Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); given Stockholms slott den 4 december 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa regler, avsedda att förhindra att jordbrukare
genom att övergå från bokföringsmässig redovisning vid taxering till redovisning
enligt kontantprincipen bereder sig icke motiverade fördelar i skattehänseende.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 12.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar
till 21 §.

3. Såsom intäkt — — — i 35 §.

Därest inkomst —--om jordbruksfastighet.

Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet året före beskattningsåret
beräknats enligt bokföringsmässiga grunder men skall inkomsten av
jordbruksfastigheten för beskattningsåret icke beräknas efter sådana grunder,
skall i 23 § angiven nettointäkt för beskattningsåret ökas med ett belopp,
motsvarande allmänna saluvärdet vid ingången av beskattningsåret å
djur, maskiner och andra dylika inventarier å fastigheten ävensom med det
i senaste balansräkning bokförda beloppet av varuskulder och andra skulder
avseende verksamheten samt minskas med ett belopp, motsvarande det
värde, som i nyssnämnda balansräkning upptagits å djur, maskiner och
andra dylika inventarier samt å lager av varor o. dyl., ävensom med bokförda
beloppet av varufordringar och andra fordringar avseende verksamheten
enligt nämnda balansräkning. Fordringar och skulder avseende verksamheten
upptagas allenast i den mån influten likvid eller erlagd betalning
blir att hänföra till skattepliktig intäkt respektive avdragsgill utgift i förvärvskällan.
Är allmänna saluvärdet å djur, maskiner och andra dylika
inventarier lägre än det värde för tillgång av motsvarande slag, som riksskattenämnden
jämlikt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen den 7
december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) fastställt närmast före beskattningsårets ingång, skall
sistnämnda värde i stället tillämpas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1954 eller tidigare år. 1

1 Senaste lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 §, se 1951: 790.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

3

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om skatterättslig
reglering vid övergång från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet samt anför därvid följande.

Inledning.

Genom lag den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1953, har i kommunalskattelagen införts regler om taxering av inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Redan före
ikraftträdandet av nämnda lagstiftning förekom emellertid att jordbrukare
utan direkt stöd i lag taxerades för inkomst av jordbruksfastighet enligt sådana
grunder. Därvid tillämpades i praxis utbildade regler, vilka delvis överensstämde
med de senare antagna reglerna enligt 1951 års lagstiftning.

Något tvång att tillämpa den bokföringsmässiga redovisningsmetoden föreligger
ej. Jordbrukare, som önskar bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder,
har att föra räkenskaper på sätt och i den omfattning, som anges i förordningen
den 7 december 1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av
jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
Vid övergång till sådan redovisningsmetod skall de tillgångar den skattskyldige
då äger och brukar å jordbruksfastigheten upptagas till värden, som i
regel bestämmes på följande sätt. Värdet å inventarier och djur upptages i
första hand till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning.
Värdet å byggnad i jordbruksdriften liksom värdet å fasta maskiner
upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet
av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden
icke visas, bestämmes värdet å djur och inventarier till belopp som för olika
slag av djur eller inventarier fastställes av riksskattenämnden. Värdet å

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

byggnad återigen bestämmes i sådant fall till ett belopp, motsvarande två
tredjedelar av det vid senaste allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarlcsvärde, i den mån detta överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar
och särskilda förmåner. Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier
upptages, om anskaffningskostnaden ej kan visas, till skäligt belopp,
motsvarande uppskattat saluvärde. I vissa fall kan jämkning ske av
dessa värden.

Några lagregler, som förhindrar, att en jordbrukare som övergått till bokföringsmässig
redovisning därefter återgår till redovisning enligt kontantprincipen,
finnes ej.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1953 har riksskattenämnden
framhållit, att frågan, huruvida en återgång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning av jordbruksinkomst i framtiden borde tillåtas, vore
av sådan betydelse att den syntes böra regleras i lag.

I nämnda skrivelse har riksskattenämnden anfört, att en jordbrukare,
som under flera år taxerats efter bokföringsmässiga grunder, anhållit om
förhandsbesked huruvida och under vilka förutsättningar han under beskattningsåret
1952 ägde återgå till att deklarera sin inkomst av jordbruksfastighet
enligt kontantprincipen. Riksskattenämnden hade icke funnit skäl
meddela förhandsbesked härom i detta särskilda fall men hade funnit frågan
vara av sådan art och räckvidd, att den i princip icke borde lämnas obesvarad.
Då beträffande tiden före år 1953 den bokföringsmässiga redovisningen
av jordbruksinkomst i särskilda fall helt grundats på en vid sidan
av lagstiftningen utbildad praxis, hade riksskattenämnden — som ansett
det uteslutet, att en jordbrukare skulle kunna förvägras att, så länge den
äldre lagstiftningen vore tillämplig på honom, återgå till den enda av denna
lagstiftning kända redovisningsformen — utgått från att beträffande dessa
fall även den uppkomna frågan om en återgång till kontantprincipen finge
lösas utan stöd av lagstiftningen. För att möjliggöra en likformig behandling
av de många olika spörsmål, som här uppkomme, hade riksskattenämnden
funnit sig böra i frågan lämna allmänna anvisningar till ledning för
taxeringsmyndigheterna. Detta hade skett genom beslut av nämnden den
22 december 1952.

Enligt riksskattenämndens anvisningar skall i samband med övergång
från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
i de fall, då de nya lagbestämmelserna om bokföringsmässig
redovisning ännu icke vunnit tillämpning å den skattskyldige, en avräkning
ske av följande innebörd. I princip skall till beskattning på en gång
upptagas hela skillnaden mellan det på visst sätt beräknade värdet vid beskattningsårets
utgång å levande och döda inventarier och det bokförda värdet
å sådana inventarier vid samma tidpunkt.

Det närmare innehållet i anvisningarna är följande.

Om skattskyldig, som redovisat inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, återgår till att beräkna inkomsten av förvärvskällan
enligt den s. k. kontantprincipen och återgången sker under beskatt -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes
under år 1953 eller — såvitt avser skattskyldig som år 1954 taxeras för
ett räkenskapsår, vilket jämväl omfattar del av år 1952 — under år 1954, bör
vid återgången följande iakttagas.

För det beskattningsår, under vilket återgången sker, böra i princip sådana
tillägg eller avdrag göras till den enligt kontantprincipen beräknade
inkomsten, som äro erforderliga för att de skilda metoderna skola vara
jämförbara och för att garantera att belopp, som böra beskattas, bliva i
vederbörlig ordning beskattade.

