Kungl. Maj.ts proposition nr 117.
1
Nr 117.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avveckling av
kommunskogslånefonden; given Stockholms slott den
26 februari 195A.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sam. B. Norup.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att kommunskogslånefonden skall avvecklas vid
utgången av budgetåret 1954/55.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 117.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 februari 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om avveckling
av kommunskogslånefonden och anför därvid följande.
I sin till 1953 års riksdag avgivna berättelse har riksdagens revisorer uttalat
bland annat, att kommunskogslånefonden snarast bör avvecklas. Såsom
stöd härför har revisorerna anfört i huvudsak följande.
Enligt beslut av 1930 års riksdag inrättades kommunskogslånefonden såsom
en statens lånefond för underlättande av kommunernas förvärv av kalhuggna,
vanhävdade eller försumpade skogsmarker eller andra skogsmarker
med otillfredsställande skogstillstånd. Avsikten var att kommunerna efter
förvärven skulle genom kulturåtgärder sätta dessa marker i nöjaktigt skogligt
skick. För lånefonden har bestämmelser meddelats i kung. 1930: 272.
Lånevillkoren har avpassats så, att lånens förräntning och amortering i väsentlig
omfattning skall kunna ske med medel, som inflyter genom virkesavkastningen
från skogsmarkerna.
Från ifrågavarande lånefond har alltsedan dess inrättande endast två lån
utlämnats, båda till samma låntagare. Lånen, som uppgick till ett sammanlagt
belopp av 25 000 kronor utlämnades båda år 1935 och var avsedda att
amorteras under åren 1967—1986. Ränta utgick med 4 procent. Enligt vad
revisorerna inhämtat har dessa lån i december 1952 blivit inlösta.
Såsom kapital för kommunskogslånefonden anvisades för budgetåret 1930/
31 ett reservationsanslag av 200 000 kronor. Då något lån icke beviljades ur
fonden under de därpå följande tre åren, har detta belopp såsom behållning
å anslaget omförts till inkomsttitel för i anspråk tagna reservationer. För
budgetåren 1934/35 och 1936/37 anvisades sammanlagt 75 000 kronor. Det
belopp å 50 000 kronor, som icke disponerats för nyssnämnda lån, har i
likhet med det tidigare anslaget tagits i anspråk för statsregleringen såsom
besparing. Några disponibla medel finnes alltså icke tillgängliga, utan fondens
kapitalbehållning inskränker sig till berörda lånefordran på 25 000 kronor.
Revisorerna erinrar slutligen om att statens utlåningsfonder redovisas i
rikshuvudboken, varjämte ränteavkastningen av varje fond upptages med
särskilt belopp i riksstatens inkomstspecifikation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
3
I anledning av revisorernas uttalande har utlåtanden avgivits av statskontoret
och skogsstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från skogssällskapet
och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.
Statskontoret biträder för sin del revisorernas förslag.
Skogsstyrelsen förklarar i sitt yttrande, att den under nuvarande förhållanden
icke vill motsätta sig en avveckling av fonden. Till närmare utveckling
av sin ståndpunkt anför styrelsen i huvudsak följande.
Skogsstyrelsen får erinra om att frågan om kommunskogslånefondens utnyttjande
var föremål för statsrevisorernas uppmärksamhet redan 1944 vid
behandlingen av statsverksamheten under budgetåret 1943/44 (berättelsen
för nämnda år, § 32). Skogsstyrelsen framhöll i detta sammanhang, att vissa
skäl talade för en omarbetning av bestämmelserna för låneverksamheten med
fonden i förenklande riktning i anslutning till vad 1936 års skogsutredning
på sin tid föreslagit, varvid också syntes böra övervägas att vidga verksamheten
till att omfatta långivning även för bildande av gemensamhetsskogar.
Styrelsen hade för avsikt att undersöka dessa frågor och avge därav betingade
förslag. Denna översyn syntes emellertid, enligt styrelsens mening
inte vara brådskande, bland annat av det skälet, att för det dåvarande
andra gynnsamma finansieringsmöjligheter fanns vid förvärv av här ifrågavarande
slag. Statsrevisorernas påpekande föranledde icke någon särskild
åtgärd från statsmakternas sida.
Såsom förhållandena därefter utvecklat sig, har styrelsen funnit sig sakna
anledning att sätta igång den tillämnade undersökningen rörande omarbetning
av grunderna för lån från fonden och därmed sammanhängande spörsmål.
