceras något på grund av inträffade förseningar av vissa byggnadsarbeten.
Med hänsyn härtill och under erinran om vad jag under föregående
punkt anfört om de föreslagna nya statsbidragsgrundernas inverkan på nu
förevarande anslag förordar jag, att anslaget för nästa budgetår uppföres
med ett belopp av 900 000 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att till Bidrag till uppförande eller inrättande av anstalter
för bildbara sinnesslöa för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag'' av 900 000 kronor.
3:o) Bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa.
Anslag Nettoutgift
1952/53 ........................ 6 200 000 6 394 010
1953/54 (statsliggaren s. 965) . . 6 900 000
1954/55 (förslag) ................ 8 200 000
Från anslaget bestrides kostnaderna för bidrag till driften av anstalter
för bildbara sinnesslöa enligt därom meddelade bestämmelser. Vidare har
från anslaget under en följd av budgetår utgått bidrag till dels svenska
föreningen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna och fallandesjuka
för anordnande av en utbildningskurs för vårdpersonal vid sinnesslöanstalterna,
dels ock föreningen för sinnesslöa barns vård (numera föreningen
Sävstaholmsskolorna) för uppehållande av verksamheten vid föreningens
seminarium Slagsta för utbildande av lärarinnor vid skolor för
sinnesslöa barn. Sistnämnda utbildning har fr. o. in. budgetåret 1953/54
förlagts i anslutning till småskoleseminariet i Stockholm och ställts under
skolöverstyrelsens ledning. Härjämte har enligt medgivande av riksdagen
under ett vart av budgetåren 1946/47—-1949/50 från anslaget anvisats elt
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 12k.
belopp av högst 20 000 kronor samt för vartdera av budgetåren 1950/51—
1952/53 och 1953/54 ett belopp av högst 29 800 resp. 32 600 kronor för anordnande
av en särskild med hjälpklasslärarutbildningen kombinerad kurs
för utbildning av sinnesslölärare.
Yrkanden.
1. Skolöverstyrelsen (skr. 25/8 1953) hemställer, att anslaget, i vad det
avser anstalter under överstyrelsens inseende, höjes med 1 328 000 kronor.
Ökn. el. minskn.
a) Statsbidrag till avlöning åt föreståndare och lärare...................... -f 1 000 000
b) Statsbidrag till övriga driftkostnader .................................. 4- 159 000
c) Fortbildningskurs för lärare i slöjd .................................... _|_ 27 000
d) Fortbildningskurs för lärare i kunskapsämne............................ -f 27 000
e) Utbildningskurs för vårdarinnor........................................ . 8 000
f) Statsbidrag till inackordering av externatelever ........................ 4- 9 000
g) Särskoleseminariet m. m............................................... 4. 114 000
+ 1 32» 000
2. Medicinalstyrelsen (skr. 31/8 1953) föreslår, dels att anslaget, såvitt
avser under styrelsens inseende stående anstalter, uppföres med oförändrat
belopp — 1 208 000 kronor — dels ock att av anslaget må såsom bidrag till
anordnande av en utbildningskurs för vårdpersonal vid Skaraborgs och
Älvsborgs läns sinnesslöanstalt Johannesberg användas ett likaledes oförändrat
belopp av högst 20 000 kronor under samma villkor som tidigare
gällt.
Motiv.
1 a) Under budgetåret 1953/54 beräknas på grund av vid skolorna genomförda
utvidgningar tillkomma 20 nya lärartjänster, varav 5 vid skoloch
arbetshem och 15 vid externatskolor. Statsbidraget till avlöning åt dessa
lärare beräknas till i runt tal (85 procent av 200 640) 170 000 kronor. Genom
lönegradsuppflyttning av rektorer och vissa lärare vid sinnesslöskolorna
fr. o. in. den 1 juli 1953 belastas anslaget med ytterligare 380 000
kronor.
För budgetåret 1953/54 har till lärarpersonalens löner anvisats 2 400 000
kronor. Den faktiska medelsåtgången under budgetåret 1954/55 beräknas
till 3 463 000 eller i runt tal 3 400 000 kronor. Hänsyn har därvid tagits till
fr. o. in. den 1 januari 1954 gällande ny lönegruppering.
1 b) Antalet elever på skolhemmen beräknas öka med 150 och på externaten
med 120. Anslaget bör således höjas med (150 x 900 + 120 x 200)
159 000 kronor.
1 c) Under de närmast föregående budgetåren har medel beviljats till
såväl eu fortbildningskurs för föreståndare som en fortbildningskurs för
lärare i kunskapsämne vid de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa.
Fn synnerligen viktig del av undervisningen vid dessa skolor åvilar
Kungl. Maj:ts proposition nr 124. 61
lärarna i slöjd. Det är synnerligen önskvärt, att en fortbildningskurs även
för dessa lärare anordnas. Kursen skulle avse en allmän orientering över
utvecklingshämningarnas psykologi och pedagogik. Den skulle vidare dels
belysa de ökade möjligheterna att inom slöjdundervisningens område stimulera
och utveckla eleverna, dels göra den vid arbetshemmen intensifierade
yrkesutbildningen så ändamålsenlig som möjligt.
Kursen bör omfatta 14 dagar. Antalet deltagare beräknas till 50. De kvinnliga
kursdeltagarna, vilka avlönas med statsmedel, bör erhålla full lön under
kurstiden. Därjämte bör dessa deltagare åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt allmänna resereglementet. överstyrelsen förutsätter,
att landstingen beviljar eventuella manliga deltagare samma förmåner.
Sammanlagda kostnaderna beräknas till 27 000 kronor.
1 d) Stort behov föreligger f. n. av en specialbetonad fortbildningskurs
för lärare i kunskapsämne inom sinnesslöskolan. Kursen skulle syfta till
att rikta lärarnas uppmärksamhet på uppkomsten och yttringarna av sådana
intellektuella utvecklingshämningar, som orsakas av sociala förhållanden,
kroppsliga sjukdomstillstånd eller brister i vissa intellektuella funktioner.
Vidare skulle behandlas dels diagnostiska metoder att avgöra, huruvida
vissa elever hör hennna i sinnesslöskolan eller icke, dels behandlingsmetoder
för elever, vilkas psykiska efterblivenhet kompliceras av speciella
svårigheter.
Deltagarantalet beräknas till 50. Kurstiden bör omfatta 14 dagar. Kursdeltagarna
bör erhålla full lön under kurstiden ävensom resekostnadsersättnins
och traktamente. Kostnaden beräknas till 27 000 kronor.
O
1 e) För budgetåret 1953/54 beviljades 16 000 kronor till två utbildningskur
ser för vårdpersonal vid sinnesslöskolorna. Ytterligare ett antal
vårdarinnor bör få genomgå en sådan kurs under budgetåret 1954/55. Kursen
bör omfatta tre veckor och antalet deltagare uppgå till 30. Kostnaden
uppskattas till 8 000 kronor.
1 f) För budgetåret 1953/54 anvisades till inackordering av sådana barn,
som icke har sina hem i stad, där externatskola finnes inrättad, 27 000
kronor. Under innevarande budgetår beräknas antalet inackorderade elever
till 40, varför bidraget bör ökas med (40 X 900 — 27 000) 9 000 kronor.
1 g) Den 29 maj 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt överstyrelsen att ombesörja
en utbildning av sinnesslölärare, som motsvarade den vid Slagsta
seminarium bedrivna, samt medgav, att överstyrelsen för budgetåret 1953/54
finge för nämnda ändamål disponera ett belopp av 70 000 kronor, varav
65 000 kronor till avlöningar och omkostnader samt 5 000 kronor till utrustning.
Under läsåret 1953/54 har utbildningen förlagts i anslutning till småskoleseminariet
i Stockholm under benämningen särskoleseminariet i Stockholm.
Detta seminarium beräknas innevarande år mottaga 25 elever och
under läsåret 1954/55 30 elever, ökningen av antalet elever beräknas med
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 12b.
föra stegrade omkostnader med i runt tal 5 000 kronor. Den arvodeshöjning
från 1 000 till 2 000 kronor, som överstyrelsen föreslagit beträffande
tolk- och småskollärare, som förordnas till handledare för seminarieeleverna,
bör tillerkännas även de lärare, som anlitas såsom handledare för
särskoleseminariets elever. Kostnadsökningen härför beräknas till 10 000
kronor.
Seminariets kapacitet är dock ej tillräcklig för att tillgodose behovet av
sinnesslölärare. Såsom skett sedan våren 1946 bör därför medel anvisas
även till en särskild med hjälpklasslärarutbildningen kombinerad kurs för
utbildning av sinnesslölärare. Härför erfordras 34 000 kronor, innebärande
en ökning med 1 400 kronor på grund av förslaget om höjning av handledararvodena.
Sålunda skulle för särskoleseminariet m. in. erfordras
(65 000 + 5 000 + 10 000 + 34 000) 114 000 kronor. Särskilda medel för
detta ändamål har icke beräknats under anslaget för budgetåret 1953/54.
Departementschefen.
I likhet med skolöverstyrelsen anser jag angeläget, att ytterligare en kurs
för utbildning av vårdpersonal vid sinnesslöskolorna anordnas under nästa
budgetår. Däremot är jag icke beredd förorda, att medel anvisas för anordnande
av fortbildningskurser för slöjdlärare eller för lärare i kunskapsämnen.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
bemyndigande genom beslut den 29 maj 1953 uppdragit åt skolöverstyrelsen
att ombesörja en utbildning av sinnesslölärare, motsvarande
den vid Slagsta seminarium tidigare bedrivna. För ändamålet anvisades ett
belopp av 70 000 kronor. Utbildningen har förlagts i anslutning till småskoleseminariet
i Stockholm under benämningen särskoleseminariet i Stockholm.
Då seminariets kapacitet emellertid icke är tillräcklig, har Kungl.
Maj :t - såsom ävenledes med stöd av riksdagens bemyndigande skett
sedan år 1946 — genom beslut den 19 februari 1954 anvisat medel, 32 600
kronor, för anordnande av en särskild med hjälpklasslärarutbildningen
kombinerad kurs för utbildning av sinnesslölärare. Motsvarande utbildning
bör, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, anordnas även under nästa budgetår
och uppkommande kostnader liksom hittills få bestridas från nu ifrågavarande
anslag. Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet vill
jag dock förorda, att handläggningen av frågor rörande lärarutbildningen
fr. o. m. budgetåret 1955/56 överflyttas från inrikesdepartementet till ecklesiastikdepartementet.
Skolöverstyrelsens beräkning av kostnaderna för
ifrågavarande utbildning för budgetåret 1954/55 torde i huvudsak kunna
godtagas. Jag anser mig dock icke kunna tillstyrka överstyrelsens förslag
om höjning av handledararvoden till de lärare, som förordnas till handledare
för elever vid särskoleseminariet eller vid den särskilda med hjälpklasslärarutbildningen
kombinerade kursen för utbildning av sinnesslö
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
lärare. I enlighet härmed och då jag icke har något att erinra mot skolöverstyrelsens
beräkningar i fråga om medelsbehovet i övrigt under anslaget
för nästa budgetår, skulle detsamma för överstyrelsens del behöva uppräknas
med (1 328 000 — 27 000 — 27 000 — 10 000 — 1 400) 1 262 600 kronor,
vilket belopp torde böra avrundas uppåt till 1 300 000 kronor.
Medicinalstyrelsens beräkning av medelsbehovet för under dess inseende
stående anstalter har icke givit mig anledning till erinran. Jag har därvid
ansett mig böra tillstyrka styrelsens förslag, att även för nästa budgetår
ett belopp om högst 20 000 kronor får utgå såsom bidrag till anordnande vid
Skaraborgs och Älvsborgs läns sinnesslöanstalt Johannesberg av en utbildningskurs
för vårdpersonal vid sinnesslöanstalterna.
I enlighet härmed och under einran om vad som under punkten 1 anförts
i fråga om de föreslagna nya statsbidragsgrundernas inverkan på nu förevarande
anslag, kan det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår
uppskattas till (6 900 000 + 1 300 000) 8 200 000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 8 200 000 kronor.
4:o) Bidrag till svenska föreningen för psykisk hälsovård. Anslag för
detta ändamål finnes icke uppfört i riksstaten för budgetåret 1953/54.
Yrkande.
Svenska föreningen för psykisk hälsovård (skr. 19/10 1953) hemställer
om statsbidrag med 6 000 kronor för bestridande av kostnaderna för sjukgymnastik
behandling av vissa spastiska sinnesslöa barn.
Motiv.
Föreningen har till uppgift bl. a. att förebygga nervösa och psykiska
sjukdomstillstånd hos därav hotade personer ävensom att genom ändamålsenliga
vårdåtgärder förbättra dem, som drabbats av sådana sjukdomar. Till
berörda kategorier torde kunna hänföras spastiska barn, ett klientel, som
i viss utsträckning visat sig mottagligt för rörelseterapi och härigenom
kunnat räddas åt en mera människovärdig tillvaro. Föreningen har anslagit
medel till av sjukgymnastisk expert företagna resor till ett stort antal
sinnesslöanstalter i syfte att meddela spastiska barn behandling och att
samtidigt instruera vårdpersonalen. Under tiden 18 september 1951—
30 september 1952 besöktes sålunda 55 sinnesslöanstalter med 5 707 intagna,
av vilka 367 erhöll sjukgymnastisk behandling och rörelseprogram.
Besöken planerades av medicinalstyrelsen. Sedan maj månad 1953 bär
verksamheten kunnat upprätthållas genom bistånd från Rädda Barnen, som
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
beviljat 6 000 kronor för ändamålet. Av dessa medel har redan cirka hälften
förbrukats. Verksamheten synes vara av synnerligen stort, framför allt
humanitärt värde. Då föreningen därför önskar fortsätta densamma men
av ekonomiska skäl icke i längden ser sig i stånd härtill, anhåller föreningen,
att medel måtte ställas till dess disposition för fortsatt bedrivande av verksamheten
i fråga. Den årliga kostnaden beräknas komma att uppgå till i
runt tal 6 000 kronor.
Yttranden.
Medicinalstyrelsen erinrar, att spastiska barn i stor utsträckning vistas
på sinnesslöanstalter. Dessa barn har i denna miljö icke kommit att uppnå
den utveckling, som vid behandling enligt moderna och för dem tillrättalagda
principer eljest hade varit möjlig. Enligt styrelsens mening framstår
de nuvarande vårdmöjligheterna som uppenbart otillräckliga och otillfredsställande
och en lösning av spastikervårdens problem måste bygga på en
samverkan mellan statliga och kommunala vårdresurser. De mest aktuella
frågorna för statens vidkommande synes vara att i anslutning till av styrelsen
förut uppdragna riktlinjer dels försätta Eugeniahemmet i sådant
skick, att detsamma kan tjänstgöra såsom speciell och kvalificerad centralanstalt
inom spastikervården, dels lämna erforderligt bidrag till ett planerat
hem för spastiska barn i Göteborg. I avvaktan på de sålunda planerade,
mera vittomfattande åtgärderna inom spastikervårdens område kan styrelsen
tillstyrka, att föreningen för nu ifrågavarande ändamål beviljas ett
tillfälligt bidrag av 6 000 kronor.
Statskontoret framhåller, att föreningens verksamhet väsentligen synes
vara inriktad på sådana åtgärder, som främst ankommer på kommuner och
landsting i egenskap av huvudmän på sjukvårdens område. Med hänsyn
härtill möter det enligt ämbetsverkets mening principiella betänkligheter,
att staten skulle lämna direkt stöd till verksamheten. Framställningen bör
därför ej föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Departementschefen.
Genom propositionen nr 26 till innevarande års riksdag har framlagts
förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna,
vilket förslag bl. a. innebär ställningstagande till huvudmannaskapet för
vården av såväl bildbara som obildbara sinnesslöa spastiker. I den mån
dessa är höggradigt vanföra eller eljest så svårskötta, att de fordrar vård
på specialanstalt, skall vården omhänderhas av staten. Huvudmannaskapet
för övriga efterblivna spastiker skall åvila landstingen och städerna utanför
landsting. Den nya lagstiftningen har föreslagits skola träda i kraft
den 1 januari 1955.
För att bereda de efterblivna spastiker, som nu är intagna på sinnesslöanstalter
av olika slag, tillfälle till sjukgymnastik behandling har svenska
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 124.
föreningen för psykisk hälsovård sedan slutet av år 1951 haft anställd
en ambulerande sjukgymnast. Då verksamheten synes ha lämnat goda
resultat, är det angeläget, att föreningen kan fortsätta med densamma. Enligt
vad som framgår av handlingarna i ärendet bifogade uppgifter rörande
föreningens ekonomi, torde detta icke vara möjligt, med mindre föreningen
erhåller särskilt bidrag till verksamheten. Med hänsyn härtill anser jag
mig böra förorda, att föreningen tillerkännes statsbidrag för ändamålet.
Då enligt vad förut anförts frågan om huvudmannaskapet for vården av
sinnesslöa spastiker fr. o. m. den 1 januari 1955 torde komma att vara lost,
bör statsbidrag icke utgå till föreningen efter nämnda dag. Jag förordar,
att bidraget för tiden intill 1954 års utgång bestämmes till 6 000 kronor. För
ändamålet torde böra anvisas ett särskilt obetecknat anslag, benämnt Bidrag
till svenska föreningen för psykisk hälsovård.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen
att till Bidrag till svenska föreningen för psykisk hälsovård
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 6 000 kronor.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven örtenberg.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. År 124.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 124.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Inledning ..................................
Förslag till ändrade statsbidragsgrunder.
Allmänna synpunkter.
1946 års utrednings förslag .. ..........
Yttranden över 1946 års utrednings förslag
1951 års utrednings förslag ...................................... 7
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.......................... 10
Anläggn ing sb idrag.
Gällande bestämmelser......................................... 13
1946 års utrednings förslag .................................... 14
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.......................... 15
1951 års utrednings förslag ................................... Ig
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.......................... 21
U trustningsbidrag.
1951 års utrednings förslag ....................................... 24
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.......................... 26
Lärarlönebidrag.
Gällande bestämmelser.......................................... 27
1946 års utrednings förslag ...................................... 28
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.......................... 29
1941 års lärarlönesakkunnigas förslag angående utvidgning av statsbidrags
området.
................................................... 29
1951 års utrednings förslag ...................................... 30
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.......................... 32
Bidrag till egentliga driftkostnader.
Gällande bestämmelser.......................................... 34
1946 års utrednings förslag ...................................... 35
Yttranden över 1946 års utrednings förslag.......................... 36
1951 års utrednings förslag ...................................... 38
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.......................... 41
Bidrag till den öppna vården.
1951 års utredning.............................................. 44
Den öppna vårdens nuvarande organisation och omfattning m. m..... 44
Allmänna synpunkter på organ för den öppna vården .............. 44
Statsbidragsfrågorna.......................................... 45
Yttranden över 1951 års utrednings förslag.......................... 46
Departementschefen............................................... 48
05 05
Kungl. Muj. ts proposition nr 124.
Anslagsäskandcn för budgetåret 1954/55.
Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa ......................
Bidrag till uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa
Bidrag till driften av anstalter för bildbara sinneslöa.................
Bidrag till svenska föreningen för psykisk hälsovård .................