I enlighet härmed bör — därest icke sådana förhållanden visas föreligga,
att tillägg eller avdrag bör ske enligt andra grunder än de i det följande angivna
— vid beräkning av inkomsten för det första beskattningsår, för vilket
inkomstberäkning enligt kontantprincipen äger rum, tillägg resp. avdrag
ske för följande poster.

Tillkommande poster:

1. Ingående varuskulder (= föregående års utgående varuskulder).

2. Värdet av djurbeståndet vid beskattningsårets ingång, upptaget till

a) beträffande djur, för vilka riksskattenämnden fastställt värden, de
senast fastställda värdena,

b) beträffande övriga djur, 80 % av saluvärdena; dock att, såvitt angår
djur som av den skattskyldige förvärvats genom köp eller byte eller
därmed jämförligt fång, värdet å djurbeståndet icke bör upptagas lägre
än den faktiska anskaffningskostnaden.

3. Värdet av döda inventarier, som äro i bruk vid beskattningsårets ingång,

upptaget till

a) beträffande inventarier, för vilka riksskattenämnden fastställt värden,
de senast fastställda värdena,

b) beträffande övriga inventarier, 80 % av anskaffningskostnaderna för
nya dylika inventarier.

Avgående poster:

1. Ingående varufordringar (= föregående års utgående varufordringar).

2. Ingående lager (= föregående års utgående lager).

3. Ingående bokfört värde å djurbeståndet (= föregående års utgående

bokförda värde å djurbeståndet).

4. Ingående bokfört värde å döda inventarier (= föregående års utgående

bokförda värde å döda inventarier).

Om återgången regleras på sätt nu angivits bör så anses, som om den
skattskyldige vid ingången av det beskattningsår, då återgången sker, börjat
driva jordbruket med det bestånd av levande och döda inventarier, som
då fanns.»

I en reservation till riksskattenämndens beslut har uttalats, att nämnden
bort meddela anvisningar om beskattning vid återgång till kontantmetoden
enligt ytterligare ett alternativ, vilket skulle kunna tillämpas för det fall,
då den skattskyldige företedde en fullständig och tillfredsställande utredning
angående inköp och försäljning av levande och döda inventarier under
hela den tid bokföringsmässig redovisning tillämpats. Reservationen
innebär, att alternativt ett slags omtaxering finge göras enligt kontantprincipen
för de år bokföringsmässig redovisning tillämpats och den skillnad i
resultat, som framkomme vid jämförelse med faktiskt tillämpad redovis -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningsmetod, upptagas som tillkommande respektive avgående post för det
år, då övergång till ny redovisningsmetod gjordes.

De av riksskattenämnden lämnade anvisningarna har, som förut nämnts,
tillämpning endast i det fall, då en jordbrukare, som tidigare enligt praxis
taxerats efter bokföringsmässiga grunder, övergått till redovisning enligt
kontantmetoden innan den nya lagstiftningen blivit tillämplig å honom. Däremot
finns inga anvisningar för de fall, då jordbrukare, som med stöd av
den nya lagstiftningen taxerats efter bokföringsmässiga grunder, återgått till
kon t ant mäss ig redovisning. Sistnämnda spörsmål har riksskattenämnden ansett
böra regleras lagstiftningsvägen.

I anledning härav har jag uppdragit åt taxeringsintendenten E. Johansson
att inom finansdepartementet närmare utreda antydda spörsmål. Denne har
upprättat en promemoria med förslag till bestämmelser avseende skatterättslig
reglering vid övergång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Vid departementspromemorian
har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), vilket
förslag torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Malmöhus, Kristianstads, Gotlands, Skaraborgs och Örebro län,
Sveriges lantbruksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian konstateras till en början att det i vissa fall
ur skattesynpunkt kunde vara fördelaktigt för en jordbrukare, som taxerades
för sin inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,
att återgå till redovisning enligt kontantprincipen. Sålunda vore det gynnsammast
för en jordbrukare, som övervägde avyttring av sitt kreatursbestånd
eller försäljning av sin fastighet med inventarier, att taxeras efter kontantprincipen,
då vid taxering enligt denna metod realisation av levande och
döda inventarier kunde göras skattefritt, medan vid bokföringsmässig redovisning
hela försäljningssumman skulle upptagas såsom skattepliktig inkomst.
Man finge därför med nuvarande bestämmelser räkna med att en del
enskilda jordbrukare, som övergått till bokföringsmässig redovisning, vid
en framtida tidpunkt kunde vilja återgå till redovisning efter kontantmetoden.
En del jordbrukare, som redan tidigare i enlighet med av regeringsrätten
godtagen praxis, men utan stöd av författningsbestämmelser, deklarerat
inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, hade
också i och med den nya lagens ikraftträdande velat övergå till att deklarera
sin inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantmetoden. Anledningen härtill
torde enligt promemorian i de flesta fall vara bestämmelsen, att värdet å
levande inventarier vid utgången av det första beskattningsår, för vilket bok -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

7

föringsmässig redovisning i enlighet med den nya lagens bestämmelser tilllämpades,
normalt skulle upptagas till av riksskattenämnden fastställda värden,
medan djurvärdena vid ingången av samma beskattningsår skulle upptagas
till tidigare tillämpade värden. I de fall då dessa värden varit låga —•
vilket dock endast undantagsvis förekommit — komme den skattskyldige att
drabbas av beskattning på hela skillnadsbeloppet. Denna fråga hade uppmärksammats
vid remissbehandlingen av det sakkunnigförslag, på vilket propositionen
nr 191 till 1951 års riksdag byggde, samt även gjorts till föremål
för motioner i riksdagen. Varken i propositionen eller i bevillningsutskottets
betänkande i anledning av densamma hade förordats någon annan lösning av
frågan än en successiv anpassning av djurvärdena, så att den vinst, som uppstode
vid uppskrivning av djurbeståndet, vid taxeringen komme att fördelas
på flera år med ty åtföljande minskning av progressiviteten i skattebelastningen.

Vidare anföres i departementspromemorian.