Andra mera påträngande arbetsuppgifter och brist på arbetskraft har
också nödvändiggjort för styrelsen att ställa den tilltänkta utredningen på
framtiden. Emellertid synes det styrelsen som om den omsvängning i den
ekonomiska utvecklingen, vilken på allra senaste tiden kunnat spåras, skulle
kunna göra lånemöjligheter av här angivet slag behövliga inom en icke alltför
avlägsen framtid. Givetvis bör dock såsom styrelsen tidigare framhållit
bestämmelserna i ämnet göras betydligt smidigare än de nuvarande, om en
lånefond med angivet syfte skall kunna fylla någon verklig funktion.
Sedan statsrevisorernas nu remitterade förslag framlagts, har chefen för
finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda
sakkunniga med uppdrag att utreda utformningen av statliga stödåtgärder
i syfte att stimulera avsättning, produktion och sysselsättning inom
näringslivet (Post- och Inrikes Tidningar den 29 december 1952). Frågan
om de former, i vilka en kreditgivning på det här ifrågavarande skogliga området
lämpligen bör äga rum, torde falla inom ramen för nämnda sakkunnigas
uppdrag. I avvaktan på resultatet av denna utredning kan det måhända
övervägas att låta anstå med avvecklingen av kommunskogslånefonden.
Då emellertid fonden enligt vad erfarenheten givit vid handen i nuvavarande
utformning icke synes fylla något direkt praktiskt behov och saknar
disponibla medel, vill styrelsen likväl icke motsätta sig att fonden, oavsett
den nyssnämnda utredningen, omedelbart avvecklas.
Skogssällskapet ifrågasätter i sitt till skogsstyrelsen avgivna yttrande, huruvida
icke med avvecklingen av kominunskogslånefonden bör bero i avvaktan
på resultatet av en genom skogsstyrelsens försorg utförd utredning
i ämnet. Härom anför sällskapet i huvudsak följande.
Kommunskogslånefondens tillkomst år 1930 betingades helt av önskemålet
att stödja vissa betydelsefulla strävanden i skogsvårdens tjänst. Erfaren
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
heten visade dock snart, att lånefonden av skilda anledningar var föga ägnad
att tillgodose dessa syften. De för låneproceduren utformade reglerna
var i många detaljer alltför invecklade och osmidiga. Den ekonomiska utvecklingen
över huvud taget bidrog också till att lånefonden sattes åt sidan.
I begränsad utsträckning kunde kommuner enklare möta medelsbehov för
ifrågavarande ändamål genom att anlita reguljära kreditinstitutioner. Därvid
tillämpade villkor torde dock ej ha inneburit ett sådant aktivt stöd åt
dessa skogsvårdsintressen, som kommunskogslånefonden varit avsedd att
lämna.
Av 1936 års skogssakkunniga, som verkställde en genomgripande översyn
av statliga åtgärder till skogsbrukets förkovran, upptogs spörsmålet om en
effektivisering av kommunskogslånefonden till övervägande (SOU 1938: 58).
Utredningen framlade förslag till en väsentlig förenkling av lånerörelsen.
Bland annat förordades, att inom dess ram även skulle inrymmas kreditmöjligheter
för att underlätta tillkomsten av rationellt skötta s. k. geinensamhetsskogar.
Alltsedan slutet av förra århundradet har dylik samfällighetsbildning
ur skogsvårdssynpunkt varit föremål för olika utredningars
och myndigheters livliga rekommendationer utan att detta lett till några som
helst praktiska resultat. Sällskapet, som har kommunskogsrörelsen till huvuduppgift
och tillika anser, att strävandena att bilda lämpliga gemensamhetsskogar
bör gynnas och uppmuntras, kunde reservationslöst ansluta sig
till skogsutredningens förslag. Dessa har emellertid ej föranlett några åtgärder
från statsmakternas sida. Måhända kan man förmoda, att den extraordinära
utveckling icke minst inom det ekonomiska livet, som inleddes vid
krigsutbrottet år 1939, varit en väsentlig orsak därtill.
Under de senaste åren har de av överkonjunkturen starkt präglade näringspolitiska
förhållandena förvisso ej varit ägnade att skapa något behov
av kommunskogslånefondens återupplivande, vare sig i den av 1936 års
skogsutredning föreslagna eller i annan modifierad form. Samhällslivets ekonomiska
funktioner förefaller emellertid att vara på väg mot ett nytt läge,
där det kanske kan finnas skäl att förstärka statens stöd åt skogsvård och
skogshushållning med, bland annat, effektiva kreditanordningar av långtidsnatur
för här ifrågavarande ändamål. Framför allt torde detta kunna
bli fallet vid en mera påtaglig konjunkturavmattning. Det bör vidare framhållas,
att en organiserad kommunskogsrörelse pågår sedan år 1948 i Norrland
under sällskapets ledning. Erfarenheten har här visat, att påtagligt intresse
finns hos kommunerna för engagemang i skogsvårdsarbetet i överensstämmelse
med sällskapets hävdvunna program. Finansiella svårigheter för
lämpliga markförvärv kan därvid stundom komma hindrande emellan. Så
är ock fallet beträffande de mycket omfattande och kostnadskrävande förbättringsföretag,
vilka som regel måste utföras å markerna. Företagen är
ju i så måtto betungande ur finansieringssynpunkt, att produktionsökningens
ekonomiska resultat merendels först efter lång väntetid gör sig gällande.
Även bör särskilt uppmärksammas, att i de allra nordligaste länen numera
av åtskilligt att döma synes föreligga reella möjligheter att i viss utsträckning
åstadkomma gemensamhetsskogar med nöjaktiga garantier för god
skötsel och vård. Detta förhållande tilldrar sig förvisso sällskapets synnerliga
intresse med hänsyn till de nya utvägar, som sålunda skulle öppnas att
få ytterligare skogsarealers produktionsförmåga rationellt tillvaratagen och
nyttiggjord. Dessa tämligen enastående tillfällen till lärorika samfällighetsbildningar
efter tidsenliga krav borde omsorgsfullt tagas till vara och underlättas.
Tänkbart är, att en reviderad och utbyggd kommunskogslånefond
kan bli ett gott hjälpmedel därvidlag, i synnerhet om det vore möjligt att i
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
5
ett lånesystem inlägga för det skogsvårdande syftet direkt stimulerande
verkningar. Det bör i detta sammanhang understrykas, att det, om gemensamhetsskogarna
skall på rätt sätt fylla sin uppgift, är angeläget att skogligt
och ekonomiskt säkerställa en rationell skötsel av dem.
Ehuru sällskapet — bland annat med hänsyn till svårigheten att bedöma
händelseutvecklingen — måste begränsa sig till mera allmänna och osäkra
uttalanden, skulle sällskapet för sin del gärna se, att hithörande frågor utan
dröjsmål togs upp till allsidig undersökning. Det förhållandet, att saken kan
vara av betydelse för skogsvårdssträvandena framför allt i de delar av vårt
land, där för närvarande de största insatserna i dylikt hänseende påkallas
och samtidigt också de besvärligaste skogliga och biologiska hindren möter
ett återuppbyggnadsarbete, synes utgöra tillräckligt motiv för undersökningen.
Därvid bör givetvis anläggas de vidare aspekter, vilka betingas av de
produktionsbefrämjande kreditanordningar, som redan består inom jordbruket
och skogsbruket och som kan ha betydelse för olika slags skogssamfälligheter.
Bland sådana anordningar torde här kunna nämnas statens
skogslånefond, skogsväglånefonden och de statliga lånegarantiåtgärderna
för jordbrukets förstärkning.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund slutligen framhåller i
sitt yttrande, att ur kommunala synpunkter hinder icke möter för en avveckling
av kommunskogslånefonden. Anledningen till att fonden kommit att
anlitas i så ringa omfattning anges vara att kommunerna vid förvärv av
skogsfastigheter kunna på annat håll upptaga lån på minst lika gynnsamma
villkor som erbjudits ur fonden.
I sitt utlåtande nr 102 till 1953 års riksdag har statsutskottet, som funnit
de skäl revisorerna anfört för en avveckling av kommunskogslånefonden
bärande, hemställt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av revisorerna angivna
syftet. Riksdagen har sedermera fattat beslut i överensstämmelse med vad
statsutskottet i utlåtandet föreslagit (Rskr. 227).
Departementschefen.
Såsom framgår av det föregående har under de mer än två decennier, som
kommunskogslånefonden bestått, endast två lån utlämnats. Dessa lån, uppgående
till ett sammanlagt belopp av 25 000 kronor, har beviljats år 1935
och blivit inlösta i december 1952. Med hänsyn till den låga lånefrekvensen
synes det vara uppenbart, att fonden icke fyller någon egentlig uppgift. Enligt
min mening torde densamma därför utan olägenhet kunna avvecklas.
Därest i fortsättningen behov skulle uppstå av lån till de ändamål, som avsetts
med fonden, torde detta behov utan större svårighet kunna tillgodoses
å den vanliga kreditmarknaden.
Lån ur fonden torde alltså icke böra beviljas efter utgången av innevarande
budgetår. Behållningen å fonden bör tillföras riksgäldskontoret. Det torde
i övrigt få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser
angående avvecklingen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att medge,
att kommunskogslånefonden må avvecklas med utgången
av budgetåret 1954/55.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Kerstin Krause.
517202. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag