Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

1

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen ang. anslag för budgetåret
1954-/55 till statens biografbyrå m. m.; given
Stockholms slott den 12 februari 1954-

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, dels föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt, dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över de grunder för filmgranskningsverksamhetens utövande
m. m., som föredragande departementschefen förordat.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I samband med framläggande av slutliga anslagsäskanden beträffande
statens biografbyrås avlönings- och omkostnadsanslag hemställes om riksdagens
yttrande över förslag till ändrade grunder för den av biografbyrån
utövade filmcensuren. Förslaget innebär, att de nuvarande normerna för
censuringripandena delvis omarbetas, dock utan att i sak väsentligt förändras.
I fråga om barntillåten och barnförbjuden film bibehålies den nuvarande
15 årsgränsen men samtidigt införes en lägre gräns vid 11 år.
Vidare föreslås att biografbyrån förstärkes med ytterligare en granskningsman.
Ett granskningsråd föreslås inrättat med uppgift att på begäran av
biografbyrån uttala sig, då fråga uppstår om väsentligare eller principiellt
tveksamma censuringripanden. En revision av granskningstaxan föreslås.
De nya grunderna avses träda i tillämpning från och med budgetåret
1954/55.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19.5//. 1 samt. Nr 116.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 februari 195/f.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Maj:t under punkt 332 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1954/55 beräkna

a) till Statens biografbyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 125 400 kronor
och

b) till Statens biografbyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 12 000 kronor.

Sedan beredningen av berörda anslagsfrågor numera avslutats, anhåller
jag att ånyo få anmäla desamma. I anslutning härtill torde jag även få
anmäla frågan om ändrade grunder för filmgranskningsverksamhetens utövande
m. m.

Inledning.

Filmen har under sin snabba utveckling från en oansenlig början under
1800-talets sista årtionde blivit en samhälls- och kulturfaktor av stor betydelse.
Genom sin väldiga utbredning, sin starka suggestionskraft och sina
växande tekniska resurser är filmen ett av vår tids effektivaste medel för
masspåverkan. I vårt land beräknas biografbesökamas skara varje vecka
uppgå till omkring en miljon människor. Antalet biografer i Sverige uppgick
den 1 januari 1954 till 2 494.

Första gången film visades offentligt i Sverige torde ha varit 1896 i samband
med en industri- och slöjdutställning i Malmö. Filmvisningens egentliga
genombrott i vårt land kan hänföras till perioden 1905—1910. Under
de första åren utgjordes biografernas publik övervägande av barn och ungdom,
medan den vuxna allmänheten, särskilt den genom bildning och social
ställning opinionsbildande delen därav, ej skänkte den något särskilt in -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

tresse. Men i samma mån som biografernas antal kraftigt ökades, började
man få ögonen öppna för det nya folknöjets betydelse, socialt, kulturellt och
ekonomiskt. Företagna undersökningar av biografprogrammens kvalitet resulterade
i en kraftig kritik mot biograferna. Redan tidigt — omkring år
1905 — fann överståthållarämbetet i Stockholm anledning att i tillståndsresolutioner
rörande biografföreställningar föreskriva såsom villkor

»att vid förevisning icke något mot sedlighet stridande eller mot myndigheter
eller enskilda, ohöviskt förekommer;

att, därest förevisning är tillgänglig för barn, densamma ej omfattar bilder,
som framställa tilldragelser eller förhållanden som äro ägnade att uppväcka
känsla av skräck eller fasa hos åskådaren eller av annan anledning
kunna anses olämpliga för barn att åse;

att, innan förevisning äger rum enligt nytt eller ändrat program, anmälan
härom av sökanden göres å stationen inom vederbörande polisdistrikt.»

Dessa och liknande bestämmelser var av rent lokal räckvidd och kunde
bara föranleda efterhandsingripanden mot programmen. En stark opinion
började kräva bättre kontroll över dessa, särskilt med hänsyn till att publiken
i stor utsträckning utgjordes av barn och ungdom. Vid ett opinionsmöte,
som Pedagogiska sällskapet i Stockholm anordnade i februari 1908,
upplästes bland annat ett skriftligt uttalande av psykiatern professor Bror
Gadelius om filmens skadliga inflytande på minderåriga. Mötet beslöt anhålla,
att överståthållarämbetet måtte se till, att föreskrifterna för biografföreställningar
verkligen efterlevdes. Dessutom tillsattes en biograf kommitté,
som frivilligt skulle kontrollera, att de stadgar följdes, som gällde för
Stockholm.

Allmänhetens och huvudstadspressens uppmärksamhet var härigenom
riktad på biograferna. Även i landsorten underkastades biografprogrammen
granskning och fall av förevisningar av olämpliga filmer omnämndes i provinspressen.
Behovet av åtgärder för vinnande av rättelse blev alltmer påtagligt.
Föga bättring torde ha vunnits genom ett av Kungl. Maj:t den 13
november 1908 utfärdat cirkulär, vari överståthållarämbetet och länsstyrelserna
anbefalldes erinra vederbörande polismyndigheter om angelägenheten
att träffa nödiga åtgärder till förekommande av att vid biografföreställningar
visades något som stred mot sedlighet eller eljest uppenbarligen
icke borde offentligt framställas.

Missförhållandena påtalades i två vid 1909 års riksdag väckta, likalydande
motioner 1:72 och 11:249, som fick stöd av sympatiuttalanden från olika
håll i landet. Motionerna utmynnade i ett yrkande, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
måtte vidtaga åtgärder för åstadkommandet av en före uppförandet gående
kontroll av programmen för biografföreställningar, i all synnerhet sådana,
till vilka barn iigde tillträde. Motionerna biträddes av riksdagen, som
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll, att, Kungl. Maj:t ville överväga, huruvida
mera bestämda och effektiva föreskrifter måtte kunna utfärdas till fö -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

rebyggande av det skadliga inflytandet av biografföreställningar, särskilt på
den uppväxande ungdomen i vårt land, samt, därest verkställd utredning
därtill gåve anledning, till riksdagen göra de framställningar som härav
kunde föranledas. I skrivelsen anfördes i övrigt bland annat följande.

Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda och gedigna
program kan i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och för
allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse. Men å andra sidan
har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat till ett mer
eller mindre osunt geschäft, som går ut på att, genom att ibland de goda
och bildande numren i programmen insticka omoraliska, rafflande, skrämmande
dylika, ockra på allmänhetens godtrogenhet. I stället för att verka
bildande och förädlande, verkar de därför ofta skadligt och förråande. De
har därigenom börjat bliva en verklig fara speciellt för det uppväxande släktet.
Det förhållandet, att biografteatern framställer levande bilder, gör,
att intrycken härav djupare inpräglas i de ungas sinnen. Och särskilt torde
det vara just de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utövar ett
oemotståndligt inflytande. Det torde därför ej råda mer än en mening därom,
att man bör göra allt vad göras kan för att söka råda bot på de allvarliga
och svåra missförhållanden, som på jämförelsevis kort tid börjat inrota
sig i fråga om biografföreställningar.

Riksdagsskrivelsen föranledde vederbörande departementschef att utverka
Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla tre sakkunniga för att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

De sakkunniga avgav den 2 september 1910 betänkande med förslag till
förordning, innefattande vissa bestämmelser angående förevisning av biografbilder.

Enligt de sakkunnigas åsikt syntes det uppenbart — bland annat på
grund av erfarenheterna av den förhandscensur av biografprogrammen i
städerna Malmö och Hälsingborg som sedan år 1908 på därvarande polismyndigheters
föranstaltande utövats av särskilda tillsyningsmän — att det
enda effektiva medlet att vinna rättelse i de rådande missförhållandena var
att låta biografbildema underkastas förhandsgranskning av ett för hela
landet gemensamt organ. Censurens centraliserande skulle enligt de sakkunnigas
mening medföra likformighet i tillämpningen samt betydande besparing
av tid, arbete och kostnad för kontrollen av biograf programmen. Till
stöd för inrättandet av en preventiv, central biografcensur åberopades vidare
i samma riktning gående utvecklingstendenser på biografkontrollens
område i utlandet.

De sakkunnigas förslag till författning i ämnet underkastades överarbetning
inom vederbörande departement, varvid vissa jämkningar i förslaget
vidtogs. Departementsförslaget underställdes genom propositionen 1911:160
riksdagen för yttrande. Sedan lagutskottet avgivit utlåtande (nr 48) i ärendet,
anmälde riksdagen (rskr. 227), att den efter granskning av förslaget
icke funnit skäl till annan erinran än att på två punkter i den föreslagna
förordningen vissa ändringar borde vidtagas. Erinringarna avsåg dock icke
de förordade principerna för filmgranskningen.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Den av Kungl. Maj:t därefter utfärdade förordningen av den 22 juni
1911 (nr 71) angående biografföreställningar — i det följande kallad biografförordningen
— trädde i kraft den 1 december samma år. Samtidigt trädde
det statliga organet för filmgranskningsverksamheten — statens biografbyrå
— i full verksamhet.

I förordningen har under årens lopp icke företagits mera avsevärda ändringar
av principiell innebörd. Bestämmelserna däri — vartill jag i det följande
får anledning återkomma i olika sammanhang — kompletteras i avseende
å filmgranskningen av instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) för
statens biografbyrå.

Enligt nämnda instruktion utgöres statens biografbyrå av en chef, tillika
ordinarie granskningsman, två ordinarie granskningsmän ävensom till det
antal, som av Kungl. Maj:t prövas erforderligt, extra granskningsmän samt
suppleanter för såväl ordinarie som extra granskningsmän. Biografbyråns
chef, som har tjänstetiteln direktör och är placerad i lönegraden Ca 37, utnämnes
av Kungl. Majt. Granskningsmännen tillsättes jämväl av Kungl.
Maj :t, de ordinarie genom förordnande tills vidare för fem år i sänder samt
de extra — liksom ifrågakommande suppleanter — genom förordnande tills
vidare. Meddelat förordnande kan när som helst återkallas. De förordnade
granskningsmännen och suppleanterna för dem åtnjuter ersättning i form
av arvode. — Gällande personalförteckning för byrån upptar, förutom direktören,
sex ordinarie befattningshavare (1 kassör i Ca 15, 3 maskinister i
Ca 15, 1 kontorist i Ca 13 och 1 kontorsbiträde i Ca 8), vilka samtliga tillsättes
av biografbyrån medelst konstitutorial.

För närvarande uppgår antalet ordinarie granskningsmän, chefen inräknad,
till tre, varav en är barnpsykiater; därtill kommer en extra granskningsman,
som anlitas vid behov av psykiatrisk sakkunskap, samt en
suppleant för de ordinarie granskningsmännen. Förordnandet som suppleant
för extra granskningsmännen är vakant.

Riktlinjerna för filmgranskningen är angivna i biograf förordningens 6 §,
som lyder:

Statens biografbyrå må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande
skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande,
upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Biograf bilder,
som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant
sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda
icke godkännas.

Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt
med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända
till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd,
ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret,
försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.

För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas
tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skad -

6 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

ligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling
och hälsa.

Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biografbyrå
ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes
lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik
eller endast i samband med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra
förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift
och stämpelavgift, den förra efter en i biografförordningens 5 § bestämd
taxa. Ifrågavarande taxa kommer att närmare beröras i det följande.

För att ge en bild av den årliga omfattningen av biografbyråns censuringripanden
må här återges några av chefen för byrån lämnade uppgifter,
som samtliga hänför sig till bedömningen av längre dramatiska filmer under
år 1952.

Antalet granskade filmer av dylikt slag var 385. 227 stycken eller närmare
59 % av totalantalet filmer tilläts för offentlig förevisning endast för
vuxna, 155 stycken eller över 40 % tilläts även för barn under 15 år och
3 stycken eller något mindre än 1 % förbjöds helt för offentlig förevisning.
(Sistnämnda siffra är ovanligt låg. Åren 1950, 1951 och 1953 utfärdades
resp. 21, 14 och 15 förbud.) Dessutom framhålles, att 40 stycken eller 17,g %
av de barnförbjudna filmerna av byrån underkastades partiell beskärning
av olämpliga scener eller scenföljder för att över huvud taget bli tillåtna
och att 16 stycken eller omkring 10 % av de barntillåtna filmerna beskars
för att kunna godkännas för minderåriga. Anledningarna till de utfärdade
förbuden och föreskrivna klippen är i främsta rummet att finna i förekomsten
av enligt granskningsmännens åsikt förråande och upphetsande bilder
av brutala och sadistiska våldshandlingar, skräckscener, pornografiska scener
och dylikt. Det understrykes, att biografbyrån saknar befogenhet att
utöva smakcensur i vanlig mening och således icke kan ingripa mot scener,
som kan verka fördummande och smaklösa.

Filmcensurens effektivitet garanteras av stadgandet i § 4 biografförordningen,
att vid offentliga föreställningar endast får förevisas film som godkänts
av biografbyrån. Undantag från regeln medges dock i samma paragraf
beträffande vissa bilder som »troget skildra nyligen inom riket inträffade
händelser och som förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det
de skildrade händelserna ägt rum»; dock gäller att bilderna skall godkännas
av den myndighet i orten som enligt § 1 biografförordningen har att efter
ansökning meddela tillstånd till anordnande av offentlig filmföreställning.
Det tillståndskort som biografbyrån enligt § 7 biografförordningen utfärdar
för en film skall jämlikt samma paragraf vid anfordran tillhandahållas angivna
myndighet och polisman. Efter mönster från ordningsstadgan för rikets
städer är i § 2 biografförordningen föreskrivet, att sistnämnda myndighet
under särskilt angivna förutsättningar äger förbjuda föreställnings förnyande
liksom inställa eller upplösa föreställning. Att ge offentlig föreställning
utan föreskrivna tillstånd straffbelägges i § 8 biografförordningen.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Olika meningar om lämpligheten av en statlig filmcensur har kommit till
synes i den offentliga debatten. Sålunda har genom motioner i riksdagen
väckts förslag om en skärpning av filmcensuren eller i varje fall av samhällets
övervakning av filmen. Dessa förslag har dock icke vunnit riksdagens
bifall. I en av dessa motioner (1938; II: 330) har även kommit till uttryck
den då och då i olika sammanhang tillkännagivna uppfattningen att censurens
befogenheter borde utvidgas till att omfatta även filmalster av fördummande,
förytligande och smaklös natur. I sistnämnda motion föreslogs
bland annat inrättandet av ett särskilt filmråd, som tydligen tänktes skola
direkt deltaga i en med vidgade befogenheter försedd filmcensur och dela
ansvaret därför med statens biografbyrå. Å andra sidan har i pressen gång
på gång under senare år framförts åsikten, att filmen numera nått en sådan
mognad och ställning, att frågan om filmcensurens berättigande borde omprövas.

Under hänvisning till bland annat nyss berörda opinionsyttringar framställde
statens biografbyrå i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 december
1946 förslag om en allmän översyn och omprövning av bestämmelserna för
filmgransknings verksamheten. I skrivelsen framhålles, att för den händelse
en så viktig opinionsskapande faktor som filmen fortfarande skall vara föremål
för förhandsgranskning denna kontroll i möjligaste mån bör äga rum
under allmän insyn och i viss medverkan med representativa förespråkare
för samhällets kulturella och sociala strävanden. För att filmcensurens beslut
lättare skulle komma till allmänhetens kännedom föreslogs inrättandet
av ett granskningsråd med uppgift att uttala sin åsikt om filmer, som inom
biografbyrån föranledde särskild tveksamhet. Rådet skulle icke bli något
verkställande censurorgan utan till hela sin karaktär vara rådgivande, varför
biografbyrån fortfarande skulle ha full beslutanderätt vid filmgranskningen.
Bland övriga frågor av beskaffenhet att böra utredas nämndes i
skrivelsen också spörsmålet om att skydda barn och ungdom mot skadlig
filmpåverkan samt spörsmålet om principerna för uttagandet av granskningsa
vgifter.

Här må även erinras om att vissa synpunkter på problemet barn och film
framförts i ungdomsvårdskommitténs betänkande om ungdomen och nöjeslivet
(SOU 1945: 22) samt att skolöverstyrelsen vid flera tillfällen framhållit
önskvärdheten av att åstadkomma tillfredsställande prövning och urval
av barnfilmer. Slutligen har tolv olika kvinnoorganisationer i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 14 juni 1948 hemställt bland annat om översyn av bestämmelserna
för filmgranskning samt om utredning av frågan om statligt
stöd åt produktionen av god barnfilm för olika åldersgrupper.

Med anledning av de många olika yrkanden som sålunda framställts till
Kungl. Maj:t med sikte på bland annat en omprövning av filmgranskningsverksamheten
— som sedan dess tillkomst år 1911 icke varit föremål för
någon allmän översyn — begärde och erhöll dåvarande chefen lör eckle -

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

siastikdepartementet den 3 januari 1949 Kung], Maj:ts bemyndigande att
tillkalla särskilda sakkunniga för att dels överse gällande bestämmelser om
filmgranskningsverksamheten, dels utreda frågan om för barn lämpad film.
Enligt utredningsdirektiven skulle de sakkunniga i samband med behandlingen
av frågan om behovet av nya granskningsbestämmelser för barntilllåten
film även överväga lämpligheten av den nuvarande åldersgränsen, 15
år, för bamförbjudna filmer. Problemet barn och film borde ventileras från
alla synpunkter med särskilt beaktande av vad ungdomsvårdskommittén
anfört och föreslagit. Vidare borde det av statens biografbyrå framförda
förslaget om ett granskningsråd i eensurfrågor underkastas prövning, varjämte
principerna för uttagandet av granskningsavgifter borde upptagas
till övervägande.

Såsom sakkunniga tillkallades ledamoten av riksdagens första kammare,
rektorn vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg S. J. E.
Ohlon, tillika ordförande, direktören, fil. lic. C. A. Dymling, t. f. direktören
för statens biografbyrå, med. lic. G. S. Klackenberg, rektorn vid Fjellstedtska
skolan, docenten J. G. Landberg, överläraren vid Stockholms folkskolor,
fil. kand. H. E. Rynnel, fru Eva Wigforss och redaktören, fil. kand. Eva
von Zweigbergk.

De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1949 års filmkommitté —
har till fullgörande av sitt uppdrag avlämnat dels ett i maj 1951 dagtecknat
betänkande om filmcensuren (SOU 1951: 16), dels ock ett i december 1952
dagtecknat betänkande om barn och film (SOU 1952: 51).

Kommitténs betänkande om filmcensuren kan i korthet
sammanfattas sålunda.

1. Kommittén anser, att filmcensuren bör behållas, främst därför att den
behövs som ett mentalhygieniskt skydd mot sadistiska och ångestpressande
inslag i filmerna.

2. I fråga om utformningen av grunderna för censurens bedömanden anser
kommittén, att de nuvarande bestämmelserna bör omarbetas, dock utan
att väsentligt förändras. De mentalhygieniska kraven bör understrykas genom
en omformulering av författningstexten. Den nuvarande bestämmelsen
om att sådana filmbilder inte får godkännas »vilkas förevisande kan anses
olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt» anses
kunna undvaras under fredstid, alternativt omformuleras. I fråga om bestämmelserna
för barnförbjuden och barntillåten film föreslås dels en höjning
av den nuvarande 15-årsgränsen till 16 år, dels införandet av en andra
åldersgräns vid 11 år. Då avgörandet om en films hänförande till den ena
eller andra kategorien skall fattas av filmcensuren, bör till denna knytas
ytterligare en ordinarie granskningsman med barnpsykologisk utbildning.

3. Bestämmelsen om att censuren under vissa förutsättningar äger meddela
föreskrift om visning av film vid skilda föreställningar för män och

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

kvinnor eller endast i samband med föredrag finner kommittén föråldrad
och mogen för avskrivning.

4. För att reducera riskerna för godtyckliga ingripanden från censuren
föreslås inrättande av ett granskning sråd med en i förhållande till censurmyndigheten
rådgivande funktion. Ledamöter och suppleanter i rådet förordnas
av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Censuren bör inkalla rådet för
att höra dess åsikt, då fråga är om totalförbud av eller väsentliga ingrepp
i filmer samt i eljest tveksamma fall av principiell karaktär.

5. Principerna för granskning savgifternas uttagande bör revideras, och
nuvarande taxebelopp — som nu tillför statsverket inkomster vida överstigande
löne- och omkostnadskontot för censurverksamheten — bör avvägas
så att de endast ger täckning för omkostnaderna plus betryggande marginal.
— Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande
för olika kulturella filmändamål.

6. Slutligen har kommittén funnit lämpligt att till en särskild förordning
om filmcensur sammanföra den nuvarande biografförordningen och instruktionen
för statens biografbyrå. En del ordningsföreskrifter i biografförordningen
bör därvid beredas plats i annat sammanhang.

Över betänkandet har yttranden avgivits av statens biografbyrå, skolöverstyrelsen
— som tillika överlämnat yttranden från dels följande tio lärarorganisationer,
nämligen Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund,
svenska facklärarförbundet, teckningslärarnas riksförbund, svenska
seminarielärarföreningen, svenska folkhögskolans lärarförening, läroverkslärarnas
riksförbund samt fliek- och samskolelärarnas riksförbund, dels
ock samverkande bildningsförbunden — medicinalstyrelsen, statskonior et,
riksräkenskapsverket, statens sakrevision, chefen för försvarsstaben, föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges
filmuthyrareförening, målsmännens riksförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Den under medverkan av 1911 års riksdag införda allmänna filmcensuren
fick sin författningsmässiga reglering i den av Kungl. Maj:t den 22
juni samma år utfärdade biografförordningen, vilken därefter icke undergått
några väsentliga förändringar av principiell innebörd. Vad som föranledde
censurens inrättande var biografprogrammens dåvarande underhaltiga
beskaffenhet och det därav framkallade behovet att genom åtgärder
från det allmännas sida komma tillrätta med de värsta oarterna i den
tidens filmalster. På filmens område har sedan dess skett en enastående
utveckling, ej minst i konstnärligt avseende. \ den under senare år ofta

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

återkommande debatten om filmcensuren har därför gjorts gällande, att
filmen nått sådan mognad och ställning i samhällslivet, att filmcensuren
kunde undvaras. Det har också sagts, att normerna för censuren vore otidsenliga,
då de i väsentliga avseenden ej undergått några förändringar sedan
1911. Röster har vidare höjts för såväl en skärpning av censuren som en
utvidgning av dess befogenheter.

Dylika opinionsyttringar föranledde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
att i januari 1949 utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga — 1949 års filmkommitté — med uppdrag
att underkasta censurbestämmelserna en allmän och förutsättningslös
omprövning och översyn. Såsom framgår av den kortfattade redogörelse
jag nyss lämnat för huvudpunkterna i det av kommittén år 1951 avgivna
betänkandet om filmcensuren har kommittén förordat censurens
bibehållande och framlagt åtskilliga förslag rörande grunderna för dess utövande
m. in. Vid betänkandets remissbehandling har man i yttrandena
allmänt uttalat sig för fortsatt censur och även eljest i stort sett anslutit
sig till kommitténs förslag. För egen del har jag ansett mig böra på grundval
av betänkandet nu framlägga förslag i fråga om grunderna för censurverksamhetens
utövande m. m. Härtill återkommer jag i samband med den
följande detaljredo visningen av innehållet i betänkandet och remissyttrandena.

Dessförinnan torde jag emellertid få beröra kommitténs förslag att i
en enda författning, benämnd förordning för filmcensuren, upptaga dels
motsvarigheten till de censuren berörande bestämmelser, som nu ingår i
biografförordningen och instruktionen för statens biografbyrå, dels ock
erforderliga bestämmelser rörande det förordade granskningsrådet. Enligt
samma förslag skulle samtidigt de i biografförordningen ingående ordningsföreskrifterna
m. m. utbrytas ur denna och beredas plats i annat författningssammanhang,
därvid kommittén synes åsyfta gällande ordningsstadga
för rikets städer. En revision av biografförordningen i sist angiven riktning
överväges emellertid — enligt vad jag inhämtat — för närvarande
av den år 1949 tillkallade s. k. ordningsstadgeutredningen. Frågan om en
dylik revision synes mig därför ej böra prövas i förevarande sammanhang.
Även i övrigt ställer jag mig avvisande till kommitténs nu avsedda förslag
till författningsreglering. Jag kan nämligen icke finna det lämpligt, att
biografförordningens bestämmelser av mera allmän räckvidd sammanföres
med föreskrifter av instruktionskaraktär. Med hänsyn till det anförda avstyrker
jag nämnda förslag och utgår därför i det följande från att författningsbestämmelserna
rörande filmcensuren och biografbyrån även framdeles
bör vara uppdelade i biografförordningen och instruktionen för biografbyrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

11

Frågan om filmcensurens bibehållande.

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Kommitténs överväganden har till en början gällt frågan, huruvida filmcensuren
över huvud taget är nödvändig i fortsättningen.

Kommittén har därvid kommit fram till en reservationslöst omfattad
mening, att förhandsgranskning av film är påkallad för skyddande av barnen
mot det stundom skadliga inflytande som filmen, enligt vad som klarlagts
av flera undersökningar, kan utöva på minderåriga.

Huruvida filmcensuren även är behövlig med tanke på den vuxna allmänheten
har kommittén däremot funnit tveksamt. Kommittén säger sig
ha övervägt att låta »filmer för vuxna, alltså barnförbjudna filmer» helt befrias
från censur. Härom anföres följande.

Den åsikten har framförts, att vuxna människor, som möter så många
»upphetsande» och »förråande» inslag i andra former av konst och i verkligheten,
också skulle tåla vid sådant i filmerna utan allvarligare psykiska
följder. Man har ansett det önskvärt, att vuxna individer så mycket som
möjligt lämnas utan statligt förmynderskap. Man har tagit i betraktande
risken att de verkligt goda, konstnärliga filmerna formellt kan falla under
censurbestämmelserna och klippas ner eller förbjudas, medan andra i realiteten
mera nerbrytande och underhaltiga alster måste släppas igenom, varigenom
bestämmelserna i realiteten kan bli meningslösa. Och man har slutligen
övervägt att det råder skarpt delade meningar om vad som är moraliskt
och mentalhygieniskt farligt.

Kommittén har dock stannat för att förorda censurens julla bibehållande.
Till utveckling av denna ståndpunkt anför kommittén följande.

Kommittén vill behålla filmcensuren, därför att filmen inte bara är en
konstart utan också ett påverkningsmedel av betydande styrka och utbredning
och filmproduktionen är ekonomiskt beroende av en bred och lätt suggererad
publik. Då filmen i stor utsträckning sysslar med brott och skräckscener,
behövs censuren främst som mentalhygieniskt skydd mot sadistiska
och skadligt ångestpressande inslag i filmerna. Med tanke på filmens växande
inflytande och stora publik bland ungdomen är det fortfarande ett
samhällsintresse, att ett kontrollorgan håller vakt mot osund spekulation i
upphetsning och råhet. Kommittén vill härigenom förebygga allmänt förråande
inflytanden, men den tror sig icke kunna bedöma frågan om kriminalfilmernas
eventuella omedelbara inverkan på ungdomsbrottsligheten.
Problemet är ytterst komplicerat, och filmerna torde i ifrågakommande fall
få anses som tillfälliga utlösande orsaker.

Med en fortsatt statlig förhandsgranskning av all film elimineras också
risken för en privat censur från enskilda eller organisationer, t. ex. efter
amerikanska mönster. Den statliga censuren ger en viss garanti åt alla
medborgare. Om den upphörde, kunde man riskera en både godtyckligare

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

och strängare privat censur. Redan nu har sådana ansatser förekommit med
hot om blockad av biografer, därför att där visats filmer, som varit misshagliga
för vissa grupper.

YTTRANDEN.

Vad kommittén uttalat om censurens bibehållande beträffande filmer avsedda
att visas för barn, har vunnit mer eller mindre klart uttalad anslutning
i samtliga de yttranden, vari denna fråga närmare berörts. I huvudparten
av dessa yttranden har också vitsordats behovet av en förhandsgranskning
av all film. Att ett dylikt behov föreligger har emellertid
bestritts från vissa håll. Sålunda förklarar svenska facklärarförbundet, att
förbundet icke i princip delar uppfattningen, att filmcensuren bör bibehållas
även för vuxnas skull samt att det torde strida mot hävdvunna demokratiska
principer att genom en förhandsgranskning undanhålla allmänheten
viss film, särskilt om detta sker via en statlig organisation. Vidare är de
hörda fih)ifackorganisationertias biträdande av kommitténs ståndpunkt i
ämnet icke helt reservationslös. Föreningen Sveriges filmproducenter finner
visserligen befogat att skydda biografpublikens starka inslag av ungdomar
i de övre tonåren från skadlig påverkan men framhåller samtidigt, att det
är uppenbart, att majoriteten av samma publik består av till myndig ålder
komna personer. Det kunde därför principiellt ifrågasättas, om denna betydande
del av publiken, vilken ju har tillfälle att se ocensurerade teater-,
revy- och varietéföreställningar och att läsa ocensurerade tidningar, tidskrifter
och böcker, verkligen behöver skyddas just då den skall se film.
Föreningen fortsätter:

Om föreningen likväl icke vill motsätta sig en fortsatt förhandsgranskning
även av film för vuxna, beror detta främst på två omständigheter.
Den ena är, att filmcensuren sådan den hittills arbetat inte kan sägas ha
medfört några allvarligare olägenheter, även om verksamheten då och då
och av naturliga skäl kunnat bli föremål för kritik. Den andra är, att förefintligheten
av ett statligt censurorgan — vilket utredningen också framhåller
och som föreningen vill understryka — skapar en viss garanti mot
risken av den privata censur, som lätt kan tänkas uppträda, därest den officiella
censuren icke fanns.

Sveriges biografägareförbund hävdar i sak samma mening som producen
tf öreningen.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Frågan om censuren bör bibehållas eller icke har kommittén besvarat
jakande. Till denna ståndpunkt ansluter sig praktiskt taget samtliga de
myndigheter eller sammanslutningar som yttrat sig i ämnet, däribland de
tre filmfackorganisationerna. För egen del har jag kommit till samma upp -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

fattning. Censurens betydelse ligger främst i att den erbjuder ett skydd
för barnen mot skadliga filmintryck. Men även när det gäller film avsedd
för visning inför en vuxen publik fyller censuren en viktig mentalhygienisk
funktion. Jag vill därvid erinra om filmens erkänt särskilda förmåga att
kunna psykiskt påverka sin publik. De argument mot censurinstitutionen,
som framförs av dem som från i huvudsak principiella utgångspunkter
hävdar filmens absoluta frihet, kan enligt min mening icke tillmätas
någon avgörande betydelse, när såsom här obestridliga praktiska hänsyn
talar för kontrollerande anordningar i syfte att hålla vakt mot
osunda och skadliga företeelser eller tendenser inom filmen. Jämte Sverige
har ett stort antal länder, däribland Danmark, Finland och Norge, funnit
nödvändigt att företaga förhandsgranskning av film. Det förtjänar också
framhållas, att den svenska censuren under sin drygt fyrtioåriga tillvaro
skött sitt grannlaga värv på ett sätt som av en bred opinion betecknats
som i stort sett mönstergillt. Korrektiv mot godtyckliga eller obefogade
granskningsbeslut utgör rätten att hos Kungl. Maj:t i statsrådet överklaga
biografbyråns beslut. Inrättas dessutom på sätt kommittén föreslagit
— och såsom jag ämnar förorda — ett granskningsråd torde man ha
än större anledning utgå ifrån att vid censurverksamhetens praktiska
utövande en fortgående anpassning kommer att ske till vad den allmänna
opinionen kan sägas godtaga inom andra områden av kulturlivet — bildande
konst, teater, litteratur, press och radio — där censur icke förekommer.

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

Censurbestämmelserna.

Grunderna för den nuvarande film granskningen
är — såsom förut framhållits — angivna i biografförordningens 6 §. I paragrafens
första stycke fastslås de mentalhygieniska och socialetiska normer,
som bör läggas på filmen i allmänhet. Andra stycket föreskriver hänsyn till
främmande makt och till rikets säkerhet. Tredje stycket bemyndigar censuren
att avgöra vilka filmer som skall få visas för barn under 15 år och
skärper de mentalhygieniska kraven på filmer för minderåriga. Fjärde stycket
ger censuren rätt att föreskriva, att en film skall visas vid skilda föreställningar
för män och kvinnor eller endast i samband med föredrag.

A. Den mentalhygieniska principen.

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Enligt kommitténs uppfattning bör filmcensuren vara huvudsakligen
mentalhygieniskt inriktad. Härom anför kommittén:

Statliga ingrepp i filmerna efter genomfört moraliska eller renodlat estetiska
principer vill kommittén avstyrka med hänsyn till de övermäktiga
svårigheterna att komma fram till allmängiltiga värderingar på något av
dessa områden. Att praktiskt försöka genomföra en censur, som tog ställning
till alla moraliskt eller estetiskt diskutabla inslag i filmerna, skulle,
frånsett andra betänkligheter, vara svårt redan därför att det vore omöjligt
att annat än i ytterligt vaga ordalag fastslå vad som skulle kunna godkännas
och underkännas. I de särskilda fallen skulle då granskningsmännen
ställas inför de mest subtila avgöranden, t. ex. att väga formens kvaliteter
mot innehållets, och hela censuren skulle kunna bli orimligt subjektiv och
nyckfull.

Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kategoriska
uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller
barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor,
är det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning
och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå
kunna accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa
mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens suggestionskraft,
filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan få
mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en garanti
för allmänheten mot sådant som är skadligt upphetsande och förråande.

Kommitténs förslag till granskningsreglernas författningsmässiga utformning
— jämförda med de nu gällande — framgår av efterföljande sammanställning.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Gällande bestämmelse.

Statens biografbyrå må ej godkänna
biografbilder, vilkas förevisande skulle
strida mot allmän lag eller goda seder
eller eljest kunna verka förråande, upphetsande
eller till förvillande av rättsbegreppen.
Biograf bilder, som framställa
skräckscener, självmord eller grova förbrytelser
på sådant sätt eller i sådant
sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas,
må sålunda icke godkännas.

Kommitténs förslag.

Statens filmcensur må ej godkänna
film, som kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller där förbrytelser
framställas så att de kunna locka till efterföljd
eller innebära en uppmaning till
lagstridig handling. Avgörande vid prövning
av sådan verkan skall vara det sätt
varpå händelserna framställas eller det
sammanhang i vilket de förekomma.

I sin kommentar av förslaget motiverar kommittén utbytet av benämningen
»statens biografbyrå» mot »statens filmcensur» med att den gällande
beteckningen är ologisk och föranlett missförstånd. — Beträffande övriga
avvikelser från nuvarande text anför kommittén följande.

Förslaget innehåller icke orden »strida mot allmän lag eller goda seder»,
som är ett historiskt betingat, stelnat uttryck, närmast hämtat ur 1868
års ordningsstadga för rikets städer och med ytterst vag betydelse. Kommittén
har i stället försökt finna en formulering med mera adekvat innebörd.
Formuleringen »till förvillande av rättsbegreppen» anser kommittén
böra utgå, då rättsbegreppen är för skiftande för att uttrycket skall få
någon fullt gripbar mening. Däremot vill kommittén hindra visning av
direkt brottsinstruktiva scener och scener som uppmanar till lagstridig
handling. Här avses självfallet inte varje skildring av brott eller lagstridig
handling, utan endast sådana scener, som innebär en uppfordran till efterföljd
i lagbrott eller som undervisar i brottstekniska detaljer.

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen
inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte
funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.
Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt
upphetsande», eftersom själva upphetsningen inte alltid behöver innebära
något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning,
som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan
oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller
inte i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den
närmare definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

Slutmeningen i den av kommittén föreslagna författningstexten avses av
kommittén som ett skydd mot risken att den mentalhygieniska inriktningen
skall komma i konflikt med konstnärliga värden i filmerna; det understrykes,
att scener som isolerade skulle kunna anses falla under censurbestämmelserna
bör bedömas insatta i sitt sammanhang och med hänsyn till filmens
helhetsverkan. Kommittén anför härom följande.

Censuren bör alltså inte lägga formalistiska hinder i vägen för konstnärliga
filmer. Därmed avses då filmer, som syftar till att fördjupa kunskapen
om människorna och deras villkor, som berikar och befriar åskådarna och
tvingar dem att reflektera över mänskliga känslor och människors förhållande
till varandra eller till samhället; detta till skillnad från de enbart ar -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

tistiska filmerna, som kan vara estetiskt tilltalande och verka stimulerande
men har en övervägande karaktär av förströelse.

God konst är alltid ett samhällsvärde, vilket ämne konsten än behandlar,
och censurens uppgift skall vara att hejda de nerbrytande och förråande
tendenserna i filmen men inte att hämma de allvarliga konstnärliga strävanden,
som kan föra filmen upp på ett högre och värdefullare plan.

I sistnämnda sammanhang framhåller kommittén, att den inte funnit
möjligt att tillmötesgå framförda önskemål om att censurens befogenheter
skall utvidgas till att avse ingripanden mot film av »fördummande, förytligande
och smaklös» natur. En dylik censur anser kommittén böra överlämnas
åt kritiken och den allmänna opinionen; staten kan inte utvidga sin
verksamhet till att döma i dessa ytterst vanskliga smakfrågor, och det
skulle stå i alltför skarp kontrast mot yttrande- och tryckfriheten att genomföra
en filmcensur på sådana grunder. Kommittén anför vidare:

Kommittén har övervägt, om någon bestämmelse skulle kunna inryckas
i förordningen, som gav censuren möjlighet att ingripa mot äreröriga beskyllningar
mot enskilda personer på film. I tryckfrihetsförordningen kap.
7, § 4, mom. 13 upptas bland straffbara framställningar även »ärekränkning
mot enskild person genom beskyllning för brott eller för annan gärning,
som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende,
yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller annan rnissfirmlig
gärning». När det gäller film, är det emellertid inte »genom rättspraxis
eller på annat sätt klarlagt om och i vad mån av censuren lämnat
tillståndsbevis skyddar dem, som är delaktiga i en filmförevisning, från ansvar
enligt t. ex. strafflagens stadganden angående ärekränkning eller brott
mot rikets säkerhet, för filmens innehåll» }

Sådana fall får närmast hänföras till ärekränkningslagen. Men filmcensuren
bör ändå, i kraft av de gällande bestämmelserna, kunna ingripa mot
film, som framställer enskild person på grovt kränkande sätt, eftersom sådan
kränkning bör betraktas som förråande på den allmänna opinionen.

YTTRANDEN.

Kommitténs uttalande att censuren bör vara huvudsakligen
mentalhygieniskt inriktad har vid remissbehandlingen i allmänhet
godtagits eller lämnats utan erinran. I några av remissyttrandena
har dock gjorts vissa kritiska uttalanden mot kommitténs uppfattning härutinnan.

Svenska jacklärarjörbnndet anser sålunda, att kommittén, med förbiseende
av de pedagogiska och socialpedagogiska synpunkterna, tryckt för
mycket på de mentalhygreniska.

Flick- och samskolelärarnas riksförbund finner det — beträffande författningsformuleringen
— betänkligt att tillmäta »det sätt varpå händelserna
framställas eller det sammanhang i vilket de förekomma» avgörande
betydelse vid prövningen av en films verkan. Förbundet anser, att händel -

1 Hilding Eek: Nya tryckfrihetsförordningen (Stockholm 1948; sid. 29).

17

ICungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

sernas art i och för sig dock icke torde böra helt åsidosättas och föreslår formuleringen:
»Vid prövning av sådan verkan bör hänsyn tagas såväl till det
sätt, varpå händelserna framställas, som till det sammanhang, i vilket de
förekomma».

Sveriges filmuthyrareförening befarar en viss risk för att de förordade
bestämmelserna beträffande »film, som kan verka förråande eller skadligt
upphetsande» kan av censurmyndigheten ges en alltför vid innebörd. Det
hade varit värdefullt, säger föreningen, om det i betänkandet och författningstexten
hade starkare understrukits, att censuren bör ingripa endast i
sådana fall, där uppenbar risk för skadeverkningar föreligger. En utifrån
mentalhygieniska synpunkter arbetande censur kan komma till principiellt
diskutabla resultat. Föreningen anför — under åberopande av ett konkret
exempel — härom följande.

Er Julien Duviviers film »Under Paris’ himmel» avlägsnade statens biografbyrå
delar av den operationsscen, i vilken filmen kulminerar. Klippet
innehöll bilder av ett i bröstkorgen frilagt människohjärta. För biobesökare
med normal psykisk balans — och de får väl anses utgöra det långt övervägande
flertalet — torde dessa bilder knappast i någon större utsträckning
ha kunnat verka »upphetsande». Byrån hade en motsatt uppfattning och
förbjöd dem, såvitt man förstår, av »mentalhygieniska» skäl. Kommittén,
som varit uppmärksam på möjligheten att feltolka ordet upphetsande, har
nu förtydligat bestämmelsen till »skadligt upphetsande». Fråga är emellertid,
om icke trots detta förtydligande biografbyrån, även om de nya bestämmelserna
tillämpats, haft formell rätt att ingripa mot de åsyftade bilderna.

Det anförda exemplet — det kunde anföras åtskilliga liknande, mer eller
mindre omotiverade detalj ingripanden — tillhör icke sådana fall, där risken
för skadeverkningar är uppenbar. Censurmyndigheten bör alltså enligt
föreningens mening icke ingripa i sådana fall. Exemplet ger ett tydligt belägg
för att den »mentalhygieniska» principen, tillämpad i praktiken, kan
medföra konsekvenser, som kommittén icke synes ha förutsett och som under
inga förhållanden är önskvärda.

Även föreningen Sveriges filmproducenter hävdar, att filmgranskningen
hela tiden bör utgå från att filmpubliken till långt övervägande del består
av personer med normal psykisk balans; en motsatt inställning skulle kunna
leda till egendomliga, aldrig avsedda konsekvenser.

Frågan om och i vad mån filmcensuren bör anlägga etiska, estetiska
eller konstnärliga värderingar har berörts i några
av yttrandena.

Skolöverstyrelsen anser det från uppfostrarsynpunkt önskvärt, att åtgärder
vidtas i syfte att komma tillrätta med inte blott ångestutlösande
och förråande filminslag utan även med filmer som verkar förytligande och
smakförsämrande samt förutsätter att filmcensorerna under alla förhållanden
har rätt och plikt att vid sin filmbedömning anlägga även etiska synpunkter.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 105i. 1 samt. Nr Ilo.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Även läroverkslärarnas riksförbund uttalar sig för åtgärder i någon form
mot filmer av »fördummande, förytligande och smaklös natur».

Å andra sidan finner medicinalstyrelsen en moraliserande censur vara av
ondo.

Föreningen Sveriges filmproducenter förklarar sig vara fullt ense med
kommittén om att statliga ingrepp i filmerna efter direkt moraliska eller
estetiska principer måste avvisas. Samtidigt framhåller föreningen, att den
av kommittén använda termen »mentalhygienisk» är en smula oklar. I
kommitténs författningsformulering på denna punkt talas om »film som
kan verka förråande och skadligt upphetsande». Ordet »förråande» ger dock
en antydan om en moralisk värderingsgrund. I detta sammanhang understryker
föreningen vad kommittén framhållit om betydelsen av att en film
bedöms som helhet, efter sammanhanget och syftet och inte efter enstaka
detaljer.

I detta sammanhang må redovisas ett uttalande av chefen för försvarsstaben.
Under hänvisning till kommitténs förslag till författningsbestämmelser
i förevarande delar påpekar denne, att det måste förutsättas, att bestämmelserna
har avseende även på filmer som syftar till att skapa underlag
för brottsliga handlingar mot allmän säkerhet, vilka kan vara för samhället
lika farliga som förbrytelser mot enskilda medborgares ära, liv och
egendom. Sådan inskränkande censur bör dock endast tillgripas i uppenbara
fall och då stor fara för inverkan i brottslig riktning kan konstateras.

Kommitténs förslag att ändra namnet på censurinstitutionen
från det nuvarande »statens biografbyrå» till »statens filmcensur»
finner skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen diskutabelt med tanke på
möjligheten att institutionen i en framtid kan komma att anförtros även
positiva och rekommenderande åtgärder på filmområdet, exempelvis i fråga
om barnfilmer.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Jag delar helt kommitténs uppfattning, att censuren bör vara huvudsakligen
mentalhygieniskt inriktad och att ingripande efter strängt moraliska
eller estetiska linjer icke bör få förekomma. I likhet med kommittén
finner jag också varje form av smakcensur böra bestämt avböjas. Jag är
vidare ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener inte
blott bedömes efter sina rent formella element utan också med behörigt
hänsynstagande till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Den företagna granskningen av kommitténs förslag till författningstext
har dock givit mig anledning till vissa erinringar. Sålunda föreslår jag till
en början, att benämningen »statens biografbyrå» bibehålies. Tänkbart
är nämligen, att biografbyrån — såsom varande den enda statliga myndigheten
för handläggning av ärenden rörande film — i en framtid kan

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

komma att anförtros även positiva uppgifter på filmens område vid sidan
av dess nuvarande i huvudsak preventiva och till sin karaktär rent negativa
granskningsfunktion. Den föreslagna benämningen »statens filmcensur»
skulle under angiven förutsättning vara mindre lämplig än den nuvarande.

Kommittén föreslår bland annat, att uttrycken »biografbilder vilkas
förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder» samt »till förvillande
av rättsbegreppen» skall utgå ur författningstexten (biografförordningen
6 § första stycket). Till stöd därför anföres, att angivna formuleringar
har en ytterst väg innebörd och föranleder tolkningssvårigheter
för granskningsmännen. I stället förordas en mera konkretiserande formulering
med sikte på att förhindra visning av direkt brottsinstruktiva scener
och sådana, som innebär uppmaning till lagstridig handling.

Hänvisningen till »allmän lag» såsom norm för filmgranskningen betecknades
i 1911 års proposition såsom självklar, dock utan att innebörden
därav på något sätt belystes. Med uttrycket »strida mot allmän lag eller
goda seder» i 6 § biografförordningen korresponderar en liknande formulering
i 2 § samma förordning, där såsom förutsättning för vederbörande
myndighets befogenhet att förbjuda biografföreställnings förnyande respektive
inställa eller upplösa sådan är stadgat, att föreställningen visar sig
åsyfta eller innebära något »som strider mot sedlighet eller allmän lag». Då
något förhandsinskridande mot biografföreställning icke kan göras av polismyndighet,
är det sannolikt, att man vid biografförordningens tillkomst
avsett att ge censurmyndigheten rätten att stoppa en film med lagstridigt
innehåll eller lagstridig tendens redan på censurstadiet. Ett stöd för denna
uppfattning ger ordalagen, att biografbyrån ej får godkänna »biografbilder,
vilkas jörevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder». För
egen del kan jag inte anse annat än välbefogat, att ett ingripande kan ske
från censurens sida, om den klart finner, att en film kränker ett i allmän
lag skyddat intresse. Som exempel må anföras uppenbar ärekränkning.
Att en del dylika fall kan åtkommas med tillämpning av förbudsgrunderna
»förråande» eller »upphetsande» synes mig icke utgöra skäl för frångående
av min här angivna uppfattning. Jag förordar därför, att statens biografbyrå
tillerkännes rätt att inskrida mot film, om byrån finner förevisandet
därav uppenbarligen strida mot allmän lag. Jag vill starkt understryka,
att censurförfarandet i sådana fall icke kan inverka på ansvarsfrågans bedömning.

Vad angår uttrycket »goda seder» delar jag kommitténs uppfattning.
Onekligen föreligger vid tillämpning av denna enligt sakens natur mycket
vaga förbudsgrund vissa risker för godtyckliga avgöranden, som från en
del håll lätt kan uppfattas som uttryck för en viss smakcensur. Ej heller
kommitténs uttalande till förmån för avlägsnande av uttrycket »till förvil -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

lande av rättsbegreppen» föranleder någon erinran från min sida. Kommitténs
förslag att normen »upphetsande» skall förtydligas till »skadligt
upphetsande» anser jag innebära en förbättring av författningstexten.

I anslutning till vad jag nyss nämnde om korrespondensen mellan uttrycken
»allmän lag eller goda seder» i 6 § biografförordningen och »sedlighet
eller allmän lag» i 2 § samma förordning vill jag slutligen framhålla,
att jag i förevarande sammanhang icke tagit ställning till frågan om behovet
av ändring i andra paragrafer av biografförordningen än dem som berör
censurens verksamhet, bortsett från att jag efter samråd med ordningsstadgeutredningen
funnit mig böra förorda, att de numera föråldrade 10
och 11 §§ samma förordning upphäves. Frågan om en ändring av biografförordningen
i övrigt torde böra upptagas först i samband med prövningen
av det förslag till revision av ordningsstadgan för rikets städer och därmed
sammanhängande författningar som ordningsstadgeutredningen inom en
snar framtid torde komma att framlägga.

B. Hänsyn till främmande makt och rikets säkerhet.

Biograf förordningens 6 § andra stycket stadgar i detta avseende följande.

Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt
med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända
till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd,
ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret,
försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Kommittén anser, att den nuvarande bestämmelsen om att sådana filmbilder,
vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets
förhållande till främmande makt, icke får godkännas,
bör kunna tas bort under fredstid. Härom anföres följande.

Avgöranden om sådan verkan måste bli ytterst vanskliga, och sådana
filmscener kan knappast få någon betydelse under normala förhållanden, då
propagandan ändå flödar fritt t. ex. i pressen. Kommittén förutsätter emellertid
som självklart, att någon form av kontroll även över filmen i fall av
krig eller beredskap utövas av något annat statligt organ.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen
vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska
bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en
film i olika lägen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.
Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför allt
kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att fatta
sådana beslut.

Att exempelvis anknyta en tjänsteman från utrikesdepartementet som
expert med särskild beslutanderätt i sådana frågor förefaller inte heller

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

lämpligt. Filmcensuren skulle då få en klart politisk prägel och driva en av
regeringen auktoriserad utrikespolitik, vilket skulle förändra censurens karaktär
och säkert väsentligt inkräkta på filmens konstnärliga frihet. Inte
heller är det tänkbart att föreskriva, att någon av filmcensorerna skall ha
utrikespolitisk sakkunskap, eftersom dessa utrikespolitiska frågor utgör en
mycket liten del av hela granskningsarbetet i fredstid. På grund av hänsyn
till främmande makt förbjöds 1943 22 filmer, under 1944 18 filmer, under
hela perioden 1945—1949 1 film och under 1950 2 filmer. Det är här fråga
om en propaganda, som främst i kritiska lägen kan tänkas ha någon betydelse
för opinionen inom och utom landet, och kommittén anser det därför
naturligast, om frågan om en filmcensur i krig och beredskap löses av samma
myndigheter och efter samma principer som andra nödvändiga inskränkningar
i yttrandefriheten i sådana lägen.

För den händelse bestämmelsen skulle befinnas böra kvarstå, föreslår
kommittén följande formulering: »Sådan film må ej godkännas, som uppenbart
skymfar främmande makt ...» I anslutning härtill framhålles, att
vad som i det ena eller andra fallet kan anses »olämpligt» närmast blir ett
rent politiskt bedömande. Enligt kommitténs mening bör dock paragrafens
mening vara att förhindra förevisandet, inte av varje politisk satir eller
varje film, som kritiskt berör förhållanden i andra länder, men av film som
innehåller uppenbara kränkningar av främmande makt. Som jämförelse
åberopas tryckfrihetsförordningens 7 kap. 4 § 7 mom., enligt vilket stadgande
såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar skymfande av främmande makts flagga
eller vapen eller annat dess höghetstecken eller smädelse eller annan missfirmlig
gärning mot främmande makts statsöverhuvud eller representant
här i riket.

Bestämmelsen om att biografbilder ej må godkännas, vilkas förevisande
kan lända till för rikets försvar skadlig upplysning föreslås
i sak oförändrad men omformulerad därhän att godkännande skall förvägras
sådan film »som lämnar upplysning till skada för rikets försvar».

YTTRANDEN.

I fragan om en av utrikespolitiska hänsyn betingad censur
föreligger uttalanden endast från statens biografbyrå och samverkande bildningsförbunden,
som båda ansluter sig till kommitténs rekommendation om
borttagandet under fredstid av den därutinnan nu gällande bestämmelsen.
Skall en sådan censur bibehållas, anser samverkande bildningsförbunden,
att den av kommittén alternativt föreslagna formuleringen är att föredraga
framför den gällande.

Över kommitténs uttalanden och förslag i avseende å den av militära
säkerhetsskäl anordnade censuren har endast chefen för försvars -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

staben yttrat sig. I dennes yttrande framhålles, att förslaget i denna del
principiellt inte innebär någon ändring av gällande ordning, vilken från
militär synpunkt fungerat tillfredsställande. Motiverat vore emellertid att
vid filmgranskning från försvarssynpunkt hänsyn tages inte blott till det
militära försvaret utan även till civilförsvaret och det ekonomiska försvaret,
då även på dessa områden förhållanden förekommer, som bör hållas
hemliga men som kan röjas genom filmbilder, tagna från marken eller från
luften. Med hänsyn därtill syntes tillrådligt att till vederbörande bestämmelser
(nu biografförordningen 4 § andra stycket, 7 och 13 §§ samt instruktionen
för statens biografbyrå 6 § andra stycket) om granskning av filmbilder
berörande »svenska krigsmakten vidkommande förhållanden» foga
orden »eller andra för försvaret viktiga verksamheter».

DEPARTEMENTSCHEFEN.

De här behandlade, av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhetsskäl
betingade bestämmelserna tillädes 6 § biografförordningen genom en
i oktober 1914 utfärdad kungörelse, som föranleddes av en framställning
av chefen för generalstaben. De har sedermera i sak icke undergått någon
ändring.

Anledning att under nuvarande förhållanden borttaga den av utrikespolitiska
hänsyn dikterade censurnormen kan jag inte finna föreligga.
Många demokratiska stater har icke ansett sig kunna undvara bestämmelser
av sådant slag, enär ett alldeles okontrollerat utnyttjande av filmen
som propagandamedel befunnits föga förenligt med intresset att upprätthålla
vänskapliga förbindelser med främmande makt. Kommittén ifrågasätter
alternativt en omformulering av bestämmelsen sålunda, att godkännande
av en film skulle vägras, om filmen »uppenbart skymfar främmande
makt». I valet mellan denna enligt min mening väl onyanserade
formulering och den nuvarande synes mig den sistnämnda vara att föredraga.
Jag förordar därför, att bestämmelsen bibehålies i sin nuvarande
lydelse. I anslutning därtill vill jag framhålla att — vid bifall till det förslag
om inrättande av ett granskningsråd som jag i ett senare sammanhang
ämnar förorda — censuren beredes tillfälle att i tveksamma bedömningsfall
av denna art inhämta yttrande av granskningsrådet.

I fråga om den av militära säkerhetsskäl motiverade förbudsgrunden
torde vad chefen för försvarsstaben anfört böra beaktas vid den omredigering
av gällande författningstext som synes påkallad. Bestämmelsen torde
formuleras sålunda, att sådan film eller del av film ej må godkännas, »vars

förevisande —--kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas

uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet».
— Den föreslagna ändrade avfattningen av 6 § biografförordningen
bör föranleda häremot svarande jämkningar av bestämmelserna i 4, 7 och
13 §§ biografförordningen samt 6 § instruktionen för statens biografbyrå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

23

C. Hänsyn till den minderåriga filnipubliken.

Härom stadgas i biografförordningens 6 § tredje stycket följande.

För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas
tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt
uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling
och hälsa.

19 4 9 ÅRS FILMKOMMITTÉ.

Kommittén anför inledningsvis bland annat följande.

En av filmcensurens allra viktigaste uppgifter måste vara att skydda den
lättpåverkade och föga motståndskraftiga minderåriga publiken mot filmens
skadliga påverkningar.

Att allmängiltigt ange vad som skrämmer barn på film är lika omöjligt
som att generellt säga vad som skrämmer dem i verkliga livet. Det beror,
förutom på åldern, på varje barns ärftliga eller milj obetingade individuella
känslighet. Det som här särskilt bör framhållas är de tidigare upplevelserna
och de olösta eller omedvetna känslokonflikterna, som kan aktualiseras
av filmsituationen. Då barnens känslomässiga utrustning är olika
och deras upplevelser och uppfostran ger dem olika erfarenheter, kan man
aldrig genom en censur skapa garanterat skrämselfria filmer. Filmcensorerna
måste begränsa sig till att klippa sådana situationer, som har en mera
allmängiltigt skrämmande innebörd. De situationer, som i skadlig riktning
känslomässigt starkast berör barnen, är sådana som hotar deras trygghet.
På filmen identifierar de sig lätt med de små och svaga och ofullgångna,
både med djuren och människorna. Det är deras egen livssituation, som här
upprepas. Svåra lidanden, död och farosituationer på filmen upplevs som
ett hot mot barnen själva. Även om slutet i filmen blir lyckligt och tillfredsställer
barnens önskedrömmar om hämnd och styrka, räcker inte detta för
att eliminera ångestintrycken. Barn upp till 8—9-årsåldern har en otillräckligt
utvecklad förmåga att förstå sammanhanget, de fäster sig mera vid
detaljerna. De lugnande partierna går mera obeaktat förbi, och de känsloladdade
upplevelserna blir de starkaste minnena. Om ängslan och skräck är
en betydande komponent i upplevelserna, blir de till uppenbar skada. Var
gränsen här skall gå mellan det oskyldigt spännande och det skrämmande,
måste överlåtas åt den psykologiska sakkunskapen.

När det gäller barntillåten film, liksom all film, är censurens åtgärder av
rent negativ karaktär och innebär inte någon positiv rekommendation. Detta
innebär alltså i praktiken, att en mycket stor mängd filmer, som inte är
avsedda för barn, friges som barntillåtna, därför att censuren inte har rätt
att barnförbjuda andra filmer än dem som innehåller direkt skadliga inslag,
och därvid måste censuren i allmänhet huvudsakligen ta hänsyn till de något
äldre barnens utveckling. Men för de minsta barnen kan dessa barntilllåtna
filmer vara olämpliga och ibland direkt skadliga. Dessa förhållanden
har av en utbredd opinion länge ansetts otillfredsställande.

Kommittén erinrar på denna punkt om den barnfilmjury som år 1948
tillkom under medverkan av ett antal kvinnoorganisationer. Denna jury,

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

som är av provisorisk och frivillig karaktär, har med anlitande av psykologisk
sakkunskap bland annat granskat barntillåtna filmer och för sin de!
godkänt ett urval bland dem såsom lämpliga för barn i olika åldrar. Kommittén
säger sig ha övervägt förslag om att barnfilmjuryn i någon form och
omfattning skulle inlemmas i censuren. Andra uppslag som diskuterats har
varit, dels att censuren skulle få viss rekommenderande befogenhet och möjlighet
att bestämma vilka barntillåtna filmer som fick visas på matinéer
o. s. v., dels att liksom i Finland införa »flytande» barngräns och helt förbjuda
barn under skolåldern att gå på biograf annat än i särskilda undantagsfall.

Efter att ha diskuterat olika förslag har kommittén emellertid kommit
till den uppfattningen, att filmcensuren fortfarande endast bör ha rent negativa
uppgifter och inte utrustas med någon rekommenderande befogenhet,
vilket skulle förändra dess karaktär.

Enligt kommitténs mening bör emellertid vissa ändringar av censurprinciperna
kunna medföra en del förbättringar. Kommittén påpekar, att
det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla en enda
barngräns vid 15 år, eftersom barn under 15 år reagerar helt olika vid olika
åldrar för samma film. Det som utmärkt väl kan visas för 11—12-åringar
kan skada 7—8-åringar, och det som är lämpligt för 7—8-åringar kan bli så
tråkigt för 11—12-åringar, att de i stället försöker och ofta lyckas komma
in på de barnförbjudna filmerna.

Med hänsyn därtill föreslår kommittén införandet av ytterligare
en barngräns, 11 år, samt i anslutning härtill en höjning av d e n nuvarande
gränsen från 15 år till 16 år. Man skulle därigenom få två
grupper av »barntillåten» film.

Till detta förslag fogar kommittén i huvudsak följande synpunkter:

De föreslagna åldersgränserna ansluter till psykologiska erfarenheter och
i viss mån till skolorganisationen. Att den övre gränsen höjs från 15 till 16
år följer praxis i samtliga nordiska och flera andra europeiska länder. En
sådan höjning kan också möjligen bidra till en något mildare censurbedömning
av vissa barnförbjudna filmer, då byrån inte längre behöver räkna med
årsgruppen 15—16 år. De nya bestämmelserna bör bli till väsentlig nytta
för alla: dels för småbarnen som får bättre skydd mot skrämmande upplevelser,
dels för de större barnen som får se fler filmer av dem som nu är
barnförbjudna och dels för föräldrarna som får mer nyanserad upplysningom
filmernas lämplighet för barn.

I sammanhanget anmäler kommittén, att den diskuterat lämpligheten av
ett förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar.
Kommittén har emellertid funnit ett sådant förbud opåkallat, då det får
förutsättas, att de filmer som godkännes för barn under 11 år blir strängt
gallrade. — En ledamot i kommittén, fru Wigforss, föreslår i ett till betänkandet
fogat särskilt yttrande, att barn under 7 år, som inte åtföljes av
målsman eller till mogen ålder kommen person, skall förvägras tillträde till

25

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

biografföreställning. Nämnda ledamot föreslår vidare en bestämmelse av
innebörd, att det vid annonsering av biografföreställning skall tydligt anges,
huruvida barn under It år och barn mellan 11 och 16 år äger tillträde.

Kommittén säger sig vara medveten om att ett införande av de föreslagna
nya barngränserna kan innebära praktiska svårigheter. Även
om det inte kan anses bli svårare än nu att effektivt hålla barn under 15
år borta från de barnförbjudna filmerna är dock en effektivisering av kontrollen
påkallad. I sistnämnda avseende har kommittén diskuterat möjligheten
att upprätthålla gränserna med hjälp av legitimationskort, som kunde
utfärdas av skolorna. Förslaget har emellertid förkastats såsom alltför
omständligt att genomföra enbart för detta ändamål. Om sådana kort blir
obligatoriska i skolorna, bör de enligt kommitténs åsikt också användas
som kontroll vid tillträde till biograferna. Det anföres slutligen, att en noggrannare
poliskontroll med säkerhet skulle bidraga till att barngränserna
vid biograferna kommer att upprätthållas effektivare än nu.

Förslaget anses kräva, att den barnpsykologiska expertisen inom censurmyndigheten
— nu företrädd av en ordinarie granskningsman — utökas
med ytterligare en representant i ordinarie granskningsmans ställning. Till
denna fråga återkommer jag i det följande.

YTTRANDEN.

Hithörande frågor har berörts i yttrandena från statens biografbyrå, medicinalstyrelsen,
skolöverstyrelsen, samtliga lärarorganisationer och samverkande
bildningsförbunden, de tre filmfackorganisationerna, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, målsmännens riksförbund och kooperativa
kvinnogillesförbundet.

Förslaget om införande av åldersgränser vid 11 och 16 år
har vunnit instämmanden i samtliga berörda yttranden, bortsett från det
som avgivits av svenska facklärarförbundet, vilket i denna del ej gjort något
uttalande. En radikalt avvikande synpunkt på frågan anföres dock i ett av
samverkande bildningsförbunden redovisat särskilt yttrande av nationaltemplarordens
studieförbund, som gör gällande att förslaget om alternativa
åldersgränser är »psykologiskt omotiverat och ur praktisk synpunkt nära
nog omöjligt att genomföra». Studieförbundet hävdar, att det bör räcka
med en barngräns, vilken bör sättas vid 13 år. I några yttranden har dessutom
— på sätt i det följande närmare skall beröras — förordats särskilda
bestämmelser i fråga om förskolbarnens biografbesök. T andra yttranden har
en viss tveksamhet kommit till uttryck, i det man framhållit, att två åldersgränser
kan tänkas medföra olägenheter i olika avseenden.

Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats frågan om kontrollen
över åldersgränsernas iakttagande, bland annat huruvida någon form av
legitimationsplikt för barnen bör krävas eller ej.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Kravet på legitimation avvisas av flick- och samskolelärarnas riksförbund,
som anser att man mera bör förlita sig på en bättre övervakning av
barnens biografbesök från hemmens sida.

Införandet av legitimationskort förordas däremot av målsmännens riksförbund
och kooperativa kvinnogillesförbundet.

Målsmännens riksförbund — som i sammanhanget föreslår att åldersgränserna
fixeras till ingången av det kalenderår, under vilket barnet uppnår
11 respektive 16 års ålder — framhåller, att ett slags legitimationskort
redan finnes i bruk för skolungdom, även om bruket därav icke är obligatoriskt.
Sådant kort är försett med fotografi, skolans stämpel, elevens namn
och födelsedatum. Korten skulle kunna bli lätt kontrollerbara, om de två
sista siffrorna i födelseårtalet trycktes med kraftig stil; genom en sådan anordning
skulle dessa legitimationskort kunna användas år från år och även
av dem som slutat sin skolgång före 16 års ålder.

Kooperativa kvinnogillesförbundet anser, att legitimationskort bör utdelas
av folkskolan.

Även Sveriges småskollärarinneförbund anser, att legitimation i någon
form blir nödvändig om åldersgränserna skall kunna hållas i praktiken; dylik
legitimation bör emellertid ordnas utan skolans medverkan.

Samtliga i ärendet hörda filmfackorganisationer har uttalat sig i kontrollfrågan.

Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges filmuthyrareförening
finner, att fördelarna med de nya åldersgränserna avgjort överväger de anmärkta
nackdelarna i avseende å kontrollsvårigheterna; producentföreningen
anmärker därvid, att sådana svårigheter finnes redan nu.

Av Sveriges biografägareförbunds yttrande synes kunna utläsas, att förbundet
inte vill motsätta sig ett införande av de föreslagna åldersgränserna.
A andra sidan säger sig förbundet förutse vissa praktiska olägenheter av en
sådan mera differentierad gruppindelning, »vilken i sämsta fall rent av kan
komma att motverka strävandena att få fram för de mindre barnen lämpad
film». Förbundet påpekar, att gällande bestämmelser liksom kommitténs
författningsförslag stadgar bötesstraff för den som ger filmföreställning i
strid med föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis. I polismyndighetens för
varje särskild biograf utfärdade tillståndsresolution erinras biografägaren
om skyldigheten att ställa sig biografförordningens bestämmelser till efterrättelse;
genom underlåtenhet härutinnan äventyrar biografägaren att det
honom meddelade tillståndet omedelbart återkallas. I anslutning härtill anför
förbundet:

Filmbranschens arbetsgivareorganisation har fastställt särskilda ordnings-
och tjänstgöringsbestämmelser för biografpersonal, däri föreskrifterna
om barns tillträde till biografföreställningar inskärps hos såväl kassörskor
som vaktmästare. Men redan nu föreligger för biografpersonalen
stora svårigheter att bedöma de biografbesökande barnens ålder och att

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

strikt tillämpa nu gällande 15-års gräns. Så mycket svårare måste övervakningen
bli, om de föreslagna åldersgränserna vid 11 och 16 år fastställes. Oftast
går det så till, att äldre och storvuxna barn köper biljetterna. När sedan
föreställningen skall taga sin början och köbildning uppstår vid entrédörrarna,
har biografpersonalen näppeligen tid eller möjlighet att granska alla
de ungdomar, som är ivriga att komma in. Det förekommer även, att målsmän
vid förfrågan om barnens ålder lämnar felaktiga uppgifter och vid sådana
tillfällen har biografpersonalen svårt att inskrida. Förbundet måste
därför starkt ifrågasätta skäligheten av att ansvaret för barnen i förevarande
hänseende, vilket väl främst bör åvila föräldrarna, helt övervältras på
biograf ägarna och deras personal. Att under straff hot och rentav under hot
om en för biograf ägaren så katastrofal påföljd som indragning av hans biograftillstånd
ålägga honom en skyldighet, som han helt enkelt icke ager möjlighet
att helt uppfylla, kan icke vara riktigt. Bestämmelsen blir icke mera
tilltalande därigenom, att effektiv kontroll ej medhinnes av polismyndigheten.
En uppmjukning av straffbestämmelsen, så att denna tar sikte på eklatanta
fall av medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga, torde innefatta
en tillfredsställande lösning av problemet, och en sådan uppmjukningtorde
få anses påkallad vare sig kommitténs förslag om två åldersgränser
genomförs eller icke.

Slutligen framhåller Sveriges småskollärarinneförbund, att införandet av
en lägre åldersgräns vid It år troligen kan medföra en nedgång i den inhemska
produktionen av lämplig barnfilm för den yngre
åldersgruppen; man kunde nämligen inte räkna med att filmbolagen skulle
vara villiga att riskera för stora investeringar i dylika filmer med hänsyn
till svårigheterna att samla tillräckligt stor publik för dem på biograferna.
Synpunkten vore värd beaktande — tillägger förbundet — eftersom utländsk
film, även om den är försedd med svensk text, är svårtillgänglig för
mindre barn.

Det av kommittéledamoten fru Wigforss i särskilt yttrande till betänkandet
framförda förslaget, att barn under 7 år skall vägras tillträde
till biograf, om de icke åtföljs av vuxen person, har fått instämmanden av
sex lärarorganisationer, målsmännens riksförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Medicinalstyrelsen finner dock en gränsdragning
vid 5 år lämpligare. Skolöverstyrelsen rekommenderar, att ett dylikt förbud
»i varje fall» bör stadgas för barn under 5 år.

En av lärarorganisationerna — svenska folkhögskolans lärarförening —
ifrågasätter, om icke ett totalt förbud för barn under 6 eller 7 år bör
införas; alternativt biträder föreningen fru Wigforss’ förslag.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund föreslår, att bestämmelsen
om två åldersgränser uppmjukas på sådant sätt, att yngre barn tillätes besöka
film, avsedd för åldersgruppen It—16 år, i föräldrars eller målsmans
sällskap. Till stöd därför anföres, att bestämmelsen kan verka onödigt irriterande
för familjer med barn i olika åldersgrupper.

Sveriges biografägareförbund framhåller — under hänvisning till bestäm -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

melsen i 3 § biografförordningen om att barn under 15 år, som icke åtföljs
av målsman eller annan till mogen ålder kommen person, ej må lämnas
tillträde till föreställning, som avslutas senare än klockan nio e. m. — att
olägenheter av bestämmelsen kan uppkomma på orter, där endast en föreställning
ges, vanligen med början klockan 20. Förbundet ifrågasätter
därför, om icke bestämmelsen, därest den icke finge anses helt umbärlig,
åtminstone kunde ändras på sa sätt, att den angivna tidpunkten fastställdes
till klockan 22.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Frågan om villkoren för barns tillträde till biografföreställningar och
därmed sammanhängande spörsmål har vid skilda tillfällen under årens
lopp varit föremal för offentlig debatt. Med anledning av opinionsyttringar
från ett stort antal skolmyndigheter i landet anbefallde Kungl.
Maj:t i september 1916 statens biografbyrå att verkställa utredning av
frågan om lämpligheten att vidtaga en höjning av 15-årsgränsen för barns
tillträde till barnförbjudna biografföreställningar. Den av biografbyrån
1923 framlagda utredningen behandlade flertalet av de i problemkomplexet
barn, film och censur ingående spörsmålen och utmynnade bland annat i
ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år.
Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Majrts åtgärd.

Sedermera har saken dryftats i ungdomsvårdskommitténs år 1945 framlagda
betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22). Ungdomsvårdskommittén
avvisade där förslaget om en höjning av åldersgränsen
för barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar till 16 år
och fann inte tillräckliga skäl föreligga för införande av förbud för barn
under förslagsvis 7 ar att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén tillrådligt
att föreslå införandet av två grupper barntillåtna filmer med en
fixering av åldersgränserna till 15 år och förslagsvis 10 år.

Hithörande frågor har nu aktualiserats genom 1949 års filmkommittés
betänkande om filmcensuren. Av dessa vill jag först gå in på frågan om
lämpligheten att införa två åldersgränser för barn. Att den nuvarande
anordningen med endast en gräns, vid 15 år, är förenad med vissa olägenheter,
som bereder både censuren och föräldrarna till de biografbesökande
barnen bekymmer, står för mig klart. Biografbyråns granskningsmän måste
vid bedömningen av vad som kan godtagas som »barntillåten film» försöka
finna ett slags medelproportional mellan hänsynen å ena sidan till
vad som kan anses tolerabelt för de yngsta årsgrupperna och å den andra
till de äldre barngruppernas mera avancerade filmsmak. Det som passar
för en fjortonåring är kanske alldeles opassande för en åttaåring. Åtskilliga
filmer, särskilt de mera äventyrsbetonade, blir nu barnförbjudna därför
att de inte lämpar sig för små barn. Med under senare år ökad styrka har

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

därför önskemål framförts om att söka få till stånd en större nyansering
av de för bampublik godkända filmerna. En höjning av den nuvarande
åldersgränsen för barn utan ett samtidigt införande av en ny lägre åldersgräns
— såsom från vissa håll förordats — skulle utifrån de här anförda
synpunkterna avgjort leda till ökade svårigheter för censuren och möjligen
även till minskat skydd för de mindre barnen mot skadlig påverkan. En
isolerad sänkning av barngränsen kan å andra sidan lämnas ur räkningen.
Den omedelbara konsekvensen av en sådan åtgärd skulle bli en kraftig
skärpning av censuren, som vid sin bedömning av film för vuxna måste
ta hänsyn till de nytillkommande tonåringarna. Den enda praktiskt övervägbara
möjligheten att komma till rätta med problemet torde följaktligen
erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om införande av två
åldersgränser. Huruvida man därvid såsom den högre åldersgränsen tager
den nuvarande gränsen, 15 år, eller — på sätt filmkommittén föreslagit —
sätter den vid 16 år synes mig mindre betydelsefullt än att få den nya
lägre åldersgränsen lämpligt avvägd. Därest en dylik lägre åldersgräns skall
införas, synes mig övervägande skäl tala för, att den av kommittén förordade
11-årsgränsen godtages.

Att vissa olägenheter, framförallt i samband med biografpersonalens
kontroll av de biografbesökande barnens ålder, är förbundna med införandet
av en andra åldersgräns påpekades av ungdomsvårdskommittén i dess
förutnämnda betänkande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
för remissbehandlingen av 1949 års filmkommittés förslag i förevarande
del har liknande betänkligheter också kommit till uttryck i några av yttrandena.
Att märka är dock, att samtliga remissinstanser, som tagit ställning
till nu avsedda fråga, tillstyrkt eller i varje fall icke motsatt sig förslaget.
Den omständigheten att de i ärendet hörda filmfackorganisationema
erkänt förslagets förtjänster synes mig därvid icke böra underskattas.

För egen del kan jag inte finna annat än att de invändningar som framförts
väger lätt i förhållande till det obestridliga värde, som ligger däri,
att den film som visas för barn och ungdom genom en kategoriklyvning
kan anpassas efter de ungas utvecklingsstadier. Framförallt gäller detta,
om den nuvarande 15-årsgränsen — såsom jag ämnar förorda — behålles
såsom övre gräns. Under sådan förutsättning skulle biografpersonalens
kontroll, när det gäller de äldre barnen, inte bli mer komplicerad än den
för närvarande till äventyrs må vara. Den nytillkommande kontrollen
i fråga om barnen under It år synes mig å andra sidan inte rimligen kunna
medföra några större svårigheter. De i ett av remissyttrandena uttalade
farhågorna för att produktionen av svensk barnfilm, lämplig för barngruppen
under 11 år, skulle krympa torde vara överdrivna. Under alla förhållanden
kan jag inte tillmäta en sådan högst eventuell konsekvens någon
avgörande betydelse vid mitt ställningstagande till föreliggande fråga.
Däremot är jag fullt medveten om att införandet av ytterligare en ålders -

30

Kungl. May.ts proposition nr 116.

gräns kommer att ställa större krav på censuren och öka dess arbetsbörda.
Denna konsekvens bör, om förslaget bifalles, mötas med en förstärkning
av granskningsmännens antal på sätt kommittén förordat.

På grund av dessa överväganden finner jag mig böra tillstyrka, att vid
sidan av en övre barngräns sättes en lägre vid 11 år. Jag är emellertid icke
beredd att förorda ett frångående av den nuvarande 1 5-årsgränsen.
Denna har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst år
1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad
utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar. Vid höjning
av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter
sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den
övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av minderåriga
som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska
genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen
torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra
om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.
Dessa synpunkter till förmån för bibehållande av 15-årsgränsen synes
mig väga väsentligt tyngre än kommitténs förmodan att en höjning av
denna gräns till 16 år möjligen också skulle kunna bidra till en något mildare
censurbedömning av vissa barnförbjudna filmer.

Några ytterligare gränsdragningar utöver de av mig nu tillstyrkta vid
11 och 15 år bör enligt min mening icke ifrågakomma. Till tanken att införa
ett totalförbud för barn i förskoleåldern ställer jag mig liksom kommittén
helt avvisande. Jag kan ej heller biträda den mildare form av reglering
i detta hänseende, som innefattas i det av en kommittéledamot
reservationsvis framförda förslaget om att barn under 7 år endast i sällskap
med vuxen person skall erhålla tillträde till biografföreställningar. Tillräckliga
skäl synes mig vidare ej föreligga för den i ett av remissyttrandena
ifrågasatta jämkningen, att barn under 11 år, därest de åtföljes av
föräldrar eller annan målsman, skall få tillträde till biografföreställningar
med program som godkänts för barn i åldern 11—14 år.

I sin ursprungliga lydelse innehöll biografförordningen en bestämmelse
av innebörd, att barn under 15 år, som icke åtföljes av målsman, skulle
vägras tillträde till biografföreställning som avslutades senare än klockan
20. Sistnämnda tidpunkt har sedermera, med hänsyn till de ändrade biograftiderna,
skjutits fram en timme, d. v. s. till klockan 21. Sveriges biografägareförbund
har i sitt yttrande föreslagit, att bestämmelsen skall
borttagas eller åtminstone ändras dithän, att ifrågavarande tidpunkt angives
till klockan 22. Till stöd därför har anförts, att genom nuvarande
bestämmelse olägenheter kan uppkomma på orter, där endast en föreställning
ges, vanligen med början klockan 20. Enligt vad jag inhämtat
beröres härav bortåt 400 i folketshuslokaler, bygdegårdar och ordenshus
inrymda biografer. Det har också sagts, att försök till överträdelser av

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

bestämmelsen från barnens sida ofta förekommer vid dessa biografer. För
egen del anser jag mig böra tillstyrka en sådan ändring av här ifrågavarande
bestämmelse, att den däri nu angivna tidpunkten klockan 21 ändras till
klockan 22. En dylik ändring, vilken i praktiken kommer att beröra huvudsakligen
landsbygdsbiografema, lärer näppeligen kunna medföra några
för de biografbesökande barnen menliga verkningar. Vid bifall till vad jag
sålunda förordat erfordras en ändring i 3 § biograf förordningen.

Vad kommittén anfört till stöd för sitt avböjande av framkomna förslag
om legitimationsplikt för barnen vid deras biografbesök anser jag
bärande.

Av Sveriges biografägareförbund föreligger slutligen ett uttalande till
förmån för en uppmjukning av den i 8 § biograf förordningen intagna bestämmelsen
om bötesansvar för överträdelse av meddelade tillståndsföreskrifter.
Enligt förbundet bör straffbestämmelsen uppmjukas så, att den
tar sikte på medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga om åldersgränskontrollen.
Ett ställningstagande till denna fråga synes mig emellertid
utan olägenhet kunna uppskjutas i avbidan på såväl erfarenheterna av
ett införande av här förordade alternativa åldersgränser som resultatet av
ordningsstadgeutredningens nu pågående arbete.

D. Inskränkning i visningsrätten.

Till det principiella stadgandet i biografförordningens 6 § sista stycket,
att statens biografbyrå ej må vägra godkänna film av annan beskaffenhet
än som nämnts i paragrafen, fogades år 1929 en bestämmelse av följande
lydelse:

». . .; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att förevisas
endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband
med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan
begränsning av före visningsrätten.»

1 9 4 9 ÅRS FILMKOMMITTÉ.

Sistnämnda bestämmelse finner kommittén föråldrad och föreslår dess
upphävande. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén, att bestämmelsen
närmast avser sexuella upplysningsfilmer men att angivna uppdelning
av publiken, som gärna ger ett sensationellt skimmer åt filmen, snarast torde
motverka det upplysande syftet och den anda i vilken den moderna
sexualupplysningen bör bedrivas. En meddelad föreskrift om att visningen
måste åtföljas av föredrag blir enligt kommitténs mening knappast praktiskt
genomförbar, även om naturligtvis biografägaren frivilligt kan ordna
sådana föredrag eller, vilket numera är vanligt, låta spela in en svensk kommentar
i samband med filmen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

YTTRANDEN.

Endast medicinalstyrelsen och kooperativa kvinnogillesförbundet har yttrat
sig på denna punkt. Båda biträder förslaget, kvinnogillesförbundet under
framhållande av att bestämmelsen uteslutande är ägnad att väcka sensation
och att den står i fullkomlig strid med all objektiv upplysning.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Kommitténs förslag på denna punkt finner jag mig böra tillstyrka.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

33

Frågan om inrättande av ett granskningsråd.

19 4 9 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Kommittén framhåller, att offentlighetsprincipen är en förutsättning för
att en censur skall kunna infogas i ett demokratiskt styrelsesätt. Biografbyråns
handlingar är som andra ämbetsverks offentliga, men dess beslut om
förbud och klippningar når sällan fram till allmänheten. Byråns beslut kan
överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna utväg har — framhåller
kommittén — praktiskt taget aldrig lett till ändring av byråns beslut och
användes därför sällan. Risken för godtyckliga bedömningsgrunder blir då
inte tillräckligt förebyggd. En allmän insyn i censurverksamheten framstår
därför som principiellt önskvärd.

Från dessa synpunkter föreslår kommittén — med biträdande i huvudsak
av det förslag härutinnan som biografbyrån framlagt för Kungl. Maj:t i
skrivelse den 13 december 1946 (jmfr s. 7) — att ett granskningsråd anknytes
till censurmyndigheten. Enligt kommitténs förslag skall rådet bestå
av fem ledamöter och fem suppleanter, vilka skall vara »vidsynta, erfarna
personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse» samt
förordnas av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Rådet skall icke tillerkännas
någon beslutande befogenhet utan dess funktion skall ligga uteslutande på
det rådgivande planet. Rådet skall vara en garanti mot eventuellt maktmissbruk
från censurmyndighetens sida och en för denna värdefull kontaktmöjlighet
med opinionen. Det skall av censurmyndigheten inkallas för
att höras i frågor om totalförbud av eller väsentliga ingrepp i filmer samt
härutöver i tveksamma fall av principiell karaktär. Om minst två ordinarie
eller extra filmcensorer finner skäl därtill, skall rådet inkallas. Vägrar censurmyndigheten
att tillmötesgå ett filmbolags begäran om rådets inkallande,
skall bolaget hos Kungl. Maj:t kunna göra framställning därom. Det förutsättes,
att den ansvarige filmproducenten eller hans representant beredes
tillfälle att framlägga sina synpunkter för rådet. Till sammanträdena skall
suppleanterna regelmässigt kallas. Arvodet till rådets ledamöter och suppleanter
föreslås utgå med 35 kronor per sammanträde. Under förutsättning
att ett tjugutal sammanträden hålles om året skulle arvodeskostnaderna för
rådet uppgå till cirka 7 000 kronor årligen.

Kommittéledamoten fru Wigforss föreslår i sitt förenämnda särskilda yttrande,
att till medlemmar av rådet skall utses »vidsynta och erfarna personer
med intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och kulturella
betydelse».

3 — Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 116.

34

Kungl. Maj ds proposition nr 116.

YTTRANDEN.

Förslaget om att inrätta ett granskningsråd har i det tjugutal remissyttranden
som berört frågan fått ett så gott som enhälligt positivt mottagande.
Endast läroverkslärarnas riksförbund ställer sig tveksamt till värdet av ett
sådant organ under påpekande, att detsamma enligt förslaget icke skall erhålla
några egentliga befogenheter. Förbundet har i övrigt anfört huvudsakligen
följande.

Någon betydelse skulle rådet dock få, om det bestämmes, att rådets utlåtanden
skall på ett tillfredsställande sätt bringas till allmänhetens kännedom.
Men då måste man också sörja för att rådets uppgifter ej inskränkes
till att ta del av sådana filmer, för vilka totalförbud eller ingrepp av väsentlig
natur ifrågasättes. Möjligen skulle rådet — som är avsett att utgöra representant
för den biografbesökande allmänheten — kunna tilläggas befogenheter
med avseende på »värdebedömningen» av sådana filmer, som censuren
funnit tveksamma men likväl godkänt.

Sveriges småskollärarinne förbund finner det för närvarande vara omöjligt
att bedöma vilken betydelse ett granskningsråd kan komma att erhålla men
anser förslaget värt att pröva som en försöksanordning. Förbundet framhåller
vidare, att det — med hänsyn till önskvärdheten av att uppdelningen av
film i bamförbjuden och barntillåten göres med största omsorg — torde
vara lämpligt att i tveksamma fall av denna art inhämta rådets uppfattning.
Även kooperativa kvinnogillesförbundet framhåller betydelsen av att
rådet höres vid avgörande av tveksamma fall i fråga om en films lämplighet
för barn.

Målsmännens riksförbund ifrågasätter, om det icke är lämpligt att framdeles
utbygga granskningsrådet så, att en del av detsamma får specialisera
sig på barnfilm och erhålla rekommenderande befogenhet; rådet kunde då
ersätta den nuvarande på frivillig grund arbetande barnfilmjuryn.

Frågan om grunderna för rådets sammansättning har i yttrandena
ägnats stor uppmärksamhet. Två lärarorganisationer framhåller,
med instämmande av skolöverstyrelsen, att grunderna bör fixeras i författningstext.
I övrigt bryter sig meningarna beträffande vilka kompetenskrav
som skall uppställas för medlemskap i rådet och vilka intressegrupper som
skall ges representation i detsamma.

Av de tio hörda lärarorganisationerna har åtta framhållit, att i rådet bör
ingå personer med intresse för filmens uppfostrande betydelse; av dessa har
tre uttalat sin anslutning till det av kommittéledamoten fru Wigforss framförda
förslaget. Sistnämnda förslag har även fått stöd av samverkande bildningsförbunden,
som tillika erinrar om att i utredningsdirektiven för kommittén
angivits, att ett granskningsråd »skulle kunna bestå av representanter
för olika kulturintressen, för folkrörelserna samt för hem- och föräldraintressena».
Därest så icke sker — uttalas det i bildningsförbundens yttrande
— kan man riskera, att det ifrågasatta granskningsrådet kommer

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

att bestå av personer som mera intresserar sig för filmens konstnärliga än
för dess uppfostrande, allmänt sociala och kulturella betydelse. Skol överstyrelsen
förutsätter, att föräldrarepresentanter skall ingå i rådet.

En av lärarorganisationerna vill att rådet skall innefatta pedagogisk och
psykologisk sakkunskap samt representation från föräldrahåll.

Föreningen Sveriges filmproducenter gör ingen erinran mot kommitténs
formulering på denna punkt men betonar vikten av att ledamöterna såvitt
möjligt kommer att representera olika åldersklasser bland publiken, så att
rådet verkligen skall kunna avspegla opinionen bland olika kategorier av
filmintresserade.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Med hänsyn till att biografbyrån hittills skött sina uppgifter på ett sätt
som icke givit anledning till några berättigade anmärkningar om maktmissbruk
eller godtyckliga bedömningar från granskningsmännens sida torde
kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl för närvarande föreligger för
att inrätta ett granskningsråd. Emellertid förefaller det ganska klart, att
ett organ av sådan karaktär som det föreslagna granskningsrådet komme
att få en viktig funktion därigenom, att det gav den allmänna opinionen
en viss insyn i censurens verksamhet och samtidigt också censurens utövare
värdefulla kontakter med representativa företrädare för samma opinion.
Påtagligt är också, att ett sådant råd skulle få en uppgift att fylla som
remissinstans vid överklaganden hos Kungl. Maj:t av biografbyråns beslut
i censurärenden. Jag anser mig därför böra biträda förslaget om inrättande
av ett granskningsråd, även om jag finner försiktigheten bjuda, att det nya
organet tills vidare ges karaktären av en försöksanordning. Benämningen
granskningsrådet kan jag godtaga. I likhet med kommittén anser jag, att
rådet i förhållandet till biografbyrån bör vara uteslutande ett rådgivande
organ. Enligt min mening bör det åligga biografbyrån att inhämta granskningsrådets
yttrande, då för byrån uppkommer fråga om att helt förbjuda
en film eller att vidtaga beskärningar av icke oväsentlig omfattning i en
film eller då eljest ett censuringripande förefaller biografbyrån särskilt
tveksamt. Över byråns beslut att låta inkalla rådet synes klagan hos
Kungl. Maj:t ej böra medgivas, liksom ej heller vid vägran från byråns
sida att tillmötesgå vederbörande filmägares begäran om granskningsrådets
inkallande. Att någon besvärsrätt i det förra fallet icke bör finnas,
torde knappast behöva motiveras. Vad angår det senare fallet bör framhållas
att, då filmägaren enligt gällande bestämmelser äger besvärsrätt såvitt
angår biografbyråns reella censuringripanden och då granskningsrådet torde
komma att regelmässigt höras i dylika besvärsmål, denne genom att utnyttja
sistnämnda besvärsrätt har möjlighet att få granskningsrådets uttalande
i det aktuella granskningsärendet. Att medge filmägaren besvärs -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

rätt över biografbyråns beslut att vägra granskningsrådets inkallande torde
i många fall komma att komplicera behandlingsordningen och försena tvistiga
ärendens slutliga avgörande. Mot förslaget att filmägaren — eller dennes
representant — bör beredas tillfälle att för rådet framlägga sina synpunkter
i den aktuella frågan har jag intet att erinra. Motsvarande rätt
bör givetvis tillkomma biografbyråns chef samt den eller de granskningsmän
som byrån i varje särskilt fall må utse.

Granskningsrådet torde böra bestå av fem av Kungl. Maj:t förordnade
ledamöter, utvalda bland personer som förenar vidsynthet och erfarenhet
med dokumenterat intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och
kulturella betydelse. Kungl. Maj:t torde böra utse en av ledamöterna att
vara ordförande liksom att enligt angivna urvalsgrund utse suppleant för
var och en av ledamöterna. Förordnandena bör i samtliga fall gälla för en
tid av 3 år i sänder. På Kungl. Maj:t torde vidare ankomma att utse sekreterare
åt rådet och bestämma dennes arvode ävensom att meddela närmare
föreskrifter rörande rådets arbetsformer och verksamhet.

Till rådets ledamöter och suppleanter bör utgå arvode med 25 kronor
per bevistat sammanträde. Resekostnadsersättning och traktamente bör utgå
enligt grunder som Kungl. Maj:t torde få bestämma. Till frågan om anvisande
av medel härför återkommer jag i ett senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

37

Granskningsmännen.

19 4 9 ÅRS FILMKOMMITTÉ.

I anslutning till sitt förordande av alternativa åldersgränser föreslår kommittén,
att den barnpsykologiska expertisen inom biografbyrån — nu företrädd
av en ordinarie granskningsman — utökas med ytterligare en representant
i ordinarie granskningsmans ställning. För två av de ordinarie
granskningsmännen skulle sålunda krävas kompetens som barnpsykolog eller
barnpsykiater. Härom anför kommittén:

Avgörandet om vilken åldersgräns som skall sättas i varje särskilt fall bör
fortfarande träffas av censurmyndigheten. Att i någon form anknyta någon
del av den nuvarande barnfilmjuryn skulle bli alltför omständligt och dessutom
principiellt olämpligt, eftersom byråns beslut då samtidigt skulle kunna
få en viss karaktär av rekommendation. Däremot är det önskvärt, att
censorernas antal utökas med ytterligare en barnpsykolog och att i fortsättningen
två av granskningsmännen obligatoriskt skulle vara barnpsykologer,
så att någon av dessa två granskar alla barntillåtna filmer och avgör åldersgränsen.
Som det nu är, hinner inte den ende barnpsykologen bland censorerna
se alla de bamtillåtna filmerna, som utgör över hälften av hela antalet
filmmeter (vartill kommer alla gränsfall, som sedan blir bamförbjudna).
Men med en sådan sakkunskap som avgörande instans anser kommittén, att
fastställandet av åldersgränserna tryggt kan lämnas till dem. Liksom de övriga
censorerna bör dessa naturligtvis hålla kontakt med den forskning som
bedrivs på detta område, särskilt de nya resultat som kan komma fram ur
undersökningarna i Sverige och utomlands angående filmens inverkan på
barnpubliken.

YTTRANDEN.

Förslaget att tillföra censurmyndigheten ytterligare en ordinarie
granskningsman med kompetens som barnpsykolog eller
barnpsykiater har tillstyrkts av fyra lärarorganisationer samt
av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. Överstyrelsen framhåller i samband
därmed önskvärdheten av att till filmcensuren även knytes en pedagog
med god psykologisk och social utbildning jämte praktisk lärarerfarenhet.
Medicinalstyrelsen anser angeläget, att i författningstexten utsäges, att
åtminstone en av de ifrågavarande filmcensorerna skall vara barnpsykiater.
Ytterligare ett antal synpunkter på frågan om granskningsmännens kompetens
har framförts.

Sveriges överlärarförbund finner det vara värdefullt, om en av granskningsmännen
äger erfarenhet från praktiskt skolarbete.

Svenska facklärarförbundet anser, att granskningsmännens kompetens

38

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

bör utförligare fastställas. Minst en av de ordinarie grankningsmännen bör
vara en erkänt skicklig barnpsykolog. Vidare bör någon av de extra granskningsmännen
vara pedagog och besitta god pedagogisk och psykologisk utbildning
samt social erfarenhet.

Statens biografbyrå invänder, att det knappast finns några officiellt vedertagna
kvalifikationer för »barnpsykologer» och att tillgången på sådana
som kan komma i fråga är mycket begränsad. Biografbyrån föreslår därför,
att kompetenskraven formuleras så, att två av de ordinarie granskningsmännen
skall äga omfattande barnpsykologisk eller pedagogisk utbildning
och praktik. Även bestämmelsen att varje barntillåten film skall granskas
av en granskningsman med barnpsykologiska (eventuellt pedagogiska) kvalifikationer
finner byrån vara alltför rigorös och ge anledning till praktiska
olägenheter i situationer, där tjänstgörande »barncensom» av någon anledning
är förhindrad närvara och brådskande expedition är nödvändig. Byrån
förordar formuleringen, att »som regel» varje barntillåten film skall ses av
ifrågavarande granskningsman, varigenom chefen för byrån finge befogenhet
att dispensera från bestämmelsen. Det påpekas, att ett stort antal filmer
— journalfilmer, reklamfilmer, musikfilmer med flera — har ett harmlöst
innehåll och icke torde kräva en speciellt »barnpsykologisk» granskning.

Vidare må nämnas, att biografbyrån framfört vissa önskemål av beskaffenhet
att böra här redovisas.

Biografbyrån anser till en början, att arvodena till extra granskningsmannen
och till den suppleant (för de ordinarie granskningsmännen),
som för närvarande finnes förordnad, bör höjas med hänsyn till att lönerna
för all övrig personal vid byrån ökats. Den extra granskningsmännen, som
äger långvarig medicinsk utbildning och erfarenhet, tjänstgör som psykiatrisk
rådgivare; dennes nuvarande arvode, 12 kronor per granskningstimme,
måste i förhållande till gängse läkartaxor anses synnerligen lågt. Byrån föreslår
därför, att det höjes till 25 kronor. Vad suppleanten beträffar åtnjuter
denne ett fast arvode av 360 kronor per år och därutöver ett arvode av
12 kronor per granskningstimme. Detta timarvode bör enligt byråns mening
höjas till 15 kronor.

Vidare framhåller biografbyrån de svårigheter som yppat sig att vid plötsligt
inträdande sjukdom eller ledighet av andra skäl kunna räkna med att
suppleanten står till förfogande. På grund därav föreslår byrån, att ant alet
suppleanter för de ordinarie granskningsmännen ökas till två;
därvid skulle man dock ej behöva räkna med annan utgift än det fasta
arvodet av 360 kronor per år.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit torde vid bifall till det
av mig förordade införandet av alternativa barngränser för de barntillåtna

39

Kungl. May.ts proposition nr 116.

filmerna en ökad arbetsbelastning för biografbyrån vara att emotse. Kommitténs
förslag att till biografbyrån skall knytas yttterligare en ordinarie
granskningsman med speciell uppgift att granska filmmaterialet ur synpunkten
av dess tillåtlighet för barn i den ena eller andra åldersgruppen
torde därför böra vinna bifall.

För närvarande är en av de såsom ordinarie betecknade granskningsmännen
barnpsykiater. Enligt kommittén bör av den nytillkommande granskningsmannen
krävas kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater, vilken
kvalifikationsgrund kommittén förutsätter skola föreskrivas i fortsättningen
för två ordinarie granskningsmän. Medicinalstyrelsen anser i sitt
yttrande angeläget, att åtminstone en av dem är barnpsykiater. I biografbyråns
yttrande har dock på denna punkt, utan erinran från de två i ärendets
handläggning deltagande psykiatriska experterna bland granskningsmännen,
föreslagits sådan jämkning i de av kommittén förordade kompetenskraven,
att två av de ordinarie granskningsmännen skall äga kvalificerad
barnpsykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Då de skäl
som av biografbyrån anförts därför inte kan frånkännas giltighet, ansluter
jag mig till biografbyråns avgivna uppfattning. En föreskrift av sådan innebörd
utesluter givetvis inte, att de bär avsedda granskningsmännen i första
hand bör sökas bland därför lämpade personer med barnpsykologisk eller
barnpsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Såsom biografbyrån vidare framhåller
lärer ett strikt följande av kommitténs förslag, att varje barntillåten
film skall granskas av någon av de båda ifrågavarande granskningsmännen
kunna i praktiken medföra svårigheter i enskilda brådskande fall. Jag vill
därför icke motsätta mig det förslag till utrymme för undantag härutinnan
som biografbyrån framfört.

Jag övergår härefter till de av biografbyrån anmälda arvodesfrågorna.
De nuvarande arvodena till extra granskningsman och suppleant för granskningsmännen
har varit gällande från och med budgetåret 1939/40. I likhet
med biografbyrån anser jag, att det med 12 kronor per granskningstimme
utgående arvodet till den extra granskningsmännen — för närvarande och
tidigare en läkare med kvalificerad psykiatrisk utbildning och praktik —
och till dennes suppleant numera måste anses vara för lågt. Jag kan dock
icke förorda en högre höjning av beloppet än till 15 kronor. Till suppleant
för de ordinarie granskningsmännen utgår för närvarande ett fast arvode
om 30 kronor per månad — vilket medför granskningsskyldighet utan
särskild ersättning intill 2''A timme i månaden — samt för tjänstgöring därutöver
ett tilläggsarvode av 12 kronor för hel granskningstimme. Jag finner
mig även i sistnämnda avseende böra föreslå, att timarvodet höjes till 15
kronor och att det fasta arvodet i anslutning därtill bestämmes till 37 kronor
50 öre.

Vid bifall till vad jag förordat om ökat antal granskningsmän torde det
av biografbyrån anmälda behovet av ytterligare eu suppleant för de ordina -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

rie granskningsmännen kunna förväntas bli mindre framträdande. I varje
fall är jag icke beredd att ta ställning till en sådan utvidgning av personalorganisationen
vid biografbyrån, innan någon tids erfarenhet vunnits av
verkningarna av den här tillstyrkta förstärkningen. Biografbyråns förslag i
förevarande del kan jag sålunda inte tillstyrka.

Slutligen vill jag i före varande sammanhang förorda, att tjänstebenämningen
granskningsman ersätts med den numera allmänt brukade benämningen
filmcensor. Ej heller synes mig ordinariebegreppet lämpligen böra
användas för de arvodesanställda granskningsmännen. Jag föreslår därför,
att de nu såsom ordinarie betecknade granskningsmännen i fortsättningen
benämnes filmcensorer liksom att övriga censorer anges som extra filmcensor
respektive suppleant för filmcensor eller för extra filmcensor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

41

Avgifterna för filmgranskningen.

INLEDNING.

Den som påkallar biografbyråns granskning av film har att erlägga
granskningsavgift enligt en i biograf förordningens 5 § intagen taxa. Härutöver
utgår stämpelavgift med 1 krona per censurkort.

Granskningsavgift erlägges enligt följande:

Normalfilm.

a) För granskning av efter verkligheten upptagen film samt för tecknad
film erlägges 1 krona med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-tal meter,
varmed filmens längd överstiger 100 meter. Om flera än fem exemplar av
samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar nyligen inträffade
händelser, samtidigt inlämnas till granskning, utgår granskningsavgift
endast för de fem första exemplaren.

För efter verkligheten upptagen film, som av biografbyrån anses ha närmast
»undervisande syfte och betydelse», utgår, därest den godkännes,
ingen granskningsavgift.

b) För uppenbarligen inspelad film utgår granskningsavgift med fyra
gånger beloppet av den under a) angivna avgiften.

Smalfilm.

För granskning av all slags smalfilm beräknas granskningsavgiften som
om filmens längd vore 2/2 gånger den verkliga längden. (För den vanligast
förekommande typen av smalfilm, som har en bredd av 16 millimeter, gäller
nämligen, att 1 meter motsvarar 2,5 meter i normalfilm.)

Här må tilläggas, att med »efter verkligheten upptagen film» förstås sådan
film, för vilken inga särskilda scenarrangemang vidtagits och i vilken
inga skådespelare uppträder, t. ex. journal- och naturfilmer. Till »uppenbarligen
inspelad film» hänföres icke blott ateljéfilmer utan även andra upptagningar
vari skådespelare medverkar. Gränsdragningen mellan de i taxan
angivna två huvudgrupperna av filmer är i praktiken icke otvetydig, då det
i åtskilliga filmer förekommer inslag av blandad karaktär. Härvid måste en
bedömning av filmernas huvudsakliga karaktär verkställas för klassificeringen.

Den nuvarande taxan bygger i väsentlig del på de grunder för avgiftsbeläggningen
som fastställdes vid filmgranskningsverksamhetens tillkomst år
1911. I 1910 års förut omnämnda sakkunnigbetänkande med förslag till
granskningsinstitution m. m. föreslogs, att kostnaderna för granskningsmännens
arvoden borde täckas genom en lämpligt avvägd taxa, medan statsverket
genom stämpelbeläggning av granskningsbevisen borde tillföras ersättning
för vissa fasta kostnader såsom lokalhyra, apparatutrustning och dy -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

likt. I anslutning härtill framlades jämväl förslag till taxa och stämpelavgift,
vilka båda avpassats så, att byråns verksamhet beräknades bli självbärande.
De sakkunnigas förslag härutinnan upptogs oförändrat i propositionen
till 1911 års riksdag och föranledde inte någon erinran från riksdagens
sida. Efter en tids mera provisorisk organisation uppfördes biografbyrån efter
förslag i statsverkspropositionen till 1912 års riksdag på riksstaten.
Vederbörande departementschef erinrade härvid om byråns karaktär av
självfinansierande institution. Då rörelsen dittills lämnat visst underskott
föreslogs — enligt då gällande budgettekniska principer — anvisande av
förslagsanslag för bestridande av byråns utgifter att i första hand utgå ur
inflytande avgifter. Det förutsattes likväl, att balans mellan inkomster och
utgifter skulle ernås, sedan organisationen blivit genomförd och vissa investeringskostnader
reglerats.

Från och med år 1915 började rörelsen lämna överskott, vilket förhållande
alltsedan dess bestått. En första konsekvens av detta förbättrade ekonomiska
utfall var, att byråns medelsanvisningar fick reservationsanslags karaktär.
I fråga om överskottets disponerande bestämde statsmakterna, att
detsamma fr. o. m. år 1917 till viss del skulle användas för »befrämjande av
sådana i samband med kinematografien stående ändamål, som Kungl. Maj:t
funne vara förtjänta av understöd». Härmed synes ha avsetts framställning
och förevisande av undervisnings- och vissa slags allmännyttiga propagandafilmer.
Dessa understöd utgick under en lång följd av år efter av biografbyrån
avgivna förslag med belopp, som i genomsnitt rörde sig omkring
30 000 kronor för år. I slutet av 1920-talet genomfördes av budgettekniska
skäl den förändringen, att regleringen av byråns utgifter frigjordes från det
direkta beroendet av inkomsterna, vilka senare i stället redovisades på budgetens
inkomstsida bland »egentliga statsinkomster». Denna anordning innebar
dock i och för sig icke något förändrat ställningstagande till biografbyråns
ekonomiska karaktär. Understödsverksamheten fortsatte t. o. m.
budgetåret 1939/40, då densamma indrogs i samband med de av krisförhållandena
betingade besparingsåtgärderna.

Under årens lopp har icke obetydliga belopp tillförts statsverket därigenom,
att inkomsterna av granskningsavgifterna i förhållande till omkostnaderna
för biografbyrån givit i stort sett successivt stigande överskott. Sålunda
har årliga överskottet under de sista tio budgetåren (1943/44—1952/53)
utgjort i genomsnitt 167 150 kronor. Härvid har dock bortsetts från såväl
biografbyråns — av byggnadsstyrelsen erlagda — lokalkostnader (f. n. cirka
10 000 kronor årligen) som den inkomst statsverket tillförts genom stämpelbeläggningen
av censurkorten. Under nämnda period har i genomsnitt
cirka 18 450 kronor influtit genom stämpelavgifter. För budgetåret 1952/53
uppgick stämpelavgifterna till 19 118 kronor. Efter korrigeringar i nu berörra
hänseenden kan statsverkets nettoöverskott av biografbyråns verksamhet
under budgetåret 1952/53 beräknas till 139 825 kronor.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

43

STATENS SAKREVISION.

I skrivelse den 5 juli 1947, nr 329 (p. 13), anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en omprövning av gällande statliga taxor. Med anledning
därav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 17 oktober 1947 åt
statens sakrevision att verkställa utredning och avge förslag i ämnet.

Efter att ha granskat den för biografbyråns verksamhetsområde tillämpade
taxan överlämnade sakrevisionen med skrivelse den 31 maj 1948 till
Kungl. Maj:t en promemoria med principuttalanden rörande taxesättningen
vid statens biografbyrå.

I promemorian har till en början diskuterats, huruvida avgifterna för filmgranskningen
liksom nu bör avpassas efter filmernas metriska längd eller om
en taxa i relation till tiden för granskningsarbetet borde övervägas. För en
tidstaxa talade det förhållandet, att omfattningen och svårighetsgraden av
granskningsarbetet kunde uppvisa betydande variationer. Alternativet tidstaxa
avvisas emellertid av sakrevisionen, som anser övervägande skäl tala
för den metriska taxans bibehållande. Härom anföres bland annat följande.

Fn tidstaxa synes i den praktiska tillämpningen komma att medföra svårigheter,
som i avsevärd grad reducerar fördelarna. Sålunda torde det icke
vara möjligt att med önskvärd grad av exakthet fastställa den för varje särskild
film av de olika befattningshavarna använda tiden. Med hänsyn därtill
och då det för undvikande av ett alltför komplicerat debiteringssystem är
nödvändigt att även vid tillämpning av en tidstaxa göra vissa generella antaganden
i fråga om de i granskningsarbetet ingående momenten, kommer
även en sådan taxa att innebära en betydande approximering vid debiteringen.
Ur rättvisesynpunkt synes därför inga mera påtagliga fördelar kunna
vinnas genom en dylik omläggning.

En viss omkonstruktion av den nuvarande taxan anser sakrevisionen
emellertid böra övervägas, eftersom den i vissa avseenden framstode som
föråldrad och irrationell till sina verkningar. Såsom exempel på taxans omoderna
konstruktion framhålles, att efter verkligheten upptagna filmer av
pedagogiskt värde i vissa fall kan befrias från granskningsavgift under det
att för en inspelad film av dylik karaktär högsta granskningsavgift måste
erläggas. Det förhållandet att pedagogiska filmer helt eller delvis inspelas i
ateljé och med anlitande av skådespelare syntes inte utgöra något sakligt
skäl för att pålägga dem en tyngre avgiftsbelastning.

Sakrevisionen föreslår — under förutsättning att en differentiering i avgiftshänseende
bibehålies mellan olika slags filmer — att en dylik i princip
göres beroende av filmernas allmänna karaktär av nyttofilm respektive
nöjesfilm. Därvid borde filmer av det förstnämnda slaget i taxehänseende
behandlas förmånligare än det senare slaget. Erfarenheten syntes ge belägg
för, att en gränsdragning mellan olika filmer efter en sådan grund i praktiken
icke skulle ge anledning till meningsbrytningar eller mera ingående
överväganden. För det helt övervägande antalet filmer torde klassifice -

44

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

ringen falla av sig själv, medan det för de mera oklara fallen syntes vara
möjligt, att genom lämplig utformning av författningstexten ge erforderlig
ledning. Någon mera betydande tveksamhet torde endast kunna uppstå
i fråga om vissa långfilmer eller helaftonsfilmer av framträdande dokumentärt
person- eller kulturhistoriskt värde. Då emellertid filmer av denna
längd drar avsevärda inspelningskostnader och förty, även om en viss
»nyttokaraktär» kan anses vara för handen, torde framställas och förevisas
huvudsakligen i kommersiellt och konstnärligt syfte, syntes enligt sakrevisionens
uppfattning övervägande skäl tala för att ifrågavarande filmer
regelmässigt hänfördes till den högre avgiften. Detta kunde enklast ernås
genom att filmer överstigande förslagsvis 1 000 meter städse avgiftsbelades
enligt den högsta taxesatsen. Beslut om granskad films hänförande till
högre eller lägre taxa borde fattas av biografbyrån.

I fråga om tecknade filmer — i gällande taxa undantagslöst upptagna i
den lägsta avgiftsgruppen — framhålles, att dylika filmer numera till övervägande
del är av nöjeskaraktär. Skäl för att bibehålla dem i förmånsställning
syntes inte kunna förebringas, varför de borde avgiftbeläggas efter
samma grunder som för annan nöjesbetonad film.

Den nuvarande principen för smalfilmens avgiftbeläggning anser sakrevisionen
böra lämnas orubbad.

Sakrevisionen påpekar härefter, att granskningsavgiften för närvarande
utgår dels med visst lägsta belopp, som gäller för de första 100 meterna av
en film (oavsett om den verkliga längden understiger 100 meter) och dels
med ett tillägg för varje därutöver påbörjat 50-tal meter. I jämförelse med
förhållandena, då denna gränsdragning gjordes, förekommer numera till
granskning med betydligt stegrad frekvens filmer av en längd, som understiger
100 meter, och för vilka sålunda en förhållandevis hög grundavgift får
erläggas. Så är t. ex. fallet med de rikligt förekommande s. k. annonsfilmerna,
vilkas längd i regel uppgår till endast 30 å 35 meter. Dessa filmer debiteras
enligt nuvarande bestämmelser en granskningsavgift, som är tre gånger
högre än den, som motiveras av filmernas längd. Då dessa filmer dessutom
utgår i ett stort antal kopior, för vilka samma granskningsavgift debiteras
som för originalet, blir de oproportionerligt hårt avgiftstyngda, särskilt
som arbetet med granskningen av dylika filmer som regel är av mycket enkel
beskaffenhet. En viss lindring av avgifterna för dessa korta filmer anser
sakrevisionen därför sakligt motiverad. Sakrevisionen föreslår i sådant syfte,
att den nuvarande 100-meter sgränsen slopas, samt att granskning savgifterna
utgår med vissa enhetliga belopp för varje påbörjat 50-tal meter film.

Att en differentiering i avgiftshänseende göres mellan den först granskade
s. k. provfilmen och övriga kopior av filmen finner sakrevisionen befogat,
eftersom arbetet med att kontrollera, kopiorna är av enklare beskaffenhet
och kan utföras av annan personal på biografbyrån än granskningsmännen.

Den enda form av rabatt, som nu gällande bestämmelser medgiver (och

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

som även återfinns i 1911 års taxa), åsyftar det fallet, att »flera än fem
exemplar av samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar
nyligen inträffade händelser, samtidigt inlämnas till granskning». Härvid
uttages nämligen enligt nuvarande taxa granskningsavgift endast för de
fem första exemplaren. Om en generell avgiftsnedsättning införes för kopior
till granskade provfilmer, bör enligt sakrevisionens uttalande rabattbestämmelsen
utgå ur taxan.

I frågan om en ny t a x e s ä 11 n i n g anför sakrevisionen till en början
följande.

Granskningsfrekvensen har under de senaste åren nått en höjd, som tangerar
byråns nuvarande kapacitet. Antalet granskade filmer har under de
senaste åren utgjort:

1937 ... 6639 st. 1940. . . 9649 st. 1943. . . 11 442 st. 1946. . . 17688 st.

1938 ... 8879 » 1941. . . 9 985 » 1944. . . 15259 » 1947. . . 25413 »

1939 ... 9 428 » 1942 ... 10 550 » 1945 ... 16 253 »

De sista årens kraftiga stegring synes delvis vara konjunkturbetonad, men
ökningen torde väsentligen bero på dels en fortgående allmän stegring av
filmproduktionen, dels en vidgad användning av kopior för samtidig visning
av aktuella filmer på ett flertal biografer, dels en betydligt ökad användning
av reklambetonade filmer, som likaledes i regel utgår i ett stort antal kopior,
och dels en viss tillväxt av biografernas antal. Härigenom har överskottet,
trots inträdda kostnadsstegringar, kunnat ökas för varje år. Å andra sidan
må ej förglömmas, att vid en eventuellt inträffande nedgång i granskningsfrekvensen
kostnaderna icke kommer att påverkas i motsvarande grad. Förslag
till en eventuell sänkning av grundtaxan får därför behandlas med viss
försiktighet.

I det föregående har framlagts vissa förslag till förändring av den nu gällande,
delvis föråldrade taxan i syfte att bringa densamma i bättre överensstämmelse
med de krav och synpunkter, som numera kan anläggas på dess
konstruktion och verkningar. Under förutsättning att inga fiskaliska synpunkter
skall anläggas på avvägningen av biografbyråns taxa utan att dylika
intressen framdeles — i enlighet med numera tillämpad praxis — skall
tillgodoses enbart genom stämpelbeläggning av granskningsbevisen, synes
det ekonomiska resultatet av verksamheten vid biografbyrån i och för sig
ge rum för en allmän taxesänkning. Frågan om en ny avvägning av stämpelavgiften
i samband härmed har icke ansetts böra upptagas till behandling
i detta sammanhang.

Till utgångspunkt för beräkning av en reviderad taxa har antagits, att
granskningsfrekvensen icke kommer att understiga 15 000 filmer per år, varav
i runt tal 1 500 utgöra egentliga provfilmer och 13 500 kopior. Härav torde
kategorien nytto- och därmed jämställda filmer med stöd av erfarenheten
kunna anslås till 500 provfilmer och 2 000 kopior, medan de mera utpräglade
nöjesfilmerna beräknas utgöra 1 000 respektive 11 500 exemplar.
Längderna å dessa fyra grupper filmer kan uppskattas till 150 000 respektive
1 000 000, 950 000 och 4 650 000 meter. De årliga kostnader, som svarar
mot det sålunda antagna antalet filmmeter, uppgår för närvarande till
85 000 kronor. Av detta belopp bör i runt tal 55 000 kronor täckas av avgifter
för provfilmer och 30 000 kronor av avgifter för kopior. Vid denna för -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

delning har följande kostnader ansetts böra hänföras till granskningen av
provfilmer, nämligen hela kostnaden för granskningsmännens arvoden, 90 %
av chefens lön, 50 % av maskinisternas löner, 30 % av kontorspersonalens
löner och 33 % av biografbyråns övriga omkostnader.

Det är förenat med betydande svårigheter, att med någon grad av exakthet
fastställa den faktiska skillnaden i kostnadshänseende vid granskning av
nytto- respektive nöjesfilmer, liksom mellan »efter verkligheten upptagna»
och »inspelade» filmer. Rent allmänt må emellertid framhållas, att, därest en
differens i avgiftshänseende skall finnas, denna icke bör vara alltför ringa,
om den skall ha någon praktisk betydelse. För närvarande gäller, att avgiften
för »inspelade» filmer är fyra gånger högre än för »efter verkligheten
upptagna» filmer. Denna relation synes böra bibehållas, även om differensen
ur rent kostnadsmässiga synpunkter är något mindre.

Från angivna förutsättningar kommer sakrevisionen fram till att de i efterföljande
tablå angivna taxebeloppen skulle ge full kostnadstäckning
för biografbyråns omkostnader jämte en säkerhetsmarginal
av skälig storlek:

150 000 m. »nyttofilm», provfilm å 0:75 kr/50 m .............. 2 250

950 000 m. »nöjesfilm», » a 3:— » .............. 57 000 59 250

1000 000 m. »nyttofilm», kopior ä 0:10 » .............. 2 000

4 650 000 m. »nöjesfilm», » å 0: 40 » .............. 37 200 39 200

Summa kronor 98 450

Som ett alternativ har sakrevisionen — med utgående från 1944 års ekonomiska
resultat av biografbyråns verksamhet — framlagt efterföljande
tablå, vari de taxebelopp anges som skulle erfordras, därest som mål för
verksamheten skulle uppställas att uppnå i stort sett samma inkomstöverskott
som genom den nuvarande taxan:

150 000 m. »nyttofilm», provfilm å 0:80 kr/50 m .............. 2 400

950 000 m. »nöjesfilm», » ä 3:20 » .............. 60 800 63 200

1000 000 m. »nyttofilm», kopior å 0:45 » .............. 9 000

4 650 000 m. »nöjesfilm», » ä 1:80 » .............. 167 400 176 400

Summa kronor 239 600

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

De förslag som kommittén framlägger rörande granskningsavgiftema
grundar sig i allt väsentligt på de uttalanden och rekommendationer som
gjorts av sakrevisionen. Endast smärre jämkningar har vidtagits på sätt
som framgår av efterföljande sammanfattning av kommitténs
förslag.

1. Taxorna bör avvägas så att inkomsterna av granskningen — i överensstämmelse
med vad som ursprungligen avsetts — endast ger täckning för
biografbyråns omkostnader och en viss skälig säkerhetsmarginal därutöver.

2. Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande
för olika kulturella filmändamål.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

3. En differentiering av taxan bör ske på grundval av en uppdelning av filmerna
i nyttofilm, annonsfilm och övrig film. Granskningen av nyttofilm
ersättes efter en billigare taxa än film hänförlig till någon av de båda andra
kategorierna.

I förhållande till sakrevisionens utredning på denna punkt innebär kommittéförslaget
den avvikelsen, att annonsfilm upptagits som särskild grupp
samt att från gruppen nyttofilm generellt undantages filmer över 1 500 meters
längd; i sakrevisionens förslag förordades 1 000 meter såsom gräns. Denna
ändring har av kommittén vidtagits för att lämpliga barnfilmer av en
längd mellan 1 000 och 1 500 meter skall kunna gå efter den lägre avgiften.
Till nyttofilm skulle alltså hänföras film under 1 500 meters längd av beskaffenhet,
att den av filmcensuren anses vara av huvudsakligen undervisande,
upplysande eller allmännyttig karaktär. Till denna kategori bör, enligt
kommitténs förslag till författningstext på denna punkt, hänföras »efter
verkligheten upptagna filmer, som skildra nyligen inträffade händelser
(journalfilmer) samt filmer som huvudsakligen skildra naturscenerier och
arbetsliv (dokumentär- och reportagefilmer) samt konstnärligt högtstående
kortfilmer».

4. Avgifterna bör liksom nu uttagas efter en metrisk taxa. Nuvarande regler
— ett grundbelopp för de första 100 meterna och ett tillägg för varje påbörjat
50-tal meter — bör dock, med särskild tanke på de i stort antal förekommande
korta annonsfilmerna, ändras därhän, att 100-metersgränsen slopas
och avgiften generellt utgår för varje påbörjat 50-tal meter film.

5. Provfilmen (d. v. s. det första granskade exemplaret av en film) bör påföras
högre avgift än de kopior av samma film som granskas i överensstämmelse
med resultatet av provfilmgranskningen.

6. Om de föreslagna taxeprinciperna godtages, bör nu gällande bestämmelse
om avgiftsbefrielse för »efter verkligheten upptagen film» som av biografbyrån
anses ha »närmast undervisande syfte och betydelse» icke bibehållas.

7. Nuvarande rabattbestämmelser bör utgå.

8. Som ett alternativ till de av sakrevisionen framräknade taxebeloppen
föreslås »på grundval av 1949 års statistik från statens biografbyrå» de taxebelopp
som anges i efterföljande av kommittén redovisade tablå:

30 000 ra. annonsfilm, provfilm a 3:— kr/50 in ............. 1300

724 000 m. » , kopior »0:75 » ............. 10 800 12 600

265 000 m. nyttofilm, provfilm » 0:75 » 3 975

965 000 m. » , kopior »0:15 > 2 895 6 870

867 000 m. nöjesfilm, provfilm »3: — » 52 020

4 051 000 m. > , kopior »0:75 » 60 765 112 785

Summa kronor 132 315

Kommittén har även framlagt följande förslag till författningsbestämmelser,
avsedda att ersätta i biografförordningens 5 § nu intagna:

48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 mm.) erlägges,
vare sig godkännande följer eller icke, avgift enligt följande taxa.

1. För första exemplaren av till granskning lämnad film utgår för varje
påbörjat 50-tal meter

a) 3: 00 kr. för annonsfilmer;

b) 0: 75 kr. för filmer under 1 500 meters längd, som av statens filmcensur
anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande eller allmännyttig
karaktär. Till denna kategori böra hänföras efter verkligheten upptagna
filmer, som skildra nyligen inträffade händelser (journalfilmer) samt filmer
som huvudsakligen skildra naturscenerier och arbetsliv (dokumentär- och
reportagefilmer) samt konstnärligt högtstående kortfilmer;

c) 3: 00 kr. i övriga fall.

2. För kopior, som äro identiska med enligt punkt 1 granskad film, utgår
för varje påbörjat 50-tal meter

a) 0: 75 kr. om provfilmen räknats till 1 a) ovan

b) 0: 15 kr. om provfilmen räknats till 1 b) samt

c) 0: 75 kr. om provfilmen räknats till 1 c).

För granskning av filmer av ringare bredd än ovan sagts, (s. k. smalfilm)
skola granskningsavgifterna beräknas såsom om filmens längd vore två och
en halv gånger den verkliga längden.

Statens filmcensur äger påfordra, att den, som begär granskning av film,
erlägger avgiften före granskningen.

YTTRANDEN.

Den förordade revisionen av taxebestämmelserna har hälsats med tillfredsställelse
i de yttranden som avgivits av de tre i ärendet hörda filmfackorganisationerna.
I övrigt har vid remissbehandlingen inte någon annan
anmärkning framförts mot kommittéförslaget, såvitt angår principerna för
avgiftsbeläggningen och taxekonstruktionen, än att riksräkenskapsverlcet
ifrågasatt, huruvida inte föreskrifterna om differentiering av filmerna i fråga
om granskningsavgifterna bör samordnas med bestämmelserna om differentiering
av filmerna i nöjesskattehänseende. Detta skulle kunna ske på
det sättet, att den lägre granskningsavgiften utom beträffande journalfilmer
tillämpades endast för filmer, vilkas visning enligt förhandsbesked av
statens biografbyrå förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål
eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte. En detaljinvändning
göres av målsmännens riks]örbund, som — under hävdande av åsikten,
att någon differentiering mellan konstnärlig och icke-konstnärlig film
inte bör ifrågakomma i samband med granskningsförfarandet — föreslår
att uttrycket »konstnärligt högtstående kortfilmer» icke upptas i taxeparagrafen.

I yttrandena från statskontoret, statens sakrevision, riksräkenskapsverket
och statens biografbyrå har de föreslagna taxebeloppen föranlett
bestämda erinringar, i det man påpekar, att de icke tillgodoser det av kommittén
uppställda kravet på full omkostnadstäckning jämte betryggande

49

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

marginal. Sålunda konstaterar statskontoret och sakrevisionen, att de med
kommitténs taxesättning framräknade granskningsinkomsterna om cirka
132 000 kronor endast täcker de (hösten 1951) beräknade utgifterna för biografbyrån
(d. v. s. avlöningar och omkostnader, lokalhyra samt pensioneringskostnader);
med beaktande jämväl av önskvärdheten av en skälig marginal
ävensom de utgiftsökningar som föranledes vid bifall till kommitténs
förslag om tillsättning av ett granskningsråd och utvidgning av censurpersonalen
måste taxan enligt statskontorets och sakrevisionens mening omräknas
med sikte på att ge en inkomst av 170 000—175 000 kronor. Biografbyrån
uppskattar motsvarande siffra till 149 000 kronor; därvid har
byrån på omkostnadssidan å ena sidan icke beaktat pensioneringskostnadema
men å andra sidan räknat med bifall till byråns i remissyttrandet
gjorda framställning om ökning av timarvodet för extra granskningsmannen
och suppleanten m. m.

Förslaget om fondering av uppkommande avgiftsöverskott till
förmån för kulturella filmändamål biträdes av filmfackorganisationerna,
som rekommenderar, att Filmhistoriska samlingarna i första hand erhåller
stöd. Statskontoret avstyrker fondering under förmenande att frågan om
eventuellt understöd åt den kulturella filmen bör lösas i annan ordning.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Vid biografbyråns inrättande 1911 förutsattes, att den skulle vara en
självfinansierande institution, vars utgifter skulle täckas genom intäkter i
form av taxe- och stämpelavgifter. Något senare uttalande, som tyder på
att denna ursprungliga avsikt skulle ha frångåtts, föreligger inte.

Emellertid har biografbyrån alltsedan 1915 redovisat överskott. För budgetåret
1952/53 uppgick detta till i avrundat tal 140 000 kronor, varav
19 100 kronor utgjorde stämpelavgifter. Ehuru under senare år en tendens
till minskning av de årliga överskotten varit skönjbar, synes man likväl
vara berättigad att såsom ett allmänt omdöme uttala, att biografbyråns
verksamhet lämnar så stort överskott, att detsamma kan betecknas såsom
en form av beskattning.

Såsom ett led i den av 1947 års riksdag begärda allmänna omprövningen
av taxesättningen vid olika statsmyndigheter och institutioner gjorde
statens sakrevision en undersökning av biografbyråtaxan. Resultatet därav
redovisades i en av sakrevisionen i maj 1948 avgiven utredningspromemoria
till Kungl. Maj:t. Det framgår av den redogörelse för sakrevisionens
uttalanden och förslag som nyss lämnats, att sakrevisionen anser, att
nämnda taxa bör bringas i bättre överensstämmelse med de krav och synpunkter
som numera bör anläggas på dess konstruktion och verkningar.
Av sakrevisionen har visats, att en ekonomiskt sett icke obetydlig taxe4
— Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 sand. Nr 116.

50

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

nedsättning kan göras, därest såsom mål endast uppställes full täckning
av biografbyråns omkostnader med betryggande marginal.

Sakrevisionens utredning har därefter varit föremål för övervägande av
1949 års filmkommitté, som i sitt förslag till taxerevision i alla väsentliga
punkter anknyter till sakrevisionens synpunkter och rekommendationer.

För egen del utgår jag från att fiskaliska synpunkter inte skall få spela
in vid avvägningen av taxan utan att dylika intressen — i enlighet med
tillämpad praxis — endast skall tillgodoses genom stämpelbeläggning av
censurkorten. Till frågan om en eventuell ny avvägning av stämpelavgiften
torde bli anledning återkomma i samband med prövningen av de förslag,
vartill den pågående utredningen angående översyn av lösen- och
stämpelförordningen må ge anledning.

Riktpunkten vid bestämmande av taxesatserna bör därför vara, att inkomsterna
av biografbyråns verksamhet skall täcka de av verksamheten
föranledda utgifterna av olika slag och dessutom ge en betryggande säkerhetsmarginal,
så att vid behov oförutsedda inkomstminskningar eller utgiftsstegringar
skall kunna mötas. Mina synpunkter i denna del sammanfaller
med dem som anförts av kommittén.

Med kommittén är jag vidare ense om att grunderna för avgiftsbeläggningen
bör omarbetas så, att de smidigare anpassas till den olikartade beskaffenheten
av det filmmaterial som underställes biografbyrån för granskning.

För bibehållandet av en avgiftsbeläggning avpassad efter filmernas metriska
längd synes mig sakrevisionen ha förebragt övertygande skäl. Att
även något slag av taxedifferentiering bibehålies synes mig riktigt. Ett
skäl härför är, att vissa filmer normalt förorsakar mindre granskningsarbete
än andra (exempelvis naturbilder och journalfilm). Ett annat skäl som
talar i samma riktning är, att filmernas allmänna karaktär av huvudsakligen
underhållning respektive nyttobetoning låter en gränsdragning i
taxehänseende framstå som tämligen naturlig. Möjligt är att överväganden
om en distinktion mellan nyttofilm och nöjesfilm ligger bakom den i gällande
taxa gjorda åtskillnaden mellan å ena sidan »efter verkligheten upptagna
filmer» samt å den andra »uppenbarligen inspelade filmer». Lämpligheten
av denna distinktion efter inspelningstekniska grunder synes numera
mer än tveksam, då den i åtskilliga fall leder till en avgiftsnedsättning
eller en avgiftshöjning, som med hänsyn till vederbörande filmers
karaktär eller syfte förefaller föga sakligt grundad. Det är sålunda knappast
rimligt, att en tecknad kortfilm — nu i taxehänseende jämställd med
»efter verkligheten upptagna filmer» — skall beläggas med lägre avgift
än en »uppenbarligen inspelad» eller att en upplysningsfilm skall taxeras
fyra gånger dyrare om den använder skådespelare än om den är helt »efter
verkligheten upptagen».

Frågan blir då, efter vilken grund en ny differentiering bör göras. Två

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

förslag föreligger härutinnan. Det ena är kommitténs från sakrevisionens
utredning upptagna förslag om en indelning i dels nyttofilm, dels nöjesfilm
och annonsfilm. Till nyttofilm skulle därvid räknas sådan film under 1 500
meters längd som kan anses vara av huvudsakligen »undervisande, upplysande
eller allmännyttig karaktär»; vilka typer av film som skulle böra
hänföras till denna kategori exemplifieras närmare av kommittén. Det
andra förslaget har framförts av riksräkenskapsverket, som ifrågasätter,
om inte en differentiering kan göras på det sättet, att till en grupp — i
lägre taxa — hänförs sådan film som nu av statens biografbyrå i enlighet
med 14 § nöjesskatteförordningen förklaras fylla de där angivna förutsättningarna
för nöjesskattebefrielse, d. v. s. vara ägnad att tjäna vetenskapligt
ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssvfte; till
denna taxegrupp skulle även journalfilm hänföras.

Riksräkenskapsverkets förslag innebär onekligen en fördel såtillvida, att
differentieringen av filmerna i taxehänseende skulle bli samordnad med
deras differentiering i nöjesskattehänseende. Ur andra synpunkter synes
mig emellertid detta förslag vara en mindre lycklig lösning. Biografbyråns
tillämpning av det omnämnda stadgandet i 14 § nöjesskatteförordningen
är — och så torde också ha varit avsett — tämligen restriktiv, enär biografbyråns
förhandsbesked i fråga om nöjesskatt kan få avsevärda ekonomiska
konsekvenser och det dessutom gäller att avgöra, huruvida vederbörande
film fyller det i praxis uppställda kravet att inte blott vara ägnad
att tjäna något av de i stadgandet angivna syftena utan även vara av
allmänt värde för samhället. Det har också förutsatts, att biografbyrån
i mån av behov skall kunna anlita utomstående expertis för bedömningen
(prop. 1952: 178, s. 15). I följd härav är denna prövning normalt förenad
med ingående överväganden. Enligt de upplysningar jag erhållit från biografbyrån
har under tiden från och med 1 juli 1952 — då 14 § nöjesskatteförordningen
fick sin nuvarande lydelse — till och med januari i år endast
74 filmer (därav 50 st. endast i smalfilm) efter lagakraftvunnet förhandsbesked
från biografbyrån vunnit befrielse från nöjesskatt. Om man mot
denna snävt begränsade grupp filmer av utpräglat pedagogisk och allmännyttig
karaktär — inklusive, enligt riksräkenskapsverkets förslag, omkring
300 journalfilmkopior i månaden under biografsäsongen — skulle ställa
övriga filmer, d. v. s. den överväldigande majoriteten, i en ur taxehänseende
sämre ställning, synes mig tämligen säkert, att ett flertal »från verkligheten
upptagna» dokumentär-, industri- och reportagefilmer av icke utpräglad
nyttokaraktär skulle komma i ett betydligt sämre avgiftsläge än
nu och utan rimlig motivering avgiftsbeläggas pa samma sått som de ur
ekonomisk synpunkt fullkomligt inkommensurabla spelfilmerna. Detta kan
varken vara rättvist eller rationellt, om man tar i betraktande att ifragavarande
filmer för censuren medför betydligt mindre arbete än spelfilmerna.
Tveksamt synes mig för övrigt vara, om journalfilmerna generellt sett har

52

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

ett sådant påtagligt nyttovärde, att deras föreslagna sidoställande med
den nöjesskattebefriade kvalificerade nyttofilmgruppen är berättigad. Av
det sagda följer, att jag icke kan förorda den av riksräkenskapsverket föreslagna
differentieringsnormen.

Sakrevisionen har för sin del förordat, att differentieringen i avgiftshänseende
göres beroende av filmernas huvudsakliga karaktär av nyttofilm
eller nöjesfilm. Vad som företrädesvis kan invändas mot en sådan indelning
är, att det i särskilda fall kan vara förenat med svårigheter att avgöra, om
en film är av det ena eller andra slaget, särskilt i fråga om vissa längre filmer
av etnografisk, personhistorisk, kulturhistorisk eller liknande uppläggning.
Kommitténs förslag att radikalt undanröja sådana svårigheter genom
att låta den för nyttofilm bestämda lägre taxan gälla endast filmer understigande
en längd av 1 500 bredfilmmeter kan synas i princip något diskutabel.
Jag medger emellertid, att man kan utgå från att filmer över denna
längd — med hänsyn till de stora ekonomiska investeringar som ligger
bakom deras produktion — praktiskt taget undantagslöst torde framställas
och förevisas i kommersiellt syfte. Underhållningsmomentet lärer därför
praktiskt taget alltid vara dominerande i dem. En annan omständighet som
talar för att filmer utöver denna längd pålägges den högre granskningsavgiften
är även tidsfaktorn, granskningstidens längd. Med hänsyn härtill
och då de i denna sak närmast intresserade parterna — statens biografbyrå
och filmfackets organisationer på produktions-, distributions- och biografägaresidan
— ej gjort några invändningar, saknar jag anledning att motsätta
mig ett genomförande av den ifrågavarande gränsdragningen vid
1 500 meter.

Kommitténs förslag till utformning av taxeparagrafen bör enligt min
mening omarbetas. Den av kommittén gjorda uppräkningen av filmtyper,
som bör hänföras under kommitténs bestämning »filmer under 1 500 meters
längd som . .. anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande
eller allmännyttig karaktär», synes i och för sig ej fullt adekvat i förhållande
till angivna begrepp. Särskilt gäller detta uttrycket »konstnärligt
högtstående kortfilmer». Att censuren skulle behöva ge sig in på en dylik
kvalitetsbedömning, anser jag inte förenligt med dess allmänna uppgift.
Jag föreställer mig, att man skulle kunna sammanföra samtliga de här avsedda
filmkategorierna i en enhetlig bestämning, förslagsvis av den innebörden
att till den lägsta avgiftsgruppen skall hänföras sådana filmer av
en längd icke överstigande 1 500 meter i bredfilm och en däremot svarande
längd i smalfilm, vilka statens biografbyrå anser vara helt eller till väsentlig
del upptagna från verkligheten (dokumentärfilmer) och där det informerande,
pedagogiska eller nyhetsbetonade draget är mera framträdande
än underhållnings- eller reklamsynpunkterna. Jag avser här exempelvis
sådana filmtyper som informations- och upplysningsfilm, reportage- och
journalfilm. — De filmer som ej kan inordnas under denna bestämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 116. 53

skulle då falla in under den högre taxegruppen, där spelfilmerna kan förmodas
bli det dominerande inslaget.

Vad angår de s. k. annonsfilmerna om i allmänhet 33 meters längd, synes
kommittén ha utgått från att denna filmkategori regelmässigt skall föras
in under den högre taxan. För egen del håller jag också för sannolikt, att
den alldeles övervägande delen av den stora mängden annonsfilmer inte
uppfyller villkoren för att gå in under den lägre taxan; vid den preliminära
framräkning av taxebeloppen, som jag i det följande kommer att
redovisa, har jag ansett mig kunna utgå från en sådan förutsättning. Uteslutet
är givetvis icke, att dessa filmer i speciella fall kan betraktas vara
till sin art och syftning jämförbara med de förenämnda dokumentärfilmerna.
Emellertid måste man här räkna med tämligen svåra tolkningsfrågor
från fall till fall, vilka skulle föranleda besvär och tidsspillan vid granskningen.
Vid sådant förhållande och då den ekonomiska differensen i avgiftsbeläggningen
knappast torde äga någon praktisk betydelse för annonsfilmbeställarna
har jag ansett mig böra biträda kommitténs linje att generellt
avgiftsbelägga annonsfilmerna enligt den högsta taxesatsen. För att markera
detta finns skäl för att i taxan upptaga annonsfilmerna såsom en särskild
grupp. Därunder bör även falla de s. k. trailers, d. v. s. korta spelfilmavsnitt
som i reklamsyfte visas på biograferna omedelbart före det ordinarie
programmet. Att även längre mera typiska reklamfilmer föres under
den högre taxan synes mig tämligen naturligt.

De av kommittén i övrigt förordade principerna för taxan anser jag böra
godtagas. Avgiftsrabattering och hel befrielse från granskningsavgift torde
kunna borttagas.

Vad slutligen angår själva taxesättningen är det klart, såsom från olika
myndigheters sida framhållits, att kommittén vid framräknandet av de
olika taxesatserna utgått från en för låg kostnad för biografbyråns verksamhet.
Sedan betänkandet avgavs i juni 1951 har anslagen till avlöningar
och omkostnader för biografbyrån ytterligare ökats. Inklusive de kostnadsstegringar
som föranledes vid bifall till vad som av mig förordats i fråga
om inrättandet av ett granskningsråd, utvidgning av personalorganisationen
vid biografbyrån, höjning av arvodena till extra granskningsmannen
och suppleanter— skulle numera ett belopp av i runt tal 195 000 kronor
i första hand behöva täckas genom granskningsavgifter. Härutöver krävs,
såsom förut nämnts, en rimlig säkerhetsmarginal. Försiktigheten synes mig
bjuda, att denna ej beräknas lägre än motsvarande 20 procent av omkostnadssumman.
Som riktpunkt för beräkningen av en reviderad taxa skulle
man då få ett belopp av i avrundat tal 234 000 kronor. I fråga om den
viktiga faktor för taxeberäkningen som omfattningen av det granskade
filmmaterialet utgör har sakrevisionen och kommittén utgått från en sammanlagd
meterlängd granskad film av i avrundat tal 0 750 000 respektive
0 900 000, vilka siffror bygger på granskningsstatistiken för 1944 respek -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

tive 1949. Med hänsyn till granskningsfrekvensens årsvariationer synes
mig emellertid riktigast att grunda beräkningarna på medeltalssiffran för
de femton sistförflutna budgetåren, 6 500 000 meter, utslagen på de här
avsedda filmgrupperna.

Från dessa förutsättningar och med tillämpning av samma relationstal
4: 1 mellan taxegrupperna som i nuvarande taxa har en inom departementet
verkställd preliminär beräkning, grundad på uppgifter från biografbyrån,
givit till resultat, att för »nyttofilmer» avgiften för provfilmen skulle
behöva sättas till 1 krona 10 öre per 50 meter film och för kopior till 40 öre
per 50 meter film samt att beträffande övriga filmer taxebeloppen skulle
bli 4 kronor 40 öre per 50 meter film respektive 1 krona 50 öre per 50 meter
film.

Till belysande av hur en dylik taxesättning skulle verka jämfört med

den gällande torde följande exempel få anföras.

Granskningskostnad
Nu Framdeles

kronor kronor

En spelfilm (långfilm) om 2 500 meters längd

(provfilm och 20 kopior).................. 2 100:— 1 720: —

En ren dokumentärfilm om 400 meters längd

(provfilm och 10 kopior).................. 44:— 40: 80

En annonsfilm (i huvudsak ateljéinspelad) om

33 meters längd (provfilm och 100 kopior) . . 404:— 154:40

Det torde få ankomma å Kungl. Maj:t att, efter den ytterligare beredning
av ärendet som kan bli erforderlig, i huvudsaklig överensstämmelse med nu
angivna grunder utfärda ny granskningstaxa ävensom att vidtaga de i anslutning
härtill erforderliga författningsändringarna. I sådant avseende
synes mig lämpligt att överföra bestämmelserna om taxegrunderna från
biografförordningen till instruktionen för statens biografbyrå eller till en
särskild författning.

I förevarande sammanhang har kommittén framställt förslag om att de
överskott som må uppkomma av biografbyråns verksamhet skall fonderas
för att stå till förfogande för olika kulturella filmändamål. För egen del
är jag icke nu beredd att taga ställning till denna fråga, som synes mig böra
göras till föremål för övervägande i annat sammanhang.

Ivungl. Maj:ts proposition nr 116.

55

Anslagsberäkningar.

Statens biografbyrå: Avlöningar.

Anslag Nettoutgift

1952/53 ............................. 106 500 121 148

1953/54 ............................. 122 500

1954/55 (förslag) ..................... 150 100

BIOGRAFBYRÅN

föreslår i anslagsäskandena för budgetåret 1954/55, att avlöningsanslaget
för nämnda budgetår höjes med 2 900 kronor enligt följande sammanställning: Ökning 1.

Höjning av ordinarieposten på grund av löneklassupp -

flyttning ......................................... 600

2. Ökning av posten till rörligt tillägg.................. 2 300

Summa ökning 2 900 kronor

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, som för innevarande budgetår är uppförd med 34 500 kronor,
bör vid bifall till förslaget om anställande av ytterligare en filmcensor
höjas med 16 008 kronor. De av mig i det föregående förordade höjningarna
av de till extra filmcensorn och suppleanter för filmcensorerna utgående
arvodena föranleder därjämte en merbelastning av arvodesposten med i avrundat
tal 700 kronor. Jag vill vidare erinra om förslaget att inrätta ett
granskningsråd. Genomförandet därav medför bland annat utgifter i form
av sammanträdesarvoden till rådets ledamöter och suppleanter samt ersättning
till rådets sekreterare. Dessa kostnader, som torde belasta här avsedda
anslagspost uppskattar jag till omkring 8 000 kronor. Anslagsposten bör i
enlighet härmed för nästa budgetår uppföras med (34 500 + 16 008 +
+ 700 + 8 000 =) 59 208 kronor eller i avrundat tal 59 200 kronor. Posten,
som i gällande avlöningsstat är upptagen till bestämt belopp, torde
i fortsättningen böra betecknas som förslagsvis.

Ordinarieposten bör på grund av löneklassuppflyttning av en befattningshavare
höjas med 600 kronor till 59 100 kronor. Icke-ordinarieposten
torde upptagas till oförändrat belopp, 500 kronor. Posten till rörligt tilllägg,
vilken för närvarande synes vara för lågt beräknad, torde för juste -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ring härav och på grund av nämnda löneklassuppflyttning böra ökas med
2 300 kronor till 31 300 kronor.

Anslaget bör sålunda upptagas till (59 200 -f- 59 100 + 500 + 31 300 =)
150 100 kronor.

Statens biografbyrå: Omkostnader.

1952/53 .......

1953/54 .......

1954/55 (förslag)

BIOGRAFBYRÅN

föreslår i anslagsäskandena för budgetåret 1954/55, att omkostnadsanslaget
för nämnda budgetår höjes med 3 000 kronor.

Till motivering härför anföres i huvudsak följande.

Statens biografbyrås inventariebestånd är sedan lång tid i behov av förnyelse.
Möblerna i de sju gransknings- och kontorsrummen anskaffades
huvudsakligen budgetåren 1911 och 1912, 1914 och 1915 samt 1928/29. De
är nu nötta och omoderna. Efter samråd med krigsmaterielverket har biografbyrån
innevarande budgetår avyttrat några av de mest förslitna enheterna,
men någon nyanskaffning av möbler har praktiskt taget icke ägt rum
under de senaste tjugufem åren. Med ledning av uppgifterna i kataloger
över statens kontorsmöbler beräknas en nyuppsättning av de viktigare
möblerna till omkring 4 600 kronor. En dylik nyuppsättning synes utan
större olägenhet kunna genomföras etappvis, därvid 2 600 kronor torde böra
bestridas under nästa budgetår och återstoden, 2 000 kronor, under budgetåret
1955/56. Vidare föreligger behov att anskaffa en omspolningsapparat i
maskinrummet. Kostnaden därför uppgår till 400 kronor.

Anslag Nettoutgift

10 000 13 900

12 000
20 000

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Med hänsyn till vad biografbyrån anfört beträffande byråns kontorsmöbler
beräknar jag en medelsanvisning av 2 600 kronor för nästa budgetår för
nyanskaffning av dylika möbler. Likaså tillstyrker jag, att 400 kronor anvisas
för anskaffning av en omspolningsapparat i maskinrummet. Ifrågavarande
belopp, sammanlagt 3 000 kronor, torde bestridas från den i omkostnadsstaten
upptagna anslagsposten till expenser.

Från en anslagspost, benämnd reseersättningar, som från och med nästa
budgetår bör upptagas i omkostnadsstaten, torde i förekommande fall utgå
resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöterna och suppleanterna
i granskningsrådet. Medelsbehovet härför uppskattar jag till 5 000 kronor.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör ifrågavarande anslag för nästa
budgetår höjas med (3 000 -f- 5 000 =) 8 000 kronor till 20 000 kronor.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Samtidigt med att förutnämnda anslagsfrågor underställes riksdagen
för prövning torde riksdagen även böra beredas tillfälle att yttra sig beträffande
de ändrade grunder för filmgranskningsverksamhetens utövande,
som förordats i det föregående och som torde böra vinna tillämpning
från och med den 1 juli 1954. I anslutning härtill må nämnas, att innan
1911 års biografförordning utfärdades riksdagens yttrande inhämtades
över ett inom vederbörande departement upprättat förslag till dylik förordning.
I samband med beredningen av nu förevarande ärende har inom ecklesiastikdepartementet
uppgjorts ett förslag till kungörelse om ändring i
vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar.
Detta förslag torde få såsom bilaga fogas till dagens statsrådsprotokoll.
I detta sammanhang vill jag tillägga, att den förordade anordningen
med två åldersgränser i fråga om barntillåtna filmer kan tänkas
komma att i ett antal fall medföra framställningar från filmbolagens sida
om omprövning av filmer, däribland sådana som hittills bamförbjudits
med tanke på att de kan verka skrämmande för barn i de lägre åldersgrupperna.
Frågan i vad mån övergångsbestämmelser i följd härav kan bli erforderliga
har jag emellertid funnit mig icke nu kunna taga ställning till.
Denna fråga synes böra bli föremål för ytterligare utredning. Det torde
därefter få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser
i anslutning till den tillämnade författningsändringen.

Hemställan.

Under åberopande av vad som i det föregående anförts hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte

dels inhämta riksdagens yttrande över de ändrade grunder
för filmgranskningsverksamhetens utövande som jag
i det föregående förordat;
dels ock föreslå riksdagen att

a) godkänna följande avlöningsstat för statens biografbyrå
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... 59 100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis................ 59 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . . ............... 31 300

Summa kronor 150 100

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

b) till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 150 100 kronor;

c) till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margareta Almling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Bilaga.

59

Förslag

till

kungörelse

om ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911
(nr 71) angående biografföreställningar.

Härigenom förordnas, att §§ 10 och 11 förordningen den 22 juni 1911
angående biografföreställningar skola upphöra att gälla samt att §§ 3—7

och 13 samma förordning1 skola er
gives.

Gällande lydelse:

§ 3.

Barn under 15 år må ej lämnas
tillträde till biografföreställning,
där förevisning äger rum av andra
bilder än sådana, som, på sätt här
nedan sägs, blivit godkända till förevisning
jämväl för barn, ej heller,
där barnet icke åtföljes av målsman
eller annan till mogen ålder
kommen person, till sådan föreställning,
som avslutas senare än
klockan nio eftermiddagen.

Genom tydliga anslag skall utmärkas,
huruvida barn äga tillträde
till biografföreställning eller
icke.

§ 4.

Vid föreställning, som avses i
§ 1, må ej förevisas bilder, såvida
de icke dessförinnan blivit efter
verkställd granskning godkända i
den ordning här nedan sägs.

1 Senaste lydelse av §§ 3 och 6 se 1929:305,
samt av § 13 se 1932: 546.

ändrad lydelse pa satt nedan an Föreslagen

lydelse:

§ 3.

1. Barn i ålder under 15 år må
ej lämnas tillträde till biografföreställning,
där förevisning äger rum
av annan film än sådan, som, på
sätt här nedan sägs, blivit godkänd
till förevisning jämväl för barn i
den åldersgrupp barnet tillhör.

Genom tydliga anslag skall utmärkas,
i vad mån barn i ålder under
15 år äga tillträde till biografföreställning.

2. Barn i ålder under 15 år, som
icke åtföljes av målsman eller annan
till mogen ålder kommen person,
må ej lämnas tillträde till biografföreställning,
som avslutas senare
än klockan 22.

§ 4.

Vid föreställning, som avses i
§ 1, må ej förevisas film, som icke
dessförinnan blivit efter verkställd
granskning godkänd i den ordning
här nedan sägs.

§§ 4 och 7 se 1944:431, av § 5 se 1939:703

60

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

Gällande lydelse:

Vad sålunda föreskrivits gäller
ej, därest bilder, vilka icke beröra
svenska krigsmakten vidkommande
förhållanden och icke heller upptagits
från luftfartyg (fasta och
fria ballonger, motorballonger och
flygplan), troget skildra nyligen
inom riket inträffade händelser och
förevisas under en tid av högst 10
dagar efter det de skildrade händelserna
ägt rum; dock att ej heller
i sådant fall bilderna må förevisas,
innan de godkänts av myndighet,
som i § 1 mom. 1 sägs.

§ 5.

Sådan granskning av bilder, som
i § 4 första stycket sägs, verkställes
av statens biografbyrå.

Den, som vill påkalla dylik
granskning, skall därom göra skriftlig
anmälan till statens biografbyrå.
I denna anmälan skola, där
så kan ske, filmernas längd och
fabrikat angivas.

Anmälan skall vara åtföljd av
fullständig förteckning över varje
film tillhörande texter, med vilka
den är avsedd att förevisas, ävensom
av en redogörelse för innehållet
i filmen. Från tillämpningen av
denna bestämmelse kan statens

Föreslagen lydelse:

Vad sålunda föreskrivits gäller
ej, därest film, som icke berör försvaret
eller eljest rikets säkerhet
vidkommande förhållanden och
icke heller upptagits från luften,
troget skildrar nyligen inom riket
inträffade händelser och förevisas
under en tid av högst 10 dagar efter
det de skildrade händelserna
ägt rum; dock att ej heller i sådant
fall filmen må förevisas, innan den
godkänts av myndighet, som i § 1
mom. 1 sägs.

§ 5.

1. Sådan granskning av film,
som i § 4 första stycket sägs, verkställes
av statens biografbyrå.

2. Till statens biografbyrå skall
såsom rådgivande organ vara knutet
ett granskning sråd. Angående
dess sammansättning och verksamhet
är särskilt stadgat.

3. Den, som vill påkalla granskning
av film, skall göra skriftlig
anmälan därom till statens biografbyrå.
I denna anmälan skola, där
så kan ske, filmernas längd och
fabrikat angivas. XJppgift skall vidare
lämnas, om filmen önskas tilllåten
även för barn i ålder under
11 år eller för barn, som fyllt 11
men ej 15 år.

Anmälan skall vara åtföljd av
fullständig förteckning över de texter,
med vilka filmen är avsedd att
förevisas, ävensom av en redogörelse
för filmens innehåll. Från tilllämpningen
av denna bestämmelse
kan statens biografbyrå i särskilda

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Gällande lydelse:

biografbyrå i särskilda fall medgiva
befrielse.

För granskning av filmer av normalbredd
(omkring 35 millimeter)
erlägges, vare sig godkännande följer
eller icke, avgift efter följande
taxa:

a) för efter verkligheten upptagna
filmer, om vilka ej nedan
annorlunda stadgas, ävensom för
tecknade filmer 1 krona med tilllägg
av 50 öre för varje påbörjat
50-tal meter, varmed filmens längd
överstiger 100 meter;

b) för uppenbarligen inspelade
filmer fyra gånger beloppet av den
under a) angivna avgiften.

För granskning av filmer av
ringare bredd än ovan sagts (s. k.
smalfilm) skola granskningsavgifterna
beräknas såsom om filmens
längd vore två och en halv gånger
den verkliga längden.

För efter verkligheten upptagen
film, vilken av statens biografbyrå
anses närmast hava undervisande
syfte och betydelse, utgår, därest
den godkännes, ingen granskningsavgift.

Därest flera än fem exemplar av
samma efter verkligheten upptagna
film, vilken troget skildrar nyligen
inträffade händelser, samtidigt
inlämnas till granskning, utgår
granskningsavgift allejiast för de
fem första exemplaren.

Statens biografbyrå äger påfordra,
att den, som anmäler film
till granskning, före granskningens
verkställande erlägger avgiften. Eljest
erlägges avgiften efter avslutad
granskning.

Föreslagen lydelse:
fall medgiva befrielse.

4. Angående avgift för granskning
av film är särskilt stadgat.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Gällande lydelse:

§ 6.

Statens biografbyrå må ej godkänna
biograf bilder, vilkas förevisande
skulle strida mot allmän
lag eller goda seder eller eljest
kunna verka förråande, upphetsande
eller till förvillande av rättsbegreppen.
Biograf bilder, som framställa
skräckscener, självmord eller
grova förbrytelser på sådant sätt
eller i sådant sammanhang, att dylik
verkan kan åstadkommas, må
sålunda icke godkännas.

Ej heller må biografbilder godkännas,
vilkas förevisande kan anses
olämpligt med hänsyn till rikets
förhållande till främmande
makt eller kan lända till upplysning
beträffande arméns, marinens
eller flygvapnets styrka, tillstånd,
ställning eller rörelser eller andra
åtgärder eller anstalter för försvaret,
försåvitt uppenbarandet därav
kan skada rikets försvar.

För förevisning vid sådan föreställning,
till vilken barn under 15
år lämnas tillträde, må ej heller
godkännas biograf bilder, som äro
ägnade att skadligt uppjaga barns
fantasi eller eljest menligt inverka
på deras andliga utveckling och
hälsa.

Föreslagen lydelse:

§ 6.

1. Statens biografbyrå må ej
godkänna film eller del av film,
vars förevisande på grund av det
sätt, varpå händelserna skildras,
och det sammanhang, vari de förekomma,
kan verka förråande eller
skadligt upphetsande eller förleda
till förbrytelse.

Ej heller må film eller del av
film godkännas, vars förevisande
kan anses olämpligt med hänsyn
till rikets förhållande till främmande
makt eller kan lända till upplysning
om förhållanden, vilkas uppenbarande
kan medföra men för
försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Statens biografbyrå äger även i
annat fall än i första och andra
styckena är stadgat vägra godkänna
film eller del av film, om biografbyrån
finner förevisandet därav
uppenbarligen strida mot allmän
lag.

2. Film eller del av film, som vid
förevisning för barn i ålder under
11 år eller för barn, som fyllt 11
men ej 15 år, kan vålla barn i vederbörande
åldersgrupp psykisk
skada, må ej godkännas för förevisning
jämväl för barn i sådan åldersgrupp.

63

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

Gällande lydelse:

Biografbilder av annan beskaffenhet
än nu nämnts må statens
biografbyrå ej vägra godkänna;
dock vare byrån berättigad att,
därest film befinnes lämpad att förevisas
endast för manlig eller endast
för kvinnlig publik eller endast
i samband med föredrag,
eventuellt av sakkunnig person,
göra förbehåll om sådan begränsning
av förevisning srätten.

§ 7.

Har film---bevis (förbuds kort).

Har film---skall medde las: 1)

namnet på —--är känt,

2) kortfattad beskrivning---

uteslutna delen,

3) uppgift å--— eventuellt

uteslutits,

4) uppgift, huruvida filmen blivit
godkänd eller icke till förevisning
vid föreställning, till vilken
barn under 15 år äga tillträde,

5) där förbehåll om begränsning
av förevisning srätten gjorts, såsom
i § 6 sägs, uppgift härom,
samt

6) där befrielse enligt § 5 äger rum
från granskningsavgift, uppgift
härom.

Tillståndskort skall — — —
ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning —
— — i stämpelförordningen.

Del, som uteslutits ur film, vilken
berör svenska krigsmakten

Föreslagen lydelse:

3. Statens biografbyrå må ej
vägra godkänna film på andra
grunder än i denna paragraf är
stadgat.

§ 7.

Har film---bevis (förbuds kort).

Har film---skall medde las: 1)

namnet på---är känt,

2) kortfattad beskrivning---

uteslutna delen,

3) uppgift å — — — eventuellt
uteslutits,

4) uppgift, huruvida filmen blivit
godkänd eller icke till förevisning
vid föreställning, till vilken
barn i ålder under 11 år eller
barn, som fyllt 11 men ej 15
år, äga tillträde.

Tillståndskort skall — — —
ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning —

--i stämpelförordningen.

liar ur en film uteslutits del,
som berör försvaret eller eljest ri -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Gällande lydelse:

vidkommande förhållanden, skall
av statens biografbyrå mot kvitto
överlämnas till chefen för försvarsstaben.
Sådan filmdel må utlämnas
endast med dennes medgivande
och må enligt hans beprövande
förstöras, sedan två år förflutit från
filmens överlämnande. Där så ske
kan, skall vad nu sagts tillämpas
jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

Del, som---statens bio grafbyrå.

§ 13.

Vad i denna förordning är stadgat
gälle ej för det fall, att biografbilder,
som icke beröra svenska
krigsmakten vidkommande förhållanden,
förevisas i sammanhang
med föreläsning, som anordnas vid
läroanstalt; ej heller i andra fall, då
Konungen på ansökan meddelar
befrielse från förordningens tilllämpning.

Föreslagen lydelse:

kets säkerhet vidkommande förhållanden,
skall nämnda del av statens
biografbyrå mot kvitto överlämnas
till chefen för försvarsstaben.
Sådan filmdel må utlämnas
endast med dennes medgivande och
må enligt hans beprövande förstöras,
sedan två år förflutit från filmens
överlämnande. Där så ske
kan, skall vad nu sagts tillämpas
jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

Del, som---statens bio grafbyrå.

§ 13.

Vad i denna förordning är stadgat
gälle ej för det fall, att film,
som icke berör försvaret eller eljest
rikets säkerhet vidkommande förhållanden,
förevisas i samband
med undervisningen vid läroanstalt;
ej heller i andra fall då Konungen
på ansökan meddelar befrielse
från förordningens tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 195Jf.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116. 65

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid

Inledning ................................................... 2

Departementschefen ....................................... 9

Frågan om filmcensurens bibehållande........................... 11

1949 års filmkommitté ..................................... 11

Yttranden ................................................ 12

Departementschefen ...................................... . 12

Censurbestämmelserna ................................ 14

A. Den mentalhygieniska principen ............................ 14

1949 års filmkommitté...................................... 14

Yttranden ............................................... 16

Departementschefen ....................................... 18

B. Hänsyn till främmande makt och rikets säkerhet.............. 20

1949 års filmkommitté ..................................... 20

Yttranden ............................................... 21

Departementschefen ...................................... 22

C. Hänsyn till den minderåriga filmpubliken...................... 23

1949 års filmkommitté ..................................... 23

Yttranden ........................ 25

Departementschefen ....................................... 28

D. Inskränkning i visningsrätten ............................... 31

1949 års filmkommitté ..................................... 31

Yttranden ............................................... 32

Departementschefen ....................................... 32

Frågan om inrättande av ett granskning sråd...................... 33

1949 års filmkommitté ..................................... 33

Yttranden ............................................... 34

Departementschefen ....................................... 35

Granskning smännen ........................................... 37

1949 års filmkommitté...................................... 37

Yttranden ................................................ 37

Departementschefen ....................................... 38

Avgifterna för filmgranskningen ................................ 41

Inledning ................................................ 41

Statens sakrevision ......................................... 43

1949 års filmkommitté...................................... 46

Yttranden ................................................ 48

Departementschefen ........................................ 49

5 — Bihang till riksdagens protokoll 195It. 1 samt. Nr 116.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Sid

Anslagsberäkningar ........................................... 55

Statens biografbyrå: Avlöningar ......... 55

Biografbyrån ............................................. 55

Departementschefen ....................................... 55

Statens biografbyrå: Omkostnader ............................. 56

Biografbyrån .............................................. 56

Departementschefen ...................................... . 56

Hemställan .................................................. 57

Bilaga: Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställnkigar . . 59

Stockholm 1954 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B,

540278-