Första förutsättningen för att bokföringsmässig redovisning skall giva ett
riktigt resultat, som på längre sikt ger samma utslag som redovisning enligt
kontantprincipen, är att förstnämnda redovisningsmetod tillämpas kontinuerligt.
Detta har även kommit till uttryck i ett uttalande under förarbetena
till kommunalskattelagen. Skattskyldig, som byter redovisningsmetod, bryter
sålunda mot grundförutsättningen för att övergång till bokföringsmässig
redovisning medgivits. Om enbart sakliga synpunkter anlägges på denna
fråga, torde anledning saknas att över huvud tillerkänna skattskyldig rätt
att övergå från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av jordbruksinkomster.
Då dock av formella skäl dylikt ombyte av redovisningsmetod
före den nya lagstiftningens ikraftträdande icke ansetts kunna vägras,
synes den skattskyldige rimligen icke böra kunna påräkna, att redovisningen
för hela den period, för vilken bokföringsmässiga grunder tillämpats, brytes
upp på sätt reservanten i riksskattenämnden förordat, utan bör övergången
ske enligt de riktlinjer, som angivas i de anvisningar som meddelats av riksskattenämnden.

I de fall bokföringsmässig redovisning medgivits enligt hittills tillämpad
praxis har vid realisation av levande och döda inventarier beskattning icke
ansetts kunna ske för större del av uppkommen vinst än som motsvarat verkställda
avskrivningar å dessa tillgångar (Rå 1945 ref. 20). För de jordbrukare,
som påyrka att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder enligt
den nya lagstiftningen, har inkomstbegreppet härvidlag emellertid utvidgats
så att till beskattning skall upptagas hela den intäkt som erhålles vid realisation.
Det synes under sådana omständigheter nödvändigt förhindra, att en
jordbrukare som överväger försäljning av sitt jordbruk eller övergång till
kreaturslöst jordbruk icke inför sådan försäljning eller driftsomläggning genom
ombyte av redovisningsmetod uppnår icke avsedda fördelar vid beskattningen.
I första hand skulle i detta sammanhang kunna övervägas förbud för
jordbrukare, som påyrkat bokföringsmässig redovisning enligt den nya lagstiftningen,
att övergå till redovisning enligt kontantmetoden. Emellertid är
att märka, att jordbrukare, som påyrkar att bliva taxerad för inkomst av
jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, som inledningsvis
framhållits, är skyldig att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper
på sätt framgår av särskild förordning med bestämmelser härom. Upphör
den skattskyldige att föra räkenskaper, bör också rätten att bliva taxerad

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

efter bokföringsmässiga grunder för jordbruksinkomster förfalla. Någon
möjlighet att tvinga jordbrukare att fortsätta att föra räkenskaper för jordbruket
föreligger nämligen icke, enär stadgande om särskild påföljd för underlåtenhet
härutinnan icke finnes och lämpligen icke heller synes böra införas
för närvarande. Möjlighet att reglera frågan genom att stadga förbud
mot övergång till redovisning enligt kontantmetoden synes sålunda saknas.

Sedan det sålunda konstaterats, att någon möjlighet att förbjuda övergång
från den ena metoden till den andra icke förelåge, framhålles i promemorian
att den utväg som återstode vore att i kommunalskattelagen införa bestämmelser
angående inkomstberäkning vid övergång från bokföringsmässig redovisning
till redovisning enligt kontantmetoden. Bestämmelserna syntes böra
avfattas så, att vid dylik övergång till beskattning skulle upptagas den vinst
som kunde beräknas uppstå, om samtliga levande och döda inventarier på
en gång försåldes vid ingången av det år, under vilket övergång till kontantmässig
redovisning ägt rum. Taxeringstekniskt innebure detta att såsom tillkommande
poster skulle upptagas det beräknade saluvärdet på nyssnämnda
tillgångar, medan som avgående poster skulle uppföras de värden, till vilka
tillgångarna i fråga redovisats i närmast föregående balansräkning. Dessutom
borde vid inkomstberäkningen för övergångsåret hänsyn tagas till varulager,
varufordringar och varuskulder som redovisats i nyssnämnda balansräkning.
Varuskulderna borde upptagas såsom tillkommande post, medan
varulagret och varufordringarna borde uppföras såsom avgående poster.

Beträffande frågan till vilka värden nyssnämnda tillgångar i avsedda fall
skulle upptagas, har i departementspromemorian uttalats, att värdet å levande
och döda inventarier icke borde upptagas till av riksskattenämnden fastställda
värden eller andra schablonvärden utan till fullt marknadsvärde. I
annat fall kunde den skattskyldige frestas påyrka övergång till kontantmässig
redovisning i samband med realisation av inventarier, för att på så sätt
undgå beskattning för skillnaden mellan marknadsvärdet å ifrågavarande
tillgångar och schablonvärdena. Vissa svårigheter kunde givetvis uppstå vid
värderingen av levande och döda inventarier, men om försäljning skedde efter
ombyte av redovisningsmetod, borde försäljningspriset kunna läggas till
grund för värderingen. Om bestämmelser av föreslaget innehåll infördes, torde
även kunna antagas, att övergång till redovisning enligt kontantmetoden
endast komme att äga rum i enstaka undantagsfall, eftersom de skattemässiga
fördelarna av en dylik övergång i huvudsak eliminerats.

Sedan övergång från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av
jordbrukets inkomster skett, borde enligt promemorian så anses som om den
skattskyldige börjat driva jordbruket med det bestånd av levande och döda
inventarier som då fanns å fastigheten.

De i departementspromemorian föreslagna reglerna för inkomstberäkning
vid övergång från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av jordbruksinkomst
har i ett vid promemorian fogat författningsförslag upptagits
såsom ett tillägg till punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen.
I anslutning härtill ant ores i promemorian, att det visserligen kunde

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

hävdas, att kommunaiskattelagens allmänna systematik närmast bort föranleda
vissa tillägg till 21 § och anvisningarna till 41 §, men med tanke på
överskådligheten syntes önskvärt att sammanföra bestämmelserna på ett
håll. Då ifrågavarande bestämmelser kunde förutses bli tillämpliga i ett
mycket begränsat antal fall, borde de lämpligen intagas i nyssnämnda anvisningspunkt.

De föreslagna bestämmelserna har i promemorian ansetts böra träda i
kraft den 1 januari 1955 och första gången tillämpas vid taxering nämnda
år.

Remissyttrandena.

Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna har varit av den
uppfattningen, att åtgärder vore nödvändiga för att förhindra att den jordbrukare
medgivna rätten att övergå från en redovisningsmetod till en annan
kornnie att begagnas i syfte att bereda jordbrukaren oberättigade fördelar i
skattehänseende. I samtliga remissyttranden har förslaget i departementspromemorian
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran, men i några yttranden
har erinringar i speciella hänseenden riktats mot detsamma.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Från några håll har uttalats, att de i departementspromemorian berörda
problemen aktualiserade spörsmålet om det lämpliga i att ha två skilda redovisningssystem
beträffande samma inkomstslag. Riksskattenämnden har
såsom en tanke på längre sikt ifrågasatt, om man icke, sedan den bokföringsmässiga
redovisningsmetoden hunnit inarbetas och tillräckliga erfarenheter
därav vunnits, borde ånyo överväga möjligheterna att helt övergå till detta
system och sålunda slopa den kontantmässiga redovisningsprincipen för inkomst
av jordbruksfastighet.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län har berört denna fråga och framhållit,
att det icke syntes vara lyckligt med två alternativa redovisningssystem för en
och samma förvärvskälla. Med hänsyn härtill och då bokföringsmässig redovisning
vore den enda metod som under alla omständigheter kunde giva ett
riktigt och rättvist resultat, har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke snarast
möjligt borde övervägas att uteslutande tillämpa denna redovisningsmetod
åtminstone för större och medelstora jordbruksfastigheter.

I övrigt har förslaget föranlett följande allmänna uttalanden.

Länsslyrelsen i Malmöhus län, som hade den meningen att ett behov av
prohibitiva bestämmelser förelåge, har anfört, att i förslaget hade förordats
en lösning, som innebure att upplösta dolda reserver beskattades även då
den tillgång, till vilken reserven anknöte sig, ej avyttrats. Någon motsvarighet
till dylik beskattningspåföljd funnes ej inom andra förvärvskällor. Å
andra sidan kunde hävdas att denna ensidiga skattepåföljd för jordbrukare
vore en konsekvens av systemet med dubbla taxeringsmetoder. Länsstyrelsen,
som icke kunde påvisa någon lämpligare utformning av de prohibitiva

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

bestämmelserna, tillstyrkte därför ehuru med tvekan utredningsmannens
förslag. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, om icke bestämmelser
samtidigt borde utfärdas om rätt för jordbrukare att i dylikt fall få beräkna
statlig inkomstskatt enligt reglerna för ackumulerad inkomst.

Sveriges lantbruksförbund, som i likhet med utredningsmannen funnit
nödvändigt, att bestämmelser infördes i kommunalskattelagen angående inkomstberäkning
vid övergång från taxering enligt bokföringsmässiga grunder
till taxering enligt kontantmetoden, har ansett, att utredningsmannens
redovisning av skälen för en sådan övergång icke vore tillräckligt utförlig.
Enligt utredningsmannen borde endast formella skäl kunna berättiga till ett
ombyte i här åsyftad riktning. Lantbruksförbundet, som stödde sig på en
synnerligen ingående erfarenhet av förhållandena inom det svenska jordbruket
å detta område, då förbundet bedreve en omfattande konsultationsverksamhet
i jordbrukets bokförings- och skattefrågor, hade en annan uppfattning
på denna punkt. Även andra skäl än de av utredningsmannen anförda
kunde i många fall vara anledning till att jordbrukare, som redovisat inkomst
efter bokföringsmässiga grunder, ville övergå till kontantmässig redovisning.
Det förhölle sig nämligen så, att jordbrukarna endast i undantagsfall
hade de kunskaper, som erfordrades för att föra en tillfredsställande
bokföring. Oftast vore det icke jordbrukaren själv som förde böckerna
inom del jordbruk, där bokföringsmässig redovisning tillämpades, utan i
stället någon anhörig eller anställd. I åtskilliga fall handhades bokföringen
av bokföringsbyråer. Ofta uppkomme det läget, att jordbrukaren icke längre
hade möjlighet att uppfylla bokföringsplikten, exempelvis på grund av att
en anställd, som skött bokföringen, slutade sin anställning och icke efterträddes
av någon med nödig bokföringskompetens. För jordbrukaren vore
det ofta svårt och ibland omöjligt att skaffa ersättare. Det hade visat sig, att
jordbrukare i många fall funnit det kostsamt att fortsätta att anlita bokföringsbyråer
och därför upphört med bokföringsmässig redovisning. I de fall,
då jordbrukaren av dylika skäl måste upphöra att föra de räkenskaper, som
erfordrades enligt förordningen om jordbruksbokföring, bleve en återgång
från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
nödvändig, enär redovisningen av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder vore sammankopplad med bokföringsplikt.
Enär sålunda enligt lantbruksförbundets mening även andra skäl än
skattehänsyn kunde föranleda övergång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning, borde bestämmelserna så vitt möjligt avpassas så, att
jordbrukaren efter återgången komrne i samma läge som om han hela tiden
redovisat inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen. Den i och
för sig mest rättvisa lösningen av frågan skulle enligt förbundets mening erhållas
efter de alternativa linjer, som angivits i reservationen mot riksskattenämndens
tidigare berörda anvisningar. Andra alternativ gåve ökad näring
åt skattetänkandet. När det gällde övergång efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande talade emellertid praktiska skäl emot en lösning av frågan i
enlighet med det förslag, som reservanten i riksskattenämnden avgivit, efter -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

som det nu gällde att införa bestämmelse för framtiden och en tillämpning
av reservantens förslag i enskilda fall skulle kunna innebära ett slags omtaxering
för flera årtionden. En generell tillämpning av detta alternativ vore
uppenbarligen inte möjlig. Lantbruksförbundet ansåge sig därför kunna ansluta
sig till utredningsmannens förslag, dock med vissa ändringar och förtydliganden.

Kammarrätten har uttalat, att vid återgång från redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder till kontantmetoden en omräkning i princip borde
göras enligt kontantmetoden för samtliga år, under vilka inkomst redovisats
enligt bokföringsmässiga grunder. På sådant sätt skulle man vid återgången
kunna räkna fram de tilläggs- respektive avdragsposter som fordrades
för att den skattskyldige varken skulle bliva för högt eller för lågt
taxerad. Detta förfaringssätt skulle emellertid bliva alltför komplicerat, i
synnerhet då återgång till kontantmetoden skedde efter många år. Även om
ett fullt rättvist resultat ur skattesvnpunkt för vissa fall icke komme till
stånd genom den i promemorian föreslagna avräkningsmetoden, torde en lösning
av frågan i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna vara
den enda tänkbara. Kammarrätten ville i detta sammanhang erinra om att
icke heller vid övergång till bokföringsmässiga grunder fullt riktigt resultat
för alla fall kunde åvägabringas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt, om en jordbrukare, som
taxerats för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,
kunde ha något legitimt behov av ett ändrat redovisningssätt. Enligt
länsstyrelsens uppfattning vore detta icke fallet. En jordbrukare, som en
gång börjat föra räkenskaper, finge nämligen antagas komma att föra sådana
även i fortsättningen.

Vissa erinringar har i remissutlåtandena gjorts mot förslaget i promemorian,
att det värde å djur och inventarier, varmed tillägg skall ske till
nettointäkten för det beskattningsår, varunder den skattskyldige övergått
från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning, skall beräknas efter
ortens pris. Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län anmärkt, att det i
författningsförslaget använda uttrycket »efter ortens pris» kunde leda till
en icke avsedd schablonisering vid värdesättningen av djurbeståndet m. m.
Därest emellertid uttrycket »efter ortens pris», vilket uttryck redan förekomme
i 42 § kommunalskattelagen, ansåges böra bibehållas, borde en
närmare förklaring vad därmed avsåges införas i anvisningarna till nyssnämnda
paragraf. För att uppnå det avsedda syftet med lagstiftningen vore
det härvidlag angeläget att av anvisningarna klart framginge, att värdet skulle
åsättas efter vad som kunnat utvinnas vid en normal försäljning å orten
och att värdesättningen skulle ske efter en individuell uppskattning. Om
försäljning skedde relativt snart efter ombyte av redovisningsmetod, kunde
i stället det faktiska försäljningspriset läggas till grund för värderingen.

Vidare har lantbruksstyrelsen framhållit, att enligt promemorian skulle
man vid prissättningen utgå från marknadsvärdet, medan enligt det pro -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

raemorian bilagda författningsförslaget värderingen skulle ske efter »ortens
pris», vilket pris enligt 42 § i kommunalskattelagen vore att uppfatta som
ett bruttopris vid försäljning. Vare sig en jordbrukare efter övergång till
redovisning enligt kontantmetoden realiserade sina inventarier eller icke,
syntes emellertid vid beräkningen av skillnadsvärdet hänsyn böra tagas till
de omkostnader, som en försäljning kunde förväntas draga med sig. Vid
taxering av realisationsvinst medgåves nämligen enligt kommunalskattelagen
avdrag för alla omkostnader både för förvärv och avyttring.

Lantbruksstyrelsen bar vidare framhållit, att skillnaden mellan marknadsvärdets
brutto och netto otvivelaktigt kunde variera rätt avsevärt beroende
på vad slag av inventarier som såldes och för vad ändamål de såldes. I fråga
om djur, som skulle säljas å livdjursauktion, torde transportkostnader och
försäljningsprovision vanligen uppgå till omkring 10 procent å auktionsvärdet.
Vid slaktdjursförsäljning däremot torde vanligen endast transportkostnader
uppstå, varvid emellertid borde beaktas, att slakteriföreningarna
i regel icke debiterade särskild fraktkostnad, utan kostnaderna för slaktdjurshämtningen
inräknades i slakteriets totala kostnader och inverkade
sålunda på slaktavräkningspriset. Vid försäljning av begagnade maskiner
torde i vissa fall skillnaden mellan brutto och netto bli större än vid försäljning
av livdjur.

Sveriges lantbruksförbund bär ansett det vara nödvändigt, att anvisningar
lämnades, bur saluvärdet av djur samt maskiner och inventarier
skulle beräknas vid återgångstillfället. I promemorian hade på denna punkt
anförts att vissa svårigheter kunde uppstå vid värderingen men att, därest
försäljning skedde i anslutning till ett ombyte av redovisningsmetod, försäljningspriset
i allmänhet borde kunna läggas till grund för värderingen. I
övrigt hade emellertid i promemorian icke lämnats några anvisningar om
hur värderingen skulle tillgå. Anledningen härtill syntes vara den, att utredningsmannen
förutsatt, att återgång endast komme i fråga i sådana fall,
där den skattskyldige stode i begrepp att realisera sitt bestånd av djur och
inventarier. I de fall då återgången verkställdes av helt andra skäl hade man
icke något försäljningspris, som kunde läggas till grund för värderingen.
Därest realisationen verkställdes någon längre tid efter återgångsåret, torde
vidare taxeringstekniska svårigheter hindra att försäljningspriset lades till
grund för värderingen. Den skattskyldige borde för övrigt redan vid avlämnandet
av deklarationen känna till de värden, till vilka djur och inventarier
skulle upptagas i vidräkningen. Lantbruksförbundet ville därför föreslå
införandet av bestämmelser om att ett värderingsintyg utfärdat av sakkunnig
värderingsman, såsom exempelvis nämndeman eller auktionsförrättare,
skulle läggas till grund för värderingen i sådana fall, där skattemyndigheterna
eller den skattskyldige icke kunde påvisa ett exakt saluvärde för
de vid återgången förefintliga djuren eller inventarierna.

Riksskattenämnden, som icke gjort någon invändning mot de i promemorian
föreslagna bestämmelserna rörande ifrågavarande värdering, har erinrat
om, att promemorieförslaget anslöte sig till de anvisningar, som riksslcat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

13

tenämnden meddelat beträffande återgång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning av jordbruksinkomst i sådana fall, då de nya lagbestämmelserna
om bokföringsmässig redovisning av dylik inkomst ännu icke
vunnit tillämpning å den skattskyldige. Beträffande grunden för värdering
av levande och döda inventarier skilde sig dock förslaget i promemorian från
riksskattenämndens anvisningar. Enligt promemorian skulle värdena å levande
och döda inventarier vid återgången till kontantmässig redovisning
upptagas till fulla marknadsvärden, medan riksskattenämnden rekommenderat
att värdena skulle upptagas till de av nämnden fastställda schablonvärdena,
i allmänhet motsvarande 80 procent av verkliga värden. Denna skillnad
vore emellertid betingad av att riksskattenämndens anvisningar avsåge
en övergång, som ägde rum innan den nya lagstiftningen fått verkan för den
skattskyldiges del. Den skattskyldige befunne sig då i ett läge, som han icke
haft möjlighet att förutse, när han börjat tillämpa bokföringsmässig redovisning.
För detta fall hade det därför synts rimligt att tillåta en övergång efter
icke alltför rigorösa grunder och att sålunda lägga något lägre värden än de
allmänna saluvärdena till grund för vinstberäkningen. När det däremot gällde
skattskyldiga, som efter den nya lagstiftningens tillkomst och med vetskap
om dess innebörd tillämpat bokföringsmässig redovisning för att därefter
vilja övergå till redovisning enligt kontantprincip, kunde icke samma
skäl åberopas och man hade då icke anledning att välja andra värden för
övergången än de verkliga. Riksskattenämnden funne sig alltså kunna acceptera
vad promemorian innehölle i denna del.

Några remissinstanser har ifrågasatt, om de föreslagna bestämmelserna
vore tillräckliga för att förhindra att jordbrukarna vid övergång från en
redovisningsmetod till en annan beredde sig fördelar vid beskattningen.

Riksskattenämnden har sålunda framhållit, att det icke syntes uteslutet
att även med de föreslagna bestämmelserna en övergång från det ena till
det andra redovisningssystemet i vissa fall kunde komma att ske i spekulationssyfte.
Bland annat syntes sålunda — under vissa förutsättningar i fråga
om prisutvecklingen — vid växling mellan de båda systemen skattefördelar
kunna uppnås på grund av den olika princip, som enligt de båda systemen
tillämpades med avseende å realisation av levande och döda inventarier.
Huruvida ytterligare lagstiftning i följd därav skulle bliva erforderlig torde
komma att visa sig i framtiden; tills vidare torde utvecklingen på detta
område böra följas med uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

En jordbrukare med hårt nedslitet bestånd av maskiner och andra dylika
inventarier, som övergår från bokföringsmässig redovisning till redovisning
enligt kontantmetoden, torde icke drabbas av större skattebelastning genom
den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen, att verkliga värdet å
maskiner och inventarier skall upptagas som tillkommande post för det år
övergång till redovisning enligt kontantmetoden sker. Då inventariernas verkliga
värde är lågt, måste nämligen skillnaden mellan detta värde och det
bokförda bliva relativt liten. Då den skattskyldige sedermera utbyter de ut -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

slitna maskinerna och inventarierna mot nya av samma slag, äger han rätt
att åtnjuta avdrag för hela skillnaden mellan inköpspriset för de nya och
försäljningspriset för de gamla inventarierna. Om den skattskyldige sedan
något eller några år förflutit efter inköpet av inventarierna, ånyo övergår
till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder — något formellt hinder
häremot föreligger icke — äger han rätt att som avskrivningsunderlag upptaga
värdet å de nyinköpta inventarierna beräknat på basis av de schablonvärden,
som årligen skola fastställas av riksskattenämnden. Den skattskyldige
skulle härigenom erhålla i det närmaste dubbelt avdrag för kostnaden
för inköp av ett och samma inventariebestånd. Även vad gäller djurbeståndet
torde den skattskyldige hava vissa möjligheter att genom manipulationer
i samband med ombyte av redovisningsmetod bereda sig fördelar i skattehänseende.
För att dylika transaktioner skola omöjliggöras synes vara
nödvändigt, att stipulera vissa minimivärden till vilka inventarierna å jordbruksfastighet
lägst skola upptagas vid övergång från redovisning enligt
bokföringsmässiga grunder till redovisning enligt kontantmetoden. Värdet
å dylika inventarier torde sålunda vid sådan omläggning av inkomstredovisningen
som här avses böra upptagas till sina verkliga värden men dock
lägst til! de schablonvärden, som fastställts av riksskattenämnden närmast
före det år under vilket omläggningen ägt rum.

I promemorian har, som förut nämnts, uttalats'', att, sedan övergång från
bokföringsmässig till kontantmässig redovisning skett, skulle beskattningen
ske så som om jordbrukaren börjat driva jordbruket med det bestånd av
djur och inventarier som fanns vid övergångstillfället. Innebörden av detta
uttalande har av några remissinstanser ansetts icke vara fullt klar.

Sålunda har Sveriges lantbruksförbund anfört, att från vissa håll ifrågasatts,
huruvida uttalandet hade den innebörden, att en jordbrukare, som
inom fem år från återgången till kontantmässig redovisning genom realisation
försålde djurbesättningen, skulle beskattas för genom realisationen uppkommen
vinst, även om mer än fem år förflutit sedan djurbesättningen anskaffats.
Lantbruksförbundet ansåge emellertid, att så icke kunde ske, enär
enligt 35 § kommunalskattelagen frågan om skattepliktig realisationsvinst
skulle bedömas med hänsyn till tidpunkten för den skattskyldiges förvärv
av tillgången i fråga. För att utesluta missförstånd på denna punkt, borde
tydliga bestämmelser härom intagas i lagtexten. Vidare förutsatte förbundet,
att jordbrukaren efter återgången bibehölles vid den rätt till avdrag
för kostnaden för utbyte av enskilda djur och inventarier — oavsett tiden
för innehavet och den omständigheten att vid återgången djur och inventarier
varit äldre, förslitna el. dyl. — som nu tillerkändes jordbrukare, som
redovisade enligt kontantprincipen och som förvärvat ett äldre bestånd av
djur och inventarier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att innebörden av nämnda uttalande
i promemorian syntes vara, att förändringar i djurbeståndet och
inventarierna skulle bedömas med utgångspunkt från djurbeståndet respektive
förefintliga inventarier vid den tid den kontantmässiga redovisningen
började. Att jämväl tidsfristerna för beräkning av realisationsvinst enligt 35 §

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

skulle ändras genom övergången till ny taxeringsmetod, torde ej ha åsyftats
eller behöva ifrågasättas.

I promemorian har icke föreslagits några särskilda regler om skyldighet
för den skattskyldige att anmäla att han ämnar övergå till kontantmässig
redovisning.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har med anledning härav
uttalat såsom ett önskemål, att en övergång från bokföringsmässig till
kontantmässig redovisning borde i likhet med övergången från kontantmässig
till bokföringsmässig redovisning föregås av en anmälan till vederbörande
taxeringsintendent om förhållandet. En dylik återgång torde ofta
giva anledning till granskning av den skattskyldiges räkenskaper eller anteckningar.

Mot förslaget i promemorian, att de föreslagna författningsbestämmelserna
skulle träda i kraft den 1 januari 1955, har kammarrätten funnit anledning
till erinran och anfört.

Med hänsyn till de oförmånliga verkningar ur skattesynpunkt som en
återgång till redovisning enligt kontantmetoden kan medföra och med beaktande
av att sådan återgång icke framstår som obehörig, anser kammarrätten,
att viss tid bör beredas de skattskyldiga att, sedan den nu föreslagna
lagen antagits av riksdagen, överväga återgång till kontantmetoden, innan
den nya lagstiftningen träder i kraft. Kammarrätten ifrågasätter därför om
icke, därest lagstiftning i förevar ande avseende sker år 1954, lagen bör träda
i kraft först den 1 januari 1956. Kammarrätten förutsätter i sådant fall, att
riksskattenämnden för tiden intill lagens ikraftträdande meddelar anvisningar
med liknande innehåll, som av nämnden utfärdats till ledning för
taxeringsmyndigheterna för sådana fall, då omförmälda år 1951 vidtagna
lagändring ännu icke vunnit tillämpning å en skattskyldig men denne återgår
från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning.

Gentemot det vid departementspromemorian fogade författningsförslaget
har anmärkts, att de föreslagna omräkningsreglerna lämpligen icke borde
anknytas till den förutsättningen, att den skattskyldige upphört att föra
för bokföringsmässig inkomstberäkning föreskrivna räkenskaper. Bestämmelsen
borde lämpligen anknytas till det förhållandet att den skattskyldige
övergått till kontantmässig redovisning vid taxeringen. Riksskattenämnden
har härvidlag föreslagit att orden »och har den skattskyldige upphört att föra
för sådan inkomstberäkning föreskrivna räkenskaper» skulle utbytas mot
»men skall inkomsten för beskattningsåret icke beräknas efter sådana grunder».

Sveriges lantbruksförbund har påpekat, att i det remitterade förslaget
till lagtext angivits, att som avgående poster å jordbruksbilagan skulle upptagas,
förutom ingående värden å djur och å maskiner samt andra dylika inventarier,
även ingående värdet å lager av varor och dylikt ävensom beloppet
av ingående varufordringar. Vidare skulle som tillkommande poster
upptagas bl. a. ingående varuskulder. Då emellertid resultatsberäkningen för
beskattningsåret närmast före återgångsåret kunde ha påverkats av även

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

andra aktiva och passiva än varufordringar och varulager respektive varuskulder,
borde i lagtexten föreskrivas, att vid återgången avdrag respektive
tillägg skulle göras för andra i föregående års utgående balansräkning upptagna
aktiva och passiva, såsom exempelvis å ena sidan kostnader för kommande
års skörd, förskottsbetalda löner, hyror och andra omkostnader, samt
å andra sidan beräknade obetalda kostnader, exempelvis upplupen men ej
förfallen ränta in. in.

Departementschefen.

De beskattningsregler, som gäller vid taxering enligt kontantmetoden, är
i mänga avseenden helt olika de regler, som gäller vid taxering enligt boktöringsmässiga
grunder. På grund härav blir i vissa lägen taxering enligt
kontantprincipen och i andra lägen taxering enligt bokföringsmässiga grunder
fördelaktigare för den skattskyldige. Eftersom något hinder enligt gällande
lagstiftning icke linns mot övergång från det ena redovisningssystemet
till det andra, kan befaras att mindre nogräknade skattskyldiga kominer
att sträva efter att bli taxerade än efter bokföringsmässiga grunder, än
efter kontantprincipen, allt efter som det ena eller andra systemet är för
dem fördelaktigast. Som i departementspromemorian visats kan en jordbrukare,
som taxerats för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, genom att övergå till kontantmässig redovisning och på
grund därav bli taxerad enligt kontantprincipen i vissa lägen undgå en beskattning,
som skulle ha följt om han icke ändrat redovisningsmetod.

De båda beskattningsmetoder, som kan tillämpas i fråga om inkomst av
jordbruksfastighet, torde på lång sikt under likartade faktiska förutsättningar
ge ett någorlunda likartat resultat, även om den bokföringsmässiga
metoden i vissa fall torde medge en jämnare inkomstfördelning på de olika
beskattningsåren. För att ett rättvisande resultat skall kunna nås är det
dock en förutsättning att taxering sker efter en och samma metod under en
längre tid. Det är ur denna synpunkt önskvärt att en jordbrukare, som en
gång börjat tillämpa bokföringsmässig redovisning och taxeras enligt bokföringsmässiga
grunder, i fortsättningen håller sig till denna redovisningsmetod.
Det är uppenbart otillfredsställande, om en övergång till kontantmässig
redovisning kan utnyttjas i syfte att vinna obehöriga skattelättnader.
Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna har också
varit av den uppfattningen att lagstiftningen borde kompletteras med bestämmelser,
som uteslöte möjligheterna till dylik skattelindring.

För att förhindra utnyttjandet av dessa möjligheter till skattelindring
kunde övervägas att införa förbud mot övergång från bokföringsmässig redovisning
till kontantmässig redovisning. Detta skulle förutsätta att en föreskrift
meddelades, att en jordbrukare, som taxerats enligt bokföringsmässiga
grunder, skulle vara skyldig att i fortsättningen föra räkenskaper enligt
förordningen den 7 december 1951, nr 793. Om han underläte föra sådana
räkenskaper, borde detta icke medföra att han bleve taxerad efter kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

17

tantprincipen, men kunna föranleda att taxeringen åsattes efter skön. Emellertid
torde i nuvarande läge ett sådant förbud av flera skäl icke böra ifrågakomma.

Om sålunda förbud mot övergång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning icke bör införas, torde möjligheterna att genom
sådan övergång erhålla lindrigare beskattning böra förhindras genom ändring
av de materiella beskattningsreglerna. I promemorian har föreslagits
införandet av vissa regler, innebärande att ett tillägg vid beskattning skulle
ske för ett belopp motsvarande skillnaden mellan det verkliga värdet å levande
och döda inventarier och det bokförda värdet å dessa tillgångar. Vidare
skulle justering ske med hänsyn till bokförda beloppen av varulager, varufordringar
och varuskulder. Härigenom skulle till beskattning vid övergången
upptagas den vinst som kunde beräknas uppstå, om samtliga levande och
döda inventarier på en gång försålts vid ingången av det år, under vilket
övergången till lcontantmässig redovisning ägde rum.

Den i departementspromemorian föreslagna lösningen torde på det hela
taget vara väl ägnad att hindra utnyttjandet av ifrågavarande möjligheter till
skattelindring. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke även med de i promemorian
föreslagna bestämmelserna vissa sådana möjligheter alltjämt kvarstår.
Detta torde, som länsstyrelsen i Örebro län anmärkt, vara fallet, då
det verkliga värdet å inventarier är lågt och nära överensstämmer med det
bokförda värdet. I sådana fall har den skattskyldige vid taxeringarna erhållit
avdrag för värdeminskning å inventarier, men enligt de föreslagna
bestämmelserna skulle detta föranleda ingen eller blott obetydlig beskattning
vid övergången. Sedan taxering enligt kontantprincipen börjat tilllämpas,
skulle full avdragsrätt föreligga för anskaffningskostnaden även
för de inventarier, som inköpts i ersättning för tidigare innehavda, trots att
avdrag för värdeminskning å dessa tidigare fått åtnjutas vid taxeringen.
Återgår han sedan till bokföringsmässig redovisning, skulle han få avdrag
för värdeminskning å sådana inventarier, beräknat på anskaffningskostnaden,
ehuru denna redan avdragits i sin helhet.

Det torde därför vara erforderligt, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna
kompletteras med en föreskrift, att värdet å djur och inventarier
vid övergången icke må upptagas lägre än till det av riksskattenämnden
senast fastställda schablonvärdet för tillgång av motsvarande slag, som
skall tillämpas vid övergång från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning.
Jag får därför förorda, att bestämmelser av nu angiven innebörd
införes i kommunalskattelagen.

I flera remissyttranden har tvekan uttalats, hur det verkliga värdet å tillgångar
som finns å jordbruksfastigheten vid övergångstillfället skall beräknas.
I promemorian har utredningsmannen föreslagit, att värderingen skulle
ske efter ortens pris, men några närmare regler hur detta skulle bestämmas
har icke givits. I kommunalskattelagen och andra skatteförfattningar angives
i vissa fall, att tillgång vid liknande värderingar som den föreslagna

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 12.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

skall upptagas till sitt allmänna saluvärde. Detta uttryck synes lämpligare
än angivna uttryck i promemorian och jag förordar därför att detsamma
kommer till användning även i detta fall. Med det av mig föreslagna tillägget,
att värdet icke må tas upp lägre än till riksskattenämndens schablonvärde,
torde tvister rörande det verkliga värdet i regel uppkomma endast
vid värderingen av djur. Beträffande djurbesättningar torde nämligen de
verkliga värdena praktiskt taget alltid vara högre än riksskattenämndens
schablonvärden, vilka upptages till omkring 80 procent av medelvärdet under
det förflutna året. I normala fall skulle alltså det verkliga värdet på
ett djur kunna antagas utgöra ungefär 125 procent av riksskattenämndens
schablonvärde för djur av motsvarande slag. Med ledning av riksskattenämndens
schablonvärden torde det vara tämligen enkelt att bestämma saluvärdet
på djur. Något behov av en föreskrift, att beskattningsmyndigheterna skulle
vara skyldiga godtaga värderingsintyg, torde under sådana omständigheter
ej föreligga.

Såsom Sveriges lantbruksförbund anfört bör hänsyn tagas även till andra
fordringar och skulder än varufordringar och varuskulder. Sålunda bör tilllägg
ske för bokförda beloppet av andra skulder avseende verksamheten
än varuskulder i den mån belopp, som efter övergången erlagts såsom betalning
för skulden, blir avdragsgillt såsom omkostnad i förvärvskällan.
Avdrag bör ske för bokförda beloppet av andra fordringar än varufordringar,
i den mån efter övergången influten likvid blir hänförlig till skattepliktig
intäkt i förvärvskällan.

I anledning av vad från någon remissinstans anförts rörande realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av tillgångar, som den skattskyldige innehaft
vid övergången från bokföringsmässig redovisning till redovisning enligt
kontantprincipen, vill jag understryka, att den omständigheten att
sådan övergång skett icke kan medföra, att den tid, som är avgörande för
om sådan beskattning kan ske, skall räknas från annan dag än den då förvärvet
skedde. Då detta torde klart framgå av 35 § kommunalskattelagen,
torde någon särskild föreskrift härom icke vara erforderlig.

Det tillägg till nettointäkten som föreslagits skola ske i samband med
övergången kommer i viss mån att medföra samma beskattningseffekt som
en realisation av djur eller inventarier. I något remissyttrande har med hänsyn
härtill hävdats, att liknande bestämmelser som gäller för ackumulerad
inkomst vid sadan realisation borde tillämpas på övergångsfallen. Som jag
emellertid förut framhållit bör beskattningsreglerna ej utformas så, att de
främja övergång till kontantmässig redovisning. Om möjlighet beredes att
beräkna inkomsten under det beskattningsår, då sådan övergång sker, enligt
reglerna angående ackumulerad inkomst skulle troligen i många fall en
viss skattevinst bli följden. Jag anser därför icke att nämnda regler bör utsträckas
att gälla vid sådan övergång.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Ur vissa synpunkter skulle det som från något håll påpekats vara önskvärt,
att en anmälan sker till taxeringsintendenten i länet, då jordbrukaren
ämnar återgå till kontantmässig redovisning. Tillräckliga skäl att införa författningsföreskrifter
om sådan anmälan torde dock knappast föreligga.

Den ifrågasatta lagstiftningen bör första gången tillämpas vid 1955 års
taxering.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå 1954 års riksdag att antaga ett i enlighet
med det anförda inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ulf Thorselius.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Bihang.

Utredningsmannens förslag

(i departementspromemorian)
till

lag om ändrad lydelse av pnnkl 3 av anvisningarna till 21 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar
till 21 §.

3. Såsom intäkt---i 35 §.

Därest inkomst —---om jordbruksfastighet.

Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet året före beskattningsåret
beräknats enligt bokföringsmässiga grunder och har den skattskyldige
upphört att föra för sådan inkomstberäkning föreskrivna räkenskaper, skall
i 23 § angiven nettointäkt för beskattningsåret ökas med värdet efter ortens
pris å vid ingången av beskattningsåret å fastigheten befintliga djur, maskiner
och andra dylika inventarier ävensom med beloppet av varuskulder vid
samma tidpunkt samt minskas med det värde som i den senaste balansräkningen
upptagits å djur, maskiner och andra dylika inventarier samt å lager
av varor och dylikt ävensom med beloppet av varufordringar enligt
nämnda balansräkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

537844. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag